MSBFS 2014:2

Myndigheten för samhällsskydd och

beredskaps författningssamling

1

Utgivare: Key Hedström, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

ISSN 2000-1886

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

Utkom från trycket

den 13 mars 2014

Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps

allmänna råd om skyldigheter vid farlig verksamhet;

beslutade den 4 mars 2014.

Dessa allmänna råd ansluter till de skyldigheter som gäller vid farlig

verksamhet enligt 2 kap. 4 § lagen (2003:778)¹ om skydd mot olyckor och

därtill relaterade bestämmelser i lagen och förordningen (2003:789)² om

skydd mot olyckor. Även 1 kap. 3 och 7 §

och 5 kap. 1 § i lagen berörs med

kopplingen till farlig verksamhet.

Termer och uttryck

som används i lagen eller förordningen om skydd mot

olyckor har samma betydelse här.

Statens räddningsverks allmänna råd och kommentarer om skyldigheter vid

farlig verksamhet (SRVFS 2004:8) upphör samtidigt att gälla.

Allmänna råd har en annan juridisk status än föreskrifter. Allmänna råd är

inte tvingande. Deras funktion är att förtydliga innebörden i lag, förordning

eller myndighetsföreskrifter och att ge generella rekommendationer om

deras tillämpning.

Allmänna råd är markerade med grå bakgrund.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

CECILIA NYSTRÖM

Mikael Eriksson

(Avdelningen för risk- och sårbarhetsreducerande arbete)

¹ Lagen senast ändrad 2010:1908

² Förordningen senast ändrad 2013:321

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

2

Inledande översikt

Vid en anläggning där verksamheten innebär fara för att en olycka ska

orsaka allvarliga skador på människor eller miljön, är ägaren eller den som

utövar verksamheten skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta

beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta nödvändiga

åtgärder för att hindra eller begränsa sådana allvarliga skador.

Verksamhetsutövaren är även skyldig att analysera riskerna för sådana

olyckor. Skyldigheterna gäller även flygplatser som har meddelats

drifttillstånd enligt 6 kap. 8 § första stycket luftfartslagen (2010:500).

Ovanstående skyldigheter anges i 2 kap. 4 § lagen (2003:778) om skydd mot

olyckor (LSO), och de anläggningar som omfattas av bestämmelserna

benämns farlig verksamhet i LSO.

Länsstyrelsen beslutar enligt 2 kap. 3 § förordningen (2003:789) om skydd

mot olyckor (FSO), efter samråd med kommunen, vilka anläggningar som

är farlig verksamhet.

Vid farlig verksamhet gäller även bestämmelser om varning³, underrättelse⁴

vid utsläpp av giftiga eller skadliga ämnen och information⁵ om olycka.

Bestämmelserna gäller även vid överhängande fara för olycka.

Farlig verksamhet

Det är verksamheten, inte anläggningen, som är farlig till sin natur och som

innebär att den enskilde måste vidta ytterligare åtgärder utöver de som

framgår av 2 kap. 2 § LSO.⁶

Verksamheten bör ha en sådan omfattning och inneboende fara att det kan

anses skäligt att ställa krav på kompletterande beredskap och åtgärder

utöver kommunens beredskap för räddningsinsatser⁷ för att den ska

betraktas som farlig verksamhet enligt 2 kap. 4 § LSO.

Syftet med den kompletterande beredskapen och de övriga nödvändiga

åtgärder som ska vidtas enligt skyldigheterna vid farlig verksamhet är att

hindra eller begränsa allvarliga skador på människor eller miljön i samband

med en olycka⁸ eller överhängande fara⁹ för en olycka. Skyldigheterna vid

farlig verksamhet reglerar således inte sådana åtgärder som kan vidtas för att

förebygga att en olycka uppstår. Sådana olycksförebyggande åtgärder

regleras i andra bestämmelser än 2 kap. 4 § LSO.

