Ds 2020:5

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU i fråga om medborgarnas rättigheter

Sammanfattning

Förenade kungariket lämnade EU vid midnatt mellan den 31 januari och den 1 februari 2020. Det utträdesavtal som då trädde i kraft syftar till att säkerställa ett utträde under ordnade former. Under den övergångsperiod som inleddes vid utträdet fortsätter EU:s regelverk att vara tillämpligt på Förenade kungariket. Efter övergångsperiodens utgång ska bl.a. utträdesavtalets bestämmelser till skydd för de särskilt berörda medborgarna börja tillämpas. De som främst berörs i Sverige är de brittiska medborgare med familjer som uppehåller sig i landet i enlighet med unionsrätten vid övergångsperiodens utgång, och som därefter fortsätter att uppehålla sig här.

I promemorian lämnas förslag på kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet i fråga om medborgarnas rättigheter i de delar som gäller rätten för de berörda brittiska medborgarna och deras familjer att även efter utträdet resa in, vistas och arbeta i Sverige.

Det föreslås bl.a. att de brittiska medborgare och familjemedlemmar till brittiska medborgare som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i utträdesavtalet ska ansöka hos Migrationsverket om en ny uppehållsstatus, som medför de rättigheter som följer av avtalet. Det föreslås även att Migrationsverket ska utfärda dokument till de gränsarbetare som omfattas av rättigheter enligt utträdesavtalet. Vidare föreslås kompletteringar av bl.a. bestämmelserna om avvisning och utvisning i utlänningslagen.

Förslagen föreslås träda i kraft den 1 december 2020.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716)

dels att 1 kap. 1 §, 3 a kap. 9 §, 8 kap. 16 §, 8 a kap. 5 §, 9 kap. 8 a

och 8 b §§, 12 kap. 13 a, 15 och 17 §§ och rubriken närmast före 8 a kap. 5 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas ett nytt kapitel, 3 b kap., fyra nya

paragrafer, 1 kap. 4 c och 17 §§, 2 kap. 3 b § och 8 kap. 1 a §, och närmast före 1 kap. 4 c § och 8 kap. 1 a § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

1

I denna lag finns föreskrifter om

– lagens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser (1 kap.),

– villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige (2 kap.),

– visering (3 kap.), – uppehållsrätt (3 a kap.),

– kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU (3 b kap.),

– flyktingar och andra skyddsbehövande (4 kap.), – uppehållstillstånd (5 kap.),

1 Senaste lydelse 2019:1208.

Författningsförslag

Ds 2020:5

– ställning som varaktigt bosatt i Sverige (5 a kap.), – uppehållstillstånd för forskning, studier inom högre utbildning, viss praktik, visst volontärarbete och au pair-arbete (5 b kap.),

– arbetstillstånd (6 kap.), – EU-blåkort (6 a kap.), – tillstånd för företagsintern förflyttning, ICT (6 b kap.), – tillstånd för säsongsarbete (6 c kap.), – återkallelse av tillstånd (7 kap.), – avvisning och utvisning (8 kap.), – utvisning på grund av brott (8 a kap.), – kontroll- och tvångsåtgärder (9 kap.), – förvar och uppsikt avseende utlänningar (10 kap.), – hur en utlänning som hålls i förvar ska behandlas (11 kap.), – verkställighet av beslut om avvisning och utvisning (12 kap.), – handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna m.m. (13 kap.),

– överklagande av förvaltningsmyndighets beslut (14 kap.), – nöjdförklaring (15 kap.), – migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen (16 kap.), – skyldighet att lämna uppgifter (17 kap.), – offentligt biträde (18 kap.), – kostnadsansvar (19 kap.), – bestämmelser om straff m.m. (20 kap.), – tillfälligt skydd (21 kap.), – tribunalvittnen (22 kap.), och – särskilda bemyndiganden (23 kap.).

Utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

4 c §

Med utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU avses i denna lag avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergi-

Ds 2020:5 Författningsförslag

gemenskapen (EUT L 29, 31.1.2020, s.7).

17 §

Bestämmelser om att vissa utlänningar har rätt att resa in i samt vistas och arbeta i Sverige finns i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

2 kap.

3 b §

Bestämmelser om att vissa medborgare i Förenade kungariket och deras familjemedlemmar har uppehållsrätt finns i avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU. Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet finns i 3 b kap.

3 a kap.

9 §

2

Den permanenta uppehållsrätten

gäller utan villkor och kan endast upphöra om utlänningen har vistats utanför Sverige i mer än två på varandra följande år.

Permanent uppehållsrätt för EESmedborgare och deras familjemedlemmar gäller utan villkor

och kan endast upphöra om utlänningen har vistats utanför Sverige i mer än två på varandra följande år.

2 Senaste lydelse 2006:219.

Författningsförslag

Ds 2020:5

3 b kap. Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

1 § I detta kapitel finns bestämmelser som kompletterar avdelning

II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU (utträdesavtalet).

2 § Ytterligare bestämmelser som kompletterar utträdesavtalet finns i 8 kap. 1 a och 16 §§, 8 a kap. 5 §, 9 kap. 8 a och 8 b §§, 12 kap. 13 a, 15 och 17 §§ och 14 kap. 5 c §.

Uppehållsstatus

3 § En utlänning som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i avdelning II i andra delen av utträdesavtalet ska ansöka om uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet.

Beslut om uppehållsstatus meddelas av Migrationsverket.

4 § Uppehållsstatus får vägras i sådana fall som avses i 8 § eller om det finns grund för avvisning eller utvisning enligt 8 kap. 11–14 §§.

5 § Uppehållsstatus upphör att gälla för en utlänning som avvisas eller utvisas från Sverige.

6 § Regeringen får meddela föreskrifter om den tidsfrist som ska gälla för en ansökan om uppehållsstatus.

Uppehållsrätt

7 § Uppehållsrätt enligt utträdesavtalet föreligger inte för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få uppehållsstatus.

Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år efter beslutet om uppehållsstatus gäller första stycket endast om det finns synnerliga skäl.

Ds 2020:5 Författningsförslag

8 § Uppehållsrätt enligt utträdesavtalet föreligger inte för en utlänning som är familjemedlem till en medborgare i Förenade kungariket om ett äktenskap har ingåtts, ett samboförhållande har inletts eller en utlänning har adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Utfärdande av bevis för gränsarbetare

9 § Migrationsverket ska utfärda ett bevis enligt artikel 26 i utträdesavtalet till en medborgare i Förenade kungariket som har ansökt om ett sådant bevis och som har rättigheter i egenskap av gränsarbetare enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet.

8 kap.

Förutsättningar för avvisning och utvisning av vissa brittiska medborgare och deras familjemedlemmar

1 a §

Det som sägs om EES-medborgare och familjemedlemmar till EESmedborgare i detta kapitel gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

16 §

3

Avslås eller avvisas en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallas ett sådant tillstånd och befinner sig utlänningen i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning

Avslås eller avvisas en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallas ett sådant tillstånd och befinner sig utlänningen i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning

3 Senaste lydelse 2014:198.

Författningsförslag

Ds 2020:5

eller utvisning, om inte särskilda skäl talar mot det.

eller utvisning, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma

gäller om en ansökan om uppehållsstatus avslås.

Första stycket gäller inte om ansökan avvisas enligt 5 kap. 1 c § andra stycket.

8 a kap.

Förutsättningar för utvisning av EES-medborgare och deras

familjemedlemmar 4

Förutsättningar för utvisning av EES-medborgare och vissa

andra utlänningar

5 §

5

En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får utvisas ur Sverige om de förutsättningar som anges i 1 § är uppfyllda och det sker av hänsyn till allmän ordning och säkerhet.

Det som föreskrivs i 2–4 §§ i fråga om utvisning enligt 1 § gäller även vid utvisning av en EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare enligt denna paragraf. Även det som föreskrivs i 8 kap. 12–14 §§ i fråga om utvisning enligt 8 kap. 11 § gäller vid utvisning enligt denna paragraf.

En medborgare i ett annat nordiskt land får utvisas enligt denna paragraf endast när det finns synnerliga skäl, om han eller hon hade varit bosatt i Sverige sedan minst två år när åtalet väcktes.

Det som sägs om EESmedborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare i första och andra styckena gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter i enlighet med avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

4 Senaste lydelse 2014:198. 5 Senaste lydelse 2014:198.

Ds 2020:5 Författningsförslag

9 kap.

8 a §

6

En utlänning som ansöker om uppehållstillstånd är skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Samma skyldighet gäller om bevis om uppehållstillstånd (uppehållstillståndskort) ska utfärdas enligt rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredje land av annan anledning än att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd.

Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Den gäller inte heller om utlänningen omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Ett fotografi och två fingeravtryck ska sparas i ett lagringsmedium i uppehållstillståndskortet. Fingeravtryck som inte sparats i ett sådant medium och de biometriska data som tas fram ur fingeravtrycken och ur fotografiet ska omedelbart förstöras när uppehållstillståndskortet har lämnats ut eller ärendet om uppehållstillstånd har avgjorts utan att utlänningen har beviljats uppehållstillstånd.

En utlänning som ansöker om uppehållsstatus eller om ett bevis för gränsarbetare enligt utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU är skyldig att låta Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Bestämmelserna i andra och tredje styckena gäller på motsvarande sätt i dessa fall.

6 Senaste lydelse 2018:319.

Författningsförslag

Ds 2020:5

8 b §

7

Vid en kontroll enligt 1 eller 9 § är den som innehar ett uppehållstillståndskort skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck, för kontroll av att fotografiet och fingeravtrycken motsvarar det fotografi och de fingeravtryck som finns sparade i uppehållstillståndskortet.

Vid en kontroll enligt 1 eller 9 § är den som innehar ett uppehållstillståndskort, ett bevis om

uppehållsstatus eller ett bevis för gränsarbetare skyldig att låta en

polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck, för kontroll av att fotografiet och fingeravtrycken motsvarar det fotografi och de fingeravtryck som finns sparade i uppehållstillståndskortet eller beviset.

När en kontroll enligt första stycket har genomförts, ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Detsamma gäller de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen.

12 kap.

13 a §

8

Om en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem efter inresan i Sverige har överklagat Polismyndighetens beslut om avvisning eller Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning och i samband med överklagandet yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan frågan om inhibition har prövats.

Detsamma gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av

7 Senaste lydelse 2011:709. 8 Senaste lydelse 2014:655.

Ds 2020:5 Författningsförslag

utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

15 §

9

Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte innehåller någon tidsfrist för frivillig avresa ska verkställas snarast möjligt.

Om ett beslut om avvisning eller utvisning innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen lämna landet i enlighet med beslutet senast när tidsfristen löper ut. Om utlänningen inte lämnat landet i enlighet med beslutet när tidsfristen löpt ut eller om beslutet om tidsfrist för frivillig avresa dessförinnan upphävts enligt 14 a §, ska beslutet om avvisning eller utvisning verkställas snarast möjligt därefter.

Verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en EESmedborgare eller hans eller hennes familjemedlem som har rest in i Sverige får ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller familjemedlemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet.

Det som anges i tredje stycket gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

17 §

10

Om en annan myndighet än Migrationsverket ska verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning och denna myndighet finner att den inte kan verkställa beslutet eller att den behöver ytterligare besked, ska myndigheten underrätta Migrationsverket. Detsamma gäller om utlänningen hos myndigheten åberopar att det finns sådana hinder som avses i 1, 2 eller 3 § mot verkställigheten eller det på annat sätt kommer fram att det kan finnas sådana hinder.

Migrationsverket ska i sådana fall ge anvisningar om verkställigheten eller vidta andra åtgärder.

9 Senaste lydelse 2017:22. 10 Senaste lydelse 2014:655.

Författningsförslag

Ds 2020:5

Om en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott av en EES-medborgare eller en sådan medborgares familjemedlem ska verkställas mer än två år efter det att avgörandet meddelades, ska Polismyndigheten innan beslutet verkställs utreda om de omständigheter som låg till grund för beslutet har ändrats. Om det vid utredningen kommer fram att omständigheterna har ändrats på ett sådant sätt att utvisningsbeslutet inte längre bör gälla, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket som med ett eget yttrande ska lämna över ärendet för prövning enligt 16 d § till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut i fråga om upphävande av utvisningsbeslutet hade kunnat överklagas. Utvisningsbeslutet får i sådant fall inte verkställas innan migrationsdomstolen har avgjort ärendet.

Det som anges i tredje stycket gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

14 kap.

5 c §

Migrationsverkets beslut enligt utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU får överklagas till en migrationsdomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 december 2020.

Ds 2020:5 Författningsförslag

1.2. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

1

Det som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehållstillstånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge.

I fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och sådana familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) ska vid tillämpningen av denna lag uppehållsrätt likställas med ett permanent uppehållstillstånd.

I fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och sådana familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) ska vid tillämpningen av denna lag uppehållsrätt likställas med ett permanent uppehållstillstånd.

Detsamma gäller för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige enligt avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 31.1.2020, s.7).

Denna lag träder i kraft den 1 december 2020.

1 Senaste lydelse 2014:481.

Författningsförslag

Ds 2020:5

1.3. Förslag till förordning om ändring i utlänningsförordningen (2006:97)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningsförordningen (2006:97)

dels att 1 kap. 1 §, 7 kap. 15 a och b §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas ett nytt kapitel, 3 b kap., tre nya paragrafer,

1 kap. 6 a §, 2 kap. 17 a § och 3 kap. 11 a §, och närmast före 2 kap. 17 a § och 3 kap. 11 a § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

1

I denna förordning finns bestämmelser om

– förordningens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser (1 kap.),

– resehandlingar (2 kap.), – visering (3 kap.), – uppehållsrätt (3 a kap.),

kompletterande

bestämmelser till utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU (3 b kap.),

– uppehållstillstånd (4 kap.), – uppehållstillstånd för forskning, studier inom högre utbildning, viss praktik, visst volontärarbete och au pair-arbete (4 a kap.),

– arbetstillstånd (5 kap.), – EU-blåkort (5 a kap.), – tillstånd för företagsintern förflyttning, ICT (5 b kap.), – tillstånd för säsongsarbete (5 c kap.), – kontroll- och tvångsåtgärder (6 kap.), – underrättelseskyldighet (7 kap.), och – avvisning, utvisning, avgifter m.m. (8 kap.).

1 Senaste lydelse 2019:1212.

Ds 2020:5 Författningsförslag

6 a §

Med utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU avses i denna förordning avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 31.1.2020, s.7).

2 kap.

Bestämmelser om resehandlingar i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

17 a §

I utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU finns bestämmelser om att vissa medborgare i Förenade kungariket har rätt till utresa och inresa i Sverige med ett giltigt pass eller ett nationellt identitetskort.

3 kap.

Bestämmelser om visering i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

11 a §

I utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU finns bestämmelser om undantag från kravet på visering för innehavare av ett bevis om uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet och för innehavare av ett bevis för

Författningsförslag

Ds 2020:5

gränsarbetare enligt artikel 26 i utträdesavtalet.

I utträdesavtalet finns det också bestämmelser om att en ansökan om visering i vissa fall ska hanteras skyndsamt.

3 b kap. Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

1 § I detta kapitel finns bestämmelser som kompletterar utträdesavtalet mellan

Förenade kungariket och EU

(utträdesavtalet) i fråga om ansökan och bevis om uppehållsstatus och utfärdande av bevis för gränsarbetare.

Ansökan om uppehållstillstånd

2 § Den tidsfrist för ansökan om uppehållsstatus som avses i artikel 18.1 b första stycket i utträdesavtalet ska vara nio månader från övergångsperiodens utgång.

En ansökan om uppehållsstatus ska ges in till Migrationsverket. Migrationsverket ska omedelbart utfärda ett intyg om en inlämnad ansökan i enlighet med artikel 18.1 b tredje stycket i utträdesavtalet.

Bevis om uppehållsstatus

3 § Migrationsverket ska utfärda ett bevis om uppehållsstatus till den som beviljas uppehållsstatus.

4 § Bevis om uppehållsstatus ska utfärdas i form av ett sådant uppehållstillståndskort som avses i 4 kap. 22 §. På beviset ska det anges om innehavaren har uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt.

Ds 2020:5 Författningsförslag

Giltighetstid för bevis om uppehållsstatus

5 § Ett bevis om uppehållsstatus som avser uppehållsrätt ska gälla i fem år från dagen för utfärdandet.

Migrationsverket får besluta om förlängning av giltighetstiden för ett sådant bevis.

6 § En ansökan om ett bevis om uppehållsstatus som avser permanent uppehållsrätt ska lämnas in till Migrationsverket innan giltighetstiden för ett bevis om uppehållsstatus enligt 5 § löper ut.

7 § Migrationsverket ska utan särskild ansökan förnya ett bevis om uppehållsstatus som avser permanent uppehållsrätt vart tionde år.

Utfärdande av bevis för gränsarbetare

8 § En ansökan om ett bevis enligt artikel 26 i utträdesavtalet ska ges in till Migrationsverket.

9 § Ett bevis enligt artikel 26 i utträdesavtalet ska utfärdas i form av ett sådant uppehållstillståndskort som avses i 4 kap. 22 §.

Ett bevis som avses i första stycket ska gälla i fem år från dagen för utfärdandet. Migrationsverket får besluta om förlängning av giltighetstiden för ett sådant bevis.

7 kap.

15 a §

2

Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten har rätt att hos Migrationsverket ta del av följande uppgifter om enskilda:

1. namn, personnummer och i förekommande fall samordningsnummer

2. bevis om uppehållstillstånd, arbetstillstånd eller uppehållsrätt,

3. dag för beslut om uppehållstillstånd, arbetstillstånd eller utfärdande av uppehållskort samt uppgift om

2. bevis om uppehållstillstånd, arbetstillstånd,

uppehållsrätt eller uppehållsstatus,

3. dag för beslut om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, uppehållsstatus eller utfärdande av uppehållskort

2 Senaste lydelse 2015:95.

Författningsförslag

Ds 2020:5

varje period för vilken uppehållstillstånd eller arbetstillstånd har beviljats eller uppehållskort har utfärdats,

samt uppgift om varje period för vilken uppehållstillstånd eller arbetstillstånd har beviljats eller uppehållskort eller bevis om

uppehållsstatus har utfärdats,

4. inresedatum

5. datum för ansökan om uppehållstillstånd, arbetstillstånd eller uppehållskort,

5. datum för ansökan om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, uppehållskort eller

uppehållsstatus,

6. särskilt bevis enligt 5 kap. 4 § tredje stycket,

7. att uppehållstillstånd har beviljats den enskilde som flykting enligt 4 kap. 1 § eller annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestämmelser,

8. att statusförklaring har beviljats enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen eller motsvarande äldre bestämmelser,

9. att uppehållstillstånd har beviljats den enskilde för studier eller som familjemedlem till en sådan person, och

10. beslut om återkallelse av uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, uppgift om från och med vilket datum uppehållstillstånd eller arbetstillstånd har återkallats och uppgift om vilket datum beslut om återkallelse av uppehållstillstånd eller arbetstillstånd har fått laga kraft.

Om det finns skäl för det ska Migrationsverket på eget initiativ lämna uppgifter som avses i första stycket till Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten.

15 b §

3

På begäran av Skatteverket ska Migrationsverket, om uppgifterna behövs för Skatteverkets handläggning av ett ärende om folkbokföring, lämna ut uppgifter om

1. namn, person- eller samordningsnummer,

2. ansökan om uppehållskort, och

3. beslut om uppehållskort med skälen för beslutet.

ansökan om uppehållskort

eller uppehållsstatus, och

3. beslut om uppehållskort

eller uppehållstatus med skälen

för beslutet.

3 Senaste lydelse 2013:810.

Ds 2020:5 Författningsförslag

Denna förordning träder i kraft den 1 december 2020.

Författningsförslag

Ds 2020:5

1.4. Förslag till förordning om ändring i utlänningsdataförordningen (2016:30)

Härigenom föreskrivs att 12 § utlänningsdataförordningen (2016:30) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Försäkringskassans och Pensionsmyndighetens direktåtkomst ska begränsas till de personuppgifter som myndigheterna behöver i sin verksamhet som underlag för att bedöma eller fastställa en förmån, en ersättning eller ett annat stöd åt en enskild eller som behövs i ett ärende om motsvarande stöd.

Direktåtkomsten får endast avse uppgift om

1. namn, personnummer och i förekommande fall samordningsnummer,

2. bevis om uppehållstillstånd, arbetstillstånd eller uppehållsrätt,

3. dag för beslut om uppehållstillstånd, arbetstillstånd eller utfärdande av uppehållskort och uppgift om varje period som uppehållstillstånd eller arbetstillstånd har beviljats för eller uppehållskort har utfärdats för,

2. bevis om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, uppehållsrätt

eller

uppehållsstatus,

3. dag för beslut om uppehållstillstånd, arbetstillstånd,

uppehållsstatus

eller utfärdande av uppehållskort och uppgift om varje period som uppehållstillstånd eller arbetstillstånd har beviljats för eller uppehållskort eller bevis om

uppehållsstatus har utfärdats för,

4. inresedatum,

5. datum för ansökan om uppehållstillstånd, arbetstillstånd eller uppehållskort,

5. datum för ansökan om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, uppehållskort eller

uppehållsstatus,

6. särskilt bevis enligt 5 kap. 4 § tredje stycket utlänningsförordningen (2006:97),

Ds 2020:5 Författningsförslag

7. att uppehållstillstånd har beviljats den enskilde som flykting enligt 4 kap. 1 § eller annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestämmelser,

8. att statusförklaring har beviljats enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen eller motsvarande äldre bestämmelser,

9. att uppehållstillstånd har beviljats den enskilde för studier eller som familjemedlem till en sådan person, och

10. beslut om återkallelse av uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, uppgift om från och med vilket datum uppehållstillstånd eller arbetstillstånd har återkallats och uppgift om vilket datum beslut om återkallelse av uppehållstillstånd eller arbetstillstånd har fått laga kraft.

Denna förordning träder i kraft den 1 december 2020.

2. Ärendet

I mars 2017 anmälde Förenade kungariket till Europeiska rådet landets avsikt att utträda ur Europeiska unionen (EU) och Euratom i enlighet med artikel 50 i fördraget om Europeiska unionen (EUfördraget). Därefter inleddes förhandlingar mellan Förenade kungariket och EU. Under förhandlingarna har Europeiska rådet, på begäran av den brittiska regeringen, beslutat om tre förlängningar av tidsfristen för utträdet, slutligt som längst till och med den 31 januari 2020. Förhandlingarna har resulterat i ett överenskommet utträdesavtal

1

. Avtalet finns i bilaga 1. Avtalet hänvisar till det s.k. rörlighetsdirektivet

2

. Rörlighetsdirektivet finns i bilaga 2. Den 17 oktober 2019 ställde sig Europeiska rådet bakom den slutliga versionen av utträdesavtalet som överlämnades till Europaparlamentet för godkännande. Efter att Förenade kungariket ratificerat utträdesavtalet godkändes det av Europaparlamentet den 29 januari 2020 och rådet kunde därefter på EU:s vägnar den 30 januari 2020 ingå utträdesavtalet med UK. Utträdesavtalet trädde i kraft vid utträdet, dvs. den 1 februari 2020. I denna promemoria, som har utarbetats inom Justitiedepartementet, övervägs behovet av författningsändringar när det gäller utträdesavtalets bestämmelser om medborgarnas rättigheter i de delar som gäller rätten för vissa brittiska medborgare, deras familjemedlemmar och andra personer att resa in, vistas och arbeta i Sverige. Promemorian innehåller förslag på bestämmelser som kompletterar utträdesavtalet i nämnda delar.

1 Avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, EUT L 29, 31.1.2020, s.7. 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG.

3. Utträdesavtalet

3.1. Utträdesavtalets innehåll

Utträdesavtalet syftar till att säkerställa ett utträde under ordnade former. Vid dess ikraftträdande blev Förenade kungariket ett tredjeland men EU:s regelverk fortsätter att gälla i Förenade kungariket under den övergångsperiod som inleddes vid utträdet, i syfte att undvika störningar under den tid då den framtida förbindelsen mellan EU och Förenade kungariket förhandlas fram. Efter övergångsperiodens utgång ska bl.a. bestämmelser till skydd för de särskilt berörda medborgarna och övergångsbestämmelser för de s.k. separationsfrågorna börja tillämpas. Genom utträdesavtalet regleras också frågan om den ekonomiska uppgörelsen mellan EU och Förenade kungariket, frågan om att undvika en hård gräns mellan Irland och Nordirland och frågan om de suveräna basområdena i Cypern samt särskilda arrangemang avseende Gibraltar. I utträdesavtalet finns vidare gemensamma bestämmelser för att förstå, tolka och tillämpa avtalet och en tvistlösningsmekanism.

Utträdesavtalet består av 185 artiklar som delas in i sex delar, tre protokoll och nio bilagor. Den första delen ”Gemensamma bestämmelser” (artiklarna 1–8) innehåller definitioner och bestämmelser om det territoriella tillämpningsområdet och metoder och principer som rör avtalets verkan, genomförande och tillämpning. Bestämmelserna började tillämpas vid utträdet. Den andra delen ”Medborgares rättigheter” (artiklarna 9–39) innehåller bestämmelser som värnar de rättigheter som följer av EU-rätten för de EU-medborgare och medborgare i Förenade kungariket, och deras familjer, som särskilt påverkas av Förenade kungarikets utträde. Bestämmelserna ska, med vissa angivna undantag, börja tillämpas vid övergångsperiodens utgång. Delen består av fyra

Utträdesavtalet

Ds 2020:5

avdelningar: Avdelning I (Allmänna bestämmelser), avdelning II (Rättigheter och skyldigheter), avdelning III (Samordning av sociala trygghetssystem) och avdelning IV (Andra bestämmelser). Nedan redogörs det närmare för bestämmelserna i avdelning I, II och IV samt för en bestämmelse i avdelning III som reglerar rätt till inresa och utresa i vissa specifika fall. Denna del av utträdesavtalet syftar till att skydda de medborgare som särskilt berörs av utträdet, främst EU-medborgare som vistas i Förenade kungariket och brittiska medborgare som vistas i en medlemsstat med stöd av unionsrätten vid övergångsperiodens utgång. De medborgare som inte vistas i Förenade kungariket respektive en medlemsstat vid den tidpunkten omfattas däremot, som regel, inte av utträdesavtalets särskilda bestämmelser. Om inget annat bestäms kommer brittiska medborgare som vill flytta till Sverige efter övergångsperiodens utgång i stället att omfattas av det regelverk som gäller för andra tredjelandsmedborgare. Den tredje delen ”Separationsbestämmelser” (artiklarna 40–125) innehåller bestämmelser som anger vad som gäller vid övergångsperiodens utgång för en mängd förfaranden och samarbeten, beviljade rättigheter m.m. Bestämmelserna klargör bl.a. vad som ska gälla vid övergångsperiodens utgång för varor som placerats på marknaden, pågående förfaranden som rör t.ex. tull, Euratomfrågor och pågående polisiärt och straffrättsligt samarbete. Bestämmelserna ska, med vissa angivna undantag, börja tillämpas från och med övergångsperiodens utgång.

Den fjärde delen ”Övergång” (artiklarna 126–132) fastställer en övergångsperiod som inleds vid utträdesdagen och löper ut den 31 december 2020 med möjlighet till förlängning, som längst till utgången av 2022. Under övergångsperioden är EU-rätten, med några undantag, i sin helhet tillämplig på Förenade kungariket på samma sätt som före utträdet. Förenade kungariket stannar under övergångsperioden i EU-samarbetet men är inte längre företrätt i EU:s institutioner och deltar inte i EU:s beslutsprocess. I denna del fastställs också de övergångsbestämmelser som är tillämpliga på Förenade kungariket i fråga om internationella avtal som ingåtts av EU, av medlemsstaterna på EU:s vägnar eller av EU och dess medlemsstater gemensamt samt en samrådsmekanism för att fastställa fiskemöjligheter för Förenade kungariket under övergångsperioden. Bestämmelserna började tillämpas vid utträdet.

Ds 2020:5 Utträdesavtalet

Den femte delen ”Finansiella bestämmelser” (artiklarna 133–157) innehåller bestämmelser om den ekonomiska uppgörelsen. Bestämmelserna började tillämpas vid utträdet. Den sjätte delen ”Institutionella bestämmelser och slutbestämmelser” (artiklarna 158–185) innehåller bestämmelser som syftar till en enhetlig tolkning och tillämpning av utträdesavtalet och anger EUdomstolens behörighet. Här finns bestämmelser om en gemensam kommitté som ansvarar för genomförandet och tillämpningen av avtalet kompletterad med en möjlighet att, efter övergångsperiodens utgång, tillsätta en skiljenämnd vid tvister. Här görs även en hänvisning till den politiska förklaringen om de framtida förbindelserna mellan EU och Förenade kungariket som överenskommits parallellt med utträdesavtalet. Parterna åtar sig att göra sitt yttersta för att efter utträdet skyndsamt förhandla fram avtal rörande deras framtida förbindelser och för att säkerställa att avtalen i möjligaste mån blir tillämpliga från och med övergångsperiodens utgång. Avslutningsvis finns bestämmelser om avtalets ikraftträdande. Bestämmelserna börjar delvis tillämpas vid utträdet, delvis från och med övergångsperiodens utgång.

3.2. Utträdesavtalets bestämmelser om medborgares rättigheter i relevanta delar

Avdelning I: Allmänna bestämmelser

Definitioner (artikel 9)

I artikel 9 definieras begreppen familjemedlemmar, gränsarbetare, värdstat, arbetsstat och vårdnad. Definitionerna gäller för bestämmelserna om medborgares rättigheter i andra delen av utträdesavtalet, utan att det påverkar tillämpningen av avdelning III om samordning av sociala trygghetssystem. Med familjemedlem avses familjemedlemmar till unionsmedborgare eller familjemedlemmar till brittiska medborgare enligt definitionen i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet, dvs. bl.a. make och maka, registrerad partner, släktingar i rakt nedstigande led som är under 21 år eller är beroende för sin försörjning samt underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande led. Med familjemedlem avses även

Utträdesavtalet

Ds 2020:5

andra personer än de som definieras i artikel 3.2 i rörlighetsdirektivet vars närvaro är nödvändig för unionsmedborgare eller brittiska medborgare för att dessa inte ska gå miste om en sådan uppehållsrätt som de har rätt till enligt utträdesavtalet. Det spelar ingen roll vilket medborgarskap familjemedlemmen har. Däremot ska det vara en person som omfattas av den personkrets som anges i artikel 10 i utträdesavtalet.

Med gränsarbetare avses en unionsmedborgare eller brittisk medborgare som utövar ekonomisk verksamhet i enlighet med artikel 45 eller artikel 49 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) i en eller flera stater där de inte uppehåller sig. I nämnda artiklar i EUF-fördraget finns bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare och etableringsfrihet.

Personkrets (artikel 10)

I artikel 10 anges den personkrets som ska omfattas av rättigheterna i den andra delen av utträdesavtalet. Till denna grupp hör brittiska medborgare som med stöd av EU-rätten har utövat sin rätt att uppehålla sig i en medlemsstat före övergångsperiodens utgång och som fortsätter att uppehålla sig där därefter, samt EU-medborgare som i Förenade kungariket har utövat motsvarande rätt och fortsätter att uppehålla sig där efter övergångsperiodens utgång. Det inkluderar också brittiska medborgare och EU-medborgare som har utövat sin rätt som gränsarbetare enligt unionsrätten före övergångsperiodens utgång och som fortsätter att göra det därefter.

Även familjemedlemmar till de brittiska medborgare respektive EU-medborgare som tillhör personkretsen enligt ovan omfattas av personkretsen förutsatt att de också uppfyller de villkor som uppställs i utträdesavtalet. Det innebär bl.a. att familjemedlemmar som uppehöll sig i värdstaten i enlighet med unionsrätten före övergångsperiodens utgång och fortsätter att uppehålla sig därefter omfattas, samt, under vissa förutsättningar, personer som vid övergångsperiodens utgång befann sig utanför värdstaten och som är i direkt släktskap med

1

en sådan brittisk medborgare eller EU-

1 I den svenska språkversionen anges i artikel 10 e ii att det rör sig om familjemedlemmar som ”var släkt i rakt upp- eller nedstigande led”. Vid jämförelse med de engelska (”directly related”), franska (”directement liés”) och danska (”direkte beslaegtet”) språkversionerna kan

Ds 2020:5 Utträdesavtalet

medborgare som tillhör personkretsen. Barn som föds eller adopteras av en person som tillhör personkretsen omfattas också oavsett om de föds före eller efter övergångsperiodens utgång, med vissa undantag. Vidare omfattas familjemedlemmar som har s.k. bibehållen uppehållsrätt enligt rörlighetsdirektivet och som uppehöll sig i värdstaten före övergångsperiodens utgång och fortsätter att uppehålla sig därefter. Det gäller t.ex. sådana familjemedlemmar vars anknytning till unionsmedborgaren har brutits, såsom vid äktenskapsskillnad eller dödsfall.

Till personkretsen hör även personer som omfattas av artikel 3.2 a och b i rörlighetsdirektivet – dvs. andra familjemedlemmar än de som omfattas av definitionen av familjemedlem i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet, om de i det land från vilket de har kommit är beroende av eller bor hos den unionsmedborgare som har uppehållsrätt eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att unionsmedborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen – och vars uppehåll underlättades av värdstaten i enlighet med dess nationella lagstiftning före övergångsperiodens utgång, förutsatt att de fortsätter att uppehålla sig i värdstaten även därefter. Detsamma gäller de som före övergångsperiodens utgång ansökt om underlättande av inresa och uppehåll.

Stadigvarande uppehåll och icke-diskriminering (artiklarna 11 och 12)

Enligt artikel 11 ska, vid tillämpningen av bestämmelserna om definitionerna och personkretsen i artiklarna 9 och 10, stadigvarande uppehåll inte påverkas av sådan frånvaro som anges i artikel 15.2 i utträdesavtalet (dvs. frånvaro i enlighet med artiklarna 16.3 och 21 i rörlighetsdirektivet). Det innefattar bl.a. tillfällig frånvaro som inte överstiger sammanlagt sex månader per år eller längre frånvaro på grund av obligatorisk militärtjänst eller frånvaro på högst tolv på varandra följande månader av viktiga skäl, t.ex. graviditet och förlossning, allvarlig sjukdom, studier eller yrkesutbildning, eller utstationering på grund av arbete i en annan medlemsstat eller tredjeland. Hänvisningen till artikel 21 innebär att stadigvarande uppehåll får styrkas med varje bevismedel som godtas i värdstaten

konstateras att detta torde vara en felöversättning och att begreppet är avsett att ha en något vidare innebörd än i den svenska språkversionen.

Utträdesavtalet

Ds 2020:5

och att ett i vederbörlig ordning verkställt utvisningsbeslut medför att det stadigvarande uppehållet anses avbrutet.

När utträdesavtalets bestämmelser om medborgares rättigheter tillämpas ska all diskriminering på grund av nationalitet enligt artikel 18 i EUF-fördraget vara förbjuden i värdstaten och arbetsstaten för de personer som ingår i personkretsen enligt artikel 10 (artikel 12).

Avdelning II: Rättigheter och skyldigheter

Uppehållsrätt (artikel 13)

I artikel 13 i utträdesavtalet regleras villkoren för att de som ingår i personkretsen ska få uppehålla sig i värdstaten. Bestämmelserna hänvisar till artiklar i EUF-fördraget och till de artiklar i rörlighetsdirektivet som reglerar uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare och familjemedlemmar. Uppehållsrätten gäller med förbehåll för de begränsningar och villkor som anges i de utpekade bestämmelserna.

Bestämmelserna innebär bl.a. att medborgare i en medlemsstat eller Förenade kungariket ska ha rätt att uppehålla sig i värdstaten i tre månader utan att det får ställas några andra krav än att de har ett giltigt id-kort eller pass. För familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat eller Förenade kungariket, men som följer med eller ansluter till en sådan medborgare, krävs ett giltigt pass.

För att ha rätt att uppehålla sig i en värdstat under längre tid än tre månader krävs det att medborgarna uppfyller villkoren för uppehållsrätt enligt artikel 7.1 i rörlighetsdirektivet. Dessa villkor innebär att medborgaren ska vara anställd eller egenföretagare eller ha tillräckliga tillgångar för sin egen och sina familjemedlemmars räkning och en heltäckande sjukförsäkring, eller vara inskriven för studier vid en erkänd utbildningsanstalt och ha en heltäckande sjukförsäkring. Medborgare som studerar måste också avge en försäkran om att han eller hon har tillräckliga tillgångar för att kunna försörja sig själv och sin familj. Även de medborgare som uppfyller villkoren för s.k. bibehållen uppehållsrätt enligt artikel 7.3 i rörlighetsdirektivet ska ha uppehållsrätt i värdstaten. Det omfattar bl.a. personer som, efter att ha arbetat eller varit egenföretagare under en viss tid, drabbas av tillfällig arbetsoförmåga på grund av

Ds 2020:5 Utträdesavtalet

sjukdom eller olycksfall eller drabbas av ofrivillig arbetslöshet. Därutöver omfattas de medborgare som uppfyller villkoren för permanent uppehållsrätt enligt artiklarna 16.1 och 17.1 i rörlighetsdirektivet, dvs. de som har vistats lagligen i landet i mer än fem år eller uppfyller villkoren för s.k. förtida permanent uppehållsrätt.

För att familjemedlemmar ska ha uppehållsrätt i värdstaten ställs som villkor att de följer med eller ansluter sig till en medborgare som uppfyller kraven på uppehållsrätt. För familjemedlemmar som inte längre har anknytning till den medborgare som uppehållsrätten är härledd från, t.ex. på grund av äktenskapsskillnad eller dödsfall, krävs att villkoren för s.k. bibehållen uppehållsrätt enligt artiklarna 12 och 13 i rörlighetsdirektivet är uppfyllda. Därutöver gäller uppehållsrätt enligt utträdesavtalet, oavsett medborgarskap, för de familjemedlemmar som uppfyller villkoren för permanent uppehållsrätt enligt artiklarna 16.2, 17.3, 17.4 och 18. Det innefattar bl.a. familjemedlemmar till medborgare som har erhållit permanent uppehållsrätt för att de har vistats lagligen i landet i mer än fem år och familjemedlemmar till medborgare som uppfyller villkoren för s.k. förtida permanent uppehållsrätt.

Värdstaten får inte införa några andra begränsningar eller villkor för att erhålla, behålla eller förlora uppehållsrätten än de som föreskrivs i avtalet. Det får inte ges utrymme för skönsmässiga bedömningar vid tillämpningen av begränsningarna och villkoren, utom till förmån för den berörda personen.

Rätt till utresa och inresa (artikel 14)

I artikel 14 finns bestämmelser om rätt till utresa och inresa i värdstaten för personer som uppehåller sig på värdstatens territorium i enlighet med villkoren i utträdesavtalet. För medborgare i en medlemsstat eller Förenade kungariket krävs, för inresa, ett giltigt pass eller nationellt id-kort och för familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat eller Förenade kungariket krävs ett giltigt pass. Det får inte uppställas några krav på viseringar eller motsvarande formaliteter för personer som har giltiga dokument som utfärdats i enlighet med utträdesavtalet. Familjemedlemmar som behöver visering för att

Utträdesavtalet

Ds 2020:5

kunna ansluta sig till en medborgare efter utgången av övergångsperioden, ska av värdstaten få all den hjälp de behöver för att få nödvändiga viseringar. Viseringarna ska utfärdas gratis och så snart som möjligt enligt ett påskyndat förfarande.

Fem år efter övergångsperiodens utgång får värdstaten, under vissa förutsättningar, besluta att inte längre godta nationella identitetskort för inresa och utresa.

Permanent uppehållsrätt och ändrad status (artiklarna 15–17)

I artikel 15 i utträdesavtalet anges villkoren för permanent uppehållsrätt i värdstaten, dvs. en rätt att vistas i landet som inte är underkastad några villkor. Permanent uppehållsrätt har de medborgare i en medlemsstat och Förenade kungariket, och deras respektive familjemedlemmar, som har uppehållit sig lagligt i värdstaten i enlighet med EU-rätten under en fortlöpande period om fem år, eller i vissa fall den kortare tid som anges i artikel 17 i rörlighetsdirektivet, i enlighet med de villkor för permanent uppehållsrätt som anges i artiklarna 16–18 i rörlighetsdirektivet (artikel 15.1). Stadigvarande uppehåll med avseende på förvärv av permanent uppehållsrätt ska fastställas i enlighet med artiklarna 16.3 och 21 i rörlighetsdirektivet (artikel 15.2). Det innebär bl.a. att tillfälliga vistelser i ett annat land som inte överstiger sammanlagt sex månader per år inte påverkar bedömningen av om det varit ett stadigvarande uppehåll. Inte heller tillfälliga vistelser som pågår längre tid än så påverkar bedömningen, om det handlar om obligatorisk militärtjänstgöring eller, under vissa förutsättningar, andra viktiga skäl såsom graviditet, sjukdom eller studier.

När permanent uppehållsrätt har förvärvats enligt utträdesavtalet kan den endast gå förlorad genom bortovaro från värdstaten i mer än fem på varandra följande år (artikel 15.3).

Medborgare i en medlemsstat och Förenade kungariket, och deras respektive familjemedlemmar, ska ha permanent uppehållsrätt enligt villkoren i artikel 15 när de fullgjort de nödvändiga uppehållsperioderna. Perioder som personen i enlighet med EUrätten lagligen har uppehållit sig eller arbetat i värdstaten, såväl före som efter övergångsperioden, ska räknas in i den tidsperiod som krävs för att uppnå permanent uppehållsrätt (artikel 16).

Ds 2020:5 Utträdesavtalet

Rätten för medborgare i en medlemsstat och Förenade kungariket, och deras respektive familjemedlemmar att direkt åberopa utträdesavtalets bestämmelser påverkas inte om de skulle byta status, t.ex. om en person övergår från att vara student till att vara arbetstagare, egenföretagare eller ekonomiskt inaktiv person eller tvärtom. En person som vid övergångsperiodens utgång har uppehållsrätt i egenskap av familjemedlem kan dock inte därefter ändra status och få en egen, självständig uppehållsrätt i egenskap av t.ex. arbetstagare eller egenföretagare. När det gäller familjemedlemmar som har uppehållsrätt som är avhängigt att han eller hon är försörjningsberoende, så förlorar inte dessa personer sina rättigheter om de upphör att vara försörjningsberoende (artikel 17).

Utfärdande av uppehållshandlingar (artiklarna 18 och 19)

Värdstaterna ges ett visst handlingsutrymme när det gäller genomförandet av administrativa procedurer och kan välja mellan två förfaranden för utfärdande av dokument som rör uppehållsrätt enligt utträdesavtalet.

Det ena förfarandet innebär att berörda personer måste ansöka om ny uppehållsstatus som medför de rättigheter som följer av avdelning II i andra delen av avtalet och en uppehållshandling som styrker denna status (artikel 18.1). Utträdesavtalet innehåller detaljerade bestämmelser om ansökningsförfarandet, bl.a. i fråga om tidsfrist för inlämnande av ansökan, vilka bevishandlingar som får krävas och i vilka situationer det får göras kontroller avseende kriminalitet och säkerhetskontroller. Under ansökningsperioden ska alla rättigheter enligt utträdesavtalet anses tillämpliga på de berörda personerna (artikel 18.2). Detsamma gäller även efter ansökningsperioden, under den tid den enskilde avvaktar ett slutligt beslut på sin ansökan eller ett domstolsavgörande (artikel 18.3).

Det andra förfarandet ställer inget krav på att den enskilde ansöker om en ny uppehållsstatus som förutsättning för lagligt uppehåll (artikel 18.4). Däremot ska den som är berättigad till uppehållsrätt enligt utträdesavtalet ha rätt att, i enlighet med villkoren i rörlighetsdirektivet, få en uppehållshandling utfärdad

Utträdesavtalet

Ds 2020:5

som innehåller en förklaring om att den utfärdats i enlighet med utträdesavtalet.

Värdstaten kan välja att tillåta ansökningar enligt respektive förfarande redan under övergångsperioden. Ett beslut att bifalla eller avslå en ansökan enligt det förstnämnda förfarandet får dock verkan först efter övergångsperiodens utgång. Det finns också särskilda bestämmelser om vad som ska gälla för ett beslut som fattats under övergångsperioden i fråga om bl.a. återkallelse, ny ansökan och tillgång till domstolsprövning (artikel 19).

Begränsningar av rätt till uppehåll och inresa (artikel 20)

Beteendet hos de som utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet ska beaktas i enlighet med kapitel VI i rörlighetsdirektivet om beteendet ägde rum före övergångsperiodens utgång (artikel 20.1). I kapitel VI i rörlighetsdirektivet finns bl.a. bestämmelser om begränsning av uppehållsrätt med hänsyn till allmän ordning och säkerhet samt bestämmelser om skydd mot utvisning, om delgivning av beslut, om rättssäkerhetsgarantier – däribland rätten till domstolsprövning – och om återreseförbud.

Beteendet hos de som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet får utgöra grund för att begränsa uppehållsrätten i värdstaten eller rätten till inresa i arbetsstaten i enlighet med nationell lagstiftning, om beteendet ägde rum efter

2

övergångsperiodens utgång (artikel 20.2).

Värdstaterna har alltså möjlighet att i dessa fall frångå de bestämmelser i kapitel VI i rörlighetsdirektivet som reglerar möjligheten att begränsa uppehållsrätten.

Nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet får vidtas av de tillämpande staterna vid missbruk av rättigheter eller bedrägeri i enlighet med vad som anges i artikel 35 i rörlighetsdirektivet, dock endast om de är i enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artikel 21 (artikel 20.3). Sökanden som har lämnat in ansökningar som är att betrakta som bedrägeri eller missbruk får också avlägsnas från landet innan en dom

2 I den svenska språkversionen anges både i artikel 20.1 och artikel 20.2 att de avser beteende som ägt rum före övergångsperiodens utgång. Vid jämförelse med t.ex. de engelska (”after”) och franska (”après”) språkversionerna står dock klart att detta är en felöversättning och att artikel 20.2 avser beteende som ägt rum efter övergångsperiodens utgång.

Ds 2020:5 Utträdesavtalet

har vunnit laga kraft, enligt villkoren i artiklarna 31 och 35 i rörlighetsdirektivet (artikel 20.4).

Rättssäkerhetsgarantier och rätt att överklaga (artikel 21)

Samtliga beslut som innebär en begränsning av uppehållsrätten för de personer som avses i artikel 10 i utträdesavtalet ska vara underkastade de rättssäkerhetsgarantier som anges i artikel 15 och kapitel VI i rörlighetsdirektivet. Det innebär bl.a. att utvisning inte får ske endast på den grunden att utlänningens pass eller identitetskort – som användes för att resa in i landet och som har legat till grund för t.ex. ett uppehållskort – har upphört att gälla. Det innebär vidare att bestämmelserna om delgivning av beslut och rätten till domstolsprövning i rörlighetsdirektivet alltid ska tillämpas om ett beslut om avvisning eller utvisning rör en person som ingår i den personkrets som anges i artikel 10. För det fall beslutet om begränsning av uppehållsrätten fattas på andra grunder än allmän ordning och säkerhet får värdstaten inte heller kombinera ett beslut om utvisning med ett återreseförbud.

Närstående rättigheter och likabehandling (artiklarna 22 och 23)

Familjemedlemmar med uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt i värdstaten eller arbetsstaten ska, oberoende av medborgarskap, ha rätt att ta anställning eller inleda verksamhet som egenföretagare där (artikel 22).

Alla medborgare i en medlemsstat och medborgare i Förenade kungariket som uppehåller sig i värdstaten med stöd av utträdesavtalet, och de familjemedlemmar som har uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt, ska åtnjuta samma behandling som värdstatens medborgare inom de områden som omfattas av bestämmelserna om medborgares rättigheter i utträdesavtalet. Det gäller dock inte om annat följer av särskilda bestämmelser i utträdesavtalet. De begränsningar i fråga om rätt till socialt bistånd, studiebidrag och studielån som gäller enligt artikel 24 i rörlighetsdirektivet gäller också enligt utträdesavtalet (artikel 23).

Utträdesavtalet

Ds 2020:5

Arbetstagares och egenföretagares rättigheter (artiklarna 24–26)

Arbetstagare i värdstaten och gränsarbetare i arbetsstaten eller arbetsstaterna ska behålla de särskilda rättigheter för arbetstagare som följer av EU-rätten. Det gäller bl.a. rätten till likabehandling i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, tillträde till arbetsmarknaden, tillgång till hjälp som ges av arbetsförmedlingar, tillgång till sociala och skattemässiga förmåner och kollektiva rättigheter samt tillgång till bostad. Det gäller även arbetstagares barns tillgång till utbildning (artikel 24).

Egenföretagare i värdstaten och gränsarbetande egenföretagare i arbetsstaten eller arbetsstaterna ska åtnjuta de rättigheter som garanteras genom artiklarna 49 och 55 i EUF-fördraget, bl.a. rätten att starta och utöva verksamhet som företagare och rätten att bilda och driva företag på samma villkor som värdstaten föreskriver för sina egna medborgare (artikel 25).

Arbetsstaten får kräva att medborgare som har rättigheter som gränsarbetare enligt avtalet ansöker om en handling som styrker dessa rättigheter. Medborgarna ska ha rätt att få en sådan handling utfärdad (artikel 26).

Yrkeskvalifikationer (artiklarna 27–29)

Medborgares och deras familjemedlemmars yrkeskvalifikationer som erkänts före och under övergångsperioden kommer att ses som erkända även efter övergångsperiodens utgång. Detta gäller så länge de erkänts i enlighet med det generella yrkeskvalifikationsdirektivet eller direktiven för advokater, revisorer eller handel med giftiga ämnen. Rätten att tillfälligt arbeta inom ett yrke upphör däremot. Även i fortsättningen ska tidigare erkända bevis på kvalifikationer kunna tillgodoräknas, partiellt tillträde till ett yrke vara möjligt och europeiska yrkeskort vara giltiga för etablering. Alla ansökningar om erkännande som lämnats in före övergångsperiodens utgång ska behandlas enligt dessa regler. Informationssystemet för den inre marknaden kommer att användas under tiden och upp till nio månader efter övergångsperiodens utgång.

Ds 2020:5 Utträdesavtalet

Avdelning IV: Andra bestämmelser

Publicitet (artikel 37)

EU:s medlemsstater och Förenade kungariket ska sprida information om rättigheter och skyldigheter för personer som omfattas av utträdesavtalets bestämmelser om medborgares rättigheter, särskilt genom informationskampanjer som bedrivs på lämpligt sätt i nationella och lokala medier och i andra kommunikationskanaler.

Förmånligare bestämmelser och livslångt skydd (artiklarna 38 och 39)

Bestämmelserna om medborgares rättigheter hindrar inte en värdstat eller arbetsstat att ha mer förmånliga regler för enskilda, under förutsättning att det inte avser sådant som regleras av bestämmelserna i avdelningen om samordning av sociala trygghetssystem (artikel 38). De personer som omfattas av bestämmelserna om medborgares rättigheter har, som regel, ett livslångt skydd i form av att kunna åtnjuta de rättigheter som föreskrivs, i relevanta delar av denna del av utträdesavtalet. Rätten till livslångt skydd gäller så länge den enskilde uppfyller villkoren som anges i avtalet (artikel 39).

4. Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

4.1. Det behövs kompletterande bestämmelser

Bedömning: Utträdesavtalets bestämmelser om rätten för vissa

brittiska medborgare, deras familjemedlemmar och andra personer att resa in, vistas och arbeta i Sverige uppfyller i de flesta fall villkoren för direkt effekt och kan åberopas direkt av enskilda personer. Det finns inte ett behov av att generellt införa dessa regler i svensk rätt. Det finns däremot ett behov av kompletterande bestämmelser i vissa avseenden.

De familjemedlemmar som anges i artikel 3.2 i rörlighetsdirektivet bör, vid tillämpningen av utträdesavtalet, behandlas på samma sätt som de familjemedlemmar som anges i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet.

Skälen för bedömningen

Utträdesavtalets ställning och principen om direkt effekt

Den fördragsrättsliga grunden som reglerar formerna för utträdet är artikel 50 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). Enligt denna får varje medlemsstat, i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser, besluta att utträda ur EU. Den medlemsstat som fattat ett sådant beslut ska anmäla sin avsikt till Europeiska rådet. Av artikel 50 framgår också att EU, mot bakgrund av Europeiska rådets riktlinjer, ska förhandla fram och ingå ett avtal med den utträdande staten där villkoren för dess utträde fastställs, med beaktande av dess framtida förbindelser med EU. Detta avtal ska förhandlas i enlighet med artikel 218.3 i EUF-fördraget, som gäller förfarande för

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

förhandling och ingående av internationella avtal. Utträdesavtal ingås på EU:s vägnar av rådet med kvalificerad majoritet, efter Europaparlamentets godkännande, och förutsätter inte att medlemsstaterna ratificerar det. Genom artikel 50 har således EU befogenhet att ensamt ingå ett avtal med en utträdande medlemsstat. Artikeln innebär en exceptionell övergripande befogenhet att i utträdesavtalet ta upp de frågor som är nödvändiga för utträdet. Denna exceptionella befogenhet är unik och gäller enbart med avseende på utträdet ur EU.

Utträdesavtalet är ett avtal mellan Förenade kungariket och EU och är inom EU-rätten att anse som ett internationellt avtal. Av artikel 216.2 i EUF-fördraget framgår att de internationella avtal som ingås av EU är bindande för EU:s institutioner och för dess medlemsstater. Dessa avtal, och de rättsakter som antagits av organ som upprättats på grundval av sådana avtal, utgör en integrerad del av EU:s rättsordning. När utträdesavtalet har trätt i kraft kommer det alltså att utgöra EU-rätt.

I artikel 4.1 i utträdesavtalet anges att juridiska och fysiska personer direkt ska kunna åberopa de bestämmelser som avtalet innehåller eller hänvisar till och som uppfyller villkoren för direkt effekt enligt unionsrätten. Direkt effekt – dvs. att en unionsrättslig bestämmelse kan åberopas direkt av enskilda inför nationella domstolar och myndigheter – är ett begrepp som introducerades genom EU-domstolens avgörande i målet Van Gend en Loos

1

, och

som har utvecklats genom efterföljande avgöranden från EUdomstolen.

2

För att en bestämmelse ska ha direkt effekt krävs enligt

EU-domstolen att den är ovillkorlig, klar och precis. Den får inte vara beroende av en lämplighetsbedömning och den ska kunna tillämpas utan att några kompletterande åtgärder behöver vidtas. En bestämmelse anses inte vara ovillkorlig om medlemsstaterna har handlingsfrihet att t.ex. inskränka en rättighet eller valfrihet när det gäller tillämpning av bestämmelsen.

Utträdesavtalet kommer alltså att utgöra en integrerad del av EU:s rättsordning som kommer att kunna tillämpas direkt och åberopas direkt av enskilda personer. I de fall en enskild bestämmelse inte uppfyller kraven för direkt effekt, t.ex. om staterna

1 C-26/62 Van Gend en Loos. 2 Se t.ex. C-9/70 Grad, C-41/74 van Duyn, C-8/81, Becker, C-10/92 Balocchi.

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

tillåts ett handlingsutrymme enligt utträdesavtalet, krävs det dock kompletterande nationella bestämmelser.

Bestämmelserna om medborgarnas rättigheter i avdelningarna I, II och IV i andra delen av utträdesavtalet

En utgångspunkt under förhandlingarna om utträdesavtalet var att bestämmelserna om medborgarnas rättigheter i så stor utsträckning som möjligt skulle kunna åberopas direkt av enskilda. I linje med det innehåller också avdelningarna I, II och IV i utträdesavtalets andra del detaljerade och tydliga definitioner av den personkrets som omfattas och bestämmelser som klargör vilka rättigheter och skyldigheter dessa personer har när det gäller rätt till inresa och utresa, uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt. De stater som tillämpar avtalet har inte någon handlingsfrihet att inskränka rättigheterna eller valfrihet när det gäller tillämpningen av reglerna. Det är EU-domstolen som ytterst har att avgöra i vilken mån olika bestämmelser i utträdesavtalet uppfyller kraven för direkt effekt. Bestämmelserna i nämnda avdelningar i andra delen av utträdesavtalet bedöms dock i allmänhet uppfylla kraven på direkt effekt. Ett behov av att generellt införliva dessa bestämmelser i nationell rätt bedöms därmed inte föreligga.

För att säkerställa att bestämmelserna kan tillämpas i praktiken finns det dock ett behov av att införa bestämmelser av processuell karaktär, t.ex. bestämmelser som klargör vilken nationell myndighet som ska ansvara för tillämpningen. I vissa avseenden innehåller också utträdesavtalet, i den angivna delen, bestämmelser där de tillämpande staterna uttryckligen ges ett handlingsutrymme. Det gäller frågan om de administrativa procedurerna för utfärdande av uppehållshandlingar, där värdstaterna har möjlighet att välja ett av två olika förfaranden. Det finns också ett handlingsutrymme i olika frågor kopplade till dessa förfaranden. Det gäller även i fråga om begränsning av uppehållsrätt efter övergångsperiodens utgång, där värdstaterna får tillämpa nationella regler under vissa förutsättningar. För att säkerställa att utträdesavtalet kan tillämpas fullt ut finns det alltså ett behov av kompletterande bestämmelser. I avsnitt 4.2–4.11 lämnas förslag på sådana bestämmelser. I övrigt bedöms det inte finnas behov av kompletterande bestämmelser såvitt avser utträdesavtalets bestämmelser om medborgarnas

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

rättigheter, i de delar som gäller rätten för vissa brittiska medborgare, deras familjemedlemmar och andra personer att resa in, vistas och arbeta i Sverige.

Kommissionen förbereder riktlinjer för tillämpningen av utträdesavtalet i den del som avser medborgarnas rättigheter. De kommande riktlinjerna är inte bindande men kan fungera som ett stöd för exempelvis de myndigheter som kommer att tillämpa bestämmelserna i utträdesavtalet.

Betydelsen av att utträdesavtalet ska tillämpas direkt

EU-rättens regler om fri rörlighet, som brittiska medborgare omfattas av så länge Förenade kungariket är medlem i EU samt under övergångsperioden, ger en omfattande rätt att resa in i, vistas och arbeta i Sverige och i andra medlemsstater. Förutsättningarna för EES-medborgare, till vilka unionsmedborgare räknas, och deras familjemedlemmar att uppehålla sig i Sverige eller en annan medlemsstat har sin huvudsakliga grund i rörlighetsdirektivet. I svensk rätt har rörlighetsdirektivet införlivats bl.a. genom reglerna om uppehållsrätt i 3 a kap. utlänningslagen och 3 a kap. utlänningsförordningen (2006:97).

Utträdesavtalet hänvisar i stor utsträckning till rörlighetsdirektivets bestämmelser (se t.ex. artiklarna 9, 10 och 13– 16). Eftersom avtalet ska tillämpas direkt får det till följd att det i många fall kommer att vara rörlighetsdirektivets bestämmelser som tillämpas av myndigheterna, snarare än de bestämmelser i svensk rätt som genomför rörlighetsdirektivet. Som regel kommer det inte att innebära någon skillnad i sak, då svensk rätt avspeglar bestämmelserna i rörlighetsdirektivet. De svenska bestämmelserna kan dock, i enlighet med artikel 37 i rörlighetsdirektivet, vara mer förmånliga än vad som följer av rörlighetsdirektivet.

En sådan mer förmånlig svensk reglering finns det i fråga om vilka familjemedlemmar som omfattas av rätten till uppehållsrätt, där Sverige – utöver de familjemedlemmar som anges i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet – även tillerkänner uppehållsrätt till sambor, vissa försörjningsberoende familjemedlemmar och familjemedlemmar till studenter (3 a kap. 2 § första stycket utlänningslagen). Enligt rörlighetsdirektivet omfattas inte dessa

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

kategorier av familjemedlemmar direkt av rätten till uppehållsrätt. Däremot krävs att medlemsstaterna underlättar inresa och uppehåll för dem (artiklarna 3.2 och 7.4 i rörlighetsdirektivet). I fråga om de kategorier av familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 i rörlighetsdirektivet hänvisar utträdesavtalet uttryckligen till nationell lagstiftning (artiklarna 10.2–10.5 i utträdesavtalet). Eftersom dessa familjemedlemmar i svensk rätt tillerkänns uppehållsrätt bör de, vid tillämpningen av utträdesavtalet, behandlas på samma sätt som de familjemedlemmar som anges i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet.

4.2. Förhållandet till de allmänna bestämmelserna i utlänningslagen

Förslag: De bestämmelser som behövs för att komplettera

utträdesavtalet ska huvudsakligen föras in i ett nytt kapitel i utlänningslagen. En hänvisning till de bestämmelser som införs i andra delar av utlänningslagen ska tas in i det nya kapitlet. Frånsett den särreglering som följer av utträdesavtalet och de kompletterande bestämmelserna ska, om inte något annat föreskrivs, de allmänna reglerna i utlänningslagen gälla.

En paragraf som upplyser om att det finns bestämmelser i utträdesavtalet om att vissa brittiska medborgare och deras familjemedlemmar har rätt att resa in i samt vistas och arbeta i Sverige ska införas i utlänningslagen. Upplysningsbestämmelser om att det i utträdesavtalet finns regler om resehandlingar respektive visering ska införas i utlänningsförordningen.

Skälen för förslagen

Ett nytt kapitel i utlänningslagen

Regleringen i utträdesavtalet avviker från systematiken med uppehållstillstånd och arbetstillstånd i utlänningslagen. Regleringen avviker även från systematiken som gäller för uppehållsrätt för EESmedborgare och deras familjemedlemmar, bl.a. eftersom det får ställas krav på att de berörda brittiska medborgarna och deras

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

familjemedlemmar ska ansöka om en ny uppehållsstatus som förutsättning för lagligt uppehåll. Vid tidigare genomföranden av EU-rättsakter som avviker från utlänningslagens systematik, och som tar sikte på en viss grupp av tredjelandsmedborgare, har bestämmelser tagits in i särskilda kapitel i utlänningslagen (se t.ex. 5 a kap. om ställning som varaktigt bosatt och 6 a kap. om EUblåkort). Det framstår som ändamålsenligt att även i detta fall ta in de kompletterande nationella bestämmelserna i ett nytt kapitel i utlänningslagen. Därigenom kan de bestämmelser som är specifika för utträdesavtalet hållas samman, vilket främjar överskådligheten. De bestämmelser som kompletterar utträdesavtalet i fråga om rätten att resa in, vistas och arbeta i Sverige bör därför huvudsakligen samlas i ett nytt kapitel i utlänningslagen. Med hänsyn till den nära koppling som finns till bestämmelserna om uppehållsrätt bör det nya kapitlet föras in direkt efter 3 a kap. om uppehållsrätt för EESmedborgare m.fl., dvs. som ett nytt 3 b kap.

I vissa avseenden framstår det dock som mest ändamålsenligt att de kompletterande bestämmelserna förs in i anslutning till de allmänna bestämmelserna i utlänningslagen. Det gäller t.ex. de kompletterande bestämmelserna om avvisning och utvisning (se avsnitt 4.8) och de kompletterande bestämmelserna om insamling, lagring och kontroll av biometriska uppgifter (se avsnitt 4.7). För att underlätta för tillämparen bör en hänvisning till dessa bestämmelser tas in i det nya kapitlet.

Frånsett den särreglering som följer av utträdesavtalet och de kompletterande bestämmelserna bör, om inte annat föreskrivs, de allmänna bestämmelserna i utlänningslagen gälla.

Upplysningsbestämmelser

Utträdesavtalet kommer alltså att i stor utsträckning tillämpas direkt av myndigheterna. För att underlätta för tillämparen bör det införas en upplysning i utlänningslagens första kapitel om att det finns bestämmelser i utträdesavtalet om att vissa brittiska medborgare och deras familjemedlemmar har rätt att resa in i samt vistas och arbeta i Sverige.

Utöver bestämmelser om uppehållsrätt innehåller utträdesavtalet även bl.a. bestämmelser om rätt till utresa och inresa och

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

bestämmelser om viseringar (artikel 14). Dessa bestämmelser innebär t.ex. att vissa medborgare i Förenade kungariket har rätt att resa ut från och in i Sverige, utöver med ett giltigt pass, även med ett nationellt identitetskort (artiklarna 14.1 och 14.2). Bestämmelserna innehåller också vissa undantag från kravet på visering samt bestämmelser om att en ansökan om visering i vissa fall ska hanteras skyndsamt (artikel 14.3).

Utträdesavtalet innehåller också bestämmelser om rätt till inresa för planerad hälso- och sjukvårdsbehandling i vissa fall. Bestämmelserna om detta, som återfinns i avdelning III om samordning av sociala trygghetssystem, innebär att artiklarna 20 och 27 i förordning (EG) nr 883/2004

3

ska fortsätta att tillämpas på

personer som före övergångsperiodens utgång hade sökt tillstånd att få en planerad hälso- och sjukvårdsbehandling i enlighet med förordning (EG) nr 883/2004 fram till dess att behandlingen upphör. Sådana personer och deras medföljande ska ha rätt att resa in i och ut ur behandlingsstaten, i enlighet med tillämpliga delar av artikel 14 (artikel 32.1. b). Denna rätt till inresa kan antas träffa en mycket begränsad grupp, dvs. brittiska medborgare och deras familjemedlemmar som har sökt tillstånd till en behandling före övergångsperiodens utgång men som ska genomgå själva behandlingen helt eller delvis efter övergångsperiodens utgång. Den medföljande som också har rätt att resa in i Sverige kan vara EESmedborgare eller tredjelandsmedborgare. Hänvisningen till artikel 14 får antas innebära bl.a. att dessa personer har rätt att resa in med ett giltigt pass eller nationellt identitetskort när det gäller brittiska medborgare och med ett giltigt pass när det gäller personer som inte är unionsmedborgare eller brittiska medborgare, samt att de medföljande som omfattas av krav på visering ska få sådana utfärdade skyndsamt.

Bestämmelserna om rätt till inresa och utresa och om viseringar i artiklarna 14 och 32. 1 b bedöms ha direkt effekt och kräver därför inte någon särskild nationell reglering. För att underlätta för tillämparen bör det dock i utlänningsförordningen, i de kapitel som handlar om resehandlingar respektive visering, införas upplysningsbestämmelser med innebörden att det i utträdesavtalet finns regler om resehandlingar respektive visering.

3 Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen.

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

4.3. En ny uppehållsstatus

Förslag: De utlänningar som uppehåller sig i Sverige i enlighet

med villkoren i utträdesavtalet ska ansöka om en ny uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet. Beslut om uppehållsstatus ska meddelas av Migrationsverket.

En upplysningsbestämmelse ska införas i utlänningslagen om att det i utträdesavtalet finns bestämmelser om att vissa utlänningar har uppehållsrätt i Sverige. Det ska också förtydligas att bestämmelserna i 3 a kap. utlänningslagen endast gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar.

Bedömning: En utlänning som har beviljats uppehållsstatus

enligt artikel 18.1 har uppehållsrätt i Sverige, om villkoren för det är uppfyllda.

Skälen för förslagen och bedömningen

Två olika förfaranden för utfärdande av uppehållshandlingar

Enligt utträdesavtalet ska värdstaterna välja ett utav två olika förfaranden för utfärdande av uppehållshandlingar; antingen ett s.k. konstitutivt förfarande enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet, eller ett s.k. deklarativt förfarande enligt artikel 18.4.

Ett förfarande enligt artikel 18.1 innebär att värdstaten kräver att de som uppehåller sig i landet i enlighet med villkoren i avdelningen om rättigheter och skyldigheter i utträdesavtalets andra del ansöker om en ny uppehållsstats som medför de rättigheter som följer av den avdelningen och en handling som styrker denna status. För de värdstater som väljer ett sådant förfarande innehåller utträdesavtalet detaljerade bestämmelser om de villkor som ska gälla för utfärdande av uppehållshandlingar (artikel 18.1 a–r). Bestämmelserna innebär bl.a. följande. Syftet med förfarandet ska vara att kontrollera om sökanden är berättigad till de uppehållsrättigheter som följer av avtalet. Om så är fallet ska sökanden beviljas uppehållsstatus och den handling som styrker denna status. Tidsfristen för att lämna in en ansökan ska vara minst sex månader från övergångsperiodens utgång för de personer som uppehåller sig i värdstaten före övergångsperiodens utgång. Det finns alltså möjlighet för

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

värdstaterna att välja en tidsfrist som är längre, men inte kortare, än sex månader. För de personer som har rätt att inleda uppehåll senare ska tidsfristen i stället löpa ut tre månader efter ankomsten till värdstaten, eller vid utgången av den ansökningsfrist som gäller i övrigt, beroende på vilket av dessa datum som infaller sist. Det innebär att för de familjemedlemmar som har rätt att inleda uppehåll i Sverige efter övergångsperiodens utgång finns det inte någon bortre tidsgräns för när uppehållet senast ska inledas. Familjeanknytningen ska däremot, som huvudregel, existera innan övergångsperiodens utgång (artiklarna 10.1 e ii och 10.1 e iii). Om tidsfristen för ansökan inte iakttas ska myndigheterna bedöma alla omständigheter och tillåta ansökan inom en rimlig ytterligare period, om det finns rimliga skäl till att tidsfristen inte iakttagits. Värdstaten ska vidare säkerställa att alla administrativa förfaranden för ansökan är smidiga, transparenta och enkla samt att onödiga administrativa bördor undviks. Ansökningar som lämnas in samtidigt av medlemmar i samma familj ska behandlas tillsammans. En person som har en giltig handling om permanent uppehållsrätt – dvs. i Sverige ett intyg om permanent uppehållsrätt eller ett permanent uppehållskort enligt 3 a kap. 12 a § UtlL – ska ha rätt att kostnadsfritt byta ut det dokumentet mot en ny uppehållshandling, efter kontroll av bl.a. identitet. Vidare finns det bestämmelser som reglerar vilken typ av handlingar som ska godtas av myndigheterna som bevis i fråga om bl.a. identitet, uppehållsrätt och familjeanknytning. Det finns också bestämmelser om kontroller avseende kriminalitet och säkerhetskontroller av sökandena och om rätten till domstolsprövning.

Vid ett förfarande enligt artikel 18.1 gäller vidare att under perioden från övergångsperiodens utgång till det att ansökningsperioden har löpt ut ska alla rättigheter som föreskrivs i avdelning II i utträdesavtalets andra del anses tillämpliga på unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket, deras familjemedlemmar och andra personer som uppehåller sig i värdstaten, i enlighet med de villkor och begränsningar som anges i artikel 20 (artikel 18.2). Det innebär att de berörda brittiska medborgarna och deras familjemedlemmar kan fortsätta att vistas lagligt i Sverige även under ansökningsperioden. Det innebär även att de under den tiden omfattas av rätten till utresa och inresa enligt utträdesavtalet, bl.a. rätt att resa in i Sverige med ett giltigt pass eller

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

nationellt identitetskort när det gäller brittiska medborgare och med ett giltigt pass när det gäller familjemedlemmar som inte är unionsmedborgare eller brittiska medborgare. Även efter ansökningsperioden ska alla rättigheter anses tillämpliga på den som har ansökt om uppehållsstatus under tiden som han eller hon väntar på ett lagakraftvunnet beslut (artikel 18.3).

Ett förfarande enligt artikel 18.4 innebär att värdstaten inte kräver att de personer som uppehåller sig i landet i enlighet med villkoren i utträdesavtalets andra avdelning ska söka en ny uppehållsstatus som förutsättning för lagligt uppehåll. De som är berättigade till uppehållsrätt enligt utträdesavtalet har däremot rätt att i enlighet med villkoren i rörlighetsdirektivet få en uppehållshandling utfärdad som innehåller en förklaring att den utfärdats i enlighet med detta avtal. Det finns inte några detaljerade regler för utfärdandet av sådana handlingar, motsvarande de bestämmelser som gäller vid ett förfarande enligt artikel 18.1. Skillnaderna mellan de olika förfarandena är främst att ett förfarande enligt artikel 18.1 innebär att den som vill göra gällande uppehållsrättigheter enligt utträdesavtalet måste göra en ansökan om detta inom en viss tid. Den som inte ansöker om uppehållsstatus kommer inte att kunna åberopa utträdesavtalets bestämmelser om uppehållsrätt, även om han eller hon i och för sig ingår i personkretsen i artikel 10. Ett förfarande enligt artikel 18.4 innebär att det inte ställs något krav på att den enskilde gör en ansökan. Den enskilde har i stället rätt att fortsätta att vistas i landet, med stöd av utträdesavtalet, utan att behöva vidta några särskilda åtgärder.

Brittiska medborgare i Sverige och deras familjemedlemmar ska ansöka om en ny uppehållsstatus enligt artikel 18.1

Under övergångsperioden kommer brittiska medborgare att anses som unionsmedborgare, med den rätt till bl.a. inresa och vistelse i Sverige som tillkommer sådana medborgare. Under denna tid behöver de inte kunna uppvisa ett bevis på att de har rätt att t.ex. resa in i Sverige, utöver ett giltigt pass eller nationellt identitetskort. Efter övergångsperiodens utgång kommer de däremot att, i egenskap av medborgare i tredjeland, i olika sammanhang behöva visa att de har rätt att resa in, vistas och arbeta i Sverige, t.ex. vid kontakt med myndigheter, vid utlandsresor och när de söker arbete.

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Att inte kunna visa den rätten på ett enkelt sätt kan orsaka praktiska problem för den enskilde. Det kan alltså antas att de allra flesta av de berörda brittiska medborgarna och familjemedlemmarna, dvs. de som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i utträdesavtalet, kommer att begära ett bevis för sin uppehållsrätt, oavsett vilket förfarande som väljs. Det är av vikt att systemet för detta blir så smidigt som möjligt både för de enskilda och för de berörda myndigheterna.

En fördel med att välja ett förfarande för utfärdande av uppehållshandlingar enligt artikel 18.1 är att det finns en tydlig ram för den processen. Förfarandebestämmelserna innehåller t.ex. regler om vilka handlingar som krävs i olika situationer, riktlinjer för hur ansökningsformulären ska utformas och vad som gäller under ansökningsperioden. Det underlättar förfarandet för såväl de enskilda som för de berörda myndigheterna. Ett obligatoriskt ansökningsförfarande innebär också en möjlighet för myndigheterna att kontrollera hur många personer som vistas i landet med stöd av utträdesavtalet och säkerställa att dessa uppfyller villkoren för det. Detta ligger i linje med vad som gäller för andra medborgare i tredjeland. Artikel 18.1 ger dessutom en uttrycklig möjlighet att genomföra systematiska kriminalitetskontroller av de som ansöker om uppehållsstatus, vilket är positivt ur ett säkerhetsperspektiv. Därtill har både Förenade kungariket och flera av de övriga EU-medlemsstaterna, däribland Finland, aviserat att de avser att införa ett ansökningsförfarande enligt artikel 18.1.

