SOU 2002:10

Reformerad räddningstjänstlagstiftning

Sammanfattning

Inledning (avsnitt 1)

Utredningsuppdraget har syftat till att förslag skall lämnas till en reformerad räddningstjänstlagstiftning. I uppdraget har ingått att modernisera den nuvarande lagstiftningen och att minska detaljregleringen av den kommunala räddningstjänsten. I utredningsuppdraget har vidare ingått att precisera skyldigheter för stat, kommun och enskilda inom räddningstjänstområdet och att tydliggöra förhållandet mellan räddningstjänstlagstiftningens bestämmelser och annan lagstiftning, som reglerar olycks- och skadeförebyggande verksamhet. I uppdraget har också ingått att ge förslag till hur kommunernas olycks- och skadeförebyggande verksamhet skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt och att se över vissa frågor som rör sjuktransporter, kompetens hos och utbildning av kommunal räddningstjänstpersonal samt miljöräddningstjänst till sjöss.

Den nuvarande räddningstjänstlagstiftningen – en bakgrund

(avsnitt 2)

Den nuvarande räddningstjänstlagstiftningen tar sikte på hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. Räddningstjänsten delas in i kommunal räddningstjänst och statlig räddningstjänst. Statlig räddningstjänst avser endast åtgärder i vissa speciella fall och omfattar fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänsterna, efterforskning av försvunna personer i vissa fall samt miljöräddningstjänst till sjöss och räddningstjänst i samband med utsläpp av radioaktiva ämnen. Staten svarar också för sanering efter sådana utsläpp. Staten har genom polisen, Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Kustbevakningen samt länsstyrelserna ansvaret för dessa slag av räddningstjänst. Den kommunala räddningstjänsten är mer allmän och omfattar all offentlig räddningstjänst som inte är statlig

sådan, t.ex. vid bränder, explosioner, skred, ras översvämningar, oväder och utflöde av skadliga ämnen.

Såväl statlig som kommunal räddningstjänst definieras såsom den verksamhet som staten eller kommunerna skall svara för vid olyckor och överhängande fara för olyckor för att hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön. Begreppet räddningstjänst innefattar således inte åtgärder för att förebygga olyckor eller skador. Enligt räddningstjänstlagstiftningen skall kommunen svara för att åtgärder vidtas för att förebygga bränder och skador till följd av bränder. I övrigt gäller att det läggs en skyldighet på kommunen att, utan eget ansvar, främja olycks- och skadeförebyggande verksamhet i kommunen.

Målsättningen för samhällets räddningstjänst, såsom det är formulerat i lagstiftningen, är att de skilda räddningstjänstinsatserna statliga som kommunala - skall kunna påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. Det innebär ett allmänt krav på att verksamheten skall planeras och organiseras så att målsättningen uppfylls. Kommunerna och de statliga myndigheter, som svarar för räddningstjänst, har att samarbeta med varandra och med andra som berörs av denna. Alla i samhället tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas.

För varje räddningsinsats skall det finnas en räddningsledare, som har att leda insatsen och bestämma hur den skall bedrivas och vilka räddningsåtgärder som skall vidtas. Syftet med att en räddningsledare skall utses är att räddningsinsatsen skall bli så effektiv som möjligt och att det inte får råda någon tvekan om vem som har den absoluta ledningen av insatsen. Räddningsledaren har i detta syfte givits särskilda befogenheter i sin ledning av räddningsinsatsen. Det är bl.a. fråga om åtgärder som innefattar myndighetsutövning.

Generellt kan sägas att ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan staten och kommunerna när det gäller räddningstjänst innebär att staten genom lagstiftning formulerar krav på hur räddningstjänsten skall organiseras och bedrivas samt fördelar ansvar, uppgifter och befogenheter samt resurser mellan stat och kommun. Staten ansvarar för räddningstjänståtgärder som fordrar särskilda resurser eller speciellt kunnande. Staten ger ersättning till kommunerna för stora och kostnadskrävande räddningsinsatser eller saneringsåtgärder. Staten svarar också för utbildning av personal inom det kommunala räddningstjänstområdet.

Kommunerna har generellt sett ett allmänt ansvar för räddningsinsatser och skall utföra de åtgärder som bäst kan skötas på

lokal nivå. Kommunen har också att svara för att skadeförebyggande åtgärder vidtas inom kommunen. Principen om kommunal självstyrelse skall emellertid ligga till grund för de åtgärder som statsmakterna ålägger kommunerna inom räddningstjänstområdet.

Utgångspunkter för en reformerad räddningstjänstlagstiftning

(avsnitt 3)

Förutom behovet av en modernisering och en minskad detaljreglering har det framhållits att räddningstjänstlagstiftningen behöver förtydligas i olika hänseenden. Det gäller bl.a. målsättningen för räddningstjänstverksamheten En rådande uppfattning är att den nuvarande lagstiftningen inte på ett adekvat sätt återspeglar de uppgifter eller de principer med avseende på bl.a. den inriktning, som bör vara grundläggande för räddningstjänstverksamheten. Inte heller återspeglas den fördelning av ansvaret för skydd mot olyckor som bör gälla mellan enskilda och det offentliga.

Den enskildes ansvar för sitt liv, sin egendom och för hur miljön påverkas bör tydliggöras. Kraven har också ökat på att offentliga åtgärder vidtas för att genom förebyggande åtgärder förhindra olyckor och begränsa skador. Dessa åtgärder har kommit att spela en helt annan roll i räddningstjänstverksamheten än tidigare. De inriktas på i princip alla slag av olyckor som kan drabba människor, egendom eller miljön och berör på olika sätt räddningstjänstområdet utan att det på ett adekvat sätt återspeglas i den nuvarande lagstiftningen.

Modernisering och minskad detaljreglering (avsnitt 4)

Nationella mål

Frågan om att ange nationella mål eller effektmål för verksamheten inom räddningstjänstområdet har diskuterats i olika sammanhang. Utredningen har funnit att övergripande nationella mål bör anges för verksamheten. Dessa bör vara den politiska styrning och utgöra de riktmärken som staten ger för att åtgärder skall vidtas till skydd mot olyckor. Skyddet skall innefatta inte bara räddningsinsatser utan även olycksförebyggande åtgärder.

Genom att i lagstiftningen ange nationella mål för den kommunala räddningstjänstverksamheten ges enligt Utredningens mening kommunerna i enlighet med principen om kommunal självstyrelse ökade möjligheter till en lokal anpassning av organisation och di-

mensionering av räddningstjänstverksamheten. Utredningen har noterat att den nuvarande starka styrningen av den kommunala räddningstjänstverksamheten genom en detaljerad lagstiftning med inriktning på räddningstjänstens organisation och genomförande begränsar de kommunala politikernas möjligheter att själva utveckla en funktionell kommunal räddningstjänst med utgångspunkt i de lokala förhållandena. Detaljregleringen minskar enligt Utredningens mening förutsättningarna för flexibilitet i verksamheten och låser möjligheterna till önskvärda förändringar med hänsyn till utvecklingen i samhället.

Målsättningen för samhällets räddningstjänst bör enligt Utredningens mening såsom ett övergripande och nationellt mål anges med att i hela landet skall upprätthållas ett, med hänsyn till de lokala förhållandena, tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor med avseende på människors liv och hälsa samt på egendom och miljön. Vidare bör det anges att den enskilda människans och de olika samhällsverksamheternas förmåga att själva bidra till sin egen säkerhet skall stödjas genom åtgärder från samhällets sida.

Som komplement till det övergripande nationella målet krävs enligt Utredningens mening att det både för den statliga och kommunala verksamheten eller grenar av verksamheten formuleras särskilda lokalt anpassade verksamhetsmål i form av säkerhetsmål och prestationsmål, som ansvariga statliga myndigheter och kommunerna har att leva upp till.

Användningen av nationella mål som ett statligt styrmedel inom räddningstjänstområdet ställer krav på en tillsynsfunktion som har karaktär av uppföljning, utvärdering och information. Utredningen vill i dessa sammanhang också betona betydelsen av att tillsynen syftar till att ge råd och information och inspirera till en fortlöpande positiv förändringsprocess inom räddningstjänstområdet.

Verksamhetsmål och handlingsprogram

Som komplement till det uppställda nationella målet bör enligt Utredningen i princip formuleras handlingsplaner eller -program som redovisar hur målet för verksamheten eller målen för verksamhetsgrenarna inom räddningstjänstområdet skall uppfyllas. Programmen skall kunna följas upp och ligga till grund för en utvärdering av verksamheten. Programmen bör utformas mot bakgrund av en inventering och analys av de risker för olyckshändelser som föreligger och ange hur riskerna skall hanteras. Sålunda utgör en riskbedömning enligt Utredningens mening en nödvändig grund för pla-

neringen såväl av en olycks- och skadeförebyggande verksamhet som av räddningstjänst. En klargjord riskbild är också en förutsättning för en ändamålsenlig och effektiv samverkan mellan kommuner och mellan kommuner och statliga myndigheter inom räddningstjänstområdet.

Statliga myndigheters verksamhet inom räddningstjänstområdet omfattas av den statliga mål- och resultatstyrningen, som anger syftena med verksamheten och som omfattar en uppföljning och utvärdering av effekterna. Det finns därför inte enligt Utredningens mening anledning att utöver bestämmelser om samverkan, samordning och planering ge några särskilda föreskrifter om verksamhetsmål och handlingsprogram i lagstiftningen eller i tillämpningsföreskrifter inom räddningstjänstområdet.

För kommunernas del gäller enligt Utredningens förslag att varje kommun skall ha ett, eventuellt flera, av kommunfullmäktige antaget handlingsprogram för skydd mot olyckor. Programmet skall redovisa den lokala målsättningen och planerna för verksamheten samt de risker som finns i kommunen för olyckshändelser och hur kommunens säkerhetsarbete är ordnat. Programmet bör enligt Utredningens mening ange de krav på prestationsförmåga som lokalt bör ställas men även innehålla beslut om strategiska investeringar i materiel, brandstationer m.m.

Genom handlingsprogram skall kommunen således visa vilka säkerhetsmål och prestationsmål som kommunen mot bakgrund av de lokala förhållandena ställer upp för att uppfylla det i lag angivna övergripande målet. Det är fråga om vad kommunen avser att uppnå dels i sin olycks- och skadeförebyggande verksamhet, dels i sin räddningstjänst. Det skall framgå hur verksamheten skall bedrivas inom kommunen eller i samverkan med en annan kommun eller med andra som berörs av verksamheten. Av kommunen formulerade lokala mål och program skall också kunna ligga till grund för en uppföljning och utvärdering av verksamheten i form av såväl internrevision som en kontroll och tillsyn från statsmakternas sida.

Det skall enligt Utredningen i enlighet med principen om kommunal självstyrelse ankomma på varje enskild kommun att själv välja organisation och medel för att nå upp till den nivå för räddningstjänsten som står i överensstämmelse med målsättningen i lagstiftningen. Kommunerna har således att själva göra avvägningar mellan olika alternativa lösningar för att uppfylla ställda säkerhetsmål och prestationsmål i verksamheten. Detta innebär att ett flertal detaljregler i den nuvarande lagstiftningen kan mönstras ut.

Ledning av räddningstjänstverksamhet

Utredningen har tydliggjort ledningsfunktionen i första hand med avseende på den kommunala räddningstjänsten. Sålunda skall det i varje kommun finnas en räddningschef som inför kommunen ansvarar för att räddningstjänstverksamheten är ändamålsenligt ordnad och som leder varje räddningsinsats. Räddningschefen får utse annan som har behörighet att för uppgiften att leda räddningsinsatser. Enligt Utredningens mening har räddningschefen såväl enligt RäL som enligt det av Utredningen lämnade förslaget till reformerad lagstiftning ett övergripande ansvar för alla de räddningsinsatser som behöver göras i kommunen.

En räddningsledare har stora befogenheter. Det är fråga om myndighetsutövning som bl.a. innebär rätt att göra ingrepp i annans rätt, förordna om fullgörande av tjänsteplikt och att anmoda statliga och kommunala myndigheter att, om ett deltagande inte allvarligt hindrar myndighetens ordinarie verksamhet, delta i en räddningsinsats med personal och utrustning.

Att räddningsledarens befogenheter anges i särskilda bestämmelser innebär enligt Utredningens mening inte att räddningschefen fråntagits befogenhet med avseende på dessa bestämmelser. Den som räddningschefen har utsett som räddningsledare handlar enligt Utredningens mening på räddningschefens uppdrag och måste rätta sig efter de instruktioner som räddningschefen med sitt övergripande ansvar har givit.

Enligt Utredningens förslag bör länsstyrelsens uppgift inte primärt vara att ta över ansvaret för kommunens räddningstjänstverksamhet vid omfattande räddningsinsatser. Länsstyrelsen skall i stället stödja insatserna genom att gå in med olika åtgärder och svara för vissa uppgifter samtidigt som räddningstjänsten fortfarande är ett ansvar för kommunen. En möjlighet för staten, genom länsstyrelsen, att ta över ansvaret för räddningstjänstverksamheten i en eller flera kommuner skall emellertid enligt Utredningens förslag finnas i särskilda fall. Länsstyrelsen skall i dessa fall utse någon som har behörighet att leda insatsen. I de fall räddningsinsatserna också omfattar statlig räddningstjänst skall länsstyrelsen svara för att insatserna samordnas.

Sotningsverksamheten

Utredningens förslag rörande sotningsverksamheten innebär att detaljregleringen minskar och att målsättningen för verksamheten,

att vara olycks- och skadeförebyggande, tydliggörs. Den rengöring och kontroll av brandskyddet som avses med verksamheten skall såsom ett statligt åläggande för kommunen endast utföras under förutsättning att det är påkallat från brandskyddssynpunkt.

Preciserade skyldigheter för stat, kommun och enskilda

(avsnitt 5)

Olycks- och skadeförebyggande åtgärder

Utredningens förslag syftar bl.a. till att klargöra den enskildes ansvar och skyldigheter i förhållande till det offentliga åtagandet på räddningstjänstområdet. I förslaget slås fast att den enskilde har det primära ansvaret eller skyldigheten att skydda sitt liv och sin egendom och att inte förorsaka olyckor. Det åligger enligt förslaget var och en att vidta skäliga åtgärder till skydd mot olyckor. Särskilda krav ställs på ägare och innehavare av byggnader och andra anläggningar att hålla utrustning för brandskydd, utrymning vid brand och andra olyckor och i vissa fall dokumentera sitt brandskydd.

Kommunen skall enligt Utredningsförslaget främja trygghet och säkerhet för dem som vistas i kommunen. Därvid skall kommunen svara för att förebyggande åtgärder vidtas så att bränder och skador till följd av bränder undviks. Kommunen skall också vara verksam för skydd mot andra olyckshändelser än bränder, utan att det påverkar det ansvar som åvilar någon annan.

Åtgärder i samband med en räddningsinsats

I Utredningens förslag anges att först om den enskilde (fysiska eller juridiska personer) inte själv eller med hjälp av annan kan ingripa med en räddningsinsats vid olyckshändelser eller överhängande fara för en olyckshändelse inträder skyldighet för det allmänna att ingripa genom räddningstjänst. För att betraktas som räddningstjänst måste ett ingripande bedömas som en i hög grad angelägen och försvarlig samt tidsmässig nödåtgärd för att hindra eller begränsa direkta och preciserade skador.

Andras agerande skall inte kunna avvaktas utan risk. Konsekvenserna av en olycka skall inte lämpligen kunna avvärjas och behovet av att hindra eller begränsa skador skall inte kunna tillgodoses på annat sätt än genom samhällets räddningstjänst. Skyldigheterna att ingripa från samhällets sida föreligger dessutom endast om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets

vikt, kostnaderna för insatserna och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommunerna svarar för insatserna.

Om en olycka inte redan har inträffat har samhället enligt Utredningens mening skyldighet att ingripa först om olyckan är identifierbar. Den måste vara konkret och någorlunda bestämd till tid och rum. En olycka måste enligt Utredningens mening kunna uppfattas som mer eller mindre omedelbart förestående och befarade skador måste framstå som mer eller mindre direkta och preciserade.