³2 kap. 1 § LSO och 2 kap. 5 § FSO

⁴ 2 kap. 5 § LSO

⁵ 2 kap. 4 § FSO

⁶ Jfr. prop. 2002/03:119 s. 105

⁷ Jfr. 1 kap. 3 § och 3 kap. 8 § LSO

⁸ Jfr. prop. 2002/03:119 s. 68, definition av olycka

⁹ Jfr. prop. 2002/03:119 s. 69, definition av överhängande fara

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

3

Allvarliga skador på människor

Med allvarliga skador på människor bör i detta sammanhang menas

dödsfall eller svåra skador som kräver vård och rehabilitering.

Såväl fara för allvarliga skador på människor inom anläggningen som på

människor som vistas utanför och i anläggningens omgivning bör beaktas.

Vid bedömningen av om allvarliga skador på människor kan uppstå bör

särskild hänsyn tas till om det i omgivningen finns någon känslig

verksamhet eller boendeform, t.ex. barnomsorg, skola, äldreboende eller

vårdinrättning.

Allvarliga skador på miljön

Med miljö menas i LSO endast naturmiljö, dvs. mark- och vattenområde.¹⁰

Vid bedömningen av om allvarliga skador på miljön kan uppstå bör

följande parametrar beaktas.

 Ämnenas farlighet, vilken bestäms av deras kemiska och fysikaliska

egenskaper.

 Vilka mängder av farliga ämnen som hanteras.

 Spridningsförutsättningarna, som exempelvis kan bero på markens

egenskaper, grund- och ytvattnets rörelser samt de meteorologiska

förhållandena.

 Områdets känslighet och skyddsvärde.

Vid bedömningen av om allvarliga skador på miljön kan uppstå bör särskild

hänsyn tas till om det i omgivningen finns vattenskyddsområde eller annat

område för skydd av miljön.

Länsstyrelsens beslut och anläggningar som bör omfattas

Länsstyrelsen beslutar, efter samråd med kommunen, vilka anläggningar

som är farlig verksamhet.¹¹ Bestämmelserna i förvaltningslagen (1986:223)

är grundläggande för beslutet. Av särskild vikt är att det i beslutet framgår

vad i verksamheten som bedöms innebära fara för att en olycka ska orsaka

allvarliga skador på människor eller miljön och de skäl i övrigt som gör att

anläggningen behöver omfattas av bestämmelserna i 2 kap. 4 § LSO.

Länsstyrelsen bör i samrådet med kommunen inhämta synpunkter från

kommunens organisation för räddningstjänst och organisation för miljö-

och hälsoskydd.

¹⁰ Jfr. prop. 1998/99:64 s. 59

¹¹ 2 kap. 3 § FSO

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

4

Vid behov bör även samråd ske med andra, för den aktuella anläggningen,

berörda myndigheter.

Som underlag till länsstyrelsens beslut kan befintliga analyser av risker för

den aktuella anläggningen användas om de bedöms vara aktuella. I annat

fall bör länsstyrelsen, i samråd med kommunen, ta fram ett sådant aktuellt

beslutsunderlag.

Länsstyrelsen bör regelbundet och minst vart femte år gå igenom och

bedöma om de anläggningar som beslutats som farlig verksamhet fortsatt

ska omfattas, med tanke på eventuella förändringar i verksamheten eller i

anläggningens omgivning.

Anläggningar som hanterar farliga ämnen

Anläggningar med verksamhet som omfattas av lagen (1999:381) om

åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga

kemikalieolyckor (Sevesolagen) bör vara farlig verksamhet.¹²

Det kan även finnas andra anläggningar där det i verksamheten hanteras

farliga ämnen, utan att Sevesolagen är tillämplig, som gör att de bör vara

farlig verksamhet. Bedömningen av dessa anläggningar bör ske från fall

till fall beroende på verksamhetens inneboende fara, omfattning,

lokalisering samt förutsättningarna i omgivningen.¹³ Den fara som

hantering av giftiga gaser innebär bör särskilt beaktas.

