lagen.nu

NJA 2015 s. 1008

Falsk tillvitelse. Straffvärde och brottslighetens art. Även fråga om kränkningsersättningens storlek.

Stockholms tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Stockholms tingsrätt åtal mot K.N.P., född 1991, för falsk tillvitelse enligt följande gärningsbeskrivningar:

Åtalspunkt 1. K.N.P. har den 2 respektive den 5 april 2012 i Polishuset i Stockholm sanningslöst tillvitat J.L. brottsliga gärningar genom att uppge till polisman vid upptagningen av anmälan om brott och i efterföljande förhör att J.L. utsatt henne för våldtäkt, misshandel och olaga hot vid upprepade tillfällen under tiden den 1 december 2011 till och med den 31 mars 2012 i Stockholm. Förfarandet fick till följd att J.L. blev misstänkt för grov våldtäkt och grov kvinnofridskränkning samt att förundersökning inleddes.

Åtalspunkt 2. K.N.P. har den 15 juli 2012 på Akutmottagningen för våldtagna kvinnor vid Södersjukhuset i Stockholm sanningslöst tillvitat J.L. brottsliga gärningar genom att oriktigt påstå till polisman vid upptagningen av anmälan om brott och i efterföljande förhör att J.L. utsatt henne för en grov våldtäkt den 14 juli 2012 i hennes bostad på Celsiusgatan i Stockholm. Förfarandet fick till följd att J.L. blev misstänkt för försök till mord och grov våldtäkt. Förundersökning inleddes och J.L. anhölls i sin frånvaro för brotten den 15 juli 2012. Beslutet verkställdes samma dag och J.L. var frihetsberövad till den 17 juli 2012.

J.L. biträdde åtalet och yrkade skadestånd med 57 640 kr jämte ränta. Av beloppet avsåg 50 000 kr kränkning, 5 000 kr sveda och värk samt 2 640 kr kostnader.

K.N.P. förnekade gärningarna. Hon bestred skadeståndsyrkandet och vitsordade inte några belopp som skäliga i och för sig.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Malou Ålander) anförde i dom den 28 november 2013 följande.

Domskäl

J.L. och K.N.P. har hörts. På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med C.W., J.N., M.Å., M.S. och M.E., som alla är poliser, samt med J.L:s föräldrar M.L. och M.A. Åklagaren och J.L. har åberopat skriftlig bevisning.

Skuldfrågan

J.L. har berättat bl.a. följande. Han och K.N.P. blev tillsammans sommaren 2009. De var aldrig sammanboende utan var och en bodde hos sina föräldrar. De var tillsammans cirka 1,5 år. Det tog slut på grund av att K.N.P. flyttade till Stockholm medan han bodde kvar i Haparanda, det fungerade inte med det långa avståndet. Han var lycklig i deras relation och han uppfattade att även K.N.P. var lycklig. Från och med mars, april 2011 hade de inte längre någon kontakt med varandra.

Det var den 15 juli 2012 som han greps men han fick först nästa morgon reda på vad han var misstänkt för. Då fick han även information om den anmälan som gjorts i april. Han fick panik över att bli dömd för något som han inte hade gjort. Efter det att han hade släppts mådde han fruktansvärt dåligt. Det stod i tidningarna att en 25-årig man hade gripits för grov våldtäkt. Haparanda är en liten stad, det pratas mycket och folk tittade konstigt på honom. De första två månaderna var han bara hemma eller på ställen där han inte skulle möta bekanta. Vissa dagar orkade han inte arbeta. Det är fortfarande så att han inte vill vara bland folk. Han började ha samtal med en KBT-behandlare på grund av att han sov dåligt och inte ville gå ut. Han mår fortfarande inte bra men samtalen hjälper. Han har fått diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Det var några dagar efter det att han blivit frigiven som han fick reda på att det var K.N.P. som hade anmält honom. Han förstod inte hur hon hade kunnat göra något sådant.

Han heter bara L. i efternamn men hans mammas efternamn är A. Seskarö är en liten ort där han aldrig bott men arbetat. Han har bara varit i Stockholm en gång. Det var år 2009 och då var han och K.N.P. där tillsammans.

K.N.P. har berättat bl.a. följande. Det är riktigt att hon och J.L. blev tillsammans i juli 2009. Det tog slut mellan dem i oktober 2010 i samband med att hon skulle flytta till Stockholm. J.L. behandlade henne aldrig illa. Hon har aldrig haft för avsikt att falskt anmäla honom för brott. Hon skulle aldrig göra en sådan sak. J.L. har inte begått någon av de handlingar som hon anmält. Hon vet inte hur uppgifter som gällt J.L. kommit in i polisförhören. I januari-september 2011 mådde hon mycket dåligt. Hon hade kontakt med psykiatrin. Hon har varit och är fortfarande utsatt för många saker. Hon blandade ihop, var stressad och pressad. Det är mycket som hon inte minns att hon sagt.

Vad gäller anmälan i april 2012 minns hon inte mycket av det tillfället. Hon hade blivit utsatt för de brott som hon anmälde men det var alltså inte J.L. som gjort detta och det var inte honom som hon skulle anmäla. Det är en expojkvän från Stockholm som begått brotten. Han heter inte J. och kommer inte från Haparanda. Expojkvännen heter John och hon var tillsammans med honom sedan år 2011. Han har sedan inte velat lämna henne ifred. Hon minns inte vad hon sa under förhöret den 2 april 2012, hon var mycket förvirrad och minns inte att hon pratade med polisen ifråga. Hon kommer inte ihåg att hon under förhöret den 5 november 2012 angående falsk tillvitelse skulle ha sagt att hon, vad gäller anmälan den 2 april 2012, uppgett att det var J.L. som var gärningsman vid ett av tillfällena som anmälan omfattar, den uppgiften är inte riktig.