Efterföljande åtgärder

När en räddningsinsats är avslutad faller ansvaret eller skyldigheten att vidta åtgärder för att bl.a. bevaka eller ta hand om skadad egendom i princip på den enskilde. Det är därför enligt Utredningens mening en viktig uppgift för räddningsledaren att klargöra och dokumentera när det bedöms att en räddningsinsats är avslutad. Ägaren eller innehavaren av egendom som har berörts av räddningsinsatsen skall underrättas, liksom myndigheter vars ansvarsområden har berörts av räddningsinsatsen. Det är också Utredningens uppfattning att kommunerna liksom de statliga myndigheter som har ansvar för räddningstjänst bör ha skyldighet att utreda olycksorsaker och olycksförlopp samt att analysera hur en räddningsinsats har genomförts. En sådan uppföljning och utvärdering, s.k. olycksförloppsutredning, har enligt Utredningens mening stor betydelse för bedömningen av en räddningsinsats effektivitet och för bedömningen av om ekonomiska resurser har satsats och använts på rätt sätt liksom för metodutveckling och planering inför framtida räddningsinsatser. Utredningen föreslår att olycksförloppsutredningar blir obligatoriska i kommunal räddningstjänstverksamhet.

Brandsyn – brandskyddstillsyn

Utredningens förslag innebär att ägare och innehavare av byggnader eller andra anläggningar, där det med hänsyn till risken för brand eller konsekvenserna av brand bör ställas särskilda krav på en kontroll av brandskyddet, skall se till att brandskyddet dokumenteras. Genom förslaget tydliggörs den enskildes ansvar för brandskyddet. Kommunens nuvarande ansvar för brandsyn blir med förslaget en ren tillsynsfunktion och den enskilde får ”bevisbördan” för att brandskyddet är skäligt och tillfredsställande ordnat.

Fördelningen av tillsynsansvaret mellan kommunen, länsstyrelsen och Räddningsverket

Utredningens förslag innebär att den principiella fördelningen av tillsynsfunktionen och inriktningen i fråga om de uppgifter som bör åvila kommunen, länsstyrelsen och Räddningsverket såsom tillsynsorgan klargörs. Enligt Utredningens uppfattning måste det i lagstiftningen skiljas på om det är fråga om kommunal tillsyn över enskilda eller statlig tillsyn över den kommunala verksamheten.

Enligt Utredningens mening bör kommunens tillsyn över den enskilde även fortsättningsvis innefatta en kontroll av efterlevnaden av lagstiftningen och meddelade föreskrifter. Utredningen anser emellertid att det är angeläget att tillsynen även präglas av att den enskilde ges stöd för att själv kunna vidta åtgärder till skydd mot olyckor. Det bör ske genom råd och information och andra liknande åtgärder.

Länsstyrelsernas tillsyn över kommunernas verksamhet inom räddningstjänstområdet skall med Utredningens förslag avse en bedömning av om kommunerna i sin förebyggande verksamhet och i räddningstjänsten lever upp till målsättningen att tillförsäkra allmänheten en tillfredsställande och likvärdig säkerhet i fråga om skydd mot olyckor. Det innebär även en granskning av kommunens tillsynsfunktion. Tillsynen skall ha karaktär av uppföljning, utvärdering och information men bedrivas med respekt för den kommunala självstyrelsen. Tillsynen skall även syfta till att ge råd till kommunen och inspirera till en positiv utvecklingsprocess inom räddningstjänstområdet.

Räddningsverket skall enligt Utredningens förslag ha ett centralt tillsynsansvar med avseende på den kommunala verksamheten inom räddningstjänstområdet. Tillsynen skall bl.a. utövas såsom en bevakning av länsstyrelsens ansvar för tillsynen över kommunerna och en uppföljning och utvärdering av denna. Räddningsverket skall lämna länsstyrelserna resursstöd bl.a. i form av särskild kompetens i länsstyrelsernas tillsynsverksamhet och svara för en kontinuerlig utbildning av länsstyrelsens tillsynspersonal. I samverkan med länsstyrelserna skall Räddningsverket utveckla metoder och modeller för länsstyrelsens tillsyn och lämna förslag till inriktning av tillsynsverksamheten.

Geografisk avgränsning mellan statens och kommunernas skyldigheter

Utredningen föreslår inte någon förändring i fråga om de nuvarande reglerna för den geografiska avgränsningen mellan statens och kommunernas ansvar och skyldigheter i fråga om räddningstjänst. Om ett fartyg i samband med en statlig räddningsinsats förs in på kommunens geografiskt avgränsade ansvarsområde så skall enligt Utredningens mening ansvaret för räddningstjänst övergå från statlig till kommunal räddningstjänst.

Ekonomiska konsekvenser för stat och kommun av det offentliga åtagandet inom räddningstjänstområdet

Som en principiell utgångspunkt när det gäller den enskildes ansvar inom räddningstjänstområdet skall enligt Utredningens mening gälla att de åtgärder som den enskilde är skyldig att vidta enligt lagstiftningen skall bekostas av denne. Samhällets åtagande att hålla en organisation för räddningstjänst skall emellertid ses som en viktig del i samhällsservicen. Den princip som gäller och enligt Utredningens mening bör gälla i fråga om kostnader för samhällets räddningstjänst är att den enskilde inte betalar ersättning för denna service.

Den principiella utgångspunkten när det gäller de ekonomiska konsekvenserna för staten och kommunerna av det offentliga åtagandet inom räddningstjänstområdet skall enligt Utredningens mening vara att den som har räddningstjänstansvaret också har finansieringsansvaret. Kommunerna har emellertid enligt nuvarande regler rätt till ersättning av staten dels för medverkan i statlig räddningstjänst, dels om en räddningsinsats i kommunal räddningstjänst har medfört betydande kostnader. Kommunens rätt till ersättning kan bli föremål för domstolsprövning. Enligt nuvarande regler saknar staten möjligheter att överklaga ett ersättningsärende. Utredningen föreslår att staten ges sådan möjlighet.

Kommunens förebyggande verksamhet (avsnitt 6)

Kommunens förebyggande verksamhet består dels i verksamhet där kommunen har ett ansvar för att aktivt vidta förebyggande åtgärder i kombination med ett tillsynsansvar, dels i ren tillsynsverksamhet,

dels ock i skyldighet att, utan eget ansvar, mer allmänt främja förebyggande åtgärder inom kommunen.

Utredningens förslag när det gäller kommunens ansvar i förstnämnda hänseende tar i första hand sikte på en reformering av brandsyneinstitutet och en minskad detaljreglering av sotningsverksamheten samt på den enskildes ansvar för anläggningar med farlig verksamhet. Förslaget innebär ett tydliggörande av ansvaret och en precisering av de skyldigheter som åvilar den enskilde respektive kommunen. I övrigt innebär förslaget härvidlag en modernisering av och minskad detaljreglering i lagstiftningen.

Utredningens förslag i fråga om att kommunen allmänt skall främja förebyggande åtgärder innebär att kommunen aktivt skall medverka till ett samarbete mellan olika ansvariga myndigheter för att åstadkomma en samsyn i fråga om tryggheten och säkerheten i kommunen. Det skall enligt Utredningens mening vara en målsättning inom räddningstjänstområdet för kommunen att genom samordning av den olycks- och skadeförebyggande verksamheten åstadkomma en samsyn i fråga om tryggheten och säkerheten. Denna samsyn skall också ligga till grund för kommunens planering för räddningsinsatser.

Förtydligat ansvar för sjuktransporter m.m. (avsnitt 7)

Utredningens förslag innefattar ett förtydligande av ansvaret för sjuktransporter. Enligt Utredningens mening bör alla former av sjuktransporter, oavsett om de sker i samband med räddningsinsatser eller rör sjukdomsfall, omfattas av ett samlat sjuktransportbegrepp under ett samlat ansvar för hela sjuktransportverksamheten. Dock bör undantag göras för sjuktransporter från fartyg. Genom en sådan ordning undviks att det råder osäkerhet om gränser för ansvaret som ytterst kan leda till men för skadade eller sjuka som snabbt behöver komma under medicinsk vård.

Enligt Utredningens mening är det således naturligt och mest ändamålsenligt att ansvaret för sjuktransportverksamheten i samband med en räddningsinsats knyts till landstingen såsom huvudmän för hälso- och sjukvården. Anknytningen till sjukvården är enligt Utredningens mening viktig för sjuktransportverksamhetens medicinska standard. Målsättningen måste också vara att sjukvårdsinsatser skall påbörjas redan när den skadade hämtas på en olycksplats. Sjukvårdsansvaret bör enligt Utredningens mening gälla oavsett var en olycksplats är belägen.

Den kommunala räddningstjänstpersonalens kompetens och utbildning (avsnitt 8)

Ett generellt eller övergripande krav som bör ställas på kompetens och utbildning för kommunens personal inom räddningstjänstområdet kan enligt Utredningens mening i lagstiftningen formuleras på följande sätt.

Den personal, som för kommunens räkning har att utföra olycks- och skadeförebyggande uppgifter, att planera, leda, genomföra och följa upp räddningsinsatser samt att utöva tillsyn, skall genom erfarenhet och utbildning ha förvärvat den kompetens som behövs i kommunen för att tillförsäkra allmänheten en rimlig säkerhetsnivå i förhållande till de risker för olyckshändelser som finns inom kommunen.

Regleringen i lag och förordning bör enligt Utredningens mening i huvudsak begränsas till generella krav på grundläggande kompetens och utbildning för personalen inom räddningstjänstområdet och i övrigt riktas till Räddningsverket som skall ha att inrätta de utbildningslinjer som behövs för att leda fram till examen.

Detsamma bör gälla i fråga om kompetens och utbildning för personal för rengöring och brandskyddskontroll (sotningsverksamheten). Räddningsverket bör vidare ha att ange utbildningens innehåll i utbildningsplaner som skall bestämmas i samråd med kommunerna och de arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer som utbildningen berör.

Enligt utredningens mening bör Räddningsverket ges uppgifter att föreskriva om de särskilda krav som bör ställas för behörighet som räddningschef, för att kontrollera brandskydd samt för att utöva tillsyn och leda räddningsinsatser. Särskilda krav bör ställas mot bakgrund av de befogenheter som är knutna till dessa funktioner. Det är fråga om myndighetsutövning som berör enskilda och som bl.a. innebär beslut om tjänsteplikt och ingrepp i annans rätt.

Den reglering av personalens kompetens och utbildning som föreslås är avsedd att ge förutsättningar och utrymme för en kontinuerlig anpassning av kraven på kompetens och utbildning hos personalen inom räddningstjänstområdet till olika kommuners olika behov. Genom att begränsa regleringen och i stället i allmänna råd och genom en utvecklad tillsyn ge vägledning för kompetens och utbildning med avseende på riskbilder i kommunerna ges enligt Utredningen möjligheter till enklare och snabbare anpassning till nya förhållanden inom räddningstjänstområdet.

Miljöräddningstjänst till sjöss (avsnitt 9)

För att möjliggöra tidiga insatser för miljöräddningstjänst till sjöss efter en fartygskollision, grundstötning eller annan händelse föreslår Utredningen att räddningstjänstbegreppet i vad det avser miljöräddningstjänst till sjöss utvidgas till att omfatta även förberedande insatser när olja eller andra skadliga ämnen riskerar att komma ut i vattnet.

Den föreslagna lagens disposition och benämning (avsnitt 10)

Utredningens förslag till en reformerad räddningstjänstlagstiftning innebär att den enskildes ansvar för att vidta åtgärder till skydd mot olyckor klargörs och betonas. Kommunernas vida och allmänna ansvar för samhällets räddningstjänst och statens mer begränsade ansvar för räddningstjänst i speciella fall tydliggörs också genom förslaget. Kommunernas ansvar för och skyldigheter att medverka till förebyggande åtgärder betonas i Utredningens förslag samtidigt som kommunerna, mot bakgrund av principen om kommunal självstyrelse, ges frihet att själva organisera och bestämma hur räddningstjänstverksamheten skall bedrivas. Med utgångspunkt i att nationella mål i fortsättningen skall styra räddningstjänstverksamheten föreslår Utredningen att lagen disponeras mot nu angiven bakgrund.

Det namn på lagen som föreslås är avsett att knyta an till att en reformerad räddningstjänstlagstiftning ges en vidare inriktning och bl.a. betonar vikten av ett olycks- och skadeförebyggande arbete. Utredningen föreslår att lagen benämns lag om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser.

Ekonomiska frågor (avsnitt 11)

Den reformering av räddningstjänstlagstiftningen som Utredningen föreslår leder inte till några förändringar i de ekonomiska åtagandena för stat respektive kommunen inom räddningstjänstområdet. Utredningens förslag till en framtida utformning av den nuvarande brandsynefunktionen kommer att innebära vissa förändringar när det gäller statens och kommunernas kostnader för tillsyn. Initialt kommer kostnaderna att öka något.

Utredningens förslag ställer framför allt ökade krav på länsstyrelserna såsom tillsynsorgan när det gäller den kommunala räddningstjänstverksamheten. Även i övrigt ställs genom förslaget, både

när det gäller den statliga och kommunala tillsynsverksamheten, ökade krav på kompetens och resurser hos tillsynsmyndigheterna för uppföljning och utvärdering men också för rådgivning och information. Detta innebär vissa ökade kostnader för tillsynsfunktionen. Totalt sett bedöms förslaget för samhället medföra ett bättre skydd mot olyckor till lägre kostnader.

Sekretess i samband med kommunal räddningstjänstverksamhet

(avsnitt 12)

I kommunal räddningstjänstverksamhet kommer personalen ofta i kontakt med information eller uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden eller förhållanden av ekonomisk natur. Detta kan innebära men eller skada för den enskilde om uppgifterna röjs. Utredningen anser att bestämmelser om sekretess bör införas till skydd mot detta. Skaderekvisitet bör vara utformat som ett rakt rekvisit.

Författningsförslag

1. Förslag till lag (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Bestämmelserna i denna lag syftar till att det i hela landet upprätthålls ett, med hänsyn till de lokala förhållandena, tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor med avseende på människors liv och hälsa samt egendom och miljön.

Den enskildes och de olika samhällsverksamheternas förmåga att själva vidta åtgärder till skydd mot olyckor skall stödjas.

2 § I lagen finns föreskrifter om skyldighet för enskilda, kommuner och staten att vidta åtgärder till skydd mot olyckor. Skyldigheterna skall gälla utan att det påverkar det ansvar som var och en har för sin egen säkerhet eller den skyldighet att vidta åtgärder till skydd mot olyckor som eljest är föreskriven i annan lag.

3 § I denna lag används följande uttryck med angiven betydelse.

Åtgärder till skydd mot olyckor: Åtgärder som syftar till att förebygga olyckor samt åtgärder för att förhindra eller begränsa skador till följd av olyckor.

Räddningstjänst: De räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall svara för vid olyckor och överhängande fara för olyckor för att hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön. Till räddningstjänst hänförs också räddningsinsatser som görs enligt 4 kap. 2 – 6 §§ utan att det har inträffat någon olycka eller föreligger överhängande fara för en olycka.

Skyldighet för staten eller kommun att göra en räddningsinsats föreligger endast, om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen.

4 § Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för verksamhet enligt denna lag skall se till att verksamheterna samordnas.

De skall också samarbeta med andra som berörs.

5 § Kommunen och de statliga myndigheter, som svarar för räddningstjänst, skall se till att allmänheten upplyses om vilken beredskap för räddningsinsatser som upprätthålls. Vidare skall upplysning lämnas i erforderlig utsträckning om hur varning och information till allmänheten sker vid allvarliga olyckor.

2 kap. Enskildas ansvar och skyldigheter

Allmänna skyldigheter för den enskilde

1 § Det åligger var och en att vidta skäliga åtgärder till skydd mot olyckor.

I fråga om att vidta åtgärder till skydd mot olyckor finns det utöver denna lag även bestämmelser i annan lag.

2 § Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en brand eller om en olycka som innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön skall, om det är möjligt, varna dem som är i fara och vid behov tillkalla hjälp. Detsamma skall gälla den som får kännedom om att det föreligger en överhängande fara för en brand eller en sådan olycka.