Exempel på anläggningar som kan vara aktuella är anläggningar där farliga

ämnen produceras eller hanteras, depåer/terminaler/lager för sådana farliga

ämnen, hamnar med t.ex. oljehantering, rangerbangårdar för uppställning av

vagnar med farliga ämnen och rörledningssystem för farliga ämnen.¹⁴

Dammanläggningar ¹⁵

Dammar och andra vattenanläggningar med en sådan uppdämd

vattenvolym eller som innehåller vatten och avfall från gruvverksamhet¹⁶ i

en sådan mängd eller med ett sådant innehåll att allvarliga skador kan

uppstå på människor eller miljön vid dammbrott bör vara farlig

verksamhet.¹⁷

Vägledande vid bedömningen bör vara den utredning och klassificering

som gjorts med avseende på konsekvenser vid dammbrott.

¹² Jfr. 2 § Sevesolagen, definition av allvarlig kemikalieolycka

¹³ Jfr. prop. 2002/03:119 s. 54-55

¹⁴ Jfr. prop. 2002/03:119 s. 54

¹⁵ Jfr. prop. 2002/03:119 s. 54

¹⁶ Jfr. riskanläggning enligt 10 § förordningen (2013:319) om utvinningsavfall

¹⁷ Jfr. även prop. 2013/14:38 s. 18-19, definition av begreppet damm

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

5

Utgångspunkten bör vara att dammar i konsekvensklass 1+ och 1 enligt

kraftföretagens och gruvindustrins riktlinjer för dammsäkerhet¹⁸ bör vara

farlig verksamhet.¹⁹

Kärntekniska anläggningar

Kärntekniska anläggningar, enligt definitionen i lagen (1984:3) om

kärnteknisk verksamhet, bör vara farlig verksamhet.

Gruvor ²⁰

Gruvor med pågående gruvdrift med brytning under jord bör vara farlig

verksamhet.

Flygplatser

Flygplatser som har meddelats drifttillstånd enligt 6 kap. 8 § första stycket

luftfartslagen (2010:500) omfattas direkt eftersom de anges särskilt i 2 kap.

4 § LSO. Därmed behövs inte något särskilt beslut från länsstyrelsen för

dessa. Transportstyrelsen utfärdar drifttillstånden för flygplatser.²¹

Analys av riskerna för allvarliga olyckor

Verksamhetsutövaren vid en farlig verksamhet är skyldig att analysera

riskerna för sådana olyckor som kan orsaka allvarliga skador på människor

eller miljön.²²

I förarbetena²³ till LSO sägs följande om analysen av riskerna.

 Analysen bör i första hand kunna tjäna som underlag för bedömningen

av vilken beredskap för effektiva räddningsinsatser som behöver

upprätthållas vid anläggningen för att komplettera den kommunala

insatsberedskapen.

 Analysen bör innehålla en beskrivning av möjliga scenarier för sådana

olyckor som skulle kunna medföra allvarliga skador på människor eller

miljön.

 En sammanställning bör göras av sådana händelser som skulle kunna

bidra till uppkomsten av scenarierna, även händelser som kan inträffa

utanför verksamheten bör beaktas.

 Analysen bör innehålla en bedömning av hur omfattande och svåra

konsekvenserna skulle kunna bli för människor eller miljön av de

olyckor som beskrivits.

¹⁸ Aktuella utgåvor RIDAS 2012 och GruvRIDAS 2012

¹⁹ Jfr. även prop. 2013/14:38 s. 24-25, dammsäkerhetsklass A och B

²⁰ Jfr. prop. 2002/03:119 s. 54

²¹ Jfr. 6 kap. 6 § Luftfartsförordningen (2010:770)

²² 2 kap. 4 § LSO

²³ Jfr. prop. 2002/03:119 s. 105-106

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

6

 Sannolikheten för att olyckor av det slaget skulle kunna inträffa eller

omständigheterna under vilka det kan ske bör anges.