Den 15 juli 2012 var hon väldigt chockad och hade mycket ont efter den våldtäkt hon utsatts för dagen innan. Hon blev undersökt på akuten och fick morfin där. Hon minns inte något av polisförhöret och vet inte hur J.L:s namn kom in i anmälan. Hon kommer ihåg att en kvinnlig polis sa till henne att det var J.L. som hon hade angett som gärningsman. Hon blev väldigt stressad eftersom det inte var han som var den skyldige. Hon försökte få polisen att förstå att det inte var J.L. som hade gjort det som hon hade anmält, hon sa det flera gånger, men polisen lyssnade inte. Det var hennes före detta pojkvän John som var den skyldige. Hon vågade dock inte nämna hans namn på grund av att han utsatt henne för allvarliga hot. Hon träffade sedan en brottsofferstödjare och ringde i samband med det till polisen. När hon då blev tillfrågad om det var J.L. som begått de anmälda brotten svarade hon nej. Hon minns inte förhöret som skedde därefter, den 16 juli 2012. Anledningen till att hon efter våldtäkten den 14 juli 2012, som skedde i hennes lägenhet, städade lägenheten och duschade var att hon skämdes, var rädd och funderade på att inte göra någon anmälan.

Tingsrätten gör följande bedömning.

I de aktuella anmälningarna och polisförhören upptas ett antal händelser som innebär att K.N.P. ska ha utsatts för ett flertal brottsliga handlingar. Genom K.N.P:s egna uppgifter och även av utredningen i övrigt står klart att J.L. inte begått brott mot K.N.P. För det fall det är styrkt att hon hos polisen uppsåtligen tillvitat honom de brottsliga gärningarna har hon gjort sig skyldig till falsk tillvitelse enligt straffbestämmelsen i 15 kap. 7 § BrB. Tingsrättens prövning ska vidare omfatta om hon kan anses ha tillbakaträtt på sätt anges i 15 kap. 14 § BrB.

Vad gäller åtalspunkten 1 var det C.W. som den 2 april 2012 tog emot K.N.P:s anmälan. J.N. höll förhör med K.N.P. samma dag och M.Å. höll ett förhör med henne den 5 april 2012. Enligt vad som antecknats i anmälan och från förhören lämnade K.N.P. uppgifter som visserligen inte innefattar J.L:s riktiga efternamn men som ändå är av det slaget att de måste anses peka ut honom som gärningsman, t.ex. att den som låg bakom övergreppen var en f.d. pojkvän som heter J., att han var född år 1987, att han och K.N.P. var tillsammans fram till år 2010 och att båda då bodde i Haparanda men var och en för sig hos sina föräldrar. Det förhållandet att K.N.P. enligt anteckningarna uppgav att J:s efternamn var A., vilket är J.L:s mors efternamn, och att han bodde på Seskarö där han enbart arbetat, innebar att hon lämnade ytterligare information som indirekt kunde knyta J.L. till de påstådda brotten. Av de uppgifter som lämnats av C.W., J.N. och M.Å. framgår att de aktuella uppgifterna kom från K.N.P., som upplevdes som mycket trovärdig, att hon inte någon gång uppgav namnet ”John” och att det som antecknats från de båda förhören, som eventuellt inte lästes upp för K.N.P. för godkännande, riktigt återger vad som förekom. Nämnas bör att K.N.P. vid ett förhör i november 2012 som gällde misstanke om falsk tillvitelse medgav att hon uppgett att det var J.L. som var gärningsman vid ett av de brottstillfällen som hon anmält i april 2012.

Oavsett anledningen till att K.N.P. kontaktade polisen och uppgav att hon hade blivit utsatt för brott måste hon ha insett att de uppgifter hon lämnade innebar att hon sanningslöst tillvitade J.L. de brottsliga gärningarna. Det är därmed styrkt att hon gjorde sig skyldig till falsk tillvitelse på sätt anges i åtalspunkten 1. Hon agerade inte så att bestämmelsen i 15 kap. 14 § BrB om tillbakaträdande är tillämplig.

Den 15 juli 2012 (åtalspunkten 2) var M.S. anmälningsupptagare. Hon höll ett förhör med K.N.P. samma dag. Detta föranledde, förutom att J.L. anhölls i sin frånvaro, att en brottsplatsundersökning gjordes i K.N.P:s lägenhet och att polisen genomförde en dörrknackning i området. Enligt anteckningar från förhöret lämnade K.N.P. även vid detta tillfälle sådana uppgifter att J.L. framstod som gärningsman, nämligen att övergreppen hade begåtts av hennes före detta pojkvän J.A.L. som hon lämnat år 2010 och att han liksom hon var från Haparanda. Av förhöret med M.S. framgår att hon inte uppfattade K.N.P. som påverkad av smärtstillande medel under förhöret och att anteckningarna från detta är riktiga. Av M.S:s uppgifter följer vidare att K.N.P. visserligen omedelbart efter förhöret sa att det inte var J. som hade begått övergreppen men därefter vidhöll att det var han som var gärningsman; hon uppgav att hon sa som hon sa eftersom J:s kompisar skulle döda henne om han blev gripen.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten styrkt att K.N.P. även i detta fall måste ha insett att de osanna uppgifter som hon lämnade till polisen innebar att hon beskyllde J.L. för att vara den som utsatt henne för brotten. De uppgifter hon lämnade till M.S. omedelbart efter förhöret innebär inte att hon rättade sina tidigare uppgifter. K.N.P:s agerande, som medförde att J.L. var frihetsberövad under en period om cirka 35 timmar under tiden den 15-17 juli 2012, innebar att hon gjorde sig skyldig till falsk tillvitelse.