Skyldigheter för ägare och innehavare av byggnader och andra anläggningar

3 § Ägare och innehavare av byggnader eller andra anläggningar skall i skälig omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning vid brand eller annan olycka och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand.

4 § Ägare och innehavare av byggnader eller andra anläggningar, där det med hänsyn till risken för brand eller konsekvenserna av

brand bör ställas särskilda krav på en kontroll av brandskyddet, skall se till att brandskyddet dokumenteras.

Skyldigheter för ägare och innehavare av anläggningar med farlig verksamhet

5 § Vid en anläggning, där verksamheten innebär fara för att en olycka skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön, är anläggningens ägare och innehavare skyldiga att analysera riskerna för sådana olyckor samt att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana skador.

Vad som sägs i första stycket skall även gälla flygplatser som har godkänts enligt 6 kap. 9 § första stycket luftfartslagen (1957:297)

6 § Vid utsläpp av giftiga eller skadliga ämnen från en anläggning som avses i 5 § skall anläggningens innehavare underrätta länsstyrelsen, polismyndigheten och kommunen, om utsläppet påkallar särskilda åtgärder till skydd för allmänheten. Underrättelse skall också lämnas, om det föreligger överhängande fara för ett sådant utsläpp.

3 kap. Kommunens ansvar och skyldigheter

Förebyggande åtgärder

1 § Kommunen skall främja trygghet och säkerhet för dem som vistas i kommunen. Därvid skall kommunen svara för att förebyggande åtgärder vidtas så att bränder och skador till följd av bränder undviks. Kommunen skall också vara verksam för skydd mot andra olyckor än bränder, utan att det påverkar det ansvar som åvilar någon annan.

Kommunerna skall ta tillvara möjligheterna att utnyttja varandras resurser för förebyggande verksamhet.

2 § Varje kommun skall ha ett handlingsprogram för förebyggande åtgärder. Programmet skall redovisa kommunens målsättning för sådana åtgärder samt de risker för olyckor som finns i kommunen och som kan leda till räddningsinsatser. Programmet skall också redovisa hur kommunens förebyggande verksamhet är planerad och hur säkerhetsarbetet är ordnat.

Handlingsprogrammet skall antas av kommunen för en viss tidsperiod och i den omfattning som behövs efter samråd med de

myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Kommunfullmäktige får oavsett vad som sägs i kommunallagen (1991:900) uppdra åt en kommunal nämnd att under perioden anta ändringar eller tillägg till handlingsprogrammet.

3 § Kommunen skall i brandförebyggande syfte svara för att fasta förbränningsanordningar med rökkanaler samt imkanaler rengörs regelbundet och tillsammans med tillhörande byggnadsdelar kontrolleras, när det är påkallat från brandskyddssynpunkt. Rengöring och kontroll skall utföras av en skorstensfejarmästare eller ett biträde till denne. Kommunen får i fråga om speciella anläggningar och enstaka avlägset belägna bostadshus medge att någon annan utför rengöringen och kontrollen.

Den som utför rengöring och kontroll av brandskyddet får av kommunen ges befogenhet att i verksamheten meddela erforderliga förelägganden och förbud enligt 4 § och har rätt att få tillträde till den anläggning som berörs. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

Kommunen får föreskriva att avgift skall erläggas för rengöring och kontroll av brandskyddet.

4 § Kommunen utövar i förebyggande syfte tillsyn inom kommunen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

För tillsynen har kommunen rätt att få tillträde till byggnader, lokaler och andra anläggningar. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för tillträdet. Kommunen har också rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Kommunen får meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Underlåter någon att vidta en åtgärd som åligger honom eller henne enligt kommunens föreläggande, får kommunen vidta åtgärden på dennes bekostnad.

Kommunen får föreskriva att avgift skall erläggas för tillsynsbesök som föranleds av bestämmelserna i 2 kap. 3 – 5 §§.

Räddningstjänst

5 § Varje kommun skall ansvara för räddningstjänst inom kommunen, om inte annat följer av 4 kap. 2 – 7 §§.

Kommunerna skall ta tillvara möjligheterna att utnyttja varandras resurser för räddningstjänst.

6 § Räddningstjänsten skall planeras och organiseras så att räddningsinsatserna kan genomföras på ett effektivt sätt.

7 § Varje kommun skall ha ett handlingsprogram för räddningstjänstverksamheten. Programmet skall redovisa målsättningen för verksamheten och de risker för olyckor som finns i kommunen och som kan leda till räddningsinsatser samt vilken förmåga kommunen har att göra sådana insatser. Förmågan skall redovisas med avseende på förhållandena såväl i fred som under höjd beredskap.

Handlingsprogrammet skall antas av kommunen för en viss tidsperiod och i den omfattning som behövs efter samråd med de myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Kommunfullmäktige får oavsett vad som sägs i kommunallagen (1991:900) uppdra åt en kommunal nämnd att under perioden anta ändringar eller tillägg till handlingsprogrammet.

Efterföljande åtgärder

8 § Den som leder en räddningsinsats skall fatta beslut om när insatsen avslutas och, om det är möjligt, underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgärderna har avsett om behovet av bevakning, restvärdeskydd, sanering och återställning.

Behövs bevakning med hänsyn till risken för nya olyckor men kommer bevakningen inte till stånd, får räddningsledaren utföra bevakningen på ägarens eller innehavarens bekostnad.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

9 § När en räddningsinsats är avslutad skall kommunen se till att den olycka som har föranlett insatsen blir undersökt. Syftet med undersökningen skall vara att i skälig omfattning klarlägga orsaken till olyckan, olycksförloppet och hur insatserna har genomförts.

Den som utför undersökning enligt första stycket har rätt att få tillträde till olycksplatsen.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

Organisation

10 § I varje kommun skall det finnas en eller flera nämnder för räddningstjänsten. För en sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900).

11 § Av kommunallagen (1991:900) framgår att flera kommuner kan ha en gemensam organisation för räddningstjänsten.

En kommun får också träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter kommunen har enligt denna lag skall skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun.

Kommunen får även efter överenskommelse med annan kommun uppdra åt anställd i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i visst ärende eller viss grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen. Föreskrifterna i 6 kap.24-27 och 35 §§kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

12 § Den personal, som för kommunens räkning har att utföra olycks- och skadeförebyggande uppgifter, att planera, leda, genomföra och följa upp räddningsinsatser, samt att utöva tillsyn, skall genom erfarenhet och utbildning ha förvärvat den kompetens som behövs i kommunen för att tillförsäkra allmänheten en rimlig säkerhetsnivå i förhållande till de risker för olyckor som finns inom kommunen.

13 § Den personal som ingår i kommunens organisation för räddningstjänst skall vara anställd. Kommunen får överlåta åt någon annan att göra räddningsinsatser som kräver särskild kompetens.

I organisationen för räddningstjänst kan också ingå räddningsvärn. Ett räddningsvärn skall bestå av personal som har uttagits på grund av tjänsteplikt.

Om det vid en anläggning inom kommunen har organiserats en särskild enhet för räddningsinsatser vid anläggningen, får kommunen träffa avtal med ägaren eller innehavaren av anläggningen om att enheten skall ingå i kommunens organisation för räddningstjänstverksamhet. En sådan enhets räddningsinsatser är att anse som kommunal räddningstjänst enligt denna lag också när insatserna görs inom den egna anläggningen.

Ledning

14 § Inom varje kommun skall det finnas en räddningschef som ansvarar för att räddningstjänstverksamheten är ändamålsenligt ordnad och som leder varje räddningsinsats. Räddningschefen får utse annan som uppfyller de behörighetskrav som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att leda räddningsinsatser (räddningsledare).

Berör en räddningsinsats mer än en kommuns område inom samma län och finns därmed flera räddningsledare för insatsen, skall länsstyrelsen bestämma vem av räddningsledarna som skall leda insatsen, om inte räddningsledarna själva har bestämt det. Berör räddningsinsatsen flera län, skall länsstyrelserna i motsvarande situation bestämma vem av räddningsledarna som skall leda insatsen.

Om ledning och samordning av omfattande räddningsinsatser finns bestämmelser i 4 kap. 10 §.

4 kap. Statens ansvar och skyldigheter

Räddningstjänst

1 § Den statliga räddningstjänsten enligt bestämmelserna i 2 – 7 §§ skall planeras och organiseras så att räddningsinsatserna kan genomföras på ett effektivt sätt.

2 § Inom fjällområden skall den myndighet som regeringen bestämmer svara för räddningstjänst (fjällräddningstjänst) som innefattar att

1. efterforska och rädda den som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för dennes liv eller allvarlig risk för dennes hälsa,

2. rädda den som har råkat ut för en olycka eller drabbats av en sjukdom och som snabbt behöver komma under vård eller få annan hjälp.

3 § Vid flyghaverier inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för vattendrag, kanaler, hamnar och andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren, samt inom Sveriges ekonomiska zon skall den myndighet som regeringen bestämmer svara för räddningstjänst (flygräddningstjänst).

Myndigheten skall, såsom flygräddningstjänst, svara för förebyggande räddningsinsatser mot skador, när ett luftfartyg är nöd-

ställt eller när fara hotar lufttrafiken. Myndigheten skall också, såsom flygräddningstjänst, svara för efterforskning av bemannade luftfartyg som saknas.

4 § Inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för vattendrag, kanaler, hamnar och andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren, samt inom Sveriges ekonomiska zon skall den myndighet som regeringen bestämmer svara för efterforskning och räddning av människor, som är eller kan befaras vara i sjönöd, och för sjuktransporter från fartyg (sjöräddningstjänst).

5 § I andra fall än som avses i 2 – 4 §§ skall den myndighet som regeringen bestämmer, såsom räddningstjänst, efterforska personer som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa.

6 § Inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för vattendrag, kanaler, hamnar och andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren, samt inom Sveriges ekonomiska zon skall den myndighet som regeringen bestämmer svara för räddningstjänst, när olja eller andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet eller det föreligger en uppenbar risk för detta (miljöräddningstjänst till sjöss).

7 § Vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning i sådan omfattning att särskilda åtgärder krävs för att skydda allmänheten eller vid överhängande fara för ett sådant utsläpp skall den myndighet som regeringen bestämmer svara för räddningstjänst.

I 10 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet finns bestämmelser om skyldighet för innehavare av kärnteknisk anläggning att vidta de åtgärder som behövs för att upprätthålla säkerheten vid anläggningen.

Efterföljande åtgärder

8 § Den som leder en räddningsinsats skall fatta beslut om när insatsen avslutas och, om det är möjligt, underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgärderna har avsett om behovet av bevakning, restvärdeskydd, sanering och återställning.

Behövs bevakning med hänsyn till risken för nya olyckor men kommer bevakningen inte till stånd, får räddningsledaren utföra bevakningen på ägarens eller innehavarens bekostnad.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

9 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall svara för saneringen efter sådana utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning som avses i 7 § första stycket.

Med sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen enligt första stycket avses sådana åtgärder som staten skall vidta för att göra det möjligt att åter använda mark, vatten, anläggningar och annan egendom som förorenats genom utsläpp av radioaktiva ämnen Skyldighet för staten att vidta sådana åtgärder föreligger endast i den utsträckning det med hänsyn till följderna av utsläppet, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten svarar för åtgärderna.

Ledning

10 § Vid varje statlig räddningsinsats skall det finnas en räddningsledare. Räddningsledaren utses av den myndighet som svarar för räddningstjänsten.

I fråga om räddningsinsatser som är omfattande får regeringen föreskriva eller i särskilt fall bestämma, att en länsstyrelse får ta över ansvaret för räddningstjänsten inom en eller flera kommuner.

I sådana fall utses räddningsledare av den länsstyrelse som har fått ansvaret.

I fråga om sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning får regeringen föreskriva eller i särskilda fall besluta, att en länsstyrelse skall ta över ansvaret för saneringen inom flera län eller att någon annan statlig myndighet skall ta över detta ansvar inom ett eller flera län.

Tillsyn

11 § Inom länet utövar länsstyrelsen tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Den centrala tillsynen utövas av Statens räddningsverk. I fråga om statlig räddningstjänst utövas den centrala tillsynen av den myndighet som regeringen bestämmer.

5 kap. Särskilda skyldigheter för enskilda och myndigheter

Tjänsteplikt

1 § När det behövs, är var och en som under kalenderåret fyller lägst arton och högst sextiofem år skyldig att medverka i räddningstjänst, i den mån hans eller hennes kunskaper, hälsa och kroppskrafter tillåter det.

Tjänsteplikten fullgörs på anmodan av räddningsledaren. Bland dem som är tjänstepliktiga enligt första stycket och som är bosatta i kommunen får en sådan nämnd som avses i 3 kap. 10 § ta ut lämpliga personer för att ingå i kommunens räddningsvärn. I första hand skall frivilliga tas ut.

Ingrepp i annans rätt

2 § Om fara för liv, hälsa eller egendom eller för skada i miljön inte lämpligen kan hindras på något annat sätt, får räddningsledaren vid en räddningsinsats bereda sig och medverkande personal tillträde till annans fastighet, avspärra eller utrymma områden, använda, föra bort eller förstöra egendom samt företa andra ingrepp i annans rätt, i den mån ingreppet är försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som vållas genom ingreppet och omständigheterna i övrigt. Sådana ingrepp får också företas av den kommunala nämnden eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av den myndighet som svarar för räddningstjänsten. Om länsstyrelsen enligt vad som sägs i 4 kap. 10 § andra stycket har tagit över ansvaret för den kommunala räddningstjänsten, får ingrepp företas av länsstyrelsen i stället för av den kommunala nämnden.

Vid sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen får, under de förutsättningar som anges i första stycket eller om det är nödvändigt för att göra det möjligt att åter använda den förorenade egendomen, den myndighet som ansvarar för saneringen företa sådana ingrepp i annans rätt som anges i första stycket.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

3 § Den som med stöd av 2 § har beslutat om avspärrning eller utrymning, skall hjälpa till med att ordna uppehälle för dem som till följd av åtgärden är i behov därav.

4 § Anordning som varaktigt behövs för räddningstjänsten får placeras på annans mark eller byggnad, om det inte medför inverkan av någon betydelse på markens eller byggnadens användningssätt.

Beslut om en sådan åtgärd meddelas av en sådan nämnd som avses i 3 kap. 10 § eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av den myndighet som svarar för räddningstjänsten.

Dokumentation av beslut om tjänsteplikt och om ingrepp i annans rätt

5 § Den som med stöd av 1 § har beslutat om tjänsteplikt eller med stöd av 2 § har beslutat om ingrepp i annans rätt skall dokumentera beslutet genom protokoll varav framgår vem som har fattat beslutet, skäl för beslutet, tidpunkt för beslutet samt mot vem eller mot vad som beslutet har fattats.

Skyldighet att medverka i räddningstjänst eller sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen

6 § En statlig eller kommunal myndighet är skyldig att med personal och egendom delta i en räddningsinsats på anmodan av räddningsledaren och vid sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen på anmodan av den myndighet som svarar för saneringen. En sådan skyldighet föreligger dock endast om myndigheten har lämpliga resurser och ett deltagande inte allvarligt hindrar myndighetens vanliga verksamhet.

Uppgiftsskyldighet

7 § Myndigheter och enskilda skall på begäran av en myndighet som svarar för räddningstjänst eller sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen lämna upplysningar om personal och egendom som kan användas i räddningstjänsten eller vid saneringen.

Medverkan i planering av och vid övningar i räddningstjänst och för sanering vid utsläpp av radioaktiva ämnen

8 § Kommunen är skyldig att delta i planeringen av räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar i landet och att medverka vid övningar i sådan räddningstjänst. Kommunen är vidare skyldig att medverka i planering och övningar för sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar.

Alarmering

9 § Kommunen och den statliga myndighet som svarar för räddningstjänst skall se till att det finns anordningar för alarmering av räddningsorganen.

När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats, skall polismyndigheten underrättas om insatsen.

Om effekterna av en olycka kan kräva särskilda åtgärder till skydd för befolkningen eller miljön i ett annat land än Sverige, skall det räddningsorgan som gör räddningsinsatsen omedelbart underrätta berörd myndighet i det andra landet.

6 kap. Bestämmelser om ersättning

Ersättning till kommun för medverkan i räddningstjänst m.m.

1 § Om en kommun har medverkat i en annan kommuns räddningstjänst, har kommunen rätt till skälig ersättning av den andra kommunen.

Om en kommun har medverkat i statlig räddningstjänst eller vid sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen eller vid övningar i sådan räddningstjänst eller sådan sanering, har kommunen rätt till skälig ersättning av staten.

2 § Vid kommunal räddningstjänst med anledning av utflöde i vatten av olja eller andra skadliga ämnen har kommunen rätt till ersättning av staten för den del av räddningstjänstkostnaderna som överstiger ett av regeringen fastställt belopp, om utflödet har inträffat utanför Sveriges sjöterritorium eller inom en del av sjöterritorier där räddningsinsatser skall göras enligt 4 kap. 6 § eller inom

Göta älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal.

Om en kommun har haft kostnader för sanering med anledning av sådant utflöde i vatten av olja eller andra skadliga ämnen som avses i första stycket har kommunen rätt till ersättning av staten för den del av saneringskostnaderna som överstiger ett av regeringen fastställt belopp.

3 § Om en räddningsinsats i kommunal räddningstjänst har medfört betydande kostnader, har kommunen rätt till ersättning av staten för den del av räddningstjänstkostnaderna som överstiger en självrisk. Självrisken beräknas enligt grunder som regeringen fastställer.

Ersättning till enskilda

4 § Den som på grund av tjänsteplikt eller frivilligt efter anmodan av räddningsledaren har medverkat i räddningstjänst enligt denna lag eller i övning i sådan tjänst har rätt till skälig ersättning för kostnader för resa och uppehälle samt för arbete och tidsspillan enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Denne har också rätt till ersättning för skada på kläder och andra personliga tillhörigheter.

Första stycket gäller inte den som har erhållit ersättning av någon annan eller på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersättning för medverkan i räddningstjänst.

Ersättning enligt första stycket skall betalas av kommunen till den som har medverkat i kommunal räddningstjänst eller i övning i sådan tjänst och av staten till den som har medverkat i statlig räddningstjänst eller i övning i sådan tjänst.

5 § I lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m. finns bestämmelser om ersättning vid personskada till den som har medverkat i räddningstjänst enligt denna lag eller i övning i sådan tjänst.

6 § Har utrustning för räddningstjänst eller sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen tillhandahållits frivilligt eller tagits i anspråk med stöd av 5 kap. 2 §, har egendomens ägare eller innehavare rätt till ersättning för skada på eller försämring av egendomen, förlorad avkastning eller nytta av egendomen och kostnad med anledning av att egendomen har tillhandahållits.

Första stycket gäller inte den som har erhållit ersättning av någon annan eller på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersättning för att tillhandahålla egendom för räddningstjänst eller sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen. Första stycket gäller inte heller den som har tillhandahållit egendom för räddningstjänst, om räddningsinsatsen har avsett att hindra eller begränsa skada på dennes egendom eller har föranletts av olycka i dennes verksamhet.

7 § Om egendom tas i anspråk genom åtgärd enligt 5 kap. 4 §, är ägaren eller innehavaren berättigad till ersättning för förlorad avkastning eller nytta.

8 § Ersättning enligt 6 och 7 §§ skall betalas av kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst och sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen, av staten.

7 kap. Bestämmelser om bemyndiganden, ansvar och över-klagande

Bemyndiganden

1 § Regeringen får i de avseenden som behandlas i denna lag meddela ytterligare föreskrifter som rör skydd för liv, hälsa och miljön samt utbildning. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådana föreskrifter.

Regeringen får meddela föreskrifter om förbud helt eller delvis mot eldning utomhus och om liknande förebyggande åtgärder mot brand. Regeringen får överlåta åt en myndighet eller åt kommun att meddela sådana föreskrifter.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om begränsning i rätten för den som utför rengöring och kontroll enligt 3 kap. 3 § eller tillsyn enligt 3 kap. 4 § att driva eller annars ta befattning med näringsverksamhet som gäller handel med brand- eller livräddningsredskap eller meddelande av försäkringar som har samband med brand.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta om att enskilda, företag, organisationer eller andra sammanslutningar skall medverka vid övningar av betydelse för befolkningsskyddet eller den räddningstjänst som skall bedrivas under höjd beredskap.

Ansvarsbestämmelser

4 § Till böter skall den dömas som

1. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud mot eldning utomhus som har meddelats med stöd av 1 § andra stycket,

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att ge upplysningar eller lämna ut handlingar enligt 3 kap. 4 § eller 5 kap. 6 §,

3. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om förhållande av betydelse vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som följer av 3 kap. 4 § eller 5 kap. 6 §,

4. uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 2 kap. 2 eller 6 §,

5. utan att ha laga förfall uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra tjänsteplikt som åligger honom enligt 5 kap. 1 §,

6. uppsåtligen hindrar eller försöker hindra en åtgärd som beslutats enligt 5 kap. 2 § första stycket eller annars utan giltig ursäkt åsidosätter sådan åtgärd.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till ansvar enligt första stycket skall inte dömas, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud skall inte dömas till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Bestämmelser om överklagande

5 § Ett beslut om fullgörande av tjänsteplikt enligt 5 kap. 1 § eller om ingrepp i annans rätt enligt 5 kap. 2 § gäller även om det överklagas.

Om det föreligger särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

6 § Ett beslut av en räddningsledare om fullgörande av tjänsteplikt enligt 5 kap. 1 § eller om ingrepp i annans rätt enligt 5 kap. 2 § får överklagas hos länsstyrelsen. I övrigt får räddningsledarens beslut med stöd av denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen inte överklagas. En kommunal nämnds beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens och andra tillsynsmyndigheters beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller en statlig myndighets beslut enligt 5 kap. 2 och 4 §§. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

7 § Frågor om ersättning enligt 6 kap. 4, 6 och 7 §§ prövas i fråga om kommunal räddningstjänst eller övning i sådan tjänst av den eller de kommunala nämnder som ansvarar för räddningstjänsten, eller i fråga om statlig räddningstjänst och sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen, av den myndighet som svarar för räddningstjänsten eller saneringen.

8 § I 22 a § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om överklagande hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut av

statlig myndighet än beslut enligt 6 kap. 2 – 4, 6 och 7 §§ får dock inte överklagas.

Om en kommun överklagar ett beslut enligt 6 kap. 2 eller 3 §, skall Statens räddningsverk vara kommunens motpart sedan handlingarna i ärendet har överlämnats till domstolen.

8 kap. Övriga bestämmelser

Räddningstjänst under höjd beredskap m.m.

1 § När den totalförsvarspliktiga personal som är inskriven för civilplikt enligt 5 kap. 1 § inkallats för tjänstgöring enligt 4 kap. 7 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt ingår även denna personal i kommunens organisation för räddningstjänst.

2 § I syfte att skydda och rädda befolkningen och civil egendom från krigets verkningar skall kommunens organisation för räddningstjänst under höjd beredskap, utöver vad som i övrigt framgår av denna lag, ansvara för

1. upptäckande, utmärkning och röjning av farliga områden,

2. indikering, sanering och andra åtgärder för skydd mot kärnvapen och kemiska stridsmedel,

3. kompletterande åtgärder som är nödvändiga för att verksamhet enligt denna paragraf skall kunna fullgöras.

Personal inom kommunens organisation för räddningstjänst skall under samma tid vidare delta i åtgärder för första hjälp åt och transport av skadade samt för befolkningsskydd.

Vad som gäller vid kommunal räddningstjänst skall gälla även när personalen inom kommunens organisation för räddningstjänst utför uppgifter enligt första och andra styckena.

3 § Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder det sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför

Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela sådana från denna lag avvikande föreskrifter som är av betydelse för totalförsvaret eller som behövs för att nödvändig räddningstjänst i övrigt eller sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen skall kunna genomföras.

4 § Under höjd beredskap får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta att personal inom kommunens orga-

nisation för räddningstjänst får tas i anspråk för uppgifter som inte rör den egna kommunen.

Om personal enligt första stycket har tagits i anspråk enligt första stycket, har kommunen rätt till ersättning av staten för skäliga kostnader.

5 § Beslut som meddelats med stöd av 4 § första stycket får inte överklagas.

Utländskt bistånd

6 § Regeringen, en kommun eller en statlig myndighet som svarar för räddningstjänst får i den utsträckning som följer av överenskommelser som Sverige ingått med Danmark, Finland, Island eller

Norge begära bistånd från eller lämna bistånd till utländska myndigheter vid räddningsinsatser. I andra fall får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer begära eller lämna internationellt bistånd vid räddningsinsatser enligt internationella överenskommelser som Sverige ingått.

7 § Om en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar hemvist här i landet medverkar i en räddningsinsats i Sverige på begäran av regeringen, en kommun eller en statlig myndighet enligt 6 § skall staten i stället för den utländska personen ersätta skada som uppkommer i samband med räddningsinsatsen för vilken den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag.

Staten skall även ersätta en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar hemvist i Sverige och som handlar för biståndsgivarens räkning för personskada och skada på utrustning eller material som används vid biståndsgivningen, om skadan har uppkommit i Sverige i samband med räddningsinsatsen.

8 § Staten får kräva tillbaka ersättning som betalats enligt 7 § första stycket av den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. För den som är att anse som arbetstagare skall dock ansvaret vara begränsat på det sätt som sägs i 4 kap. 1 § skade-ståndslagen (1972:207).

Om rätt till återkrav för ersättning som har betalats för atomskada finns särskilda bestämmelser i atomansvarighetslagen (1968:45).

Om utländskt bistånd har begärts av en kommun, får staten av denna kräva tillbaka vad staten har betalat enligt 7 § eller enligt åtagande i internationella överenskommelser om sådant bistånd i den mån kostnaden jämte kommunens egna kostnader för räddningsinsatsen inte överstiger självrisken enligt 6 kap. 3 §.

9 § Biståndspersonal från Danmark, Finland, Island eller Norge tjänstgör i samband med en räddningsinsats i Sverige i enlighet med de tjänstgöringsbestämmelser som gäller i det egna landet. Även fordon, räddningsmateriel och annan utrustning från något av de nämnda länderna får utan särskilt tillstånd användas i samband med räddningsinsatser i enlighet med de bestämmelser som gäller i det egna landet.

Bestämmelser om immunitet och privilegier i vissa fall i samband med utländskt bistånd vid räddningsinsatser i enlighet med internationella överenskommelser finns i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den , då räddningstjänstlagen (1986:1102) skall upphöra att gälla.

Handlingsprogram enligt 3 kap. 2 och 7 §§ skall ha antagits ett år efter ikraftträdandet av denna lag.

2. Förslag till lag (0000:0000) om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att i 9 kap. sekretesslagen (1980:100) skall införas en ny bestämmelse, (00) §, av följande lydelse.

9 kap.

00 §

Sekretess gäller i kommunens räddningstjänstverksamhet enligt lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

3. Förslag till förordning (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Enskildas ansvar och skyldigheter m.m.

Brandskyddsdokumentation

1 § Ägare och innehavare skall i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 4 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser dokumentera brandskyddet (brandskyddsdokumentation) i fråga om byggnader eller andra anläggningar

1. där många människor samtidigt kan komma att vistas tillfälligt,

2. som är särskilt avsedda att användas av människor med behov av vård och omsorg eller av människor som annars har särskilda hjälpbehov,

3. där det bedrivs en verksamhet som innefattar hantering av varor som medför särskilda risker från brandskyddssynpunkt, om verksamheten inte är ringa,

4. där i övrigt verksamheten är sådan att risken för uppkomst av brand är stor, eller

5. där en brand skulle riskera att medföra förlust av väsentliga kulturhistoriska värden eller att annars skada väsentliga samhällsintressen.

Statens räddningsverk skall efter samråd med kommunen meddela närmare föreskrifter om vilka byggnader eller andra anläggningar som skall omfattas av bestämmelserna enligt första stycket.

Brandskyddsdokumentationen skall redovisas till kommunen. Kommunen skall fastställa frister för när dokumentationen skall redovisas.

Riskanalys m.m. avseende anläggningar med farlig verksamhet

2 § Länsstyrelsen skall efter samråd med kommunen besluta om vilka anläggningar och flygplatser som omfattas av ägarens och innehavarens skyldigheter enligt 2 kap. 5 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser.

3 § Om en olycka som kan orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön inträffar vid en sådan anläggning som avses i 2 kap. 5 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser eller en överhängande fara för en sådan olycka förelegat, skall anläggningens ägare eller innehavare omgående informera den kommun där anläggningen är belägen och Statens räddningsverk om

1. omständigheterna kring olyckan eller den befarade olyckan,

2. vilka farliga ämnen som finns i anläggningen och som kan orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön och om några av dessa ämnen läckt ut,

3. de uppgifter som finns tillgängliga för att möjliggöra en bedömning av följderna för människor och miljö, samt

4. vilka räddningsåtgärder som vidtagits. Så snart det kan ske skall information också lämnas om

1. vilka sanerings- och restaureringsåtgärder som planeras för att begränsa följderna, samt

2. vilka åtgärder som planeras för att förhindra att en olycka inträffar igen.

Statens räddningsverk skall omgående informera regeringen och andra berörda myndigheter om sådana olyckor eller befarade olyckor som avses i första stycket. Statens räddningsverk skall vidare informera Europeiska unionens kommission enligt artikel 15 och 19 i rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckor där farliga ämnen ingår.

Statens räddningsverk får meddela föreskrifter om verkställighet av första och andra stycket.

2 kap. Kommunens ansvar och skyldigheter m.m.

Förebyggande åtgärder

1 § Statens räddningsverk skall meddela föreskrifter om vilka objekt som från brandskyddssynpunkt skall omfattas av rengöring och brandskyddskontroll enligt 3 kap. 3 § lagen (0000:000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser och om hur ofta sådan rengöring och kontroll skall göras. Kommunen får meddela föreskrifter om kortare frister för rengöring och kontroll.

2 § I kommunen skall finnas ett eller flera distrikt för rengöring och brandskyddskontroll enligt 3 kap. 3 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser med en skorstensfejarmästare för varje distrikt.

3 § Den som, med avseende på anläggningar som avses i 2 kap. 4 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser, utför rengöring eller kontroll av brandskydd enligt 3 kap. 3 § eller förrättar tillsyn enligt 3 kap. 4 § i samma lag får inte

1. driva handel med brand- eller livräddningsredskap,

2. bedriva näringsverksamhet som har samband med uppgifter enligt lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser,

3. vara kommissionär eller agent för någon annan som driver sådan handel eller för försäkringsinrättning i vad den meddelar försäkringar som har samband med brand eller annan olycka,

4. vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller förening som har till uppgift att driva handel med brand- eller livräddningsredskap,

5. upprätta brandskyddsdokumentation som avses i 2 kap 4 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser.

Skyldigheter att lämna information

4 § I kommunens handlingsprogram, som avses i 4 kap. 7 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser, skall kommunen i förekommande fall lämna uppgift om hamnar och deras gränser i vatten samt om avtal om samverkan inom kommunalförbund, genom gemensam nämnd och inom räddningsregion.

5 § För sådan verksamhet som omfattas av kravet på säkerhetsrapport enligt 10 § lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor skall kommunen upprätta en plan för räddningsinsatser. Planen skall utgöra en del av det handlingsprogram som anges i 3 kap. 7 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser och den skall ha den omfattning som säkerheten för omgivningen kräver.

Verksamhetsutövaren skall lämna nödvändiga upplysningar till kommunen. Allmänheten skall på lämpligt sätt få möjlighet att lämna synpunkter på planen.

Planen för räddningsinsatser skall förnyas vart tredje år eller när det annars till följd av ändrade förhållanden finns anledning därtill. Planen för räddningsinsatser skall inges till länsstyrelsen.

Statens räddningsverk får meddela föreskrifter om verkställighet av första och andra stycket.

Skyldigheter att rapportera vissa iakttagelser

6 § Upptäcks i samband med räddningstjänst, rengöring och brandskyddskontroll eller tillsyn en brist eller ett missförhållande som kan leda till en annan olycka än brand, skall räddningsledaren eller den som utför rengöring och brandskyddskontroll eller förrättar tillsyn underrätta den ansvariga myndigheten om förhållandet.

Utbildning och behörighet

7 § Statens räddningsverk skall anordna grund- och vidareutbildning samt fortbildning för personal inom räddningstjänstområdet för att tillgodose kommunernas behov av kompetens för tillämpningen av lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser. Vad som nu sagts gäller även med avseende på den personal som för kommunen utför rengöring och brandskyddskontroll enligt 3 kap. 3 § i lagen.

Den utbildning som Statens räddningsverk anordnar enligt första stycket skall anges i utbildningsplaner. Räddningsverket skall samråda om planernas innehåll med företrädare för kommunerna och de arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer som utbildningen berör.

8 § Statens räddningsverk skall meddela föreskrifter om de särskilda krav som skall ställas för behörighet som räddningschef, för att kontrollera brandskydd samt för att utöva tillsyn och leda räddningsinsatser enligt lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser.

3 kap. Statens ansvar och skyldigheter m.m.

Fjällräddningstjänst

1 § Polisen svarar för fjällräddningstjänst.

En plan för fjällräddningstjänsten skall finnas vid Polismyndigheten Dalarna, Polismyndigheten i Jämtlands län, Polismyndigheten i Västerbottens län och Polismyndigheten i Norrbotten.

Planen skall innehålla uppgifter om organisationen, beredskapen och ledningen av fjällräddningstjänsten samt om de resurser som räddningsledaren kan förfoga över.

Flyg- och sjöräddningstjänst

2 § Luftfartsverket svarar för flygräddningstjänst.

Bestämmelser om svensk flygräddningstjänst utanför svenskt område finns i 107 § luftfartsförordningen (1986:171).

3 § Sjöfartsverket svarar för sjöräddningstjänst

Utanför Sveriges sjöterritorium i de delar av havet, där räddningstjänsten enligt internationella överenskommelser ankommer på svenska myndigheter, skall Sjöfartsverket svara för räddningsinsatser som avses i 4 kap. 4 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser.

4 § För sjö- och flygräddningstjänsterna skall finnas en räddningscentral, sjö- och flygräddningscentralen, som skall vara en del av

Sjöfartsverkets organisation. Sjöfartsverket och Luftfartsverket får inrätta räddningsundercentraler.

5 § Sjöfartsverket skall tillsammans med Luftfartsverket upprätta en gemensam plan för sjö- och flygräddningstjänsterna. Planen skall innehålla uppgifter om organisationen, beredskapen och ledningen av sjö- och flygräddningstjänsterna och om samverkan och samordning med andra myndigheter. Den skall också innehålla uppgifter om de resurser som räddningsledaren kan förfoga över och om hur kostnaderna för verksamheten vid sjö- och flygräddningscentralen skall fördelas mellan Sjöfartsverket och Luftfartsverket.

6 § När flygräddningstjänsten inom svenskt område avser luftfartyg eller personer från en annan stat, skall luftfartyg och personal från den staten tillåtas att delta i skälig omfattning och medföra önskad utrustning. Rätten att delta är begränsad till de områden där det efterspanade eller förolyckade luftfartyget eller någon ombordvarande kan antas befinna sig.

7 § Vid flygräddningstjänst inom ett sådant restriktionsområde som avses i 2 § andra stycket luftfartsförordningen (1986:171) får

andra än militära luftfartyg medverka bara med Försvarsmaktens tillstånd och på de villkor som Försvarsmakten bestämmer.

8 § Om ett luftfartyg som är registrerat i en annan stat har förolyckats inom svenskt område, skall Luftfartsverket omedelbart underrätta det konsulat för den staten som är närmast olycksplatsen. Om det inte finns något konsulat i Sverige, skall statens beskickning underrättas.

Om luftfartyget är registrerat hos en internationell organisation, skall underrättelsen lämnas till organisationen.

Efterforskning av försvunna personer i vissa fall

9 § Polisen svarar för efterforskning i fall som avses i 4 kap. 5 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser.

En plan för efterforskningen skall finnas vid varje polismyndighet. Planen skall innehålla uppgifter om organisationen, beredskapen och ledningen av verksamheten samt om de resurser som räddningsledaren kan förfoga över.

Miljöräddningstjänst till sjöss

10 § Kustbevakningen svarar för miljöräddningstjänst till sjöss.

Utanför Sveriges sjöterritorium och Sveriges ekonomiska zon i de delar av havet, där räddningstjänsten enligt internationella överenskommelser ankommer på svenska myndigheter, skall Kustbevakningen svara för räddningsinsatser som avses i 4 kap. 6 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser.

För miljöräddningstjänsten till sjöss skall finnas ledningscentraler.

11 § Kustbevakningen skall upprätta en plan för miljöräddningstjänsten till sjöss.

Planen skall innehålla uppgifter om organisationen, beredskapen och ledningen av räddningstjänsten och om samverkan och samordning med andra myndigheter. Den skall också innehålla uppgifter om de resurser som räddningsledaren kan förfoga över.

Räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen och sanering efter sådana utsläpp

Ansvar

12 § Länsstyrelsen svarar för räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen enligt 4 kap. 7 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser och för sanering efter sådana utsläpp som avses i 4 kap. 9 § samma lag.

Särskilt om information till allmänheten i händelse av en nödsituation som medför risk för strålning

13 § Vid tillämpning av 14 – 16 §§ skall följande uttryck ha nedan angiven betydelse i information till allmänheten.

En nödsituation som medför risk för strålning:

1. En situation som uppstår

a) när en olycka har inträffat vid en anläggning eller i samband med sådana verksamheter som avses i 2 och olyckan medför eller troligen kommer att medföra betydande utsläpp av radioaktiva ämnen,

b) när onormala nivåer av radioaktivitet som kan vara skadliga för befolkningens hälsa har påvisats i Sverige eller utomlands,

c) när anläggningar eller sådana verksamheter som avses i 2 varit inblandade vid andra olyckor än som avses i a och olyckan medför eller troligen kommer att medföra betydande utsläpp av radioaktiva ämnen, eller

d) när andra olyckor som medför eller troligen kommer att medföra betydande utsläpp av radioaktiva ämnen har inträffat.

2. En situation som förorsakas av anläggningar och verksamheter som nämns i 1 a och c, exempelvis

a) alla kärnreaktorer, oavsett lokalisering,

b) alla andra anläggningar i kärnbränslecykeln,

c) alla anläggningar för hantering av radioaktivt avfall,

d) transport och lagring av kärnbränsle eller radioaktivt avfall,

e) tillverkning, användning, lagring, deponering och transport av radioaktiva isotoper för användning inom jordbruk, industri, medicinsk verksamhet och därmed förbunden vetenskap och forskning,

f) användning av radioaktiva isotoper för kraftgenerering i rymdfarkoster.

Betydande utsläpp av radioaktiva ämnen och onormala nivåer av radioaktivitet som kan vara till skada för befolkningens hälsa: en situ-

ation som troligen kan ha till följd att enskilda personer ur befolkningen utsätts för doser som överstiger de dosgränser som föreskrivits med stöd av bestämmelserna i strålskyddslagen.

Befolkning som troligen kommer att beröras i händelse av en nödsituation som medför risk för strålning: en befolkningsgrupp för vilken det finns utarbetade planer i händelse av en nödsituation som medför risk för strålning.

Befolkning som faktiskt kommer att beröras i händelse av en nödsituation som medför risk för strålning: en befolkningsgrupp för vilken särskilda skyddsåtgärder vidtas så snart en nödsituation som medför risk för strålning uppstår.

14 § Länsstyrelsen skall säkerställa att den befolkning som troligen kommer att beröras i händelse av en nödsituation som medför risk för strålning ges information om de hälsoskyddsåtgärder som skall vidtas och de regler som gäller i en sådan situation.

Länsstyrelsen skall vidare, i fall som avses i 4 kap. 7 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser, säkerställa att den befolkning som faktiskt berörs i händelse av en nödsituation som medför risk för strålning omedelbart underrättas om fakta om olyckan, de regler som gäller för befolkningen och de hälsoskyddsåtgärder som skall vidtas.

Statens räddningsverk får meddela ytterligare föreskrifter om vad denna information skall innehålla.

15 § Länsstyrelsen skall säkerställa att de som inte hör till personalen på de anläggningar eller är anställda inom de verksamheter som anges i 13 § andra stycket 2, men som kan komma att delta i räddningsaktioner i händelse av en nödsituation som medför risk för strålning, ges lämplig och regelbundet uppdaterad information om de hälsorisker deras deltagande kan komma att innebära och om de försiktighetsåtgärder som skall vidtas vid ett sådant tillfälle.

Statens räddningsverk får meddela ytterligare föreskrifter om vad denna information skall innehålla.

16 § Om det krävs räddningsinsatser i kommunal räddningstjänst till följd av sådana allvarliga olyckor som avser utsläpp av radioaktiva ämnen och som innebär en nödsituation som medför risk för strålning, skall Statens räddningsverk bistå kommunen med uppgifter om hur allmänheten skall informeras.

Räddningstjänstplan

17 § Länsstyrelsen skall efter hörande av berörda myndigheter, kommuner och landsting upprätta en plan för räddningstjänsten enligt 4 kap. 7 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser och saneringen enligt 4 kap. 9 § samma lag. Planen skall behandla

1. organisation och ledning,

2. samband,

3. strålningsmätning,

4. information till allmänheten,

5. personella och materiella resurser i länet,

6. saneringsmetoder,

7. andra frågor av betydelse för beredskapen. De planer som upprättas av länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Skåne och Hallands län skall dessutom behandla frågor om alarmering, utrymning, utdelning av jodtabletter och sådant bistånd som sägs i 25 §. Uppgifter om biståndet skall även behandlas i den plan som skall upprättas av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Ledning

18 § Till räddningsledare i räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning får endast den förordnas som har behörighet att vara räddningschef och som har erfarenhet av att leda stora räddningsinsatser, eller den som har motsvarande kvalifikationer.

Beredskapszon

19 § Omkring kärnkraftverken i Barsebäck, Forsmark, Ringhals och Simpevarp skall finnas en inre beredskapszon och en zon för strålningsmätning (indikeringszon) enligt vad som anges i bilaga till denna förordning.

20 § Vid varje kärnkraftverk skall varning förberedas så att larm kan ges med signaler utomhus inom en central varningszon närmast kraftverket och att larm samtidigt också genom särskild utrustning kan ges inomhus i bostäder, lokaler och andra anläggningar inom den inre beredskapszonen.

Gränsen för den centrala varningszonen skall ligga på ett avstånd av minst fem och högst tio kilometer från kärnkraftverket.

21 § De som bor inom den inre beredskapszonen skall på lämpligt sätt informeras om innehållet i den plan som avses i 17 §.

22 § Inom den inre beredskapszonen skall jodtabletter delas ut till allmänheten. Dessutom skall jodtabletter hållas i lager som medger en komplettering av förhandsutdelningen och en begränsad utdelning inom indikeringszonen.

23 § Länsstyrelsen i Södermanlands län skall i samråd med Statens räddningsverk och Statens strålskyddsinstitut upprätta en beredskapsplan för den kärntekniska anläggningen i Studsvik.

24 § Kommunen skall biträda länsstyrelsen med beredskapsplaneringen beträffande den inre beredskapszonen.

Inom indikeringszonen skall kommunen biträda länsstyrelsen genom att ställa personal och egendom till förfogande för mätning och inrapportering av mätresultatet.

Personalberedskap

25 § Inom länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Skåne och Hallands län skall organiseras en personalberedskap för räddningstjänsten enligt 4 kap. 7 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser. Dessa länsstyrelser och länsstyrelsen i

Västerbottens län skall bistå andra länsstyrelser i frågor om sådan räddningstjänst.

Bemyndiganden

26 § Statens räddningsverk får efter hörande av Statens strålskyddsinstitut meddela ytterligare föreskrifter om räddningstjänsten enligt 4 kap. 7 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser.

För saneringen enligt 4 kap. 9 § nyssnämnda lag får Statens räddningsverk meddela ytterligare föreskrifter i samråd med Statens strålskyddsinstitut och efter hörande av andra berörda myndigheter och organisationer.

Tillsyn

27 § Statens räddningsverk skall utöva tillsynen över efterlevnaden av lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda

räddningsinsatser och med stöd av lagen meddelade föreskrifter i frågor som rör planläggningen av räddningstjänsten enligt 4 kap. 7 § lagen samt planläggningen av saneringen enligt 4 kap. 9 § samma lag.

Rådgivning

28 § Vid räddningstjänst enligt 4 kap. 7 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser skall Statens strålskyddsinstitut ge råd om strålningsmätningar samt samordna och biträda med strålskyddsbedömningar.

Samordning

29 § Om en olycka eller en överhängande fara för en olycka påkallar en gemensam räddningsinsats från två eller flera statliga myndigheter med ansvar för räddningstjänst, skall räddningsledarna komma överens om vem som skall leda insatsen.

30 § Om en statlig myndighet har lämpliga resurser för att delta i räddningsinsatser, är myndigheten skyldig att medverka i planläggningen av räddningstjänsten och vid övningar i räddningstjänsten.

31 § Statens räddningsverk får meddela ytterligare föreskrifter om samordning av räddningstjänsten och saneringen efter utsläpp av radioaktiva ämnen.

32 § I fråga om den statliga räddningstjänsten utövar den myndighet som svarar för räddningstjänsten också den centrala tillsynen över efterlevnaden av lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Statens räddningsverk skall dock utöva tillsynen över frågor som rör samordningen mellan den statliga räddningstjänstens olika grenar.

Rikspolisstyrelsen utövar tillsynen över fjällräddningsverksamheten och verksamheten i fall som avses i 4 kap. 5 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser.

Ersättning till kommun för medverkan i räddningstjänst m.m.

33 § Ersättning enligt 6 kap. 2 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser lämnas för den del av

kostnaden som överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år då kostnaden uppstod.

34 § Självrisken enligt 6 kap. 3 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser utgörs av ett belopp som motsvarar 0,02 procent av det sammanlagda skatteunderlag som står till kommunens förfogande året före det år då kostnaderna uppkommit.

35 § Frågor om ersättning enligt 6 kap.2 och 3 §§ lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser prövas av Statens räddningsverk.

4 kap. Övriga bestämmelser

Övertagande av ansvaret för räddningstjänst i vissa fall

1 § Fordras omfattande räddningsinsatser i kommunal räddningstjänst, får länsstyrelsen ta över ansvaret för räddningstjänsten i de kommuner som berörs av insatserna. Om räddningsinsatserna även innefattar statlig räddningstjänst, skall länsstyrelsen svara för att räddningsinsatserna samordnas.

Om flera län berörs av räddningsinsatser som avses i första stycket får länsstyrelserna komma överens om vilken länsstyrelse som får ta över ansvaret för räddningstjänsten i kommunerna. Om räddningsinsatserna även innefattar statlig räddningstjänst skall länsstyrelserna komma överens om vilken länsstyrelse som skall svara för att räddningsinsatserna samordnas.

2 § Länsstyrelsen skall efter samråd med kommunerna i länet och berörda myndigheter upprätta de planer som länsstyrelsen behöver för att kunna utöva sitt ansvar enligt 1 §.

Länsstyrelsen skall informera allmänheten om innehållet i planerna

Statens räddningsverk får meddela föreskrifter om innehållet i planerna.

Eldningsförbud

3 § Länsstyrelsen och kommunen får meddela föreskrifter om förbud helt eller delvis mot eldning utomhus samt om liknande förebyggande åtgärder mot brand.

Underrättelser om skador i miljön

4 § När en räddningsinsats är avslutad efter en olycka då miljön har blivit skadad, skall räddningsledaren underrätta den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet eller länsstyrelsen.

Utländskt bistånd

5 § Kustbevakningen får begära bistånd från och lämna bistånd till utländska myndigheter vid räddningsinsatser enligt överenskommelsen den 13 september 1983 om samarbete vid bekämpning av förorening av Nordsjön genom olja och andra skadliga ämnen och enligt konventionen den 22 mars 1974 om skydd av Östersjöområdets marina miljö.

Räddningstjänst under höjd beredskap m.m.

6 § Statens räddningsverk får besluta om medverkan vid övningar enligt 7 kap. 3 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser.

Räddningsverket får meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av 8 kap. 2 § nyssnämnda lag samt sådana föreskrifter som avses i 8 kap. 3 § samma lag.

7 § Under höjd beredskap får länsstyrelsen föreskriva undantag från de utbildningskrav som gäller för personal i kommunens organisation för räddningstjänst.

8 § Rätt att besluta om användning av kommunala räddningstjänstresurser för uppgifter som inte berör den egna kommunen enligt 8 kap 4 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser tillkommer länsstyrelsen för omfördelning mellan kommunerna i länet.

I 5 kap. 4 § lagen (1994:1720) om civilt försvar finns bestämmelser om räddningsledares rätt att ta verkskydd i anspråk för uppgifter inom räddningstjänsten.

9 § Ersättningen till en kommun enligt 8 kap. 4 § andra stycket lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser bestäms av länsstyrelsen och betalas ut av Statens räddningsverk.

Varning

10 § För varning enligt 2 kap. 2 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser får den som äger eller innehar en anläggning som avses i 2 kap. 5 § samma lag efter kommunens medgivande använda de varningsanordningar som installerats enligt bestämmelserna i 7 kap. 1 § lagen (1994:1720) om civilt försvar.

11 § Statens räddningsverk får meddela föreskrifter om varning enligt 2 kap. 2 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser.

Ersättning till enskilda för deltagande i räddningstjänst

12 § Ersättning för arbete och tidsspillan som avses i 6 kap. 4 § lagen (0000:0000) om skydd mot olyckor som kan föranleda räddningsinsatser lämnas enligt de grunder som senast har avtalats i fråga om motsvarande ersättning i kollektivavtal för sådan personal inom kommunens räddningstjänstverksamhet som inte är anställd på heltid.

Ersättning för resa och uppehälle som avses i 6 kap. 4 § nyssnämnda lag lämnas enligt de bestämmelser som Statens räddningsverk meddelar.

Färd till eller från platsen för ett arbete som avses i 6 kap. 4 § nyssnämnda lag räknas som medverkan i räddningstjänsten eller övning i sådan verksamhet, om färden har föranletts av arbetet och stått i nära samband med detta.

Bilaga (utelämnas här)

Denna förordning träder i kraft den , då räddningstjänstförordningen (1986:1107) skall upphöra att gälla.

Den som har behörighet enligt äldre bestämmelser för uppgifter som avses i 2 kap. 8 § skall anses vara behörig även enligt denna förordning.

I BAKGRUND M.M.

1. Inledning

1.1. Utredningsuppdraget

Vid regeringssammanträdet den 18 november 1999 beslutade regeringen om direktiv till en utredning med uppgift att lämna förslag till en reformerad räddningstjänstlagstiftning. Utredningen har antagit namnet Räddningstjänstlagutredningen (i fortsättningen kallad Utredningen).

Av utredningsdirektiven, som har rubricerats Översyn av räddningstjänstlagen m.m. (dir. 1999:94), framgår att det i utredningsuppdraget bl.a. har ingått att lämna förslag till en modernisering av den angivna lagstiftningen och till hur den nuvarande detaljregleringen av den kommunala räddningstjänsten kan minskas. I utredningsuppdraget har vidare ingått att precisera skyldigheter för stat, kommun och enskilda inom räddningstjänstområdet och att tydliggöra förhållandet mellan räddningstjänstlagstiftningens bestämmelser och annan lagstiftning, som reglerar olycks- och skadeförebyggande verksamhet. I uppdraget har också ingått att ge förslag till hur kommunernas olycks- och skadeförebyggande verksamhet skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt samt att se över vissa frågor som rör sjuktransporter, kompetens hos och utbildning av kommunal räddningstjänstpersonal samt miljöräddningstjänst till sjöss. Direktiven till utredningen återges som Bilaga 1 till detta betänkande.

I direktiven till Utredningen angavs att frågan om en integrering av sjö- och flygräddningstjänsterna skulle ses över särskilt. Bakgrunden till denna översyn var en gemensam skrivelse till regeringen från Sjöfartsverket och Luftfartsverket med hemställan om att räddningstjänstlagstiftningen måtte ändras så att en sådan integre-

ring av tjänsterna kunde genomföras. Utredningsuppdraget i denna del har redovisats i delbetänkandet Samordning av sjö- och flygräddningstjänsterna (SOU 2000:63).

Den 28 november 2000 beslutade chefen för Försvarsdepartementet att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att analysera hur en reformering av sotningsväsendet med en avreglering av det kommunala sotningsmonopolet skulle kunna åstadkommas. Arbetsgruppen redovisade sitt arbete genom en rapport den 29 mars 2001. Genom tilläggsdirektiv till Utredningen den 19 april 2001 beslutade regeringen att Utredningen med utgångspunkt i arbetsgruppens rapport skulle utarbeta ett delbetänkande med förslag till ett reformerat sotningsväsende. Utredningen har med anledning härav lämnat delbetänkandet Reformerat sotningsväsende (SOU 2001:42).

Frågan om ett reformerat sotningsväsende med en avreglering av det kommunala sotningsmonopolet skall emellertid bero. Utredningen har mot denna bakgrund att, i enlighet med utredningsdirektiven, lämna förslag till en minskad detaljreglering av sotningsverksamheten och kompetenskrav och utbildning för personal inom verksamheten.

1.2. Utgångspunkter för utredningsarbetet

1.2.1. Allmänt om samhällets räddningstjänst och om olycksoch skadeförebyggande verksamhet

Samhällets räddningstjänst syftar till att genom räddningsinsatser i samband med olyckor hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön. Genom räddningstjänstlagen (1986:1102), som trädde i kraft den 1 januari 1987, skapades en samlad reglering för de olika grenarna av den räddningstjänst, som stat och kommun har ansvar för. Sålunda innebar räddningstjänstlagen (RäL) att all samhällets räddningstjänst reglerades samlat i en och samma lag. Tidigare fanns bestämmelser om räddningstjänst i ett flertal olika författningar och i vissa fall, t.ex. i fråga om fjällräddningstjänst, hade verksamheten varit oreglerad. Lagen kom till efter ett omfattande utredningsarbete och i första hand på grundval av förslag som 1979 års Räddningstjänstkommitté hade lämnat i sitt slutbetänkande Effektiv räddningstjänst (SOU 1983:77).

Avsikten med den samlade och enhetliga lagstiftning, som RäL innebar, var att effektivisera räddningstjänsten och bl.a. underlätta

samarbetet och samordningen mellan olika räddningsorgan och ge dessa bättre möjligheter att vid en räddningsinsats även kunna disponera andra resurser än sina egna. Ett behov av samordning ansågs särskilt stort på det statliga området där ansvaret för räddningstjänsten vilade på flera olika myndigheter. För att åstadkomma en effektiv samordning ansågs också att det krävdes ett bättre såväl lokalt som regionalt samarbete mellan kommuner. Vidare var syftet med lagstiftningen att fylla ut vissa luckor i de tidigare bestämmelserna samtidigt som detaljregleringen av den räddningstjänst, som kommunerna svarade för, skulle minskas. (Se bl.a. prop. 1985/86:170 s. 18 f och 100 f.)

Begreppet räddningstjänst definieras i RäL såsom de räddningsinsatser som staten eller kommunen skall svara för vid olyckor och överhängande fara för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön. Sålunda omfattas inte olycks- och skadeförebyggande åtgärder av begreppet räddningstjänst. Till räddningstjänst hänförs enligt RäL även vissa speciella räddningsinsatser som görs bl.a. såsom fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänst, utan att det har inträffat någon olycka eller att det föreligger en överhängande fara för en olyckshändelse.

Inledningsvis anges det i RäL, att lagen innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. Föreskrifterna reglerar i huvudsak kommunernas och statens skyldigheter när det gäller räddningstjänst. Det anges emellertid att det i RäL även finns bestämmelser om bl.a. olycks- och skadeförebyggande åtgärder, som således inte är räddningstjänst, och bestämmelser om rättigheter och skyldigheter för enskilda. RäL:s bestämmelser om olycks- och skadeförebyggande åtgärder riktar sig både till det allmänna och då i huvudsak till kommunerna och till enskilda.

Räddningsinsatser förekommer mestadels som en kommunal angelägenhet och innefattar skyldighet att ingripa vid olyckor i skilda sammanhang. Till kommunens ansvar enligt RäL hör även att vidta förebyggande åtgärder mot brand. Kommunerna skall också enligt RäL främja annan olycks- och skadeförebyggande verksamhet i kommunen, där ansvaret för säkerhet eller förebyggande verksamhet eljest åvilar andra statliga eller kommunala organ eller enskilda.

Statens ansvar för räddningstjänst är fördelat på olika myndigheter och avser vissa i RäL särskilt angivna typer av räddningsinsatser. Det är bl.a. fråga om nyssnämnd fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänst. Staten har även att ta över ansvaret för kommunal räddningstjänst i en eller flera kommuner, om det krävs mer omfattande

räddningsinsatser. Staten skall också ge ersättning till kommunerna för mer kostnadskrävande räddningsinsatser.

Skyldighet för staten eller en kommun att företa en räddningsinsats föreligger enligt RäL endast om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen. Det offentliga åtagandet gentemot enskilda när det gäller räddningstjänst har uttryckts på följande sätt. Enskilda personer och företag har ansvar för att skydda sitt liv, sin egendom samt för att inte förorsaka olyckor och först när den enskilde inte själv klarar av att skydda sig är det ett offentligt ansvar att ingripa. (Se bl.a. prop. 1998/99:74 s. 193 och 195.)

Den enskilde har skyldighet att delta i räddningsinsatser, s.k. tjänsteplikt. Denne är även skyldig att underkasta sig att vissa ingrepp görs i dennes rätt, t.ex. att dennes egendom tas i anspråk vid en räddningsinsats. Den som p.g.a. tjänsteplikt eller frivilligt medverkar i räddningstjänst eller vars egendom tas i anspråk kan enligt RäL få ersättning.

Kommunen utövar den omedelbara tillsynen och kontrollen inom kommunen över att enskilda efterlever RäL och de föreskrifter som meddelas med stöd av RäL. Inom länet utövar länsstyrelsen tillsyn över kommunernas räddningstjänstverksamhet och även över deras tillsynsverksamhet beträffande enskilda. Central tillsyn utövas av Statens räddningsverk (Räddningsverket). I fråga om den statliga räddningstjänsten utövar den myndighet som svarar för räddningstjänsten också den centrala tillsynen över efterlevnaden av RäL och föreskrifter som har meddelats med stöd av RäL.

De myndigheter som ansvarar för räddningstjänst i Sverige kan enligt bestämmelser i RäL om internationellt samarbete begära och lämna bistånd i direkt samverkan med behöriga myndigheter i de andra nordiska länderna. I andra fall begärs och lämnas bistånd av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

1.2.2. Behovet av en översyn av räddningstjänstlagstiftningen

Sedan RäL:s tillkomst i mitten av 1980-talet har lagen tillsammans med den tillhörande räddningstjänstförordningen (1986:1107), som innehåller utförliga tillämpningsbestämmelser till lagen för såväl kommunal som statlig räddningstjänst, ändrats och kompletterats vid ett flertal tillfällen. Någon bredare översyn av bestäm-

melserna har emellertid inte genomförts. Dessutom har verksamheten inom i första hand det kommunala räddningstjänstområdet utvecklats och förändrats utan att regleringen har ändrats. Sålunda har kraven på åtgärder för att förhindra olyckor och begränsa skador ökat. Sådana åtgärder inriktas numera på i princip alla slag av olyckshändelser som kan komma att drabba människor, egendom eller miljö. Ansvaret för att åtgärder vidtas vilar i och för sig på ett antal olika statliga eller kommunala organ eller på enskilda. Förebyggande åtgärder är sektorsövergripande som på olika sätt också krävs i allt högre grad. Detta berör räddningstjänstområdet. (Se bl.a. SOU 1998:59 s. 40 f.)

1996 års Räddningsverksutredning överlämnade den 29 oktober 1997 en skrivelse till regeringen, i vilken utredningen redogjorde för behovet av en översyn av räddningstjänstlagen. I skrivelsen framhölls bl.a. att den nuvarande författningsregleringen upplevdes som föråldrad och delvis alltför detaljerad. Sålunda fanns det enligt skrivelsen behov av en modernisering av lagstiftningen.

I en särskild promemoria till den nyssnämnda skrivelsen angav Räddningsverksutredningen bl.a. att de detaljreglerade kraven i RäL på den kommunala räddningstjänstpersonalens kompetens och utbildning borde ändras liksom detaljreglerna beträffande brandsyn och sotning. Även bestämmelserna om kommunal räddningstjänstplan ansågs delvis föråldrade och onödigt detaljerade. En anpassning av lagstiftningen borde enligt promemorian också ske med hänsyn till verksamhetens beröringspunkter med annan lagstiftning, bl.a. plan- och bygglagstiftningen och miljölagstiftningen samt hälso- och sjukvårdslagstiftningen när det gäller sjuktransporter. Vidare borde enligt promemorian bestämmelser om ansvaret för olycks- och skadeförebyggande åtgärder göras klarare och redovisas i samtliga hänseenden där räddningstjänstområdet berörs. Ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och enskilda för åtgärder inom räddningstjänstområdet borde enligt promemorian också klargöras. Oklarheter, som behöver åtgärdas, råder enligt promemorian även när det gäller ledningen av stora räddningsinsatser liksom beträffande räddningsledarens uppgifter och ansvar vid såväl kommunal som statlig räddningstjänst.

Räddningsverksutredningen har i sitt slutbetänkande Räddningstjänsten i Sverige, Rädda och Skydda, (SOU 1998:59), förutom att ånyo påtala behovet av en översyn av RäL, bl.a. angivit vissa principer som bör gälla för det offentliga åtagandet när det gäller räddningstjänst. Utredningen har föreslagit att effektmål eller nationella mål formuleras för räddningstjänstverksamheten. Dessa,

mer övergripande, mål bör enligt utredningen utgöra grunden för statens inriktning av verksamheten och komma till uttryck i lagstiftningen. Utredningen har vidare betonat vikten av att förebyggande åtgärder vidtas till skydd mot olyckor som kan beröra räddningstjänstområdet.

I slutbetänkandet har Räddningsverksutredningen även lämnat olika konkreta förslag som tar sikte på ändringar eller förtydliganden i lagstiftningen bl.a. när det gäller statens övertagande av ansvaret för kommunal räddningstjänst, behovet av utredning av olycksorsaker och olycksförlopp samt analys och dokumentation av hur räddningsinsatser har fungerat. Räddningstjänstutbildningen bör enligt utredningens slutbetänkande bli föremål för samlade överväganden och även anpassas till kommunernas behov. I betänkandet har även pekats på ett behov av statlig tillsyn som bl.a. säkerställer att kommunerna i sin planering uppfyller statligt fastställda krav på räddningstjänstområdet.

Räddningsverksutredningens slutbetänkande har remissbehandlats. Remissinstanserna har generellt ställt sig positiva till de bedömningar och förslag som utredningen har lämnat i betänkandet.

I propositionen Förändrad omvärld – omdanat försvar (prop. 1998/99:74) förklarade regeringen att den i stort sett anslöt sig till de principer för det offentliga åtagandet när det gäller skydd mot olyckor som Räddningsverksutredningen hade fört fram. Det innebär bl.a., som redan har framgått, att först när den enskilde inte själv klarar av att skydda sitt liv och sin egendom skall det allmänna ha ansvar att ingripa. I propositionen aviserade regeringen en översyn av räddningstjänstlagen och följdförfattningar till denna. För översynen skulle enligt propositionen bl.a. bedömningar och förslag i Räddningsverksutredningens slutbetänkande i huvudsak ligga till grund. (Se prop. 1998/99:74, s. 192 ff.)

Även Räddningsverket och Svenska Kommunförbundet (Kommunförbundet) har genom skrivelser till Regeringskansliet under år 1999 påtalat behovet av en översyn när det gäller räddningstjänstlagstiftningen. Räddningsverket och Kommunförbundet har därvid framhållit att lagstiftningen behöver moderniseras mot bakgrund av att vissa bestämmelser framstår som föråldrade och onödigt detaljerade men även som bristfälliga eller oklara. Vidare bör enligt skrivelserna en översyn ta sikte på att i lagstiftningen klart ange målet och omfattningen av räddningstjänstverksamheten. Sålunda bör lagstiftningen kompletteras med nationella mål för inriktningen av räddningsinsatser och återspegla en samlad syn på skyddet mot olyckor bl.a. när det gäller olycks- och skadeförebyggande åtgärder.

Sambandet mellan räddningstjänstlagen och annan lagstiftning bör därvid klargöras bl.a. i fråga om hanteringen av brandfarliga och explosiva varor, transport av farligt gods och miljöskydd. Enligt skrivelserna bör även det offentliga åtagandet och ansvarsfördelningen mellan stat och kommun klargöras när det gäller räddningstjänst. Kommunförbundet har i sin skrivelse särskilt framhållit att kommunerna bör ges ökade möjligheter till lokal anpassning av organisation och dimensionering av den kommunala räddningstjänstverksamheten. Detsamma gäller inflytande över kraven på kompetens hos och utbildning av räddningstjänstpersonalen. De synpunkter som har förts fram i skrivelserna kommer att redovisas närmare i följande avsnitt.

Utredningen om kemikalieolyckor m.m. behandlade i sitt slutbetänkande Säkrare kemikaliehantering (SOU 1998:13) bl.a. frågor som hör samman med miljöräddningstjänst till sjöss. Utredningen konstaterade i detta sammanhang att vissa frågor skulle kräva ytterligare överväganden i samband med en översyn av räddningstjänstlagstiftningen. Det gällde bl.a. befogenhet att så tidigt som möjligt inleda en miljöräddningsoperation till sjöss samt fördelningen av ansvaret mellan statliga och kommunala myndigheter då ett fartyg i samband med en räddningstjänstinsats bogseras till hamn. (Se SOU 1998:13 s.12 och 179 ff.)

Vid regeringssammanträdet den 18 november 1999 uppdrogs åt Räddningsverket att i samarbete med bl.a. Kommunförbundet pröva behovet av en förändrad utbildning av den kommunala räddningstjänstens personal. Utredningsuppdraget redovisades till regeringen den 15 september 2000 i en rapport kallad Förändrad utbildning av den kommunala räddningstjänstpersonalen. I rapporten har slagits fast att det föreligger behov av att förnya och förändra utbildningen för personalen och förslag har lämnats till övergripande mål i utbildningen, utbildningsformer, innehåll i utbildningen, inträdeskrav och behörighet efter genomgången utbildning, Rapporten innehåller förslag till författningsreglering av utbildningen inom den kommunala räddningstjänsten.

1.2.3. Frågeställningar som enligt utredningsdirektiven skall belysas särskilt

I direktiven för utredningsuppdraget har regeringen till precisering av behovet av och uppdraget att se över räddningstjänstlagen m.m. angivit ett antal frågeställningar som skulle belysas (se vidare bilaga

1). Här nedan återges det i direktiven intagna utredningsuppdraget, som i direktiven har angivits under sex rubriker. (Uppdraget i vad avser integrering av sjö- och flygräddningstjänsterna har, såsom framgått, redovisats särskilt.)

Modernisering och minskad detaljreglering

Utredaren skall lämna förslag till en reformerad räddningstjänstlagstiftning. Utredaren skall bl.a. beakta möjligheterna att minska detaljregleringen av den kommunala räddningstjänsten och i övrigt modernisera bestämmelserna i lagstiftningen i syfte att skapa en effektiv räddningstjänst på såväl det kommunala som statliga området. Exempel på områden som skall utredas är kommunala räddningstjänstplaner och ledningen vid stora olyckor. Lagstiftningen måste även med minskad detaljreglering tillgodose det behov av reglering som krävs för att stat och kommun skall kunna utöva tillsyn m.m. på ett ändamålsenligt sätt.

Utredaren skall analysera om en reformerad räddningstjänstlagstiftning med en minskad grad av detaljreglering aktualiserar behovet av inledande bestämmelser med nationella mål för verksamheten. Om utredaren finner att så är fallet, eller om det av andra skäl skulle befinnas vara lämpligt, skall sådana bestämmelser ingå i förslaget till lagstiftning.

Dispositionen av och terminologin i räddningstjänstlagen och räddningstjänstförordningen skall ses över i syfte att göra författningarna mer lättillgängliga.

Preciserade skyldigheter för stat, kommun och enskilda

Utredarens förslag skall precisera skyldigheterna inom räddningstjänstområdet för olika statliga myndigheter, kommunerna och enskilda. Ekonomiska konsekvenser av det offentliga åtagandet för såväl stat som kommun skall övervägas och redovisas. Själva räddningstjänstbegreppet skall, med undantag för vad som nedan sägs om miljöräddningstjänst till sjöss, inte utvidgas jämfört med vad som följer av nuvarande räddningstjänstlag.

Kommunernas förebyggande verksamhet

Utredarens förslag skall vidare omfatta de bestämmelser som krävs för att kommunernas förebyggande verksamhet på räddningstjänstområdet skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt. Bestämmelser av tillsynskaraktär, t.ex. brandsyn, behöver ses över. I detta ar-

bete skall bestämmelser om olycksförebyggande verksamhet i annan lagstiftning beaktas. Förhållandet mellan räddningstjänstlagstiftningens bestämmelser och annan lagstiftning som reglerar olycks- och skadeförebyggande verksamhet skall analyseras och tydliggöras. Bestämmelser och myndighetsverksamhet som främst rör förebyggande åtgärder mot andra olyckor än bränder skall även fortsättningsvis regleras genom speciallagstiftning inom det aktuella området.

Förtydligat ansvar för sjuktransporter m.m.

Utredaren skall analysera behovet av att förtydliga ansvaret för sjuktransporter m.m. mellan landstingen och den statliga och kommunala räddningstjänsten. Om det finns ett sådant behov skall utredaren lämna förslag till bestämmelser som reglerar ansvaret på respektive område.

Räddningstjänstpersonalens kompetens och utbildning

Utredaren skall dessutom lämna förslag till de bestämmelser som krävs för att reglera vilken kompetens och utbildning den kommunala räddningstjänstens personal skall ha. Utredaren skall samråda med Räddningsverket i frågor som rör utbildning av räddningstjänstens personal i enlighet med regeringens beslut den 18 november 1999.

Ansvaret vid miljöräddningstjänst till sjöss

Med utgångspunkt i vad som tidigare sagts om behovet av att tidigt kunna påbörja miljöräddningsinsatser till sjöss och vissa frågor om räddningstjänst då fartyg bogserats till hamn, skall utredaren se över behovet av ändringar i lagstiftningen om ansvar och befogenheter för statliga och kommunala myndigheter på dessa områden.

1.3. Utredningsarbetets bedrivande

Utredningsarbetet har bedrivits i nära samråd med företrädare för Räddningsverket, Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Arbetet har innefattat ett antal sammanträffanden med företrädare för verksamheten i statlig och kommunal räddningstjänst. Frågeställningar som Utredningen enligt utredningsdirektiven har haft att ta ställning till har diskuterats i samband med ett antal seminari-

er och andra arrangerade möten med företrädare för bl.a. statlig och kommunal räddningstjänst.

2. Den nuvarande räddningstjänstlagstiftningen - en bakgrund

2.1. Allmänt om begreppet räddningstjänst och om nuvarande uppgifter, roller och funktioner i räddningstjänstverksamheten

Samhällets räddningstjänst delas enligt RäL in i kommunal räddningstjänst och statlig räddningstjänst. Statlig räddningstjänst avser bara åtgärder i vissa speciella fall och omfattar fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänsterna, efterforskning av försvunna personer i andra fall samt miljöräddningstjänst till sjöss och räddningstjänst i samband med utsläpp av radioaktiva ämnen. Staten svarar också för sanering efter sådana utsläpp. Staten har genom polisen, Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Kustbevakningen samt länsstyrelserna ansvaret för dessa slag av räddningstjänst. Den kommunala räddningstjänsten är mer allmän och omfattar all övrig offentlig räddningstjänst bl.a. vid bränder, explosioner, skred, ras översvämningar, oväder och utflöde av skadliga ämnen. (Se prop. 1985/86:170 s. 18 och 61 f.)

Såväl statlig som kommunal räddningstjänst definieras, som redan nämnts, i RäL såsom en verksamhet som staten eller kommunerna skall svara för vid olyckor och överhängande fara för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön. Med olyckor avses plötsligt inträffade händelser som har medfört eller som kan befaras medföra skada. Dit räknas händelser som beror på företeelser i naturen eller som inträffar utan människors handlande. Som olyckor räknas också händelser som beror på människors handlande eller underlåtenhet att handla. Exempel på olyckshändelser är bränder, explosioner, skred, ras, översvämningar, oväder och utflöden av skadliga ämnen. (Se bl.a. prop. 1985/86:170 s. 62.)

Att faran för en olyckshändelse är överhängande anses innebära att det föreligger en hög risk för att olyckan inträffar och stor risk för att den inträffar nära i tiden. Eljest är det enligt RäL fråga om

olycks- eller skadeförebyggande åtgärder (se prop. 1985/86:170 s. 23). Till statlig räddningstjänst hänförs dock, som redan nämnts, räddningsinsatser, som görs såsom fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänst samt efterforskning av försvunna personer i andra fall, utan att det har inträffat någon olycka eller föreligger en överhängande fara för en olyckshändelse. (Se prop. 1985/86:170 s. 19 f. och 62 samt bet. FöU 1986/87:2.) Frågan om hur vid definitionen av begreppet räddningstjänst skall anses vara har i praktiken störst betydelse i den kommunala räddningstjänsten och har ställts på sin spets bl.a. i samband med frågor om ersättning till kommunen enligt 35 – 37 §§ RäL för medverkan i räddningstjänst m.m.

För uppgiften att göra räddningsinsatser som kommunen har ansvar för enligt RäL skall det i varje kommun finnas en räddningskår som består av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor. Räddningskåren skall sköta den kommunala räddningstjänsten inom kommunens hela område. Kommunen har enligt RäL rätt att komma överens med en annan kommun om att ha en gemensam räddningskår. RäL ger också möjlighet för kommunen att helt eller delvis överlåta räddningskårens arbetsuppgifter till en annan kommun.

Begreppet räddningstjänst innefattar således inte åtgärder för att förebygga olyckor eller skador. Enligt RäL skall kommunen utan att uppgiften faller på något särskilt organ inom kommunen svara för att åtgärder vidtas för att förebygga bränder och skador till följd av bränder. Inom den statliga räddningstjänsten har Luftfartsverket att svara för vissa förebyggande räddningsinsatser som rör luftfartyg och lufttrafiken. I övrigt gäller enligt RäL att det läggs en skyldighet på kommunen att utan eget ansvar främja olycks- och skadeförebyggande verksamhet i kommunen. Någon motsvarande bestämmelse i RäL om att främja förebyggande åtgärder finns inte med avseende på den statliga räddningstjänsten.

Krav ställs på att i första hand kommunens roll skall bli mer framträdande när det gäller att främja förebyggande verksamhet. Ansvaret är ofta reglerat i särskild lagstiftning. Exempel på detta är plan- och bygglagstiftningen, lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor och arbetsmiljölagstiftningen. Kommunens roll när det gäller förebyggande åtgärder är i dessa sammanhang bl.a. att se till att det förekommer ett samarbete mellan ansvariga organ och myndigheter så att brister i skyddet mot olyckor och skador kan rättas till.

RäL:s reglering av det allmännas ansvar för räddningstjänst befriar inte den enskilde från ansvar och kostnader för ingripanden vid

olyckshändelser. Syftet med RäL har således inte varit att föra över ansvar och kostnader till samhället. Som har berörts tidigare gäller som princip att det allmänna har skyldighet att ingripa först när den enskilde inte själv klarar av att skydda sitt liv eller sin egendom. Sålunda föreligger det skyldighet för samhället att ingripa endast om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen. Var och en av dessa förutsättningar, kriterier, måste föreligga för att den statliga eller den kommunala räddningstjänsten skall vara skyldig att ingripa. En avvägning mellan skadornas omfattning och kostnaderna sker i praktiken endast när materiella värden står på spel. När det gäller fara för människors liv eller hälsa är ett ingripande alltid motiverat och går före andra intressen. Med uttrycket omständigheterna i övrigt avses främst de möjligheter som den hotade egendomens ägare kan ha att själv avvärja eller begränsa skadorna. (Se prop. 1985/86:170 s. 63.)

Det övergripande målet för eller kravet på samhällets räddningstjänst är att de skilda räddningstjänstinsatserna - statliga som kommunala - skall kunna påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. Det innebär ett allmänt krav på att verksamheten skall planeras och organiseras så att målet uppfylls. För varje kommun skall det finnas en räddningstjänstplan som anger räddningskårens organisation i kommunen och beredskap för insatser. I övrigt har kommunerna och de statliga myndigheterna, som svarar för räddningstjänst, haft att utforma en effektiv verksamhet med ledning av lokala behov och förutsättningar. I fråga om sjö- och flygräddningstjänst och miljöräddningstjänst till sjöss grundas kraven på dessa tjänster även på internationella överenskommelser.

De olika formerna av räddningstjänst kan inte bedrivas isolerade från varandra eller från andra myndigheter som berörs av verksamheten. Kommunerna och de statliga myndigheter, som svarar för räddningstjänst, har därför att samarbeta med varandra och med andra som berörs av denna. Alla tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas. Sålunda har det ansetts nödvändigt att de som har ansvaret för olika delar av räddningstjänsten samordnar sin verksamhet. Det gäller såväl administrativt som operativt. (Se prop. 1985/86:170 s. 18 f. och 65 f.)

För alla delar av såväl den kommunala som den statliga räddningstjänsten gäller att det skall finnas anordningar för alarmering av räddningsorganen. Vidare skall det vid varje räddningsinsats fin-

nas en räddningsledare, som har att leda insatsen och bestämma hur den skall bedrivas och vilka räddningsåtgärder som skall vidtas. I den kommunala räddningstjänsten är räddningschefen eller den som denne har utsett räddningsledare.

Syftet med att en räddningsledare skall utses är att räddningsinsatsen skall bli så effektiv som möjligt och att det inte får råda någon tvekan om vem som har den absoluta ledningen av insatsen. Till sin hjälp i ledningen av räddningsinsatsen kan räddningsledaren bilda en stab med rådgivande experter t.ex. byggnadsteknisk expertis i samband med brand i en anläggning, kärnkraftsteknisk expertis vid utsläpp av radioaktiva ämnen eller befälhavaren eller sjösäkerhetsexperter i en sjöräddningssituation. Det är emellertid räddningsledaren ensam som leder och bestämmer vid räddningstjänst om kriterierna för räddningstjänst enligt RäL är uppfyllda. Sålunda utgör RäL speciallagstiftning som är exklusiv i förhållande till annan lagstiftning som t.ex. kan innehålla bestämmelser om att rädda liv eller egendom såsom sjölagens (1994:1009) regler om befälhavarens ansvar om fartyget råkar i sjönöd.

Räddningsledaren har också i RäL, i syfte att räddningsinsatsen skall bli så effektiv som möjligt, givits stora befogenheter i sin ledning av räddningsinsatsen. Det är härvidlag bl.a. fråga om åtgärder som innefattar myndighetsutövning. Sålunda gäller att statliga och kommunala myndigheter under vissa förutsättningar är skyldiga att på räddningsledarens anmodan delta i en räddningsinsats med personal och utrustning. Räddningsledaren har också möjligheter att förordna om fullgörande av tjänsteplikt för envar som är mellan 18 och 65 år att medverka i räddningstjänst. Räddningsledaren kan vidare företa sådana ingrepp i annans rätt som är försvarliga med hänsyn till omständigheterna och ta i anspråk utrustning och annan egendom.

Generellt kan sägas att ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan staten och kommunerna när det gäller räddningstjänsten innebär att staten genom lagstiftning formulerar medborgarnas krav på säkerhet och skydd mot olyckor och skador genom att ställa upp övergripande mål samt fördela ansvar, uppgifter och befogenheter samt resurser mellan stat och kommun. Staten ansvarar för räddningstjänståtgärder som fordrar särskilda resurser eller speciellt kunnande som kommunerna svårligen kan hålla. Staten ansvarar även för åtgärder som i allmänhet inte går att hänföra till en bestämd kommuns geografiska område. Sålunda skall staten enligt RäL, i första hand länsstyrelserna, i enskilda fall och vid mer omfattande räddningsinsatser kunna ta över ansvaret för den kommu-

nala räddningstjänsten. Om räddningsinsatserna även innefattar statlig räddningstjänst kan länsstyrelsen komma att svara för samordningen av insatserna. Staten ger ersättning till kommunerna för stora och kostnadskrävande räddningsinsatser eller saneringsåtgärder. Staten svarar också för utbildning av personal inom det kommunala räddningstjänstområdet.

Kommunerna har generellt sett ett allmänt ansvar för räddningsinsatser och skall utföra de åtgärder som bäst kan skötas på lokal nivå. Kommunen har också att svara för att skadeförebyggande åtgärder vidtas inom kommunen. Principen om kommunal självstyrelse skall emellertid ligga till grund för de åtgärder som statsmakterna enligt RäL ålägger kommunerna på räddningstjänstområdet. Mot bakgrund av den kommunala självstyrelsen gäller också att kommunerna själva beslutar om vilka resurser man vill använda för verksamheten. (Se bl.a. SOU 1983:77 s. 290 ff. och SOU 1998:59 s. 43.)

Staten svarar för tillsynen av verksamheten inom räddningstjänstområdet mot bakgrund av statens allmänna och övergripande ansvar. Även samordningen av och utnyttjandet av samhällets gemensamma resurser för räddningstjänst motiverar statens tillsyn. Syftet med tillsynen som riktar sig mot kommunens verksamhet är att följa upp tillämpningen av statsmakternas föreskrifter och bedöma om dessa ger avsett resultat. Tillsynen skall bedrivas med beaktande av den kommunala självstyrelsen. Kommunerna har den omedelbara tillsynen över och kontrollen av att den enskilde efterlever lagen och givna föreskrifter. (Se SOU 1983:77 s. 294 f. och prop. 1985/86:170 s.58.)

2.2. Närmare om den nuvarande räddningstjänstlagstiftningen

2.2.1. Inledande bestämmelser

Som redan har framhållits delar RäL in samhällets räddningstjänst i kommunal räddningstjänst och statlig räddningstjänst. De fem första paragraferna i RäL innehåller inledningsvis gemensamma bestämmelser för de båda slagen av räddningstjänst.

I 1 § RäL anges att lagen innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. Lagen reglerar emellertid inte bara samhällets räddningstjänst. Sålunda påpekas det i 1 § att det i lagen även finns bestämmelser om olycks- och ska-

deförebyggande åtgärder och om sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen, som således är åtgärder som faller utanför begreppet räddningstjänst. Vidare påpekas det i 1 § att det i lagen finns bestämmelser om rättigheter och skyldigheter för enskilda.

I 2 § RäL definieras begreppet räddningstjänst som en verksamhet som består av åtgärder som skall vidtas vid olyckor och överhängande fara för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön. Till räddningstjänst hänförs enligt 2 § också räddningsinsatser som görs bl.a. såsom flygräddningstjänst enligt 26 § i lagen och sjöräddningstjänst enligt 27 § i lagen utan att det har inträffat någon olycka eller föreligger en överhängande fara för en olyckshändelse. Vidare framgår det av 2 § att samhället har skyldighet att ingripa först om den enskilde inte själv kan bemästra en olyckssituation. I paragrafen anges de tidigare nämnda fyra kriterierna som skall föreligga för att staten eller kommunen skall svara för räddningsinsatsen nämligen behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt.

I 2 a § RäL anges att med sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen avses i lagen sådana åtgärder som staten skall vidta för att göra det möjligt att åter använda mark, vatten, anläggningar och annan egendom som har förorenats genom utsläpp av radioaktiva ämnen. Skyldighet för staten att vidta saneringsåtgärder föreligger dock endast om den enskilde inte själv kan bemästra situationen. Således krävs det för att staten skall vara skyldig att ingripa att det med hänsyn till följderna av utsläppet, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten svarar för åtgärderna. Andra utsläpp av radioaktiva ämnen än sådana som avses i 2a §, t.ex. från sjukhus, industrier eller fordon som transporterar kärnämnen, omfattas av kommunal räddningstjänst (se prop.1991/92:41 s. 10.)

Enligt 3 § RäL gäller lagen inte hälso- och sjukvård som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Enligt 6 § sistnämnda lag hör sjuktransporter till hälso- och sjukvården. Räddningstjänsten omfattar därmed i princip inte sådana transporter. Som framgår nedan gäller dock ett uttryckligt undantag i fråga om sjöräddningstjänsten.

I 4 § RäL anges det övergripande målet för samhällets räddningstjänst. Sålunda skall statliga eller kommunala räddningsinsatser kunna påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. Det kräver att verksamheten planeras och organiseras

så att målet kan uppfyllas och att räddningsorganen håller en hög beredskap.

En effektiv räddningstjänst kräver också att de som har ansvaret för olika delar av räddningstjänsten samordnar sin verksamhet. I 5 § RäL anges därför att kommunerna och de statliga myndigheter, som svarar för räddningstjänst, skall samarbeta med varandra. Det gäller såväl administrativt som operativt. Paragrafen innehåller även en uppmaning till samarbete med andra som berörs av verksamheten.

2.2.2. Kommunal räddningstjänst

RäL innehåller i de följande 6 – 24 §§ särskilda regler för enbart den kommunala räddningstjänsten och inledningsvis bestämmelser om kommunens ansvar. Sålunda föreskrivs i 6 § RäL att varje kommun skall svara för all räddningstjänst inom kommunen som inte är statlig. Enligt 7 § skall kommunen även svara för förebyggande åtgärder när det gäller bränder och skador i samband med bränder. I övrigt skall kommunen enligt bestämmelsen, utan eget ansvar för att åtgärder vidtas, främja annan olycks- och skadeförebyggande verksamhet.

I 31 § RäF ges vad som uppfattas som kompletteringsbestämmelser till kommunens skyldighet enligt 7 § RäL att främja olycksoch skadeförebyggande verksamhet. Bestämmelserna innefattar rapporteringsskyldighet för personal som i samband med räddningstjänst, brandsyn eller sotning upptäcker brister eller missförhållanden som kan leda till en annan olyckshändelse än brand.

I 8 och 9 §§ RäL föreskrivs om samarbete mellan kommuner och om att det i varje kommun skall finnas en räddningskår. Kommunerna skall ta till vara möjligheterna att utnyttja varandras resurser för räddningstjänst och för den förebyggande verksamheten. Kommunerna skall emellertid själva och utan inblandning från statens sida bestämma innehållet i och formerna för samarbetet. Kommunen får komma överens med en annan kommun om att ha en gemensam räddningskår eller att uppgifterna i räddningstjänstverksamheten helt eller delvis skall skötas av en annan kommuns räddningskår. (Se prop. 1985/86:170 s. 67).

I 10 och 11 §§ RäL ges bestämmelser om att den politiska styrningen av den kommunala räddningstjänsten utövas genom en eller flera nämnder och om nämndens möjligheter att delegera beslutan-

derätt. För en sådan nämnd, som tidigare benämndes räddningsnämnd, gäller vad som är föreskrivet i kommunallagen (1991:900).

Särskilda bestämmelser om kommunens räddningskår finns i 12 – 14 §§ RäL. Räddningskåren har enligt 12 § RäL till uppgift att sköta hela kommunens räddningstjänst. Kommunen får enligt samma paragraf överlåta åt annan och då även åt ett enskilt organ att göra vissa räddningsinsatser som kräver särskild kompetens. Kommunen behåller dock alltid ansvaret för ett räddningsingripande. Räddningskåren skall enligt 13 § RäL bestå av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor. I räddningskåren kan också ingå räddningsvärn. Räddningsstyrkan skall enligt 14 § RäL bestå av på heltid eller deltid anställd personal som genom utbildning och erfarenhet har nödvändig kompetens för sina uppgifter. Räddningsvärnet består enligt samma bestämmelse av personal som har tagits ut på grund av tjänsteplikt (se 44 § RäL).

RäF innehåller i 2 – 5 §§ detaljerade föreskrifter angående räddningskåren. Här anges de krav som ställs på räddningschefens kompetens samt dennes uppgifter (2 och 3 §§) och att det skall finnas en eller flera ställföreträdare (4 §). Vidare anges kompetenskraven och kraven på utbildning för personalen som ingår i räddningsstyrkan (5 – 15 §§).

I 15 – 20 §§ RäL ges föreskrifter om förebyggande åtgärder mot brand i form av brandsyn och sotning. Bestämmelserna tar sikte på skyldighet för kommunen att svara för att brandsyn och sotning utförs regelbundet (15 §). Brandsynen innefattar en kontroll av att ägare eller innehavare av byggnader eller anläggningar upprätthåller ett brandskydd och att kommunen utser särskilda brandsyneförrättare för att utföra kontrollen (16 §). Bestämmelserna om sotning innehåller detaljerade föreskrifter om rengöring av eldstäder m.m. och om att brandskyddskontroll skall göras i samband med rengöringen (17 §). Vidare ges bestämmelser (18 och 19 §§) som bl.a. tar sikte på avgifter för brandsyn, sotning och kontroll av brandskyddet, samt om tillträde till den anläggning som berörs av de förebyggande åtgärderna. Brandsyn och sotning innefattar vissa åtgärder som är att anse som myndighetsutövning. Enligt 20 § meddelar regeringen, en myndighet eller kommunen bl.a. föreskrifter om frister för brandsyn m.m.

Detaljerade föreskrifter om brandsyn och sotning samt om kompetens hos och utbildning av personal för brandsyne- och sotningsverksamheten finns i 16 – 30 §§ RäF. I 31a och 31b §§ RäF ges bestämmelser om behörighet för befattning inom räddningstjänst eller inom verksamhet för brandsyn eller sotning för ut-

ländska medborgare med utbildnings- eller kompetensbevis från annat land.

I 21 – 24 §§ RäL ges bestämmelser om kommunal räddningstjänstplan. Enligt 21 § åligger det varje kommun att upprätta en räddningstjänstplan för räddningstjänsten. Planen skall vara grundläggande för verksamheten. Den syftar förutom att vara information till allmänheten även bl.a. till att vara utgångspunkten för den statliga tillsynen över den kommunala räddningstjänsten (se prop. 1985/86:170 s. 74). Av planen skall det bl.a. framgå hur räddningskåren är organiserad, vilken kompetens som krävs för att vara befäl i räddningskåren, insatstider till kommunens olika delar (tidsåtgång från alarmering av insatsstyrkan till dess räddningsarbete kan påbörjas), minsta antal övningar som skall hållas med personalen och hur allmänheten skall varnas och informeras vid allvarliga olyckshändelser. Av bestämmelsen i 21 § första stycket punkt 8 framgår att RäL är en heltäckande lag för räddningstjänstens verksamhet under såväl fred som under höjd beredskap (se prop. 1994/95:7 s. 59 och 120).

För sådan verksamhet som omfattas av kravet på säkerhetsrapport enligt 10 § lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, den s.k. Sevesolagen, skall kommunen enligt 69 § RäF upprätta en särskild insatsplan. Planen skall utgöra en del av den räddningstjänstplan som anges i 21 § RäL.

Räddningstjänstplanen skall enligt RäL antas av kommunfullmäktige och den skall tillställas bl.a. tillsynsmyndigheterna (22 §). I övrigt (23 och 24 §§) ges bestämmelser rörande samråd vid upprättande, ändring i eller tillägg till en räddningstjänstplan. Sålunda skall kommunen på lämpligt sätt och i den omfattning som behövs samråda med de myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Vidare kan regeringen på framställning av den myndighet som regeringen bestämmer ändra en kommunal räddningstjänstplan.

Enligt 32 § RäF skall kommunens räddningstjänstplan tillställas länsstyrelsen och Räddningsverket, i deras egenskap av tillsynsmyndigheter, och de kommuner eller andra med vilka samverkan i räddningstjänst är aktuell. I 32 § RäF anges att Räddningsverket är den myndighet som enligt 24 § RäL får göra framställning till regeringen om ändring i en räddningstjänstplan.

2.2.3. Statlig räddningstjänst

25 – 29 §§ RäL innehåller regler som enbart rör statlig räddningstjänst. Därvid gäller 25 § fjällräddningstjänst, 26 och 27 §§ flygrespektive sjöräddningstjänst, 27 a § polisens efterforskning av försvunna personer i vissa fall och 27 b § miljöräddningstjänst till sjöss samt 28, 28 a och 29 §§ räddningstjänst i samband med utsläpp av radioaktiva ämnen och regler om sanering efter sådana utsläpp.

Enligt 25 § RäL skall polisen efterforska och rädda den som har försvunnit i fjällområden under sådana omständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för dennes liv eller allvarlig risk för dennes hälsa. Polisen skall också inom fjällområden rädda den som har råkat ut för en olycka eller drabbats av en sjukdom och som snabbt behöver komma under vård eller få annan hjälp. I dessa fall är det inte fråga om efterforskning. En förutsättning för ingripande i dessa sammanhang är att det är fråga om allvarliga fall. Ingripanden som kräver att någon snabbt behöver komma under vård eller få annan hjälp kan i och för sig innefatta sjuktransport som avses i hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Genom bestämmelserna i 3 § är RäL emellertid i princip inte tillämplig på sjuktransporter. Bestämmelserna i 25 § begränsar således inte landstingets principiella ansvar enligt 6 § HSL för sådana transporter. (Se prop. 1985/86:170 s. 76.)

I 36 § RäF finns bestämmelser om att det vid aktuella polismyndigheter skall finnas en plan för fjällräddningstjänsten. Planen skall enligt samma bestämmelse innehålla uppgifter om tjänstens organisation, beredskap och ledning samt om de resurser som står till förfogande. De grundläggande krav som ställs på planering och organisation av verksamheten framgår av 4 § RäL.

Enligt 26 § RäL skall Luftfartsverket svara för räddningstjänsten vid flyghaverier i havet, kustvattnen och de tre största insjöarna med undantag för hamnar. Enligt samma paragraf svarar Luftfartsverket även för förebyggande räddningsinsatser mot skador, när ett luftfartyg är nödställt eller när fara hotar lufttrafiken. Verket svarar också för efterforskning av luftfartyg som saknas. Luftfartsverkets ansvar för räddningstjänsten är i dessa hänseenden inte begränsat till havet, kustvatten och de tre största insjöarna utan avser även landområdet och andra inre vatten. När haveriplatsen har lokaliserats till inre vatten eller till land ligger emellertid ansvaret för räddningstjänsten i enlighet med bestämmelserna i 6 § RäL på kommunerna, som då har att ta över ansvaret för själva räddningsinsatsen. (Se prop. 1985/86:170 s. 37 f. och 76.) Har haveriplatsen lokalise-

rats till fjällområden ankommer dock räddningsinsatsen enligt 25 § RäL på polisen.

Utanför svenskt territorium och Sveriges ekonomiska zon skall Luftfartsverket eller den som verket enligt 107 § luftfartsförordningen (1986:171) utser leda flygräddningstjänsten över de delar av havet, där flygräddningstjänsten enligt internationella överenskommelser ankommer på svenska myndigheter. Enligt samma bestämmelse skall flygräddningstjänsten inte begränsas med hänsyn till luftfartygets nationalitet eller nationaliteten hos de ombordvarande. En erinran om dessa bestämmelser i luftfartsförordningen ges i 37 § RäF.

Sjöräddningstjänsten regleras i 27 § RäL. Enligt bestämmelsen ankommer det på Sjöfartsverket att med samma geografiska avgränsning till svenskt territorium och svensk ekonomisk zon som enligt 26 § RäL gäller i fråga om flygräddningstjänsten svara för efterforskning och räddning av människor, som är eller kan befaras vara i sjönöd. Sjöfartsverket svarar således på m