 Analysen ska hållas aktuell och på begäran kunna redovisas till

kommunen.

Verksamhetsutövaren bör i övrigt avgöra inriktning, omfattning och

avgränsning av analysen av riskerna baserat på typ av anläggning och

aktuell fara för olyckor.

Analysen av riskerna bör innehålla hela skalan av möjliga scenarier för

sådana olyckor som kan medföra allvarliga skador på människor eller

miljön, från mer sannolika scenarier till värsta trovärdiga scenario.

Fokus i analysen av riskerna bör vara att bedöma och beskriva vilka

konsekvenser för människor och miljön som identifierade scenarier för

olyckor kan medföra, inklusive vilka områden som kan påverkas.

Analysen av riskerna bör leda till en slutsats och bedömning av behovet av

beredskap och övriga nödvändiga åtgärder för att kunna hindra eller

begränsa allvarliga skador på människor eller miljön vid en olycka.

Verksamhetsutövaren bör inhämta synpunkter från kommunen inför

genomförandet av analysen av riskerna.

För att göra analysen av riskerna tillgänglig och tillförlitlig som

beslutsunderlag bör

 analysens syfte, mål och avgränsningar beskrivas,

 valet av analysmetod motiveras,

 analysen beskriva och hantera osäkerheter,

 analysen vara kontrollerbar, repeterbar och möjlig att följa, t.ex. bör

bedömningar och vägval, som görs i analysen, beskrivas och motiveras,

 referenser anges,

 en granskning av analysen göras av någon med relevant sakkunskap

som inte deltagit i analysarbetet.

Verksamhetsutövaren bör ha rutiner för hur analysen av riskerna ska

genomföras och hållas aktuell. Rutinerna bör bland annat klargöra ansvaret

för genomförandet samt vilken kompetens som behövs i analysarbetet.

Verksamhetsutövaren bör vart femte år, eller tidigare om det finns

särskilda skäl, se över analysen av riskerna och ta ställning till om den

behöver förnyas. Särskilda skäl bör vara förändringar i verksamheten eller

i anläggningens omgivning.

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

7

Beredskap och övriga nödvändiga åtgärder

Analysen av riskerna ger underlag för bedömning av vilken beredskap och

övriga nödvändiga åtgärder som ägaren eller verksamhetsutövaren behöver

vidta för att komplettera kommunens beredskap för räddningsinsatser.²⁴

Ägaren eller verksamhetsutövaren bör i samråd med kommunen och andra

berörda analysera och bedöma vilken beredskap och förmåga till

räddningsinsatser samt andra åtgärder som behövs för att kunna hindra

eller begränsa allvarliga skador på människor eller miljön i samband med

olycka eller överhängande fara för olycka. Samrådet bör leda fram till

vilken kompletterande beredskap för räddningsinsatser som ägaren eller

verksamhetsutövaren ska hålla eller bekosta, och vilka övriga nödvändiga

åtgärder som behöver vidtas.

Utöver skyldigheterna vid farlig verksamhet finns i LSO också krav på

ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar att i

skälig omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för

livräddning vid brand eller annan olycka.²⁵ Där dessa bestämmelser är

tillämpliga är de således grundläggande avseende den typen av utrustning.

I skälig omfattning

De krav som ställs på ägaren eller verksamhetsutövaren ska vara skäliga.

Vid bedömningen görs en avvägning mellan kostnaderna för att genomföra

åtgärderna och den nytta de medför. Bedöms en viss beredskap eller annan

åtgärd som skälig, ska den vidtas oavsett ägarens eller verksamhets-

utövarens ekonomiska situation i det enskilda fallet. Intresset att bereda

skydd mot allvarliga skador på människor eller miljön kommer i första

hand. Vad som är en skälig nivå för den kompletterande beredskapen och

övriga nödvändiga åtgärder bedöms från fall till fall beroende på de aktuella

förutsättningarna. Ytterst är skäligheten en fråga som avgörs i en rättslig

prövning.