I ett förhör hos polisen den 16 juli 2012 upplyste K.N.P. att det inte var J.L. som hade utsatt henne för de anmälda brotten. Vid denna tidpunkt hade emellertid J.L. redan blivit frihetsberövad och hon kan därmed inte anses ha rättat sina uppgifter innan avsevärd olägenhet uppkommit.

Av det ovan anförda följer att K.N.P. ska dömas för falsk tillvitelse i enlighet med åtalet. Brotten är inte att anse som ringa.

Påföljd

De aktuella brotten är av sådan art att starka skäl talar för att straffet ska bestämmas till fängelse.

K.N.P. är inte tidigare dömd för brott. Av ett inhämtat läkarintyg enligt 7 § lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. framgår att hon inte led av en allvarlig psykisk störning vid gärningen och inte heller vid undersökningen. Det har inte framkommit att bestämmelsen i 29 kap. 3 § 2 BrB är tillämplig. Inte heller i övrigt har framkommit särskilda skäl som medför att annan påföljd än fängelse bör väljas. Mot bakgrund av det anförda bestämmer tingsrätten straffet till fängelse fem månader. Vid bestämmandet av strafflängden beaktar tingsrätten att K.N.P. var 20 år gammal vid tiden för gärningarna.

Skadestånd

Vad gäller fordrad kränkningsersättning har J.L. uppgett att beloppet omfattar den sammantagna kränkning som han utsatts för till följd av gärningarna i åtalspunkterna 1 och 2. Han har vidare anfört att den ersättning som begärs för sveda och värk avser den tid om två månader som han isolerade sig i hemmet efter det att han hade försatts på fri fot. Slutligen har han uppgett att de kostnader han begär ersättning för avser dels 9 resor à sex mil à 18 kr milen till vårdinrättning, dels en resa till Luleå 26 mil tur och retur à 18 kr milen i samband med att anhållningsbeslutet hävdes, dels vårdkostnader om 1 200 kr.

K.N.P:s brottsliga gärningar innebär att J.L. anklagades för mycket allvarliga brott, bl.a. flera våldtäkter och ett agerande som kan rubriceras som försök till mord. Av J.L:s uppgifter framgår att saken orsakade honom stort lidande, inte bara på det sättet att han var frihetsberövad under en period. Det yrkade beloppet avseende kränkning är därmed skäligt. Även det belopp som begärts i fråga om sveda och värk är mot bakgrund av vad som framkommit genom J.L:s uppgifter skäligt och ska bifallas.

Vidare finner tingsrätten utrett att J.L. haft kostnader i enlighet med vad som fordrats och att kostnaderna orsakats av de brott som han utsatts för. Hans talan ska bifallas även i denna del.

Domslut

Tingsrätten dömde K.N.P. enligt 15 kap. 7 § första stycket BrB för falsk tillvitelse till fängelse 5 månader.

K.N.P. ålades att utge skadestånd till J.L. med 57 640 kr jämte ränta.

Svea hovrätt

Både åklagaren och K.N.P. överklagade i Svea hovrätt.

Åklagaren yrkade straffskärpning.

K.N.P. yrkade i första hand att hovrätten skulle ogilla åtalet och skadeståndsyrkandet. I andra hand yrkade hon att hovrätten skulle välja en icke frihetsberövande påföljd och att skadeståndet skulle sättas ner.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

J.L., som även i hovrätten biträdde åtalet, motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Ihrfelt och Ingela Halvorsen, tf. hovrättsassessorn Anna Enbert , referent, och två nämndemän) anförde i dom den 30 september 2014 följande.

K.N.P. har förtydligat sin inställning i skuldfrågan och grunden för sina bestridanden av skadeståndsskyldighet enligt följande.

Hon har inte tillvitat J.L. någon brottslig gärning, eftersom hon inte lämnat uppgifter - eller i vart fall inte tillräckligt preciserade sådana - som utpekar honom som gärningsman. Att ett eventuellt utpekande varit sanningslöst har inte omfattats av hennes uppsåt, eftersom hon vid tidpunkten för samtalen med polisen, pga. vanföreställningar, har trott att J.L. utsatt henne för brott. Vid något eller några förhör har polisen också missförstått henne, då hon menat att hennes senaste pojkvän ”John”, som bor i Stockholm, varit förövare. Vidare har hennes eventuella utpekande inte gjorts spontant, utan föranletts av polisens agerande i samband med förhören. Hon har i vart fall senare tagit tillbaka de uppgifter som hon lämnat, varför hon på grund av tillbakaträdande inte ska dömas för brott.

K.N.P. har vitsordat , såsom skäligt i och för sig, de av J.L. yrkade rese- och vårdkostnaderna, samt 1 000 kr avseende sveda och värk. I övrigt har hon inte kunnat vitsorda några skadeståndsbelopp som skäliga i och för sig. Hon har bestritt skadeståndsskyldighet med hänvisning till sin inställning i skuldfrågan, och har anfört att det i vart fall inte föreligger något orsakssamband mellan hennes agerande och de yrkade vård- och resekostnaderna, utom såvitt avser ett belopp om 468 kr för resa till och från Luleå i samband med att J.L. frigavs. K.N.P. har slutligen, åtminstone beträffande åtalspunkten 1, ifrågasatt att J.L. utsatts för en allvarlig kränkning p.g.a. hennes agerande.

Utredning i hovrätten

Parterna har åberopat i stort sett samma bevisning i hovrätten som i tingsrätten.