Förfarandet i artikel 18.4 innebär i stället den fördelen för de enskilda att de inte behöver vidta någon särskild åtgärd för att utnyttja sin uppehållsrätt enligt utträdesavtalet. Det kan vara en fördel för vissa utsatta grupper som det kan vara svårt att nå ut till med information om att de behöver göra en ansökan, t.ex. de som är mycket gamla eller sjuka. Ett förfarande enligt artikel 18.4 innebär att dessa inte riskerar att hamna i ett läge där deras rätt att vistas i Sverige upphör endast som en följd av att de inte har lämnat in en ansökan i tid. En sådan risk kan dock motverkas genom en eventuell förlängd ansökningstid och riktade informationskampanjer. I de fall en enskild inte lämnar in en ansökan i tid finns det dessutom möjlighet för myndigheterna att tillåta ansökan inom en rimlig ytterligare period, om det finns rimliga skäl för underlåtenheten (artikel 18.1 d i utträdesavtalet).

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

Ett förfarande enligt artikel 18.4 skulle medföra den nackdelen att ett större antal utlänningar, som inte är EES-medborgare eller familjemedlemmar till EES-medborgare, ges rätt att vistas i Sverige i princip formlöst, på obestämd tid. Det kan förutses att en sådan ordning kan medföra svårigheter för bl.a. de myndigheter som i olika sammanhang har att bedöma den enskildes rätt att vistas i landet. Myndigheterna skulle, var för sig, få tillämpa utträdesavtalets bestämmelser direkt vilket innebär en ny form av prövning som inte förekommit tidigare. Utöver att det skulle innebära en viss ökad belastning för myndigheterna finns det en risk för att olika myndigheter gör olika bedömningar.

Ett obligatoriskt ansökningsförfarande enligt artikel 18.1 kan visserligen antas innebära ett visst merarbete för myndigheterna inledningsvis, jämfört med att inte införa ett sådant förfarande. På sikt kommer det dock att underlätta myndigheters möjlighet att bedöma de berörda personernas rätt att resa in, vistas och arbeta i Sverige, vilket också är till fördel för de enskilda. Övervägande skäl talar därför för att välja förfarandet för utfärdande av uppehållshandlingar som föreskrivs i artikel 18.1 i utträdesavtalet. De utlänningar som vill åberopa sådana rättigheter som anges i avdelningen II i utträdesavtalets andra del i Sverige bör alltså ansöka om en ny uppehållsstatus som medför de rättigheter som följer av avtalet.

Beslut om uppehållsstatus ska meddelas av Migrationsverket

Migrationsverket ansvarar för frågor som rör bl.a. uppehållstillstånd, arbetstillstånd, visering och medborgarskap och är den myndighet som får anses mest lämpad att ansvara för prövningen av uppehållsstatus enligt utträdesavtalet. Verket prövar i dag frågor om uppehållsrätt i samband med ansökningar om uppehållskort och permanent uppehållskort för familjemedlemmar till EESmedborgare som inte själva är EES-medborgare, och intyg om permanent uppehållsrätt för EES-medborgare. Detta innebär en prövning som i många avseenden liknar den prövning som kommer att krävas vid ansökningar om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet. Beslut om uppehållsstatus bör därför meddelas av Migrationsverket. En bestämmelse om det bör införas i utlänningslagen.

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Den som har beviljats uppehållsstatus enligt artikel 18.1 har uppehållsrätt i Sverige, om villkoren för det är uppfyllda

Ett obligatoriskt ansökningsförfarande enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet innebär att de enskilda inom en viss tid ska ansöka om och beviljas en ny uppehållsstatus. En sådan status är en förutsättning för lagligt uppehåll enligt utträdesavtalet. Den som beviljas uppehållsstatus kan alltså åberopa rättigheter enligt utträdesavtalet, medan den som inte i tid har ansökt om eller har fått avslag på en ansökan om en sådan status inte kommer att kunna det. Att ha beviljats uppehållsstatus enligt utträdesavtalet bör emellertid inte anses innebära en i sig ovillkorlig rätt att vistas i Sverige för den enskilde, utan de villkor som gäller för uppehållsrätt kommer fortfarande att gälla. Detta framgår bl.a. av artikel 13 i utträdesavtalet, där det anges att berörda personer ska ha rätt att uppehålla sig i värdstaten med de begränsningar och villkor som anges i bl.a. artikel 7.1 i rörlighetsdirektivet. I artikel 39 i utträdesavtalet anges vidare att berörda personer ska åtnjuta de rättigheter som föreskrivs i relevanta avdelningar livet ut, såvida de inte upphör att uppfylla de villkor som anges i de avdelningarna. Uppehållsstatus enligt utträdesavtalet bör alltså inte anses motsvara ett uppehållstillstånd, som under den tid det är giltigt innebär en laglig rätt att vistas i Sverige utan krav på att ytterligare villkor ska vara uppfyllda. För att ha rätt att vistas i värdstaten för den som har beviljats uppehållsstatus krävs – på samma sätt som gäller för EESmedborgare – att villkoren för uppehållsrätt är uppfyllda. Uppehållsstatus innebär alltså en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för att ha rätt att vistas i Sverige för den berörda gruppen.

I utträdesavtalet används genomgående begreppet uppehållsrätt för att beteckna den vistelserätt som de brittiska medborgarna och deras familjemedlemmar kommer att ha i värdstaten. Det bör innebära att den som har beviljats uppehållsstatus enligt artikel 18.1 har uppehållsrätt i Sverige, om villkoren för det är uppfyllda. Även en person som inte har beviljats uppehållsstatus kan i vissa undantagsfall ha uppehållsrätt i Sverige, t.ex. under den inledande ansökningsfristen eller under den tid som sökanden väntar på ett lagakraftvunnet beslut, om villkoren för det är uppfyllda. Det innebär att begreppet uppehållsrätt inte längre är förbehållet EES-

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

medborgare och deras familjemedlemmar. För att tydliggöra detta och underlätta för tillämparen bör det föras in en särskild bestämmelse i utlänningslagen som upplyser om att det – utöver vad som följer av 3 a kap. UtlL – även finns bestämmelser i utträdesavtalet om att vissa utlänningar har uppehållsrätt i Sverige.

Detta innebär att på de ställen i utlänningslagen och i andra författningar där begreppet uppehållsrätt används i generell mening så innefattas även uppehållsrätt enligt utträdesavtalet. Exempel är 2 kap. 8 b och 8 c §§ som innehåller bestämmelser om undantag från uppehålls- och arbetstillstånd. Det bör, i den mån det behövs för att undvika att nationell rätt strider mot utträdesavtalet, förtydligas vilka nationella bestämmelser om uppehållsrätt som endast gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. De bestämmelser som finns i 3 a kap. utlänningslagen ska även fortsättningsvis endast gälla för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. I kapitlet anges dock redan i princip genomgående att bestämmelserna gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Ett klargörande med nämnda innebörd bör dock göras i 3 a kap. 9 § UtlL.

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

4.4. Ansökan om uppehållsstatus

Förslag: Regeringen ska få meddela föreskrifter om den tidsfrist

som ska gälla för en ansökan om uppehållsstatus.

Tidsfristen för att ansöka om uppehållsstatus ska vara tio månader från ikraftträdandet av bestämmelserna.

En ansökan om uppehållsstatus ska ges in till Migrationsverket. Migrationsverket ska omedelbart utfärda ett intyg om en inlämnad ansökan i enlighet med artikel 18.1 b tredje stycket i utträdesavtalet.

Skälen för förslagen

Ett nytt bemyndigande behövs

Artikel 18.1 i utträdesavtalet innehåller detaljerade bestämmelser om ansökningsförfarandet och kommer i stora delar att kunna tillämpas direkt av myndigheterna. I vissa avseenden förutsätts dock kompletterande bestämmelser i värdstaten, exempelvis i fråga om tidsfristen för ansökningsförfarandet, formatet på de dokument som ska utfärdas och om det ska tas ut en ansökningsavgift. Det är lämpligt att sådana kompletterande bestämmelser om ansökan om uppehållsstatus och utfärdande av bevis om uppehållsstatus införs på förordningsnivå, i likhet med t.ex. de kompletterande bestämmelser om uppehållskort för familjemedlemmar till EES-medborgare som finns i utlänningsförordningen. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen, RF, meddela övervägande delen av de kompletterande föreskrifterna. Ett nytt bemyndigande krävs dock för att regeringen ska få meddela föreskrifter om den tidsfrist som ska gälla för en ansökan om uppehållsstatus. Ett sådant bemyndigande bör därför införas i utlänningslagen.

Tidsfristen för att lämna in en ansökan om uppehållsstatus ska vara tio månader från ikraftträdandet av bestämmelserna

Enligt artikel 18.1 b i utträdesavtalet ska tidsfristen för att lämna in en ansökan om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet vara minst sex månader från övergångsperiodens utgång för personer som

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

uppehåller sig i värdstaten före övergångsperiodens utgång. För värdstaterna finns det alltså utrymme att bestämma en ansökningsfrist som är längre men inte kortare än sex månader. I artikeln anges vidare att för personer som har rätt att inleda uppehåll efter den perioden, dvs. vissa familjemedlemmar, ska tidsfristen för att lämna in en ansökan löpa ut antingen tre månader efter ankomsten till landet, eller vid utgången av tidsfristen, beroende på vilket av dessa datum som infaller sist.

Den tidsfrist inom vilken en ansökan ska lämnas in till Migrationsverket bör bestämmas till tio månader från ikraftträdandet av de kompletterande bestämmelserna. Det innebär att de berörda personerna som huvudregel kan lämna in en ansökan under en tiomånaders period. En sådan tidsfrist möjliggör för Migrationsverket och andra aktörer att i god tid nå ut med information till de berörda personerna om deras rättigheter och skyldigheter enligt utträdesavtalet. Det möjliggör också för de brittiska medborgarna att anpassa sig till den nya situationen och göra ett informerat val i fråga om de ska ansöka om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet eller inte.

Under ansökningsperioden ska alla rättigheter som föreskrivs i avdelning II i utträdesavtalets andra del anses tillämpliga på de sökande, bl.a. rätten att vistas och arbeta i Sverige och rätten att resa in i Sverige med ett giltigt pass eller nationellt identitetskort när det gäller brittiska medborgare och med ett giltigt pass när det gäller familjemedlemmar som inte är unionsmedborgare eller brittiska medborgare. Även efter ansökningsfristen har löpt ut ska dessa rättigheter anses tillämpliga på den som har ansökt om uppehållsstatus, under tiden som han eller hon väntar på ett lagakraftvunnet beslut (artiklarna 18.2 och 18.3).

En ansökan om uppehållsstatus ska ges in till Migrationsverket

En ansökan om uppehållsstatus bör ges in till Migrationsverket, som är den myndighet som ska besluta om uppehållsstatus enligt artikel 18.1. För att det ska vara tydligt bör en bestämmelse om detta föras in i utlänningsförordningen.

Enligt artikel 18.1 b ska ett intyg om inlämnad ansökan om uppehållsstatus utfärdas omedelbart. Det bör införas en

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

bestämmelse i utlänningsförordningen som klargör att det är Migrationsverket som utfärdar ett sådant intyg.

4.5. Utfärdande av bevis om uppehållsstatus

Förslag: Migrationsverket ska utfärda ett bevis om

uppehållsstatus till den som har beviljats uppehållsstatus enligt utträdesavtalet. Ett bevis om uppehållsstatus ska utfärdas i samma format som ett uppehållstillståndskort. På beviset ska anges om innehavaren har uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt.

Giltighetstiden för ett bevis om uppehållsstatus som avser uppehållsrätt ska vara fem år från dagen för utfärdandet. Migrationsverket ska få besluta om förlängning av giltighetstiden för ett sådant bevis.

En ansökan om ett bevis om uppehållsstatus som avser permanent uppehållsrätt enligt utträdesavtalet från den som har ett bevis om uppehållsstatus som avser uppehållsrätt ska lämnas in till Migrationsverket innan giltighetstiden för det tidigare beviset löper ut. Migrationsverket ska utan särskild ansökan förnya ett bevis om uppehållsstatus som avser permanent uppehållsrätt vart tionde år.

Bedömning: Det bör inte tas ut en avgift för utfärdande av ett

bevis om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet.

Skälen för förslagen och bedömningen

Migrationsverket ska utfärda ett bevis om uppehållsstatus

Enligt artikel 18.1 a ska den som beviljas uppehållsstatus också få en handling som styrker statusen, dvs. ett bevis om uppehållsstatus. Migrationsverket är den myndighet som ska besluta om uppehållsstatus och bör därför även utfärda ett bevis om uppehållsstatus till den som beviljats uppehållstatus. Detta bör framgå av utlänningsförordningen. Av artikel 18.1 q följer att den nya uppehållshandlingen ska innehålla en förklaring om att den har utfärdats i enlighet med utträdesavtalet.

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

Ett bevis om uppehållsstatus ska utfärdas i samma format som ett uppehållstillståndskort

Utträdesavtalet innehåller inte några bestämmelser om utformningen av de handlingar som ska utfärdas, utöver att handlingen ska innehålla en förklaring att den har utfärdats i enlighet med utträdesavtalet (artikel 18.1 q). Det finns ett behov av kompletterande bestämmelser i detta avseende.

På senare år har EU-standarder införts för flera identitetshandlingar och resehandlingar som utfärdas av medlemsstaterna. Bestämmelser om standarder för säkerhetsdetaljer och biometriska inslag finns för t.ex. pass och visumhandlingar. Särskilda regler när det gäller uppehållstillstånd finns i förordning (EG) nr 1030/2002

4

. Av förordningen framgår bl.a. att uppehållstillstånd som utfärdas av medlemsstaterna till medborgare i tredjeland ska vara enhetligt utformade och ha plats för vissa angivna uppgifter. Uppehållstillstånd ska utfärdas som en separat handling i visst angivet format. Vidare ska det enhetligt utformade uppehållstillståndet innefatta ett lagringsmedium som innehåller en ansiktsbild och två fingeravtrycksbilder av innehavaren. Kravet på biometriska kännetecken i uppehållstillståndskort infördes år 2008

5

. Syftet var att skapa en mer tillförlitlig koppling mellan innehavaren och tillståndsbeviset, vilket i sin tur ska kunna bidra till att skydda bevisen om uppehållstillstånd mot bedräglig användning samt att förebygga och beivra olaglig invandring och bosättning (jfr. prop. 2010/11:123 s. 8 och 22). Det framgår av utlänningsförordningen att bevis om uppehållstillstånd ska utfärdas i form av en sådan handling som avses i rådets förordning (EG) nr 1030/2002 (uppehållstillståndskort) (4 kap. 22 § UtlF). Den 20 juni 2019 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1157 om säkrare identitetskort för unionsmedborgare och uppehållshandlingar som utfärdas till unionsmedborgare och deras familjemedlemmar när de utövar rätten till fri rörlighet. I förordningen regleras utformningen av nationella identitetskort och dokument för uppehållsrätt, i syfte att öka

4 Rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland. 5 Rådets förordning (EG) nr 380/2008 av den 18 april 2008 om ändring av förordning (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland.

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

säkerhetsstandarden i dessa typer av dokument. För dokument rörande uppehållsrätt för unionsmedborgare införs en miniminivå av information. Sådana dokument ska innehålla bl.a. dokumentets titel, dokumentnummer, innehavarens för- och efternamn, födelsedatum samt datum och plats för utfärdande. För uppehållskort till tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare ska samma format användas som när det gäller uppehållstillståndskort för medborgare i tredjeland. Förordningen ska tillämpas från och med den 2 augusti 2021.

De bevis om uppehållsstatus som ska utfärdas enligt utträdesavtalet kommer bl.a. att kunna användas av innehavaren vid resor in i och ut ur Schengenområdet. Det är därför av vikt att handlingarna håller en hög kvalitet och att de innehåller de säkerhetsdetaljer som krävs för att kontrollera om en handling är äkta och för att fastställa innehavarens identitet. Förordning (EG) nr 1030/2002 är inte direkt tillämplig för de bevis om uppehållsstatus som ska utfärdas enligt utträdesavtalet, eftersom dessa handlingar inte utgör ett uppehållstillstånd i den mening som avses i förordningen. Det finns dock flera fördelar med att använda sig av det enhetliga formatet, bl.a. har dokumenten uppdaterade och moderna säkerhetsfunktioner och den tekniska infrastrukturen för utfärdandet finns redan på plats. Eftersom det är fråga om enhetliga dokument kommer de också att vara lätta att känna igen vid t.ex. gränspassage. Det finns alltså skäl att använda samma format för utfärdande av bevis om uppehållsstatus som för uppehållstillståndskort för medborgare i tredjeland. Kommissionen har också aviserat att ett genomförandebeslut förbereds, som innebär att medlemsstaterna ska använda sig av det enhetliga formatet i förordning (EG) nr 1030/2002 för de handlingar som ska utfärdas enligt utträdesavtalet. En bestämmelse med denna innebörd bör därför införas i utlänningsförordningen. På beviset om uppehållsstatus bör anges om innehavaren har uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt.

När det gäller insamling av biometriska uppgifter, se nedan avsnitt 4.7.

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

Giltighetstid för bevis om uppehållsstatus

Utträdesavtalet innehåller inte några bestämmelser om giltighetstid för de bevis som ska utfärdas. Även i detta avseende krävs det därför kompletterande bestämmelser.

I det genomförandebeslut som kommissionen förbereder föreslås det att giltighetstiden ska vara minst fem år och som mest 10 år för bevis om uppehållsstatus enligt artikel 18.1.

Artiklarna 11 och 20 i rörlighetsdirektivet innehåller bestämmelser om giltighetstid för uppehållskort och permanenta uppehållskort. Dessa har genomförts genom 3 a kap. 7 a och 7 b §§ UtlF. Av bestämmelserna följer bl.a. att ett uppehållskort som utfärdas till en familjemedlem till en unionsmedborgare som inte själv är unionsmedborgare ska gälla i fem år från dagen för utfärdandet eller under den beräknade vistelsetiden för den person som uppehållsrätten härleds från om denna inte överstiger fem år (3 a kap. 7 a § UtlF). En ansökan om permanent uppehållskort ska lämnas in till Migrationsverket innan giltigheten av uppehållskortet löper ut. Migrationsverket ska sedan utan särskild ansökan förnya kortet vart tionde år (3 a kap. 7 b § UtlF).

Eftersom ett bevis om uppehållsstatus i många avseenden kommer att nyttjas på samma sätt som ett uppehållskort bör den giltighetstid som gäller för ett uppehållskort som utgångspunkt även gälla för ett bevis om uppehållsstatus. Det innebär att ett bevis om uppehållsstatus som avser uppehållsrätt bör gälla i fem år från dagen för utfärdandet. Migrationsverket bör få besluta om förlängning av giltighetstiden för ett sådant bevis. Det kan bli aktuellt t.ex. i den situationen att innehavaren inte fullgjort de nödvändiga uppehållsperioderna för permanent uppehållsrätt när giltighetstiden löper ut.

I likhet med vad som gäller för ett permanent uppehållskort bör giltighetstiden för ett bevis om uppehållsstatus som avser permanent uppehållsrätt inte begränsas. Migrationsverket bör utan särskild ansökan förnya ett bevis om uppehållsstatus som avser permanent uppehållsrätt vart tionde år. På samma sätt som gäller för uppehållskort bör en ansökan om ett bevis om uppehållsstatus som avser permanent uppehållsrätt från den som har ett bevis om uppehållsstatus som avser uppehållsrätt lämnas in till Migrationsverket innan giltighetstiden för det tidigare beviset löper ut. En sådan ansökan är inte att anse som en ny ansökan om

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

uppehållsstatus och omfattas alltså inte av tidsfristen i artikel 18.1 b. För det fall en ansökan inte skulle lämnas in i tid innebär det inte heller att personen i fråga inte längre har uppehållsrätt, i likhet med vad som gäller för uppehållskort enligt 3 a kap. 7 b § UtlF.

I artikel 11 och 20 i rörlighetsdirektivet finns bestämmelser om att uppehållskort förlorar sin giltighet vid vistelse utanför värdstaten under vissa förutsättningar. Sådana bestämmelser finns inte i utträdesavtalet och det finns inte heller några indikationer på att det kommer att införas i kommissionens genomförandebeslut. Några sådana regler bör därför inte införas.

Bestämmelser om giltighetstid för bevisen bör införas i utlänningsförordningen.

Det ska inte tas ut en avgift för utfärdande av ett bevis om uppehållsstatus

Enligt utträdesavtalet får värdstaterna välja om ett bevis om uppehållsstatus ska utfärdas kostnadsfritt eller mot en avgift som inte överstiger den avgift som tas ut av värdstatens medborgare för utfärdande av liknande handlingar (artikel 18.1 g). När det gäller personer som före övergångsperiodens utgång har en giltig handling om permanent uppehållsrätt utfärdad ska de ha rätt att kostnadsfritt byta ut det mot en ny uppehållshandling om förutsättningarna för det är uppfyllda (artikel 18.1 h).

De brittiska medborgare och deras familjemedlemmar som vill fortsätta att vistas och arbeta i Sverige efter övergångsperiodens utgång bör ha rätt att ansöka om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet utan att en avgift tas ut, i likhet med vad som gäller för de EU-medborgare som bor i Förenade kungariket. De bevis om uppehållsstatus som kommer att utfärdas har inte funnits tidigare och bestämmelser om avgift för utfärdande av sådana dokument saknas. Någon författningsändring i detta avseende behövs därför inte.

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

4.6. Arbetstagares och egenföretagares rättigheter

Förslag: Migrationsverket ska utfärda ett bevis enligt artikel 26 i

utträdesavtalet till en brittisk medborgare som har ansökt om ett sådant bevis och som i egenskap av gränsarbetare har rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet.

En ansökan om ett sådant bevis ska ges in till Migrationsverket.

Beviset ska utfärdas i samma format som ett uppehållstillståndskort. Beviset ska gälla i fem år från dagen för utfärdandet. Migrationsverket får besluta om förlängning av giltighetstiden för ett sådant bevis.

Bedömning: Möjligheten enligt utträdesavtalet att införa ett

krav på att gränsarbetare ska ansöka om ett särskilt bevis bör inte utnyttjas.

Skälen för förslagen och bedömningen

Arbetstagares, egenföretagares och gränsarbetares rättigheter enligt utträdesavtalet

Enligt artikel 24.1 i utträdesavtalet ska arbetstagare i värdstaten och gränsarbetare i arbetsstaten åtnjuta de rättigheter som garanteras av artikel 45 i EUF-fördraget och de rättigheter som garanteras genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen. I utträdesavtalet definieras gränsarbetare som en unionsmedborgare eller medborgare i Förenade kungariket som utövar ekonomisk verksamhet i enlighet med artikel 45 eller artikel 49 i EUF-fördraget i en eller flera stater där de inte uppehåller sig (artikel 9 b). Begreppet arbetsstat definieras för brittiska medborgare som en medlemsstat i vilken de utövat ekonomisk verksamhet som gränsarbetare före övergångsperiodens utgång och i vilken de fortsätter att göra det därefter (artikel 9 d ii).

Arbetstagares och gränsarbetares rättigheter omfattar enligt artikel 24.1 a) rätten att inte diskrimineras på grund av nationalitet när det gäller anställning, lön och andra arbets- och anställningsvillkor, b) rätten att starta och utöva verksamhet i

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

enlighet med de regler som är tillämpliga på värdstatens eller arbetsstatens medborgare, c) samma rätt till hjälp av värdstatens eller arbetsstatens arbetsförmedlingar som de egna medborgarna, d) rätten till likabehandling avseende anställnings- och arbetsvillkor, särskilt vad gäller lön, uppsägning och, i händelse av arbetslöshet, återinsättande i arbete eller återanställning, e) rätten till sociala och skattemässiga förmåner, f) kollektiva rättigheter, g) samma rättigheter och förmåner som beviljas nationella arbetstagare i fråga om boende, samt h) rätten för deras barn att få tillgång till allmän utbildning, lärlingsutbildning och yrkesutbildning på samma villkor som värdstatens eller arbetsstatens medborgare, om barnen uppehåller sig på det territorium där arbetstagaren arbetar. Rättigheterna gäller med begränsning av vad som anges i artikel 45.3 i EUF-fördraget, dvs. begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa, och artikel 45.4 i samma fördrag, dvs. med undantag för anställningar i offentlig tjänst.

Enligt artikel 25.1 i utträdesavtalet ska egenföretagare i värdstaten och gränsarbetande egenföretagare i arbetsstaten åtnjuta de rättigheter som garanteras genom artiklarna 49 och 55 i EUFfördraget. Dessa rättigheter omfattar rätten att starta och utöva verksamhet som egenföretagare och rätten att bilda och driva företag på samma villkor som värdstaten föreskriver för sina egna medborgare, i enlighet med artikel 49 i EUF-fördraget, samt de rättigheter som gäller för arbetstagare enligt artiklarna 24.1 c och 24.1 h.

Rättigheterna för egenföretagare gäller med förbehåll för begränsningarna i artiklarna 51 EUF-fördraget, dvs. med undantag för verksamhet som, om än endast tillfälligt, är förenad med utövandet av offentlig makt. Rättigheterna gäller även med förbehåll för begränsningarna i artikel 52 i EUF-fördraget, dvs. sådana bestämmelser i lagar och andra författningar som föreskriver särskild behandling av utländska medborgare och som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

Anställda gränsarbetare och egenföretagande gränsarbetare ska ha rätt att resa in i och ut ur arbetsstaten i enlighet med artikel 14, dvs. med ett giltigt identitetskort eller pass. De ska också bibehålla de rättigheter de hade som arbetstagare eller egenföretagare där, förutsatt att de uppfyller villkoren för s.k. bibehållen uppehållsrätt i

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

artikel 7.3 i rörlighetsdirektivet även om de inte flyttar till arbetsstaten (artiklarna 24.3 och 25.3).

En särskild vistelserätt för vissa vårdnadshavare

I artiklarna 24.2 och 25.2 finns bestämmelser om vistelserätt för vissa vårdnadshavare. Av bestämmelserna följer att om en släkting i rakt nedstigande led, dvs. ett barn eller barnbarn, till en arbetstagare eller egenföretagare som inte längre uppehåller sig i värdstaten får utbildning i värdstaten ska barnets faktiska vårdnadshavare ha rätt att uppehålla sig där till dess att barnet blir myndigt, och även därefter om barnet fortsätter att vara i behov av den faktiska vårdnadshavarens närvaro och omvårdnad för att genomgå och fullfölja sin utbildning. Syftet med denna reglering kan antas vara att förhindra att ett barn som har anpassat sig till ett utbildningssystem tvingas bryta upp från detta för att därefter integreras i ett annat utbildningssystem i ett annat land (se prop. 2005/06:77 s. 47). I likhet med andra personer som uppehåller sig i värdstaten i enlighet med villkoren i utträdeavtalet ska vårdnadshavaren ansöka om en ny uppehållsstatus i enlighet med artikel 18.1.

Det ska inte införas ett krav på att gränsarbetare ska ansöka om ett särskilt bevis

Enligt artikel 26 i utträdesavtalet får arbetsstaten kräva att unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket som har rättigheter i egenskap av gränsarbetare ansöker om en handling som styrker att de har sådana rättigheter. Dessa unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket ska ha rätt att få en sådan handling utfärdad. Bestämmelserna innebär alltså att arbetsstaten har möjlighet att kräva att gränsarbetare enligt utträdesavtalet ska ansöka om ett särskilt bevis. Arbetsstaten kan också avstå från att kräva det.

Det finns inte någon tillgänglig statistik över antalet brittiska medborgare som bor i ett annat land men arbetar i Sverige. Sannolikt handlar det dock om ett begränsat antal personer. Det har inte framkommit något skäl för att kräva att dessa personer ska ansöka

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

om ett särskilt bevis som styrker att de har rättigheter enligt utträdesavtalet. Det bör därför inte införas ett sådant krav.

Utfärdande av bevis för gränsarbetare

Även om arbetsstaten inte kräver det ska en gränsarbetare ha rätt att få ett bevis enligt artikel 26, om han eller hon vill. I det avseendet är värdstaterna bundna av utträdesavtalet. Syftet med beviset kan antas vara att gränsarbetarna på ett enkelt sätt ska kunna visa att de har vissa rättigheter enligt utträdesavtalet, däribland rätt att resa in i landet. Det finns inte några bestämmelser i utträdesavtalet som reglerar förfarandet för utfärdande av bevis för gränsarbetare, motsvarande artikel 18.1. Det finns därför ett behov av kompletterande bestämmelser i fråga om utfärdandet av dessa handlingar.

I likhet med vad som gäller för bevis om uppehållsstatus bör det vara Migrationsverket som utfärdar bevis enligt artikel 26 i utträdesavtalet. Beviset bör utfärdas till en brittisk medborgare som har ansökt till Migrationsverket om ett bevis och som har rättigheter i egenskap av gränsarbetare enligt utträdesavtalet.

Med hänsyn till att beviset ska möjliggöra inresa i Sverige bör handlingen, av de skäl som anges i avsnitt 4.5, utfärdas i samma format som ett uppehållstillståndskort, dvs. i enlighet med kraven i förordning (EG) nr 1030/2002. När det gäller insamling av biometriska uppgifter, se nedan avsnitt 4.7.

Utträdesavtalet innehåller inte några bestämmelser om giltighetstid för dessa bevis. I det genomförandebeslut som kommissionen förbereder föreslås det dock att giltighetstiden ska vara minst fem år och som mest 10 år. Det är lämpligt att beviset gäller i fem år från dagen för utfärdandet. Migrationsverket bör få besluta om förlängning av giltighetstiden för ett sådant bevis.

Bestämmelser om format och giltighetstid för bevisen bör införas i utlänningsförordningen.

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

4.7. Insamling av biometriska uppgifter

Förslag: En utlänning som ansöker om uppehållsstatus eller ett

bevis för gränsarbetare enligt utträdesavtalet ska vara skyldig att låta Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. De bestämmelser som gäller för uppehållstillståndskort i fråga om undantag från skyldigheten att lämna biometriska uppgifter, och om lagring av de biometriska uppgifterna, ska gälla även för bevis om uppehållsstatus och bevis för gränsarbetare.

Den som innehar ett bevis om uppehållsstatus eller ett bevis för gränsarbetare ska, vid en kontroll enligt 9 kap. 1 eller 9 § utlänningslagen, vara skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck, för kontroll av att fotografiet och fingeravtrycken motsvarar det fotografi och de fingeravtryck som finns sparade i beviset. När en kontroll har genomförts, ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen.

Skälen för förslagen

Insamling av biometriska uppgifter

För att möjliggöra att ett bevis om uppehållsstatus och ett bevis för gränsarbetare utfärdas i samma format som ett uppehållstillståndskort, dvs. i enlighet med kraven i förordning (EG) nr 1030/2002, krävs att det från den enskilde samlas in biometriska kännetecken bestående av ett fotografi och två platta fingeravtryck som tagits digitalt. De utlänningar som ansöker om uppehållsstatus eller ett bevis för gränsarbetare kommer alltså att behöva lämna fingeravtryck och låta sig fotograferas för att få ett bevis utfärdat.

Enligt 2 kap. 6 § första stycket RF är var och en skyddad gentemot det allmänna mot bl.a. påtvingat kroppsligt ingrepp. Att ta fingeravtryck är ett sådant kroppsligt ingrepp som omfattas av bestämmelsen. Att fotografera någon utgör däremot inte ett

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

kroppsligt ingrepp i den mening som avses i 2 kap. 6 § RF. Skyddet enligt 2 kap. 6 § RF är inte absolut. För andra än svenska medborgare får det begränsas i lag bl.a. enligt 2 kap. 25 § RF.

Genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna gäller Europakonventionen och vissa av dess tilläggsprotokoll som lag i Sverige. Enligt 2 kap. 19 § RF får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. I artikel 8.1 i Europakonventionen anges att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Denna rättighet kan inbegripa bl.a. en rätt till skydd mot att bli fotograferad (jfr. Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl., 2015, s. 377). Likaså kan tagande av fingeravtryck omfattas av skyddet enligt artikel 8.1. Enligt artikel 8.2 får en offentlig myndighet inte inskränka åtnjutande av rättigheterna enligt första punkten annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Motsvarande rätt till respekt för privat- och familjelivet, hemmet och korrespondensen gäller enligt artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

I samband med att det tillkom ett krav på biometriska uppgifter i bevis om uppehållstillstånd enligt förordning (EG) nr 1030/2002 infördes det bestämmelser i utlänningslagen om skyldighet att lämna biometriska uppgifter för den som ansöker om uppehållstillstånd. Bestämmelserna innebär att en utlänning som ansöker om uppehållstillstånd är skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Skyldigheten gäller också om uppehållstillståndskort ska utfärdas enligt förordning (EG) nr 1030/2002 av annan anledning än att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd (9 kap. 8 a § första stycket UtlL). En sådan annan anledning kan vara att en utlänning t.ex. behöver förnya ett uppehållstillståndskort eller ett bevis om uppehållstillstånd som utfärdats i form av ett tillståndsmärke som infogats i utlänningens pass (prop. 2010/11:123 s. 14). Skyldigheten att lämna biometriska uppgifter gäller dock inte om utlänningen är under sex år eller om

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Den gäller inte heller om utlänningen omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer (9 kap. 8 a § andra stycket UtlL). Det finns även bestämmelser om lagring av uppgifterna. Ett fotografi och två fingeravtryck ska sparas i ett lagringsmedium i uppehållstillståndskortet. Fingeravtryck som inte sparats i ett sådant medium och de biometriska data som tas fram ur fingeravtrycken och ur fotografiet ska omedelbart förstöras när uppehållstillståndskortet har lämnats ut eller ärendet om uppehållstillstånd har avgjorts utan att utlänningen har beviljats uppehållstillstånd (9 kap. 8 a § tredje stycket UtlL).

En ansökan om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet är inte detsamma som en ansökan om uppehållstillstånd. Den skyldighet att lämna biometriska uppgifter som föreskrivs i 9 kap. 8 a § UtlL kommer alltså inte att gälla för de utlänningar som ansöker om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet. Den kommer inte heller att gälla för de utlänningar som ansöker om ett bevis för gränsarbetare. För att bevis om uppehållsstatus och bevis för gränsarbetare ska kunna utfärdas i samma format som ett uppehållstillståndskort, dvs. i enlighet med kraven i förordning 1030/2002, bör det införas en bestämmelse som innebär att en utlänning som ansöker om uppehållsstatus eller om ett bevis för gränsarbetare är skyldig att låta Migrationsverket – som är den myndighet som kommer att ta emot ansökningarna – fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Bestämmelsen bör placeras tillsammans med de övriga bestämmelser om behandling av biometriska uppgifter som gäller vid en ansökan om uppehållstillstånd i 9 kap. 8 a § utlänningslagen. De övriga bestämmelserna bör också gälla på motsvarande sätt. Det innebär att undantag från skyldigheten att lämna biometriska uppgifter ska gälla bl.a. för barn under sex år och om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Det innebär också att ett fotografi och två fingeravtryck ska sparas i ett lagringsmedium i det bevis som utfärdas samt att de biometriska uppgifter som inte sparats i lagringsmediumet, och de biometriska data som tas fram ur fingeravtrycken och ur fotografiet, omedelbart ska förstöras när beviset lämnats ut eller ärendet har avgjorts utan att utlänningen beviljats uppehållsstatus eller genom ett beslut om avslag på ansökan om bevis för gränsarbetare.

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Kontroll av ett bevis om uppehållsstatus och bevis för gränsarbetare

Den som innehar ett uppehållstillståndskort är skyldig att vid gränskontroll enligt 9 kap. 1 § UtlL låta en polisman och vissa andra tjänstemän fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck, för att kontrollera att fotografiet och fingeravtrycken motsvarar det fotografi och de fingeravtryck som finns sparade i uppehållstillståndskortet. Skyldigheten gäller även vid inre utlänningskontroll (9 kap. 8 b § första stycket UtlL). Själva kontrollen görs därefter genom en datorstödd jämförelse (prop. 2010/11:123 s. 19). När kontrollen har genomförts, ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Detsamma gäller de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen (9 kap. 8 b § andra stycket UtlL).

Motsvarande skyldighet att lämna biometriska uppgifter bör gälla för innehavare av ett bevis om uppehållsstatus, för att möjliggöra kontroll av att fotografiet och fingeravtrycken motsvarar de uppgifter som finns sparade i bevisets lagringsmedium i samband med gränskontroll och inre utlänningskontroll. Skyldigheten bör även gälla för innehavare av ett bevis för gränsarbetare. Den som innehar ett sådant bevis bör därför vara skyldig att låta en befattningshavare som genomför kontrollen fotografera och ta fingeravtryck av honom eller henne. I likhet med vad som gäller för kontroll av ett uppehållstillståndskort bör de fotografier och fingeravtryck som tagits för kontrollen inte få användas för andra ändamål än just kontrollen. När kontrollen av beviset har genomförts ska därför det fotografi och de fingeravtryck som tagits omedelbart förstöras. Detsamma gäller de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen.

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

4.8. Kompletterande bestämmelser om avvisning och utvisning

Förslag: De bestämmelser om avvisning och utvisning som gäller

för EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare enligt 8 kap. och 8 a kap.utlänningslagen ska gälla även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet.

Även de bestämmelser om verkställighet av ett beslut om avvisning och utvisning som gäller för EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare enligt 12 kap. utlänningslagen ska gälla för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet.

Uppehållsrätt enligt utträdesavtalet ska inte föreligga för en familjemedlem till en brittisk medborgare om det är fråga om ett skenförhållande, dvs. om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Uppehållsrätt ska inte heller föreligga för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få uppehållsstatus. Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år efter beslutet om uppehållsstatus ska uppehållsrätten upphöra endast om det finns synnerliga skäl.

Uppehållsstatus ska få vägras om det finns grund för avvisning eller utvisning enligt 8 kap.1114 §§utlänningslagen, dvs. om utlänningen utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Uppehållsstatus ska också få vägras för en familjemedlem till en brittisk medborgare om det är fråga om ett skenförhållande. Om en ansökan om uppehållsstatus avslås och utlänningen befinner sig i Sverige, ska det samtidigt meddelas ett beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar emot.

Uppehållsstatus enligt utträdesavtalet ska upphöra att gälla för den som avvisas eller utvisas från Sverige.

Bedömning: Det bör inte införas några särskilda

bestämmelser i lagen om särskild utlänningskontroll med anledning av utträdesavtalet.

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Möjligheten enligt utträdesavtalet att införa bestämmelser om omedelbar verkställighet bör inte utnyttjas.

Skälen för förslagen och bedömningen

Begränsning av uppehållsrätt enligt utträdesavtalet

Bestämmelser om begränsning av rätt till uppehåll och inresa enligt utträdesavtalet finns i artikel 20. Beteendet hos en utlänning som utövar rättigheter enligt avdelning II i utträdesavtalets andra del ska beaktas i enlighet med kapitel VI i rörlighetsdirektivet, om beteendet ägde rum före övergångsperiodens utgång (artikel 20.1). Om beteendet ägde rum efter övergångsperiodens utgång får beteendet däremot utgöra grund för att begränsa uppehållsrätten eller rätten till inresa i enlighet med nationell lagstiftning (artikel 20.2).

6

Kapitel VI i rörlighetsdirektivet innehåller bestämmelser om att medlemsstaterna får begränsa den fria rörligheten av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och folkhälsa. I kapitlet finns också bestämmelser om att det vid sådan begränsning av uppehållsrätt för EES-medborgare och deras familjemedlemmar som sker av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och folkhälsa ska tas hänsyn till den enskildes personliga förhållanden. Vidare innehåller kapitlet särskilda bestämmelser av processuell karaktär, såsom bestämmelser om delgivning, domstolsprövning och verkställighet. Hänvisningen till kapitel VI i artikel 20.1 får antas innebära att de utlänningar som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet ska omfattas av bestämmelserna i kapitel VI när det gäller avvisning och utvisning från värdstaten, om beslutet om avvisning eller utvisning har sin grund i den enskildes beteende och detta ägde rum före övergångsperiodens utgång. Om beteendet i stället har ägt rum efter övergångsperiodens utgång får värdstaterna tillämpa nationella regler, t.ex. de regler om avvisning och utvisning som gäller för utlänningar som inte är EES-medborgare eller familjemedlemmar till EES-medborgare.

6 I den svenska språkversionen anges både i artikel 20.1 och artikel 20.2 att de avser beteende som ägt rum före övergångsperiodens utgång. Vid jämförelse med t.ex. de engelska (”after”) och franska (”après”) språkversionerna står dock klart att detta är en felöversättning och att artikel 20.2 avser beteende som ägt rum efter övergångsperiodens utgång.

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

Bestämmelserna om begränsning av uppehållsrätt i artikel 20 i utträdesavtalet möjliggör för värdstaterna att i viss utsträckning välja vilka regler som ska gälla för avvisning eller utvisning av en person som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet. Det finns därför ett behov av kompletterande bestämmelser i detta avseende.

Särskilda regler om avvisning och utvisning som gäller för EESmedborgare

Som en följd av bestämmelserna i kapitel VI i rörlighetsdirektivet har det i utlänningslagen införts särskilda bestämmelser om avvisning och utvisning av EES-medborgare och familjemedlemmar till EESmedborgare. Bestämmelserna innebär, i korthet, att en EESmedborgare och en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon saknar pass eller visering. Om hon eller han kan styrka sin identitet på annat sätt än genom innehav av pass får avvisning dock inte ske på den grunden att utlänningen saknar pass (8 kap. 8 § UtlL). En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får vidare avvisas under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon visar sig utgöra en orimlig belastning för biståndssystemet enligt socialtjänstlagen, dock inte om han eller hon har uppehållsrätt (8 kap. 9 § UtlL). En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare som har vistats i Sverige i mer än tre månader och som inte har uppehållsrätt, får utvisas om han eller hon uppehåller sig här men saknar de tillstånd som krävs för att få uppehålla sig i landet (8 kap. 10 § UtlL).

Vidare får en EES-medborgare eller en familjemedlem till en EESmedborgare avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare som inte avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan får därefter utvisas av hänsyn till allmän ordning och säkerhet (8 kap. 11 § UtlL). Avvisning eller utvisning får dock ske endast om utlänningens eget beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Tidigare domar i brottmål får inte i sig utgöra skäl för ett sådant beslut, och det får inte vara ekonomiska syften som

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

ligger till grund för beslutet (8 kap. 12 § UtlL) Hänsyn ska även tas till bl.a. utlänningens ålder, hälsotillstånd, familjesituation och ekonomiska situation (8 kap. 13 § UtlL). Därutöver finns det särskilda begränsningar för avvisning och utvisning av en EESmedborgare som har permanent uppehållsrätt i Sverige, som är ett barn eller som har vistats i Sverige under lång tid (8 kap. 13 och 14 §§ UtlL).

Bestämmelser om utvisning på grund av brott finns i 8 a kap. UtlL. En utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare får utvisas ur Sverige om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. En sådan utlänning får utvisas också om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till och dömer till en annan påföljd. Utvisning får dock ske endast om utlänningen döms till svårare påföljd än böter och om 1) gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller 2) brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar (8 a kap. 1 § UtlL). Det finns också särskilda bestämmelser om att bl.a. utlänningens anknytning till det svenska samhället ska beaktas (8 kap. 2-4 §§ UtlL).

En EES-medborgare och en familjemedlem till en EESmedborgare får utvisas ur Sverige på grund av brott om de förutsättningar för utvisning som gäller för andra utlänningar är uppfyllda och det sker av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. De särskilda bestämmelserna om skydd mot utvisning för EESmedborgare som finns i 8 kap. 12–14 §§ UtlL gäller också vid utvisning på grund av brott (8 a kap. 5 § UtlL).

Särskilda regler om verkställighet som gäller för EES-medborgare

I kapitel VI i rörlighetsdirektivet finns det bestämmelser som rör verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning. Dessa bestämmelser har, i den mån svensk rätt inte har bedömts uppfylla kraven redan, genomförts genom ändringar i 12 kap. UtlL.

I artikel 30.3 anges bl.a. att utom i väl bestyrkta brådskande fall, ska tidsfristen för att lämna territoriet vara minst en månad från

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

datum för delgivningen. Bestämmelsen har genomförts i svensk rätt genom ett nytt tredje stycke i 12 kap. 15 § UtlL (prop. 2005/06:77 s. 87 f.). Av stycket följer att verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem som har rest in i Sverige får ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller familjemedlemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet. I förarbetena anges att undantagsregeln bör tolkas ytterst restriktivt och främst bör avse fall där hänsynen till allmän ordning och säkerhet fordrar en snabb verkställighet av beslutet (prop. 2005/06:77 s. 198).

Enligt artikel 31.2 ska ett yrkande om inhibition av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut utgöra ett tillfälligt verkställighetshinder. I artikeln anges tre undantagsfall i vilka verkställighet ska få ske utan hinder av att inhibitionsyrkandet inte har prövats. Dessa är om beslutet om utvisning grundas på ett tidigare rättsligt avgörande, om de berörda personerna tidigare har beviljats rättslig prövning, eller om beslutet om utvisning grundas på tvingande hänsyn till allmän säkerhet enligt artikel 28.3. Bestämmelsen om inhibition i artikel 31 har genomförts i svensk rätt genom 12 kap. 13 a § UtlL. Av bestämmelsen följer att om en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem efter inresan i Sverige har överklagat Polismyndighetens beslut om avvisning eller Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning och i samband med överklagandet yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan frågan om inhibition har prövats. När bestämmelsen infördes bedömde regeringen att förbud mot verkställighet ska föreligga under den tid som yrkandet om inhibition prövas endast om det är fråga om ett överklagande av ett avlägsnandebeslut som inte tidigare har prövats (prop. 2005/06:77 s. 93 f.). De möjligheter till undantag som finns i artikel 31 har alltså inte utnyttjats fullt ut.

I artikel 33.2 i rörlighetsdirektivet finns en särskild bestämmelse om verkställighet som gäller för EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare som utvisas på grund av brott, och som innebär att om ett utvisningsbeslut ska verkställas efter mer än två år så ska medlemsstaten kontrollera om den berörda personen fortfarande utgör ett hot mot den allmänna ordningen och säkerheten, och bedöma om omständigheterna har ändrats sedan

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

beslutet. Bestämmelsen återfinns i svensk rätt i 12 kap. 17 § tredje stycket UtlL. Av stycket följer att om ett beslut om utvisning på grund av brott ska verkställas mer än två år efter det att avgörandet meddelades, ska Polismyndigheten innan beslutet verkställs utreda om de omständigheter som låg till grund för beslutet har ändrats. Om det vid utredningen kommer fram att omständigheterna har ändrats på ett sådant sätt att utvisningsbeslutet inte längre bör gälla, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket som med ett eget yttrande ska lämna över ärendet för prövning enligt 12 kap. 16 d § UtlL till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut i fråga om upphävande av utvisningsbeslutet hade kunnat överklagas. Utvisningsbeslutet får i sådant fall inte verkställas innan migrationsdomstolen har avgjort ärendet.

Utöver de artiklar i kapitel VI som nämns ovan, och som har gett upphov till särreglering för EES-medborgare, finns det ytterligare bestämmelser om begränsning av uppehållsrätt i kapitel VI. Vid genomförandet av rörlighetsdirektivet bedömdes det dock att svensk rätt i många avseenden redan uppfyllde villkoren i kapitel VI och att det inte fanns ett behov av särskilda regler för EESmedborgare (jfr. prop. 2005/06:77 avsnitt 6.8–6.13).

De särskilda regler som gäller för EES-medborgare ska gälla även för den som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet

För de värdstater som väljer ett förfarande enligt artikel 18.1 får uttrycket ”utlänning som utövar rättigheter enligt denna avdelning”, som återfinns i artiklarna 20.1 och 20.2, i första hand antas innefatta en utlänning som har beviljats uppehållsstatus. Även andra än de som beviljats uppehållsstatus kan dock utöva rättigheter enligt utträdesavtalet. Exempelvis kan en utlänning under den period som följer direkt efter övergångsperiodens utgång, dvs. under ansökningsperioden, eller under den tid som han eller hon väntar på ett lagakraftvunnet beslut om uppehållsstatus, utöva rättigheter enligt utträdesavtalet utan att ha beviljats uppehållsstatus (artiklarna 18.2 och 18.3). En familjemedlem som har rätt att inleda uppehåll efter övergångsperiodens utgång kan också, under de tre första månaderna i landet och under den tid som han eller hon väntar på ett lagakraftvunnet beslut, utöva rättigheter utan att ha uppehållsstatus (artikel 18.1 b). Det är upp till rättstillämpningen och ytterst EU-

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

domstolen att fastställa vem som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet i den mening som avses i artikeln.

De utlänningar som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet avser som regel personer som redan är bosatta i Sverige. I många fall handlar det om personer som har levt och verkat i Sverige i åtskilliga år. Det bedöms inte finnas skäl att införa andra, mer restriktiva, bestämmelser för avvisning och utvisning för denna grupp än vad som gäller för dem i dag. Eftersom de vistas i Sverige under i stort sett samma förutsättningar som EES-medborgare är det rimligt att de också omfattas av samma bestämmelser för avvisning och utvisning. Det finns också en risk att regelverket blir invecklat och svårtillämpat om bestämmelserna i 8 kap. UtlL om avvisning och utvisning av utlänningar som inte är EES-medborgare, och som bygger på regelverket med uppehållstillstånd, ska tillämpas för den nu berörda gruppen, som kommer att vistas i Sverige med uppehållsrätt. Dessutom ska vissa beslut om avvisning och utvisning – dvs. sådana beslut som föranletts av utlänningens eget beteende i den mån beteendet ägt rum före övergångsperiodens utgång – under alla förhållanden omfattas av bestämmelserna i kapitel VI i rörlighetsdirektivet. Det framstår som en mindre lämplig ordning att tillämpa olika regelverk för avvisning och utvisning beroende på när i tiden ett visst beteende har ägt rum, särskilt eftersom det rör sig om en begränsad grupp av utlänningar. Övervägande skäl talar därför för att de utlänningar som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet bör omfattas av de bestämmelser om avvisning och utvisning som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar.

Lagtekniskt bör detta ske genom att det införs en bestämmelse i 8 kap. UtlL som anger att det som sägs om EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare i kapitlet även ska gälla för de utlänningar som har uppehållsstatus eller i övrigt utövar rättigheter enligt utträdesavtalet. Det innebär att bestämmelserna om avvisning och utvisning av EES-medborgare i 8 kap. 8–15, 21 och 23 §§ ska gälla för dem. Det innebär också att den som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet kommer att vara undantagen från de bestämmelser i kapitlet där EES-medborgare och deras familjemedlemmar uttryckligen undantas. Att det som sägs om EESmedborgare även ska gälla för den som har uppehållsstatus eller utövar rättigheter enligt utträdesavtalet innebär att en sådan person kan avvisas och utvisas på samma grunder som en EES-medborgare.

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Det innebär också att de omständigheter som anges i 8 kap. 12–14 §§ UtlL ska beaktas vid ett beslut om avvisning och utvisning, samt att bestämmelserna om tidsfrist för frivillig återresa och återreseförbud för EES-medborgare och deras familjemedlemmar i 21 § tredje stycket och 23 § andra stycket UtlL ska tillämpas på dessa personer.

Det bör införas en motsvarande bestämmelse i 8 a kap. 5 § UtlL. Det innebär att de särskilda förutsättningar som gäller för att utvisa en EES-medborgare på grund av brott som anges i 8 a kap. 5 § UtlL ska gälla även för de utlänningar som utövar rättigheter enligt utträdesavalet.

Även de särskilda bestämmelser om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning som gäller för EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare bör gälla för de utlänningar som har uppehållsstatus eller i övrigt utövar rättigheter enligt utträdesavtalet. I anslutning till respektive paragraf, dvs. 12 kap. 13 a, 15 och 17 §§, bör det införas en bestämmelse om att det som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar även ska gälla för de utlänningar som har uppehållsstatus eller i övrigt utövar rättigheter enligt utträdesavtalet.

I den mån bestämmelserna i kapitel VI i rörlighetsdirektivet vid genomförande av direktivet redan bedömdes gälla i svensk rätt kommer de att gälla även i förhållande till de som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet. Någon särskild reglering behövs alltså inte i de fallen.

Skenförhållanden

Enligt artikel 20.3 i utträdesavtalet får värdstaten vidta nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet i händelse av missbruk av rättigheter eller bedrägeri i enlighet med vad som sägs i artikel 35 i rörlighetsdirektivet. Sådana åtgärder ska vara i enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artikel 21. Värdstaterna kan alltså välja att utnyttja denna möjlighet.

Enligt 3 a kap. 4 § tredje stycket UtlL föreligger det inte uppehållsrätt för en familjemedlem till en EES-medborgare om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

Syftet med bestämmelsen är att förhindra missbruk av reglerna om uppehållsrätt, och har införts med stöd av artikel 35 i rörlighetsdirektivet (prop. 2013/14:81 s. 28 och 42). Samma ordning bör gälla för uppehållsrätt enligt utträdesavtalet. Det bör därför införas en bestämmelse om att det inte föreligger uppehållsrätt enligt utträdesavtalet för en familjemedlem till en brittisk medborgare om det finns sådana omständigheter som anges i 3 a kap. 4 § tredje stycket UtlL. Om det framkommer att t.ex. ett äktenskap har ingåtts uteslutande i syfte att ge personen i fråga uppehållsrätt, föreligger alltså inte uppehållsrätt och familjemedlemmen kan därmed utvisas med stöd av 8 kap. 10 § UtlL.

Oriktiga uppgifter

Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet (7 kap. 1 § första stycket UtlL). Samma princip bör gälla för ett beslut om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet. Uppehållsrätt bör därför inte föreligga för den som beviljats uppehållstatus, om han eller hon medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få statusen.

För uppehållstillstånd finns en preklusionsbestämmelse som innebär att om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas endast om det finns synnerliga skäl för det (7 kap. 1 § tredje stycket). Motsvarande bör gälla för den som beviljats uppehållsstatus. En utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få uppehållsstatus bör därför inte förlora sin uppehållsrätt av detta skäl om han eller hon vistats här i landet i mer än fyra år efter beslutet om uppehållsstatus. Om det finns synnerliga skäl bör dock uppehållsrätten kunna gå förlorad oavsett hur lång tid den enskilde vistats i landet. I likhet med vad som gäller för uppehållstillstånd bör det vara Migrationsverket som har bevisbördan såväl för att den enskilde medvetet lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet förtigit

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

omständigheter som varit av betydelse för att uppehållsstatus skulle beviljas, som för att det föreligger synnerliga skäl för att uppehållsrätten ska upphöra (MIG 2015:3).

Uppehållsstatus ska få vägras vid skenförhållanden och om utlänningen utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet

En utlänning som ansöker om uppehållsstatus men inte uppfyller villkoren i utträdesavtalet för att beviljas en sådan status ska – förstås – få ett beslut om avslag på sin ansökan. Det kan gälla t.ex. en person som inte uppfyller villkoren för uppehållsrätt enligt utträdesavtalet. Några särskilda bestämmelser om det behövs inte. Det följer däremot inte direkt av utträdesavtalet att en person, som i och för sig uppfyller villkoren för att beviljas uppehållsstatus, kan nekas en sådan status på den grunden att han eller hon utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Bestämmelserna i artikel 20 i utträdesavtalet möjliggör dock för värdstaterna att begränsa rätten till uppehåll bl.a. med hänvisning till kapitel VI i rörlighetsdirektivet. Om det i samband med en ansökan om uppehållsstatus skulle framkomma att sökanden utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet bör det finnas en möjlighet att avslå dennes ansökan. En bestämmelse med den innebörden bör därför införas i utlänningslagen.

De särskilda omständigheter som anges i 8 kap. 12–14 §§ UtlL bör beaktas vid bedömningen av om det finns skäl att avslå ansökan av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Det innebär bl.a. att uppehållsstatus får vägras endast om utlänningens eget beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse, och att hänsyn ska tas till bl.a. utlänningens ålder, hälsotillstånd, familjesituation och ekonomiska situation.

Det följer inte heller direkt av utträdesavtalet att uppehållsstatus ska vägras en familjemedlem om det är fråga om ett s.k. skenförhållande, exempelvis om ett äktenskap ingåtts uteslutande i syfte att ge personen i fråga uppehållsrätt. Ovan föreslås att det ska införas en bestämmelse om att det inte föreligger uppehållsrätt enligt utträdesavtalet för en familjemedlem till en brittisk medborgare om det är fråga om ett s.k. skenförhållande, vilket motsvarar vad som gäller enligt 3 a kap. 4 § UtlL. Den bestämmelsen blir dock främst

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

aktuell om det framkommer att det rör sig om ett skenförhållande efter att uppehållsstatus har beviljats. Om det redan i samband med ansökan om uppehållsstatus från en familjemedlem till en brittisk medborgare framkommer att det är fråga om ett skenförhållande bör det finnas en möjlighet att avslå ansökan om uppehållsstatus. En bestämmelse med den innebörden bör därför införas i utlänningslagen.

Att uppehållsstatus får vägras av hänsyn till allmän ordning och säkerhet och vid skenförhållanden innebär inte att det är obligatoriskt att avslå ansökan i de situationerna. I stället får det göras en bedömning av samtliga relevanta omständigheter i enlighet med proportionalitetsprincipen (jfr prop. 2013/14:81 s. 29).

I 8 kap. 16 § UtlL anges att om en ansökan om uppehållstillstånd avslås eller avvisas, eller om ett sådant tillstånd återkallas, och utlänningen befinner sig i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning eller utvisning, om det inte finns särskilda skäl. Detsamma bör gälla om en ansökan om uppehållsstatus avslås. Det innebär att om en ansökan om uppehållsstatus avslås – vilket alltså kan bli fallet t.ex. om sökanden inte uppfyller villkoren för att beviljas uppehållsstatus, om sökanden utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet eller om det är fråga om ett skenförhållande – och utlänningen befinner sig i Sverige, ska det samtidigt meddelas ett beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar emot. Särskilda skäl som talar emot att meddela ett beslut om avvisning eller utvisning kan t.ex. vara att det framstår som sannolikt att sökanden frivilligt kommer att lämna landet utan att något beslut om avvisning eller utvisning fattas.

Om sökanden har rätt att vistas i Sverige på någon annan grund än utträdesavtalet, t.ex. om han eller hon har ett uppehållstillstånd, ska ett beslut om utvisning givetvis inte fattas.

Ett beslut om avvisning eller utvisning innebär att en uppehållsstatus upphör att gälla

Uppehållsstatus enligt utträdesavtalet innebär inte att innehavaren har en ovillkorlig rätt att vistas i landet. En sådan status är endast en rättslig förutsättning för att de utlänningar som avses i bestämmelserna i utträdesavtalet ska ha rätt att åberopa rättigheter enligt utträdesavtalet. Uppehållsstatus utgör alltså inte ett hinder

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

mot att avvisa eller utvisa t.ex. en person som inte uppfyller villkoren för uppehållsrätt i utträdesavtalet, eller en person som utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Det finns inte några uttryckliga bestämmelser i utträdesavtalet om i vilka situationer en uppehållsstatus kan återkallas eller annars upphör att gälla. I artikel 39 anges dock att de personer som omfattas ska åtnjuta de rättigheter som föreskrivs livet ut, såvida de inte upphör att uppfylla de villkor som anges. Om en person som har beviljats uppehållsstatus utvisas eller avvisas bör det innebära att han eller hon inte på nytt kan åberopa rättigheter enligt utträdesavtalet i Sverige. Uppehållsstatusen bör vid ett sådant beslut upphöra att gälla. För att tydliggöra detta bör en sådan bestämmelse införas i utlänningslagen.

Uppehållsstatus enligt utträdesavtalet går alltså förlorad först vid ett beslut om utvisning eller avvisning. Det innebär att en person som beviljats uppehållsstatus och som tillfälligt förlorat sin uppehållsrätt fortsatt kan ha uppehållsrätt i Sverige om han eller hon åter uppfyller villkoren för det, i likhet med vad som gäller för EESmedborgare, dock inte om han eller hon avvisats eller utvisats från Sverige.

Utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll

I lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll (LSU) finns det bestämmelser om utvisning av utlänningar som utgör ett kvalificerat säkerhetshot. Utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll får ske om det är särskilt påkallat av hänsyn till rikets säkerhet, eller med hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet och övriga omständigheter kan befaras att han eller hon kommer att begå eller medverka till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott (1 § LSU). Endast ett begränsat antal personer utvisas varje år med stöd av lagen om särskild utlänningskontroll. Lagen är för närvarande föremål för en översyn (dir. 2018:89 och dir. 2018:144).

Som en följd av rörlighetsdirektivets bestämmelser om begränsning av uppehållsrätt i kapitel VI har det i lagen om särskild utlänningskontroll införts vissa särskilda bestämmelser som gäller för EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare.

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

Dessa bestämmelser innebär bl.a. att regeringen får upphäva ett återreseförbud för en EES-medborgare eller en EES-medborgares familjemedlem om det finns särskilda skäl för att förbudet inte längre ska gälla (4 b §). Det finns också särskilda bestämmelser för denna grupp i fråga om när verkställighet av ett beslut om utvisning tidigast får ske (13 § andra stycket). Vidare finns det hänvisningar till utlänningslagens bestämmelser om bl.a. de hänsyn som ska tas när en fråga om utvisning av en EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare uppkommer (5 § första stycket LSU). En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare som har fått ett beslut om utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll har också, till skillnad från andra utlänningar, rätt att ansöka om rättsprövning av beslutet (2 a § lagen [2006:304] om rättsprövning av vissa regeringsbeslut, jfr. 3 d § LSU).

När det gäller utvisning enligt utlänningslagen föreslås det ovan att de utlänningar som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet ska omfattas av samma regler som EES-medborgare även efter övergångsperiodens utgång. Det kan övervägas om en sådan ordning bör gälla även i fråga om utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll. De skäl som anförts när det gäller utvisning enligt utlänningslagen gör sig dock inte gällande på samma sätt i fråga om utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll, som bl.a. syftar till att motverka att personer som utgör ett kvalificerat säkerhetshot mot Sveriges säkerhet kan fortsätta att vistas i landet. Det bör därför inte införas några särskilda regler i lagen om särskild utlänningskontroll för de utlänningar som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet. Samma regelverk som för andra tredjelandsmedborgare kommer alltså att gälla för dem i detta avseende.

Enligt utträdesavtalet ska beteendet hos en brittisk medborgare och dennes familjemedlemmar beaktas i enlighet med kapitel VI i rörlighetsdirektivet om beteendet ägde rum före övergångsperiodens utgång (artikel 20.1). Till skillnad från när beteendet ägde rum efter övergångsperiodens utgång har värdstaterna i dessa fall inte möjlighet att avvika från bestämmelserna i kapitel VI. Det innebär att det skulle kunna uppstå situationer då de särskilda bestämmelserna om utvisning som följer av rörlighetsdirektivet ska tillämpas på en berörd brittisk medborgare eller familjemedlem som har ägnat sig åt säkerhetshotande verksamhet i Sverige, och som till

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

följd av det beteendet ska utvisas enligt lagen om särskild utlänningskontroll. Till skillnad från exempelvis bestämmelserna om utvisning på grund av brott så bygger dock ett beslut om utvisning enligt lagen inte på att den enskilde begått en brottslig handling vid en viss tidpunkt, utan på en bedömning av risken för att den enskilde i framtiden t.ex. utför ett terroristattentat. Situationer där bestämmelserna i utträdesavtalet skulle kunna aktualiseras bedöms, bl.a. av denna anledning, bli väldigt få. För det fall en sådan situation ändå skulle uppstå åligger det myndigheterna att tillämpa de bestämmelser som gäller för EES-medborgare i lagen om särskild utlänningskontroll, i den mån dessa skulle bli tillämpliga. Detta följer direkt av utträdesavtalet och det finns därför inte ett behov av någon särskild nationell reglering för det.

Avvisning med omedelbar verkställighet

En värdstat eller arbetsstat får avlägsna sökanden som lämnat in ansökningar som är att betrakta som bedrägeri eller missbruk från sitt territorium enligt villkoren i rörlighetsdirektivet, särskilt artiklarna 31 och 35, även innan en lagakraftvunnen dom har meddelats i fall av domstolsprövning av ett avslag på sådan ansökan (artikel 20.4).

Den situation som artikel 20.4 synes ta sikte på motsvaras i svensk rätt närmast av s.k. avvisning med omedelbar verkställighet, som regleras i 8 kap. 19 § och 12 kap. 7 § UtlL. Bestämmelserna innebär bl.a. att verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning under vissa förutsättningar får ske omedelbart, dvs. utan att beslutet fått laga kraft, om det är fråga om en ansökan om asyl som är uppenbart ogrundad. Det finns inte några bestämmelser om omedelbar verkställighet vid uppenbart ogrundade ansökningar om uppehållstillstånd i andra fall. Inte heller finns det bestämmelser om omedelbar verkställighet vid en uppenbart ogrundad ansökan om uppehållskort. Det har inte framkommit att det bör finnas en möjlighet till omedelbar verkställighet vid en uppenbart ogrundad ansökan om uppehållsstatus eller att det i övrigt finns behov av att införa bestämmelser enligt artikel 20.4. Den möjligheten enligt avtalet bör således inte utnyttjas.

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

4.9. Rätt till domstolsprövning och andra rättssäkerhetsgarantier

Förslag: Migrationsverkets beslut enligt utträdesavtalet ska få

överklagas till en migrationsdomstol.

Skälen för förslaget

Rätt till domstolsprövning

Rätten till domstolsprövning säkerställs på flera sätt i utträdesavtalet. I t.ex. artikel 21 hänvisas det till artikel 31 i rörlighetsdirektivet, som innehåller bestämmelser om bl.a. tillgång till rättslig prövning. I artikel 18.1 r finns det också en särskild bestämmelse om rätt till domstolsprövning av beslut om avslag på ansökan om uppehållsstatus. Rätten till domstolsprövning enligt utträdesavtalet bedöms ha direkt effekt.

Ett överklagande av ett beslut enligt utträdesavtalet bör prövas av en migrationsdomstol. Av 14 kap. 5 b § UtlL följer visserligen att Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt får överklagas till en migrationsdomstol. Bestämmelsen täcker dock inte alla de beslut som Migrationsverket kommer att fatta enligt utträdesavtalet, t.ex. omfattas inte bevis för gränsarbetare, se avsnitt 4.6. Det bör därför införas en kompletterande bestämmelse i 14 kap. UtlL om att Migrationsverkets beslut enligt utträdesavtalet får överklagas till en migrationsdomstol.

Rättssäkerhetsgarantier enligt artikel 21

Enligt artikel 21 i utträdesavtalet ska de rättssäkerhetsgarantier som anges i artikel 15 och kapitel VI i rörlighetsdirektivet tillämpas på alla beslut av värdstaten som begränsar uppehållsrätten för den personkrets som avses i artikel 10 i utträdesavtalet. Hänvisningen till artikel 15 och rättssäkerhetsgarantierna i kapitel VI i rörlighetsdirektivet får antas innebära att det som anges i artiklarna 15, 30 och 31 i rörlighetsdirektivet ska gälla för alla beslut som begränsar de berörda personernas uppehållsrätt enligt utträdesavtalet. Artikel 21 torde främst ha betydelse för de värdstater som väljer att tillämpa

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

nationella regler – dvs. inte de särskilda regler som följer av kapitel VI i rörlighetsdirektivet – för avlägsnande av de berörda brittiska medborgarna och deras familjemedlemmar. Bestämmelserna i artikel 21 säkerställer i dessa fall vissa grundläggande rättssäkerhetsgarantier, t.ex. delgivning av beslut och tillgång till domstolsprövning. Det finns inte något handlingsutrymme för värdstaterna att inskränka dessa rättigheter. Artikel 21 bedöms därför ha direkt effekt.

I avsnitt 4.8 föreslås att de bestämmelser om avvisning och utvisning, och om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning, som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar även ska gälla för den som har uppehållsstatus eller i övrigt utövar rättigheter enligt utträdesavtalet. Detta innefattar bl.a. de särskilda bestämmelser för EES-medborgare som har införts i svensk rätt med anledning av artiklarna 15, 30 och 31 i rörlighetsdirektivet.

Den personkrets som omfattas av regleringen i artikel 21 har formulerats något annorlunda än i artikel 20. Medan artikel 21 tar sikte på de personer som avses i artikel 10, dvs. den personkrets som bestämmelserna i avdelning II i andra delen av utträdesavtalet ska tillämpas för, tar artikel 20 sikte på de personer som utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen i utträdesavtalet. Var gränsen går för vem som utövar rättigheter i den mening som avses i artikel 20 är en fråga för rättstillämpningen och ytterst EUdomstolen. I den mån det skulle bedömas att en person som avses i artikel 10 inte utövar rättigheter enligt utträdesavtalet i den mening som avses i artikel 20 – och därmed inte omfattas av de särskilda regler som föreslås gälla för den gruppen – gäller dock de rättssäkerhetsgarantier som följer av artikel 21 för honom eller henne. Eftersom artikel 21 bedöms ha direkt effekt finns det inte något behov av särskilda bestämmelser om det.

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

4.10. Svenskt medborgarskap

Förslag: För de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i

Sverige enligt utträdesavtalet ska vid tillämpningen av lagen om svenskt medborgarskap uppehållsrätt likställas med ett permanent uppehållstillstånd.

Skälen för förslaget: För att förvärva svenskt medborgarskap

genom anmälan enligt 6, 7, 8 eller 9 § eller genom naturalisation enligt 11 § lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap, MedbL, krävs det att sökanden har ett permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Krav på permanent uppehållstillstånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge (20 § första stycket MedbL). Bakgrunden till regeln är att nordiska medborgare över huvud taget inte behöver ha uppehållstillstånd för att vistas i Sverige (prop. 2005/06:77 s. 127).

I fråga om medborgare i övriga länder inom EES och sådana familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § UtlL ska vid tillämpningen av lagen uppehållsrätt likställas med ett permanent uppehållstillstånd (20 § andra stycket MedL). Undantaget från kravet på permanent uppehållstillstånd för EES-medborgare och deras familjemedlemmar infördes i medborgarskapslagen i samband med att rörlighetsdirektivet införlivades i svensk rätt. Undantaget omfattade då EES-medborgare och familjemedlemmar med permanent uppehållsrätt. I förarbetena anfördes bl.a. att efter genomförandet av rörlighetsdirektivets kommer EES-medborgare som uppfyller direktivets krav inte längre att behöva uppehållstillstånd för att få vistas i Sverige. I konsekvens härmed bör det, även om kraven för medborgarskap i och för sig inte omfattas av gemenskapsrätten, inte stå i samklang med direktivet att kräva att EES-medborgare innehar uppehållstillstånd för att svenskt medborgarskap ska beviljas (prop. 2005/06:77 s. 128). År 2014 utvidgades undantaget till att omfatta de EES-medborgare och familjemedlemmar som har uppehållsrätt i Sverige. Bakgrunden till ändringen var bl.a. att det framkommit att vissa EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare skulle ha kunnat förvärva svenskt medborgarskap tidigare än efter fem år i landet, men förhindrats att göra det på grund av att de inte haft skäl att ansöka om uppehållstillstånd. Som skäl för ändringen anfördes bl.a.

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

att det framstår som otillfredsställande att någon som utnyttjat den på unionsrätten grundade rättigheten att vistas i Sverige utan uppehållstillstånd i praktiken till följd av detta hamnar i ett sämre läge när det gäller medborgarskapsförvärv än om han eller hon i stället hade ansökt om uppehållstillstånd (prop. 2013/14:143 s. 25 f.).

De brittiska medborgare och familjemedlemmar som grundar sin vistelse i Sverige på bestämmelserna om uppehållsrätt i utträdesavtalet kommer inte att ha ett permanent uppehållstillstånd i Sverige. De är emellertid inte längre EES-medborgare och omfattas därmed inte av det undantag från kravet på permanent uppehållstillstånd som finns i 20 § andra stycket MedbL. För att inte möjligheten att förvärva svenskt medborgarskap ska gå förlorad för denna grupp bör det införas ett nytt undantag från kravet på permanent uppehållstillstånd i medborgarskapslagen. Undantaget bör motsvara det som gäller för EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare. Uppehållsrätt enligt utträdesavtalet bör därför likställas med ett permanent uppehållstillstånd.

En förutsättning för att den enskilde ska ha uppehållsrätt enligt utträdesavtalet är att han eller hon har ansökt om och beviljats uppehållsstatus enligt artikel 18.1, även om det under kortare perioder, t.ex. i avvaktan på ett lagakraftvunnet beslut, är möjligt att vistas lagligt i Sverige utan sådan status med stöd av utträdesavtalet. Undantaget från kravet på permanent uppehållstillstånd bör dock gälla endast för de som har beviljats uppehållsstatus i Sverige. Det innebär att för de utlänningar som har uppehållsstatus i Sverige enligt utträdesavtalet bör vid tillämpningen av lagen uppehållsrätt likställas med ett permanent uppehållstillstånd

Förslaget innebär inte någon förändring av övriga krav för medborgarskapsförvärv, t.ex. när det gäller hemvist.

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Ds 2020:5

4.11. Informationsutbyte mellan myndigheter

Förslag:

Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och

Skatteverket ska ha rätt att ta del av uppgifter hos Migrationsverket om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet.

Försäkringskassans och Pensionsmyndighetens direktåtkomst till Migrationsverkets personuppgifter ska omfatta även uppgifter om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet.

Bedömning: Det behövs inte någon författningsändring för

att uppgifter från belastningsregistret och misstankeregistret ska kunna lämnas ut till Migrationsverket i ärenden om uppehållsstatus.

Skälen för förslagen och bedömningen: Försäkringskassan och

Pensionsmyndigheten har rätt att hos Migrationsverket ta del av olika uppgifter om enskilda, bl.a. bevis om uppehållstillstånd, arbetstillstånd och uppehållsrätt, dag för beslut och datum för ansökan. Om det finns skäl för det ska Migrationsverket på eget initiativ lämna sådana uppgifter till Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten (7 kap. 15 a § UtlF). Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten har också möjlighet att ta del av uppgifterna genom direktåtkomst till Migrationsverkets register (19 § utlänningsdatalagen [2016:27] och 12 § utlänningsdataförordningen [2016:30]).