Hålla eller bekosta

Det är ägaren eller verksamhetsutövaren som svarar för att det finns en

kompletterande beredskap och att övriga nödvändiga åtgärder vidtas som

motsvarar den fara som den farliga verksamheten medför. Beredskapen kan

bestå av egen personal och egendom/utrustning vid anläggningen. En annan

lösning, om detta bedöms lämpligt med tanke på aktuell fara och aktuella

tidsförhållanden, kan vara att ägaren eller verksamhetsutövaren istället

bekostar en utökad kommunal beredskap för räddningsinsatser.

Kombinationer av dessa lösningar kan också förekomma.

Om det vid en anläggning i kommunen har organiserats en särskild enhet för

insatser vid anläggningen, får kommunen träffa avtal med ägaren eller

²⁴ Jfr. prop. 2002/03:119 s. 52 och s. 105-106

²⁵ Jfr. 2 kap. 2 § LSO

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

8

nyttjanderättshavaren till anläggningen om att enheten ska ingå i

kommunens organisation för räddningstjänst.²⁶

Exempel och några kommentarer för olika anläggningar

Beredskap med personal kan exempelvis handla om personal med förmåga

att kunna hindra eller begränsa allvarliga skador på människor eller miljön

(räddningsstyrka), personal för övervakning och bemanning av särskilda

funktioner i verksamheten eller personal för vägledning eller biträde till

kommunens organisation för räddningstjänst.

Anläggningar som hanterar farliga ämnen

Utifrån aktuell fara kan det exempelvis handla om utrustning/inbyggnad för

begränsning av utflöde av farligt ämne, utrustning för omhändertagande och

uppsamling av farligt ämne eller utrustning för släckning av brand och fasta

släckanordningar (utöver 2 kap. 2 § LSO) samt omhändertagande av

förorenat vatten från brandbekämpning. Andra exempel på åtgärder kan vara

varningsanordningar och reservsystem för viktiga funktioner.

Dammanläggningar

För varje älv eller vattendrag med dammar som är farlig verksamhet bör en

samordnad beredskapsplanering²⁷ finnas. Länsstyrelsen bör samordna

denna planering i samarbete med kommuner, dammarnas ägare och

verksamhetsutövare samt andra berörda aktörer. De särskilda älvgrupper

som finns för vissa älvar bör användas för denna samordning.²⁸

Där så bedöms nödvändigt för en effektiv varning bör det finnas särskilda

system och anordningar för att varna allmänheten i händelse av damm-

brott.²⁹

Exempel på andra åtgärder vid en damm kan vara system för övervakning

av överdämning, system för larm till driftcentral vid onormala förhållanden,

reservupplag med fyllnadsmassor samt reservsystem för särskilt viktiga

funktioner såsom öppning av utskovsluckor och övervaknings- och

varningssystem.

Kärntekniska anläggningar

Utifrån de faror som är förknippade med kärntekniska anläggningar handlar

det om beredskap och övriga nödvändiga åtgärder för att kunna hindra och

begränsa utflöde av radioaktiva ämnen och sådana allvarliga skador på

människor och miljön som kan bli följden av ett sådant utflöde.

²⁶ Jfr. 3 kap. 15 § LSO

²⁷ Jfr. Elforsk rapport 05:38, Dammsäkerhet – beredskapsplanering för dammbrott

²⁸ Jfr. prop. 2013/14:38 s. 38-39

²⁹ Jfr. prop. 2013/14:38 s. 40 och Elforsk rapport 11:81, Dammsäkerhet – varning av

allmänheten vid dammbrott

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

9

Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter³⁰ om beredskap vid vissa

kärntekniska anläggningar anger krav på åtgärder från strålskyddssynpunkt.