Kompletterande frågor har ställts till K.N.P. varvid hon berättat bl.a. följande. Efter tingsrättens dom har hon regelbundet träffat en samtalsterapeut. Hon har numera förstått att hon tidigare har haft vanföreställningar, av henne kallade ”flashbacks”. Dessa har förekommit sedan år 2009, men vanföreställningarna har blivit både vanligare och starkare på senare år. När hon fått en ”flashback” har hon upplevt ett händelseförlopp så starkt att hon trott att det inträffat på riktigt. Ibland har hon i dessa upplevelser sett en gärningsman och vid några tillfällen har gärningsmannen varit J.L. Hon har därför inte medvetet lämnat felaktiga uppgifter, ifall hon för polisen har berättat något som kan uppfattas som ett utpekande av J.L. Numera medicinerar hon och kan göra skillnad på vad som är verklighet och vanföreställning. Hon har därför förstått att flera av de händelser som hon tidigare har berättat om aldrig har inträffat i verkligheten. Gruppvåldtäkten i Stockholm i mars 2012, som hon polisanmälde i april 2012, samt våldtäkten den 14 juli 2012, som hon berättade om för polisen dagen därpå, har dock inträffat på riktigt. J.L. har emellertid inte varit involverad i dessa händelseförlopp och hon är numera övertygad om att han aldrig har gjort henne något illa. Gärningsman vid dessa tillfällen har bl.a. varit hennes senaste pojkvän, ”John”. Det kan hända att hon, p.g.a. att hon har mått dåligt, har blandat ihop uppgifter som rör ”John” och J.L. när hon har hörts av polisen, vilket lett till missförstånd.

Hovrättens domskäl

Skuldfrågorna

Det kan inte helt uteslutas att någon del av den information som har framkommit vid de tillfällen som åtalet avser har föranletts av att polisen ställt ledande frågor till K.N.P. Vissa detaljer som återkommande har noterats i förhörsprotokollen - förnamnet J., hennes relation till gärningsmannen, tidpunkten för deras relation och parets geografiska anknytning - måste ursprungligen ha kommit från K.N.P. Redan dessa uppgifter har enligt hovrättens bedömning varit tillräckliga för att utpeka J.L. som gärningsman. Att vissa andra uppgifter som K.N.P. lämnat inte har till fullo stämt in på J.L. resulterar inte i att hovrätten gör någon annan bedömning i denna del. Av utredningen i målet framgår vidare att K.N.P. har lämnat liknande uppgifter, som tydligt utpekar J.L. som gärningsman, även till andra än polisen, vilket utesluter att polisen skulle ha missförstått henne eller frammanat felaktig information ifrån henne. Eftersom det står klart att J.L. inte har begått brott mot K.N.P., har uppgifterna varit osanna. Objektivt sett innefattar hennes agerande falsk tillvitelse.

Frågan är då om det mot K.N.P:s nekande har visats att hennes osanna utpekande varit uppsåtligt.

Till en början kan följande konstateras. K.N.P. har under huvudförhandlingen i hovrätten ändrat flera av de uppgifter som hon tidigare lämnat, bl.a. rörande vilka brott hon i verkligheten har blivit utsatt för och vem hon vid samtalen med polisen trodde var den aktuelle gärningsmannen. Hon har vidare inte kunnat precisera vid vilka händelser som hon pga. vanföreställningar har trott att J.L. varit gärningsman, respektive vid vilka tillfällen hon har haft uppfattningen att ”John” var den skyldige. Hon har således i sina svar på upprepade, direkta frågor i hovrätten pendlat mellan att påstå att felaktigheterna haft sitt ursprung i hennes vanföreställningar och att de berott på polisens missförstånd av vad hon sagt. Detta framstår som anmärkningsvärt. Enligt hovrättens mening skapar detta sammantaget en stor osäkerhet kring de uppgifter som hon har lämnat.

Hovrätten finner vidare att utredningen i målet, i form av journalanteckningar och rättsintyg, visar att de våldtäkter som K.N.P. slutligen uppgett att hon har utsatts för i verkligheten (gruppvåldtäkten i mars 2012 och våldtäkten i juli 2012) omöjligen kan ha gått till på det sätt som hon beskrivit, om de överhuvudtaget har inträffat. Allt detta får till följd att K.N.P:s uppgifter överlag har en mycket låg trovärdighet och tillförlitlighet.

Om det ändå skulle vara som K.N.P. numera har uppgivit - att hon pga. vanföreställningar har trott att J.L. varit den verklige gärningsmannen när hon talade med polisen - framstår det som anmärkningsvärt att hon reagerat så starkt, och med plötslig ambivalens vad gäller sitt utpekande av honom, i samband med att polisen M.S. uppgivit att de lyckats identifiera gärningsmannen utifrån hennes uppgifter. Vidare blir det svårt att förstå varför K.N.P. i polisförhör långt senare, i samband med att hon hördes rörande brottsmisstanken om falsk tillvitelse, har ändrat sina uppgifter och påstått att J.L. varit gärningsman vid endast en av de händelser som hon anmälde till polisen i april 2012. Det skulle endast kunna förklaras med att vanföreställningen alltjämt kvarstod gällande en av de i vart fall fyra händelserna vid förhörstillfället, vilket framstår som mycket osannolikt.

Enligt hovrättens bedömning talar dessa omständigheter snarare för att K.N.P. har förstått att hon lämnat felaktiga uppgifter när hon angivit J.L. som gärningsman. Också polismannen M.Å:s uppgifter, innebärande att han uppfattade det som att K.N.P. inte ville lämna närmare information för att möjliggöra ett gripande av J.L., talar för att denna slutsats är riktig. I samma riktning pekar det faktum att K.N.P. genomgående verkar ha agerat på ett sådant sätt att teknisk bevisning inte har kunnat säkras i samband med att hon återkommande besökt sjukvården och polisen med anledning av påstådda våldtäkter.

