RH 2021:11

Norrköpings tingsrätt

Åklagaren åtalade C.V.C. och F.W. för egenmäktighet med barn, grovt brott, enligt följande gärningsbeskrivning.

Den 15 december 2017 beslutade Förvaltningsrätten i Linköping att A., född i oktober 2006, och B., född i juli 2009, skulle beredas vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). A. och B. har sedan dess beretts vård enligt denna lag. Den 15 juni 2018 placerades barnen i familjehem i Vetlanda. C.V.C. och F.W. har, tillsammans och i samförstånd, då barnen den 16 april 2019 vistades på tillfälligt umgänge hos C.V.C. i Norrköping, obehörigen skilt barnen A. och B. från den som vårdar barnet med stöd av LVU. Barnen var då alltjämt placerade i det fosterhem som ovan beskrivs. C.V.C. och F.W. har, tillsammans och i samförstånd, i bil som framförts av F.W. fört barnen utomlands, bl.a. till Spanien, där de vistats på olika platser. Barnen har varit skilda från den av myndighet beslutade vården till den 4 oktober 2019 då de anträffades i lägenhet inom Norrköpings kommun. Brottet bör bedömas som grovt eftersom barnen under lång tid varit avskilda från LVU-vården, sin tidigare miljö, skolundervisning och i stället under en längre tid, vistats på främmande ort, utomlands.

Lagrum: 7 kap. 4 § andra och tredje styckena brottsbalken.

C.V.C. och F.W. förnekade brott eftersom de ansåg att de handlat i nöd.

Tingsrätten (rådmannen Fredrik Lenter samt nämndemännen Eva Asmar, Annika Crona och Jasmin Dzeko) fann i dom den 11 mars 2020 styrkt att C.V.C. och F.W. uppsåtligen agerat på det sätt som åklagaren påstått och att det inte varit fråga om en nödsituation samt att de därför skulle dömas för egenmäktighet med barn. När det gäller frågan om hur gärningarna skulle rubriceras anförde tingsrätten följande.

DOMSKÄL

– – –

Egenmäktighet med barn, av normalgraden eller grovt brott?

7 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken ger inte något exempel på vad domstolarna ska ta hänsyn till vid bedömningen av om ett brott är grovt. I förarbetena till bestämmelsen pekar emellertid lagstiftaren på att ett barn kan ta allvarlig skada av att obehörigen skiljas från den som vårdar barnet med stöd av LVU. Som ett annat exempel nämns att ett barn rycks upp från sin invanda miljö och förs ut till främmande land där det tvingas leva helt avskuret i sina kontakter med det gamla hemmet utan att veta om det någonsin får träffa sin andra förälder. Stor hänsyn bör tas till vilken inverkan bortförandet eller kvarhållandet haft eller har på barnet (prop. 1982/83:165 s. 39).

Tingsrätten bedömer att det finns flera försvårande omständigheter till C.V.C:s och F.W:s brott. A. och B. har under hastiga omständigheter förts utomlands under en längre tid och skilts från sin vård enligt LVU och sin invanda miljö. Barnen har även skilts från vården av den vårdnadshavare – C.V.C. – vars personliga förhållanden domstol kort tid inpå skiljandet bedömt vara förenat med tillräckliga risker för att vården ska fortsätta. A. och B. har också under en inte obetydlig tid gått miste om skolgång.

Tingsrätten lägger dock vikt vid vilken inverkan skiljandet haft på barnen och konstaterar därvid att omständigheterna kring barnens mående i familjehemmet och vad A. och B. i barnförhör berättat sammantaget gör att brottet inte ska bedömas som grovt.

Påföljd

Tingsrätten anser att C.V.C:s och F.W:s brott har ett straffvärde på fängelse i fyra månader. Det saknas vägledning i förarbetena och från avgöranden från Högsta domstolen om vilket artvärde som ska tillmätas egenmäktighet med barn. Tingsrätten anser att domstolen i sådana fall ska inta en restriktiv hållning och finner därför att det aktuella brottets artvärde, med ovan angivet straffvärde, inte påverkar valet av påföljd.

Det saknas särskild anledning att befara att C.V.C. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Hon är förvisso tidigare dömd för brott, men den brottsligheten påverkar inte valet av påföljd denna gång. C.V.C. ska därför dömas till villkorlig dom. Mot bakgrund av den tid som hon varit frihetsberövad i målet finns det särskilda skäl mot att förena den villkorliga domen med böter.

F.W. är tidigare dömd för omfattande brottslighet. Han dömdes senast den 8 november 2019 till tre månaders fängelse. Han är förvisso inte tidigare dömd för liknande brott, men tingsrätten anser ändå att det saknas förutsättningar för villkorlig dom.

− − −

Tingsrätten anser sammantaget att det saknas förutsättningar för skyddstillsyn och att F.W. på grund av återfall i brott ska dömas till fängelse. Fängelsestraffets längd ska bestämmas till tre månader. Tingsrätten har i den bedömningen beaktat att det rör sig om nyupptäckt brott och att påföljden tillsammans med den tidigare fängelsedomen enligt ovan då inte överstiger vad som skulle ha dömts ut för den samlade brottsligheten.

− − −

DOMSLUT

Tingsrätten dömde C.V.C. och F.W. för egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § andra stycket brottsbalken. Påföljden bestämdes för C.V.C. till villkorlig dom och för F.W. till tre månaders fängelse.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bedöma gärningen som egenmäktighet med barn, grovt brott, och under alla förhållanden skärpa straffet.