I LSO och FSO finns också bestämmelser om statens skyldigheter

beträffande räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen och sanering.³¹

Gruvor

Exempel på åtgärder kan vara luftdepåer och säkerhetsrum samt utrustning

för att undsätta personer som blivit instängda.

Flygplatser

Bestämmelserna tar endast sikte på flygtrafikverksamheten. Endast den

personal och utrustning som behövs för en effektiv räddningsinsats i ett

tidigt skede i händelse av ett flyghaveri inom flygplatsens område berörs.³²

Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd³³ om beredskap för

räddningsinsatser samt räddningstjänst på flygplats anger krav på åtgärder

vid vissa flygplatser. Det finns även föreskrifter som omfattar vissa typer av

helikopterflygplatser.³⁴

Planering för räddningsinsatser

Det finns särskilda bestämmelser om att verksamhetsutövaren ska ha en

plan för räddningsinsatser för anläggningar på Sevesolagens högre

kravnivå³⁵ och för riskanläggningar med utvinningsavfall³⁶. För dessa två

typer av anläggningar ska även kommunen upprätta en plan för

räddningsinsatser.³⁷

Kommunens räddningstjänst ska planeras och organiseras så att räddnings-

insatserna kan påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt

sätt.³⁸

Vidare finns också särskilda bestämmelser om nödlägesplaner för transport

av farligt gods på rangerbangårdar³⁹, plan för räddningsinsatser på

flygplatser⁴⁰ samt beredskapsplan vid vissa kärntekniska anläggningar⁴¹.

³⁰ SSMFS 2008:15

³¹ Jfr. 4 kap. LSO och 4 kap. FSO

³² Jfr. SOU 2002:10 s. 229

³³ TSFS 2010:29, senast ändrad genom TSFS 2010:114

³⁴ TSFS 2012:77 och TSFS 2012:79

³⁵ Jfr. 12 § Sevesolagen och 10-11 §§ SRVFS 2005:2

³⁶ Jfr. 57 och 63 §§ förordningen (2013:319) om utvinningsavfall

³⁷ Jfr. 3 kap. 6 § FSO och 14-17 §§ SRVFS 2005:2

³⁸ 1 kap. 3 § LSO

³⁹ Jfr. MSBFS 2012:7 (RID/RID-S del 1 kapitel 1.11)

⁴⁰ Jfr. 3-4 §§ TSFS 2010:29, senast ändrad genom TSFS 2010:114

⁴¹ Jfr. 5 § SSMFS 2008:15

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

10

För alla anläggningar som är farlig verksamhet bör verksamhetsutövaren

och kommunen ha var sin plan för räddningsinsatser som anger de åtgärder

som behöver vidtas för att hindra eller begränsa allvarliga skador på

människor eller miljön. Planeringen bör samordnas i syfte att uppnå en

effektiv och samordnad räddningsinsats. I den samordnade planeringen bör

det bland annat fastställas vilket behov av beredskap och resurser, rutiner

samt vilken typ av kommunikationsutrustning som behövs.

Beredskapsorganisationen och rutiner bör övas regelbundet. Övningarnas

inriktning och innehåll kan variera från gång till gång men ett lämpligt

intervall kan vara en gång per år. Verksamhetsutövaren bör genomföra

övningarna tillsammans och i samråd med kommunen och andra berörda

aktörer.

Planerna för räddningsinsatser bör minst vart tredje år ses över och

uppdateras vid behov.