Migrationsverket ska också, på begäran av Skatteverket, lämna ut uppgifter om bl.a. ansökan om uppehållskort, och beslut om uppehållskort med skälen för beslutet om uppgifterna behövs för Skatteverkets handläggning av ett ärende om folkbokföring (7 kap. 15 b § UtlF).

Syftet med de nämnda bestämmelserna om uppgiftsskyldighet och direktåtkomst är att möjliggöra ett effektivt informationsutbyte mellan myndigheterna. Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket kommer i sin respektive verksamhet att behöva uppgifter om en enskild har uppehållsstatus, på samma sätt som de i dag har ett behov av uppgifter om t.ex. uppehållstillstånd och uppehållskort. Migrationsverkets uppgiftsskyldighet i förhållande till dessa myndigheter bör därför utvidgas till att även omfatta uppgifter om uppehållsstatus och bevis om uppehållsstatus, motsvarande vad som gäller för övriga tillståndstyper.

Ds 2020:5 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet

Försäkringskassans och Pensionsmyndighetens möjlighet till direktåtkomst till dessa uppgifter bör också utvidgas på motsvarande sätt.

Av 10 § 14 förordningen (1999:1134) om belastningsregister och 3 § 8 förordningen (1999:1135) om misstankeregister framgår att uppgifter i dessa register ska lämnas ut om det begärs av Migrationsverket, i ärenden enligt lagen om svenskt medborgarskap eller utlänningslagen. Ett beslut om uppehållsstatus kommer i och för sig att meddelas med stöd av bestämmelserna i utträdesavtalet. I och med att bestämmelser om förfarandet föreslås införas i utlänningslagen bör ärenden om uppehållsstatus även anses vara ärenden enligt utlänningslagen. Det innebär att Migrationsverket kommer att ha rätt att få uppgifter ur belastningsregistret och misstankeregistret i sådana ärenden. Några författningsändringar bedöms alltså inte vara nödvändiga.

5. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Förslag: Författningsändringarna ska träda i kraft den

1 december 2020.

Bedömning: Det finns inte något behov av övergångs-

bestämmelser.

Skälen för förslaget och bedömningen: Förenade kungariket

lämnade EU den 1 februari 2020. Vid utträdet trädde en övergångsperiod i kraft som innebär att EU-rätten, med några undantag, i sin helhet är tillämplig på Förenade kungariket på samma sätt som före utträdet. Om inte parterna kommer överens om en förlängning så kommer övergångsperioden att löpa ut den 31 december 2020. Det innebär att författningsändringarna behöver vara i kraft senast den 1 januari 2021.

Enligt artikel 19 i utträdesavtalet får en värdstat tillåta att ansökningar om uppehållsstatus lämnas in frivilligt före övergångsperiodens utgång. Beslut som fattas före övergångsperiodens utgång ska dock inte få verkan förrän efter övergångsperiodens utgång. En möjlighet för de enskilda att lämna in ansökningar redan under övergångsperioden underlättar Migrationsverkets hantering av ansökningarna och kan antas medföra att handläggningstiderna blir kortare efter övergångsperiodens utgång. Författningsändringarna bör därför träda i kraft något före övergångsperiodens utgång, den 1 december 2020.

Det finns inte något behov av övergångsbestämmelser.

6. Kostnader och andra konsekvenser

Bedömning: Förslaget att de brittiska medborgare och deras

familjemedlemmar som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i utträdesavtalet ska ansöka om en ny uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet medför ökade kostnader för Migrationsverket och migrationsdomstolarna. Detsamma gäller förslaget att Migrationsverket ska utfärda bevis för gränsarbetare enligt artikel 26 i utträdesavtalet. Huruvida det finns behov av att tillföra ytterligare medel för dessa ändamål får regeringen återkomma till.

Övriga förslag medför inte några ekonomiska konsekvenser för det allmänna.

Skälen för bedömningen

Utgångspunkter

Det utträdesavtal som har förhandlats fram mellan Förenade kungariket och EU, och de kompletterande bestämmelser som föreslås i denna promemoria, innebär att de brittiska medborgare och familjemedlemmar som bor och arbetar i Sverige kommer att kunna fortsätta göra det på i princip samma villkor som i dag, trots att de efter utträdet inte kommer att vara EES-medborgare. Detta är positivt både för de enskilda, deras arbetsgivare, de berörda myndigheterna och samhället i stort.

Förslagen i promemorian innebär bl.a. att de brittiska medborgare som uppehåller sig i Sverige i enlighet med unionsrätten vid övergångsperiodens utgång, och som fortsätter att uppehålla sig här, ska ansöka om en ny s.k. uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i

Kostnader och andra konsekvenser

Ds 2020:5

utträdesavtalet. Av de omkring 18 000 brittiska medborgare som är folkbokförda i Sverige i dag kan de flesta antas vistas här i enlighet med unionsrätten. Vid övergångsperiodens utgång kommer sannolikt merparten av dessa att ansöka om uppehållsstatus i Sverige. Även de utlänningar som är familjemedlemmar till brittiska medborgare i Sverige kan antas ansöka om uppehållsstatus. Det finns inte några uppgifter om hur många sådana familjemedlemmar till brittiska medborgare som i dag vistas i Sverige i enlighet med unionsrätten. Det kan dock antas röra sig om ett förhållandevis begränsat antal. Det kan vidare antas att vissa av de brittiska medborgarna och familjemedlemmarna som bott en längre tid i Sverige kommer att ha beviljats svenskt medborgarskap före övergångsperiodens utgång. Med hänsyn till dessa omständigheter, och eftersom brittiska medborgare och deras familjemedlemmar kommer att kunna bosätta sig i Sverige fram till övergångsperiodens utgång, är det svårt att göra en säker prognos på hur många som kommer att ansöka om uppehållsstatus i Sverige. Sammantaget kan det dock antas att omkring 19 000 ansökningar om uppehållsstatus kommer att handläggas under framförallt år 2021.

Vissa anhöriga som inte befinner sig i Sverige vid övergångsperiodens utgång kommer att ha möjlighet att senare ansluta sig till en brittisk medborgare i Sverige. Det kan antas att det kommer att handla om ett begränsat antal tillkommande familjemedlemmar varje år.

Konsekvenser för det allmänna

I avsnitt 4.3 föreslås det att Sverige ska välja det s.k. konstitutiva förfarandet för utfärdande av uppehållshandlingar enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet, vilket innebär att de som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i utträdesavtalet ska ansöka om en ny uppehållsstatus. Prövningen av ansökningar om sådan uppehållsstatus kommer att innebära en ny uppgift för Migrationsverket. Den prövning som ska göras motsvarar dock i många avseenden den prövning som verket redan gör vid t.ex. utfärdande av uppehållskort eller permanent uppehållskort. Det är alltså inte fråga om en helt ny typ av prövning. Det stora antalet ansökningar som kan antas prövas framförallt under 2021, uppemot 19 000 ansökningar, kommer dock

Ds 2020:5 Kostnader och andra konsekvenser

att innebära ökade kostnader för Migrationsverket. Det finns också en risk för undanträngningseffekter och därmed längre handläggningstider inom andra ärendekategorier.

Om ett s.k. deklarativt förfarande enligt artikel 18.4 i stället skulle väljas innebär det att de enskilda inte behöver ansöka om en uppehållsstatus. Det skulle kunna tala för att det alternativet skulle innebära ett färre antal ansökningar och därmed lägre kostnader för Migrationsverket. Som anges i avsnitt 4.3 kan det dock antas att de allra flesta av de berörda brittiska medborgarna och deras familjemedlemmar kommer att ansöka om att få ett bevis på sina rättigheter, oavsett om det krävs av dem eller inte, eftersom avsaknaden av ett sådant dokument kan medföra praktiska problem för den enskilde. Det kan alltså inte antas att det totala antalet prövningar skulle bli färre om ett förfarande enligt artikel 18.4 skulle väljas. Däremot kan det antas att ett konstitutivt förfarande enligt artikel 18.1 kommer att innebära högre kostnader för Migrationsverket av det skälet att det rör sig om ett nytt slags förfarande med vissa processuella bestämmelser – bl.a. möjlighet till systematiska kriminalitets- och säkerhetskontroller – som kan bidra till en mer tidskrävande prövning av varje ärende. Den högre kostnaden för prövningen vägs dock upp av de positiva aspekterna, bl.a. ur ett säkerhetsperspektiv, som följer av ett förfarande enligt artikel 18.1, se avsnitt 4.3.

I avsnitt 4.6 föreslås att Migrationsverket ska utfärda dokument till gränsarbetare enligt artikel 26 i utträdesavtalet. Detta är också en ny uppgift för verket som kommer att medföra ökade kostnader. Det finns inte någon statistik över antalet brittiska medborgare som i dag arbetar i Sverige men bor i ett annat land, och det är därför svårt att bedöma hur många som kommer att ansöka om ett dokument enligt artikel 26. Sannolikt handlar det dock om ett begränsat antal personer. Kostnadsökningen för denna tillkommande prövning bedöms därför bli begränsad.

Migrationsverkets kostnader för förberedelser och för prövning av ansökningar om uppehållsstatus och dokument till gränsarbetare bedöms landa på drygt 35 miljoner kronor som till största delen kommer att belasta år 2021. Huruvida det finns ett behov av att tillföra ytterligare medel för detta ändamål får regeringen återkomma till.

Kostnader och andra konsekvenser

Ds 2020:5

Antalet mål hos migrationsdomstolarna kan också antas öka till följd av utträdet under den inledande perioden, även om det är osäkert hur många fler överklagade ärenden och mål det kan röra sig om. Med hänsyn till att regleringen i utträdesavtalet motsvarar vad som redan gäller för denna grupp kan det antas handla om ett förhållandevis begränsat antal avslag. Kostnadsökningen för migrationsdomstolarnas prövning bedöms landa på 12 miljoner kronor för år 2021. Även i det avseendet får regeringen återkomma till huruvida det finns behov av att tillföra ytterligare medel.

För övriga förvaltningsmyndigheter och kommuners del innebär förslagen en tillkommande uppgift som innebär att, i förekommande fall, kontrollera huruvida en person har beviljats uppehållsstatus. Även om den tillkommande kontrollen av uppehållsstatus är förhållandevis enkel kan det inte uteslutas att denna förändring medför vissa kostnader för berörda myndigheter, kommuner och domstolar. Kostnaderna kan dock inte antas vara av sådan storleksordning att de inte ryms inom befintliga anslag.

Övriga konsekvenser

Bestämmelserna i utträdesavtalet, och förslagen på kompletterande nationella bestämmelser, innebär att risken för störningar är liten när det gäller bl.a. boende, sysselsättning, studier och försörjning för den aktuella gruppen. För företag, och då i synnerhet arbetsgivare, innebär regleringen minskade olägenheter. Förslagen bedöms inte medföra några kostnader för företag.

Det finns inte några tillgängliga uppgifter om hur många kvinnor respektive män som i egenskap av brittisk medborgare eller som familjemedlem till en brittisk medborgare är bosatta i Sverige med stöd av EU-rätten. Det är därför inte möjligt att bedöma om förslagen får olika konsekvenser för kvinnor och män eller för flickor och pojkar.

Vid alla åtgärder som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa i enlighet med artikel 3 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Barnkonventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn grundläggande rättigheter, inklusive rätt att behandlas med respekt och rätt att komma till tals. Barnkonventionen innehåller vidare bestämmelser

Ds 2020:5 Kostnader och andra konsekvenser

omskydd av barn mot övergrepp och utnyttjande. Den 1 januari 2020 gavs barnkonventionen genom inkorporering ställning som svensk lag (se lagen [2018:1197] om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter). Regleringen i utträdesavtalet riktar sig till de brittiska medborgare och deras familjemedlemmar, däribland barn, som vid övergångsperiodens utgång uppehåller sig i Sverige med stöd av unionsrätten. Utträdesavtalet innehåller även särskilda regler för barn som föds eller adopteras utanför Sverige efter övergångsperiodens utgång. Utträdesavtalet och förslagen på kompletterande bestämmelser bidrar som helhet till att hålla ihop familjer. Sammanfattningsvis bedöms förslagen därför medföra positiva konsekvenser ur ett barnrättsperspektiv.

Förslagen bedöms inte ha någon miljöpåverkan.

7. Författningskommentar

7.1. Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

1 kap. Lagens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser

Lagens innehåll

1 § I denna lag finns föreskrifter om

– lagens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser (1 kap.), – villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige (2 kap.),

– visering (3 kap.), – uppehållsrätt (3 a kap.),

– kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU (3 b kap.),

– flyktingar och andra skyddsbehövande (4 kap.), – uppehållstillstånd (5 kap.), – ställning som varaktigt bosatt i Sverige (5 a kap.), – uppehållstillstånd för forskning, studier inom högre utbildning, viss praktik, visst volontärarbete och au pair-arbete (5 b kap.),

– arbetstillstånd (6 kap.), – EU-blåkort (6 a kap.), – tillstånd för företagsintern förflyttning, ICT (6 b kap.), – tillstånd för säsongsarbete (6 c kap.), – återkallelse av tillstånd (7 kap.), – avvisning och utvisning (8 kap.), – utvisning på grund av brott (8 a kap.), – kontroll- och tvångsåtgärder (9 kap.), – förvar och uppsikt avseende utlänningar (10 kap.),

Författningskommentar

Ds 2020:5

– hur en utlänning som hålls i förvar ska behandlas (11 kap.), – verkställighet av beslut om avvisning och utvisning (12 kap.), – handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna m.m. (13 kap.),

– överklagande av förvaltningsmyndighets beslut (14 kap.), – nöjdförklaring (15 kap.), – migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen (16 kap.), – skyldighet att lämna uppgifter (17 kap.), – offentligt biträde (18 kap.), – kostnadsansvar (19 kap.), – bestämmelser om straff m.m. (20 kap.), – tillfälligt skydd (21 kap.), – tribunalvittnen (22 kap.), och – särskilda bemyndiganden (23 kap.).

I paragrafen finns en innehållsförteckning till lagen.

Paragrafen ändras till följd av att ett nytt kapitel, 3 b kap., införs i lagen.

Utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

4 c § Med utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU avses i denna

lag avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 31.1.2020, s.7).

Paragrafen, som är ny, anger vad som i lagen avses med begreppet utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

Allmänna bestämmelser

17 § Bestämmelser om att vissa utlänningar har rätt att resa in i samt vistas

och arbeta i Sverige finns i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

Paragrafen, som är ny, innehåller en hänvisning till bestämmelser i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.

I paragrafen anges att bestämmelser om att vissa utlänningar har rätt att resa in i samt vistas och arbeta i Sverige finns i utträdesavtalet

Ds 2020:5 Författningskommentar

mellan Förenade kungariket och EU. Utträdesavtalet utgör en del av EU:s rättsordning och de bestämmelser som utträdesavtalet innehåller eller hänvisar till och som uppfyller villkoren för direkt effekt enligt unionsrätten kan åberopas av juridiska och fysiska personer, se artikel 4.1 i utträdesavtalet. I vissa avseenden förutsätter eller tillåter utträdesavtalet i denna del nationella bestämmelser som kompletterar avtalet. Sådana kompletterande bestämmelser finns bl.a. i 3 b kap.

De bestämmelser som avses i paragrafen finns företrädesvis i avdelning II i utträdesavtalets andra del. Det handlar t.ex. om bestämmelser i artikel 14 om rätt till utresa och inresa för medborgare i Förenade kungariket, deras familjemedlemmar och andra personer som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i avdelning II i utträdesavtalet. Vidare finns bestämmelser om rätt till utresa och inresa för vissa gränsarbetare i artiklarna 24.3 och 25.3 och en bestämmelse om rätt till inresa och utresa vid planerad hälso- och sjukvårdsbehandling i vissa fall i artikel 32.1 b. Bestämmelser om uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt finns bl.a. i artiklarna 13 och 15–17. Särskilda bestämmelser om en rätt att vistas i Sverige, som gäller en faktisk vårdnadshavare för ett barn som får utbildning i Sverige i vissa fall, finns i artiklarna 24.2 och 25.2. Bestämmelser om rätt att arbeta och driva företag finns bl.a. i artiklarna 22, 24.1 och 25.1.

2 kap. Villkor för att en utlänning skall få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige

Uppehållsrätt

3 b § Bestämmelser om att vissa medborgare i Förenade kungariket och deras

familjemedlemmar har uppehållsrätt finns i avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU. Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet finns i 3 b kap.

Paragrafen, som är ny, innehåller en hänvisning till bestämmelserna om uppehållsrätt i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU. Övervägandena finns i avsnitt 4.3.

Författningskommentar

Ds 2020:5

I paragrafen anges att bestämmelser om att vissa medborgare i Förenade kungariket och deras familjemedlemmar har uppehållsrätt finns i avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan EU och Förenade kungariket. Bestämmelserna om uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt finns bl.a. i artiklarna 13 och 15–17. Utträdesavtalets bestämmelser innebär att även vissa utlänningar, som inte är EES-medborgare och familjemedlemmar till EESmedborgare, kan ha uppehållsrätt i Sverige (jfr. 3 a § och 3 a kap.). I paragrafen upplyses även om att kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet finns i 3 b kap.

3 a kap. Uppehållsrätt för EES-medborgare m.fl.

Att behålla uppehållsrätt i vissa fall

9 § Permanent uppehållsrätt för

EES-medborgare och deras

familjemedlemmar gäller utan villkor och kan endast upphöra om

utlänningen har vistats utanför Sverige i mer än två på varandra följande år.

I paragrafen finns bestämmelser om permanent uppehållsrätt. Övervägandena finns i avsnitt 4.3.

Paragrafen förtydligas på så sätt att det uttryckligen anges att den gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Paragrafen ändras till följd av att det i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU finns särskilda bestämmelser om permanent uppehållsrätt som gäller för medborgare i Förenade kungariket och deras familjemedlemmar.

3 b kap. Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

1 § I detta kapitel finns bestämmelser som kompletterar avdelning II i andra

delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU (utträdesavtalet).

I paragrafen, som är ny, anges att kapitlet innehåller bestämmelser som kompletterar avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

Ds 2020:5 Författningskommentar

Utträdesavtalet utgör en del av EU:s rättsordning och de bestämmelser som utträdesavtalet innehåller eller hänvisar till och som uppfyller villkoren för direkt effekt enligt unionsrätten kan åberopas av juridiska och fysiska personer, se artikel 4.1 i utträdesavtalet. I vissa avseenden förutsätter eller tillåter utträdesavtalet i denna del nationella bestämmelser som kompletterar avtalet.

2 § Ytterligare bestämmelser som kompletterar utträdesavtalet finns i 8 kap.

1 a och 16 §§, 8 a kap. 5 §, 9 kap. 8 a och 8 b §§, 12 kap. 13 a, 15 och 17 §§ och 14 kap. 5 c §.

Paragrafen, som är ny, upplyser om ytterligare bestämmelser som kompletterar utträdesavtalet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.

Av paragrafen framgår att det finns ytterligare bestämmelser som kompletterar utträdeavtalet i 8 kap. 1 a och 16 §§ (om avvisning och utvisning), 8 a kap. 5 a § (om utvisning på grund av brott), 9 kap. 8 a och 8 b §§ (om kontroll- och tvångsåtgärder), 12 kap. 13 a, 15 och 17 §§ (om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning) och 14 kap. 5 c § (om överklagande av förvaltningsmyndighets beslut), se författningskommentaren till respektive paragraf.

Uppehållsstatus

3 § En utlänning som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i

avdelning II i andra delen av utträdesavtalet ska ansöka om uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet.

Beslut om uppehållsstatus meddelas av Migrationsverket.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om ansökan om uppehållsstatus. Övervägandena finns i avsnitt 4.3.

Enligt första stycket ska en utlänning som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i avdelning II i andra delen av utträdesavtalet ansöka om uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet. Artikel 18.1 innehåller ytterligare bestämmelser om ansökningsförfarandet. Förutsättningarna för att beviljas uppehållsstatus regleras i utträdesavtalet.

Av andra stycket framgår att beslut om uppehållsstatus meddelas av Migrationsverket. Att Migrationsverkets beslut kan överklagas

Författningskommentar

Ds 2020:5

till en migrationsdomstol framgår av 14 kap. 5 c §, se vidare författningskommentaren till den paragrafen.

4 § Uppehållsstatus får vägras i sådana fall som avses i 8 § eller om det finns

grund för avvisning eller utvisning enligt 8 kap. 11–14 §§.

I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om när uppehållsstatus får vägras. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

Enligt paragrafen får uppehållsstatus vägras i sådana fall som avses i 4 § eller om det finns grund för avvisning eller utvisning enligt 8 kap. 11–14 §§. Det innebär att uppehållsstatus får vägras för en familjemedlem till en brittisk medborgare om det i samband med en ansökan om uppehållsstatus framkommer att ett äktenskap har ingåtts, ett samboförhållande har inletts eller en utlänning har adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt. Syftet med bestämmelsen är att förhindra missbruk av reglerna om uppehållsstatus (jfr. artikel 20.3 i utträdesavtalet). Se även författningskommentaren till 8 §. Hänvisningen till 8 kap. 11 § innebär att uppehållsstatus får vägras av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Begreppet allmän ordning och säkerhet är ett unionsrättsligt begrepp och ska ges den innebörd som följer av unionsrätten. De allmänna principer som anges i 8 kap. 12 § och de personliga omständigheter som anges i 8 kap. 13 § ska beaktas vid bedömningen av om det finns skäl att vägra uppehållsstatus av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Även de särskilda bestämmelserna i 8 kap. 14 § som gäller för vissa EES-medborgare och familjemedlemmar ska beaktas på motsvarande sätt.

5 § Uppehållsstatus upphör att gälla för en utlänning som avvisas eller

utvisas från Sverige.

Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om vad som sker med uppehållsstatus vid ett beslut om avvisning eller utvisning. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

Enligt paragrafen upphör uppehållsstatus att gälla för en utlänning som avvisas eller utvisas från Sverige. Det innebär att om en utlänning, som har beviljats uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU, avvisas eller utvisas från Sverige förfaller statusen automatiskt, dvs. utan att ett

Ds 2020:5 Författningskommentar

beslut om detta behövs. Utlänningen har då som regel inte möjlighet att på nytt åberopa rättigheter enligt utträdesavtalet i Sverige. Med avvisas eller utvisas avses att det finns ett verkställbart beslut om avvisning eller utvisning enligt lagen eller lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Ett beslut om avvisning eller utvisning är som regel verkställbart när det har fått laga kraft eller utlänningen har lämnat en nöjdförklaring.

6 § Regeringen får meddela föreskrifter om den tidsfrist som ska gälla för en

ansökan om uppehållsstatus.

Paragrafen, som är ny, innehåller ett bemyndigande för regeringen. Övervägandena finns i avsnitt 4.4.

Enligt paragrafen får regeringen meddela föreskrifter om den tidsfrist som ska gälla för en ansökan om uppehållsstatus. Den tidsfrist som avses är den som anges i artikel 18.1 b första stycket i utträdesavtalet. Där anges att tidsfristen för att lämna in ansökan ska vara minst sex månader från övergångsperiodens utgång för personer som uppehåller sig i värdstaten före övergångsperiodens utgång. I utträdesavtalet finns det ytterligare bestämmelser som rör tidsfristen för en ansökan om uppehållsstatus, se artiklarna 18.b–18.d.

Uppehållsrätt

7 § Uppehållsrätt enligt utträdesavtalet föreligger inte för en utlänning som

medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få uppehållsstatus.

Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år efter beslutet om uppehållsstatus gäller första stycket endast om det finns synnerliga skäl.

Paragrafen, som är ny, innehåller ett undantag från uppehållsrätt enligt utträdesavtalet. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

Enligt paragrafens första stycke föreligger inte uppehållsrätt enligt utträdesavtalet för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få uppehållsstatus. Det kan t.ex. handla om oriktiga uppgifter om identitet eller något av de övriga villkor som krävs för att beviljas uppehållsstatus. Syftet med bestämmelsen är att

Författningskommentar

Ds 2020:5

förhindra missbruk av reglerna om uppehållsrätt (jfr. artikel 20.3 i utträdesavtalet).

Enligt paragrafens andra stycke gäller första stycket endast om det finns synnerliga skäl, om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år efter beslutet om uppehållsstatus. Med beslut om uppehållsstatus avses det slutliga beslutet eller domen om uppehållsstatus. Ett exempel på omständigheter som kan utgöra synnerliga skäl är att utlänningen visserligen haft uppehållsstatus och varit folkbokförd i Sverige men i realiteten vistats i något annat land under långa perioder och därför inte fått någon närmare anknytning hit, se prop. 1997/98:36 s. 25.

8 § Uppehållsrätt enligt utträdesavtalet föreligger inte för en utlänning som

är familjemedlem till en medborgare i Förenade kungariket om ett äktenskap har ingåtts, ett samboförhållande har inletts eller en utlänning har adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Paragrafen, som är ny, innehåller undantag från uppehållsrätt enligt utträdesavtalet. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

Enligt paragrafen föreligger inte uppehållsrätt enligt utträdesavtalet för en familjemedlem till en medborgare i Förenade kungariket om ett äktenskap har ingåtts, ett samboförhållande har inletts eller en utlänning har adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt. Syftet med bestämmelsen är att förhindra missbruk av reglerna om uppehållsrätt (jfr. artikel 20.3 i utträdesavtalet). Med familjemedlem avses i denna bestämmelse sådana familjemedlemmar som anges i 3 a kap. 2 § första stycket. Paragrafen motsvarar vad som gäller för familjemedlemmar till EESmedborgare enligt 3 a kap. 4 § tredje stycket och ska tillämpas på samma sätt, se prop. 2013/14:81 s. 42 f.

Utfärdande av bevis för gränsarbetare

9 § Migrationsverket ska utfärda ett bevis enligt artikel 26 i utträdesavtalet

till en medborgare i Förenade kungariket som har ansökt om ett sådant bevis och som har rättigheter i egenskap av gränsarbetare enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet.

Ds 2020:5 Författningskommentar

I paragrafen, som är ny, finns en bestämmelse om utfärdande av bevis för gränsarbetare. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.

Enligt paragrafen ska Migrationsverket utfärda ett bevis enligt artikel 26 i utträdesavtalet till en medborgare i Förenade kungariket som har ansökt om ett sådant bevis och som har rättigheter i egenskap av gränsarbetare enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet. Bestämmelsen innebär att en medborgare i Förenade kungariket, som är gränsarbetare i den mening som avses i utträdesavtalet, har rätt att få ett bevis om detta utfärdat om han eller hon vill. Förutsättningarna för att få ett bevis utfärdat regleras i utträdesavtalet. En definition av gränsarbetare finns i artikel 9 b och bestämmelser om gränsarbetare finns, utöver i artikel 26, bl.a. i artiklarna 24 och 25.

8 kap. Avvisning och utvisning

Förutsättningar för avvisning och utvisning av vissa brittiska medborgare och deras familjemedlemmar

1 a § Det som sägs om EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-

medborgare i detta kapitel gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om avvisning och utvisning av vissa brittiska medborgare och deras familjemedlemmar. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

Enligt paragrafen ska det som sägs om EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare i kapitlet gälla även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU. Det innebär att bestämmelserna om avvisning och utvisning av EES-medborgare och deras familjemedlemmar i 8–14 §§, och bestämmelserna om tidsfrist för frivillig återresa och återreseförbud för EES-medborgare och deras familjemedlemmar i 21 § tredje stycket och 23 § andra stycket, gäller på motsvarande sätt för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus eller i övrigt utövar rättigheter enligt utträdesavtalet.

Författningskommentar

Ds 2020:5

De bestämmelser där EES-medborgare och deras familjemedlemmar uttryckligen undantas från tillämpningen, dvs. 2–6 §§, tillämpas på motsvarande sätt för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus eller i övrigt utövar rättigheter enligt utträdesavtalet. En utlänning som har beviljats uppehållsstatus eller som i övrigt utövar rättigheter enligt utträdesavtalet kan alltså avvisas och utvisas från Sverige på samma grunder som en EES-medborgare. Den personkrets som omfattas av paragrafen motsvarar den personkrets som anges i artikel 20.1 och 20.2 i utträdesavtalet, dvs. personer som utövar rättigheter enligt avdelning II i utträdesavtalets andra del. Var gränsen går för när en utlänning utövar sådana rättigheter är en fråga för rättstillämpningen och ytterst EU-domstolen. Det innefattar dock utlänningar som beviljats uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet. Det innefattar även utlänningar som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i utträdesavtalet under den inledande ansökningsperioden efter utgången av den övergångsperiod som fastställs i artikel 126 i utträdesavtalet, och de utlänningar som väntar på ett lagakraftvunnet beslut om uppehållsstatus, se artikel 18.2 och 18.3 i utträdesavtalet.

16 § Avslås eller avvisas en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallas ett sådant tillstånd och befinner sig utlänningen i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma gäller om en ansökan om uppehållsstatus avslås.

Första stycket gäller inte om ansökan avvisas enligt 5 kap. 1 c § andra stycket.

Paragrafen innehåller bestämmelser om beslut om avvisning och utvisning. Övervägandena finns i avsnitt 4.8. Ändringen i första stycket innebär att även när en ansökan om uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU avslås ska det, om utlänningen befinner sig i Sverige, samtidigt meddelas ett beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar emot det. Särskilda skäl kan t.ex. vara om det framstår som sannolikt att sökanden vid ett avslag på ansökan frivilligt kommer att lämna landet utan att något avlägsnandebeslut meddelas (prop. 1994/95:179 s. 69).

Ds 2020:5 Författningskommentar

8 a kap. Utvisning på grund av brott

Förutsättningar för utvisning av EES-medborgare och vissa andra

utlänningar

5 § En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får utvisas ur Sverige om de förutsättningar som anges i 1 § är uppfyllda och det sker av hänsyn till allmän ordning och säkerhet.

Det som föreskrivs i 2–4 §§ i fråga om utvisning enligt 1 § gäller även vid utvisning av en EES-medborgare eller en familjemedlem till en EESmedborgare enligt denna paragraf. Även det som föreskrivs i 8 kap. 12– 14 §§ i fråga om utvisning enligt 8 kap. 11 § gäller vid utvisning enligt denna paragraf.

En medborgare i ett annat nordiskt land får utvisas enligt denna paragraf endast när det finns synnerliga skäl, om han eller hon hade varit bosatt i Sverige sedan minst två år när åtalet väcktes.

Det som sägs om EES-medborgare och familjemedlemmar till EESmedborgare i första och andra styckena gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter i enlighet med avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utvisning på grund av brott för EES-medborgare och vissa andra utlänningar. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

I fjärde stycket, som är nytt, anges att det som sägs om EESmedborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare i första och andra styckena även gäller för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter i enlighet med avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU. Det innebär att en sådan utlänning får utvisas på grund av brott om de förutsättningar som anges i 1 § är uppfyllda och det sker av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Även det som föreskrivs i 2–4 §§ i fråga om utvisning enligt 1 § samt det som föreskrivs i 8 kap. 12–14 §§ i fråga om utvisning enligt 8 kap. 11 § gäller för utvisning på grund av brott för dessa utlänningar. Den personkrets som omfattas av stycket är samma som avses i 8 kap. 1 a §, se författningskommentaren till den paragrafen.

Författningskommentar

Ds 2020:5

9 kap. Kontroll- och tvångsåtgärder

Fotografi och fingeravtryck

8 a § En utlänning som ansöker om uppehållstillstånd är skyldig att låta

Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Samma skyldighet gäller om bevis om uppehållstillstånd (uppehållstillståndskort) ska utfärdas enligt rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredje land av annan anledning än att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd.

Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Den gäller inte heller om utlänningen omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Ett fotografi och två fingeravtryck ska sparas i ett lagringsmedium i uppehållstillståndskortet. Fingeravtryck som inte sparats i ett sådant medium och de biometriska data som tas fram ur fingeravtrycken och ur fotografiet ska omedelbart förstöras när uppehållstillståndskortet har lämnats ut eller ärendet om uppehållstillstånd har avgjorts utan att utlänningen har beviljats uppehållstillstånd.

En utlänning som ansöker om uppehållsstatus eller om ett bevis för gränsarbetare enligt utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU är skyldig att låta Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Bestämmelserna i andra och tredje stycket gäller på motsvarande sätt i dessa fall.

Paragrafen innehåller bestämmelser om fotografi och fingeravtryck. Övervägandena finns i avsnitt 4.7.

Fjärde stycket, som är nytt, innebär att en utlänning som ansöker

om uppehållsstatus enligt artikel 18.1 eller om ett bevis för gränsarbetare enligt artikel 26 i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU är skyldig att låta Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Bestämmelserna i andra och tredje styckena gäller på motsvarande sätt i dessa fall, se prop. 2010/11:123 s. 2425 och prop. 2017/18:108 s. 126127.

8 b § Vid en kontroll enligt 1 eller 9 § är den som innehar ett uppehållstillståndskort, ett bevis om uppehållsstatus eller ett bevis för gränsarbetare skyldig

Ds 2020:5 Författningskommentar

att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck, för kontroll av att fotografiet och fingeravtrycken motsvarar det fotografi och de fingeravtryck som finns sparade i uppehållstillståndskortet eller beviset.

När en kontroll enligt första stycket har genomförts, ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Detsamma gäller de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om fotografi och fingeravtryck vid vissa kontroller. Övervägandena finns i avsnitt 4.7.

Ändringarna i första stycket innebär att utöver den som innehar ett uppehållstillståndskort, är även innehavare av ett bevis om uppehållsstatus enligt artikel 18.1 eller ett bevis för gränsarbetare enligt artikel 26 i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU skyldiga att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck, för kontroll av att fotografiet och fingeravtrycken motsvarar det fotografi och de fingeravtryck som finns sparade i beviset.

12 kap. Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning

Inhibition

13 a § Om en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem efter inresan i Sverige har överklagat Polismyndighetens beslut om avvisning eller Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning och i samband med överklagandet yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan frågan om inhibition har prövats.

Detsamma gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

Paragrafen innehåller bestämmelser om inhibition av ett beslut om avvisning eller utvisning. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

Författningskommentar

Ds 2020:5

I andra stycket, som är nytt, anges att det som sägs om EESmedborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare i första stycket även gäller för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU. Det innebär att om en sådan utlänning efter inresan i Sverige har överklagat Polismyndighetens beslut om avvisning eller Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning och i samband med överklagandet har yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan frågan om inhibition har prövats. Bestämmelsen ska tillämpas på samma sätt som för EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare, se prop. 2005/06:77 s. 197198. Den personkrets som omfattas är samma som avses i 8 kap. 1 a §, se författningskommentaren till den paragrafen.

När ett beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas

15 § Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte innehåller någon tidsfrist för frivillig avresa ska verkställas snarast möjligt.

Om ett beslut om avvisning eller utvisning innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen lämna landet i enlighet med beslutet senast när tidsfristen löper ut. Om utlänningen inte lämnat landet i enlighet med beslutet när tidsfristen löpt ut eller om beslutet om tidsfrist för frivillig avresa dessförinnan upphävts enligt 14 a §, ska beslutet om avvisning eller utvisning verkställas snarast möjligt därefter.

Verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en EESmedborgare eller hans eller hennes familjemedlem som har rest in i Sverige får ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller familjemedlemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet.

Det som anges i tredje stycket gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när ett beslut om avvisning eller utvisning ska verkställas. Övervägandena finns i avsnitt 4.8. I fjärde stycket, som är nytt, anges att det som sägs om EESmedborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare i tredje

Ds 2020:5 Författningskommentar

stycket även gäller för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU. Det innebär att verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en sådan utlänning, som har rest in i Sverige, får ske tidigast fyra veckor från den dag utlänningen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet. Bestämmelsen ska tillämpas på samma sätt som för EESmedborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare, se prop. 2005/06:77 s. 198. Den personkrets som omfattas är samma som avses i 8 kap. 1 a §, se författningskommentaren till den paragrafen.

Åtgärder vid hinder mot verkställighet

17 § Om en annan myndighet än Migrationsverket ska verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning och denna myndighet finner att den inte kan verkställa beslutet eller att den behöver ytterligare besked, ska myndigheten underrätta Migrationsverket. Detsamma gäller om utlänningen hos myndigheten åberopar att det finns sådana hinder som avses i 1, 2 eller 3 § mot verkställigheten eller det på annat sätt kommer fram att det kan finnas sådana hinder.

Migrationsverket ska i sådana fall ge anvisningar om verkställigheten eller vidta andra åtgärder.

Om en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott av en EES-medborgare eller en sådan medborgares familjemedlem ska verkställas mer än två år efter det att avgörandet meddelades, ska Polismyndigheten innan beslutet verkställs utreda om de omständigheter som låg till grund för beslutet har ändrats. Om det vid utredningen kommer fram att omständigheterna har ändrats på ett sådant sätt att utvisningsbeslutet inte längre bör gälla, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket som med ett eget yttrande ska lämna över ärendet för prövning enligt 16 d § till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut i fråga om upphävande av utvisningsbeslutet hade kunnat överklagas. Utvisningsbeslutet får i sådant fall inte verkställas innan migrationsdomstolen har avgjort ärendet.

Det som anges i tredje stycket gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och

EU.

Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder vid hinder mot verkställighet. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

Författningskommentar

Ds 2020:5

I fjärde stycket, som är nytt, anges att det som sägs om EESmedborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare i tredje stycket även gäller för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU. Det innebär att om en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott av en sådan utlänning ska verkställas mer än två år efter det att avgörandet meddelades, ska Polismyndigheten innan beslutet verkställs utreda om de omständigheter som låg till grund för beslutet har ändrats. Om det vid utredningen kommer fram att omständigheterna har ändrats på ett sådant sätt att utvisningsbeslutet inte längre bör gälla, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket som med ett eget yttrande ska lämna över ärendet för prövning enligt 16 d § till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut i fråga om upphävande av utvisningsbeslutet hade kunnat överklagas. Utvisningsbeslutet får i sådant fall inte verkställas innan migrationsdomstolen har avgjort ärendet. Bestämmelsen ska tillämpas på samma sätt som för EESmedborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare, se prop. 2005/06:77 s. 198199 och prop. 2012/13:151 s. 90. Den personkrets som omfattas är samma som avses i 8 kap. 1 a §, se författningskommentaren till den paragrafen.

14 kap. Överklagande av förvaltningsmyndighets beslut

Uppehållsrätt

5 c § Migrationsverkets beslut enligt utträdesavtalet mellan Förenade

kungariket och EU får överklagas till en migrationsdomstol.

Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om överklagande.

Enligt paragrafen överklagas Migrationsverkets beslut enligt utträdesavtalet till en migrationsdomstol. Beslut enligt utträdesavtalet kan vara t.ex. beslut om uppehållsstatus eller beslut om att utfärda bevis för gränsarbetare. En migrationsdomstols beslut kan överklagas till Migrationsöverdomstolen, se 16 kap. 9 § första stycket. Att prövningstillstånd krävs vid överklagande till Migrationsöverdomstolen framgår av 16 kap. 11 § första stycket.

Ds 2020:5 Författningskommentar

7.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap

Vissa bestämmelser som rör krav på permanent uppehållstillstånd och uppehållsrätt

20 § Det som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehållstillstånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark,

Finland, Island eller Norge.

I fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och sådana familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) ska vid tillämpningen av denna lag uppehållsrätt likställas med ett permanent uppehållstillstånd. Detsamma

gäller för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige enligt avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 31.1.2020, s.7).

Paragrafen innehåller undantag från kravet på permanent uppehållstillstånd för vissa utlänningar. Övervägandena finns i avsnitt 4.10.

För att en utlänning ska kunna förvärva svenskt medborgarskap krävs det som regel, utöver de övriga förutsättningarna, att han eller hon har ett permanent uppehållstillstånd i Sverige, se 6–9 och 11 §§. Ändringen i andra stycket innebär att uppehållsrätt ska likställas med ett permanent uppehållstillstånd för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet mellan Förenade konungariket och EU vid tillämpningen av lagen. Ändringen görs med anledning av att de medborgare i Förenade kungariket och deras familjemedlemmar som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i utträdesavtalet inte längre omfattas av det undantag från kravet på permanent uppehållstillstånd som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. I likhet med vad som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar krävs det inte att uppehållsrätten är permanent, se prop. 2013/14:143 s. 3536. Det innebär att en utlänning som har beviljats uppehållsstatus och som uppfyller villkoren för uppehållsrätt har möjlighet att förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan eller ansökan, under

Författningskommentar

Ds 2020:5

förutsättning att övriga villkor för förvärv av svenskt medborgarskap också är uppfyllda.

117

AVTAL

om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och

Europeiska atomenergigemenskapen

INGRESS

EUROPEISKA UNIONEN OCH EUROPEISKA ATOMENERGIGEMENSKAPEN

OCH

FÖRENADE KONUNGARIKET STORBRITANNIEN OCH NORDIRLAND,

SOM BEAKTAR

att Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (nedan kallat Förenade kungariket), efter en

folkomröstning i Förenade kungariket och ett suveränt beslut om att utträda ur Europeiska unionen, den 29 mars 2017

anmälde sin avsikt att utträda ur Europeiska unionen (nedan kallad unionen) och Europeiska atomenergigemenskapen

(nedan kallad Euratom) i enlighet med artikel 50 i fördraget om Europeiska unionen (nedan kallat EU-fördraget), som ska

tillämpas på Euratom enligt artikel 106a i fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (nedan kallat

Euratomfördraget),

SOM ÖNSKAR

fastställa villkoren för Förenade kungarikets utträde ur unionen och Euratom, med beaktande av deras

framtida förbindelser,

SOM NOTERAR

Europeiska rådets riktlinjer av den 29 april och den 15 december 2017 och av den 23 mars 2018 mot

bakgrund av vilka unionen ska ingå avtalet om villkoren för Förenade kungarikets utträde ur unionen och Euratom,

SOM ERINRAR OM

att enligt artikel 50 i EU-fördraget, jämförd med artikel 106a i Euratomfördraget, och med förbehåll för

de villkor som föreskrivs i detta avtal, upphör unions- och Euratomrätten i sin helhet att vara tillämplig på Förenade

kungariket från och med den dag då detta avtal träder i kraft,

SOM BETONAR

att målet för detta avtal är att säkerställa Förenade kungarikets utträde ur unionen och Euratom under

ordnade former,

SOM ERKÄNNER

att det är nödvändigt att föreskriva ömsesidigt skydd för unionsmedborgare och medborgare i Förenade

kungariket och deras familjemedlemmar, när dessa utövat rätten till fri rörlighet före en dag som fastställs i detta avtal, och

att säkerställa att deras rättigheter enligt detta avtal kan göras gällande och bygger på principen om icke-diskriminering, och

som även erkänner att rättigheter som härrör från socialförsäkringsperioder bör skyddas,

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/7

Ds 2020:5

Bilaga 1

118

SOM ÄR FAST BESLUTNA

att säkerställa ett utträde under ordnade former genom ett antal separationsbestämmelser i syfte att

förebygga störningar och skapa rättssäkerhet för medborgare och näringsidkare liksom för unionens och Förenade

kungarikets rättsliga och administrativa myndigheter, utan att utesluta möjligheten att vissa separationsbestämmelser kan

komma att ersättas av avtalet eller avtalen om de framtida förbindelserna,

SOM BEAKTAR

att det ligger i både unionens och Förenade kungarikets intresse att fastställa en övergångs- eller genomföran­

deperiod under vilken – trots alla följder av Förenade kungarikets utträde ur unionen när det gäller Förenade kungarikets

deltagande i unionens institutioner, organ och byråer, särskilt den omständigheten att mandattiden för alla ledamöter i

unionens institutioner, organ och byråer som utnämnts, utsetts eller valts till följd av Förenade kungarikets medlemskap i

unionen upphör den dag då detta avtal träder i kraft – unionsrätten, inbegripet internationella avtal, bör vara tillämplig på

och i Förenade kungariket och, som allmän regel, med samma verkan som när det gäller medlemsstaterna, i syfte att

undvika störningar under den tid då avtalet eller avtalen om de framtida förbindelserna förhandlas fram,

SOM ERKÄNNER att även om unionsrätten kommer att vara tillämplig på och i Förenade kungariket under övergångs­

perioden innebär Förenade kungarikets särdrag i egenskap av stat som utträtt ur unionen att det blir viktigt för Förenade

kungariket att kunna vidta åtgärder för att förbereda och ingå nya egna internationella avtal, även på områden där unionen

har exklusiv befogenhet, förutsatt att sådana avtal inte träder i kraft eller tillämpas under den perioden utan unionens

godkännande,

SOM ERINRAR

om att unionen och Förenade kungariket har enats om att uppfylla de ömsesidiga åtaganden som gjorts

medan Förenade kungariket var medlem av unionen genom en samlad ekonomisk uppgörelse,

SOM BEAKTAR

att det för att garantera att detta avtal tolkas och tillämpas korrekt samt att skyldigheterna enligt detta avtal

uppfylls är av avgörande betydelse att fastställa bestämmelser som säkerställer övergripande styrning, särskilt bindande

regler för tvistlösning och efterlevnad som fullt ut respekterar att unionens och Förenade kungarikets respektive

rättsordning är självständiga samt att Förenade kungariket har status som tredjeland,

SOM ERKÄNNER

att det för att Förenade kungariket ska kunna utträda ur unionen under ordnade former även är nödvändigt

att i separata protokoll till detta avtal fastställa långsiktiga arrangemang för de ytterst särpräglade förhållanden som råder

med avseende på Irland/Nordirland och de suveräna basområdena i Cypern,

SOM ERKÄNNER

att det för att Förenade kungariket ska kunna utträda ur unionen under ordnade former är nödvändigt att i

ett separat protokoll till detta avtal fastställa de särskilda arrangemang med avseende på Gibraltar som ska vara tillämpliga

särskilt under övergångsperioden,

SOM BETONAR

att detta avtal bygger på en övergripande balans mellan förmåner, rättigheter och skyldigheter för unionen

och Förenade kungariket,

SOM NOTERAR

att parterna, parallellt med detta avtal, har avgett en politisk förklaring om de framtida förbindelserna

mellan Europeiska unionen och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland,

SOM BEAKTAR

att både Förenade kungariket och unionen behöver vidta alla nödvändiga åtgärder för att så snart som

möjligt från den dag då detta avtal träder i kraft inleda de formella förhandlingarna om ett eller flera avtal som ska styra

deras framtida förbindelser, i syfte att i möjligaste mån säkerställa att de avtalen tillämpas från och med övergångsperiodens

utgång,

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/8

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

119

HAR ENATS OM FÖLJANDE.

FÖRSTA DELEN

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

I detta avtal fastställs villkoren för Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands (nedan kallat Förenade kungariket)

utträde ur Europeiska unionen (nedan kallad unionen) och Europeiska atomenergigemenskapen (nedan kallad Euratom).

Artikel 2

Definitioner

I detta avtal gäller följande definitioner:

a) unionsrätt:

i) fördraget om Europeiska unionen (nedan kallat EU-fördraget), fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

(nedan kallat EUF-fördraget) och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen

(nedan kallat Euratomfördraget), i ändrad eller kompletterad lydelse, samt anslutningsfördragen och Europeiska

unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, nedan tillsammans kallade fördragen,

ii) allmänna principer i unionsrätten,

iii) akter antagna av unionens institutioner, organ och byråer,

iv) internationella avtal som unionen är part i och internationella avtal som medlemsstaterna ingått på unionens

vägnar,

v) avtal mellan medlemsstaterna ingångna i deras egenskap av medlemsstater i unionen,

vi) akter av företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i Europeiska rådet eller Europeiska unionens råd

(nedan kallat rådet),

vii) förklaringar utfärdade i samband med de regeringskonferenser där fördragen antogs.

b) medlemsstater: Konungariket Belgien, Republiken Bulgarien, Republiken Tjeckien, Konungariket Danmark, Förbundsre­

publiken Tyskland, Republiken Estland, Irland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike,

Republiken Kroatien, Republiken Italien, Republiken Cypern, Republiken Lettland, Republiken Litauen,

Storhertigdömet Luxemburg, Ungern, Republiken Malta, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike,

Republiken Polen, Republiken Portugal, Rumänien, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien, Republiken Finland

och Konungariket Sverige.

c) unionsmedborgare: varje person som är medborgare i en medlemsstat.

d) medborgare i Förenade kungariket: medborgare i Förenade kungariket, enligt definitionen i den nya förklaringen från

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland av den 31 december 1982 om definitionen av begreppet

medborgare (1), tillsammans med förklaring nr 63 fogad till slutakten från den regeringskonferens som antog

Lissabonfördraget (2).

(1) EGT C 23, 28.1.1983, s. 1.

(2) EUT C 306, 17.12.2007, s. 270.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/9

Ds 2020:5

Bilaga 1

120

e) övergångsperiod: den period som anges i artikel 126.

f) dag: en kalenderdag, om inte annat föreskrivs i detta avtal eller i de unionsrättsliga bestämmelser som gjorts tillämpliga

genom detta avtal.

Artikel 3

Territoriellt tillämpningsområde

1.

Om inte annat föreskrivs i detta avtal eller i unionsrätt som gjorts tillämplig genom detta avtal ska alla hänvisningar i

detta avtal till Förenade kungariket eller dess territorium förstås som hänvisningar till

a) Förenade kungariket,

b) Gibraltar, i den mån unionsrätten var tillämplig på Gibraltar före dagen för detta avtals ikraftträdande,

c) Kanalöarna och Isle of Man, i den mån unionsrätten var tillämplig på Kanalöarna och Isle of Man före dagen för detta

avtals ikraftträdande,

d) de suveräna basområdena Akrotiri och Dhekelia i Cypern, i den mån det är nödvändigt för att säkerställa

genomförandet av arrangemangen i protokollet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands suveräna

basområden i Cypern, fogat till akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns,

Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken

Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till Europeiska unionen,

e) de utomeuropeiska länder och territorier som förtecknas i bilaga II till EUF-fördraget och som har särskilda förbindelser

med Förenade kungariket (3), i de fall där bestämmelserna i detta avtal avser den särskilda ordningen för dessa

utomeuropeiska länders och territoriers associering med unionen.

2.

Om inte annat föreskrivs i detta avtal eller i den unionsrätt som gjorts tillämplig genom detta avtal ska alla

hänvisningar i detta avtal till medlemsstaterna, eller deras territorium, förstås så att de inbegriper de territorier i

medlemsstaterna på vilka fördragen är tillämpliga i enlighet med artikel 355 i EUF-fördraget.

Artikel 4

Metoder och principer rörande detta avtals verkan, genomförande och tillämpning

1.

Bestämmelserna i detta avtal och de unionsrättsliga bestämmelser som gjorts tillämpliga genom detta avtal ska ha

samma rättsverkningar på och i Förenade kungariket som i unionen och medlemsstaterna.

I enlighet med detta ska särskilt juridiska och fysiska personer direkt kunna åberopa de bestämmelser som detta avtal

innehåller eller hänvisar till och som uppfyller villkoren för direkt effekt enligt unionsrätten.

2.

Förenade kungariket ska säkerställa att punkt 1 efterlevs, inbegripet vad gäller deras rättsliga och administrativa

myndigheters erforderliga befogenheter att avstå från att tillämpa inkonsekventa eller oförenliga inhemska bestämmelser,

genom inhemsk primärrätt.

3.

De bestämmelser i detta avtal som hänvisar till unionsrätt eller till unionsrättsliga begrepp eller bestämmelser ska

tolkas och tillämpas enligt de metoder och allmänna principer som följer av unionsrätten.

4.

De bestämmelser i detta avtal som hänvisar till unionsrätt eller till unionsrättsliga begrepp eller bestämmelser ska när

de genomförs och tillämpas tolkas i överensstämmelse med relevant rättspraxis från Europeiska unionens domstol som

följer av avgöranden som meddelats före övergångsperiodens utgång.

(3) Anguilla, Bermuda, Brittiska antarktiska territoriet, Brittiska territoriet i Indiska oceanen, Brittiska Jungfruöarna, Caymanöarna,

Falklandsöarna, Montserrat, Pitcairn, Sankt Helena, Ascension och Tristan da Cunha, Sydgeorgien och Sydsandwichöarna samt Turks-

och Caicosöarna.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/10

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

121

5.

Vid tolkningen och tillämpningen av detta avtal ska Förenade kungarikets rättsliga och administrativa myndigheter

vederbörligen beakta relevant rättspraxis från Europeiska unionens domstol som följer av avgöranden som meddelats efter

övergångsperiodens utgång.

Artikel 5

Lojalitet

Unionen och Förenade kungariket ska, med fullständig ömsesidig respekt och lojalitet, bistå varandra när de fullgör

uppgifter som följer av detta avtal.

De ska vidta alla lämpliga åtgärder, allmänna eller särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av detta avtal

fullgörs, och de ska avhålla sig från alla åtgärder som skulle kunna äventyra uppnåendet av avtalets mål.

Denna artikel påverkar inte tillämpningen av unionsrätt enligt detta avtal, särskilt principen om lojalt samarbete.

Artikel 6

Hänvisningar till unionsrätten

1.

Med undantag av fjärde och femte delarna, och om inte annat föreskrivs i detta avtal, ska alla hänvisningar i detta avtal

till unionsrätten förstås som hänvisningar till unionsrätten, inbegripet i ändrad eller ersatt lydelse, såsom den är tillämplig

den sista dagen i övergångsperioden.

2.

Hänvisningar i detta avtal till unionsakter eller bestämmelser i unionsakter ska i relevanta fall förstås så att de

inbegriper en hänvisning till unionsrätt eller unionsrättsliga bestämmelser som, även om de ersatts eller upphävts av den

akt som hänvisningen avser, fortsätter att vara tillämpliga i enlighet med den akten.

3.

Vid tillämpningen av detta avtal ska hänvisningar till unionsrättsliga bestämmelser som gjorts tillämpliga genom

detta avtal förstås så att de inbegriper hänvisningar till relevanta unionsakter som kompletterar eller genomför de

bestämmelserna.

Artikel 7

Hänvisningar till unionen och medlemsstaterna

1.

Vid tillämpningen av detta avtal ska alla hänvisningar i unionsrättsliga bestämmelser som gjorts tillämpliga genom

detta avtal till medlemsstaterna och medlemsstaternas behöriga myndigheter förstås så att de inbegriper Förenade

kungariket och dess behöriga myndigheter, utom vad gäller

a) utnämning, utseende eller val av ledamöter i unionens institutioner, organ och byråer, samt deltagande i beslutsfattandet

och närvaro vid sammanträden i institutionerna,

b) deltagande i beslutsfattandet och styrningen av unionens organ och byråer,

c) närvaro vid sammanträden i de kommittéer som avses i artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 182/2011 (4), i kommissionens expertgrupper eller liknande enheter eller vid sammanträden i unionsorgans och

unionsbyråers expertgrupper eller liknande enheter, om inte annat föreskrivs i detta avtal.

(4) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och

principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/11

Ds 2020:5

Bilaga 1

122

2.

Om inte annat föreskrivs i detta avtal ska alla hänvisningar till unionen förstås så att de inbegriper Euratom.

Artikel 8

Åtkomst till nät, informationssystem och databaser

Om inte annat föreskrivs i detta avtal ska Förenade kungariket vid övergångsperiodens utgång inte längre ha rätt till åtkomst

till nät, informationssystem eller databaser som inrättats på grundval av unionsrätten. Förenade kungariket ska vidta

lämpliga åtgärder för att säkerställa att Förenade kungariket inte bereder sig åtkomst till sådana nät, informationssystem

eller databaser som det inte längre har rätt att få åtkomst till.

ANDRA DELEN

MEDBORGARES RÄTTIGHETER

AVDELNING I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 9

Definitioner

I denna del gäller följande definitioner, utan att det påverkar tillämpningen av avdelning III:

a) familjemedlemmar: följande personer, oavsett medborgarskap, som omfattas av den personkrets som anges i artikel 10 i

detta avtal:

i) familjemedlemmar till unionsmedborgare eller familjemedlemmar till medborgare i Förenade kungariket enligt

definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG (5),

ii) andra personer än de som definieras i artikel 3.2 i direktiv 2004/38/EG vars närvaro är nödvändig för

unionsmedborgare eller medborgare i Förenade kungariket för att dessa unionsmedborgare eller medborgare i

Förenade kungariket inte ska gå miste om en uppehållsrätt som beviljas genom denna del,

b) gränsarbetare: unionsmedborgare eller medborgare i Förenade kungariket som utövar ekonomisk verksamhet i enlighet

med artikel 45 eller artikel 49 i EUF-fördraget i en eller flera stater där de inte uppehåller sig,

c) värdstat:

i) för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar: Förenade kungariket, om de utövat sin rätt att uppehålla sig där

i enlighet med unionsrätten före övergångsperiodens utgång och fortsätter att uppehålla sig där därefter,

ii) för medborgare i Förenade kungariket och deras familjemedlemmar: den medlemsstat i vilken de utövat sin rätt att

uppehålla sig i enlighet med unionsrätten före övergångsperiodens utgång och i vilken de fortsätter att uppehålla sig

därefter,

d) arbetsstat:

i) för unionsmedborgare: Förenade kungariket, om de utövat ekonomisk verksamhet där som gränsarbetare före

övergångsperiodens utgång och fortsätter att göra det därefter,

(5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt

att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om

upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG

och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/12

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

123

ii) för medborgare i Förenade kungariket: en medlemsstat i vilken de utövat ekonomisk verksamhet som gränsarbetare

före övergångsperiodens utgång och i vilken de fortsätter att göra det därefter,

e) vårdnad: vårdnad i den mening som avses i artikel 2.9 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 (6), inklusive vårdnad som

anförtrotts en person genom dom, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan.

Artikel 10

Personkrets

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av avdelning III ska denna del tillämpas på följande personer:

a) Unionsmedborgare som utövade sin rätt att uppehålla sig i Förenade kungariket i enlighet med unionsrätten före

övergångsperiodens utgång och fortsätter att uppehålla sig där därefter.

b) Medborgare i Förenade kungariket som utövade sin rätt att uppehålla sig i en medlemsstat i enlighet med unionsrätten

före övergångsperiodens utgång och fortsätter att uppehålla sig där därefter.

c) Unionsmedborgare som utövade sin rätt som gränsarbetare i Förenade kungariket i enlighet med unionsrätten före

övergångsperiodens utgång och fortsätter att göra det därefter.

d) Medborgare i Förenade kungariket som utövade sin rätt som gränsarbetare i en eller flera medlemsstater i enlighet med

unionsrätten före övergångsperiodens utgång och fortsätter att göra det därefter.

e) Familjemedlemmar till de personer som avses i leden a–d, förutsatt att de uppfyller ett av följande villkor:

i) De uppehöll sig i värdstaten i enlighet med unionsrätten före övergångsperiodens utgång och fortsätter att

uppehålla sig där därefter.

ii) De var släkt i rakt upp- eller nedstigande led till en sådan person som avses i leden a–d och uppehöll sig utanför

värdstaten före övergångsperiodens utgång, förutsatt att de uppfyller villkoren i artikel 2.2 i direktiv 2004/38/EG

vid den tidpunkt då de gör gällande uppehållsrätt enligt denna del i syfte att förena sig med en sådan person som

avses i leden a–d i denna punkt.

iii) De föddes av eller adopterades lagligen av sådana personer som avses i leden a–d efter övergångsperiodens utgång,

oavsett om det var i eller utanför värdstaten, och uppfyller villkoren i artikel 2.2 c i direktiv 2004/38/EG vid den

tidpunkt då de gör gällande uppehållsrätt enligt denna del i syfte att förena sig med den person som avses i leden a–

d i denna punkt och uppfyller ett av följande villkor:

— Båda föräldrarna är sådana personer som avses i leden a–d.

— Den ena föräldern är en sådan person som avses i leden a–d och den andra är medborgare i värdstaten.

— Den ena föräldern är en sådan person som avses i leden a–d och har ensam eller gemensam vårdnad om barnet i

enlighet med tillämpliga familjerättsliga bestämmelser i en medlemsstat eller i Förenade kungariket, inbegripet

tillämpliga bestämmelser i internationell privaträtt enligt vilka vårdnad som fastställts enligt lagen i ett

tredjeland erkänns i medlemsstaten eller i Förenade kungariket, särskilt vad gäller barnets bästa, och utan att

det påverkar den normala verkan av sådana tillämpliga bestämmelser i internationell privaträtt (7).

f) Familjemedlemmar som uppehöll sig i värdstaten i enlighet med artiklarna 12, 13, 16.2, 17 och 18 i direktiv

2004/38/EG före övergångsperiodens utgång och som fortsätter att uppehålla sig där även därefter.

2.

Personer som omfattas av artikel 3.2 a och b i direktiv 2004/38/EG och vars uppehåll underlättades av värdstaten i

enlighet med dess nationella lagstiftning före övergångsperiodens utgång i enlighet med artikel 3.2 i det direktivet ska

behålla sin uppehållsrätt i värdstaten i enlighet med denna del förutsatt att de fortsätter att uppehålla sig i värdstaten även

därefter.

(6) Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av

domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 23.12.2003,

s. 1).

(7) Begreppet vårdnad ska tolkas i enlighet med artikel 2.9 i förordning (EG) nr 2201/2003. Det omfattar därför vårdnad som anförtrotts

en person genom dom, lag eller en överenskommelse med rättslig verkan.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/13

Ds 2020:5

Bilaga 1

124

3.

Punkt 2 ska också tillämpas på personer som omfattas av artikel 3.2 a och b i direktiv 2004/38/EG som har ansökt

om underlättande av inresa och uppehåll före övergångsperiodens utgång och vars uppehåll därefter underlättas av

värdstaten i enlighet med dess nationella lagstiftning.

4.

Utan att det påverkar de berörda personernas eventuella personliga rätt att uppehålla sig ska värdstaten, i enlighet

med sin nationella lagstiftning och i enlighet med artikel 3.2 b i direktiv 2004/38/EG, underlätta inresa och uppehåll för

den partner med vilken den person som avses i punkt 1 a–d i den här artikeln har ett varaktigt vederbörligen bestyrkt

förhållande, om partnern uppehöll sig utanför värdstaten före övergångsperiodens utgång, förutsatt att förhållandet var

varaktigt före övergångsperiodens utgång och fortbestår vid den tidpunkt då partnern gör gällande uppehållsrätt enligt

denna del.

5.

I de fall som avses i punkterna 3 och 4 ska värdstaten företa en noggrann undersökning av de berörda personernas

personliga förhållanden och motivera eventuella beslut att neka dessa personer inresa till eller uppehåll i den

medlemsstaten.

Artikel 11

Stadigvarande uppehåll

Vid tillämpningen av artiklarna 9 och 10 ska stadigvarande uppehåll inte påverkas av sådan frånvaro som avses i

artikel 15.2.

Permanent uppehållsrätt som förvärvats enligt direktiv 2004/38/EG före övergångsperiodens utgång ska inte anses ha gått

förlorad på grund av frånvaro från värdstaten under den period som anges i artikel 15.3.

Artikel 12

Icke-diskriminering

Inom tillämpningsområdet för denna del, och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i den, ska

all diskriminering på grund av nationalitet i den mening som avses i artikel 18 första stycket i EUF-fördraget vara förbjuden

i värdstaten och arbetsstaten med avseende på de personer som avses i artikel 10 i detta avtal.

AVDELNING II

RÄTTIGHETER OCH SKYLDIGHETER

Kapitel 1

RÄTTIGHETER AVSEENDE UPPEHÅLL, UPPEHÅLLSHANDLINGAR

Artikel 13

Uppehållsrätt

1.

Unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket ska ha rätt att uppehålla sig i värdstaten med de

begränsningar och villkor som anges i artikel 21, 45 eller 49 i EUF-fördraget och i artikel 6.1, 7.1 a, b eller c, 7.3, 14, 16.1

eller 17.1 i direktiv 2004/38/EG.

2.

Familjemedlemmar som antingen är unionsmedborgare eller medborgare i Förenade kungariket ska ha rätt att

uppehålla sig i värdstaten i enlighet med artikel 21 i EUF-fördraget och artikel 6.1, artikel 7.1 d, artikel 12.1 eller 12.3,

artikel 13.1, artikel 14, artikel 16.1 eller artikel 17.3 och 17.4 i direktiv 2004/38/EG, med förbehåll för de begränsningar

och villkor som anges i de bestämmelserna.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/14

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

125

3.

Familjemedlemmar som varken är unionsmedborgare eller medborgare i Förenade kungariket ska ha rätt att

uppehålla sig i värdstaten enligt artikel 21 i EUF-fördraget och i enlighet med artikel 6.2, artikel 7.2, artikel 12.2 eller 12.3,

artikel 13.2, artikel 14, artikel 16.2, artikel 17.3 eller 17.4 eller artikel 18 i direktiv 2004/38/EG, med förbehåll för de

begränsningar och villkor som anges i de bestämmelserna.

4.

Värdstaten får inte införa några andra begränsningar eller villkor för att erhålla, behålla eller förlora uppehållsrätt för

de personer som avses i punkterna 1, 2 och 3 än de som föreskrivs i denna avdelning. Det får inte ges utrymme för

skönsmässiga bedömningar vid tillämpningen av begränsningarna och villkoren i denna avdelning, utom till förmån för

den berörda personen.

Artikel 14

Rätt till utresa och inresa

1.

Unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket, deras respektive familjemedlemmar samt andra personer

som uppehåller sig på värdstatens territorium i enlighet med villkoren i denna avdelning ska ha rätt att resa ut från och in i

värdstaten, i enlighet med artikel 4.1 och artikel 5.1 första stycket i direktiv 2004/38/EG, med giltigt pass eller nationellt

identitetskort när det gäller unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket, och med giltigt pass när det gäller

deras respektive familjemedlemmar och andra personer som inte är unionsmedborgare eller medborgare i Förenade

kungariket.

Fem år efter övergångsperiodens utgång får värdstaten besluta att inte längre godta nationella identitetskort för inresa till

eller utresa från dess territorium om sådana kort inte innehåller ett chip som överensstämmer med tillämpliga standarder

från Internationella civila luftfartsorganisationen rörande biometrisk identifiering.

2.

Inga krav på utresevisering, inresevisering eller likvärdiga formaliteter ska ställas på innehavare av en giltig handling

som utfärdats i enlighet med artikel 18 eller 26.

3.

Om värdstaten kräver att familjemedlemmar som ansluter sig till en unionsmedborgare eller en medborgare i

Förenade kungariket efter övergångsperiodens utgång ska ha inresevisering ska värdstaten ge dessa personer all den hjälp

de behöver för att få nödvändiga viseringar. Viseringarna ska utfärdas gratis så snart som möjligt på grundval av ett

påskyndat förfarande.

Artikel 15

Permanent uppehållsrätt

1.

Unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket, och deras respektive familjemedlemmar, som har

uppehållit sig lagligt i värdstaten i enlighet med unionsrätten under en fortlöpande period om fem år eller under den

period som anges i artikel 17 i direktiv 2004/38/EG ska ha permanent uppehållsrätt i värdstaten på de villkor som anges i

artiklarna 16, 17 och 18 i direktiv 2004/38/EG. Perioder av lagligt uppehåll eller arbete i enlighet med unionsrätten före

och efter övergångsperiodens utgång ska inkluderas i beräkningen av den tid som krävs för att kvalificera sig för

permanent uppehållsrätt.

2.

Stadigvarande uppehåll med avseende på förvärv av permanent uppehållsrätt ska fastställas i enlighet med

artiklarna 16.3 och 21 i direktiv 2004/38/EG.

3.

När permanent uppehållsrätt väl har förvärvats ska denna endast kunna gå förlorad genom bortovaro från värdstaten

i mer än fem på varandra följande år.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/15

Ds 2020:5

Bilaga 1

126

Artikel 16

Ackumulering av perioder

Unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket, och deras respektive familjemedlemmar, som före övergångs­

periodens utgång uppehållit sig lagligen i värdstaten i enlighet med villkoren i artikel 7 i direktiv 2004/38/EG i mindre än

fem år ska ha rätt att förvärva permanent uppehållsrätt enligt villkoren i artikel 15 i detta avtal när de fullgjort de

nödvändiga uppehållsperioderna. Perioder av lagligt uppehåll eller arbete i enlighet med unionsrätten före och efter

övergångsperiodens utgång ska inkluderas i beräkningen av den tid som krävs för att kvalificera sig för permanent

uppehållsrätt.

Artikel 17

Status och förändringar

1.

Unionsmedborgares och medborgare i Förenade kungarikets och deras respektive familjemedlemmars rätt att direkt

åberopa denna del ska inte påverkas när de ändrar status, exempelvis från och till studerande, arbetstagare, egenföretagare

eller ekonomiskt inaktiv person. Personer som vid övergångsperiodens utgång har uppehållsrätt i egenskap av

familjemedlemmar till unionsmedborgare eller medborgare i Förenade kungariket kan inte bli sådana personer som avses i

artikel 10.1 a–d.

2.

De rättigheter som i denna avdelning föreskrivs för familjemedlemmar som före övergångsperiodens utgång är

beroende av unionsmedborgare eller medborgare i Förenade kungariket för sin försörjning ska kvarstå även efter det att de

upphör att vara försörjningsberoende.

Artikel 18

Utfärdande av uppehållshandlingar

1.

Värdstaten får kräva att unionsmedborgare eller medborgare i Förenade kungariket, deras respektive

familjemedlemmar och andra personer som uppehåller sig på deras territorium i enlighet med villkoren i denna avdelning

ansöker om ny uppehållsstatus som medför de rättigheter som följer av denna avdelning och om en handling som styrker

denna status, vilken får vara i digital form.

För ansökan om sådan uppehållsstatus ska följande villkor gälla:

a) Ansökningsförfarandets syfte ska vara att kontrollera om sökanden är berättigad till de uppehållsrättigheter som anges i

denna avdelning. Om så är fallet ska sökanden ha rätt att beviljas uppehållsstatus och den handling som styrker denna

status.

b) Tidsfristen för att lämna in ansökan ska vara minst sex månader från övergångsperiodens utgång för personer som

uppehåller sig i värdstaten före övergångsperiodens utgång.

För personer som har rätt att inleda uppehåll efter övergångsperiodens utgång i värdstaten i enlighet med denna

avdelning ska tidsfristen för att lämna in ansökan löpa ut antingen tre månader efter deras ankomst eller vid utgången

av den tidsfrist som anges i första stycket, beroende på vilket av dessa datum som infaller sist.

Ett intyg om inlämnad ansökan om uppehållsstatus ska utfärdas omedelbart.

c) Den tidsfrist för inlämnande av ansökan som anges i led b ska automatiskt förlängas med ett år om unionen har

underrättat Förenade kungariket, eller om Förenade kungariket har underrättat unionen, om att tekniska problem

hindrar värdstaten från att antingen registrera ansökan eller utfärda det intyg om inlämnad ansökan som avses i led b.

Värdstaten ska offentliggöra underrättelsen och i god tid förse de berörda personerna med lämplig offentlig

information.

d) Om den tidsfrist för inlämnande av ansökan som anges i led b inte iakttas av de berörda personerna, ska de behöriga

myndigheterna bedöma alla omständigheter och skäl för att inte iaktta tidsfristen, och låta dessa personer lämna in en

ansökan inom en rimlig ytterligare period, om det finns rimliga skäl för underlåtenheten att iaktta tidsfristen.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/16

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

127

e) Värdstaten ska säkerställa att alla administrativa förfaranden för ansökan är smidiga, transparenta och enkla samt att

onödiga administrativa bördor undviks.

f) Ansökningsformulär ska vara korta, enkla, användarvänliga och anpassade till detta avtals sammanhang; ansökningar

som lämnas in samtidigt av medlemmar i samma familj ska behandlas tillsammans.

g) Den handling som styrker statusen ska utfärdas kostnadsfritt eller mot en avgift som inte överstiger den avgift som tas

ut av värdstatens medborgare för utfärdande av liknande handlingar.

h) Personer som före övergångsperiodens utgång innehar en giltig handling om permanent uppehållsrätt utfärdad enligt

artikel 19 eller 20 i direktiv 2004/38/EG eller innehar ett giltigt inhemskt immigrationsdokument som medför

permanent uppehållsrätt i värdstaten ska ha rätt att efter ansökan byta ut det dokumentet inom den tidsfrist som anges

i led b i denna punkt mot en ny uppehållshandling efter identitetskontroll, en kontroll med avseende på kriminalitet

och en säkerhetskontroll i enlighet med led p i denna punkt och efter bekräftelse av deras pågående uppehåll; sådana

nya uppehållshandlingar ska utfärdas kostnadsfritt.

i) Sökandenas identitet ska kontrolleras genom att unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket visar upp

ett giltigt pass eller nationellt identitetskort och genom att deras respektive familjemedlemmar och andra personer

som inte är unionsmedborgare eller medborgare i Förenade kungariket uppvisar ett giltigt pass; för godkännandet av

sådana identitetshandlingar får inga andra villkor uppställas än handlingens giltighet. Om identitetshandlingen

omhändertas av värdstatens behöriga myndigheter under tiden för ansökans behandling ska värdstaten lämna tillbaka

identitetshandlingen efter ansökan utan dröjsmål, innan beslut om ansökan har fattats.

j) Andra bevishandlingar än identitetshandlingar, såsom utdrag ur folkbokföring, får inges i kopia. Krav på

bevishandlingar i original får ställas endast i särskilda fall där det råder rimligt tvivel om den inlämnande

bevishandlingens äkthet.

k) Av unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket får värdstaten endast kräva att de uppvisar, utöver de

identitetshandlingar som avses i led i) i denna punkt, följande bevishandlingar i enlighet med vad som anges i

artikel 8.3 i direktiv 2004/38/EG,

i) om de uppehåller sig i värdstaten i enlighet med artikel 7.1 a i direktiv 2004/38/EG i egenskap av arbetstagare eller

egenföretagare, en bekräftelse från arbetsgivaren om anställning eller ett anställningsintyg eller bevis på att de är

egenföretagare,

ii) om de uppehåller sig i värdstaten i enlighet med artikel 7.1 b i direktiv 2004/38/EG i egenskap av ekonomiskt

inaktiva personer, bevis på att de har tillräckliga tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för att inte bli

en belastning för värdstatens sociala biståndssystem under vistelsen och att de har en heltäckande sjukförsäkring

som gäller i värdstaten, eller

iii) om de uppehåller sig i värdstaten i enlighet med artikel 7.1 c i direktiv 2004/38/EG i egenskap av studerande, ett

bevis på registrering vid en institution som är erkänd eller finansierad av värdstaten på grundval av dess

lagstiftning eller förvaltningspraxis, bevis på att de omfattas av en heltäckande sjukförsäkring samt en förklaring

om eller motsvarande bevis på att de har tillräckliga tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för att inte

bli en belastning för värdstatens sociala biståndssystem under vistelsen. Värdstaten får inte kräva att det i sådana

förklaringar anges ett särskilt tillgångsbelopp.