C.V.C. och F.W. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättslagmannen Niklas Rundberg, hovrättsrådet Magdalena Davidsson, f.d. hovrättslagmannen Mats Lundeholm, referent, samt nämndemännen Dejan Stamenkovic och Pia Lindell), anförde i dom den 15 mars 2021 följande.

DOMSKÄL

Genom tingsrättens dom är det avgjort att C.V.C. och F.W har gjort sig skyldiga till brott så som tingsrätten funnit. Vad hovrätten har att ta ställning till är hur gärningen bör rubriceras och vilken påföljd som ska väljas.

− − −

Tingsrätten har i sin dom redogjort för förmildrande och försvårande omständigheter, liksom varför invändningen om nöd/inbillad nöd är motbevisad. Hovrätten har inget att invända mot tingsrättens beskrivning av detta.

− − −

Det framgår av utredningen att miljön hos C.V.C. respektive barnens far hade fått en ingående prövning i två domstolsinstanser strax före bortförandet. Vid de prövningarna konstaterades att det inte var en lämplig miljö för barnen och att ett boende hos C.V.C. innebar en klar och konkret risk för att barnens utveckling och hälsa skulle ta skada. I målet har också upplysts att barnens rätt till umgänge med sin mor i enlighet med detta var begränsad till ett par timmar i månaden.

Trots detta har barnen – plötsligt och enligt egna uppgifter utan att ens ha blivit tillfrågade – skiljts från den pågående LVU-vården och under så lång tid som nästan ett halvår hållits undan socialtjänst och andra myndigheter. C.V.C:s och F.W:s åtgärd att föra bort barnen har dessutom inte avbrutits frivilligt. Under delar av tiden har barnen förts till olika orter utomlands och har då varit avskurna från kontakter i Sverige. Under hela den tid som de varit bortförda har de inte kunnat gå i skolan. Sammantaget anser hovrätten därför att gärningen ska rubriceras som grovt brott (jfr t.ex. Hovrätten för Övre Norrland i dom den 28 januari 2019 i mål nr B 877-18).

Hovrätten uppfattar utredningen som att C.V.C. har varit den drivande i bortförandet av barnen. Utredningen kring F.W:s roll är mera osäker och hovrätten kan inte utesluta möjligheten av att han visserligen har varit lojal med sin sambo och understött hennes beslut, men att han i övrigt intagit en mer passivt stödjande roll. Gärningen har enligt hovrättens bedömning ett straffvärde som för C.V.C. motsvarar åtta månaders fängelse, medan straffvärdet för F.W:s del kan stanna vid sex månaders fängelse.

Av de skäl som tingsrätten har anfört beträffande F.W. ska påföljden för honom bestämmas till fängelse. I förhållande till tidigare brottmålsdom noterar hovrätten att den första fällande domen i det tidigare målet meddelades den 5 mars 2019, medan den brottslighet som hovrätten nu har att pröva är begången senare under samma år. Det är därmed fråga om nytt brott i brottsbalkens mening (se NJA 2018 s. 574 p. 36). Den tidigare brottsligheten ska då inte beaktas vid påföljdsbestämningen utan straffet för F.W:s ska bestämmas i enlighet med straffvärdet.

Avgörande för valet av påföljd för C.V.C:s är om egenmäktighet med barn, grovt brott, är ett brott av sådan art att det finns en presumtion för fängelse. Ett visst stöd för att så skulle vara fallet finns att hitta i en del underrättsavgöranden. Högsta domstolen har emellertid i bl.a. rättsfallet NJA 2014 s. 559 (se även t.ex. NJA 2016 s. 540) behandlat vad som krävs för att ett brott ska anses vara sådant att det finns en presumtion för fängelse. Det kan, något förenklat, sammanfattas så att antingen ska det följa av vad lagstiftaren har uttalat i förarbetena, eller så ska det framgå av Högsta domstolens praxis. Högsta domstolen har uttalat att utrymmet är begränsat för att utan sådant stöd anse ytterligare brottstyper vara artbrott. Denna princip har Högsta domstolen också upprätthållit i ett flertal avgöranden (se t.ex. NJA 2015 s. 1008, NJA 2016 s. 95, NJA 2017 s. 446 och NJA 2018 s. 229).

Mot den nu anförda bakgrunden finner hovrätten att egenmäktighet med barn, grovt brott, i ett fall som det nuvarande inte är ett brott där det finns en presumtion för fängelse. Vid denna bedömning kan påföljd bestämmas till villkorlig dom så som tingsrätten har gjort. Denna påföljd ska vid dessa straffvärden normalt förenas med ett mycket kännbart bötesstraff. C.V.C. har emellertid i detta mål varit berövad friheten under en tid av två veckor. En vanlig ståndpunkt är att ett sådant frihetsberövande inte ska påverka böternas storlek (se t.ex. Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 3:e uppl., s. 519). Högsta domstolen har emellertid i liknande fall funnit att det finns förutsättningar att inte förena den villkorliga domen med dagsböter (se t.ex. NJA 2016 s. 540, p. 28, och där åberopat rättsfall). Vid ett så pass allvarligt brott som det C.V.C. har gjort sig skyldig till finns det mycket som talar för att en ”ren” villkorlig dom förmedlar en felaktig bild av gärningens allvar och straffvärde, men hovrätten stannar för att påföljd ska bestämmas så som tingsrätten har gjort.

DOMSLUT

C.V.C.

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut endast på så sätt att hovrätten rubricerar gärningen som egenmäktighet med barn, grovt brott, enligt 7 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken.

F.W.

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten

– rubricerar gärningen som egenmäktighet med barn, grovt brott, enligt 7 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken,

– bestämmer påföljden till fängelse sex månader, samt

– inte tillämpar 34 kap. 2 § brottsbalken.