Information till allmänheten

Det är kommunerna och de statliga myndigheter som ansvarar för

räddningstjänst som ska lämna upplysning om hur varning och information

till allmänheten sker vid allvarliga olyckor.⁴²

Det finns särskilda bestämmelser om att i förväg lämna information till

allmänheten för anläggningar på Sevesolagens högre kravnivå⁴³ och

riskanläggningar med utvinningsavfall⁴⁴. För dessa anläggningar ansvarar

kommunen för informationen men den ska bekostas av

verksamhetsutövaren. Det finns också särskilda bestämmelser om

information vid utsläpp av radioaktiva ämnen.⁴⁵

För alla anläggningar som är farlig verksamhet, där människor kan skadas

allvarligt vid en olycka, bör information i förväg lämnas till allmänheten

om vilka säkerhetsåtgärder som ska vidtas och hur man ska agera vid en

olycka. Om inte kommunen eller länsstyrelsen har det utpekade ansvaret

bör verksamhetsutövaren ansvara för denna information i samråd med

kommunen.

Informationen till allmänheten bör minst vart femte år ses över och

uppdateras vid behov.

Verksamhetsutövaren bör även informera de som finns inom

anläggningens område om vilka säkerhetsåtgärder som ska vidtas och hur

de ska agera vid en olycka.

⁴² Jfr. 1 kap. 7 § LSO och prop. 2002/03:119 s. 103

⁴³ Jfr. 14 § Sevesolagen och 12-13 §§ SRVFS 2005:2

⁴⁴ Jfr. 77-79 §§ förordningen (2013:319) om utvinningsavfall

⁴⁵ Jfr. 4 kap. 17-20 §§ FSO

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

11

Varning

Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en brand eller om

en olycka som innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för någons

hälsa eller för miljön ska, om det är möjligt, varna de som är i fara och vid

behov tillkalla hjälp.⁴⁶ Detsamma gäller den som får kännedom om att det

föreligger en överhängande fara för en brand eller en sådan olycka.

För varning får den som äger eller utövar farlig verksamhet, efter

kommunens medgivande, använda de varningsanordningar som installerats

för varning av befolkningen under höjd beredskap och vid olyckor i fred.⁴⁷

Ägaren eller verksamhetsutövaren får därmed möjlighet att själv aktivera

varnings- och informationssystemet.

Kommunen bör ge medgivande att använda varningsanordningarna till

sådana anläggningar med farlig verksamhet där det finns ett behov av

skyndsam varning för att hindra och begränsa allvarliga skador i samband

med en olycka, t.ex. verksamhet med hantering av giftiga gaser.

Innan ett medgivande ges bör kommunen och ägaren eller verksamhets-

utövaren vara överens om när och vid vilka olyckor, eller överhängande

fara för olycka, som varningssystemet ska aktiveras.

Kommunens medgivande bör dokumenteras skriftligt.

Ägaren eller verksamhetsutövaren bör komplettera utrustningen så att

signalen viktigt meddelande (VM) kan aktiveras direkt från anläggningen.

Signalen VM och meddelande i radio och TV utgör tillsammans ”Viktigt

meddelande till allmänheten” (VMA). Signalen underrättar människor om

att en olycka har inträffat vid en anläggning, eller att överhängande fara för

olycka råder. Signalen uppmanar allmänheten att söka skydd inomhus och

lyssna på radio. Signalen åtföljs av ett meddelande i radio och TV.

Verksamhetsutövaren bör i förväg ha vidtagit förberedande åtgärder och

fastställt hur varning ska gå till samt ha fastställda rutiner för detta. För att

varnings- och informationssystemet ska fungera tillfredställande bör

larmplaner, åtgärdslistor och underlag för meddelanden som ska sändas

utarbetas i förväg.

Varningsrutinerna bör minst vart tredje år ses över och uppdateras vid

behov.

⁴⁶ Jfr. 2 kap. 1 § LSO

⁴⁷ Jfr. 2 kap. 5 § FSO

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

12

Underrättelse och information till myndigheter

Underrättelseskyldigheten ⁴⁸

Vid utsläpp av giftiga eller skadliga ämnen⁴⁹ från en farlig verksamhet ska

verksamhetsutövaren underrätta länsstyrelsen, polismyndigheten och

kommunen om utsläppet påkallar särskilda åtgärder till skydd för

allmänheten.