Beträffande villkoret om tillräckliga tillgångar ska artikel 8.4 i direktiv 2004/38/EG tillämpas.

l) Av familjemedlemmar som omfattas av artikel 10.1 e i, 10.2 eller 10.3 i detta avtal och som uppehåller sig i värdstaten i

enlighet med artikel 7.1 d eller 7.2 i direktiv 2004/38/EG får värdstaten endast kräva att de uppvisar, utöver de

identitetshandlingar som avses i led i) i denna punkt, följande bevishandlingar i enlighet med vad som anges i

artikel 8.5 eller 10.2 i direktiv 2004/38/EG:

i) En handling som styrker en familjeanknytning eller ett registrerat partnerskap.

ii) Beviset om registrering eller, om registreringssystem saknas, något annat bevis på att den unionsmedborgare eller

den medborgare i Förenade kungariket som de bor tillsammans med faktiskt är bosatt i värdstaten.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/17

Ds 2020:5

Bilaga 1

128

iii) För släktingar i rakt nedstigande led som är under 21 års ålder eller som är försörjningsberoende och för släktingar

i rakt uppstigande led som är försörjningsberoende, samt för sådana släktingar till maka, make eller registrerad

partner, handlingar som styrker att villkoren i artikel 2.2 c eller d i direktiv 2004/38/EG är uppfyllda.

iv) För personer som avses i artikel 10.2 eller 10.3 i detta avtal, en handling utfärdad av värdstatens behöriga

myndighet i enlighet med artikel 3.2 i direktiv 2004/38/EG.

Beträffande villkoret om tillräckliga tillgångar för familjemedlemmar som själva är unionsmedborgare eller medborgare

i Förenade kungariket ska artikel 8.4 i direktiv 2004/38/EG tillämpas.

m) Av familjemedlemmar som omfattas av artikel 10.1 e ii eller 10.4 i detta avtal får värdstaten endast kräva att de

uppvisar, utöver de identitetshandlingar som avses i led i) i denna punkt, följande bevishandlingar i enlighet med vad

som anges i artiklarna 8.5 och 10.2 i direktiv 2004/38/EG:

i) En handling som styrker en familjeanknytning eller ett registrerat partnerskap.

ii) Registreringsbeviset eller, om registreringssystem saknas, något annat bevis på att den unionsmedborgare eller den

medborgare i Förenade kungariket de ska förena sig med i värdstaten faktiskt är bosatt i värdstaten.

iii) För make, maka eller registrerad partner, en handling som styrker att en familjeanknytning eller ett registrerat

partnerskap förelåg före övergångsperiodens utgång.

iv) För släktingar i rakt nedstigande led som är under 21 års ålder eller försörjningsberoende och släktingar i rakt

uppstigande led som är försörjningsberoende, samt för sådana släktingar till maka, make eller registrerad partner,

handlingar som styrker att de var släkt med unionsmedborgare eller medborgare i Förenade kungariket före

övergångsperiodens utgång och att de uppfyller villkoren om ålder eller försörjningsberoende i artikel 2.2 c eller d

i direktiv 2004/38/EG.

v) För de personer som avses i artikel 10.4 i detta avtal, bevis på att ett varaktigt förhållande med unionsmedborgare

eller medborgare i Förenade kungariket förelåg före övergångsperiodens utgång och fortsätter att föreligga därefter.

n) För andra fall än de som anges i leden k, l och m får värdstaten inte kräva att sökandena uppvisar bevishandlingar

utöver vad som är strikt nödvändigt och rimligt för att styrka att villkoren för uppehållsrätt enligt denna avdelning är

uppfyllda.

o) Värdstatens behöriga myndigheter ska hjälpa sökandena att styrka sin rätt och att undvika fel eller utelämnanden i

ansökningarna; de ska ge sökandena möjlighet att lämna kompletterande bevis och att rätta till eventuella brister, fel

eller utelämnanden.

p) Kontroller avseende kriminalitet och säkerhetskontroller av sökandena får utföras systematiskt om det sker uteslutande

i syfte att kontrollera om begränsningarna i artikel 20 i detta avtal kan vara tillämpliga. För det ändamålet får

sökandena åläggas att uppge tidigare fällande domar i brottmål som vid tidpunkten för ansökan finns i belastnings­

registret i enlighet med lagen i den stat där domen meddelades. Om värdstaten bedömer det absolut nödvändigt får

den tillämpa förfarandet i artikel 27.3 i direktiv 2004/38/EG vad gäller förfrågningar till andra stater om tidigare

förekomster i belastningsregister.

q) Den nya uppehållshandlingen ska innehålla en förklaring om att den har utfärdats i enlighet med detta avtal.

r) Sökanden ska ha tillgång till domstolsprövning och, om så är lämpligt, prövning av administrativ myndighet i

värdstaten av beslut om avslag på ansökan om uppehållsstatus. Prövningsförfarandena ska göra det möjligt att granska

beslutets laglighet samt de fakta och omständigheter som ligger till grund för beslutet i fråga. Sådana prövningsför­

faranden ska säkerställa att beslutet inte är oproportionerligt.

2.

Under den period som avses i punkt 1 b i denna artikel och den eventuella förlängningen av perioden på ett år enligt

led c i den punkten ska alla rättigheter som föreskrivs i denna del anses tillämpliga på unionsmedborgare eller medborgare i

Förenade kungariket, deras respektive familjemedlemmar och andra personer som uppehåller sig i värdstaten, i enlighet

med de villkor och begränsningar som anges i artikel 20.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/18

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

129

3.

I avvaktan på de behöriga myndigheternas slutliga beslut om en ansökan som avses i punkt 1, och i avvaktan på ett

lagakraftvunnet avgörande i fall av domstolsprövning av de behöriga myndigheternas avslag på en sådan ansökan, ska alla

rättigheter som föreskrivs i denna del anses tillämpliga på sökanden, inbegripet artikel 21 om rättssäkerhetsgarantier och

rätt att överklaga, med förbehåll för villkoren i artikel 20.4.

4.

Om värdstaten har valt att inte kräva att unionsmedborgare, medborgare i Förenade kungariket, deras

familjemedlemmar, och andra personer, som uppehåller sig på dess territorium i enlighet med villkoren i denna avdelning

ska ansöka om ny uppehållsstatus enligt punkt 1 som förutsättning för lagligt uppehåll, ska de som är berättigade till

uppehållsrätt enligt denna avdelning ha rätt att i enlighet med villkoren i direktiv 2004/38/EG få en uppehållshandling,

som får vara i digital form, som innehåller en förklaring om att den har utfärdats i enlighet med detta avtal.

Artikel 19

Utfärdande av uppehållshandlingar under övergångsperioden

1.

Under övergångsperioden får en värdstat tillåta att ansökningar om uppehållsstatus eller uppehållshandlingar enligt

artikel 18.1 och 18.4 lämnas in frivilligt från och med den dag då detta avtal träder i kraft.

2.

Beslut om bifall eller avslag på sådana ansökningar ska fattas i enlighet med artikel 18.1 och 18.4. Beslut enligt

artikel 18.1 ska inte få verkan förrän efter övergångsperiodens utgång.

3.

Om en ansökan enligt artikel 18.1 bifalls före övergångsperiodens utgång får värdstaten inte återkalla beslutet om

beviljande av uppehållsstatus före övergångsperiodens utgång på andra grunder än dem som anges i kapitel VI och

artikel 35 i direktiv 2004/38/EG.

4.

Om en ansökan avslås före övergångsperiodens utgång får sökanden ansöka igen när som helst före utgången av den

period som anges i artikel 18.1 b.

5.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4 ska prövningsförfarandena enligt artikel 18.1 r vara tillgängliga från

och med dagen för sådana beslut om avslag på en ansökan som avses i punkt 2 i denna artikel.

Artikel 20

Begränsningar av rätt till uppehåll och inresa

1.

Beteendet hos unionsmedborgare, medborgare i Förenade kungariket, deras familjemedlemmar och andra personer

som utövar rättigheter enligt denna avdelning ska beaktas i enlighet med kapitel VI i direktiv 2004/38/EG om beteendet

ägde rum före övergångsperiodens utgång.

2.

Beteendet hos unionsmedborgare, medborgare i Förenade kungariket, deras familjemedlemmar och andra personer

som utövar rättigheter enligt denna avdelning får utgöra grund för att begränsa uppehållsrätten i värdstaten eller rätten till

inresa i arbetsstaten i enlighet med nationell lagstiftning, om beteendet ägde rum före övergångsperiodens utgång.

3.

Värdstaten eller arbetsstaten får vidta nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet enligt

denna avdelning i händelse av missbruk av rättigheter eller bedrägeri, i enlighet med vad som anges i artikel 35 i direktiv

2004/38/EG. Sådana åtgärder ska vara i enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artikel 21 i detta avtal.

4.

Värdstaten eller arbetsstaten får avlägsna sökande som lämnat in ansökningar som är att betrakta som bedrägeri eller

missbruk från sitt territorium enligt villkoren i direktiv 2004/38/EG, särskilt artiklarna 31 och 35, även innan en

lagakraftvunnen dom har meddelats i fall av domstolsprövning av ett avslag på sådan ansökan.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/19

Ds 2020:5

Bilaga 1

130

Artikel 21

Rättssäkerhetsgarantier och rätt att överklaga

De rättssäkerhetsgarantier som anges i artikel 15 och kapitel VI i direktiv 2004/38/EG ska tillämpas på alla beslut av

värdstaten som begränsar uppehållsrätten för de personer som avses i artikel 10 i detta avtal.

Artikel 22

Närstående rättigheter

I enlighet med artikel 23 i direktiv 2004/38/EG ska familjemedlemmar till unionsmedborgare eller till medborgare i

Förenade kungariket, oavsett medborgarskap, som har uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt i värdstaten eller

arbetsstaten ha rätt att ta anställning eller inleda verksamhet som egenföretagare där.

Artikel 23

Likabehandling

1.

I enlighet med artikel 24 i direktiv 2004/38/EG och om inte annat följer av de särskilda bestämmelserna i denna

avdelning och avdelningarna I och IV i denna del ska alla unionsmedborgare eller medborgare i Förenade kungariket som

med stöd av detta avtal uppehåller sig på värdstatens territorium åtnjuta samma behandling som värdstatens medborgare

inom de områden som omfattas av denna del. Även familjemedlemmar till unionsmedborgare eller medborgare i Förenade

kungariket som har uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt ska åtnjuta denna rättighet.

2.

Med avvikelse från punkt 1 ska värdstaten inte vara skyldig att bevilja socialt bistånd under uppehållsperioder på

grundval av artikel 6 eller artikel 14.4 b i direktiv 2004/38/EG, och inte heller vara skyldig att, innan en person har

förvärvat permanent uppehållsrätt i enlighet med artikel 15 i detta avtal, bevilja bistånd till uppehälle för studier, inklusive

yrkesutbildning, i form av studiebidrag eller studielån till andra personer än anställda, egenföretagare, personer som

behåller sådan status eller deras familjemedlemmar.

Kapitel 2

ARBETSTAGARES OCH EGENFÖRETAGARES RÄTTIGHETER

Artikel 24

Arbetstagares rättigheter

1.

Med förbehåll för de begränsningar som anges i artikel 45.3 och 45.4 i EUF-fördraget ska arbetstagare i värdstaten

och gränsarbetare i arbetsstaten eller arbetsstaterna åtnjuta de rättigheter som garanteras av artikel 45 i EUF-fördraget och

de rättigheter som garanteras genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 (8). Dessa rättigheter

omfattar

a) rätten att inte diskrimineras på grund av nationalitet när det gäller anställning, lön och andra arbets- och

anställningsvillkor,

b) rätten att starta och utöva verksamhet i enlighet med de regler som är tillämpliga på värdstatens eller arbetsstatens

medborgare,

c) samma rätt till hjälp av värdstatens eller arbetsstatens arbetsförmedlingar som de egna medborgarna,

d) rätten till likabehandling avseende anställnings- och arbetsvillkor, särskilt vad gäller lön, uppsägning och, i händelse av

arbetslöshet, återinsättande i arbete eller återanställning,

(8) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen

(EUT L 141, 27.5.2011, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/20

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

131

e) rätten till sociala och skattemässiga förmåner,

f) kollektiva rättigheter,

g) samma rättigheter och förmåner som beviljas nationella arbetstagare i fråga om boende,

h) rätten för deras barn att få tillgång till allmän utbildning, lärlingsutbildning och yrkesutbildning på samma villkor som

värdstatens eller arbetsstatens medborgare, om barnen uppehåller sig på det territorium där arbetstagaren arbetar.

2.

Om en släkting i rakt nedstigande led till en arbetstagare som inte längre uppehåller sig i värdstaten får utbildning i

den staten ska släktingens faktiska vårdnadshavare ha rätt att uppehålla sig i den staten till dess att släktingen uppnår

myndighetsålder, och även efter det att myndighetsålder har uppnåtts om släktingen fortsätter att vara i behov av den

faktiska vårdnadshavarens närvaro och omvårdnad för att genomgå och fullfölja sin utbildning.

3.

Anställda gränsarbetare ska ha rätt att resa in i och ut ur arbetsstaten i enlighet med artikel 14 i detta avtal och ska

bibehålla de rättigheter de hade som arbetstagare där, förutsatt att de befinner sig i någon av de situationer som anges i

artikel 7.3 a, b, c och d i direktiv 2004/38/EG, även om de inte flyttar till arbetsstaten.

Artikel 25

Egenföretagares rättigheter

1.

Med förbehåll för begränsningarna i artiklarna 51 och 52 i EUF-fördraget ska egenföretagare i värdstaten och

gränsarbetande egenföretagare i arbetsstaten eller arbetsstaterna åtnjuta de rättigheter som garanteras genom artiklarna 49

och 55 i EUF-fördraget. Dessa rättigheter omfattar

a) rätten att starta och utöva verksamhet som egenföretagare och rätten att bilda och driva företag på samma villkor som

värdstaten föreskriver för sina egna medborgare, i enlighet med artikel 49 i EUF-fördraget,

b) de rättigheter som anges i artikel 24.1 c–h i detta avtal.

2.

Artikel 24.2 ska tillämpas på egenföretagares släktingar i rakt nedstigande led.

3.

Artikel 24.3 ska tillämpas på gränsarbetande egenföretagare.

Artikel 26

Utfärdande av handling om gränsarbetares rättigheter

Arbetsstaten får kräva att unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket som har rättigheter i egenskap av

gränsarbetare enligt denna avdelning ansöker om en handling som styrker att de har sådana rättigheter enligt denna

avdelning. Dessa unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket ska ha rätt att få en sådan handling utfärdad.

Kapitel 3

YRKESKVALIFIKATIONER

Artikel 27

Erkända yrkeskvalifikationer

1.

Om en värdstat eller en arbetsstat före övergångsperiodens utgång erkänner yrkeskvalifikationer, enligt definitionen i

artikel 3.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG (9), som innehas av unionsmedborgare eller medborgare

i Förenade kungariket, och deras familjemedlemmar, ska det erkännandet fortsätta att ha verkan i den staten, inbegripet

rätten att utöva ett yrke på samma villkor som den statens medborgare, förutsatt att yrkeskvalifikationerna erkändes i

enlighet med någon av följande bestämmelser:

(9) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255,

30.9.2005, s. 22).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/21

Ds 2020:5

Bilaga 1

132

a) Avdelning III i direktiv 2005/36/EG vad gäller erkännande av yrkeskvalifikationer i samband med utövande av

etableringsfriheten, oavsett om detta erkännande omfattades av den generella ordningen för erkännande av bevis på

formella kvalifikationer, ordningen för erkännande av yrkeserfarenhet eller ordningen för erkännande på grundval av

samordning av minimikraven för utbildning.

b) Artikel 10.1 och 10.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG (10) vad gäller tillträde till advokatyrket i

värdstaten eller arbetsstaten.

c) Artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG (11) vad gäller godkännande av lagstadgade revisorer

från en annan medlemsstat.

d) Rådets direktiv 74/556/EEG (12) vad gäller erkännande av bevis på de kunskaper och färdigheter som krävs för att starta

eller utöva verksamhet som egenföretagare eller agent inom handel med och distribution av giftiga ämnen eller

verksamhet som innebär yrkesmässig användning av giftiga ämnen.

2.

Vid tillämpningen av punkt 1 a i denna artikel ska ett erkännande av yrkeskvalifikationer inbegripa

a) erkännande av yrkeskvalifikationer som har skett med stöd av artikel 3.3 i direktiv 2005/36/EG,

b) beslut om beviljande av partiellt tillträde till en yrkesverksamhet enligt artikel 4f i direktiv 2005/36/EG,

c) erkännande av yrkeskvalifikationer i etableringssyfte enligt artikel 4d i direktiv 2005/36/EG.

Artikel 28

Pågående förfaranden för erkännande av yrkeskvalifikationer

Artikel 4, artikel 4d vad gäller erkännande av yrkeskvalifikationer i etableringssyfte, artikel 4f och avdelning III i direktiv

2005/36/EG, artikel 10.1, 10.3 och 10.4 i direktiv 98/5/EG, artikel 14 i direktiv 2006/43/EG samt direktiv 74/556/EEG

ska tillämpas vid granskningar som en behörig myndighet i värdstaten eller arbetsstaten utför av ansökningar om

erkännande av yrkeskvalifikationer som unionsmedborgare eller medborgare i Förenade kungariket gör före övergångs­

periodens utgång, samt vid beslut om sådana ansökningar.

Artiklarna 4a, 4b och 4e i direktiv 2005/36/EG ska också i relevant omfattning tillämpas på fullföljande av förfaranden för

erkännande av yrkeskvalifikationer i etableringssyfte enligt artikel 4d i det direktivet.

Artikel 29

Administrativt samarbete rörande erkännande av yrkeskvalifikationer

1.

Vad gäller sådana pågående ansökningar som avses i artikel 28 ska Förenade kungariket och medlemsstaterna

samarbeta för att underlätta tillämpningen av artikel 28. Samarbetet får omfatta utbyte av information, inbegripet vidtagna

disciplinåtgärder eller ålagda straffrättsliga påföljder och andra allvarliga och särskilda händelser som sannolikt kan få

konsekvenser för utövandet av de yrkesverksamheter som omfattas av de direktiv som anges i artikel 28.

(10) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av

advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls (EGT L 77, 14.3.1998, s. 36).

(11) Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad revision av årsredovisning, årsbokslut och

koncernredovisning och om ändring av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG samt om upphävande av rådets direktiv

84/253/EEG (EUT L 157, 9.6.2006, s. 87).

(12) Rådets direktiv 74/556/EEG av den 4 juni 1974 med detaljbestämmelser om övergångsåtgärder för olika former av verksamhet inom

handel med och distribution av giftiga ämnen och verksamhet som medför yrkesmässig användning av dessa produkter inklusive

verksamhet som agent (EGT L 307, 18.11.1974, s. 1)

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/22

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

133

2.

Med avvikelse från artikel 8 ska Förenade kungariket under en period av högst nio månader från övergångsperiodens

utgång ha rätt att använda informationssystemet för den inre marknaden för sådana ansökningar som avses i artikel 28 i

den mån de rör förfaranden för erkännande av yrkeskvalifikationer i etableringssyfte enligt artikel 4d i direktiv

2005/36/EG.

AVDELNING III

SAMORDNING AV SOCIALA TRYGGHETSSYSTEM

Artikel 30

Personkrets

1.

Denna avdelning ska tillämpas på följande personer:

a) Unionsmedborgare som omfattas av Förenade kungarikets lagstiftning vid övergångsperiodens utgång, samt deras

familjemedlemmar och efterlevande.

b) Medborgare i Förenade kungariket som omfattas av en medlemsstats lagstiftning vid övergångsperiodens utgång, samt

deras familjemedlemmar och efterlevande.

c) Unionsmedborgare som är bosatta i Förenade kungariket och omfattas av en medlemsstats lagstiftning vid övergångs­

periodens utgång, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

d) Medborgare i Förenade kungariket som är bosatta i en medlemsstat och omfattas av Förenade kungarikets lagstiftning

vid övergångsperiodens utgång, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

e) Personer som inte omfattas av leden a–d men som är

i) unionsmedborgare som utövar verksamhet som anställda eller egenföretagare i Förenade kungariket vid övergångs­

periodens utgång och som omfattas av en medlemsstats lagstiftning i enlighet med avdelning II i Europaparlamentets

och rådets förordning (EG) nr 883/2004 (13), samt deras familjemedlemmar och efterlevande, eller

ii) medborgare i Förenade kungariket som utövar verksamhet som anställda eller egenföretagare i en eller flera

medlemsstater vid övergångsperiodens utgång och som omfattas av Förenade kungarikets lagstiftning i enlighet

med avdelning II i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004, samt deras familjemedlemmar och

efterlevande.

f) Statslösa och flyktingar, som uppehåller sig i en medlemsstat eller i Förenade kungariket och som befinner sig i någon av

de situationer som beskrivs i leden a–e samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

g) Tredjelandsmedborgare, samt deras familjemedlemmar och efterlevande, som befinner sig i någon av de situationer som

beskrivs i leden a–e, förutsatt att de uppfyller villkoren i rådets förordning (EG) nr 859/2003 (14).

2.

De personer som avses i punkt 1 ska omfattas så länge som de utan avbrott befinner sig i någon av de situationer som

beskrivs i den punkten och som involverar både en medlemsstat och Förenade kungariket samtidigt.

3.

Denna avdelning ska även gälla för personer som inte omfattas eller inte längre omfattas av punkt 1 a–e i denna

artikel men som omfattas av artikel 10 i detta avtal, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

4.

De personer som avses i punkt 3 ska omfattas så länge de fortsätter att ha rätt att uppehålla sig i värdstaten enligt

artikel 13 i detta avtal, eller rätt att arbeta i sin arbetsstat enligt artikel 24 eller 25 i detta avtal.

(13) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen

(EUT L 166, 30.4.2004, s. 1).

(14) Rådets förordning (EG) nr 859/2003 av den 14 maj 2003 om utvidgning av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 och

förordning (EEG) nr 574/72 till att gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av

dessa bestämmelser (EUT L 124, 20.5.2003, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/23

Ds 2020:5

Bilaga 1

134

5.

När denna artikel hänvisar till familjemedlemmar och efterlevande ska dessa omfattas av denna avdelning endast i den

mån de genom sin status härleder rättigheter och skyldigheter enligt förordning (EG) nr 883/2004.

Artikel 31

Regler om samordning av de sociala trygghetssystemen

1.

De regler och mål som anges i artikel 48 i EUF-fördraget och i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG)

nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 (15) ska tillämpas på personer som omfattas av denna avdelning.

Unionen och Förenade kungariket ska vederbörligen beakta de beslut och rekommendationer från den administrativa

kommissionen för samordning av de sociala trygghetssystemen, knuten till Europeiska kommissionen och inrättad genom

förordning (EG) nr 883/2004 (nedan kallad administrativa kommissionen), som förtecknas i del I i bilaga I till detta avtal.

2.

Med avvikelse från artikel 9 i detta avtal ska definitionerna i artikel 1 i förordning (EG) nr 883/2004 gälla vid

tillämpningen av denna avdelning.

3.

Vad gäller tredjelandsmedborgare som uppfyller villkoren i förordning (EG) nr 859/2003, samt deras

familjemedlemmar eller efterlevande inom tillämpningsområdet för denna avdelning, ska hänvisningarna till förordning

(EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 i denna avdelning förstås som hänvisningar till rådets förordning

(EEG) nr 1408/71 (16) respektive rådets förordning (EEG) nr 574/72 (17). Hänvisningar till särskilda bestämmelser i

förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 ska förstås som hänvisningar till motsvarande

bestämmelser i förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning (EEG) nr 574/72.

Artikel 32

Särskilda situationer som omfattas

1.

Följande regler ska tillämpas i följande situationer och i den omfattning som anges i denna artikel, i den mån de rör

personer som inte omfattas, eller inte längre omfattas, av artikel 30:

a) Följande personer ska omfattas av denna avdelning när det gäller åberopande av och sammanläggning av perioder av

försäkring, anställning, verksamhet som egenföretagare eller bosättning, inbegripet rättigheter och skyldigheter som

grundar sig på sådana perioder i enlighet med förordning (EG) nr 883/2004:

i) Unionsmedborgare, liksom statslösa och flyktingar som är bosatta i en medlemsstat och tredjelandsmedborgare som

uppfyller villkoren i förordning (EG) nr 859/2003, vilka har omfattats av Förenade kungarikets lagstiftning före

övergångsperiodens utgång, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

ii) Medborgare i Förenade kungariket, liksom statslösa och flyktingar som är bosatta i Förenade kungariket och

tredjelandsmedborgare som uppfyller villkoren i förordning (EG) nr 859/2003, vilka har omfattats av lagstiftningen

i en medlemsstat före övergångsperiodens utgång, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

Vid sammanläggning av perioder ska perioder som fullgjorts både före och efter övergångsperiodens utgång beaktas i

enlighet med förordning (EG) nr 883/2004.

(15) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning

(EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, 30.10.2009, s. 1).

(16) Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda,

egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2).

(17) Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av

systemen för social trygghet när anställda eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/24

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

135

b) Reglerna i artiklarna 20 och 27 i förordning (EG) nr 883/2004 ska fortsätta att tillämpas på personer som före

övergångsperiodens utgång hade sökt tillstånd att få en planerad hälso- och sjukvårdsbehandling i enlighet med

förordning (EG) nr 883/2004 fram till dess att behandlingen upphör. Motsvarande förfaranden för återbetalning ska

också tillämpas även efter det att behandlingen upphört. Sådana personer och deras medföljande ska ha rätt att resa in i

och ut ur behandlingsstaten, i enlighet med tillämpliga delar av artikel 14.

c) Reglerna i artiklarna 19 och 27 i förordning (EG) nr 883/2004 ska fortsätta att tillämpas på personer som omfattas av

förordning (EG) nr 883/2004 och som vid övergångsperiodens utgång vistas i en medlemsstat eller i Förenade

kungariket, fram till dess att vistelsen upphör. Motsvarande förfaranden för återbetalning ska också tillämpas även efter

det att vistelsen eller behandlingen upphört.

d) Reglerna i artiklarna 67, 68 och 69 i förordning (EG) nr 883/2004 ska så länge villkoren är uppfyllda fortsätta att

tillämpas på beviljande av familjeförmåner som följande personer har rätt till vid övergångsperiodens utgång:

i) Unionsmedborgare, statslösa och flyktingar som är bosatta i en medlemsstat samt tredjelandsmedborgare som

uppfyller villkoren i förordning (EG) nr 859/2003 och uppehåller sig i en medlemsstat, vilka omfattas av

lagstiftningen i en medlemsstat och har familjemedlemmar som uppehåller sig i Förenade kungariket vid övergångs­

periodens utgång.

ii) Medborgare i Förenade kungariket, liksom statslösa och flyktingar som är bosatta i Förenade kungariket samt

tredjelandsmedborgare som uppfyller villkoren i förordning (EG) nr 859/2003 och uppehåller sig i Förenade

kungariket, vilka omfattas av Förenade kungarikets lagstiftning och har familjemedlemmar som uppehåller sig i en

medlemsstat vid övergångsperiodens utgång.

e) I de situationer som avses i led d i) och ii) i denna punkt ska förordning (EG) nr 883/2004 och motsvarande

bestämmelser i förordning (EG) nr 987/2009 fortsätta att tillämpas på personer som vid övergångsperiodens utgång

åtnjuter rättigheter i egenskap av familjemedlemmar enligt förordning (EG) nr 883/2004, såsom en härledd rätt till

vårdförmåner vid sjukdom, så länge som villkoren däri är uppfyllda.

2.

Bestämmelserna i avdelning III kapitel 1 i förordning (EG) nr 883/2004 om förmåner vid sjukdom ska tillämpas på

personer som tar emot förmåner enligt punkt 1 a i denna artikel.

Denna punkt ska i tillämpliga delar gälla familjeförmåner grundade på artiklarna 67, 68 och 69 i förordning (EG)

nr 883/2004.

Artikel 33

Medborgare i Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz

1.

De bestämmelser i denna avdelning som är tillämpliga på unionsmedborgare ska vara tillämpliga på medborgare i

Island, Furstendömet Liechtenstein, Konungariket Norge och Schweiziska edsförbundet förutsatt att

a) Island, Furstendömet Liechtenstein, Konungariket Norge och Schweiziska edsförbundet, beroende på vad som är

tillämpligt, har ingått och tillämpar motsvarande avtal med Förenade kungariket som är tillämpliga på

unionsmedborgare, och

b) Island, Furstendömet Liechtenstein, Konungariket Norge och Schweiziska edsförbundet, beroende på vad som är

tillämpligt, har ingått och tillämpar motsvarande avtal med unionen som är tillämpliga på medborgare i Förenade

kungariket.

2.

Efter det att Förenade kungariket och unionen har anmält dagen för ikraftträdande av de avtal som avses i punkt 1 i

denna artikel ska den gemensamma kommitté som inrättas genom artikel 164 (nedan kallad gemensamma kommittén)

fastställa den dag från och med vilken bestämmelserna i denna avdelning ska vara tillämpliga på medborgare i Island,

Furstendömet Liechtenstein, Konungariket Norge och Schweiziska edsförbundet, beroende på vad som är tillämpligt.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/25

Ds 2020:5

Bilaga 1

136

Artikel 34

Administrativt samarbete

1.

Med avvikelse från artiklarna 7 och 128.1 ska Förenade kungariket från och med den dag då detta avtal träder i kraft

ha observatörsstatus i administrativa kommissionen. När punkter på dagordningen som avser denna avdelning berör

Förenade kungariket får Förenade kungariket sända en företrädare, som ska närvara med rådgivande funktion, till

administrativa kommissionens sammanträden och till sammanträdena i de organ som avses i artiklarna 73 och 74 i

förordning (EG) nr 883/2004, när sådana punkter diskuteras.

2.

Med avvikelse från artikel 8 ska Förenade kungariket delta i det elektroniska utbytet av socialförsäkringsuppgifter

(EESSI) och bära de därtill relaterade kostnaderna.

Artikel 35

Återbetalning, återkrav, indrivning och avräkning

Bestämmelserna i förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 om återbetalning, återkrav, indrivning och

avräkning ska fortsätta att vara tillämpliga vid händelser, i den mån de rör personer som inte omfattas av artikel 30, som

a) inträffade före övergångsperiodens utgång, eller

b) inträffar efter övergångsperiodens utgång och rör personer som omfattades av artikel 30 eller 32 när händelsen

inträffade.

Artikel 36

Rättslig utveckling och anpassningar av unionsakter

1.

Om förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 ändras eller ersätts efter övergångsperiodens utgång ska

hänvisningar till de förordningarna i detta avtal förstås som hänvisningar till de förordningarna i ändrad eller ersatt lydelse, i

enlighet med de akter som förtecknas i del II i bilaga I till detta avtal.

Gemensamma kommittén ska se över del II i bilaga I till detta avtal och anpassa den till eventuella akter om ändring eller

ersättning av förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 så snart som unionen antar en sådan akt. För detta

ändamål ska unionen, i gemensamma kommittén och så snart som möjligt efter antagandet, underrätta Förenade

kungariket om eventuella akter om ändring eller ersättning av dessa förordningar.

2.

Med avvikelse från punkt 1 andra stycket ska gemensamma kommittén bedöma effekterna av en akt om ändring eller

ersättning av förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 om akten

a) ändrar eller ersätter de sakområden som omfattas av artikel 3 i förordning (EG) nr 883/2004, eller

b) gör en kontantförmån exporterbar i fall då kontantförmånen var icke-exporterbar enligt förordning (EG) nr 883/2004

vid övergångsperiodens utgång, eller gör en kontantförmån icke-exporterbar i fall då kontantförmånen var exporterbar

vid övergångsperiodens utgång, eller

c) gör en kontantförmån exporterbar på obegränsad tid, i fall då kontantförmånen vid övergångsperiodens utgång var

exporterbar endast under en begränsad tid enligt förordning (EG) nr 883/2004, eller gör en kontantförmån exporterbar

endast under en begränsad tid i fall då kontantförmånen vid övergångsperiodens utgång var exporterbar på obegränsad

tid enligt den förordningen.

Vid sin bedömning ska gemensamma kommittén uppriktigt beakta omfattningen av de ändringar som avses i första stycket

i denna punkt samt betydelsen av att förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 fortsätter att fungera väl i

förhållandet mellan unionen och Förenade kungariket och betydelsen av att det finns en behörig stat i förhållande till

enskilda som omfattas av förordning (EG) nr 883/2004.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/26

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

137

Om gemensamma kommittén så beslutar senast sex månader efter det att den tagit emot en underrättelse från unionen

enligt punkt 1 ska del II i bilaga I till detta avtal inte anpassas till den akt som avses i första stycket i den här punkten.

Vid tillämpningen av denna punkt gäller följande definitioner:

a) exporterbar: utbetalningsbar enligt förordning (EG) nr 883/2004 till eller med avseende på en person som är bosatt i en

medlemsstat eller i Förenade kungariket om den institution som ansvarar för att tillhandahålla förmånen inte är

belägen där; icke-exporterbar ska tolkas på motsvarande sätt.

b) exporterbar på obegränsad tid: exporterbar så länge som de förutsättningar som ger rätt till förmånerna är uppfyllda.

3.

Förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 ska vid tillämpningen av detta avtal förstås så att de

inbegriper de anpassningar som förtecknas i del III i bilaga I till detta avtal. Så snart som möjligt efter antagandet av

eventuella ändringar av nationella bestämmelser av betydelse för del III i bilaga I till detta avtal ska Förenade kungariket

underrätta unionen om detta i gemensamma kommittén.

4.

Administrativa kommissionens beslut och rekommendationer ska vid tillämpningen av detta avtal förstås så att de

inbegriper de beslut och rekommendationer som förtecknas i del I i bilaga I. Gemensamma kommittén ska ändra del I i

bilaga I så att den återspeglar alla nya beslut eller rekommendationer som administrativa kommissionen antar. För detta

ändamål ska unionen så snart som möjligt efter det att administrativa kommissionen har antagit beslut och

rekommendationer underrätta Förenade kungariket om detta i gemensamma kommittén. Sådana ändringar ska göras av

gemensamma kommittén på förslag av unionen eller Förenade kungariket.

AVDELNING IV

ANDRA BESTÄMMELSER

Artikel 37

Publicitet

Medlemsstaterna och Förenade kungariket ska sprida information om rättigheter och skyldigheter för personer som

omfattas av denna del, särskilt genom informationskampanjer som bedrivs på lämpligt sätt i nationella och lokala medier

och i andra kommunikationskanaler.

Artikel 38

Förmånligare bestämmelser

1.

Denna del ska inte påverka lagar eller andra författningar som är tillämpliga i en värdstat eller en arbetsstat och som

skulle vara förmånligare för de berörda personerna. Denna punkt ska inte tillämpas på avdelning III.

2.

Artiklarna 12 och 23.1 ska inte påverka tillämpningen av arrangemangen mellan Förenade kungariket och Irland

rörande den gemensamma resezonen vad gäller förmånligare behandling som dessa arrangemang kan medföra för de

berörda personerna.

Artikel 39

Livslångt skydd

De personer som omfattas av denna del ska åtnjuta de rättigheter som föreskrivs i de relevanta avdelningarna i denna del

livet ut, såvida de inte upphör att uppfylla de villkor som anges i de avdelningarna.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/27

Ds 2020:5

Bilaga 1

138

TREDJE DELEN

SEPARATIONSBESTÄMMELSER

AVDELNING I

VAROR SOM SLÄPPTS UT PÅ MARKNADEN

Artikel 40

Definitioner

I denna avdelning gäller följande definitioner:

a) tillhandahållande på marknaden: varje leverans av en vara för distribution, förbrukning eller användning på marknaden i

samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller kostnadsfritt.

b) utsläppande på marknaden: tillhandahållande för första gången av en vara på marknaden i unionen eller Förenade

kungariket.

c) leverans av en vara för distribution, förbrukning eller användning: att en befintlig och individuellt identifierbar vara, efter

tillverkningsskedet, är föremål för ett skriftligt eller muntligt avtal mellan två eller flera juridiska eller fysiska personer

om överlåtelse av äganderätt, andra egendomsrättigheter eller innehav av varan, eller är föremål för ett erbjudande till

en eller flera juridiska eller fysiska personer om att ingå ett sådant avtal.

d) ibruktagande: den första användningen av en vara i unionen eller Förenade kungariket av slutanvändaren för avsett

ändamål eller, i fråga om marin utrustning, placering ombord.

e) marknadskontroll: den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av marknadskontrollmyndigheter för att

säkerställa att varor överensstämmer med de tillämpliga kraven och att de inte hotar hälsa, säkerhet eller andra aspekter

av skyddet av allmänintresset.

f) marknadskontrollmyndighet: myndighet i en medlemsstat eller i Förenade kungariket som ansvarar för att utöva

marknadskontroll på sitt territorium.

g) villkor för saluföring av varor: krav på varornas egenskaper såsom kvalitet, prestanda, säkerhet eller mått, inbegripet

varornas sammansättning eller terminologi, symboler, provning och provningsmetoder, förpackning, märkning,

etikettering och förfaranden för bedömning av överensstämmelse som används för sådana varor; begreppet omfattar

även krav på produktionsmetoder och produktionsprocesser, om dessa påverkar varornas egenskaper.

h) organ för bedömning av överensstämmelse: organ som utför bedömningar av överensstämmelse, inbegripet kalibrering,

provning, certifiering och kontroll.

i) anmält organ: organ för bedömning av överensstämmelse som är godkänt för att utföra tredjepartsbedömningar av

överensstämmelse enligt unionsrätt som harmoniserar villkoren för saluföring av varor.

j) djurprodukter: produkter av animaliskt ursprung, animaliska biprodukter och framställda produkter enligt artikel 4.29,

4.30 respektive 4.31 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 (18), foder av animaliskt ursprung

samt livsmedel och foder som innehåller produkter av animaliskt ursprung.

Artikel 41

Fortsatt rörlighet för varor som släppts ut på marknaden

1.

Varje vara som lagligen släppts ut på marknaden i unionen eller i Förenade kungariket före övergångsperiodens

utgång får

a) fortsätta att tillhandahållas på marknaden i unionen eller i Förenade kungariket och röra sig mellan dessa två marknader

tills den når slutanvändaren,

(18) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 av den 9 mars 2016 om överförbara djursjukdomar och om ändring och

upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”) (EUT L 84, 31.3.2016, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/28

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

139

b) om så föreskrivs i tillämpliga unionsrättsliga bestämmelser, tas i bruk i unionen eller i Förenade kungariket.

2.

De krav i artiklarna 34 och 35 i EUF-fördraget och i tillämplig unionsrätt om saluföring av varor, inbegripet villkoren

för saluföring av varor, som är tillämpliga på de berörda varorna ska tillämpas på sådana varor som avses i punkt 1.

3.

Punkt 1 ska tillämpas på alla befintliga och individuellt identifierbara varor i den mening som avses i tredje delen avdelning

II i EUF-fördraget, med undantag för rörlighet från unionsmarknaden till marknaden i Förenade kungariket eller omvänt av

a) levande djur och avelsmaterial,

b) djurprodukter.

4.

För förflyttningar av levande djur eller avelsmaterial från en medlemsstat till Förenade kungariket eller omvänt ska de

unionsrättsliga bestämmelser som förtecknas i bilaga II tillämpas, förutsatt att avsändningsdagen inföll före övergångs­

periodens utgång.

5.

Denna artikel ska inte påverka möjligheten för Förenade kungariket, en medlemsstat eller unionen att vidta åtgärder

för att förbjuda eller begränsa tillhandahållande på marknaden av sådana varor som avses i punkt 1 eller en kategori av

sådana varor, i den mån och omfattning som unionsrätten tillåter.

6.

Bestämmelserna i denna avdelning ska inte påverka tillämpningen av gällande regler om försäljningsformer,

immaterialrätt, tullförfaranden, tullsatser eller skatter.

Artikel 42

Bevis på utsläppande på marknaden

Om en ekonomisk aktör åberopar artikel 41.1 med avseende på en viss vara ska aktören ha bevisbördan när det gäller att,

med hjälp av alla relevanta handlingar, styrka att varan släppts ut på marknaden i unionen eller i Förenade kungariket före

övergångsperiodens utgång.

Artikel 43

Marknadskontroll

1.

Medlemsstaternas och Förenade kungarikets marknadskontrollmyndigheter ska utan dröjsmål utbyta all relevant

information som samlas in med avseende på sådana varor som avses i artikel 41.1 i samband med sin marknadskontroll.

De ska särskilt upplysa varandra och Europeiska kommissionen om all information som rör varor som utgör en allvarlig

risk samt om åtgärder som vidtagits beträffande varor som inte uppfyller kraven, inbegripet relevanta upplysningar från

nät, informationssystem och databaser som inrättats enligt unionsrätten eller Förenade kungarikets rätt med avseende på

sådana varor.

2.

Medlemsstaterna och Förenade kungariket ska utan dröjsmål överföra varje begäran från sina respektive

marknadskontrollmyndigheter till ett organ för bedömning av överensstämmelse som är etablerat på deras territorium, om

begäran avser en bedömning av överensstämmelse som organet utfört i sin egenskap av anmält organ före övergångs­

periodens utgång. Medlemsstaterna och Förenade kungariket ska se till att varje sådan begäran omedelbart åtgärdas av

organet för bedömning av överensstämmelse.

Artikel 44

Överföring av akter och handlingar som rör pågående ärenden

Förenade kungariket ska utan dröjsmål, till en medlemsstats behöriga myndighet utsedd enligt förfarandena i tillämplig

unionsrätt, överföra alla relevanta akter eller handlingar som rör bedömningar, godkännanden och tillstånd vars

handläggning fortfarande pågick dagen före dagen för detta avtals ikraftträdande och som en behörig myndighet i

Förenade kungariket ansvarade för i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 (19),

förordning (EG) nr 1107/2009 (20), direktiv 2001/83/EG (21) och direktiv 2001/82/EG (22).

(19) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och

användning av biocidprodukter (EUT L 167, 27.6.2012, s. 1).

(20) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på

marknaden (EUT L 309, 24.11.2009, s. 1).

(21) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för

humanläkemedel (EGT L 311, 28.11.2001, s. 67).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/29

Ds 2020:5

Bilaga 1

140

Artikel 45

Tillhandahållande av information om tidigare godkännandeärenden för läkemedel

1.

Förenade kungariket ska på motiverad begäran från en medlemsstat eller Europeiska läkemedelsmyndigheten utan

dröjsmål tillhandahålla den dokumentation som legat till grund för ett godkännande för försäljning avseende ett läkemedel

som godkänts av en behörig myndighet i Förenade kungariket före övergångsperiodens utgång, om dokumentationen är

nödvändig för bedömning av en ansökan om godkännande för försäljning i enlighet med artiklarna 10 och 10a i direktiv

2001/83/EG eller artiklarna 13 och 13a i direktiv 2001/82/EG.

2.

En medlemsstat ska på motiverad begäran från Förenade kungariket utan dröjsmål tillhandahålla den dokumentation

som legat till grund för ett godkännande för försäljning avseende ett läkemedel som godkänts av en behörig myndighet i

den medlemsstaten före övergångsperiodens utgång, om dokumentationen är nödvändig för bedömning av en ansökan

om godkännande för försäljning i Förenade kungariket i enlighet med kraven i Förenade kungarikets lagstiftning, i den

mån kraven i den lagstiftningen är att likställa med kraven i artiklarna 10 och 10a i direktiv 2001/83/EG eller artiklarna

13 och 13a i direktiv 2001/82/EG.

Artikel 46

Tillhandahållande av information som innehas av anmälda organ etablerade i Förenade kungariket eller i en

medlemsstat

1.

Förenade kungariket ska säkerställa att information som innehas av ett organ för bedömning av överensstämmelse,

etablerat i Förenade kungariket, och som rör organets verksamhet i egenskap av anmält organ enligt unionsrätten före

övergångsperiodens utgång, på begäran av intygsinnehavaren tillhandahålls utan dröjsmål till ett anmält organ etablerat i

en medlemsstat såsom anges av intygsinnehavaren.

2.

Varje medlemsstat ska säkerställa att information som innehas av ett anmält organ, etablerat i den berörda

medlemsstaten, och som rör organets verksamhet före övergångsperiodens utgång, på begäran av intygsinnehavaren

tillhandahålls utan dröjsmål till ett organ för bedömning av överensstämmelse etablerat i Förenade kungariket såsom anges

av intygsinnehavaren.

AVDELNING II

PÅGÅENDE TULLFÖRFARANDEN

Artikel 47

Unionsstatus för varor

1.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 (23) ska tillämpas på unionsvaror enligt artikel 5.23 i

den förordningen, när sådana varor flyttas från Förenade kungarikets tullområde till unionens tullområde eller omvänt,

förutsatt att förflyttningen inleddes före övergångsperiodens utgång och avslutades därefter. En förflyttning av varor som

inleddes före övergångsperiodens utgång och avslutas därefter ska betraktas som en förflyttning inom unionen när det

gäller krav på import- och exportlicenser i unionsrätten.

(22) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för veterinärme-

dicinska läkemedel (EGT L 311, 28.11.2001, s. 1).

(23) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen

(EUT L 269, 10.10.2013, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/30

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

141

2.

Vid tillämpningen av punkt 1 ska antagandet om varors tullstatus som unionsvaror enligt artikel 153.1 i förordning

(EU) nr 952/2013 inte gälla. Sådana varors tullstatus som unionsvaror, samt det förhållandet att den förflyttning som avses

i punkt 1 inleddes före övergångsperiodens utgång, ska för varje förflyttning som den berörda personen utför styrkas med

något av de medel som anges i artikel 199 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2447 (24). Bevis på att

förflyttningen har inletts ska tillhandahållas i form av ett transportdokument för varorna.

3.

Punkt 2 ska inte tillämpas på unionsvaror som transporteras med flyg och som har lastats eller omlastats på en

flygplats inom Förenade kungarikets tullområde för vidare befordran till unionens tullområde, eller som har lastats eller

omlastats på en flygplats inom unionens tullområde för vidare befordran till Förenade kungarikets tullområde, om sådana

varor transporteras enligt ett enda transportdokument som utfärdats i något av de berörda tullområdena, förutsatt att

förflyttningen med flyg inleddes före övergångsperiodens utgång och avslutades därefter.

4.

Punkt 2 ska inte tillämpas på unionsvaror som transporteras sjövägen och har skeppats mellan hamnar inom

Förenade kungarikets tullområde och hamnar inom unionens tullområde av en reguljär fartygslinje enligt artikel 120 i

kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2446 (25), förutsatt att

a) färden mellan hamnarna inom Förenade kungarikets tullområde och hamnarna inom unionens tullområde inleddes före

övergångsperiodens utgång och avslutades därefter, och

b) fartyget i den reguljära fartygslinjen anlöpte en eller flera hamnar inom Förenade kungarikets tullområde eller unionens

tullområde före övergångsperiodens utgång.

5.

När fartyget i den reguljära fartygslinjen under den resa som avses i punkt 4 a anlöper en eller flera hamnar inom

Förenade kungarikets tullområde efter övergångsperiodens utgång ska följande gälla:

a) För varor som lastats före övergångsperiodens utgång och lossas i de hamnarna ska tullstatusen som unionsvaror inte

ändras.

b) För varor som lastas i hamnar som anlöps efter övergångsperiodens utgång ska tullstatusen som unionsvaror inte

ändras förutsatt att den styrks i enlighet med punkt 2.

Artikel 48

Summarisk införseldeklaration och deklaration före avgång

1.

Förordning (EU) nr 952/2013 ska tillämpas på summariska införseldeklarationer som getts in till tullkontoret för

första införsel i enlighet med avdelning IV kapitel I i den förordningen före övergångsperiodens utgång, och dessa

deklarationer ska ha samma rättsverkningar i unionens tullområde som i Förenade kungarikets tullområde efter övergångs­

periodens utgång.

2.

Förordning (EU) nr 952/2013 ska tillämpas på deklarationer före avgång som getts in i enlighet med avdelning VIII

kapitel I i den förordningen före övergångsperiodens utgång, och om tillämpligt, om varorna frigjorts i enlighet med

artikel 194 i förordningen före övergångsperiodens utgång. Deklarationerna ska ha samma rättsverkningar inom unionens

tullområde och Förenade kungarikets tullområde efter övergångsperiodens utgång.

Artikel 49

Avslutande av tillfällig lagring eller tullförfaranden

1.

Förordning (EU) nr 952/2013 ska tillämpas på icke-unionsvaror som var i sådan tillfällig lagring som avses i

artikel 5.17 i den förordningen vid övergångsperiodens utgång och på varor som omfattades av något av de

tullförfaranden som avses i artikel 5.16 i den förordningen i Förenade kungarikets tullområde vid övergångsperiodens

utgång, till dess att sådan tillfällig lagring upphör, till dess att ett av de särskilda tullförfarandena avslutas, till dess att

varorna övergår till fri omsättning eller till dess att varorna förs ut från tullområdet, förutsatt att händelsen i fråga inträffar

efter övergångsperiodens utgång men senast inom den motsvarande tidsfrist som avses i bilaga III.

(24) Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2447 av den 24 november 2015 om närmare regler för genomförande av vissa

bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L

343 29.12.2015, s. 558).

(25) Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 2015/2446 av den 28 juli 2015 om komplettering av Europaparlamentets och rådets

förordning (EU) nr 952/2013 vad gäller närmare regler avseende vissa bestämmelser i unionens tullkodex (EUT L 343, 29.12.2015,

s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/31

Ds 2020:5

Bilaga 1

142

Artikel 148.5 b och c och artikel 219 i förordning (EU) nr 952/2013 ska dock inte tillämpas på sådana förflyttningar av

varor mellan Förenade kungarikets tullområde och unionens tullområde som avslutas efter övergångsperiodens utgång.

2.

Förordning (EU) nr 952/2013, rådets beslut 2014/335/EU, Euratom (26), rådets förordning (EU, Euratom)

nr 608/2014 (27) och rådets förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 (28) ska tillämpas på alla tullskulder som uppkommer

efter övergångsperiodens utgång från det upphörande av tillfällig lagring eller det avslutande som avses i punkt 1.

3.

Avdelning II kapitel 1 avsnitt 1 i genomförandeförordning (EU) 2015/2447 ska tillämpas på ansökningar om

utnyttjande av tullkvoter som godkänts av tullmyndigheterna i Förenade kungarikets tullområde, förutsatt att

tullmyndigheterna i Förenade kungarikets tullområde har tillhandahållit erforderliga styrkande handlingar i enlighet med

artikel 50 i den förordningen före övergångsperiodens utgång, och ska tillämpas på upphävande av ansökningar och

återföring av outnyttjade tilldelade kvantiteter i sådana ansökningar.

Artikel 50

Åtkomst till relevanta nät, informationssystem och databaser

Med avvikelse från artikel 8 ska Förenade kungariket, i den omfattning som är strikt nödvändig för att Förenade kungariket

ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna avdelning, ha åtkomst till de nät, informationssystem och databaser som

förtecknas i bilaga IV. Förenade kungariket ska till unionen återbetala de faktiska kostnader som uppkommit för unionen

till följd av underlättandet av denna åtkomst. Unionen ska varje år senast den 31 mars till och med utgången av den period

som avses i bilaga IV meddela Förenade kungariket detta belopp. Om det meddelade beloppet för de faktiska kostnaderna

betydligt avviker från det belopp, motsvarande den bästa uppskattningen, som meddelats av unionen till Förenade

kungariket före undertecknandet av detta avtal, ska Förenade kungariket utan dröjsmål betala beloppet motsvarande den

bästa uppskattningen till unionen, och gemensamma kommittén ska bestämma hur skillnaden mellan de faktiska

kostnaderna och beloppet motsvarande den bästa uppskattningen ska hanteras.

AVDELNING III

PÅGÅENDE MERVÄRDESSKATTE- OCH PUNKTSKATTEÄRENDEN

Artikel 51

Mervärdesskatt

1.

Rådets direktiv 2006/112/EG (29) ska tillämpas på varor som försänds eller transporteras från Förenade kungarikets

territorium till en medlemsstats territorium, och omvänt, förutsatt att försändelsen eller transporten inleddes före

övergångsperiodens utgång och avslutades därefter.

2.

Direktiv 2006/112/EG ska fortsätta att tillämpas till och med fem år efter övergångsperiodens utgång när det gäller

beskattningsbara personers rättigheter och skyldigheter i fråga om transaktioner med ett gränsöverskridande inslag mellan

Förenade kungariket och en medlemsstat som ägde rum före övergångsperiodens utgång och när det gäller sådana

transaktioner som avses i punkt 1.

(26) Rådets beslut 2014/335/EU, Euratom av den 26 maj 2014 om systemet för Europeiska unionens egna medel (EUT L 168, 7.6.2014,

s. 105).

(27) Rådets förordning (EU, Euratom) nr 608/2014 av den 26 maj 2014 om genomförandebestämmelser till systemet för Europeiska

unionens egna medel (EUT L 168, 7.6.2014, s. 29).

(28) Rådets förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 av den 26 maj 2014 om metoder och förfaranden för tillhandahållande av traditionella,

momsbaserade egna medel och BNI‐baserade egna medel samt åtgärder för att möta likviditetsbehov (EUT L 168, 7.6.2014, s. 39).

(29) Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 11.12.2006, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/32

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

143

3.

Med avvikelse från punkt 2 och från artikel 15 i rådets direktiv 2008/9/EG (30) ska återbetalningsansökningar som

avser mervärdesskatt som betalats i en medlemsstat av en beskattningsbar person etablerad i Förenade kungariket eller

mervärdesskatt som betalats i Förenade kungariket av en beskattningsbar person etablerad i en medlemsstat, ges in enligt

villkoren i det direktivet senast den 31 mars 2021.

4.

Med avvikelse från punkt 2 och från artikel 61.2 i rådets genomförandeförordning (EU) nr 282/2011 (31) ska

ändringar av mervärdesskattedeklarationer som getts in i enlighet med artikel 364 eller artikel 369f i direktiv

2006/112/EG, antingen i Förenade kungariket med avseende på tjänster som tillhandahållits i konsumtionsmedlems­

staterna före övergångsperiodens utgång eller i en medlemsstat med avseende på tjänster som tillhandahållits i Förenade

kungariket före övergångsperiodens utgång, ges in senast den 31 december 2021.

Artikel 52

Punktskattepliktiga varor

Rådets direktiv 2008/118/EG (32) ska tillämpas på förflyttningar av punktskattepliktiga varor under ett uppskovsförfarande

och på förflyttningar av punktskattepliktiga varor efter frisläppande för konsumtion från Förenade kungarikets territorium

till en medlemsstats territorium, eller omvänt, förutsatt att förflyttningen inleddes före övergångsperiodens utgång och

avslutades därefter.

Artikel 53

Åtkomst till relevanta nät, informationssystem och databaser

Med avvikelse från artikel 8 ska Förenade kungariket, i den omfattning som är strikt nödvändig för att Förenade kungariket

ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna avdelning, ha åtkomst till de nät, informationssystem och databaser som

förtecknas i bilaga IV. Förenade kungariket ska till unionen återbetala de faktiska kostnader som uppkommit för unionen

till följd av underlättandet av denna åtkomst. Unionen ska varje år senast den 31 mars till och med utgången av den period

som avses i bilaga IV meddela Förenade kungariket detta belopp. Om det meddelade beloppet för de faktiska kostnaderna

betydligt avviker från det belopp, motsvarande den bästa uppskattningen, som meddelats av unionen till Förenade

kungariket före undertecknandet av detta avtal, ska Förenade kungariket utan dröjsmål betala beloppet motsvarande den

bästa uppskattningen till unionen, och gemensamma kommittén ska bestämma hur skillnaden mellan de faktiska

kostnaderna och beloppet motsvarande den bästa uppskattningen ska hanteras.

AVDELNING IV

IMMATERIELLA RÄTTIGHETER

Artikel 54

Fortsatt skydd i Förenade kungariket för registrerade eller beviljade rättigheter

1.

Den som är innehavare av någon av följande immateriella rättigheter som registrerats eller beviljats före övergångs­

periodens utgång ska, utan ny granskning, bli innehavare av en jämförbar immateriell rättighet som är registrerad och kan

göras gällande i Förenade kungariket enligt Förenade kungarikets nationella rätt:

(30) Rådets direktiv 2008/9/EG av den 12 februari 2008 om fastställande av närmare regler för återbetalning enligt direktiv 2006/112/EG

av mervärdesskatt till beskattningsbara personer som inte är etablerade i den återbetalande medlemsstaten men i en annan

medlemsstat (EUT L 44, 20.2.2008, s. 23).

(31) Rådets genomförandeförordning (EU) nr 282/2011 av den 15 mars 2011 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för direktiv

2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 77, 23.3.2011, s. 1).

(32) Rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv

92/12/EEG (EUT L 9, 14.1.2009, s. 12).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/33

Ds 2020:5

Bilaga 1

144

a) Den som är innehavare av ett EU-varumärke registrerat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

2017/1001 (33) ska bli innehavare av ett varumärke i Förenade kungariket, bestående av samma tecken för samma

varor eller tjänst.

b) Den som är innehavare av en gemenskapsformgivning som registrerats och i tillämpliga fall offentliggjorts efter

senarelagt offentliggörande enligt rådets förordning (EG) nr 6/2002 (34), ska bli innehavare av ett registrerat formskydd i

Förenade kungariket för samma formgivning.

c) Den som är innehavare av en gemenskapens växtförädlarrätt som beviljats enligt rådets förordning (EG) nr 2100/94 (35)

ska bli innehavare av en växtförädlarrätt i Förenade kungariket för samma växtsort.

2.

När geografiska beteckningar, skyddade ursprungsbeteckningar eller garanterade traditionella specialiteter i den

mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 (36), geografiska beteckningar,

ursprungsbeteckningar eller traditionella uttryck för vin i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets

förordning (EU) nr 1308/2013 (37), geografiska beteckningar i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 110/2008 (38) eller geografiska beteckningar i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets

förordning (EU) nr 251/2014 (39) är skyddade i unionen den sista dagen i övergångsperioden i enlighet med de

förordningarna ska de personer som har rätt att använda de berörda geografiska beteckningarna, ursprungsbeteckningarna,

garanterade traditionella specialiteterna eller traditionella uttrycken för vin ha rätt att, från och med övergångsperiodens

utgång och utan någon ny granskning, i Förenade kungariket använda de berörda geografiska beteckningarna, ursprungsbe­

teckningarna, garanterade traditionella specialiteterna eller traditionella uttrycken för vin, vilka ska beviljas minst samma

skyddsnivå enligt Förenade kungarikets nationella rätt som enligt följande unionsrättsliga bestämmelser:

a) artikel 4.1 i, j och k i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2436 (40), och

b) när det gäller berörda geografiska beteckningar, ursprungsbeteckningar, garanterade traditionella specialiteter eller

traditionella uttryck för vin, artiklarna 13, 14.1, 24, 36.3, 38, 44 och 45.1 b i förordning (EU) nr 1151/2012, artikel

90.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 (41), artiklarna 100.3, 102.1, 103, 113 och 157.1

c x i förordning (EU) nr 1308/2013, artikel 62.3 och 62.4 i kommissionens förordning (EG) nr 607/2009 (42), artikel

15.3 första stycket och artiklarna 16 och 23.1 i förordning (EG) nr 110/2008 samt, i den mån det är fråga om

överensstämmelse med de bestämmelserna i den förordningen, artikel 24.1 i den förordningen, eller artiklarna 19.1

och 20 i förordning (EU) nr 251/2014.

När skyddet för en sådan geografisk beteckning, ursprungsbeteckning, garanterad traditionell specialitet eller ett sådant

traditionellt uttryck för vin som avses i första stycket upphör i unionen vid övergångsperiodens utgång ska första stycket

upphöra att gälla i fråga om den geografiska beteckningen, den ursprungsbeteckningen, den garanterade traditionella

specialiteten eller det traditionella uttrycket för vin.

(33) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU‐varumärken (EUT L 154, 16.6.2017, s. 1).

(34) Rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 5.1.2002, s. 1).

(35) Rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 227, 1.9.1994, s. 1).

(36) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 av den 21 november 2012 om kvalitetsordningar för jordbruks-

produkter och livsmedel (EUT L 343, 14.12.2012, s. 1).

(37) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad

marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr

1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (EUT L 347, 20.12.2013, s. 671).

(38) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 110/2008 av den 15 januari 2008 om definition, beskrivning, presentation och

märkning av, samt skydd av geografiska beteckningar för, spritdrycker, samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1576/89

(EUT L 39, 13.2.2008, s. 16).

(39) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 251/2014 av den 26 februari 2014 om definition, beskrivning, presentation och

märkning av, samt skydd av geografiska beteckningar för, aromatiserade vinprodukter och om upphävande av rådets förordning

(EEG) nr 1601/91 (EUT L 84, 20.3.2014, s. 14).

(40) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2436 av den 16 december 2015 för tillnärmning av medlemsstaternas

varumärkeslagstiftning (EUT L 336, 23.12.2015, s. 1).

(41) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och

övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 347, 20.12.2013, s. 549).

(42) Kommissionens förordning (EG) nr 607/2009 av den 14 juli 2009 om vissa tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr

479/2008 när det gäller skyddade ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar, traditionella uttryck, märkning och

presentation av vissa vinprodukter (EUT L 193, 24.7.2009, s. 60).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/34

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

145

Första stycket ska inte vara tillämpligt när skyddet i unionen härleds från internationella avtal i vilka unionen är part.

Denna punkt ska tillämpas till dess att ett sådant avtal som avses i artikel 184 och som ersätter denna punkt eventuellt

träder i kraft eller blir tillämpligt.

3.

Trots punkt 1 gäller att om en immateriell rättighet som avses i den punkten ogiltigförklaras eller återkallas eller, om

det är fråga om en gemenskapens växtförädlarrätt, ogiltigförklaras eller upphävs, i unionen till följd av ett administrativt

eller rättsligt förfarande som pågick den sista dagen i övergångsperioden, ska motsvarande rättighet i Förenade kungariket

också ogiltigförklaras eller återkallas, eller ogiltigförklaras, eller upphävas. Dagen för verkan av ogiltigförklarandet,

återkallelsen eller upphävandet i Förenade kungariket ska vara densamma som i unionen.

Med avvikelse från första stycket ska Förenade kungariket inte vara skyldigt att ogiltigförklara eller återkalla motsvarande

rättighet i Förenade kungariket om grunderna för ogiltigförklaring eller återkallelse av EU-varumärket eller den registrerade

gemenskapsformgivningen inte är tillämpliga i Förenade kungariket.

4.

Dagen för den första förnyelsen av en rätt till ett varumärke eller ett registrerat formskydd som uppkommer i

Förenade kungariket i enlighet med punkt 1 a eller b ska vara densamma som dagen för förnyelsen av motsvarande

immateriella rättighet som registrerats i enlighet med unionsrätten.

5.

Beträffande varumärken i Förenade kungariket som avses i punkt 1 a i denna artikel ska följande gälla:

a) För varumärket ska EU-varumärkets ansökningsdag eller prioritetsdag gälla, och det ska i förekommande fall ha samma

företräde som enligt artikel 39 eller 40 i förordning (EU) 2017/1001 åberopats med avseende på ett varumärke i

Förenade kungariket.

b) Varumärket ska inte kunna upphävas på den grunden att det motsvarande EU-varumärket inte har varit i verkligt bruk

på Förenade kungarikets territorium före övergångsperiodens utgång.

c) Innehavaren av ett EU-varumärke som har blivit känt i unionen ska ha rätt att i Förenade kungariket utöva rättigheter

som är likvärdiga med dem som föreskrivs i artikel 9.2 c i förordning (EU) 2017/1001 och artikel 5.3 a i direktiv

(EU) 2015/2436 med avseende på motsvarande varumärke på grundval av den ställning som känt varumärke som det

förvärvat i unionen före övergångsperiodens utgång; därefter ska frågan huruvida det är känt baseras på användningen

av varumärket i Förenade kungariket.

6.

Beträffande sådana rättigheter till registrerat formskydd och växtförädlarrätter i Förenade kungariket som avses i

punkt 1 b och c ska följande gälla:

a) Skyddstiden enligt Förenade kungarikets nationella rätt ska vara minst lika med den återstående skyddstiden enligt

unionsrätten för motsvarande registrerad gemenskapsformgivning eller gemenskapsväxtförädlarrätt.

b) Ansökningsdagen eller prioritetsdagen ska vara densamma som för motsvarande registrerad gemenskapsformgivning

eller gemenskapsväxtförädlarrätt.

Artikel 55

Registreringsförfarande

1.

Registrering, beviljande eller skydd enligt artikel 54.1 och 54.2 i detta avtal ska utföras kostnadsfritt av relevanta

enheter i Förenade kungariket, med användning av tillgängliga uppgifter i registren vid Europeiska unionens immaterial­

rättsmyndighet, Gemenskapens växtsortsmyndighet och Europeiska kommissionen. Bilaga III till förordning

(EG) nr 110/2008 ska betraktas som ett register vid tillämpningen av den här artikeln.

2.

Vid tillämpningen av punkt 1 ska innehavare av sådana immateriella rättigheter som avses i artikel 54.1 och de

personer som har rätt att använda en sådan geografisk beteckning, ursprungsbeteckning, garanterad traditionell specialitet

eller ett sådant traditionellt uttryck för vin som avses i artikel 54.2 inte vara skyldiga att ge in någon ansökan eller

genomgå något särskilt administrativt förfarande. Innehavare av sådana immateriella rättigheter som avses i artikel 54.1

ska inte vara skyldiga att ha en delgivningsadress i Förenade kungariket under de tre år som följer på övergångsperiodens

utgång.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/35

Ds 2020:5

Bilaga 1

146

3.

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet, Gemenskapens växtsortsmyndighet och Europeiska kommissionen

ska förse de relevanta enheterna i Förenade kungariket med den information de behöver för registrering, beviljande eller

skydd i Förenade kungariket enligt artikel 54.1 eller 54.2.

4.

Denna artikel ska inte påverka förnyelseavgifter som kan gälla vid tidpunkten för förnyelse av rättigheterna, eller

möjligheten för de berörda innehavarna att avstå från sina immateriella rättigheter i Förenade kungariket i enlighet med

relevant förfarande enligt Förenade kungarikets nationella rätt.

Artikel 56

Fortsatt skydd i Förenade kungariket av internationella registreringar som designerar unionen

Förenade kungariket ska vidta åtgärder för att säkerställa att fysiska eller juridiska personer, som erhållit skydd före

övergångsperiodens utgång av internationellt registrerade varumärken eller formgivningar som designerar unionen enligt

Madridsystemet för internationell registrering av varumärken eller enligt Haagsystemet för internationell registrering av

industriella formgivningar, åtnjuter skydd i Förenade kungariket för sina varumärken eller industriella formgivningar med

avseende på sådana internationella registreringar.

Artikel 57

Fortsatt skydd i Förenade kungariket av oregistrerade gemenskapsformgivningar

En innehavare av en rätt till en oregistrerad gemenskapsformgivning som uppkom före övergångsperiodens utgång i

enlighet med förordning (EG) nr 6/2002 ska med avseende på den oregistrerade gemenskapsformgivningen automatiskt

bli innehavare av en immateriell rättighet i Förenade kungariket som kan göras gällande enligt Förenade kungarikets

nationella rätt och som ger samma skyddsnivå som förordning (EG) nr 6/2002. Skyddstiden för den rättigheten enligt

Förenade kungarikets nationella rätt ska vara minst lika med den återstående skyddstiden för den motsvarande

oregistrerade gemenskapsformgivningen enligt artikel 11.1 i den förordningen.

Artikel 58

Fortsatt skydd av databaser

1.

En innehavare av en rättighet med avseende på databaser för Förenade kungarikets vidkommande enligt artikel 7 i

Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9/EG (43), vilka uppkom före övergångsperiodens utgång, ska med avseende på

databaserna behålla en immateriell rättighet i Förenade kungariket enligt Förenade kungarikets nationella rätt som ger

samma skyddsnivå som enligt direktiv 96/9/EG, förutsatt att innehavarna fortsätter att uppfylla kraven i artikel 11 i det

direktivet. Skyddstiden för den rättigheten enligt Förenade kungarikets nationella rätt ska åtminstone motsvara den

återstående skyddstiden enligt artikel 10 i direktiv 96/6/EG.

2.

Följande personer och företag ska anses uppfylla kraven i artikel 11 i direktiv 96/9/EG:

a) Medborgare i Förenade kungariket.

b) Fysiska personer som är stadigvarande bosatta i Förenade kungariket.

c) Företag etablerade i Förenade kungariket förutsatt att, om företaget endast har sitt säte i Förenade kungariket, dess

verksamhet har ett verkligt och kontinuerligt samband med ekonomin i Förenade kungariket eller i en medlemsstat.

(43) Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9/EG av den 11 mars 1996 om rättsligt skydd för databaser (EGT L 77, 27.3.1996, s. 20).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/36

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

147

Artikel 59

Rätt till prioritet med avseende på pågående ansökningar om EU-varumärke, gemenskapsformgivning och

gemenskapens växtförädlarrätt

1.

Om en person ansökt om ett EU-varumärke eller en gemenskapsformgivning enligt unionsrätten före övergångs­

periodens utgång och det har fastställts en ansökningsdag för ansökan, ska den personen för samma varumärke, med

avseende på varor eller tjänster som är identiska med eller som ingår i dem för vilka ansökan har gjorts i unionen, eller för

samma formgivning, ha rätt att ge in en ansökan i Förenade kungariket inom nio månader från övergångsperiodens utgång.

En ansökan enligt denna artikel ska anses ha samma ansökningsdag och prioritetsdag som motsvarande ansökan ingiven i

unionen och, i förekommande fall, samma företräde som enligt artikel 39 eller 40 i förordning (EU) 2017/1001 åberopats

med avseende på ett varumärke i Förenade kungariket.

2.

Om en person har ansökt om en gemenskapens växtförädlarrätt i enlighet med unionsrätten före övergångsperiodens

utgång, ska den personen vid ingivande av en ansökan om samma växtförädlarrätt i Förenade kungariket ha en särskild rätt

till prioritet i Förenade kungariket i sex månader efter övergångsperiodens utgång. Rätten till prioritet ska ha som verkan att

prioritetsdagen för ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt ska anses vara dagen för ansökan om en växtförädlarrätt i

Förenade kungariket när det gäller fastställande av om växtförädlarrätten är särskiljbar, ny och om det föreligger en rätt till

växtförädlarrätten.

Artikel 60

Pågående ansökningar om tilläggsskydd i Förenade kungariket

1.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 469/2009 (44) och (EG) nr 1610/96 (45) ska tillämpas på

ansökningar om tilläggsskydd för växtskyddsmedel respektive på ansökningar om läkemedel, samt på ansökningar om

förlängning av sådana tilläggsskydd, om ansökningarna gavs in till en myndighet i Förenade kungariket före övergångs­

periodens utgång i fall där det administrativa förfarandet för beviljande av det berörda tilläggsskyddet eller för

förlängningen av dess giltighetstid fortfarande pågick vid övergångsperiodens utgång.

2.

Alla tilläggsskydd som beviljas enligt punkt 1 ska ge samma skyddsnivå som den som föreskrivs i förordning

(EG) nr 1610/96 eller förordning (EG) nr 469/2009.

Artikel 61

Konsumtion av rättigheter

Immateriella rättigheter som konsumerats både i unionen och i Förenade kungariket före övergångsperiodens utgång enligt

villkoren i unionsrätten ska förbli konsumerade både i unionen och i Förenade kungariket.

AVDELNING V

PÅGÅENDE POLISSAMARBETE OCH STRAFFRÄTTSLIGT SAMARBETE

Artikel 62

Pågående förfaranden för straffrättsligt samarbete

1.

I Förenade kungariket, och i medlemsstaterna i situationer som involverar Förenade kungariket, ska följande akter

tillämpas enligt följande:

(44) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1610/96 av den 23 juli 1996 om införande av tilläggsskydd för växtskyddsmedel

(EGT L 198, 8.8.1996, s. 30).

(45) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 469/2009 av den 6 maj 2009 om tilläggsskydd för läkemedel

(EUT L 152, 16.6.2009, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/37

Ds 2020:5

Bilaga 1

148

a) Konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig

hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (46), och protokollet upprättat av rådet i enlighet med

artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen, till konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan

Europeiska unionens medlemsstater (47) ska tillämpas på ansökningar om ömsesidig rättslig hjälp enligt respektive

instrument som före övergångsperiodens utgång tagits emot av centralmyndigheten eller den rättsliga myndigheten.

b) Rådets rambeslut 2002/584/RIF (48) ska tillämpas på europeiska arresteringsorder när den eftersökta personen greps

före övergångsperiodens utgång i syfte att verkställa en europeisk arresteringsorder, oavsett den verkställande rättsliga

myndighetens beslut om huruvida den eftersökta personen ska hållas kvar i häkte eller tillfälligt försättas på fri fot.

c) Rådets rambeslut 2003/577/RIF (49) ska tillämpas på beslut om frysning som före övergångsperiodens utgång tagits

emot av den centrala myndigheten eller den rättsliga myndighet som är behörig för verkställighet, eller av en rättslig

myndighet i den verkställande staten som inte är behörig att erkänna eller verkställa ett beslut om frysning men som

självmant översänder beslutet om frysning till den behöriga rättsliga myndigheten för verkställighet.

d) Rådets rambeslut 2005/214/RIF (50) ska tillämpas på beslut som före övergångsperiodens utgång tagits emot av den

centrala myndigheten eller av den behöriga myndigheten i den verkställande staten, eller av en myndighet i den

verkställande staten som inte är behörig att erkänna eller verkställa ett beslut men som ex officio översänder beslutet

till den behöriga myndigheten för verkställighet.

e) Rådets rambeslut 2006/783/RIF (51) ska tillämpas på beslut om förverkande som före övergångsperiodens utgång tagits

emot av den centrala myndigheten eller av den behöriga myndigheten i den verkställande staten, eller av en myndighet i

den verkställande staten som inte är behörig att erkänna eller verkställa ett beslut om förverkande men som ex officio

översänder beslutet om förverkande till den behöriga myndigheten för verkställighet.

f) Rådets rambeslut 2008/909/RIF (52) ska tillämpas

i) på domar som före övergångsperiodens utgång tagits emot av den behöriga myndigheten i den verkställande staten

eller av en myndighet i den verkställande staten som inte är behörig att erkänna och verkställa en dom men som på

eget initiativ översänder domen till den behöriga myndigheten för verkställighet,

ii) vid tillämpningen av artikel 4.6 eller 5.3 i rambeslut 2002/584/RIF, om det rambeslutet är tillämpligt enligt led b i

denna punkt.

g) Rådets rambeslut 2008/675/RIF (53) ska tillämpas på nya brottmålsförfaranden i den mening som avses i artikel 3 i det

rambeslutet som inletts före övergångsperiodens utgång.

h) Rådets rambeslut 2009/315/RIF (54) ska tillämpas på ansökningar om information om domar som före övergångs­

periodens utgång tagits emot av centralmyndigheten; efter övergångsperiodens utgång får svar på sådana ansökningar

dock inte översändas genom det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister, som

inrättats enligt rådets beslut 2009/316/RIF (55).