Sammantaget finner hovrätten att utredningen motbevisar K.N.P:s invändning om att hennes uppsåt inte omfattat ett osant utpekande. Hennes agerande har således varit uppsåtligt.

Eftersom brotten fullbordats och straffskalan överstiger fängelse sex månader kan ansvarsfrihet på grund av tillbakaträdande inte komma ifråga vare sig enligt 15 kap. 14 § eller 23 kap. 3 § BrB.

K.N.P. ska således dömas för två fall av falsk tillvitelse i enlighet med åtalet.

Påföljd

De falska tillvitelser som K.N.P. har gjort sig skyldig till har innefattat påståenden mot J.L. som resulterat i att han misstänkts för bl.a. försök till mord och grov våldtäkt. För dessa brott föreskrivs fleråriga fängelsestraff och i allmänhetens ögon framstår de som ytterst klandervärda och chikanerande. K.N.P:s osanna uppgifter har vidare lett till att J.L. har delgetts misstanke om brott och frihetsberövats, med viss massmedial bevakning som följd. Till detta kommer att K.N.P. har hållit fast vid sina oriktiga uppgifter under flera polisförhör och därtill har skaffat viss stödbevisning för sina påståenden. Hennes osanna uppgifter har också orsakat samhället betydande kostnader och olägenheter. K.N.P:s handlande är därför att betrakta som mycket allvarligt och präglat av förslagenhet, varför gärningarna som utgångspunkt har ett betydligt högre straffvärde än vad tingsrätten bedömt.

Vid bestämmandet av gärningarnas straffvärde ska i förmildrande riktning beaktas om den tilltalade till följd av psykisk störning eller av någon annan orsak har haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande (29 kap. 3 § 2 BrB). Av utredningen i målet framgår att K.N.P. har haft och alltjämt har en psykisk problematik, även om den inte är att betrakta som en allvarlig psykisk störning. Hovrätten finner vidare, främst med anledning av vad som framkommit i målet rörande K.N.P:s tidigare kontakter med vården och polisen, att den psykiska problematiken har påverkat hennes förmåga att kontrollera sitt handlande. Detta förhållande får i någon mån anses sänka straffvärdet. Därutöver ska vid straffmätningen beaktas att K.N.P. ännu inte hade fyllt 21 år vid gärningstillfällena. Med beaktande av allt det ovan anförda finner hovrätten att straffmätningsvärdet uppgår till åtta månaders fängelse.

Brottet falsk tillvitelse innefattar ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet och påverkar möjligheten att upprätthålla ett effektivt och tillförlitligt rättssystem. Med hänsyn till brottets art gäller därför en mycket stark presumtion för att bestämma påföljden till fängelse (jfr NJA 1999 s. 561 och RH 2003:57). Endast särskilda skäl av betydande styrka bör kunna leda till att en icke frihetsberövande påföljd väljs.

K.N.P. var 20 år gammal vid gärningstillfällena. Det krävs därför särskilda skäl för att välja fängelse som påföljd. Av utredningen i målet har framgått att K.N.P. har ett övervakningsbehov samt att hon numera har regelbunden samtalskontakt och medicinerar mot sina psykiska besvär, vilket har resulterat i en mer stabil tillvaro för henne. Detta är omständigheter som allmänt sett kan tala för att påföljden bestäms till skyddstillsyn med vårdföreskrift. De nu aktuella brotten är emellertid av sådan art att det finns en särskilt stark presumtion för fängelse. Detta förhållande, i kombination med ett högt straffvärde, leder hovrätten till slutsatsen att någon annan påföljd än fängelse är utesluten.

Då hovrätten delar tingsrättens bedömning, innebärande att K.N.P. inte har rättat sina uppgifter rörande J.L. som gärningsman innan denne anhölls och avsevärd olägenhet uppkom för honom, ska straffet inte heller lindras med stöd av 15 kap. 14 § BrB. Påföljden ska därför bestämmas till åtta månaders fängelse.

Skadestånd

K.N.P. har vitsordat de av J.L. yrkade rese- och vårdkostnaderna som skäliga i och för sig, men har i flera avseenden ifrågasatt att kostnaderna uppstått med anledning av att hon falskt tillvitat J.L. brott. Enligt hovrättens bedömning framgår det av J.L:s egna uppgifter, som fått stöd av både vad hans mor och far berättat samt av ingivna intyg, att det finns ett adekvat orsakssamband mellan K.N.P:s brottsliga agerande och det vårdbehov som föranlett kostnaderna. K.N.P. ska därför utge i dessa delar yrkade belopp.

Vad gäller J.L:s yrkande avseende sveda och värk framgår av utredningen i målet att han under två månaders tid har hållit sig hemma och undvikit att röra sig ute, med anledning av den psykiska press som han upplevt till följd av K.N.P:s agerande. Av utredningen har vidare framgått att han sedermera konstaterats lida av posttraumatiskt stresssyndrom . Hovrätten finner med anledning härav att J.L. är berättigad till ersättning med yrkat belopp avseende sveda och värk.

Utöver de omständigheter som tingsrätten beaktat till stöd för kränkningsersättningens bestämmande ska hänsyn också tas till att händelsen ådrog sig visst massmedialt intresse. Hovrätten finner vidare att beloppets storlek framstår som förenlig med den praxis som finns för jämförbara brott med chikanerande inslag. Hovrätten delar därför tingsrättens bedömning innebärande att yrkat skadestånd avseende kränkning är skäligt.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut endast på så sätt att fängelsestraffets längd bestäms till 8 månader.