Underrättelse ska också lämnas om det föreligger

överhängande fara för ett sådant utsläpp.

Särskilda åtgärder till skydd för allmänheten kan vara utrymning,

avspärrning eller en uppmaning till människor att bege sig inomhus.

Verksamhetsutövaren bör ha rutiner för denna underrättelse.

Verksamhetsutövaren underrättar normalt SOS Alarm som i sin tur larmar

kommunens organisation för räddningstjänst, polismyndigheten och

länsstyrelsen samt andra aktörer vid behov.

Informationsskyldigheten ⁵⁰

Om en olycka som kan orsaka allvarliga skador på människor eller miljön

inträffar vid en farlig verksamhet eller om en överhängande fara för en

sådan olycka förelegat, ska anläggningens ägare eller verksamhetsutövaren

omgående informera den kommun där anläggningen är belägen och

Myndigheten för samhällskydd och beredskap om

1. omständigheterna kring olyckan eller den befarade olyckan,

2. vilka farliga ämnen som finns i anläggningen och som kan orsaka

allvarliga skador på människor eller i miljön och om några av dessa

ämnen läckt ut,

3. de uppgifter som finns tillgängliga för att möjliggöra en bedömning av

följderna för människor och miljö, samt

4. vilka räddningsåtgärder som vidtagits.

Så snart det kan ske ska information också lämnas om

1. vilka sanerings- och restaureringsåtgärder som planeras för att begränsa

följderna, samt

2. vilka åtgärder som planeras för att förhindra att en olycka inträffar igen.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska omgående informera

regeringen och andra berörda myndigheter om sådana olyckor eller befarade

olyckor som kan orsaka allvarliga skador på människor eller miljön.

⁴⁸ 2 kap. 5 § LSO

⁴⁹ Jfr. prop. 1985/86:170, s. 46

⁵⁰ 2 kap. 4 § FSO

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

13

Ägaren eller verksamhetsutövaren bör ha rutiner för denna

informationslämning.

Informationen till kommunen bör lämnas till kommunens organisation för

räddningstjänst.

Informationen till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bör

lämnas till myndighetens tjänsteman i beredskap (TiB).

Informationsskyldigheten utgår från de faror för olyckor som legat till grund

för länsstyrelsens bedömning och beslut om att anläggningen ska vara farlig

verksamhet. De scenarier för olyckor som bedömts kunna medföra

allvarliga skador i analysen av riskerna utgör också ett grundläggande

underlag för att avgöra vid vilka tillfällen som den aktuella informationen

ska lämnas.

Tillsyn

Tillsynen utövas av kommunen inom kommunens område och av

länsstyrelsen inom länet. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

utövar den centrala tillsynen.⁵¹

Tillsynen bör, där det är lämpligt, samordnas med tillsyn enligt annan

närliggande lagstiftning som är tillämplig på den aktuella anläggningen.⁵²

Tillsynsmyndigheten enligt LSO bör när detta är aktuellt samråda med

andra berörda tillsynsmyndigheter. På så sätt bör också tillgång till särskild

kompetens i tillsynen kunna säkerställas för olika typer av anläggningar.

Exempel på närliggande lagar är lagen (1999:381) om åtgärder för att

förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor,

miljöbalken (1998:808), arbetsmiljölagen (1977:1160), lagen (2010:1011)

om brandfarliga och explosiva varor, lagen (1984:3) om kärnteknisk

verksamhet och luftfartslagen (2010:500).

⁵¹ Jfr. 5 kap. 1 § LSO

⁵² Jfr. prop. 2002/03:119 s. 73

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

14

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

15

Allmänna råd

MSBFS

2014:2

16

Beställningsadress:

Norstedts Juridik AB/Fritzes, 106 47 Stockholm

Telefon 08-598 191 90, www.fritzes.se