(46) EGT C 197, 12.7.2000, s. 3.

(47) EGT C 326, 21.11.2001, s. 2.

(48) Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna

(EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).

(49) Rådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller

bevismaterial (EUT L 196, 2.8.2003, s. 45).

(50) Rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT

L 76, 22.3.2005, s. 16).

(51) Rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 7 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om

förverkande (EUT L 328, 24.11.2006, s. 54).

(52) Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på

brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT

L 327, 5.12.2008, s. 27).

(53) Rådets rambeslut 2008/675/RIF av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens

medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat (EUT L 220, 15.8.2008, s. 32).

(54) Rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur

kriminalregistret och uppgifternas innehåll (EUT L 93, 7.4.2009, s. 23).

(55) Rådets beslut 2009/316/RIF av den 6 april 2009 om inrättande av det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur

kriminalregister (Ecris) i enlighet med artikel 11 i rambeslut 2009/315/RIF (EUT L 93, 7.4.2009, s. 33).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/38

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

149

i) Rådets rambeslut 2009/829/RIF (56) ska tillämpas på beslut om övervakningsåtgärder som före övergångsperiodens

utgång tagits emot av den centrala myndigheten, av en behörig myndighet i den verkställande staten eller av en

myndighet i den verkställande staten som inte är behörig att erkänna ett beslut men som på eget initiativ översänder

det till den behöriga myndigheten för verkställighet.

j) Artikel 10.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU (57) ska tillämpas på ansökningar om information

som före övergångsperiodens utgång tagits emot av centralmyndigheten; efter övergångsperiodens utgång får dock svar

på sådana ansökningar inte översändas genom det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur

kriminalregister, som inrättats enligt rådets beslut 2009/316/RIF.

k) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU (58) ska tillämpas på europeiska skyddsorder som före övergångs­

periodens utgång har tagits emot av centralmyndigheten eller den behöriga myndigheten i den verkställande staten,

eller av en myndighet i den verkställande staten som inte är behörig att erkänna en europeisk skyddsorder men som på

eget initiativ vidarebefordrar den till den behöriga myndigheten för verkställighet.

l) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU (59) ska tillämpas på europeiska utredningsorder som före

övergångsperiodens utgång har tagits emot av centralmyndigheten eller den verkställande myndigheten eller av en

myndighet i den verkställande staten som inte är behörig att erkänna eller verkställa en europeisk utredningsorder men

som på eget initiativ översänder den till den verkställande myndigheten för verkställighet.

2.

Förenade kungarikets behöriga myndigheter får fortsätta att delta i de gemensamma utredningsgrupper som de deltog

i före övergångsperiodens utgång om utredningsgrupperna inrättats antingen i enlighet med artikel 13 i konventionen

upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål

mellan Europeiska unionens medlemsstater eller i enlighet med rådets rambeslut 2002/465/RIF (60).

Genom avvikelse från artikel 8 i detta avtal ska Förenade kungariket ha rätt att använda nätapplikationen för säkert

informationsutbyte (Siena) i högst ett år efter övergångsperiodens utgång och i den omfattning som är strikt nödvändig för

att utbyta information med de gemensamma utredningsgrupper som avses i första stycket i denna punkt. Förenade

kungariket ska till unionen återbetala de faktiska kostnader som uppkommit för unionen till följd av underlättandet av

Förenade kungarikets användning av Siena. Unionen ska meddela Förenade kungariket detta kostnadsbelopp senast den

31 mars 2021. Om det meddelade beloppet för de faktiska kostnaderna betydligt avviker från det belopp, motsvarande

den bästa uppskattningen, som meddelats av unionen till Förenade kungariket före undertecknandet av detta avtal, ska

Förenade kungariket utan dröjsmål betala beloppet motsvarande den bästa uppskattningen till unionen, och gemensamma

kommittén ska bestämma hur skillnaden mellan de faktiska kostnaderna och beloppet motsvarande den bästa

uppskattningen ska hanteras.

3.

Eurojust får på Förenade kungarikets begäran, under förutsättning att artiklarna 26a.7 a och 27 i rådets beslut

2002/187/RIF (61) är uppfyllda, lämna information, inbegripet personuppgifter, från sitt ärendehanteringssystem om det är

nödvändigt för att fullfölja de pågående förfaranden som avses i punkt 1 a, b, c, e och l i den här artikeln eller verksamheten

i de gemensamma utredningsgrupper som avses i punkt 2 i den här artikeln. Förenade kungarikets behöriga myndigheter

får på begäran förse Eurojust med information som de innehar om det är nödvändigt för att fullfölja de pågående

förfaranden som avses i punkt 1 a, b, c, e och l i den här artikeln eller verksamheten i de gemensamma utredningsgrupper

som avses i punkt 2 i den här artikeln. När extraordinarie utgifter uppkommer i samband med tillämpningen av den här

punkten ska gemensamma kommittén fastställa sådana utgifter ska hanteras.

(56) Rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen

om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (EUT L 294,

11.11.2009, s. 20).

(57) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn,

sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (EUT L 335, 17.12.2011, s. 1).

(58) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern (EUT L 338,

21.12.2011, s. 2).

(59) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga

området (EUT L 130, 1.5.2014, s. 1).

(60) Rådets rambeslut 2002/465/RIF av den 13 juni 2002 om gemensamma utredningsgrupper (EGT L 162, 20.6.2002, s. 1).

(61) Rådets beslut 2002/187/RIF av den 28 februari 2002 om inrättande av Eurojust för att stärka kampen mot grov brottslighet

(EGT L 63, 6.3.2002, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/39

Ds 2020:5

Bilaga 1

150

Artikel 63

Pågående förfaranden för samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter, polissamarbete och

informationsutbyte

1.

I Förenade kungariket, och i medlemsstaterna i situationer som involverar Förenade kungariket, ska följande akter

tillämpas enligt följande:

a) Artiklarna 39 och 40 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (62) (nedan kallad

Schengenavtalets tillämpningskonvention), jämförda med artiklarna 42 och 43, ska tillämpas på

i) framställningar i enlighet med artikel 39 i Schengenavtalets tillämpningskonvention som har tagits emot före

övergångsperiodens utgång av det centrala organ som i den avtalsslutande parten är ansvarigt för internationellt

polissamarbete eller av behöriga myndigheter i den anmodade parten, eller av polismyndigheter som mottagit en

framställning som saknar behörighet att verkställa den men överlämnar den till de behöriga myndigheterna,

ii) framställningar om bistånd enligt artikel 40.1 i Schengenavtalets tillämpningskonvention som har tagits emot före

övergångsperiodens utgång av en myndighet som är utsedd av en avtalsslutande part,

iii) gränsöverskridande övervakning som genomförts utan föregående samtycke i enlighet med artikel 40.2 i

Schengenavtalets tillämpningskonvention, om den inletts före övergångsperiodens utgång.

b) Konventionen som upprättats på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och

samarbete mellan tullförvaltningar (63) ska tillämpas på

i)

framställningar om uppgifter som har tagits emot före övergångsperiodens utgång av den anmodade myndigheten,

ii) framställningar om övervakning som har tagits emot före övergångsperiodens utgång av den anmodade

myndigheten,

iii) framställningar om utredningar som har tagits emot före övergångsperiodens utgång av den anmodade

myndigheten,

iv) framställningar om delgivning som har tagits emot före övergångsperiodens utgång av den anmodade

myndigheten,

v) framställningar om gränsöverskridande övervakning eller om bevakning som har anförtrotts tjänstemän i den

medlemsstat på vars territorium den genomförs, som har tagits emot före övergångsperiodens utgång av en

myndighet i den anmodade medlemsstaten som är behörig att bifalla framställan eller vidarebefordra den,

vi) gränsöverskridande övervakning som genomförs utan föregående samtycke enligt artikel 40.2 i Schengenavtalets

tillämpningskonvention, om den har inletts före övergångsperiodens utgång,

vii) framställningar om kontrollerad leverans som har tagits emot före övergångsperiodens utgång av den anmodade

myndigheten,

viii) framställningar om tillstånd till hemliga utredningar som har tagits emot före övergångsperiodens utgång av den

anmodade myndigheten,

ix) gemensamma specialutredningslag som har inrättats enligt artikel 24 i den konventionen före övergångsperiodens

utgång.

c) Rådets beslut 2000/642/RIF (64) ska tillämpas på framställningar som har tagits emot före övergångsperiodens utgång av

den anmodade finansunderrättelseenheten.

d) Rådets rambeslut 2006/960/RIF (65) ska tillämpas på varje begäran som har tagits emot före övergångsperiodens utgång

av den anmodade behöriga brottsbekämpande myndigheten.

(62) Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken

Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 22.9.2000, s. 19).

(63) EGT C 24, 23.1.1998, s. 2.

(64) Rådets beslut 2000/642/RIF av den 17 oktober 2000 om en samarbetsordning för medlemsstaternas finansunderrättelseenheter

avseende utbyte av information (EGT L 271, 24.10.2000, s. 4).

(65) Rådets rambeslut 2006/960/RIF av den 18 december 2006 om förenklat informations- och underrättelseutbyte mellan de

brottsbekämpande myndigheterna i Europeiska unionens medlemsstater (EUT L 386, 29.12.2006, s. 89).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/40

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

151

e) Rådets beslut 2007/533/RIF (66) ska tillämpas på utbyte av tilläggsinformation om det före övergångsperiodens utgång

uppkommit en träff på en registrering i Schengens informationssystem, förutsatt att dess bestämmelser är tillämpliga

på Förenade kungariket den sista dagen i övergångsperioden. Genom avvikelse från artikel 8 i detta avtal ska Förenade

kungariket ha rätt att använda den kommunikationsinfrastruktur som avses i artikel 8.1 i beslut 2001/533/RIF i högst

tre månader efter övergångsperiodens utgång och i den omfattning som är strikt nödvändig för att utbyta sådan

tilläggsinformation. Förenade kungariket ska till unionen återbetala de faktiska kostnader som uppkommit för unionen

till följd av underlättandet av Förenade kungarikets användning av kommunikationsinfrastrukturen. Unionen ska

meddela Förenade kungariket detta kostnadsbelopp senast den 31 mars 2021. Om det meddelade beloppet för de

faktiska kostnaderna betydligt avviker från det belopp, motsvarande den bästa uppskattningen, som meddelats av

unionen till Förenade kungariket före undertecknandet av detta avtal, ska Förenade kungariket utan dröjsmål betala

beloppet motsvarande den bästa uppskattningen till unionen, och gemensamma kommittén ska bestämma hur

skillnaden mellan de faktiska kostnaderna och beloppet motsvarande den bästa uppskattningen ska hanteras.

f) Rådets beslut 2007/845/RIF (67) ska tillämpas på varje begäran som har tagits emot före övergångsperiodens utgång av

ett kontor för återvinning av tillgångar.

g) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/681 (68) ska tillämpas på varje begäran som har tagits emot av en

enhet för passagerarinformation enligt artiklarna 9 och 10 i det direktivet före övergångsperiodens utgång.

2.

Genom undantag från artikel 8 ska Förenade kungariket ha rätt att använda nätapplikationen för säkert

informationsutbyte (Siena) i högst ett år efter övergångsperiodens utgång och i den omfattning som är strikt nödvändig för

att fullfölja de pågående förfaranden som avses i punkt 1 c, d, f och g i den här artikeln. Förenade kungariket ska till unionen

återbetala de faktiska kostnader som uppkommit för unionen till följd av underlättandet av Förenade kungarikets

användning av Siena. Unionen ska meddela Förenade kungariket detta kostnadsbelopp senast den 31 mars 2021. Om det

meddelade beloppet för de faktiska kostnaderna betydligt avviker från det belopp, motsvarande den bästa uppskattningen,

som meddelats av unionen till Förenade kungariket före undertecknandet av detta avtal, ska Förenade kungariket utan

dröjsmål betala beloppet motsvarande den bästa uppskattningen till unionen, och gemensamma kommittén ska bestämma

hur skillnaden mellan de faktiska kostnaderna och beloppet motsvarande den bästa uppskattningen ska hanteras.

Artikel 64

Bekräftelse av mottagande eller gripande

1.

Den behöriga utfärdande eller begärande myndigheten får begära en bekräftelse av mottagandet av ett rättsligt

avgörande eller en sådan framställning eller begäran som avses i artikel 62.1 a, c–e, f i och h–l samt i artikel 63.1 a i och ii,

b i–v, vii, viii och ix samt c, d, f och g inom tio dagar efter övergångsperiodens utgång om den är osäker på huruvida

beslutet, framställningen eller begäran togs emot av den verkställande eller anmodade myndigheten före övergångs­

periodens utgång.

2.

Om den behöriga utfärdande rättsliga myndigheten i sådana fall som avses i artikel 62.1 b är osäker på om den

eftersökta personen greps i enlighet med artikel 11 i rambeslut 2002/584/RIF före övergångsperiodens utgång, får den av

den behöriga verkställande rättsliga myndigheten begära en bekräftelse av gripandet inom tio dagar efter övergångs­

periodens utgång.

3.

Om inte bekräftelse redan har lämnats enligt tillämpliga unionsrättsliga bestämmelser ska den verkställande eller

anmodade myndigheten som avses i punkterna 1 och 2 besvara en begäran om bekräftelse av mottagande eller gripande

inom tio dagar efter mottagande av begäran.

(66) Rådets beslut 2007/533/RIF av den 12 juni 2007 om inrättande, drift och användning av andra generationen av Schengens

informationssystem (SIS II) (EUT L 205, 7.8.2007, s. 63).

(67) Rådets beslut 2007/845/RIF av den 6 december 2007 om samarbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar när

det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egendom som härrör från brott (EUT L 332, 18.12.2007, s. 103).

(68) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/681 av den 27 april 2016 om användning av passageraruppgiftssamlingar (PNR-

uppgifter) för att förebygga, förhindra, upptäcka, utreda och lagföra terroristbrott och grov brottslighet (EUT L 119, 4.5.2016, s. 132).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/41

Ds 2020:5

Bilaga 1

152

Artikel 65

Andra tillämpliga unionsakter

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU (69) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU (70) ska

tillämpas på sådana förfaranden som avses i artikel 62.1 b i detta avtal.

AVDELNING VI

PÅGÅENDE RÄTTSLIGT SAMARBETE PÅ PRIVATRÄTTENS OMRÅDE

Artikel 66

Tillämplig lag för avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser

I Förenade kungariket ska följande akter tillämpas enligt följande:

a) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 (71) ska tillämpas på avtal som har ingåtts före övergångs­

periodens utgång.

b) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 (72) ska tillämpas på skadevållande händelser, om

händelserna inträffade före övergångsperiodens utgång.

Artikel 67

Domstols behörighet, erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden samt därmed sammanhängande

samarbete mellan centralmyndigheter

1.

I Förenade kungariket, och i medlemsstaterna i situationer som involverar Förenade kungariket, ska, beträffande mål i

vilka talan väckts före övergångsperiodens utgång och beträffande mål eller talan som har samband med sådana mål enligt

artiklarna 29, 30 och 31 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 (73), artikel 19 i förordning (EG)

nr 2201/2003 eller artiklarna 12 och 13 i rådets förordning (EG) nr 4/2009 (74), följande akter eller bestämmelser tillämpas:

a) Bestämmelserna om domstols behörighet i förordning (EU) nr 1215/2012.

b) Bestämmelserna om domstols behörighet i förordning (EU) 2017/1001, förordning (EG) nr 6/2002, förordning (EG)

nr 2100/94, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (75) samt Europaparlamentets och rådets

direktiv 96/71/EG (76).

c) Bestämmelserna om domstols behörighet i förordning (EG) nr 2201/2003.

d) Bestämmelserna om domstols behörighet i förordning (EG) nr 4/2009.

(69) Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga

förfaranden (EUT L 280, 26.10.2010, s. 1).

(70) Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden

(EUT L 142, 1.6.2012, s. 1).

(71) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)

(EUT L 177, 4.7.2008, s. 6).

(72) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser

(Rom II) (EUT L 199, 31.7.2007, s. 40).

(73) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om

erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1).

(74) Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av

domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 10.1.2009, s. 1).

(75) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på

behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän

dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).

(76) Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med

tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 21.1.1997, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/42

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

153

2.

I Förenade kungariket, och i medlemsstaterna i situationer som involverar Förenade kungariket, ska följande akter

eller bestämmelser tillämpas på erkännande och verkställighet av domar, beslut, officiella handlingar, förlikningar inför

domstol och överenskommelser enligt följande:

a) Förordning (EU) nr 1215/2012 ska tillämpas på erkännande och verkställighet av domar i rättsliga förfaranden som

inletts före övergångsperiodens utgång samt på officiella handlingar som formellt upprättats eller registrerats och

förlikningar inför domstol som godkänts eller ingåtts före övergångsperiodens utgång.

b) Bestämmelserna i förordning (EG) nr 2201/2003 om erkännande och verkställighet ska tillämpas på domar i rättsliga

förfaranden som inletts före övergångsperiodens utgång samt på officiella handlingar som formellt upprättats eller

registrerats och överenskommelser som ingåtts före övergångsperiodens utgång.

c) Bestämmelserna i förordning (EG) nr 4/2009 om erkännande och verkställighet ska tillämpas på avgöranden i rättsliga

förfaranden som inletts före övergångsperiodens utgång samt på förlikningar inför domstol som godkänts eller ingåtts

och officiella handlingar som fastställts före övergångsperiodens utgång.

d) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 (77) ska tillämpas på domar i rättsliga förfaranden som

inletts före övergångsperiodens utgång samt på förlikningar inför domstol som godkänts eller ingåtts och officiella

handlingar som upprättats före övergångsperiodens utgång, förutsatt att ansökan om ett intyg om europeisk

exekutionstitel gavs in före övergångsperiodens utgång.

3.

I Förenade kungariket, och i medlemsstaterna i situationer som involverar Förenade kungariket, ska följande

bestämmelser tillämpas enligt följande:

a) Kapitel IV i förordning (EG) nr 2201/2003 ska tillämpas på begäranden och ansökningar som tagits emot av

centralmyndigheten eller någon annan behörig myndighet i den anmodade staten före övergångsperiodens utgång.

b) Kapitel VII i förordning (EG) nr 4/2009 ska tillämpas på ansökningar om erkännande eller verkställighet enligt punkt 2 c

i denna artikel och på begäranden och framställningar som tagits emot av den anmodade statens centralmyndighet före

övergångsperiodens utgång.

c) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 (78) ska tillämpas på insolvensförfaranden och sådan talan

som avses i artikel 6.1 i den förordningen, förutsatt att huvudförfarandet inletts före övergångsperiodens utgång.

d) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 (79) ska tillämpas på europeiska betalningsförelägganden

med avseende på vilka ansökan gjorts före övergångsperiodens utgång; om förfarandet överförs enligt artikel 17.1 i den

förordningen ska förfarandet anses ha inletts före övergångsperiodens utgång.

e) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 (80) ska tillämpas på småmålsförfaranden med avseende på

vilka ansökan lämnats in före övergångsperiodens utgång.

f) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 (81) ska tillämpas på intyg som utfärdats före övergångs­

periodens utgång.

(77) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för

obestridda fordringar (EUT L 143, 30.4.2004, s. 15).

(78) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 5.6.2015, s.

19).

(79) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsfö-

reläggande (EUT L 399, 30.12.2006, s. 1).

(80) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande

(EUT L 199, 31.7.2007, s. 1).

(81) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i

civilrättsliga frågor (EUT L 181, 29.6.2013, s. 4).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/43

Ds 2020:5

Bilaga 1

154

Artikel 68

Pågående förfaranden för rättsligt samarbete

I Förenade kungariket, och i medlemsstaterna i situationer som involverar Förenade kungariket, ska följande akter tillämpas

enligt följande:

a) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 (82) ska tillämpas på rättegångshandlingar och andra

handlingar som före övergångsperiodens utgång tagits emot för delgivning av

i) ett mottagande organ,

ii) en central enhet i den stat där delgivningen ska utföras, eller

iii) diplomatiska eller konsulära tjänstemän, posttjänster, stämningsmän, tjänstemän eller andra behöriga personer i

den mottagande staten, såsom anges i artiklarna 13, 14 och 15 i den förordningen.

b) Rådets förordning (EG) nr 1206/2001 (83) ska tillämpas på framställningar som före övergångsperiodens utgång tagits

emot av

i) en anmodad domstol,

ii) ett centralt organ i den stat där bevisupptagningen begärs, eller

iii) ett centralt organ eller en behörig myndighet enligt artikel 17.1 i den förordningen.

c) Rådets beslut 2001/470/EG (84) ska tillämpas på framställningar som tagits emot före övergångsperiodens utgång; den

anmodande kontaktpunkten får begära mottagningsbevis inom sju dagar efter övergångsperiodens utgång om den är

osäker på om framställningen tagits emot före övergångsperiodens utgång.

Artikel 69

Andra tillämpliga bestämmelser

1.

I Förenade kungariket, och i medlemsstaterna i situationer som involverar Förenade kungariket, ska följande akter

tillämpas enligt följande:

a) Rådets direktiv 2003/8/EG (85) ska tillämpas på ansökningar om rättshjälp som tagits emot av den mottagande

myndigheten före övergångsperiodens utgång. Den översändande myndigheten får begära mottagningsbevis inom sju

dagar efter övergångsperiodens utgång, om den är osäker på om ansökningen tagits emot före övergångsperiodens

utgång.

b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG (86) ska tillämpas om något av följande inträffat före övergångs­

periodens utgång:

i) Parterna kom efter tvistens uppkomst överens om att använda medling.

ii) Domstolen beslutade om medling.

iii) En domstol uppmanade parterna att medla.

c) Rådets direktiv 2004/80/EG (87) ska tillämpas på ansökningar som tagits emot av beslutsmyndigheten före övergångs­

periodens utgång.

2.

Artikel 67.1 a och 67.2 a i detta avtal ska också tillämpas med avseende på de bestämmelser i förordning (EU) nr

1215/2012 som är tillämpliga enligt avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols

behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (88).

(82) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av

rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om

upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EUT L 324, 10.12,2007, s. 79).

(83) Rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om

bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 174, 27.6.2001, s. 1).

(84) Rådets beslut 2001/470/EG av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område (EGT L 174,

27.6.2001, s. 25).

(85) Rådets direktiv 2003/8/EG av den 27 januari 2003 om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister

genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister (EGT L 26, 31.1.2003, s. 41).

(86) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (EUT

L 136, 24.5.2008, s. 3).

(87) Rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 om ersättning till brottsoffer (EUT L 261, 6.8.2004, s. 15).

(88) EUT L 299, 16.11.2005, s. 62.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/44

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

155

3.

Artikel 68 a i detta avtal ska också tillämpas med avseende på de bestämmelser i förordning (EG) nr 1393/2007 som

är tillämpliga enligt avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om delgivning av handlingar i mål

och ärenden av civil eller kommersiell natur (89).

AVDELNING VII

UPPGIFTER OCH INFORMATION SOM BEHANDLATS ELLER ERHÅLLITS FÖRE ÖVERGÅNGSPERIODENS UTGÅNG

ELLER PÅ GRUNDVAL AV DETTA AVTAL

Artikel 70

Definition

I denna avdelning avses med unionsrätt om skydd av personuppgifter

a) förordning (EU) 2016/679 med undantag av kapitel VII,

b) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (90),

c) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG (91),

d) andra unionsrättsliga bestämmelser om skydd av personuppgifter.

Artikel 71

Skydd av personuppgifter

1.

Unionsrätten om skydd av personuppgifter ska tillämpas i Förenade kungariket med avseende på behandling av

personuppgifter om registrerade utanför Förenade kungariket, förutsatt att personuppgifterna

a) behandlades enligt unionsrätten i Förenade kungariket före övergångsperiodens utgång, eller

b) behandlas i Förenade kungariket efter övergångsperiodens utgång på grundval av detta avtal.

2.

Punkt 1 ska inte tillämpas i den mån den behandling av personuppgifter som avses i den punkten är föremål för en

adekvat skyddsnivå enligt vad som fastställts enligt artikel 45.3 i förordning (EU) 2016/679 eller artikel 36.3 i direktiv

(EU) 2016/680.

3.

I den mån ett sådant beslut som avses i punkt 2 har upphört att vara tillämpligt ska Förenade kungariket säkerställa

en skyddsnivå för personuppgifter som är väsentligen likvärdig med skyddsnivån enligt unionsrätten om skydd av

personuppgifter med avseende på den behandling av registrerades personuppgifter som avses i punkt 1.

(89) EUT L 300, 17.11.2005, s. 55.

(90) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på

behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa

straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (EUT L 119,

4.5.2016, s. 89).

(91) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd

inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/45

Ds 2020:5

Bilaga 1

156

Artikel 72

Konfidentiell behandling och begränsad användning av uppgifter och information i Förenade kungariket

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 71 ska, utöver unionsrättens bestämmelser om skydd av personuppgifter,

unionsrättens bestämmelser om konfidentiell behandling, begränsad användning, begränsad lagring och krav på att radera

uppgifter och information tillämpas med avseende på uppgifter och information som erhållits av myndigheter eller

officiella organ som är Förenade kungarikets eller som är belägna i Förenade kungariket eller av upphandlande enheter,

enligt definitionen i artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU (92), som är Förenade kungarikets eller

som är belägna i Förenade kungariket

a) före övergångsperiodens utgång, eller

b) på grundval av detta avtal.

Artikel 73

Behandling av uppgifter och information som erhållits från Förenade kungariket

Unionen får inte behandla uppgifter och information som erhållits från Förenade kungariket före övergångsperiodens

utgång, eller som erhållits efter övergångsperiodens utgång på grundval av detta avtal, på något annat sätt än den

behandlar uppgifter och information som erhållits från en medlemsstat enbart av den anledningen att Förenade kungariket

utträtt ur unionen.

Artikel 74

Informationssäkerhet

1.

Unionsrättsliga bestämmelser om skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter och säkerhetsskyddsklassi­

ficerade Euratomuppgifter ska tillämpas på säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som erhållits av Förenade kungariket

antingen före övergångsperiodens utgång eller på grundval av detta avtal, eller som erhållits från Förenade kungariket av

unionen eller en medlemsstat antingen före övergångsperiodens utgång eller på grundval av detta avtal.

2.

Skyldigheterna enligt unionsrätten om industrisäkerhet ska tillämpas på Förenade kungariket om förfarandet för

anbudsinfordran, kontraktstilldelning eller beviljande av bidrag med avseende på ett säkerhetsskyddsklassificerat kontrakt,

ett underentreprenörskontrakt som kräver säkerhetsskyddsavtal eller ett säkerhetsskyddsklassificerat bidragsavtal inletts

före övergångsperiodens utgång.

3.

Förenade kungariket ska säkerställa att kryptoprodukter som använder säkerhetsskyddsklassificerade

kryptoalgoritmer utvecklade under kontroll av, och utvärderade och godkända av, en medlemsstats eller Förenade

kungarikets kryptogodkännande myndighet, som godkänts av unionen före övergångsperiodens utgång och finns i

Förenade kungariket, inte överförs till ett tredjeland.

4.

Alla krav, begränsningar och villkor som anges i unionsgodkännandet av kryptoprodukter ska tillämpas på de

produkterna.

(92) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på

områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG (EUT L 94, 28.3.2014, s. 243).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/46

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

157

AVDELNING VIII

PÅGÅENDE OFFENTLIG UPPHANDLING OCH LIKNANDE FÖRFARANDEN

Artikel 75

Definition

I denna avdelning avses med relevanta regler de allmänna principer i unionsrätten som är tillämpliga på tilldelning av

offentliga kontrakt, Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/81/EG (93), 2014/23/EU (94), 2014/24/EU (95) och

2014/25/EU (96), Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 2195/2002 (97) och (EG) nr 1370/2007 (98), artikel 4

i rådets förordning (EEG) nr 3577/92 (99), artiklarna 11 och 12 i rådets direktiv 96/67/EG (100), artiklarna 16, 17 och 18 i

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 (101), artiklarna 6 och 7 i Europaparlamentets och rådets

förordning (EU) 2017/352 (102) och andra särskilda unionsrättsliga bestämmelser om förfaranden för offentlig upphandling.

Artikel 76

Regler tillämpliga på pågående förfaranden

1.

De relevanta reglerna ska tillämpas

a) utan att det påverkar tillämpningen av led b, på förfaranden som inletts av upphandlande myndigheter eller

upphandlande enheter i medlemsstaterna eller i Förenade kungariket enligt de reglerna före övergångsperiodens utgång

och ännu inte hade avslutats den sista dagen i övergångsperioden, inbegripet förfaranden där dynamiska inköpssystem

används samt förfaranden där meddelandet om upphandling lämnas i form av ett förhandsmeddelande, ett periodiskt

meddelande eller ett meddelande om att det finns ett kvalificeringssystem, och

b) med avseende på sådana förfaranden som avses i artikel 29.2, 29.3 och 29.4 i direktiv 2009/81/EG, artikel 33.2–33.5 i

direktiv 2014/24/EU och artikel 51.2 i direktiv 2014/25/EU som rör genomförande av följande typer av ramavtal som

ingåtts av upphandlande myndigheter eller upphandlande enheter från medlemsstaterna eller Förenade kungariket,

inbegripet tilldelning av kontrakt enligt sådana ramavtal,

i) på ramavtal som ingicks före övergångsperiodens utgång och som varken hade löpt ut eller sagts upp den sista dagen

i övergångsperioden, eller

ii) på ramavtal som ingåtts efter övergångsperiodens utgång i enlighet med ett förfarande som omfattas av led a i denna

punkt.

(93) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/81/EG av den 13 juli 2009 om samordning av förfarandena vid tilldelning av vissa

kontrakt för byggentreprenader, varor och tjänster av upphandlande myndigheter och enheter på försvars- och säkerhetsområdet och

om ändring av direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG (EUT L 216, 20.8.2009, s. 76).

(94) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU av den 26 februari 2014 om tilldelning av koncessioner (EUT L 94, 28.3.2014, s.

1).

(95) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av

direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 28.3.2014, s. 65).

(96) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på

områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG (EUT L 94, 28.3.2014, s. 243).

(97) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2195/2002 av den 5 november 2002 om en gemensam terminologi vid offentlig

upphandling (CPV) (EGT L 340, 16.12.2002, s. 1).

(98) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om

upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (EUT L 315, 3.12.2007, s. 1).

(99) Rådets förordning (EEG) 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på

sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage) (EGT L 364, 12.12.1992, s. 7).

(100) Rådets direktiv 96/67/EG av den 15 oktober 1996 om tillträde till marknaden för marktjänster på flygplatserna inom gemenskapen

(EGT L 272, 25.10.1996, s. 36).

(101) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhanda-

hållande av lufttrafik i gemenskapen (EUT L 293, 31.10.2008, s. 3).

(102) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/352 av den 15 februari 2017 om inrättande av en ram för tillhandahållande av

hamntjänster och gemensamma regler för finansiell insyn i hamnar (EUT L 57, 3.3.2017, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/47

Ds 2020:5

Bilaga 1

158

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av eventuella begränsningar i enlighet med unionsrätten ska icke-diskriminer­

ingsprincipen följas av upphandlande myndigheter och upphandlande enheter när det gäller anbudsgivare eller, beroende

på vad som är tillämpligt, personer som på annat sätt är berättigade att lämna anbud, från medlemsstaterna och Förenade

kungariket i samband med sådana förfaranden som avses i punkt 1.

3.

Ett förfarande som avses i punkt 1 ska anses ha inletts när ett meddelande om upphandling eller någon annan form av

inbjudan att lämna anbud har lagts fram i enlighet med de relevanta reglerna. När de relevanta reglerna tillåter användning

av förfaranden som inte kräver något meddelande om upphandling eller någon annan form av inbjudan att lämna anbud,

ska förfarandet anses ha inletts när den upphandlande myndigheten eller den upphandlande enheten tog kontakt med

ekonomiska aktörer i fråga om det aktuella förfarandet.

4.

Ett förfarande som avses i punkt 1 ska anses ha avslutats

a) vid offentliggörandet av ett meddelande om tilldelning av kontrakt i enlighet med de relevanta reglerna eller, om de

reglerna inte kräver att ett meddelande om tilldelning av kontrakt offentliggörs, när det relevanta kontraktet ingåtts, eller

b) om den upphandlande myndigheten eller den upphandlande enheten beslutade att inte tilldela något kontrakt, när

anbudsgivarna eller, allt efter omständigheterna, personer som på annat sätt är berättigade att lämna anbud,

underrättats om skälen till att något kontrakt inte tilldelats.

5.

Denna artikel ska inte påverka unionens eller Förenade kungarikets regler om tull, förflyttningar av varor, tillhanda­

hållande av tjänster, erkännande av yrkeskvalifikationer eller immaterialrätt.

Artikel 77

Prövningsförfaranden

Rådets direktiv 89/665/EEG (103) och 92/13/EEG (104) ska tillämpas på sådana upphandlingsförfaranden som avses i

artikel 76 i detta avtal och som omfattas av de direktivens tillämpningsområde.

Artikel 78

Samarbete

Med avvikelse från artikel 8 i detta avtal ska artikel 61.2 i direktiv 2014/24/EU tillämpas i högst nio månader från

övergångsperiodens utgång på förfaranden enligt det direktivet som inleddes av upphandlande myndigheter från Förenade

kungariket före övergångsperiodens utgång och som ännu inte hade avslutats den sista dagen i övergångsperioden.

AVDELNING IX

EURATOMFRÅGOR

Artikel 79

Definitioner

I denna avdelning gäller följande definitioner:

a) gemenskapen: Europeiska atomenergigemenskapen.

b) kärnämneskontroller: verksamheter för att kontrollera att kärnämnen och kärnteknisk utrustning inte används för andra

ändamål än de av användarna uppgivna samt verksamheter för att kontrollera att internationella rättsliga skyldigheter

att använda kärnämnen och kärnteknisk utrustning för fredliga ändamål iakttas.

(103) Rådets direktiv 89/665/EEG av den 21 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar för prövning av offentlig

upphandling av varor och bygg- och anläggningsarbeten (EGT L 395, 30.12.1989, s. 33).

(104) Rådets direktiv 92/13/EEG av den 25 februari 1992 om samordning av lagar och andra författningar om gemenskapsregler om

upphandlingsförfaranden tillämpade av företag och verk inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationssektorerna (EGT L

76, 23.3.1992, s. 14).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/48

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

159

c) speciella klyvbara material: speciella klyvbara material enligt definitionen i artikel 197.1 i Euratomfördraget.

d) malmer: malmer enligt definitionen i artikel 197.4 i Euratomfördraget.

e) råmaterial: råmaterial enligt definitionen i artikel 197.3 i Euratomfördraget.

f) kärnämnen: malmer, råmaterial och speciella klyvbara material.

g) använt kärnbränsle och radioaktivt avfall: använt kärnbränsle och radioaktivt avfall enligt definitionerna i artikel 3.7 och

3.11 i rådets direktiv 2011/70/Euratom (105).

Artikel 80

Upphörande av gemenskapens ansvar i frågor som rör Förenade kungariket

1.

Förenade kungariket ska vara ensamt ansvarigt för att säkerställa att alla malmer, råmaterial och speciella klyvbara

material som omfattas av Euratomfördraget och som befinner sig på Förenade kungarikets territorium vid övergångs­

periodens utgång hanteras i enlighet med relevanta tillämpliga internationella fördrag och konventioner, inbegripet men

inte begränsat till internationella fördrag och konventioner om kärnsäkerhet, kärnämneskontroller, icke-spridning och

fysiskt skydd av kärnämnen samt internationella fördrag och konventioner om säker hantering av använt kärnbränsle och

säker hantering av radioaktivt avfall.

2.

Förenade kungariket ska vara ensamt ansvarigt för att säkerställa att staten iakttar sina internationella förpliktelser till

följd av sitt medlemskap i Internationella atomenergiorganet eller till följd av fördraget om förhindrande av spridning av

kärnvapen eller andra relevanta internationella fördrag eller konventioner i vilka Förenade kungariket är part.

Artikel 81

Kärnämneskontroller

Förenade kungariket ska genomföra ett system för kärnämneskontroller. Denna ordning för kärnämneskontroller ska

omfatta ett system som erbjuder verkan och täckning som det som tillhandhålls av gemenskapen på Förenade kungarikets

territorium i enlighet med avtalet mellan Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, Europeiska atomenergige­

menskapen och Internationella atomenergiorganet rörande tillämpningen av kärnämneskontroller i Förenade konungariket

Storbritannien och Nordirland i förbindelse med fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen [INFCIRC/263], i

dess ändrade lydelse.

Artikel 82

Särskilda skyldigheter enligt internationella avtal

Förenade kungariket ska säkerställa att särskilda skyldigheter enligt avtal som gemenskapen ingått med tredjeländer eller

internationella organisationer avseende kärnteknisk utrustning, kärnämnen eller andra kärntekniska föremål som befinner

sig på Förenade kungarikets territorium vid övergångsperiodens utgång fullgörs, eller i annat fall identifiera lämpliga

arrangemang i överenskommelse med det berörda tredjelandet eller den berörda internationella organisationen.

Artikel 83

Äganderätt och rätt att använda och förbruka speciella klyvbara material i Förenade kungariket

1.

Speciella klyvbara material som befinner sig på Förenade kungadömets territorium och på vilka artikel 86 i

Euratomfördraget var tillämplig till och med övergångsperiodens utgång ska upphöra att vara gemenskapens egendom vid

övergångsperiodens utgång.

(105) Rådets direktiv 2011/70/Euratom av den 19 juli 2011 om inrättande av ett gemenskapsramverk för ansvarsfull och säker hantering

av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall (EUT L 199, 2.8.2011, s. 48).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/49

Ds 2020:5

Bilaga 1

160

2.

Sådana speciella klyvbara material som avses i punkt 1 ska tillfalla de personer eller företag som hade obegränsad rätt

att använda och förbruka materialen vid övergångsperiodens utgång i enlighet med artikel 87 i Euratomfördraget.

3.

När den rätt att använda och förbruka speciella klyvbara material som avses i punkt 2 (nedan kallade de berörda

materialen) innehas av en medlemsstat, eller av personer eller företag etablerade på en medlemsstats territorium, ska

följande gälla för att säkerställa integriteten hos den gemensamma försörjningspolitik som inrättas enligt avdelning II

kapitel 6 i Euratomfördraget och hos den gemensamma marknad på kärnenergiområdet som inrättas enligt kapitel 9 i den

avdelningen, även beträffande nivån på de kärnämneskontroller som ska tillämpas på de aktuella materialen:

a) Med beaktande av artikel 5 i detta avtal ska gemenskapen ha rätt att kräva att de berörda materialen deponeras hos den

byrå som inrättas enligt artikel 52.2 b i Euratomfördraget eller i andra lager som övervakas eller kan övervakas av

Europeiska kommissionen.

b) Gemenskapen ska ha rätt att ingå avtal med avseende på försörjning av de berörda materialen till personer eller företag

etablerade på Förenade kungarikets territorium eller i ett tredjeland i enlighet med artikel 52.2 i Euratomfördraget.

c) Artikel 20 i kommissionens förordning (Euratom) nr 302/2005 (106), med undantag för punkt 1 b och c, ska tillämpas på

de berörda materialen.

d) Export av de berörda materialen till ett tredjeland ska vara föremål för godkännande av de behöriga myndigheterna i den

medlemsstat där personen eller företaget med rätt att använda och förbruka de berörda materialen är etablerat i enlighet

med artikel 9.2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 (107).

e) Med avseende på de berörda materialen ska gemenskapen ha rätt att utöva alla andra rättigheter som uppstår genom

Euratomfördraget till följd av äganderätt enligt artikel 86 i det fördraget.

4.

De medlemsstater, personer eller företag som har obegränsad rätt att använda och förbruka speciella klyvbara

material som befinner sig på Förenade kungarikets territorium vid övergångsperiodens utgång ska ha kvar denna rätt.

Artikel 84

Utrustning och annan egendom som har samband med kärnämneskontroller

1.

Gemenskapens utrustning och annan egendom som har samband med kärnämneskontroller enligt Euratomfördraget

och som befinner sig i Förenade kungariket vid övergångsperiodens utgång, enligt vad som anges i bilaga V, ska tillfalla

Förenade kungariket. Förenade kungariket ska ersätta unionen för värdet på sådan utrustning och annan egendom, som

ska beräknas utifrån det värde som utrustningen och egendomen tillskrevs i den konsoliderade redovisningen för 2020.

2.

Förenade kungariket ska överta gemenskapens rättigheter, betalningsansvar och förpliktelser som är knutna till den

utrustning och annan egendom som avses i punkt 1.

Artikel 85

Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall

Artikel 4.1 och 4.2 och artikel 4.4 första stycket i direktiv 2011/70/Euratom ska tillämpas i fråga om Förenade kungarikets

yttersta ansvar för använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som genererats i Förenade kungariket och befinner sig på en

medlemsstats territorium vid övergångsperiodens utgång.

(106) Kommissionens förordning (Euratom) nr 302/2005 av den 8 februari 2005 om genomförandet av Euratoms kärnämneskontroll

(EUT L 54, 28.2.2005, s. 1).

(107) Rådets förordning (EG) nr 428/2009 av den 5 maj 2009 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export,

överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (EUT L 134, 29.5.2009, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/50

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

161

AVDELNING X

RÄTTSLIGA OCH ADMINISTRATIVA FÖRFARANDEN PÅ UNIONSNIVÅ

Kapitel 1

RÄTTSLIGA FÖRFARANDEN

Artikel 86

Pågående mål vid Europeiska unionens domstol

1.

Europeiska unionens domstol ska fortsätta att vara behörig i mål som anhängiggjorts av eller mot Förenade

kungariket före övergångsperiodens utgång. Sådan behörighet ska gälla alla skeden i förfarandena, inbegripet förfaranden

om överklagande vid domstolen och förfaranden vid tribunalen när ett mål återförvisats dit.

2.

Europeiska unionens domstol ska fortsätta att vara behörig att meddela förhandsavgöranden på begäran av domstolar

i Förenade kungariket som framställts före övergångsperiodens utgång.

3.

Vid tillämpningen av detta kapitel ska mål anses ha anhängiggjorts vid Europeiska unionens domstol, och begäranden

om förhandsavgörande ska anses ha framställts, vid den tidpunkt då den handling genom vilken målet anhängiggörs

registrerades vid domstolens eller tribunalens kansli, allt efter omständigheterna.

Artikel 87

Nya mål vid domstolen

1.

Om Europeiska kommissionen anser att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt

fördragen eller enligt fjärde delen i detta avtal före övergångsperiodens utgång, får Europeiska kommissionen inom fyra år

från övergångsperiodens utgång föra ärendet vidare till Europeiska unionens domstol i enlighet med kraven i artikel 258 i

EUF-fördraget eller i artikel 108.2 andra stycket i EUF-fördraget, allt efter omständigheterna. Europeiska unionens domstol

ska ha behörighet i sådana mål.

2.

Om Förenade kungariket inte rättar sig efter ett sådant beslut som avses i artikel 95.1 i detta avtal eller underlåter att i

Förenade kungarikets rättsordning ge rättsverkan åt ett sådant beslut som avses i den bestämmelsen och som riktats till en

fysisk eller juridisk person som är bosatt eller etablerad i Förenade kungariket, får Europeiska kommissionen inom fyra år

från dagen för det berörda beslutet föra ärendet vidare till Europeiska unionens domstol i enlighet med kraven i artikel 258

i EUF-fördraget eller i artikel 108.2 andra stycket i EUF-fördraget, allt efter omständigheterna. Europeiska unionens domstol

ska ha behörighet i sådana mål.

3.

Vid beslut om att föra ärenden vidare enligt denna artikel ska Europeiska kommissionen tillämpa samma principer

med avseende på Förenade kungariket som med avseende på en medlemsstat.

Artikel 88

Förfaranderegler

De unionsrättsliga bestämmelser som reglerar förfarandet vid Europeiska unionens domstol ska tillämpas på de mål och

begäranden om förhandsavgöranden som avses i denna avdelning.

Artikel 89

Domars och besluts bindande verkan och verkställbarhet

1.

Domar och beslut som meddelats av Europeiska unionens domstol före övergångsperiodens utgång, samt domar och

beslut som meddelats efter övergångsperiodens utgång i sådana mål som avses i artiklarna 86 och 87, ska till alla delar vara

bindande för och i Förenade kungariket.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/51

Ds 2020:5

Bilaga 1

162

2.

Om Europeiska unionens domstol i en sådan dom som avses i punkt 1 finner att Förenade kungariket har underlåtit

att uppfylla en skyldighet enligt fördragen eller detta avtal, ska Förenade kungariket vidta de åtgärder som krävs för att följa

den domen.

3.

Artiklarna 280 och 299 i EUF-fördraget ska vara tillämpliga i Förenade kungariket när det gäller verkställbarhet av

sådana domar och beslut av Europeiska unionens domstol som avses i punkt 1 i denna artikel.

Artikel 90

Rätt att intervenera och delta i förfarandet

Till dess att domar och beslut av Europeiska unionens domstol som meddelas i alla de förfaranden och begäranden om

förhandsavgöranden som avses i artikel 86 har vunnit laga kraft får Förenade kungariket intervenera på samma sätt som

en medlemsstat eller, vid mål som anhängiggjorts vid Europeiska unionens domstol i enlighet med artikel 267 i EUF-

fördraget, delta i förfarandet vid Europeiska unionens domstol på samma sätt som en medlemsstat. Under den perioden

ska justitiesekreteraren vid Europeiska unionens domstol underrätta Förenade kungariket, vid samma tidpunkt och på

samma sätt som gäller för medlemsstaterna, om alla mål som en domstol i en medlemsstat hänskjutit till Europeiska

unionens domstol för förhandsavgörande.

Förenade kungariket får också intervenera eller delta i förfarandet vid Europeiska unionens domstol på samma sätt som en

medlemsstat

a) i mål som gäller underlåtenhet att uppfylla skyldigheter enligt fördragen, om Förenade kungariket omfattades av samma

skyldigheter före övergångsperiodens utgång och om dessa mål anhängiggjorts vid Europeiska unionens domstol i

enlighet med artikel 258 i EUF‐fördraget före utgången av den period som avses i artikel 87.1 eller, allt efter

omständigheterna, fram till den tidpunkt efter den periodens utgång då den sista dom eller det sista beslut som

meddelats av Europeiska unionens domstol på grundval av artikel 87.1 har vunnit laga kraft,

b) i mål som gäller unionsrättsliga akter eller unionsrättsliga bestämmelser som före övergångsperiodens utgång var

tillämpliga på och i Förenade kungariket och vilka anhängiggjorts vid Europeiska unionens domstol i enlighet med

artikel 267 i EUF-fördraget före utgången av den period som avses i artikel 87.1 eller, allt efter omständigheterna, fram

till den tidpunkt efter den periodens utgång då den sista dom eller det sista beslut som meddelats av Europeiska

unionens domstol på grundval av artikel 87.1 har vunnit laga kraft, och

c) i sådana mål som avses i artikel 95.3.

Artikel 91

Ombud i domstolen

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 88, får en advokat med behörighet att verka i Förenade kungarikets

domstolar som före övergångsperiodens utgång företrädde eller biträdde en part i mål vid Europeiska unionens domstol

eller i samband med begäranden om förhandsavgörande som framställts före övergångsperiodens utgång, fortsätta att

företräda eller biträda den parten i de målen eller i samband med de begärandena. Denna rätt ska gälla alla skeden i

förfarandena, inbegripet förfaranden om överklagande vid domstolen och förfaranden vid tribunalen efter det att ett mål

återförvisats dit.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 88 får advokater med behörighet att verka i Förenade kungarikets

domstolar företräda eller biträda en part i Europeiska unionens domstol i sådana mål som avses i artiklarna 87 och 95.3.

Advokater med behörighet att verka i Förenade kungarikets domstolar får också företräda eller biträda Förenade

kungariket i sådana mål som omfattas av artikel 90 i vilka Förenade kungariket har beslutat att intervenera eller delta.

3.

När advokater med behörighet att verka i Förenade kungarikets domstolar företräder eller biträder en part i

Europeiska unionens domstol i sådana mål som avses i punkterna 1 och 2 ska de i alla avseenden behandlas som

advokater med behörighet att verka i medlemsstaternas domstolar som företräder eller biträder en part i Europeiska

unionens domstol.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/52

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

163

Kapitel 2

ADMINISTRATIVA FÖRFARANDEN

Artikel 92

Pågående administrativa förfaranden

1.

Unionens institutioner, organ och byråer ska fortsätta att vara behöriga för administrativa förfaranden som inletts före

övergångsperiodens utgång och som avser

a) efterlevnad av unionsrätten av Förenade kungariket eller fysiska eller juridiska personer som är bosatta eller etablerade i

Förenade kungariket, eller

b) efterlevnad av unionsrätten när det gäller konkurrens i Förenade kungariket.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 ska ett administrativt förfarande vid tillämpningen av detta kapitel

anses ha inletts vid den tidpunkt då det formellt registrerades hos unionens institution, organ eller byrå.

3.

Vid tillämpningen av detta kapitel ska

a) ett administrativt förfarande om statligt stöd enligt rådets förordning (EU) 2015/1589 (108) anses ha inletts vid den

tidpunkt då förfarandet tilldelades ett ärendenummer,

b) förfaranden för tillämpning av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget som Europeiska kommissionen genomför enligt

rådets förordning (EG) nr 1/2003 (109) anses ha inletts vid den tidpunkt då Europeiska kommissionen beslutade att

inleda ett förfarande i enlighet med artikel 2.1 i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 (110),

c) förfaranden i samband med kontroll av företagskoncentrationer enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 (111) anses ha

inletts vid den tidpunkt då

i) en koncentration med unionsdimension har anmälts till Europeiska kommissionen i enlighet med artiklarna 1, 3

och 4 i förordning (EG) nr 139/2004,

ii) den tidsfrist på 15 arbetsdagar som avses i artikel 4.5 i förordning (EG) nr 139/2004 har löpt ut utan att någon av

de medlemsstater som är behöriga att undersöka koncentrationen enligt sin nationella konkurrensrätt har invänt

mot begäran om hänskjutande av ärendet till Europeiska kommissionen, eller

iii) Europeiska kommissionen har beslutat, eller anses ha beslutat, att undersöka koncentrationen i enlighet med

artikel 22.3 i förordning (EG) nr 139/2004.

d) en utredning av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten av en påstådd överträdelse som förtecknas i

bilaga III till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 (112) eller i bilaga I till Europaparlamentets

och rådets förordning (EU) nr 648/2012 (113) anses ha inletts vid den tidpunkt då den myndigheten utnämnde en

oberoende utredare i enlighet med artikel 23e.1 i förordning (EG) nr 1060/2009 eller artikel 64.1 i förordning

(EU) nr 648/2012.

4.

Unionen ska senast tre månader efter övergångsperiodens utgång överlämna en förteckning över alla enskilda

pågående administrativa förfaranden som omfattas av punkt 1 till Förenade kungariket. Med avvikelse från första

meningen ska unionen, när det gäller enskilda pågående administrativa förfaranden vid Europeiska bankmyndigheten,

Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten,

överlämna en förteckning över sådana pågående administrativa förfaranden till Förenade kungariket senast en månad efter

övergångsperiodens utgång.

(108) Rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 i fördraget om Europeiska

unionens funktionssätt (EUT L 248, 24.9.2015, s. 9).

(109) Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget

(EGT L 1, 4.1.2003, s. 1).

(110) Kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-

fördraget (EUT L 123, 27.4.2004, s. 18).

(111) Rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EUT L 24, 29.1.2004, s. 1).

(112) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kreditvärderingsinstitut (EUT L 302,

17.11.2009, s. 1).

(113) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC‐derivat, centrala motparter och

transaktionsregister (EUT L 201, 27.7.2012, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/53

Ds 2020:5

Bilaga 1

164

5.

I ett administrativt förfarande om statligt stöd enligt förordning (EU) 2015/1589 ska Europeiska kommissionen

gentemot Förenade kungariket vara bunden av gällande rättspraxis och bästa praxis som om Förenade kungariket

fortfarande var en medlemsstat. Europeiska kommissionen ska särskilt inom en rimlig tidsperiod anta något av följande

beslut:

a) Ett beslut enligt artikel 4.2 i förordning (EU) 2015/1589 i vilket det fastställs att åtgärden inte utgör stöd.

b) Ett beslut enligt artikel 4.3 i förordning (EU) 2015/1589 om att inte göra invändningar.

c) Ett beslut enligt artikel 4.4 i förordning (EU) 2015/1589 om att inleda ett formellt granskningsförfarande.

Artikel 93

Nytt statligt stöd och förfaranden vid Europeiska byrån för bedrägeribekämpning

1.

När det gäller stöd som beviljats före övergångsperiodens utgång ska Europeiska kommissionen under en period på

fyra år efter övergångsperiodens utgång vara behörig att inleda nya administrativa förfaranden om statligt stöd enligt

förordning (EU) 2015/1589 som rör Förenade kungariket.

Europeiska kommissionen ska efter fyraårsperiodens utgång fortsätta att vara behörig i förfaranden som inleddes före den

periodens utgång.

Artikel 92.5 i detta avtal ska gälla i tillämpliga delar.

Europeiska kommissionen ska underrätta Förenade kungariket om alla nya administrativa förfaranden om statligt stöd som

inleds enligt första stycket i denna punkt senast tre månader efter det att de har inletts.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 136 och 138 i detta avtal ska Europeiska byrån för bedrägeribe­

kämpning (Olaf) under en period av fyra år efter övergångsperiodens utgång vara behörig att inleda nya utredningar enligt

Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 (114) med avseende på

a) omständigheter som inträffade före övergångsperiodens utgång, eller

b) tullskulder som uppkommer efter övergångsperiodens utgång till följd av de förfaranden för avslutande som avses i

artikel 49.1 i detta avtal.

Olaf ska efter fyraårsperiodens utgång fortsätta att vara behörig i förfaranden som inleddes före den periodens utgång.

Olaf ska underrätta Förenade kungariket om alla nya utredningar som inleds enligt första stycket i denna punkt senast tre

månader efter det att de har inletts.

Artikel 94

Förfaranderegler

1.

De unionsrättsliga bestämmelser som reglerar de olika typer av administrativa förfaranden som omfattas av detta

kapitel ska tillämpas på de förfaranden som avses i artiklarna 92, 93 och 96.

2.

När advokater med behörighet att verka i Förenade kungarikets domstolar företräder eller biträder en part i samband

med de administrativa förfaranden som avses i artiklarna 92 och 93 ska de i alla avseenden behandlas som advokater med

behörighet att verka i medlemsstaternas domstolar som företräder eller biträder en part i samband med sådana

administrativa förfaranden.

(114) Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av

Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning

(EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT L 248, 18.9.2013, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/54

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

165

3.

Artikel 128.5 ska i nödvändig utsträckning tillämpas på alla förfaranden som avses i artiklarna 92 och 93 efter

övergångsperiodens utgång.

Artikel 95

Besluts bindande verkan och verkställbarhet

1.

Beslut som antas av unionens institutioner, organ och byråer före övergångsperiodens utgång, eller som antas i de

förfaranden som avses i artiklarna 92 och 93 efter övergångsperiodens utgång, och som är riktade till Förenade kungariket

eller till fysiska eller juridiska personer som är bosatta eller etablerade i Förenade kungariket, ska vara bindande för och i

Förenade kungariket.

2.

Om Europeiska kommissionen och Förenade kungarikets utsedda nationella konkurrensmyndighet inte kommer

överens om något annat ska Europeiska kommissionen fortsätta att vara behörig att övervaka och upprätthålla

efterlevnaden av åtaganden som gjorts eller åtgärder som ålagts i, eller med avseende på, Förenade kungariket i samband

med förfaranden för tillämpning av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget som genomförs av Europeiska kommissionen

enligt förordning (EG) nr 1/2003 eller förfaranden som genomförs av Europeiska kommissionen enligt förordning

(EG) nr 139/2004 i samband med kontroll av företagskoncentrationer. Om Europeiska kommissionen och Förenade

kungarikets utsedda nationella konkurrensmyndighet kommer överens om det ska Europeiska kommissionen överlämna

övervakningen och upprätthållandet av efterlevnaden av sådana åtaganden eller åtgärder i Förenade kungariket till

Förenade kungarikets utsedda nationella konkurrensmyndighet.

3.

Lagenligheten av ett beslut som avses i punkt 1 i denna artikel ska granskas enbart av Europeiska unionens domstol i

enlighet med artikel 263 i EUF-fördraget.

4.

Artikel 299 i EUF-fördraget ska tillämpas i Förenade kungariket med avseende på efterlevnaden av sådana beslut som

avses i punkt 1 i den här artikeln och som medför betalningsskyldighet för fysiska och juridiska personer som är bosatta

eller etablerade i Förenade kungariket.

Artikel 96

Andra pågående förfaranden och rapporteringsskyldigheter

1.

Tekniska provningar som utförs av Förenade kungarikets provningsmyndigheter i samarbete med gemenskapens

växtsortsmyndighet enligt förordning (EG) nr 2100/94 och som pågick dagen före dagen för detta avtals ikraftträdande ska

fortsätta och slutföras i överensstämmelse med den förordningen.

2.

Artiklarna 12.2a, 12.3, 14, 15 och 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (115) ska vara tillämpliga

på och i Förenade kungariket med avseende på utsläpp av växthusgaser under övergångsperiodens sista år.

3.

Artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 (116) samt artiklarna 26 och 27 i Europapar­

lamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 (117) ska vara tillämpliga på och i Förenade kungariket med avseende på

rapportering av uppgifter för övergångsperiodens sista år.

(115) Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för

växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, 25.10.2003, s. 32).

(116) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 av den 16 april 2014 om fluorerade växthusgaser och om upphävande

av förordning (EG) nr 842/2006 (EUT L 150, 20.5.2014, s. 195).

(117) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 av den 16 september 2009 om ämnen som bryter ned ozonskiktet

(EUT L 286, 31.10.2009, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/55

Ds 2020:5

Bilaga 1

166

4.

Artikel 8.1, 8.2, 8.3 och 8.7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 443/2009 (118), och bilaga II till den

förordningen, artikel 8.1, 8.2, 8.3, 8.8 och 8.10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 510/2011 (119), och

bilaga II till den förordningen, samt artiklarna 2–5, 7, 8.2 och 8.3 i kommissionens förordning (EU) nr 1014/2010 och

artiklarna 3–6, 8, 9.2 och 9.3 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 293/2012 (120) ska vara tillämpliga på

och i Förenade kungariket med avseende på övervakning och rapportering av relevanta koldioxidutsläpp från fordon under

övergångsperiodens sista år.

5.

Artiklarna 5, 7, 9, 10, 11.3, 17.1 a och d, 19, 22 och 23 i Europaparlamentets och rådets förordning

(EU) nr 525/2013 (121) samt artiklarna 3, 7 och 11 i Europaparlamentets och rådets beslut nr 406/2009/EG (122) ska vara

tillämpliga på Förenade kungariket med avseende på utsläpp av växthusgaser under 2019 och 2020, och artikel 5 i

kommissionens förordning (EU) nr 389/2013 (123) ska vara tillämplig på Förenade kungariket till dess att den andra

åtagandeperioden enligt Kyotoprotokollet har avslutats.

6.

Med avvikelse från artikel 8 i detta avtal gäller följande:

a) I den omfattning som är nödvändig för att följa punkterna 2, 4 och 5 i denna artikel ska Förenade kungariket och

aktörer i Förenade kungariket ha tillgång till

i) unionsregistret och Förenade kungarikets Kyotoprotokollregister, upprättade genom förordning (EU) nr 389/2013,

och

ii) Europeiska miljöbyråns centrala dataarkiv enligt förordning (EU) nr 1014/2010, genomförandeförordning (EU)

nr 293/2012 och kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 749/2014 (124).

b) I den omfattning som är nödvändig för att följa punkt 3 i denna artikel ska företag i Förenade kungariket ha tillgång till

i) det rapporteringsverktyg som bygger på det format som anges i bilagan till kommissionens genomförande­

förordning (EU) nr 1191/2014 (125) i syfte att hantera och rapportera om fluorerade växthusgaser, och

ii) det rapporteringssystem (Business Data Repository) som företagen använder för rapportering enligt artikel 27 i

förordning (EG) nr 1005/2009.

På begäran av Förenade kungariket ska unionen under en period som löper ut ett år efter övergångsperiodens utgång lämna

de uppgifter som är nödvändiga för att Förenade kungariket ska kunna

a) fullgöra sina rapporteringsskyldigheter enligt artikel 7 i Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet,

och

b) tillämpa sanktioner i enlighet med artikel 25 i förordning (EU) nr 517/2014 och artikel 29 i förordning

(EG) nr 1005/2009.

(118) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 443/2009 av den 23 april 2009 om utsläppsnormer för nya personbilar som del

av gemenskapens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon (EUT L 140, 5.6.2009, s. 1).

(119) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 510/2011 av den 11 maj 2011 om fastställande av utsläppsnormer för nya lätta

nyttofordon som ett led i unionens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon (EUT L 145, 31.5.2011,

s. 1).

(120) Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 293/2012 av den 3 april 2012 om övervakning och rapportering av uppgifter om

registrering av nya lätta nyttofordon i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 510/2011 (EUT L 98,

4.4.2012, s. 1).

(121) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013 av den 21 maj 2013 om en mekanism för att övervaka och rapportera

utsläpp av växthusgaser och för att rapportera annan information på nationell nivå och unionsnivå som är relevant för

klimatförändringen och om upphävande av beslut nr 280/2004/EG (EUT L 165, 18.6.2013, s. 13).

(122) Europaparlamentets och rådets beslut nr 406/2009/EG av den 23 april 2009 om medlemsstaternas insatser för att minska sina

växthusgasutsläpp i enlighet med gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen till 2020 (EUT L 140, 5.6.2009,

s. 136).

(123) Kommissionens förordning (EU) nr 389/2013 av den 2 maj 2013 om upprättande av ett unionsregister i enlighet med Europapar-

lamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och Europaparlamentets och rådets beslut nr 280/2004/EG och nr 406/2009/EG samt

om upphävande av kommissionens förordningar (EU) nr 920/2010 och (EU) nr 1193/2011 (EUT L 122, 3.5.2013, s. 1).

(124) Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 749/2014 av den 30 juni 2014 om struktur, format, inlämningsförfaranden och

granskning gällande medlemsstaternas rapportering av information i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 525/2013 (EUT L 203, 11.7.2014, s. 23).

(125) Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1191/2014 av den 30 oktober 2014 om fastställande av formatet och metoden för

inlämning av den rapport som avses i artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 om fluorerade

växthusgaser (EUT L 318, 5.11.2014, s. 5).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/56

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

167

Artikel 97

Ombud i pågående förfaranden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet

Om en person med behörighet att företräda en fysisk eller juridisk person vid Europeiska unionens immaterialrätts­

myndighet i enlighet med unionsrätten, före övergångsperiodens utgång företrädde en part i ett förfarande som inletts vid

den myndigheten får det ombudet fortsätta att företräda den parten i det förfarandet. Denna rätt ska gälla alla skeden i

förfarandet vid den myndigheten.

När ett sådant ombud företräder en part vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet i ett sådant förfarande som

avses i första stycket ska han eller hon i alla avseenden behandlas som ett auktoriserat ombud med behörighet att företräda

en fysisk eller juridisk person vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet i enlighet med unionsrätten.

AVDELNING XI

FÖRFARANDEN FÖR ADMINISTRATIVT SAMARBETE MELLAN MEDLEMSSTATERNA OCH FÖRENADE KUNGARIKET

Artikel 98

Administrativt samarbete i tullfrågor

1.

De förfaranden för administrativt samarbete mellan en medlemsstat och Förenade kungariket som anges i bilaga VI

och som inletts i enlighet med unionsrätten före övergångsperiodens utgång ska slutföras av den medlemsstaten och

Förenade kungariket i enlighet med relevanta unionsrättsliga bestämmelser.

2.

De förfaranden för administrativt samarbete mellan en medlemsstat och Förenade kungariket som anges i bilaga VI

och som inleds inom en period på tre år från övergångsperiodens utgång, men som gäller sakförhållanden som inträffade

före övergångsperiodens utgång, ska slutföras av den medlemsstaten och Förenade kungariket i enlighet med relevanta

unionsrättsliga bestämmelser.

Artikel 99

Administrativt samarbete i frågor som rör indirekt beskattning

1.

Rådets förordning (EU) nr 904/2010 (126) ska tillämpas till och med fyra år efter övergångsperiodens utgång med

avseende på samarbete mellan de behöriga myndigheter som ansvarar för tillämpningen av mervärdesskattelagstiftningen i

medlemsstaterna och Förenade kungariket när det gäller transaktioner som ägde rum före övergångsperiodens utgång samt

när det gäller transaktioner som omfattas av artikel 51.1 i detta avtal.

2.

Rådets förordning (EU) nr 389/2012 (127) ska tillämpas till och med fyra år efter övergångsperiodens utgång med

avseende på samarbete mellan de behöriga myndigheter som ansvarar för tillämpningen av punktskattelagstiftningen i

medlemsstaterna och Förenade kungariket när det gäller förflyttningar av punktskattepliktiga varor som ägde rum före

övergångsperiodens utgång och när det gäller förflyttningar av punktskattepliktiga varor som omfattas av artikel 52 i detta

avtal.

3.

Med avvikelse från artikel 8 ska Förenade kungariket, i den omfattning som är strikt nödvändig för att Förenade

kungariket ska kunna utöva sina rättigheter och fullgöra skyldigheter enligt den här artikeln, ha åtkomst till de nät,

informationssystem och databaser som förtecknas i bilaga IV. Förenade kungariket ska till unionen återbetala de faktiska

kostnader som uppkommit för unionen till följd av underlättandet av denna åtkomst. Unionen ska senast den 31 mars

varje år till och med utgången av den period som avses i bilaga IV meddela Förenade kungariket detta kostnadsbelopp. Om

det meddelade beloppet för de faktiska kostnaderna betydligt avviker från det belopp, motsvarande den bästa

uppskattningen, som meddelats av unionen till Förenade kungariket före undertecknandet av detta avtal, ska Förenade

kungariket utan dröjsmål betala beloppet motsvarande den bästa uppskattningen till unionen, och gemensamma

kommittén ska bestämma hur skillnaden mellan de faktiska kostnaderna och beloppet motsvarande den bästa

uppskattningen ska hanteras.

(126) Rådets förordning (EU) nr 904/2010 av den 7 oktober 2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskatte-

bedrägeri (EUT L 268, 12.10.2010, s. 1).

(127) Rådets förordning (EU) nr 389/2012 av den 2 maj 2012 om administrativt samarbete i fråga om punktskatter och om upphävande av

förordning (EG) nr 2073/2004 (EUT L 121, 8.5.2012, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/57

Ds 2020:5

Bilaga 1

168

Artikel 100

Ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder

1.

Rådets direktiv 2010/24/EU (128) ska tillämpas till och med fem år efter övergångsperiodens utgång mellan

medlemsstaterna och Förenade kungariket när det gäller fordringar på belopp som förföll till betalning före övergångs­

periodens utgång, fordringar som rör transaktioner som ägde rum före övergångsperiodens utgång men där beloppen

förföll till betalning efter den perioden samt fordringar rörande transaktioner som omfattas av artikel 51.1 i detta avtal

eller förflyttningar av punktskattepliktiga varor som omfattas av artikel 52 i detta avtal.

2.

Med avvikelse från artikel 8 ska Förenade kungariket, i den omfattning som är strikt nödvändig för att Förenade

kungariket ska kunna utöva sina rättigheter och fullgöra skyldigheter enligt den här artikeln, ha åtkomst till de nät,

informationssystem och databaser som förtecknas i bilaga IV. Förenade kungariket ska till unionen återbetala de faktiska

kostnader som uppkommit för unionen till följd av underlättandet av denna åtkomst. Unionen ska senast den 31 mars

varje år till och med utgången av den period som avses i bilaga IV meddela Förenade kungariket detta kostnadsbelopp. Om

det meddelade beloppet för de faktiska kostnaderna betydligt avviker från det belopp, motsvarande den bästa

uppskattningen, som meddelats av unionen till Förenade kungariket före undertecknandet av detta avtal, ska Förenade

kungariket utan dröjsmål betala beloppet motsvarande den bästa uppskattningen till unionen, och gemensamma

kommittén ska bestämma hur skillnaden mellan de faktiska kostnaderna och beloppet motsvarande den bästa

uppskattningen ska hanteras.

AVDELNING XII

IMMUNITET OCH PRIVILEGIER

Artikel 101

Definitioner

1.

I denna avdelning avses med ledamöter av institutionerna, oavsett nationalitet, Europeiska rådets ordförande, Europeiska

kommissionens ledamöter, domare, generaladvokater, justitiesekreterare och biträdande referenter vid Europeiska unionens

domstol, revisionsrättens ledamöter, ledamöterna av Europeiska centralbankens organ, ledamöterna av Europeiska

investeringsbankens organ samt alla andra personer som är att jämställa med dessa kategorier av personer enligt

unionsrätten vid tillämpningen av protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier (nedan kallat

protokollet om immunitet och privilegier). Begreppet ledamöter av institutionerna inbegriper inte ledamöter av Europapar­

lamentet.

2.

Rådets förordning (Euratom, EKSG, EEG) nr 549/69 (129) ska tillämpas för att fastställa de grupper av tjänstemän och

övriga anställda som omfattas av artiklarna 110–113 i detta avtal.

Kapitel 1

UNIONENS EGENDOM, MEDEL, TILLGÅNGAR OCH TRANSAKTIONER

Artikel 102

Okränkbarhet

Artikel 1 i protokollet om immunitet och privilegier ska tillämpas med avseende på unionens lokaler, byggnader, egendom

och tillgångar i Förenade kungariket som unionen använder före övergångsperiodens utgång, till dess att de inte längre

används officiellt eller har avlägsnats från Förenade kungariket. Unionen ska underrätta Förenade kungariket när dess

lokaler, byggnader, egendom eller tillgångar inte längre används officiellt eller har avlägsnats från Förenade kungariket.

(128) Rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och

andra åtgärder (EUT L 84, 31.3.2010, s. 1).

(129) Rådets förordning (Euratom, EKSG, EEG) nr 549/69 av den 25 mars 1969 om fastställande av de grupper av tjänstemän och övriga

anställda i Europeiska gemenskaperna som skall omfattas av bestämmelserna i artikel 12, artikel 13 andra stycket samt artikel 14 i

protokollet om immunitet och privilegier för Europeiska gemenskaperna (EGT L 74, 27.3.1969, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/58

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

169

Artikel 103

Arkiv

Artikel 2 i protokollet om immunitet och privilegier ska tillämpas på alla unionens arkiv i Förenade kungariket vid

övergångsperiodens utgång, till dess att de har avlägsnats från Förenade kungariket. Unionen ska underrätta Förenade

kungariket när något av dess arkiv avlägsnas från Förenade kungariket.

Artikel 104

Beskattning

Artikel 3 i protokollet om immunitet och privilegier ska tillämpas på unionens tillgångar, inkomster och annan egendom i

Förenade kungariket vid övergångsperiodens utgång, till dess att de inte längre används officiellt eller har avlägsnats från

Förenade kungariket.

Kapitel 2

MEDDEL ANDEN

Artikel 105

Meddelanden

Artikel 5 i protokollet om immunitet och privilegier ska tillämpas i Förenade kungariket med avseende på unionens

officiella meddelanden, officiella korrespondens och översändande av handlingar kopplade till unionens verksamheter

enligt detta avtal.

Kapitel 3

EUROPAPARL AMENTETS LEDAMÖTER

Artikel 106

Immunitet för Europaparlaments ledamöter

Artikel 8 i protokollet om immunitet och privilegier ska tillämpas i Förenade kungariket i fråga om yttranden som gjorts

eller röster som avlagts före övergångsperiodens utgång av Europaparlamentets ledamöter, även före detta ledamöter,

oavsett nationalitet, under utövandet av deras ämbete.

Artikel 107

Social trygghet

Före detta ledamöter av Europaparlamentet, oavsett nationalitet, som får pension i den egenskapen och personer med rätt

till efterlevandepension i egenskap av efterlevande till före detta ledamöter, oavsett nationalitet, ska vara undantagna från

obligatorisk anslutning och betalning till nationella system för social trygghet i Förenade kungariket, enligt samma villkor

som var tillämpliga den sista dagen i övergångsperioden, förutsatt att de före detta ledamöterna av Europaparlamentet var

ledamöter av Europaparlamentet före övergångsperiodens utgång.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/59

Ds 2020:5

Bilaga 1

170

Artikel 108

Undvikande av dubbelbeskattning av pensioner och övergångsersättningar

Artiklarna 12, 13 och 14 i Europaparlamentets beslut 2005/684/EG, Euratom (130) ska tillämpas i Förenade kungariket med

avseende på pensioner och övergångsersättningar som betalas till före detta ledamöter av Europaparlamentet, oavsett

nationalitet, och artikel 17 i det beslutet ska tillämpas med avseende på personer som har rätt till efterlevandepension i

egenskap av efterlevande till före detta ledamöter, oavsett nationalitet, i den mån rätten till pension eller övergångser­

sättning tjänades in före övergångsperiodens utgång.

Kapitel 4

FÖRETRÄDARE FÖR MEDLEMSSTATER OCH FÖRENADE KUNGARIKET SOM DELTAR I ARBETET I

UNIONENS INSTITUTIONER

Artikel 109

Immunitet, privilegier och lättnader

1.

Artikel 10 i protokollet om immunitet och privilegier ska tillämpas i Förenade kungariket i fråga om företrädare för

medlemsstater och Förenade kungariket som deltar i arbetet i unionens institutioner, organ och byråer, i fråga om deras

rådgivare och tekniska experter samt i fråga om ledamöter av unionens rådgivande organ, oavsett nationalitet, när det

gäller deras deltagande i sådant arbete

a) som ägde rum före övergångsperiodens utgång,

b) som äger rum efter övergångsperiodens utgång i samband med unionens verksamheter enligt detta avtal.

2.