Högsta domstolen

K.N.P. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle frikänna henne från ansvar och befria henne från skyldigheten att betala skadestånd. Hon yrkade vidare att hon under alla förhållanden skulle dömas till en icke frihetsberövande påföljd eller i vart fall till ett kortare fängelsestraff.

Riksåklagaren och J.L. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Marianne Lundius, Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, Ingemar Persson och Anders Eka, referent) meddelade den 21 december 2015 följande dom:

Domskäl

Bakgrund och frågorna i HD

1. K.N.P. åtalades för flera fall av falsk tillvitelse enligt följande gärningsbeskrivningar. (Härefter återges de i referatet av tingsrättens dom intagna gärningsbeskrivningarna.)

2. Tingsrätten dömde K.N.P. för falsk tillvitelse enligt åtalet. Tingsrätten ansåg att brotten var av sådan art att starka skäl talade för att straffet skulle bestämmas till fängelse. Påföljden bestämdes efter beaktande av att hon vid tiden för gärningarna ännu inte hade fyllt 21 år till fängelse i fem månader. K.N.P. förpliktades att betala skadestånd till J.L. med 57 640 kr, varav 50 000 kr avsåg kränkning.

3. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom endast när det gäller påföljden och har bestämt fängelsestraffets längd till åtta månader. Hovrätten, som funnit att straffvärdet av gärningarna som utgångspunkt är högre än vad tingsrätten funnit, har i förmildrande riktning beaktat att K.N.P:s psykiska problematik har påverkat hennes förmåga att kontrollera sitt handlande. Hovrätten har vidare beaktat att hon ännu inte hade fyllt 21 år vid gärningstillfällena. Även hovrätten har anfört att brotten är av sådan art att det finns en särskilt stark presumtion för fängelse.

4. K.N.P. dömdes efter hovrättens dom på nytt för flera fall av falsk tillvitelse som riktats mot en annan person än J.L. Påföljden bestämdes till fängelse i sex månader. K.N.P. har avtjänat fängelsestraffet och frigavs villkorligt i oktober 2015. (Se Stockholms tingsrätts dom den 24 augusti 2015 i mål B 12320-14.)

5. Frågorna i målet gäller dels om K.N.P. ska dömas för de åtalade gärningarna, dels - om så ska ske - vilken påföljd som ska bestämmas för brottsligheten. Målet gäller också storleken på den kränkningsersättning som ska utgå vid en fällande dom.

Straffbestämmelsen om falsk tillvitelse

6. I 15 kap. 7 § BrB angavs vid tiden för gärningarna att den som, i annat fall än som avses i bestämmelsen om falsk angivelse i 6 § samma kapitel, hos åklagare, polismyndighet eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet, döms för falsk tillvitelse till fängelse i högst två år, förutsatt att myndigheten har att uppta anmälan i en sådan sak. För brott som är ringa finns en lindrigare straffskala. (Bestämmelsens språkliga utformning ändrades den 1 januari 2015.)

7. Ansvar för falsk tillvitelse förutsätter att uppgiften lämnas till en myndighet som ska ta upp anmälan rörande sådant som uppgiften gäller. Gärningen är fullbordad genom att en sanningslös uppgift lämnas. Det krävs således inte att det genom det sanningslösa påståendet uppstår någon fara för att myndigheten ska vilseledas. Det förhållandet att uppgiften är osann ska vara täckt av gärningsmannens uppsåt. Det krävs däremot inte att han eller hon - till skillnad från vad som gäller vid falsk angivelse - har uppsåt att någon ska bli åtalad eller dömd till följd av uppgiftslämnandet. (Se Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken, 1 januari 2015, Zeteo, kommentaren till 15 kap. 7 §.)

Ska K.N.P. dömas för falsk tillvitelse?

8. Av utredningen i målet framgår att K.N.P. har lämnat de aktuella uppgifterna till polisen. Inget tyder på att polisen genom ledande frågor eller på något annat sätt har bidragit till att uppgifterna har lämnats. Inte heller ger utredningen stöd för att uppgifterna tagits upp i anmälningar och i förhörsanteckningar till följd av missförstånd. Det är vidare klarlagt, bl.a. genom de uppgifter som K.N.P. själv har lämnat, att samtliga påståenden om att J.L. ska ha begått brott har varit osanna. Det nu sagda innebär att de objektiva förutsättningarna för ansvar föreligger.

9. Frågan är därefter om dessa förutsättningar har täckts av K.N.P:s uppsåt.

10. K.N.P. har uppgett att hon till följd av en allvarlig psykisk störning har lidit av vanföreställningar, vilka fått henne att tro att hon har upplevt det som hon angett till polisen. Hon har berättat att hon upplevt händelseförloppen så starka att hon har varit övertygad om att de hänt i verkligheten. Hon har därför menat att det inte har varit fråga om att hon har lämnat medvetet felaktiga uppgifter. Hon har även framfört att hon aldrig har haft för avsikt att anmäla J.L. för brott.

11. Kravet på uppsåt brukar formuleras som att gärningen ska ha utförts med vett och vilja; gärningsmannen ska i tillräcklig grad ha varit medveten om vad han eller hon gjorde. Det gäller i princip samma uppsåtskrav för psykiskt störda lagöverträdare som för andra. En psykisk avvikelse behöver inte utesluta uppsåt. Det kan dock vara svårare att bedöma uppsåtsfrågan i ett sådant fall än annars. Detta gäller särskilt om den psykiska störningen är allvarlig i den mening som avses i 30 kap. 6 § och 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB. (Se NJA 2004 s. 702 med där angivna hänvisningar.)

12. När det gäller K.N.P:s psykiska tillstånd består utredningen i målet bl.a. av ett rättspsykiatriskt utlåtande, två läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. samt ett intyg från en specialist i psykiatri som K.N.P. har haft kontakt med inom öppenvården. Enligt sistnämnda intyg kan K.N.P:s symtom beskrivas som psykotiska symtom i form av vanföreställningar samt berörings- och eventuellt synhallucinationer. Enligt intyget står det utom allt rimligt tvivel att patienten lider av en psykossjukdom. I det rättspsykiatriska utlåtandet, som inhämtades i det mål där K.N.P. dömdes för ytterligare fall av falsk tillvitelse, och i läkarintygen görs dock en annan bedömning av hennes psykiska sjukdomstillstånd. Slutsatsen i det rättspsykiatriska utlåtandet är att K.N.P. har begått de där aktuella gärningarna under påverkan av en psykisk störning som inte är en allvarlig psykisk störning och att någon sådan allvarlig störning inte heller har förelegat vid tiden för undersökningen. Enligt utlåtandet lider K.N.P. inte av någon psykossjukdom.

13. Den utredning om K.N.P:s psykiska tillstånd som finns i målet ger sammantaget inte stöd för att hennes medvetenhet har varit nedsatt på ett sådant sätt att ansvar för uppsåtligt brott är uteslutet. Till detta kommer att hennes handlande framstår som adekvat såtillvida att hon har haft kontroll över vilka uppgifter som hon lämnat om en utpekad gärningsman. Hon avstod också, i vart fall under det inledande skedet av händelseförloppet, från att lämna uppgifter som hade kunnat medföra att denne enklare och snabbare kunde identifieras. Även den starka reaktion som hon uppvisade när hon förstod att polisen hade identifierat J.L. som den utpekade gärningsmannen ger ett tydligt stöd för att hon var medveten om att hon lämnade osanna uppgifter. Sammantaget leder det anförda till slutsatsen att K.N.P. har begått gärningarna med uppsåt.

14. Det finns inte förutsättningar att tillämpa bestämmelsen om frivilligt tillbakaträdande i 15 kap. 14 § BrB.

15. K.N.P. ska därmed dömas för flera fall av falsk tillvitelse som begåtts under februari 2012 avseende uppgifter bl.a. om att J.L. har utsatt henne för våldtäkt och misshandel. Dessa uppgifter har lett till att förundersökning har inletts. Hon ska vidare dömas för falsk tillvitelse den 15 juli 2012 avseende uppgifterna om att J.L. utsatt henne för en grov våldtäkt, vilket medförde att han kom att frihetsberövas under mer än ett dygn misstänkt för försök till mord och grov våldtäkt.

Brottslighetens straffvärde

16. Straffskalan för falsk tillvitelse av normalgraden är fängelse i högst två år. I bestämmelsen anges inte några speciella omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet.

17. Enligt 29 kap. 1 § första stycket BrB ska straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. I paragrafens andra stycke anges bl.a. att det vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon har haft.

18. K.N.P:s brottslighet innebär att hon vid upprepade tillfällen till polisen har lämnat sanningslösa uppgifter som har innefattat mycket allvarliga anklagelser mot J.L. Hennes uppgifter om de handlingar som J.L. skulle ha utsatt henne för har varit av sådant slag att de har medfört att förundersökning om brott har inletts i flera fall. Uppgifterna har dessutom lett till att J.L. har frihetsberövats till följd av gärningen den 15 juli 2012 och även utsatts för andra negativa effekter. Det samlade straffvärdet av hennes brottslighet får anses motsvara tio månaders fängelse.

19. Som en förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet ska enligt 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB särskilt beaktas om den tilltalade till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande.

20. Som tidigare har berörts visar utredningen att K.N.P. lider av en psykisk störning som dock inte är att se som en allvarlig störning i lagens mening. Enligt det rättspsykiatriska utlåtandet uppfyller hon kriterierna för de psykiatriska diagnoserna patomimi (Münchhausens syndrom), emotionellt instabil (borderline) personlighetsstörning och histrionisk personlighetsstörning. Det finns skäl att utgå från att den psykiska störning som K.N.P. lider av har medfört att hon har haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande vid de i målet aktuella gärningarna. Detta ska beaktas i förmildrande riktning vid bedömningen av brottslighetens straffvärde.

21. Det föreligger inte några andra förhållanden som påverkar straffvärdet i försvårande eller förmildrande riktning (29 kap. 2 och 3 §§ BrB).

Tillämpning av 29 kap. 7 § BrB

22. K.N.P. var under 21 år när brotten begicks. Viss nedsättning av ett eventuellt fängelsestraff ska därför ske med stöd av 29 kap. 7 § första stycket BrB.

23. Med hänsyn härtill och till det som tidigare sagts om brottslighetens straffvärde skulle ett utdömt fängelsestraff uppgå till sex månader.

Allmänt om val av påföljd

24. Enligt 30 kap. 4 § BrB ska rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten beakta brottslighetens straffvärde och dess art och att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.

25. K.N.P. hade inte vid tiden för de nu aktuella gärningarna tidigare gjort sig skyldig till brott. Och straffvärdet av den brottslighet som hon har gjort sig skyldig till är inte så högt att det i sig motiverar ett fängelsestraff.

26. Avgörande för frågan om vilken påföljd som ska väljas är därför om brottslighetens art är av det slaget att det krävs att påföljden bestäms till fängelse.

Brottslighetens art

27. Uttalanden i lagförarbeten och avgöranden i praxis har utgjort grunden för att vissa brott har särbehandlats med hänvisning till deras art. Några sådana uttalanden har inte gjorts när det gäller falsk tillvitelse. Inte heller finns det några avgöranden från HD som innebär att brottet ska anses utgöra ett artbrott. Detsamma gäller för brottet falsk angivelse.