Artikel 10 i protokollet om immunitet och privilegier ska tillämpas i unionen i fråga om företrädare för Förenade

kungariket som deltar i arbetet i unionens institutioner, organ och byråer och i fråga om deras rådgivare och tekniska

experter när det gäller deras deltagande i sådant arbete

a) som ägde rum före övergångsperiodens utgång,

b) som äger rum efter övergångsperiodens utgång i samband med unionens verksamheter enligt detta avtal.

Kapitel 5

LEDAMÖTER AV INSTITUTIONERNA, TJÄNSTEMÄN OCH ÖVRIGA ANSTÄLLDA

Artikel 110

Immunitet och privilegier

1.

Artikel 11 a i protokollet om immunitet och privilegier ska tillämpas i Förenade kungariket med avseende på

handlingar som vidtas, inbegripet med avseende på muntliga och skriftliga uttalanden, av ledamöter av institutionerna,

unionens tjänstemän och övriga anställda, inbegripet före detta ledamöter, före detta tjänstemän och före detta övriga

anställda, oavsett nationalitet, i deras tjänsteutövning

a) före övergångsperiodens utgång,

b) efter övergångsperiodens utgång i samband med unionens verksamheter enligt detta avtal.

(130) Europaparlamentets beslut 2005/684/EG, Euratom av den 28 september 2005 om antagande av Europaparlamentets ledamotsstadga

(EUT L 262, 7.10.2005, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/60

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

171

2.

Artikel 3 första, andra och tredje styckena i protokoll nr 3 om stadgan för Europeiska unionens domstol ska tillämpas

i Förenade kungariket på domarna vid Europeiska unionens domstol och generaladvokaterna till dess att de avgöranden av

Europeiska unionens domstol i alla de förfaranden och begäranden om förhandsavgörande som avses i artiklarna 86 och 87

i detta avtal har vunnit laga kraft, och ska därefter tillämpas, även i fråga om före detta domare och före detta

generaladvokater, på alla handlingar som de vidtar i sin tjänsteutövning, inbegripet muntliga och skriftliga uttalanden, före

övergångsperiodens utgång eller i samband med de förfaranden som avses i artiklarna 86 och 87.

3.

Artikel 11 b–e i protokollet om immunitet och privilegier ska tillämpas i Förenade kungariket på unionens

tjänstemän och övriga anställda, oavsett nationalitet, samt på deras äkta makar och av dem försörjda familjemedlemmar,

oavsett nationalitet, om dessa tjänstemän eller övriga anställda tillträdde sin tjänst vid unionen före övergångsperiodens

utgång, till dess att de personernas flytt till unionen är avslutad.

Artikel 111

Beskattning

Artikel 12 i protokollet om immunitet och privilegier ska tillämpas i Förenade kungariket på ledamöter av institutionerna,

unionens tjänstemän och övriga anställda, oavsett nationalitet, inbegripet före detta ledamöter, före detta tjänstemän och

före detta övriga anställda, om dessa ledamöter, tjänstemän eller övriga anställda tillträdde sin tjänst vid unionen före

övergångsperiodens utgång, under förutsättning att de berörda personerna är skyldiga att betala skatt till unionen på de

löner, arvoden och pensioner de får av unionen.

Artikel 112

Skatterättslig hemvist

1.

Artikel 13 i protokollet om immunitet och privilegier ska tillämpas på ledamöter av institutionerna, unionens

tjänstemän och övriga anställda, oavsett nationalitet, som tillträdde sin tjänst vid unionen före övergångsperiodens utgång,

samt vad avser äkta makar som inte utövar någon egen yrkesverksamhet och barn som sådana ledamöter, tjänstemän eller

övriga anställda försörjer och har hand om.

2.

Punkt 1 ska tillämpas endast på personer som enbart på grund av sin tjänsteutövning i unionen bosatt sig i en

medlemsstat och som vid tiden för sitt tjänstetillträde vid unionen hade skatterättslig hemvist i Förenade kungariket, samt

på personer som bosatt sig i Förenade kungariket enbart på grund av sin tjänsteutövning i unionen och som vid tiden för

sitt tjänstetillträde vid unionen hade skatterättslig hemvist i en medlemsstat.

Artikel 113

Socialförsäkringsavgifter

Ledamöter av institutionerna, unionens tjänstemän och övriga anställda, oavsett nationalitet, inbegripet före detta

ledamöter, tjänstemän och övriga anställda, som tillträdde sin tjänst vid unionen före övergångsperiodens utgång och är

bosatta i Förenade kungariket, samt äkta makar som inte utövar någon egen yrkesverksamhet och barn som sådana

ledamöter, tjänstemän eller övriga anställda försörjer och har hand om, oavsett nationalitet, ska vara undantagna från

obligatorisk anslutning till och betalningar till Förenade kungarikets nationella sociala trygghetssystem, enligt samma

villkor som var tillämpliga den sista dagen i övergångsperioden, förutsatt att de berörda personerna är anslutna till

unionens sociala trygghetssystem.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/61

Ds 2020:5

Bilaga 1

172

Artikel 114

Överföring av pensionsrättigheter

Vad gäller unionens tjänstemän och övriga anställda, oavsett nationalitet, inbegripet före detta tjänstemän och före detta

övriga anställda, som tillträdde sin tjänst vid unionen före övergångsperiodens utgång och som ansöker om att överföra

pensionsrättigheter från eller till Förenade kungariket enligt artikel 11.1, 11.2 eller 11.3 och artikel 12 i bilaga VIII till

tjänsteföreskrifterna för Europeiska unionens tjänstemän (131) eller artiklarna 39, 109 och 135 i anställningsvillkoren för

övriga anställda i Europeiska unionen, ska Förenade kungarikets skyldigheter vara desamma som de som gällde före

övergångsperiodens utgång.

Artikel 115

Arbetslöshetsförsäkring

Artiklarna 28a, 96 och 136 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen ska tillämpas på övriga

unionsanställda, oavsett nationalitet, inbegripet före detta övriga anställda, som bidragit till unionens system för

arbetslöshetsförsäkring före övergångsperiodens utgång, om de är bosatta i Förenade kungariket och är registrerade hos de

myndigheter i Förenade kungariket som ansvarar för arbetslöshet efter övergångsperiodens utgång.

Kapitel 6

ANDRA BESTÄMMELSER

Artikel 116

Upphävande av immunitet och samarbete

1.

Artiklarna 17 och 18 i protokollet om immunitet och privilegier ska tillämpas med avseende på immunitet,

privilegier och lättnader som beviljas enligt denna avdelning.

2.

När unionen fattar ett beslut enligt artikel 17 i protokollet om immunitet och privilegier om huruvida den ska

upphäva immunitet på begäran av Förenade kungarikets myndigheter, ska den behandla begäran på samma sätt som en

begäran från medlemsstaternas myndigheter i en jämförbar situation.

3.

På begäran av Förenade kungarikets myndigheter ska unionen underrätta de myndigheterna om en persons status

som är relevant för personens rätt till privilegier eller immunitet enligt denna avdelning.

Artikel 117

Europeiska centralbanken

1.

Denna avdelning ska tillämpas med avseende på Europeiska centralbanken (nedan kallad ECB), ledamöterna av dess

organ, dess personal och företrädarna för de nationella centralbankerna i Europeiska centralbankssystemet (nedan kallat

ECBS) som deltar i ECB:s verksamhet.

2.

Artikel 22 andra stycket i protokollet om immunitet och privilegier ska tillämpas på ECB, ledamöterna av dess organ,

dess personal och företrädarna för de nationella centralbankerna i ECBS som deltar i ECB:s verksamhet samt på ECB:s

egendom, tillgångar och transaktioner i Förenade kungariket som innehas, förvaltas eller utförs enligt protokoll nr 4 om

stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken.

3.

Punkt 2 ska tillämpas på

a) egendom och tillgångar tillhörande ECB som innehas i Förenade kungariket vid övergångsperiodens utgång, och

(131) Tjänsteföreskrifter för Europeiska unionens tjänstemän, i enlighet med rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29

februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för

övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (EGT

L 56, 4.3.1968, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/62

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

173

b) ECB:s transaktioner i Förenade kungariket eller med Förenade kungarikets motparter och kompletterande verksamhet i

anslutning därtill som var pågående vid övergångsperiodens utgång eller som inleds efter övergångsperiodens utgång

som en del av dess verksamheter till stöd för transaktioner som var pågående vid övergångsperiodens utgång, till och

med deras slutliga förfallodag, avyttring eller slutförande.

Artikel 118

Europeiska investeringsbanken

1.

Denna avdelning ska tillämpas på Europeiska investeringsbanken (nedan kallad EIB), ledamöterna av dess organ, dess

personal och företrädare för medlemsstaterna som deltar i dess verksamhet, samt på filialer eller andra enheter som EIB

upprättat före övergångsperiodens utgång i enlighet med artikel 28.1 i protokoll nr 5 om Europeiska investeringsbankens

stadga, särskilt Europeiska investeringsfonden.

2.

Artikel 21 andra stycket i protokollet om immunitet och privilegier ska tillämpas på EIB, ledamöterna av dess organ,

dess personal och företrädare för medlemsstaterna som deltar i dess verksamhet, samt på filialer eller andra enheter som EIB

upprättat före övergångsperiodens utgång i enlighet med artikel 28.1 i protokoll nr 5 om Europeiska investeringsbankens

stadga, särskilt Europeiska investeringsfonden.

3.

Punkt 2 ska tillämpas på

a) egendom och tillgångar tillhörande EIB eller filialer och andra enheter som EIB upprättat före övergångsperiodens

utgång i enlighet med artikel 28.1 i protokoll nr 5 om Europeiska investeringsbankens stadga, särskilt Europeiska

investeringsfonden, och som innehas i Förenade kungariket vid övergångsperiodens utgång, och

b) upplånings-, finansierings, garanti-, investerings- och likviditetsverksamhet och insatser i form av teknisk assistans som

utförs av EIB och filialer och andra enheter som EIB upprättat före övergångsperiodens utgång i enlighet med artikel

28.1 i protokoll nr 5 om Europeiska investeringsbankens stadga, särskilt Europeiska investeringsfonden, i Förenade

kungariket eller med Förenade kungarikets motparter, och kompletterande verksamhet i anslutning därtill som var

pågående vid övergångsperiodens utgång eller som inleds efter övergångsperiodens utgång som en del av deras

aktiviteter till stöd för verksamhet som var pågående vid övergångsperiodens utgång, till och med deras slutliga

förfallodag, avyttring eller slutförande.

Artikel 119

Värdavtal

Överenskommelsen om säte mellan Förenade kungariket och Europeiska bankmyndigheten av den 8 maj 2012,

skriftväxlingen om tillämpningen i Förenade kungariket av protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och

privilegier på Europeiska myndigheten för utvärdering av läkemedel av den 24 juni 1996, samt överenskommelsen om

sätet för säkerhetsövervakningscentrumet för Galileo av den 17 juli 2013 ska tillämpas på Europeiska bankmyndigheten,

Europeiska läkemedelsmyndigheten respektive säkerhetsövervakningscentrumet för Galileo till dess att deras flytt till en

medlemsstat är avslutad. Dagen för unionens underrättelse om att flytten är avslutad ska utgöra dagen för dessa värdavtals

upphörande.

AVDELNING XIII

ÖVRIGA FRÅGOR RÖRANDE UNIONENS INSTITUTIONERS, ORGANS OCH BYRÅERS FUNKTION

Artikel 120

Tystnadsplikt

Artikel 339 i EUF-fördraget och andra unionsrättsliga bestämmelser som ålägger vissa personer samt unionens

institutioner, organ och byråer tystnadsplikt ska tillämpas i Förenade kungariket med avseende på all information som

omfattas av tystnadsplikt och som inhämtats antingen före övergångsperiodens utgång eller efter övergångsperiodens

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/63

Ds 2020:5

Bilaga 1

174

utgång i samband med unionens verksamheter enligt detta avtal. Förenade kungariket ska respektera dessa personers,

institutioners, organs och byråers tystnadsplikt och säkerställa att den efterlevs på dess territorium.

Artikel 121

Diskretionsplikt

Artikel 19 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och andra unionsrättsliga bestämmelser som ålägger

vissa personer diskretionsplikt ska tillämpas i Förenade kungariket på information som inhämtats antingen före övergångs­

periodens utgång eller efter övergångsperiodens utgång i samband med unionens verksamheter enligt detta avtal. Förenade

kungariket ska respektera dessa personers diskretionsplikt och säkerställa att den efterlevs på dess territorium.

Artikel 122

Tillgång till handlingar

1.

Vid tillämpningen av de unionsrättsliga bestämmelserna om tillgång till unionens institutioners, organs och byråers

handlingar ska alla hänvisningar till medlemsstaterna och deras myndigheter förstås så att de inbegriper Förenade

kungariket och dess myndigheter med avseende på handlingar som upprättats eller erhållits av unionens institutioner,

organ och byråer

a) före övergångsperiodens utgång, eller

b) efter övergångsperiodens utgång i samband med unionens verksamheter enligt detta avtal.

2.

Artiklarna 5 och 9.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 (132) och artikel 5 i Europeiska

centralbankens beslut ECB/2004/3 (133) ska tillämpas i Förenade kungariket med avseende på alla handlingar som omfattas

av de bestämmelserna och som erhållits av Förenade kungariket

a) före övergångsperiodens utgång, eller

b) efter övergångsperiodens utgång i samband med unionens verksamheter enligt detta avtal.

Artikel 123

Europeiska centralbanken

1.

Artiklarna 9.1, 17, 35.1, 35.2 och 35.4 i protokoll nr 4 om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och

Europeiska centralbanken ska tillämpas på ECB, ledamöterna av dess organ, dess personal och företrädarna för de

nationella centralbankerna i ECBS som deltar i ECB:s verksamhet samt på ECB:s egendom, tillgångar och transaktioner i

Förenade kungariket som innehas, förvaltas eller genomförs enligt det protokollet. ECB ska vara undantaget från alla

skyldigheter att registrera sig i Förenade kungariket eller inhämta varje form av licens, tillstånd eller annat godkännande

eller medgivande från Förenade kungariket för att genomföra sina transaktioner.

2.

Punkt 1 ska tillämpas på

a) ECB:s egendom och tillgångar som innehas i Förenade kungariket vid övergångsperiodens utgång, och

b) ECB:s transaktioner i Förenade kungariket eller med Förenade kungarikets motparter, och kompletterande verksamhet i

anslutning därtill, som var pågående vid övergångsperiodens utgång eller som inleds efter övergångsperiodens utgång

som en del av dess verksamheter till stöd för transaktioner som var pågående vid övergångsperiodens utgång, till och

med deras slutliga förfallodag, avyttring eller slutförande.

(132) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europapar-

lamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 31.5.2001, s. 43).

(133) Europeiska centralbankens beslut av den 4 mars 2004 om allmänhetens tillgång till Europeiska centralbankens handlingar (ECB/

2004/3) (2004/258/EG) (EUT L 80, 18.3.2004, s. 42).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/64

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

175

Artikel 124

Europeiska investeringsbanken

1.

Artiklarna 13, 20.2, 23.1, 23.4 och 26 och artikel 27 första stycket i protokoll nr 5 om Europeiska

investeringsbankens stadga ska tillämpas på EIB, ledamöterna av dess organ, dess personal och företrädare för

medlemsstaterna som deltar i dess verksamhet, samt på alla filialer eller andra enheter som EIB upprättat före övergångs­

periodens utgång i enlighet med artikel 28.1 i det protokollet, särskilt Europeiska investeringsfonden. EIB och Europeiska

investeringsfonden ska vara befriade från alla skyldigheter att registrera sig i Förenade kungariket eller inhämta varje form

av licens, tillstånd eller annat godkännande eller medgivande från Förenade kungariket för att genomföra sina

transaktioner. Förenade kungarikets valuta ska förbli fritt överlåtbar och konvertibel, med förbehåll för artikel 23.2 i

protokoll nr 5 om Europeiska investeringsbankens stadga beträffande möjligheten att konvertera Förenade kungarikets

valuta till en icke-medlemsstats valuta med avseende på sådana transaktioner.

2.

Punkt 1 ska tillämpas på

a) egendom och tillgångar tillhörande EIB eller filialer och andra enheter som EIB upprättat före övergångsperiodens

utgång i enlighet med artikel 28.1 i protokoll nr 5 om Europeiska investeringsbankens stadga, särskilt Europeiska

investeringsfonden, som innehas i Förenade kungariket vid övergångsperiodens utgång, och

b) sådan upplånings-, finansierings, garanti-, investerings- och likviditetsverksamhet och verksamhet för tekniskt stöd som

utförs av EIB eller filialer eller andra enheter som EIB upprättat före övergångsperiodens utgång i enlighet med

artikel 28.1 i protokoll nr 5 om Europeiska investeringsbankens stadga, särskilt Europeiska investeringsfonden, i

Förenade kungariket eller med Förenade kungarikets motparter, och all kompletterande verksamhet i anslutning därtill

som var pågående vid övergångsperiodens utgång eller som inleds efter övergångsperiodens utgång som en del av deras

verksamhet till stöd för transaktioner som var pågående vid övergångsperiodens utgång, till och med deras slutliga

förfallodag, avyttring eller slutförande.

Artikel 125

Europaskolor

1.

Förenade kungariket ska vara bundet av konventionen med stadga för Europaskolorna (134), samt av de regler om

ackrediterade Europaskolor som styrelsen för Europaskolorna antagit, till och med slutet av det läsår som pågår vid

övergångsperiodens utgång.

2.

Förenade kungariket ska, med avseende på elever som före den 31 augusti 2021 erhöll en europeisk studentexamen

och med avseende på elever som före den 31 augusti 2021 är inskrivna i utbildning på sekundär nivå vid en Europaskola

och erhåller en europeisk studentexamen efter detta datum, säkerställa att dessa elever åtnjuter de rättigheter som anges i

artikel 5.2 i konventionen med stadga för Europaskolorna.

FJÄRDE DELEN

ÖVERGÅNG

Artikel 126

Övergångsperiod

En övergångsperiod eller genomförandeperiod ska börja löpa den dag då detta avtal träder i kraft och upphöra den

31 december 2020.

(134) EGT L 212, 17.8.1994, s. 3.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/65

Ds 2020:5

Bilaga 1

176

Artikel 127

Övergångens omfattning

1.

Om inte annat föreskrivs i detta avtal ska unionsrätten vara tillämplig på och i Förenade kungariket under övergångs­

perioden.

Följande bestämmelser i fördragen och i akter antagna av unionens institutioner, organ och byråer ska dock inte vara

tillämpliga på och i Förenade kungariket under övergångsperioden:

a) Bestämmelser i fördragen och akter som enligt protokoll nr 15 om vissa bestämmelser angående Förenade konungariket

Storbritannien och Nordirland, protokoll nr 19 om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar

eller protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och

rättvisa, eller enligt fördragens bestämmelser om fördjupat samarbete inte var bindande för och i Förenade kungariket

före dagen för ikraftträdandet av detta avtal, liksom akter om ändring av sådana akter.

b) Artikel 11.4 i EU-fördraget, artikel 20.2 b, artikel 22 och artikel 24 första stycket i EUF‐fördraget, artiklarna 39 och 40 i

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt akter antagna med stöd av de bestämmelserna.

2.

Om unionen och Förenade kungariket sluter ett avtal om sina framtida förbindelser på området för den gemensamma

utrikes- och säkerhetspolitiken och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken som blir tillämpligt under

övergångsperioden, ska avdelning V kapitel 2 i EU‐fördraget och akter antagna med stöd av de bestämmelserna upphöra

att gälla i förhållande till Förenade kungariket från och med det avtalets tillämpningsdatum.

3.

Under övergångsperioden ska den unionsrätt som är tillämplig enligt punkt 1 ha samma rättsverkningar med

avseende på och i Förenade kungariket som inom unionen och dess medlemsstater, och den ska tolkas och tillämpas enligt

samma metoder och allmänna principer som de som är tillämpliga inom unionen.

4.

Förenade kungariket ska inte delta i något fördjupat samarbete

a) med avseende på vilket bemyndigande gavs efter dagen för ikraftträdandet av detta avtal, eller

b) inom vilket inga akter hade antagits före dagen för ikraftträdandet av detta avtal.

5.

Under övergångsperioden ska, med avseende på åtgärder som ändrar, utvecklar eller ersätter en befintlig åtgärd som

vidtagits enligt tredje delen avdelning V i EUF-fördraget och som Förenade kungariket är bundet av före dagen för

ikraftträdandet av detta avtal, artikel 5 i protokoll nr 19 om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens

ramar och artikel 4a i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet,

säkerhet och rättvisa fortsätta att gälla i tillämpliga delar. Förenade kungariket ska dock inte ha rätt att meddela att det

önskar delta i tillämpningen av andra nya åtgärder enligt tredje delen avdelning V i EUF‐fördraget än dem som avses i

artikel 4a i protokoll nr 21.

För att underlätta fortsatt samarbete mellan unionen och Förenade kungariket enligt de villkor för samarbete med

tredjeländer som anges i de relevanta åtgärderna, får unionen inbjuda Förenade kungariket att samarbeta i fråga om nya

åtgärder som antas enligt tredje delen avdelning V i EUF‐fördraget.

6.

Om inte annat föreskrivs i detta avtal ska under övergångsperioden alla hänvisningar till medlemsstaterna i den

unionsrätt som är tillämplig enligt punkt 1, inbegripet såsom denna är genomförd och tillämpas av medlemsstaterna,

förstås så att de inbegriper Förenade kungariket.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/66

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

177

7.

Med avvikelse från punkt 6 gäller följande:

a) Vid tillämpningen av artiklarna 42.6 och 46 i EU-fördraget samt av protokoll nr 10 om det permanenta strukturerade

samarbete som inrättas genom artikel 42 i EU-fördraget, ska alla hänvisningar till medlemsstaterna förstås så att de inte

inbegriper Förenade kungariket. Detta ska inte hindra möjligheten för Förenade kungariket att i undantagsfall bjudas in

att delta som tredjeland i enskilda projekt enligt villkoren i rådets beslut (Gusp) 2017/2315 (135) eller i andra former av

samarbete i den utsträckning som är tillåten och enligt de villkor som anges i framtida unionsakter som antas med stöd

av artiklarna 42.6 och 46 i EU-fördraget.

b) Om det i unionsakter föreskrivs om deltagande av medlemsstater, medborgare i medlemsstater eller fysiska eller

juridiska personer som är bosatta i eller är etablerade i en medlemsstat i informationsutbyten, förfaranden eller

program som fortsätter att genomföras eller inleds efter övergångsperiodens utgång, och om ett sådant deltagande

skulle ge tillgång till säkerhetsrelaterad känslig information som bara medlemsstater, medborgare i medlemsstater eller

fysiska eller juridiska personer som uppehåller sig i eller är etablerade i en medlemsstat ska ha kännedom om, ska

under sådana exceptionella omständigheter hänvisningar till medlemsstaterna i sådana unionsakter förstås så att de inte

inbegriper Förenade kungariket. Unionen ska underrätta Förenade kungariket om tillämpningen av denna avvikelse.

c) Vid rekrytering av tjänstemän och övriga anställda vid unionens institutioner, organ och byråer ska alla hänvisningar till

medlemsstaterna i artiklarna 27 och 28 a i tjänsteföreskrifterna och artikel 1 i bilaga X till dessa samt i artiklarna 12, 82

och 128 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen, eller i relevanta bestämmelser i andra

personalregler som är tillämpliga på dessa institutioner, organ och byråer, förstås så att de inte inbegriper Förenade

kungariket.

Artikel 128

Institutionella villkor

1.

Trots artikel 127 ska artikel 7 tillämpas under övergångsperioden.

2.

Vid tillämpningen av fördragen ska under övergångsperioden Förenade kungarikets parlament inte anses som ett

nationellt parlament i en medlemsstat, utom vad gäller artikel 1 i protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i

Europeiska unionen samt, vad avser offentliga förslag, artikel 2 i det protokollet.

3.

Under övergångsperioden ska de fördragsbestämmelser som tillerkänner medlemsstaterna institutionella rättigheter

som gör det möjligt för dem att lägga fram ett förslag, ett initiativ, en anmodan eller en begäran för institutionerna förstås

så att de inte inbegriper Förenade kungariket (136).

4.

Beträffande deltagande i de institutionella arrangemang som anges i artiklarna 282 och 283 i EUF-fördraget och i

protokoll nr 4 om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, med undantag av artikel

21.2 i det protokollet, ska Bank of England under övergångsperioden inte betraktas som en nationell centralbank i en

medlemsstat.

5.

Med avvikelse från punkt 1 i denna artikel och från artikel 7 får Förenade kungarikets företrädare eller experter, eller

experter utsedda av Förenade kungariket, under övergångsperioden efter inbjudan undantagsvis delta i möten eller delar av

möten i de kommittéer som avses i artikel 3.2 i förordning (EU) nr 182/2011, möten eller delar av möten i kommissionens

expertgrupper, möten eller delar av möten i andra liknande församlingar samt möten eller delar av möten i organ där

företrädare eller experter från medlemsstaterna eller experter som utsetts av medlemsstaterna deltar, förutsatt att ett av

följande villkor är uppfyllt:

a) Diskussionen rör individuella akter som under övergångsperioden ska riktas till Förenade kungariket eller till fysiska

eller juridiska personer som uppehåller sig i eller är etablerade i Förenade kungariket.

(135) Rådets beslut (Gusp) 2017/2315 av den 11 december 2017 om upprättande av permanent strukturerat samarbete och om

fastställande av förteckningen över deltagande medlemsstater (EUT L 331, 14.12.2017, s. 57).

(136) Detta bör särskilt avse artiklarna 7, 30, 42.4, 48.2–48.6 och 49 i EU-fördraget och artiklarna 25, 76 b, 82.3, 83.3, 86.1, 87.3, 135,

218.8, 223.1, 262, 311 och 341 i EUF‐fördraget.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/67

Ds 2020:5

Bilaga 1

178

b) Förenade kungarikets närvaro är nödvändig och i unionens intresse, särskilt för ett verksamt genomförande av

unionsrätten under övergångsperioden.

Under sådana möten eller delar av möten ska Förenade kungarikets företrädare eller experter eller experter utsedda av

Förenade kungariket inte ha rösträtt, och deras närvaro ska vara begränsad till de punkter på dagordningen som uppfyller

villkoren i led a eller b.

6.

Under övergångsperioden ska Förenade kungariket inte fungera som ledande myndighet för riskbedömningar,

granskningar, godkännanden eller tillstånd på unionsnivå eller när medlemsstaterna agerar gemensamt enligt de akter och

bestämmelser som förtecknas i bilaga VII.

7.

Under övergångsperioden ska unionen, när utkast till unionsakter identifierar eller hänvisar direkt till specifika

myndigheter, förfaranden eller handlingar i medlemsstaterna, samråda med Förenade kungariket om sådana utkast i syfte

att säkerställa att sådana akter kan genomföras och tillämpas korrekt av och i Förenade kungariket.

Artikel 129

Särskilda villkor med avseende på unionens yttre åtgärder

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 127.2 ska Förenade kungariket under övergångsperioden vara bundet

av sina skyldigheter enligt internationella avtal som ingåtts av unionen, av medlemsstaterna på unionens vägnar eller av

unionen och dess medlemsstater gemensamt, enligt vad som avses i artikel 2 a iv. (*)

2.

Under övergångsperioden får företrädare för Förenade kungariket inte delta i arbetet inom organ som inrättats enligt

internationella avtal som ingåtts av unionen, av medlemsstaterna på unionens vägnar eller av unionen och medlemsstaterna

gemensamt, såvida inte

a) Förenade kungariket deltar för egen räkning, eller

b) unionen undantagsvis inbjuder Förenade kungariket att delta som en del av unionens delegation i möten eller delar av

möten i sådana organ, om unionen anser att Förenade kungarikets deltagande är nödvändigt och ligger i unionens

intresse, särskilt för ett verkningsfullt genomförande av de avtalen under övergångsperioden; sådant deltagande ska

endast vara tillåtet om medlemsstaterna får delta enligt de tillämpliga avtalen.

3.

I enlighet med principen om lojalt samarbete ska Förenade kungariket under övergångsperioden avhålla sig från alla

åtgärder och initiativ som sannolikt kan skada unionens intressen, särskilt inom ramen för internationella organisationer,

organ, konferenser eller forum i vilka Förenade kungariket är självständig part.

4.

Trots punkt 3 får Förenade kungariket under övergångsperioden förhandla fram, underteckna och ratificera

internationella avtal som det ingått för egen räkning på de områden där unionen har exklusiv befogenhet, förutsatt att de

avtalen inte träder i kraft eller är tillämpliga under övergångsperioden, om inte unionen bemyndigar detta.

5.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 127.2 kan, närhelst det finns behov av samordning, samråd ske med

Förenade kungariket från fall till fall.

6.

Efter ett beslut av rådet som omfattas av avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget får Förenade kungariket avge en formell

förklaring till unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik som anger att det av vissa angivna skäl av

vital betydelse som rör nationell politik inte kommer att tillämpa beslutet i de undantagsfallen. I en anda av ömsesidig

solidaritet ska Förenade kungariket avhålla sig från varje åtgärd som sannolikt skulle strida mot eller hindra unionsåtgärder

baserade på det beslutet, och medlemsstaterna ska respektera Förenade kungarikets ståndpunkt.

7.

Under övergångsperioden ska Förenade kungariket inte tillhandahålla befälhavare för civila insatser, uppdragschefer,

insatschefer eller styrkechefer för uppdrag eller insatser enligt artiklarna 42, 43 och 44 i EU-fördraget, och inte heller

tillhandahålla operativa högkvarter för sådana uppdrag eller insatser eller fungera som ramnation för unionens

stridsgrupper. Under övergångsperioden ska Förenade kungariket inte tillhandahålla chefer för operativa insatser enligt

artikel 28 i EU-fördraget.

(*) Unionen kommer att underrätta de övriga parterna i sådana avtal om att Förenade kungariket under övergångsperioden ska behandlas

som en medlemsstat vad avser tillämpningen av de avtalen.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/68

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

179

Artikel 130

Särskilda villkor med avseende på fiskemöjligheter

1.

Vad gäller fastställande av fiskemöjligheter i den mening som avses i artikel 43.3 i EUF‐fördraget för perioder inom

övergångsperioden ska samråd med Förenade kungariket ske om de fiskemöjligheter som rör Förenade kungariket,

inbegripet när det gäller utarbetande av relevanta internationella samråd och förhandlingar.

2.

Vid tillämpningen av punkt 1 ska unionen ge Förenade kungariket möjlighet att lämna synpunkter på det årliga

meddelandet från Europeiska kommissionen om fiskemöjligheter, de vetenskapliga utlåtandena från relevanta

vetenskapliga organ och Europeiska kommissionens förslag om fiskemöjligheter för alla perioder inom övergångsperioden.

3.

Trots artikel 129.2 b får unionen, för att låta Förenade kungariket förbereda sitt framtida medlemskap i relevanta

internationella forum, undantagsvis inbjuda Förenade kungariket att delta, som en del av unionens delegation, i sådana

internationella samråd och förhandlingar som avses i punkt 1 i den här artikeln, i den omfattning medlemsstaterna får

delta och det aktuella forumet tillåter det.

4.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 127.1 ska fördelningsnycklarna för relativ stabilitet för den fördelning

av fiskemöjligheter som avses i punkt 1 i denna artikel bibehållas.

Artikel 131

Tillsyn och efterlevnad

Under övergångsperioden ska unionens institutioner, organ och byråer ha den behörighet som unionsrätten tilldelar dem i

förhållande till Förenade kungariket och till fysiska och juridiska personer som uppehåller sig i eller är etablerade i Förenade

kungariket. I synnerhet ska Europeiska unionens domstol ha den behörighet som föreskrivs i fördragen.

Första stycket ska också tillämpas under övergångsperioden i fråga om tolkningen och tillämpningen av detta avtal.

Artikel 132

Förlängning av övergångsperioden

1.

Trots artikel 126 får gemensamma kommittén före den 1 juli 2020 anta ett enda beslut om förlängning av övergångs-

perioden med högst ett eller två år. (**)

2.

Om gemensamma kommittén antar ett beslut enligt punkt 1 ska följande gälla:

a) Med avvikelse från artikel 127.6 ska Förenade kungariket anses vara ett tredjeland vid genomförandet av

unionsprogram och unionsverksamhet för vilka åtaganden gjorts enligt den fleråriga budgetram som gäller från och

med 2021.

b) Med avvikelse från artikel 127.1 och utan att det påverkar tillämpningen av femte delen i detta avtal ska tillämplig

unionsrätt om unionens egna medel avseende de räkenskapsår som omfattas av förlängningen av övergångsperioden

inte tillämpas på Förenade kungariket efter den 31 december 2020.

c) Med avvikelse från artikel 127.1 i detta avtal ska artiklarna 107, 108 och 109 i EUF-fördraget inte tillämpas på åtgärder

av Förenade kungarikets myndigheter, inbegripet i fråga om landsbygdsutveckling, som stöder produktion av och

handel med jordbruksprodukter i Förenade kungariket upp till en årlig stödnivå som inte får överstiga de totala utgifter

som uppkommit i Förenade kungariket inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken 2019, och förutsatt att en

minimiandel av detta undantagna stöd överensstämmer med bestämmelserna i bilaga 2 till WTO-avtalet om jordbruk.

Denna minimiandel ska fastställas på grundval av den senaste tillgängliga andel av de totala utgifterna enligt den

gemensamma jordbrukspolitiken i unionen som överensstämde med bestämmelserna i bilaga 2 till WTO‐avtalet om

jordbruk. Om den period med vilken övergångsperioden förlängs inte är en multipel av tolv månader ska den

maximala årliga nivån på undantaget stöd för det år under vilket den förlängda övergångsperioden omfattar mindre än

tolv månader minskas proportionellt.

(**) Vid förlängning kommer unionen att anmäla detta till övriga parter i internationella avtal.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/69

Ds 2020:5

Bilaga 1

180

d) För perioden från och med den 1 januari 2021 till och med övergångsperiodens utgång ska Förenade kungariket bidra

till unionens budget enligt vad som fastställts i enlighet med punkt 3.

e) Med förbehåll för punkt 3 d ska femte delen i detta avtal inte påverkas.

3.

Ett beslut av gemensamma kommittén enligt punkt 1 ska

a) fastställa ett lämpligt belopp för Förenade kungarikets bidrag till unionens budget för perioden från och med den

1 januari 2021 till och med övergångsperiodens utgång, med beaktande av Förenade kungarikets status under den

perioden, samt betalningsvillkoren för beloppet,

b) ange den maximala nivån på det undantagna stödet samt den minimiandel av detta som ska överensstämma med

bestämmelserna i bilaga 2 till WTO-avtalet om jordbruk, enligt vad som avses i punkt 2 c,

c) fastställa alla andra åtgärder som krävs för genomförandet av punkt 2,

d) anpassa de datum eller perioder som avses i artiklarna 51, 62, 63, 84, 96, 125, 141, 156 och 157 och i bilagorna IV och

V så att de återspeglar förlängningen av övergångsperioden.

FEMTE DELEN

FINANSIELLA BESTÄMMELSER

Kapitel 1

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 133

Valuta som ska användas mellan unionen och Förenade kungariket

Utan att det påverkar tillämplig unionsrätt om unionens egna medel ska alla belopp, skulder, beräkningar, konton och

betalningar som avses i denna del upprättas och genomföras i euro.

Artikel 134

Tillgång för revisorer i samband med de finansiella bestämmelserna

Förenade kungariket ska informera unionen om de enheter det gett i uppdrag att granska genomförandet av de finansiella

bestämmelser som denna del omfattar.

På begäran av Förenade kungariket ska unionen förse dessa enheter med alla upplysningar som rimligen kan begäras

beträffande Förenade kungarikets rättigheter och skyldigheter enligt denna del och ge dem tillräckligt bistånd så att de kan

utföra sitt uppdrag. När unionen lämnar upplysningar och bistånd enligt denna artikel ska den agera i enlighet med

tillämplig unionsrätt, särskilt unionens dataskyddsregler.

Förenade kungarikets och unionens myndigheter får komma överens om lämpliga administrativa arrangemang för att

underlätta tillämpningen av första och andra styckena.

Kapitel 2

FÖRENADE KUNGARIKETS BIDRAG TILL OCH DELTAGANDE I UNIONENS BUDGET

Artikel 135

Förenade kungarikets bidrag till och deltagande i genomförandet av unionens budgetar för åren 2019 och 2020

1.

För åren 2019 och 2020 ska Förenade kungariket i enlighet med fjärde delen bidra till och delta i genomförandet av

unionens budgetar.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/70

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

181

2.

Med avvikelse från fjärde delen ska ändringar av rådets förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013 (137) eller beslut

2014/335/EU, Euratom som antas på eller efter dagen för detta avtals ikraftträdande inte tillämpas på Förenade kungariket,

i den utsträckning ändringarna påverkar Förenade kungarikets ekonomiska skyldigheter.

Artikel 136

Bestämmelser tillämpliga efter den 31 december 2020 med avseende på egna medel

1.

Tillämplig unionsrätt om unionens egna medel för budgetåren till och med 2020 ska fortsätta att tillämpas på

Förenade kungariket efter den 31 december 2020, inbegripet när de berörda egna medlen ska göras tillgängliga, korrigeras

eller justeras efter den dagen.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 135.2 ska den unionsrätt som avses i punkt 1 i den här artikeln särskilt

omfatta följande akter och bestämmelser, med eventuella ändringar, oavsett dag för antagande, ikraftträdande eller

tillämpning av ändringarna:

a) Beslut 2014/335/EU, Euratom.

b) Förordning (EU, Euratom) nr 609/2014, särskilt artikel 12 i fråga om ränta på belopp som tillhandahållits för sent och

artikel 11 vad avser hantering av undantagsklausuler.

c) Förordning (EU, Euratom) nr 608/2014, särskilt artikel 1 i fråga om beräkning av saldot och artiklarna 2–8 vad avser

genomförandeåtgärderna för systemet för egna medel.

d) Rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1553/89 (138).

e) Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1287/2003 (139).

f) Kommissionens genomförandebeslut (EU, Euratom) 2018/195 (140).

g) Kommissionens genomförandebeslut (EU, Euratom) 2018/194 (141).

h) Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (142) (nedan kallad budgetförordningen).

i) Artikel 287 i EUF-fördraget vad avser revisionsrättens uppdrag samt andra regler för den institutionen.

j) Artikel 325 i EUF-fördraget om bedrägeribekämpning och därmed sammanhörande akter, särskilt Europaparlamentets

och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 (143) och rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 (144).

k) De årliga budgetarna för budgetåren till och med 2020 eller, om den årliga budgeten inte har antagits, de regler som är

tillämpliga i enlighet med artikel 315 i EUF-fördraget.

(137) Rådets förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013 av den 2 december 2013 om den fleråriga budgetramen för 2014–2020 (EUT L 347,

20.12.2013, s. 884).

(138) Rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1553/89 av den 29 maj 1989 om den slutliga enhetliga ordningen för uppbörd av egna medel

som härrör från mervärdeskatt (EGT L 155, 7.6.1989, s. 9).

(139) Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1287/2003 av den 15 juli 2003 om harmonisering av bruttonationalinkomsten till

marknadspris (”BNI-förordning”) (EUT L 181, 19.7.2003, s. 1).

(140) Kommissionens genomförandebeslut (EU, Euratom) 2018/195 av den 8 februari 2018 om fastställande av formulär för rapportering

av bedrägerier och oriktigheter som påverkar anspråken på traditionella egna medel samt av kontrollåtgärder avseende traditionella

egna medel enligt rådets förordning (EU, Euratom) nr 608/2014 (EUT L 36, 9.2.2018, s. 33).

(141) Kommissionens genomförandebeslut (EU, Euratom) 2018/194 av den 8 februari 2018 om fastställande av förlagor för rapporter över

räkenskaperna för anspråk på egna medel och ett formulär för rapporter om belopp som är omöjliga att uppbära och som motsvarar

anspråken på egna medel enligt rådets förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 (EUT L 36, 9.2.2018, s. 20).

(142) Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens

allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013,

(EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av

förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 30.7.2018, s. 1).

(143) Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av

Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning

(EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT L 248, 18.9.2013, s. 1).

(144) Rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella

intressen (EGT L 312, 23.12.1995, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/71

Ds 2020:5

Bilaga 1

182

3.

Med avvikelse från punkterna 1 och 2 ska följande regler tillämpas på Förenade kungariket efter den

31 december 2020:

a) Alla belopp som med avseende på Förenade kungariket uppkommer till följd av justeringar av egna medel som förts in i

budgeten och till följd av justeringar avseende överskott eller underskott, med avseende på finansieringen av unionens

budgetar till och med 2020 i enlighet med den unionsrätt som avses i punkterna 1 och 2 ska betalas av eller till

Förenade kungariket.

b) Om den dag då de egna medlen ska tillhandahållas infaller efter den 28 februari 2021 i enlighet med tillämplig

unionsrätt om unionens egna medel ska betalningen ske det av datumen i artikel 148.1 som följer närmast efter den

dag då de egna medlen ska tillhandahållas.

c) När det gäller Förenade kungarikets betalningar av traditionella egna medel efter den 28 februari 2021 ska de

anspråksbelopp som fastställs i enlighet med artikel 2 i förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 efter avdrag för

uppbördskostnader i enlighet med artiklarna 2.3 och 10.3 i beslut 2014/335/EU, Euratom minskas med Förenade

kungarikets andel av detta belopp.

d) Med avvikelse från artikel 7 i detta avtal får Förenade kungarikets företrädare eller experter, eller experter utsedda av

Förenade kungariket, efter inbjudan undantagsvis närvara utan rösträtt vid mötena i kommittéer som inrättats enligt

den tillämpliga unionsrätt som avses i punkterna 1 och 2 i denna artikel, såsom mötena i rådgivande kommittén för

egna medel som inrättats genom artikel 7 i förordning (EU, Euratom) nr 608/2014 eller BNI-kommittén som inrättats

genom artikel 4 i förordning (EG, Euratom) nr 1287/2003, i den mån arbetet i de kommittéerna rör budgetåren till och

med 2020.

e) Korrigeringar och justeringar av momsbaserade egna medel och BNI-baserade egna medel får endast göras om beslut i

fråga om de relevanta åtgärderna enligt de bestämmelser som avses i punkterna 1 och 2 fattas senast den 31 december

2028.

f) De särskilda räkenskaper för traditionella egna medel som avses i artikel 6.3 andra stycket i förordning (EU, Euratom)

nr 609/2014 ska vara helt likviderade senast den 31 december 2025. Före den 20 februari 2026 ska en andel –

motsvarande den andel av de belopp som gjorts tillgängliga för unionen av de belopp som Förenade kungariket

rapporterat till Europeiska kommissionen enligt förfarandet i artikel 13 i förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 under

perioden 1 januari 2014–31 december 2020 – av det saldo som fortfarande var bokfört i de räkenskaperna den 31

december 2025 och som inte är föremål för Europeiska kommissionens inspektionsresultat som meddelats före den

dagen enligt lagstiftningen om egna medel göras tillgängliga för unionsbudgeten.

Artikel 137

Förenade kungarikets deltagande i genomförandet av unionsprogram och -verksamheter 2019 och 2020

1.

I enlighet med fjärde delen ska unionsprogram och -verksamheter för vilka åtaganden gjorts enligt den fleråriga

budgetramen för åren 2014–2020 (nedan kallad budgetramen 2014–2020) eller tidigare budgetplaner med avseende på

Förenade kungariket genomföras 2019 och 2020 på grundval av tillämplig unionsrätt.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1307/2013 (145), i den lydelse som är tillämplig 2020, ska inte tillämpas i

Förenade kungariket för ansökningsåret 2020. Artikel 13 i den förordningen ska dock tillämpas med avseende på Förenade

kungarikets ordning för direktstöd för ansökningsåret 2020, under förutsättning att den ordningen är likvärdig med

ordningen i förordning (EU) nr 1307/2013, i den lydelse som är tillämplig 2020.

2.

Med avvikelse från fjärde delen ska Förenade kungariket och projekt belägna i Förenade kungariket endast kunna

komma i fråga för finansiella transaktioner som genomförs enligt finansieringsinstrument som förvaltas direkt eller

indirekt enligt avdelning X i budgetförordningen eller finansiella transaktioner som garanteras av unionsbudgeten inom

(145) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1307/2013 av den 17 december 2013 om regler för direktstöd för jordbrukare

inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordning

(EG) nr 637/2008 och rådets förordning (EG) nr 73/2009 (EUT L 347, 20.12.2013, s. 608).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/72

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

183

ramen för Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning

(EU) 2015/1017 (146) och Europeiska fonden för hållbar utveckling (EFHU), inrättad genom Europaparlamentets och rådets

förordning (EU) 2017/1601 (147), under förutsättning att de finansiella transaktionerna hade godkänts av enheter och organ,

däribland EIB och Europeiska investeringsfonden (EIF), eller av personer som anförtrotts genomförandet av delar av de

åtgärderna före dagen för detta avtals ikraftträdande, även om de finansiella transaktionerna undertecknades efter den

dagen. För finansiella transaktioner som godkänts efter dagen för detta avtals ikraftträdande ska enheter etablerade i

Förenade kungariket behandlas som enheter belägna utanför unionen.

Artikel 138

Unionsrätt tillämplig efter den 31 december 2020 med avseende på Förenade kungarikets deltagande i

genomförandet av unionsprogram och -verksamheter för vilka åtaganden gjorts enligt budgetramen 2014–2020

eller tidigare budgetplaner

1.

Vad avser genomförandet av unionsprogram och ‐verksamheter för vilka åtaganden gjorts enligt budgetramen

2014–2020 eller tidigare budgetplaner ska tillämplig unionsrätt, inbegripet reglerna om finansiella korrigeringar och

avslutande av räkenskaperna, fortsätta att tillämpas på Förenade kungariket efter den 31 december 2020 till dess att

unionsprogrammen och ‐verksamheterna avslutas.

2.

Den tillämpliga unionsrätt som avses i punkt 1 ska särskilt omfatta följande bestämmelser, med eventuella ändringar,

oavsett dag för antagande, ikraftträdande eller tillämpning av ändringarna:

a) Budgetförordningen.

b) Grundläggande akter, i den mening som avses i artikel 2.4 i budgetförordningen, om inrättande av unionsprogram eller

-verksamheter som avses i budgetanmärkningarna rörande de avdelningar, kapitel, artiklar eller poster som medlen

anslagits under.

c) Artikel 299 i EUF-fördraget om verkställbarhet vad gäller betalningsskyldigheter.

d) Artikel 287 i EUF-fördraget vad avser revisionsrättens uppdrag samt andra regler för den institutionen.

e) Artikel 325 i EUF-fördraget om bekämpning av bedrägeri och därmed sammanhörande akter, särskilt förordning

(EU, Euratom) nr 883/2013 och förordning (EG, Euratom) nr 2988/95.

3.

Med avvikelse från artikel 7 får Förenade kungarikets företrädare eller experter, eller experter utsedda av Förenade

kungariket, efter inbjudan undantagsvis närvara utan rösträtt vid möten i de kommittéer som bistår Europeiska

kommissionen i genomförandet och förvaltningen av de program som inrättats enligt den unionsrätt som avses i punkt 1

eller som inrättats av Europeiska kommissionen för genomförande av den unionsrätten, i den mån arbetet i dessa

kommittéer rör budgetåren till och med 2020.

4.

Med avvikelse från artikel 8 ska Förenade kungariket, i den mån det är strängt nödvändig för genomförandet av de

program och verksamheter som avses i punkt 2 b, ha åtkomst till de nät, informationssystem och databaser som inrättats

enligt de relevanta grundläggande akterna eller därtill hörande genomföranderegler som antagits med stöd av de

grundläggande akterna.

5.

På förslag från den kommitté för finansiella bestämmelser som avses i artikel 165.1 f får gemensamma kommittén i

enlighet med reglerna i artikel 166 anta tekniska åtgärder för att underlätta avslutandet av program och verksamheter som

avses i punkt 1 i den här artikeln eller för att undanta Förenade kungariket från skyldigheter att vidta åtgärder under eller

efter avslutandet av de programmen och verksamheterna, vilka saknar relevans för en före detta medlemsstat, under

förutsättning att sådana tekniska åtgärder är förenliga med principen om sund ekonomisk förvaltning och inte leder till en

fördel för Förenade kungariket eller stödmottagare i Förenade kungariket jämfört med medlemsstater eller tredjeländer som

deltar i samma program och verksamheter som finansieras genom unionsbudgeten.

(146) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/1017 av den 25 juni 2015 om Europeiska fonden för strategiska investeringar,

Europeiska centrumet för investeringsrådgivning och portalen för investeringsprojekt på europeisk nivå samt om ändring av

förordningarna (EU) nr 1291/2013 och (EU) nr 1316/2013 – Europeiska fonden för strategiska investeringar (EUT L 169, 1.7.2015,

s. 1).

(147) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1601 av den 26 september 2017 om inrättande av Europeiska fonden för

hållbar utveckling (EFHU), EFHU-garantin och EFHU‐garantifonden (EUT L 249, 27.9.2017, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/73

Ds 2020:5

Bilaga 1

184

Artikel 139

Förenade kungarikets andel

Förenade kungarikets andel enligt artikel 136.3 a och c och artiklarna 140–147 ska vara en andel som beräknas som

kvoten av de egna medel som Förenade kungariket gjort tillgängliga 2014–2020 och de egna medel som alla

medlemsstater och Förenade kungariket gjort tillgängliga under den perioden, justerat med det belopp som

medlemsstaterna underrättats om före den 1 februari 2022 i enlighet med artikel 10b.5 i förordning (EU, Euratom)

nr 609/2014.

Artikel 140

Utestående åtaganden

1.

Om inte annat föreskrivs i detta avtal ska Förenade kungariket vara betalningsskyldigt till unionen för Förenade

kungarikets andel av de budgetåtaganden i unionsbudgeten och i budgetarna för unionens decentraliserade byråer som är

utestående den 31 december 2020 och för Förenade kungarikets andel av åtaganden som görs 2021 avseende överföring

av åtagandebemyndiganden från 2020 års budget.

Första stycket ska inte tillämpas på följande åtaganden som är utestående den 31 december 2020:

a) Åtaganden för program och organ på vilka artikel 11 i förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 är tillämpliga med

avseende på Förenade kungariket.

b) Åtaganden som finansieras med inkomster avsatta för särskilda ändamål i unionsbudgeten.

Beträffande unionens decentraliserade byråer ska beloppen för deras åtaganden som avses i första stycket endast beaktas i

proportion till hur stor andel bidragen från unionsbudgeten utgör i deras totala inkomster för perioden 2014–2020.

2.

Unionen ska beräkna beloppet för de åtaganden som avses i punkt 1 den 31 december 2020. Den ska underrätta

Förenade kungariket om det beloppet senast den 31 mars 2021, tillsammans med en förteckning innehållande

referensnyckeln för varje åtagande, de tillhörande budgetposterna och beloppet för varje tillhörande budgetpost.

3.

Unionen ska senast den 31 mars varje år med början 2022 lämna följande till Förenade kungariket avseende de

åtaganden som avses i punkt 1:

a) Information om beloppet för de åtaganden som var utestående den 31 december det föregående året och om de

betalningar och tillbakadraganden som verkställts det föregående året, inbegripet en uppdatering av den förteckning

som avses i punkt 2.

b) En uppskattning av förväntade betalningar under det innevarande året på grundval av nivån på betalningsbemyn­

digandena i budgeten.

c) En uppskattning av Förenade kungarikets förväntade bidrag till sådana betalningar som avses i led b.

d) Annan information, såsom en betalningsprognos på medellång sikt.

4.

Det årliga belopp som ska betalas ska beräknas som Förenade kungarikets andel av den uppskattning som avses i

punkt 3 b, justerad med differensen mellan Förenade kungarikets betalningar under det föregående året och Förenade

kungarikets andel av unionens betalningar under det föregående året för de utestående åtaganden som avses i punkt 1,

minskat med beloppet för finansiella nettokorrigeringar avseende program och verksamheter som finansieras enligt

budgetramen 2014–2020 eller tidigare budgetplaner och minskat med inkomsterna från eventuella överträdelseför­

faranden rörande en medlemsstats underlåtenhet att tillhandahålla egna medel för budgetåren till och med 2020, förutsatt

att dessa belopp förts in i budgeten för det föregående året och är slutgiltiga. Det årliga belopp som Förenade kungariket

ska betala ska inte justeras under det aktuella året.

Under 2021 ska det årliga belopp som Förenade kungariket ska betala minskas med Förenade kungarikets andel i

finansieringen av budgeten för 2020 av det belopp för betalningsbemyndiganden som överförs från 2020 till 2021 i

enlighet med artiklarna 12 och 13 i budgetförordningen och med Förenade kungarikets andel av det totala belopp

traditionella egna medel som görs tillgängligt för unionen i januari och februari 2021 och med avseende på vilket

unionens anspråk fastställts i enlighet med artikel 2 i förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 i november och december

2020. Unionen ska också till Förenade kungariket återbetala Förenade kungarikets andel av det totala beloppet

traditionella egna medel som medlemsstaterna gjort tillgängligt efter den 31 december 2020 för varor som övergått till fri

omsättning och för vilka avslutandet av förfaranden för tillfällig lagring eller tullförfaranden enligt artikel 49.2 inleddes

senast det datumet.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/74

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

185

5.

På begäran av Förenade kungariket, som kan göras tidigast efter den 31 december 2028, ska unionen göra en

uppskattning av de belopp som återstår att betala för Förenade kungariket enligt denna artikel, på grundval av en regel

som beaktar beloppet för utestående åtaganden vid årsslutet och en uppskattning av eventuella tillbakadraganden avseende

dessa utestående åtaganden, eventuella finansiella korrigeringar och eventuella inkomster från överträdelseförfaranden efter

årsslutet. Efter bekräftelse från Förenade kungariket till den kommitté för finansiella bestämmelser som avses i artikel 165.1

f och till gemensamma kommittén om att Förenade kungariket har godtagit förslaget, ska Förenade kungariket betala det

uppskattade beloppet, justerat i enlighet med punkt 4 i den här artikeln, med avseende på Förenade kungarikets

betalningar under det föregående året. Vid betalning av de belopp som avses i den här punkten upphävs Förenade

kungarikets respektive unionens kvarvarande skyldigheter enligt den här artikeln.

Artikel 141

Böter fastställda senast den 31 december 2020

1.

För böter som unionen fastställt senast den 31 december 2020 som blivit slutliga och inte utgör inkomster avsatta för

särskilda ändamål, ska unionen till Förenade kungariket återbetala dess andel av det bötesbelopp som unionen uppburit,

om inte beloppet redan bokförts som budgetinkomst i unionsbudgeten senast den 31 december 2020.

2.

För böter som unionen fastställt efter den 31 december 2020 i ett sådant förfarande som avses i artikel 92.1 ska

unionen till Förenade kungariket återbetala dess andel av det bötesbelopp som unionen uppburit när bötesbeloppet blivit

slutligt.

Artikel 142

Unionens skulder vid utgången av 2020

1.

Förenade kungariket ska vara betalningsskyldigt gentemot unionen för sin andel av finansieringen av de av unionens

skulder som uppkommit till och med den 31 december 2020, med följande undantag:

a) Skulder med motsvarande tillgångar, inbegripet tillgångar i form av lån till följd av unionens finansiella stöd och

tillhörande skulder i balansräkningen, tillgångar som motsvarar fastigheter, anläggningstillgångar och utrustning och

avsättningar för Gemensamma forskningscentrumets avveckling av kärntekniska anläggningar, alla hyresrelaterade

skyldigheter, immateriella tillgångar och inventarier, alla tillgångar och skulder som avser förvaltning av valutarisker,

upplupna och förutbetalda inkomster samt alla avsättningar utom för böter, rättsliga förfaranden och skulder på grund

av finansiella garantier.

b) Skulder och tillgångar som avser genomförandet av budgeten och förvaltningen av egna medel, inbegripet utestående

belopp för förfinansiering, fordringar, kassa, skulder samt upplupna avgifter, inbegripet sådana som avser Europeiska

garantifonden för jordbruket eller som redan räknats in de utestående åtagandena.

2.

Förenade kungariket ska särskilt vara skyldigt att betala sin andel av unionens skulder för pensionsrättigheter och

rättigheter till andra sysselsättningsrelaterade förmåner som uppkommit senast den 31 december 2020. Betalningar med

avseende på denna skuld ska göras i enlighet med punkterna 5 och 6.

3.

Unionen ska senast den 31 mars varje år med början 2022 underrätta Förenade kungariket om de betalningar som

verkställts under det föregående året och som motsvarar de skulder som var utestående den 31 december 2020 och om

beloppet för Förenade kungarikets bidrag till de betalningarna.

4.

Senast den 31 mars varje år med början 2022 ska unionen till Förenade kungariket överlämna en särskild handling

om pensioner som avser situationen den 31 december det föregående året vad gäller den skuld som avses i punkt 2, med

följande innehåll:

a) De belopp som återstår att betala med avseende på de skulder som beskrivs i punkt 5.

b) De beräkningar som gjorts och de uppgifter och antaganden som använts för att fastställa det belopp som Förenade

kungariket senast den 30 juni det innevarande året ska betala för personalpensionsbetalningar och unionsbudgetens

bidrag till det gemensamma sjukförsäkringssystemet under det föregående året i enlighet med punkt 6 och en

uppskattning av dessa belopp för det innevarande året.

c) Vad gäller populationen den 31 december 2020, uppgifter om antalet faktiska förmånstagare och uppskattat antal

framtida förmånstagare i personalpensions- och sjukförsäkringssystemen vid utgången av det föregående året och deras

ackumulerade rättigheter till förmåner efter anställning vid den tidpunkten.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/75

Ds 2020:5

Bilaga 1

186

d) Förenade kungarikets utestående skulder, beräknade med hjälp av försäkringstekniska värderingar i enlighet med de

tillämpliga internationella redovisningsstandarderna för den offentliga sektorn (IPSAS) och en redogörelse för hur

denna skuld utvecklats i förhållande till det föregående året.

Handlingen får uppdateras den 30 september samma år för att ta hänsyn till de slutgiltiga uppgifterna för det föregående

året.

5.

Beträffande Förenade kungarikets skuld för pensionsrättigheter och rätt till andra sysselsättningsrelaterade förmåner

som avses i punkt 2 vad gäller pensioner för ledamöter och innehavare av höga EU-ämbeten enligt rådets förordning

nr 422/67/EEG, 5/67/Euratom (148), Europaparlamentets beslut 2005/684/EG, Euratom (149) och rådets förordning

(EU) 2016/300 (150), ska Förenade kungariket bidra till skulderna i enlighet med vad som är bokfört i unionens

konsoliderade redovisning för budgetåret 2020 i tio delbetalningar med början den 31 oktober 2021.

6.

Beträffande Förenade kungarikets skuld för pensionsrättigheter och rätt till andra sysselsättningsrelaterade förmåner

som avses i punkt 2 i fråga om pensioner för unionstjänstemän enligt artiklarna 77–84 i tjänsteföreskrifterna för

tjänstemän i Europeiska unionen och i fråga om pensioner för tillfälligt anställda, kontraktsanställda och parlamentsas­

sistenter i enlighet med artiklarna 33–40, artiklarna 101–114 respektive artikel 135 i anställningsvillkoren för övriga

anställda i Europeiska unionen, ska Förenade kungariket bidra årligen till de nettobetalningar från unionsbudgeten som

görs till varje förmånstagare, och till det tillhörande bidraget från unionsbudgeten till det gemensamma sjukförsäkrings­

systemet för varje förmånstagare eller person som har rätt till förmåner via en förmånstagare. Betalningarna av det

bidraget ska inledas den 30 juni 2022.

För de pensioner som avses i första stycket ska Förenade kungarikets betalning vara summan av de nettobetalningar från

unionsbudgeten som under det föregående året gjorts för varje förmånstagare, multiplicerad med Förenade kungarikets

andel och med en andel som är specifik för varje förmånstagare (nedan kallad specifik andel). Den specifika andelen ska vara

följande:

a) För en förmånstagare som erhåller pension den 1 januari 2021 ska den specifika andelen vara 100 %.

b) För alla andra förmånstagare till en pension ska den specifika andelen beräknas som kvoten av de pensionsrättigheter

som förvärvats i enlighet med tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, särskilt bilaga VIII, senast den

31 december 2020, inklusive pensionsrättigheter som har överförts till det systemet senast den dagen, och de

förvärvade pensionsrättigheterna på pensioneringsdagen, eller dödsdagen om denna infaller tidigare, eller den dag då

personen lämnar systemet.

c) Med avseende på budgetens bidrag till det gemensamma sjukförsäkringssystemet ska den specifika andelen beräknas

som kvoten av det antal år under vilka förmånstagaren bidrog till pensionssystemet fram till och med den 31 december

2020 och det totala antal år vid pensioneringen under vilka förmånstagaren eller den person som omfattas av tjänstefö-

reskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och som utgör grunden för rättigheterna enligt det gemensamma

sjukförsäkringssystemet, bidrog till pensionssystemet.

För förmånstagare till efterlevandepension eller barnpension i enlighet med tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i

Europeiska unionen ska beräkningen göras på grundval av yrkeslivet för den person som omfattas av tjänsteföreskrifterna

som är grunden för efterlevandepensionen eller barnpensionen.

Så länge som skulden i samband med denna punkt kvarstår får Förenade kungariket ett givet år (nedan kallat år N) före den

1 mars år N till unionen rikta en begäran om att få betala den utestående skulden den 31 december år N. Unionen ska

fastställa beloppet för den utestående skulden för pensioner och förmåner efter anställning enligt det gemensamma

sjukförsäkringssystemet med hjälp av samma metod som den som anges i punkt 4 d. Om Förenade kungariket samtycker

ska det betala beloppet i fem delbetalningar, där den första delbetalningen görs år N+1. Förenade kungariket ska också

täcka sin skuld för år N genom förfarandet i den här punkten. När betalningen har fullgjorts och förutsatt att de

betalningar som avses i punkt 5 har fullgjorts ska kvarvarande skyldigheter enligt denna artikel upphävas. Den kommitté

för finansiella bestämmelser som avses i artikel 165.1 f och gemensamma kommittén ska informeras om denna situation.

(148) Rådets förordning nr 422/67/EEG, 5/67/Euratom av den 25 juli 1967 om ersättning till kommissionens ordförande och ledamöter

och till domstolens ordförande, domare, generaladvokater och justitiesekreterare (EGT P 187, 8.8.1967, s. 1).

(149) Europaparlamentets beslut 2005/684/EG, Euratom av den 28 september 2005 om antagande av Europaparlamentets ledamotsstadga

(EUT L 262, 7.10.2005, s. 1).

(150) Rådets förordning (EU) 2016/300 av den 29 februari 2016 om ersättning till innehavare av höga EU-ämbeten

(EUT L 58, 4.3.2016, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/76

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

187

Artikel 143

Finansiella ansvarsförbindelser i samband med lån för ekonomiskt stöd, Efsi, EFHU och det externa

utlåningsmandatet

1.

Förenade kungariket ska vara betalningsskyldigt gentemot unionen för sin andel av unionens finansiella ansvarsför­

bindelser till följd av finansiella transaktioner enligt följande:

a) Transaktioner som beslutats av Europaparlamentet och rådet eller av Europeiska kommissionen före dagen för detta

avtals ikraftträdande, när de finansiella transaktionerna rör lån för finansiellt stöd som beslutats i enlighet med rådets

förordning (EU) nr 407/2010 (151), rådets förordning (EG) nr 332/2002 (152) eller i enlighet med Europaparlamentets

och rådets beslut om makroekonomiskt stöd till länder på grundval av avsättning i enlighet med rådets förordning

(EG, Euratom) nr 480/2009 (153) eller rådets förordning (EG, Euratom) nr 2728/94 (154).

b) Transaktioner som godkänts före dagen för detta avtals ikraftträdande av organ, enheter eller personer som direkt har i

uppdrag att genomföra finansiella transaktioner för budgetgarantier som antingen ställts för EIB genom Efsi i enlighet

med förordning (EU) 2015/1017 eller genom det externa utlåningsmandatet i enlighet med förordning (EG, Euratom)

nr 480/2009 eller förordning (EG, Euratom) nr 2728/94 och beslut nr 466/2014/EU (155) eller Europaparlamentets och

rådets beslut nr 1080/2011/EU (156), eller som ställts för stödberättigade motparter (EFHU).

Den 31 juli 2019 ska unionen förse Förenade kungariket med en särskild rapport om dessa finansiella transaktioner, där det

för varje typ av instrument lämnas information om följande:

a) Finansiella förpliktelser till följd av dessa finansiella transaktioner som föreligger på dagen för detta avtals ikraftträdande.

b) I tillämpliga fall avsättningar som gjorts på dagen för detta avtals ikraftträdande i respektive garantifonder eller

förvaltningskonton för att täcka de finansiella förpliktelser som avses i led a och motsvarande avsättningar för vilka

åtaganden gjorts men som ännu inte betalats ut.

I unionens konsoliderade redovisning för åren 2019 och 2020 ska betalningar som gjorts från de avsättningar som avses i

andra stycket b från och med dagen för detta avtals ikraftträdande till och med den 31 december 2019 respektive 2020

redovisas för samma finansiella transaktioner som avses i denna punkt men som beslutats på eller efter dagen för detta

avtals ikraftträdande.

Förenade kungarikets betalningsansvar i förhållande till unionen med avseende på de finansiella transaktioner som avses i

denna punkt ska inte påverkas av eventuella omstruktureringar av dessa finansiella transaktioner. Mer specifikt ska

Förenade kungarikets finansiella exponering inte öka, i nominella tal, jämfört med situationen omedelbart före omstruktu­

reringen.

2.

För de finansiella transaktioner som avses i punkt 1 ska unionen vara betalningsskyldig gentemot Förenade

kungariket för sin andel av

a) alla belopp som återkrävts av unionen från försumliga gäldenärer eller till följd av felaktiga utbetalningar, och

b) alla nettoinkomster till följd av differensen mellan finansiella och operativa inkomster och finansiella och operativa

utgifter, upptagna som inkomster, allmänna eller avsatta för särskilda ändamål, i unionsbudgeten.

För inkomster från kapitalförvaltningen av avsättningar i instrument som omfattar avsättningar, ska unionen beräkna en

andel av inkomsten som kvoten av nettoinkomsten från kapitalförvaltningen för det föregående året och den totala

avsättningen vid utgången av det föregående året. Det totala betalningsansvaret gentemot Förenade kungariket för

inkomster från kapitalförvaltning i fråga om avsättningar ska vara det belopp som erhålls genom att multiplicera Förenade

kungarikets nuvarande avsättningar enligt punkt 5 med den andelen av inkomsterna.

(151) Rådets förordning (EU) nr 407/2010 av den 11 maj 2010 om inrättandet av en europeisk finansiell stabiliseringsmekanism

(EUT L 118, 12.5.2010, s. 1).

(152) Rådets förordning (EG) nr 332/2002 av den 18 februari 2002 om upprättandet av ett system för medelfristigt ekonomiskt stöd till

medlemsstaters betalningsbalans (EGT L 53, 23.2.2002, s. 1).

(153) Rådets förordning (EG, Euratom) nr 480/2009 av den 25 maj 2009 om upprättande av en garantifond för åtgärder avseende tredje

land (EUT L 145, 10.6.2009, s. 10).

(154) Rådets förordning (EG, Euratom) nr 2728/94 av den 31 oktober 1994 om upprättande av en garantifond för åtgärder avseende tredje

land (EUT L 293, 12.11.1994, s. 1).

(155) Europaparlamentets och rådets beslut nr 466/2014/EU av den 16 april 2014 om beviljande av en EU-garanti till Europeiska

investeringsbanken mot förluster vid lån till och lånegarantier för projekt utanför EU (EUT L 135, 8.5.2014, s. 1).

(156) Europaparlamentets och rådets beslut nr 1080/2011/EU av den 25 oktober 2011 om beviljande av en EU-garanti till Europeiska

investeringsbanken mot förluster vid lån till och lånegarantier för projekt utanför unionen och om upphävande av beslut

nr 633/2009/EG (EUT L 280, 27.10.2011, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/77

Ds 2020:5

Bilaga 1

188

3.

Senast den 31 mars 2021 ska unionen, för varje instrument som avses i punkt 1 som omfattar avsättningar från

unionens budget, förse Förenade kungariket med information om följande:

a) Den ursprungliga avsättningen, beräknad som Förenade kungarikets andel av summan av

i) avsättningar som gjorts i motsvarande garantifond per den 31 december 2020,

ii) beloppet för sådana avsättningar för vilka åtaganden gjorts men som ännu inte betalats per den 31 december 2020,

och

iii) betalningar som gjorts från och med dagen för detta avtals ikraftträdande till och med den 31 december 2020

avseende finansiella transaktioner som beslutats på eller efter dagen för detta avtals ikraftträdande.

b) Standardavsättningsnivån, beräknad som kvoten av Förenade kungarikets ursprungliga avsättning för det instrumentet

och beloppet för de finansiella transaktioner som avses i punkt 1 per den 31 december 2020, om vilka beslut fattats

före dagen för detta avtals ikraftträdande.

4.

Den 31 mars varje år, med början 2021 och till dess att de finansiella transaktioner som avses i punkt 1 amorterats,

löper ut eller avslutas, ska unionen meddela Förenade kungariket information om dessa finansiella transaktioner.

Informationen ska för varje typ av instrument omfatta följande:

a) Utestående ansvarsförbindelser per den 31 december det föregående året.

b) Unionens betalningar under det föregående året med avseende på de finansiella transaktionerna och beloppen för

sådana betalningar som ackumulerats efter den 31 december 2020.

c) Förenade kungarikets nuvarande avsättningar och dess nuvarande avsättningsnivå enligt punkt 5.

d) Återbetalningar till Förenade kungariket under det föregående året enligt punkt 6 a och beloppen för sådana

återbetalningar som ackumulerats efter den 31 december 2020.

e) Återkrävda belopp och nettoinkomster som förts in i unionens budget enligt punkt 2 för det föregående året.

f) Vid behov andra lämpliga upplysningar som rör de finansiella transaktionerna under det föregående året.

5.

Senast den 31 mars varje år ska unionen göra följande för varje instrument som avses i punkt 1 och för vilket

avsättningar från unionsbudgeten föreskrivs i den grundläggande akten:

a) Beräkna Förenade kungarikets nuvarande avsättning, definierad som beloppet av Förenade kungarikets ursprungliga

avsättning minskad med

i) Förenade kungarikets andel av de ackumulerade betalningar som avses i punkt 4 b, vilka gjorts från unionens

budget efter den 31 december 2020 med avseende på finansiella transaktioner som beslutats före dagen för detta

avtals ikraftträdande,

ii) Förenade kungarikets andel av tillbakadraganden som gjorts det föregående året av de utestående åtaganden som

avses i punkt 3 a ii i denna artikel, meddelade enligt artikel 140.3, och

iii) den ackumulerade nivån på återbetalningar som gjorts till Förenade kungariket per den 1 januari 2021 enligt vad

som avses i punkt 4 d.

b) Underrätta Förenade kungariket om den nuvarande avsättningsnivån, definierad som kvoten av Förenade kungarikets

nuvarande avsättning och beloppet för de finansiella transaktioner som avses i punkt 4 a.

6.

Varje år från och med 2022 gäller följande:

a) Om Förenade kungarikets nuvarande avsättningsnivå för ett instrument överstiger den normala avsättningsnivån för det

instrumentet, ska unionen vara betalningsskyldig gentemot Förenade kungariket för det instrumentet till det belopp

som erhålls genom att beloppet för de finansiella förpliktelser som avses i punkt 4 a multipliceras med differensen

mellan den nuvarande avsättningsnivån och den normala avsättningsnivån. Unionens betalningsansvar ska inte

överstiga Förenade kungarikets nuvarande avsättning beräknad enligt punkt 5.

b) Om Förenade kungarikets nuvarande avsättningsnivå ett visst år blir negativ för ett instrument, ska Förenade kungariket

vara betalningsskyldigt gentemot unionen för det instrumentet med ett belopp som motsvarar den negativa nuvarande

avsättningen. De efterföljande åren ska Förenade kungariket vara betalningsskyldigt gentemot unionen för det

instrumentet för sin andel av gjorda betalningar som meddelats enligt punkt 4 b i denna artikel och för Förenade

kungarikets andel av tillbakadraganden som under det föregående året gjorts av de utestående åtaganden som avses i

punkt 3 a ii i denna artikel, och som meddelats enligt artikel 140.3.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/78

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

189

7.

Om Förenade kungarikets nuvarande avsättning är positiv när unionens finansiella transaktioner avseende ett sådant

instrument som avses i punkt 1 har upphört, ska unionen vara betalningsskyldig gentemot Förenade kungariket för ett

belopp motsvarande Förenade kungarikets nuvarande avsättning beräknad i enlighet med punkt 5.

8.

Om betalningar görs från unionsbudgeten för de finansiella transaktioner som avses i punkt 1 med avseende på ett

instrument i vars grundläggande akt det inte föreskrivs avsättning, ska Förenade kungariket efter den 31 december 2020

vara betalningsskyldigt gentemot unionen för det instrumentet för sin andel av gjorda betalningar som meddelats enligt

punkt 4 b.

9.

Vid tillämpningen av denna artikel gäller att om finansiella förpliktelser, utbetalningar, återkrav eller andra belopp rör

finansiella transaktioner som avses i punkt 1 men det inte direkt kan avgöras huruvida de härrör från en viss finansiell

transaktion till följd av tillämpningen av mekanismer för riskdelning eller riskspridning, ska relevanta finansiella

förpliktelser, utbetalningar, återkrav eller andra belopp som måste fastställas vid tillämpning av denna artikel beräknas

proportionellt med utgångspunkt i kvoten av beloppet för de finansiella transaktioner som beslutats eller godkänts före

dagen för detta avtals ikraftträdande den 31 december året innan beräkningen görs och summan av de finansiella

transaktionerna det senare datumet.

10.

När de finansiella transaktioner som avses i punkt 1 inte amorteras, ska de efter tio år anses vara amorterande i

proportion till amorteringen av de kvarstående amorterande transaktionerna.

Artikel 144

Finansieringsinstrument inom ramen för direkt eller indirekt genomförande som finansieras genom programmen

inom budgetramen 2014–2020 eller enligt tidigare budgetplaner

1.

Från och med dagen för detta avtals ikraftträdande till dess att de finansiella transaktioner som avses i led a i detta

stycke helt amorterats, ska unionen identifiera följande finansiella transaktioner:

a) Transaktioner som före dagen för detta avtals ikraftträdande har beslutats av Europeiska kommissionen och vid behov

godkänts av de finansinstitut som Europeiska kommissionen gett i uppdrag att genomföra ett finansieringsinstrument

enligt ett program inom budgetramen 2014–2020 eller tidigare budgetplaner inom ramen för direkt eller indirekt

genomförande.

b) Transaktioner som på eller efter dagen för detta avtals ikraftträdande har beslutats och vid behov godkänts.

Den 31 juli 2019 ska unionen i den rapport som avses i artikel 143.1 andra stycket tillhandahålla följande information om

de finansieringsinstrument, inom ramen för direkt eller indirekt genomförande, som finansieras genom programmen inom

budgetramen 2014–2020 eller enligt tidigare budgetplaner:

a) Finansiella förpliktelser till följd av transaktioner som beslutats före dagen för detta avtals ikraftträdande av Europeiska

kommissionen eller en enhet som Europeiska kommissionen gett i uppdrag att genomföra finansieringsinstrumentet.

b) Utbetalningar från Europeiska kommissionen för finansieringsinstrumenten och de belopp som anslagits för

finansieringsinstrumenten men vid den tidpunkten ännu inte betalats ut.

Unionens betalningsansvar gentemot Förenade kungariket vad gäller de finansiella transaktioner som avses i denna punkt

ska inte påverkas av en omstrukturering av de finansiella transaktionerna, förutsatt att omstruktureringen inte ökar

motpartens nominella finansiella exponering såsom den förelåg omedelbart före omstruktureringen.

2.

För varje finansieringsinstrument som avses i punkt 1 ska unionen, den 31 mars varje år med början 2021 och till

dess att instrumenten amorterats, löper ut eller sägs upp, meddela Förenade kungariket tillgänglig information om de

finansiella transaktioner som avses i punkt 1 och som beslutats eller godkänts före dagen för detta avtals ikraftträdande

och om dem som beslutats eller godkänts på eller efter den dagen. För varje instrument ska informationen innehålla

följande:

a) Finansiella förpliktelser per den 31 december det föregående året till följd av de finansiella transaktioner som beslutats

av Europeiska kommissionen, eller godkänts av en enhet som av Europeiska kommissionen har anförtrotts

genomförandet av finansieringsinstrumentet, före dagen för detta avtals ikraftträdande.

b) De sammanlagda finansiella förpliktelserna per den 31 december det föregående året till följd av de finansiella

transaktioner som beslutats av Europeiska kommissionen eller av en enhet som av Europeiska kommissionen har

anförtrotts genomförandet av instrumentet.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/79

Ds 2020:5

Bilaga 1

190

c) Kvoten av de belopp som avses i leden a och b.

d) Betalningar från avsättningsfonden eller förvaltningskonton hos de enheter som anförtrotts genomförandet, om

betalningarna rör finansiella transaktioner som beslutats av Europeiska kommissionen, eller godkänts av den enhet

som av Europeiska kommissionen anförtrotts genomförandet av finansieringsinstrumentet, efter dagen för detta avtals

ikraftträdande.

e) Den del av de belopp som återbetalats till unionen i enlighet med artikel 209.3 i budgetförordningen, förutom

avkastning enligt led f i denna punkt, som avser finansiella transaktioner som beslutats eller godkänts före dagen för

detta avtals ikraftträdande.

f) Avkastning på finansieringsinstrumentets resurser i avsättningsfonden eller på förvaltningskonton.

g) Den del av medlen i avsättningsfonden eller på förvaltningskonton som inte utbetalats och som återkrävts av Europeiska

kommissionen.

h) Vid behov andra lämpliga upplysningar som rör de finansiella transaktionerna under det föregående året.

3.

Unionen ska vara betalningsansvarig gentemot Förenade kungariket för Förenade kungarikets andel av alla belopp

som avses i punkt 2 d–g.

4.

Vid tillämpningen av denna artikel gäller att om finansiella förpliktelser, utbetalningar, återkrav eller andra belopp rör

finansiella transaktioner som avses i punkt 1 men det inte direkt kan avgöras om de härrör från en viss transaktion till följd

av tillämpningen av mekanismer för riskdelning eller riskspridning, ska relevanta finansiella förpliktelser, utbetalningar,

återkrav eller andra belopp som ska beräknas för tillämpningen av denna artikel beräknas proportionellt med

utgångspunkt i den kvot som avses i punkt 2 c.

Artikel 145

Europeiska kol- och stålgemenskapen

Unionen ska vara ansvarig gentemot Förenade kungariket för dess andel av de av Europeiska kol- och stålgemenskapens

nettotillgångar som är under avveckling den 31 december 2020.

Unionen ska återbetala det aktuella beloppet till Förenade kungariket i fem lika stora delbetalningar den 30 juni varje år,

med början den 30 juni 2021.

Artikel 146

Unionens investeringar i EIF

Unionen ska vara ansvarig gentemot Förenade kungariket för dess andel av unionens investeringar i EIF:s inbetalda kapital

den 31 december 2020.

Unionen ska återbetala det aktuella beloppet till Förenade kungariket i fem lika stora delbetalningar den 30 juni varje år,

med början den 30 juni 2021.

Artikel 147

Ansvarsförbindelser med avseende på rättsliga ärenden

1.

Förenade kungariket ska vara ansvarigt för sin andel av de betalningar som krävs för att fullgöra sådana av unionens

ansvarsförbindelser som förfaller till betalning i rättsliga ärenden rörande unionens ekonomiska intressen med avseende på

budgeten, särskilt när det gäller förordning (EG, Euratom) nr 2988/95, eller rättsliga ärenden som följer av genomförandet

av unionens program och strategier, förutsatt att de faktiska omständigheter som ligger till grund för ärendena uppkom

senast den 31 december 2020.

Unionen ska vara ansvarig gentemot Förenade kungariket för dess andel av alla senare återkrävda medel med avseende på

sådana betalningar som avses i första stycket.

2.

Unionen ska senast den 31 mars varje år underrätta Förenade kungariket om de belopp som avses i punkt 1.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/80

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

191

Artikel 148

Betalningar efter 2020

1.

Referensdatumen för betalningar från Förenade kungariket till unionen eller från unionen till Förenade kungariket

som görs efter den 31 december 2020 ska vara den 30 juni och den 31 oktober varje år för följande belopp:

a) Belopp som avses i artiklarna 49.2, 50, 53, 62.2, 63.1 e, 63.2, 99.3 och 100.2.

b) Belopp som avses i artikel 84.1.

c) Belopp som avses i artikel 136.3 a, b, c, e och f, senast det referensdatum som följer närmast efter dagen för justering

eller korrigering.

d) Belopp till följd av korrigerande åtgärder som ska vidtas av Förenade kungariket avseende egna medel som ska erläggas

för budgetåren till och med 2020 till följd av kontroller enligt förordning (EU, Euratom) nr 608/2014 eller förordning

(EEG, Euratom) nr 1553/89 eller av någon annan anledning, senast det referensdatum som följer närmast efter dagen

för den korrigerande åtgärden.

e) Belopp som avses i artikel 140.4 i två delbetalningar på referensdatumen för betalningar, varvid den första

delbetalningen ska uppgå till hälften av den andra.

f) Belopp som avses i artikel 140.5, den 30 juni efter Förenade kungarikets bekräftelse av att man godtagit unionens

förslag till den kommitté för finansiella bestämmelser som avses i artikel 165.1 f och gemensamma kommittén.

g) Belopp som avses i artikel 141, senast det referensdatum som följer närmast efter justeringen av de egna medlen för

medlemsstaterna till följd av det slutgiltiga införandet av böterna i unionens budget.

h) Belopp som avses i artikel 142.1 senast det referensdatum som följer närmast efter dagen för den underrättelse som

avses i punkt 3.

i) Belopp som avses i artikel 142.5 och artikel 142.6 fjärde stycket, den 31 oktober varje år.

j) Belopp som avses i artikel 142.6 första stycket, den 30 juni varje år.

k) Belopp som avses i artiklarna 143 och 144, senast det referensdatum som följer närmast efter dagen för det

meddelande som avses i artiklarna 143.4 och 144.2.

l) Belopp som avses i artiklarna 145 och 146.

m) Belopp som avses i artikel 147.2, senast det referensdatum som följer närmast efter dagen för den underrättelse som

avses i den punkten.

n) Belopp som avses i punkt 3 som eventuell upplupen ränta.

Betalningar ska göras i fyra lika stora månatliga delbetalningar för betalningar med referensdatum den 30 juni och i åtta lika

stora månatliga delbetalningar för betalningar med referensdatum den 31 oktober. Alla betalningar ska verkställas senast

den sista arbetsdagen varje månad, med början på referensdatumet eller, om referensdatumet inte är en arbetsdag, den sista

arbetsdagen före referensdatumet.

2.

Så länge som betalningar fortfarande ska göras av unionen till Förenade kungariket eller av Förenade kungariket till

unionen, ska unionen till Förenade kungariket överlämna en handling den 16 april och den 16 september varje år med

uppgifter om de aktuella belopp som ska betalas, uttryckta i euro och i brittiska pund, till den växelkurs som Europeiska

centralbanken tillämpade den första arbetsdagen i månaden. Unionen eller Förenade kungariket ska betala nettobeloppen

senast de datum som avses i punkt 1.

3.

Vid försenade betalningar av Förenade kungariket till unionen eller av unionen till Förenade kungariket ska ränta

betalas i enlighet med artikel 12 i förordning (EU, Euratom) nr 609/2014.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/81

Ds 2020:5

Bilaga 1

192

Kapitel 3

EUROPEISKA CENTRALBANKEN

Artikel 149

Återbetalning av inbetalt kapital

Europeiska centralbanken ska på unionens vägnar till Bank of England återbetala det inbetalda kapital som Bank of England

tillhandahållit. Dagen för återbetalningen och andra praktiska arrangemang ska fastställas i enlighet med protokoll nr 4 om

stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken.

Kapitel 4

EUROPEISKA INVESTERINGSBANKEN

Artikel 150

Förenade kungarikets fortsatta betalningsansvar och återbetalning av inbetalt kapital

1.

Förenade kungariket ska enligt vad som anges i denna artikel vara fortsatt ansvarigt för de finansiella transaktioner

som EIB godkänner före dagen för detta avtals ikraftträdande, enligt vad som närmare anges i punkt 2 (nedan kallade EIB:s

finansiella transaktioner), även om den finansiella exponeringen som blir resultatet tas upp på eller efter dagen för detta avtals

ikraftträdande, och ska vara fortsatt ansvarigt för EIB:s övriga risker enligt vad som anges i andra stycket.

Förenade kungarikets betalningsansvar ska utsträckas till att omfatta EIB:s finansiella transaktioner samt till risker förenade

med ALM-tekniker och operativa risker som kan tillskrivas EIB:s finansiella transaktioner, i enlighet med punkt 6. För andra

sådana risker som inte är knutna till särskilda finansiella transaktioner och inte kan tillskrivas beståndet av finansiella

transaktioner som uppkommit efter dagen för detta avtals ikraftträdande, ska Förenade kungarikets betalningsansvar stå i

proportion till kvoten av den kvarstående exponeringen på grund av EIB:s finansiella transaktioner och det totala beloppet

för finansiella transaktioner vid den tidpunkt Förenade kungarikets betalningsansvar utlöses enligt punkt 6.

EIB:s genomförande av en eventuell tillväxtstrategi efter utträdet omfattas inte av denna artikel.

2.

EIB:s finansiella transaktioner ska inbegripa lån, garantier, fondinvesteringar, aktieinvesteringar, obligationer och

andra lånesubstitut samt alla andra finansieringstransaktioner med motparter eller avseende projekt i och utanför

medlemsstaternas territorium, inbegripet transaktioner garanterade av tredjeparter inbegripet medlemsstaterna eller

unionen.

Förenade kungarikets betalningsansvar för EIB:s finansiella transaktioner ska gälla när EIB:s finansiella exponering

a) bygger på ett godkännande av EIB:s styrelse avgivet före dagen för detta avtals ikraftträdande eller bygger på ett beslut

fattat på grundval av en delegering från styrelsen som skett före dagen för detta avtals ikraftträdande,

b) följer av en omstrukturering av en av EIB:s finansiella transaktioner, i den mån omstruktureringen inte ökar den

nominella finansiella exponeringen mot motparten såsom den förelåg omedelbart före omstruktureringen,

c) följer av en ändring av en av EIB:s finansiella transaktioner, om ändringen godkänts av EIB:s styrelse på eller efter dagen

för detta avtals ikraftträdande, i den mån ändringen inte ökar den finansiella exponeringen mot motparten såsom den

förelåg omedelbart före ändringen, eller

d) följer av EIB:s institutionella deltagande i EIF:s och Europeiska banken för återuppbyggnad och utvecklings kapital,

såsom det förelåg omedelbart före dagen för detta avtals ikraftträdande.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/82

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

193

Vid fastställandet av gränserna för Förenade kungarikets betalningsansvar enligt punkterna 3 och 5, ska EIB:s exponering till

följd av EIB:s finansiella transaktioner som på grund av sin karaktär inte amorteras, särskilt investeringar likställda med

ägarkapital, rullande mandat som beviljats EIF och delaktighet i EIF:s och Europeiska banken för återuppbyggnad och

utvecklings kapital, anses amorteras enligt följande: under en period på tio år från detta avtals ikraftträdande ska beloppet

av icke-amorterande exponering till följd av EIB:s finansiella transaktion anses förbli vid samma belopp som godkänts av

EIB före detta avtals ikraftträdande, minskat med eventuella avyttringar som EIB gjort sedan den dagen. Efter denna period

ska beloppet anses minska i proportion till amorteringarna av den kvarvarande amorterande exponeringen till följd av EIB:s

finansiella transaktioner.

3.

Vid tillämpningen av punkt 1 ska Förenade kungariket vara ansvarigt för sin andel av EIB:s icke infordrade tecknade

kapital enligt situationen omedelbart före dagen för detta avtals ikraftträdande. Förenade kungariket ska verkställa

betalningar till EIB upp till beloppet för dess betalningsansvar enligt denna punkt, när betalningsansvaret utlöses i enlighet

med punkt 6.

Det totala betalningsansvaret enligt denna punkt får inte vid någon tidpunkt överstiga Förenade kungarikets andel av EIB:s

icke infordrade tecknade kapital enligt situationen omedelbart före dagen för detta avtals ikraftträdande.

När beloppet för EIB:s återstående exponering till följd av EIB:s finansiella transaktioner enligt punkt 1 är lägre än det totala

beloppet för EIB:s tecknade kapital enligt situationen omedelbart före dagen för detta avtals ikraftträdande, ska Förenade

kungarikets betalningsansvar enligt den här punkten vid varje tidpunkt vara begränsat till det belopp som erhålls genom

att kvoten av Förenade kungarikets tecknade kapital i EIB och EIB:s totala tecknade kapital enligt situationen omedelbart

före dagen för detta avtals ikraftträdande (nedan kallad Förenade kungarikets andel av det tecknade kapitalet) tillämpas på

differensen mellan beloppet för den kvarvarande exponeringen vid den tidpunkten och summan av EIB:s inbetalade

tecknade kapital enligt situationen omedelbart före dagen för detta avtals ikraftträdande.

4.

EIB ska på unionens vägnar till Förenade kungariket betala ett belopp som är lika med Förenade kungarikets andel av

EIB:s inbetalade tecknade kapital enligt situationen omedelbart före dagen för detta avtals ikraftträdande. Betalningen ska

verkställas i enlighet med protokoll nr 5 om Europeiska investeringsbankens stadga. Den ska verkställas i tolv årliga

delbetalningar. De första elva delbetalningarna på vardera 300 000 000 EUR ska förfalla till betalning den 15 december

varje år med början 2019. Återstoden på 195 903 950 EUR ska förfalla till betalning den 15 december 2030. De

betalningar som görs enligt denna punkt ska inte befria Förenade kungariket från dess betalningsansvar enligt punkt 5.

5.

Utöver betalningsansvaret enligt punkt 3 ska Förenade kungariket vid tillämpningen av punkt 1 vara ansvarigt för sitt

inbetalda tecknade kapital i EIB enligt situationen omedelbart före dagen för detta avtals ikraftträdande. Förenade

kungariket ska verkställa betalningar till EIB upp till ansvarsbeloppet, i enlighet med den här punkten, när dess

betalningsansvar utlöses i enlighet med punkt 6.

Det totala betalningsansvaret enligt denna punkt får inte vid någon tidpunkt överstiga Förenade kungarikets inbetalda

tecknade kapital i EIB enligt situationen omedelbart före dagen för detta avtals ikraftträdande.

När EIB:s återstående exponering till följd av EIB:s finansiella transaktioner enligt punkt 1 är lägre än EIB:s totala inbetalade

tecknade kapital enligt situationen omedelbart före dagen för detta avtals ikraftträdande, ska storleken på Förenade

kungarikets betalningsansvar enligt den här punkten vid varje tidpunkt vara begränsat till det belopp som erhålls genom

att kvoten för Förenade kungarikets andel av det tecknade kapitalet tillämpas på beloppet av den kvarvarande

exponeringen vid den tidpunkten.

6.

Förenade kungarikets betalningsansvar enligt denna artikel ska utlösas, på pari passu-basis gentemot medlemsstaterna,

om EIB begär att medlemsstaterna ska verkställa inbetalningar enligt sitt icke infodrade tecknade kapital eller när

medlemsstaternas inbetalda tecknade kapital används.

När Förenade kungarikets betalningsansvar enligt punkt 3 utlöses, ska Förenade kungariket betala det belopp som det är

skyldigt till EIB på samma villkor som medlemsstaterna (inbegripet tidpunkt och betalningsvillkor) enligt vad EIB:s styrelse

beslutar vid den relevanta tidpunkten. EIB:s beslut om att ålägga medlemsstaterna att verkställa inbetalningar för deras icke

infordrade tecknade kapital får särskilt avse karaktären hos underliggande risker och EIB:s finansiella ställning med avseende

på dess betalningsskyldigheter, dess tillgångar och skulder, dess ställning på kapitalmarknaderna och avsättningar för

beredskaps- och återhämtningsplanering beroende på vad som är tillämpligt vid den aktuella tidpunkten.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/83

Ds 2020:5

Bilaga 1

194

När Förenade kungarikets betalningsansvar enligt punkt 5 utlöses, ska Förenade kungariket betala det belopp det är skyldigt

till EIB, i euro, inom 30 dagar från EIB:s första begäran och med förbehåll för fjärde stycket i den här punkten.

Sådant betalningsansvar för Förenade kungariket som utlöses enligt punkt 5 ska fullgöras från Förenade kungarikets andel

av EIB:s inbetalda tecknade kapital enligt situationen omedelbart före dagen för detta avtals ikraftträdande upp till det

belopp som ännu inte betalats till Förenade kungariket i enlighet med punkt 4. Beloppet för de årliga delbetalningar som

anges i punkt 4 ska minskas i enlighet med detta. Om Förenade kungarikets betalningsansvar inte kan fullgöras fullt ut

med denna metod, ska Förenade kungariket betala det återstående skuldbeloppet till EIB.

EIB ska på unionens vägnar i varje fall fastställa hur de händelser som ligger till grund för att Förenade kungarikets

betalningsansvar utlöses ska fördelas på det relevanta beståndet av finansiella transaktioner eller risker och det belopp som

Förenade kungariket är skyldigt att betala till EIB enligt följande:

a) I den omfattning de underliggande händelserna kan tillskrivas EIB:s finansiella transaktioner eller kan tillskrivas därmed

sammanhängande risker förenade med ALM-tekniker eller operativa risker, ska Förenade kungariket till EIB betala

antingen ett belopp som är lika med Förenade kungarikets andel av det tecknade kapitalet av det totala belopp som

medlemsstaterna är skyldiga att betala, eller ett belopp som är lika med Förenade kungarikets andel av det tecknade

kapitalet av den totala summan av medlemsstaternas inbetalda tecknade kapital.

b) I den mån underliggande händelser kan tillskrivas andra risker, och inte kan tillskrivas någon viss finansiell transaktion

eller beståndet av finansiella transaktioner som byggts upp efter dagen för detta avtals ikraftträdande, ska Förenade

kungariket till EIB betala det belopp som beräknas enligt led a multiplicerat med kvoten av den kvarvarande

exponeringen på grund av EIB:s finansiella transaktioner och de finansiella transaktionernas totala belopp vid den

tidpunkt då Förenade kungarikets betalningsansvar utlöses.

7.

Förutom sådana betalningar som föreskrivs i punkt 4 ska EIB inte vara skyldig att tillhandahålla någon annan

betalning, avkastning eller ersättning till följd av att Förenade kungarikets delägarskap i EIB upphör eller till följd av att

Förenade kungariket har kvar ett betalningsansvar i enlighet med denna artikel.

8.

Den 31 juli 2019 ska EIB underrätta Förenade kungariket om Förenade kungarikets exponering på grund av EIB:s

finansiella transaktioner, och gränsen för Förenade kungarikets betalningsansvar i enlighet med punkterna 3 och 5, varvid

EIB:s ekonomiska situation och Förenade kungarikets betalningsansvar den dag då detta avtal träder i kraft ska återspeglas.

Den 31 mars varje år med början 2020 och till dess att Förenade kungarikets betalningsansvar upphör i enlighet med

denna artikel, ska EIB underrätta Förenade kungariket om Förenade kungarikets kvarvarande exponering till följd av EIB:s

finansiella transaktioner, och gränsen för Förenade kungarikets betalningsansvar i enlighet med punkterna 3 och 5, varvid

EIB:s ekonomiska situation och Förenade kungarikets betalningsansvar per den 31 december det föregående året ska

återspeglas. I rapporten ska också redogöras för väsentliga förändringar som enligt EIB:s åsikt väsentligt påverkar Förenade

kungarikets betalningsansvar. EIB ska också i god tid tillhandahålla information om sådana förändringar inträffar under

året.

Om Förenade kungarikets betalningsansvar är på väg att utlösas enligt denna artikel ska EIB i god tid förse Förenade

kungariket med information om detta som ska vara i linje med den information som ges till medlemsstaterna.

Informationen ska innehålla upplysningar om den utlösande händelsens art och beräkningen av de belopp som ska

betalas. Förenade kungariket ska behandla denna information strikt konfidentiellt, till dess att EIB häver konfidentialiteten

eller till dess att Förenade kungarikets betalningsansvar utlöses, beroende på vad som inträffar först.

Artikel 151

Förenade kungarikets deltagande i EIB-gruppen efter dagen för utträdet

Från och med dagen för detta avtals ikraftträdande ska varken Förenade kungariket eller projekt belägna i Förenade

kungariket vara berättigade till nya finansiella transaktioner från EIB-gruppen som är förbehållna medlemsstaterna,

inbegripet dem med unionsmandat. Enheter etablerade i Förenade kungariket ska betraktas som enheter belägna utanför

unionen.

Undertecknande av finansiella transaktioner avseende Förenade kungariket, enheter i Förenade kungariket eller projekt i

Förenade kungariket som EIB-gruppen godkänt före dagen för detta avtals ikraftträdande får äga rum efter den dagen på

samma grund som den på vilken de ursprungligen godkändes.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/84

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

195

Kapitel 5

EUROPEISKA UT VECKLINGSFONDEN OCH FÖRENADE KUNGARIKETS BORGENSFÖRBINDELSE

ENLIGT EUF:S INTERNA AV TAL

Artikel 152

Deltagande i Europeiska utvecklingsfonden

1.

Förenade kungariket ska förbli part i Europeiska utvecklingsfonden (EUF) till dess att den elfte EUF och alla tidigare

oavslutade EUF:er avslutas, och ska i detta avseende ta på sig samma skyldigheter som medlemsstaterna enligt det interna

avtal genom vilket den inrättades (nedan kallat det elfte interna EUF-avtalet) (157) och ska ta på sig skyldigheterna från tidigare

EUF:er till dess att de avslutas, inbegripet alla sådana skyldigheter enligt rådets förordningar (EU) 2015/322 (158) och

(EU) 2015/323 (159), på de villkor som anges i det här avtalet. Förenade kungariket ska vara bundet av rådets beslut om

fastställande av medlemsstaternas årliga bidrag som antagits enligt artikel 21 i förordning (EU) 2015/323. Stödmottagare i

Förenade kungariket ska förbli berättigade att delta i projekt inom ramen för den elfte EUF och tidigare EUF:er på samma

villkor som före dagen för detta avtals ikraftträdande.

2.

Med avvikelse från artikel 7 i detta avtal får Förenade kungariket delta som observatör utan rösträtt i den EUF-

kommitté som inrättats i enlighet med artikel 8 i det elfte interna EUF-avtalet och i kommittén för investeringsanslag som

inrättas genom artikel 9 i det elfte interna EUF-avtalet.

3.

De utomeuropeiska länder och territorier som avses i artikel 3.1 e ska kunna få stöd från den elfte EUF till dess att den

avslutas och från tidigare EUF:er till dess att de avslutas.

4.

Förenade kungarikets andel av EUF:s investeringsanslag från successiva EUF-perioder ska återbetalas till Förenade

kungariket i takt med att investeringen förfaller till betalning. Metoden för denna återbetalning ska vara densamma som

metoden i artikel 144. Om inte annat överenskoms ska Förenade kungarikets kapitalandel inte anslås vidare efter utgången

av åtagandeperioden för den elfte EUF eller föras över till efterföljande perioder.

Artikel 153

Återanvändning av frigjorda medel

Om det avseende belopp från projekt inom den tionde EUF eller belopp från tidigare EUF:er inte ingåtts åtaganden i enlighet

med artikel 1.3 i det elfte interna EUF-avtalet eller om belopp frigjorts i enlighet med artikel 1.4 i det elfte interna

EUF-avtalet dagen för detta avtals ikraftträdande, ska Förenade kungarikets andel av de beloppen inte återanvändas.

Första stycket ska tillämpas på Förenade kungarikets andel av de medel avseende vilka det inte ingåtts åtaganden eller vilka

frigjorts enligt det elfte interna EUF-avtalet efter den 31 december 2020.

Artikel 154

Förenade kungarikets garanti enligt de successiva interna EUF-avtalen

Förenade kungariket ska förbli ansvarigt för sina borgensförbindelser enligt artikel 9 i det fjärde interna EUF-avtalet (160),

artikel 8 i de femte (161), sjätte (162), sjunde (163) och åttonde interna EUF-avtalen (164), artikel 6 i det nionde interna

EUF-avtalet (165) och artikel 4 i de tionde (166) och elfte interna EUF-avtalen.

(157) Internt avtal mellan företrädarna för regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater, församlade i rådet, om finansiering av

Europeiska unionens bistånd inom den fleråriga budgetramen för perioden 2014–2020 i enlighet med AVS–EU-partnerskapsavtalet

och om tilldelning av ekonomiskt stöd till de utomeuropeiska länder och territorier på vilka den fjärde delen i fördraget om

Europeiska unionens funktionssätt är tillämplig (EUT L 210, 6.8.2013, s. 1).

(158) Rådets förordning (EU) 2015/322 av den 2 mars 2015 om genomförande av elfte Europeiska utvecklingsfonden

(EUT L 58, 3.3.2015, s. 1).

(159) Rådets förordning (EU) 2015/323 av den 2 mars 2015 med budgetförordning för elfte Europeiska utvecklingsfonden

(EUT L 58, 3.3.2015, s. 17).

(160) EGT L 25, 30.1.1976, s. 168.

(161) EGT L 347, 22.12.1980, s. 210.

(162) EGT L 86, 31.3.1986, s. 210.

(163) EGT L 229, 17.8.1991, s. 288.

(164) EGT L 156, 29.5.1998, s. 108.

(165) EGT L 317, 15.12.2000, s. 355.

(166) EUT L 247, 9.9.2006, s. 32.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/85

Ds 2020:5

Bilaga 1

196

Förenade kungariket ska ha kvar rätten till sin andel av alla belopp som återkrävs enligt villkoren för medlemsstaternas

borgensförbindelser och till saldot på sitt medlemsstatskonto. Förenade kungarikets andel enligt detta stycke ska stå i

proportion till dess respektive deltagande i varje borgensavtal.

Kapitel 6

FÖRVALTNINGSFONDERNA OCH FACILITETEN FÖR FLYKTINGAR I TURKIET

Artikel 155

Åtaganden till förvaltningsfonderna och faciliteten för flyktingar i Turkiet

1.

Förenade kungariket ska fullgöra de åtaganden det gjort före dagen för detta avtals ikraftträdande till Europeiska

unionens förvaltningsfond för nödåtgärder i Afrika inriktade på stabilitet och insatser mot de bakomliggande orsakerna till

irreguljär migration och fördrivna personer, inrättad genom kommissionens beslut av den 20 oktober 2015 (167), till alla

senare unionsförvaltningsfonder som inrättats före dagen för detta avtals ikraftträdande och till faciliteten för flyktingar i

Turkiet, inrättad genom kommissionens beslut av den 24 november 2015 (168), samt alla ändringar av dessa som antagits

före dagen för detta avtals ikraftträdande.

2.

Förenade kungariket får delta i de relevanta organ som hör till faciliteten för flyktingar i Turkiet, enligt regler för

givare som fastställs i enlighet med artikel 234.4 i budgetförordningen.

Kapitel 7

RÅDETS BYRÅER OCH INSATSER INOM DEN GEMENSAMMA SÄKERHETS- OCH FÖRSVARSPOLITIKEN

Artikel 156

Förenade kungarikets skyldigheter från och med dagen för detta avtals ikraftträdande

Till och med den 31 december 2020 ska Förenade kungariket bidra till finansieringen av Europeiska försvarsbyrån,

Europeiska unionens institut för säkerhetsstudier och Europeiska unionens satellitcentrum samt till kostnaderna för

insatser inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, på grundval av fördelningsnycklarna i artikel 14.9 a i

rådets beslut (EU) 2016/1353 (169), i artikel 10.3 i rådets beslut 2014/75/Gusp (170), i artikel 10.3 i rådets beslut

2014/401/Gusp (171) respektive i artikel 41.2 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen, samt i enlighet med

artikel 5 i detta avtal.

(167) Kommissionens beslut av den 20 oktober 2015 om inrättande av Europeiska unionens förvaltningsfond för nödåtgärder i Afrika

inriktade på stabilitet och insatser mot de bakomliggande orsakerna till irreguljär migration och fördrivna personer (C(2015) 7293).

(168) Kommissionens beslut av den 24 november 2015 om samordning av unionens och medlemsstaternas åtgärder genom en

samordningsmekanism – flyktingfaciliteten för Turkiet (EUT C 407, 8.12.2015, s. 8).

(169) Rådets beslut (EU) 2016/1353 av den 4 augusti 2016 om de finansiella reglerna för Europeiska försvarsbyrån och om upphävande av

beslut 2007/643/Gusp (EUT L 219, 12.8.2016, s. 98).

(170) Rådets beslut 2014/75/Gusp av den 10 februari 2014 om inrättande av Europeiska unionens institut för säkerhetsstudier,

(EUT L 41, 12.2.2014, s. 13).

(171) Rådets beslut 2014/401/Gusp av den 26 juni 2014 om Europeiska unionens satellitcentrum och om upphävande av gemensam

åtgärd 2001/555/Gusp om inrättande av Europeiska unionens satellitcentrum (EUT L 188, 27.6.2014, s. 73).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/86

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

197

Artikel 157

Förenade kungarikets skyldigheter efter den 31 december 2020

1.

På grundval av byråernas räkenskaper och i den utsträckning som avsättningar inte gjorts för de relevanta skulderna

den 31 december 2020, ska Förenade kungariket betala sin andel av följande skulder enligt fördelningsnyckeln för var och

en av byråerna på grundval av deras reviderade räkenskaper per den 31 december 2020:

a) Pensionsskulder för pensioner för personalen vid Europeiska försvarsbyrån, Europeiska unionens institut för

säkerhetsstudier och Europeiska unionens satellitcentrum.

b) Alla skulder till följd av likvideringen av Västeuropeiska unionen.

2.

Betalningar med avseende på de skulder som avses i punkt 1 ska göras senast den 30 juni 2021.

SJÄTTE DELEN

INSTITUTIONELLA BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

AVDELNING I

ENHETLIG TOLKNING OCH TILLÄMPNING

Artikel 158

Hänskjutande till Europeiska unionens domstol avseende andra delen

1.

Om det, i ett mål som inleddes i första instans i en domstol i Förenade kungariket inom åtta år efter övergångs­

periodens slut, uppkommer en fråga om tolkningen av andra delen av detta avtal, och den domstolen anser att ett beslut i

frågan är nödvändigt för att döma i saken i det målet, får den domstolen begära att Europeiska unionens domstol meddelar

ett förhandsavgörande i den frågan.

Om saken i målet vid domstolen i Förenade kungariket är ett beslut om en ansökan enligt artikel 18.1 eller 18.4 eller enligt

artikel 19, får begäran om förhandsavgörande dock endast göras om målet inleddes i första instans inom en period på åtta

år från och med den dag då artikel 19 blivit tillämplig.

2.

Europeiska unionens domstol ska vara behörig att meddela förhandsavgöranden avseende en sådan begäran som

avses i punkt 1. Sådana förhandsavgöranden ska ha samma rättsverkningar i Förenade kungariket som förhandsavgöranden

meddelade enligt artikel 267 i EUF-fördraget har i unionen och medlemsstaterna.

3.

Om gemensamma kommittén antar ett beslut enligt artikel 132.1 ska den period på åtta år som avses i punkt 1 andra

stycket automatiskt förlängas med det antal månader som motsvarar övergångsperiodens förlängning.

Artikel 159

Övervakning av genomförandet och tillämpningen av andra delen

1.

I Förenade kungariket ska genomförandet och tillämpningen av andra delen övervakas av en oberoende myndighet

(nedan kallad myndigheten), som ska ha befogenheter som är likvärdiga med Europeiska kommissionens fördragsfästa

befogenheter att på eget initiativ utreda överträdelser av andra delen som Förenade kungarikets administrativa

myndigheter påstås ha begått och att ta emot klagomål från unionsmedborgare och deras familjemedlemmar i syfte att

utföra sådana utredningar. Myndigheten ska också ha rätt att efter sådana klagomål väcka talan vid behörig domstol i

Förenade kungariket i ett lämpligt rättsligt förfarande för att utverka lämplig gottgörelse.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/87

Ds 2020:5

Bilaga 1

198

2.

Europeiska kommissionen och myndigheten ska var och en årligen informera den specialiserade kommitté för

medborgerliga rättigheter som avses i artikel 165.1 a om genomförandet och tillämpningen av andra delen i unionen

respektive i Förenade kungariket. Informationen ska särskilt omfatta åtgärder som vidtagits för att genomföra eller

efterleva andra delen, samt antalet inkomna klagomål och deras art.

3.

Gemensamma kommittén ska tidigast åtta år efter övergångsperiodens utgång bedöma myndighetens funktion. Efter

denna bedömning får den, i god tro, enligt artikel 164.4 f och artikel 166 besluta att Förenade kungariket får avskaffa

myndigheten.

Artikel 160

Europeiska unionens domstols behörighet avseende vissa bestämmelser i femte delen

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 87 i detta avtal ska artiklarna 258, 260 och 267 i EUF-fördraget vara

tillämpliga med avseende på tolkningen och tillämpningen av den tillämpliga unionsrätt som avses i artikel 136 och

artikel 138.1 eller 138.2 i detta avtal. För detta ändamål ska alla hänvisningar i artiklarna 258, 260 och 267 i EUF-

fördraget till en medlemsstat förstås så att de inbegriper Förenade kungariket.

Artikel 161

Förfaranden vid Europeiska unionens domstol

1.

När en domstol i en medlemsstat hänskjuter en fråga om tolkningen av detta avtal till Europeiska unionens domstol

för förhandsavgörande ska Förenade kungariket underrättas om det avgörande från den nationella domstolen som

innehåller den frågan.

2.

De unionsrättsliga bestämmelser som reglerar förfaranden vid Europeiska unionens domstol i enlighet med

artikel 267 i EUF-fördraget ska i tillämpliga delar gälla begäranden om ett förhandsavgörande från Europeiska unionens

domstol enligt artikel 158 i detta avtal.

De unionsrättsliga bestämmelser som reglerar förfarandet vid Europeiska unionens domstol ska tillämpas på förfaranden

vid Europeiska unionens domstol och på begäranden om förhandsavgörande enligt artikel 160 i detta avtal.

3.

I mål som anhängiggjorts vid Europeiska unionens domstol i enlighet med punkt 1, med artiklarna 158 och 160 i

detta avtal samt med artikel 12 i protokollet om de suveräna basområdena gäller följande:

a) Förenade kungariket får delta i förfarandet vid Europeiska unionens domstol på samma sätt som en medlemsstat.

b) Advokater med behörighet att verka i Förenade kungarikets domstolar ska ha rätt att företräda eller biträda parter i

sådana förfaranden vid Europeiska unionens domstol; i sådana fall ska dessa advokater i alla avseenden behandlas som

advokater med behörighet att verka i medlemsstaternas domstolar som företräder eller biträder en part i Europeiska

unionens domstol.

Artikel 162

Europeiska kommissionens deltagande i pågående mål i Förenade kungariket

Om det krävs för en enhetlig tolkning och tillämpning av detta avtal får Europeiska kommissionen lämna skriftliga

synpunkter till domstolar i Förenade kungariket i pågående mål där tolkningen av detta avtal berörs. Europeiska

kommissionen får med tillstånd från den aktuella domstolen även framföra muntliga synpunkter. Europeiska

kommissionen ska informera Förenade kungariket om sin avsikt att lämna synpunkter innan de formellt lämnas in.

Artikel 163

Regelbunden dialog och informationsutbyte

För att underlätta en enhetlig tolkning av detta avtal och med full hänsyn till domstolarnas oberoende ska Europeiska

unionens domstol och Förenade kungarikets högsta domstolar föra en regelbunden dialog, motsvarande den dialog som

Europeiska unionens domstol för med medlemsstaternas högsta domstolar.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/88

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

199

AVDELNING II

INSTITUTIONELLA BESTÄMMELSER

Artikel 164

Gemensamma kommittén

1.

Härmed inrättas en gemensam kommitté, bestående av företrädare för unionen och Förenade kungariket.

Ordförandeskapet i gemensamma kommittén ska innehas gemensamt av unionen och Förenade kungariket.

2.

Gemensamma kommittén ska sammanträda på begäran av unionen eller Förenade kungariket, och ska under alla

omständigheter sammanträda minst en gång om året. Gemensamma kommittén ska fastställa sitt sammanträdesschema

och sin dagordning genom ömsesidig överenskommelse. Gemensamma kommitténs arbete ska regleras av den

arbetsordning som fastställs i bilaga VIII till detta avtal.

3.

Gemensamma kommittén ska vara ansvarig för genomförandet och tillämpningen av detta avtal. Unionen och

Förenade kungariket får var och en hänskjuta frågor om genomförandet, tillämpningen och tolkningen av detta avtal till

gemensamma kommittén.

4.

Gemensamma kommittén ska

a) övervaka och främja genomförandet och tillämpningen av detta avtal,

b) besluta om de specialiserade kommittéernas uppdrag och övervaka deras arbete,

c) söka efter lämpliga sätt och metoder för att förebygga problem som kan uppkomma på de områden som omfattas av

detta avtal eller för att lösa tvister som kan uppkomma rörande tolkningen och tillämpningen av detta avtal,

d) behandla relevanta frågor som rör ett område som omfattas av detta avtal,

e) anta beslut och avge rekommendationer enligt artikel 166, och

f) anta ändringar av detta avtal i de fall som föreskrivs i detta avtal.

5.

Gemensamma kommittén får

a) delegera ansvar till de specialiserade kommittéerna, utom sådant ansvar som avses i punkt 4 b, e och f,

b) inrätta andra specialiserade kommittéer än de som inrättas genom artikel 165 för att bistå gemensamma kommittén i

dess arbete,

c) ändra de specialiserade kommittéernas uppdrag och upplösa sådana kommittéer,

d) utom med avseende på första, fjärde och sjätte delarna, till och med utgången av det fjärde året efter övergångsperiodens

utgång anta beslut om ändringar av detta avtal, under förutsättning att dessa ändringar är nödvändiga för att korrigera

fel, åtgärda utelämnanden eller andra brister, eller för att behandla situationer som var oförutsedda när detta avtal

undertecknades, och under förutsättning att sådana beslut inte leder till någon ändring av väsentliga delar av detta avtal,

e) anta ändringar av den arbetsordning som fastställs i bilaga VIII, och

f) vidta andra åtgärder i fullgörandet av sitt uppdrag som unionen och Förenade kungariket bestämmer.

6.

Gemensamma kommittén ska utfärda en årsrapport om hur detta avtal fungerar.

Artikel 165

Specialiserade kommittéer

1.

Härmed inrättas följande specialiserade kommittéer:

a) Kommittén för medborgerliga rättigheter.

b) Kommittén för övriga separationsbestämmelser.

c) Kommittén för frågor rörande genomförandet av protokollet om Irland/Nordirland.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/89

Ds 2020:5

Bilaga 1

200

d) Kommittén för frågor rörande genomförandet av protokollet om de suveräna basområdena i Cypern.

e) Kommittén för frågor rörande genomförandet av protokollet om Gibraltar.

f) Kommittén för finansiella bestämmelser.

Dessa specialiserade kommittéer ska bestå av företrädare för unionen och företrädare för Förenade kungariket.

2.

De specialiserade kommittéernas arbete ska regleras av den arbetsordning som fastställs i bilaga VIII till detta avtal.

Om inte annat följer av detta avtal eller om inte ordförandena beslutar något annat ska de specialiserade kommittéerna

sammanträda minst en gång om året. Ytterligare sammanträden får hållas på begäran av unionen, Förenade kungariket

eller gemensamma kommittén. Vid sammanträdena ska ordförandeskapet innehas av unionen och Förenade kungariket

gemensamt. De specialiserade kommittéerna ska fastställa sitt sammanträdesschema och sin dagordning genom ömsesidig

överenskommelse. De specialiserade kommittéerna får utarbeta utkast till beslut och rekommendationer och överlämna

dem till gemensamma kommittén för antagande.

3.

Unionen och Förenade kungariket ska säkerställa att deras respektive företrädare i de specialiserade kommittéerna har

lämplig sakkunskap med avseende på de frågor som diskuteras.

4.

De specialiserade kommittéerna ska underrätta gemensamma kommittén om sina sammanträdesscheman och

dagordningar i tillräckligt god tid före sammanträdena och rapportera till gemensamma kommittén om resultaten och

slutsatserna från varje sammanträde. Att en specialiserad kommitté tillsätts eller redan finns ska inte hindra unionen eller

Förenade kungariket från att ta upp en fråga direkt i gemensamma kommittén.

Artikel 166

Beslut och rekommendationer

1.

Gemensamma kommittén ska vid tillämpningen av detta avtal vara behörig att anta beslut i alla frågor med avseende

på vilka detta avtal stadgar att de har sådan behörighet och att lägga fram lämpliga rekommendationer för unionen och

Förenade kungariket.

2.

Beslut som antas av gemensamma kommittén ska vara bindande för unionen och Förenade kungariket, och unionen

och Förenade kungariket ska genomföra de besluten. De ska ha samma rättsverkan som detta avtal.

3.

Gemensamma kommittén ska anta sina beslut och utfärda sina rekommendationer genom ömsesidig

överenskommelse.

AVDELNING III

TVISTLÖSNING

Artikel 167

Samarbete

Unionen och Förenade kungariket ska alltid sträva efter att komma överens om tolkningen och tillämpningen av detta avtal,

och ska göra alla ansträngningar, genom samarbete och samråd, för att nå en ömsesidigt tillfredsställande lösning i alla

frågor som kan påverka avtalets tillämpning.

Artikel 168

Exklusivitet

I alla tvister mellan unionen och Förenade kungariket som uppstår på grund av detta avtal, ska unionen och Förenade

kungariket endast använda de förfaranden som föreskrivs i detta avtal.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/90

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

201

Artikel 169

Samråd och kommunikation i gemensamma kommittén

1.

Unionen och Förenade kungariket ska sträva efter att lösa alla tvister om tolkningen och tillämpningen av

bestämmelserna i detta avtal genom att i uppriktig anda inleda samråd i syfte att nå en ömsesidigt överenskommen

lösning. En part som vill inleda samråd ska lämna en skriftlig underrättelse till gemensamma kommittén.

2.

All kommunikation och alla underrättelser mellan unionen och Förenade kungariket som föreskrivs i denna

avdelning ska ske i gemensamma kommittén.

Artikel 170

Inledande av skiljeförfarandet

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 160 får unionen eller Förenade kungariket begära att en skiljenämnd

tillsätts om ingen ömsesidigt överenskommen lösning har nåtts inom tre månader från det att en skriftlig underrättelse

lämnats till gemensamma kommittén i enlighet med artikel 169.1. En sådan begäran ska göras skriftligen till den andra

parten och till Permanenta skiljedomstolens internationella byrå. Begäran ska identifiera saken i den tvist som ska

behandlas av skiljenämnden och innehålla en sammanfattning av de rättsliga argument som anförs till stöd för begäran.

2.

Unionen och Förenade kungariket får komma överens om att tillsättning av en skiljenämnd får begäras före utgången

av den tidsfrist som anges i punkt 1.

Artikel 171

Tillsättning av skiljenämnden

1.

Gemensamma kommittén ska senast vid övergångsperiodens utgång upprätta en förteckning över 25 personer som

är villiga och har möjlighet att tjänstgöra som ledamöter i en skiljenämnd. För detta ändamål ska unionen och Förenade

kungariket föreslå tio personer vardera. Unionen och Förenade kungariket ska också gemensamt föreslå fem personer som

ska fungera som ordförande för skiljenämnden. Gemensamma kommittén ska säkerställa att förteckningen

överensstämmer med dessa krav vid varje tidpunkt.

2.

Den förteckning som avses i punkt 1 ska endast omfatta personer vars oavhängighet inte kan ifrågasättas, som har de

kvalifikationer som krävs för utnämning till de högsta domarämbetena i hemlandet eller är jurister med allmänt erkända

kvalifikationer och som har specialkunskaper eller erfarenhet inom unionsrätt och folkrätt. Förteckningen får inte innefatta

personer som är ledamöter av, tjänstemän eller andra anställda vid unionsinstitutionerna, vid en medlemsstats statliga

förvaltning eller vid Förenade kungarikets statliga förvaltning.

3.

En skiljenämnd ska bestå av fem ledamöter.

4.

Inom 15 dagar från dagen för en begäran enligt artikel 170 ska skiljenämnden tillsättas i enlighet med punkterna 5

och 6.

5.

Unionen och Förenade kungariket ska vardera nominera två ledamöter bland personerna på den förteckning som

upprättats enligt punkt 1. Ordföranden ska väljas ut genom konsensus av nämndens ledamöter bland de personer som

unionen och Förenade kungariket gemensamt föreslagit som ordförande.

Om nämndens ledamöter inte kan enas om valet av ordförande inom den tidsfrist som anges i punkt 4 får unionen eller

Förenade kungariket begära att Permanenta skiljedomstolens generalsekreterare väljer ut en ordförande genom

lottdragning bland de personer som unionen och Förenade kungariket gemensamt föreslagit som ordförande.

6.

Permanenta skiljedomstolens generalsekreterare ska göra det val som avses i punkt 5 andra stycket inom fem dagar

från den begäran som avses i punkt 5. Företrädare för unionen och Förenade kungariket ska ha rätt att närvara vid valet.

7.

Dagen för tillsättningen av skiljenämnden ska vara den dag då urvalsförfarandet är avslutat.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/91

Ds 2020:5

Bilaga 1

202

8.

Om den förteckning som avses i punkt 1 inte har upprättats när den tidsfrist som anges i punkt 4 löper ut ska

unionen och Förenade kungariket inom fem dagar vardera nominera två personer för tjänstgöring som ledamöter av

nämnden. Om personer har föreslagits enligt punkt 1 ska nomineringarna göras bland de personerna. Ordföranden ska

sedan utses i enlighet med det förfarande som anges i punkt 5. Om unionen och Förenade kungariket inte inom ytterligare

fem dagar gemensamt har föreslagit minst en person att tjänstgöra som ordförande ska Permanenta skiljedomstolens

generalsekreterare inom fem dagar, efter samråd med unionen och Förenade kungariket, föreslå en ordförande som

uppfyller kraven i punkt 2. Om varken unionen eller Förenade kungariket invänder mot det förslaget inom fem dagar, ska

den person som föreslagits av Permanenta skiljedomstolens generalsekreterare utses.

9.

Om ingen skiljenämnd kan tillsättas inom tre månader från dagen för begäran enligt artikel 170 ska Permanenta

skiljedomstolens generalsekreterare, på begäran av unionen eller Förenade kungariket, inom 15 dagar från en sådan

begäran, efter samråd med unionen och Förenade kungariket, utse personer som uppfyller kraven i punkt 2 i den här

artikeln till att utgöra skiljenämnden.

Artikel 172

Förfaranderegler

Tvistlösningsförfaranden enligt denna avdelning ska regleras av de förfaranderegler som fastställs i del A i bilaga IX

(”Förfaranderegler”), och gemensamma kommittén ska ständigt se över hur tvistlösningsförfarandena fungerar och får

ändra förfarandereglerna.

Artikel 173

Tidsram för förfarandet inför skiljenämnden

1.

Skiljenämnden ska meddela unionen, Förenade kungariket och gemensamma kommittén sitt avgörande inom

tolv månader från dagen för tillsättningen av skiljenämnden. Om skiljenämnden anser att den inte kan hålla denna tidsfrist

ska dess ordförande skriftligen underrätta unionen och Förenade kungariket och ange skälen till förseningen samt den dag

då nämnden avser att slutföra sitt arbete.

2.

Inom tio dagar efter tillsättningen av skiljenämnden får unionen eller Förenade kungariket ge in en motiverad begäran

om att ärendet är brådskande. I så fall ska skiljenämnden meddela ett avgörande om ärendets brådskande karaktär inom 15

dagar från mottagandet av en sådan begäran. Om skiljenämnden finner att ärendet är brådskande ska den vidta alla åtgärder

för att meddela unionen och Förenade kungariket sitt avgörande inom sex månader från den dag då den tillsattes.

Artikel 174

Tvister där unionsrättsliga frågor uppkommer

1.

Om en tvist som hänskjutits till skiljeförfarande i enlighet med denna avdelning ger upphov till en fråga om

tolkningen av ett begrepp i unionsrätten, en fråga om tolkningen av en bestämmelse i unionsrätten som det hänvisas till i

detta avtal eller en fråga om huruvida Förenade kungariket har fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 89.2, får

skiljenämnden inte fatta beslut om en sådan fråga. I sådana fall ska den begära att Europeiska unionens domstol meddelar

ett avgörande i frågan. Europeiska unionens domstol ska vara behörig att meddela ett sådant avgörande, som ska vara

bindande för skiljenämnden.

Skiljenämnden ska framställa den begäran som avses i första stycket efter att ha hört parterna.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 första stycket första meningen får unionen eller Förenade kungariket,

om någon av dem anser att en begäran enligt punkt 1 ska framställas, inge synpunkter till skiljenämnden om detta. I sådana

fall ska skiljenämnden framställa begäran i enlighet med punkt 1, utom i fall då den fråga som uppkommit inte rör

tolkningen av ett begrepp i unionsrätten, tolkningen av en bestämmelse i unionsrätten som det hänvisas till i detta avtal

eller frågan huruvida Förenade kungariket fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 89.2. Skiljenämnden ska ange skälen för

sin bedömning. Inom tio dagar efter bedömningen får endera parten begära att skiljenämnden omprövar sin bedömning,

och en förhandling ska anordnas inom 15 dagar från begäran i syfte att höra parterna i frågan. Skiljenämnden ska ange

skälen för sin bedömning.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/92

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

203

3.

I de fall som avses i punkterna 1 och 2 ska de tidsfrister som anges i artikel 173 upphöra att löpa till dess att

Europeiska unionens domstol har meddelat sitt avgörande. Skiljenämnden ska inte vara skyldig att meddela sitt avgörande

tidigare än 60 dagar från den dag då Europeiska unionens domstol meddelade sitt avgörande.

4.

Artikel 161.2 första stycket och artikel 161.3 ska gälla i tillämpliga delar på de förfaranden som hänskjutits till

Europeiska unionens domstol i enlighet med den här artikeln.

Artikel 175

Efterlevnad av skiljenämndens avgörande

Skiljenämndens avgörande ska vara bindande för unionen och Förenade kungariket. Unionen och Förenade kungariket ska

vidta alla åtgärder som krävs för att lojalt efterleva skiljenämndens avgörande och de ska sträva efter att enas om

tidsperioden för att efterleva avgörandet i enlighet med förfarandet i artikel 176.

Artikel 176

Rimlig tidsperiod för efterlevnad

1.

Senast 30 dagar efter det att skiljenämndens avgörande meddelats unionen och Förenade kungariket ska svaranden,

om nämnden har avgjort ärendet till kärandens fördel, meddela käranden om den tid den anser sig behöva för efterlevnad

(nedan kallad rimlig tidsperiod).

2.

Om det råder oenighet mellan unionen och Förenade kungariket om den rimliga tidsperioden för att efterleva

skiljenämndens avgörande, ska käranden inom 40 dagar från underrättelsen från svaranden enligt punkt 1 skriftligen

begära att den ursprungliga skiljenämnden fastställer den rimliga tidsperiodens längd. En sådan begäran ska samtidigt

meddelas svaranden. Skiljenämnden ska meddela unionen och Förenade kungariket sitt beslut om tidsperioden för

efterlevnad inom 40 dagar från den dag då begäran ingavs.

3.

Om den ursprungliga skiljenämnden, eller några av dess ledamöter, inte åter kan sammanträda för att behandla en

begäran enligt punkt 2, ska en ny skiljenämnd tillsättas enligt förfarandet i artikel 171. Tidsfristen för meddelande av

beslutet ska vara 60 dagar från dagen för tillsättningen av den nya skiljenämnden.

4.

Svaranden ska skriftligen informera käranden om sina framsteg med att efterleva skiljenämndens avgörande enligt

artikel 173 senast en månad innan den rimliga tidsperioden löper ut.

5.

Den rimliga tidsperioden får förlängas genom ömsesidig överenskommelse mellan unionen och Förenade kungariket.

Artikel 177

Översyn av åtgärder som vidtagits för att efterleva skiljenämndens avgörande

1.

Svaranden ska innan den rimliga tidsperioden löper ut meddela käranden om alla åtgärder den vidtagit för att

efterleva skiljenämndens avgörande.

2.

Om käranden efter utgången av den rimliga tidsperioden anser att svaranden inte har efterlevt skiljenämndens

avgörande enligt artikel 173, får käranden skriftligen begära att den ursprungliga skiljenämnden avgör frågan.

Skiljenämnden ska meddela unionen och Förenade kungariket sitt avgörande inom 90 dagar från den dag då begäran

ingavs.

3.

Om den ursprungliga skiljenämnden, eller några av dess ledamöter, inte åter kan sammanträda för att behandla en

begäran enligt punkt 2 ska en ny skiljenämnd tillsättas enligt förfarandet i artikel 171. Tidsfristen för att meddela

avgörandet ska vara 60 dagar från dagen för tillsättningen av den nya skiljenämnden.

4.

Om ett ärende som hänskjuts till skiljenämnden enligt punkt 2 ger upphov till en fråga om tolkningen av ett begrepp i

unionsrätten eller en fråga om tolkningen av en bestämmelse i unionsrätten som det hänvisas till i detta avtal ska artikel 174

gälla i tillämpliga delar.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/93

Ds 2020:5

Bilaga 1

204

Artikel 178

Tillfälliga åtgärder i händelse av bristande efterlevnad

1.

Om skiljenämnden i enlighet med artikel 177.2 konstaterar att svaranden underlåtit att efterleva ett avgörande från

skiljenämnden enligt artikel 173, får den på begäran av käranden förelägga ett standardbelopp eller ett vite som ska betalas

till käranden. Vid fastställandet av standardbeloppet eller vitet ska skiljenämnden beakta hur allvarlig och hur varaktig den

bristande efterlevnaden och den underliggande överträdelsen av en skyldighet har varit.

2.

Om svaranden en månad efter det avgörande från skiljenämnden som avses i punkt 1 har underlåtit att betala ett

standardbelopp eller vite som den förelagts, eller om den sex månader efter ett sådant avgörande från skiljenämnden som

avses i artikel 177.2 fortsatt brister i efterlevnaden av det avgörande från skiljenämnden som avses i artikel 173, ska

käranden efter underrättelse till svaranden ha rätt att upphäva skyldigheter som följer av

a) en bestämmelse i detta avtal, dock inte någon av bestämmelserna i andra delen, eller

b) delar av något annat avtal mellan unionen och Förenade kungariket på de villkor som anges i det avtalet.

I underrättelsen ska anges vilka bestämmelser som käranden avser att upphäva tillämpningen av. Innan käranden beslutar

att upphäva tillämpningen av delar av ett sådant avtal som avses i led b, ska den först överväga huruvida ett upphävande av

tillämpningen av bestämmelsen i detta avtal i enlighet med led a skulle vara en lämplig åtgärd att vidta till följd av

överträdelsen. Ett eventuellt upphävande ska stå i proportion till den berörda överträdelsen, med beaktande av

överträdelsens allvar och de rättigheter som berörs och, om upphävandet grundar sig på att svaranden fortsatt brister i

efterlevnaden av det avgörande från skiljenämnden som avses i artikel 173, huruvida ett vite har förelagts svaranden och

har betalats eller fortfarande håller på att betalas av denne.

Käranden får genomföra upphävandet när som helst men tidigast tio dagar efter dagen för underrättelsen, såvida inte

svaranden har begärt skiljeförfarande enligt punkt 3.

3.

Om svaranden anser att omfattningen av det upphävande som anges i den underrättelse som avses i punkt 2 inte är

proportionell får den skriftligen begära att den ursprungliga skiljenämnden avgör frågan. Käranden ska underrättas om en

sådan begäran innan den tiodagarsperiod som avses i punkt 2 löper ut. Skiljenämnden ska meddela unionen och Förenade

kungariket sitt avgörande inom 60 dagar från den dag då begäran ingavs. Skyldigheter ska inte upphävas förrän

skiljenämnden meddelat sitt avgörande, och varje upphävande ska vara förenligt med skiljenämndens avgörande.

4.

Om den ursprungliga skiljenämnden, eller några av dess ledamöter, inte åter kan sammanträda för att behandla en

begäran enligt punkt 2 ska en ny skiljenämnd tillsättas enligt förfarandet i artikel 171. Tidsfristen för meddelande av

avgörandet ska i sådana fall vara 90 dagar från dagen för tillsättningen av den nya skiljenämnden.

5.

Upphävandet av skyldigheter ska vara tillfälligt och ska tillämpas endast till dess att den åtgärd som konstaterats vara

oförenlig med bestämmelserna i detta avtal dragits tillbaka eller ändrats, så att efterlevnad med bestämmelserna i detta avtal

uppnås, eller till dess att unionen och Förenade kungariket har enats om att lösa tvisten på något annat sätt.

Artikel 179

Översyn av åtgärder vidtagna efter tillfälliga åtgärder

1.

Om käranden upphävt skyldigheter i enlighet med artikel 178 eller om skiljenämnden förelagt svaranden ett vite i

enlighet med artikel 178.1, ska svaranden underrätta käranden om de åtgärder som svaranden vidtagit för att efterleva

skiljenämndens avgörande och om att svaranden begär att kärandens upphävande av skyldigheter, eller vitet, ska upphöra.

2.

Om unionen och Förenade kungariket inte kan enas om huruvida de åtgärder som angetts i underrättelsen innebär att

svaranden följer bestämmelserna i detta avtal inom 45 dagar från dagen för underrättelsen får endera parten begära att den

ursprungliga skiljenämnden avgör frågan. En sådan begäran ska samtidigt meddelas den andra parten. Skiljenämndens

avgörande ska meddelas unionen, Förenade kungariket och gemensamma kommittén inom 75 dagar från den dag då

begäran ingavs.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/94

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

205

Om skiljenämnden finner att svaranden sedermera följer detta avtal, eller om käranden inte inom 45 dagar från dagen för

den underrättelse som avses i punkt 1 har begärt att den ursprungliga skiljenämnden avgör frågan,

a) ska upphävandet av skyldigheter upphöra inom 15 dagar från antingen skiljenämndens avgörande eller från utgången

av perioden på 45 dagar,

b) ska vitet upphöra antingen dagen efter skiljenämndens avgörande eller dagen efter utgången av perioden på 45 dagar.

3.

Om den ursprungliga skiljenämnden, eller några av dess ledamöter, inte åter kan sammanträda för att behandla en

begäran enligt punkt 2 ska en ny skiljenämnd tillsättas enligt förfarandet i artikel 171. Tidsfristen för meddelande av

avgörandet ska i så fall vara 90 dagar från dagen för tillsättningen av den nya skiljenämnden.

4.

Om ett ärende som hänskjuts till skiljenämnden enligt punkt 2 ger upphov till en fråga om tolkningen av ett begrepp i

unionsrätten eller en fråga om tolkningen av en bestämmelse i unionsrätten som det hänvisas till i detta avtal ska artikel 174

gälla i tillämpliga delar.

Artikel 180

Skiljenämndens beslut och avgöranden

1.

Skiljenämnden ska sträva efter att fatta beslut med konsensus. Om ett beslut trots det inte kan fattas med konsensus

ska frågan avgöras med majoritetsomröstning. Under inga omständigheter får dock avvikande meningar från en

skiljenämnds ledamöter offentliggöras.

2.

Alla skiljenämndens avgöranden ska vara bindande för unionen och Förenade kungariket. Avgörandena ska ange

utredda sakförhållanden, tillämpligheten av de relevanta bestämmelserna i detta avtal samt skälen till alla iakttagelser och

slutsatser. Unionen och Förenade kungariket ska göra skiljenämndens beslut och avgöranden offentliga i deras helhet, med

förbehåll för skydd av konfidentiella uppgifter.

Artikel 181

Skiljenämndens ledamöter

1.

En skiljenämnds ledamöter ska vara oavhängiga, de ska tjänstgöra i egenskap av enskilda individer, de får inte ta emot

instruktioner från någon organisation eller regering och de ska iaktta uppförandekoden i del B i bilaga IX. Gemensamma

kommittén får ändra uppförandekoden.

2.

En skiljenämnds ledamöter ska från och med det att nämnden tillsätts åtnjuta immunitet från rättsliga förfaranden i

unionen och Förenade kungariket med avseende på handlingar de utfört när de fullgjort sitt uppdrag i den skiljenämnden.

AVDELNING IV

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 182

Protokoll och bilagor

Protokollet om Irland/Nordirland, protokollet om de suveräna basområdena i Cypern, protokollet om Gibraltar och

bilagorna I–IX ska utgöra en integrerad del av detta avtal.

Artikel 183

Giltiga versioner och depositarie

Detta avtal är upprättat i ett enda original på bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska,

italienska, kroatiska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska,

spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska språken, vilka alla texter är lika giltiga.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/95

Ds 2020:5

Bilaga 1

206

Rådets generalsekreterare ska vara depositarie för detta avtal.

Artikel 184

Förhandlingar om de framtida förbindelserna

Unionen och Förenade kungariket ska göra sitt yttersta, i uppriktig anda och med full respekt för varandras rättsordningar,

för att vidta nödvändiga steg för att skyndsamt förhandla fram de avtal rörande deras framtida förbindelser som avses i den

politiska förklaringen av den 17 oktober 2019 och för att genomföra de relevanta förfarandena för att ratificera eller ingå de

avtalen, i syfte att säkerställa att avtalen i möjligaste mån blir tillämpliga från och med övergångsperiodens utgång.

Artikel 185

Ikraftträdande och tillämpning

Detta avtal träder i kraft vid en av följande tidpunkter, beroende på vilken som inträffar först:

a) Dagen efter utgången av den tidsfrist som föreskrivs i artikel 50.3 i EU-fördraget, sedan den förlängts av Europeiska

rådet i samförstånd med Förenade kungariket, under förutsättning att detta avtals depositarie före den dagen har tagit

emot den skriftliga anmälan från unionen och Förenade kungariket om att de har avslutat de nödvändiga interna

förfarandena.

b) Den första dagen i den månad som följer efter att depositarien för detta avtal har tagit emot den sista av de skriftliga

anmälningar som avses i led a.

Om depositarien för detta avtal inte har tagit emot de skriftliga anmälningar som avses i led a före utgången av den tidsfrist

som föreskrivs i artikel 50.3 i EU-fördraget, sedan den förlängts av Europeiska rådet i samförstånd med Förenade

kungariket, ska detta avtal inte träda i kraft.

När unionen gör den skriftliga anmälan som avses i första stycket får den, med avseende på varje medlemsstat som har

anfört skäl som rör grundläggande principer i den medlemsstatens nationella rätt, förklara att verkställande rättsliga

myndigheter i den medlemsstaten under övergångsperioden, utöver de skäl för att vägra verkställighet av en europeisk

arresteringsorder som anges i rambeslut 2002/584/RIF, får vägra att överlämna sina medborgare till Förenade kungariket

enligt en europeisk arresteringsorder. I så fall får Förenade kungariket, senast en månad efter mottagandet av unionens

förklaring, förklara att dess verkställande rättsliga myndigheter får vägra att överlämna sina medborgare till den

medlemsstaten.

Andra och tredje delarna, med undantag av artiklarna 19, 34.1, 44 och 96.1, samt sjätte delen avdelning I och artiklarna

169–181, ska vara tillämpliga från och med övergångsperiodens utgång.

Protokollet om Irland/Nordirland ska tillämpas från och med övergångsperiodens utgång, med undantag av följande

bestämmelser i det protokollet, som ska tillämpas från och med detta avtals ikraftträdande:

— Artikel 1.

— Artikel 5.2 tredje, fjärde och sjätte styckena.

— Artikel 5.3 andra meningen.

— Artikel 10.2 sista meningen.

— Artikel 12.3.

— Artikel 13.8.

— Artikel 14.

— Artikel 15.1–15.4 och 15.6.

— Artikel 19.

— Första stycket i bilaga 6.

Protokollet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands suveräna basområden i Cypern, med undantag för

artikel 11, ska vara tillämpligt från och med övergångsperiodens utgång.

Protokollet om Gibraltar, med undantag för artikel 1, ska upphöra att gälla vid övergångsperiodens utgång.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/96

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

207

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/97

Ds 2020:5

Bilaga 1

208

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/98

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

209

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/99

Ds 2020:5

Bilaga 1

210

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/100

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

211

PROTOKOLL

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/101

Ds 2020:5

Bilaga 1

212

PROTOKOLL OM IRLAND/NORDIRLAND

Unionen och Förenade kungariket

SOM BEAKTAR

de historiska banden och den varaktiga karaktären i de bilaterala förbindelserna mellan Irland och Förenade

kungariket,

SOM ERINRAR

om att Förenade kungarikets utträde ur unionen utgör en betydande och unik utmaning för ön Irland, och

som bekräftar att fredsprocessens landvinningar, fördelar och åtaganden kommer att förbli av yttersta vikt för fred,

stabilitet och försoning där,

SOM ERKÄNNER

att det är nödvändigt att hantera de unika omständigheterna på ön Irland genom en unik lösning för att

säkerställa Förenade kungarikets utträde ur unionen under ordnade former,

SOM BEKRÄFTAR

att långfredagsavtalet eller Belfastavtalet av den 10 april 1998 mellan Förenade kungarikets regering,

Irlands regering och de andra deltagarna i flerpartsförhandlingarna (nedan kallat 1998 års avtal), fogad till det brittisk-

irländska avtalet av samma datum (nedan kallat det brittisk-irländska avtalet) med efterföljande avtal och arrangemang för

genomförandet, bör skyddas till alla delar,

SOM ERKÄNNER

att samarbetet mellan Nordirland och Irland är en central del av 1998 års avtal och av avgörande betydelse

för att uppnå försoning och normalisering av relationerna på ön Irland, och som erinrar om den nordirländska regeringens,

den nordirländska församlingens och nord–syd‐ministerrådets roller, funktioner och skyddsåtgärder (inbegripet

gruppöverskridande bestämmelser) enligt 1998 års avtal,

SOM NOTERAR

att unionsrätten har tillhandahållit ett regelverk som stöder bestämmelserna om rättigheter, skyddsåtgärder

och lika möjligheter i 1998 års avtal,

SOM ERKÄNNER

att irländska medborgare i Nordirland i kraft av sitt unionsmedborgarskap kommer att fortsätta att åtnjuta,

utöva och ha tillgång till rättigheter, möjligheter och förmåner, och att detta protokoll bör respektera och inte påverka

tillämpningen av de rättigheter och möjligheter och den identitet som följer av unionsmedborgarskapet för dem i

Nordirland som väljer att åberopa sin rätt till irländskt medborgarskap enligt definitionen i bilaga 2 till det brittisk-

irländska avtalet, ”Förklaring om bestämmelserna i artikel 1 vi vad gäller medborgarskap”,

SOM BETONAR

att det för att säkerställa demokratisk legitimitet bör införas ett förfarande för att säkerställa att det i

Nordirland finns ett demokratiskt samtycke till tillämpningen av unionsrätten enligt detta protokoll,

SOM ERINRAR

om Förenade kungarikets åtagande att skydda nord-syd-samarbetet och dess garanti om att undvika en hård

gräns, inbegripet fysisk infrastruktur eller därmed sammanhängande kontroller,

SOM NOTERAR

att ingenting i detta protokoll hindrar Förenade kungariket från att säkerställa fritt marknadstillträde för

varor som befordras från Nordirland till resten av Förenade kungarikets inre marknad,

SOM BETONAR

unionens och Förenade kungarikets gemensamma mål att undvika kontroller i hamnar och på flygplatser i

Nordirland, i den mån det är möjligt i enlighet med tillämplig lagstiftning och med beaktande av deras respektive regelverk

samt genomförandet av dessa,

SOM ERINRAR

om unionens och Förenade kungarikets åtaganden som återspeglas i den gemensamma rapporten från

Europeiska unionens och Förenade kungarikets regerings förhandlare om framstegen under fas 1 av förhandlingarna enligt

artikel 50 i EU-fördraget om Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen under ordnade former av

den 8 december 2017,

SOM ERINRAR

om att unionen och Förenade kungariket har genomfört en kartläggning som visar att nord-syd-samarbetet

till stor del är beroende av att unionen har en gemensam rättslig och politisk ram,

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/102

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

213

SOM NOTERAR

att Förenade kungarikets utträde ur unionen därför innebär stora utmaningar när det gäller att upprätthålla

och utveckla nord-syd-samarbetet,

SOM ERINRAR

om Förenade kungarikets fortsatta åtagande att skydda och stödja ett fortsatt samarbete mellan nord och syd

och mellan öst och väst över hela spektrumet av politiska, ekonomiska, säkerhetsrelaterade, samhälleliga och jordbruksre­

laterade sammanhang och samarbetsramar, inbegripet nord-syd-genomförandeorganens fortsatta verksamhet,

SOM ERKÄNNER

behovet av att detta protokoll genomförs för att upprätthålla de nödvändiga förutsättningarna för fortsatt

nord–syd-samarbete, inbegripet för eventuella nya arrangemang i enlighet med 1998 års avtal,

SOM ERINRAR

om unionens och Förenade kungarikets åtaganden för de nord-sydliga finansieringsprogrammen Peace och

Interreg inom ramen för den nuvarande fleråriga budgetramen och för bibehållandet av de nuvarande finansieringsnivåerna

för det framtida programmet,

SOM BEKRÄFTAR

Förenade kungarikets åtagande om att underlätta effektiv och snabb transitering genom sitt territorium av

varor som befordras från Irland till en annan medlemsstat eller till ett tredjeland, och omvänt,

SOM ÄR BESLUTNA att tillämpningen av detta protokoll bör inverka så lite som möjligt på vardagen i samhällena i både

Irland och Nordirland,

SOM BETONAR

sin fasta beslutsamhet att inte ha några tullkontroller eller kontroller av regelefterlevnaden och tillhörande

fysisk infrastruktur vid gränsen mellan Irland och Nordirland,

SOM ERINRAR

om att Nordirland är en del av Förenade kungarikets tullområde och kommer att gynnas av deltagande i

Förenade kungarikets oberoende handelspolitik,

SOM BEAKTAR

vikten av att bibehålla Nordirlands integrerade ställning på Förenade kungarikets inre marknad,

SOM HAR I ÅTANKE

att Irlands rättigheter och skyldigheter enligt reglerna för unionens inre marknad och tullunion fullt ut

måste respekteras,

HAR ENATS OM

följande bestämmelser, som ska fogas till utträdesavtalet.

Artikel 1

Mål

1.

Detta protokoll påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna i 1998 års avtal om Nordirlands konstitutionella

status och principen om samtycke, enligt vilken alla förändringar av den statusen endast kan göras med samtycke av en

majoritet av dess folk.

2.

Detta protokoll respekterar Förenade kungarikets väsentliga statliga funktioner och territoriella integritet.

3.

I detta protokoll fastställs nödvändiga arrangemang för att hantera de unika omständigheterna på ön Irland, för att

upprätthålla de nödvändiga förutsättningarna för fortsatt nordsyd-samarbete, för att undvika en hård gräns och för att

skydda 1998 års avtal i alla dess dimensioner.

Artikel 2

Enskildas rättigheter

1.

Förenade kungariket ska säkerställa att utträdet ur unionen inte leder till någon försämring av de rättigheter,

skyddsåtgärder eller lika möjligheter som fastställs i den del i 1998 års avtal som har rubriken Rättigheter, skyddsåtgärder

och lika möjligheter, inbegripet vad gäller skydd mot diskriminering enligt de unionsrättsliga bestämmelser som förtecknas

i bilaga 1 till detta protokoll, och ska genomföra denna punkt genom särskilda mekanismer.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/103

Ds 2020:5

Bilaga 1

214

2.

Förenade kungariket ska fortsätta att främja det arbete som utförs av de institutioner och organ som inrättats enligt

1998 års avtal, däribland Northern Ireland Human Rights Commission, Equality Commission for Northern Ireland och

Joint Committee of representatives of the Human Rights Commissions of Northern Ireland and Ireland, för att upprätthålla

krav i fråga om mänskliga rättigheter och jämlikhet.

Artikel 3

Den gemensamma resezonen

1.

Förenade kungariket och Irland får fortsätta att komma överens om inbördes arrangemang rörande fri rörlighet för

personer mellan sina territorier (nedan kallad den gemensamma resezonen), samtidigt som fysiska personers rättigheter enligt

unionsrätten fullt ut ska respekteras.

2.

Förenade kungariket ska säkerställa att den gemensamma resezonen och därmed sammanhängande rättigheter och

privilegier kan fortsätta att tillämpas utan inverkan på Irlands skyldigheter enligt unionsrätten, särskilt när det gäller fri

rörlighet till, från och inom Irland för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar, oavsett nationalitet.

Artikel 4

Förenade kungarikets tullområde

Nordirland är en del av Förenade kungarikets tullområde.

Följaktligen ska inget i detta protokoll hindra Förenade kungariket från att inkludera Nordirland i det territoriella

tillämpningsområdet för eventuella avtal som Förenade kungariket kan komma att ingå med tredjeländer, förutsatt att de

avtalen inte påverkar tillämpningen av detta protokoll.

I synnerhet ska inget i detta protokoll hindra Förenade kungariket från att ingå avtal med ett tredjeland som ger varor som

tillverkats i Nordirland förmånstillträde till det landets marknad på samma villkor som varor som tillverkats i andra delar av

Förenade kungariket.

Inget i detta protokoll ska hindra Förenade kungariket från att inkludera Nordirland i det territoriella tillämpningsområdet

för sin tullbindningslista, som är fogad till Allmänna tull- och handelsavtalet 1994.

Artikel 5

Tull, rörlighet för varor

1.

Utan hinder av punkt 3 ska inga tullar betalas för en vara som förs in i Nordirland från en annan del av Förenade

kungariket via direkt transport, såvida inte det föreligger en risk för att varan sedermera befordras till unionen, antingen i

sig eller som en del av en annan vara efter bearbetning.

Utan hinder av punkt 3 ska tullarna för en vara som via direkt transport befordras till Nordirland från en plats utanför

unionen eller från en annan del av Förenade kungariket vara de tullar som är tillämpliga i Förenade kungariket, såvida inte

det föreligger en risk för att varan sedermera befordras till unionen, antingen i sig eller som en del av en annan vara efter

bearbetning.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/104

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

215

Inga tullar ska betalas av personer bosatta i Förenade kungariket för personlig egendom enligt definitionen i artikel 2.1 c i

rådets förordning (EG) nr 1186/2009 (1) som förs in i Nordirland från en annan del av Förenade kungariket, eftersom dessa

ska beviljas tullbefrielse.

2.

Vid tillämpningen av punkt 1 första och andra styckena ska det anses föreligga en risk för att en vara som förs in i

Nordirland från en plats utanför unionen sedermera befordras till unionen såvida inte det fastställs att varan

a) inte kommer att bli föremål för kommersiell bearbetning i Nordirland, och

b) uppfyller de kriterier som fastställts av gemensamma kommittén i enlighet med fjärde stycket i denna punkt.

Vid tillämpningen av denna punkt avses med bearbetning ändring av varor, omvandling av varor på något sätt eller

utsättande av varor för andra åtgärder än sådana som syftar till att bibehålla dem i gott skick eller anbringa märken,

etiketter, försegling eller annan dokumentation för att säkerställa överensstämmelse med specifika krav.

Före övergångsperiodens utgång ska gemensamma kommittén genom beslut fastställa de villkor enligt vilka bearbetning

ska anses inte omfattas av första stycket a, med hänsyn särskilt till arten, omfattningen och resultatet av bearbetningen.

Före övergångsperiodens utgång ska gemensamma kommittén genom beslut fastställa kriterierna för när det inte ska anses

föreligga en risk för att en vara som förs in i Nordirland från en plats utanför unionen sedermera befordras till unionen.

Gemensamma kommittén ska bland annat ta hänsyn till

a) varans slutliga destination och användning,

b) varans art och värde,

c) befordrans art, och

d) incitament för icke-deklarerad vidarebefordran till unionen, i synnerhet incitament som är ett resultat av de tullar som

ska betalas enligt punkt 1.

Gemensamma kommittén får när som helst ändra de beslut som den antagit enligt denna punkt.

När gemensamma kommittén fattar beslut enligt denna punkt ska den beakta de särskilda förhållandena i Nordirland.

3.

Lagstiftning enligt definitionen i artikel 5.2 i förordning (EU) nr 952/2013 ska tillämpas på och i Förenade kungariket

med avseende på Nordirland (Förenade kungarikets territorialvatten inte inbegripet). Gemensamma kommittén ska dock

fastställa de villkor, inklusive i kvantitativa termer, enligt vilka vissa fiskeri- och vattenbruksprodukter, vilka anges i bilaga I

till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 (2), som förs in till unionens tullområde enligt

definitionen i artikel 4 i förordning (EU) nr 952/2013 med fartyg som för Förenade kungarikets flagg och har sin

registreringshamn i Nordirland är befriade från tullar.

4.

De unionsrättsliga bestämmelser som förtecknas i bilaga 2 till detta protokoll ska också tillämpas, på de villkor som

anges i den bilagan, på och i Förenade kungariket med avseende på Nordirland.

5.

Artiklarna 30 och 110 i EUF-fördraget ska tillämpas på och i Förenade kungariket med avseende på Nordirland.

Kvantitativa export- och importrestriktioner mellan unionen och Nordirland ska vara förbjudna.

6.

Tullar som tas ut av Förenade kungariket i enlighet med punkt 3 överförs inte till unionen.

Med förbehåll för artikel 10 får Förenade kungariket särskilt

a) återbetala tullar som tagits ut enligt de unionsrättsliga bestämmelser som görs tillämpliga genom punkt 3 med avseende

på varor som förts in i Nordirland,

(1) Rådets förordning (EG) nr 1186/2009 av den 16 november 2009 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse

(EUT L 324, 10.12.2009, s. 23).

(2) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma marknadsordningen

för fiskeri- och vattenbruksprodukter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om

upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000 (EUT L 354, 28.12.2013, s. 1).

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/105

Ds 2020:5

Bilaga 1

216

b) föreskriva under vilka omständigheter en uppkommen tullskuld ska efterskänkas med avseende på varor som förts in i

Nordirland,

c) föreskriva under vilka omständigheter tullar ska återbetalas med avseende på varor som bevisligen inte har förts in i

unionen, och

d) ersätta företag för att uppväga effekterna av tillämpningen av punkt 3.

När Europeiska kommissionen fattar beslut enligt artikel 10 ska den på lämpligt sätt ta hänsyn till förhållandena i

Nordirland.

7.

Inga tullar ska betalas på försändelser av ringa värde, på försändelser som skickas från en enskild person till en annan

eller på varor som återfinns i resenärers personliga bagage, på de villkor som anges i den lagstiftning som avses i punkt 3.

Artikel 6

Skydd av Förenade kungarikets inre marknad

1.

Ingenting i detta protokoll ska hindra Förenade kungariket från att säkerställa fritt marknadstillträde för varor som

befordras från Nordirland till andra delar av Förenade kungarikets inre marknad. Unionsrättsliga bestämmelser som gjorts

tillämpliga genom detta protokoll och som förbjuder eller begränsar varuexporten ska endast tillämpas på handel mellan

Nordirland och andra delar av Förenade kungariket i den utsträckning som är strikt nödvändig enligt unionens

internationella förpliktelser. Förenade kungariket ska säkerställa ett fullständigt skydd enligt de internationella krav och

åtaganden som är relevanta för förbud mot och begränsningar av varuexport från unionen till tredjeländer enligt

unionsrätten.

2.

Med beaktande av Nordirlands integrerade ställning på Förenade kungarikets inre marknad, ska unionen och

Förenade kungariket göra sitt yttersta för att, i enlighet med tillämplig lagstiftning och med beaktande av deras respektive

regelverk samt genomförandet av dessa, underlätta handeln mellan Nordirland och andra delar av Förenade kungariket.

Gemensamma kommittén ska löpande se över tillämpningen av denna punkt och anta lämpliga rekommendationer för att

i den mån det är möjligt undvika kontroller i hamnar och på flygplatser i Nordirland.

3.

Ingenting i detta protokoll ska hindra att en produkt med ursprung i Nordirland uppges ha sitt ursprung i Förenade

kungariket när produkten släpps ut på marknaden i Storbritannien.

4.

Ingenting i detta protokoll ska påverka Förenade kungarikets nationella rätt om utsläppande på marknaden i andra

delar av Förenade kungariket av varor från Nordirland som överensstämmer med eller drar nytta av tekniska föreskrifter,

bedömningar, registreringar, intyg, godkännanden eller tillstånd som regleras i sådana unionsrättsliga bestämmelser som

avses i bilaga 2 till detta protokoll.

Artikel 7

Tekniska föreskrifter, bedömningar, registreringar, intyg, godkännanden och tillstånd

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av de unionsrättsliga bestämmelser som avses i bilaga 2 till detta protokoll ska

lagenligheten av utsläppande av varor på marknaden i Nordirland regleras av Förenade kungarikets nationella rätt samt,

när det gäller varor som importeras från unionen, av artiklarna 34 och 36 i EUF-fördraget.

2.

Om det i unionsrättsliga bestämmelser som gjorts tillämpliga genom detta protokoll föreskrivs att en medlemsstat ska

anges, inbegripet i förkortad form, i märkningar, etiketter eller på något annat sätt, ska Förenade kungariket med avseende

på Nordirland anges som ”UK(NI)” eller ”United Kingdom (Northern Ireland)”. Om det i unionsrättsliga bestämmelser som

gjorts tillämpliga genom detta protokoll föreskrivs att angivelsen ska ta formen av en numerisk kod, ska Förenade

kungariket med avseende på Nordirland anges med en särskiljbar numerisk kod.

3.

Genom undantag från artikel 13.1 i detta protokoll och från artikel 7 i utträdesavtalet ska, vid erkännandet i en

medlemsstat av tekniska föreskrifter, bedömningar, registreringar, intyg, godkännanden och tillstånd som utfärdats eller

utförts av myndigheterna i en annan medlemsstat eller av ett organ som är etablerat i en annan medlemsstat, hänvisningar

till medlemsstaterna i sådana unionsrättsliga bestämmelser som gjorts tillämpliga genom detta protokoll inte tolkas så att

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/106

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

217

de inbegriper Förenade kungariket med avseende på Nordirland när det gäller tekniska föreskrifter, bedömningar,

registreringar, intyg, godkännanden och tillstånd som utfärdats eller utförts av Förenade kungarikets myndigheter eller av

organ som är etablerade i Förenade kungariket.

Första stycket ska inte tillämpas på registreringar, certifieringar, godkännanden och tillstånd avseende platser, anläggningar

eller lokaler i Nordirland som utfärdats eller utförts av Förenade kungarikets behöriga myndigheter, om registreringen,

certifieringen, godkännandet eller tillståndet kan kräva en besiktning av platserna, anläggningarna eller lokalerna.

Första stycket ska inte tillämpas på veterinärintyg eller officiella etiketter för växtförökningsmaterial som krävs enligt

sådana unionsrättsliga bestämmelser som gjorts tillämpliga genom detta protokoll.

Första stycket ska inte påverka giltigheten i Nordirland av bedömningar, registreringar, intyg, godkännanden och tillstånd

som utfärdats eller utförts, på grundval av unionsrättsliga bestämmelser som gjorts tillämpliga genom detta protokoll, av

de behöriga myndigheterna i Förenade kungariket eller av organ som är etablerade i Förenade kungariket. Alla överensstäm­

melsemärkningar, överensstämmelselogotyper eller liknande som krävs enligt de unionsrättsliga bestämmelser som gjorts

tillämpliga genom detta protokoll och som anbringas av ekonomiska aktörer på grundval av bedömningar, registreringar,

intyg, godkännanden eller tillstånd utfärdade av behöriga myndigheter i Förenade kungariket eller av organ som är

etablerade i Förenade kungariket ska åtföljas av angivelsen ”UK(NI)”.

Förenade kungariket får med avseende på Nordirland inte inleda invändnings-, skydds- eller skiljeförfaranden enligt

unionsrättsliga bestämmelser som gjorts tillämpliga genom detta protokoll, i den mån som dessa förfaranden avser

tekniska föreskrifter, standarder, bedömningar, registreringar, intyg, godkännanden och tillstånd som utfärdats eller utförts

av behöriga myndigheter i av medlemsstaterna eller av organ som är etablerade i medlemsstaterna.

Första stycket hindrar inte att en kvalificerad person i Nordirland testar och frisläpper ett parti av ett läkemedel som

importerats till eller tillverkats i Nordirland.

Artikel 8

Mervärdesskatt och punktskatter

De unionsrättsliga bestämmelser om varor som förtecknas i bilaga 3 till detta protokoll ska tillämpas på och i Förenade

kungariket med avseende på Nordirland.

Med avseende på Nordirland ska myndigheterna i Förenade kungariket ansvara för tillämpningen och genomförandet av de

bestämmelser som förtecknas i bilaga 3 till detta protokoll, inbegripet uppbörden av mervärdesskatt och punktskatt. Enligt

villkoren i de bestämmelserna ska intäkter från transaktioner som är beskattningsbara i Nordirland inte överföras till

unionen.

Genom undantag från första stycket får Förenade kungariket, på leveranser av varor som är beskattningsbara i Nordirland,

tillämpa undantag från mervärdesskatt och nedsatta skattesatser som är tillämpliga i Irland i enlighet med de bestämmelser

som förtecknas i bilaga 3 till detta protokoll.

Gemensamma kommittén ska regelbundet diskutera genomförandet av denna artikel, inbegripet vad gäller de nedsättningar

och undantag som föreskrivs i de bestämmelser som avses i första stycket, och i lämpliga fall anta nödvändiga åtgärder för

en korrekt tillämpning av den.

Gemensamma kommittén får se över tillämpningen av denna artikel, med hänsyn till Nordirlands integrerade ställning på

Förenade kungarikets inre marknad, och anta nödvändiga och lämpliga åtgärder.

Artikel 9

Gemensam elmarknad

De unionsrättsliga bestämmelser om grossistmarknaden för el som förtecknas i bilaga 4 till detta protokoll ska tillämpas, på

de villkor som anges i den bilagan, på och i Förenade kungariket med avseende på Nordirland.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/107

Ds 2020:5

Bilaga 1

218

Artikel 10

Statligt stöd

1.

De unionsrättsliga bestämmelser som förtecknas i bilaga 5 till detta protokoll ska tillämpas på Förenade kungariket,

även när det gäller åtgärder för att stödja produktion av och handel med jordbruksprodukter i Nordirland, med avseende

på åtgärder som påverkar den handeln mellan Nordirland och unionen som är föremål för detta protokoll.

2.

Trots punkt 1 ska de unionsrättsliga bestämmelser som avses i den punkten inte tillämpas med avseende på åtgärder

som vidtagits av Förenade kungarikets myndigheter för att stödja produktion av och handel med jordbruksprodukter i

Nordirland upp till en fastställd maximal total årlig stödnivå, och förutsatt att en fastställd minimiandel av det undantagna

stödet överensstämmer med bestämmelserna i bilaga 2 till WTO-avtalet om jordbruk. Den maximala undantagna totala

årliga stödnivån och minimiandelen ska fastställas i enlighet med förfarandena i bilaga 6.

3.

Om Europeiska kommissionen granskar information om en åtgärd vidtagen av myndigheterna i Förenade kungariket

som kan utgöra olagligt stöd som omfattas av punkt 1, ska den säkerställa att Förenade kungariket hålls fullt och

regelbundet informerat om utvecklingen och resultaten av granskningen av åtgärden.

Artikel 11

Andra områden för nordsyd-samarbete

1.

I enlighet med de arrangemang som fastställs i artiklarna 5–10, och under fullständigt iakttagande av unionsrätten,

ska detta protokoll genomföras och tillämpas så att de nödvändiga förutsättningarna för fortsatt nordsyd-samarbete

bibehålls, inbegripet inom områdena miljö, hälsa, jordbruk, transport, utbildning och turism, liksom inom områdena

energi, telekommunikation, radio- och tv-sändningar, inlandsfiske, rättvisa och säkerhet, högre utbildning och idrott.

Under fullständigt iakttagande av unionsrätten får Förenade kungariket och Irland fortsätta att fastställa nya arrangemang

som bygger på bestämmelserna i 1998 års avtal inom andra områden för nordsyd-samarbete på ön Irland.

2.

Gemensamma kommittén ska fortlöpande se över i vilken omfattning genomförandet och tillämpningen av detta

protokoll bibehåller de nödvändiga förutsättningarna för nordsyd‐samarbete. Gemensamma kommittén får lägga fram

lämpliga rekommendationer för unionen och Förenade kungariket om detta, inbegripet efter en rekommendation från

specialiserade kommittén.

Artikel 12

Genomförande, tillämpning, tillsyn och efterlevnad

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4 ska Förenade kungarikets myndigheter ansvara för att genomföra och

tillämpa de unionsrättsliga bestämmelser som gjorts tillämpliga genom detta protokoll på och i Förenade kungariket med

avseende på Nordirland.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4 i denna artikel ska företrädare för unionen ha rätt att närvara då

Förenade kungarikets myndigheter utför verksamhet med anknytning till genomförandet och tillämpningen av

unionsrättsliga bestämmelser som gjorts tillämpliga genom detta protokoll, liksom verksamhet med anknytning till

genomförandet och tillämpningen av artikel 5, och Förenade kungariket ska på begäran tillhandahålla all relevant

information om sådan verksamhet. Förenade kungariket ska underlätta unionens företrädares närvaro och förse dem med

begärd information. När unionens företrädare ber Förenade kungarikets myndigheter att utföra kontrollåtgärder i enskilda

fall av vederbörligen angivna skäl ska Förenade kungarikets myndigheter utföra dessa kontrollåtgärder.

Unionen och Förenade kungariket ska månadsvis utbyta information om tillämpningen av artikel 5.1 och 5.2.

3.

De praktiska arbetsformerna för utövandet av de rättigheter som tillkommer unionens företrädare enligt punkt 2 ska

fastställas av gemensamma kommittén efter förslag från specialiserade kommittén.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/108

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

219

4.

Beträffande punkt 2 andra stycket i denna artikel, artikel 5 och artiklarna 7–10 ska unionens institutioner, organ och

byråer i förhållande till Förenade kungariket och fysiska och juridiska personer som är bosatta eller etablerade inom

Förenade kungarikets territorium ha de befogenheter som unionsrätten ger dem. I synnerhet ska Europeiska unionens

domstol ha den behörighet som föreskrivs i fördragen i detta avseende. Artikel 267 andra och tredje styckena i EUF-

fördraget ska tillämpas på och i Förenade kungariket i detta avseende.

5.

Akter som unionens institutioner, organ och byråer antar i enlighet med punkt 4 ska med avseende på och i Förenade

kungariket ha samma rättsverkningar som i unionen och dess medlemsstater.

6.

När advokater med behörighet att verka i Förenade kungarikets domstolar företräder eller biträder en part i samband

med administrativa förfaranden som uppstår på grund av utövandet av de befogenheter för unionens institutioner, organ

och byråer som avses i punkt 4, ska de i alla avseenden behandlas som advokater med behörighet att verka i

medlemsstaternas domstolar som företräder eller biträder en part i samband med sådana administrativa förfaranden.

7.

I mål som anhängiggjorts vid Europeiska unionens domstol i enlighet med punkt 4

a) får Förenade kungariket delta i förfarandet vid Europeiska unionens domstol på samma sätt som en medlemsstat,

b) får advokater som är behöriga att verka i Förenade kungarikets domstolar företräda eller biträda en part vid Europeiska

unionens domstol i förfarandet och ska i alla avseenden behandlas som advokater med behörighet att verka i

medlemsstaternas domstolar som företräder eller biträder en part vid Europeiska unionens domstol.

Artikel 13

Gemensamma bestämmelser

1.

Vid tillämpningen av detta protokoll ska alla hänvisningar till Förenade kungariket i de tillämpliga bestämmelserna i

utträdesavtalet förstås som hänvisningar till Förenade kungariket eller till Förenade kungariket med avseende på

Nordirland, allt efter omständigheterna.

Trots övriga bestämmelser i detta protokoll ska alla hänvisningar till det område som definieras i artikel 4 i förordning (EU)

nr 952/2013 i de tillämpliga bestämmelserna i utträdesavtalet och i detta protokoll samt i de unionsrättsliga bestämmelser

som gjorts tillämpliga på och i Förenade kungariket med avseende på Nordirland genom detta protokoll, förstås så att de

innefattar den del av Förenade kungarikets territorium på vilket förordning (EU) nr 952/2013 är tillämplig enligt

artikel 5.3 i detta protokoll.

Tredje delen avdelningarna I och III samt sjätte delen i utträdesavtalet ska tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av

bestämmelserna i detta protokoll.

2.

Trots artikel 4.4 och 4.5 i utträdesavtalet ska bestämmelser i detta protokoll där det hänvisas till unionsrätt eller till

unionsrättsliga begrepp eller bestämmelser vid genomförande och tillämpning därav tolkas i överensstämmelse med

relevant rättspraxis från Europeiska unionens domstol.

3.

Trots artikel 6.1 i utträdesavtalet och om inte annat föreskrivs ska alla hänvisningar i detta protokoll till en unionsakt

förstås som en hänvisning till den unionsakten i dess ändrade eller ersatta lydelse.

4.

Om unionen antar en ny akt som omfattas av detta protokolls tillämpningsområde, men som varken ändrar eller

ersätter en unionsakt som förtecknas i bilagorna till detta protokoll, ska unionen underrätta Förenade kungariket om

antagandet av den akten i gemensamma kommittén. På begäran av unionen eller Förenade kungariket ska gemensamma

kommittén anordna ett åsiktsutbyte om hur den nyligen antagna akten påverkar detta protokolls korrekta funktion inom

sex veckor efter begäran.

Så snart som det är praktiskt möjligt efter det att unionen underrättat Förenade kungariket i gemensamma kommittén, ska

gemensamma kommittén antingen

a) anta ett beslut om att lägga till den nyligen antagna akten i relevant bilaga till detta protokoll, eller

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/109

Ds 2020:5

Bilaga 1

220

b) om det inte är möjligt att enas om att lägga till den nyligen antagna akten i relevant bilaga till detta protokoll, pröva alla

ytterligare möjligheter att upprätthålla detta protokolls korrekta funktion och fatta de beslut som krävs för detta

ändamål.

Om gemensamma kommittén inte har fattat något beslut enligt andra stycket inom rimlig tid, ska unionen ha rätt att efter

att ha underrättat Förenade kungariket vidta lämpliga korrigerande åtgärder. Sådana åtgärder ska få verkan tidigast sex

månader efter det att unionen underrättade Förenade kungariket i enlighet med första stycket, men i inget fall får sådana

åtgärder få verkan före den dag då den nyligen antagna akten genomförs i unionen.

5.

Vad gäller åtkomst till nät, informationssystem och databaser som inrättats på grundval av unionsrätt ska, med

avvikelse från punkt 1 i denna artikel och från artikel 7 i utträdesavtalet, alla hänvisningar till medlemsstaterna och

medlemsstaternas behöriga myndigheter i unionsrättsliga bestämmelser som gjorts tillämpliga genom detta protokoll inte

anses omfatta Förenade kungariket, eller Förenade kungariket med avseende på Nordirland, allt efter omständigheterna,

om inte unionen anser att det är strikt nödvändigt att Förenade kungariket, eller Förenade kungariket med avseende på

Nordirland, allt efter omständigheterna, har fullständig eller delvis åtkomst för att Förenade kungariket ska kunna fullgöra

sina skyldigheter enligt detta protokoll, inbegripet i fall då sådan åtkomst är nödvändig på grund av att åtkomst till den

relevanta informationen inte kan ges av den arbetsgrupp som avses i artikel 15 i detta protokoll eller på något annat

praktiskt sätt.

6.

Förenade kungarikets myndigheter får inte fungera som ledande myndighet i sådana förfaranden för

riskbedömningar, granskningar, godkännanden och tillstånd som föreskrivs i unionsrätt som gjorts tillämplig genom detta

protokoll.

7.

Artiklarna 346 och 347 i EUF-fördraget ska tillämpas på detta protokoll i fråga om åtgärder som vidtas av en

medlemsstat eller av Förenade kungariket med avseende på Nordirland.

8.

Varje efterföljande avtal mellan unionen och Förenade kungariket ska ange vilka delar av detta protokoll som det

ersätter. När ett efterföljande avtal mellan unionen och Förenade kungariket blir tillämpligt efter det att utträdesavtalet trätt

i kraft ska detta protokoll, i sin helhet eller delvis, från och med den dag då det efterföljande avtalet börjar tillämpas och i

enlighet med de bestämmelser i det avtalet som anger avtalets verkningar på detta protokoll, inte tillämpas eller upphöra

att tillämpas, allt efter omständigheterna.

Artikel 14

Specialiserad kommitté

Kommittén för frågor rörande genomförandet av protokollet om Irland/Nordirland, inrättad genom artikel 165 i

utträdesavtalet (nedan kallad specialiserade kommittén), ska

a) främja genomförandet och tillämpningen av detta protokoll,

b) granska förslag som rör genomförandet och tillämpningen av detta protokoll från det nord–syd‐ministerråd och de

nord–syd-genomförandeorgan som inrättats enligt 1998 års avtal,

c) behandla alla frågor av betydelse för artikel 2 i detta protokoll som den görs uppmärksam på av Northern Ireland

Human Rights Commission, Equality Commission for Northern Ireland och Joint Committee of Representatives of the

Human Rights Commissions of Northern Ireland and Ireland,

d) diskutera alla frågor som tas upp av unionen eller Förenade kungariket som är av betydelse för detta protokoll och som

föranleder svårigheter, och

e) lägga fram rekommendationer för gemensamma kommittén om detta protokolls funktion.

Artikel 15

Gemensam rådgivande arbetsgrupp

1.

Härmed inrättas en gemensam rådgivande arbetsgrupp om detta protokolls genomförande (nedan kallad

arbetsgruppen). Den ska fungera som ett forum för informationsutbyte och samråd mellan parterna.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/110

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

221

2.

Arbetsgruppen ska vara sammansatt av företrädare för unionen och Förenade kungariket och ska utföra sina

uppgifter under överinseende av specialiserade kommittén, som den ska rapportera till. Arbetsgruppen ska inte ha

befogenhet att fatta bindande beslut utöver den befogenhet att anta sin arbetsordning som avses i punkt 6.

3.

I arbetsgruppen ska

a) unionen och Förenade kungariket i god tid utbyta information om planerade, pågående och slutliga relevanta

genomförandeåtgärder avseende de unionsakter som förtecknas i bilagorna till detta protokoll,

b) unionen informera Förenade kungariket om planerade unionsakter som omfattas av detta protokolls

tillämpningsområde, inbegripet unionsakter som ändrar eller ersätter de unionsakter som förtecknas i bilagorna till

detta protokoll,

c) unionen lämna all information till Förenade kungariket som unionen anser relevant för att Förenade kungariket fullt ut

ska kunna uppfylla sina skyldigheter enligt protokollet, och

d) Förenade kungariket lämna all information till unionen som medlemsstaterna är skyldiga att lämna till varandra eller till

unionens institutioner, organ eller byråer enligt de unionsakter som förtecknas i bilagorna till detta protokoll.

4.

Ordförandeskapet i arbetsgruppen ska innehas gemensamt av unionen och Förenade kungariket.

5.

Arbetsgruppen ska sammanträda minst en gång i månaden, om inte unionen och Förenade kungariket beslutar annat

genom ömsesidig överenskommelse. Om nödvändigt kan unionen och Förenade kungariket utbyta den information som

avses i punkt 3 c och d mellan sammanträdena.

6.

Arbetsgruppen ska anta sin arbetsordning genom ömsesidig överenskommelse.

7.

Unionen ska säkerställa att alla synpunkter som framförs av Förenade kungariket i arbetsgruppen och all information

som lämnas av Förenade kungariket i arbetsgruppen, inbegripet tekniska och vetenskapliga uppgifter, utan onödigt

dröjsmål vidarebefordras till relevanta unionsinstitutioner, -organ och -byråer.

Artikel 16

Skyddsåtgärder

1.

Om tillämpningen av detta protokoll leder till allvarliga och sannolikt långvariga ekonomiska, samhälleliga eller

miljömässiga svårigheter, eller till omläggning av handeln, får unionen eller Förenade kungariket ensidigt vidta lämpliga

skyddsåtgärder. Sådana skyddsåtgärder ska ha en omfattning och varaktighet som inte går utöver vad som är strikt

nödvändigt för att råda bot på situationen. Åtgärder som i minsta möjliga mån stör detta protokolls funktion ska

prioriteras.

2.

Om en skyddsåtgärd som vidtas av unionen eller Förenade kungariket, allt efter omständigheterna, i enlighet med

punkt 1 leder till en obalans mellan rättigheterna och skyldigheterna enligt detta protokoll, får unionen eller Förenade

kungariket, allt efter omständigheterna, vidta sådana proportionella motåtgärder som är strikt nödvändiga för att råda bot

på obalansen. Åtgärder som i minsta möjliga mån stör detta protokolls funktion ska prioriteras.

3.

Skyddsåtgärder och motåtgärder som vidtas i enlighet med punkterna 1 och 2 ska regleras av förfarandena i bilaga 7

till detta protokoll.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/111

Ds 2020:5

Bilaga 1

222

Artikel 17

Skydd av ekonomiska intressen

Unionen och Förenade kungariket ska bekämpa bedrägeri och all annan olaglig verksamhet som påverkar unionens

ekonomiska intressen eller Förenade kungarikets ekonomiska intressen.

Artikel 18

Demokratiskt samtycke i Nordirland

1.

Inom två månader före utgången av såväl den inledande perioden som eventuella efterföljande perioder, ska Förenade

kungariket ge möjlighet till demokratiskt samtycke i Nordirland till en fortsatt tillämpning av artiklarna 5–10.

2.

Vid tillämpningen av punkt 1 ska Förenade kungariket söka demokratiskt samtycke i Nordirland på ett sätt som är

förenligt med 1998 års avtal. Ett beslut som uttrycker demokratiskt samtycke ska nås i strikt överensstämmelse med den

ensidiga förklaring angående tillämpningen av bestämmelsen ”Demokratiskt samtycke i Nordirland” i protokollet om

Irland/Nordirland som Förenade kungariket avgav den 17 oktober 2019, inbegripet med avseende på Nordirlands

regerings och församlings roller.

3.

Förenade kungariket ska före utgången av den relevanta period som avses i punkt 5 underrätta unionen om resultatet

av det förfarande som avses i punkt 1.

4.

När det förfarande som avses i punkt 1 har genomförts och ett beslut har fattats i enlighet med punkt 2, och Förenade

kungariket underrättar unionen om att resultatet av det förfarande som avses i punkt 1 inte är ett beslut om att de artiklar i

detta protokoll som avses i den punkten bör fortsätta att vara tillämpliga i Nordirland, bör dessa artiklar och andra

bestämmelser i detta protokoll, i den utsträckning de bestämmelserna är beroende av de artiklarna för att kunna tillämpas,

upphöra att vara tillämpliga två år efter utgången av den relevanta period som avses i punkt 5. I sådana fall ska

gemensamma kommittén rikta rekommendationer till unionen och till Förenade kungariket om nödvändiga åtgärder, med

beaktande av de skyldigheter som åligger parterna i 1998 års avtal. Innan den gör det får gemensamma kommittén begära

yttranden från institutioner som skapades genom 1998 års avtal.

5.

Vid tillämpningen av denna artikel är den inledande perioden den period som löper ut fyra år efter utgången av

övergångsperioden. När det beslut som fattas under en given period grundade sig på en majoritet av de ledamöter i den

nordirländska församlingen som var närvarande och deltog i omröstningen, är den efterföljande perioden den

fyraårsperiod som följer på den perioden, så länge som artiklarna 5–10 fortsätter att vara tillämpliga. Om det fanns

gruppöverskridande stöd för det beslut som fattats under en given period, är den efterföljande perioden den åttaårsperiod

som följer på den perioden, så länge som artiklarna 5–10 fortsätter att vara tillämpliga.

6.

Vid tillämpningen av punkt 5 avses med gruppöverskridande stöd

a) en majoritet av de ledamöter i den lagstiftande församlingen som är närvarande och deltar i omröstningen, inbegripet

en majoritet av de ledamöter som betecknats som unionister respektive nationalister och som är närvarande och deltar

i omröstningen, eller

b) en viktad majoritet (60 %) av de ledamöter i den lagstiftande församlingen som är närvarande och deltar i omröstningen,

inbegripet minst 40 % av de ledamöter som betecknats som unionister och minst 40 % av de ledamöter som betecknats

som nationalister, vilka är närvarande och deltar i omröstningen.

Artikel 19

Bilagor

Bilagorna 1–7 ska utgöra en integrerad del av detta protokoll.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/112

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

223

BILAGA 1

UNIONSRÄTTSLIGA BESTÄMMELSER SOM AVSES I ARTIKEL 2.1

— Rådets direktiv 2004/113/EG av den 13 december 2004 om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor

och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster (1)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika

möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (2)

— Rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer

oavsett deras ras eller etniska ursprung (3)

— Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i

arbetslivet (4)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/41/EU av den 7 juli 2010 om tillämpning av principen om

likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av rådets direktiv 86/613/EEG (5)

— Rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av

kvinnor och män i fråga om social trygghet (6)

(1) EUT L 373, 21.12.2004, s. 37.

(2) EUT L 204, 26.7.2006, s. 23.

(3) EGT L 180, 19.7.2000, s. 22.

(4) EGT L 303, 2.12.2000, s. 16.

(5) EUT L 180, 15.7.2010, s. 1.

(6) EGT L 6, 10.1.1979, s. 24.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/113

Ds 2020:5

Bilaga 1

224

BILAGA 2

UNIONSRÄTTSLIGA BESTÄMMELSER SOM AVSES I ARTIKEL 5.4

1. Allmänna tullaspekter (1)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en

tullkodex för unionen (2)

— Rådets förordning (EG) nr 515/97 av den 13 mars 1997 om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas

administrativa myndigheter och om samarbete mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en korrekt

tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen (3)

— Rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser

skatter, avgifter och andra åtgärder (4)

2. Skydd av unionens ekonomiska intressen

Vid tillämpningen av de akter som förtecknas i detta avsnitt ska en korrekt uppbörd av tullar av Förenade kungariket

med avseende på Nordirland anses utgöra en del av skyddet av unionens ekonomiska intressen.

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar

som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och

rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (5)

— Rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas

finansiella intressen (6)

3. Handelsstatistik

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 638/2004 av den 31 mars 2004 om gemenskapsstatistik över

varuhandeln mellan medlemsstaterna och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3330/91 (7)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 471/2009 av den 6 maj 2009 om gemenskapsstatistik över

utrikeshandeln med icke-medlemsstater och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1172/95 (8)

4. Allmänna handelsaspekter

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 978/2012 av den 25 oktober 2012 om tillämpning av det

allmänna preferenssystemet och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 732/2008 (9)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/479 av den 11 mars 2015 om gemensamma

exportregler (10)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/936 av den 9 juni 2015 om gemensamma bestämmelser för

import av textilprodukter från vissa tredjeländer som inte omfattas av bilaterala avtal, protokoll eller andra

överenskommelser eller av andra särskilda unionsbestämmelser för import (11)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/821 av den 17 maj 2017 om fastställande av skyldigheter

avseende tillbörlig aktsamhet i leveranskedjan för unionsimportörer av tenn, tantal och volfram, malmer av dessa

metaller, samt guld med ursprung i konfliktdrabbade områden och högriskområden (12)

(1) Rubrikerna och underrubrikerna i denna bilaga är endast vägledande.

(2) EUT L 269, 10.10.2013, s. 1.

(3) EGT L 82, 22.3.1997, s. 1.

(4) EUT L 84, 31.3.2010, s. 1.

(5) EUT L 248, 18.9.2013, s. 1.

(6) EGT L 312, 23.12.1995, s. 1.

(7) EUT L 102, 7.4.2004, s. 1.

(8) EUT L 152, 16.6.2009, s. 23.

(9) EUT L 303, 31.10.2012, s. 1.

(10) EUT L 83, 27.3.2015, s. 34.

(11) EUT L 160, 25.6.2015, s. 1.

(12) EUT L 130, 19.5.2017, s. 1.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/114

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

225

— Rådets förordning (EG) nr 1215/2009 av den 30 november 2009 om införande av särskilda handelsåtgärder för

länder och territorier som deltar i eller är knutna till Europeiska unionens stabiliserings- och associeringsprocess

(Västra Balkan) (13)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1566 av den 13 september 2017 om införande av tillfälliga

autonoma handelsåtgärder till förmån för Ukraina som komplement till de handelsmedgivanden som är

tillgängliga inom ramen för associeringsavtalet (14)

— Skyldigheter enligt internationella avtal som ingåtts av unionen, av medlemsstaterna på unionens vägnar eller av

unionen och dess medlemsstater gemensamt, i den mån de rör varuhandel mellan unionen och tredjeländer

5. Handelspolitiska skyddsåtgärder

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import

från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (15)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1037 av den 8 juni 2016 om skydd mot subventionerad

import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (16)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/478 av den 11 mars 2015 om gemensamma

importregler (17)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/755 av den 29 april 2015 om gemensamma regler för

import från vissa tredjeländer (18)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/476 av den 11 mars 2015 om de åtgärder som unionen får

vidta till följd av rapporter som antagits av Världshandelsorganisationens tvistlösningsorgan när det gäller

antidumpningsåtgärder eller antisubventionsåtgärder (19)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/477 av den 11 mars 2015 om åtgärder som unionen får

vidta vid samtidig tillämpning av antidumpnings- eller antisubventionsåtgärder och skyddsåtgärder (20)

6. Förordningar om bilaterala skyddsåtgärder

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 654/2014 av den 15 maj 2014 om utövande av unionens

rättigheter vid tillämpning och genomdrivande av internationella handelsregler och om ändring av rådets

förordning (EG) nr 3286/94 om fastställande av gemenskapsförfaranden på den gemensamma handelspolitikens

område i syfte att säkerställa gemenskapens rättigheter enligt internationella handelsregler, särskilt regler som

fastställts av Världshandelsorganisationen (WTO) (21)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/1145 av den 8 juli 2015 om skyddsåtgärder som föreskrivs i

avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet (22)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/475 av den 11 mars 2015 om de skyddsåtgärder som avses i

avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Island (23)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/938 av den 9 juni 2015 om de skyddsåtgärder som fastställs

i avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Konungariket Norge (24)

(13) EUT L 328, 15.12.2009, s. 1.

(14) EUT L 254, 30.9.2017, s. 1.

(15) EUT L 176, 30.6.2016, s. 21.

(16) EUT L 176, 30.6.2016, s. 55.

(17) EUT L 83, 27.3.2015, s. 16.

(18) EUT L 123, 19.5.2015, s. 33.

(19) EUT L 83, 27.3.2015, s. 6.

(20) EUT L 83, 27.3.2015, s. 11.

(21) EUT L 189, 27.6.2014, s. 50.

(22) EUT L 191, 17.7.2015, s. 1.

(23) EUT L 83, 27.3.2015, s. 1.

(24) EUT L 160, 25.6.2015, s. 57.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/115

Ds 2020:5

Bilaga 1

226

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 332/2014 av den 11 mars 2014 om vissa förfaranden för

tillämpning av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater,

å ena sidan, och Republiken Serbien, å andra sidan (25)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/752 av den 29 april 2015 om vissa förfaranden för

tillämpning av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater,

å ena sidan, och Republiken Montenegro, å andra sidan (26)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 19/2013 av den 15 januari 2013 om tillämpning av den

bilaterala skyddsklausulen och stabiliseringsmekanismen för bananer i handelsavtalet mellan Europeiska unionen

och dess medlemsstater, å ena sidan, och Colombia och Peru, å andra sidan (27)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 20/2013 av den 15 januari 2013 om tillämpning av den

bilaterala skyddsklausulen och stabiliseringsmekanismen för bananer i avtalet om upprättande av en associering

mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Centralamerika, å andra sidan (28)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/400 av den 9 mars 2016 om genomförande av den

skyddsklausul och den mekanism för att motverka kringgående som föreskrivs i associeringsavtalet mellan

Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen och deras medlemsstater, å ena sidan, och

Republiken Moldavien, å andra sidan (29)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/401 av den 9 mars 2016 om genomförande av den

mekanism för att motverka kringgående som föreskrivs i associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och

Europeiska atomenergigemenskapen och deras medlemsstater, å ena sidan, och Georgien, å andra sidan (30)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/941 av den 9 juni 2015 om vissa förfaranden för

tillämpning av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater,

å ena sidan, och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, å andra sidan (31)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/940 av den 9 juni 2015 om vissa förfaranden för

tillämpning av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater,

å ena sidan, och Bosnien och Hercegovina, å andra sidan, och av interimsavtalet mellan Europeiska gemenskapen,

å ena sidan, och Bosnien och Hercegovina, å andra sidan, om handel och handelsrelaterade frågor (32)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/939 av den 9 juni 2015 om vissa förfaranden för

tillämpning av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater,

å ena sidan, och Republiken Albanien, å andra sidan (33)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 511/2011 av den 11 maj 2011 om införlivande av en bilateral

skyddsklausul i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken

Korea, å andra sidan (34)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/355 av den 15 februari 2017 om vissa förfaranden för

tillämpning av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergige-

menskapen, å ena sidan, och Kosovo (35), å andra sidan (36)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1076 av den 8 juni 2016 om tillämpning av de ordningar

som ska tillämpas på produkter med ursprung i vissa stater som ingår i gruppen av stater i Afrika, Västindien och

Stillahavsområdet (AVS) enligt avtal om att sluta ekonomiska partnerskapsavtal eller som leder till att sådana

partnerskapsavtal sluts (37)

(25) EUT L 103, 5.4.2014, s. 10.

(26) EUT L 123, 19.5.2015, s. 16.

(27) EUT L 17, 19.1.2013, s. 1.

(28) EUT L 17, 19.1.2013, s. 13.

(29) EUT L 77, 23.3.2016, s. 53.

(30) EUT L 77, 23.3.2016, s. 62.

(31) EUT L 160, 25.6.2015, s. 76.

(32) EUT L 160, 25.6.2015, s. 69.

(33) EUT L 160, 25.6.2015, s. 62.

(34) EUT L 145, 31.5.2011, s. 19.

(35) Denna beteckning påverkar inte ståndpunkter om Kosovos status och är i överensstämmelse med FN:s säkerhetsråds resolution 1244

(1999) och med Internationella domstolens utlåtande om Kosovos självständighetsförklaring.

(36) EUT L 57, 3.3.2017, s. 59.

(37) EUT L 185, 8.7.2016, s. 1.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/116

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

227

7. Övrigt

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 816/2006 av den 17 maj 2006 om tvångslicensiering av patent

för tillverkning av läkemedelsprodukter för export till länder med folkhälsoproblem (38)

8. Varor – allmänna bestämmelser

— Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande

beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (39), med undantag

av bestämmelserna om föreskrifter för informationssamhällets tjänster

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 av den 25 oktober 2012 om europeisk

standardisering och om ändring av rådets direktiv 89/686/EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och

rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/23/EG och

2009/105/EG samt om upphävande av rådets beslut 87/95/EEG och Europaparlamentets och rådets beslut

nr 1673/2006/EG (40)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och

marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (41)

— Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av

produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG (42)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 764/2008 av den 9 juli 2008 om förfaranden för tillämpning av

vissa nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat och om upphävande av

beslut nr 3052/95/EG (43)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (44)

— Rådets förordning (EG) nr 2679/98 av den 7 december 1998 om den inre marknadens sätt att fungera i samband

med den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna (45)

— Rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra

författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (46)

9. Motorfordon, inklusive jordbruks- och skogsbrukstraktorer

— Rådets direktiv 70/157/EEG av den 6 februari 1970 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om tillåten

ljudnivå och avgassystemet för motorfordon (47)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 540/2014 av den 16 april 2014 om motorfordons ljudnivå och

om utbytesljuddämpningssystem och om ändring av direktiv 2007/46/EG och om upphävande av direktiv

70/157/EEG (48)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/64/EG av den 26 oktober 2005 om typgodkännande av

motorfordon med avseende på återanvändning, materialåtervinning och återvinning samt om ändring av rådets

direktiv 70/156/EEG (49)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/40/EG av den 17 maj 2006 om utsläpp från luftkonditioner-

ingssystem i motorfordon och om ändring av rådets direktiv 70/156/EEG (50)

(38) EUT L 157, 9.6.2006, s. 1.

(39) EUT L 241, 17.9.2015, s. 1.

(40) EUT L 316, 14.11.2012, s. 12.

(41) EUT L 218, 13.8.2008, s. 30.

(42) EUT L 218, 13.8.2008, s. 82.

(43) EUT L 218, 13.8.2008, s. 21.

(44) EGT L 11, 15.1.2002, s. 4.

(45) EGT L 337, 12.12.1998, s. 8.

(46) EGT L 210, 7.8.1985, s. 29.

(47) EGT L 42, 23.2.1970, s. 16.

(48) EUT L 158, 27.5.2014, s. 131.

(49) EUT L 310, 25.11.2005, s. 10.

(50) EUT L 161, 14.6.2006, s. 12.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/117

Ds 2020:5

Bilaga 1

228

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 av den 20 juni 2007 om typgodkännande av

motorfordon med avseende på utsläpp från lätta personbilar och lätta nyttofordon (Euro 5 och Euro 6) och om

tillgång till information om reparation och underhåll av fordon (51)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/46/EG av den 5 september 2007 om fastställande av en ram för

godkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon samt av system, komponenter och separata

tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon (Ramdirektiv) (52)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/858 av den 30 maj 2018 om godkännande av och

marknadskontroll över motorfordon och släpfordon till dessa fordon samt av system, komponenter och separata

tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon, om ändring av förordningarna (EG) nr 715/2007 och

(EG) nr 595/2009 samt om upphävande av direktiv 2007/46/EG (53)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 78/2009 av den 14 januari 2009 om typgodkännande av

motorfordon med avseende på skydd av fotgängare och andra oskyddade trafikanter, om ändring av direktiv

2007/46/EG och om upphävande av direktiven 2003/102/EG och 2005/66/EG (54)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 661/2009 av den 13 juli 2009 om krav för typgodkännande av

allmän säkerhet hos motorfordon och deras släpvagnar samt av de system, komponenter och separata tekniska

enheter som är avsedda för dem (55)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 79/2009 av den 14 januari 2009 om typgodkännande av

vätgasdrivna motorfordon och om ändring av direktiv 2007/46/EG (56)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 595/2009 av den 18 juni 2009 om typgodkännande av

motorfordon och motorer vad gäller utsläpp från tunga fordon (Euro 6) och om tillgång till information om

reparation och underhåll av fordon samt om ändring av förordning (EG) nr 715/2007 och direktiv 2007/46/EG

och om upphävande av direktiven 80/1269/EEG, 2005/55/EG och 2005/78/EG (57)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 av den 15 januari 2013 om godkännande av och

marknadstillsyn för två- och trehjuliga fordon och fyrhjulingar (58)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/758 av den 29 april 2015 om typgodkännandekrav för

montering av eCall-system som bygger på 112-tjänsten i fordon och om ändring av direktiv 2007/46/EG (59)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 443/2009 av den 23 april 2009 om utsläppsnormer för nya

personbilar som del av gemenskapens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon (60)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 510/2011 av den 11 maj 2011 om fastställande av

utsläppsnormer för nya lätta nyttofordon som ett led i unionens samordnade strategi för att minska koldioxid-

utsläppen från lätta fordon (61)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 167/2013 av den 5 februari 2013 om godkännande och

marknadstillsyn av jordbruks- och skogsbruksfordon (62)

10. Lyftanordningar och mekaniska hanteringsanordningar

— Rådets direktiv 73/361/EEG av den 19 november 1973 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra

författningar om certifiering och märkning av stållinor, kätting och krokar (63)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/33/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av

medlemsstaternas lagstiftning om hissar och säkerhetskomponenter till hissar (64)

(51) EUT L 171, 29.6.2007, s. 1.

(52) EUT L 263, 9.10.2007, s. 1.

(53) EUT L 151, 14.6.2018, s. 1.

(54) EUT L 35, 4.2.2009, s. 1.

(55) EUT L 200, 31.7.2009, s. 1.

(56) EUT L 35, 4.2.2009, s. 32.

(57) EUT L 188, 18.7.2009, s. 1.

(58) EUT L 60, 2.3.2013, s. 52.

(59) EUT L 123, 19.5.2015, s. 77.

(60) EUT L 140, 5.6.2009, s. 1.

(61) EUT L 145, 31.5.2011, s. 1.

(62) EUT L 60, 2.3.2013, s. 1.

(63) EGT L 335, 5.12.1973, s. 51.

(64) EUT L 96, 29.3.2014, s. 251.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/118

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

229

11. Gasapparater

— Rådets direktiv 92/42/EEG av den 21 maj 1992 om effektivitetskrav för nya värmepannor som eldas med flytande

eller gasformigt bränsle (65)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/426 av den 9 mars 2016 om anordningar för förbränning av

gasformiga bränslen och om upphävande av direktiv 2009/142/EG (66)

12. Tryckkärl

— Rådets direktiv 75/324/EEG av den 20 maj 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra

författningar beträffande aerosolbehållare (67)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/35/EU av den 16 juni 2010 om transportabla tryckbärande

anordningar och om upphävande av rådets direktiv 76/767/EEG, 84/525/EEG, 84/526/EEG, 84/527/EEG och

1999/36/EG (68)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/68/EU av den 15 maj 2014 om harmonisering av medlemsstaternas

lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av tryckbärande anordningar (69)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/29/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av

medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av enkla tryckkärl (70)

13. Mätinstrument

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/34/EG av den 23 april 2009 om gemensamma föreskrifter för både

mätdon och metrologiska kontrollmetoder (71)

— Rådets direktiv 75/107/EEG av den 19 december 1974 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om

flaskor som tjänar som mätbehållare (72)

— Rådets direktiv 76/211/EEG av den 20 januari 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om

färdigförpackning av vissa varor efter vikt eller volym (73)

— Rådets direktiv 80/181/EEG av den 20 december 1979 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning för

måttenheter och om upphävande av direktiv 71/354/EEG (74)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/45/EG av den 5 september 2007 om fastställande av bestämmelser

för färdigförpackade varors nominella mängder, om upphävande av rådets direktiv 75/106/EEG och 80/232/EEG

samt om ändring av rådets direktiv 76/211/EEG (75)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/17/EU av den 9 mars 2011 om upphävande av rådets direktiv

71/317/EEG, 71/347/EEG, 71/349/EEG, 74/148/EEG, 75/33/EEG, 76/765/EEG, 76/766/EEG och 86/217/EEG

om metrologi (76)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/31/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av

medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av icke-automatiska vågar (77)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/32/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av

medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av mätinstrument (78)

14. Byggprodukter, maskiner, linbanor, personlig skyddsutrustning

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 av den 9 mars 2011 om fastställande av

harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter och om upphävande av rådets direktiv 89/106/EG (79)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och

om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG (80)

(65) EGT L 167, 22.6.1992, s. 17.

(66) EUT L 81, 31.3.2016, s. 99.

(67) EGT L 147, 9.6.1975, s. 40.

(68) EUT L 165, 30.6.2010, s. 1.

(69) EUT L 189, 27.6.2014, s. 164.

(70) EUT L 96, 29.3.2014, s. 45.

(71) EUT L 106, 28.4.2009, s. 7.

(72) EGT L 42, 15.2.1975, s. 14.

(73) EGT L 46, 21.2.1976, s. 1.

(74) EGT L 39, 15.2.1980, s. 40.

(75) EUT L 247, 21.9.2007, s. 17.

(76) EUT L 71, 18.3.2011, s. 1.

(77) EUT L 96, 29.3.2014, s. 107.

(78) EUT L 96, 29.3.2014, s. 149.

(79) EUT L 88, 4.4.2011, s. 5.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/119

Ds 2020:5

Bilaga 1

230

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/424 av den 9 mars 2016 om linbaneanläggningar och om

upphävande av direktiv 2000/9/EG (81)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/42/EG av den 17 maj 2006 om maskiner och om ändring av direktiv

95/16/EG (82)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1628 av den 14 september 2016 om krav för

utsläppsgränser vad gäller gas- och partikelformiga föroreningar samt typgodkännande av förbränningsmotorer

för mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg, om ändring av förordningarna (EU)

nr 1024/2012 och (EU) nr 167/2013 samt om ändring och upphävande av direktiv 97/68/EG (83)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/14/EG av den 8 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas

lagstiftning om buller i miljön från utrustning som är avsedd att användas utomhus (84)

15. Elektrisk utrustning och radioutrustning

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/30/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av

medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet (85)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/34/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av

medlemsstaternas lagstiftning om utrustning och säkerhetssystem som är avsedda för användning i

explosionsfarliga omgivningar (86)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/35/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av

medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av elektrisk utrustning (87)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den 16 april 2014 om harmonisering av medlemsstaternas

lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upphävande av direktiv 1999/5/EG (88)

16. Textilier och skodon

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på

textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om

upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/

EG (89)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 94/11/EG av den 23 mars 1994 om tillnärmning av medlemsstaternas

lagar och andra författningar beträffande märkning av material som används i huvudbeståndsdelarna av skodon

som saluförs i detaljistledet (90)

17. Kosmetika, leksaker

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1223/2009 av den 30 november 2009 om kosmetiska

produkter (91)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den 18 juni 2009 om leksakers säkerhet (92)

18. Fritidsbåtar

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/53/EU av den 20 november 2013 om fritidsbåtar och vattenskotrar

och om upphävande av direktiv 94/25/EG (93)

(80) EUT L 81, 31.3.2016, s. 51.

(81) EUT L 81, 31.3.2016, s. 1.

(82) EUT L 157, 9.6.2006, s. 24.

(83) EUT L 252, 16.9.2016, s. 53.

(84) EGT L 162, 3.7.2000, s. 1.

(85) EUT L 96, 29.3.2014, s. 79.

(86) EUT L 96, 29.3.2014, s. 309.

(87) EUT L 96, 29.3.2014, s. 357.

(88) EUT L 153, 22.5.2014, s. 62.

(89) EUT L 272, 18.10.2011, s. 1.

(90) EGT L 100, 19.4.1994, s. 37.

(91) EUT L 342, 22.12.2009, s. 59.

(92) EUT L 170, 30.6.2009, s. 1.

(93) EUT L 354, 28.12.2013, s. 90.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/120

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

231

19. Explosiva varor och pyrotekniska artiklar

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/28/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av

medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt

bruk (94)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/29/EU av den 12 juni 2013 om harmonisering av medlemsstaternas

lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av pyrotekniska artiklar (95)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 98/2013 av den 15 januari 2013 om saluföring och

användning av sprängämnesprekursorer (96)

20. Läkemedel

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskaps-

förfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om

inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet (97)

Hänvisningarna till gemenskapen i artikel 2 andra stycket och artikel 48 andra stycket i den förordningen ska inte

tolkas som att de inbegriper Förenade kungariket med avseende på Nordirland.

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av

gemenskapsregler för humanläkemedel (98)

Hänvisningarna till gemenskapen i artiklarna 8.2 och 16b.1 i det direktivet samt hänvisningen till unionen i artikel

104.3 andra stycket i det direktivet ska inte tolkas som att de inbegriper Förenade kungariket med avseende på

Nordirland, med undantag för Förenade kungarikets godkännanden med avseende på Nordirland.

Ett läkemedel som är godkänt i Förenade kungariket med avseende på Nordirland ska inte anses utgöra ett

referensläkemedel i unionen.

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1901/2006 av den 12 december 2006 om läkemedel för

pediatrisk användning och om ändring av förordning (EEG) nr 1768/92, direktiv 2001/20/EG, direktiv

2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004 (99), med undantag för artikel 36

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 141/2000 av den 16 december 1999 om särläkemedel (100)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 av den 13 november 2007 om läkemedel för

avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004 (101)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG av den 6 november 2001 om upprättande av

gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel (102)

Hänvisningarna till gemenskapen i artikel 12.2 och artikel 74 andra stycket i det direktivet ska inte förstås så att de

inbegriper Förenade kungariket med avseende på Nordirland, med undantag för Förenade kungarikets

godkännanden med avseende på Nordirland.

Ett veterinärmedicinskt läkemedel som är godkänt i Förenade kungariket med avseende på Nordirland ska inte

anses utgöra ett referensläkemedel i unionen.

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 470/2009 av den 6 maj 2009 om gemenskapsförfaranden för

att fastställa gränsvärden för farmakologiskt verksamma ämnen i animaliska livsmedel samt om upphävande av

rådets förordning (EEG) nr 2377/90 och ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG och

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 (103)

(94) EUT L 96, 29.3.2014, s. 1.

(95) EUT L 178, 28.6.2013, s. 27.

(96) EUT L 39, 9.2.2013, s. 1.

(97) EUT L 136, 30.4.2004, s. 1.

(98) EGT L 311, 28.11.2001, s. 67.

(99) EUT L 378, 27.12.2006, s. 1.

(100) EGT L 18, 22.1.2000, s. 1.

(101) EUT L 324, 10.12.2007, s. 121.

(102) EGT L 311, 28.11.2001, s. 1.

(103) EUT L 152, 16.6.2009, s. 11.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/121

Ds 2020:5

Bilaga 1

232

— Artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/20/EG av den 4 april 2001 om tillnärmning av

medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande tillämpning av god klinisk sed vid kliniska prövningar av

humanläkemedel (104)

— Kapitel IX i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april 2014 om kliniska

prövningar av humanläkemedel och om upphävande av direktiv 2001/20/EG (105)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/35/EG av den 23 april 2009 om färgämnen som får tillsättas

läkemedel (106)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/793 av den 11 maj 2016 om förhindrande av att handeln

med vissa viktiga mediciner avleds till Europeiska unionen (107)

21. Medicintekniska produkter

— Rådets direktiv 93/42/EEG av den 14 juni 1993 om medicintekniska produkter (108)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 98/79/EG av den 27 oktober 1998 om medicintekniska produkter för in

vitro-diagnostik (109)

— Rådets direktiv 90/385/EEG av den 20 juni 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om aktiva

medicintekniska produkter för implantation (110)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/745 av den 5 april 2017 om medicintekniska produkter, om

ändring av direktiv 2001/83/EG, förordning (EG) nr 178/2002 och förordning (EG) nr 1223/2009 och om

upphävande av rådets direktiv 90/385/EEG och 93/42/EEG (111)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/746 av den 5 april 2017 om medicintekniska produkter för

in vitro-diagnostik och om upphävande av direktiv 98/79/EG och kommissionens beslut 2010/227/EU (112)

22. Ämnen av mänskligt ursprung

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/98/EG av den 27 januari 2003 om fastställande av kvalitets- och

säkerhetsnormer för insamling, kontroll, framställning, förvaring och distribution av humanblod och

blodkomponenter och om ändring av direktiv 2001/83/EG (113)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/23/EG av den 31 mars 2004 om fastställande av kvalitets- och

säkerhetsnormer för donation, tillvaratagande, kontroll, bearbetning, konservering, förvaring och distribution av

mänskliga vävnader och celler (114)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/53/EU av den 7 juli 2010 om kvalitets- och säkerhetsnormer för

mänskliga organ avsedda för transplantation (115)

23. Kemiska och relaterade produkter

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2003/2003 av den 13 oktober 2003 om gödselmedel (116)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/10/EG av den 11 februari 2004 om harmonisering av lagar och

andra författningar om tillämpningen av principerna för god laboratoriesed och kontrollen av tillämpningen vid

prov med kemiska ämnen (117)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/9/EG av den 11 februari 2004 om tillsyn och kontroll avseende god

laboratoriesed (GLP) (118)

(104) EGT L 121, 1.5.2001, s. 34.

(105) EUT L 158, 27.5.2014, s. 1.

(106) EUT L 109, 30.4.2009, s. 10.

(107) EUT L 135, 24.5.2016, s. 39.

(108) EGT L 169, 12.7.1993, s. 1.

(109) EGT L 331, 7.12.1998, s. 1.

(110) EGT L 189, 20.7.1990, s. 17.

(111) EUT L 117, 5.5.2017, s. 1.

(112) EUT L 117, 5.5.2017, s. 176.

(113) EUT L 33, 8.2.2003, s. 30.

(114) EUT L 102, 7.4.2004, s. 48.

(115) EUT L 207, 6.8.2010, s. 14.

(116) EUT L 304, 21.11.2003, s. 1.

(117) EUT L 50, 20.2.2004, s. 44.

(118) EUT L 50, 20.2.2004, s. 28.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/122

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

233

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/65/EU av den 8 juni 2011 om begränsning av användning av vissa

farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning (119)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 648/2004 av den 31 mars 2004 om tvätt- och

rengöringsmedel (120)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 850/2004 av den 29 april 2004 om långlivade organiska

föroreningar och om ändring av direktiv 79/117/EEG (121)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 649/2012 av den 4 juli 2012 om export och import av farliga

kemikalier (122)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/852 av den 17 maj 2017 om kvicksilver och om

upphävande av förordning (EG) nr 1102/2008 (123)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/66/EG av den 6 september 2006 om batterier och ackumulatorer

och förbrukade batterier och ackumulatorer och om upphävande av direktiv 91/157/EEG (124)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering,

utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet,

ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens

förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG,

93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (125)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering,

märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och

1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 (126)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 273/2004 av den 11 februari 2004 om narkotikapre-

kursorer (127)

24. Pesticider, biocider

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av

växtskyddsmedel på marknaden och om upphävande av rådets direktiv 79/117/EEG och 91/414/EEG (128)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 396/2005 av den 23 februari 2005 om gränsvärden för

bekämpningsmedelsrester i eller på livsmedel och foder av vegetabiliskt och animaliskt ursprung och om ändring

av rådets direktiv 91/414/EEG (129)

Hänvisningen till medlemsstater i artikel 43 i den förordningen ska inte tolkas som att den inbegriper Förenade

kungariket med avseende på Nordirland.

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på

marknaden och användning av biocidprodukter (130)

Hänvisningarna till medlemsstat i artiklarna 3.3, 15.1, 28.4 och 75.1 g i den förordningen ska inte tolkas som att

de inbegriper Förenade kungariket med avseende på Nordirland.

25. Avfall

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall (131)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och

förpackningsavfall (132)

(119) EUT L 174, 1.7.2011, s. 88.

(120) EUT L 104, 8.4.2004, s. 1.

(121) EUT L 158, 30.4.2004, s. 7.

(122) EUT L 201, 27.7.2012, s. 60.

(123) EUT L 137, 24.5.2017, s. 1.

(124) EUT L 266, 26.9.2006, s. 1.

(125) EUT L 396, 30.12.2006, s. 1.

(126) EUT L 353, 31.12.2008, s. 1.

(127) EUT L 47, 18.2.2004, s. 1.

(128) EUT L 309, 24.11.2009, s. 1.

(129) EUT L 70, 16.3.2005, s. 1.

(130) EUT L 167, 27.6.2012, s. 1.

(131) EUT L 190, 12.7.2006, s. 1.

(132) EGT L 365, 31.12.1994, s. 10.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/123

Ds 2020:5

Bilaga 1

234

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1257/2013 av den 20 november 2013 om återvinning av

fartyg och om ändring av förordning (EG) nr 1013/2006 och direktiv 2009/16/EG (133)

— Rådets direktiv 2006/117/Euratom av den 20 november 2006 om övervakning och kontroll av transporter av

radioaktivt avfall och använt kärnbränsle (134)

26. Miljö, energieffektivitet

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 av den 22 oktober 2014 om förebyggande och

hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter (135)

— Rådets förordning (EG) nr 708/2007 av den 11 juni 2007 om användning av främmande och lokalt frånvarande

arter i vattenbruk (136)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 66/2010 av den 25 november 2009 om ett EU-miljömärke (137)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG av den 13 oktober 1998 om kvaliteten på bensin och

dieselbränslen och om ändring av rådets direktiv 93/12/EEG (138)

— Rådets direktiv (EU) 2015/652 av den 20 april 2015 om fastställande av beräkningsmetoder och rapporter-

ingskrav i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG om kvaliteten på bensin och

dieselbränslen (139)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/42/EG av den 21 april 2004 om begränsning av utsläpp av flyktiga

organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa färger och lacker samt

produkter för fordonsreparationslackering och om ändring av direktiv 1999/13/EG (140)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 av den 20 oktober 2010 om fastställande av

skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden (141)

— Rådets förordning (EG) nr 2173/2005 av den 20 december 2005 om upprättande av ett system med Flegtlicenser

för import av timmer till Europeiska gemenskapen (142)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 av den 16 april 2014 om fluorerade växthusgaser

och om upphävande av förordning (EG) nr 842/2006 (143)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 av den 16 september 2009 om ämnen som bryter

ned ozonskiktet (144)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/852 av den 17 maj 2017 om kvicksilver och om

upphävande av förordning (EG) nr 1102/2008 (145)

— Rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom

kontroll av handeln med dem (146)

— Rådets förordning (EEG) nr 3254/91 av den 4 november 1991 om förbud mot användning av rävsax inom

gemenskapen, samt mot införsel av skinn och varor som tillverkats av delar från vissa vilda djurarter med

ursprung i länder där man använder rävsax, eller där djur fångas på ett sätt som inte motsvarar internationella

normer för humana fångstmetoder (147)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1007/2009 av den 16 september 2009 om handel med

sälprodukter (148)

(133) EUT L 330, 10.12.2013, s. 1.

(134) EUT L 337, 5.12.2006, s. 21.

(135) EUT L 317, 4.11.2014, s. 35.

(136) EUT L 168, 28.6.2007, s. 1.

(137) EUT L 27, 30.1.2010, s. 1.

(138) EGT L 350, 28.12.1998, s. 58.

(139) EUT L 107, 25.4.2015, s. 26.

(140) EUT L 143, 30.4.2004, s. 87.

(141) EUT L 295, 12.11.2010, s. 23.

(142) EUT L 347, 30.12.2005, s. 1.

(143) EUT L 150, 20.5.2014, s. 195.

(144) EUT L 286, 31.10.2009, s. 1.

(145) EUT L 137, 24.5.2017, s. 1.

(146) EGT L 61, 3.3.1997, s. 1.

(147) EGT L 308, 9.11.1991, s. 1.

(148) EUT L 286, 31.10.2009, s. 36.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/124

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

235

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1523/2007 av den 11 december 2007 om att förbjuda

utsläppande på marknaden samt import till eller export från gemenskapen av päls av katt och hund och varor

som innehåller sådan päls (149)

— Rådets direktiv 83/129/EEG av den 28 mars 1983 om införsel i medlemsstaterna av skinn från vissa sälungar och

produkter av sådana skinn (150)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 106/2008 av den 15 januari 2008 om ett gemenskapsprogram

för energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning (151)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1222/2009 av den 25 november 2009 om märkning av däck

vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar (152)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att

fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (153)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för

energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU (154)

27. Marin utrustning

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/90/EU av den 23 juli 2014 om marin utrustning och om

upphävande av rådets direktiv 96/98/EG (155)

28. Järnvägstransport

— Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/797 av den 11 maj 2016 om driftskompatibiliteten hos

järnvägssystemet inom Europeiska unionen (156), i den mån det rör villkoren och de tekniska specifikationerna för

utsläppandet på marknaden, ibruktagandet och fri rörlighet för järnvägsprodukter

29. Livsmedel – allmänt

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och

krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om

förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (157)

Hänvisningen till medlemsstat i artikel 29.1 andra stycket i den förordningen ska inte tolkas som att den inbegriper

Förenade kungariket med avseende på Nordirland.

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av

livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG)

nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets

direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG,

kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004 (158)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden

och hälsopåståenden om livsmedel (159)

30. Livsmedel – hygien

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda

hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (160)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien (161)

(149) EUT L 343, 27.12.2007, s. 1.

(150) EGT L 91, 9.4.1983, s. 30.

(151) EUT L 39, 13.2.2008, s. 1.

(152) EUT L 342, 22.12.2009, s. 46.

(153) EUT L 285, 31.10.2009, s. 10.

(154) EUT L 198, 28.7.2017, s. 1.

(155) EUT L 257, 28.8.2014, s. 146.

(156) EUT L 138, 26.5.2016, s. 44.

(157) EGT L 31, 1.2.2002, s. 1.

(158) EUT L 304, 22.11.2011, s. 18.

(159) EUT L 404, 30.12.2006, s. 9.

(160) EUT L 139, 30.4.2004, s. 55.

(161) EUT L 139, 30.4.2004, s. 1.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/125

Ds 2020:5

Bilaga 1

236

— Rådets direktiv 89/108/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om

djupfrysta livsmedel (162)

31. Livsmedel – ingredienser, spår, restsubstanser, handelsnormer

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1331/2008 av den 16 december 2008 om fastställande av ett

enhetligt förfarande för godkännande av livsmedelstillsatser, livsmedelsenzymer och livsmedelsaromer (163)

Hänvisningen till medlemsstat i artikel 3.1 i den förordningen ska inte tolkas som att den inbegriper Förenade

kungariket med avseende på Nordirland.

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1332/2008 av den 16 december 2008 om livsmedelsenzymer

och om ändring av rådets direktiv 83/417/EEG, rådets förordning (EG) nr 1493/1999, direktiv 2000/13/EG,

rådets direktiv 2001/112/EG samt förordning (EG) nr 258/97 (164)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1333/2008 av den 16 december 2008 om livsmedels-

tillsatser (165)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1334/2008 av den 16 december 2008 om aromer och vissa

livsmedelsingredienser med aromgivande egenskaper för användning i och på livsmedel och om ändring av rådets

förordning (EEG) nr 1601/91, förordningarna (EG) nr 2232/96 och (EG) nr 110/2008 samt direktiv

2000/13/EG (166)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46/EG av den 10 juni 2002 om tillnärmning av medlemsstaternas

lagstiftning om kosttillskott (167)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1925/2006 av den 20 december 2006 om tillsättning av

vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen i livsmedel (168)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2065/2003 av den 10 november 2003 om rökaromer som

används eller är avsedda att användas i eller på livsmedel (169)

Hänvisningen till medlemsstat i artikel 7.2 i den förordningen ska inte förstås så att den inbegriper Förenade

kungariket med avseende på Nordirland.

— Rådets förordning (EEG) nr 315/93 av den 8 februari 1993 om fastställande av gemenskapsförfaranden för

främmande ämnen i livsmedel (170)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2283 av den 25 november 2015 om nya livsmedel och om

ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 och upphävande av Europaparlamentets

och rådets förordning (EG) nr 258/97 och kommissionens förordning (EG) nr 1852/2001 (171)

— Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 609/2013 av den 12 juni 2013 om livsmedel avsedda för

spädbarn och småbarn, livsmedel för speciella medicinska ändamål och komplett kostersättning för viktkontroll

och om upphävande av rådets direktiv 92/52/EEG, kommissionens direktiv 96/8/EG, 1999/21/EG, 2006/125/EG

och 2006/141/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/39/EG och kommissionens förordningar

(EG) nr 41/2009 och (EG) nr 953/2009 (172)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/4/EG av den 22 februari 1999 om kaffe‐ och cikoriaextrakt (173)

— Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/36/EG av den 23 juni 2000 om kakao- och chokladvaror avsedda

som livsmedel (174)

— Rådets direktiv 2001/110/EG av den 20 december 2001 om honung (175)

(162) EGT L 40, 11.2.1989, s. 34.

(163) EUT L 354, 31.12.2008, s. 1.

(164) EUT L 354, 31.12.2008, s. 7.

(165) EUT L 354, 31.12.2008, s. 16.

(166) EUT L 354, 31.12.2008, s. 34.

(167) EGT L 183, 12.7.2002, s. 51.

(168) EUT L 404, 30.12.2006, s. 26.

(169) EUT L 309, 26.11.2003, s. 1.

(170) EGT L 37, 13.2.1993, s. 1.

(171) EUT L 327, 11.12.2015, s. 1.

(172) EUT L 181, 29.6.2013, s. 35.

(173) EGT L 66, 13.3.1999, s. 26.

(174) EGT L 197, 3.8.2000, s. 19.

(175) EGT L 10, 12.1.2002, s. 47.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 29/126

31.1.2020

Ds 2020:5

Bilaga 1

237

— Rådets direktiv 2001/111/EG av den 20 december 2001 om vissa former av socker avsedda som livsmedel (176)

— Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 av den 7 juni 2011 om tillämpningsföreskrifter för

rådets förordning (EG) nr 1234/2007 vad gäller sektorn för frukt och grönsaker och sektorn för bearbetad frukt

och bearbetade grönsaker (177)

— Kommissionens förordning (EG) nr 1295/2008 av den 18 december 2008 om import av humle från tredjeland (178)

— Kommissionens förordning (EG) nr 1375/2007 av den 23 november 2007 om import av restprodukter från

tillverkningen av majsstärkelse från Förenta staterna (179)

— Rådets direktiv 2001/112/EG av den 20 december 2001 om fruktjuice och vissa liknande produkter avsedda som

livsmedel (180)

— Rådets direktiv 2001/113/EG av den 20 december 2001 om sylt, gelé och marmelad samt sötad kastanjepuré

avsedda som livsmedel (181)

— Rådets direktiv 2001/114/EG av den 20 december 2001 om vissa former av hållbarhetsbehandlad, helt eller delvis

dehydratiserad mjölk avsedd som livsmedel (182)

— Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2203 av den 25 november 2015 om tillnärmning av

medlemsstaternas lagstiftning om kaseiner och kaseinater avsedda som livsmedel och om upphävande av rådets

direktiv 83/417/EEG (183)

— Avdelning V kapitel IV i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013

om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av

rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005

och (EG) nr 485/2008 (184)

— Del II avdelning II kapitel I avsnitt 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den

17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande

av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (185)

32. Material som kommer i kontakt med livsmedel

— Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1935/2004 av den 27 oktober 2004 om material och

produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och om upphävande av direktiven 80/590/EEG och

89/109/EEG (186)

Hänvisningen till medlemsstat i artikel 9.1 i den förordningen ska inte tolkas som att den inbegriper Förenade

kungariket med avseende på Nordirland.

— Rådets direktiv 84/500/EEG av den 15 oktober 1984 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om

keramiska produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel (187)

33. Livsmedel – övriga

— Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/2/EG av den 22 februari 1999 om tillnärmning av medlemsstaternas

lagar om livsmedel och livsmedelsingredienser som behandlats med joniserande strålning (188)

(176) EGT L 10, 12.1.2002, s. 53.

(177) EUT L 157, 15.6.2011, s. 1.

(178) EUT L 340, 19.12.2008, s. 45.

(179) EUT L 307, 24.11.2007, s. 5.

(180) EGT L 10, 12.1.2002, s. 58.

(181) EGT L 10, 12.1.2002, s. 67.

(182) EGT L 15, 17.1.2002, s. 19.

(183) EUT L 314, 1.12.2015, s. 1.

(184) EUT L 347, 20.12.2013, s. 549.

(185) EUT L 347, 20.12.2013, s. 671.

(186) EUT L 338, 13.11.2004, s. 4.

(187) EGT L 277, 20.10.1984, s. 12.

(188) EGT L 66, 13.3.1999, s. 16.

SV

Europeiska unionens officiella tidning

31.1.2020

L 29/127

Ds 2020:5

Bilaga 1