28. Utrymmet för att genom rättsutveckling i praxis särbehandla ytterligare brottstyper med hänvisning till deras art är begränsat. De förhållanden som kan tilläggas betydelse vid en sådan särbehandling bör åtminstone delvis vara andra än de som inverkar på straffvärdet. Det kan bl.a. röra sig om svårupptäckta brott eller om en brottstyp som innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen. (Se NJA 2014 s. 559 p. 31 och 32.)

29. Riksåklagaren har hänvisat till det förhållandet att menedsbrott har bedömts vara ett artbrott med hänsyn till att brottet innefattar ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet och påverkar möjligheterna att upprätthålla rättssystemets effektivitet och tillförlitlighet (jfr NJA 1996 s. 757 och NJA 1999 s. 561). Enligt riksåklagaren gör sig samma överväganden gällande när det gäller falsk tillvitelse. Riksåklagaren har också pekat på att falsk tillvitelse innebär att samhällets resurser omotiverat tas i anspråk.

30. I likhet med menedsbrottet kan falsk tillvitelse sägas syfta till att upprätthålla intresset av att korrekta uppgifter lämnas till de rättsvårdande myndigheterna. Ytterst är det statens möjligheter att fullgöra sina funktioner på det rättsliga området som skyddas. Vikten av att markera respekten för rättsväsendet framträder emellertid med särskild tydlighet när det gäller menedsbrottet. Detta brott utmärks av att gärningsmannen, efter att i domstol ha avlagt ed och erinrats om vikten av att tala sanning, ändå medvetet lämnar oriktiga uppgifter inför rätta. Även falsk tillvitelse ger många gånger tydligt uttryck för bristande respekt för rättsväsendet och påverkar menligt rättssystemets effektivitet och tillförlitlighet. Det rör sig dock i regel inte om uppenbart lagtrots av samma slag som vid mened. Och risken för att den felaktiga uppgiften ska få allvarliga konsekvenser är typiskt sett lägre. Till detta kan läggas att det är en mängd situationer av varierande slag som kan falla under straffbestämmelsen om falsk tillvitelse. Sammantaget finns det inte tillräckliga skäl att särbehandla falsk tillvitelse med hänsyn till brottstypens art.

Påföljdsvalet i detta fall

31. Som framgått har K.N.P. i tiden efter den nu aktuella brottsligheten på nytt dömts för falsk tillvitelse och påföljden har bestämts till fängelse i sex månader. Hon har avtjänat fängelsestraffet. K.N.P. bör med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB dömas särskilt för brottsligheten i detta mål.

32. Av det tidigare anförda följer att det inte är nödvändigt att påföljden nu bestäms till fängelse. Med hänsyn till K.N.P:s psykiska tillstånd bör i stället skyddstillsyn väljas. Det finns skäl att förena skyddstillsynen med en föreskrift om att K.N.P. ska underkasta sig psykiatrisk behandling.

Skadestånd

33. J.L:s yrkanden avseende ersättning för kostnader och för sveda och värk är numera vitsordade. Frågan gäller därför endast nivån på den ersättning för kränkning som K.N.P. ska förpliktas att betala. Hovrätten har bestämt denna ersättning till 50 000 kr i enlighet med vad J.L. har yrkat. Han har angett att beloppet avser den sammantagna kränkning som han har utsatts för till följd av gärningarna. K.N.P. har vitsordat 25 000 kr som skälig ersättning.

34. Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen ersätta den skada som kränkningen innebär. De brott som grundar rätt till ersättning utmärks av att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet.

35. Kränkningsersättningen är avsedd att ge kompensation för känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det föreligger en personskada. Ersättningen ska i huvudsak bestämmas efter objektiva kriterier. Utgångspunkten är den kränkande handlingens art och graden av allvar i den kränkning av den personliga integriteten som handlingen typiskt sett innebär. (Se NJA 2015 s. 86 p. 4-8.) Kränkningsersättning avser, till skillnad från ersättning för personskada, i princip inte målsägandens efterföljande reaktioner på gärningen (jfr NJA 2007 s. 540).

36. Att bli utpekad som skyldig till allvarlig brottslighet är i sig ett angrepp på den personliga integriteten, som bl.a. menligt påverkar självkänslan hos den utpekade och leder till oro för ett skadat anseende. När brottsmisstankarna därtill medför att förundersökning inleds tillkommer rädslan och oron för att i förlängningen bli åtalad och kanske till och med oriktigt dömd. Detta kan förstärkas ytterligare om misstankarna leder till ett frihetsberövande.

37. J.L. har genom gärningarna utsatts för en påtaglig kränkning. Omständigheterna är dock inte sådana att ersättningen ska bestämmas till ett så högt belopp som hovrätten har gjort. Sammantaget bör kränkningsersättningen avseende den aktuella brottsligheten skäligen bestämmas till 35 000 kr. Det sammanlagda skadestånd som K.N.P. ska betala till J.L. uppgår därmed till 42 640 kr.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom på följande sätt:

a) Påföljden för K.N.P. bestäms - med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB - till skyddstillsyn. K.N.P. ska följa den psykiatriska behandling som Kriminalvården bestämmer.

b) Det skadestånd som K.N.P. ska betala till J.L. bestäms till 42 640 kr. - - -.

HD:s dom meddelad: den 21 december 2015.

Mål nr: B 5187-14.

Lagrum: 15 kap. 7 § BrB, 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 1996 s. 757, NJA 1999 s. 561, NJA 2004 s. 702, NJA 2007 s. 540, NJA 2014 s. 559 och NJA 2015 s. 86.

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2016 s. 596: En lärare utdelade under en lektion ett slag med öppen hand mot en elevs kind. Frågor rörande skadestånd för kränkande behandling enligt skollagen.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation