Prop. 1956:122

('med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen m. m.',)

Knngl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

1

Nr 122

Ktingl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

jordbrukskasserörelsen m. m.; given Stockholms slott den 16 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Knngl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om jordbrukskasserörelsen; samt 2) lag om vissa kreditinrättningars konkurs.

GUSTAF ADOLF

Sam. B. Norup

Propositionens huvudsakliga innehåll

Jordbrukskasserörelsens organisation och verksamhet regleras f. n. av förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor och av lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit samt av ytterligare några specialförfattningar. I fråga om kreditkassornas organisation gäller därjämte den allmänna förenings- lagstiftningen.

Genom propositionen framlägges förslag att speciallagstiftningen skall sammanföras i en författning, lagen om jordbrukskasserörelsen. Därmed kommer jordbrukskasserörelsen att inordnas under en speciallagstiftning av samma valör som de för affärsbanker och sparbanker gällande lagarna om bankrörelse och om sparbanker. Den allmänna föreningslagstiftningen skall alltjämt tillämpas, i den mån speciallagstiftningen ej innehåller sär­ regler.

Vad angår jordbrukskasserörelsens organisation innebär förslaget en be­ tydelsefull omdaning av rörelsens toppled, vilket nu utgöres av Svenska jordbrukskreditkassan. Denna kassa skall ersättas av en riksorganisation, som skall överta de administrativa uppgifterna. Vid sidan härav förutsättes

1 llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

att ett bankaktiebolag, jordbrukets bank, skall bildas och utföra topporga­ nets bankmässiga funktioner. Banken skall icke ingå i jordbrukskasserö- relsen utan vara ett serviceorgan åt denna.

Centralkassor och jordbrukskassor bibehålies i stort sett vid sin nuva­ rande organisation och sina hittillsvarande uppgifter. En viss uppmjukning av reglerna för medlemskap i jordbrukskassa vidtages. Sålunda skall kom­ mun kunna antagas såsom medlem. Liksom hittills kan endast medlemmar­ na få lån i kreditkassorna. Kassemedlemmarnas personliga ansvarighet bort­ faller. Kreditkassorna skall således ej vidare vara ekonomiska föreningar in. b. p. a. utan ekonomiska föreningar av gängse typ.

Vad beträffar jordbrukskasserörelsens verksamhet har i förslaget regler­ na om maximering i förhållande till det egna kapitalet av centralkassas rätt till inlåning utformats på samma sätt som motsvarande regler för spar­ bankerna enligt 1955 års lag om sparbanker. I förhållande till gällande reg­ lering innebär den föreslagna viss lättnad.

Centralkassorna skall, liksom affärsbankerna och sparbankerna, kunna utge förlagsbevis. Förlagsinlåningen skall, under förutsättning av Kungl. Maj :ts tillstånd, i viss utsträckning kunna räknas såsom inlåningsgrun- dande eget kapital.

Förslagets bestämmelser om centralkassas kassareserv följer helt motsva­ rande bestämmelser i 1955 års lag om bankrörelse. Förslaget medför, att den hittillsvarande kassareservskyldigheten vidgas. Centralkassa skall näm­ ligen hålla kassareserv ej blott såsom hittills med 25 procent av avista-för- bindelserna utan därutöver med 4 procent av övriga förbindelser.

De föreskrifter i förslaget som avser kassornas utövande av bankmässig rörelse innebär, allmänt sett, att kassorna får möjlighet att bedriva sin verk­ samhet på ett rationellare och mera bankmässigt sätt än enligt gällande lag­ stiftning. Särskilt må anmärkas, att förslaget frångått de schablonmässiga spärregler för utlåningen till samma kredittagare, som tillämpas enligt gäl­ lande lagstiftning. Förslaget upptar i stället efter förebild av lagen om bank­ rörelse en allmänt hållen regel att kassa icke bör bevilja kredit åt samma kredittagare i sådan utsträckning att fara kan uppkomma för kassans sä­ kerhet.

Mot den vidgade friheten för kasserörelsen alt arbeta i bankmässiga for­ mer svarar skyldighet att tillämpa regler av liknande slag som de för ban­ ker och sparbanker också i fråga om bl. a. sättet för årsredovisning och re­ vision samt i fråga om det allmännas auktorisation och tillsyn. Den offent­ liga tillsynen över kasserörelsen skall utövas huvudsakligen i samma for­ mer som hittills. En nyhet är att bank- och fondinspektionen, som är till­ synsmyndighet, skall utse revisor i centralkassa.

Tilläggas må att i propositionen föreslås, å ena sidan, att det allmänna icke vidare skall äga utse representanter i topporganisationens styrelse samt, å andra sidan, att det statliga stödet till jordbrukskasserörelsen skall upphöra. Svenska jordbrukskreditkassans och centralkassornas grundfon­

3

der skall sålunda återlämnas till staten och de hittills från nionde huvud­ titeln lämnade förvaltningsbidragen skall icke vidare utgå. Inom kasserö­ relsen planeras i gengäld åtgärder för att stärka rörelsens kapitalbildning.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1957. Vissa bestämmelser föreslås dock skola tillämpas redan från och med den 1 juli 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

4

Ktingl. Maj.ls proposition nr 122 ur 1956

Förslag

till

Lag

om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1

§•

Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål är att tillgodose jordbru­

kets kreditbehov samt att främja sparverksamhet.

I jordbrukskasserörelsen ingå dels jordbrukets kreditkassor, vilka utgö­

ras av jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riks­

organisation.

Kreditkassorna och riksorganisationen skola registreras såsom ekonomis­

ka föreningar. Vad om sådana föreningar är i lag stadgat skall äga motsva­

rande tillämpning i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, såvitt

ej annat följer av vad nedan förordnas.

2

§.

Jordbrukskassa skall bestå av minst tjugu medlemmar.

3 §.

Till centralkassa skola, där ej för särskilt fall Konungen annat medgiver,

minst tio jordbrukskassor vara anslutna.

4 §•

Jordbrukskassas firma skall innehålla ordet »jordbrukskassa». Central­

kassas firma skall innehålla uttrycket »centralkassa för jordbrukskredit».

Varken jordbrukskassas eller centralkassas firma behöver innehålla orden

»ekonomisk» och »förening» eller förkortningen »ek. för.».

Ej må annan än förening som avses i denna lag i sin firma eller eljest

vid beteckning av rörelsen använda ordet jordbrukskassa eller uttrycket

centralkassa för jordbrukskredit eller ordet jordbrukskreditkassa.

5 §•

Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bank- och fondinspek­

tionen.

Om jordbrukskasserörelsens organisation och de olika organens uppgifter

Jordbrukskassorna

6 §•

Jordbrukskassa har till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas

ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

5

7 §•

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan an­ tagits, skall stadfästelse på dessa sökas hos länsstyrelsen. I ärendet skall tillsynsmyndigheten höras samt tillfälle beredas riksorganisationen och den centralkassa, vari jordbrukskassan skall bliva medlem, att avgiva ytt­ rande.

Finner länsstyrelsen att stadgarna överensstämma med denna lag samt lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrifter som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall länsstyrelsen stad­ fästa stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sökas på beslut om ändring i jordbrukskassas stadgar.

8 §•

Registrering av jordbrukskassa såsom ekonomisk förening må ej ske med mindre kassan godkänts och stadfästelse meddelats på dess stadgar. Ej hel­ ler må registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse med­ delats på ändringsbeslutet.

9 §•

Jordbrukskassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i central­ kassa.

10 §.

Jordbrukskassas verksamhetsområde fastställes av riksorganisationen. Verksamhetsområdet skall vara skilt från andra jordbrukskassors.

11

§•

Jordbrukskassa är ansvarig för centralkassans förbindelser i enlighet med vad därom stadgas i 21 §.

12

§.

Till medlem i jordbrukskassa må antagas den som äger eller brukar jordbruksfastighet inom kassans verksamhets­ område,

den som äger eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen an­ nan fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk eller därtill hörande binäring eller fiske eller ock med arbete eller tjänster bi­ träder utövare av sådan näring i dennes verksamhet,

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring där­ till eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana näringar (jordbruksorganisation), samt

kommun vars förvaltningscentrum är beläget inom kassans verksamhets­ område.

Annan än i första stycket sägs må antagas till medlem i jordbrukskassa om vid särskild prövning hinder däremot funnits ej föreligga med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter och ändamål.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för beviljande av medlemskap i jordbrukskassa och äger förbehålla sig eller centralkassa sådan särskild prövning som sägs i andra stycket.

13 §.

Jordbrukskassa må ej utan centralkassans tillstånd förskaffa sig kredit av annan än centralkassan.

Såsom ombud för centralkassan har jordbrukskassa att, i den ordning

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

riksorganisationen bestämmer, förmedla inlåning för centralkassans räk­ ning samt att i övrigt biträda centralkassan i dennas verksamhet.

14 §.

Jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar. Jordbrukskassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må ej överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. Samma lag vare i fråga om den sammanlagda utlåningen till kommuner.

15 §.

Jordbrukskassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och an­ visningar för verksamheten som meddelas av riksorganisationen och cen­ tralkassan, hålla hos jordbrukskassan inneliggande kontanta medel och öv­ riga tillgångar samt kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar till­ gängliga för granskning av behöriga företrädare för riksorganisationen och centralkassan ävensom tillhandagå dem med de upplysningar som de be­ gära angående verksamheten.

16 §.

Jordbrukskassas styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamö­ ter. Riksorganisationen äger dock efter hörande av centralkassan, om sär­ skilda skäl därtill äro, medgiva jordbrukskassa att för viss tid, ej över fem år, utse högst nio styrelseledamöter.

Kassans firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Centralkassorna

17 §.

Centralkassa för jordbrukskredit har till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt medlem­ marna.

Centralkassa äger från allmänheten mottaga inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas ävensom upptaga lån mot sådana för den all­ männa rörelsen avsedda förskrivningar som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

Det åligger centralkassa, att i den mån så erfordras, meddela instruktio­ ner och anvisningar för de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt att öva kontroll och tillsyn över dessa kassor.

18 §.

Sedan beslut att bilda centralkassa fattats och stadgar för kassan anta­ gits, skall stadfästelse på dessa sökas hos Konungen. Konungen prövar stadgarnas överensstämmelse med denna lag samt lag och författning i öv­ rigt så ock om stadgarna innehålla föreskrifter som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter. Finnes den tillämnade rörelsen vara nyttig för det allmänna, stadfäster Konungen stadgarna och godkänner kassan.

På beslut om ändring i centralkassas stadgar skall ock sökas Konungens stadfästelse. Konungen må uppdraga åt tillsynsmyndigheten att i Konungens ställe meddela stadfästelse på ändringsbeslut.

Registrering av centralkassa såsom ekonomisk förening må ej ske med mindre kassan godkänts och stadfästelse meddelats på dess stadgar. Ej hel­ ler må registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse med­ delats på ändringsbeslutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

7

19 §.

Centralkassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i riksorganisa­

tionen.

20

§.

Centralkassas verksamhetsområde skall angivas i dess stadgar. Verksam­

hetsområdet skall vara skilt från andra centralkassors.

21

§.

Kunna centralkassas förbindelser icke infrias med anlitande av dess

egna medel, äger centralkassan infordra tillskott från de anslutna jordbruks­

kassorna. Därvid skall beloppet av jordbrukskassas tillskott bestämmas i

förhållande till jordbrukskassans låneskuld till centralkassan vid utgången

av räkenskapsåret närmast före det då tillskott infordras. Kan jordbruks­

kassa icke utgiva infordrat tillskott, skola övriga till centralkassan anslutna

jordbrukskassor efter den angivna fördelningsgrunden ansvara för bristen.

22

§.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksam­

hetsområde, samt

jordbruksorganisation som sägs i 12 §.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för

beviljande av medlemskap i centralkassa.

23 §.

Konungen må lämna centralkassa tillstånd att inom hela sitt område eller

del därav själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbruks­

kassa. Har sådant tillstånd lämnats, äger centralkassan, såvitt gäller det

område som avses med tillståndet, antaga medlemmar enligt samma be­

stämmelser som jordbrukskassa. I samband med att tillstånd lämnas äger

Konungen meddela de särskilda föreskrifter beträffande kassans organisa­

tion och verksamhet som må prövas erforderliga.

24 §.

Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar samt åt jord­

bruksorganisation eller kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.

Kreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet

av jordbrukskassornas fordringsbevis med tillhörande säkerheter.

Centralkassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må ej

överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. I fall som sägs i 23 § äger

dock Konungen på begäran bestämma att centralkassas sammanlagda utlå­

ning till jordbruksorganisationer må uppgå till viss kvotdel, överstigande en

tiondel men ej en sjättedel av hela utlåningen.

Vad i tredje stycket stadgas skall gälla jämväl i fråga om den samman­

lagda utlåningen till kommuner.

25 §.

Centralkassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och anvis­

ningar för verksamheten som meddelas av riksorganisationen, hålla hos cen­

tralkassan inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt kassans

böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning av

behöriga företrädare för riksorganisationen ävensom tillhandagå dem med

de upplysningar som de begära angående verksamheten.

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

26 §.

Centralkassas styrelse skall bestå av minst fem och högst nio på kassans stämma valda ledamöter. Dessa styrelseledamöter skola utse verkställande direktör att under styrelsens inseende leda verksamheten. Utses annan än styrelseledamot till verkställande direktör, skall denne ingå som ledamot i styrelsen. Styrelsen äger därjämte förordna ställföreträdare för verkställan­ de direktören. Därest till ställföreträdare utses annan än styrelseledamot eller suppleant, skall ställföreträdaren ingå som suppleant i styrelsen. Verk­ ställande direktör eller annan befattningshavare i centralkassan må icke vara ordförande i styrelsen.

Av styrelseledamöterna må högst en eller, om antalet styrelseledamöter överstiger fem, högst två vara befattningshavare i jordbrukskassa, som är ansluten till centralkassan.

Styrelsen åligger att i en för ett år i sänder fastställd instruktion meddela föreskrifter angående den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma verkställande direktören. Uppdrag som meddelas i instruktion för verkstäl­ lande direktör må när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder av uppdrag äger styrelsen själv avgöra varje slag av ärende.

27 §.

Centralkassas firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Riksorganisationen

28 §.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation är ett organ för central led­ ning, samordning och kontroll av jordbrukets kreditkassor och deras verk­ samhet. Annan än centralkassa för jordbrukskredit kan ej antagas såsom medlem i riksorganisationen.

I riksorganisationens verksamhet ingår att meddela instruktioner och anvisningar för centralkassornas och jord­ brukskassornas verksamhet,

att följa och, i mån av behov, genom undersökning eller på annat sätt övervaka kassornas verksamhet,

att främja sparverksamhet, samt att fullgöra de särskilda uppgifter som eljest enligt denna lag ankom­ mer på riksorganisationen.

Registrering av riksorganisationen såsom ekonomisk förening må ej ske med mindre Konungen meddelat stadfästelse på dess stadgar. Ej heller må registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats på ändringsbeslutet.

Om kreditkassornas verksamhet

Reservfond

29 §.

I stället för bestämmelserna i 17 § lagen om ekonomiska föreningar skall gälla följande.

Av kreditkassas årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen förefintlig förlust från föregående år, skola minst femtio procent avsättas till reservfond. Då reservfonden uppgår till belopp som motsvarar tio procent av kassans utlåning vid utgången av det senast förflutna räken­ skapsåret, må vidare avsättning till fonden upphöra. Nedgår fonden under vad sålunda stadgats, skall avsättning ånyo vidtaga.

9

Till resex-vfonden skola alltid läggas inträdesavgifter samt vad medlem

vid avgång ur kassan icke återfår av sina insatser.

Nedsättning av reservfonden må, förutom i fall som avses i 87 § 3 mom.,

beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning

finnes hava uppstått på kassans verksamhet i dess helhet och som icke kan

ersättas av befintliga, till framtida förfogande avsatta medel.

Rörelsen

30 §.

Jordbrukskassa må utlåna penningar samt anskaffa medel för utlåning­

en i den ordning denna lag föreskriver ävensom idka verksamhet som står

i samband med utlåningen och medelsanskaffningen.

Centralkassa må

in- och utlåna penningar samt idka verksamhet som därmed står i sam­

band,

ingå garantiförbindelser med iakttagande i tillämpliga delar av de regler

för beredande av kredit som meddelas i denna lag, samt

förmedla inhemska obligations- och kommunlån.

Ej må kassa idka annan bankmässig verksamhet än sådan som enligt

vad ovan stadgas är medgiven, med mindre Konungen eller myndighet som

Konungen förordnar efter ansökan meddelat tillstånd därtill. Tillstånd må

ej meddelas jordbrukskassa att för egen räkning driva inlåning från allmän­

heten. I fråga om tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och för­

valtning skall gälla, att tillstånd ej må meddelas med mindre sådan verk­

samhet" prövas, med hänsyn till kassans organisation och förvaringsanord-

ningar samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt kassan. Tillstånd må

återkallas, då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke vi­

dare föreligga.

31 §.

Insättas penningar hos centralkassa för att där innestå viss tid, mot eller

utan ränta, skall bevis, som kassan därom utfärdar, ställas till viss man och

innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt att överlåtelsen

bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.

En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning eller där­

med likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läg­

gande till kapitalet ökas utöver femtontusen kronor. Då, efter vad i 32 §

stadgas, för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss

är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Centralkassa må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid,

minst en vecka, efter uppsägning återbetala på sparkasseräkning insatta

medel; kassan dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insätt­

ning på sparkasseräkning antecknas i motbok som utlämnas till räknings-

havaren. Då medel på sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras i

motboken. Ej må kassan träffa förbehåll som skulle medföra att betalning

till annan än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av kassan.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller vad

därom är stadgat beträffande motbok med bank.

32 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos central­

kassa. Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

att omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, äger den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall an­ teckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verk­ ställas på bevis eller i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller motboken företes hos kassan.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som inne- stått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras alle­ nast såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkstäl­ las på bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats av kassan, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran er­ hålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för den, till vilkens förmån medel insättas med förbehåll som i andra stycket avses, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok på medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel, som förvaltas av förmyndare eller god man, på motbok med sådant förbehåll, må annan motbok utfärdas för insättning av medel utan förbehåll.

33 §.

Kreditkassa må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av centralkassa utställda ränte­ bärande förlagsbevis som lyda på minst etthundra kronor.

34 §.

Centralkassa äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av a) hos centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna inneliggande kontanta medel;

b) vad för centralkassans räkning innestår hos Sveriges riksbank, riks- gäldskontoret eller postsparbanken eller på postgiro eller hos inländskt bankaktiebolag, sparbank eller annan centralkassa;

c) centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna tillhöriga, på in­ ländsk penninginrättning dragna checkar samt av inländsk bank eller av sparbank eller av annan centralkassa utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, på centralkassan till­ höriga av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, på sådana cen­ tralkassan tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveri­ ges allmänna hypoteksbank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt på andra centralkassan tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet dock högst nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet inom sextio pro­ cent av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

11

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggna­ der, som finnas uppförda därpå, äro avsedda väsentligen för bostadsända­ mål, inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet på byggna- derna *

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger centralkas­ sans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande de medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den mån återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens, Sve­ riges allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskas- sas obligationer, överstiga femtio gånger centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital.

Såsom inlåning anses dels centralkassas samtliga skuldförbindelser utom vad som må vara outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels beloppet av de garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas av hos kassan insatta, till kassan pantför­ skrivna medel, dels ock anslutna jordbrukskassors förbindelser till annan än centralkassan.

På ansökan av centralkassa äger Konungen, efter hörande av fullmäk­ tige i riksbanken och riksgäldskontoret samt tillsynsmyndigheten, medgiva att av centralkassan utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning samt att med eget kapital må likställas, intill ett belopp motsvarande högst hälften av det belopp vartill centralkassans och de anslutna jordbrukskas­ sornas eget kapital uppgår, nominella värdet på förlagsbevis, utställda av centralkassan.

35 §.

Centralkassa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med lätthet förvandlas i penningar.

Kassareserven skall jämte inneliggande kontanta medel minst uppgå till belopp lika med summan av-

al tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger kassan att full­ göra vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning undantagna;

b) fyra procent av sådana kassans förbindelser, som ej skola motsvaras av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt förlagsbevis eller där­ med jämförliga förbindelser undantagna.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i kassareserven; dock att,"där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som ej av centralkassan till fullo begagnats, den må beräknas till det be­ lopp, som centralkassan enligt avtalet är berättigad vid anfordran ytterli­ gare utbekomma.

36 §.

Kredit från kreditkassa skall lämnas mot revers eller i räkning eller genom växeldiskontering. Om jordbrukskassa beviljar kredit i räkning, skall räkningen genom jordbrukskassans förmedling öppnas i vederbörande cen­ tralkassa.

Reverslån må beviljas på högst ett år eller, om pant av fastighetsinteck- ning eller obligationer blivit ställd, på viss tid, högst tre månader, efter uppsägning. Kredit i räkning må beviljas på högst ett år. Växel må diskon­ teras på högst sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1956

12

Knngl. Maj:is proposition nr 122 är 1956

37 §.

Kreditkassa må icke bevilja kredit, utan att säkerhet som av kassan prö­ vas betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i ford- ringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Mot inteck­ ning i jordbruksinventarier må kredit ej beviljas, kassan dock obelaget att mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet. Jordbrukskassa må bevilja kredit mot förlagsinteclcning allenast om annan i och för sig fullgod säkerhet ställes eller centralkassan för varje särskilt fall lämnat medgivande.

Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas av centralkassa eller av jordbrukskassa efter centralkassans medgivande högst till samman­ lagt belopp motsvarande hälften av den långivande kassans eget kapital; dock att kassa icke må såsom pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet hu­ vudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse eller har till uppgift att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller central­ kassa utställt. Ej heller må kreditkassa såsom pant godtaga bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kommun eller annan där­ med jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa eller inrättning, vars reglemente blivit fastställt av Konungen, så ock bankaktiebolag eller spar­ bank kunna erhålla kredit utan särskild säkerhet. Vad i första stycket stadgas skall ej heller avse lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig.

38 §.

Kreditkassa skall tillse, att icke åt samma kredittagare eller åt kreditta- gare som äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemen­ skap beviljas kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma fara för kassans säkerhet. Med kredit skall härvid jämställas borgen och annan ga­ rantiförpliktelse till kassan ävensom av kassan ingången garantiförpliktelse för kredittagaren.

39 §.

Jordbrukskassa må ej, med mindre centralkassan därtill lämnat medgi­ vande, utlämna lån mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av jordbrukskassans styrelse, revisor i jordbrukskassan eller suppleant för styrelseledamot eller revisor eller ock befattningshavare i kassan svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän.

40 §.

io Kreditkassa må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med

fånget åsyftas att bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess in­ rymmande. För samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägen­ het, aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda användning förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital upp­ går till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, eller förlagsbe­ vis, utfärdat av sådant bolag. Vill kreditkassa göra förvärv som här sägs skall frågan härom upptagas på stämma. Åtgärden må ej vidtagas, om ej minst två tredjedelar av samtliga röstande uttalat sig för densamma samt beslutet tillika godkänts av riksorganisationen.

Av lös egendom må kreditkassa i övrigt ej förvärva annat än penningar, obligationer, skattkammarväxlar, av rörelsen betingade fordringar samt så­ dana inventarier, som anskaffas för rörelsen eller" till fastighet eller lokal,

13

som kassan innehar. Dock må centralkassa använda ett belopp motsvarande högst en tiondel av kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bo­ lag, som tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller av för­ lagsbevis, som utgives av föreningen eller aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

41 §.

Utan hinder av vad i 40 § stadgas må kreditkassa, för att skydda fordran, på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för ford­ ringen pantsatt eller annan egendom, därest det är uppenbart att kassan eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om an­ del i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kredit­ kassa.

Egendom, som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna pa­ ragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avytt­ ring kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsyns­ myndigheten.

42 §.

Jordbrukskassa må ej utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial av annat slag utan medgivande av riksorganisationen.

Centralkassa äger icke utan tillstånd av Konungen eller myndighet Konungen förordnar öppna avdelningskontor inom annan kommun än där huvudkontoret är beläget.

Styrelsens årsredovisning

43 §.

Jämte vad i bokföringslagen föreskrives om inventarium, balansräkning samt vinst- och förlusträkning skall i fråga om styrelsens årsredovisning gälla vad i 38 och 39 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna i 40—44 §§ sistnämnda lag, de föreskrifter som meddelas i 44—48 §§ nedan.

44 §.

Kreditkassas tillgångar må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det vartill kostnaderna för deras anskaffning uppgått.

Andra tillgångar än sådana, som äro avsedda till stadigvarande bruk för kassan, må, såframt upplysning om förhållandet lämnas i förvaltningsberät­ telsen, upptagas till högre belopp än som motsvarar kostnaderna för deras anskaffning, dock ej över verkliga värdet.

Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring på tillgång avsedd till stadigvarande bruk för kassan eller hava sådana kostnader ba­ lanserats från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostna­ derna. Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas till högre belopp än det vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Dock må tillgäng, vilken måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande nämnda belopp, upptagas till högst detta värde, såframt tillsynsmyndighe­ ten medgivit uppskrivningen. I fråga om fast egendom må ej i något fall uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 ur 1956

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

Förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

45 §.

I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och allmänna bokföringsgrunder.

Fordran på insats må icke upptagas såsom tillgång. Redovisningen av inbetalda insatser må ske sålunda att i balansräkningen hela insatskapitalet anmärkcs med angivande av vad härav icke är guldet samt skillnaden ut- föres såsom särskild skuldpost.

Ej må medelsredovisning ske under benämningen pensionsfond eller un- derstödsfond eller under annan benämning, som utmärker att fonden bildats för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller deras anhörigas välfärd.

Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av kreditkassans bor­ gens- och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av kassan ställda panters sammanlagda bokförda värde.

Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år av pensioner, utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom skuld i balans­ räkningen. Pensionsförpliktelse, som i närmast föregående balansräkning upptagits såsom skuld, må ej redovisas inom linjen.

46 §.

Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att en tillfredställande redo­ visning erhålles för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret upp­ kommit. Därvid skall iakttagas att intäkter och kostnader fördelas i lämp­ liga poster.

47 §.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan för­ läng för kreditkassan, upplysning lämnas om sådana för bedömningen av kassans ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens förvalt­ ning viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för kassan, jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets slut.

Där medelantalet i kassans tjänst under räkenskapsåret anställda över- stiger tio, skall i förvaltningsberättelsen uppgivas medelantalet anställda. För sådant fall skall ock, i den mån motsvarande uppgifter ej lämnas i vinst- och förlusträkningen, i särskilda poster upptagas sammanlagda be­ loppet av utbetalda löner och ersättningar under räkenskapsåret dels till styrelsen och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga befatt­ ningshavare hos kassan.

Har uppskrivning av tillgång, avsedd till stadigvarande bruk för kassan, verkställts för räkenskapsåret, skall redogörelse lämnas för grunden till uppskrivningen, för det belopp varmed uppskrivning skett och för använd­ ningen av beloppet. Att i förvaltningsberättelsen skall lämnas upplysning, därest andra tillgångar upptagits till högre belopp än kostnaderna för deras anskaffning, stadgas i 44 g andra stycket.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag om avsättning- till reservfond, därest sådan avsättning skall ske, så ock i övrigt förslag i anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

15

48 §.

Styrelsen skall senast sju månader efter räkenskapsårets utgång i huvud­ skrift eller avskrift hålla redovisningshandlingarna för året jämte revisions­ berättelsen hos kassan tillgängliga för envar som vill taga kännedom om desamma. Skulle stämmans beslut i anledning av den framlagda balansräk­ ningen innebära ändring däri, skall jämväl protokoll eller annan handling, som utvisar beslutet, hållas tillgängligt på sätt nyss sagts.

Centralkassas redovisningshandlingar och revisionsberättelsen skola hål­ las tillgängliga såväl inom kassans och dess avdelningskontors som inom anslutna jordbrukskassors expeditionslokaler.

Revision

49 §.

I fråga om revision av styrelsens förvaltning och kreditkassas räkenska­ per skall i tillämpliga delar gälla vad i 45, 46 och 49 §§ lagen om ekonomis­ ka föreningar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna i 47, 48, 50 och 51 §§ nämnda lag, de föreskrifter som meddelas i 50—54 §§ nedan.

50 §.

Antalet revisorer skall i jordbrukskassa vara lägst två och i centralkassa lägst tre.

Till revisor i centralkassa må ej utses styrelseledamot i eller befattnings­ havare hos ansluten jordbrukskassa.

Av revisorerna i centralkassa utses en av tillsynsmyndigheten enligt vad i 70 § är stadgat och en av riksorganisationen. Minst en av centralkassas re­ visorer skall vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor. För auk­ toriserad revisor skall finnas suppleant som jämväl är auktoriserad revisor.

51 §.

Hava revisorer ej utsetts till föreskrivet antal eller hava revisorer utsetts utan iakttagande av bestämmelserna i 46 § 1 mom. lagen om ekonomiska föreningar eller 50 § andra eller tredje stycket denna lag, åligger det styrel­ sen och styrelseledamot att ofördröjligen göra anmälan om förhållandet hos tillsynsmyndigheten. Anmälan må göras även av medlem i kreditkassan el­ ler borgenär.

52 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag att granska kassans böcker och andra räkenskaper; att taga del av styrelsens och stämmans protokoll samt av de instruktio­ ner, anvisningar eller andra föreskrifter rörande kreditgivningen, som ut­ färdats av styrelsen eller verkställande direktören;

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av de hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen och övriga tillgångar;

att tillse huruvida kassans organisation av och kontroll över bokföringen och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

att, sedan de årliga redovisningshandlingarna avgivits, granska nämnda handlingar.

Minst en gång varje halvår skola revisorerna granska större krediter och andra större placeringar av kassans medel; granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avytt­ ring av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 41 §;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten kunna hava gjorts till kassan; samt

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 är 1956

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande kas­ san.

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som må vara erforderliga för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.

53 §.

De på stämma valda revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de sär­ skilda föreskrifter, som meddelas av stämma och ej innefatta inskränkning i deras i lag stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning eller mot stadgarna.

Styrelsen skall giva revisor tillgång till kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas för upp­ draget. Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen må ej av sty­ relsen vägras.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga om kassans verksamhet, till vilka deras granskning må giva anledning.

54 §.

1 mom. Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem un­ dertecknad revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två \eckor före kassans ordinarie stämma. Revisorerna skola ock inom samma tid till styrelsen återställa de till dem överlämnade redovisningshandling­ arna.

Revisorerna i centralkassa skola därvid på balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen hava tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa handlingar överensstämma med kassans av dem granskade böcker eller icke, och skall påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta hänvisning till revisionsberättelsen.

2 mom. Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende på de till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, kassans bok­ föring eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande förvalt­ ningen av kassans angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma till medlem­ marnas kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen; kreditkassans förvaltningsutgifter; den inre kontrollen inom kassan; fastställelse av balansräkningen; ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt styrelsens förslag i anledning av kassans vinst eller förlust enligt balans­ räkningen, därvid skall angivas huruvida förslaget omfattar stadgad avsätt­ ning till reservfonden.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräk­ ning eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras i revisionsberättelsen.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skilj­ aktig mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revi­ sionsberättelsen foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revi­ sionsberättelse.

17

Stämma

55 §.

1 mom. I fråga om kreditkassas stämma skall i tillämpliga delar gälla

vad i 52—56 §§, 57 § 1 mom. och 58—62 §§ lagen om ekonomiska förening­

ar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna i 57 § 2 mom. nämnda lag,

de föreskrifter som meddelas i 2 mom. nedan.

2 mom. Styrelsen är pliktig att på ordinarie stämma, i den mån det av

medlem äskas och kan ske utan förfång för kassan eller nämnvärd olägen­

het för enskild, meddela till buds stående närmare upplysningar angående

förhållanden som kunna inverka på bedömandet av värdet av kassans till­

gångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksamhet samt

av styrelsens förvaltning av kassans angelägenheter.

Det åligger styrelsen att jämväl eljest på stämma giva medlem upplysning

efter vad nu är sagt i avseende på ärende som skall förekomma på stämman.

Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen utan för­

fång för kassan eller nämnvärd olägenhet för enskild lämnas på stämman,

skall upplysningen i stället lämnas till revisorerna inom två veckor därefter.

Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skrift­

ligt yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt

huruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revi­

sionsberättelsen eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet,

skall ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande

skall av styrelsen hållas hos kassan tillgängligt för medlemmarna samt i

avskrift översändas till medlem, som framställt begäran om upplysningen.

Likvidation och upplösning

56 §.

1 fråga om likvidation och upplösning av kreditkassa skall i tillämpliga

delar gälla vad i 80—82 §§, 83 § första och sista styckena, 84—90, 92, 93

och 95 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt, i stället för be­

stämmelserna i 70—79 §§, 83 § andra stycket, 91 § och 94 § nämnda lag,

de föreskrifter som meddelas i 57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen av nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska för­

eningar skall iakttagas

att i 80 § hänvisningarna till 47 och 50 §§ i stället skola avse 51—53 och

71 §§ samt 78 § denna lag,

att i 81 § hänvisningarna till 40—44 §§ i stället skola avse 43—48 §§ denna

lag samt att hänvisningarna till 50 och 51 §§ i stället skola avse 52—54 §§

denna lag,

att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 54 § denna

lag,

samt att anmälan och meddelande varom sägs i 92 och 93 §§ skola ske,

förutom för registrering, jämväl till tillsynsmyndigheten.

57 §.

Kreditkassas stämma äger besluta att kassan skall träda i likvidation. I

annat fall än i 58 § sägs är sådant beslut icke giltigt, med mindre samtliga

medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra föl­

jande stämmor och på den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar

av samtliga röstande. Är för giltighet av beslutet något ytterligare villkor

bestämt i stadgarna, länder det till efterrättelse.

Föreligger ej fall som i 58 § sägs, må kassans stämma kunna i beslutet

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. i samt. Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

föreskriva, att likvidationen skall inträda först viss kommande dag högst två månader därefter, dock senast första dagen av nästa räkenskapsår.

58 §.

Har kreditkassa icke öppnat sin rörelse inom ett år från det kassan god­ kändes,

eller har kassans hela rörelse överlåtits till annan kassa, eller har godkännandet för kassan återkallats, eller har antalet medlemmar nedgått under det föreskrivna lägsta anta­ let och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader,

och har ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 63 § i föreningsregistret blivit infört att kassan trätt i likvidation, skall rätten, på ansökan av styrelseledamot eller medlem av kassan eller på anmälan av till­ synsmyndigheten och efter kassans hörande förklara, att kassan skall träda i likvidation; och skall rätten förelägga kassan att inom viss tid, ej under­ stigande sex veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett enligt 63 §, vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer förordnas av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröj ligen avsändas dels till länsstyrelsen för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda i likvidation, dels ock till tillsynsmyndigheten underrättelse om förordnande av likvida- tor med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

59 §.

Beslutar stämma att kassan skall träda i likvidation, skall stämman väl­ ja två eller flera likvidatorer; dock må i stadgarna kunna bestämmas, att en eller flera likvidatorer skola tillsättas i annan ordning att jämte de på stämma valda deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 58 § förklarat att kassan skall träda i likvidation, åligger det styrelsen att genast sammankalla stämma för val av likvidatorer, ändå att ändring sökes i beslutet.

Då likvidatorer utsetts på stämma eller förordnats av rätten, skall kassan anses hava trätt i likvidation, såframt ej stämman, efter vad i 57 § andra stycket sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först senare dag.

60 §.

Utser kreditkassa ej likvidatorer, ehuru antalet medlemmar i kassan ned­ gått under det föreskrivna lägsta antalet och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader, äro de, som med vetskap om förhållandet deltaga i beslut om fortsättande av kassans verksamhet eller handla på dess vägnar, ansvariga för uppkommande förbindelser en för alla och alla för en såsom för egen skuld. Därest efter utgången av nämnda tid om tre månader till­ räckligt antal medlemmar inträder, äger dock ej ansvarighet rum för för­ bindelse, som uppkommer sedan det föreskrivna lägsta medlemsantalet så­ lunda uppnåtts.

61 §.

Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare. Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit avslu­ tad, men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvida­ torn och utse annan i hans ställe. Kreditkassas stämma äger ock utse likvi­ dator i stället för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan i fjärde stycket sägs.

Om likvidator, som är vald på stämma, entledigas eller eljest avgår eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt första

19

stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att ofördröj-

ligen sammankalla stämma för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande

av sitt uppdrag, äger rätten, på anmälan av tillsynsmyndigheten eller likvida-

tionsrevisor och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och förordna

annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förord­

nat annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes fullständiga

namn och postadress genom rättens försorg ofördröj ligen avsändas till till­

synsmyndigheten.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar

gälla beträffande suppleant för likvidator.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,

sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skall

rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara be­

roende av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan av

länsstyrelsen eller tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens försorg skall till tillsynsmyndigheten ofördröjligen avsän­

das underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans

fullständiga namn och postadress.

63 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla att kassan trätt

i likvidation eller, om likvidationen efter vad i 57 § andra stycket sägs skall

inträda viss kommande dag, att kassan träder i likvidation den dagen. An­

mälningen skall innehålla uppgift om likvidatorerna samt, där suppleanter

för dem utsetts, om dessa. Skall befogenhet att teckna kassans firma ej till­

komma allenast likvidatorerna gemensamt, skall vidare uppgivas av vilka

och hur firman skall tecknas.

Sker ändring i avseende på de till likvidatorer eller suppleanter utsedda

personerna eller ifråga om rätten att teckna kassans firma eller ändras kas­

sans postadress, skola likvidatorerna därom ofördröjligen göra anmälan för

registrering. Rätt att göra anmälan tillkommer den som beröres av anmäl­

ningen.

I övrigt skall beträffande anmälan, varom i första och andra styckena

sägs, vad i 9 § lagen om ekonomiska föreningar är stadgat för där avsedda

fall äga motsvarande tillämpning; anmälningen skall innehålla uppgift om

dagen för val eller rättens förordnande.

64 §.

I inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation skola upp­

tagas kassans tillgångar och skulder, tillgångarna till verkliga värdet. In­

satskapitalet skall i balansräkningen upptagas inom linjen. I övrigt skall

beträffande inventarium och balansräkning för kredilkassa i likvidation gäl­

la vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

65 §.

Har i anledning av kreditkassas likvidation ombud förordnats av tillsyns­

myndigheten enligt 76 §, må kassans egendom ej avyttras under hand utan

ombudets samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke, äger

myndigheten på ansökan a-v likvidatorerna tillåta försäljningen. Samtycke,

som nu är sagt, är ej av nöden då likvidatorerna vilja till gällande börspris

överlåta på fondbörs noterat värdepapper.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

66

§.

Hava under likvidationen kreditkassas tillgångar så nedgått i värde, att fara är för handen, att de ej fullt förslå till skuldernas gäldande, och är ej ställningen sådan, att kassans egendom genast bör avträdas till konkurs, skola likvidatorerna om ställningen, så snart det kan ske, lämna medde­ lande på stämma och till denna kalla jämväl de kända fordringsägare, vilka ännu icke erhållit betalning.

67 §.

Där efter avslutande av kreditkassas konkurs överskott ej finnes, anses kassan upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott skall likvidation verkställas och skall i avseende därpå vad eljest gäller om likvidation äga motsvarande tillämpning, dock ej 81 § lagen om ekonomiska föreningar. Har ej inom en månad efter konkursens avslutande för registrering anmälts, att kassan trätt i likvidation, skall rät­ ten, på ansökan av styrelseledamot, medlem eller borgenär eller på anmälan av tillsynsmyndigheten, förklara, att kassan skall träda i likvidation. I fråga om ärendets handläggning och om beslutet skall i tillämpliga delar gälla vad i 58 § är stadgat.

Hade kassan, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan dess egendom avträddes till konkurs, skall gälla vad som i 92 § lagen om ekonomiska föreningar är stadgat.

Om den offentliga tillsynen

68

§.

Tillsynsmyndigheten skall övervaka, att jordbrukets kreditkassor och riks­ organisationen i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse denna lag och andra författningar, såvitt de hava särskilt avseende på jordbrukskasse- rörelsen, ävensom de för riksorgansationen och kassorna gällande stadgarna samt de föreskrifter, som med stöd av bestämmelse i lag eller stadgar med­ delats av stämma eller stjTelse.

Det åligger tillsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksamhet följa jordbrukskasserörelsen i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden som kunna inverka på kreditkassas säkerhet eller eljest äro av betydelse för en sund utveckling av rörelsen.

Tillsynsmyndigheten är icke på grund av vad här föreskrivits pliktig att övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som angå jordbrukskasse- rörelsens inre angelägenheter.

69 §.

Tillsynen över jordbrukets kreditkassor utövas med ledning av handling­ ar, vilka jämlikt lag eller eljest insändas till tillsynsmyndigheten, ävensom upplysningar, som inhämtas vid undersökning eller annorledes. Undersök­ ning skall anställas så ofta sådan av myndigheten anses erforderlig eller av Konungen anbefalles.

70 §.

Tillsynsmyndigheten skall förordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av centralkassas räkenskaper och styrelsens förvalt­ ning. Myndigheten äger när som helst återkalla förordnande som här avses och i stället utse ny revisor. För revisor, varom i denna paragraf stadgas, skall myndigheten utfärda instruktion.

Kungl. Maj:Is proposition nr 122 år 1956

21

71 §.

På anmälan varom sägs i 51 § skall tillsynsmyndigheten, i fall då revi­

sorer icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisor eller revisorer. Är

revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medbor­

gare, utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts

till revisor i strid med vad i 46 § 1 inom. andra stycket lagen om ekonomis­

ka föreningar stadgas, skall på anmälan därom tillsynsmyndigheten förklara

honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts

av kreditkassans styrelse, skall före besluts meddelande tillfälle beredas sty­

relsen att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess

annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.

Tillsynsmyndigheten äger när som helst återkalla förordnandet och i stäl­

let utse nv revisor.

72 §.

Tillsynsmyndigheten äger sammankalla kreditkassas styrelse, när sådant

prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av myndigheten framställd

begäran om utfärdande av kallelse till extra stämma, må kallelse utfärdas

av myndigheten.

Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att

iöreträda myndigheten äger närvara vid stämma eller av myndigheten ut­

lyst styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna.

73 §.

Därest tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten med­

dela närmare föreskrifter om sättet att föra kreditkassas räkenskaper, om

förvaring av värdehandlingar samt om inventering av dessa handlingar.

74 §.

Kreditkassas styrelse åligger

att när som helst för den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten, som

enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende före­

träda myndigheten, samt för den särskilda undersökning, Konungen kan fin­

na för gott anställa, hålla de hos kreditkassan inneliggande kontanta med­

len och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar

tillgängliga för granskning, samt

att jämväl i övrigt tillhandahålla myndigheten eller sådan befattnings­

havare därstädes, som ovan sagts, de upplysningar rörande kassan som äs­

kas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster att

rubbning uppstått i det förhållande, som enligt 34 § skall förefinnas mellan

cenlralkassas inlåning samt kassans och anslutna jordbrukskassors eget

kapital, skall centralkassans styrelse ofördröjligen låta upprätta särskild

balansräkning enligt 44 och 45 §§ för utvisande av centralkassans ställning

samt, därest balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröjligen

avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten.

Centralkassas styrelse åligger därjämte att på den tid och i den ordning

tillsynsmyndigheten bestämmer tillhandahålla myndigheten de redovisnings­

handlingar, översikter och övriga handlingar, rörande kassans och de an­

slutna jordbrukskassornas ställning som av tillsynsmyndigheten äskas.

75 §.

Har kreditkassas styrelse eller stämma fattat beslut, vilket står i strid

med lag eller stadgarna, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av

beslulet. Myndigheten må ock förelägga styrelsen att, om beslut som nyss

22

sagts gått i verkställighet, göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra vad styrelsen åligger enligt lag eller stadgarna. Sådant föreläggande må dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balans­ räkning, icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff.

Ändå att avvikelse från lag eller stadgar icke skett, äger tillsynsmyndig­ heten meddela de erinringar beträffande kassans verksamhet, som myndig­ heten kan finna påkallade.

Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter på sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, har tillsynsmyndighe­ ten att göra anmälan därom hos den myndighet, som godkänt kassan; och äger den myndigheten återkalla godkännandet.

Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift el­ ler förbud enligt denna lag.

76 §.

Träder kreditkassa i likvidation, äger tillsynsmyndigheten förordna om­ bud, som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera kreditkassans inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt grans­ ka kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet begärd upplysning angående förvaltningen ej av likvidatorerna förvägras.

Tillsynsmyndigheten äger under likvidationen i avseende på likvidatorer och stämma enahanda befogenhet som, innan kassan trätt i likvidation, en­ ligt denna lag tillkommer myndigheten beträffande styrelse och stämma.

Tillsynsmyndigheten må, därest så prövas erforderligt, förordna likvida- tionsrevisor. Beträffande denne skall vad om revisor i 70 § sägs äga mot­ svarande tillämpning.

77 §.

Har centralkassas egendom avträtts till konkurs, förordnar tillsynsmyn­ digheten ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkurs­ boets förvaltning med övriga konkursförvaltare.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen av boel, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar. Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan, som sägs i 80 § konkurslagen.

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat be­ träffande arvode till konkursförvaltare.

78 §.

Till revisor, likvidationsrevisor eller ombud som förordnas enligt 70, 71 eller 76 § skall ersättning med belopp som tillsynsmyndigheten bestämmer utgivas av den kassa som avses med förordnandet.

79 §.

Vad i 69 §, 72 §, 74 § första och tredje styckena, 75 § första, andra och fjärde styckena, 76 §, 77 § samt 78 § stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl med avseende på tillsynen över riksorganisationen. På riksorganisa­ tionen skall särskilt ankomma att, på den tid och i den ordning tillsyns­ myndigheten äskar, tilljiandahålla översiktliga uppgifter beträffande jord- brukskasserörelsen i dess helhet.

80 §.

Till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och verksamhet skall jordbrukskasserörelsen årligen erlägga bidrag. Närmare

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

23

föreskrifter om fastställande av bidrag och bidrags erläggande meddelas av

Konungen.

81 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten må ej vara

ledamot i styrelsen för eller revisor i eller anställd hos kreditkassa eller

riksorganisationen.

82 §.

Över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av denna lag,

må klagan föras hos Konungen, men beslutet går ändock i verkställighet,

om icke Konungen annorlunda förordnar.

Straffbestämmelser

83 §.

Med avseende på jordbrukets kreditkassor skola, i stället för vad i 110—

112 §§ lagen om ekonomiska föreningar stadgas, gälla de straffbestämmel­

ser som nedan upptagas i 84—86 §§. I fråga om riksorganisationen skall, för­

utom nyss nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar, gälla

stadgandet i 84 § 3 denna lag.

84 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. styrelseledamot, vilken vid upprättande av förvaltningsberättelse, ba­

lansräkning eller vinst- och förlusträkning som avses i 38 § lagen om eko­

nomiska föreningar eller i 81 § samma lag, jämförd med 56 § denna lag, el­

ler i 74 § andra stycket denna lag uppsåtligen förfar i strid med bestämmel­

serna i 43 §, 44 §, 45 § andra, tredje, fjärde och femte styckena, 46 § eller

47 § denna lag;

2. likvidator, vilken vid upprättande av balansräkning, likvidationsräk-

ning eller förvaltningsberättelse som avses i 83 § första och tredje styckena

eller 86 § lagen om ekonomiska föreningar eller i 89 § samma lag, jämförd

med 56 § denna lag, eller i 64 § denna lag uppsåtligen förfar i strid med be­

stämmelser i sagda lagrum;

3. styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare, vilken uppsåtligen

eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift vid lämnan­

de av upplysning som avses i 69, 74, 76 eller 79 § denna lag;

4. revisor eller likvidationsrevisor, vilken i revisionsberättelse eller annan

handling, som framlägges på stämma eller annorledes hålles tillgänglig för

medlemmar eller röstberättigade, eller i påskrift å sådan handling uppsåt­

ligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift

rörande kreditkassas angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårds­

löshet underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att

anledning därtill föreligger.

Har gärning som avses i första stycket 1 eller 2 skett av vårdslöshet, är

straffet dagsböter.

85 §.

Med dagsböter straffes

1. den som bryter mot vad i 4 § andra stycket stadgas;

2. styrelseledamot, vilken uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar

oriktig eller vilseledande uppgift i ansökan om stadfästelse på kassas stad­

gar;

3. styrelseledamot, likvidator eller annan, som i anmälan för eller ansö­

kan om registrering eller i handling som fogas därvid eller i uppgift var­

om förmäles i 10 § lagen om ekonomiska föreningar uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

4. styrelseledamot eller likvidator, vilken, i annat fall än i 84 § första stycket 1 och 2 samt andra stycket avses, uppsåtligen eller av grov vårdslös­ het meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som hålles till­ gänglig för medlemmar eller röstberättigade eller framlägges på stämma, eller i påskrift å sådan handling;

5. styrelseledamot, vilken deltagit i beslut om åtgärd som strider mot be­ stämmelserna i 9 eller 19 §;

6. styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet i strid med bestämmelserna i 18 § lagen om ekonomiska föreningar låter verk­ ställa utdelning eller utbetalning till medlem eller annan;

7. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidation srevisors med­ hjälpare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.

86

§.

Med dagsböter straffes ock

1. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som är meddelad i 10 § första eller andra stycket lagen om ekonomiska för­ eningar eller i 48 § eller 53 § andra stycket denna lag eller i 80 § sista styc­ ket eller 81 § sista stycket förstnämnda lag, vartdera lagrummet jämfört med 53 § andra stycket och 56 § denna lag;

2. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som beträffande anmälan för registrering är meddelad i 37, 68, 90 eller 92 § lagen om ekonomiska föreningar eller i 63 § denna lag;

3. styrelseledamot eller likvidator, som underlåter att till revisor eller lik­ vidationsrevisor avlämna handlingar enligt vad som stadgas i 38 § andra stycket, 81 § andra stycket, 83 § sista stycket eller 86 § sista stycket lagen om ekonomiska föreningar eller i 89 § första stycket samma lag, jämfört med 56 § denna lag;

4. styrelseledamot eller likvidator, som försummar att fullgöra vad i 55 § sista stycket, 84 § sista stycket, jämfört med 55 § sista stycket, eller 86 § andra stycket sista punkten lagen om ekonomiska föreningar finnes stadgat eller som underlåter att iakttaga föreskrift, som med avseende på framläg­ gande av handlingar på stämma eller tillhandahållande av handlingar viss tid före stämma är meddelad i 57 § 1 mom., 81 § andra stycket, 87 § andra stycket eller 89 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar eller i 81 § sista stycket samma lag, jämfört med 56 § denna lag;

5. revisor, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som meddelats i 54 § 1 mom. denna lag eller i 81 § andra stycket lagen om ekonomiska förening­ ar, så ock likvidationsrevisor, som försummar att fullgöra vad i 87 § första stycket första punkten eller 89 § första stycket fjärde punkten sistnämnda lag finnes stadgat.

Särskilda bestämmelser

87 §.

1 mom. Jordbrukskassa må övertaga annan jordbrukskassas rörelse eller del därav, såframt riksorganisationen det medgivit.

Ej må centralkassa övertaga annan kreditkassas rörelse eller del därav, med mindre Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat överta­ gandet icke vara till skada för det allmänna samt lämnat tillstånd därtill.

2 mom. Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis och finnes bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej må förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som i 40 eller 41 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kas­ san på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i nyss­

25

nämnda lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart lämp­ ligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.

3 mom. Om del av kreditkassas rörelse skall övergå till annan kassa, må efter beslut av förstnämnda kassa och med godkännande av tillsyns­ myndigheten och riksorganisationen eller, såvitt gäller övergång endast mellan jordbrukskassor inom samma centralkassas verksamhetsområde, med godkännande av riksorganisationen ensam reservfonden nedsättas med skäligt belopp.

88

§.

Vad i 96—98 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat om fusion skall ej gälla jordbrukets kreditkassor.

89 §.

Enskildas förhållanden till kreditkassa må ej i oträngt mål yppas.

90 §.

Driver kreditkassa verksamhet i strid med föreskrift i 9 eller 19 §, skola medlemmar i kassan så ock styrelseledamöterna eller andra ställföreträdare för kassan, i den mån de deltagit i åtgärden eller beslut därom svara för upp­ kommande förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

91 §.

De föreskrifter utöver vad denna lag innehåller som finnas erforderliga för lagens tillämpning meddelas av Konungen.

Knngl. Maj.ls proposition nr 122 år 1956

Övergångsbestämmelser

92 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957; dock skall redan från och med den 1 juli 1956, i stället för stadgandet i 30 § tredje stycket förordning­ en den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor, gälla vad i 31 § andra stycket denna lag stadgas.

Genom lagen upphävas, med den begränsning nedan sägs, nyssnämnda förordning samt lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit tillika med alla de särskilda stad- ganden, vilka innefatta ändring i, tillägg till eller föreskrifter om tillämp­ ningen av nämnda författningar, så ock vad i övrigt finnes i lag eller sär­ skild författning stridande mot lagens bestämmelser.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

93 §.

Från och med den 1 juli 1956 må centralkassa eller jordbrukskassa antaga stadgar, vilka stå i överensstämmelse med denna lag, att gälla från det lagen trätt i kraft. Sålunda antagna stadgar må, utan hinder av att lagen ej trätt i kraft, stadfästas enligt lagen och registrering verkställas med anteckning i föreningsregistret, att de nya stadgarna skola gälla från dagen för lagens ikraftträdande.

Har centralkassa eller jordbrukskassa, som godkänts enligt äldre be­ stämmelser, ej före den 1 januari 1958, eller den senare dag som Konungen för särskilt fall må bava bestämt, erhållit stadfästelse av stadgarna samt registrering varom i första stycket sägs, skall det för kassan meddelade god­ kännandet återkallas.

26

_ Svenska jordbrukskreditkassan skall, med bibehållande så länge Konungen ej annorlunda förordnar av sin bankmässiga verksamhet enligt förord­ ningen den 5 juni 1942, handhava uppgiften att vara jordbrukskasserörel- sens riksorganisation intill dess annan förening med denna uppgift vunnit registrering eller ock jordbrukskreditkassan ombildats för detta ändamål. Ej må kassan utan att den ombildats och nya stadgar antagits och stadfästs samt registrering verkställts verka såsom riksorganisation efter den 1 ja­ nuari 1958, med mindre Konungen lämnat tillstånd därtill. Så länge jord­ brukskreditkassan uppehåller bankmässig verksamhet, skall jordbrukskre­ ditkassan vid tillämpning av 34 § första stycket b) och c) jämställas med inländskt bankaktiebolag, sparbank och centralkassa.

94 §.

Träder kreditkassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser, under år 1957 i likvidation eller försättes kassa under år 1957 i konkurs eller med­ delas efter utgången av år 1957 beslut om likvidation eller konkurs på grund av framställning som skett före den 1 januari 1958, skola kassans medlem­ mar, därest dess tillgångar ej förslå att gälda skulderna, såvitt rörer borge­ närernas rätt vara ansvariga för kassans förbindelser enligt äldre bestäm­ melser.

Hava likvidatorer för kreditkassa utsetts innan denna lag trätt i kraft, skola äldre bestämmelser i allo tillämpas med avseende på likvidationen.

Skola enligt vad nu sagts äldre bestämmelser gälla och är överträdelse av bestämmelserna belagd med straff, skola jämväl i fråga om straffet äldre bestämmelser lända till efterrättelse.

95 §.

Styrelseledamöter, revisorer och suppleanter, som äro utsedda vid denna lags ikraftträdande, må utan hinder av vad i lagen stadgas utöva sitt upp­ drag under den tid för vilken de äro valda.

96 §.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som sedan den 1 januari 1941 innestå på räkning hos kreditkassa utan villkor att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej överförmyndaren anorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 32 § stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken gjorts, att de ma uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas på räkningen, och ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

97 §.

Beträffande återlämnande till staten av grundfond, som sägs i 8 och 26 §§ forordningen den 5 juni 1942 om jordbrukets kreditkassor, skall gälla vad i särskild ordning föreskrives.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

27

Förslag

till

Lag

om vissa kreditinrättningars konkurs

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

De kreditinrättningar som avses i denna lag äro bankaktiebolag, spar­

banker och centralkassor för jordbrukskredit.

_

Beträffande sådan kreditinrättnings konkurs skola, förutom de föreskrifter

i konkurslagen, som ej strida mot vad i denna lag stadgas, följande bestäm­

melser lända till efterrättelse.

2

§•

Angående allmänt ombud, som förordnas i kreditinrättnings konkurs, stad­

gas i lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och lagen om jordbruks-

kasserörelsen.

3 §•

Konkursdomaren äger att utan hinder av vad som stadgats i 19 § kon­

kurslagen bestämma att kungörelser angående konkursen skola införas, i

flera än två tidningar i den ort, varest kreditinrättningens styrelse har sitt

säte, samt en eller flera tidningar på annan ort, där den har kontor.

Förvaltarna åligger att upprätta förteckning över de borgenärer, vilka

enligt kreditinrättningens räkenskaper hava fordran hos kreditinrättningen

på grund av insättning på räkning eller enligt sparbanksbok. Förteckningen

skall för varje borgenär upptaga beloppet av hans fordran. Är ränta på

fordringen utfäst, skall tillika upptagas den dag, från vilken räntan är ogul­

den jämte räntefoten.

Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarna så fort ske kan ingivas

till konkursdomaren. Vid huvudskriften bör fogas avskrifter till det antal,

som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan avskrifternas överensstäm­

melse med huvudskriften blivit av konkursdomaren bekräftad, skall för­

teckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna före

utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tiden för envai, som

vin taga del av densamma, hållas tillgänglig hos konkursdomaren, hos rät­

tens ombudsman samt vid vart och ett av kreditinrättningens kontor.

Fordran, som upptagits på förteckningen, skall anses vara bevakad i

konkursen som om borgenären själv hade anmält densamma inom den för

fordringars bevakning utsatta tiden.

Till borgenärer, varom ovan i denna paragraf förmäles, skola kallelsebrev

enligt 20 § konkurslagen icke utsändas. Erinran därom skall intagas i kun­

görelse, som sägs i 19 § samma lag. Meddelanden enligt 103 § konkurslagen

skola ej heller utsändas till sådana borgenärer, utan skall i stället vad kon­

kursdomaren enligt sistnämnda paragraf bestämt kungöras en gång i all­

männa tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offent­

28

liggörande av kungörelser om konkursen. Utan hinder av vad i 129, 156, 160, 161 och 189 §§konkurslagen föreskrives om utsändande av meddelanden samt avskrifter av ackordsförslag och yttranden må innehållet i nämnda meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren bestämmes efter samråd med rättens ombudsman och förvaltarna, bringas till ifrågavarande borgenärers kännedom. Underrättelse om vad sålunda be­ stämts skall genom rättens ombudsmans försorg kungöras i de tidningar, som nyss sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

4 §.

För beslut av borgenärerna om uppskov med försäljning av boets egendom eller med indrivning av dess fordringar erfordras ej den särskilda röstöver­ vikt, som sägs i 64 § konkurslagen, därest fråga ej är om uppskov för längre tid än tre år från första borgenärssannnanträdet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957, då lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

29

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 december 1955.

N är val-ande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup, Hedlund,

Persson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande lagstift­

ning om jordbrukskasserörelsen m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för

jordbruksdepartementet den 30 juni 1950 numera landshövdingen M. H.

Lemne, verkställande direktören i Svenska jordbrukskreditkassan, f. d. pro­

fessorn T. V. E. Björkman, verkställande direktören i Smålands bank G.

Didner och ledamoten av riksdagens andra kammare I. Johansson att

såsom sakkunniga företaga en översyn av bestämmelserna om jordbruks-

kasserörelsens organisation och verksamhet. Åt Lemne uppdrogs att vara de

sakkunnigas ordförande.

De sakkunniga, som antog benämningen 1950 års jordbrukskasseutred-

ning, avgav i december 1954 betänkande med förslag till lag om jordbruks­

kasserörelsen in. m. (SOU 1955: 1). Förutom förslag till lag om jordbruks­

kasserörelsen innefattar betänkandet förslag till lag om vissa kreditinrätt­

ningars konkurs.

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, statskontoret, lantbruksstyrelsen, överståthållaräm-

betet, länsstyrelsen i Östergötlands län —- med bifogande av yttrande från

Östergötlands och Södermanlands handelskammare — länsstyrelsen i Kris­

tianstads län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen i Västerbottens län,

Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska bankföreningen, Svenska spar­

banksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank — med bifogande av

yttranden från Skånska hypoteksföreningen samt Mälarprovinsernas och

Norrlands hypoteksföreningar — Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, hushållningssällskapens förbund, Svenska landskom­

munernas förbund och Föreningen Auktoriserade revisorer.

Jag torde nu få anmäla denna fråga.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Jordbrukskasserörelsens nuvarande organisation och verksamhet

I jordbrukskasserörelsen, som är den sammanfattande benämningen på jordbrukets kreditkassor och den verksamhet dessa utövar, ingår kreditkas­ sor av tre skilda slag, nämligen jordbrukskassor, centralkassor för jord­ brukskredit och — såsom rörelsens topporganisation — Svenska jordbruks­ kreditkassan. Varje jordbrukskassa skall vara ansluten till en centralkassa och varje centralkassa till jordbrukskreditkassan.

Kassornas uppgift är att tillgodose jordbrukets kreditbehov, i första hand dess behov av driftkredit, att befordra sparverksamhet på landsbygden och att främja en sund utveckling av medlemmarnas ekonomiska förhållanden. Kasserörelsen är en av jordbrukarna själva driven kooperativ rörelse. Alla kassorna är ekonomiska föreningar av typen in. b. p. a. Jordbrukskasserö­ relsen är genom Svenska jordbrukskreditkassan och centralkassorna anslu­ ten till Sveriges lantbruksförbund, d. v. s. till huvudorganet för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse.

Kasserörelsen har statligt stöd, bl. a. i form av förvaltningsbidrag till vissa kassor. Dessa bidrag utgår emellertid numera med obetydliga belopp. Kassorna står under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Den 31 oktober 1954 hade jordbrukskasserörelsen omkring 160 000 med­ lemmar, en inlåning om cirka 710 miljoner kronor, en utlåning om cirka 640 miljoner kronor samt eget kapital om cirka 22 miljoner kronor.

Jordbrukskassorna är kasserörelsens lokala organ. Det finnes något över 600 jordbrukskassor i landet. Medlemskap i jordbrukskassa kan i första hand vinnas av svensk medborgare som inom kassans verksamhetsområde äger eller brukar jordbruksfastighet samt i andra hand av vissa andra fy­ siska och juridiska personer. Jordbrukskassornas huvudsakliga uppgift är att bereda kredit åt sina medlemmar. Emellertid kan endast de som äger eller brukar fastighet komma i fråga såsom kredittagare. De medel som be­ hövs för kreditgivningen lånar jordbrukskassorna hos centralkassan mot säkerhet av fordringsbevis med tillhörande säkerheter, som presteras av jordbrukskassornas låntagare.

Centralkassorna, kasserörelsens regionala organ, är för närvarande 11 till antalet. En tolfte centralkassa är under bildande. De kan som medlemmar antaga, förutom jordbrukskassor, jordbruksekonomiska föreningar, d. v. s. sammanslutningar med ändamål att befordra jordbrukets eller någon till jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet av produk­ ter från jordbruket med tillhörande binäringar. Centralkassornas huvud­ sakliga uppgift är att lämna krediter åt jordbrukskassorna och, i begränsad utsträckning, åt de anslutna jordbruksekonomiska föreningarna. De anskaffar medel genom att från allmänheten mottaga inlåning på räkning »som av bank allmänneligen begagnas» — sparkasseräkning, depositionsräkning, kapitalräkning, checkräkning. Staten har ställt grundfond i form av stats­ obligationer till ett värde av en miljon kronor till förfogande för varje cen­ tralkassa såsom säkerhet för dess förbindelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

31

Svenska jordbrukskreditkassan, vilken såsom medlemmar endast kan an­ taga centralkassor, är rörelsens topporganisation. Bankmässigt fungerar den såsom centralt clearinginstitut för kassorna. Den kan således ta emot me­ del från centralkassa med placeringsbehov och låna ut medel till centralkas­ sa som behöver krediter. Den kan vidare bl. a., i begränsad utsträckning, lämna krediter till jordbruksekonomiska föreningar. Jordbrukskreditkas­ san äger tillika å ena sidan låna upp pengar och å andra sidan placera peng­ ar i vissa statspapper. Kassan äger ej driva inlåning från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen begagnas. Rätten därtill är förbehållen centralkassorna. I administrativt avseende skall jordbrukskreditkassan så­ som kasserörelsens ledande organ öva kontroll och tillsyn över de andra kassorna. Därjämte arbetar den allmänt för kasserörelsens utveckling bl. a. genom upplysning och propaganda, riktad såväl till rörelsens medlemmar som till utomstående. Jordbrukskreditkassan har statligt stöd i form av en grundfond, bestående av statsobligationer till ett värde av 25 miljoner kro­ nor, vilken ställts till förfogande såsom säkerhet för kassans förbindelser.

Staten utser tre av de sju ledamöterna i jordbrukskreditkassans styrelse samt en av kassans tre revisorer. Staten har på så sätt visst direkt inflytan­ de och inseende över kassan.

Gällande lagstiftning om jordbrukskasserörelsens organisation och verk­ samhet återfinnes främst i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jord­ brukets kreditkassor (jordbrukskasseförordningen). Denna har ändrats flera gånger, senast i samband med att den nya lagstiftningen om ekono­ miska föreningar genomfördes 1951. Vid sidan av jordbrukskasseförord­ ningen och som ett komplement till de bestämmelser om centralkassas in­ låning, vilka meddelas där, gäller sedan 1948 vissa provisoriska stadganden om centralkassas in- och upplåning. För närvarande och intill utgången av 1956 gäller en förordning, utfärdad den 30 maj 1952 (nr 325) och seder­ mera förlängd den 24 april 1953 (nr 165) och den 29 april 1955 (nr 182).

För centralkassorna gäller därjämte en särskild lag den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit. Lagens bestämmelser handlar väsentligen om centralkassas inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas. Vissa ytterligare föreskrifter, avse­ ende jordbrukets kreditkassor, meddelas i kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 455) med vissa föreskrifter rörande grundfonder för ccntralkassor för jord­ brukskredit och kungörelsen den 13 februari 1931 (nr 17) angående förvalt- ningsbidrag åt jordbrukets kreditkassor.

Kreditkassornas förhållanden regleras emellertid icke blott av de nämnda specialförfattningarna utan även av den allmänna föreningslagstiftningen. Denna gäller i alla avseenden som inte behandlas i specialförfattningarna. Kassornas egenskap av föreningar in. b. p. a., en typ av föreningar som ej förekommer i den nya föreningslagstiftningen, gör alt såväl äldre förenings- lagsliftning — lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar — som 1951 års lagstiftning om ekonomiska föreningar är tillämpliga på dem.

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Huvuddragen i utredningens förslag

Utredningen har uttalat, att dess arbete bedrivits under den allmänna förutsättningen, att kasserörelsen i all den utsträckning som är möjlig skall kunna arbeta och utvecklas utan andra inskränkningar i sin fria självbe­ stämmanderätt än sådana som är naturligt betingade av verksamhetens bankmässiga beskaffenhet.

Från denna utgångspunkt har utredningen till en början föreslagit att det direkta statsinflgtandet över kasserörelsen skall upphöra. Det allmänna skall således ej vidare utse representanter i topporganisationens styrelse och bland dess revisorer. Eftersom statsrepresentationen ursprungligen har motiverats med att kasserörelsen åtnjuter statligt stöd av olika slag, och eftersom vidare behov av det statliga stödet ej vidare torde finnas, föreslås därjämte att sta­ tens stöd till kasserörelsen skall upphöra. Detta förslag innebär, att Svenska jordbrukskreditkassans och centralkassornas s. k. grundfonder skall avveck­ las liksom också att de förvaltningsbidrag till kassorna, som utgått från ett förslagsanslag som för budgetåret 1955/56 upptagits till 9 000 kronor, skall upphöra att utgå.

Offentlig kontroll skall emellertid utövas över jordbrukets kreditkassor liksom över andra kreditinrättningar. Vissa ändringar i de hittillsvarande formerna för övervakningen föreslås emellertid.

I fråga om jordbrukskasserörelsens organisation föreslår utredningen, att systemet med tre led skall kvarstå ehuru viss möjlighet skall lämnas central­ kassa att, efter Kungl. Maj:ts tillstånd, arbeta utan jordbrukskasseledet, d. v. s. efter tvåledssystem av typen toppledet — centralkassa. En ledamot av utredningen, professor Björkman, har i särskilt yttrande föreslagit, att möjlighet därjämte skall öppnas för jordbrukskassorna att arbeta direkt under toppledet utan centralkasseledet d. v. s. att tvåledssystem skall kunna förekomma såväl av typen toppledet — centralkassa som av typen toppledet — jordbrukskassa. Centralkassor och jordbrukskassor skall emellertid eljest, såväl enligt huvudförslaget som enligt reservantens förslag, bibehållas och ha väsentligen samma uppgifter som hittills.

Inom toppledet skall däremot betydelsefulla ändringar vidtagas. Svenska jordbrukskreditkassan skall ersättas av en riksorganisation som övertar dess administrativa uppgifter, d. v. s. riksorganisationen skall leda, samord­ na och kontrollera de i jordbrukskasserörelsen ingående centralkassorna och jordbrukskassorna, driva propaganda och upplysning in. in. Toppledets bankmässiga uppgifter förutsättes skola övergå till en jordbrukets bank. Denna, som bör få rätt att driva fullständig bankrörelse, skall främst fungera såsom ett gemensamt serviceorgan för jordbrukets kreditkassor.

Professor Björkman förutsätter i sin förut omtalade reservation att vid tillämpningen av tvåledssystem av typen riksorganisationen — jordbruks­ kassa de uppgifter som vid treledssystem ankommer på centralkassa skall övertagas av riksorganisationen och jordbrukets bank. Han anför därom.

33

De uppgifter, som vid nuvarande treledssystem faller på centralkassan, får

uppdelas på riksorganisationen och jordbrukets bank, så att banken övertar

de bankmässiga uppgifterna och riksorganisationen de övriga. I samman­

hanget får beaktas, att banken i egenskap av ett kasserörelsens gemensam­

ma serviceorgan kan förutsättas stå i mycket nära förbindelse med riksorga­

nisationen och även få en viss särprägel i förhållande till vanliga affärsban­

ker. Dessa omständigheter måste vara ägnade att verksamt underlätta lösan­

det av de tekniska problem, som ett genomförande av tvåledssystem enligt

alternativet riksorganisation — jordbrukskassa ställer.

Reglerna om medlemskap i jordbrukskassa skall uppmjukas. Bl. a. skall

jordbruksorganisation — vilken beteckning föreslås träda i stället för jord-

bruksekonomisk förening — och kommun kunna bli medlem i jordbruks­

kassa.

Den personliga ansvarigheten för kassemedlemmar skall bortfalla. I stäl­

let bör kassorna ägna ökad uppmärksamhet åt att stärka sin kapitalbildning

genom kapitaltillskott från medlemmarna i form av insatser och avgifter.

Vad beträffar jordbrukskasserörelsens verksamhet har jordbrukskasseut-

redningen till en början, i fråga om verksamhetens allmänna inriktning,

föreslagit, att den hittillsvarande bestämmelsen att kassorna i första hand

skall tillgodose jordbrukets behov av driftskredit skall slopas. I lagförslaget

ges ingen annan allmän bestämmelse för kreditgivningens inriktning än den

som ligger i att krediterna lämnas av jordbrukets kreditkassor till med­

lemmar, vilka skall vara jordbrukare eller tillhöra jordbruket närstående

kategorier av personer eller sammanslutningar. Utredningen har vidare ut­

talat, att den anser det i princip önskvärt och riktigt att kassorna och andra

kreditinrättningar, alla efter sina förutsättningar, skall få konkurrera fritt

inom det område där de är behöriga att verka.

I fråga om verksamhetens art och avgränsning i övrigt gäller för närva­

rande en allmän bestämmelse att centralkassor och jordbrukskassor ej får id­

ka annan rörelse än in- och utlåning av penningar. Utredningen som konstate­

rat, att det i praktiken ej är möjligt att hålla verksamheten inom denna snä­

va ram, har ändrat den allmänna bestämmelsen till att kassorna skall äga

driva penningrörelse. Vad som skall ingå däri, förutom att in- och utlåna

penningar, angives i en särskild bestämmelse (41 § lagförslaget).

Formerna för inlåning från insättare skall enligt utredningsförslaget reg­

leras av stadganden som ansluter till ordalydelsen i de bestämmelser som

skall gälla för bankernas del enligt 1955 års banklagstiftning.

Regleringen av centralkassas inlåningsrätt i förhållande till det egna ka­

pitalet föreslås bli utformad efter delvis andra principer än dem som för när­

varande tillämpas. En nyhet, som lämpligen torde kunna nämnas i detta

sammanhang, är att centralkassa skall få rätt att utfärda förlagsbevis. För-

lagsbevisen skall vid beräkningen av centralkassas inlåningsrätt under vissa

förutsättningar kunna likställas med eget kapital.

Bestämmelserna om kassareserv har i viss mån omreglerats. De nya be­

stämmelserna bygger på samma principer som motsvarande bestämmelser i

1955 års banklagstiftning.

it

Dihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Kassornas utlåning bör enligt vad som uttalas i jordbrukskasseutredning- ens betänkande alltjämt vara inriktad på att lämna de enskilda jordbru­ karna krediter. Förslaget innebär dock viss utökning av kassornas möjlig­ heter till kreditgivning åt jordbruksorganisationer. Detaljregleringen av ut­ låningen har, med vissa jämkningar, bibehållits.

Vad beträffar förslagets lagtekniska utformning må anföras, att utred­ ningens lagförslag innebär en i skilda hänseenden genomgripande omlägg­ ning av den hittillsvarande lagstiftningen. Utredningen har samlat specialbe­ stämmelserna om jordbrukskasserörelsen i en författning. Denna har rubri­ cerats såsom lag om jordbrukskasserörelsen. Utredningen har, enligt vad som framgår av betänkandet, så långt möjligt sökt ur lagstiftningen ut­ mönstra bestämmelser av stadgekaraktär, d. v. s. sådana föreskrifter som normalt hör hemma i föreningsstadgar. På det föreningsrättsliga området skall 1951 års lagstiftning om ekonomiska föreningar gälla i den mån den ej strider mot vad som förordnas i lagen om jordbrukskasserörelsen.

Utredningens förslag till lag om jordbrukskasserörelsen torde som Bilaga

C få fogas till detta protokoll.

Yttrandena. Remissinstanserna har i allmänhet antingen tillstyrkt, att utred­ ningsförslaget lägges till grund för lagstiftning eller lämnat förslaget i hu­ vudsak utan erinran. Ett flertal anmärkningar har emellertid framförts. Dessa gäller oftast detaljer i förslaget men även vissa grundsatser och väsent­ liga bestämmelser har rönt åtskillig kritik.

Bland remissinstanser som givit särskilt uttryck för en positiv inställning till utredningsförslaget i stort är Svenska jordbrukskreditkassan. Kassan säger sig med tillfredsställelse ha konstaterat, att förslaget synes öppna möj­ ligheter för jordbrukskasserörelsen att driva sin verksamhet med ökad fri­ het och ökat självansvar samtidigt som en bättre anpassning av rörelsen till jordbrukets nuvarande förhållanden och behov möjliggöres. Jordbruks­ kreditkassan har över huvud taget funnit lagförslaget väl ägnat att läggas till grund för den nya lagstiftningen på området. Fullmäktige i riksbanken ansluter sig till utredningens principiella inställning att kasserörelsen bör fa arbeta och utvecklas utan hinder av de speciella bestämmelser som nu anger allt för snäva gränser för verksamheten. Riksförbundet Landsbyg­ dens folk uttalar, att det synes mycket önskvärt att jordbrukskassornas ut­ veckling på allt sätt främjas inom ramen för skäliga hänsyn till bankmäs­ siga kontroll- och säkerhetssynpunkter. En fortsatt förstärkning av kassor­ nas verksamhet synes kunna bli ett värdefullt bidrag till tjänst för landsbyg­ dens näringsliv. Sveriges lantbruksförbund framhåller i sitt yttrande, att förslaget i alla väsentliga avseenden synes tillgodose av jordbrukskredit­ kassan vid särskilda tillfällen framställda önskemål, vilka föranletts av utvecklingen i fråga om både jordbrukskasserörelsen och jordbrukets eko­ nomiska föreningsrörelse, och tillstyrker på den grund utredningens för­ slag. Liknande omdömen uttalar fullmäktige i riksgäldskontoret, länssty­ relsen i Örebro län, hushållningssällskapens förbund och Sveriges allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

35

hijpoteksbank. Norrlands hypoteksförening instämmer i förslagets huvud­

syfte, nämligen att vidga jordbrukskasserörelsens möjligheter att på olika

sätt tjäna såsom ett jordbrukets eget bankföretag. Föreningen konstaterar,

att detta bl. a. innebär att rörelsens hittillsvarande karaktär av ett i första

hand driftkreditgivande organ — en karaktär som i praktiken redan får

anses ha upphört —- även formellt försvinner. Mälarprovinsernas hypoteks­

förening förklarar, att det nu framlagda förslaget innebär ett verkligt steg

mot kasserörelsens erkännande såsom ett med affärsbanker och sparban­

ker likvärdigt penninginstitut och tillägger att från föreningens sida intet

finnes att invända mot en sådan utveckling.

Bland remissinstanser med särskilt kritisk inställning till förslaget må

nämnas Svenska bankföreningen som anser, att kassornas verksamhet bör

organiseras enligt lagen om bankrörelse och att förslaget bör helt omarbe­

tas i enlighet därmed. En liknande åsikt hyser Östergötlands och Söderman­

lands handelskammare. En ledamot i bank- och fondinspektionen har utta­

lat, att utredningsförslaget på viktiga punkter är så ofullständigt, att det

icke utan åtskillig kompletterande utredning torde kunna läggas till grund

för en ny lagstiftning om jordbrukskasserörelsen.

En närmare redogörelse för remissvarens innehåll kommer att lämnas i

samband med den mera utförliga behandlingen av utredningens olika för­

slag. Redan nu torde jag emellertid få återge vissa i yttrandena framförda

allmänna synpunkter och anmärkningar av principiell innebörd.

Spörsmålet om gränsdragningen mellan jordbrukets kreditkassor

och andra slags kreditinstitut beröres av statskontoret som ifrågasätter om

icke utredningen borde ha upptagit problemet om en samordning av jord­

brukskasserörelsens verksamhet och landshypoteksinrättningarnas. Förhål­

landet mellan kassorna och andra kreditinstitut behandlas också av Svenska

bankföreningen, som gör gällande, att utredningsförslaget gynnar jordbruks­

kassorna på andra kreditinstituts bekostnad. Föreningen anför.

De sakkunniga har genomgående strävat efter att utforma förslaget på

sådant sätt att kassorna skulle erhålla frihet att utvecklas utan hinder av

alltför ingående detaljregleringar. Bankföreningen finner denna uppfatt­

ning välbetänkt, förutsatt att samtliga kreditinstitut behandlas lika och att

särskilda förmåner icke gives till vissa kreditinstitut. Skulle emellertid den

föreslagna lagen om jordbrukskasserörelsen antagas utan väsentliga jämk­

ningar under det att affärsbanker och sparbanker reglerades enligt de lag­

förslag, som nu behandlas av statsmakterna, skulle detta betyda att jord­

brukskassorna erhöll sådana förmåner. Man kan icke bortse från att de sak­

kunniga strävat efter att konstruera lagen om jordbrukskasserörelsen så,

att jordbrukskassorna skulle erhålla praktiskt taget alla de fördelar, som

banklagstiftningen och lagstiftningen om ekonomiska föreningar var för sig

erbjuder, men samtidigt befrias från åtskilliga av de skyldigheter som åläg-

ges t. ex. affärsbankerna. Någon saklig motivering för den sålunda före­

slagna diskrimineringen av vissa kreditinstitut kan säkerligen icke preste­

ras.

Svenska sparbanksföreningen har funnit, att förslaget i fråga om upp­

mjukning av bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens ändamål och vill­

36

Kungl. Maj:is proposition nr 122 år 1956

koren för medlemskap går så långt, att man kan ifrågasätta realiteten i tan­ ken att rörelsen skall vara en speciell jordbruksorganisation.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att det i propositionerna rörande den nya lagen om bankrörelse (prop. 3/1955) och den nya lagen om spar­ banker (prop. 151/1955) förebådats en särskild utredning bl. a. om gräns- dragningsfrågan. Innan den utredningen kommit till stånd torde synpunk­ ter på det föreliggande lagförslaget få omgärdas med reservationer.

Fullmäktige i riksbanken uttalar, att det ur flera synpunkter är förenat med olägenheter att lagstiftningen för banker, sparbanker och jordbruks­ kassor samt frågan om gränsdragning mellan dessa kreditinstituts verksam­ hetsområden icke kunnat behandlas i ett sammanhang. Som läget nu är bör dock, liksom tidigare bank- och sparbankslagstiftningen, utredningens be­ tänkande med dess förslag om betydande förändringar i fråga om jordbruks- kasserörelsens allmänna inriktning behandlas även med risk för att resulta­ tet av utredningen om gränsdragningsfrågorna föregripes.

En fråga som har viss anknytning till gränsdragningsspörsmålet är om kasserörelsen alltjämt skall drivas i den ekonomiska förening­ ens form. Svenska bankföreningen, som förordat att kassorna skall in­ ordnas under lagen om bankrörelse, förklarar, att utredningen icke dragit konsekvenserna av att jordbrukskasserörelsen numera är av bankmässig art, när den föreslagit att jordbrukskassorna skall bibehålla sin karaktär av ekonomiska föreningar och lyda under föreningslagen. Enligt bankförening­ ens mening har utvecklingen medfört, att det gamla på en kooperativ tanke vilande föreningsbegreppet inom kasserörelsen så uttunnats att det blivit rent formellt. Icke heller Östergötlands och Södermanlands handelskamma­ re har velat godtaga föreningsformen för kassornas del. Den förordar, att kasserörelsens verksamhet skall drivas i aktiebolagets form. Bank- och fond­ inspektionen däremot har, med vissa reservationer, godtagit den ekono­ miska föreningen som företagsform för kassorna. Inspektionen anför i den­ na fråga.

Då utredningen nu ansett tiden inne för att tillerkänna jordbrukskasse­ rörelsen väsentligt utvidgade befogenheter — i sådan utsträckning att man har rätt påstå att det för framtiden blir fråga om fullständig bankrörelse — kan man fråga sig om icke konsekvensen bort kräva att kasserörelsen också fått anpassa sig efter de former som eljest gäller för drivande av bank­ rörelse. Utredningen har emellertid icke diskuterat detta spörsmål utan för­ utsatt att kreditkassorna liksom hittills skall arbe'ta i föreningsform. Den bankmässiga topporganisationen avses dock skola bestå av ett bankaktiebo­ lag. Man kunde i anslutning till det sistnämnda förslaget ifrågasätta om icke hela rörelsen kunnat framträda i bankaktiebolagets form, varvid central­ kassor och jordbrukskassor fått omvandlas till provins- respektive avdel­ ningskontor. Otvivelaktigt skulle en sådan anordning tillika ha givit bättre organisatorisk stadga åt rörelsen.

Å andra sidan kan man peka på att den nuvarande organisationsformen fungerat under den mycket starka expansion som kasserörelsen under de se­ naste tio åren genomlöpt. Man kan vidare erinra om att de stora jordbruks- ekonomiska organisationerna allmänt är konstruerade som kooperativa fler-

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

37

ledsorganisationer och att detta system därför vunnit hävd inom jordbrukar- kretsar. Slutligen kunde väl också hänvisas till de goda erfarenheter man inom Finland synes ha haft beträffande den s. k. andelskasserörelsen, som ju är uppbyggd enligt samma principer som den svenska jordbrukskasse- rörelsen.

Inspektionen vill av de angivna skälen icke motsätta sig att man även här i Sverige godtager den ekonomiska föreningen som organisationsform för bankrörelse. Det kan emellertid ej bestridas att föreningen i flera viktiga hänseenden är underlägsen aktiebolaget som företagsform för en kredit­ inrättning. Främst kommer väl detta till uttryck däri att föreningens eget kapital icke är lika fast bundet till organisationen som hos aktiebolaget: man plägar ju också säga att detta är en kapitalassociation till skillnad från föreningen som är en personsammanslutning. Det förhållandet att medlemskapet i en kreditkassa praktiskt taget alltid är förbundet med lån- tagarställning till denna är också ett memento. Fn kreditkassas beslutande organ, föreningsstämman, kommer med andra ord att bestå av kassans gäl- denärer. Slutligen får ihågkommas att flerledskonstruktionen inom jord- brukskasserörelsen skapar särskilda komplikationer, i det att ledningen för en centralkassa i stor utsträckning kan komma att bestå av personer som i sin egenskap av funktionärer i vederbörande jordbrukskasssor subordi- nerar under centralkassan.

Det är uppenbart att de här beskrivna förhållandena bör beaktas genom införande i lagstiftningen eller i kreditkassornas stadgar av bestämmelser som eliminerar systemets svagheter. Sker så bör emellertid den ekonomiska föreningen kunna godtagas som företagsform inom jordbrukskasserörelsen, och inspektionen kan, under angivna förbehåll, acceptera den målsättning för kassornas framtida verksamhet som utredningen förordat.

Fullmäktige i riksbanken har godtagit, att jordbrukskasserörelsen bibe­ håller sin organisatoriska form, men understryker att den bör driva sin verksamhet med de begränsningar som med hänsyn till solvens, likviditet in. m. gäller för bankrörelse i allmänhet. Fullmäktige anför.

Med den ställning jordbrukskasserörelsen föreslås få i vårt kreditväsen bör också följa, att dess verksamhet skall bedrivas enligt samma betingelser som gäller för övriga kreditinstitut.

Om kreditkassorna alltså enligt utredningens förslag gives befogenheter som i stort sett innebär rätt att bedriva fullständig bankrörelse, anser full­ mäktige att, även om den organisatoriska formen bibehålies, för själva rörelsen bör gälla de begränsningar som med hänsyn till solvens och likvi­ ditet m. in. gäller för bankrörelse i allmänhet. Fn särställning för jordbruks­ kasserörelsen i detta avseende kunde endast motiveras utifrån en snävare begränsning av ändamålet med verksamheten och striktare bestämmelser om medlemskap än vad utredningen utgår ifrån.

Liknande tankegångar och synpunkter anföres i det yttrande som avgivits av sparbanks inspektionen.

Mot förslaget att det statliga inflytandet ö v c r kasse r ö- r c Isen skall upphöra har ingen erinran gjorts. De som särskilt yttrat sig i denna fråga har anslutit sig till förslaget.

Fullmäktige i riksgäldskontoret finner förslaget innefatta cn logisk följd av utvecklingen inom jordbrukskasserörelsen under senare år, vilken — förutom all den lett (ill en allt starkare konsolidering av rörelsen — ten­

38

derat att spränga de hittills uppdragna, tämligen snäva gränserna för den­ samma. Fullmäktige är för sin del beredda att acceptera utredningens prin­ cipiella inställning till frågan om jordbrukskasserörelsens ställning inom kreditväsendet och har därför icke något att erinra mot att rörelsens spe­ ciella anknytning till staten upphör. Fullmäktige betonar emellertid sam­ tidigt, att insättarnas trygghet härigenom kommer att i viss mån minskas och att detta i sin tur bör såsom motvikt föranleda krav på en ökning av det egna kapitalet inom rörelsen. Fullmäktige i riksbanken har anfört lik­ nande synpunkter med det tillägget att behovet av en kapitalförstärkning ytterligare accentueras genom att medlemmarnas personliga ansvar för rö­ relsens förbindelser bortfaller.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Kristianstads län anser det angeläget, att det direkta statsinflytandet över kasserörelsen bringas att upphöra. Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar, att borttagandet av det statliga stödet till kasserörelsen och det direkt statliga inflytandet på denna över­ ensstämmer med riksförbundets principiella syn på frågan om relationerna mellan jordbrukets organisationer och statsmakterna. Det torde även kunna förutsättas, att kasserörelsen numera besitter det egna kapital eller den för­ måga att bygga upp sådant som utgör förutsättningen för ekonomiskt obe­ roende.

Svenska jordbrukskreditkassan har förklarat sig beredd medverka till att det statliga förvaltningsbidraget skall upphöra i samband med att den nya jordbrukskasselagstiftningen träder i kraft samt till att jordbrukskredit­ kassans och centralkassornas grundfonder avvecklas och återställes till sta­ ten. Beträffande den i förevarande sammanhang betydelsefulla frågan om rörelsens kapitalbildning, har jordbrukskreditkassan — i samband med att den behandlat spörsmålet om avveckling av kassemedlemmarnas personliga ansvarighet — uttalat, att en tillfredsställande lösning av kapitalfrågan bör kunna ernås och att jordbrukskreditkassan vill medverka till att så sker.

Förslaget att kasserörelsen i vissa fall skall kunna organiseras efter två- le d s s y s t e in bar i och för sig ej mött gensagor. Emellertid har lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Kristianstads län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska jordbrukskreditkassan an­ slutit sig till den av utredningsledamoten professor Björkman i särskilt yttrande uttalade åsikten att tvåledssystem såväl av typen riksorganisatio­ nen —- centralkassa som ay typen riksorganisationen — jordbrukskassa bör kunna förekomma. Fullmäktige i riksgäldskontoret däremot ansluter sig till utredningens förslag att endast tvåledssystem av typen riksorganisa­ tionen—centralkassa bör få förekomma. En organisation med jordbruks­ kassorna som enda led under topporganisationen skulle enligt fullmäktiges mening sannolikt bli alltför otymplig.

Utredningsförslagets lagtekniska utformning har uttryck­ ligen kommenterats endast av sparbanksinspektionen, länsstyrelsen i Öster­ götlands län och av en ledamot av bank- och fondinspektionen.

Kungl. Maj.is proposition nr 122 år 1956

39

Sparbanksinspektionen har förklarat, att den anser det lämpligt att så­

som utredningen föreslagit till en lag om jordbrukskasserörelsen -vad sidan

av lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar sammanföra bestäm­

melserna om hela jordbrukskasseorganisationen. Inspektionen har ej någon

erinran mot uppläggningen av ämnet i denna lag ehuru ämbetsverket i vissa

avseenden har avvikande mening om innehållet däri. Länsstyrelsen i Öster­

götlands län anser, att lagförslaget blivit mera lättläst och överskådligt ge­

nom att därur utmönstrats föreskrifter av stadgekaraktär. Den tidigare

angivne ledamoten av bank- och fondinspektionen betecknar däremot som

en brist i utredningen, att nu gällande författningsbestämmelser, vilka an­

setts vara av stadgekaraktär men som likväl är högst betydelsefulla i sam­

manhanget, i stort sett har förbigåtts av utredningen.

Departementschefen. Sedan 1942, då den nu gällande jordbrukskasseför-

ordningen utfärdades, har jordbrukskasserörelsen undergått en betydande

utveckling. Antalet medlemmar i jordbrukskassorna var omkring 113 000

år 1942 (samtliga uppgifter avser läget 31/12 det år som angives), omkring

142 000 år 1950 och omkring 158 000 år 1954. Antalet ekonomiska förening­

ar, som anslutits till centralkassorna var 317 år 1942, 492 år 1950 och 546

år 1954. Inlåningen var 108 miljoner kronor år 1942, 404 miljoner kronor år

1950 och 710 miljoner kronor år 1954. Rörelsens eget kapital uppgick år

1942 till sammanlagt 8,2 miljoner kronor, år 1950 till sammanlagt 17,6 mil­

joner kronor och år 1954 till sammanlagt ca 23 miljoner kronor. Antalet cen­

tralkassor var 10 åren 1942 och 1950 mot 11 år 1954. Antalet jordbruks­

kassor uppgick till 736 år 1942, 631 år 1950 och 605 år 1954. Minskningen

i antalet jordbrukskassor sammanhänger med en sedan åtskillig tid förelig­

gande tendens att driva rörelsen med större enheter i jordbrukskasseledet.

Stegringen i kasserörelsens verksamhet har försiggått parallellt med en

utveckling mot allt större bankmässighet hos kassorna. De jordbrukare och

jordbruksorganisationer, som är medlemmar i kasserörelsen och anlitar den­

na, har efter hand kommit att ställa allt större anspråk på allsidig bankmäs­

sig service från kasserörelsens sida. Detta sammanhänger bl. a. med att med­

lemmarna ej sällan önskar uträtta alla, eller så gott som alla. sina bank­

affärer i en och samma kreditinrättning. För kasserörelsen har det varit

av betydelse att så långt som möjligt anpassa sin verksamhet efter detta

önskemål. Att man haft framgångar därutinnan kan sägas vara till fördel

även ur allmän synpunkt; det anses vara ett tecken på sundhet i det ekono­

miska livet, att antalet s. k. flerbanksgäldenärer begränsas.

Organisatoriskt har kasserörelsens utveckling bl. a. medfört en tendens

till övergång från mindre jordbrukskassor, drivna av oavlönade eller så gott

som oavlönade förtroendemän, till större enheter, vilkas verksamhet i stor

utsträckning besörjes av lönade tjänstemän.

Den sålunda skisserade utvecklingen har givetvis försiggått inom ramen

för gällande lagstiftning. Efterhand har emellertid jordbrukskasseförord-

ningen och övriga för kasserörelsen gällande specialförfattningar kommit att

Kungl. Maj:is proposition nr 122 år 1956

40

framstå såsom allt sämre avpassade för en organisation av jordbrukskasse- rörelsens nuvarande storlek och beskaffenhet. Del är att märka att 1942 års jordbrukskasseförordning innehåller bestämmelser som utan större för­ ändringar upptagits från äldre författningar. Lagstiftningen har av denna och andra anledningar kommit att framstå såsom genomgående föråldrad och såsom i vissa stycken direkt hinderlig för kasserörelsens naturliga ut­ veckling. Behovet av en revision av jordbrukskasselagstiftningen har där­ jämte aktualiserats av den nya föreningslagstiftningen av år 1951, vilken trätt i kraft den 1 januari 1953.

Det förslag som jordbrukskasseutredningen framlagt i sitt betänkande innebär, att all lagstiftning som speciellt behandlar jordbrukskasserörelsens organisation och verksamhet överarbetats och sammanförts i en författning, lagen om jordbrukskasserörelsen. Den hittillsvarande metoden att genom en allmän hänvisning anknyta till den allmänna föreningslagstiftningen och att därmed göra denna tillämplig i alla avseenden, där särskilda regler ej meddelas i jordbrukskasselagstiftningen, har emellertid bibehållits. I utred­ ningsförslaget ges därjämte i vissa avsnitt för överskådlighetens skull be­ stämmelser, vari direkt angives i vad mån stadganden i föreningslagen eller i förevarande lag skall gälla.

Utmärkande för utredningsförslaget är, att utredningen i den mån så kun­ nat ske utan vådor, sökt komma ifrån den stela detaljreglering, som i så hög grad utmärker den nuvarande kasselagstiftningen. Denna inställning har utredningen särskilt betonat genom att uttala, att den arbetat under den allmänna förutsättningen att kasserörelsen i all den utsträckning som är möjlig skall kunna verka och utvecklas utan andra inskränkningar i sin fria självbestämmanderätt än sådana som är naturligt betingade av verksam­ hetens bankmässiga beskaffenhet. Utredningen har vidare uttalat, att den anser det i princip önskvärt och riktigt att kassorna och andra kreditinrätt­ ningar, alla efter sina förutsättningar, skall få konkurrera fritt inom det område där de är behöriga att verka.

Utredningens allmänna inställning avspeglar sig i förslagets lagtekniska utformning på så sätt, att utredningen ur lagen utmönstrat bestämmelser som ansetts vara av stadgekaraktär. I fråga om organisationen av kasserö­ relsen framträder den särskilt i förslaget, att statsinflytandet över kasse­ rörelsen och det statliga stödet till rörelsen skall upphöra samt i förslaget till regler om medlemskap, vilket innebär uppmjukning av hittillsvarande bestämmelser. Vad angår verksamheten synes utredningens principinställ­ ning framför allt ha tagit sig uttryck dels däri att någon bestämmelse om jordbrukskasserörelsens allmänna ändamål ej upptagits i lagen dels däri att utredningen slopat de sedan äldre tider kvarstående reglerna om begräns­ ningar i medlems rätt att låna, betingade av värdet av den fastighet han in­ nehar eller, i fråga om jordbruksorganisation, av organisationens ekonomiska ställning, beräknad på visst i förordningen närmare angivet sätt, samt er­ satt dessa med modernare, efter nuvarande förhållanden avpassade, bank­ mässiga bestämmelser med anknytning till motsvarande föreskrifter i lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

41

På det organisatoriska området innebär förslaget i övrigt reformer huvud­

sakligen vad angår toppledet. Detta skall uppdelas i en riksorganisation för

de administrativa uppgifterna och ett bankaktiebolag, jordbrukets bank, för

de bankmässiga. Av principiell betydelse är också förslaget att s. k. tvåleds-

system skall kunna tillämpas i den formen att centralkassa, efter Kungl.

Maj:ts dispens, skall äga arbeta utan förmedling av jordbrukskassor.

I vissa andra spörsmål, vilka ur bankmässig synpunkt är att betrakta så­

som förgrundsfrågor, har utredningen också föreslagit nyheter. Jag syftar

då särskilt på frågorna om centralkassas inlåningsrätt och kassareservskyl-

dighet samt på bestämmelserna om tillsyn över kassorna.

Innan jag redovisar mitt allmänna ställningstagande till utredningsför­

slaget torde jag få framhålla, att under år 1955 utfärdats dels lag den 31

mars 1955 (nr 183) om bankrörelse dels lag den 3 juni 1955 (nr 416) om

sparbanker. I propositionen angående ny lag om bankrörelse (3/1955) har

dåvarande chefen för finansdepartementet, med anledning av vad vissa re­

missinstanser yttrat, upptagit spörsmålet huruvida man i fortsättningen

kan ha lagregler, som tillåter en friare konkurrens mellan olika slags kredit­

institut. I samband med behandlingen av frågan om bankernas inlåning gav

chefen för finansdepartementet uttryck för uppfattningen, att frågan om en­

hetliga regler angående kreditinstitutens inlåningsrätt lämpligen borde upp­

tagas till prövning i särskild ordning och att därvid också spörsmålen rö­

rande gränsdragningen mellan de skilda kreditinstituten borde uppmärk­

sammas (prop. 3/1955 s. 114). I avbidan på denna utredning har en allmän

omprövning av de regier, som utstakar gränserna för de områden inom vil­

ka banker och sparbanker skall äga verka, fått anstå (prop. 3/1955 s. 115,

prop. 151/1955 s. 54).

På grund härav och med hänsyn jämväl till att vissa remissinstanser an­

sett, att förslaget gynnar jordbrukets kreditkassor på andra kreditinstituts

bekostnad, har jag funnit skäl att särskilt undersöka i vad mån utrednings­

förslaget skulle komma att föra jordbrukskasserörelsen in på områden där

kassorna icke tidigare verkat. Jag har därvid funnit, att avsaknaden av en

allmän ändamålsbestämmelse måhända skulle kunna ge möjlighet till en

rekrytering av medlemmar i jordbrukskassorna utanför kretsen av dem

som av tradition och enligt gällande bestämmelser kan sägas ha en natur­

lig anknytning till jordbrukskasserörelsen ävensom till en kreditgivning ut­

över den avsedda ramen. Åtminstone formellt skulle gränsen för kasserörel­

sens funktionsområde komma alt vidgas något utöver vad som kan anses

betingat av skäligt hänsynstagande till jordbrukskasserörelsens och jord­

brukets utveckling, om utredningsförslaget i dessa delar skulle lagfästas i

oförändrat skick. Då detta icke är avsett torde ett återförande av gränserna

i båda de angivna hänseendena böra ske genom att en ändamålsbestämmel­

se införes i lagtexten.

Ur gränsdragningssynpunkt torde därjämte erfordras en åtstramning i

de av utredningen föreslagna inlåningsreglerna och i kassareservbestäm-

melserna. I övrigt kan enligt min mening befogade anmärkningar ur denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

42

synpunkt ej anföras mot utredningsförslaget. I fråga om organisationen tor­

de gränsdragningsfrågor nämligen ej uppkomma annat än just i samband

med reglerna om medlemskap i jordbrukskassa. Vad beträffar kasserörel­

sens verksamhet innebär förslaget att den hittillsvarande verksamheten får

drivas på ett rationellare och mera bankmässigt sätt än tidigare — vilket är

avsikten med lagrevisionen — men däremot icke att kassorna berättigas över­

gå till verksamhetsformer, som hittills varit dem främmande.

Om en ändamålsbestämmelse införes och om utredningsförslagets inlå-

ningsregler och kassareservbestämmelser ändras i åtstramande riktning tor­

de sålunda gränsdragningssynpunkterna bli tillbörligen tillgodosedda.

Vissa andra anmärkningar mot förslagets allmänna grundsatser har också

anförts vid remissbehandlingen. Från visst håll har uttalats, att den eko­

nomiska föreningen icke skulle vara lämplig företagsform för jordbrukets

kreditkassor. Detta motsäges, såsom framgår av vad andra remissinstanser

samt utredningen yttrat, av erfarenheten såväl från Sverige som från andra

länder och bör uppenbarligen ej föranleda att man avstår från att genom­

föra utredningsförslaget.

Mot utredningens förslag till bestämmelser om tillsyn har vid remissbe­

handlingen de två statliga inspektionsmyndigheterna reagerat. På den grund

och enär även frågan om offentlig tillsyn över de olika kreditinstituten skall

utredas i särskild ordning (prop. 151/1955 s. 184) torde det finnas anled­

ning att frångå utredningens förslag i denna del och bibehålla tillsynsregler

av i stor sett samma innebörd som de gällande.

I övrigt har varken genom remissbehandlingen eller i annan ordning fram­

kommit någon anmärkning av beskaffenhet att böra föranleda ändring i ut­

redningsförslagets allmänna uppläggning och disposition eller i de allmänna

huvudprinciper, varpå det vilar. Tvärtom har remissinstanserna med blott

ett par undantag i princip ställt sig positiva till utredningsförslaget eller

lämnat det utan erinran. Även jag har en sådan allmän inställning. Enligt

min mening bör alltså utredningsförslaget läggas till grund för lagstiftning

med de modifikationer som redan antytts och med vissa ytterligare jämk­

ningar i fråga om förslagets detaljer. Jag torde få återkomma med en när­

mare redogörelse i samband med den framställning av utredningsförslagets

särskilda delar som jag avser att lämna i det följande. Därvid torde först

böra behandlas spörsmålen om jordbrukets bank, om centralkassornas in-

låningsrätt och om kassareservskyldigheten vart för sig, varefter special­

motivering torde böra lämnas för bestämmelserna i förslaget till lag om

jordbrukslcasserörelsen. Avslutningsvis torde jag få angiva motiven till den

lag om vissa kreditinrättningars konkurs, vilken föreslagits såsom en följd-

författning till lagen om jordbrukskasserörelsen.

Innan jag lämnar huvuddragen i utredningens förslag torde jag här i

största korthet få ingå på de återstående spörsmål av allmän innebörd som

särskilt upptagits i vissa remissyttranden.

Förslaget att det statliga inflytandet i kasserörelsen skall upphöra har ej

mött invändningar. Även jag ansluter mig därtill. I departementsförslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Kangl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

43

iinnes därför inga bestämmelser om att representanter för det allmänna

skall ingå i styrelsen för riksorganisationen eller för kassa. I motiveringen

till departementsförslagets övergångsbestämmelser har upptagits ett schema

för avveckling av Svenska jordbrukskreditkassans och centralkassornas

grundfonder. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att föranstalta om att

kungörelsen den 13 februari 1931 (nr 17) angående förvaltningsbidrag åt

jordbrukets kreditkassor upphäves fr. o. m. dagen för den nya jordbruks-

kasselagstiftningens ikraftträdande så att därmed förvaltningsbidragen upp­

hör att utgå. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att Svenska jord­

brukskreditkassan lämnat vissa besked om åtgärder som planeras för att

stärka kasserörelsens kapitalställning. Till dessa torde jag få återkomma

i samband med behandlingen under 1 § departementsförslaget av förslaget

om borttagandet av kassemedlemmarnas personliga ansvarighet.

Jag ansluter mig till utredningens förslag, att tvåledssystem av typen

riksorganisationen-centralkassa med Kungl. Maj :ts tillstånd skall kunna

tillämpas. Däremot anser jag icke att förutsättningar finnes för den av en

utredningsledamot framförda och av några remissinstanser understödda tan­

ken att därjämte öppna möjlighet för tvåledssystem av typen riksorganisa-

tionen-jordbrukskassa. Jag kan således icke föreslå åtgärder för att förverk­

liga denna tanke.

Mot förslaget att en jordbrukets bank skall bildas som ett serviceorgan åt

jordbrukskasserörelsen har invändningar ej rests. Ej heller från min sida

finnes något att erinra däremot.

Utredningsförslagets uppläggning och lagtekniska utformning synes mig

i stort sett ändamålsenliga och väl avvägda. Utmönstringen av stadgeföre­

skrifter synes vara till fördel ur olika synpunkter. Lagen blir därigenom

mera överskådlig och kassorna får större frihet att inom lagens ram an­

passa sig efter rådande förhållanden. Genom den offentliga tillsynen lärer

erforderlig garanti kunna påräknas för att friheten icke missbrukas. I fråga

om dispositionen av lagförslaget och dettas redigering vill jag här endast

tillägga, att jag överfört vissa bestämmelser från avsnittet om centralkassor­

na till det om rörelsen samt att rörelseavsnittet även i andra hänseenden

omarbetats.

Därmed torde jag få övergå till de särskilda förslagen.

Jordbrukets bank

Utredningen. Såsom inledningsvis nämnts har jordbrukskasseutredningen

föreslagit, att en jordbrukets bank skall inrättas. Förslaget har, enligt vad

utredningen anför i betänkandet, föranletts av att det inom utredningen

framställts önskemål, att Svenska jordbrukskreditkassans befogenheter att

driva bankmässig verksamhet skall vidgas utöver vad tidigare gällt, helst än­

da därhän att jordbrukskreditkassan skall få driva fullständig bankrörelse.

Detta önskemål har enligt utredningen sin förklaring i den samlade kas­

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

serörelsens utveckling och den ställning rörelsen numera intar på kredit­ marknaden. Kasserörelsens verksamhet har år från år stegrats och har ef­ terhand nått en betydande omfattning —- omslutningen uppgår f. n. till om­ kring 750 miljoner kronor. Samtidigt har verksamheten fått en alltmera bankmässig prägel. Därmed har anspråken på jordbrukskreditkassan från de övriga kassornas sida stegrats och begränsningarna i dess rätt att driva bank­ mässig verksamhet blivit mer kännbara.

Svenska jordbrukskreditkassan har, anför utredningen vidare, ej rätt att driva inlåning från allmänheten på bankräkning. Den är således för sin verksamhet som kreditgivare hänvisad att använda medel som av central­ kassorna placeras hos jordbrukskreditkassan eller medel som jordbrukskre­ ditkassan själv anskaffat genom upplåning. Jordbrukskreditkassans rätt att låna ut pengar är omgärdad av ganska snäva restriktioner både i fråga om vem som skall få låna och i fråga om hur mycket pengar som får lånas ut till de låneberättigade. Till följd särskilt av begränsningen av utlåningen till maximerade belopp har jordbrukskreditkassan svårt att fullgöra en upp­ gift, som man inom rörelsen finner det naturligt att den skulle kunna med­ verka till i vidare utsträckning än för närvarande, nämligen alt lämna de större jordbruksorganisationerna krediter och annan bankmässig service. Restriktionerna försvårar vidare jordbrukskreditkassans deltagande i de kredittransaktioner penninginstituten emellan som normalt förekommer på penningmarknaden. De nuvarande bestämmelserna är enligt utredningens mening ej konsekvent utformade och kan ej heller sakligt motiveras i dagens läge.

Utredningen uttalar, att vägande erinringar kan riktas mot tanken på vitt­ gående utvidgningar av bankmässigheten hos jordbrukskasserörelsens topp­ led med dess nuvarande organisation. Jordbrukskreditkassan är nämligen ekonomisk förening. Därav följer, att den har en helt annan struktur än en bank av det slag som sedan lång tid tillbaka avsetts i den svenska lagstift­ ningen om bankrörelse. Utredningen anser det ej lämpligen böra komma i fråga att genom någon lagstiftningsåtgärd söka inrymma jordbrukskredit­ kassan bland de kreditinstitut som skall äga driva fullständig bankrörelse. I stället anvisas utvägen alt kasserörelsen inrättar en bank såsom ett ser­ viceorgan.

Det förslag om inrättande av en jordbrukets bank, som utredningen fram­ lagt, innebär enligt vad som uttalas i betänkandet, att svenska jordbruks­ kreditkassan under annan benämning och med delvis annan struktur skall bli kvar såsom en jordbrukskasserörelsens riksorganisation men huvudsak­ ligen, såvitt gäller funktionerna såsom centralt ledande organ, ha admini­ strativa uppgifter. \ id sidan av riksorganisationen skall rörelsen driva jord­ bi ukets bank, bl. a. för att med dess hjälp lämna bankmässig service. Riks­ organisationen och banken skall således vara två skilda juridiska personer med helt olika uppgifter. Det skall ankomma på jordbrukskasserörelsen att fastställa lämpliga benämningar på riksorganisationen och banken. Jord- brukskasseutredningen använder beteckningarna jordbrukskasserörelsens liksorganisation och jordbrukets bank endast såsom tekniska termer.

45

Den riksorganisation, som skall träda i jordbrukskreditkassans ställe

för att bl. a. omhänderhava dess administrativa uppgifter, skall, enligt

vad utredningen uttalar i betänkandet, i detta hänseende främst leda, sam­

ordna och kontrollera kassorna. Ej minst viktig skall den kontrolleran­

de uppgiften bli. Enligt utredningens förslag skall nämligen riksorganisa­

tionen bl. a. utöva en central jordbrukskasserevision vilken förutsättes ingå

som ett led i tillsynen över jordbrukets kreditkassor. Såsom rörelsens topp­

organisation skall riksorganisationen därjämte driva upplysning och pro­

paganda för rörelsen, företräda rörelsen utåt och tillvarata för rörelsens

medlemmar gemensamma intressen.

Jordbrukets bank skall enligt utredningsförslaget övertaga jordbrukskre­

ditkassans bankmässiga uppgifter. Den skall alltså bl. a. handha funktio­

nerna såsom kasserörelsens centrala clearinginstitut. Banken bör få rätt att

driva fullständig bankrörelse. Den bör emellertid ha till huvudsaklig upp­

gift att stå jordbrukets kreditkassor till tjänst genom att ge dem möjlighet

till inbördes clearing och genom att tillhandahålla dem annan bankmässig

service, varav de kan ha behov. En annan viktig uppgift för banken kan be­

räknas bli att biträda centralkassorna med att tillgodose de större jordbruks­

organisationerna med den bankmässiga service som dessa önskar åtnjuta

från jordbrukskasserörelsen.

Jordbrukskasseutredningen förutsätter, att jordbrukskasserörelsen själv

skall ta initiativet till bildandet av banken och i samband därmed lösa den

mångfald av detalj spörsmål som dess inrättande för med sig.

Utredningen har inhämtat Svenska jordbrakskreditkassans mening om

tanken på att inrätta en jordbrukets bank. Jordbrukskreditkassan har

i

av­

givet yttrande över en av utredningen den 23 februari 1953 framlagd pro­

memoria ställt sig positiv till tanken att inrätta en sådan bank. I betänkan­

det anför utredningen om jordbrukskasserörelsens inställning bl. a. föl­

jande.

I sitt yttrande har Svenska jordbrukskreditkassan ifrågasatt om ej kas­

serörelsens anspråk på ökad bankmässig service skulle kunna lösas så, att

jordbrukskreditkassan fick sina befogenheter att driva bankmässig verk­

samhet väsentligt ökade. Gentemot utredningens betänkligheter mot en så­

dan lösning har jordbrukskreditkassan åberopat att man inom Hollands och

Schweiz’ jordbrukskasserörelser tillämpar organisationsformer av jämför­

bar typ.

Emellertid har jordbrukskreditkassan vidare uttalat, att den är positivt

inställd även till den form för organiserandet av den centrala bankmässiga

verksamheten som utredningen skisserat. Jordbrukskreditkassan förutsät­

ter därvid för det första att hinder icke möter för jordbrukskasserörelsens

riksorganisation och centralkassorna att inneha aktier i banken, för det

andra att sådant aktieinnehav icke åtföljes av besvärande inskränkning i

centralkassas inlåningsrätt och för det tredje att uppdelningen av jordbruks­

kreditkassans uppgifter på en i huvudsak administrativ riksorganisation

och en bank icke medför menliga skattekonsekvenser för kasserörelsen.

De tre av jordbrukskreditkassan angivna förutsättningarna för alt kas­

san skall godtaga detta förslag torde kunna betraktas såsom uppfyllda. Vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

46

beträffar den första har nämligen på utredningens initiativ en ändring ge­ nomförts i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rät­ ten alt förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (SFS 1954: 315). Lagändringen har trätt i kraft den

1

juli 1954. Genom den har

klarlagts, att den blivande riksorganisationen och centralkassorna samt dessutom vissa andra jordbruksorganisationer, beträffande vilka tidigare tvekan kunnat råda, är formellt oförhindrade att förvärva aktier i den planerade jordbrukets bank. Vad beträffar den andra av jordbrukskredit­ kassan angivna förutsättningen har utredningen föreslagit en lösning av frågan om hur inlåningsrätten för centralkassa skall regleras, som synes kunna godtagas av kasserörelsen. Vad till sist angår den tredje förutsättning­ en har jordbrukskreditkassan, på egen begäran, fått förhandsbesked från riksskattenämnden enligt vilket inrättandet av jordbrukets bank i tre av jordbrukskreditkassan angivna hänseenden ej kommer att medföra för jordbrukskasserörelsen besvärande skattekonsekvenser.

Utredningen framhåller ytterligare att dess förslag om organisationen av jordbrukskasserörelsens toppled ej innebär någon fullständig nyhet för svenskt ekonomiskt liv. Sparbanksrörelsen har sålunda visat sig ha behov såväl av ett bankmässigt som ett administrativt topporgan, Sparbankernas bank aktiebolag och Svenska sparbanksföreningen. Och i Finland har man, enligt vad utredningen meddelar, motsvarigheter såväl inom den finska an- delskasserörelsen, vilken svarar mot jordbrukskasserörelsen, som inom sparbanksrörelsen.

Yttrandena. Förslaget att inrätta en jordbrukets bank tillstyrkes eller läm­ nas i princip ulan erinran av samtliga remissinstanser. En ledamot av bankoch fondinspektionen, som avstyrkt utredningsförslaget i sin helhet och för­ ordat ytterligare utredning, har emellertid framställt erinringar mot att jord- brukskasseutredningens betänkande ej upptar närmare upplysningar om den blivande bankens verksamhetsfält, dess förseende med kapital o. s. v. Full­ mäktige i riksgäldskontoret och Sveriges allmänna hypoteksbank har för­ klarat, att de i och för sig ej har någon erinran mot inrättandet av jordbru­ kets bank men de har samtidigt därmed konstaterat, att de icke haft möj­ lighet att taga ställning till de detalj spörsmål som bildandet av banken kom­ mer att föra med sig.

Av de remissinstanser som särskilt yttrat sig rörande frågan om jordbru­ kets bank har bank- och fondinspektionen uttalat, att den i princip ej har något att erinra mot den föreslagna treledskonstruktionen jordbrukskassor — centralkassor — riksorganisation samt jordbrukets bank eller mot för­ delningen av arbetsuppgifterna mellan banken och riksorganisationen. Lantbruksstgrelsen tillstyrker den föreslagna omorganisationen av jordbrukskas­ serörelsens toppled efter att ha betonat, att behovet av ett särskilt organ inom rörelsen med rätt att driva fullständig bankrörelse blivit alltmera framträdande. Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar, att förbundet be­ traktar omorganisationen såsom en följd av utvecklingen och sålunda ända­ målsenlig. Förbundet hänvisar, liksom länsstyrelsen i Kristianstads län, till att en jämförbar ordning prövats inom sparbanksrörelsen och tillägger, att resultatet inom sparbanksrörelsen veterligen varit gott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

47

Svenska jordbrukskreditkassan har hänvisat till sitt yttrande över utred­

ningens promemoria den 23 februari 1953, vari förslaget om jordbrukets

bank i princip godtogs. Samtidigt har jordbrukskreditkassan riktat en er­

inran mot utredningens tolkning av en av de förutsättningar för att godta­

ga bildandet av banken, som kassan angivit i yttrandet. Jordbrukskredit­

kassan anför.

I yttrandet har jordbrukskreditkassan förklarat sig kunna under vissa

förutsättningar acceptera den föreslagna nya organisationsformen. Jord­

brukskreditkassan har icke funnit anledning att — sedan slutbetänkandet

i ärendet nu framlagts — frångå detta ställningstagande. I sammanhanget

måste dock ett påpekande göras. Jordbrukskreditkassan hade förutsatt

bl. a., att centralkassas aktieinnehav i banken icke skulle åtföljas av be­

svärande inskränkning i centralkassans inlåningsrätt. Att sådant aktiein­

nehav skulle kunna medföra inskränkning i bankens inlåningsrätt ansåg

jordbrukskreditkassan sig sakna anledning räkna med. Nu har utredning­

en visserligen föreslagit, att centralkassas inlåningsrätt skall lämnas obe­

skuren, men samtidigt antytt att banken eventuellt kan få tänkas vidkän­

nas särskild begränsning i sin inlåningsrätt. Jordbrukskreditkassan vill ut­

tala den bestämda förhoppningen, att sådan begränsning ej skall ifråga-

komma.

Departementschefen. Förslaget att inrätta en jordbrukets bank med anknyt­

ning till jordbrukskasserörelsens toppled och såsom serviceorgan och cen­

tralt clearinginstitut för jordbrukskasserörelsen har fått ett gynnsamt mot­

tagande av remissinstanserna. Inga invändningar har gjorts mot att banken

bildas. Ingen har heller haft något att erinra mot att den skall utöva sin

verksamhet på sätt utredningen skisserat. Detta innebär alt jordbrukets bank

skall äga driva fullständig bankrörelse. Dess huvudsakliga uppgift skall vara

att stå jordbrukets kreditkassor till tjänst genom att bereda dem möjlighe­

ter till inbördes clearing, genom att tillhandahålla dem annan bankmässig

service, och genom att biträda dem med att tillgodose de större jordbruks­

organisationerna med den bankmässiga service som dessa önskar åtnjuta

från kasserörelsen. Även jag finner den föreslagna bankbildningen ända­

målsenlig liksom också den skisserade uppläggningen av dess verksamhet.

Utredningen har förutsatt, att jordbrukskasserörelsen själv skall ta initia­

tiv till att bilda banken och i samband därmed lösa de detalj spörsmål som

bankbildningen för med sig. Jag kan instämma även häri.

Emellertid har vid departemcntsbehandlingen av utredningsförslaget det­

ta ändrats i ett för frågan om bankbildningen betydelsefullt hänseende. En­

ligt utredningsförslaget skulle centralkassorna och jordbrukskassorna äga

förvärva vissa värdehandlingar, bl. a. aktier i jordbrukets bank, intill ett

belopp motsvarande högst hälften av den förvärvande kassans eget kapital.

Aktieförvärven skulle icke medföra inskränkning i inlåningsrätten för ve­

derbörande centralkassa. Utredningen ifrågasatte emellertid att sådan in­

skränkning i stället skulle träffa banken. Frågan om och i vad män så skulle

ske borde lösas i samband med att oktroj meddelades för banken. Jag har

emellertid, av skäl som redovisats under 40 §, funnit mig böra föreslå, att

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

förvärv av aktier i banken in. m. skall tillåtas allenast intill ett belopp, motsvarande högst en tiondel av kassornas eget kapital, men att förvärv inom denna gräns skall kunna ske utan inskränkning i vare sig central­ kassans eller bankens inlåningsrätt. Denna begränsning i kassornas rätt till aktieförvärv innebär att kasserörelsens möjlighet att av egna tillgångar till­ skjuta aktiekapital i jordbrukets bank kommer att avsevärt minska. Jag har därför hos Svenska jordbrukskreditkassan efterhört, huruvida dess före­ trädare även med en så begränsad möjlighet till aktieförvärv önskar att planerna på en jordbrukets bank förverkligas. Jordbrukskreditkassan har lämnat jakande besked på denna förfrågan. Kassan har vidare upplyst, att banken till en början bör kunna nöjaktigt fullgöra sina tilltänkta uppgifter med ett eget kapital av måttlig storlek. Avsikten är att banken vid grundan­ det skall ha ett aktiekapital om 4—5 miljoner kronor. Man ämnar emittera aktierna till en kurs, som med 50 procent överstiger det nominella värdet. Vad som inbetalas utöver aktiernas nominella belopp skall avsättas till re­ servfond, varvid reservfonden omedelbart kommer att få sådan storlek, fem­ tio procent av aktiekapitalet, att enligt 50 § 1955 års lag om bankrörelse avsättning av vinstmedel till fonden ej blir obligatorisk. Jordbrukskredit­ kassan räknar bestämt med att andra organisationer inom jordbrukets för- eningsrörelse kommer att lämna tillskott till jordbrukets bank i sådan om­ fattning, att beloppet, inbegripet vad kasserörelsen skall tillskjuta av egna tillgångar, förslår för en aktieteckning av ifrågavarande omfattning.

Vad jordbrukskreditkassan uppgivit synes mig ge vid handen, att man med säkerhet kan påräkna, att en jordbrukets bank kommer att bildas och att det kapital, varöver banken kommer att förfoga då den startar sin verk­ samhet, blir av tillräcklig storlek för att banken skall kunna fullgöra de uppgifter som skall ankomma på den.

Centralkassornas inlåningsrätt

Historik, gällande rätt m. m. För såväl affärsbanker som sparbanker och centralkassor gäller bestämmelser om maximering i förhållande till stor­ leken av det egna kapitalet (fonderna) av rätten att inlåna penningar. Dy­ lika bestämmelser infördes för affärsbankernas del år 1911 genom stad­ gande i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse och för sparbankernas del år 1923 genom lagen den 29 juni 1923 om sparbanker. Vad centralkassorna beträffar upptogs regler av detta slag i 32 § 1942 års jordbrukskasseför- ordning. Centralkassornas inlåningsregler utformades i stort sett på samma sätt som de vilka vid motsvarande tid gällde för sparbankerna.

32 § jordbrukskasseförordningen är, efter en mindre jämkning år 1948 i första stycket, alltjämt i kraft. I 32 § första stycket i dess gällande lydelse stadgas som huvudregel, att centralkassa äger in- och upplåna penningar

dels till ett belopp, för vilket full täckning hos kassan finnes i vissa såsom praktiskt taget riskfria betraktade tillgångar, nämligen kontanta penningar,

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

49

medel som för kassans räkning innestår hos riksbanken, jordbrukskredit­

kassan eller inländskt bankaktiebolag eller på postgiro, i statens eller Sve­

riges allmänna hypoteksbanks obligationer eller i fordringar på grund av

lån, för vilkas fulla gäldande staten är ansvarig eller för vilka säkerheten

utgöres av inteckning inom sex tiondelar av senast fastställda taxeringsvär­

det på jordbruksfastighet, dels därutöver till belopp motsvarande tolv och

en halv gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors fonder

och insatskapital. Enligt en i 32 § andra stycket intagen särskild regel

dock i intet fall in- och upplåningen med avdrag av ett belopp motsvarande

centralkassans kassa och de medel, som för centralkassans räkning innestår

hos riksbanken, jordbrukskreditkassan eller inländskt bankaktiebolag eller

på postgiro, överstiga trettio gånger centralkassans och därtill anslutna

jordbrukskassors fonder och insatskapital.

För alla tre typerna av kreditinrättningar har genom provisorisk lagstift­

ning modifieringar vidtagits i huvudförfattningarnas inlåningsregler. För

centralkassorna infördes provisoriska tilläggsbestämmelser genom förord­

ning den 26 juni 1948 (nr 376) med särskilda bestämmelser angående in-

och upplåning vid cenlralkassa för jordbrukskredit. Enligt denna förord­

ning skall vid bestämmandet av den omfattning, i vilken centralkassa enligt

huvudregeln må in- och upplåna penningar, dels med kontanta penningar i

centralkassan likställas kontanta penningar i därtill anslutna jordbrukskas­

sor, dels med sådana fordringar, som upptages i huvudregeln, likställas ford­

ringar på grund av lån, för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom

hälften av det senast fastställda taxeringsvärdet på viss i 52 § andra styc­

ket jordbrukskasseförordningen omförmäld fast egendom, vars huvudsak­

liga värde består i tomt eller bostadsbyggnad. 1948 års provisoriska förord­

ning ersattes, då den vid utgången av år 1952 upphörde att gälla, av en ny,

utfärdad den 30 maj 1952 (nr 325), vari upptogs, förutom den tidigare för­

ordningens tilläggsbestämmelser till huvudregeln enligt 32 § första stycket

jordbrukskasseförordningen, en bestämmelse som gav möjlighet till upp­

mjukning av den särskilda regeln i 32 § andra stycket. Enligt denna provi­

soriska bestämmelse äger Konungen på framställning av centralkassa efter

hörande av bank- och fondinspektionen medgiva att, utan hinder av stad­

gandet i 32 § andra stycket jordbrukskasseförordningen, in- och upplå­

ningen, med det avdrag, som stadgas i det angivna författningsrummet, må

överstiga centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors fonder och

insatskapital det antal gånger, över trettio men högst femtio, som Konungen

med hänsyn till omständigheterna finner skäligt bestämma. Denna förord­

ning gäller, efter förlängning den 24 april 1953 (nr 165) och den 29 april

1955 (nr 182) till och med utgången av år 1956. Dispens från den särskilda

regeln har numera beviljats för nio centralkassor. Två centralkassor har fått

tillstånd att använda ett från 30 till 40 höjt relationstal. För de övriga sju

har medgivits höjning till 35.

I fråga om affärsbankernas och sparbankernas inlåningsregler samt be­

träffande motiveringar till dessa torde jag få hänvisa till betänkandet s.

4

Itihanq till riksdagens protokoll 1956. i samt. Nr 122

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

53—63. Emellertid torde jag därjämte få erinra om att efter det jordbruks- kasseutredningens betänkande utkommit av trycket såväl ny lag om bank­ rörelse som ny lag om sparbanker utfärdats. I 62 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse har meddelats bestämmelser om affärsbanks in- låningsrätt. Och i 27 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker med­ delas regler rörande sparbanks rätt att mottaga inlåning, vilka liksom bank­ reglerna är grundade på samma system som de nuvarande inlåningsbe- stämmelserna. De nya sparbanksreglerna innebär i jämförelse med de gäl­ lande vissa lättnader i kapitalkravet. Katalogen över icke kapitalkrävande tillgångar har jämkats och utökats något. Multipeltalet enligt den särskilda regeln har höjts från 30 till 50. Vidare har stadgats, att förlagsbevis, med Kungl. Maj :ts tillstånd, skall kunna räknas såsom inlåningsgrundande ka­ pital. I sin helhet är 27 § lagen den 3 juni 1955 om sparbanker av följande lydelse.

Sparbank äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) sparbankens inneliggande kassa;

b) vad för sparbankens räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgälds- kontoret eller postsparbanken eller å postgiro eller hos inländskt bankaktie­ bolag, svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit;

c) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å sparbanken tillhöriga av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, å sådana sparbanken till­ höriga obligationer, vilka utfärdats av staten, Sveriges allmänna hypoteks- bank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt å andra sparban­ ken tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader, som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål, inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna;

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparban­ kens fonder.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande de medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den mån återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens, Sve­ riges allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypoteks- kassas obligationer, överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

På ansökan av sparbank äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret samt sparbanksinspektionen, medgiva att av sparbanken utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning samt att med sparbankens fonder må likställas, intill ett belopp motsvarande högst hälften av sparbankens reservfond, nominella värdet å förlagsbevis, utställda av sparbanken.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

51

överskott vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av inlå­

ningens omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på vill­

kor som sparbanksinspektionen fastställer taga överskottet i beräkning.

Utredningen. I betänkandet framlägger utredningen inledningsvis sina

allmänna synpunkter på frågan om inlåningsbestämmelser och deras funk­

tion. Synpunkterna avser, där ej annat utsäges, inlåningsreglerna i allmän­

het, således inte endast dem som avser centralkassorna. Utredningen under­

stryker, att syftet med inlåningsreglerna skall vara att trygga insättarna mot

de risker som är nödvändigt förbundna med att kreditinstituten använder

deras penningar i sin utlåningsverksamhet. Inlåningsregler av denna typ

och med detta syfte kunde antagas vara grundade på en analys av uppgifter

om förluster som inträffat och på en med ledning därav ställd prognos om

vilka förluster som kan beräknas för framtiden. Så är emellertid, enligt

vad utredningen funnit, icke fallet utan lagstiftaren har enligt utredning­

ens uppfattning framför allt lagt vikt vid hur kreditinstituten har haft det

ställt med inlåning, fonder och placeringar vid lagstiftningstillfället. Utred­

ningen anför härom.

Vissa mera allmänna överväganden av förlustriskerna återfinnes i förar­

betena till reglerna och det är tydligt att dessa på skilda sätt har kommit

att inverka på reglernas utformning. Men dessa överväganden har uppen­

barligen inte varit de i sista hand avgörande.

Lagstiftaren har nämligen, såvitt man kan se, lagt huvudvikten vid att få

fram vilken fondbildning de kreditinstitut, för vilka lagstiftning varit aktu­

ell, till insättarnas säkerhet maximalt kan tänkas åstadkomma i stället för

vid att utröna förlustriskerna. Tydligen har han utgått från den till synes

självklara grundsatsen att insättarnas trygghet måste bli större ju större

fonderna är.

Därför har lagstiftaren vanligen gått så tillväga, att han framför allt har

undersökt hur kreditinstituten vid lagstiftningstillfället hade det ställt med

fonder och inlåning och hur de inlånade medlen var placerade. På grundval

av sådana undersökningar har sedan reglerna brukat utformas.

Enligt vad utredningen i fortsättningen anför, har inlåningsregler, som

syftar till att stimulera kreditinstituten att till insättarnas säkerhet stärka

sina fonder, en sanerande och konsoliderande verkan på kreditväsendet.

Utredningen har därför under sina diskussioner i ämnet aldrig utgått från

annat än att det även i fortsättningen skall finnas sådana regler. Dessa reg­

ler bör som hittills kompletteras med andra föreskrifter avsedda att ytter­

ligare sanera och konsolidera kreditväsendet — föreskrifter rörande kredit-

givningen, om avsättningar till reservfond, om bokföringen, om tillsyn

m. in.

Emellertid kan enligt utredningens mening mot de nu gällande reglerna

riktas ganska vägande invändningar. I betänkandet har utredningen tagit

upp några av de brister som den särskilt uppmärksammat.

Själva uppläggningen av den hittillsvarande lagstiftningen i förevarande

ämne synes enligt utredningens mening i och för sig medföra vissa nack­

delar. Eu naturlig följd av att reglerna i så hög grad anpassats eller de vid

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

varje särskilt lagstiftningstillfälle rådande förhållandena är att de blir svåra

att upprätthålla när förhållandena ändras därhän att fondbildningen för­

svåras. Reglernas historia synes också visa att de haft en påfallande ringa

motståndskraft mot de påfrestningar som den ekonomiska utvecklingen

medfört.

Emellertid har enligt utredningens mening förhållandena på det ekono­

miska området i vårt land ändrats så att det ur olika synpunkter funnits

skäl att efter hand lätta på fondtäckningskraven. Inte minst genom den ut­

veckling som sammanhänger med nuvarande beskattning av vinstmedel,

som avsättes till reservfond, kan insättarnas intresse av trygghet för sina

insatta medel — inom vissa gränser — gagnas lika bra eller bättre om den

kreditinrättning de gynnar i stället för att avsätta beskattade överskotts­

medel till reservfonden gör avskrivningar på sina riskbärande placeringar

eller avsättningar till värderegleringskonton och liknande konton, som skall

tillgripas för att täcka förluster innan reservfonden och annat eget kapital

tas i anspråk. Inom bankvärlden är sådana dispositioner gängse och accep­

terade av myndigheterna. Centralkassor och jordbrukskassor gör i regel

sina avsättningar till delcredereräkningar (för utlåningen) och värderegle­

ringskonton (för obligationer), vilka bådadera till sitt belopp finnes angivna

i kassornas årsredovisningar och månatliga ställningsöversikter.

Samtidigt som fondbildningen hämmats, bl. a. genom att dylika disposi­

tioner blivit vanliga, fortsätter jordbrukskasseutredningen, har inlåningen

ökat mer än normalt på grund av det sjunkande penningvärdet. Dessa två

omständigheter tillsammantagna har gjort, att inlåningsreglerna kommit

att utöva ett ganska hårt tryck på många kreditinrättningar. Reglerna har

medfört, att kreditinrättningarna placerat större del av de inlånade medlen

i privilegierade, såsom riskfria betraktade tillgångar. Däremot torde de ej

ha medfört att inlåningen begränsats. Man har därför skäl anse, säger ut­

redningen sammanfattande, att inlåningsreglerna i själva verket har karak­

tär av utlåningsregler. Utredningen belyser denna karaktär hos reglerna ge­

nom tablåer rörande sparbankerna och centralkassorna, som utvisar att

särskilt centralkassorna i allt större utsträckning kommit att ägna sig åt

primärbelåning samt att det egna kapitalet för båda typerna kreditinrätt­

ningar ökas jämförelsevis långsammare än inlåningen. Av uppgifterna i

tablån må här återges, att centralkassornas inlåning ökat från

122,2

mil­

joner kronor den 31 december 1942 till 631,0 miljoner kronor den 31 de­

cember 1953, att centralkassornas eget kapital under samma tid ökat från

7,5 miljoner kronor till 20,4 miljoner kronor samt att, under den angivna

tiden, andelen primärlån och annan täckningsfri utlåning stigit från

49,0

procent till 61,8 procent av centralkassornas hela utlåning.

Utredningen knyter till det anförda den synpunkten, att det möjligen

kan sägas vara till insättarnas fördel om sparbankerna och centralkassorna

alltmera går över till den ur trygghetssynpunkt förmånligare primärbelå­

ningen och om bankerna genom inlåningsreglerna drives att öka sina port­

följer av guldkantade obligationer och övriga såsom riskfria betraktade vär­

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

53

dehandlingar och andra tillgångar. Men ett sådant påstående kan inte gälla

längre än intill en viss gräns. Utredningen har därför stannat för att inlå-

ningsreglerna för kreditinstituten bör utformas såvitt möjligt med hänsyn

uteslutande till insättarnas intresse av skydd mot förluster. Skyddet bör

därvid differentieras efter hur de insatta medlen placeras. Det bör avpas­

sas efter vad som skäligen kan krävas på grund av tidigare erfarenheter och

en försiktig prognos om den framtida utvecklingen. Detta har utredningen

ansett vara den princip som såväl ur samhällets som kreditväsendets och

insättarnas synpunkt är den lämpligaste.

De nya principer som utredningen vill lägga till grund vid utformningen

av inlåningsregler för kreditinstituten sammanfattas i betänkandet i fyra

punkter.

1. Katalogen över privilegierade placeringar bör vara lika för alla kredit­

institut. Förlustrisken på en viss placering — t. ex. obligationer av visst slag,

primärlån av visst slag — bör nämligen rimligtvis vara densamma oavsett

om det är en bank, en sparbank eller en centralkassa som gör placeringen.

Vill man differentiera, måste man ge andra motiv därför än hänsyn till in­

sättarnas intresse av skydd för sina insatta medel. Och i den mån man t. ex.

ur penningpolitiska eller allmänekonomiska synpunkter vill öva inflytande

på kreditinstitutens placering av sina medel synes man böra välja andra

utvägar än att påverka dem genom inlåningsreglerna.

2. Bland de privilegierade placeringarna bör såsom riskfria placeringar

anses endast kassatillgångar och andra tillgångar som är så säkra att för­

lust på dem kan anses praktiskt taget utesluten. Såsom riskfria blir då i

huvudsak sådana tillgångar att betrakta som för närvarande får avdragas

enligt den särskilda regeln (30-gångerregeln) för sparbanker och central­

kassor. För den del av inlåningen som motsvaras av dylika placeringar bör

ingen extra säkerhet i form av eget kapital erfordras.

3. I övrigt bör såsom privilegierade placeringar upptagas fullgoda obliga­

tioner och liknande värdehandlingar samt primärlån in. m. Utredningen har

menat, att dessa placeringar, ehuru mera betryggande än de ej privilegie­

rade, dock icke är riskfria. Fördenskull bör någon extra säkerhet i form av

eget kapital krävas för den inlåning som motsvaras av dylika placeringar.

Men säkerheten bör kunna sättas väsentligt lägre än för inlåning som mot­

svaras av ej privilegierade placeringar.

Den särskilda regeln för sparbanker och centralkassor, vilken just har

till syfte att garantera någon extra säkerhet för dessa placeringar, bör slo­

pas. Den medför anspråk på särskild säkerhet för här ifrågavarande slag av

placeringar endast om de utgör en större andel av hela utlåningen. Bärande

skäl för en regel med sådan verkan torde ej kunna anföras. Regeln synes

stel och överhuvudtaget icke helt lyckligt utformad.

4. För de placeringar, som därefter återstår, de oprivilegierade place­

ringarna, hör hållas eget kapital som, med lämplig säkerhetsmarginal, sva­

rar mot de förlustrisker som föreligger och kan beräknas framdeles komma

att föreligga för den typ av kreditinrättningar, varom fråga är — banker,

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

sparbanker, centralkassor. Den extra säkerhet i form av eget kapital som

skall bjudas för dessa placeringar skall alltså, i motsats mot den extra säker­

heten för de privilegierade placeringarna, kunna vara olika för de tre typer­

na av kreditinrättningar. Den bör ju nämligen rättas efter arten av den

rörelse och den allmänna strukturen på den utlåning, som drives av kredit­

inrättningar inom var och en av de tre kategorierna.

I fråga om utformningen av nya inluningsregler för centralkassorna på

grundval av de angivna principerna har utredningen lämnat följande kom­

mentar till sitt förslag därom i 27 § av den föreslagna lagen om jordbruks-

kasserörelsen.

I lagtextens första stycke har upptagits såsom huvudregel, att central­

kassa jämte anslutna jordbrukskassor till insättarnas säkerhet skall ha eget

kapital, som tillhopa uppgår till visst lägsta belopp, bestämt med hänsyn

till medelsplaceringen. Vad beträffar den passus i förslaget som säger att

de anslutna jordbrukskassornas egna kapital skall inräknas i centralkas­

sans, uttalar utredningen, att det synts naturligt att låta centralkassa till­

godoräkna sig de anslutna jordbrukskassornas eget kapital. Så sker enligt

nu gällande bestämmelser och så bör ske även efter den omläggning i skilda

hänseenden som lagen om jordbrukskasserörelsen innebär. En given förut­

sättning är emellertid, att man vid bestämningen av centralkassans och

jordbrukskassornas eget kapital beaktar det koncernförhållande som före­

ligger, så att ingen dubbelräkning av eget kapital förekommer.

I 27 § andra stycket göres en uppdelning av placeringarna i tre grupper,

a), b) och c).

Under a) har utredningen räknat upp placeringar, som den anser vara

praktiskt taget riskfria. Dit har förts placeringar i kassamedel och liknande

tillgångar, d. v. s. det slags tillgångar som i nu gällande lagstiftning fin­

nes angivna som avdragsgilla vid tillämpning av 32 § andra stycket jord-

brukskasseförordningen (särskilda regeln). Utöver de i den nu gällande sär­

skilda regeln upptagna tillgångarna har utredningen emellertid under a)

medtagit insättning hos sparbank eller centralkassa och placeringar i stats­

papper med en återstående löptid av högst ett år.

Till gruppen b) har hänförts vissa placeringar, som skall betraktas så­

som ej helt riskfria. De placeringar som uppräknas under b) har i stort

sett sin motsvarighet i uppräkningen av privilegierade placeringar i 32 §

första stycket jordbrukskasseförordningen till den del denna icke innefattar

placeringar, vilka av utredningen betraktas såsom helt riskfria och därför

i utredningsförslaget förts till grupp a). Utredningen har emellertid utökat

och jämkat katalogen jämväl över denna typ av placeringar något. Sålunda

har allmänt stadgats, att inhemska obligationer av fullgod beskaffenhet

skall tagas med. I uppräkningen har vidare intagits vissa inteckningslån,

nämligen sådana vilka ligger inom 60 procent av det senast fastställda

taxeringsvärdet för jordbruksfastighet, bostadsfastighet eller affärsfastig-

het. Inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet skall också inräknas, för­

55

utsatt att byggnaderna på tomträttsfastigheten är avsedda väsentligen för

bostadsändamål och att inteckningen ligger inom 60 procent av taxerings­

värdet för byggnaderna. Enligt den för närvarande för centralkassorna gäl­

lande lagstiftningen upptas av inteckningslån bland privilegierade placering­

ar endast lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet eller, under

vissa förutsättningar, i annan fastighet vars huvudsakliga värde består i

tomt eller bostadbyggnad. Emellertid göres åtskillnad mellan dessa två slag

av placeringar på så sätt att inteckningslån i jordbruksfastighet betraktas

som privilegierade i den mån de ligger inom 60 procent av taxeringsvärdet,

inteckningslån i annan fastighet endast i den man de faller inom 50 procent

av taxeringsvärdet. Enligt utredningens mening saknas anledning bibehålla

denna differentiering, varför sistnämnda procenttal föreslås höjt till 60.

Under c) slutligen upptas alla övriga placeringar, d. v. s. vad utredningen

kallat de oprivilegierade placeringarna. Dit skulle alltså bli att hänföra bl. a.

obligationer, som ej hör hemma under a) eller b), lan mot annan säkerhet

än i b) sägs, placeringar i aktier och andelar, fastigheter och inventarier

ävensom övriga på balansräkningens tillgångssida upptagna poster, i den

mån vad som redovisas enligt gängse uppfattning kan betecknas såsom

medelsplaceringar. För det fall att tvekan skulle uppstå huruvida eller i vad

mån en viss tillgångspost skall räknas som placering har utredningen hän­

visat till tillsynsmyndigheten såsom den instans, vilken avgörandet utan

särskilt stadgande ytterst bör tillkomma. Utredningen har ytterligare ut­

talat, att man vid tillämpningen bör se bort från transaktionerna n^ellan

centralkassa samt anslutna jordbrukskassor inbördes och betrakta central­

kassan jämte anslutna jordbrukskassor såsom en enhet.

I 27 § tredje stycket anges vad som skall erfordras av eget kapital i fråga

om de skilda slagen av placeringar. För de såsom riskfria betraktade pla­

ceringarna under a) skall enligt utredningens förslag ej erfordras säkerhet

i eget kapital. För de ej fullt riskfria placeringarna under b) erfordras en

säkerhet i eget kapital motsvarande 1 procent av det placerade beloppet.

För placeringarna under c), de oprivilegierade placeringarna, har utred­

ningens flesta ledamöter föreslagit procenttalet 5.

I sina kommentarer till 27 § tredje stycket uttalar utredningen beträffan­

de det där använda uttrycket »det placerade beloppet», att därmed skall för­

stås det belopp, varmed placering upptages på balansräkningens tillgångs­

sida. Detta innebär, att inlåningsreglerna närmast är avpassade för kredit­

institut som på tillgångssidan redovisar ett bruttovärde av utlåningen, obli­

gationsinnehavet o. s. v. medan nedskrivningar — åtminstone till större

delen —- tas upp som motkonton på skuldsidan. Utredningen menar, att ett

sådant bokföringssystem utan svårighet kan tillämpas för centralkassornas

del och antagligen också för sparbankernas och utgår från att tekniska hin­

der i fråga om bokföring och annat som för bankernas del möjligen kan slå

i vägen för ett genomförande av de föreslagna inlåningsreglerna skall kunna

övervinnas. Medverkan härtill borde kunna påräknas från tillsynsmyndig­

heten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

56

I fråga om valet av procenttal för placeringarna under b) och c) har ut­

redningen uttalat, att det måste grunda sig på en ganska fri bedömning och

att det följaktligen icke kan eller bör stödjas av en på matematiska grunder

utförd värdering.

Den bedömning jordbrukskasseutredningen verkställt grundar sig på

gångna tiders erfarenheter av faktiskt inträffade förluster och på en prognos

beträffande vilka förlustrisker som framdeles kan komma att föreligga. Till

grund för förslaget om 1 procent säkerhet i eget kapital för den grupp av

placeringar, som utredningen upptagit under b), ligger sålunda en bedöm­

ning som i betänkandet redovisas på följande sätt.

Centralkassornas förluster på primärbelåning torde vara ytterst obetyd­

liga. Under senare år har över huvud taget inga förluster på sådan utlåning

inträffat. Sparbankernas erfarenheter sägas ge vid handen att under de se­

naste 20 åren praktiskt taget inga förluster på bottenlån förekommit. Vad

beträffar övriga kreditinrättningar med speciell inriktning på kreditgivning

mot botteninteckningar må nämnas, att enligt vad utredningen inhämtat

stadshvpoteksorganisationen — konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och stadshypoteksföreningarna — som varit verksamma sedan‘l910, hittills

icke råkat ut för några som helst förluster på sin fastighetskreditgivning

medan landshvpoteksorganisationen — Sveriges allmänna hypoteksbank och

hypoteksföreningarna —- under sin 100-åriga verksamhetstid haft förluster

som i allt motsvarar mindre än 1/2 promille av hela summan beviljade lån.

Vissa risker att förluster på inteckningslån skall kunna inträffa finnes

emellertid. Efter vad man för närvarande kan bedöma lär det dock knappast

kunna bli fråga om annat än enstaka förluster i exceptionella fall.

Den nu alltmera betydelsefulla och omfattande del av primärbelåningen

som innefattar kreditgivning mot statlig lånegaranti medför i och för sig

ej risk för kapitalförluster. Att den medtagits i grupp b) och ej i grupp a)

beror bl. a. på att den i allmänhet är avsedd att löpa på ganska lång tid och

att för långfristiga placeringar lämpligen synes böra fordras någon täck­

ning. Vad beträffar lån till kommun eller annan samfällighet torde förlust­

riskerna vara obetydliga. Men kommunlånen bär förts till grupp b) eftersom

de inte är helt att jämställa med de under a) upptagna tillgångarna. Av vad

här anförts torde framgå att risken för förluster på primärbelåningen i sin

helhet normalt torde kunna uppskattas till en ringa bråkdel av 1 procent.

Placeringarna i värdepapper, mestadels obligationer, kan då innebära

större förlustrisker, eftersom dessa värdepappers dagsvärde alltid måste

variera med hänsyn till det aktuella ränteläget. Vid räntehöjningar sjunker

dagsvärdet och i allmänhet mera ju längre den återstående löptiden för pap­

peret är. Vid räntesänkningar uppkommer däremot kursstegringar. Man

torde dock kunna räkna med att centralkassornas obligationsportföljer kom­

mer att ha sådan sammansättning, att större kursförluster icke inträffar.

Det bör kanske också framhållas, att i ett stabilt ränteläge kursen på ett

värdepapper av denna typ, om dess kurs till följd av en räntehöjning ned­

gått, stiger mot pari allteftersom papperets återstående löptid blir kortare.

Om man beräknar förlustrisken på placeringarna under b) till 1 procent,

bör detta därför enligt utredningens mening vara tillräckligt. Det må erin­

ras om att, enligt 45 § utredningens lagförslag, obligation i bokföringen ej

må upptagas vare sig över verkliga värdet eller över anskaffningskostna­

den. Med tanke därpå torde försiktigheten bjuda centralkassa att hålla vär-

deregleringskonto för obligationer och möjligen också att göra vissa rutin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

mässiga avskrivningar för att motverka svårigheter vid plötsliga kursför­

luster.

Vad angår den bedömning som föranlett utredningen att förorda procent­

talet 5 i fråga om de till grupp c) hänförda oprivilegierade placeringarna

anföres i betänkandet.

De oprivilegierade placeringarna har för centralkassornas del hittills hel­

ler inte medfört några nämnvärda förluster. Åtskilliga jordbrukskassor tor­

de kunna redovisa en verksamhet, som från kassans tillkomst ej medfört

någon förlust på grund av försumlig återbetalning av utlämnade lån. Ser

man till rörelsen i sin helhet, har det givetvis förekommit och förekommer

alltjämt förluster, men de är av ringa storleksordning. Enligt vad utred­

ningen inhämtat, har dessa förluster under senare tid brukat hålla sig vid

4—5

000

kronor om året för hela rörelsen, vilken numera har en omslut­

ning av över 700 miljoner kronor. Även förlusterna på de oprivilegierade

placeringarna uppgår således normalt till blott en bråkdel av 1 procent.

Skulle man lägga gångna tiders erfarenhet till grund för en bedömning av

förlustriskerna, skulle man alltså kunna stanna vid en ganska låg procent­

siffra. Ställer man en prognos för framtiden får man bl. a. ta hänsyn till att

kreditgivningen till vissa av jordbrukets industrier kan komma att öka.

Denna utlåning kan i vissa fall vara förenad med särskilda kreditrisker.

Då en utlåning i här avsedda fall måste anses vara en uppgift för jordbruks-

kasserörelsen — givetvis med iakttagande av rimliga krav på säkerhet etc.

— bör hänsyn härtill tas när täckningen skall bestämmas. Samtidigt måste

emellertid beaktas, att de större krediterna till jordbrukets organisationer

huvudsakligen torde komma att lämnas av jordbrukets bank eller av annan

bank.

Den allmänna ekonomiska politik, som föres numera och som i huvudsak

torde komma att bestå under överskådlig tid, synes vara ägnad att före­

bygga förhärjande ekonomiska kriser av det slag som förekom t. ex. i början

av 1920-talet och i början av 1930-talet. Risken för en allmän jordbrukskris

med därav följande betalningssvårigheter för kassornas låntagare kan, med

hänsyn till vad nyss sagts och till jordbruksnäringens utveckling organisa­

toriskt och eljest, betecknas som väsentligt mindre än under tidigare tids­

skeden. Man torde därför inte behöva räkna med att för jordbruksnäringexi

inom överskådlig tid skall uppkomma sådana ekonomiska situationer som i

början av 1930-talet.

Även om man vid bedömningen av den säkerhet i eget kapital som bör

fordras synes kunna utgå från en viss stabilitet i jordbrukets ekonomiska

förhållanden och från jämförelsevis små förlustrisker, så måste man dock,

enligt vad utredningen tidigare framhållit, räkna med en avsevärd säker­

hetsmarginal.

Utredningens flesta ledamöter anser, att om procenten i fråga om oprivi­

legierade placeringar sättes till 5, så har man fått en betryggande marginal.

Procenttalet 5 har ansetts förslå för att täcka även den extra förlustrisk

för portföljen oprivilegierade placeringar som kan uppkomma till följd av

att kassemedel, intill högst hälften av kassas eget kapital enligt 39 § utred­

ningsförslaget skall kunna placeras i »sammanslutning som har till uppgift

att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen», d. v. s. framför allt

jordbrukets bank. Beträffande detta slags placering påpekar utredningen,

att det möjligen skulle kunna sägas, att kapital som jordbrukskassa eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

57

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

centralkassa direkt eller via riksorganisationen placerade i aktier i jordbru­

kets bank skulle komma att utnyttjas såsom inlåningsunderlag två gånger,

nämligen en gång i centralkassan och en gång till i banken. Utredningen har

ansett det synnerligen tveksamt om detta betraktelsesätt är riktigt och har

för sin del närmast varit benägen att betrakta placering av kassemedel i

jordbrukets bank såsom vilken annan placering som helst och bedöma dess

verkan på inlåningsrätten uteslutande ur risksynpunkt. Skulle det befin­

nas, att någon begränsning i inlåningsrätten för centralkassorna eller ban­

ken bör förekomma, så bör denna efter utredningens uppfattning i allt fall

inte gå ut över centralkassan utan över banken. Utredningen har förklarat,

att en närmare diskussion av frågan lämpligen synes böra äga rum i sam­

band med att banken ansöker om oktroj. Då föreligger upplysningar i andra

hänseenden som är av betydelse för frågans bedömning, t. ex. detaljuppgif­

ter om bankens verksamhet.

Det procenttal, utredningen sålunda föreslagit, är avsett att vara ett pro­

visorium i avbidan på att det blir klarlagt, hur inlåningsrätten skall utfor­

mas för affärsbanker och sparbanker. Utredningen har nämligen ansett, att

ett slutgiltigt procenttal ej kan fixeras förrän vid en samtidig prövning för

afärsbanker, sparbanker och centralkassor. En ledamot av utredningen,

bankdirektören Didner, har funnit svårigheten att fastställa ett provisoriskt

procenttal så stor, att han sett sig nödsakad avstå därifrån. Han står således

ej bakom förslaget om talet 5.

Vad beträffar den framtida regleringen av affärsbankernas inlåningsrätt

hänvisas i betänkandet till det förslag till ny lagstiftning om bankrörelse

som Kungl. Maj :t genom beslut den 24 september 1954 remitterade till lag­

rådet. I lagrådsremissen hade föreslagits inlåningsregler för affärsbanker

av samma slag som de nu gängse. Emellertid hade jordbrukskasseutredning-

ens förslag till inlåningsregler, sådant det i preliminärt skick redovisats i en

den 10 februari 1954 dagtecknad promemoria, efter remiss till fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksför­

eningen och Svenska jordbrukskreditkassan behandlats där ganska ingåen­

de. Chefen för finansdepartementet hade i samband därmed uttalat, att de

med inlåningsrätten sammanhängande problemen måste ytterligare över­

vägas, innan ställning kunde tagas till en omläggning efter de av jordbruks-

kasseutredningen föreslagna linjerna. Vid dessa överväganden, som skulle

anförtros en särskild utredning, borde särskilt uppmärksammas de spörs­

mål rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut som skulle aktuali­

seras vid införande av enhetliga inlåningsbestämmelser.

Oavsett att utredningen med hänsyn till innehållet i lagrådsremissen ut­

gått från att affärsbankerna — och förmodligen även sparbankerna — tills

vidare skulle komma att ha inlåningsregler enligt det för närvarande tilläm­

pade systemet, har den föreslagit, att de nya inlåningsreglerna skall införas

för centralkassorna. Såsom motiv därför har anförts, att det kan vara av

värde att den utredning som skall syssla med frågan att ge kreditinstituten

59

gemensamma inlåningsregler får möjlighet att ta del av praktiska erfaren­

heter som tillämpningen av jordbrukskasseutredningens system inom jord-

brukskasserörelsen kan komma att ge.

27 § fjärde stycket innehåller dels en bestämning av begreppet eget kapi­

tal dels förklaring, att Kungl. Maj:t i angiven ordning skall äga medgiva

eentralkassa att vid beräkning av sitt inlåningsunderlag med eget kapital

likställa förlagsbevis intill ett värde, motsvarande högst hälften av det egna

kapitalet.

Med eget kapital skall enligt lagförslaget förstås medel, som svarar mot

inbetalat insatskapital, reservfond och annan fond. I motiveringen till försla­

get förklaras, att »annan fond» torde få anses omfatta bl. a. dispositions-

fonder och besparade vinstmedel men ej delcrederekonton, värdereglerings-

konton och liknande.

Beträffande förslaget om tillgodoräknande av förlagsbevis såsom inlå­

ningsunderlag har utredningsledamöterna Björkman och Johansson i sär­

skilt yttrande intagit den ståndpunkten att sådant tillgodoräknande borde

få ske utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. Till motivering för sin

ståndpunkt har de anfört att om jordbrukskasserörelsen, vid ett genomfö­

rande av utredningsmajoritetens förslag, med hänsyn till risken av att till­

stånd icke lämnas, skulle nödgas räkna med att även i fortsättningen tilläm­

pa systemet med frivilliga insatser för att nå en extraordinär förstärkning

av inlåningsunderlaget, så torde det icke vara möjligt att fasthålla vid det i

34 § utredningsförslaget angivna kravet att minst 50 procent av kreditkas­

sas årsvinst skall avsättas till reservfond.

Verkan av de föreslagna reglerna belyses av utredningen genom ett i be­

tänkandet framlagt tabellmaterial. Därav må återges de uppgifter som läm­

nas om in- och upplåningsrättens utnyttjande i procent den 31/12 1953.

Räknat efter gällande huvudregel i 32 § första stycket jordbrukskasseför-

ordningen hade centralkassornas rätt till in- och upplåning utnyttjats till

99 procent av en kassa, till 96 procent av tre kassor, till 92 procent av tre

kassor, till 91 procent av en kassa, till 90 procent av en kassa, till 87 procent

av en kassa och till 83 procent av en kassa. Efter den gällande särskilda re­

geln i 32 § andra stycket jordbrukskasseförordningen hade rätten utnyttjats

till 101 procent av en kassa, till 95 procent av en kassa, till 94 procent av en

kassa, till 93 procent av en kassa, till 90 procent av en kassa, till 88 procent

av en kassa, till 86 procent av en kassa och till 76 procent av en kassa. Tre

kassor hade vid denna tidpunkt, med tillämpning av 2 § 1952 års förord­

ning, fått tillstånd att vid beräkning av inlåningsrätten enligt den särskilda

regeln använda högre relationstal än 30.

Räknat efter utredningens regler skulle vid samma tidpunkt in- och upp-

låningsrätten ha utnyttjats till 81 procent av en kassa, till 80 procent av en

kassa, till 79 procent av två kassor, till 74 procent av eu kassa, till 69 pro­

cent av två kassor, till 68 procent av en kassa, till 66 procent av en kassa,

till 63 procent av eu kassa och till 59 procent av eu kassa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

60

Yttrandena. De av jordbrukskasseutredningen föreslagna inlåningsreglerna

har mottagits med gillande i princip av Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, länsstyrelsen i Öster­

götlands län samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare. me­

dan fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt spar­

bankinspektionen, utan att helt underkänna förslagets huvudprinciper, an­

lagt övervägande kritiska synpunkter. Fullmäktige i riksbanken, som i ti­

digare yttrande över utredningens preliminära förslag lämnat principerna

däri utan erinran, har utgått från att provisorisk tillämpning av de nu före­

slagna reglerna ej kan komma i fråga och på den grund ansett sig ej behöva

yttra sig över förslaget i förevarande sammanhang.

Av de positivt inställda remissinstanserna har endast Svenska jordbruks­

kreditkassan anslutit sig till förslaget att de nya inlåningsreglerna skall

tillämpas provisoriskt utan avbidan på den av chefen för fi­

nansdepartementet i propositionen med förslag till lag om bankrörelse,

m. in. (nr 3/1955 s. 114) förebådade utredningen rörande de med inlå­

ningen sammanhängande problemen och rörande gränsdragningen mellan

olika slag av kreditinstitut, övriga nyss angivna remissinstanser jämte

statskontoret och länsstyrelsen i Örebro län har avstyrkt eller uttalat tvekan

rörande förslaget om provisorisk tillämpning. Flera av dem har förklarat,

att några erfarenheter av värde icke torde kunna vinnas genom en provi­

sorisk tillämpning. I stället förordar de, att regler av samma slag som de

nu gällande alltjämt skall tillämpas i avbidan på resultatet av utredningen.

Sparbanksinspektionen har därvid förutsatt, att centralkassorna skall få

inlåningsregler, motsvarande sparbankernas enligt 27 § i 1955 års spar­

bankslag. Fullmäktige i riksbanken ger uttryck åt en liknande mening

genom att föreslå att gällande bestämmelser i huvudsak skall bestå men

med den jämkningen att 30-gångerregcln skall ändras till en 50-gånger-

regel. Bank- och fondinspektionen har föreslagit regler som är något mer

kapitalkrävande än de nya sparbanksreglerna, medan däremot fullmäktige

i riksgäldskontoret förordat mindre kapitalkrävande regler än sparbanker­

nas. Svenska jordbrukskreditkassan har — för den händelse provisorisk

tillämpning av de regler utredningen föreslagit ej skulle komma i fråga —

hemställt om regler, som är mindre kapitalkrävande än sparbankernas.

Kritiken mot utredningens förslag till inlåningsregler har framför allt

riktats mot den sänkning av kapitalkravet som dessa regler

i sin föreliggande utformning skulle medföra.

Bank- och fondinspektionen har lämnat sifferuppgifter om denna sänk­

ning beträffande fem centralkassor med utgångspunkt från förhållandena

den 31/12 1954. Av uppgifterna framgår, att utredningsförslaget i förhål­

lande till den nuvarande 30-gångerregeln för de undersökta kassorna skulle

medföra en reduktion av kapitalkraven, varierande mellan 23 och 33 pro­

cent. Medeltalet utgör 29 procent. Inspektionen har — i anslutning till dessa

uppgifter och med återgivande av vad som uttalades i dess yttrande över

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

61

utredningens promemoria den 10 februari 1954 — med stor skärpa under­

strukit, att en från risksynpunkt verkställd bedömning av kapitalbehovet

hos jordbrukskasserörelsen manar till stor försiktighet vid utformandet

av nya inlåningsregler för kasserörelsen. Ämbetsverket varnar för en risk­

bedömning, vid vilken man utan vidare räknar med att nuvarande excep­

tionellt goda konjunkturer för jordbruket skall bli bestående och påvisar

vissa förhållanden som kan vara ägnade att medföra avsevärt större kre­

ditförluster för kasserörelsen än hittills. Därom anför ämbetsverket.

Det är givetvis ytterst vanskligt att göra några förutsägelser eller an­

taganden rörande jordbruksnäringens framtid här i landet. Även om man

förutsätter att det under överskådlig tid framåt föres en jordbrukspolitik

som hindrar uppkomsten av kriser för jordbruksnäringen liknande dem som

förekom på

20

- och 30-talen, är det härmed ingalunda sagt att icke kredit­

förluster, avsevärt större än de nu förekommande, skulle kunna uppstå på

jordbrukskrediter. Till att börja med må erinras om alt till följd av den

omfattande rationaliseringen av jordbruksproduktionen numera ett relativt

sett betydligt större värde än tidigare faller på jordbrukets byggnader och

maskiner än på själva den brukade jorden. Jordbruket har härigenom

kommit att bli väsentligt mera kapitalkrävande och, driftsmässigt sett, mera

rörelsebetonat än tidigare, vilket innebär att det ur företagsekonomisk syn­

punkt avsevärt komplicerats sedan den tid, då jordens växtkraft represen­

terade jordbruksenhetens ojämförligt största tillgång. De stora utgifter

som rationaliseringen fört med sig för de enskilda jordbrukarna har vidare

i många fall framtvingat en hög skuldsättning. Även vid en måttlig åtstram­

ning i fråga om jordbrukets lönsamhet — vilken väl knappast kan undvikas

om en allmän konjunkturnedgång inträffar — torde man därför få räkna

med att en hel del investeringar i maskinköp o. d. blir oräntabla med svår-

frånkomliga förluster för jordbrukarna som påföljd. En annan omständig­

het, som inte heller får förbises, är många jordbrukares beroende av skogs-

konjunkturen, som står utanför jordbruksregleringen. En allmän nedgång i

denna konjunktur skulle sannolikt föranleda minskade inkomster för åt­

skilliga jordbrukare.

Inspektionen har i anslutning till dessa synpunkter vidare erinrat om de

latenta kreditrisker som ackumulerats inom rörelsen och som uppkommit

till följd av att denna icke kunnat anpassa sina personella resurser efter den

snabba expansionen och därför icke alltid kunnat ägna kreditprövningen

tillräcklig uppmärksamhet. Ämbetsverket har påpekat, att kassornas för­

måga att hävda sig i konkurrensen med andra kreditinrättningar skulle av­

gjort förbättras om deras fonder kunde ökas. Vidare har inspektionen rik­

tat uppmärksamheten på det för åtskilliga kreditkassor snart aktuella be­

hovet att förvärva egna kontorsfastigheter, vilket under en övergångstid

kan förutsättas medföra betungande merutgifter för kasserörelsen.

Från alla de sålunda anförda olika synpunkterna hade bank- och fond­

inspektionen i det tidigare yttrandet kommit till en och samma slutsats,

nämligen att man icke hade anledning att göra några eftergifter i fråga om

fondtäckningskraven för ccntralkassorna.

Beträffande sitt ståndpunktstagande till det nu föreliggande förslaget

har bank- och fondinspektionen förklarat, att den har så mycket mindre

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

anledning att frångå vad den tidigare anfört som utredningen i betänkandet

framlagt en hel rad förslag som alla är ägnade att mana till försiktighet

på detta område. Inspektionen syftar på förslagen om avvecklande av de

statliga grundfonderna, upphörande av den personliga ansvarigheten, ut­

vidgande av medlemskretsen, införande i verksamheten av nya uppgifter,

borttagande av en rad spärrar i fråga om kreditstorlek och säkerheter. Till-

saminantagna utgör dessa omständigheter enligt inspektionens mening ett

utomordentligt tungt argument mot lättnader i de nuvarande kraven på

synligt kapital. Inspektionen har på grund därav bestämt avrått statsmak­

terna från att i oförändrat skick antaga utredningens förslag till inlånings-

bestämmelser.

En liknande inställning till utredningsförslaget, föranledd av den sänk­

ning av kapitalkravet som skulle följa vid en tillämpning av de föreslagna

inlåningsreglerna i oförändrat skick, intager sparbanksinspektionen. Detta

ämbetsverk har, efter en argumentering som i väsentliga delar överensstäm­

mer med bank- och fondinspektionens, avgivit det sammanfattande omdö­

met, att det måste hållas för uteslutet att, sedan Kungl. Maj:t i proposi­

tionerna angående banklagen och sparbankslagen tills vidare tagit ställning

till fondkraven på affärsbanker och sparbanker, andra och lindrigare be­

stämmelser än i varje fall de som gäller för sparbankerna skulle införas

för jordbrukets kreditkassor, innan den varslade utredningen om gräns­

dragningen mellan olika kreditinrättningar och därmed sammanhängande

problem företagits. Även fullmäktige i riksgäldskontoret har uttryckligen

reagerat mot att i det rådande läget en så betydande sänkning av fond-

täckningskravet skulle medgivas för centralkassorna. Som skäl för en viss

restriktivitet i fråga om eftergifter därutinnan har fullmäktige anfört,

att främst förslagen om avveckling av de statliga grundfonderna i Svenska

jordbrukskreditkassan och centralkassorna samt om borttagande av kasse­

medlemmarnas personliga ansvarighet är ägnade att försvaga insättarnas

säkerhet. Ytterligare torde i detta sammanhang få nämnas, att Svenska

bankföreningen betonar betydelsen av att nya inlåningsregler träder i kraft

samtidigt för alla slag av kreditinstitut. I annat fall kan vissa slag av kre­

ditinstitut oberättigat komma att ställas i ett förmånligare läge än andra.

Frågan om ändringar i de föreslagna inlånings regler-

n a, för den händelse det skulle befinnas lämpligt att provisoriskt genom­

föra dessa trots vad som anförts däremot, upptages av bank- och fondin­

spektionen samt sparbanksinspektionen.

Bank- och fondinspektionen föreslår för denna eventualitet dels att pla­

ceringar i obligationer med längre återstående löptid än 5 år skall hänfö­

ras till de oprivilegierade placeringarna dels att fondtäckningskravet på

alla oprivilegierade placeringar skall höjas till 7 procent. Sparbanksinspek­

tionen föreslår en liknande modifikation men genomförd så att obligatio­

ner med längre återstående löptid än 5 år skall utbrytas till en särskild

tillgångsgrupp, för vilken skall fordras minst 5 procent eget kapital, var­

jämte för de oprivilegierade tillgångarna skall fordras 7 procent eget kapital.

6

»

Vissa invändningar av mera principiell natur som

framställts mot förslaget påkallar uppmärksamhet i händelse av ett pro­

visoriskt genomförande.

Vid remissbehandlingen av utredningens promemoria den 10 februari

1954 gjordes åtskilliga sådana invändningar. Sålunda framställde fullmäk­

tige i riksgäldskontoret vissa erinringar, till vilka fullmäktige hänvisar i

sitt nu avgivna yttrande, bl. a. mot utredningens uttalande, att förlustris­

ken på en placering rimligtvis borde vara densamma, oavsett om en affärs­

bank, en sparbank eller en centralkassa gjort placeringen. Därutinnan och

beträffande innehållet i övrigt av remissyttrandena över promemorian den

10 februari 1954 torde jag få hänvisa till propositionen med förslag till lag

om bankrörelse, m. m. (nr 3/1955 s. 101).

Sparbanksinspektionen har — i sitt nu avgivna yttrande — lagt i dagen

tvekan rörande utredningens förslag, att fondkravet skall ställas efter till­

gångarnas bruttovärden, oavsett därå gjorda avskrivningar. Inspektionen

anför därom.

Motiveringen för att fondkravet skall beräknas på tillgångarnas brutto­

värden torde såvitt inspektionen kan förstå vara, att kreditkassa icke skall

lockas till ensidiga nedskrivningar å sådana tillgångar, som kräver den

högsta fondtäckningen. För beräkningssättets genomförande erfordras emel­

lertid, att tillgångarna i balansräkningen skall upptagas med sina brutto­

värden medan nedskrivningsbeloppen redovisas på värdeminskningskonto

eller annat dylikt konto på skuldsidan. Fn sådan redovisning skulle tydligen

bli obligatorisk. Sparbanksinspektionen vill emellertid häremot framhålla,

att det kan råda delade meningar om ett dylikt redovisningssätt kan anses

önskvärt. Den bankinrättning, som har stora risker i sin portfölj och därför

gjort stora nedskrivningar, kan genom desamma lätt skapa ett intryck utåt,

särskilt hos mindre initierade läsare av förvaltningsberättelsen, att institutet

har mycket större dolda reserver än konkurrerande företag utan motsva­

rande behov av nedskrivningar. Enligt inspektionens mening är nettoredo­

visning i allmänhet att föredraga, ehuru det icke synes föreligga tillräcklig

anledning att förbjuda det andra bokföringssättet. Bankinrättningarna sy­

nes böra ha frihet att välja den redovisning som bäst passar dem och att

även kombinera båda sätten. Sparbanksinspektionen vill emellertid påpeka,

att i 93 § 8 mom. lagen om försäkringsrörelse den 17 juni 1948 intagits för­

bud mot att i stället för avskrivning på värdet av tillgångar uppföra mot­

svarande belopp bland skulderna. Förbudet har motiverats med att ett vär­

deminskningskonto är ägnat att i väsentlig grad försvåra tillsynsmyndighe­

tens kontroll av de olika tillgångsposternas värdering. Det synes väl knap­

past böra förekomma att utan mycket vägande skäl låta jordbrukskasselag-

stiftningen i denna fråga intaga rakt motsatt ståndpunkt. Det kan för öv­

rigt ur principiell synpunkt knappast anses riktigt att en kreditkassa icke

skulle ha någon som helst fördel av verkställda nedskrivningar i fondtäck-

ningshänseende. Nedskrivna belopp bör väl icke få anses som dolda reser­

ver, som kan jämställas med beskattade reservfonder, men de bör å andra

sidan icke heller anses vara täckningskrävande. Vad beträffar fondkravets

inverkan på nedskrivningarnas inriktning, torde detta vara en olägenhet,

som kan anses förknippad med regelkonstruktionen som sådan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

64

Vad angår utformningen av inlåningsregler efter hit­

tills gällande system därest sådana regler skulle bli tillämpliga

för eentralkassorna även vid genomförande i övrigt av ny jordbrukskasse-

lagstiftning, har sparbanksinspektionen förklarat, att det förefaller ligga

närmast till hands, att i jordbrukskasselagstiftningen tills vidare bibehålla

den nuvarande regelkonstruktionen med en primär 12 1/2 gångerregel och

eu subsidiär gångerregel, som skulle bestämmas av multipeln 50 i stället

för nu 30 — d. v. s. inspektionen rekommenderar liksom fullmäktige i riks­

banken samma regler som enligt 27 § 1955 års sparbankslag. Fullmäktige

i riksgälds kontoret förordar, i anslutning till de uppmjukningar i inlånings-

reglerna, som tidigare genomförts för affärsbankerna och sparbankerna, en

provisorisk lösning av innebörd dels att 30-gångerregeln ändras till en 50-

gångerregel eller samma regel som kommer att gälla för sparbankerna, dels

att 12 1/2-gångerregeln ändras till en 15-gångerregel. En tillämpning av

dessa regler skulle enligt fullmäktiges bedömande lämna tillräcklig margi­

nal för den inlåningsökning, som kan tänkas bli aktuell till dess frågan om

en enhetlig reglering av inlåningsrätten för samtliga kreditinstitut blivit löst.

Fullmäktige förutsätter, att kassorna skall låta sig angeläget vara att på olika

vägar jämsides med en konsolidering av kassornas ställning genom avsätt­

ningar till värdereglerings- och delcrederekonton, åvägabringa en ökning av

kassornas egen kapitalbildning. Svenska jordbrukskreditkassan, som önskar

provisorisk tillämpning av utredningens inlåningsregler, hemställer, för den

händelse denna önskan skulle mötas av betänkligheter, om en uppmjukning

av inlåningsreglerna. Kassans önskemål överensstämmer med vad fullmäk­

tige i riksgäldskontoret föreslagit. Som motivering för tillämpning av multi­

peltalet 15 i stället för talet 12 1/2 åberopar kassan, att jordbrukskasseut-

redningens undersökningar visat att 12 1/2-gångerregeln är onödigt hård.

Bank- och fondinspektionen, som hyser den uppfattningen att centralkas­

sornas verksamhet — trots tendenser till utjämning av tidigare olikheter

mellan sparbankernas och centralkassornas verksamhet — är och kommer

att förbli något mera riskbetonad än sparbankernas, anser det icke tillråd­

ligt att utan vidare göra den blivande sparbankslagens inlåningsbestämmel-

ser tillämplig på centralkassorna. Emellertid kan de enligt ämbetsverkets

mening accepteras med en relativt enkel jämkning. Denna borde innebära,

att täckningsfriheten för obligationer enligt den s. k. 12 1/2-gångerregeln

skulle gälla endast obligationer med en återstående löptid av högst 5 år.

Övriga obligationer borde betraktas som vanliga, riskbärande placeringar.

Förslaget om rätt för centralkassorna att, med Kungl. Maj :ts tillstånd få

tillgodoräkna förlagsbevis såsom inlånings underlag — vil­

ket kan genomföras oberoende av vilken typ av inlåningsregler som kommer

att fastställas — har ej mött gensagor. Svenska jordbrukskreditkassan har

emellertid påyrkat jämkning i förslaget såtillvida att den, med instämmande

i utredningsledamöterna Björkmans och Johanssons särskilda yttrande,

hemställt, att särskilt medgivande av Kungl. Maj:t ej skall erfordras för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Kungi. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

65

förlagsupplåning skall få tillgodoräknas såsom inlåningsunderlag. Å andra

sidan har fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret, med

hänvisning till att Kungl. Maj:ts medgivande skall fordras i fråga om affärs­

banker och sparbanker, uttryckligen förordat utredningsmajoritetens för­

slag i denna fråga.

I utredningsförslaget förutsättes centralkassa jämte anslut­

na jordbrukskassor utgöra en enhet i så måtto att vid be­

räkningen av inlåningsrätten hänsyn tages till summan av centralkassornas

och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital, inneliggande kontanta me­

del o. s. v. Bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen har an­

märkt, att kasselagstiftningen, sedan det personliga ansvaret slopats, icke

upptager någon bestämmelse om skyldighet för de anslutna jordbrukskas­

sorna att med sina tillgångar svara för centralkassans förbindelser. Vid så­

dant förhållande saknas enligt de två myndigheterna grund för den enhets-

beräkning, som utredningen tillämpar.

Frågan om inverkan på inlåningsrätten av centralkassas inne­

hav av aktier i jordbrukets bank behandlas utförligt av full­

mäktige i riksbanken, bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektio­

nen. De båda inspektionsmyndigheterna hävdar med väsentligen samma ar­

gumentering i motsats mot utredningen, att centralkassas inlåningsgrundan-

de kapital bör reduceras i förhållande till dess innehav av aktier i jordbru­

kets bank. I bank- och fondinspektionens yttrande anföres beträffande detta

spörsmål bl. a. följande.

Enligt vad som framgår av betänkandet avses jordbrukets bank komma att

driva fullständig bankrörelse och en viktig uppgift för banken beräknas bli

att biträda centralkassorna med att tillgodose de större jordbruksorganisa­

tionerna med den bankmässiga service som dessa önskar åtnjuta från jord-

brukskasserörelsen; banken skall i sådant hänseende övertaga Svenska jord­

brukskreditkassans bankmässiga uppgifter. Den blivande banken skall så­

lunda icke blott vara ett clearingorgan för centralkassorna, arbetande enbart

dessa kassor sinsemellan och med deras egna överskottsmedel, utan den

förutsättes uppenbarligen även få mottaga inlåning från allmänheten samt

placera denna i bankmässiga krediter, företrädesvis till större jordbruksor­

ganisationer. Bankens eget kapital är avsett att täcka riskerna för just ifrå­

gavarande krediter (och liknande engagemang), däremot ej t. ex. utlåning

till centralkassa som ju kommer att bli täckningsfri tillgång (jfr 62 § b)

nya banklagen). Bankens egna fonder avses emellertid — »i varje fall till

betydande del» — komma att bestå av kapital som skall tillskjutas av kre­

ditkassorna och som hos dem är inlåningsgrundande. Ur risktäckningssyn-

punkt kunde man därför lika gärna tänka sig att centralkassorna finge till­

stånd att utan varje krav på riskkapital lämna ut de krediter åt större jord­

bruksorganisationer som nu skall kunna beviljas av banken. Med företags­

ekonomiska termer kan man uttrycka saken så att utredningen vid sin dis­

kussion av förhållandet mellan kreditkassorna och banken bortsett från de

regler som gäller i fråga om koncernförhållandena.

De härmed likartade förhållanden, som föreligger inom sparbanksvärlden,

uppmärksammades av 1948 års sparbankssakkunniga (SOU 1954: 10 s. 190

—1971. Med erkännande av det principiellt betänkliga i afl låta samma ka-

5

Hihang till riksdagens protokoll 19ö(S. I samt. Nr 1:22

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

pital fungera som risktäckningsmedel i såväl sparbankerna som Sparbanker­

nas Bank fann emellertid de sakkunniga att problemet för dessa kreditin­

rättningars del hade eu ganska ringa praktisk storleksordning (aktiekapita­

let i Sparbankernas Bank motsvarar mindre än 3 procent av sparbankernas

sammanlagda fonder), och att de därför kunde avstå från att föreslå de

korrektiv med avseende på inlåningsrättens omfattning som eljest kunnat

te sig påkallade.

Fullmäktige i riksbanken anför, att man icke synes kunna undgå slutsat­

sen, att centralkassas aktieförvärv i banken tunnar ut centralkassans eget

kapital. Fullmäktige som menar att centralkassa bör äga förvärva aktier

först efter Kungl. Maj :ts prövning anför.

Enligt fullmäktiges mening kan kreditkassas aktieförvärv i banken prin­

cipiellt icke likställas med övriga placeringar. Aktien är inget fordringsbevis

och beloppet, för vilket den förvärvats, är riskbärande hos banken och kom­

mer att hos den grunda en inlåningsrätt flera gånger beloppet. Man synes

icke kunna undgå slutsatsen, att centralkassas aktieförvärv i banken tunnar

ut centralkassans eget kapital, som skall täcka de med verksamheten för­

enade riskerna och att det ur riskfördelningssynpunkt icke är tillfredsstäl­

lande, att kreditkassa skulle få placera ända upp till hälften av sitt inlå-

ningsgrundande kapital i bankaktier.

Det här berörda spörsmålet om inlåningsrättens beräkning vid koncern-

förhållande och vilket led i förhållandet begränsningen av inlåningsrätten

bör gå ut över, torde böra beaktas vid behandlingen av lagförslaget. Gives

icke närmare bestämmelser i lagen härom, torde det vara oeftergivligt, att

Konungens medgivande till aktieförvärvet stipuleras för att frågan om aktie­

förvärvets inverkan på inlåningsrätten skall bli föremål för prövning.

Departementschefen. Av den framställning jag lämnat torde framgå, att

centralkassorna liksom affärsbanker och sparbanker enligt lag är skyldiga

att iakttaga att deras eget kapital står i viss relation till inlåningen. Kre­

ditinstituten använder de insatta medlen i sin rörelse för placering i lån

och annat. Därmed följer med nödvändighet vissa förlustrisker. Mot dessa

skall kreditinstitutens eget kapital bereda insättarna skälig trygghet. För­

lustriskerna växlar alltefter graden av säkerhet hos de tillgångar i vilka

de inlånade medlen placeras. Detta beaktas i inlåningsreglerna på så sätt att

kreditinstituten vid beräkningen av sin maximala inlåning i viss utsträck­

ning äger räkna sig tillgodo sådana placeringar, på vilka förlustrisken kan

anses vara obefintlig eller så gott som obefintlig.

Den princip på vilken inlåningsreglerna vilar är alltså densamma i fråga

om såväl affärsbanker som sparbanker och centralkassor, men kravet på

eget kapital är större för affärsbankerna och inlåningsreglerna för dem

skiljer sig även i andra hänseenden från de inbördes likartade reglerna för

centralkassor och sparbanker.

Utredningen har föreslagit regler som grundas på delvis andra principer

än de nuvarande. Det kapital som skulle hållas för att skydda insättarna

mot förefintliga förlustrisker borde nämligen enligt utredningsförslaget

beräknas direkt efter medelsplaceringarna. Dessa borde alltefter graden

av säkerhet indelas i tre olika grupper. För den säkraste gruppen skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

67

ej krävas kapitaltäckning, för den därnäst säkraste 1 procent och för den

återstående gruppen 5 procent kapitaltäckning. Utredningen har ansett,

att inlåningsregler av detta slag bör gälla även för affärsbanker och spar­

banker. Reglerna skulle vara helt överensstämmande såvitt gällde de två

privilegierade grupperna av placeringar. För den tredje gruppen skulle ka­

pitalkravet kunna variera alltefter den större eller mindre förlustrisk som

kunde anses förenad med den rörelse som de olika slagen av kreditinstitut

drev.

Vad utredningen i betänkandet föreslagit har redan tidigare preliminärt

redovisats i en promemoria den 10 februari 1954. Denna promemoria, som

varit utställd till remiss av dåvarande chefen för finansdepartementet i

samband med förarbetet till den nya banklagstiftningen, har behandlats i

propositionen med förslag till lag om bankrörelse (3/1955). I denna pro­

position har departementschefen beträffande de i promemorian angivna in-

låningsreglerna yttrat, att de med inlåningsrätten sammanhängande pro­

blemen måste ytterligare övervägas innan ställning kunde tagas till frågan

om en omläggning av inlåningsreglerna efter de av jordbrukskasseutred-

ningen föreslagna linjerna. Därvid borde särskilt uppmärksammas de spörs­

mål rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut, som skulle ak­

tualiseras vid införandet av enhetliga inlåningsbestämmelser. När de an­

tydda övervägandena i sinom tid verkställts, skulle definitivt kunna avgö­

ras huruvida de traditionella inlåningsreglerna borde ersättas med annor­

lunda konstruerade bestämmelser. Tills vidare borde emellertid för banker­

nas del det nuvarande regelsystemet beträffande inlåningsrätten bibehål­

las. Denna departementschefens ståndpunkt föranledde honom att vid ut­

formningen av inlåningsreglerna i förslaget till den nya banklagstiftningen

inta en försiktig hållning till framkomna förslag om förändringar och till-

lägg i rådande regelsystem. Emellertid ansåg han att sådana jämkningar i

systemet, vilka kunde förutsättas icke försvåra en eventuell framtida en­

hetligare reglering, kunde genomföras i den mån de i övrigt befanns väl­

motiverade (prop. 3/1955 s. 114—115).

I propositionen med förslag till lag om sparbanker har dåvarande chefen

för finansdepartementet med hänvisning till det nyss återgivna yttrandet i

banklagspropositionen förklarat, att samma synpunkter som där anförts

måste bli tillämpliga på konstruktionen av bestämmelserna om sparbanker­

nas rätt till inlåning. I enlighet med föreliggande förslag hade departe­

mentschefen därför godtagit de grunder för regleringen av inlåningsrätten,

som bär upp gällande stadganden. Detta ställningstagande hade föranlett,

att mera betydande förändringar eller kompletteringar av de olika detaljer­

na i regelsystemet icke ifrågasattes. — Jag har tidigare återgivit lydelsen

av inlåningsreglerna för sparbanker, sådana de är avfattade i 27 § 1955

års lag om sparbanker. Beträffande motiveringen för dessa regler torde jag

få hänvisa till propositionen med förslag till lag om sparbanker s. 143—146.

68

Kungl. Maj:Is proposition nr 122 år 1956

Vad som uttalats vid förarbetena till de nya lagarna om bankrörelse och

om sparbanker bör enligt min mening föranleda att med frågan om infö­

rande av inlåningsregler av det slag, utredningen föreslagit, bör anstå ock­

så för centralkassornas del. Spörsmålet huruvida sådana regler skall ge­

nomföras torde böra undersökas vid den bebådade utredningen, och under­

sökningen bör avse reglernas tillämpning såväl på affärsbanker som på

sparbanker och centralkassor. Jag kan fördenskull icke medverka till att

de av utredningen förordade inlåningsreglerna provisoriskt upptages i det

nu förevarande lagförslaget. Inlåningsreglerna däri bör i stället vara grun­

dade på hittills gällande principer.

Vad beträffar frågan om konstruktionen av sådana inlåningsregler har

jag funnit det önskvärt att så nära som möjligt anpassa dem efter spar­

bankernas inlåningsregler enligt 1955 års lag om sparbanker. Flera skäl

talar för en sådan ordning. Jag vill erinra om att ett nära samband sedan

länge rått mellan centralkassornas och sparbankernas inlåningsregler. Det­

ta samband är tydligen betingat av uppfattningen att centralkassor och

sparbanker arbetar under förutsättningar som i förevarande hänseende är

så pass likartade, att det tett sig rättvist och skäligt att jämställa dem så

långt som möjligt. Denna uppfattning lärer alltjämt ha visst fog för sig.

Därtill kommer som ett ytterligare skäl för samordning önskvärdheten att

icke försvåra en eventuell framtida reglering efter gemensamma grunder

av inlåningsrätten för affärsbanker, sparbanker och centralkassor.

Om centralkassornas inlåningsregler avfattas efter mönster av spar­

bankernas, innebär detta att den provisoriska lagstiftning, som hittills fun­

nits vid sidan av jordbrukskasseförordningen, skall inarbetas i själva jord-

brukskasselagstiftningen. Relationstalet enligt huvudregeln skall bibehål­

las vid 12 1/2 medan relationstalet enligt den särskilda regeln, vilket nu

är 30 och genom dispens kan höjas till 50, skall bli 50 utan dispens. Åtskil­

liga jämkningar får vidtagas i den nu gällande katalogen över s. k. täck-

ningsfria placeringar. Förlagsinlåning skall med Kungl. Maj:ts tillstånd

kunna i viss omfattning räknas såsom inlåningsgrundande eget kapital.

Förslag att anknyta centralkassornas inlåningsregler till sparbankernas

har framkommit vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har där­

vid fört på tal avvikelser i vissa hänseenden. Sålunda har ifrågasatts att för

centralkassorna skulle tillämpas relationstalen 15 och 50 i stället för talen

12 1/2 och 50, vilka skall gälla för sparbankerna. Jag kan icke finna att

förutsättningar finnes för en sådan åtskillnad och kan ej förorda högre

relationstal än sparbankernas. En remissinstans har menat, att vid tillämp­

ning av 12 1/2-gångerregeln endast obligationer med en återstående löptid av

högst 5 år skall få räknas såsom täckningsfria tillgångar medan obligatio­

ner med längre löptid skall vara täckningskrävande. Jag kan icke ansluta

mig till denna mening. Jag vill därutinnan hänvisa till att långa obligatio­

ner skall vara täckningsfria enligt sparbankernas nya inlåningsregler och

till att dessa obligationer skall bibehålla hittillsvarande grad av täcknings-

frihet enligt de nya inlåningsreglerna för affärsbanker trots förslag att de

skulle räknas såsom täckningskrävande (prop. 3/1955 s. 116—117).

69

Vad beträffar relationstalen bär jag nyss uttalat, att de ej bör sättas

högre än för sparbankerna. Jag vill tillägga, alt jag ej heller kan förorda

att talen sättes lägre. Beträffande talet 12 1/2 vilket är detsamma som en­

ligt gällande lagstiftning, kan nedsättning uppenbarligen ej komma i fråga

och beträffande talet 50 torde skälen att släppa kravet på dispens för rela­

tionstal mellan 30 och 50 vara av samma slag och av samma styrka vad

angår centralkassorna som i fråga om sparbankerna. Relationstalet bör lik­

som hittills räknas på centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas

eget kapital. Teknisk förutsättning för denna enhetsberäkning föreligger

genom att i departementsförslaget införts bestämmelser om att jordbruks­

kassa skall ansvara för centralkassans förbindelser.

Katalogen över täckningsfria tillgångar enligt de nya inlåningsreglerna

för sparbanker torde kunna godtagas för centralkassornas del efter vissa

mindre jämkningar. Sålunda torde i stället för den i sparbanksreglerna

använda termen »inneliggande kassa» böra brukas termen »inneliggande

kontanta medel» för att undvika att ordet »kassa» blir använt i flera bety­

delser i jordbrukskasselagstiftningen. Någon saklig skillnad är ej avsedd

utan innebörden av de två termerna skall vara densamma. Den hittillsva­

rande enhetsberäkningen av centralkassas och de anslutna jordbrukskas­

sornas »kontanta medel» bör bestå. I »kontanta medel» inräknas för närva­

rande inlösta checkar, postremissväxlar och liknande värdehandlingar. I

den nya sparbankslagen upptages »sparbanken tillhöriga, å inländsk pen­

ninginrättning dragna checkar» särskilt för sig bland de täckningsfria till­

gångarna. Så bör göras också i jordbrukskasselagstiftningen, men där bör,

efter förebild av den nya banklagen 62 §, under samma punkt upptagas

också av inländsk bank eller av annan centralkassa utställda egna växlar.

Med hänsyn till att sparbank enligt 1955 års sparbankslagstiftning skall

äga hålla checkräkning samt utställa egna växlar bör lagtexten avfattas så

att även på sparbank dragna checkar och av sparbank utställda egna växlar

kommer att ingå under det här avsedda stadgandet. Vidare bör angivas att

centralkassa skall äga räkna även de anslutna jordbrukskassornas checkar

och växlar av denna beskaffenhet såsom täckningsfri tillgång. I fråga om

katalogen torde jag i övrigt få hänvisa till den nya sparbankslagens förarbe­

ten (prop. 151/1955 s. 144—146).

Beträffande möjligheten för centralkassa att räkna förlagsinlåning så­

som inlåningsgrundande eget kapital vill jag förorda att så får ske i den

mån förlagsinlåningen ligger inom ett belopp, motsvarande hälften av det

belopp vartill centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget ka­

pital uppgår. Utredningen har föreslagit, att förlagsinlåning skall kunna

godtagas såsom inlåningsunderlag i denna utsträckning och ingen har

framställt erinran däremot vid remissbehandlingen. Förutsättning för att

förlagsinlåning inom den angivna gränsen vid beräkning av inlåningsrätten

skall frånräknas inlåningen och tilläggas eget kapital bör vara, att Kungl.

Maj:t lämnat tillstånd därtill. Denna förutsättning skall enligt 1955 års lag­

Kiingl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

70

stiftning gälla i fråga om såväl bankerna som sparbankerna och jag kan ej

förorda annan bestämmelse för centralkassornas del.

Jag har funnit anledning att i de inlåningsregler som skall gälla för cen­

tralkassorna upptaga en bestämning av begreppet inlåning. En sådan be­

stämning finnes i den nya banklagen men däremot ej i den nya sparbanks­

lagen, förmodligen därför att den med hänsyn till innehållet i andra regler

i sparbankslagen ansetts överflödig. Till centralkassas inlåning bör hänfö­

ras dels centralkassans samtliga skuldförbindelser utom vad som må vara

outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels beloppet av de

garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den mån dessa förplik­

telser icke täckes av hos kassan insatta, till kassan pantförskrivna medel.

I denna del överensstämmer bestämningen med vad som gäller för affärs­

bankerna. Därutöver bör emellertid ansluten jordbrukskassas förbindelser

till annan än centralkassan hänföras till cenlralkassans inlåning med hän­

syn till den enhetsberäkning, som tillämpas vid bestämmandet av central­

kassas inlåningsrätt. Jordbrukskassas förbindelser torde i allmänhet vara

skuldförbindelser. Skulle jordbrukskassa ha utfärdat garantiförbindelser

(till annan än centralkassan), något som enligt 30 § departementsförslaget

förutsätter Kungl. Maj :ts eller tillsynsmyndighetens tillstånd, bör även

dessa räknas med i centralkassas inlåning i motsvarande utsträckning som

centralkassans egna förbindelser.

Utredningsförslaget upptar en bestämning också av begreppet eget kapi­

tal. Någon motsvarighet därtill torde ej behöva tas in i departementsförsla­

get. Till eget kapital torde utan lagstadgande liksom hittills komma att hän­

föras insatskapital, i den mån det är inbetalat, reservfond, dispositionsfond

och liknande fond ävensom besparade vinstmedel men däremot icke värde-

regleringskonton, delcrederekonton och liknande.

Det speciella spörsmålet om verkan på inlåningsrätten för centralkassa

samt för jordbrukets bank av centralkassas innehav av aktier i jordbrukets

bank torde ha kommit i ett annat läge i och med att centralkassas rätt att

inneha dylika aktier och liknande värdehandlingar enligt departementsför-

slaget 40 § skall begränsas till ett belopp, motsvarande en tiondel — i stället

för hälften enligt utredningsförslaget 39 § — av centralkassas och anslutna

jordbrukskassors eget kapital. Denna begränsning överensstämmer med

motsvarande begränsning i sparbankernas rätt att förvärva aktier i spar­

bankernas bank och vissa andra värdehandlingar. Sparbankerna äger göra

dessa förvärv utan inskränkning vare sig i den förvärvande sparbankens

eller i sparbankernas banks inlåningsrätt. Jag anser, att enhetligheten bör

fullföljas på så sätt, att även centralkassans förvärv av ifrågavarande ak­

tier m. in. inom den angivna gränsen skall få ske utan konsekvenser för den

inlåningsrätt som skall tillkomma centralkassan och jordbrukets bank. Jag

är medveten om att centralkassornas inlåningsgrundande kapital kommer

att tunnas ut i samma mån som rätten till aktieförvärv tas i anspråk. En­

ligt min mening är emellertid inlåningsreglerna så avvägda att de bereder

insättarna tillfredsställande säkerhet även om rätten begagnas fullt ut och

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

centralkassas inlåningsgrundande kapital därmed i själva verket minskas

med en tiondel.

Inlåningsregler av det innehåll som framgår av vad jag bär anfört har

upptagits i 34 § departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

71

Kassareservskyldigheten

Gällande lagstiftning m. m. Reglerna om centralkassas skyldighet att sörja

för sin likviditet genom att hålla kassareserv anknöt ursprungligen till mot­

svarande regler för sparbankerna. Utmärkande för dessa regler, sådana de

upptagits i 1923 års lag om sparbanker, är att kassareserven skall stå i viss

relation till insättarnas behållning. Numera regleras centralkassas skyldighet

att hålla kassareserv genom bestämmelser i 31 § jordbrukskasseförordning-

en. Där stadgas, att centralkassa i tillgångar, vilka med lätthet kan förvand­

las i penningar, skall redovisa kassareserv, som tillsammans med den inne­

liggande kassan motsvarar minst 25 procent av de förbindelser, som det ålig­

ger kassan att fullgöra vid anfordran. I paragrafen angives icke närmare

vilka tillgångar som kan godkännas såsom kassareserv. Därutinnan hänvi­

sas i stället till bank- och fondinspektionen. Denna myndighet skall, där så

erfordras, meddela närmare föreskrifter i ämnet. Enligt stadgande i förord­

ningen får emellertid tillgång som pantsatts ej tagas i beräkning såsom

kassareserv annat än om tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit som

centralkassa ej till fullo begagnat. I så fall får den nämligen räknas såsom

kassareserv intill det belopp som kassan enligt avtalet är berättigad att yt­

terligare utfå. I paragrafen stadgas vidare, att om kassareserv nedgår så att

den understiger föreskrivet belopp, så skall den snarast möjligt åter upp­

bringas till detta.

De sålunda återgivna kassareservbestämmelserna för centralkassorna

tillkom genom lagstiftning 1936. De överfördes oförändrade till 1942 års

jordbrukskasseförordning och har där också bibehållits utan ändringar.

Mönster för dem var affärsbankernas kassareservbestämmelser. De överens­

stämmer till sitt innehåll i allt väsentligt med de regler i ämnet, vilka enligt

49 § andra stycket 1911 års lag om bankrörelse tillämpas för affärsbanker­

na. I fråga om affärsbankernas kassareservskyldighet gäller emellertid allt­

sedan 1937 utöver stadgandena i banklagen, en särskild lagstiftning av be-

redskapsnatur, vilken ej har motsvarighet för centralkassorna. Efter för­

längningar på ett år i sänder tillämpas för närvarande, med vissa ändringar

i den ursprungliga texten, intill den 1 juli 1956 en sådan beredskapslagstift-

ning, utfärdad den 3 juni 1949 (nr 314). Denna ger Kungl. Maj:t möjlighet

att — på förslag av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av bank- och

fondinspektionen —■ i penningpolitiskt syfte skärpa kassareservskyldighe­

ten utöver den ordinarie.

I betänkandet redogöres för de ändringar i affärsbankernas kassareserv­

skyldighet, som 1949 års banklagssakkunniga föreslog i sitt betänkande

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

(SOU 1952: 2). Banklagssakkunnigas förslag innebar en utvidgning av den

ordinarie skyldigheten att hålla kassareserv, främst på så sätt att denna

skyldighet ej skulle begränsas till affärsbanks avistaförbindelser. De av

banklagssakkunniga förordade bestämmelserna stadgade nämligen, att kassa­

reserv skulle redovisas dels med 3 procent av bankens samtliga förbindelser

utom garantiförbindelser samt obligationer eller därmed jämförliga förbin­

delser, dels därutöver med 20 procent av avistaförbindelserna. Till avista-

förbindelserna räknades inte blott såsom tidigare sådana förbindelser vilka

det åligger banken att fullgöra vid anfordran utan även sådana som skall

fullgöras efter uppsägning inom kortare tid än en månad, med undantag

dock för garantiförbindelser och medel innestående på sparkasseräkning.

Såsom motivering till de ändrade bestämmelserna anfördes bl. a. att rörlig­

heten hos insättningarna på depositions- och kapitalräkning hade stegrats

och att inlåningen i stora poster, särskilt från industriföretag, likaledes ökat.

Dessa och andra omständigheter hade medfört att det kommit att framstå

såsom en brist i banklagens likviditetsregel, att kravet på kassareserv ställ­

des i relation endast till avistaförbindelserna.

I den nya lag om bankrörelse, som utfärdats den 31 mars 1955, har kassa-

reservbestämmelserna skärpts utöver vad banklagssakkunniga föreslog och

utformats något annorlunda. Enligt 63 § nya lagen om bankrörelse skall

nämligen banks kassareserv jämte den inneliggande kassan minst uppgå

till belopp lika med summan av dels 25 procent av de kortfristiga förbin­

delserna, dels 4 procent av övriga förbindelser. Utformningen av bestäm­

melsen är densamma som den vilken upptogs i det förslag till ny lag om

bankrörelse in. m. som den 24 september 1954 remitterades till lagrådet.

Jordbrukskasseutredningen hade kännedom om detta förslag och har i be­

tänkandet redovisat kassareservbestämmelserna för banker med lagrådsre-

missen såsom källa.

Vad beträffar den särskilda beredskapslagstiftningen vid sidan av lagen

om bankrörelse uttalade chefen för finansdepartementet i nämnda lagråds­

remiss och i den proposition (nr 3 till 1955 års riksdag), som föranledde den

nya banklagstiftningen, att frågan om denna lagstiftnings framtida utform­

ning borde hänskjutas till särskild utredning. Han anförde i denna del.

Det torde vara mest praktiskt att liksom hittills särskilja den penning-

politiskt motiverade kassareservregleringen från de bestämmelser, som med

sikte på mera ordinära förhållanden uppställer de av strikta likviditetshän-

syn betingade kassareservkraven. Banklagen skulle alltså även i fortsätt­

ningen inrymma endast kassareservregler av det senare slaget. Med detta

ställningstagande skulle förevarande lagstiftningsärende icke komma att be­

röra den penningpolitiska beredskapslagstiftning, som för närvarande möter

i lagen av den 3 juni 1949. Dock vill jag här framhålla, att det torde få be­

traktas som tveksamt, huruvida nämnda beredskapslagstiftning bör i fort­

sättningen få samma konstruktion som i 1949 års lag. En omprövning av nu­

varande principer för den penningpolitiska kassareservregleringen torde

med hänsyn härtill icke kunna anses opåkallad. Det må nämnas, att en lik­

nande uppfattning kommit till synes i riksbanksfullmäktiges yttrande över

sakkunnigbetänkandet. Vid en kommande översyn synes bl. a. böra under­

73

sökas om denna reglering liksom hittills bör ha tidsbegränsad giltighet eller

om en permanent beredskapslag är motiverad. En annan utredningsfråga

som anmäler sig är, huruvida icke kassaregler till kontroll över kreditvoly­

men bör finnas även för sparbankerna och jordbrukets kreditkassor. De här

omnämnda spörsmålen synes böra upptas till gemensam prövning av sär­

skild utredning.

Utredningen. I fråga om principerna för centralkassas kassareservskyldig-

het uttalar jordbrukskasseutredningen att dessa, med vissa modifikationer,

bör vara desamma som de vilka banklagssakkunniga föreslagit beträffande

affärsbankerna. Utredningen föreslår i konsekvens därmed att kassareserv

skall hållas såväl för avistaförbindelser som för icke kortfristiga förbindel­

ser. Utredningsförslaget upptar ett särskilt procenttal i fråga om kassare­

serv för avistaförbindelserna, bestämda på samma sätt som i den nya lagen

om bankrörelse, och ett annat procenttal som gäller endast för övriga för­

bindelser. Utredningen framhåller, att vad banklagssakkunniga anfört som

skäl för ändringar i affärsbankernas kassareservskyldighet i stort sett har

tillämpning på centralkassorna. För en fortsatt anknytning till affärsban­

kernas ordning i fråga om kassareservskyldigheten talar därjämte fortfa­

rande samma skäl som föranledde att centralkassorna genom 1936 års för­

fattningsändring fick kassareservregler efter mönster av affärsbankernas,

nämligen att centralkassorna driver inlåning av samma slag som bankerna.

Centralkassorna äger enligt 2 § lagen den 26 juni 1936 med vissa bestämmel­

ser om centralkassor för jordbrukskredit »mottaga inlåning på räkning som

av bank allmänneligen begagnas». De räkningar som faller under denna be­

skrivning är checkräkning, uppsägningsräkning, kapitalräkning, deposi-

tionsräkning, kapitalsamlingsräkning och sparkasseräkning. Utredningen

framhåller, att centralkassorna i detta hänseende skiljer sig avsevärt från

sparbankerna. Dessa äger nämligen enligt 1923 års lag om sparbanker driva

inlåning endast på den för sparbankerna speciella motboksräkningen och på

sparklubbsräkning.

Vad angår kassareservens storlek har utredningen uttalat, att anspråken

på centralkassornas likviditet med hänsyn huvudsakligen till den skillnad

mellan affärsbanker och centralkassor som föreligger i frågan om inlåning­

ens struktur skäligen bör kunna sättas något lägre än för affärsbankerna.

I fråga om avistaförbindelserna har emellertid förordats, att även för cen­

tralkassornas del procenttalet skall fastställas till 25.

Beträffande gruppen övriga förbindelser däremot föreslås, att procentta­

let skall sättas till 2 och icke till 4, vilket procenttal fastställts för bankerna.

Såsom skäl för denna differentiering anför utredningen, att de förhållanden

— stegrad rörlighet hos inlåningen på de långfristigare räkningarna, ökad

inlåning i stora poster in. m. —- som föranlett att kassareservskyldighet för

andra förbindelser än de kortfristiga införts för affärsbankerna visserligen i

någon mån har sin motsvarighet för kasserörelsens del men att de föreligger

i en långt mera modifierad form än i fråga om affärsbankerna. Bankernas

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

74

inlåning härrör till en betydande del från industriföretag och andra enskil­

da företag och de stora posterna härrör till vida övervägande del från sådana

företag. Centralkassorna tar emot insättningar huvudsakligen av rörelsens

medlemmar d. v. s. mestadels enskilda jordbrukare samt organisationer

inom jordbrukets föreningsrörelse. Emellertid förvaltar centralkassorna ock­

så betydande penningbelopp som insatts av kommuner och liknande sam-

fälligheter, försäkringsföretag in. fl., oaktat dessa ej kan bli medlemmar.

Dessa insättningar sker i viss utsträckning i stora poster. Organisationer­

na är kassarörelsens industrimässiga kunder både på inlåningssidan och på

utlåningssidan. Varken dessa företags eller kommunernas in. fl. insättningar

i centralkassorna når emellertid tillnärmelsevis upp vare sig till sådana be­

lopp i enskilda poster, till sådana sammanlagda belopp eller till sådana an­

delar av inlåningen, att de kan jämföras med de insättningar som presteras

av affärsbankernas industrikunder.

Vad angår innebörden i övrigt av utredningens förslag i denna del må

nämnas, att utredningen ur lagtexten uteslutit den i jordbrukskasseförord-

ningen upptagna uttryckliga bestämmelsen, att tillsynsmyndigheten vid be­

hov skall kunna ge närmare föreskrifter om vilka tillgångar som skall god­

kännas såsom kassareserv. Slopandet motiveras genom en hänvisning till

att denna ordning i praxis tillämpas beträffande affärsbankerna, trots att

särskild bestämmelse därom ej upptagits i banklagstiftningen. Med hänsyn

därtill torde det också beträffande centralkassa vara klart att ifrågavarande

befogenhet tillkommer tillsynsmyndigheten.

Rörande frågan om hur beräkningen av centralkassas kassareserv skall

ske gör utredningen det påpekandet, att centralkassor och därtill anslutna

jordbrukskassor, utan att bestämmelser därom skall behöva upptagas i la­

gen, torde böra betraktas såsom en enhet i den meningen att hänsyn bör ta­

gas till likvida tillgångar såväl hos centralkassan som hos de anslutna jord­

brukskassorna. De likvida tillgångar, som finnes hos jordbrukskassorna,

uPPgår

till ej obetydliga belopp. Vid årsskiftet 1953/54 utgjorde de omkring

6 miljoner kronor, vid halvårsskiftet juni—juli 1954 omkring 8,5 miljoner

kronor. Hittills har dessa hos jordbrukskassorna befintliga kassareservtill-

gångar ej fått inbegripas i centralkassornas kassareserv.

Jordbrukskasseutredningen säger sig ha varit inne på frågan huruvida

för centralkassornas del bör finnas motsvarighet till den beredskapslagstift-

ning som gäller för affärsbankerna. Med hänsyn till att i förarbetena till den

nya banklagstiftningen förutsatts, att denna fråga beträffande samtliga kre­

ditinstitut skall tas upp till behandling av en kommande utredning, har jord­

brukskasseutredningen emellertid förklarat sig avstå från att ta ställning i

saken.

Verkan av de kassareservbestämmelser, som utredningen förordar, belyses

av en i betänkandet intagen tablå. Denna ger vid handen, att centralkas­

sorna den 31/12 1953 hade avistaförbindelser till ett totalt belopp av 93,7

miljoner kronor och att de övriga förbindelserna totalt utgjorde 538,4 mil­

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

75

joner kronor. Enligt gällande regler — 25 procent kassareserv för avista- förbindelser, intet för övriga förbindelser — hade centralkassorna att redo­ visa en kassareserv om tillhopa 23,4 miljoner kronor. Den faktiskt redovi­ sade kassareserven utgjorde 43,8 miljoner kronor. Med tillämpning a\ de nya bestämmelserna för affärsbankerna — 25 procent kassareserv för avista- förbindelserna, 4 procent för övriga förbindelser — skulle centralkassorna vid den angivna tidpunkten ha varit skyldiga redovisa kassareserv om till­ hopa 44,9 miljoner kronor, därav 23,4 miljoner kronor belöpande på avista- förbindelserna och 21,5 miljoner kronor på övriga förbindelser. Med tillämp­ ning av de i betänkandet för centralkassorna föreslagna bestämmelserna — 25 procent för avistaförbindelserna, 2 procent för övriga förbindelser — skulle centralkassorna ha varit skyldiga redovisa kassareserv om tillhopa 34,2 miljoner kronor, därav 23,4 miljoner kronor belöpande på avistaförbin- delserna och 10,8 miljoner kronor på övriga förbindelser.

Yttrandena. Flertalet av de remissinstanser som särskilt berört spörsmålet om centralkassornas kassareservskyldighet har förordat, att centralkassor­ na skall åläggas hålla kassareserv efter samma regler som affärsbankerna, d. v. s. med 25 procent av avistaförbindelserna och 4 procent — i stället för förslagets 2 procent — av Övriga förbindelser. En­ dast Svenska jordbrukskreditkassan och fullmäktige i riksgäldskontoret har godtagit utredningsförslaget.

Svenska jordbrukskreditkassan har godtagit förslaget, trots att kassan anser, att procenttalet för kortfristiga förbindelser far anses vara högt. Full­ mäktige i riksgäldskontoret bär däremot godtagit förslaget trots att fullmäk­ tige ifrågasätter om icke kassareservkravet ställts väl lågt. Fullmäktige har rekommenderat en skärpning framdeles till paritet med bankerna, därest en mera väsentlig förskjutning i sammansättningen av centralkassornas inlå­ ning skulle komma att äga rum.

Fullmäktige i riksbanken, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, statskontoret, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksförening­ en samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare har samtliga, på tämligen likartade grunder, förordat att centralkassorna skall ha samma kassareservskvldighet som affärsbankerna. Av de sju angivna remissinstan­ serna har bank- och fondinspektionen mest utförligt behandlat spörsmålet.

Ämbetsverket har i sitt yttrande bl. a. framhållit, att centralkassornas till­ gångsportfölj är mindre rörlig än bankernas och att denna omständighet, liksom sammansättningen av tillgångsportföljen och det förhållandet att centralkassornas tillgångar och skulder icke är fördelade på olika närings^ grenar talade för en högre kassareservskyldighet än den av utredningen fö­ reslagna. Dessutom har den omständigheten påpekats, att centralkassorna i praktiken håller en kassareserv som tillsammantagen täcker det kassare- servkrav som gäller för affärsbankerna. Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande anfört.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

70

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Vid bedömningar av förevarande art bör man beakta ej blott en kredit­

inrättnings skuldsida utan även dess tillgångsportfölj. Om den av de sak­

kunniga gjorda jämförelsen utsträckes på detta sätt, finner man omedelbart

att en väsentlig skillnad råder mellan affärsbanker och centralkassor. De

långfristiga stående lånen representerar sålunda en betydligt större del av

centralkassornas än affärsbankernas tillgångar, och de senare inrättningar­

na har vidare en relativt sett väsentligt större växel- och lcreditivportfölj än

centralkassorna. Bankerna kan sålunda enbart genom att strama åt sin kre-

ditgivning inom vissa sektorer under loppet av några månader skapa en av­

sevärd likviditetsreserv till följd av den automatiska återströmningen av

medel på korttidsengagemangen. Centralkassornas motsvarande möjligheter

är såsom framgår av vad tidigare sagts, tämligen begränsade. I detta hän­

seende företer centralkassorna större likheter med sparbankerna. För dessa

har emellertid nyligen föreslagits ett kassareservkrav som beträffande icke

avistaförbindelser är dubbelt så stort (8 %) som för affärsbankerna (4 %)

och fyra gånger så stort som det för centralkassorna föreslagna (2 %). Det

bör dock genast utsägas att sparbankernas aktivsida, ehuru i somliga hän­

seenden lik centralkassornas, dock är avgjort mindre rörlig än dessas; här­

till kommer att vissa av de tillgångar som för sparbankerna avses bli god­

tagna som kassareserv icke är helt lämpliga för detta ändamål. Inspektionen

anser därför att man icke på grund av det nu förda resonemanget kan finna

den blivande sparbankslagens kassareservkrav nödvändiga för centralkas-

sorna.

En annan omständighet som bör beaktas när kassareservfrågor diskute­

ras är graden av fördelning hos vederbörande kreditinrättnings skulder och

tillgångar. Om fördelningsgraden är hög — som t. ex. hos en storbank med

rikt differentierad kundkrets — blir skärpningar i anspråken på likvida

medel från någon bransch ofta i viss utsträckning kompenserade, därigenom

alt en del av dessa medel på andra vägar söker sig tillbaka till banken. Vidare

gäller att en kreditinrättning med riksomspännande organisation har möjlig­

het att möta lokalt framträdande likviditetspåfrestningar genom anlitande av

överskottsmedel från annat håll. I sistnämnda hänseende har jordbruks-

kasserörelsen en ganska god position, som bör ytterligare förbättras efter

tillkomsten av jordbrukets bank. Beträffande fördelningsgraden är emeller­

tid förhållandet det motsatta: i själva verket är jordbrukskasserörelsen i allt

väsentligt koncentrerad på en enda näringsgren. Allmänna likviditetssvårig-

heter inom denna skulle därför försätta kasserörelsen i en mycket besvärlig

situation. Uppstår sådana svårigheter torde man emellertid, med hänsyn till

jordbruksnäringens stora betydelse för samhället i dess helhet, ha visst fog

vänta sig att det allmänna vore intresserat av att söka avhjälpa jordbrukets

svårigheter. Det synes därför knappast vara realistiskt att för centralkas­

sorna uppställa kassareservkrav som tar sikte på att verksamt bekämpa kris­

artade likviditetsförhållanden inom jordbruksnäringen. Å andra sidan utgör

kasserörelsens beroende av förhållandena inom en enda näring ett skäl för

att icke ta för lätt på kassareservfrågan.

Om man efter dessa överväganden ser till kassarörelsens faktiska likvi-

ditetspohtik vill inspektionen till att börja med uttala att denna i stort sett

töretaller väl anpassad efter de föreliggande anspråken och därför sund.

.lan synes på grund härav ha fog för att undersöka vilka kassareservkrav

som vid olika tidpunkter skulle ha kunnat uppställas med hänsyn till cen­

tralkassornas verkliga betalningsberedskap. Av betänkandet framgår, att

den redovisade kassareserven per den 31/12 1953 för samtliga centralkassor

uppgick till ett belopp svarande mot summan av 25 % av avistaförbindel-

serna och 3,8 % av övriga förbindelser. Motsvarande beräkningar utförda

77

per den 30/6 och den 31/12 1954 visar att centralkassornas totala kassa­

reserv då utgjorde ett belopp motsvarande summan av 25 % av avistaför-

bindelserna och 3,0 % av övriga förbindelser respektive 25 % av de förra

och 4,5 % av de senare.

De sålunda redovisade siffrorna ger vid handen, att centralkassorna, sedda

som en enhet, i praktiken håller en kassareserv, vilken nära motsvarar det

för bankerna nyligen uppställda likviditetskravet. Det sålunda konstaterade

törhållandet korresponderar väl med de teoretiska resonemang som inspek­

tionen fört. På grund härav och då förslaget i vad det avser differentie­

ringen av kassareservkravet på två kvoter liksom också den till avistaskul-

derna relaterade likviditetskvotens storlek får anses motsvara numera ve­

dertagna förhållanden får inspektionen föreslå, att utredningens förslag i

förevarande ämne godtages med den modifikationen att kvoten för icke

avistaförbindelser bestämmes till 4 procent.

Departementschefen. Utredningsförslagets kassareservbestämmelser är, lik­

som de gällande bestämmelserna i ämnet, utformade enbart för att skydda

centralkassornas likviditet. Därutinnan överensstämmer de med de regler

om affärsbanks kassareserv och om sparbanks kassareserv som föreslogs

i propositionerna till 1955 års riksdag angående ny lagstiftning om bank­

rörelse och om sparbanker och vilka numera upptagits i 1955 års lagar om

dessa kreditinstitut. Jag torde få erinra om att det för affärsbankernas del,

men icke för sparbankernas och centralkassornas, alltsedan år 1937, vid

sidan av själva banklagen har funnits en särskild kassareservlagstiftning

av provisorisk art med penningpolitiskt syfte. I propositionen med förslag

till lag om bankrörelse uttalade dåvarande chefen för •finansdepartementet,

att den nya banklagen, liksom den gällande, endast borde inrymma de kassa­

reservbestämmelser, som betingades av likviditetshänsyn, medan de penning­

politiskt motiverade kassareservreglerna alltjämt borde upptagas i särskild

lagstiftning. Samtidigt ifrågasatte han en omprövning av gällande principer

för den särskilda lagstiftningen. En utredningsfråga, som därvid kunde bli

aktuell, var spörsmålet huruvida penningpolitiskt motiverade kassareserv-

regler borde gälla även för sparbanker och centralkassor (prop. 3/1955

s. 137). Med hänsyn till vad sålunda uttalats torde kassareservbestämmel-

serna för centralkassorna i den nya jordbrukskasselagstiftningen, såsom

utredningen föreslagit, böra avfattas med tanke enbart på att skydda kas­

sornas likviditet.

Utredningen har föreslagit, att kassareserven för centralkassa skall be­

stämmas till minst 25 procent för avistaförbindelserna och minst 2 procent

för övriga förbindelser. Förslaget grundar sig på samma principer, som de

nya reglerna för affärsbankerna, och är avfattat i ordalag som nära an­

knyter till dessa. Mot denna allmänna uppläggning av förslaget har invänd­

ningar ej gjorts. Även jag finner den lämplig. Emellertid avviker förslaget

från bankernas kassareservbestämmelser enligt 1955 års lagstiftning därut­

innan att bankerna skall hålla minst 4 procent kassareserv för de förbin­

delser som ej är avista mot för centralkassorna föreslagna 2 procent. Av­

vikelsen motiveras av utredningen med att de förhållanden — stegrad rör­

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 ur 1956

lighet hos inlåningen på de långfristigare räkningarna, ökad inlåning i stora

poster in. in. — som föranlett att kassareservskyldighet för andra förbin­

delser än de kortfristiga införts för affärsbankerna, visserligen i någon mån

har sin motsvarighet för kasserörelsens del men att de föreligger i en långt

mera modifierad form.

Vid remissbehandlingen har gentemot utredningen andragits, att den i

sitt betänkande icke tagit tillbörlig hänsyn till att centralkassornas till­

gångsportfölj skiljer sig från bankernas på ett ur likviditetssynpunkt oför­

månligt sätt. Centralkassornas växel- och kreditivportfölj var nämligen vä­

sentligt mindre än bankernas, medan de långfristiga lånen relativt sett repre­

senterade en större del av centralkassornas tillgångar. Kassorna hade där­

för ej samma möjligheter som bankerna att genom åtstramad kreditgivning

skapa en likviditetsreserv av medel som strömmade åter på korttidsengage-

mangen.

Vad som anförts av utredningen och vad därutöver framkommit vid re­

missbehandlingen ger vid handen, att centralkassornas behov av kassa-

reservmedel, om man ser enbart till skuldsidan, är att bedöma såsom mindre

än affärsbankernas medan en bedömning enbart efter tillgångssidan ger ett

motsatt resultat. Vid remissbehandlingen har därav dragits slutsatsen, att

centralkassorna bör åläggas hålla kassareserv av samma storlek som ban­

kerna. Även om en allsidig jämförelse av centralkassorna och bankerna

ur likviditetssynpunkt torde ge vid handen, att risken för påfrestningar på

likviditeten allmänt sett måste anses vara något större för bankerna än för

centralkassorna synes denna slutsats böra godtagas. Bank- och fondinspek­

tionen har i sitt remissyttrande och i annat sammanhang lämnat upp­

gifter om kasserörelsens faktiska likvidiletspolitik. Dessa utvisar, att den re­

dovisade kassareserven för samtliga centralkassor per den 31/12 1953 samt

den 30/6 och den 31/12 1954 utgjort belopp, motsvarande 25 procent av avista-

förbindelserna samt därutöver respektive 3,8, 3,0 och 5,4 procent av övriga

förbindelser. Enligt preliminära uppgifter, som jag nyligen erhållit från

bank- och fondinspektionen rörande centralkassornas kassareserver under år

1955, har dessa i genomsnitt betydligt ökats. Ett par kassor har visserligen

tidvis haft kassareserv, som understiger 4 procent av de förbindelser, som

icke är avista, men i allmänhet har de förefintliga kassareserverna räckt

väl till för att fylla samma krav, som de vilka ställes på bankerna enligt

1955 års banklag. Det kan alltså antagas, att centralkassorna utan större

svårigheter skall kunna mera beständigt anpassa sig till ett sådant kassa-

reservkrav. Jag vill därför förorda, att centralkassornas kassareservskyl­

dighet bestämmes på samma sätt som för bankerna, d. v. s. till minst 25

procent för avistaförbindelser och till minst 4 procent för övriga förbin­

delser.

Enligt utredningsförslaget skall tillsynsmyndigheten avgöra vilka till­

gångar som skall räknas såsom kassareserv. Förslaget innehåller nämligen

icke någon uppräkning av sådana tillgångar utan endast en allmän anvis­

ning att kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kan för-

79

vandias i penningar. I sak överensstämmer den föreslagna ordningen med vad som gäller enligt jordbrukskasseförordningen. En formell skillnad föreligger såtillvida som gällande lagstiftning uttryckligen stadgar, att tillsynsmyndig­ heten, i den mån så erfordras, skall meddela föreskrifter angående vilka tillgångar som kan godkännas såsom kassareserv medan utredningens lag­ förslag ej upptar någon sådan bestämmelse. Jag har ingenting att erinra mot utredningsförslaget i denna del. Ej heller har jag någon erinran emot utredningens uppfattning att centralkassa skall äga inräkna ansluten jord­ brukskassas kassatillgångar i sin kassareserv. Avgörandet om och i vad mån så skall kunna ske torde, liksom andra frågor om vad som kan godkännas såsom kassareserv, böra tillkomma tillsynsmyndigheten.

Bestämmelserna om centralkassas kassareservskyldighet har upptagits i 35 § departementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Specialmotivering

Förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen

Inledande bestämmelser

I detta avsnitt upptages först under 1—3 §§ bestämmelser, varigenom grunddragen för kasserörelsens organisation angives. 4 § ger föreskrifter om kasserörelsens firmabeteckningar och om skydd för dem. 5 § innehål­ ler en bestämmelse om offentlig tillsyn över kasserörelsen.

1—3 §§.

Såsom nyss anförts ges i dessa lagrum grunddragen för kasserörelsens organisation.

Gällande lagstiftning. 1942 års jordbrukskasseförordning inledes med en under 1 § upptagen ändamålsbestämmelse. Enligt denna skall jordbrukets kreditkassor ha till ändamål att på sätt i förordningen stadgas tillgodose jordbrukets kreditbehov, i första hand dess behov av driftkredit. På kas­ sorna skall vidare ankomma att befordra sparverksamheten på landsbyg­ den samt att i övrigt främja en sund utveckling av medlemmarnas ekono­ miska förhållanden. Bestämmelser om kasserörelsens organisation finnes i 2 § jordbrukskasseförordningen. Denna stadgar, att jordbrukets kreditkas­ sor utgöres av Svenska jordbrukskreditkassan, centralkassorna för jord­ brukskredit och jordbrukskassorna. Varje centralkassa skall vara ansluten till jordbrukskredilkassan och varje jordbrukskassa till den centralkassa, inom vars verksamhetsområde jordbrukskassans styrelse har sitt säte. I fråga om kassornas rättsliga karaktär ges den bestämmelsen, att kassorna skall vara organiserade såsom ekonomiska föreningar med begränsad per­ sonlig ansvarighet. I 3 § jordbrukskasseförordningen upptages en definition

80

av begreppet jordbruksekonomisk förening. Motsvarande stadgande beträf­ fande lagförslagets begrepp jordbruksorganisation ingår i 12 § lagförsla­ get.

Utredningen. Det lagförslag, som utredningen framlägger i betänkandet, innehåller ej någon motsvarighet till ändamålsbestämmelsen i 1 § jord- brukskasseförordningen. Utredningen motiverar slopandet av ändamålsbe­ stämmelsen med att någon sådan ej synes erforderlig. Att jordbrukets kre­ ditkassor skall tillgodose jordbrukets kreditbehov framgår nämligen redan av deras benämning och klarlägges ytterligare genom den reglering av de­ ras organisation och verksamhet, som ges i utredningens lagförslag. Kas­ sornas uppgift att befordra sparverksamhet in. in. skall givetvis bestå men utredningen finner det överflödigt att detta utsäges i lagtexten. Däremot bör det komma till uttryck i stadgarna.

Slopandet av anvisningen, att kassorna i första hand skall tillgodose jordbrukets behov av driftkredit har motiverats med att utvecklingen gått därhän att en sådan anvisning om rörelsens allmänna inriktning inte längre bör förekomma. Utredningen anför, att kassorna, som ursprungligen hade just driftkreditgivningen som en primär och av förhållandena direkt be­ tingad uppgift, efter hand kommit att ägna sig åt primärbelåning i bety­ dande utsträckning. Denna ändring i rörelsens allmänna inriktning finner utredningen innebära en naturlig och affärsmässigt sund anpassning efter de förhållanden som numera råder på jordbrukets kreditmarknad. Utred­ ningen utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Enligt 1 § jordbrukskasseförordningen har jordbrukets kreditkassor till ändamål att tillgodose jordbrukets behov av krediter, i första hand behovet av driftkredit. Denna anvisning om verksamhetens inriktning är betingad av historiska skäl. Det förhåller sig nämligen så, att kassorna på sin tid bildades för att bistå jordbruket — och då främst det mindre jordbruket — just med driftkredit, för vilken inteckningssäkerhet ej kunde erbjudas. Lån mot botteninteckningar (primärlån) kunde jordbrukarna i regel få i de redan belintliga penninginrättningarna, främst hypoteksföreningarna och sparbankerna. Däremot hade de svårt att skaffa driftkrediter mot annan säkerhet på skäliga villkor. Jordbrukarna inrättade då, med stöd från det allmänna, jordbrukskassor och centralkassor såsom kooperativa kreditin­ rättningar. Dessa skulle komplettera det existerande kreditväsendet på den punkt där komplettering behövdes och deras uppgifter avgränsades där­ efter.

Efterhand kom kassorna emellertid att ägna sig åt primärbelåning i be­ tydande utsträckning. Av förarbetena till 1942 års jordbrukskasseförord- ning framgår, att jordbrukskassornas primärbelåning (lån mot inteckning inom 60 procent av taxeringsvärdet) vid 1940 års utgång uppgick till sam­ manlagt 54,61 miljoner kronor, motsvarande 49 procent av deras sam­ manlagda utlåning. År 1942 hade centralkassorna och jordbrukskassorna en sammanlagd primärbelåning (i betydelsen jämlikt 32 § jordbrukskasse­ förordningen täckningsfri utlåning) av 58,9 miljoner kronor, motsvarande alltjämt 49 procent av hela utlåningen. Siffrorna blev sedan för år 1950 202,5 miljoner kronor och 50,1 procent, för år 1953 352,4 miljoner kronor och 61,8 procent. I de angivna beloppen för åren 1950 och 1953 ingår bl. a.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Kungl. Maj:t$ proposition nr 122 år 1956

81

lån, för vilka staten garanterar, med 20,9 respektive 51,6 miljoner kronor.

Av de anförda sifferuppgifterna framgår, att primärbelåningen under

tiden från 1940 ökat mycket starkt och att dess andel i den totala utlå­

ningen också stigit, nämligen från ungefär hälften till något över 60 pro­

cent, d. v. s. med drygt 10 procent. Såsom indirekt kan utläsas av siffrorna

har emellertid kreditgivningen mot annan säkerhet än botteninteckning och

vad därmed järnställes, om man ser till beloppet, också ökat kraftigt under

den angivna tidsperioden. Man kan alltså inte påstå, att kassorna försum­

mat sin i jordbrukskasseförordningen angivna uppgift att tillgodose jord­

brukets behov av driftkredit. Desto mindre finnes det fog för ett sådant på­

stående som möjligheterna för jordbruket att skaffa sig rörelsekapital un­

der senare tid i hög grad förbättrats tack vare jordbruksnäringens allmän­

na uppsving och till följd av det omfattande stöd i form av lån, lånegaranti

och bidrag som lämnas av staten eller genom statens förmedling.

För övrigt har sedan början av 1930-talet jordbrukarnas möjligheter att

ställa botteninteckning o. d. såsom säkerhet för vissa lån, däribland även

lån av typen driftkrediter, förbättrats högst avsevärt. I och med jordbruks­

näringens uppsving har alltså de förutsättningar, under vilka jordbruks­

kasserörelsen arbetar, i grund förändrats. Den inriktning, som kasserörel­

sens kreditgivning numera fått, får anses innebära en naturlig och affärs­

mässigt sund anpassning efter de nya förhållandena. Kreditmarknaden för

jordbrukare är inte längre sådan, att kasserörelsen har anledning att sär­

skilt ägna sig åt att meddela driftkrediter, för vilka ej kan ställas säker­

het i botteninteckningar o. d. Man kan inte gärna begära, att kasserörelsen

utan tvingande skäl skall avstå från att driva sin verksamhet på det sätt

som är till det mesta gagnet för rörelsen och dess medlemmar. Och utred­

ningen anser det i princip önskvärt och riktigt, att kassorna och andra

kreditinrättningar, alla efter sina speciella förutsättningar, skall få kon­

kurrera fritt inom det område där de är behöriga att verka. Utredningen

föreslår, på de angivna grunderna, att bestämmelsen att jordbrukets kre­

ditkassor i första hand skall tillgodose jordbrukets behov av driftkredit

skall utgå.

I 1 § första stycket av utredningens lagförslag, som motsvarar 2 § första

stycket jordbrukskasseförordningen, utsäges, att jordbrukskasserörelsen ut-

göres av jordbrukets kreditkassor och en riksorganisation. Där omtalas vi­

dare, att beteckningen jordbrukets kreditkassor innefattar jordbrukskas­

sor och centralkassor och att riksorganisationen är ett organ för central

ledning, samordning och kontroll av kassorna och deras verksamhet. Ut­

redningen har enligt vad som upplyses i betänkandet genom att använda

det obestämda uttrycket »en riksorganisation» velat framhålla, att riksorga­

nisationens ställning är mera obunden av lagregler än kassornas och mera

beroende av hur kasserörelsen vill utforma den. Bl. a. står det kasserörel­

sen fritt att ge riksorganisationen den firma rörelsen finner lämplig. För

kreditkassorna är det däremot obligatoriskt att i firmanamnet upptaga or­

det jordbrukskassa respektive uttrycket centralkassa för jordbrukskredit.

Jordbrukets bank nämnes icke alls i lagförslaget då den ej skall ingå i själva

jordbrukskasserörelsen.

I 1 § andra stycket, som motsvarar 2 § andra stycket jordbrukskasseför­

ordningen, förklaras beträffande såväl kassorna som riksorganisationen att

de skall vara registrerade såsom ekonomiska föreningar. Eu allmän hän-

ti

llihang till riksdagens protokoll 1956. t samt. Nr 122

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 är 1956

visning ges till lagstiftningen om ekonomiska föreningar. Denna skall lända

till efterrättelse för kreditkassorna och riksorganisationen, om ej annat

följer av vad som förordnas i den föreslagna lagen.

I sak innebär lagrummet för kassornas del en betydelsefull förändring,

nämligen att medlemmarnas personliga ansvar skall falla bort. Hänvisning­

en avser nämligen 1951 års föreningslag. Denna känner ej föreningar av

typen m. b. p. a.

Föreningsformen m. b. p. a. fanns upptagen vid sidan av föreningsfor-

men u. p. a. i 1911 års föreningslag. Båda formerna fick alltså där sin lag­

liga reglering. Bådadera torde, förklarar utredningen, vid lagens tillkomst

ha spelat viktiga roller inom det ekonomiska livet. Emellertid kom för­

eningsformen m. b. p. a. efterhand alltmera ur bruk. Enligt vad som utta­

las i förarbetena till 1951 års föreningslag gjorde sig till sist intet behov

gällande att bilda andra föreningar m. b. p. a. än just jordbrukskassor. För­

eningsformen m. b. p. a. blev därför också utmönstrad ur den nya för-

eningslagstiftningen. Enligt promulgationslagen till 1951 års föreningslag

skall äldre föreningar m. b. p. a. dock få bestå och jordbrukskassor -— men

inga andra föreningar m. b. p. a. — skall kunna nybildas även sedan den

nya föreningslagen trätt i kraft den 1 januari 1953. Den äldre föreningslagens

särskilda bestämmelser för föreningar in. b. p. a. skall fortfara att gälla

för alla sådana föreningar, vilka verkar efter nya lagens ikraftträdande.

I sin motivering för att jordbrukets kreditkassor icke vidare skall tilläm­

pa systemet med begränsad personlig ansvarighet för medlemmarna anför

utredningen vidare, att orsaken till att jordbrukets kreditkassor från bör­

jan blev föreningar m. b. p. a. med all sannolikhet var, att denna för-

eningsform vid tiden för den första lagstiftningen om jordbrukets kredit­

kassor — år 1915 — betraktades såsom den naturliga för kooperativa orga­

nisationer med kasseuppgifter. Till detta betraktelsesätt har antagligen bi­

dragit att kassorna bildades efter utländska förebilder. I utlandet arbetar

motsvarigheter till jordbrukskassorna ofta utan insatskapital eller med ett

jämförelsevis obetydligt sådant. Den säkerhet sådana kassor i sista hand kan

bjuda sina borgenärer — sedan reservfond och andra medel för täckande av

förluster tagits i anspråk — finnes alltså inte hos föreningarna själva i form

av eget kapital. Den utgöres i stället av medlemmarnas förmögenhet, vilken

kan tagas i anspråk vid föreningens likvidation eller konkurs.

Meningen torde, fortsätter utredningen, från början ha varit, att de svens­

ka kreditkassorna skulle arbeta efter i stort sett samma system. Insatserna

i kassorna har städse varit låga. I gengäld har medlemmarna ålagts ett gan­

ska omfattande personligt ansvar. Därtill har de förpliktats underkasta sig

särskilda uttaxeringar för att gälda förluster, som ej kan täckas av reserv­

fonden (6, 7, 24, 25, 54 och 55 §§ jordbrukskasseförordningen).

Utredningen anser det troligt, att konstruktionen av kassorna såsom för­

eningar in. b. p. a. en gång spelat en verklig roll för att stärka deras ställ­

ning och för att skapa förtroende för dem. Efterhand som föreningsformen

m. b. p. a kommit ur bruk inom det svenska föreningslivet i allmänhet har

83

emellertid fördelarna för kasserörelsen av att tillämpa denna organisations­

form minskat. Sedan den numera utmönstrats ur den allmänna förenings-

lagstiftningen kan man utgå från att det snart nog kommer att bli ett be­

svär utan motsvarande fördelar för kassorna att ensamma nödgas ha den

kvar. Endast om starka skäl skulle kunna åberopas för ett bibehållande av

det personliga ansvaret i jordbrukets kreditkassor — t. ex, att så erfordras

av hänsyn till kassornas insättare och övriga borgenärer — borde man avstå

från en övergång till den ordinarie föreningsformen utan sådant ansvar.

Sådana skäl föreligger emellertid enligt utredningens mening icke.

I praktiken torde det numera knappast kunna bli tal om att utkräva per­

sonlig ansvarighet, anför utredningen vidare. Teoretiskt sett skulle en sådan

åtgärd kunna komma i fråga om en enstaka jordbrukskassa skulle råka i

svårigheter. Emellertid lär förmodligen vederbörande centralkassa eller

Svenska jordbrukskreditkassan av solidaritetsskäl och för kasserörelsens

anseendes skull komma att ingripa innan det går därhän. Skulle ett antal

kreditkassor eller jordbrukskasserörelsen i sin helhet komma i nödläge —

något som man ej synes ha anledning på allvar räkna med annat än om det

ekonomiska livet skulle drabbas av en svårartad kris som sträckte sina verk­

ningar också in på jordbrukets område — torde det redan av konjunktur­

politiska skäl få anses uteslutet att utkräva personligt ansvar. Om ett så­

dant försök gjordes, skulle resultatet enligt jordbrukskasseutredningens

uppfattning nog i stort sett komma att inskränka sig till att den ekono­

miska krisen förvärrades. Själva metoden att söka enskilda medlemmar för

föreningens skulder är för övrigt efter nutida svensk uppfattning stötande

och detta förhållande torde medföra att man överhuvud taget lär komma

att dra sig för att praktisera den. Den har ju på den grund också utdömts

vid den nyligen genomförda reformeringen av den allmänna föreningslag-

stiftningen.

Utredningen räknar med att kassorna skall kunna överföras till ekono­

miska föreningar utan personlig ansvarighet utan att någons rätt trädes för

nära. Utredningen framhåller, att den praktiska innebörden av kassemed-

lemmarnas personliga ansvarighet inte bör överdrivas. Det för borgenä­

rerna avgörande finner utredningen vara, för det första att kassorna skaf­

far sig en stark ekonomisk ställning i form av kapital, som kan disponeras

i rörelsen och alltså inte är bundet hos medlemmarna intill dess föreningen

likviderar eller går i konkurs, och för det andra att verksamheten drives på

ett betryggande sätt. Lagstiftningen bör utformas så att den i största möj­

liga utsträckning främjar detta.

övergången till föreningsformen utan personlig ansvarighet föreslås ske

vid lagens ikraftträdande. För att intrång ej skall kunna ske i borgenärer­

nas rätt skall emellertid personligt ansvar kunna utkrävas, om kreditkassa

Iräder i likvidation eller försättes i konkurs inom viss kortare tid från det

lagen trätt i kraft. Bestämmelse härom ges i 94 § lagförslaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1956

2 § av utredningsförslaget innehåller bestämmelser om det minsta antal

medlemmar som skall finnas i jordbrukets kreditkassor och fastställer där-

utinnan att jordbrukskassa skall bestå av minst 20 medlemmar samt att

eentralkassa, om ej Konungen eller myndighet som Konungen förordnar an­

nat medgiver, skall ha minst 10 jordbrukskassor anslutna såsom medlemmar.

Paragrafen utgör ett undantag i förhållande till 5 § föreningslagen, enligt

vilken antalet medlemmar i ekonomisk förening skall vara minst fem eller,

om minst tre av medlemmarna är föreningar, fyra eller tre. I fråga om

jordbrukskassorna innebär stadgandet ingen ändring av nu gällande be­

stämmelser, vilka återfinnes i 52 § femte stycket jordbrukskasseförordning-

en. I fråga om centralkassorna däremot innebär förslaget att det nuvarande

minimiantalet anslutna jordbrukskassor, som enligt 20 § andra stycket

jordbrukskasseförordningen skall vara 15, sänkes till 10, och att dessutom

införts möjlighet till dispens för centralkassa att ha ännu lägre antal an­

slutna jordbrukskassor. Utredningen framhåller, att sänkningen ej föran-

ledes av något aktuellt behov. Utredningen har emellertid iakttagit, att ut­

vecklingstendensen inom kasserörelsen i viss mån synes gå mot färre och

större jordbrukskassor samtidigt som delning av vissa centralkassor kan

komma i fråga. Med hänsyn till de antydda utvecklingstendenserna har ut­

redningen velat sänka det nuvarande minimiantalet till centralkassa an­

slutna jordbrukskassor något. Dispensregeln avses få betydelse framförallt

i sådana fall, då centralkassa jämlikt 23 § i lagförslaget vill övergå till

att driva rörelse utan jordbrukskassor inom hela sitt område eller delar

av området.

3 § i utredningens lagförslag fastslår, att de tre leden i jordbrukskasse-

rörelsen skall vara förenade med varandra på det sättet att varje jord­

brukskassa obligatoriskt skall vara ansluten till centralkassa och varje

centralkassa till riksorganisationen. Lagrummet ersätter 2 § tredje stycket

jordbrukskasseförordningen.

Yttrandena. Remissinstansernas allmänna inställning till de av utredning­

en föreslagna grunddragen i kasserörelsens organisation har tidigare redo­

visats i framställningen av huvuddragen i utredningens förslag. Här torde

nu få anmälas vissa vid remissbehandlingen framförda mera speciella erin­

ringar mot utformningen av förevarande lagparagrafer.

Bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och länsstyrelsen i

Östergötlands län betecknar det såsom en brist i lagförslaget att j o r d-

brukskasserörelsens ändamål icke angives däri. De tre re­

missinstanserna föreslår, att en bestämmelse skall inrymmas i lagen en­

ligt vilken jordbrukskasserörelsen skall ha till ändamål att tillgodose jord­

brukets kreditbehov. Anledning att bibehålla anvisningen att verksamhe­

ten i första hand skall avse jordbrukets behov av driftkredit föreligger

däremot enligt remissinstansernas mening icke.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

85

Länsstyrelsen i Östergötlands län har utvecklat sina synpunkter på frå­ gan om en ändamålsbestämmelse på följande sätt.

Utredningen har icke ansett att kassornas ändamål behöver särskilt an­ givas, enär det redan framgår av deras benämning och klarlägges genom regleringen av deras organisation och verksamhet. I 12 § andra stycket i förslaget har emellertid öppnats en möjlighet för jordbrukskassa att efter särskild prövning såsom medlemmar upptaga andra än sådana, som till­ hör de i första stycket samma paragraf uppräknade grupperna, dock under förutsättning att hinder mot vederbörandes antagande till medlem icke skall hava befunnits föreligga med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter och ändamål enligt lag eller andra för kassan gällande föreskrifter. För­ slagets bestämmelse om jordbrukskassas ändamål och uppgifter återfinnes i dess 7 §. Där sägs att kassans huvudsakliga uppgift är alt främja med­ lemmarnas ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt dem. Med hän­ syn till denna paragrafs allmänt hållna formulering ävensom till att lagför­ slaget i övrigt saknar en allmän ändamålsbestämmelse, synes det länssty­ relsen tveksamt huruvida lagstiftningen kommer att utgöra något hinder för att man vid antagandet av medlemmar går utanför den krets, som har naturlig anknytning till kasseröreisen, något som ju synes ha varit utred­ ningens mening. För övrigt anser länsstyrelsen, att utredningen icke åbe­ ropat något bärande skäl för att från lagstiftningen utmönstra en så viktig och klarläggande bestämmelse, som den här avsedda. Enligt länsstyrelsens åsikt bör därför bland de inledande bestämmelserna upptagas en före­ skrift vari utsäges att kreditkassorna hava till ändamål att tillgodose jord­ brukets kreditbehov. Däremot torde icke något vara att erinra mot utred­ ningens motivering för att slopa passusen om driftkreditgivning såsom kas­ sornas huvuduppgift.

Sparbanksinspektionen anför liknande synpunkter. Bank- och fondin­ spektionen hänvisar särskilt till att ändamålsbestämmelser angivits i an­ nan lagstiftning angående kreditverksamhet.

Slopandet av det personliga ansvaret för kassornas med­ lemmar har i och för sig icke föranlett erinran från remissinstanserna.

Bank- och fondinspektionen, fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret har emellertid understrukit utredningens påpekande, att det personliga ansvarets borttagande bör kompenseras genom ökad kapital­ bildning inom kasserörelsen. Bank- och fondinspektionen påpekar därjäm­ te, att jordbrukskasseutredningen lämnat öppet hur den förordade förstärk­ ningen av kassornas kapitalställning skall genomföras. Ämbetsverket anför.

Mot avlysandet av det personliga ansvaret för kreditkassornas förbindel­ ser finnes från inspektionens sida ingen anledning till erinran, varvid in­ spektionen i likhet med utredningen förutsätter att särskild uppmärksam­ het ägnas rörelsens kapitalbildning. Inspektionen vill i anslutning härtill understryka jordbrukskasseutredningens uttalande, att kassornas fond­ ställning främst bör stärkas genom att medlemmarna tar på sig att bidraga med insatser och avgifter i större utsträckning än hittills. Huru stora dessa bidrag är avsedda att bli har dock lämnats Öppet, och man får ej heller klart för sig huruvida avgiftsskyldigheten skall innefatta en möjlighet för kreditkassorna alt i en given situation — t. ex. då betydande förluster upp­ stått — uttaxera bidrag av medlemmarna ( jfr 0 § 5 lagen om ekonomiska föreningar). Läsaren av betänkandet lämnas också i ovisshet huruvida och

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

under vilka förutsättningar medlem vid utträde ur föreningen skall äga återbekomma sin insats.

Denna utredningens återhållsamhet kan enligt inspektionens mening icke försvaras med en hänvisning till att det ytterst måste ankomma på kasse­ rörelsen själv att bestämma vilka pålagor som dess medlemmar skall vid­ kännas. Ty det är här inte fråga om en ekonomisk förening vilken som helst utan om en kreditinrättning med legal befogenhet att mottaga inlå­ ning från allmänheten. Och skall en förening betros med en dylik samhälls­ uppgift, måste dess medlemmar, såsom inspektionen i inledningen antytt, underkasta sig sådana begränsningar i sin handlingsfrihet som erfordras för att skydda det främmande kapitalet, d. v. s. insättarnas medel. Såväl medlemmarna i jordbrukskassorna som centralkassemedlemmarna bör där­ för genom bestämmelser i stadgarna förhindras att extrahera sina insatser i en takt som kan äventyra den lagstadgade fondrelationen och därigenom nödvändiggöra en snabb och bryskt verkande nedskärning av utlånings- volymen. Lagen om ekonomiska föreningar inrymmer möjligheter att stad- gevägen införa regler härom. Inspektionen måste utgå från att dessa möj­ ligheter utnyttjas.

Svenska jordbrukskreditkassan, som förklarat sig tveklöst biträda för­ slaget om avlysning av det personliga ansvaret för kassemedlemmar, har i sitt remissyttrande betygat sin vilja att medverka till att kasserörelsens ka­ pitalbildning förstärkes bl. a. genom ökade bidrag från medlemmarna.

Jordbrukskreditkassan anför därom.

Utredningen har i sammanhanget erinrat om, att med avlysandet av den personliga ansvarigheten följer att särskild uppmärksamhet får ägnas åt rörelsens kapitalbildning. Jordbrukskreditkassan är väl medveten härom. Men vad angår medlemsinsatserna lägger gällande kasselagstiftning besvär­ liga hinder i vägen för en god utveckling. När nu dessa hinder föreslås skola bortfalla och kasserörelsen får möjlighet att genom stadgebestäm- melser reglera medlemmarnas skyldighet att erlägga insatser m. m. bör en tillfredsställande lösning av detta problem kunna ernås. Jordbrukskredit­ kassan är beredd att medverka härtill.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande ingående diskuterat frågan, hu­ ruvida jordbrukskasserörelsens riksorganisation med den utformning bestämmelserna därom fått i utredningens lagförslag kom­ mer att få karaktären av ekonomisk förening. Ämbetets slutsats blir att frågan därom är tveksam. Beträffande hänvisningen i 1 § andra stycket lagförslaget till föreningslagen gör ämbetet i samband med nämnda slutsats ett uttalande av innebörd, att den därstädes förekommande bestämmelsen att riksorganisationen i likhet med kreditkassorna skall vara registrerad som ekonomisk förening synes kunna godtagas. I den mån tvek­ samhet föreligger, huruvida föreningslagens definition på en ekonomisk törening är direkt tillämplig på riksorganisationen, får bestämmelsen i jordbrukskasselagstiftningen om obligatorisk registrering av riksorganisa­ tionen såsom ekonomisk förening nämligen karaktär av speciallagstiftning utan någon prejudicerande betydelse.

87

Departementschefen. Såsom framgår av vad som tidigare anförts skall jord- brukskassserörelsen även enligt den föreslagna nya lagstiftningen vara en föreningsrörelse; organisationerna därinom skall alla vara ekonomiska för­ eningar. Kasserörelsen skall lokalt arbeta med jordbrukskassor — utom i visst undantagsfall (se 23 §) — och regionalt med centralkassor. Kassorna skall vara förenade inbördes på samma sätt som f. n. och liksom hittills skall de vara anslutna till en riksomfattande topporganisation. Denna har dock annan karaktär än den nuvarande. Skillnaden är framför allt att den tilltänkta riksorganisationen ej skall ha några bankmässiga utan endast administrativa funktioner. Till sin allmänna struktur kommer kasserörel­ sen emellertid ej att förändras på något mera genomgripande sätt. Bestäm­ melserna i förevarande tre paragrafer om grunddragen i kasserörelsens or­ ganisation avviker därför i sak ej mycket från motsvarande bestämmelser i jordbrukskasseförordningen. Vid remissbehandlingen har utredningsför­ slaget så gott som genomgående godtagits i vad det angår kasserörelsens allmänna struktur och för egen del har jag därutinnan anslutit mig till förslaget.

Emellertid har några remissinstanser framställt vissa anmärkningar som berör förevarande paragrafer. Sålunda har det betecknats såsom en brist att jordbrukskasserörelsens ändamål icke finnes angivet i lag­ förslaget. Även jag hyser uppfattningen att lagen bör kompletteras med en allmän ändamålsbestämmelse. Som jag tidigare uttalat torde lagen böra utformas så, att jordbrukskasserörelsen i sin medlemsrekrytering och i sin verksamhet hänvisas till att väsentligen hålla sig inom det område, där rö­ relsen av tradition och enligt gällande författning verkar. Genom en ända­ målsbestämmelse kan man vinna att en sådan gränsdragning kring kasse­ rörelsen blir lättare att upprätthålla. Enligt utredningsförslaget 12 §, där den för kasserörelsens medlemsrekrytering avgörande frågan om medlem­ skap i jordbrukskassa behandlas, har möjligheten för inträdessökande, vil­ ken ej tillhör vissa särskilt angivna kategorier, att vinna anslutning gjorts beroende av att vid särskild prövning »hinder däremot funnits ej föreligga med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter och ändamål enligt lag eller andra för kassan gällande föreskrifter». Tydligen kommer denna regel att vinna väsentligt i stadga om en allmän ändamålsbestämmelse införes i la­ gen. En dylik bestämmelse lärer få verkan även såsom riktpunkt för verk­ samheten.

Vad angår avfattningen av ändamålsbestämmelsen har av remissinstanser förordats att denna skall angiva att jordbrukskasserörelsen skall tillgodose jordbrukets kreditbehov. Denna avfattning anknyter till den som f. n. gäl­ ler enligt jordbrukskasseförordningen. Den i förordningen upptagna anvis­ ningen, att huvudsakligen behovet av driftkredit skall tillgodoses, bör där­ emot utgå enligt de remissinstanser, vilka särskilt berört frågan om ända­ målsbestämmelse. Att så bör ske är också min uppfattning. Om anvisningen rörande inriktningen på driftkredit togs upp i den nya jordbrukskasselag- stiftningen skulle detta kunna tolkas så, att man sökte tvinga jordbruks-

Kungi. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

kasserörelsen att uppge områden dit den nått genom en utveckling, som

jordbrukskasseutredningen med rätta betecknar såsom sund och naturlig.

Något sådant bör uppenbarligen ej komma i fråga.

I lagen bör alltså, såsom förordats, angivas att jordbrukskasserörelsen

skall tillgodose jordbrukets kreditbehov utan något tillägg om särskild in­

riktning på driftkredit. Emellertid torde det vara lämpligt att tillägga, att

kasserörelsen skall främja sparverksamhet. Ändamålsbestämmelsen blir rik­

tigare avvägd om den kompletteras med ett sådant tillägg, eftersom kredit-

givning förutsätter sparande. Och det synes kunna bli av betydelse såväl

för det allmänna som för kasserörelsen att den nya jordbrukskasselagstift-

ningen särskilt framhäver att rörelsen skall ägna sig åt denna allmännyt­

tiga uppgift. Jordbrukskasseförordningen innehåller en föreskrift, att jord­

brukets kreditkassor skall befordra sparverksamheten på landsbygden. Nå­

gon anledning att framdeles begränsa den sparfrämjande verksamheten till

landsbygden torde emellertid ej finnas. Centralkassorna är berättigade att

idka inlåning från allmänheten och centralkassornas kontor är belägna i

städer. Med hänsyn till att den bestämning av jordbrukskasserörelsens än­

damål, som här närmare angivits, icke är uttömmande torde det vara

lämpligt att i lagen uttala att bestämningen gäller jordbrukskasserörelsens

huvudsakliga ändamål.

I detta sammanhang vill jag påpeka, att i flera författningar förutsatts,

att lån med statlig garanti skall kunna lämnas av jordbrukskassor även för

andra ändamål än att tillgodose jordbrukets kreditbehov. Som exempel

härpå må nämnas kungörelsen den 16 juni 1950 (nr 469) angående studie­

lån med statlig kreditgaranti och kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 409)

med vissa bestämmelser rörande statlig garanti för lån till hantverks- och

småindustriföretag m. m. Bland de långivande inrättningarna nämnes i des­

sa författningar jordbrukskassor.

Jag torde beträffande begreppet »jordbruket» få tillägga, att detta omfat­

tar skogsbruk och andra binäringar till jordbruket ävensom fiske. Det tor­

de också redan i detta sammanhang böra framhållas, att begreppet numera

har en annan och vidsträcktare betydelse än förr, beroende på att i jord­

bruket inlemmats allt flera och i jordbrukarnas verksamhet allt mera in­

gripande hjälpindustrier, framför allt sådana som drives av jordbrukets

kooperativa organisationer.

Förslaget att den personliga ansvarigheten skall borttagas

har ej mött gensagor. Även jag finner det lyckligt att jordbrukets kredit­

kassor i fortsättningen ej skall behöva arbeta såsom föreningar m. b. p. a.

utan skall bli ekonomiska föreningar av gängse typ. Den ansvarighet för cen­

tralkassans förbindelser, som enligt It och 21 §§ departementsförslaget skall

ligga på jordbrukskassa, är betingad av särskilda omständigheter och inne­

bär ej något betydelsefullt avsteg från principen att den personliga ansva­

righeten skall bortfalla. Utredningens påpekande, att bortfallet av den per­

sonliga ansvarigheten förutsätter en förstärkning av rörelsens

kapitalbildning har särskilt betonats av några remissinstanser var­

89

jämte Svenska jordbrukskreditkassan i sitt remissyttrande förklarat sig be­

redd medverka därtill. Enligt vad jag inhämtat från jordbrukskreditkassan

planeras inom rörelsen en höjning av medlemmarnas insatser. Planerna går

till en början ut på att få till stånd viss ökning av de insatser som skall er­

läggas vid inträde i kassa. Vidare syftar man till en kapitalförstärkning på

så sätt, att automatiskt tillskott till vederbörandes insatskapital enligt sär­

skilda regler skall uppbäras i samband med utlämnande av krediter eller vid

ränteuppbörder. Jämsides eller alternativt härmed räknar man med att be­

slutade ränterabatter stadgemässigt skall innehållas och gottskrivas med­

lemmarna såsom insatser. Jag vill i anslutning härtill uttala, att vad sålunda

planerats torde komma att ge kasserörelsen en ej oväsentlig extra kapital­

förstärkning. Åtgärderna förutsätter beslut av kassemedlemmarna på stäm­

ma. Erforderliga föreskrifter skall därefter jämlikt 6 § 4 lagen om ekono­

miska föreningar upptagas i kassans stadgar. Enligt vad jordbrukskredit-

kassan uppgivit kan det beräknas, att systemet med tillskott vid ränte­

uppbörder och genom ränterabatter till medlemmarnas insatskapital skall

kunna ge kasserörelsen ett årligt kapitaltillskott av åtminstone 700 000

kronor. Tilläggas må, att det såsom bank- och fondinspektionen framhållit

ligger särskild vikt på att det kapital som tillskjutes av medlemmarna

icke kan på kort tid dragas ur rörelsen. Enligt de stadgar, som f. n. är i

kraft, gäller såväl beträffande jordbrukskassa som centralkassa, att vid

medlems utträde ur kassan hans insats, med iakttagande av vad därom

stadgas i lagen om ekonomiska föreningar, skall återgäldas med en femte­

del årligen under fem år, därest icke kassans styrelse finner återbetalning

lämpligen kunna äga rum tidigare (23 och 53 §§ jordbrukskasseförord-

ningen). Hänvisningen till föreningslagen innebär att återgäldandet skall

vara beroende av att kassans behållna tillgångar förslår därtill utan att

reservfonden anlitas och utan att övriga medlemmars lika rätt förnärmas.

Jag förutsätter, att kassornas stadgar efter den nya jordbrukskasselagstift-

ningens ikraftträdande kommer att upptaga bestämmelser som i varje fall

ej minskar kassornas möjlighet att kvarhålla medlems insats. Jag vill i

detta sammanhang framhålla, att vad som erlagts såsom inträdesavgift en­

ligt 29 § lagförslaget skall föras till kassas reservfond. Sådana avgifter till­

faller alltså kassan utan återbetalningsskyldighet. — Det kan måhända

vara lämpligt att kassorna, i varje fall under en övergångstid, bibehåller

stadgeföreskrifter om rätt att, om större förlust inträffar, uttaxera bidrag

av medlemmarna. Att kassorna har befogenhet att besluta om sådan ut­

taxering framgår av 6 § 5 lagen om ekonomiska föreningar.

Med anledning av att överståthållarämbetet uttalat tvekan huru­

vida riksorganisationen kommer att bli ekonomisk

förening vid en strikt tillämpning av föreningslagen har jag dels från

1 § utredningsförslaget till 28 § departementsförslaget i samband med en

omredigering av sistnämnda paragraf överfört bestämmelsen, att riksorga­

nisationen skall vara ett organ för central ledning, samordning och kon­

troll av kassorna och deras verksamhet, dels jämkat föreskriften i 1 § ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 122

är

1956

90

redningsförslaget om registrering så att därav klart skall framgå att riks­

organisationen skall registreras såsom ekonomisk förening, oavsett om tve­

kan skulle föreligga rörande dess karaktär.

Slutligen har jag i 2 § utredningsförslaget gjort den ändringen, att med­

givande för centralkassa att ha mindre än tio jordbrukskassor såsom med­

lemmar skall kunna lämnas endast av Kungl. Maj:t. Ändringen föranledes

av att möjlighet att delegera Kungl. Maj :ts beslutanderätt ej skall finnas

enligt 23 §. Då medgivande enligt 2 § framför allt torde ifrågakomma i fall,

som avses i 23 §, har jag ansett, att samma bestämmelse om beslutande­

rätten bör gälla enligt båda paragraferna.

Stadgandena i 3 § utredningsförslaget torde kunna utgå, då de motsvaras

av bestämmelser i 9 och 19 §§ departementsförslaget.

Efter att ha vidtagit de jämkningar och tillägg i utredningsförslaget, som

föranledes av vad jag här anfört och efter att dessutom ha uteslutit 1 §

andra stycket sista punkten såsom obehövlig, har jag i departementsförsla­

get upptagit 1 § utredningsförslaget med oförändrad numrering, 2 § första

stycket som 2 § samt 2 § andra stycket som 3 §, varjämte jag låtit 3 § av

utredningsförslaget utgå.

4 §.

Detta lagrum, som ej har någon direkt motsvarighet i jordbrukskasse-

förordningen, innehåller vissa föreskrifter om kasserörelsens firmabeteck­

ningar.

Utredningen. I utredningsförslaget 4 § första stycket stadgas, å ena sidan,

att ordet »jordbrukskassa» och uttrycket »centralkassa för jordbrukskre­

dit» skall ingå i respektive kreditkassors firma samt, å andra sidan, att

orden »ekonomisk» och »förening» eller förkortningen »ek. för.» icke behö­

ver ingå i firman. Det första stadgandet innebär icke någon nyhet i sak. Så

är däremot fallet med det senare. Detta stadgande är ett undantag från en

regel i 7 § lagen om ekonomiska föreningar. Undantaget motiveras i jord-

brukskasseutredningens betänkande med att kassornas egenskap av eko­

nomiska föreningar genom andra föreskrifter är så starkt betonad att »eko­

nomisk förening» eller »ek. för.» inte behöver utsättas i deras firma. Fir­

man blir, enligt utredningens mening onödigt lång och ohanterlig om regeln

i 7 § föreningslagen skall följas.

Lagrummets andra stycke innehaller i utredningsförslaget bestämmelser

om skydd för firmabeteckning. Däri förbjudes andra än jordbrukets kre­

ditkassor att använda de firmabeteckningar som tillkommer kasserörelsens

organisationer — jordbrukskreditkassa, centralkassa för jordbrukskredit

och jordbrukskassa. Förbudet sanktioneras av en straffbestämmelse i ut­

redningsförslagets 84 § 4. Det har införts efter förebild av vad som gäller

i fråga om andra liknande sammanslutningar såsom banker, sparbanker,

bostadsrättsföreningar och sambruksföreningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

91

I 5 § utredningsförslaget angives såsom en ram för kreditkassornas verk­

samhet att dessa skall äga driva penningrörelse i enlighet med bestämmel­

serna i jordbrukskasselagen.

Motsvarande stadganden i gällande lagstiftning finnes i 4 § första styc­

ket, 29 § första stycket och 57 § första stycket jordbrukskasseförordningen.

Efter ordalagen begränsar dessa bestämmelser kassornas verksamhet till

in- och utlåning. Gällande bestämmelser kan enligt vad utredningen anför

i betänkandet kritiseras bl. a. därför, att kassorna i praktiken har ansetts

oförhindrade att utöva viss verksamhet utöver in- och utlåning, t. ex. att

ingå garantiförbindelser, att deltaga i försäljningen av nyemitterade obliga­

tioner, att upplåta kassafack för förvaring av värdeföremål och att tillhanda-

gå med annan liknande service. Jordbrukskasseutredningen föreslår, att i

den nya jordbrukskasselagstiftningen skall upptagas uttryckligt stadgande

om vilka befogenheter utöver in- och utlåning av penningar som skall till­

komma kassorna såsom utövare av penningrörelse. Stadgandet återfinnes i

41 § utredningsförslaget. Detta stadgande har efter viss omredigering och

jämkningar i olika hänseenden upptagits i 90 § departementsförslaget.

Yttrandena. I fråga om 4 § utredningsförslaget har länsstyrelsen i Öster­

götlands län och Svenska jordbrukskreditkassan påpekat, att vid tillämp­

ning av 23 § lagförslaget — som innehåller stadgande om tvåledssystem

i den formen att centralkassa skall kunna arbeta utan förmedling av jord­

brukskassor — inte bara själva jordbrukskassorna utan också namnet

jordbrukskassa synes komma att försvinna, om 4 § utformas på

det av utredningen föreslagna sättet. Jordbrukskreditkassan har funnit det

önskvärt, med hänsyn till att namnet jordbrukskassa vunnit hävd och i det

allmänna medvetandet liksom sammanfattar rörelsens begrepp, att lagen

lämnade möjlighet för centralkassa att vid dylik systemförändring utbyta

sitt nuvarande firmanamn mot namn vari ordet jordbrukskassa ingår.

Överståthållarämbetet avstyrker borttagandet av orden »ekonomisk» och

»förening» eller förkortningen »ek. för.» ur kreditkassornas firma. Ämbetet

kan ej finna att en undantagsbestämmelse som medger kassorna att ute­

sluta föreningsbeteckningen ur sin firma är motiverad. Ämbetet anser det

tvärtom angeläget att kreditkassas egenskap av ekonomisk förening fram­

går av firman.

Vad angår 5 § utredningsförslaget har i flera remissyttranden frågan om

utformningen av kreditkassornas rörelse tagits upp till behandling utan att

dock någon kritik anförts, som direkt träffar denna paragraf. Remissin­

stansernas synpunkter i övrigt har omnämnts i den tidigare framställning­

en och kommer att ytterligare beröras i det avsnitt av framställningen som

handlar om kassornas rörelse.

Departementschefen. Vad beträffar påpekandena, att ordet jordbrukskassa

torde komma att försvinna som firmabeteckning vid en tillämpning av 23 §

utredningsförslaget, vill jag för min del instämma i den av ett par remiss­

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

92

instanser uttalade uppfattningen att det icke vore lyckligt om så skulle ske.

Emellertid torde det här förevarande stadgandet icke lägga något hinder i

vägen för att i centralkassas firma, utöver vad däri obligatoriskt skall ingå,

upptaga ord eller uttryck som utmärker att centralkassan fullgör eljest på

jordbrukskassa ankommande uppgifter eller på annat sätt särskilt marke­

rar dess funktion jämväl som jordbrukskassa. Möjlighet torde finnas att på

sådant sätt i viss mån komma ifrån de påtalade olägenheterna. Att genom

jämkning i lagtexten införa möjligheter till undantag från regeln att cen­

tralkassas karaktär skall utmärkas genom uttrycket »centralkassa för jord­

brukskredit» i firmabeteckningen vill jag däremot ej förorda. Ej heller an­

ser jag att centralkassa bör medgivas att utöva rörelse jämlikt 23 § lag-

lörslaget inom en upplöst jordbrukskassas område med bibehållande av

jordbrukskassans firmabeteckning. Beträffande skälen för detta stånd-

punktstagande torde jag få anmäla att de väsentligen överensstämmer med

vad som uttalats av chefen för finansdepartementet i en liknande fråga be­

träffande sparbank som efter fusion uppgått i annan sparbank. De utta­

landen jag syftar på finnes upptagna i propositionen nr 151/1955 med för­

slag till lag om sparbanker s. 275.

Jag kan ansluta mig till utredningens uppfattning att kreditkassornas

firmabeteckningar icke skall behöva utvisa att de är ekonomiska förening­

ar. Härför talar framförallt praktiska skäl. Några olägenheter torde ej be­

höva uppkomma, eftersom kassornas karaktär klart framgår av de för dem

obligatoriska firmabeteckningarna. Den av utredningen föreslagna bestäm­

melsen härom har följaktligen upptagits i departementsförslaget 4 § första

stycket, vilket helt överensstämmer med motsvarande lagrum i utrednings­

förslaget.

I enlighet med utredningens förslag bör de särskilda benämningar som

jordbrukets kreditkassor hittills använt i sin firma eller eljest vid beteck­

ning av rörelsen — inbegripet »jordbrukskreditkassa» — förbehållas jord-

brukskasserörelsen genom en särskild skyddsbestämmelse. Utredningsför­

slaget 4 § andra stycket, där en sådan skyddsbestämmelse finnes, har för­

denskull med viss jämkning av redaktionell art, överförts till departements­

förslaget. Bestämmelsen utgör ett skydd för rörelsen gentemot utomstående.

Det torde ligga i sakens natur, att jordbrukskassa ej får kallas central­

kassa. Särskilt stadgande härom har därför ej föreslagits.

\ ad angår 5 § utredningsförslaget har jag funnit den rambestämmelse

som där upptagits överflödig med hänsyn särskilt till att 30 § departe­

mentsförslaget innehåller en sammanfattande bestämmelse om de rörelse­

grenar som kassorna äger utöva. I departementsförslaget har därför 5 §

utredningsförslaget uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

5 §.

Denna paragraf, som motsvarar 6 § utredningsförslaget, innehåller en

allmän bestämmelse om offentlig tillsgn över jordbrukskasserörelsen.

93

Gällande lagstiftning.

En mot 6 § utredningsförslaget svarande bestäm­

melse finnes

i

68 § första stycket jordbrukskasseförordningen, där den in­

leder det avsnitt av förordningen som handlar om tillsyn. Enligt nämnda bestämmelse skall jordbrukskreditkassan, centralkassorna och jordbruks­ kassorna stå under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Utredningen. I betänkandet föreslås, att jordbrukets kreditkassor skall stå under tillsyn av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Vilken myn­ dighet som skall vara tillsynsmyndighet omtalas i 82 § utredningsförslaget (81 § departementsförslaget), dit 6 § hänvisar. Enligt 82 §, vilken ingår i det särskilda avsnitt av den föreslagna jordbrukskasselagstiftningen som handlar om tillsynen, skall bank- och fondinspektionen vara tillsynsmyn­ dighet.

I utredningens betänkande framhålles, att bank- och fondinspektionen för bankernas del skall vara, förutom tillsynsmyndighet, också registrerings- myndighet. Vissa av de skäl som anförts för att inspektionen skall bli re- gistreringsmyndighet för bankerna kan åberopas såsom stöd för att göra ämbetsverket till registreringsmyndighet också för jordbrukets kreditkassor. Utredningen har emellertid ansett övervägande skäl tala mot en dylik änd­ ring. Härvid har bl. a. beaktats, att kassorna, som jämlikt föreningslagen registreras hos länsstyrelserna, har starkare lokal anknytning än bankerna och vidare att deras egenskap av ekonomiska föreningar skulle framträda mindre klart om de registrerades i annan ordning än andra föreningar. Där­ till kommer, att kassorna är så många till antalet — 11 centralkassor och omkring 600 jordbrukskassor — att registreringsuppgifterna skulle bli gan­ ska betungande för bank- och fondinspektionen. Någon egentlig olägenhet av den nuvarande ordningen har enligt vad utredningen uppgiver icke för­ sports och torde enligt utredningens mening knappast behöva befaras.

Yttrandena. Vissa erinringar har vid remissbehandlingen riktats mot ut­ redningsförslaget 6 §. Sålunda anför bank- och fondinspektionen, att det är en svaghet, att tillsynsmyndigheten icke har några som helst befogen­ heter att utöva kontroll över riksorganisationen. Denna står över huvud taget icke under tillsyn, och dess protokoll, räkenskaper och andra handlingar är helt fredade från offentlig insyn. Detta förhållande är så mycket mera anmärkningsvärt som riksorganisationen avses få långtgående befogenheter inte bara i fråga om den centrala jordbrukskasserevisionen utan också beträffande inriktningen av kreditkassornas verksamhet, deras kreditgivning i detta sammanhang icke att förglömma.

Länsstyrelsen i Östergötlands län och länsstyrelsen i Örebro län anser i motsats till jordbrukskasseutredningen, att registreringen av jord­ brukets kreditkassor, liksom frågan om auktorisation av kassorna, bör överflyttas till till syns myndig heten. Länsstyrelsen i Ös­ tergötlands län anför, efter att ha andragit skäl för att auktorisationen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

kassorna skall ankomma på tillsynsmyndigheten, följande synpunkter på

frågan om att tillägga tillsynsmyndigheten registreringsuppgifterna.

Förutsätter man att auktorisationsfrågorna skall handläggas av tillsyns­

myndigheten bör denna myndighet jämväl bli registreringsmyndighet. Vis­

serligen är godkännandet och registreringen formellt två skilda förvaltnings-

akter men, som utredningen mycket riktigt framhållit, synes det mest ra­

tionellt om dessa ärenden handlägges av en och samma myndighet. Såsom

skäl mot en överflyttning av registreringsärendena till tillsynsmyndigheten

har utredningen bl. a. åberopat att kassornas egenskap av ekonomiska för­

eningar skulle framträda mindre klart om de registrerades i annan ord­

ning än andra ekonomiska föreningar. I anledning härav vill länsstyrel­

sen erinra om att sambruksföreningarna icke registreras hos länsstyrelsen

utan hos lantbruksstyrelsen. Vidare har i propositionen till den nya bank­

lagen bank- och fondinspektionen föreslagits till registreringsmyndighet i

stället för patent- och registreringsverket. Någon erinran mot denna över­

flyttning har, såvitt länsstyrelsen känner till, icke framförts. Sedan kassorna

väl ändrat sina stadgar i överensstämmelse med den nya lagen, lärer icke

heller arbetet med registreringsärendena bliva alltför betungande. I mot­

sats till utredningen är länsstyrelsen av den uppfattningen att övervägande

skäl talar för att registreringsärendena överflyttas till tillsynsmyndigheten.

Länsstyrelsen föreslår alltså, att bank- och fondinspektionen skall stadfästa

stadgarna och godkänna kassorna ävensom registrera desamma. Genom den

föreslagna ordningen elimineras allt dubbelarbete. Vidare blir alla hand­

lingar beträffande kassorna samlade hos den myndighet, som handhar till­

synen. Värdet härav bör icke underskattas.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört liknande synpunkter, därvid läns­

styrelsen särskilt betonat, att de uppgifter, som enligt utredningsförslaget

skall ankomma på länsstyrelse vid kreditkassas auktorisation och registre­

ring, i realiteten är så obetydliga, att de icke kan motivera en fortsatt hand­

läggning av dessa kasseärenden i länsstyrelserna. Länsstyrelsen har också

andragit den starka centraliseringen inom jordbrukskasserörelsen såsom ett

skäl för en centraliserad registrering hos tillsynsmyndigheten.

Departementschefen. Med hänsyn till att jordbrukskasserörelsens riksorga­

nisation enligt lagförslaget skall ingå i jordbrukskasserörelsen såsom dess

toppled och i denna egenskap skall ha synnerligen viktiga uppgifter såsom

ledande, samordnande och kontrollerande organ, vill jag ansluta mig till

bank- och fondinspektionens mening att den offentliga tillsynen skall avse

även riksorganisationen. Lagtexten har jämkats i enlighet härmed och pa­

ragrafen har därefter upptagits i departementsförslaget såsom 5 §.

Vad beträffar frågan om att på tillsynsmyndigheten lägga jämväl aukto-

risationen och registreringen av kreditkassorna anser jag, att de skäl föl­

en sådan åtgärd som andragits av de två remissinstanser vilka berört detta

problem onekligen har visst fog för sig. Samtidigt har emellertid ett av de

skäl, som utredningen anfört till stöd för att länsstyrelserna bör bibehållas

som registreringsmyndighet, nämligen intresset av lokal anknytning, fått

ökad tyngd genom att sparbankerna enligt den numera utfärdade lagen den

It juni 1955 om sparbanker bibehållits vid sin anknytning till länsstyrelser­

95

na. Jag har, särskilt med hänsyn därtill, stannat för uppfattningen att läns­

styrelserna, i allt fall tills vidare, bör bibehållas såsom registreringsmyn-

dighet för jordbrukets kreditkassor. Frågan om överförande till tillsyns­

myndigheten av registreringsuppgifterna torde komma att ingå i det fråge-

komplex som skall prövas av den utredning rörande tillsyn över kreditin­

stituten, varom chefen för finansdepartementet i propositionen med förslag

till lag om sparbanker förklarat sig vilja föranstalta (prop. 151/1955 s.

184).

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Närmare bestämmelser om organisationen

I departementsförslaget har, i samband med att utredningens lagförslag

till sitt innehåll och sin disposition i vissa avseenden ändrats, »Närmare

bestämmelser om organisationen» upptagits såsom en samlingsrubrik över

de tre avsnitten om »Jordbrukskassorna», »Centralkassorna» och »Riks­

organisationen.»

Jordbrukskassorna

I departementsförslaget omfattar avsnittet om jordbrukskassorna 6—16 §§

medan utredningsförslaget under detta avsnitt upptager 7—16 §§.

I jordbrukskasseförordningen ingår motsvarande bestämmelser i 49'—

67 §§. Där behandlas jordbrukskassorna efter bestämmelserna om Svenska

jordbrukskreditkassan och om centralkassorna. Utredningsförslagets avsnitt

om jordbrukskassorna skiljer sig redan till sin disposition och avfattning

i flera avseenden från jordbrukskasseförordningens. Åtskilliga av jord-

brukskasseförordningens bestämmelser har slopats helt, bland dem de som

rör personlig ansvarighet, eftersom denna ansvarighet skall försvinna så­

vitt gäller jordbrukskassornas medlemmar, men också de bestämmelser som

avser medlemmarnas insatsskyldighet och jordbrukskassas rätt att företaga

särskilda uttaxeringar. Båda dessa frågor är, enligt vad utredningen uttalar, av

stadgekaraktär och bör regleras genom föreskrifter i kassornas stadgar, icke

genom lagstiftning. Jordbrukskasseförordningens stadganden om reservfond

och vinstutdelning, detaljbestämmelser om kreditgivningen och annat som

angår rörelsen samt bestämmelserna om revision och om likvidation har

utmönstrats ur förevarande avsnitt och infogats bland de för jordbruks­

kassorna och centralkassorna gemensamma bestämmelserna i dessa äm­

nen. Ett nytt stadgande om jordbrukskassas ansvarighet för centralkassas

förbindelser har upptagits såsom 11 § i departementsförslaget.

6

§•

Lagrummet, som med blott en formell jämkning överförts från utred­

ningsförslaget till departementsförslaget, anger jordbrukskassas ändamål.

Detta har uttryckts så att jordbrukskassa skall ha till huvudsaklig uppgift

att främja medlemmarnas intressen genom att bereda kredit åt medlem­

marna. Bestämmelsen är ny.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Utredningen anför, att paragrafens formulering är avsedd att ge vid han­

den att jordbrukskassa fyller de anspråk på ekonomisk förening som ställts

i 1 § lagen om ekonomiska föreningar. Den anknyter därjämte till den be­

skrivning som i 18 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rät­

ten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag upptagits

på sådana ekonomiska föreningar, som är undantagna från tillämpning av

lagen. Utredningen framhåller, att ändamålsbestämningen ej avses vara

uttömmande utan att det tvärtom förutsättes, att den skall kunna komplet­

teras genom utförligare stadgebestämmelser.

Remissinstanserna har ej haft något att erinra mot denna paragraf.

7, 8 och 9 §§.

I dessa paragrafer, som svarar mot 8—10 §§ utredningsförslaget, ges vissa

bestämmelser som rör jordbrukskassas auktorisation och villkoren för att

jordbrukskassa skall erhålla formell behörighet att utöva kasseverksam­

het.

Gällande lagstiftning. Enligt de nu tillämpade föreskrifterna i 49 § jord-

brukskasseförordningen skall en nybildad jordbrukskassa ha erhållit läns­

styrelsens godkännande, innan den får börja sin verksamhet. Ansökan om

godkännande kan göras antingen i samband med ansökningen om registrering

eller därefter. Registreringen — som sker enligt de allmänna reglerna för

ekonomiska föreningar — och godkännandet är i båda fallen formellt skil­

da förvaltningsakter. Länsstyrelsen skall i ärende om godkännande inhämta

yttrande från bank- och fondinspektionen samt vederbörande centralkassa.

Sedan jordbrukskassan fått länsstyrelsens godkännande är den skyldig att

göra vad på den ankommer för att vinna inträde i centralkassan. Har jord­

brukskassan ej inom sex månader efter godkännandet vunnit anslutning till

centralkassan, skall godkännandet vara förfallet. Enligt 50 § andra stycket

jordbrukskasseförordningen skall i de flesta fall ändringar i redan verk­

samma jordbrukskassors stadgar godkännas av länsstyrelsen för att bli

gällande.

Vad beträffar den prövning, som länsstyrelsen f. n. verkställer i ärende

om godkännande, uttalar utredningen, att den närmast torde syfta till att

undersöka om det finnes behov av och utrymme för en nybildad jordbruks­

kassa med den placering och det verksamhetsområde som planeras. Någon

undersökning därutöver av jordbrukskassans tilltänkta organisation och

verksamhet torde däremot ej ske i samband med godkännandet.

Utredningen. I utredningens lagförslag har ordningen för jordbrukskassas

auktorisation ändrats något. Uppdelningen i två förvaltningsakter kvarstår

formellt, men utredningen utgår från att gemensam ansökan och samtidig

behandling blir så gott som undantagslös regel.

Enligt 8 § första och andra styckena i utredningsförslaget skall nybildad

jordbrukskassa söka stadfästelse på sina stadgar hos länsstyrelsen. Ter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

97

men stadfästelse är en nyhet, som föreslås införd efter mönster av bank­

lagstiftningen och sparbankslagstiftningen. Länsstyrelsen skall, sedan den

i ärendet hört tillsynsmyndigheten, jordbrukskasserörelsens riksorganisa­

tion och vederbörande centralkassa pröva såväl att stadgarna stämmer med

lag och författning som att stadgarna innehåller föreskrifter som gör jord­

brukskassan ägnad att fullgöra sina uppgifter. Den granskning ur saklig

synpunkt, som sålunda påbjudes, skall bl. a. gälla sådant som att medlem­

marnas avgiftsskyldighet reglerats på ett sätt som kan godtagas ur allmän­

na synpunkter. Sakgranskningen som är en nyhet, betingad av att regle­

ringen av kassornas angelägenheter i åtskilliga viktiga hänseenden icke

längre skall ske genom författning utan ankomma på kassorna själva, torde

i allmänhet ej komma att vålla länsstyrelserna större besvär. Normalstad­

gar för jordbrukskassor torde komma att iordningställas och de frågor som

sakgranskningen främst skall avse torde genomgående vara lösta antingen

i enlighet med mall i normalstadgarna eller enligt allmänna anvisningar i

annan form från riksorganisationen. Genom remissen till tillsynsmyndig­

heten får länsstyrelsen tillgång till fackmyndighetens bedömning. I fråga om

remissförfarandet tillägger utredningen, att frågan om nybildning av jord­

brukskassa regelmässigt torde komma att behandlas inom jordbrukskasse-

rörelsen innan stadfästelse av nybildad kassas stadgar begäres. Detta torde

komma att medföra att yttrande från jordbrukskasserörelsens riksorganisa­

tion och centralkassa kan beräknas medfölja, när ansökan om stadfästelse

och registrering ingives. Är så fallet behöver givetvis remiss till riksorgani­

sationen och centralkassa ej ske.

Länsstyrelsens prövning förutsättes enligt utredningsförslaget, om den

innebär bifall, mynna i dels beslut om stadfästelse av den nybildade jord­

brukskassans stadgar samt om godkännande av kassan, dels beslut om re­

gistrering av kassan i vanlig ordning. 8 § tredje stycket stadgar, att stad­

fästelse skall sökas också på beslut om ändring i jordbrukskassas stadgar.

Stadfästelse erfordras för alla slags stadgeändringar. Utredningsförslaget

innebär på denna punkt en utvidgning av jordbrukskasseförordningen. Det

lär kunna förutsättas, att länsstyrelsen i regel använder samma remissför­

farande vid prövning av stadgeändring som vid prövning av nybildad kas­

sas stadgar. Emellertid har utredningen ej velat göra remissförfarandet

obligatoriskt vid stadgeändring. Vissa stadgeändringar torde nämligen kun­

na vara av sådan art att remiss ter sig uppenbart överflödig.

9 § stadgar, att godkännande och stadfästelse är förutsättning för att

registrering skall få ske. Förutsättningen gäller såväl i fråga om registre­

ring av jordbrukskassa såsom ekonomisk förening som i fråga om registre­

ring av ändring i jordbrukskassas stadgar.

10 § utredningsförslaget fastslår att nybildad jordbrukskassa, sedan den

blivit godkänd och registrerad och därmed vunnit rättskapacitet, d. v. s.

förmåga att förvärva rättigheter och skyldigheter m. in., dessutom måste bli

medlem i vederbörande centralkassa för att få driva verksamhet. Lagrummet

har samband med 3 § lagförslaget, där det sägs att jordbrukskassa skall vara

7

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 122

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

medlem i centralkassa. Skulle jordbrukskassa börja driva verksamhet, innan den blivit medlem i centralkassa, blir påföljden att de som beslutat därom enligt 90 § lagförslaget blir personligen ansvariga för de förbindelser som uppkommer till följd av åtgärder, som de varit med om att besluta. Vidare kan de straffas jämlikt 84 § 3.

Till vad utredningen i sin motivering till förevarande stadganden anfört torde få fogas det förtydligandet att behörig länsstyrelse enligt dessa stad­ ganden lärer vara länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt säte, d. v. s. den länsstyrelse som är registreringsmyndighet enligt 4 § lagen om ekonomiska föreningar.

Yttrandena.

Förevarande bestämmelser har föranlett erinringar allenast

från länsstyrelsen i Östergötlands län och länsstyrelsen i Örebro län. Båda länsstyrelserna anser, såsom redan anmälts vid behandlingen av 5 §, att såväl auktorisationen som registreringen av jordbrukets kredit­ kassor bör skötas av tillsynsmyndigheten i stället för av länsstyrelse. Länsstyrelsen i Östergötlands län motiverar sin åsikt på föl­ jande sätt.

Länsstyrelsen, som av naturliga skäl icke kan besitta den speciella sak­ kunskap som erfordras för sakgranskningen, skall enligt förslaget i detta avseende införskaffa yttrande från fackmyndighet, det vill säga tillsyns­ myndigheten. Då enligt utredningen jordbrukskassa icke längre i stadgarna behöver angiva sitt verksamhetsområde, utan detta skall fastställas av riks­ organisationen, som även har att besluta i frågor om filialbildning, synes det icke erfordras någon särskild person- och lokalkännedom hos den myn­ dighet, som skall stadfästa stadgarna. Med hänsyn till att riksorganisationen skall höras i auktorisationsärenden och även torde komma att iordning­ ställa normalstadgar för jordbrukskassa in. in., synes det lämpligt med ett visst samarbete mellan stadfästelsemyndigheten och riksorganisationen, vil­ ket lättare kan etableras om båda befinner sig på samma plats. Inte heller torde denna ordning komma att bli mera arbetsbetungande för tillsynsmyn­ digheten än den föreslagna med att avgiva yttrande. Något yttrande från länsstyrelsen torde icke behöva införskaffas. Vidare skulle man härigenom uppnå att samma myndighet även kunde handlägga frågan om centralkassas auktorisation. Enär tillsynsmyndigheten är en central myndighet, torde hin­ der häremot icke föreligga.

Departementschefen. Av skäl som jag tidigare anfört i mitt yttrande över

5 § (utredningsförslaget 6 §) anser jag mig icke böra förorda att auktorisa­ tionen av jordbrukets kreditkassor överföres till bank- och fondinspeklio- nen. Då i övrigt inga erinringar framförts mot utredningsförslagets regler i 8—10 §§ om jordrukskassornas auktorisation och om villkoren för att de skall få formell behörighet att utöva verksamhet och då jag själv funnit bestämmelserna lämpliga, har jag upptagit dem i departementsförslaget så­ som 7, 8 och 9 §§ efter allenast vissa jämkningar av i huvudsak formell natur. Jag vill tillägga, att jag uppmärksammat att de här behandlade föreskrifterna i 8 § om stadfästelse och godkännande av jordbrukskassa skiljer sig från motsvarande föreskrifter i 18 § lagförslaget om stadfästelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

99

och godkännande av centralkassa bl. a. på det sättet, att Kungl. Maj :t i frå­

ga om centralkassa, men ej länsstyrelsen i fråga om jordbrukskassa, skall

pröva om den tillämnade rörelsen finnes nyttig för det allmänna. Med hän­

syn till att jordbrukskassorna i första hand betjänar medlemmarna i jord-

brukskasserörelsen och att inrättandet av jordbrukskassor därför kan be­

traktas huvudsakligen såsom en för jordbrukskasserörelsen intern, organi­

satorisk angelägenhet, har jag funnit att denna åtskillnad har fog för sig.

10

§.

Lagrummet, som svarar mot 11 § utredningsförslaget, upptager bestäm­

melser om jordbrukskassas verksamhetsområde.

Gällande lagstiftning. Denna paragraf ersätter 50 § första stycket och 51 §

jordbrukskasseförordningen. 50 § första stycket innehåller allmänna före­

skrifter av formell innebörd. Där sägs nämligen, att jordbrukskassas verk­

samhetsområde skall angivas i stadgarna. 51 § är av saklig innebörd och

stadgar, att jordbrukskassas verksamhetsområde skall vara sammanhäng­

ande och skilt från andra jordbrukskassors samt ej större än att medlem­

marnas personliga och ekonomiska förhållanden kan överblickas och följas

av kassans ledning.

Utredningen. Utredningsförslaget innebär, att i jordbrukskasselagstifl-

ningen skall stadgas, att jordbrukskassas verksamhetsområde skall fast­

ställas av jordbrukskasserörelsens riksorganisation och att det skall vara

skilt från andra jordbrukskassors. Utredningen framhåller, att de föreslagna

reglerna innebär vissa såväl sakliga som formella nyheter.

Den nya föreskriften att jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall

bestämma verksamhetsområdet för jordbrukskassa motiveras med att det

synes vara en naturlig uppgift för det organ inom kasserörelsen, som skall

svara för central ledning och samordning av kassornas verksamhet, att ut­

mäta med hänsyn till förhållandena lämpliga verksamhetsområden för kas­

sorna och att vid förefallande behov jämka på gränserna för områdena.

Beträffande föreskriften att verksamhetsområdet skall vara skilt från

andra jordbrukskassors anför utredningen, att denna bestämmelse har bi­

behållits från gällande lagstiftning därför att det får betraktas såsom ett

allmänt intresse att såsom eu organisatorisk grundprincip fastslås, att jord­

brukets kreditkassor skall ha verksamhetsområden som är avgränsade så

alt de inte griper i varandra. Den nu gällande bestämmelsen att området

skall vara sammanhängande har utredningen slopat, bl. a. därför att inne­

börden av uttrycket ej är alldeles klar. F. ö. kan det enligt utredningens

mening ibland vara ändamålsenligt att ett kasseområde omfattar eu eller

flera enklaver utanför det sammanhängande området, t. ex. om kasseom­

rådet sammanfaller med kommuns område och till kommunen hör enklaver.

Om den i jordbrukskasseförordningen men ej i utredningens lagförslag

upptagna regeln att jordbrukskassas område ej skall vara större än all

100

Kungl. Mcij:ts proposition nr 122 år 1956

kassans ledning skall kunna följa och överblicka medlemmarnas personliga och ekonomiska förhållanden, säger jordbrukskasseutredningen, att den tvi- velsutan också uttrycker en viktig grundsats. Den torde härröra från den tyske upphovsmannen till jordbrukskassornas idé, F. W. Raiffeisen. Den torde alltjämt i princip gälla inom de flesta länders jordbrukskassor, ehuru med större eller mindre, av utvecklingen betingade modifikationer.

Enligt utredningens mening torde det emellertid knappast finnas anled­ ning att i lag fixera denna grundsats för de svenska kassornas del, eftersom den ej kan anses vara av den art, att det ur allmänna synpunkter är nöd­ vändigt att den upprätthålles. Den torde från början ha varit baserad på förutsättningen att jordbrukskassorna skall vara små enheter, vilkas verk­ samhet drivs med hjälp av oavlönade eller så gott som oavlönade förtroende­ män. Denna organisationsform passar emellertid inte, där kasserörelsen, så­ som numera skett inom stora delar av landet, drivs i mera intensiva och bankmässiga former. Där har man övergått till att arbeta med större enheter och till att hålla avlönade tjänstemän. Kasseledningens personliga kännedom om de låntagande medlemmarnas kreditvärdighet kan inom sådana jord­ brukskassor behöva i viss utsträckning kompletteras med upplysningar som inhämtats på sätt som är gängse inom kreditväsendet i allmänhet. Bildandet av större enheter har, säger utredningen vidare, å andra sidan uppenbara fördelar ur olika synpunkter, bl. a. därför att de större enheterna inom vissa gränser ofta ger möjlighet att driva kasseverksamheten mera effektivt och rationellt än de mindre. Utan tvekan har koncentrationen av kasseverk­ samheten till större enheter medverkat till kasserörelsens starka utveckling under senare år. På många håll i landet saknas emellertid tills vidare för­ utsättningar för att bilda större, mera bankmässiga jordbrukskassor. Där har mindre jordbrukskassor viktiga funktioner att fylla. Kasserörelsen synes enligt utredningens uppfattning vara bäst betjänt av att inom rimliga gränser kunna arbeta med både mindre och större jordbrukskassor, allt efter de lo­ kala förhållandena. Någon befogad erinran mot att tillerkänna kasserörelsen denna frihet synes ej kunna resas från det allmännas sida. Kasserörelsen själv torde iför sin medlemsvärvnings skull och av andra skäl ha ett på­ tagligt intresse att vidmakthålla kravet på lokal förankring för jordbruks­ kassorna.

En ur praktisk synpunkt ej oviktig nyhet i utredningsförslaget är att jordbrukskassas verksamhetsområde ej vidare skall behöva angivas i stad­ garna. Med gällande lagstiftning har varje justering av kassas verksamhets­ område fört med sig att stadgeändring måst göras och att godkännande och registrering av stadgeändringen måst sökas. Denna ordning har medfört ej obetydliga besvär och dessutom kostnader och andra praktiska olägenheter. Om utredningsförslaget genomföres behöver jordbrukskassas stadgar ej innehålla annat beträffande jordbrukskassans lokalisering än en uppgift enligt 6 § 3. lagen om ekonomiska föreningar om den ort inom riket där kassans styrelse skall ha sitt säte.

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

101

Yttrandena. Länsstyrelsen i Kristianstads län förklarar sig ej ha något att

erinra mot utredningens förslag att jordbrukskasserörelsens riksorganisa­

tion skall bestämma jordbrukskassas område. Sparbanksinspektionen är

av samma uppfattning. Inspektionen anser att bestämmandet av verksam­

hetsområde för jordbruksassa är en sådan rörelsens inre angelägenhet, som

bör kunna ankomma på riksorganisationen, sedan i lagen utsagts, att olika

jordbrukskassors områden ej skall ingripa i varandra.

Länsstyrelsen i Örebro län är däremot av den meningen att verksamhets­

området har så stor betydelse, att bestämmelser därom bör upptagas i jord­

brukskassas stadgar och således också i föreningsregistret. Avsikten med

registret torde nämligen vara, att man därur skall kunna få uppgifter i alla

väsentliga frågor angående de företag som intagits däri. Länsstyrelsen anför

därjämte att jordbrukskassorna själva bör tillförsäkras visst medinflytande

vid avgörandet av frågan om vilket verksamhetsområde de skall ha.

Svenska jordbrukskreditkassan menar, att lagen helst icke borde upptaga

något stadgande alls om jordbrukskassas verksamhetsområde. Enär sär­

skilda fall kan tänkas uppstå, då det vore önskvärt att kassas verksamhets­

område icke strängt avgränsades i geografiskt hänseende, vill nämligen

jordbrukskreditkassan ifrågasätta, om icke bestämmelserna om verksam­

hetsområde kunde utgå och frihet lämnas åt kasseorganisationen själv att

reglera hithörande förhållanden.

Departementschefen. Vad utredningen föreslagit rörande jordbrukskassas

verksamhetsområde har lämnats utan erinran eller tillstyrkts av alla re­

missinstanser utom två. För egen del finner jag förslaget ändamålsenligt

och praktiskt.

Jag kan således inte dela länsstyrelsens i Örebro län uppfattning, att vad

som gäller om en jordbrukskassas verksamhetsområde är av den art att

det måste upptagas i stadgar och införas i föreningsregistret. Jag betraktar

frågan om verksamhetsområdet som en i huvudsak intern angelägenhet för

kasserörelsen. Jordbrukskassa har till huvudsaklig uppgift att betjäna sina

medlemmar genom att lämna kredit åt dem och det gäller huvudsakligen

att avpassa verksamhetsområdet så att medlemmarna kan betjänas så bra

som möjligt och med så liten kostnad som möjligt för rörelsen. Medlem­

marna rekryteras bland dem som äger fastighet eller bor inom verksamhets­

området. För den som är eller tänker bli medlem i kassa torde det te sig

naturligt att vid behov inhämta uppgift om kassans verksamhetsområde hos

kassan själv eller möjligen hos centralkassan. Givetvis bör sådan uppgift

tinnas tillgänglig på båda ställena. För allmänheten utanför kassemedlem­

marnas eller tilltänkta kassemedlemmars krets lärer icke erfordras att för­

eningsregistret upptager uppgifter om kassas verksamhetsområde utöver

dem som i registret torde kunna utläsas bl. a. av firmabeteckningen och av

uppgiften om sätet för styrelsen. — För länsstyrelsens prövning av fråga om

sladfästelse av jordbrukskassas stadgar eller godkännande av kassan er­

fordras uppgift om kassans verksamhetsområde. Sådan uppgift kan emel­

lertid tillhandahållas i ärendet utan all uppgiften ingår i stadgarna.

102

Kangl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Med anledning av vad länsstyrelsen i Örebro län vidare anfört vill jag därjämte framhålla, att jordbrukskassa givetvis ej bör sakna medinflytän­ de vid bestämmandet av sitt verksamhetsområde. Emellertid bör avgörandet tydligen tillkomma riksorganisationen, eftersom avgränsandet av kassas verksamhetsområde berör flera kassor och dessa kan ha olika meningar om den lämpligaste gränsdragningen.

Jag vill slutligen, med anledning av vad jordbrukskreditkassan yttrat, ut­ tala såsom min mening att det synes vara av betydelse både ur allmänna synpunkter och för kasserörelsen att kasselagstiftningen innehåller stadgan­ de, varav framgår att jordbrukskassorna skall ha klara gränser så att verk­ samhetsområdena icke griper i varandra.

Jag har, efter dessa överväganden, i 10 § departementsförslaget upptagit

11 § utredningsförslaget i oförändrat skick.

11

§•

Denna paragraf innehåller en bestämmelse, att jordbrukskassa är ansva­ rig för centralkassans förbindelser jämte en hänvisning till 21 §. Bestäm­ melsen saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Gällande lagstiftning. Enligt 24 § jordbrukskasseförordningen äger cen­ tralkassa för att täcka förlust, som icke kan utgå av reservfonden, anskaffa medel genom utdebitering på medlemmarna — jordbrukskassor och jord­ bruksorganisationer — i förhållande till deras låneskuld. Maximalt får ut- debiteras ett belopp motsvarande en procent av medlems låneskuld. Jämlikt

25 § jordbrukskasseförordningen är, om centralkassa försättes i likvidation och tillgångarna ej täcker skulderna, medlemmarna ansvariga för central­ kassans förbindelser i förhållande till sin låneskuld. Ansvarigheten är be­ gränsad till ett belopp som motsvarar högst tio procent av låneskulden.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av jordbrukskasseutredningens betän­ kande berördes spörsmålet om jordbrukskassas ansvarighet för centralkassans förbindelser av bank- och fondsinspektio­ nen samt sparbanksinspektionen. De två inspektionsmyndigheterna fram­ höll, att bl. a. vid beräkningen av centralkassas inlåningsrätt hänsyn enligt utredningsförslaget skall tagas till vad som finnes av eget kapital inte bara hos centralkassan utan också hos jordbrukskassorna. Enligt myndigheter­ nas mening saknar emellertid utredningsförslaget de tekniska förutsättning­ arna för en dylik enhetsberäkning. Bank- och fondinspektionen uttalar här­ om.

Utredningen torde ha åsyftat att varje centralkassa och de till dem anslut­ na jordbrukskassorna såtillvida skall utgöra en ekonomisk enhet att oför­ måga hos någon kreditkassa att fullgöra sina förbindelser skall medföra rätt för borgenärerna att för täckande av bristen hålla sig till de övriga kassor- na; eljest skulle t. ex. stadgandet i 73 § andra stycket utredningsförslaget

(»kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital ej uppgår till

etc.») sakna förnuftig mening. Ett stadgande rörande solidariskt ansvar

Kungl. Mcij:ts proposition nr 122 år 1956

103

finnes f. n. i 25 § jordbrukskasseförordningen men någon motsvarighet

härtill återfinnes icke i utredningsförslaget. Detta är en brist som måste

repareras.

Sparbanksinspektionen utvecklar ytterligare dessa synpunkter.

Utredningen utgår från att centralkassa med anslutna jordbrukskassor i

placeringshänseende och vid beräkning av de belopp, som skall ingå i eget

kapital, skall betraktas som en enhet. Förutsättningen härför är, ur borge­

närernas synpunkt — och härvid går tanken i första hand till insättarna i

centralkassa — att de anslutna jordbrukskassorna skall vara skyldiga att

så långt tillgångarna räcker svara för centralkassans förbindelser. I och

med att jordbrukskassornas betalningsansvar på grund av medlemskapet i

centralkassan enligt förslaget upphör och då ej heller i detta medtagits den

utdebiteringsrätt, som den senare enligt 24 § jordbrukskasseförordningen

har hos de förra — vilken i och för sig är otillräcklig för ifrågavarande ända­

mål -—- saknas således varje grund för den enhetsberäkning, som tillämpas

av utredningen. Härav torde även följa att centralkassa icke må räkna med

sina fordringar på jordbrukskassorna såsom prioriterade i fondtäcknings-

hänseende allenast därför att de senare innehar däremot svarande priori­

terade lånesäkerheter eller tillgångar utan endast om den förra har säkerhe­

terna och tillgångarna i sin hand som pant. Inspektionen vill fästa upp­

märksamheten på att jordbrukskassa även kan ha andra förbindelser än

till centralkassan.

Departementschefen.

En jordbrukskassa är hänvisad till att arbeta gemen­

samt med centralkassan likaväl som centralkassan för sin verksamhet är

beroende av de anslutna jordbrukskassornas medverkan. Den nödvändiga

samverkan och det inbördes beroendet centralkassa och jordbrukskassor

emellan gör det naturligt att i viss utsträckning räkna med dem som en

ekonomisk enhet. Det är sålunda tvivelsutan rimligt och naturligt att cen­

tralkassa får räkna sig till godo anslutna jordbrukskassors eget kapital vid

bestämmandet av sin inlåningsrätt. Därav följer emellertid också, såsom ett

par remissinstanser uttalat, att centralkassa och anslutna jordbrukskassor

måste uppträda såsom en enhet gentemot centralkassans insättare och öv­

riga borgenärer också på det sättet att jordbrukskassorna med sina till­

gångar deltager i ansvaret för centralkassans förbindelser. Denna ansvarighet

synes böra fastslås i lag. Jag har därför i departementsförslaget låtit upp­

taga förevarande allmänna bestämmelse att jordbrukskassa skall vara an­

svarig för centralkassas förbindelser. Regler om utkrävandet av ansvarig­

heten och fördelningen därav mellan jordbrukskassorna inbördes meddelas

i 21 § departementsförslaget.

12

§.

Detta lagrum innehåller regler om medlemskap i jordbrukskassa. Regler­

na avviker i åtskilliga hänseenden från de nu gällande, vilka återfinnes i

52 § jordbrukskasseförordningen.

Gällande lagstiftning. 52 § jordbrukskasseförordningen reglerar uttöm­

mande frågan om vilka som kan bli medlemmar i jordbrukskassa. Enligt be­

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

stämmelserna i lagrummet fordras för medlemskap att inträdessökande

skall vara 1) i Sverige bosatt svensk medborgare eller 2) svenskt aktiebolag

med ändamål att idka jordbruk eller 3) svensk sambruksförening eller 4)

svensk ekonomisk förening eller svenskt handelsbolag med ändamål att

driva andelsladugård. Utom i fråga om ledamöter och suppleanter i jord­

brukskassans styrelse samt verkställande direktören i centralkassan, vilka

äger bli medlemmar endast på grund av sin ställning, fordras därutöver att

inträdessökande inom kassans verksamhetsområde skall äga eller bruka

jordbruksfastighet eller driva andelsladugård. Innehav av fastighet eller dri­

vande av andelsladugård är, enligt 58 § första stycket jordbrukskasseförord-

ningen, villkor för att få lån i jordbrukskassa. Lånerätten är jämlikt 59 §,

utom i vissa undantagsfall, maximerad i förhållande till fastighetens värde.

Med jordbruksfastighet jämställes i 52 § jordbrukskasseförordningen »så­

dan fastighet, vars ägare eller brukare bedriver trädgårdsskötsel, hönssköt­

sel, fiske eller annan därmed jämförlig verksamhet som självständig näring,

så ock sådan som annan fastighet taxerad mindre fastighet, vilken äges eller

brukas av hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sys­

selsättning av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet».

Beträffande rätten till medlemskap i jordbrukskassa gäller enligt jord­

brukskasseförordningen ytterligare att medlemskap icke får erhållas i mer

än en jordbrukskassa för en och samma brukningsdel.

Utredningen. Bestämmelserna om medlemskap i 12 § utredningens lag­

förslag är av annan natur än motsvarande bestämmelser i jordbrukskasse­

förordningen. De är avsedda att angiva vissa normer som skall upprätthål­

las vid medlemsantagningen. Detaljregleringen överlämnas åt kasserörelsen

själv. Överinseendet över medlemsantagningen och utfärdandet av erforder­

liga detalj föreskrifter förutsättes riksorganisationen komma att handhava.

12 § innehåller i första stycket en uppräkning av vissa grupper, som

skall bilda jordbrukskassans ordinarie rekryteringsbas. Dit hör till en bör­

jan två kategorier, vilka båda karakteriseras av att de som ingår däri inne­

har fastighet. Det gäller för det första dem som äger eller brukar jordbruks­

fastighet inom kassans verksamhetsområde. Dessa kan enbart på grund av

fastighetsinnehavet bli medlemmar. För det andra gäller det dem som äger

eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan fastighet än

jordbruksfastighet. I deras fall krävs emellertid såsom kvalifikationsgrund

för medlemskap, förutom fastighetsinnehavet, att de idkar jordbruk, därtill

hörande binäring eller fiske eller ock att de med arbete eller tjänster biträ­

der utövare av sådan näring i dennes verksamhet. Till jordbruk hänför utred­

ningen enligt vad som uttalas i betänkandet också skogsbruk. Såsom binä­

ring till jordbruket bör trädgårdsskötsel, hönsskötsel, biodling o. s. v. vara

att räkna.

Vidare skall enligt förevarande lagrum jordbruksorganisationer kunna bli

medlemmar. Med jordbruksorganisation förstås enligt jordbrukskasseutred-

ningens lagförslag bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till

105

huvudsaklig uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket,

binäring därtill eller fisket eller för utövare av sådana näringar gemensam­

ma intressen. Med förening avses därvid icke blott ekonomiska föreningar

inom jordbrukets föreningsrörelse utan även ideella föreningar med ända­

mål som kan inordnas under de i beskrivningen angivna. Under begreppet

jordbruksorganisation torde även falla sådana sammanslutningar som väg-

samfälligheter, diknings- och andra torrläggningsföretag samt vatten- och

avloppsföretag o. s. v. Anmärkas må att vissa bolag redan enligt gällande be­

stämmelser i 3 § jordbrukskasseförordningen är jämställda med jordbruks-

ekonomiska föreningar.

Slutligen skall kommuner kunna bli medlemmar i jordbrukskassa. Kom­

mun kan bli medlem endast i jordbrukskassa inom vars verksamhetsområde

dess förvaltningscentrum är beläget.

12 § andra stycket i utredningens förslag innehåller en dispensregel. Ge­

nom denna öppnas möjlighet för kassorna att efter särskild prövning såsom

medlemmar antaga andra än sådana som tillhör de i första stycket uppräk­

nade grupperna. Det förutsattes dock, att man ej går utanför den krets, som

har naturlig anknytning till kasserörelsen. Detta har i lagtexten uttryckts

så, att hinder mot vederbörandes antagande till medlem skall ha befunnits ej

föreligga med hänsyn till jordbrukskassas uppgifter och ändamål enligt lag

eller andra för kassan gällande föreskrifter.

I 12 § tredje stycket stadgas, att jordbrukskasserörelsens riksorganisation

skall äga meddela närmare föreskrifter om villkoren för beviljande av med­

lemskap i jordbrukskassa och att prövning enligt andra stycket skall verk­

ställas i den ordning riksorganisationen bestämmer.

I sin motivering till stadgandena rörande medlemskap i jordbrukskassa

förklarar utredningen inledningsvis, att 12 § första stycket avfattats så, att

kasserörelsen ej skall vara ovillkorligen bunden att såsom medlemmar god­

taga alla, som kan inordnas under de däri angivna kategorierna. Lagrummet

skapar ej någon rätt för de däri angivna att vinna medlemskap. I sista

hand skall 11 § lagen om ekonomiska föreningar reglera frågan om med­

lemskap. Detta innebär, anför utredningen, att principen att ekonomisk för­

ening skall vara öppen, gäller för jordbrukskassa med de inskränkningar

som är påkallade med hänsyn till arten av dess verksamhet. Utredningen

påpekar, att detta måste beaktas när nya stadgar för jordbrukskassorna

skall utarbetas.

Beträffande de överväganden i övrigt som föranlett utformningen av 12 S

lagförslaget återger utredningen till att börja med vissa inom utredningen

framförda kritiska synpunkter på de gällande bestämmelserna. Det påpekas,

att den nuvarande ordningen hindrar kasserörelsen att såsom medlemmar

vinna personer och organisationer med en naturlig anknytning dit. Vidare

framhålles, att reglerna om medlemskap bör avpassas efter den strukturför­

ändring som jordbruket genomgått. Härutinnan anföres i betänkandet.

inom utredningen har förekommit diskussioner, i vilka framhållits all den

nuvarande ordningen erbjuder svårigheter i tillämpningen och att den i onö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

106

dan hindrar kasserörelsen att som medlemmar vinna personer och organi­ sationer med en naturlig anknytning dit. Såsom exempel på reglernas sist­ nämnda verkan har bl. a. nämnts, att dödsbo efter medlem ej torde kunna v^ni?.a *nträde i jordbrukskassa, att medlemmars barn ej kan få anslutning så länge de ej äger del i eller brukar fastighet, att medlemmar, som på äldre dagar överlåter fastigheten till sina barn och kanske bosätter sig i en bygg­ nad på en avstyckad del av fastigheten, formellt sett ej torde få kvarstå som medlemmar med lånerätt, att kommuner, vägsamfälligheter och andra lik­ nande samfälligheter ej kan bli medlemmar, att personer med anställning såsom arbetare eller tjänstemän inom jordbrukets egna organisationer ei är berättigade att bli med o. s. v. J

Den asikten har hävdats, att kasserörelsen — i likhet med motsvarande rörelser i vissa främmande länder — själv borde få bestämma, vilka som skall kunna vinna medlemskap, utan att vara bunden av föreskrifter därom i författning. Det har påpekats att begreppen jordbruk, jordbruksbefolkning och jordbruksdrift numera har en annan innebörd än tidigare, beroende på att förädlingen av de i jordbruket producerade råvarorna inte längre sker på gårdarna — annat än i undantagsfall — utan övergått till mejerier och andra liknande företag, vilka fungerar som hjälpindustrier åt jordbruket. Dessa företag drivs av jordbrukarnas egna kooperativa organisationer och tör jordbrukarnas räkning. Att själva organisationerna hör jordbruket till har för kasserörelsens del redan tidigare godtagits. De s. k. jordbruksekono- miska föreningarna, eller jordbruksorganisationerna, som utredningen be­ nämner dem, kan ju bli medlemmar i centralkasseledet inom rörelsen. Det har emellertid inom utredningen ifrågasatts om icke kasserörelsen borde kunna fritt anpassa sig efter den strukturförändring, som inträtt, genom att, i den man sa med hänsyn till skilda förhållanden finnes lämpligt och na­ turligt, sasom medlemmar också rekrytera t. ex. anställda vid mejerier, slak­ terier o. s. v. samt andra personer, vilka arbetar inom jordbruket i’ detta begrepps nya och vidgade bemärkelse.

Den lösning utredningen enat sig om innebär, att kasserörelsen fram­ deles ej skall bindas vid uttömmande författningsföreskrifter rörande med­ lemskapet i jordbrukskassa. Rörelsen bör enligt utredningens mening ha viss frihet att anpassa sin medlemsrekrytering efter inträdande förändringar av olika slag. Emellertid har utredningen funnit, att vissa grundsatser rö­ rande frågan om vilka som skall kunna bli medlemmar i jordbrukskassan bör finnas upptagna i lagen. Det har ansetts vara ett visst stöd för jord- brukskasserörelsen, att lagen anger den krets, som är naturligt rekryterings­ underlag. Kassornas egenskap av kooperativa kreditinstitutioner gör att de inte bör stå öppna för vem som helst. De måste ha möjlighet att sovra bland de inträdessökande. De får lättare att göra detta om de kan falla tillbaka på bestämmelser i författning. Därför har lagförslaget utformats så att grun­ derna angivits däri medan detaljregleringen lämnats åt rörelsen själv.

\ id avfattandet av de i 12 § lagförslaget upptagna grundsatserna har ut- ledningen, enligt vad som uttalas i betänkandet, bl. a. vägletts av synpunkten, att det är ägnat att ge stadga och soliditet åt kasserörelsen, att medlemmar­ nas krets är nagot sa när klart avgränsad och att avgränsningen göres även med hänsyn till kreditvärdighet. Innehav av fastighet, som f. n. är av av­ görande betydelse för att vinna medlemskap, måste därvid enligt utred­

Knngl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

107

ningens mening tillmätas stor betydelse. Därför har utredningen stannat för att behålla fastiglietsinnehavet som en viktig kvalifikationsgrund.

Fastighetsinnehav skall emellertid ej vidare vara villkor för att medlem överhuvudtaget skall få låna och inte heller skall någon maximering av lånerätten till visst belopp efter värdet av innehavd fastighet förekomma. Sådana önskemål som att vuxna barn till jordbrukare, utan att vara fastig­ hetsägare, skall kunna bli medlemmar och få låna pengar — t. ex. till stu­ dier — skall alltså kunna tillgodoses. Detta skall kunna ske genom dispens­ regeln i 12 § andra stycket. Genom den regeln kan rörelsen, också, i den mån det befinnes lämpligt ur olika synpunkter, öppna tillträde till jord­ brukskassa t. ex. för personer som sysselsättes inom jordbrukets hjälpin- dustrier och som f. n. ej kan bli med. Utredningen har förklarat sig sakna anledning gå närmare in på i vilken utsträckning detta bör ske eller hur dispensmöjligheten eljest bör användas, men har uttalat den åsikten, att ekonomiska föreningar och handelsbolag med ändamål att driva andels- ladugård bör kunna bli medlemmar enligt andra stycket. Utredningen sä­ ger sig ej ha avsett, att denna speciella typ av sammanslutningar, som kan bli medlemmar enligt gällande bestämmelser, skall utestängas från med­ lemskap i framtiden.

Utredningen har vidare ansett, att utländsk medborgare bör ha samma möjlighet som svensk att bli medlem i jordbrukskassa, förutsatt att han innehar de kvalifikationer, som eljest fordras. Lagtexten har avfattats med hänsyn därtill. — Utredningen påpekar att med den föreslagna lydelsen av

12 § dödsbo och annan juridisk person, som innehar jordbruksfastighet, hör till dem som utan särskild prövning skall kunna bli medlemmar.

Jordbruksorganisationer har i utredningsförslaget medtagits inom den krets, som normalt skall kunna bli medlemmar i jordbrukskassa, främst därför att det synts naturligt, att lokala sådana föreningar skall tillhöra kasserörelsens lokala organisationer. Meningen är emellertid att jordbruks­ organisationerna skall fördelas mellan jordbrukskassa och centralkassa. Ordningen för denna fördelning skall det enligt utredningen ankomma på riksorganisationen att fastställa i föreskrifter och anvisningar. Utredningen har blott gjort den allmänna reflexionen att det synes rimligt, att t. ex. jord­ bruksorganisationer med större verksamhetsområden eller med större an­ språk på krediter och service än jordbrukskassa kan tillgodose i regel ej upptas i jordbrukskassa utan i centralkassa.

Att jordbrukskassa skall kunna få kommun som medlem är ett önske­ mål som enligt vad utredningen uttalar i betänkandet tidigare framförts i många sammanhang. Ej sällan anlitar kommunerna, genom jordbrukskassa eller direkt, centralkassa för att förvalta kommunmedel. Däremot har kom­ munerna ej genom något av kasserörelsens organ kunnat få bankmässig service i form av kredit vid förefallande behov.

Vad beträffar de i 12 § tredje stycket angivna funktioner, vilka skall tillkomma jordbrukskasserörelsens riksorganisation, uttalar utredningen, att den tänkt sig, alt riksorganisationens föreskrifter skall komma att inne-

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

1°8

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

hålla t. ex. besked om uttolkningen av uppräkningen i 12 § första stycket

beträffande vissa gränsfall o. d„ anvisningar bur det skall förfaras när

det råder tvekan om i vilken jordbrukskassa eller, i fråga om jordbruks­

organisation, i vilken centralkassa eller jordbrukskassa inträdessökande

skall beviljas medlemskap o. s. v. — det skall alltså ankomma på riks­

organisationen att i lämplig form upprätthålla principen att medlem­

skap i regel ej bör komma i fråga i mer än en kassa. Riksorganisationen

bör vidare utfärda anvisningar om hur dispensregeln i 12 § andra stycket

skall tillämpas och för vilka kategorier den bör gälla. Vad beträffar dis­

pensprövningen kan riksorganisationen lämna åt jordbrukskassorna att

själva företa den efter riksorganisationens anvisningar eller lägga pröv­

ningen på centralkassan eller förbehålla sig själv prövningen eller fördela

befogenheterna mellan de tre leden, allt efter omständigheterna.

Yttrandena. Reglerna om medlemskap hör till de delar av utredningsför­

slaget, som i särskilt hög grad ägnats uppmärksamhet vid remissbehand­

lingen. Remissinstansernas bedömning av förslaget påverkas i hög grad av-

vad vederbörande remissinstans har för åsikt om förslagets principer i fråga

om kasserörelsens ändamål och allmänna inriktning samt om dess rätt att

själv i största möjliga utsträckning bestämma över sina angelägenheter.

En särskild kritisk inställning intar sålunda Svenska bankföreningen samt

Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Råda dessa remissin­

stanser har uttalat uppfattningen, att jordbrukskasserörelsen icke vidare

bör bedrivas i föreningsform utan enligt lagen om bankrörelse. I motive­

ringen till delta ståndpunktstagande ingår bl. a. att man genom det före­

slagna stadgandet i 12 § lagen om jordbrukskasserörelsen avlägsnat sig så

långt från det kooperativa föreningsbegreppet, att detta blivit helt formellt.

Även remissinstanser med positiv inställning till utredningsförslaget så­

som sådant har förordat en klarare och snävare avgränsning av möjlighe­

terna till medlemskap i jordbrukskassa än vad som upptagits i utrednings­

förslaget. Svenska sparbanksföreningen menar, att kasscrörelsen med de

föreslagna reglerna om medlemskap riskerar alt förlora sin egenskap av-

jordbruksorganisation. Föreningen anför.

Lagförslagets bestämmelser angående medlemskap i jordbrukskassa (12 §)

torde få anses gå rätt mycket utanför den krets av personer, som kan an­

ses tillhöra jordbruksbefolkningen även i mycket vidsträckt mening. När

exempel förutsätter, att tjänstemän och arbetare i industrier, som

förädlar jordbruksprodukter, kan beviljas medlemskap i kassorna, bör

detta ses mot bakgrunden av att sådana industrier är i övervägande grad

belägna i städer och tätorter och att de anställda själva knappast torde

räkna sig till jordbruksbefolkningen, även om de för att få krediter skulle

kunna vara intresserade av att erhålla medlemskap. Lagförslaget öppnar

icke bara möjlighet för de särskilt angivna grupperna av yrkesutövare, före­

tag och kommuner att erhålla medlemskap utan lämnar över huvud taget

mycket vida möjligheter för medlemsrekryteringen.

Om kasserörelsen önskar vidga sin medlemsrekrytering på föreslaget sätt,

synes man med fog kunna ifrågasätta realiteten i tanken att kasserörelsen

skall vara en speciell jordbruksorganisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

109

Sparbanksinspektionen anser, att frågan om medlemskap liksom f. n.

bör regleras i författning genom bestämmelser av i stort sett samma inne­

börd som nu. Inspektionen framhåller, att gränserna för medlemskap i

jordbrukskassa betydligt utvidgats i förhållande till vad nu gäller. När ut­

redningen därjämte föreslagit dels slopande av den grundläggande ända­

målsbestämmelsen att kasserörelsen skall tillgodose jordbrukets kreditbe­

hov dels en väsentlig utvidgning av rätten att driva vanlig bankrörelse så

aktualiseras enligt inspektionens mening frågan huruvida tillräcklig anled­

ning finnes att undantaga jordbrukets kreditkassor från de bestämmelser

i banklagen, som avser själva rörelsen. Ett undantagande liksom hittills

torde enligt inspektionens mening i första hand böra grundas på att jord-

brukskasserörelsen bestämmes ha till uttryckligt ändamål att tillgodose

jordbrukets kreditbehov och att medlemskapet i stort sett begränsas på sätt

nu gäller. Sparbanksinspektionen förklarar sig dock ej vilja göra erinran

mot att även andra än fastighetsägare bland dem som har sin utkomst av

jordbruk eller dess binäringar skall kunna antagas till medlemmar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, i likhet med sparbanksin­

spektionen, att avsaknaden av en allmän ändamålsbestämmelse för kasse­

rörelsen medför att det blir tveksamt om 12 § kommer att utgöra något hin­

der för att man vid antagandet av medlemmar i jordbrukskassa går utanför

den krets som har naturlig anknytning till jordbrukskasserörelsen. Läns­

styrelsen föreslår därför, såsom tidigare anmälts, att lagstiftningen skall

kompletteras med en bestämmelse att kreditkassorna skall ha till uppgift

att tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Kravet på klarare avgränsning framföres vidare av länsstyrelsen i Kris­

tianstads län, som särskilt varnar för dispensregeln och den däri upptagna

bestämmelsen att medlemskap kan erhållas, såvida »hinder däremot funnits

ej föreligga med hänsyn till jordbrukskassas uppgifter och ändamål». Läns­

styrelsen framhåller, att den generella dispensregeln under alla förhållan­

den förutsätter en restriktiv tillämpning. Utan en sådan tillämpning kan

jordbrukskasserörelsens målsättning äventyras till förfång för de allmänna

kreditinstitutens verksamhet och utveckling. Fullmäktige i riksgäldskonto-

ret och Riksförbundet Landsbygdens folk understryker båda, att jord­

brukskasserörelsen icke får förlora sin karaktär av kooperativ kreditinsti-

tulion för jordbruket. Fullmäktige ifrågasätter, om måhända med hänsyn

därtill en starkare avgränsning av medlemskapet än i förslaget skulle vara

på sin plats.

Fullmäktige i riksbanken har en mera positiv inställning till utrednings­

förslaget. Fullmäktige anser att i och med att fullmäktige godtagit, att kasse­

rörelsen skall beredas möjlighet driva sin verksamhet i friare former än

hittills och i konkurrens med andra kreditinrättningar, så finnes icke hel­

ler anledning till invändningar mot utredningens förslag i vad avser med­

lemskap.

Bank- och fondinspektionen har, efter en närmare analys av utrednings­

förslaget, med vissa reservationer godtagit detta. Ämbetsverket anför.

no

Av central betydelse för kasserörelsens organisation är — såsom utred­ ningen säger på s. 45 — frågan om medlemskapet. De i betänkandet fram­ lagda förslagen i detta ämne innefattar flera betydelsefulla nyheter: kretsen av fysiska personer som skall kunna bli medlemmar i jordbrukskassa (och därmed erhålla kredit) vidgas sålunda till att gälla även dem som ha an­ knytning till jordbrukets hjälpindustrier, kravet på fastighetsinnehav slo­ pas, juridiska personers möjlighet att ansluta sig till kasserörelsen har ut­ sträckts i flera hänseenden.

De resonemang som bär upp förslaget synes i allt väsentligt befogade och slutsatserna borde väl därför i motsvarande omfattning godtagas. In­ spektionen anser sig också kunna tillstyrka att förslaget upphöjes till lag, men inspektionen vill, med anknytning till utredningens eget uttalande där­ om att möjlighet att erhålla medlemskap icke är liktydigt med rätt till så­ dant, tillägga följande.

Jordbrukskassorna är av mycket skiftande storlek (jämför betänkandet s. 90) och det ligger i sakens natur att kvalifikationerna lios dessa kassors ledning är ojämna. Kreditprövningsspörsmål som utan svårighet kan lösas av de större, mera mångsidigt erfarna och personellt välutrustade kassorna innefattar för mindre kassor med ringa erfarenhet svårlösliga problem. En omständighet som vidare synes böra beaktas i detta sammanhang är den kooperativa strukturen hos kassorna som innebär att föreningsstämman, det i sista hand bestämmande organet, domineras av kredittagarna själva, vilka obligatoriskt måste vara medlemmar; ansökan om medlemskap i en jordbrukskassa motiveras ju i det alldeles övervägande antalet fall av att inträdessökanden önskar erhålla kredit hos kassan. Om, såsom avsett är, den personliga ansvarigheten skall avlyftas från kassemedlemmarna, för­ svagas vidare dessas intresse att från början sovra medlemsklientelet och detta förhållande kan innebära risk för att kreditprövningen blir mindre omsorgsfull än tidigare. Sagda omständighet är så mycket mera betydelse­ tull som medlemsvärvningen och därmed lcreditgivningen skall kunna avse andra personkategorier än tidigare.

Med det anförda vill inspektionen icke rubba sin ståndpunkt till utred­ ningens förslag rörande medlemskap i kreditkassorna, men ämbetsverket önskar understryka vikten av att de båda övre leden i kasserörelsen utnytt­ jar sina legala befogenheter att leda och övervaka jordbrukskassornas verk­ samhet i syfte att eliminera de ekonomiska risker som kan åtfölja ifråga­ varande lagändring. —

Svenska jordbrukskreditkassan accepterar utredningens förslag, ehuru jordbrukskreditkassan anser att kasserörelsen kunde fått än större frihet att själv bestämma vilka som skall kunna bli medlemmar i jordbrukskassa.

Jordbrukskreditkassan anför.

De i lagförslaget ingående bestämmelserna beträffande antagande av en­ skilda medlemmar i jordbrukskassa är jämförelsevis komplicerade. Jord­ brukskreditkassan skulle gärna sett att reglerna gjorts enklare, helst så att det i huvudsak överlåtits åt kasserörelsen själv att fastställa villkoren för medlemskap. För motsvarande organisationer i främmande länder är detta regel. Jordbrukskreditkassan kan emellertid acceptera utredningens förslag i ämnet, samtidigt som kassan bestämt motsätter sig varje inskränkande ändring däri.

Vissa detaljfrågor har särskilt berörts i remissyttrandena. Frågan om kommuns möjlighet att bli medlem i jordbrukskassa har så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

111

lunda tagits upp av flera remissinstanser. Fem remissinstanser -— fullmäk­

tige i riksgäldskontoret, statskontoret, Östergötlands och Södermanlands

handelskammare, Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksförening­

en — avstyrker eller ifrågasätter lämpligheten av förslaget, att kommun

skall kunna bli medlem. Dessa remissinstanser anser nämligen att kom­

munerna ej har någon naturlig anknytning till jordbrukskasserörelsen av

sådant slag att de bör kunna bli medlemmar i jordbrukskassa. Statskontoret

har i sitt yttrande anfört följande.

Beträffande medlemskapet i jordbrukskasserörelsen innebär utredningens

förslag bl. a. den utvidgningen, att kommun skall kunna anslutas till jord­

brukskassa. Något skäl för denna utvidgning har icke anförts. Enligt stats­

kontorets mening gör sig starka betänkligheter gällande mot att kommuner­

nas ekonomiska transaktioner i högre grad än hittills dras in i kasserörel­

sen. Det kan med fog ifrågasättas, om de expansionssträvanden, som må

ligga bakom detta förslag, kan vara till gagn för rörelsen. Kommunernas

verksamhet torde göra deras penningtransaktioner i hög grad rörliga och

deras kreditbehov blir ofta av betydande storleksordning. Bärande skäl mås­

te därför enligt statskontorets mening förebringas, innan förslaget i denna

del vinner tillmötesgående.

Å andra sidan har detta förslag uttryckligen tillstyrkts av Svenska jord­

brukskreditkassan och Svenska landskommunernas förbund samt av Riks­

förbundet Landsbggdens folk. Riksförbundet — som varnat för att alltför

mycket vidga kretsen av dem som kan bli medlemmar i jordbrukskassa —

finner kommun falla inom den krets som kan godtagas såsom medlem­

mar i jordbrukskasserörelsen utan att dennas karaktär av jordbruksorga­

nisation förändras. Svenska landskommunernas förbund anför beträffan­

de sin synpunkt på frågan om kommuns medlemskap i jordbrukskassa föl­

jande.

Enligt förbundets uppfattning har det ur kommunal synpunkt framstått

som otillfredsställande att jordbrukskassorna, vilka ej sällan omhänderhar

kommunala medel till förvaltning, varit förhindrade att vid förefallande be­

hov lämna kredit åt kommunerna. Den av utredningen i detta avseende före­

slagna ändringen, varigenom kommunerna kan bli medlemmar i kassorna

och som sådana berättigade att uppträda som låntagare, finner förbundet

därför vara ett tillgodoseende av ett önskemål från de kommuner, som har

medel placerade i jordbrukskasserörelsen. För att kommunernas lånemöjlig-

heter skall få någon praktisk betydelse vill dock förbundet i detta samman­

hang understryka nödvändigheten av att kommunernas lånerätt icke be­

gränsas till det rent jordbruksmässiga behovet utan utsträckes till att avse

samtliga förekommande kommunala kreditbehov.

Svenska jordbrukskreditkassan hälsar med tillfredsställelse det i försla­

get införda begreppet jordbruksorganisation såsom ersätt­

ning för »jordbruksekonomisk förening». Jordbrukskreditkassan gillar li­

kaledes förslaget att mindre sådan organisation skall kunna bli medlem i

jordbrukskassa. Bank- och fondinspektionen yttrar på tal om begreppet

jordbruksorganisation att beträffande aktiebolag begränsningen i nuvarande

lagstiftning till bolag »av kooperativ karaktär» (men däremot cj av lokal

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

karaktär) bör bibehållas för att förhindra att andra än jordbrukarna reellt närstående organisationer skall kunna förvärva medlems- och lånerätt i kre­ ditkassorna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det tillfredsställande, att genom dispensregeln möjlighet öppnats att i vissa fall såsom medlemmar i jordbrukskassa antaga personer, som äger eller brukar fastighet inom annan kassas område.

Överståthållarämbetet slutligen har ifrågasatt att anknytning till

11 § lagen o in ekonomiska föreningar skall utmärkas genom att en hänvisning dit upptages i 12 § jordbrukskasselagstiftningen. över­ ståthållarämbetet anför härom.

I 11 § föreningslagen föreskrives att ekonomisk förening icke må vägra någon inträde som medlem, såframt ej med hänsyn till arten eller omfatt­ ningen av föreningens verksamhet eller föreningens syfte eller annan orsak, särskilda skäl därtill är. Stadgandet som fastslår, att de ekonomiska för­ eningarna i princip skall vara öppna sammanslutningar, innefattar en be­ tydelsefull nyhet i föreningslagstiftningen. Enligt vad som uttryckligen fram­ hållits av utredningen skall denna princip gälla även för jordbrukskasserö- relsen med de inskränkningar som är påkallade med hänsyn till arten av dess verksamhet. Emellertid har i förslagets 12 och 22 §§ intagits bestäm­ melser, som sedda enbart för sig skulle kunna giva anledning till en motsatt uppfattning. Sålunda sägs i 12 § första stycket att däri angivna kategorier, vilkas medlemskap icke förutsätter särskild prövning, »må» antagas till medlemmar i jordbrukskassa. Jordbrukskasseutredningen har härom an­ märkt, att 12 § första stycket avfattats så, att kasserörelsen icke skall vara ovillkorligen bunden att såsom medlemmar godtaga alla, som kan inordnas under de däri angivna kategorierna. I 12 § sista stycket har intagits be­ stämmelser om att jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall äga med­ dela närmare föreskrifter angående villkoren för beviljande av medlemskap i jordbrukskassa respektive centralkassa. Jordbrukskasseutredningen har härom framhållit, att riksorganisationen skall ha överinseende över med- lemsantagningen och att detta i praktiken kan beräknas innebära, att riks­ organisationen kommer att uppställa vissa villkor för medlemskapet. Mot bakgrunden av det nu anförda skulle det kunna ifrågasättas huruvida icke i 12 § sista stycket och 22 § andra stycket uttryckligen bör angivas, att där åsyftade föreskrifter skall utfärdas med beaktande av bestämmelserna i 11 § föreningslagen.

Departementschefen. De regler som gäller för medlemskap i jordbruks­ kassa utmärkes särskilt av att de strikt angiver, vilka som kan vinna med­ lemskap. Därjämte är det betecknande för dessa regler, att det viktigaste villkoret för att en inträdessökande skall kunna antagas såsom medlem är att han äger eller brukar fastighet. Innehavet av fastighet är sedermera ock­ så förutsättning för att den som antages till medlem skall kunna få lån.

Utredningens bestämmelser är smidigare. Lagen om jordbrukskasserö- relsen skall enligt utredningsförslaget bara angiva en ram för regleringen av frågorna om medlemskap i jordbrukskassa. Detaljregleringen skall an­ komma på kasserörelsen själv. Vad angår villkoren för medlemskap skall innehavet av fastighet alltjämt vara en viktig, ehuru icke avgörande kvali-

113

fikationsgrund. Innehav av fastighet är i utredningsförslaget ej heller för­

utsättning för att medlem skall äga rätt att få krediter. Nyheter är hl. a.

att jordbruksorganisation samt kommun skall kunna bli medlem i jord­

brukskassa. Jordbruksorganisation (jordbruksekonomisk förening enligt

gällande författning) kan f. n. bli medlem endast i centralkassa. Kommun

kan överhuvudtaget icke anslutas till jordbrukskasserörelsen såsom med­

lem.

Själva det nya systemet för reglering av frågan o in med­

lemskap har vid remissbehandlingen i allmänhet i princip godtagits, om

än ibland med vissa reservationer. På några håll har dock yppats tvekan,

huruvida icke fara föreligger att kasserörelsen med de föreslagna reglerna

skall förlora sin egenskap av jordbruksorganisation. Såsom skäl för dessa

farhågor har särskilt anförts, att dispensregeln i paragrafens andra stycke

är alltför vag. Den riktpunkt som skall gälla för dispensprövningen har i

lagförslaget angivits så, att dispens skall kunna meddelas om hinder mot

medlemskap ej anses föreligga med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter

och ändamål enligt lag eller andra för kassan gällande föreskrifter. Någon

allmän bestämmelse vari jordbrukskassornas ändamål fixeras och vartill

den nyss angivna regeln kunde anknyta finnes emellertid icke i utrednings­

förslaget. Och bestämmelsen i 7 § (6 § departementsförslaget) att jord­

brukskassa skall ha till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas in­

tressen genom att bereda kredit åt dem är ej sådan att den kan ge erfor­

derlig stadga åt dispensregeln.

I departementsförslaget har, såsom framgår av vad jag anförde vid min

redogörelse för 1 §, upptagits en allmän bestämmelse, enligt vilken jord­

brukskasserörelsen skall ha till huvudsakligt ändamål att tillgodose jord­

brukets kreditbehov samt att främja sparverksamhet. Därmed torde dispens­

regeln i nu förevarande paragraf ha vunnit sådan stadga, att den nyss åter­

givna anmärkningen kan anses ha förlorat sin udd. Enligt min mening blir

det av utredningen förordade systemet för reglering av medlemskap i jord­

brukskassa efter tillkomsten av ändamålsbestämmelsen i 1 § väl ägnat att

i princip läggas till grund för lagstiftning.

Vad angår detaljerna i utredningsförslaget är det natur­

ligt att bland de särskilt angivna kategorier, som skall kun­

na antagas till medlemmar i jordbrukskassa, upptagits ägare och

brukare av fastighet inom kassans verksamhetsområde. Förslaget

har i denna del ej föranlett erinringar. Jag torde beträffande utformningen

av bestämmelserna därom endast få erinra, att uttrycket »bruka» fastighet

får anses innebära krav på någon form av aktivt utnyttjande; blotta boen­

det i en förhyrd lägenhet lärer icke vara att hänföra till »brukande» av fas­

tighet. — Jag har intet att erinra mot utredningens förslag att utländsk

medborgare skall kunna bli medlem i jordbrukskassa, förutsatt att han

innehar de kvalifikationer som eljest erfordras.

Begreppet jordbruksorganisation har i förslaget bestämts på

ett sätt som föranlett erinran blott från en remissistans. Denna anser, att

8

liihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt.

AV

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

114

aktiebolag för att kunna vinna anslutning till jordbrukskassa såsom jord­ bruksorganisation bör vara av »kooperativ» karaktär. Denna uppfattning får anses ha fog för sig. Enligt min mening torde den emellertid i stort sett vara tillgodosedd redan med utredningsförslagets avfattning av lagtexten i denna del. Beträffande frågan om vilka jordbruksorganisationer som bör kunna anslutas till jordbrukskassa, finner jag skäl att till utredningens reflexioner foga en erinran om att det enligt min mening är önskvärt, att endast jordbruksorganisationer vilkas kreditbehov kan tillgodoses av jord­ brukskassa anslutes dit. Uppdelning av krediter mellan jordbrukskassa och centralkassa bör nämligen enligt min mening i görligaste mån undvikas. Jag återkommer härtill vid 22 och 24 §§. — Lagen innehåller icke någon föreskrift om den lokala anknytning till jordbrukskassa som skall erfordras för att jordbruksorganisation skall kunna bli medlem. Jag har ansett att den reglering därav som kan visa sig erforderlig lämpligen bör ankomma på jordbrukskasserörelsen själv. Jag återkommer till denna fråga i min redogörelse för vad utredningen i 22 § föreslagit rörande medlemskap i cenlralkassa.

Skiljaktiga meningar föreligger om lämpligheten av att föra kommun till de kategorier som i första hand skall kunna bli medlemmar. För min del instämmer jag i jordbrukskasseutredningens förslag härom. Förslaget har f. ö. vid remissbehandlingen uttryckligen gillats av Svenska landskom­ munernas förbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska jord­ brukskreditkassan. Kommuner, främst då landskommuner där jordbruks­ befolkningen utgör flertalet, är efter mitt bedömande samfälligheter av så­ dant slag, att de bör kunna anslutas till jordbrukskasserörelsen. Kommun har tidigare haft möjlighet bli medlem i jordbrukskassa, men denna möj­ lighet togs bort genom en författningsändring år 1930. Motiveringen där­ till var att jordbrukskassornas inlåningsrätt genom en samtidig ändring skulle bortfalla. När kommun ej vidare skulle kunna sätta in pengar i jord­ brukskassa ansågs det icke finnas tillräckliga skäl att bibehålla kommu­ nernas möjlighet att vinna medlemskap (SOU 1930: 2 s. 43; prop. 268/1930 s. 94). Emellertid är läget numera att många kommuner utan att vara medlemmar anlitar jordbrukskassor, i dessas egenskap av ombud för cen­ tralkassa, för insättningar. Ofta rör det sig om insättningar till betydande belopp. Det skäl mot kommuns medlemskap som föranledde 1930 års för­ fattningsändring har således visat sig icke föreligga i praktiken. Den om­ ständigheten att kommuner anlitar jordbrukskassor i den utsträckning som sker torde få tolkas som ett tecken på att de anser sig ha en naturlig an­ knytning till jordbrukskasserörelsen. Det synes skäligt och praktiskt att kommuner med denna åsikt ånyo får möjlighet att ansluta sig till jord­ brukskassa och därmed att utnyttja kasserörelsen både för insättningar och för att erhålla kredit. Det ligger i sakens natur, att endast sådana kommu­ ner vilkas befolkning till betydande del har anknytning till jordbruket eller dess binäringar, kommer att önska medlemskap i jordbrukskassa. Ur gräns- dragningssvnpunkt torde anmärkning ej kunna riktas mot att sådana kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

115

muner upptages såsom medlemmar i jordbrukskassa. Jag vill i samband

härmed tillfoga, att jordbrukskassas befattning med kreditgivning till kom­

muner — liksom dess kreditgivning till jordbruksorganisationer — blir av

sådant slag att särskild uppmärksamhet från de högre kasseledens sida

torde böra ägnas dels spörsmålet i vad mån beslut om sådan kredit skall

underställas centralkassan för godkännande dels frågan i vad mån dylika

krediter genom jordbrukskassans förmedling bör lämnas av jordbrukets

bank.

Jag har nyss uttalat, att dispensregeln genom införandet av den

allmänna bestämmelsen om jordbrukskasserörelsens ändamål i 1 § fått

större stadga än vad den kan anses ha enligt utredningsförslaget, där en

sådan bestämmelse saknas. Den ram inom vilken medlemmar skall kunna

rekryteras, har genom ändamålsbestämningen kommit att bli klarare och

snävare. Emellertid kan jag trots den skillnad som alltså består mellan ut­

redningsförslaget och departementsförslaget i stort sett ansluta mig till vad

utredningen anfört rörande dispensregelns tillämpning. Som jag tidigare

nämnt förutsättes i författningar redan nu att jordbrukskassor skall kunna

lämna statligt garanterade lån till studerande m. fl. Dessa måste då också

kunna bli medlemmar. Jag vill emellertid göra det påpekandet att man

inom kasserörelsen, särskilt under den första tiden efter det den nya lag­

stiftningen trätt i kraft, torde böra iakttaga, att medlemsrekryteringen till

kasserörelsen, med de jämkningar som kan anses betingade av skäligt hän­

synstagande till jordbrukskasserörelsens och jordbrukets utveckling, hålles

inom de hittills tillämpade gränserna.

Vad slutligen angår riksorganisationens överinseende

över medlemsfrågorna vill jag i likhet med utredningen och med beaktande

av vad som anförts i ett par remissyttranden särskilt understryka att riks­

organisationen bör se till att förevarande paragraf kommer att tillämpas

med iakttagande av reglerna i 11 § föreningslagen. Detta betyder, å ena

sidan, att möjlighet till medlemskap enligt 12 § första stycket icke skall

vara liktydigt med rätt därtill, men å andra sidan också, att de villkor som

kvalificerar och som diskvalificerar för medlemskap så långt möjligt skall

fastställas av rörelsen. Jag anser emellertid icke erforderligt att erinran

härom, genom hänvisning till 11 § föreningslagen, upptages i själva lag­

texten. — Tilläggas må att vad jag nyss i frågan om dispensprövning ut­

talade om återhållsamhet har tillämpning jämväl på riksorganisationens

befattning med medlemsfrågor enligt 12 § tredje stycket.

Efter dessa överväganden har jag, med allenast vissa formella jämkning­

ar, upptagit den av utredningen föreslagna 12 § i departementsförslaget

med oförändrat paragrafnummer.

13 §.

Denna paragraf innehåller vissa allmänna bestämmelser om jordbruks-

k(iss<ts medelsanskaffning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Gällande lagstiftning. I jordbrukskasseförordningen upptages bestämmel­ ser motsvarande stadgandena i 13 § utredningsförslaget, i 57 § andra och tredje styckena. Där föreskrives, att jordbrukskassa icke må förskaffa sig kredit på annat sätt äu genom återbelåning hos centralkassan av de lios jord­ brukskassan belånade fordringsbevisen med tillhörande säkerheter. Jord­ brukskassa skall dock äga upptaga lån hos centralkassan för att förvärva egendom till skyddande av fordran eller tillfälligt lån för att reglera förlust. Vidare stadgas, att jordbrukskassa såsom ombud för centralkassan skall äga förmedla inlåning för centralkassans räkning i den ordning jordbrukskre­ ditkassans styrelse bestämmer.

Utredningen. 13 § första stycket föreskriver, att jordbrukskassa ej utan centralkassans tillstånd äger förskaffa sig kredit för sin utlåning av annan än centralkassan. Denna ordning överensstämmer med den som f. n. gäl­ ler. Utredningen säger sig med lagförslagets mera kortfattade avfattning av stadgandet ej ha avsett att göra någon inskränkning i jordbrukskassas möjligheter att anskaffa medel och har ej heller velat ändra formerna för medelsanskaffningen. Då det i undantagsfall kan tänkas vara av intresse för jordbrukskassa att kunna få medel från annat håll än centralkassan, har bestämmelse införts i utredningsförslaget att detta skall få ske, om cen­ tralkassan ger tillstånd därtill.

I andra stycket fastslås, att jordbrukskassa äger ta befattning med inlå­ ning från allmänheten allenast såsom förmedlare för centralkassas räkning och i den ordning riksorganisationen föreskriver. Stadgandet överensstäm­ mer med det som nu gäller.

Yttrandena. Endast Svenska bankföreningen har särskilt berört föreva­ rande paragraf i sitt yttrande. Bankföreningen framhåller beträffande para­ grafens andra stycke, att jordbrukskassa såsom ombud för centralkassa en­ ligt utredningsförslaget inte bara skall kunna förmedla inlåning utan också utöva annan i förslaget angiven bankmässig verksamhet. I praktiken skulle därför jordbrukskassekontor komma att driva samma sorts rörelse som av­ delningskontor för en bank. Vid detta förhållande, förklarar bankföreningen, bör också banklagens principer angående rörelsens bedrivande och inte ut­ redningsförslagets gälla för jordbrukskasserörelsen.

Departementschefen. Det får anses vara en för kasserörelsen grundläggan­ de princip att den för jordbrukskassornas verksamhet erforderliga inlåningen och upplåningen inte skall ankomma på jordbrukskassorna utan på de högre kasseleden. Ett stadgande härom synes alltså böra ingå i kasselagstiftningen. Utredningen har också upptagit ett stadgande av sådan innebörd i 13 § första stycket. Stadgandet är så avfattat, att det begränsar jordbrukskassas rätt att skaffa sig kredit endast såvitt krediten skall användas för kassans utlåning. Emellertid torde jordbrukskassa kunna ha behov av kredit även för andra ändamål. Ett viktigt sådant ändamål, som kan tänkas bli aktuellt för en del

117

jordbrukskassor, är att anskaffa fastighet för jordbrukskassans inrymman-

cTe. Med den föreslagna lydelsen av förevarande stadgande skulle det stå

jordbrukskassa fritt att anskaffa medel till fastighetsköpet genom upplå­

ning från annat håll än centralkassan. Enligt min mening är det emellertid

icke lämpligt att jordbrukskassa utan kontroll skall kunna tillgodose ett

lånebehov av så stor omfattning som detta kan beräknas bli. Även om det

torde kunna påräknas att riksorganisationen eller centralkassan kommer att

begagna sina allmänna befogenheter över jordbrukskassorna för att skaffa

sig överinseende över jordbrukskassornas fastighetsförvärv, finner jag där­

för skäl föreligga att göra jordbrukskassas rätt att förskaffa sig kredit från

annat håll än centralkassan beroende av centralkassans tillstånd utan den

av utredningen föreslagna begränsningen. I departementsförslaget har 13 §

första stycket utformats i enlighet härmed.

Vad beträffar Svenska bankföreningens erinran mot paragrafens andra

stycke torde jag här allenast få understryka att jordbrukskassorna redan

nu regelmässigt biträder centralkassan i dess verksamhet. Härtill är jord­

brukskassorna oförhindrade enligt gällande författning. Vidare torde jag

få fästa uppmärksamheten på att jordbrukskasselagstiftningen enligt de­

partementsförslaget i allt väsentligt bibehållit den hittills gällande gräns­

dragningen för kreditkassornas bedrivande av rörelse. Jag har med hänsyn

härtill ej funnit anledning jämka på utredningsförslaget till 13 § andra

stycket och har således upptagit det oförändrat i departementsförslaget.

14 §.

Denna paragraf innehåller dels en allmän regel om jordbrukskassas utlå­

ning, nämligen att jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina med­

lemmar, dels en regel om begränsning av utlåningen till jordbruksorganisa­

tioner samt till kommuner. För vardera kategorien skall gälla en begräns­

ning till högst en tiondel av kassans hela utlåning. Den förra regeln mot­

svarar 14 § första stycket utredningsförslaget. Den senare regeln har, såvitt

gäller jordbruksorganisationer, samband med stadgande i 29 § utrednings­

förslaget. Jag torde få kommentera regeln vid behandlingen av 24 § de­

partementsförslaget.

Att jordbrukskassa i sin utlåningsverksamhet ej skall gå utanför kretsen

av sina medlemmar är en hävdvunnen princip, som följer av jordbrukskas­

sans kooperativa natur och de allmänna grundsatserna för dess verksamhet

och uppbyggnad. I jordbrukskasseförordningen (58 §) är lånerätten ytter­

ligare inskränkt, nämligen till medlemmar som äger eller brukar fastighet

eller driver andelsladugård. Någon motsvarighet till denna inskränkning

skall ej gälla enligt förevarande lagstiftning. Jag vill emellertid erinra om

att fastighetsinnehav är en viktig kvalifikationsgrund för att vinna med­

lemskap i jordbrukskassa.

Andra stycket av 14 § utredningsförslaget har, efter redaktionell omarbet­

ning, upptagits i avsnittet om rörelsen som 39 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

118

I förevarande lagrum har inrymts bestämmelser om skyldighet för jord­ brukskassa att i angivna hänseenden underkasta sig centralkassans och riks­ organisationens kontroll.

Gällande lagstiftning. Jordbrukskasseförordningen innehåller flera stad- ganden om skyldighet för jordbrukskassorna att i olika hänseenden ställa sig till efterrättelse vad centralkassan och jordbrukskreditkassan föreskri­ ver. En allmän bestämmelse återfinnes i 64 § jordbrukskasseförordningen. Den föreskriver, att jordbrukskassa i fråga om skötseln av sin rörelse och sina räkenskaper skall ställa sig Svenska jordbrukskreditkassans och cen­ tralkassans instruktioner och anvisningar till efterrättelse. Jordbrukskassa skall vidare enligt samma bestämmelser lämna Svenska jordbrukskredit­ kassans och centralkassans styrelse och revisorer alla uppgifter som påkal­ las. Den allmänna bestämmelsen i 64 § jordbrukskasseförordningen kom­ pletteras av särskilda regler, enligt vilka anvisningar kan meddelas — av Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa eller av Svenska jordbruks­ kreditkassan efter centralkassas hörande — om jordbrukskassas räntesätt- ning enligt 65 § jordbrukskasseförordningen, om kontroll över jordbruks­ kassas in- och utbetalningar av medel m. m. enligt 61 § jordbrukskasseför­ ordningen och om skyldighet för jordbrukskassa att inhämta godkännande av centralkassa innan vissa krediter beviljas enligt 58 § sjunde stycket jord­ brukskasseförordningen.

Utredningen.

15 § utredningsförslaget innehåller en generell bestämmelse

enligt vilken jordbrukskassa skall ställa sig till efterrättelse instruktioner och anvisningar för verksamheten, som meddelas av jordbrukskasserörel- sens riksorganisation och centralkassan. Bestämmelsen är avsedd att träda i stället för både jordbrukskasseförordningens allmänna bestämmelse och dess speciella bestämmelser. En förutsättning för att riksorganisationen och centralkassa skall kunna utöva ledning och tillsyn över jordbrukskassa är att de har tillgång till jordbrukskassans böcker, räkenskaper och andra hand­ lingar och att de kan få upplysningar, som de i övrigt begär angående verk­ samheten. Lagrummet innehåller därför föreskrift om skyldighet för jord­ brukskassa att tillhandagå behöriga företrädare för riksorganisationen och centralkassan i dessa hänseenden. Vem som skall anses behörig och hur be­ hörigheten skall styrkas blir, förklarar utredningen, en organisatorisk an­ gelägenhet, som får ordnas inom kasserörelsen.

Jordbrukskasseutredningen framhåller, att den hyser uppfattningen att viss enhetlighet i kasserörelsens verksamhetsutövning är en förutsättning för att rörelsen skall kunna behålla och utveckla den stadga som nåtts och att författningsmässiga garantier därför är påkallade. Fördenskull har ut­ redningen ej satt i fråga annat än att hittillsvarande skyldighet för jord­ brukskassa att ställa sig till efterrättelse topporganisationens och central­ kassans anvisningar och instruktioner i fråga om verksamheten skall bestå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

15 §.

119

Utredningen har velat utforma lagbestämmelserna så att det vid förefallande

behov skall vara möjligt att utvidga området för de högre ledens ledning

och tillsyn över verksamheten i jordbrukskassa.

Reglerna i 15 § gäller centralkassas och riksorganisationens befogenheter

att ge anvisningar och föreskrifter beträffande jordbrukskassornas verksam­

het. Specialbestämmelser med liknande befogenheter, avseende organisato­

riska spörsmål, har behandlats i 11 § om jordbrukskassas verksamhetsom­

råde och i 12 § om medlemskap i jordbrukskassa.

Föreskriften i 15 § om jordbrukskassas skyldigheter att ställa sig till

efterrättelse vad riksorganisationen och centralkassan föreskriver i fråga

om verksamheten motsvaras av föreskrifter i avsnitten om dessa, vari de

utrustas med motsvarande befogenheter (utredningsförslaget 17 och 33 §§;

departementsförslaget 17 och 28 §§).

Yttrandena. Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot be­

stämmelserna i förevarande lagrum.

Departementschefen. Mot lagrummet i den av utredningen föreslagna av­

fattningen har ej framställts någon erinran vid remissbehandlingen och ej

heller jag har funnit skäl till anmärkning däremot. Paragrafen har därför

med endast vissa formella jämkningar överförts till departementsförslaget.

Jag torde emellertid få tillfoga, att jag förutsätter att riksorganisationen

och centralkassorna kommer att använda de befogenheter, som skall till­

komma dem jämlikt bestämmelserna i förevarande paragraf i all den ut­

sträckning. som erfordras för att åstadkomma att den samlade kasse­

rörelsens verksamhet kommer att drivas på ett så rationellt och betryggan­

de sätt som möjligt. Föreskrifterna skall kunna avse såväl sådant som rör

kontorsrutinen som frågor av mera principiell betydelse i fråga om verk­

samhetens bedrivande. Av särskild vikt torde vara att uppmärksamhet

ägnas åt frågan i vad mån jordbrukskassa genom instruktion eller anvis­

ningar skall åläggas inhämta centralkassans godkännande innan krediter

överstigande visst belopp eller av viss beskaffenhet utlämnas.

16 §.

Denna paragraf har med blott en redaktionell jämkning överförts från

utredningsförslaget. Dess första stycke upptager regler om jordhrukskas-

sas styrelse, andra stycket ger en specialregel om jordbrukskassas firma-

teckning.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke motsvaras i gällande lag­

stiftning av 62 § första stycket jordbrukskasseförordningen, enligt vilket

författningsrum jordbrukskassas styrelse skall bestå av 5

7 ledamöter

jämte lämpligt antal suppleanter.

Utredningen framhåller, att bestämmelserna i förevarande paragraf är

undantag från de allmänna bestämmelserna i föreningslagen om styrelse

och firmateckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

120

Kungi. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Till 16 § första stycket har utredningen överfört den redan enligt jord- brukskasseförordningen gällande regeln att antalet styrelseledamöter skall vara minst fem och högst sju. Jordbrukskasseförordningens regel att jämte styrelseledamöterna skall finnas lämpligt antal suppleanter, har emellertid ej upptagits i utredningsförslaget. Utredningsförslaget lämnar möjlighet för jordbrukskasserörelsens riksorganisation att medge tillfällig utökning av antalet styrelseledamöter till åtta eller nio. Dispensmöjligheten, som är en nyhet, har utredningen velat införa framför allt för att underlätta samman­ slagningar av jordbrukskassor.

Förutom bestämmelserna i 62 § första stycket jordbrukskasseförordning- en om styrelsesuppleanter har 62 § tredje stycket, som handlar om proto- kollföring, slopats såsom obehövligt. Därjämte har 62 § andra stycket jord- brukskasseförordningen slopats. Enligt detta författningsrum är jordbruks­ kassa skyldig vidtaga åtgärder för att entlediga tjänsteman som styrelsen för centralkassan funnit olämplig. Utredningen har ansett, att centralkas­ san har en sådan ställning att dess intressen i avseenden på rekryteringen av jordbrukskassas personal kan i lämplig utsträckning tillgodoses utan ett dylikt lagstadgande. F. ö. har utredningen ansett det vanskligt att i ut­ redningsförslaget upptaga en lagbestämmelse som är avsedd att gripa in i anställningsförhållanden, d. v. s. ge regler i ett för lagförslaget främmande, civilrättsligt ämne. Tvekan skulle i många fall kunna tänkas uppkomma om vilken verkan en sådan bestämmelse hade.

Centralkassorna

Departementsförslaget upptar under avsnittet om centralkassorna IT—

27 §§. Utredningsförslaget omfattade 17—32 §§. Skillnaden sammanhänger med att 24—28 §§ utredningsförslaget i departementsförslaget överförts till den del av lagförslaget som sammanförts under rubriken »Allmänna be­ stämmelser för kreditkassorna» och där upptagits under avsnittet om rö­ relsen. I övrigt har departementsförslaget i denna del följt utredningsför­ slagets disposition.

Departementsförslaget har genom överföringen av nämnda bestämmelser gått ett steg längre än utredningen i fråga om att koncentrera avsnittet om centralkassorna till att omfatta enbart de för dessa kassors organisation och verksamhet grundläggande bestämmelserna. Enligt vad som framgår av betänkandet har utredningen låtit många av stadgandena i jordbruks­ kasseförordningens avdelning om centralkassorna, vilken omfattar 20—

48 §§, helt utgå ur utredningsförslaget eller överfört dem till andra avsnitt däri. Föreskrifterna om insatsskyldighet samt särskilda uttaxeringar och personlig ansvarighet har, liksom motsvarande bestämmelser om jordbruks­ kassor, slopats. Emellertid har i 21 § departementsförslaget upptagits en bestämmelse om rätt för centralkassa att infordra tillskott från de anslutna jordbrukskassorna, vilka enligt 11 § departementsförslaget är ansvariga för centralkassans förbindelser. Stadgandet om centralkassemedlemmarnas röst­

121

rätt vid centralkassas föreningssammanträde har utgått på den grund att

det behandlar en fråga, soin enligt utredningens mening bör avgöras inom

kasserörelsen och fixeras i centralkassas stadgar. Bestämmelser om grund­

fond bär ej upptagits i utredningsförslaget av den anledningen, att utred­

ningen förordar att inga nya grundfonder skall ställas till centralkassornas

förfogande och att de som redan finnes skall avvecklas. Jordbrukskasseut-

redningen förutsätter, att erforderliga stadganden om grundfondernas av­

veckling kan meddelas i administrativ ordning.

Stadgandena om reservfond och vinstutdelning, vissa detaljbestämmelser

om kreditgivningen och annat som angår rörelsen samt om likvidation och

upplösning har i utredningsförslaget ersatts av nya eller omarbetade be­

stämmelser under de särskilda avsnitten med bestämmelser i dessa äm­

nen.

Flera av jordbrukskasseförordningens bestämmelser har sålunda utgått

ur utredningsförslaget. Andra har emellertid tillkommit. Av lagen den 26

juni 1936 med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit

har nämligen 1 och 2 §§ ersatts med bestämmelser i förevarande avsnitt.

17 §.

I denna paragraf angives centralkassornas ändamål.

Lagrummet ersätter gällande lagstiftning i 1 och 2 §§ lagen den 26 juni

1936 med vissa bestämmelser om centralkassa för jordbrukskredit. I 1 §

1936 års lag ges en definition, enligt vilken centralkassa är förening som

utgör sammanslutning för ett eller flera län av ekonomiska föreningar med

huvudsakligt ändamål, att var inom sin ort tillgodose jordbrukets kredit­

behov. Genom 2 § tilldelas centralkassa laglig befogenhet att från allmän­

heten mottaga inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas.

17 § första stycket utredningens förslag stadgar, att centralkassa har till

huvudsaklig uppgift att främja sina medlemmars ekonomiska intressen ge­

nom att bereda kredit åt dem. Ändamålsbestämmelsen har avfattats på

samma sätt som den i 7 § (6 § departementsförslaget) för jordbrukskassor­

na. Den syftar till att inordna centralkassorna under det föreningsbegrepp,

som avses i 1 § föreningslagen. Lika litet som i fråga om jordbrukskassorna

skall bestämmelsen vara uttömmande.

17 § andra stycket utredningsförslaget utsäger att centralkassa har den

viktiga uppgiften att driva inlåning från allmänheten.

17 § tredje stycket innehåller föreskrift för centralkassa att meddela in­

struktioner och anvisningar för de anslutna jordbrukskassornas verksam­

het och att öva kontroll och tillsyn över dem. Utredningen anför härom

att centralkassa är centralorganisation för de anslutna jordbrukskassorna

och i den egenskap har såsom en naturlig uppgift att, under riksorganisa­

tionen, utöva samordnande och ledande funktioner över kasseverksamheten

inom sitt område. Utredningen anmärker, att centralkassa givetvis ej bör

utfärda instruktioner eller anvisningar i ämnen, som redan är reglerade av

riksorganisationen, i varje fall ej på sådant sätt att dess instruktioner och

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

122

anvisningar kommer att strida mot riksorganisationens. En erinran därom ligger i lagens uttryck att centralkassas åliggande att vara verksam i detta hänseende blott gäller i den mån det erfordras. Skulle det hända, att riks­ organisationen och centralkassan utfärdade mot varandra stridande anvis­ ningar eller instruktioner, skall riksorganisationens tillämpas.

Jordbrukskasseutredningen har funnit, att bestämningen i 1936 års lag att centralkassa utgör sammanslutning för ett eller flera län ej bör ha nå­

gon motsvarighet i utredningsförslaget. Centralkassas område bör enligt ut­

redningens mening bestämmas fritt efter omständigheterna så att det blir lämpligt avvägt. I betänkandet anmärkes, att centralkassornas antal f. n. är elva. Av dessa omfattar två — Malmöhus läns centralkassa och Gotlands centralkassa — vardera ett län. De övriga nio har områden som är större än ett län.

Remissyttrandena innehåller icke några erinringar mot förevarande para­ graf.

I departements förslaget har förevarande lagrum upptagits med viss for­ mell jämkning i första stycket. Därjämte har i andra stycket tillagts en bestämmelse, som innebär att centralkassa skall äga upptaga lån mot för­ lagsbevis. Denna viktiga befogenhet för centralkassa är en nyhet. Den beröres närmare i motiveringen till 33 §' departementsförslaget.

18—19 §§.

Dessa två paragrafer ger regler för centralkassas auktorisation och upp­ ställer vissa krav för att centralkassa skall erhålla formell behörighet att utöva kasseverksamhet. Till 18 § har efter vissa väsentligen formella jämk­ ningar överförts stadgandena i 18 och 19 §§ utredningsförslaget. 19 § depar­ tementsförslaget överensstämmer i sak helt med 20 § utredningsförslaget.

Gällande

lagstiftning.

Enligt 20 § jordbrukskasseförordningen skall cen­

tralkassa ha vunnit godkännande av Kungl. Maj:t innan den äger börja sin verksamhet. Såsom villkor för godkännande stadgas, att till centralkassa skall vara anslutna minst 15 jordbrukskassor, att kassans stadgar skall inne­ hålla föreskrift om kassans verksamhetsområde samt att stadgarna skall uppta bestämmelser av samma innehåll som så gott som alla lagreglerna i jordbrukskasseförordningens avsnitt om centralkassa. Vidare stadgas i 20 § jordbrukskasseförordningen, att centralkassa icke kan registreras såsom ekonomisk förening med mindre stadgarna godkänts av Kungl. Maj:t. Stad­ garna får ej heller ändras utan att Kungl. Maj :t godkänt ändringen.

Utredningen. I betänkandet förklaras inledningsvis, att formerna för cen­ tralkassas auktorisation i utredningsförslaget i någon mån har anpassats efter motsvarande förfarande för bank. Utredningsförslaget har viss anknyt­ ning också till sparbankslagstiftningen.

Enligt 18 § första stycket utredningsförslaget skall, sedan stadgar anta­ gits för nybildad centralkassa, stadfästelse på stadgarna sökas hos Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

123

Muj:t. Termen stadfästelse, vilken enligt utredningsförslaget 8 § skall an­

vändas också i samband med jordbrukskassas auktorisation, har upptagits

efter mönster av banklagstiftningen och sparbankslagstiftningen.

Enligt 18 § andra stycket skall prövningen av ansökan om stadfästelse på

stadgarna vara av samma slag som länsstyrelsens prövning av jordbruks­

kassas stadgar, d. v. s. den skall omfatta både en granskning ur formella

synpunkter, syftande till att konstatera att stadgarna överensstämmer med

lag, och en granskning ur sakliga synpunkter, som alltså skall gå ut på att

undersöka om kassan förefaller att kunna bli ändamålsenlig. Ger prövning­

en vid handen, att stadgarna håller måttet både ur legala och sakliga syn­

punkter och finnes den tillämnade rörelsen nyttig för det allmänna skall

Kungl. Maj:t enligt utredningsförslaget stadfästa stadgarna och ge kassan

auktorisation genom att godkänna den. Uttrycket »nyttig för det allmänna»

har hämtats från banklagstiftningen och sparbankslagstiftningen orch torde

enligt utredningens mening bl. a. avse att frågan huruvida det finnes behov

av och utrymme för den tilltänkta kreditinrättningen skall kunna besvaras

jakande.

18 § tredje stycket innehåller föreskrift, att stadfästelse skall begäras

också på ändring i centralkassas stadgar. Emellertid skall Kungl. Maj :t —

om och i den mån det befinnes lämpligt — kunna bemyndiga tillsynsmyn­

digheten att i Kungl. Maj :ts ställe stadfästa beslut om stadgeändring. Utred­

ningens motiv för detta förslag är, att stadgeändringar kan vara av rent for­

mell karaktär eller avse förhållanden av ringa vikt och att deras avgörande

därför ej obligatoriskt bör ankomma på Kungl. Maj:t. En liknande möjlighet

att delegera har tillagts Kungl. Maj:t i 1955 års banklagstiftning.

19 § utredningsförslaget ger vid handen, att registrering av centralkassa

såsom ekonomisk förening kan komma i fråga först efter det att godkän­

nande och stadfästelse meddelats. Registrering verkställes av länsstyrelsen.

Enligt 20 § utredningsförslaget blir centralkassa emellertid ej behörig

driva verksamhet enbart genom registreringen utan först då den upptagits

såsom medlem i jordbrukskasserörelsens riksorganisation. Utövar central­

kassa verksamhet utan att vara ansluten till riksorganisationen, blir de som

deltagit i verksamheten personligen ansvariga för uppkommande förbindel­

ser enligt 90 § utredningsförslaget. De kan därjämte dömas till ansvar en­

ligt 84 § 3.

Jordbrukskasseförordningens bestämmelse att till centralkassa skall vara

anslutna minst 15 jordbrukskassor, motsvaras av en föreskrift i 2 § utred­

ningsförslaget, vari dock minsta antalet jordbrukskassor sättes till 10 och

dispensmöjlighet införts.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen har förevarande paragrafer ej föran­

lett annan erinran än att länsstyrelsen i Östergötlands län samt länsstyrel­

sen i Örebro län, såsom tidigare anmälts, förordat att bestyret med såväl

auktorisationen som registreringen av centralkassa skall överflyttas till till­

synsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Departementschefen. Av skäl som tidigare anförts anser jag mig f. n. icke böra förorda att handläggningen av frågorna om kreditkassornas auktori­ sation och registrering överflyttas till bank- och fondinspektionen såsom tillsynsmyndighet. Då i övrigt inga anmärkningar framförts mot de före­ slagna reglerna i 18—20 §§ utredningsförslaget och då jag själv finner dessa regler lämpliga, har jag upptagit dem i departementsförslaget såsom 18 och 19 §§ efter allenast vissa väsentligen formella jämkningar.

20

§.

Detta lagrum, som motsvarar 21 § utredningsförslaget, handlar om cen­ tralkassas verksamhetsområde.

Gällande lagstiftning. Föreskrifter om centralkassas verksamhetsområde finnes i 20 g tredje stycket och 21 § jordbrukskasseförordningen samt i 1 g lagen den 26 juni 1936 om centralkassor för jordbrukskredit. I det först angivna författningsrummet föreskrives, att centralkassas verksamhetsom­ råde skall angivas i centralkassans stadgar. I 21 g jordbrukskasseförord­ ningen ges i första stycket bestämmelser om verksamhetsområdets beskaf­ fenhet. Däri utsäges nämligen att centralkassas verksamhetsområde skall vara sammanhängande och skilt från andra centralkassors. Vidare stadgas i andra stycket, att verksamhetsområdet skall bestämmas så, att centralkas­ sas styrelse utan svårighet eller oskäliga kostnader skall kunna övervaka de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt bedriva en effektiv upp­ lysnings- och organisationsverksamhet för kasserörelsens befrämjande inom verksamhetsområdet. 1 § 1936 års lag slutligen innehåller bestämmelsen, att centralkassa är sammanslutning för ett eller flera län.

Utredningen.

21 g utredningsförslaget stadgar, att centralkassas verk­

samhetsområde skall fastställas av jordbrukskasserörelsens riksorganisation och att verksamhetsområdet skall vara skilt från andra centralkassors. Stad­ gandet överensstämmer med vad som enligt 11g skall gälla i fråga om jord­ brukskassas verksamhetsområde och utredningen åberopar

i

tillämpliga de­

lar vad den anfört som motivering till 11 §.

Därjämte förklarar utredningen, att utvecklingstendensen i fråga om centralkassornas verksamhetsområden i viss mån kan komma att gå i mot­ satt riktning mot tendensen i fråga om jordbrukskassorna. För jordbruks­ kassornas del går tendensen mot större enheter. Jordbrukskassorna blir färre år från år. Centralkassorna har under en period från 1936—1952 varit oförändrat tio till antalet. 1953 delades en centralkassa och antalet ökades därmed till elva. Utredningen anser föga vara att erinra emot en utveckling i riktning mot ett större antal centralkassor. Särskilt med hänsyn till att jordbrukskasserörelsen stadigt gått mot högre medlemsantal och starkt stegrad anslutning, kan en sådan utveckling gå väl ihop med de hävdvunna riktlinjerna för verksamhetsområdets bestämmande, sådana de kommit till uttryck i 21 g andra stycket jordbrukskasseförordningen. Dessa har visser­

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

125

ligen icke överförts till utredningens lagförslag, enär de ansetts icke höra

hemma i författning, men utredningen har tagit för givet att riktlinjer av i

stort sett samma innebörd ändå kommer att gälla.

Yttrandena. Sparbanksinspektionen har förklarat, att bestämmandet av

verksamhetsområde för centralkassa är en sådan kasserörelsens inre ange­

lägenhet, som bör kunna ankomma på riksorganisationen, sedan i lagen ut­

sagts att olika centralkassors områden ej skall gripa in i varandra. Svenska

jordbrukskreditkassan har uttalat önskemålet, att lagen ej alls skall upp­

taga någon bestämmelse om centralkassas verksamhetsområde, eftersom

det kan tänkas uppstå fall, där det vore önskvärt att kassas verksamhets­

område icke strängt avgränsades i geografiskt hänseende och kasseorgani­

sationen borde ha frihet att själv reglera hithörande frågor.

Länsstyrelsen i Örebro län samt bank- och fondinspektionen har däre­

mot förordat, att centralkassas verksamhetsområde skall angivas i central­

kassans stadgar. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att uppgift om

verksamhetsområdet är av så stor betydelse att det synes naturligt att om­

rådet angives i stadgarna och att på så sätt uppgift därom också kommer

att ingå i föreningsregistret.

Bank- och fondinspektionen menar, att Kungl. Maj :t och icke riksorga­

nisationen i realiteten kommer att bestämma centralkassas verksamhets­

område. De nu existerande centralkassorna omfattar nämligen hela riksoin-

rådet. Områdesändringar kommer därför att innebära överföringar från nå­

gon centralkassas område till annan sådan kassa. Därvid torde behov upp­

komma att jämväl överflytta viss del av rörelsen. Prövningen av sådan

överflyttning skall emellertid ankomma på Kungl. Maj :t enligt 86 § 1 mom.

utredningsförslaget. Då inspektionen ej har något att erinra mot stadgan-

dena i det sistnämnda lagrummet och då det synes inspektionen mest till­

fredsställande att en bankinrättnings verksamhetsområde fastställes i offi­

ciell ordning, föreslår inspektionen att första punkten 21 § utredningsför­

slaget skall utgå.

Departementschefen. I fråga om jordbrukskassa har jag tidigare i mitt ytt­

rande över 10 § lagförslaget anslutit mig till tanken att riksorganisationen

skall fastställa verksamhetsområde och att uppgift om verksamhetsområ­

det ej skall behöva ingå i jordbrukskassas stadgar. Jag framhöll därvid så­

som stöd för mitt ställningstagande, att begränsningen av jordbrukskassas

område kan betraktas som en i huvudsak intern angelägenhet för kasserö­

relsen eftersom jordbrukskassa huvudsakligen betjänar sina medlemmar.

Med centralkassa ställer sig saken något annorlunda. Centralkassa äger

mottaga inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen

begagnas. Den har därigenom en annan ställning gentemot allmänheten än

jordbrukskassorna och omfattningen av dess verksamhetsområde blir ej

på samma sätt som frågan om jordbrukskassas verksamhetsområde en in­

tern angelägenhet för kasserörelsen. Med hänsyn därtill och på grund järn-

126

väl av vad bank- och fondinspektionen anfört om innebörden av 86 § 1 mom. utredningsförslaget, vilket stadgande upptagits jämväl i departe- mentsförslaget, har jag ansett, att 20 § bör innehålla föreskrift om att cen­ tralkassans verksamhetsområde skall angivas i stadgarna. Jag vill för und­ vikande av missförstånd tillägga, att centralkassas område ej skall behöva angivas med detaljerad redovisning av kassans gräns i hela dess sträckning utan endast översiktligt. Det torde vara naturligt, att verksamhetsområdet anknytes till län och kommun eller annan del av län, eventuellt också till de anslutna jordbrukskassornas områden.

Jag förutsätter, att inom kasserörelsen riksorganisationen kommer att följa och vid behov ha ett avgörande inflytande i frågor rörande central­ kassas verksamhetsområde, såväl där det gäller större ändringar av kasse­ område, t. ex. vid uppdelning av centralkassa, som när det gäller jämkning­ ar av gränsen mellan två centralkasseområden.

21

§.

Paragrafen reglerar centralkassas befogenhet att taga i anspråk de anslutna jordbrukskassornas ansvarighet för centralkassans förbindelser. Den har ingen motsvarighet i utrednings­ förslaget.

Gällande lagstiftning.

24 § jordbrukskasseförordningen stadgar, att cen­

tralkassa skall kunna täcka förlust, som ej kan gäldas av reservfonden, av medel som anskaffas genom uttaxering på medlemmarna — d. v. s. jord­ brukskassor och jordbruksorganisationer — i förhållande till högsta under nästföregående räkenskapsår oguldna kapitalbelopp av deras lån från cen­ tralkassan. Under ett och samma räkenskapsår får ej uttaxeras mer än högst en procent av medlems sålunda beräknade låneskuld.

Enligt 25 § jordbrukskasseförordningen aktualiseras medlemmarnas per­ sonliga ansvarighet vid centralkassas likvidation. Ansvarigheten skall för­ delas medlemmarna emellan enligt samma grund som i 24 §, således i för­ hållande till högsta under nästföregående räkenskapsår oguldna kapital­ belopp av deras lån från centralkassan. Kan medlem icke fullgöra sin betal­ ningsskyldighet, skall övriga medlemmar svara för bristen, alltjämt efter samma grund. Medlems ansvarighet är begränsad till ett belopp motsvarande tio procent av hans låneskuld.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektioncn har såsom jag anmält vid behandlingen av 11 § departementsförslaget, uttalat att detta måste kompletteras med regler om jordbrukskassas ansvarighet för centralkassans förbindelser, om den enhetsberäkning av centralkassas jämte anslutna jordbrukskassors eget kapital, som tillämpas t. ex. vid bestäm­ mande av centralkassas inlåningsunderlag, skall kunna godtagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

127

Departementschefen. Såsom framgår av 11 § departementsförslaget och

vad jag i anslutning därtill yttrade, delar jag de två inspektionsmyndighe-

ternas uppfattning att jordbrukskasselagstiftningen bör innehålla uttryck­

ligt stadgande att jordbrukskassa skall ansvara för centralkassans förbin­

delser. I 11 § departementsförslaget har en allmän bestämmelse av denna

innebörd upptagits. Förevarande paragraf reglerar befogenheten att utkräva

ansvarigheten. Jag har ansett att paragrafen bör stadga, att centralkassa

skall äga infordra tillskott från de anslutna jordbrukskassorna, om dess

egna medel icke förslår för att infria dess förbindelser. Beloppet av jord­

brukskassas tillskott skall bestämmas i förhållande till dess låneskuld vid

utgången av räkenskapsåret närmast före det då tillskott infordras. Om

jordbrukskassa ej förmår utgiva infordrat tillskott, skall övriga till central­

kassan anslutna jordbrukskassor ansvara för bristen efter den angivna för-

delningsgrunden. Vid mitt ställningstagande har jag bl. a. tagit visst intryck

av de bestämmelser om ansvarighet som gäller stadshypoteksorganisatio-

nen (SFS nr 95/1953, 9 §).

De angivna stadgandena är av annan karaktär än de regler om ansvarig­

het, som nu gäller och som ytterst grundar sig på föreskrifterna i 1911 års

föreningslagstiftning om begränsad personlig ansvarighet. Till en början är

att märka att departementsförslagets regler bara avser jordbrukskassorna,

d. v. s. de centralkassemedlemmar som obligatoriskt skall vara anslutna

till centralkassan för att jämte dessa driva kasserörelsens kreditverksam­

het. Jordbruksorganisationerna, vilka är anslutna till centralkassorna för

att begagna sig av kasserörelsens tjänster, skall vara fria från personlig an­

svarighet lika väl som enskilda medlemmar i jordbrukskassa.

Jordbrukskassas ansvarighet skall vara ett andrahandsansvar, som skall

kunna utkrävas av centralkassan först i lägen då centralkassas förbindel­

ser icke kan täckas med anlitande av dess egna tillgångar. Klart är att vid

centralkassas konkurs rätten att infordra tillskott skall kvarstå och att den

i sådant fall för insättares och andra borgenärers räkning skall kunna ut­

övas av konkursförvaltningen. Jordbrukskassas ansvarighet skall icke vara

begränsad till visst belopp. Detta följer av att jordbrukskassas eget kapital

tillgodoräknas centralkassan såsom inlåningsunderlag utan begränsning. Ef­

tersom inlåningsunderlaget skall tjäna insättarna i centralkassa till säker­

het för insatta medel ligger det i sakens natur att täckning för deras ford­

ringar skall beredas dem så långt jordbrukskassornas eget kapital förslår

i fall då centralkassan ej själv förmår prestera betalning. Den ordning vari

detta kommer att ske, om lagen utformas i enlighet med departementsför­

slaget, innebär, att centralkassas insättare och övriga borgenärer genom cen­

tralkassan inträder såsom fordringsägare också gentemot de anslutna jord­

brukskassorna. Därmed får de företräde till jordbrukskassornas tillgångar

framför jordbrukskassemedlemmarna. Enligt min mening torde, för den

händelse sådant skulle bli aktuellt, ej behöva uppstå några tekniska svårig­

heter att utkräva den rätt gentemot jordbrukskassorna som sålunda skall

tillkomma centralkassas borgenärer.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Jag torde till slut beträffande fördelningen av ansvarigheten mellan de till centralkassa anslutna jordbrukskassorna få anmäla, att jag ansett det enklare och ej mindre rättvist att anknyta till jordbrukskassornas låneskuld vid utgången av det sist förflutna räkenskapsåret än, såsom f. n. vid ut­ taxering och utkrävande av ansvarighet enligt 24 och 25 §§ jordbrukskasse- förordningen, till högsta låneskuld under detta räkenskapsår.

De regler för vilka jag sålunda redogjort har införts i departementsför- slaget såsom dess 21 §.

22

§.

Denna paragraf innehåller regler om medlemskap i centralkassa.

Gällande lagstiftning. Enligt 22 § jordbrukskasseförordningen kan såsom medlem i centralkassa endast antagas godkänd jordbrukskassa eller ock jordbruksekonomisk förening, vars styrelse har sitt säte inom centralkas­ sas verksamhetsområde. Jordbruksekonomisk förening får bli medlem en­ dast om centralkassas styrelse finner att den kan driva sin verksamhet på ett ur ekonomisk synpunkt fullt tillfredsställande sätt. Beslut varigenom jordbruksekonomisk förening beviljats medlemskap i centralkassa skall un­ derställas Svenska jordbrukskreditkassan för godkännande.

Utredningen. Enligt 22 § första stycket utredningsförslaget må till med­ lem i centralkassa antagas endast jordbrukskassa, vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde, samt jordbruksorganisation, d. v. s. motsvarigheten till vad som i jordbrukskasseförordningen kallas jordbruks­ ekonomisk förening. I 22 § andra stycket stadgas, att jordbrukskasserörel- sens riksorganisation skall äga meddela närmare föreskrifter om villkoren för beviljande av medlemskap i centralkassa.

Utredningen framhåller i sin motivering till förslaget, att detta ganska nära anknyter till jordbrukskasseförordningens bestämmelser i ämnet. En skillnad är att 22 § första stycket utredningsförslaget ej använder uttrycket »godkänd» jordbrukskassa. Till förklaring därav anför utredningen, att det ej ansetts erforderligt att säga ut att jordbrukskassa för att vinna medlem­ skap skall vara godkänd. Jordbrukskassa kan ju nämligen ej antagas såsom medlem i centralkassa förrän den blivit registrerad och därmed vunnit rätts­ kapacitet. Och den får registreras först sedan den blivit godkänd.

Beträffande riksorganisationens funktioner enligt 22 § andra stycket ut­ redningsförslaget har utredningen förklarat, att riksorganisationen skall ha överinseendet över centralkassas medlemsintagning liksom över jordbruks­ kassas.

I praktiken kan detta beräknas innebära, att riksorganisationen kommer att uppställa vissa villkor för medlemskap i centralkassa. I fråga om jord­ brukskassa kan sålunda krävas, att medlemmarnas insatsskyldighet skall vara reglerad på visst sätt och att stadgarna även i övrigt skall innehålla inom rörelsen gängse bestämmelser. Det kan enligt vad utredningen uppger påräknas, att normalstadgar för jordbrukskassor kommer att utarbetas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

129

Vad beträffar frågan om fördelningen av jordbruksorganisationer mellan

centralkassor och jordbrukskassor, vilken fråga utredningen i någon mån

berört redan i samband med behandlingen av bestämmelserna i

12

§ om

medlemskap i jordbrukskassor, har utredningen anfört följande.

Utredningen har avsett att riksorganisationen skall ha ganska betydande

frihet att anpassa fördelningen efter förhållandena. Hänsyn kan tas till så

dana omständigheter som att stora jordbrukskassor med mera bankmässigt

betonad verksamhet kan betjäna större jordbruksorganisationer än små

jordbrukskassor o. s. v. Efter omständigheterna skall kunna avgöras, om

inträdessökande jordbruksorganisation skall tillhöra kassa, inom vars verk­

samhetsområde organisationens styrelse har sitt säte, eller om den bör bli

medlem i kassa, där den driver verksamhet vid större anläggning e. d. eller,

slutligen, om den någon gång till äventyrs bör kunna bli medlem i mer än

en kassa. Mot sistnämnda ordning talar principen, att medlemskap i kasse­

rörelsen i regel skall kunna vinnas blott i en kassa. Olägenheterna ur kon­

troll- och kreditövervakningssynpunkt av att samma organisation är med­

lem på flera håll i kasserörelsen kan emellertid motverkas genom inbördes

samarbete mellan de i kasserörelsen ingående organisationerna. Ett dylikt

samarbete är naturligt och hindras ej av

88

§ utredningsförslaget, vari stad­

gas att enskildas förhållanden till kreditkassor ej må i oträngt mål yppas.

Detta stadgande avser endast yppande till utomstående. Det antydda sam­

arbetet får än större betydelse, när jordbrukets bank knytes till kasserörel­

sen. — Vad här sagts om samarbete kasserörelsens organisationer emellan

för kreditkontroll och kreditövervakning gäller uppenbarligen också i fråga

om enskilda medlemmar i jordbrukskassor.

Yttrandena. Reglerna i 22 § om medlemskap i centralkassa har icke för­

anlett några kritiska kommentarer från remissinstansernas sida. Emellertid

må erinras om att bank- och fondinspektionen och överståthållarämbetet i

de delar av sina yttranden som rör medlemskapet i kasserörelsen och som

tidigare återgivits vid framställningen rörande 12 § gjort uttalanden avseen­

de 22 §. Bank- och fondinspektionen har sålunda betonat, att möjlighet att

vinna inträde i kreditkassa icke skall vara liktydigt med rättighet därtill.

Överståthållarämbetet har framhållit vikten av principen i 11 § lagen om

ekonomiska föreningar att sådan sammanslutning skall vara öppen med

allenast de inskränkningar som föranledes av hänsyn till arten av dess verk­

samhet eller av andra särskilda skäl. Ämbetet har ifrågasatt om ej en erinran

om att 11 § föreningslagen skall iakttagas vid utfärdande av föreskrifter

enligt

22

§ andra stycket bör upptagas i detta lagrum.

Departementschefen. De regler som utredningen föreslagit om medlem­

skap i centralkassa skiljer sig i ganska liten mån från dem som f. n. gäller.

Det nya är främst alt jordbruksorganisationerna inte obligatoriskt skall till­

höra centralkassa utan att en fördelning av dem skall ske mellan centralkas­

san och de anslutna jordbrukskassorna. Det är framför allt anvisningar och

riktlinjer för denna fördelning som torde böra meddelas i riksorganisatio­

nens anvisningar enligt andra stycket. Jag vill beträffande principerna för

!)

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

fördelningen meddela, att det enligt min mening är av vikt att fördelningen i görligaste mån verkställes så att varje jordbruksorganisation kan tillgodo­ ses med krediter från en kassa. Skulle det visa sig, att en jordbruksorga­ nisation, som blivit medlem av jordbrukskassa, uppenbarligen ej kan få sitt kreditbehov fyllt av denna, bör den normala åtgärden vara, att jord­ bruksorganisationen överföres till centralkassan såsom medlem. Uppdelning av krediter mellan jordbrukskassa och centralkassa bör således undvikas. — Med hänsyn till innehållet i 11 § föreningslagen torde det vara fördel­ aktigt att riksorganisationen därjämte överväger att fixera en gränsdrag­ ning kring begreppet jordbruksorganisation, så att det blir fastslaget vilka typer av sammanslutningar som skall kunna påräkna att få ansökan om medlemskap i kreditkassan bifallen. Skulle riksorganisationen finna garan­ tier erforderliga för att jordbruksorganisation som skall bli medlem i kasse­ rörelsen fyller särskilda anspråk på ekonomisk vederhäftighet, synes dessa anspråk också böra angivas i stadgeföreskrifter. Vad sålunda anförts in­ nebär en ytterligare erinran om att 11 § föreningslagen skall beaktas vid behandlingen av frågor om medlemskap. Jag har emellertid ej velat före­ slå, att en sådan erinran skall upptagas i lagen.

I samband med behandlingen av 22 § torde jag vidare få nämna, att jag förutsätter att man genom en differentiering av rösträtten till jordbruks­ kassornas förmån kommer att sörja för att jordbrukskassorna och icke jord­ bruksorganisationerna får det övervägande inflytandet inom centralkassor­ na. En sådan differentiering uppehälles f. n. genom föreskrift i 40 § jord- brukskasseförordningen. Sedan ny lag om jordbrukskasserörelsen trätt i kraft får den i stället uppehållas genom stadgeföreskrifter. Vid avfattandet av stadgeföreskrifter finnes givetvis möjlighet att, därest omständigheterna föranleder därtill, välja annan relation än enligt 40 § jordbrukskasseför- ordningen. Jag förutsätter att riksorganisationen kommer att ombesörja normalstadgar såväl för centralkassor som för jordbrukskassor och att cen­ tralkassorna i normalstadgarna kommer att få erforderlig vägledning för att lösa bl. a. frågan om differentieringen av rösträtten mellan de två skilda kategorierna av medlemmar.

22 § utredningsförslaget har, med blott en formell jämkning, överförts till departementsförslaget.

23 §.

I denna paragraf upptages de bestämmelser, som skall göra det möjligt för kasserörelsen att försöksvis driva verksamhet enligt tvåledssystem i den formen att centralkassorna, under riksorganisationen, arbetar utan jordbrukskassor. Paragrafen saknar motsvarighet i jordbrukskasseförord- ningen.

Utredningen. 23 § utredningsförslaget innebär, att Kungl. Maj:t skall kunna lämna viss centralkassa tillstånd att inom hela sitt område eller del därav själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbrukskassa.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

13 L

Tillståndet innebär att vederbörande centralkassa, såvitt gäller det område

som avses med tillståndet, skall äga antaga medlemmar enligt samma be­

stämmelser som jordbrukskassa. Kungl. Maj:t kan vidare i samband med

tillståndsgivningen meddela de särskilda föreskrifter om kassans organisa­

tion och verksamhet som prövas erforderliga.

I sin motivering till förslaget anför utredningen, att den velat bereda

kasserörelsen viss möjlighet att experimentera med tvåledssystem i den an­

givna formen. Kasserörelsen kan givetvis underlåta att begagna sig därav.

Men vill rörelsen utnyttja den givna möjligheten, har den att i de aktuella

fallen hos Kungl. Maj :t göra framställning om sådant tillstånd som avses

i paragrafen.

Utredningen har avsett att experiment skall kunna göras i begränsad ska­

la. I betänkandet framhålles att det kan vara praktiskt att göra experiment

utan att man medvetet syftar till en övergång till tvåledssystem, t. ex. om

en jordbrukskassa likviderat och man finner det lämpligare att — kanske

som ett provisorium — inom dess område driva rörelse direkt med central­

kassa i stället för att bilda en ny jordbrukskassa. Utredningen har därför

föreslagit, att tillstånd ej skall behöva avse hela centralkassans område

utan skall kunna inskränkas t. ex. till vad som motsvarar en eller ett par

anslutna jordbrukskassors verksamhetsområden.

Utredningen anför vidare, att den vid utformningen av förevarande para­

graf beaktat, att centralkassa måste ha möjlighet att antaga medlemmar

enligt samma regler som jordbrukskassa inom de områden, där den skall

fullgöra jordbrukskassas funktioner. Därför har en särskild regel därom

givits. I och med att vederbörande blivit medlem i centralkassan, blir cen­

tralkassan också berättigad att bereda dem krediter enligt de vanliga, för

båda kasseleden godkända reglerna. Centralkassorna är, konstaterar utred­

ningen, såsom jordbrukskasserörelsens mest bankmässiga organ, tekniskt

väl rustade att övertaga denna kreditgivning. De för centralkassor i allmän­

het gällande reglerna om inlåning, kassareserv o. s. v. torde, såvitt utred­

ningen ansett sig kunna bedöma, oförändrade kunna tillämpas även vid en

omläggning av centralkassas verksamhet enligt 23 § utredningsförslaget.

Med hänsyn därtill har anledning ej funnits föreligga att i lagrummet upp­

taga andra särskilda undantagsbestämmelser. Eftersom det emellertid kan

komma att visa sig att vissa särregler blir av behovet påkallade, har utred­

ningen öppnat möjlighet för Kungl. Maj:t att meddela sådana i samband

med att tillstånd enligt paragrafen lämnas.

I den mån det vid en tillämpning av 23 § uppkommer tekniska problem

av sådant slag, som ej beröres i jordbrukskasselagstiftningen, får det en­

ligt vad jordbrukskasseutredningen vidare anför, ankomma på jordbruks-

kasserörelsen själv att lösa dessa. En fråga av delta slag är hur central­

kassas medlemmar av den kategori, som normalt skall tillhöra jordbruks­

kassa, skall vara representerade på centralkassas stämma och vilken rösträtt

som skall tillkomma dem. Kasserörelsens lösningar av dylika spörsmål,

vilka ibland torde få formen av stadgeändringar som kräver Kungl. Maj:ls

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

godkännande, bör, förklarar utredningen, uppenbarligen framläggas i an- sökningsärendet rörande tillstånd.

Utredningen har slutligen diskuterat övergång till tvåledssystem ur mera principiella synpunkter och därvid framför allt berört möjligheten att vid ett bortfall av jordbrukskassorna bibehålla jordbrukskasserörelsens lokala förankring. Därom anföres i betänkandet.

Det kan göras gällande, att just kasserörelsens lokala organ, alltså jord­ brukskassorna, utgör kärnan i kasserörelsen och att ett slopande aA' dessa organ skulle kunna lossa banden mellan rörelsen och de enskilda medlem­ marna på ett sådant sätt, att rörelsen skulle bli mindre attraktiA’ på de en­ skilda jordbrukarna, vilkas intressen den i första hand skall tjäna.

Gentemot denna uppfattning har inom utredningen anförts, att central­ kassa torde ha möjligheter att behålla rörelsens lokala kontakter äAen om jordbrukskassorna upphör att existera såsom självständiga enheter. Det torde t. ex. vara möjligt att behålla förutvarande styrelse för jordbrukskas­ sa såsom lokalstyrelse med lämpligt avpassade befogenheter. Skillnaden mellan Aerksamheten enligt treledssystem och enligt tAråledssystem skulle därför enligt utredningens mening ej behöva bli så stor. Det har Aidare framhållits, att kassorna numera genom kommunikationernas utAeckling kan uppehålla erforderliga kontakter med sina medlemmar och betjäna dem inom betydligt större områden än som tidigare varit möjligt. De lo­ kala enheterna kan därför normalt vara större än tidigare. Detta har i nå­ gon mån bidragit till att framkalla den förut berörda tendensen att slå samman jordbrukskassorna till större enheter.

Yttrandena. Såsom torde framgå av redogörelsen för huvuddragen i utred­ ningsförslaget har förslaget om att tvåledssystem av typen riksorganisa­ tionen—centralkassa skall få praktiseras i och för sig ej mött motstånd vid remissbehandlingen.

En av länsstyrelsen i Östergötlands län och Svenska jordbrukskreditkas­ san framställd erinran, att tillämpningen av 23 § kan befaras medföra att inte bara själva jordbrukskassorna utan också namnet jordbruks­ kassa försAunner har upptagits Arid behandlingen av 4 §.

Beträffande tillämpningen aA’ 23 § har bank- och fondinspektionen utta­ lat, att det hade Ararit av intresse om utredningen hade mera utförligt dis­ kuterat de spörsmål aA’ teknisk natur som får beräknas uppkomma vid en övergång till tvåledssystem enligt 23 §. Ämbetsverket anför.

Såsom utredningen själv påpekat uppstår vid förordnande enligt 23 § ut­ redningsförslaget åtskilliga problem aAr teknisk natur, bl. a. »frågan om hur centralkassas medlemmar av den kategori, som normalt skall tillhöra jordbrukskassa, skall vara representerade på centralkassas stämma och A’il- ken rösträtt som skall tillkomma dem.» Denna fråga som delvis har klart ci­ vilrättslig karaktär (jfr Hagbergh-Nisell: Lagen om ekonomiska föreningar, s. 173) och som följaktligen kan Arara svår eller omöjlig att lösa i admini­ strativ ordning, borde enligt inspektionens förmenande ha blivit närmare belyst i betänkandet. Det hade likaledes varit värdefullt att utredningen klarlagt hur den jordbrukskassa skall förfara vars funktioner ÖATertages av centralkassan — skall jordbrukskassan obligatoriskt likvidera? — samt hur sistnämnda kassas behållning skall disponeras. Dessa frågor kan giAretA’is

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

133

lösas genom föreskrifter i de blivande normalstadgarna för jordbrukskas­

sorna, men de har så stort allmänt intresse att de med fördel hade kunnat

diskuteras i detta sammanhang. Åtskilligt besvärligt granskningsarbete —

som nu får utföras då fråga om fastställande av stadgar för jordbrukskassa

uppkommer — hade därigenom kunnat förberedas, och en mera allsidig be­

dömning av hithörande problem kunde ha skett i samband med remissbe­

handlingen av betänkandet.

Bank- och fondinspektionen har vidare fäst uppmärksamheten på frå­

gan om jäv i kreditförhållanden efter det centralkassa erhållit

tillstånd enligt 23 §. Inspektionen framhåller att styrelseledamot i central­

kassa då kan begära kredit i centralkassan. Eftersom enligt utredningsför­

slaget frågan om kredit till styrelseledamot i jordbrukskassa skall under­

ställas centralkassans prövning, synes enligt inspektionens mening kon­

sekvensen kräva att centralkassas kredit till styrelseledamot skall under­

ställas riksorganisationens prövning. Detta förhållande bör beaktas vid för­

ordnande enligt 23 §.

Departementschefen. Såsom jag tidigare uttalat, finner jag det önskvärt,

att kasserörelsen får den av jordbrukskasseutredningen föreslagna möjlig­

heten att försöksvis driva verksamhet efter tvåledssystem. De för central­

kassa gällande lagreglerna torde vid en tillämpning av tvåledssystem av

denna typ behöva kompletteras, förutom med den i 23 § upptagna regeln

att centralkassa, såvitt gäller område där tvåledssystem skall råda, skall äga

antaga medlemmar enligt de bestämmelser som gäller jordbrukskassa, även

med regler som ger centralkassan möjlighet att öka utlåningen till jord­

bruksorganisationer samt till kommuner utöver de kvoter om en tiondel till

vardera kategorien som gäller för centralkassa. Sådana regler har upptagits

i 24 § tredje stycket andra punkten. Jag vill understryka, att en övergång

jämlikt 23 § till tvåledssystem underlättas av att centralkassa och de an­

slutna jordbrukskassorna i så många hänseenden, t. ex. vid beräkning av

inlåningsrätt och kassareserv, i lagförslaget behandlas såsom en faktisk en­

het. Ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att i mån av behov i samband med att

tillstånd lämnas utfärda särskilda föreskrifter, torde dock, såsom utredning­

en också framhållit, lämpligen böra inrymmas i lagtexten. Det må emeller­

tid framhållas, att bemyndigandet avser utfärdande av föreskrifter som

kompletterar de lagstadganden som gäller centralkassa och jordbrukskassa,

ej meddelande av föreskrifter som ersätter lagstadgandena.

Bank- och fondinspektionen har ansett det önskvärt, att tekniska spörs­

mål av den art, som utredningen anser det ankomma på kasserörelsen att

själv lösa, blivit mera diskuterade i betänkandet. I anledning härav vill jag

i anslutning till de av inspektionen särskilt berörda frågorna såsom min

uppfattning uttala, att jag förutsätter att jordbrukskassa, vars rörelse skall

(ivertagas av centralkassa enligt 23 §, obligatoriskt skall likvidera. Det för­

farande som bör komma till användning i sådana fall, synes böra överens­

stämma med del f. n. vid sammanslagning av jordbrukskassor praktiserade.

Detta beskrives i jordbrukskasseutredningcns betänkande i kommentarerna

134

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 ur 1956

till 86 § utredningsförslaget. Tillämpat på sammanslagning av jordbruks­ kassa med centralkassa vid övergång till tvåledssvstem enligt 23 § skulle detta förfarande innebära, att jordbrukskassan överlåter sina tillgångar och skulder, d. v. s. hela sin rörelse, till centralkassan, varjämte medlemmarna i jordbrukskassan överföres till centralkassan. Jordbrukskassans rörelse fortsättes av centralkassan, medan jordbrukskassan likviderar. Av det sag­ da följer även att jordbrukskassas behållning i sin helhet bör övergå till centralkassan. Överhuvudtaget bör den ändring som sker ofta kunna in­ skränka sig till att jordbrukskassan upphör att vara självständig juridisk person, d. v. s. vad som sker är en rent strukturmässig ändring i kasserörel­ sens inre organisation. Ändringen bör syfta till en förstärkning av rörelsens effektivitet. Man bör således alltid söka undvika att kasserörelsen såsom sådan genom övergång till tvåledssystem får vidkännas avgång av medlem­ mar eller eget kapital eller att annan för rörelsen menlig följd av övergång­ en till tvåledssystem uppkommer.

Vad beträffar frågan om rösträtten för olika kategorier medlemmar efter en övergång till tvåledssystem enligt 23 § så torde det icke behöva medföra större svårigheter för kasserörelsen att själv finna rättvisa och ändamåls­ enliga normer därför. Bland olika tänkbara lösningar för det fall att cen­ tralkassa kommer att erhålla tillstånd jämlikt 23 § beträffande allenast del av sitt område medan i övriga delar av området jordbrukskassorna kvar­ står må nämnas den, att medlemmarna från ettvart av de områden, som tidigare varit verksamhetsområde för upplöst jordbrukskassa, på lämpligt sätt organiserade såsom valkorporation, får utse fullmäktige till central­ kassans stämma till antal som motsvarar det antal röster vid stämman som skulle ha tillkommit den upplösta jordbrukskassan.

Har tillstånd jämlikt 23 § lämnats för hela centralkassans område inne­ bär detta, att centralkassans medlemskrets blir av samma slag som en jord­ brukskassas med det undantaget att i medlemskretsen kommer att ingå de jordbruksorganisationer, som på grund av sin storlek eller beskaffenhet redan tidigare varit medlemmar i centralkassan. I sådant fall torde det må­ hända vara lämpligast att centralkassan inför liknande system för beräk­ ning av rösträtten som jordbrukskassa. Om jordbrukskassorna skulle ha tillämpat principen en medlem—en röst kan en sådan övergång emeller­ tid komma att medföra att de jordbruksorganisationer som redan före över­ gången varit medlemmar i centralkassan får ett väsentligt minskat infly­ tande. Det kan tänkas vara skäligt att dessa jordbruksorganisationer får en högre rösträtt än de jordbruksorganisationer och andra som tidigare varit medlemmar i jordbrukskassan. En gynnsammare ställning i fråga om röst­ rätten för dessa jordbruksorganisationer kan måhända vara särskilt svår att komma ifrån, för den händelse de betalar väsentligt större insatser eller inträdesavgifter än övriga medlemmar. Den medlemmarna tillkommande rösträtten torde komma att utövas inom valkorporationer för utseende av fullmäktige till centralkassans stämma.

Med det sist sagda har jag ej velat taga ställning till vilken lösning jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

135

för min del finner lämpligast utan allenast velat föra diskussionen om upp­

kommande problem vidare och antyda efter vilka linjer rimliga lösningar

kan stå att finna. I likhet med utredningen anser jag nämligen att det i

första hand bör ankomma på kasserörelsen själv att träffa de avgöranden

som erfordras. Det torde emellertid av det sagda framgå att kasserörel­

sen på ett så tidigt stadium som möjligt bör uppmärksamma de problem

bl. a. i frågor om rösträtt och beträffande bidrag i form av avgifter och in­

satser som kan uppkomma vid tillämpning av förevar ande paragraf i jord-

brukskasselagstiftningen.

Jag torde här få tillägga, att jag delar bank- och fondinspektionens upp­

fattning att fråga om centralkassas kredit, efter övergång till tvåledssystem

enligt 23 §, till vissa funktionärer i centralkassan bör underställas riksorga­

nisationens prövning och att föreskrift härom bör meddelas vid förordnan­

de enligt 23 §.

De här gjorda övervägandena är ej ägnade att föranleda ändring i den

av utredningen föreslagna lydelsen av 23 § lagförslaget. Paragrafen har

därför oförändrad överförts till departementsförslaget.

24 §.

I denna paragraf, som motsvarar utredningsförslaget 29 §, ges allmänna

bestämmelser om centralkassas utlåning.

Gällande lagstiftning. Förevarande paragraf motsvarar 33 och 34 §§ jord-

brukskasseförordningen. Av dem innehåller 33 § föreskrift, att centralkas­

sa ej får bereda kredit åt andra än sina medlemmar samt därjämte vissa

allmänt hållna föreskrifter rörande formerna för utlåningen. Enligt en av

dessa må kreditgivningen till jordbrukskassa bestå i återbelåning av de hos

jordbrukskassa belånade fordringsbevisen med tillhörande säkerheter. Vi­

dare stadgas, att centralkassas styrelse skall tillse, att de säkerheter som

lämnas till jordbrukskassorna för lån, är fullt betryggande och att de för­

varas hos centralkassan. I 34 § stadgas vissa inskränkningar i centralkas­

sas rätt att låna ut medel till jordbruksorganisationer. Dels föreskrives, att

centralkassas sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer — eller

jordbruksekonomiska föreningar för att använda jordbrukskasseförordning-

ens terminologi — ej får överstiga en tiondel av centralkassas sammanlag­

da utlåning, dels att en och samma jordbruksorganisation ej skall kunna

få lån till högre belopp än som motsvarar en tjugufemtedel av sammanlag­

da utlåningen. Därjämte ges vissa bestämmelser om maximering av kredit

till jordbruksorganisation i förhållande till dennas ekonomiska ställning

m. in.

Utredningen. 29 § första stycket utredningsförslaget anger den krets inom

vilken centralkassa skall äga lämna krediter. Dit hör såsom hittills kas­

sans egna medlemmar, d. v. s. enligt utredningsförslaget de till centralkas­

san anslutna jordbrukskassorna och jordbruksorganisationerna. Därutöver

136

skall kredit kunna lämnas till jordbruksorganisationer och kommuner som är medlemmar i de anslutna jordbrukskassorna.

29 g andra stycket innehåller en allmän regel att centralkassas kreditgiv- ning till jordbrukskassorna företrädesvis skall ske mot säkerhet av de hos jordbrukskassorna belånade fordringsbevisen med tillhörande säkerheter.

Enligt 29 § tredje stycket sättes gränser för centralkassas kreditgivning till jordbruksorganisationer — för all sådan kreditgivning till en tiondel av hela utlåningen och för kredit till en och samma organisation till en tjugu- femtedel av hela utlåningen.

I sin motivering till paragrafens första stycke anför utredningen, att den i utredningsförslaget tagit upp centralkassas befogenhet att ge kredit åt jordbruksorganisationer och kommuner som är medlemmar i ansluten jord­ brukskassa efter mönster av den ordning, som nu gäller i förhållandet mel­ lan Svenska jordbrukskreditkassan och centralkassorna. Där har nämligen jordbrukskreditkassan enligt

11

§ första stycket jordbrukskasseförordning-

en motsvarande befogenhet i fråga om de till centralkassorna anslutna jord- bruksekonomiska föreningarna. Den närmare regleringen av vilka omstän­ digheter, som skall föranleda att jordbrukskasseanslutna jordbruksorgani­ sationer eller kommuner skall beredes kredit av centralkassan, av frågan om centralkassa i aktuella fall skall ge hela den begärda krediten eller blott fyllnadskredit och av andra liknande frågor, får ankomma på kasserörel­ sen. Utredningen anför, att den utgått från att centralkassa kommer att särskilt noga följa jordbrukskassornas handhavande av kreditgivningen till jordbruksorganisationerna och kommunerna och från att det redan av den anledningen kan te sig naturligt för centralkassa att själv övertaga krediter till sådan^ordbrukskassemedlemmar. Av betydelse är, enligt utredningens mening, att jordbrukskasserörelsens riksorganisation ger noggrann anvis­ ning om den kontroll vid kreditgivningen och den kreditövervakning, som skall ankomma på vardera av centralkassa och jordbrukskassa i fall då centralkassa deltager i lån till medlem i jordbrukskassa.

Beträffande första stycket tillägger utredningen, att den förutsätter, att centralkassa utan hinder därav skall kunna deltaga i transaktioner med andra kreditinrättningar, t. ex. tillfälligt försträcka en bank eller sparbank kontanta medel. Likaså förutsätter utredningen, att centralkassa skall äga förvärva statsskuldförbindelser o. d. Transaktioner av här angivet slag är enligt utredningens mening ej att beteckna såsom kreditgivning.

Beträffande andra stycket anför utredningen, att detta innebär att central­ kassa, liksom hittills genom kreditgivningen till jordbrukskassorna först och främst skall tillhandahålla jordbrukskassorna de medel dessa behöver för att bereda krediter åt jordbrukskasserörelsens primärmedlemmar. Emel­ lertid har lagrummet avfattats så att jordbrukskassa skall kunna beredas krediter även för andra ändamål, t. ex. för att förvärva fastighet, vari kassan skall inrymmas.

Utredningen har framhållit en ändring i förhållande till gällande lagstift­ ning som föranledes av utredningsförslaget i denna del. Enligt de f. n. gäl­

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

137

lande reglerna skall jordbrukskassa, som får kredit av centralkassa för sin

utlåning, obligatoriskt överlämna de hos jordbrukskassa belånade fordrings-

handlingarna till centralkassa att förvaras där. Någon motsvarighet till den­

na regel finnes ej i utredningsförslaget. Enligt utredningens mening bör

hinder ej föreligga att sådana handlingar ligger kvar hos jordbrukskassa i

den mån detta kan visa sig praktiskt och förutsatt att de kan förvaras där

på ett sätt som kan godtagas såsom fullt betryggande.

Beträffande de i tredje stycket för utlåningen till jordbruksorganisationer

angivna limiterna, vilka övertagits oförändrade från jordbrukskasseförord-

ningen, förklarar utredningen inledningsvis, att man inom utredningen dis­

kuterat att vidga dem eller att helt avskaffa dem. Emellertid har utredning­

en stannat för att de nuvarande gränserna tills vidare kan bestå. I fråga om

skälen härför anföres i betänkandet.

Gränsen vid en tjugufemtedel ger, med den omslutning centralkassa nu­

mera har, ett ganska högt maximibelopp för kredit till enstaka jordbruks­

organisation. Vad beträffar gränsen vid en tiondel må anmärkas, att enligt

»Jordbrukskasserörelsen, Statistiska uppgifter» från år 1953 jordbrukskas­

sornas sammanlagda utlåning per den 31 december 1953 var i runt tal 500

miljoner kronor och centralkassans sammanlagda utlåning till jordbruks­

organisationer nära 24 miljoner kronor. Organisationernas andel i den totala

utlåningen torde således ha varit omkring en tjugondei. Den har i allt fall

väsentligt understigit det medgivna maximum en tiondel. Visst utrymme för

den enligt utredningens mening naturliga ökningen av kreditgivningen till

jordbruksorganisationerna torde alltså finnas, åtminstone i flertalet central-

kassor.

Om utredningens lagförslag genomföres, lär åtskilliga jordbruksorganisa­

tioner komma att gå till jordbrukskassan. Därav kan tänkas följa ytter­

ligare något vidgat utrymme för centralkassas utlåning till jordbruksorgani­

sationer som är anslutna till centralkassa eftersom inga begränsningar av

här ifrågavarande slag gäller för centralkassas kreditgivning till jordbruks­

kassa, oavsett vem jordbrukskassan i sin tur lånar ut pengarna till.

För jordbrukskassornas del har ej föreslagits någon i lag fastställd be­

gränsning av här beskrivet slag för kreditgivningen till jordbruksorganisa­

tionerna. Jordbrukskassorna har ansetts vara kassor av sådan beskaffenhet,

att man knappast har anledning befara, att de skulle gå med på eu alltför

omfattande sådan kreditgivning. För övrigt torde det kunna antagas, att

jordbrukskasserörelsens riksorganisation och centralkassorna kommer att

utnyttja sina allmänna befogenheter att ge anvisningar och instruktioner föi

jordbrukskassans verksamhet till att dra de gränser, som finnes erforderliga.

Hittills har centralkassa haft möjligheten att låta Svenska jordbrukskre­

ditkassan helt eller delvis övertaga krediter till jordbruksorganisationerna.

Så har också skett. Vid slutet av 1953 hade Svenska jordbrukskreditkassan

en utlåning till jordbruksorganisationer om drygt 4 miljoner kronor. Där­

med har alltså en utväg stått öppen för centralkassa att låta kasserorelsen

tillmötesgå eu begäran om kredit även om centralkassa själv t. ex. på grund

av de bär ifrågavarande begränsningarna i sin rätt att ge krediter skulle

haft svårt att själv lämna krediten. Sedan utredningsförslaget genomiorts

bör i liknande situationer jordbrukets bank kunna tas i anspråk.

Utredningen anför slutligen beträffande förevarande paragraf, att däri ej

finnes motsvarighet till de speciella, detaljerade föreskrifter i övrigt om eea-

Kangl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

138

tralkassas utlåning, som ges i 33 och 34 §§ jordbrukskasseförordningen. I någon mån har, enligt vad utredningen meddelar, dessa föreskrifter ersatts av allmänna bestämmelser i utredningsförslagets avsnitt om rörelsen.

Yttrandena. Mot förevarande paragrafs första stycke har ingen erinran framställts av remissinstanserna. Vad beträffar andra stycket har sparbanksinspektionen gjort anmärkning mot utredningens förklaring, att hinder ej bör föreligga att sådana värdehandlingar, som utgör underlag för central­ kassas kreditgivning till jordbrukskassa, i motsats mot vad nu är fallet, skall få ligga kvar hos jordbrukskassan, förutsatt att de kan förvaras där på fullt betryggande sätt. Sparbanksinspektionen påpekar att förvaring på sådant sätt torde innebära ett uppgivande av centralkassans panträtt i värdehand­ lingarna. Därmed torde vid beräkning av centralkassas inlåningsrätt cen­ tralkassans fordran på jordbrukskassa icke kunna räknas som prioriterad tillgång i placeringshänseende, även om de hos jordbrukskassan kvarliggan- de lånesäkerheterna eljest på grund av sin beskaffenhet skulle berättigat därtill. Värdehandlingarna bör enligt sparbanksinspektionens mening över­ lämnas till centralkassan också av den anledningen att de därigenom kom­ mer att bli sakkunnigare granskade än om granskningen sker enbart hos j ordbrukskassan.

Vad därefter beträffar paragrafens tredje stycke har Svenska jordbruks­ kreditkassan som sin mening uttalat, att de där angivna begränsningarna i centralkassas rätt att lämna krediter till jordbruksorganisationer är över­ flödiga och bör utgå. Jordbrukskreditkassan finner dessa bestämmelser stridande mot den ökade frihet och rätt till friare kreditprövning, som lag­ förslaget i andra hänseenden lämnar kasserörelsen.

Bank- och fondinspektionen däremot framställer i sitt remissyttrande mot reglerna i tredje stycket två anmärkningar, som båda syftar till skärp­ ning av de begränsningar i kreditgivningen till jordbruksorganisationer, som utredningen föreslagit. I fråga om regeln att sammanlagt högst tio procent av centralkassas utlåning må avse kredit till jordbruksorganisatio­ ner, uttalar inspektionen att procenttalet borde avse den sammanlagda ut­ låningen från centralkassan jämte de anslutna jordbrukskassorna. Vad angår regeln att kredit till en och samma jordbruksorganisation må uppgå högst till en tjugufemtedel av centralkassans sammanlagda utlåning, för­ klarar inspektionen att denna regel numera är för vid och att den ej har någon funktion att fylla, enär dess uppgift att åstadkomma begränsning av kredit till enstaka låntagare övergått till den allmänna regeln om sådan begränsning i 38 § utredningsförslaget.

Beträffande 10-procentregeln har inspektionen utvecklat sina synpunkter på följande sätt.

Denna spärregel ter sig ofullständig, eftersom jordbrukskassornas långiv­ ning till jordbruksorganisationer icke begränsats. De sakkunnigas försvar för denna ståndpunkt är »att man knappast har anledning befara, att jord­ brukskassorna skulle gå med på en alltför omfattande kreditgivning till jordbruksorganisationer» samt att »det torde kunna antagas att riksorga­

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

139

nisationen och centralkassorna kominer att utnyttja sina allmänna befo­

genheter att ge anvisningar och instruktioner för jordbrukskassornas verk­

samhet till att dra de gränser, som finnes erforderliga». Detta resonemang-

synes icke övertygande. Man kan nämligen mycket väl tänka sig situatio­

ner, där det för kasserörelsen i dess helhet kan te sig fördelaktigt att låta

kreditgivningen till jordbruksorganisationer expandera. I ett sådant läge

är spärregeln för centralkassorna ägnad att fresta till missbruk genom med­

givande för jordbrukskassorna att lämna ut dylika krediter i större om­

fattning än som är lämpligt. Under hänvisning härtill och då den för cen­

tralkassorna förordade kvoten för kreditgivning åt jordbruksorganisationer

mot bakgrunden av dessa organisationers faktiska krediter hos kasserörel­

sen synes tillräckligt vid för att inkludera även jordbrukskassornas utlå­

ning för detta ändamål, föreslås att den i 29 § tredje stycket första punk­

ten utredningens lagförslag inskrivna regeln får avse summan av central­

kassas och därtill anslutna jordbrukskassors krediter till jordbruksorga­

nisationer.

Om sitt ställningstagande i fråga om tjugufemtedelsregeln anför bank-

och fondinspektionen.

Denna bestämmelse överensstämmer med vad nu gäller. Sedan regelns

tillkomst har emellertid centralkassorna ökat sin totala utlåningsvolym till

det flerdubbla, och den kredit på en hand som bestämmelsen tillstädj er

skulle därför kunna stiga till ett, absolut sett, mycket högt belopp. Den

största av centralkassorna skulle sålunda äga bevilja en och samma lån­

tagare krediter på tillhopa ungefär 4 miljoner kronor, vilket är ett belopp

som är t. o. m. avsevärt större än ifrågavarande kreditkassas hela egna

kapital. Att ifrågavarande regel kan få sådana verkningar beror på att ka­

pitalrelationen hos centralkassorna starkt uttunnats under expansionsti-

den, vilket i sin tur sammanhänger med bl. a. den relativa ökning av de

täckningsfria tillgångarna som samtidigt ägt rum.

Det är uppenbart att ett engagemang, sådant som det nyss exemplifierade,

är bankmässigt alldeles förkastligt. Beträffande affärsbankerna har sålunda

inspektionen sedan lång tid tillbaka uppehållit den regeln att en och sam­

ma låntagare ej bör erhålla kredit med sammanlagt högre belopp än som

motsvarar ungefär en tiondel av bankens fonder; om säkerheten är spe­

ciellt god kan kreditmaximum någon gång höjas. För denna regel hyser

affärsbankerna förståelse.

På grund härav och då den i 38 § utredningsförslaget intagna bestäm­

melsen synes väl ägnad att tillgodose ifrågavarande syfte föreslår inspek­

tionen att tjugufemtedelsregeln får utgå.

Departementschefen. Paragrafens första stycke har ej föranlett erinran

och har förty oförändrat kunnat överföras till departementsförslaget. Av

vad jag anfört vid behandlingen av 22 § torde emellertid framgå, att jag

anser att uppdelning av kredit mellan jordbrukskassa och centralkassa i

görligaste mån bör undvikas.

Sparbanksinspektionens anmärkning i anslutning till andra stycket av

paragrafen att centralkassan bör omhänderha jordbrukskassas fordringsbe-

vis i den män dessa lämnats såsom säkerhet för centralkassas lån till jord­

brukskassa är enligt min mening riktig. Någon lagföreskrift i ämnet synes

emellertid ej vara påkallad, utan det torde böra ankomma på kasserörelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

140

själv att ordna med en förvaring av fordringsbevisen som både är praktisk och fullt betryggande ur olika synpunkter, bl. a. dem som sparbanksinspek- tionen framhållit. Förvaringen, vare sig denna sker hos centralkassan eller hos jordbrukskassan, bör därför ordnas så att fordringsbevis med säkerheter är i centralkassans besittning.

Vad slutligen angår tredje stycket så delar jag jordbrukskasseutredning- ens uppfattning, att utlåningen till jordbruksorganisationer bör hållas inom vissa i lag angivna gränser. Visserligen torde en viss förskjutning av pro­ portionerna mellan kasserörelsens utlåning till enskilda jordbrukare, å ena, samt den industribetonade utlåningen till jordbruksorganisationer, å andra sidan, mot utlåning av det senare slaget böra godtagas. Men det torde vara av betydelse för kontinuiteten och stabiliteten i rörelsen att denna förskjut­ ning inte sker alltför hastigt, utan i sådan takt att rörelsen hinner anpassa sig efter de särskilda krav på bankmässig bedömning m. m. som en utvid­ gad långivning av detta slag kommer att medföra. För en i lag fixerad be­ gränsning av denna slags långivning talar också det av mig tidigare uttalade allmänna önskemålet, att jordbrukskasserörelsens verksamhet i stort sett bor utövas inom det område, där rörelsen hittills enligt författning eller av tradition har verkat.

Den avgränsning, som enligt min mening alltså bör ske, torde såsom bank- och fondinspektionen anmärkt böra träffa såväl centralkasseledet som jordbrukskasseledet. Lämpligare än att låta begränsningen avse den sam­ manlagda utlåningen från centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor, vilket bank- och fondinspektionen förordat, synes vara att låta begräns­ ningen gälla centralkasseledet för sig och jordbrukskasseledet för sig. Vad beträffar utmätandet av den kvot, som bör fastställas, har jag stannat föl­ en tiondel i båda kasseleden. Denna gränsdragning innebär lättnad i förhållande till vad nu gäller och den medger en ej obetydlig ex­ pansion av nuvarande utlåning av detta slag. Med tanke på att inrättan­ det av jordbrukets bank kan antagas medföra ytterligare vidgade möjlig­ heter till kreditgivning åt jordbruksorganisationer från kasserörelsen, in­ beräknat banken, synes kasserörelsens önskemål om lättnader i nuvarande restriktioner vara tillgodosedda. En dispensmöjlighet synes påkallad för fall som avses i 23 §. Jag har låtit tillfoga en bestämmelse att Kungl. Maj:t i sådana fall skall äga bestämma om kvot för centralkassan, överstigande en tiondel men ej en sjättedel.

Såsom Iramgår av vad jag anmärkt vid 14 § skall för jordbrukskassas ut­ låning till kommuner gälla enahanda begränsning som för utlåningen till jordbruksorganisationer. Jag förordar, att begränsningen fullföljes, så att även i centralkasseledet den sammanlagda utlåningen till kommuner hål­ les inom samma kvot som för jordbruksorganisationer. För en i lag fixerad övre gräns för den sammanlagda utlåningen till kommuner kan åberopas samma skäl som de vilka anförts för begränsningen av utlåningen till jordbruksorganisationer.

Kungl. AIaj:ts proposition nr 122 år 1056

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

141

Begränsningen av centralkassas rätt att lämna kredit till en och samma

jordbruksorganisation till belopp motsvarande en tjugufemtedel av central­

kassans hela utlåning torde, såsom bank- och fondinspektionen påpekat,

böra utgå. Frågan om lämplig gräns för kredit till enstaka jordbruksorga­

nisation bör alltså bedömas enligt de allmänna bestämmelserna i lagförsla­

gets avsnitt om rörelsen.

Vid avfattningen av 24 § departementsförslaget har vad jag här anfört

beaktats, varjämte vissa formella jämkningar vidtagits i paragrafens andra

stycke.

25 §.

Paragrafen, som motsvarar 30 § i utredningsförslaget, innehåller bestäm­

melser om skyldighet för centralkassa att underkasta sig riksorganisationens

kontroll.

Gällande lagstiftning upptar i 42 § första stycket jordbrukskasseförord-

ningens bestämmelser, innefattande en allmän skyldighet för centralkassa

att underordna sig Svenska jordbrukskreditkassan i fråga om skötseln av

sin rörelse liksom också skyldighet att tillhandahålla alla uppgifter som på­

kallas. Vidare finnes i 43 § jordbrukskasseförordningen stadgande, enligt

vilket jordbrukskreditkassan har befogenhet att ge anvisningar för central­

kassornas räntesättning.

Utredningen har i sitt lagförslag upptagit en allmän bestämmelse om skyl­

dighet för centralkassa att ställa sig till efterrättelse vad riksorganisationen

föreskriver i fråga om centralkassornas verksamhet. Paragrafen har i utred­

ningsförslaget avfattats på liknande sätt som 15 §, vilken rör jordbrukskas­

sas skyldighet att underkasta sig riksorganisationens och centralkassas led­

ning och kontroll. Utredningen åberopar i sin motivering till förevarande

paragraf vad den anfört rörande 15 §.

Den av utredningen föreslagna paragrafen har med vissa formella jämk­

ningar upptagits i 25 § departementsförslaget. Jag torde beträffande mitt

ställningstagande till förevarande paragraf i tillämpliga delar få hänvisa

till vad jag tidigare yttrat i fråga om 15 §.

26 §.

Denna paragraf, som motsvarar 31 § utredningsförslaget, innehåller vissa

bestämmelser om centralkassas styrelse och verkställande direktör.

Gällande lagstiftning. Förevarande lagrum ersätter 37 och 39 §§ jord­

brukskasseförordningen. 37 § stadgar, att centralkassas styrelse skall bestå

av 5—9 ledamöter jämte lämpligt antal suppleanter samt att en ledamot och

en suppleant skall väljas av Svenska jordbrukskreditkassan, återstoden av

centralkassans medlemmar på föreningssammanträde. Vidare ges vissa före­

skrifter om minsta antal sammanträden, om arbetsutskott och om skyldig­

het att föra protokoll. 39 § jordbrukskasseförordningen utsäger, att verk­

ställande direktör skall finnas i centralkassa, att direktören skall utses genom beslut av centralkassas styrelse, men att centralkassas beslut för att bli gäl­ lande skall underställas Svenska jordbrukskreditkassan. Vidare ger para­ grafen Svenska jordbrukskreditkassan befogenhet att ingripa mot verkstäl­ lande direktören, om Svenska jordbrukskreditkassan finner honom olämp­ lig för sin befattning. Sker ett sådant ingripande skall centralkassa vara skyldig vidtaga åtgärder för att entlediga direktören.

Utredningen. 31 § utredningsförslaget har bibehållit antalet styrelseleda­ möter i centralkassa vid minst 5 och högst 9. Föreskrift därom ges i para­ grafens första stycke. Suppleanter sägs det ej något om. I fråga om dem skall de allmänna bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar gälla med allenast den jämkning som framgår av vad i det följande sägs.

I första stycket stadgas vidare att centralkassas stämma skall välja alla styrelseledamöter utom en. Denne skall utses av de på stämma valda och han skall vara centralkassas verkställande direktör. De stämmovalda sty­ relseledamöterna skall också sörja för att det finnes lämplig ställföreträdare för verkställande direktören genom att utse antingen en av stämman vald styrelseledamot eller suppleant eller en särskilt utsedd styrelsesuppleant att vara ställföreträdare. Jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall ej äga samma rätt som Svenska jordbrukskreditkassan att utse en styrelseledamot i centralkassan.

Enligt andra stycket skall styrelsen fastställa instruktion med bestämmel­ ser om verkställande direktörens befogenheter. Instruktionen skall gälla ett år i sänder.

Utredningsförslaget innehåller ej några motsvarigheter till jordbruks- kasseförordningens föreskrifter om befogenheter för topporganisationen att påverka anställande och entledigande av verkställande direktör i central­ kassa, om sammanträden, arbetsutskott in. in. Därutinnan skall alltså gälla vad som finnes stadgat i lagen om ekonomiska föreningar eller i centralkas­ sans stadgar. Utredningen säger sig ha utgått från att riksorganisationen kommer att få befogenheter att inverka på valet av direktör i centralkassa enligt bestämmelser i centralkassans stadgar.

I sin motivering till paragrafen anför utredningen, att de betydelsefullaste nyheterna däri är att verkställande direktören skall tillhöra styrelsen, att han skall utses av de stämmovalda styrelseledamöterna och att styrelsen skall reglera hans befogenheter i en särskild instruktion.

Anledningen till förslaget i denna del är enligt vad som vidare meddelas i betänkandet, att utredningen velat understryka betydelsen av verkställande direktörens ställning genom att införa eu ordning som lägger ett legalt ansvar på honom för hans åtgärder. Lagen om ekonomiska föreningar innehåller inga stadganden om verkställande direktör. Dess bestämmelser om skade­ stånd och ansvar torde enligt utredningens mening endast undantagsvis kunna tillämpas på verkställande direktör i ekonomisk förening och i fall då så kan ske i regel på den grund att vederbörande tillika är styrelseleda­

142

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

143

mot. Enligt 76 § jordbrukskasseförordningen kan styrelseledamot eller be­

fattningshavare hos kassa, om han mot bättre vetande avger oriktig eller

ofullständig uppgift till bank- och fondinspektionen eller länsstyrelsen, straf­

fas därför. Denna straffbestämmelse kan tvivelsutan träffa verkställande

direktör i centralkassa. Men i övrigt innehåller ej heller jordbrukskasseför­

ordningen särskilda regler vare sig om vilka åligganden verkställande direk­

tör — som enligt jordbrukskasseförordningen obligatoriskt skall finnas i

centralkassa — skall ha eller om hans ansvar eller skadeståndsskyldighet.

Aktiebolagslagen har en annan ordning än föreningslagstiftningen och kasse­

lagstiftningen. Aktiebolagslagen gör nämligen verkställande direktören —

där sådan skall finnas — till ett särskilt bolagsorgan med i lagen angivna

uppgifter och med däremot svarande lagstadgat ansvar och skadestånds­

skyldighet. 1911 års banklagstiftning har en ordning som påminner om jord-

brukskasseförordningens.

Enligt vad som framgår av betänkandet bygger utredningsförslaget i denna

del på de regler om verkställande direktörs ställning, som upptagits i 1955

års banklagstiftning. Dessa innebär att en ordning skall tillämpas som en­

ligt utredningen kan betecknas såsom ett mellanting mellan aktiebolagsla­

gens ordning och den som för närvarande tillämpas för banker och central­

kassor. Enligt 1955 års banklagstiftning skall nämligen bankstyrelse inom

sig utse verkställande direktör att under styrelsens inseende leda verksam­

heten. Styrelsen skall vidare i instruktion för ett år i sänder fastställa verk­

ställande direktörens befogenheter. Grunden till att befogenheterna för verk­

ställande direktören föreslås reglerade i en instruktion av detta slag och ej

— såsom i aktiebolagslagen — genom lagbestämmelser, är enligt vad som

framgår av förarbetena till banklagstiftningen att det befunnits ej vara

möjligt att med en generell regel fastslå vilka legala befogenheter som bör

tillkomma verkställande direktör i bankaktiebolag. En uppräkning av vissa

betydelsefulla ärenden, vilka icke får överlämnas åt verkställande direktö­

ren att av honom ensam avgöras, fullständigar paragrafen.

Lösningen i 1955 års banklagstiftning av denna fråga innebär, att styrel­

sen genom den förut angivna instruktionen överflyttar eu del av sin bestäm­

manderätt till verkställande direktören och att denne blir ansvarig för sina

åtgärder på grund av sin ställning såsom styrelseledamot. Därmed blir sär­

skilda regler om ansvar och skadeståndsplikt för verkställande direktören

obehövliga.

Utredningsförslaget skiljer sig från vad som skall gälla för bankernas del

väsentligen i två hänseenden. Den ena olikheten är att verkställande direktör

icke skall utses bland de av stämman valda ledamöterna. I stället skall dessa

ledamöter välja ytterligare eu styrelseledamot som tillika skall vara verk­

ställande direktör. Den andra skillnaden mot banklagstiftningen är att i

jordbrukskasselagstiftningen ej skall angivas vad verkställande direktör

enligt sin instruktion ej skall äga göra.

Beträffande tillsättandet av verkställande direktör anföres i betänkandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

144

Jordbrukskasseutredningen har ej funnit sig kunna förorda en avfattning av lagtexten enligt vilken en på stämma våld styrelse skall inom sig utse verkställande direktör. Detta skulle nämligen möjligen kunna tolkas så, att verkställande direktören skulle utses bland de av stämman valda ledamöter­ na, d. v. s. att valet av verkställande direktör i verkligheten skulle ankomma på stämman. En sådan ordning torde i praktiken knappast gå att genom­ föra. I varje fall föreligger avsevärd risk att tillämpningen därav för central­ kassas del skulle medföra besvär och svårigheter. Utredningen förordar där­ för i stället en avfattning av lagförslaget varav direkt framgår att de stämmo- valda ledamöterna av styrelsen skall få utse en styrelseledamot som tillika skall vara verkställande direktör. Detta torde kunna väl förenas med bestäm­ melsen i

21

§ andra stycket lagen om ekonomiska föreningar, att ledamot av

föreningsstyrelse skall kunna utses i annan ordning än genom val på för­ eningsstämma. Att märka är att bestämmelser i lagen om ekonomiska för­ eningar beträffande längsta mandattid för styrelseledamot, entledigande av styrelseledamot o. s. v. är tillämpliga också på den ledamot som skall vara verkställande direktör. Utredningen anser sig böra erinra om att denna om­ ständighet bör beaktas i de anställningsavtal som framdeles upprättas mellan centralkassa och verkställande direktör.

Vad angår centralkassedirektörs befogenhet anser utredningen, att det är obehövligt att i jordbrukskasselagstiftningen införa en uppräkning av de inskränkningar däri som bör gälla. Rörande centralkassans ledning anför utredningen vidare.

Ledning av centralkassa skall utövas av styrelsen. Verkställande direktör skall, jämväl enligt lag, finnas. Man torde kunna utgå från att centralkassa bibehåller det hittillsvarande systemet med ett särskilt inom styrelsen utsett arbetsutskott. Uppenbarligen måste styrelsen göra en ändamålsenlig fördel­ ning av ärendena mellan styrelsen i sin helhet, arbetsutskottet och verkstäl­ lande direktören. Det ligger i sakens natur, att därvid principbeslut och andra ärenden av särskild betydelse i regel förbehålles styrelsen eller even­ tuellt arbetsutskottet. I händelse det skulle visa sig att någon centralkasse- styrelse föranstaltade om en arbetsfördelning, som uppenbarligen ej skulle vara lämplig, får det ankomma på riksorganisationen och på tillsynsmyndig­ heten att inskrida och åstadkomma rättelse.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen har, under hänvisning till de komplikationer som kan uppstå då samma person bekläder förtroendeposter i såväl jordbrukskassa som i centralkassan, föreslagit att av styrelseleda­ möterna i centralkassa icke flera än en för varje påbörjat femtal skall få vara befattningshavare i jordbrukskassa. Inspektionen anför.

Helt kan väl dubbelrepresentation icke förbjudas, eftersom svårigheter härigenom skulle uppstå för kasserörelsen att utnyttja sina bästa krafter på ansvariga poster. Av naturliga skäl är det emellertid klart att central­ kassans ledning kan få en benägenhet till speciellt förtroende för eller, om man så vill, överseende med en jordbrukskassa, vars kamrer tillika sitter i centralkassans styrelse; det måste här utsägas att inspektionen i sin verk­ samhet iakttagit flera sådana fall. För att åtminstone i någon mån begränsa förekomsten härav vill inspektionen, efter mönster från 72 § andra stycket i nya banklagen, föreslå den kompletterande föreskriften i jordbrukskasse­ lagstiftningen, att av styrelseledamöterna i centralkassa icke flera än en för varje påbörjat femtal må vara befattningshavare i jordbrukskassa som är ansluten till centralkassan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

145

Svenska jordbrukskreditkassan har uttalat åsikten, att centralkassas verk­

ställande direktör i lagförslaget fått en alltför osäker ställning. Jordbruks­

kreditkassan kan därför ej förorda utredningsförslagets bestämmelser om

tillsättande av verkställande direktör utan föreslår i stället antingen att verk­

ställande direktör blir självskriven ledamot av centralkassans styrelse eller

att han, liksom hittills, kan stå utanför styrelsen. Jordbrukskreditkassan

anför härom.

Enligt 31 § i lagförslaget skall en av ledamöterna i centralkassas styrelse

vara verkställande direktör. Stadgandet innebär, att om sådan direktör icke

skulle omväljas till styrelseledamot, så upphör därmed hans ställning som

verkställande direktör. Förhållandet kan anses medföra en försämring av

direktörernas anställningstrygghet med åtföljande icke önskvärda konsekven­

ser. Enligt jordbrukskreditkassans mening bör en sådan utformning av be­

stämmelsen i fråga övervägas, att verkställande direktörs anställningstid

icke blir beroende av hans ledamotskap i styrelsen. Måhända kunde en så­

dan ordning vara möjlig, att verkställande direktör blir självskriven ledamot

av styrelsen. Alternativt kunde kanske tänkas, att nu gällande bestämmelser

bibehålies, vilket innebär att verkställande direktören icke obligatoriskt till­

hör styrelsen.

Departementschefen. Vad bank- och fondinspektionen anfört rörande

önskvärdheten att befattningshavare hos jordbrukskassa — d. v. s. jord­

brukskassas kamrer och andra i kassans tjänst anställda — ej i alltför stor

utsträckning skall utses såsom styrelseledamöter i centralkassan, finner jag

värt beaktande. Jag ansluter mig till inspektionens förslag att av central­

kassas styrelseledamöter högst en för varje påbörjat femtal styrelseledamö­

ter må vara sådan befattningshavare. Vid tillämpningen härav bör enligt

min mening iakttagas, att styrelsesuppleant som är befattningshavare i

jordbrukskassa ej må inträda i styrelsen såsom ersättare för styrelseleda­

mot, som icke är sådan befattningshavare, om vid sådant förhållande av

hela antalet fungerande styrelseledamöter mer än det i lagen medgivna an­

talet, en för varje femtal, skulle komma att utgöras av befattningshavare i

jordbrukskassa.

Den av utredningen föreslagna ordningen för utseende av verkställande

direktör i centralkassa och förenandet av befattningen såsom verkställande

direktör med ledamotskap i centralkassans styrelse finner jag ändamåls­

enlig. Jag kan icke finna, att Svenska jordbrukskreditkassan har fog för sin

uppfattning att denna ordning skulle medföra försämrad anställningstrygg­

het för verkställande direktören. Det är nämligen att märka att direktören

visserligen kan nödgas frånträda sin ställning som verkställande direktör

om han icke skulle bli omvald eller om han skulle bli entledigad såsom

styrelseledamot. Emellertid lärer han i sådant fall under alla omständig­

heter vara berättigad åtnjuta lön under avtalad uppsägningstid eller under den

uppsägningstid som är gängse för anställda i liknande befattningar eller

eljest skälig. Direktörens ställning för det fall att han enligt den nya ord­

ningen nödgas frånträda befattningen på grund av att styrelsemandatet från­

går honom blir således ej sämre än om han blir uppsagd från en befattning

10

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

såsom enbart anställd enligt den nuvarande ordningen. Jag finner således jordbrukskreditkassans yttrande ej böra föranleda annan åtgärd från min sida än en ytterligare erinran om att de speciella förhållanden, som följer av den nya ordningen, bör uppmärksammas i de anställningsavtal som fram­ deles upprättas mellan centralkassa och dess verkställande direktör.

Vad angår förfarandet vid tillsättande av verkställande direktör har jag fäst mig vid att enligt utredningsförslaget de stämmovalda ledamöterna torde vara förhindrade att utse direktör inom sin egen krets. Därmed skulle alltså stämman nödgas avstå från att omvälja centralkassedirektör, som enligt gällande ordning är styrelseledamot. Och i kassor, där direktören ej är styrelseledamot, skulle direktören ej kunna inväljas i styrelsen av stämman. Detta synes ej vara lämpligt. Lagtexten synes i stället böra avfattas så att direktör kan väljas både inom och utom de stämmovalda styrelseledamö­ ternas krets. Vidare torde antalet stämmovalda styrelseledamöter böra be­ stämmas till lägst fem och högst nio. Då verkställande direktör utses utom de stämmovalda styrelseledamöternas krets kommer därvid hela antalet styrelseledamöter alltså att kunna uppgå till tio. På så sätt kan det uppnås ■att centralkassa med nio styrelseledamöter samt verkställande direktör, som står utanför styrelsen, vid övergången till den nya lagstiftningen får frihet att, om den så önskar, på stämman omvälja samtliga styrelseledamöter. Och ett högsta antal av tio styrelseledamöter synes även ur andra synpunk­ ter lämpligt.

Vid övervägande av innehållet i denna paragraf har jag funnit att av utredningsförslaget icke framgår, i vad mån uppdrag, som genom den av styrelsen för ett år i sänder utfärdade instruktionen meddelas verkställande direktör, skall kunna återkallas eller inskränkas. Ett förtydligande av lagen i detta hänseende synes erforderligt. — Tilläggas må att instruktionens be­ stämmelser för verkställande direktören lärer äga tillämpning på dennes ställföreträdare under tid då han tjänstgör i direktörens ställe, förutsatt att instruktionen ej innehåller särskilda regler för ställföreträdaren.

Det torde ligga i sakens natur, att verkställande direktör eller annan be­ fattningshavare i centralkassan icke skall vara ordförande i styrelsen. För att undanröja all tvekan därom torde det emellertid vara lämpligt att detta utsäges i paragrafen. Även därutinnan synes det därför påkallat att komplet­ tera lagtexten med ett förtydligande.

I departementsförslaget har 26 § avfattats med de ändringar i och tillägg till 31 § utredningsförslaget, som föranledes av vad jag här anfört.

27 §.

Denna paragraf, som motsvarar 32 § utredningsförslaget, stadgar beträf­ fande centralkassas firma, att denna skall tecknas av minst två personer i förening. Samma bestämmelse skall enligt 16 § andra stycket gälla beträf­ fande jordbrukskassas firma. Bestämmelsen är ny som författningsföreskrift men den gäller redan på grund av föreskrift i centralkassornas stadgar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Riksorganisationen

147

28 §.

Detta lagrum, som motsvarar 33 § utredningsförslaget, ersätter med sina

bestämmelser om jordbrukskasserörelsens riksorganisation ensamt det av­

snitt av jordbrukskasseförordningen, omfattande 4—19 §§, som behandlar

Svenska jordbrukskreditkassan. Redan i framställningen rörande huvud­

dragen av utredningens förslag och om jordbrukets bank har redogjorts för

hur kasserörelsens toppled skall vara beskaffat samt vilken ställning och

vilka huvudsakliga funktioner riksorganisationen bör ha däri. Det återstår

i huvudsak att behandla själva avfattningen av lagreglerna om riksorganisa­

tionen.

Utredningen. I utredningsförslaget innehåller paragrafen om riksorgani­

sationen en allmän bestämmelse, att riksorganisationen skall ha till uppgift

att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva sådan verk­

samhet, i vilken medlemmarna deltager genom att begagna sig av riksorga­

nisationens tjänster. Vidare nämnes särskilt vissa viktiga moment som en­

ligt utredningsförslaget obligatoriskt skall ingå i organisationens verksam­

het, nämligen att utöva vad utredningen kallar central jordbrukskasserevi-

sion, att meddela instruktioner och anvisningar för kassornas verksamhet

samt att fullgöra de särskilda uppgifter som enligt utredningsförslaget eljest

skall ankomma på riksorganisationen.

I sin motivering till paragrafen anför utredningen inledningsvis att de i

paragrafen upptagna ändamålsbestämmelserna icke är uttömmande. Utred­

ningen förutsätter tvärtom att riksorganisationen kommer att få ett antal

viktiga uppgifter utöver dem som lagen särskilt anger. Sålunda utgår utred­

ningen från att riksorganisationen i sin egenskap av jordbrukskasserörelsens

topporgan kommer att ägna sig åt att sprida upplysning om jordbrukskasse-

rörelsen, både bland medlemmar och utomstående. Riksorganisationen tor­

de således komma att fullfölja den uppgift som i 4 § jordbrukskasseför­

ordningen angivits vara att verka för »jordbrukskasserörelsens befräm­

jande och utveckling i allmänhet». En annan naturlig uppgift som utred­

ningen förutsätter att riksorganisationen skall fullfölja är att främja spa­

rande m. in. Organisationen skall sålunda leda den verksamhet, som om­

talas i 1 § jordbrukskasseförordningen och som går ut på att »befordra spar­

verksamheten på landsbygden ävensom att i övrigt främja en sund utveck­

ling av medlemmarnas ekonomiska förhållanden». Dessa och andra upp­

gifter, som hör riksorganisationen till, har utredningen ansett sig sakna an­

ledning att särskilt nämna i lagtexten. Utredningen har funnit det lämpligare

att bestämmelserna tas in i stadgarna och där ges den form som kasserörel­

sen finner bäst.

Utredningen har alltså avsett att i lagen endast ange eu grundstomme av

uppgifter för riksorganisationen. Vid avfattningen av lagtexten har utred­

ningen strävat efter, att i paragrafen upptaga sådant som erfordras för alt

148

riksorganisationen skall bli ekonomisk förening och för att den eljest skall kunna rätt fylla sin plats i jordbrukskasserörelsen sedan dennas toppled an­ tagit den nya form som utredningen avgivit i förslaget.

Vad beträffar frågan om riksorganisationens ställning såsom ekonomisk förening säger sig utredningen ha varit på det klara med att det inte utan vidare är självskrivet, att riksorganisationen blir en sådan förening. En organisation av detta slag torde, allt efter omständigheterna, kunna falla inom eller utom den bestämning av ekonomisk förening som ges i

1

§ lagen

om ekonomiska föreningar. Utredningen har emellertid funnit, att den före­ slagna riksorganisationens huvudsakliga verksamhet torde bli av sådan art, att den kan bestämmas i ordalag som är direkt hämtade från

1

§ förenings­

lagen. Riksorganisationen förutsättes komma att utöva konsulent- och revi­ sionsverksamhet samt tillhandahålla blanketter och annat tryck m. in. Allt detta kan och bör enligt utredningens mening drivas såsom en ekonomisk verksamhet till medlemmarnas tjänst. Därmed bör i sin tur följa att frågan huruvida riksorganisationen blir ekonomisk förening ganska tveklöst skall kunna besvaras med ja.

Utredningen betonar, att den tillmätt riksorganisationens utövande av den funktion utredningen betecknar såsom »central jordbrukskasserevision» stor betydelse. Utredningen förklarar, att den avsett att den centrala jord- brukskasserevisionen skall samordnas med och komplettera den offentliga tillsynen. Beträffande den närmare utformningen av den centrala jordbruks- kasserevisionen hänvisas i betänkandet till den därstädes lämnade redogö­ relsen för den offentliga tillsynen.

Vad angår riksorganisationens i utredningsförslaget upptagna befogenhet att meddela instruktioner och anvisningar för centralkassornas och jord­ brukskassornas verksamhet, framhåller utredningen, att mot stadgandet i förevarande paragraf om denna befogenhet svarar skyldighet för central­ kassorna och jordbrukskassorna enligt 15 och 30 §§ utredningsförslaget att ställa sig sådana anvisningar och instruktioner till efterrättelse.

Hur långt denna riksorganisationens befogenhet, som är betingad av dess ställning såsom ledande och framför allt såsom samordnande organ, skall sträcka sig och vad den närmare bestämt skall omfatta, får det enligt vad utredningen uttalar ankomma på rörelsen att själv bestämma efter vad som finnes lämpligast med hänsyn till förhållandena.

Såsom exempel på särskilda legala uppgifter för riksorganisationen, av det slag som åsyftas i 33 § utredningsförslaget, anför jordbrukskasseutred- ningen organisationens befattning med frågor om medlemskap i kreditkassa enligt 12 och 22 §§ utredningsförslaget, frågor om fastställande av verksam­ hetsområde enligt 11 och 21 §§ utredningsförslaget och frågor om delning av jordbrukskassa enligt 86 § utredningsförslaget.

Yttrandena. Remissinstanserna har, såsom torde framgå av den tidigare framställningen, i princip godtagit det förslag till omorganisation av jord- brukskasserörelsens toppled, som utredningsförslaget innehåller.

Kungl. Maj ris proposition nr 122 år 1956

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 ur 1956

149

Utredningens förslag i förevarande paragraf till reglering av riksorganisa­

tionens ställning och befogenheter har emellertid föranlett vissa erinringar.

Bank- och fondinspektionen samt sparbnnksinspektionen har anmärkt, att

den knapphändiga regleringen i utredningsförslaget av riks­

organisationens uppbyggnad och verksamhetssätt rimmar illa med de vik­

tiga uppgifter som tilldelats organisationen icke bara i fråga om för kasse­

rörelsen interna organisatoriska problem utan även i frågor som rör kas­

sornas befogenhet som bankinrättningar.

Bank- och fondinspektionen framhåller i detta hänseende såsom en brist

i betänkandet, att frågan huruvida annan än centralkassa skall kunna bli

medlem i riksorganisationen in. fl. liknande frågor ej blivit belysta. Vidare

uttalar bank- och fondinspektionen, att riksorganisationens stad­

gar borde fastställas av Kungl. Maj: t. Ämbetsverket anför

härutinnan.

Det framgår ej klart av betänkandet, huruvida andra än centralkassorna

skall kunna vara medlemmar i riksorganisationen. Denna fråga är dock inga­

lunda betydelselös. Om såsom föreslås — och som i och för sig synes väl­

betänkt ■— riksorganisationen utrustas med vittgående befogenheter att med­

dela instruktioner och direktiv åt kreditkassorna är det av intresse att få

vetskap om hur denna organisation, d. v. s. kasserörelsens högsta beslutan­

de organ, skall sammansättas. Det hade onekligen varit önskvärt att detta

spörsmål liksom också t. ex. frågan om hur riksorganisationens styrelse

skall utses blivit närmare belyst i betänkandet. Man nödgas nu laborera med

hypoteser, som gör bedömningen osäker och därmed försvagar värdet av

själva remissförfarandet.

I detta sammanhang vill inspektionen vidare som sin mening uttala att

stadgarna för den blivande riksorganisationen bör fastställas av Kungl. Maj :t.

Det kan enligt inspektionens mening icke vara riktigt att en institution, ut­

rustad med så vittgående legala befogenheter som den blivande riksorgani­

sationen, själv skall äga utforma sina stadgar. Den stadgeprövning som äger

rum då en ekonomisk förening skall registreras är ju väsentligen blott en

kontroll av att stadgarna tillkommit i laga ordning och att deras innehåll ej

strider mot lag eller författning. Någon prövning av stadgarnas lämplighet

förekommer däremot ej.

Sparbanksinspektionen förordar en åtstramning i fråga o in

riksorganisationens befogenheter, på sådant sätt att dessa

icke skall omfatta avgöranden i frågor av allmänt intresse. Inspektionen

anför.

I riksorganisationen torde de mest aktiva jordbrukskassemännen komma

att bli bestämmande. Det är naturligt att dessa i första hand arbetar för

rörelsens utveckling och utvidgning och att de därvid såvitt möjligt undviker

att gå emot någon enskild kassas intresse. På grund härav förefaller det

vara riktigare, att avgörandet i frågor berörande allmänt intresse, i den mån

de icke regleras slutgiltigt i lagen, tillägges tillsynsmyndigheten såsom det

allmännas representant i stället för riksorganisationen. Detta torde sålunda

gälla i frågor rörande utsträckningen av jordbrukskassas befogenheter enligt

41 § utredningsförslaget om tillstånd att övertaga annan kassa eller nedsätta

reservfonden enligt

86

§. Vad beträffar frågor om medlemskap enligt 12 och

22

§§ utredningsförslaget och om kredit utan säkerhet kreditkassor emellan

150

enligt 36 §, torde dessa lämpligen böra slutgiltigt regleras i lagen. Vad slut­ ligen bestämmandet av verksamhetsområdena enligt

11

och

21

§§ utred­

ningsförslaget angår, synes detta vara en sådan rörelsens inre angelägenhet, som bör kunna ankomma på riksorganisationen.

Båda inspektionsmyndigheterna har i sina yttranden tagit avstånd från den roll såsom organ för tillsyn av kassorna, vilken ut­ redningen tillagt riksorganisationen.

Norrlands hgpoteksförening ifrågasätter om inte förslaget medför en all t- för vittgående centralisering av avgörandena inom kasserö­ relsen till riksorganisationen. Hypoteksföreningen yttrar härom.

Det synes enligt föreningens mening kunna ifrågasättas, huruvida icke för­ slaget innehär en alltför långtgående centralisering av olika avgöranden —■ även väsentligen lokalbetonade sådana — till riksorganisationen. Den lokala självstyrelsen förefaller i motsats till vad fallet är inom andra jordbrukets organisationer ha inskränkts till ett minimum. Den genom förslaget vunna önskvärda utvidgningen av rörelsens verksamhetsmöjligheter såsom sådana kan i praktiken tänkas bli hämmad genom en dylik centralisering. Åtmins­ tone centralkassorna — med deras mångåriga erfarenhet och tämligen goda tillgång på fullt kvalificerad arbetskraft — borde enligt föreningens mening tilläggas ett större mått av självständighet än enligt förslaget.

Överståthållarämbetet har funnit det tveksamt om riksorganisationen kommer att utöva sådan verksamhet att den får karaktär av ekono­ misk förening enligt lagen om ekonomiska föreningar. Ämbetet anför bl. a. att det icke kan anses uteslutet, att riksorganisationen verkligen kom­ mer att driva en sådan verksamhet, att organisationen får karaktär av en ekonomisk förening. Med hänsyn till den tvekan, som dock kan anses före­ ligga, ifall frågan härom bedömes uteslutande mot bakgrunden av de i be­ tänkandet redovisade arbetsuppgifterna, ifrågasätter dock överståthållar­ ämbetet, huruvida icke spörsmålet om riksorganisationens rättsliga status bör lämnas öppen i den föreslagna lagen om jordbrukskasserörelse. Under alla omständigheter finner ämbetet det mindre lämpligt, att ändamålet med riksorganisationens verksamhet i lagen om jordbrukskasserörelse angives med ordalag som hämtas från den allmänna föreningslagen. Som 33 § i lag­ förslaget är utformad skulle den där gjorda exemplifieringen av riksorga­ nisationens uppgifter komma att framstå som en auktoritativ tolkning av föreningslagens definition på en ekonomisk förening. Den kan därigenom få icke avsedda konsekvenser för rättstillämpningen.

Departementschefen. Utredningsförslaget upptager i 1 § en bestämmelse att jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall vara ett organ för cen­ tral ledning, samordning och kontroll av jordbrukets kreditkassor och de­ ras verksamhet samt därjämte en föreskrift att kreditkassa och riksorga­ nisationen »skola vara registrerade» såsom ekonomiska föreningar.

33

§

innehåller en allmän bestämning av riksorganisationens uppgift, avfattad i ordalag som ansluter till 1 § föreningslagen, jämte en uppräkning av vissa speciella uppgifter som skall ingå i riksorganisationens verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

151

Vid remissbehandlingen av utredningsförslaget har överståthållarämbe-

tet, där registrering av riksorganisationen skall ske, anmärkt att tvekan kan

råda, huruvida riksorganisationen kommer att bli ekonomisk förening enligt

en strikt tillämpning av föreningslagen. Ämbetet har avrått från en sådan

utformning av förevarande lagstiftning, att denna skulle framstå som en

auktoritativ tolkning av föreningslagens definition på en ekonomisk för­

ening.

Enligt min mening är överståthållarämbetets anmärkning berättigad. Med

anledning av den har, såsom tidigare anmälts, den allmänna bestämmelsen

om kassornas och riksorganisationens registrering i departementsförslaget

jämkats därhän att i 1 § fastslås, att kassorna och riksorganisationen »skola

registreras» såsom ekonomiska föreningar. I nu förevarande paragraf bör

den till föreningslagstiftningen anslutande bestämningen i 33 § utrednings­

förslaget enligt min mening slopas och i stället från

1

§ till den förevarande

överföras bestämningen att riksorganisationen är ett organ för central led­

ning, samordning och kontroll av jordbrukets kreditkassor och deras verk­

samhet.

Vad angår de delar av 33 § utredningsförslaget, där vissa speciella uppgif­

ter för kasserörelsen angives, har jag funnit anledning till jämkning av den

regel, som fastslår riksorganisationens skyldighet att övervaka kreditkas­

sorna och deras verksamhet. Jordbrukskasseutredningens avfattning av

denna regel grundas på vad utredningen föreslagit om att riksorganisatio­

nen skulle såsom tillsynsorgan vid den statliga tillsynsmyndighetens sida

utöva vad som i betänkandet betecknas såsom central jordbrukskasserevi-

sion. I departementsförslaget har emellertid bestämmelserna om tillsyn

fått en annan utformning. Sålunda är avsikten att riksorganisationens obli­

gatoriska uppgifter som övervakare för kreditkassorna skall gälla intern

kontroll, d. v. s. räkenskapsgranskning, kassakontroll, inventering m. m.

Att riksorganisationens obligatoriska uppgifter avses vara pa detta sätt be­

gränsade skall givetvis ej utgöra hinder för organisationen att, liksom hit­

tills Svenska jordbrukskreditkassan, även utöva kreditkontroll och legali-

tetskontroll över kassorna i den mån så anses påkallat. I förevarande para­

graf synes riksorganisationens övervakande uppgift lämpligen kunna an­

givas så, att den skall följa och, i mån av behov, genom undersökning eller

på annat sätt övervaka kassornas verksamhet. I övrigt torde ej finnas an­

ledning att jämka på de av utredningen föreslagna bestämmelserna om

riksorganisationens särskilda uppgifter. Emellertid synes det lämpligt att

komplettera uppräkningen av de särskilda uppgifterna med en bestäm­

melse att riksorganisationen skall främja sparverksamhet. En sådan be­

stämmelse har upptagits i departementsförslaget. Med anledning av att ett

par remissinstanser förordat, att riksorganisationens befogenheter i frågor

av allmänt intresse skall begränsas torde jag i detta sammanhang få fram­

hålla, att en sådan begränsning skett genom ändringar i de särskilda para­

grafer, som i utredningsförslaget upptager dylika befogenheter.

Vad bank- och fondinspektionen uttalat rörande önskvärdheten av före­

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

152

skrifter om att riksorganisationens stadgar skall godkännas av Kungl. Maj :t är, liksom ämbetsverkets önskemål att lagen skall reglera vilka som skall äga bli medlemmar i riksorganisationen, enligt min mening värt beaktande. Jag förordar fördenskull två tillägg till förevarande paragraf, dels ett vari stadgas att endast centralkassa skall kunna bli medlem dels ett vari före- skrives att registrering av riksorganisationen såsom ekonomisk förening ej skall få ske med mindre Kungl. Maj :t meddelat stadfästelse på dess stadgar, ävensom att beslut om ändring i stadgarna ej skall få registreras med mindre Kungl. Maj :t meddelat stadfästelse därpå. Vad det förstnämnda tillägget be­ träffar synes det ägnat att ge stadga åt riksorganisationen genom att det ute­ stänger andra än centralkassor från anslutning till jordbrukskasserörelsens topporganisation och därmed från del i det inflytande över kreditkassorna i skilda betydelsefulla hänseenden som enligt lagen skall tillkomma riksorga­ nisationen. Det senare tillägget anser jag motiverat därav att riksorganisa­ tionen ingår i jordbrukskasserörelsen såsom ett toppled med vittgående möjligheter att inverka på kreditkassorna och deras verksamhet såsom kre­ ditinrättningar. Samma allmänna intressen som ger fog för att myndighet skall pröva om jordbrukskassas och centralkassas stadgar är sådana, att kassorna är ägnade att fullgöra sina uppgifter, gör sig gällande i frågan om riksorganisationen och bör föranleda en motsvarande prövning av dess stad­ gar.

Vad slutligen angår Norrlands hypoteksförenings reflexion att den nya jordbrukskasselagstiftningen kommer att medföra en vittgående centralise­ ring, torde jag få göra den kommentaren att jordbrukskasserörelsen utövar en verksamhet som kräver central ledning, samordning och kontroll från topporganisationens sida i betydligt högre grad än verksamheten inom hy- poteksorganisationen, där det lokala inflytandet av tradition är starkt.

Efter den omarbetning, som föranledes av vad jag här anfört, har 33 § utredningsförslaget upptagits i departementsförslaget såsom 28 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Allmänna bestämmelser för kreditkassorna

I utredningsförslaget har motsvarigheten till detta avsnitt rubricerats »För kassorna gemensamma bestämmelser». Omrubriceringen sammanhäng­ er bl. a. med att vissa enbart för centralkassorna gällande bestämmelser överförts från avsnittet för centralkassorna till det särskilda avsnittet om rörelsen under förevarande rubrik. Under rubriken »Allmänna bestämmel­ ser för kreditkassorna» har i tur och ordning upptagits särskilda bestäm­ melser om reservfond, rörelsen, styrelsens årsredovisning, revision samt lik­ vidation och upplösning.

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Reservfond

29 §.

Paragrafen motsvaras av utredningsförslaget 34 §.

Gällande lagstiftning. Enligt de nu gällande bestämmelserna i 9, 27 och

56 §§ jordbrukskasseförordningen skall, vad Svenska jordbrukskreditkassan

och centralkassorna beträffar hela årsvinsten och i fråga om jordbrukskas­

sorna minst 75 procent av årsvinsten avsättas till reservfond, i samtliga fall

dock först sedan avdrag skett för eventuella förluster från tidigare år. Emel­

lertid kan vinstmedel — respektive mer än 25 procent av vinstmedlen —

under vissa omständigheter få användas till annat ändamål än avsättning till

reservfond. I centralkassa får detta ske då reservfonden uppgår till belopp

motsvarande minst

10

procent och i jordbrukskassa då den uppgår till be­

lopp motsvarande minst

20

procent av utlåningen vid utgången av det se­

nast förflutna räkenskapsåret. Centralkassa och jordbrukskassa har där­

jämte vissa möjligheter att, utan hinder av nyss angivna regler, lämna utdel­

ning på insatser samt återbära belopp som uttaxerats på medlemmarna till

täckande av förlust.

I 1911 års lagstiftning om ekonomiska föreningar fanns inga särskilda

regler om avsättning till reservfond. Däremot har sådana regler upptagits i

lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar, där de har sin plats i

17 §.

17 § föreningslagen stadgar skyldighet för ekonomisk förening att till re­

servfonden avsätta dels 5 procent av årsvinsten, dels 5 procent av de efter-

likvider, återbäringar o. d., som tillgodoförts medlemmarna eller andra

på grund av rörelsens resultat, även i den mån dessa belopp icke ingår i

den redovisade vinsten för året, dels slutligen insatsbelopp som avgången

medlem icke äger återfå. Avsättning till reservfond skall kunna upphöra

om förenings reservfond jämte inbetalat insatskapital nått viss angiven re­

lation till bokförda värdet på föreningens tillgångar eller uppgår till samma

belopp som föreningens skulder enligt balansräkningen. Lagrummet inne­

håller slutligen det stadgande som åt reservfonden ger dess särskilda karak­

tär, nämligen att nedsättning därav får beslutas endast för att täcka förlust,

som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått på föreningens

verksamhet i dess helhet och som icke kan ersättas av befintliga till fram­

tida förfogande avsatta medel. Av 17 § 2 mom. och 118 § föreningslagen

framgår, att de angivna reglerna icke gäller för jordbrukets kreditkassor

utan att reglerna i jordbrukskasseförordningen är att tillämpa på dem.

Utredningen. I betänkandet uttalas först att jordbrukets kreditkassor är

betydligt mera beroende av att få sin ställning stärkt genom fondbildning än

ekonomiska föreningar i allmänhet. Bl. a. på den grund har utredningen fun­

nit att särskilda regler och icke de allmänna reglerna i 17 § lagen om eko­

nomiska föreningar bör gälla för kreditkassorna. Detta ulsäges i förevarande

paragraf första stycket.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

I paragrafens andra stycke bestämmes, att minst femtio procent av kre­ ditkassas årsvinst, lika för centralkassa och jordbrukskassa, skall avsättas till reservfonden. Därjämte stadgas att till reservfonden skall läggas inträ­ desavgifter samt vad medlem vid avgång ur kassan icke återfår av sina in­ satser.

Beträffande avsättningen av vinstmedel uttalar utredningen, att dess för­ slag, såvitt angår relationstalet, innebär en uppmjukning av gällande be­ stämmelser i jordbrukskasseförordningen men en väsentligt mera omfat­ tande avsättningsskyldighet än enligt föreningslagen. Samtidigt påpekas att föreningslagen stadgar skyldighet att göra avsättningar också i förhållande till efterlikvider, återbäringar o. d. Liknande skyldighet bör enligt utred­ ningens mening ej komma i fråga för kassornas del. Inom kasserörelsen förekommer återbäring till medlemmarna i form av ränterabatter. Avsikten är emellertid att ränterabatterna framdeles i regel ej skall utbetalas utan hållas inne av kassan och att medlemmarna skall gottskrivas innehållna be­ lopp såsom insatser i kassan. Denna ordning tillämpas i själva verket re­ dan. Vid sådant förhållande torde ränterabatterna enligt utredningens me­ ning komma att bidra till att stärka rörelsens ekonomiska ställning i högre grad än vad som skulle bli fallet enligt föreskriften i föreningslagen.

Regeln att vad medlem vid avgång icke återfår av sina insatser skall läggas till reservfonden har upptagits efter mönster av föreningslagen. Stadgandet att inträdesavgifter skall tillföras reservfond har sin förebild i jordbruks- kasseförordningens bestämmelser (5 § andra stycket och 23 § första styc­ ket) att centralkassas insats i Svenska jordbrukskreditkassan och jord- bruksbrukskassas insats i centralkassa obligatoriskt skall föras till reserv­ fond. Sedan den av utredningen föreslagna lagstiftningen trätt i kraft torde det, enligt vad utredningen uttalar i betänkandet, kunna komma i fråga att jordbrukskassas insats i centralkassa helt eller delvis skall betecknas såsom inträdesavgift. Det kan vidare tänkas att det befinnes lämpligt upptaga så­ dan avgift av andra kassemedlemmar. Det har vid angivna förhållanden synts lämpligt att i lag fastslå att inträdesavgifter skall föras till reserv­ fonden.

I fråga om förslaget att till reservfond skall avsättas minst 50 procent av kreditkassas årsvinst har två av utredningens ledamöter, professor Björk­ man och riksdagsman Johansson, anmält en i viss mån skiljaktig mening. De har nämligen förklarat, att en minimiavsättning av denna omfattning kan godtagas endast om centralkassorna får rätt att utfärda förlagsbevis, vilka utan särskilt medgivande, i viss i lagstiftningens inlåningsparagraf närmare angiven utsträckning får tillgodoräknas såsom inlåningsunderlag. Skulle särskilt medgivande krävas — något som är fallet enligt utrednings­ förslagets inlåningsparagraf — kan man tvingas bibehålla systemet med fri­ villiga insatser. Då utdelning på insatser utgår av årsvinsten, kan i sådant fall svårigheter uppstå för kassorna att göra avsättningar i den omfattning som föreslås i förevarande paragraf om reservfonden. De skiljaktiga leda­ möterna har anfört följande.

155

Såsom framgår av utredningens särskilda motivering till 26 § (s. 113—

115) kan extraordinär förstärkning av det inlåningsgrundande kapitalet ske

i affärsbank genom att höja aktiekapitalet, i sparbank genom att bilda sä­

kerhetsfond (enligt föreslagen ny terminologi garantifond) och i central­

kassa (jordbrukskassa) genom att anskaffa frivilliga insatser. Det förutsät-

tes nu, att samtliga tre kategorier av penninginrättningar skall beredas möj­

lighet att utfärda förlagsbevis och att sådana skall kunna i viss utsträckning

likställas med eget kapital såsom inlåningsunderlag.

Utredningen har med rätta anmärkt, att systemet med frivilliga insatser

icke är tillfredsställande. Anordningen med förlagsbevis är avsedd att träda

i stället. Vi har biträtt förslaget till sådan omläggning. Därvid har vi emel­

lertid förutsatt, att något särskilt medgivande avseende rätten att i fast­

ställd omfattning få inräkna utställda förlagsbevis i inlåningsunderlaget ej

skall krävas. Det finnes enligt vår mening inte anledning att i denna detalj

påfordra full likställighet mellan de olika grupperna av penninginrättningar.

Både affärsbanker och sparbanker skulle ju vid sidan av förlagsbeyisen

fortfarande ha annan möjlighet till extraordinär förstärkning av inlånings­

underlaget (ökning av aktiekapitalet respektive bildande av garantifond).

Skulle jordbrukskasserörelsen däremot nödgas räkna med att även i fort­

sättningen tillämpa systemet med frivilliga insatser lär det inte vara möjligt

att fasthålla vid det i 34 § angivna kravet, att minst femtio procent av kre­

ditkassas årsvinst skall avsättas till reservfond. Till jämförelse må nämnas,

att enligt nu gällande regler kan centralkassas årsvinst helt tagas i anspråk

för utdelning på insatser; av jordbrukskassas årsvinst behöver endast tjugo­

fem procent avsättas till reservfond, därest utdelning på frivilliga insatser

motiverar sådan begränsning. Erfarenheten har också lärt, att i fall då kre­

ditkassa nödgats anskaffa frivilliga insatser i nämnvärd omfattning har av­

sättningen till reservfond ej sällan fått begränsas till avsevärt mindre andel

av årsvinsten än vad det föreliggande lagförslaget förutsätter.

I paragrafens tredje stycke bestämmes den gräns ovanför vilken avsätt­

ning till reservfonden ej vidare skall behöva ske. Denna gräns har liksom i

jordbrukskasseförordningen ställts i relation till utlåningen. Relationstalet

har bestämts till 10 procent, lika för centralkassa och jordbrukskassa. Ut­

redningen förklarar, att det relationstal som f. n. gäller för jordbrukskassor,

20 procent, är så högt att det i praktiken torde vara så gott som omöjligt

att uppnå. Talet 10 procent är också tämligen: högt, om man jämför det med

kraven på fondtäckning enligt inlåningsreglerna. Eftersom det emellertid är

önskvärt att kreditkassornas kapitalställning blir starkare än vad som enligt

inlåningsreglerna erfordras för att bjuda den minimitäckning som stadgas

med hänsyn till insättarnas säkerhet, har utredningen stannat för relations­

talet 10 procent såsom lämpligt avvägt.

I paragrafens fjärde stycke slutligen upptages den för reservfond i allmän­

het karakteristiska regeln att nedsättning må ske endast för att täcka för­

lust. Emellertid göres från regeln undantag för fall som avses i 86 § 3 mom.

utredningsförslaget, där det stadgas att, om del av kreditkassas rörelse skall

övergå till annan kassa, efter beslut av den förstnämnda kassan och med

godkännande av jordbrukskasserörelsens riksorganisation, den kassans re­

servfond skall kunna nedsättas med skäligt belopp. Lagrummet syftar på det

fall då kassa uppdelas. Uppdelning av kreditkassa, som är en ej sällan före­

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

156

kommande företeelse, innebär att verksamheten och medlemmarna inom

visst område, som förut tillkommit en kassa, delas upp mellan två kassor,

möjligen mellan flera ändå. Det är då rimligt att en fördelning av den ur­

sprungliga kassans aktiva och passiva äger rum mellan den kassa som tidi­

gare hade hela området och den som övertar del av området. Fördelningen

bör få göras så att den övertagande kassan redan från början skall kunna

redovisa bl. a. reservfond. Detta bör kunna ske genom en transaktion som

innebär motsvarande nedsättning av den överlåtande kassans reservfond. För

att undanröja all tvekan huruvida ett sådant förfarande är förenligt med lag

har utredningen upptagit den här angivna undantagsbestämmelsen i utred­

ningsförslaget.

Yttrandena. Mot utredningens här ifrågavarade förslag har invändning

rests endast av Svenska jordbrukskreditkassan som, med åberopande

av den skiljaktiga mening vilken framförts av två ledamöter i

utredningen, uttalar att den föreslagna minimiavsättningen ej lärer kunna

bibehållas, om systemet med frivilliga insatser även i fortsättningen måste

tillämpas inom kasserörelsen.

Jordbrukskreditkassan har vidare yttrat, att den utgår från att jordbru­

kets kreditkassor icke skall behöva räkna utgifter för sparfräm-

jande verksamhet — däribland kostnader för gratisutdelning till

barn av motböcker med grundbelopp -—- såsom vinstdisposition utan såsom

omkostnader för rörelsen. Jordbrukskreditkassan påpekar, att denna ord­

ning enligt uttalanden i propositionen nr 151/1955 med förslag till lag om

sparbanker (s. 188 och 213) skall gälla för sparbankerna.

Departementschefen. De regler om kreditkassas reservfond, som utred­

ningen föreslagit, synes mig praktiska och väl avvägda. Av samma uppfatt­

ning torde remissinstanserna vara eftersom de, med undantag av Svenska

jordbrukskreditkassan, ej haft något att erinra. Den erinran jordbrukskre­

ditkassan anfört innebär ej något underkännande av förslaget i och för sig.

Erinringen föranledes nämligen av farhågor att centralkassorna icke skall bli

i tillfälle att i erforderlig utsträckning utnyttja utvägen att stärka sitt in-

låningsunderlag genom förlagsinlåning, därför att Kungl. Maj :t skall avgöra

i vad mån förlagsinlåningen må bli inlåningsgrundande. Jordbrukskredit­

kassan menar, liksom de skiljaktiga ledamöterna i utredningen, att kasse­

rörelsen för den händelse Kungl. Maj :ts tillstånd vägras, skulle nödgas an­

skaffa inlåningsgrundande eget kapital genom att begära frivilliga insatser

från medlemmar i centralkassor eller jordbrukskassor. Medan ränta på för­

lagsinlåningen räknas såsom kostnader är utdelning på frivilliga insatser

att betrakta såsom vinstdisposition. Och om centralkassa nödsakas anskaffa

frivilliga insatser kan skyldigheten att av årsvinsten betala utdelning på

dessa kollidera med skyldigheten att göra 50 procent minimiavsättning till

reservfonden. Kollisionen skulle kunna medföra att endera eller båda skyl­

digheterna inte kunde fullgöras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

157

I denna fråga vill jag till en början uttala, att jag, såsom framgår av vad

jag anfört rörande centralkassornas inlåningsrätt, icke kan förorda att cen­

tralkassa skall äga räkna förlagsinlåning såsom inlåningsgrundande utan

Kungl. Maj :ts medgivande.

Skulle Kungl. Maj :t vägra centralkassa tillstånd att räkna förlagsinlå­

ning såsom inlåningsgrundande kapital, bör emellertid enligt min mening

centralkassan i eget intresse överväga åtgärden att åstadkomma höjning

av eget kapital genom att föranstalta om att medlemmarna i centralkassan

och de därtill anslutna jordbrukskassorna i lämplig form lämnar bestående

kapitaltillskott, vilka icke medför ovillkorlig skyldighet för vederbörande

kassa att lämna utdelning. Möjligheten till kapitalökning av detta slag

kommer att förbättras, om departementsförslaget genomföres, eftersom

där överlämnats åt kasserörelsen att i stadgarna bestämma beloppet av in­

satser och avgifter från medlemmarna. I jordbrukskasseförordningen är dessa

belopp angivna. Höjning av beloppen förutsätter därför f. n. författnings­

ändring. Skulle det icke låta sig göra att öka kapitalet, torde den riktiga

utvägen vara att anpassa kassans verksamhet efter det tillgängliga egna ka­

pitalet. Vad jordbrukskreditkassan anfört i fråga om bestämmandet av mi-

nimiavsättning till reservfond är således enligt min mening ej av beskaf­

fenhet att böra föranleda ändring i utredningförslaget.

Påpekandet i jordbrukskreditkassans remissyttrande, att jordbrukets kre­

ditkassor i likhet med sparbanker bör äga upptaga utgifter för sparfräm-

jande åtgärder, inberäknat gratisutdelning till barn av motböcker med grund­

belopp, såsom omkostnader i rörelsen och icke som vinstdisposition, synes

mig befogat. Jag vill här uttala, att jag ansluter mig till jordbrukskreditkas­

sans uppfattning i detta hänseende.

Beträffande sista stycket torde jag få tillägga att den därstädes genom

hänvisning till 87 § 3 mom. öppnade möjligheten att vid delning av kredit­

kassa överföra del av reservfonden till annan kassa motsvaras av ett på­

tagligt praktiskt behov och att en sådan överföringsåtgärd ej synes möta

några principiella betänkligheter.

Jag har, efter dessa överväganden samt efter viss omredigering och vissa

jämkningar av formell natur i 34 § utredningsförslaget, låtit upptaga denna

paragraf i departementsförslaget såsom 29 §.

Rörelsen

I detta avsnitt, som i departementsförslaget omfattar 30—42 §§, har de­

talj föreskrift erna om kreditkassornas rörelse sammanförts. I departements­

förslaget har upptagits motsvarigheter till bestämmelserna i utrednings­

förslagets rörelseavsnitt samt dessutom vissa detaljföreskrifter, som i utred­

ningsförslaget införts i avsnitten för jordbrukskassorna (14 § andra styc­

ket) och centralkassorna (24—29 §§). Med anledning av den kritik, som i

remissyttrandena riktats mot de bestämmelser som avser rörelsen har vi­

dare inom departementet en överarbetning verkställts. Resultatet av denna

är att utredningsförslaget omredigerats samt att sakliga jämkningar och

158

kompletteringar vidtagits. Vid överarbetningen har bl. a. eftersträvats, att

så långt möjligt anknyta de för kreditkassorna gällande detalj föreskrifterna

om rörelsen till motsvarande föreskrifter för affärsbanker och sparbanker.

30 §.

Denna paragraf, som delvis motsvaras av 41 § utredningsförslaget, avser

att översiktligt angiva kreditkassornas rörelseformer. Den saknar motsva­

righet i gällande lagstiftning.

Utredningen. I utredningens lagförslag innehåller 41 § bestämmelser om

vilka former av bankmässig verksamhet jordbrukets kreditkassor skall äga

driva utöver in- och utlåning. Enligt utredningsförslaget skall sålunda cen­

tralkassa äga förmedla inhemska obligationslån och kommunlån, ingå ga­

rantiförpliktelser med iakttagande av de regler för kredit som meddelas i

jordbrukskasselagstiftningen, ombesörja betalningsuppdrag och liknande

uppdrag samt mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Be­

träffande jordbrukskassa stadgas i paragrafens andra stycke, att den skall

äga utöva verksamhet av de för centralkassa angivna slagen i den mån

jordbrukskasserörelsens riksorganisation det medgiver. Kreditkassorna skall

emellertid ej vara betagna möjligheten att utöva ytterligare former av sär­

skild bankmässig verksamhet. Därför skall emellertid enligt tredje stycket

av samma paragraf fordras tillstånd av Konungen eller myndighet som

Konungen förordnar.

I motiveringen till paragrafen uttalar utredningen, att den velat sanktio­

nera, att kreditkassorna skall äga utöva även annan bankmässig verksamhet

än in- och utlåning. I betänkandet påpekas, att affärsbankerna enligt bank­

lagstiftningen jämte in- och utlåning av penningar äger idka annan verk­

samhet, som därmed står i samband. Banklagstiftningen utsäger ej vad slags

verksamhet — utöver handel med viss egendom — som skall omfattas av r>e-

stämmelsen. En närmare reglering upptages i bankernas bolagsordning. För

kassornas del har det synts vara att föredraga att ha en sådan reglering i

lagen.

Den dispensmöjlighet som föreslagits i paragrafens tredje stycke lägger i

Kungl. Maj:ts hand att själv eller genom myndighet som Konungen för­

ordnar utvidga ramen för kreditkassas verksamhet. Vid en utvidgning av-

affärsbanks verksamhet erfordras ändring i bankens bolagsordning och

Kungl. Maj:ts eller därtill förordnad myndighets stadfästelse på ändrings­

beslutet. Utredningen menar, att i dess förslag förfarandet för kreditkassor­

nas del avpassats så alt det något påminner om motsvarande förfarande för

bankerna.

Yttrandena. Svenska bankföreningen samt Östergötlands och Söderman­

lands handelskammare har anmärkt, att jordbrukskasseutredningens för­

slag såsom helhet betraktat innebär alltför långtgående utvidgningar av kre­

ditkassornas bankmässiga verksamhet. Remissinstanserna har i samband

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

159

därmed pekat på bestämmelserna i 41 § utredningsförslaget. Sparbanksin-

spektionen ifrågasätter behovet och lämpligheten av att jordbrukskassa skall

äga utöva alla funktioner, som angives i paragrafen. Särskilt gäller inspek­

tionens tvekan mottagandet av värdehandlingar till förvaring och förvalt­

ning. Sysslandet därmed ställer nämligen stora krav på organisation och

personell utrustning. Inspektionen anmärker vidare, att tillsynsmyndigheten

och icke, såsom i förslaget, jordbrukskasserörelsens riksorganisation bör

äga ge jordbrukskassa tillstånd att utöva de former av verksamhet, som an­

gives i paragrafen.

Departementschefen. Bl. a. i syfte att något närmare anpassa rörelseavsnit­

tet i jordbrukskasselagstiftningen till motsvarande bestämmelser i banklag­

stiftningen, har jag ansett att det bör inledas med en paragraf som innehåller

en översiktlig bestämmelse om vilka former av bankmässig verksamhet jord­

brukets kreditkassor äger utöva. Däri bör tydligen till en början stadgas att

jordbrukskassa må utlåna penningar och anskaffa medel för utlåningen i

den ordning jordbrukskasselagstiftningen föreskriver samt att centralkassa

skall äga in- och utlåna penningar. Att strikt begränsa rörelsen härtill är

emellertid icke tänkbart utan lagen om jordbrukskasserörelsen synes •— lik­

som 1 § 1955 års lag om sparbanker och 53 § 1955 års lag om bankrörelse —

böra medge kreditkassorna att idka i samband med dessa rörelseformer stå­

ende verksamhet. Till sådan verksamhet torde få hänföras t. ex. placeringar

av annat slag än utlåning — jämför 40 § departementsförslaget — viss ser­

vice m. in. I förevarande paragraf torde vidare, på sätt utredningen föreslagit

i 41 § av sitt lagförslag, böra angivas vissa särskilda former av bankmäs­

sig verksamhet som centralkassa skall äga ägna sig åt. Av hänsyn till det

allmänna önskemålet, att kasserörelsens verksamhet även efter genomfö­

randet av förevarande lagstiftning väsentligen skall hållas inom hittillsva­

rande gränser, har jag ansett mig böra inskränka de former av särskild bank­

mässig verksamhet som fritt skall få utövas av centralkassa till ingående av

garantiförbindelser och förmedling av inhemska obligationslån och kom­

munlån. Jämväl jordbrukskassa bör enligt min mening kunna få utöva

dessa rörelsegrenar men endast under förutsättning att Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t förordnar meddelar tillstånd därtill. Såväl cen-

tralkassa som jordbrukskassa bör vidare kunna få tillstånd att utöva annan

särskild verksamhet. I första hand bör sådant tillstånd komma i fråga be­

träffande mottagande av värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Jag

förutsätter, att denna tillståndsgivning kommer alt uppdragas åt tillsyns­

myndigheten. Tillståndsgivningen bör ske i liknande former, som spar-

banksinspektionens tillståndsgivning enligt 6 § kungörelsen den 3 juni 1955

(nr 422) om sparbanker i fråga om sparbankernas förvaring och förvalt­

ning av värdehandlingar. Regler av samma innehåll har fördenskull upp­

tagits i tredje stycket av förevarande paragraf. Jag vill i tydlighetens in­

tresse tillägga, alt kreditkassorna — liksom sparbankerna — bör äga hålla

kassafack utan tillstånd av myndighet. Erforderlig kontroll över kassor­

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

nas kassafackrörelse får upprätthållas av jordbrukskasserörelsens riks­

organisation.

I departementsförslaget har 30 § avfattats så att den till sitt innehåll över­

ensstämmer med vad jag här anfört.

31 och 32 §§.

Dessa två paragrafer, som motsvarar 24 och 25 §§ utredningsförslaget,,

avser att reglera rättsförhållandet mellan centralkassa och insättare.

I gällande lagstiftning finnes regler med i stort sett motsvarande inne­

håll i 30 § jordbrukskasseförordningen samt 3 och 4 §§ lagen den 26 juni

1936 med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit.

Utredningen har vid överföringen av dessa stadganden avpassat deras ly­

delse efter lydelsen av motsvarande bestämmelser i den nya banklagstift­

ningen (67 och 70 §§ 1955 års lag om bankrörelse). I sak innebär förslaget

ändring i förhållande till gällande lagstiftning för jordbrukets kreditkas­

sor såtillvida, att maximibeloppet för insättning på sparkasseräkning ökats

från 8 000 kronor enligt 30 § jordbrukskasseförordningen till 15 000 kro­

nor, vilket överensstämmer med vad som enligt 67 § andra stycket 1955

års lag om bankrörelse skall gälla för affärsbankerna. Utredningen har vi­

dare framhållit, att den ej funnit anledning att i jordbrukskasselagstift-

ningen angiva, vilka former av inlåning centralkassa skall få ägna sig åt, i

vidare mån än att det skall röra sig om »räkning som av bank allmänneligen

begagnas» (17 § andra stycket lagförslaget). Uppräkningen i 30 § jordbruks­

kasseförordningen av dessa inlåningsräkningar har alltså ej motsvarighet i

utredningsförslaget. Slutligen påpekar utredningen, att den vidtagit en re­

daktionell jämkning i det stadgande som från 3 § sista stycket lagen den 26

juni 1936 överförts till 24 § andra stycket utredningsförslaget. Stadgandet

avser efterlysning och dödande av förkommen motbok med centralkassa och

innehåller en hänvisning till »vad därom är särskilt stadgat». Det stadgan­

de, vartill det hänvisas, återfinnes i

12

§ lagen den

8

april 1927 om dödande

av förlcommen handling. Där begagnas ordet »bank» som en samlingsbeteck­

ning för kreditinrättningar. Det anses omfatta bl. a. sparbank. Enligt utred­

ningens mening bör lagrummet utan särskild förklaring anses avse också

centralkassor och det bör alltså vara direkt tillämpligt på dessa.

24 och 25 §§ utredningsförslaget har efter allenast några redaktionella

jämkningar upptagits i departementsförslaget såsom 31 och 32 §§. Med hän­

syn till att höjningen av insättningsmaximum på sparkasseräkning för af­

färsbankernas del skall tillämpas från den 1 januari 1956, då den nya bank­

lagstiftningen träder i kraft, ämnar jag förorda, att 31 § andra stycket,

som innehåller regeln om insättningsmaximum på sparkasseräkning med

centralkassa genom en särskild övergångsbestämmelse i 92 § sättes i kraft

tidigare än lagen om jordbrukskasserörelsen i övrigt.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

33 §.

I denna paragraf, som har sin motsvarighet i utredningsförslaget 26 §, meddelas dels förbud för kreditkassa att utfärda vissa löpande förbindelser dels såvitt gäller förlagsbevis undantag från förbudet. I gällande lagstiftning saknas motsvarighet till paragrafen.

Utredningen. I betänkandet föreslås, att paragrafens första stycke skall stadga, att centralkassa ej må utfärda tryckta eller graverade, till innehava­ ren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansva­ righet för sådana förbindelser.

I andra stycket medges det undanlaget från bestämmelserna i första styc­ ket, att centralkassa skall äga utställa till innehavaren eller viss man eller order ställda förskrivningar som medför rätt till betalning först efter utfär­ darens övriga fordringsägare (förlagsbevis). Sådant bevis skall lyda på minst etthundra kronor och löpa med högst sex procent årlig ränta.

Förslaget innebär en anpassning av jordbrukskasselagstiftningen efter den nya lagstiftningen om bankrörelse, där liknande bestämmelser finnes upptagna i 66 §, och den nya lagstiftningen om sparbanker, som har dylika bestämmelser i 26 §.

I den del förslaget innebär rätt för centralkassa att utfärda förlagsbevis, är dess mening, enligt vad utredningen uppger, att ge anvisning på en lös­ ning av frågan på vilket sätt kasserörelsen vid föreliggande behov skall kun­ na dra till sig inlåningsgrundande kapital.

Utredningen upplyser, att centralkassa, som är i behov av att stärka sitt inlåningsunderlag, enligt nu gällande ordning måste lita till frivilliga insat­ ser från de egna medlemmarna och från medlemmar i anslutna jordbruks­ kassor. Denna utväg är emellertid, sedan kasserörelsen nått nuvarande om­ fattning och fått nuvarande bankmässiga karaktär, enligt utredningens me­ ning icke helt tillfredsställande.

Utredningen framhåller vidare, att affärsbankerna enligt 1911 års bank­ lagstiftning ej haft möjlighet att öka sitt inlåningsgrundande kapital på an­ nat sätt än genom att höja aktiekapitalet. Enligt 1955 års banklagstiftning skall bankerna emellertid beredas möjlighet att, under förutsättning av Kungl. Maj :ts tillstånd, räkna förlagsbevis såsom inlåningsunderlag intill ett belopp motsvarande bankens halva aktiekapital.

I fråga om sparbankerna meddelar utredningen, att de enligt 1923 års sparbank slagstiftning kan stärka sitt inlåningsunderlag genom att ta emot bidrag till s. k. säkerhetsfond. Enligt 1955 års sparbankslagstiftning skall sparbankerna fortsättningsvis kunna anskaffa inlåningsgrundande kapi­ tal dels genom att ta emot bidrag till garantifond — denna benämning skall ersätta benämningen säkerhetsfond — dels genom att utställa förlagsbevis. Förlagsbevis skall med Kungl. Maj :ts tillstånd kunna räknas såsom inlä- ningsgrundande kapital intill ett belopp motsvarande högst hälften av spar­ bankens reservfond.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Utredningen förklarar, att den icke ansett det lämpligt att för kreditkas­ sornas del föreslå motsvarighet till systemet med garantifond. Däremot har utredningen funnit förlagslåneformen lämplig för centralkassorna redan av den anledningen, att denna form att stärka det inlåningsgrundande kapi­ talet skulle bli tillgänglig för båda de typer av kreditinstitut med vilka jordbrukets kreditkassor närmast är att jämföra. Några tekniska hinder för centralkassorna att utställa förlagsbevis torde enligt utredningens me­ ning ej föreligga. Enligt de regler som skall gälla för centralkassas inlåning — reglerna har i utredningsförslaget upptagits under 27 § — skall vidare gälla, att centralkassas förlagsinlåning får räknas såsom inlåningsgrundan­ de intill belopp motsvarande högst hälften av det belopp vartill centralkas­ sans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital uppgår. Förlagsinlå- ningen skall bli inlåningsgrundande endast i den mån Kungl. Maj :t det medgiver.

Yttrandena. Bestämmelserna i förevarande paragraf har i princip till­ styrkts eller lämnats utan anmärkning av samtliga remissinstanser. Svenska jordbrukskreditkassan har emellertid framställt den detaljanmärkningen, att i paragrafen ej bör upptagas bestämmelse om högsta ränta på förlagsbe­ vis. Sådan bestämmelse ingår nämligen icke i den nya sparbankslagstift- ningen och anledning finnes ej att den skall ingå i jordbrukskasselagstift- ningen.

Departementschefen. Den form att stärka centralkassas inlåningsunder- lag, som öppnas genom bestämmelsen om rätt för centralkassa att utställa förlagsbevis, har godtagits av remissinstanserna. Även jag vill ansluta mig till förslaget. Emellertid anser jag, att den föreslagna lagtexten bör jäm- kan så att den får samma ordalydelse som i motsvarande lagrum i 1955 års lag om bankrörelse och lag om sparbanker. I paragrafens första stycke har upptagits ett i enlighet härmed formulerat förbud för kreditkassa, d. v. s. såväl centralkassa som jordbrukskassa, att utfärda tryckta eller graverade förbindelser av löpande natur. Andra stycket innehåller en be­ stämmelse att vad i första stycket stadgats dock ej skall gälla av central­ kassa utställda räntebärande förlagsbevis som lyder på minst etthundra kronor. Bestämmelsen innehåller, som framgår av dess här återgivna text, lika litet som sina motsvarigheter i bank- och sparbankslagstiftningen nå­ got stadgande om högsta ränta på förlagsbevis. — En allmän regel om be­ fogenhet för centralkassa att utfärda förlagsbevis har i departementsför- slaget upptagits i 17 §.

Efter de ändringar, som framgår av vad här anförts, har 26 § utrednings­ förslaget upptagits i departementsförslaget såsom 33 §.

34 och 35 §§.

Av dessa lagrum, som motsvarar 27 och 28 §§ i utredningsförslaget, upp­ tar 34 § regler om centralkassas inlåning och 35 § regler om centralkassas

163

kassareserv. Ifrågavarande regler har utförligt behandlats tidigare i denna

framställning. Här torde få hänvisas till vad som då anfördes.

36 §.

I denna paragraf anges i första stycket de former i vilka kredit må bevil­

jas av kreditkassa och i andra stycket de tider som skall gälla för de olika

formerna av kredit. Bestämmelserna i paragrafen överensstämmer med vad

som i jordbrukskasseförordningen stadgas i 35 § första och andra styckena

samt de därmed likalydande 58 § andra och tredje styckena. En allmän

föreskrift i 58 § fjärde stycket om tiden för låns beviljande har såsom över­

flödig ej överförts till lagförslaget. De överförda bestämmelserna har från

35 och 37 §§ utredningsförslaget upptagits i 36 § departementsförslaget.

37 §.

Denna paragraf, som motsvarar 36 § utredningsförslaget, innehåller den

allmänna bankmässiga regeln att kredit skall beviljas mot säkerhet jämte

vissa undantag från regeln.

Gällande lagstiftning. Enligt 35 § tredje stycket och det därmed likaly­

dande 58 § femte stycket jordbrukskasseförordningen gäller att kredit må

beviljas endast mot säkerhet som finnes fullt betryggande. Säkerheten skall

utgöras av pant eller borgen. Mot inteckning i jordbruksinventarier eller för-

lagsinteckning får kredit ej lämnas, men kreditkassa äger mottaga sådan

säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet.

Utredningen. I utredningsförslaget upptar paragrafens första stycke stad-

ganden som överensstämmer med de gällande, så när som på att utredningen

slopat förbudet att godtaga förlagsinteckning såsom säkerhet för lån. Utred­

ningens motivering för att göra åtskillnad mellan inteckning i jordbruks­

inventarier och förlagsinteckning, vilka bådadera — liksom fartygsinteck-

ning — är säkerhetsrätter med förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § handelsbal-

ken, är att förlagsinteckning, i högre grad än inteckning i jordbruksinven­

tarier, i praktiken visat sig kunna ge godtagbar säkerhet. Enligt nuvarande

bestämmelser måste förlagsinteckning alltid kompletteras med annan, i la­

gens mening »fullgod», säkerhet t. ex. borgen av styrelseledamöter i det

företag som söker kredit, oavsett att en omsorgsfull bedömning ger vid han­

den att förlagsinteckningen ensam skulle kunna accepteras såsom säkerhet.

Det lär enligt utredningens mening allmänt sett ej kunna sägas, att förlags­

inteckning i och för sig behöver ge sämre säkerhet än borgen och inte heller

att bedömningen av förlagsintecknings värde såsom säkerhet för kredit i all­

mänhet ställer sig svårare än motsvarande bedömning av erbjuden borgen.

Att vid angivna förhållanden generellt underkänna förlagsinteckning såsom

säkerhet för kredit har förefallit utredningen olämpligt.

Paragrafens andra stycke öppnar möjlighet för jordbrukets kreditkassor

att lämna s. k. blancokredit, d. v. s. kredit utan särskild säkerhet, till staten,

Kungl. Mcij.ts proposition nr 122 år 1956

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa

eller inrättning, vars reglemente blivit fastställt av Kungl. Maj:t, så ock

bankaktiebolag och sparbank. Beträffande tolkningen av uttrycket »annan

därmed jämförlig samfällighet» hänvisar utredningen till förarbetena till

den nya banklagstiftningen (prop. 3/1953 s. 77—78).

Paragrafens tredje stycke medger att kredittransaktioner får äga rum mel­

lan jordbrukets kreditkassor inbördes utan att särskild säkerhet ställes. När­

mare bestämmelser om ordningen för sådana transaktioner förutsättes jord-

brukskasserörelsens riksorganisation meddela.

Yttrandena. Förslaget att förlagsinteckning skall kunna gälla

såsom kreditsäkerhet har godtagits av alla remissinstanser utom statskon­

toret. Bank- och fondinspektionen vill dock modifiera förslaget på så sätt att

jordbrukskassa icke skall få lämna kredit mot förlagsinteckning såsom enda

säkerhet utan medgivande av centralkassans styrelse. Inspektionen anför.

Enligt jordbrukskasseförordningen må förlagsinteckning endast godtagas

som fyllnadssäkerhet till pant eller borgen. Sparbankslagen står på samma

ståndpunkt och den nya sparbankslagstiftningen gör ingen ändring härutin-

nan. Beträffande affärsbankerna innehåller lagstiftningen intet förbud mot

godtagande av förlagsinteckning som enda kreditsäkerhet, men enligt de in­

struktioner som fastställes med stöd av 56 § 1911 års banklag (74 § nya

banklagen), skall krediter av ifrågavarande slag prövas av bankens styrelse.

Inspektionen, som funnit denna ordning ändamålsenlig, vill under hänvis­

ning härtill föreslå, att kredit mot förlagsinteckning som enda säkerhet ej

må utlämnas av kreditkassa utan medgivande för varje särskilt fall av cen­

tralkassas styrelse. En sådan begränsning synes befogad även av det skälet

att prövningen av förlagsintecknings värde som kreditsäkerhet ofta inrym­

mer juridiskt-tekniska överväganden, som icke gärna kan anförtros en jord­

brukskassa.

Statskontoret motiverar sitt avstyrkande av utredningsförslaget på följan­

de sätt.

Utredningen menar att förlagsinteckning icke i och för sig behöver ge

sämre säkerhet än borgen och att bedömningen av dess värde i allmänhet

icke ställer sig svårare än beträffande borgen. I detta avseende kan stats­

kontoret icke biträda utredningens förslag. Väl kan riktigheten av utred­

ningens resonemang i många fall icke i och för sig bestridas. Statskontoret

bär dock för sin del alltid fäst särskild vikt vid att en borgensförbindelse

av styrelseledamöter i ett företag vittnar om deras personliga intresse för

företaget och utgör ett incitament för att bevaka företagets skötsel på ett

helt annat sätt än om någon omedelbar ekonomisk ansvarighet icke före­

ligger. Enligt ämbetsverkets mening bör därför även framdeles förlagsinteck­

ning kompletteras med annan säkerhet, företrädesvis borgen.

Bank- och fondinspektionen samt svenska bankföreningen betecknar det

såsom en brist i utredningsförslaget, att där saknas regler om lån mot

säkerhet av aktier eller förlagsbevis. Båda instanserna fö­

reslår, alt jordbrukskasselagstiftningen skall kompletteras med regler i detta

hänseende. Bank- och fondinspektionen anför i denna fråga.

165

I jordbrukskasseförordningen finnes inga bestämmelser om lån mot sä­

kerhet av aktier eller förlagsbevis och inte heller utredningsförslaget upp­

tager sådana. 1923 års sparbankslag åter liksom också den nya sparbanks­

lagen (26 § respektive 28 §) begränsar sparbanks rätt att utlämna dylika

krediter till ett sammanlagt belopp motsvarande hälften av sparbanks fon­

der. I nämnda förslag har vidare den restriktionen införts att sparbank icke

må som pant mottaga aktie i s. k. investmentbolag eller förlagsbevis som

sådant bolag eller sparbanken själv utställt. Vad slutligen angår affärsban­

kerna innehåller den nyss antagna banklagen — liksom för övrigt 1911 års

lag i ämnet — vissa allmänna regler som inskärper vikten av särskild för­

siktighet vid aktiebelåning, och vidare råder förbud mot belåning av aktier

och förlagsbevis som utställts av investmentbolag eller av banken själv.

Lån mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis torde vara tämligen säll­

synta hos jordbrukets kreditkassor och det synes knappast finnas anledning

tro att frekvensen av sådana lån skall ökas mera avsevärt hos kassorna. Å

andra sidan synes det oriktigt att man skulle lämna kassorna rätt att be­

vilja sådana krediter helt oreglerad. Inspektionen vill för sin del föreslå, att

de för sparbankerna föreslagna bestämmelserna efterbildas i jordbrukskas-

selagstiftningen och att de kompletteras med en föreskrift rörande förbud

för kreditkassa att belåna sådana aktier eller förlagsbevis som utgivits av

jordbrukets bank.

Svenska jordbrukskreditkassan konstaterar med beklagande, att utred­

ningsförslaget icke lämnar möjlighet för jordbrukets kreditkassor att i sär­

skilda fall lämna blanco-kredit åt enskild låntagare. Jord­

brukskreditkassan framhåller, att såväl den nya sparbankslagen som den

nya lagen om bankrörelse lämnar utrymme för sådan blanco-kreditgivning.

Kassan hemställer, att lagförslaget i varje fall måtte kompletteras med

bestämmelse som medger centralkassa rätt att i likhet med affärsbank

bevilja affärsidkare (jordbruksorganisation) kortvarig kredit i och för af­

färsrörelsen utan särskild säkerhet, därest med hänsyn till omständigheterna

trygghet för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga.

Sparbanksinspektionen uttalar den uppfattningen att frågan om säkerhet

för kredit mellan kassor inbördes bör slutgiltigt regleras i la­

gen och icke genom föreskrifter av jordbrukskasserörelsens riksorganisa­

tion.

Departementschefen. Vad beträffar frågan i vad mån förlagsinteck-

ning skall kunna godtagas såsom säkerhet har enligt min mening utred­

ningsförslaget fog för sig. Emellertid är det givet, att kreditgivning mot sä­

kerhet i förlagsinteckning ofta ställer stora krav på den personal som hand­

har prövningen av säkerheten och att särskild försiktighet bör iakttagas vid

sådan kreditgivning. Med hänsyn därtill synes det lämpligt, att dylika kre­

ditfrågor underställes en särskilt kvalificerad instans inom kasserörelsen.

Förslag av denna innebörd har vid remissbehandlingen ställts av hank- och

fondinspektionen, som förordat att fråga om beviljande av sådan kredit

skall underställas styrelsen i vederbörande centralkassa. Jag kan ansluta

mig till delta förslag. Tekniskt synes förslaget böra genomföras så att i la­

gen stadgas att jordbrukskassa ej må bevilja kredit av det slag som här av­

Kungl. Maj:In proposition nr 122 dr 1956

166

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 är 1956

ses utan medgivande för varje särskilt fall av centralkassan. På riksorgani­

sationen får sedan ankomma att tillse att föreskrifter utfärdas, enligt vilka

centralkassas prövning av kredit mot säkerhet i förlagsinteckning, såväl då

det gäller underställd fråga om kredit som lämnas av ansluten jordbruks­

kassa som då det rör sig om kredit som begäres hos centralkassan själv,

skall handhavas av centralkassans styrelse och icke av annat organ för cen­

tralkassan.

Frågan i vad mån blancokredit skall kunna meddelas av jord­

brukets kreditkassor har i utredningsförslaget fått den lösningen att sådan

kredit kan ges till staten, kommun och därmed jämförliga samfälligheter,

vissa allmänna inrättningar samt banker och sparbanker. Jag kan god­

taga förslaget i denna del. Då det icke torde bli aktuellt för kreditkassa att

lämna kredit till staten har emellertid staten icke medtagits bland ifråga­

varande kredittagare. Däremot har i departementsförslaget upptagits en be­

stämmelse att föreskrifterna om särskild säkerhet icke skall gälla lån, för

vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfäl­

lighet är ansvarig. Lagen kommer icke att lämna möjlighet för kreditkassa

att bevilja enskild låntagare blancokredit. Jag anser, att denna avgräns-

ning viserligen är snäv men att den har fog för sig med hänsyn dels till de

tidigare berörda allmänna synpunkterna på spörsmålet om gränsdragningen

för de olika kreditinstitutens verksamhet dels till kreditkassornas koopera­

tiva karaktär. Den kooperativa karaktären innebär ju nämligen att lånta­

garna är medlemmar antingen direkt i den kassa, som skall ta ställning

till frågan om beviljande av kredit, eller i en till sistnämnda kassa anslu­

ten kassa. Låntagaren kommer genom sitt medlemskap i kreditkassa och

därmed sitt deltagande i jordbrukskasserörelsen i ett annat och närma­

re förhållande till långivaren än låntagare i affärsbanker och sparban­

ker. På grund därav torde riskerna för ett alltför välvilligt bedömande av

låntagares vederhäftighet få anses vara något större i fråga om kreditkassa

än i fråga om bank eller sparbank. Det finnes därför skäl att fasthålla

kravet på säkerhet för lån till enskilda låntagare i kreditkassa även i fall

där man ansett sig kunna eftergiva det för låntagare i bank eller sparbank.

Jag delar den av ett par remissinstanser anförda uppfattningen, att ut­

redningsförslaget bör kompletteras med föreskrifter om kreditkassas utlå­

ning mot säkerhet av aktier och förlagsbevis. I fråga om

hur dessa föreskrifter bör avfattas kan jag ansluta mig till bank- och fond­

inspektionens förelag att anknyta till de bestämmelser som enligt 28 § i den

nya sparbankslagstiftningen skall gälla för sparbankerna. Detta innebär för

kreditkassornas del att rätten att bevilja lån mot säkerhet i aktie eller för-

lagsbevis skall begränsas. För sparbank gäller såsom gräns ett belopp, mot­

svarande hälften av sparbankens fonder. För kreditkassa torde gränsen lämp­

ligen kunna sättas till ett belopp motsvarande hälften av den långivande

kassans eget kapital. Med hänsyn till denna utlånings karaktär torde det

vara lämpligt att beträffande kredit från jordbrukskassa kräva centralkas­

sans medgivande. Föreskrift härom synes böra upptagas i lagen. Vidare tor­

167

de i lagen böra upptagas förbud mot belåning av aktie eller förlagsbevis i

s. k. investmentbolag ävensom förbud mot att såsom pant mottaga aktie, som

utgivits av jordbrukets bank, eller förlagsbevis som utställts av banken eller

av centralkassa. Förbudet torde därjämte böra omfatta bevis om andel i eller

tillskott till kreditkassan själv eller till annan kreditkassa.

Enligt min mening föreligger icke behov av den bestämmelse rörande

kreditgiv ningen mellan kredit kassor inbördes som ut­

redningen föreslagit. Till centralkassa må kreditkassa lämna lån ulan säker­

het på den grund att centralkassa är inrättning, vars reglemente blivit fast­

ställt av Kungl. Maj:t. Jordbrukskassas medelsanskaffning bör enligt lagför­

slaget ske i den centralkassa, vartill jordbrukskassan är ansluten, och mot

säkerhet av jordbrukskassas fordringsbevis. Anledning torde ej föreligga

att öppna möjlighet för riksorganisationen att medge jordbrukskassa un­

dantag från denna bestämmelse eller att eljest tillåta jordbrukskassa att

upptaga lån från kreditkassa utan att ställa säkerhet. De transaktioner mel­

lan jordbrukskassa och centralkassan som är förbundna med den av dem i

gemenskap drivna rörelsen — t. ex. jordbrukskassas förseende med kontan­

ta medel från centralkassan — lärer ej vara att betrakta som kreditgivning.

På grund av vad jag här anfört har såsom första och tredje stycken i 37 §

departementsförslaget upptagits 36 § första och andra styckena utrednings­

förslaget med vissa jämkningar och tillägg. Såsom andra stycke har i de­

partementsförslaget införts de regler rörande belåning av aktier och för­

lagsbevis för vilka jag här redogjort.

38 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 38 § utredningsförslaget, in­

nehåller allmänna bestämmelser om begränsning av kreditgivning åt sam­

ma låntagare.

Gällande lagstiftning. 59 § jordbrukskasseförordningen upptager detalje­

rade föreskrifter om de kreditmaxima som skall gälla vid jordbrukskassas

utlåning. Sålunda uppställes för medlem i jordbrukskassa högsta lånebelopp

i förhållande till värdet av den fastighet han äger eller brukar. Därjämte

skall emellertid gälla begränsning av utlåningen till en och samma medlem

i förhållande till jordbrukskassans hela utlåning. Sistnämnda gräns är satt

till en tiondel eller, efter medgivande av centralkassans styrelse, en femte­

del. Vissa undantag skall gälla. Sålunda skall jordbrukskassa oavsett maxi-

mibestämmelserna äga till medlem utlämna lån, för vars fulla gäldande sta­

ten är ansvarig.

I 34 § jordbrukskasseförordningen ges stadganden om maximering av

centralkassas krediter till jordbruksorganisationer (jordbruksekonomiska

föreningar). Dessa stadganden är uppställda efter samma system som reg­

lerna för jordbrukskassorna. Sålunda skall för jordbruksorganisation gälla

ett högsta lånebelopp, bestämt efter föreningens ekonomiska ställning enligt

vissa i förordningen angivna grunder. Därjämte uppställes i förordningen be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

168

stämmelser om maximering av jordbruksorganisationernas krediter i för­

hållande till centralkassas hela utlåning. Därutinnan stadgas dels att den

sammanlagda utlåningen till jordbruksorganisationer får uppgå till högst

cn tiondel dels att utlåningen till en och samma jordbruksorganisation får

uppgå till högst en tjugufemtedel av centralkassas hela utlåning.

Utredningen. Frågan om maximering av centralkassas kreditgivning till

jordbruksorganisationer i förhållande till centralkassornas hela utlåning har

utredningen behandlat i sin kommentar till 29 § utredningsförslaget. Detta

lagrum har sin motsvarighet i 24 § departementsförslaget, för vilket tidi­

gare redogjorts.

Utredningen föreslår, att i jordbrukskasselagstiftningen skall stadgas

skyldighet för kreditkassa att tillse, att icke åt samma medlem eller åt med­

lemmar som är förbundna med varandra i väsentlig intressegemenskap be­

viljas kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma fara för kassor­

nas säkerhet. Vidare stadgas, att borgen eller annan garantiförpliktelse till

kassan liksom också av kassan ingången garantiförpliktelse till kredittaga-

re skall räknas såsom kredit.

Utredningens förslag innebär att det hittillsvarande systemet med fixe­

ring av högsta medgivna kredit i förhållande till värdet av jordbrukskasse-

medlems fastighet eller i förhållande till jordbruksorganisations ekonomis­

ka ställning slopas helt. Vidare slopas de i jordbrukskasseförordningen

fastställda gränserna för kreditgivning till en och samma medlem i förhål­

lande till vederbörande kassas hela utlåning — en tiondel eller i undantags­

fall en femtedel för jordbrukskassas kredit till enstaka medlem. Utredning­

en hade föreslagit att begränsningen till en tjugufemtedel av hela utlåningen

för centralkassas kredit till enstaka jordbruksorganisation skulle kvarstå,

men i departementsförslaget har, såsom framgår av vad jag yttrat vid 24 §,

även denna begränsning slopats.

De allmänna bestämmelser som enligt förslaget skall träda i stället för de

enligt jordbrukskasseförordningen gällande har utredningen avfattat efter

mönster av banklagstiftningen, där liknande bestämmelser återfinnes i 47 §

1911 års lag om bankrörelse och i 61 § 1955 års lag om bankrörelse.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen har funnit utbytet av de för

jordbrukskassa gällande spärreglerna i 59 § jordbrukskasseförordningen

mot de allmänna bestämmelserna i 38 § utredningsförslaget motiverat. In­

spektionen anför.

Enligt inspektionens erfarenhet har spärreglerna i 59 § jordbrukskasseför­

ordningen utgjort ett stöd för jordbrukskassemännen då det gällt att mot­

verka alltför stora engagemang på en hand. På grund av sin schablonartade

utformning har emellertid ifrågavarande bestämmelser medfört en del olä­

genheter, i det att tillbörlig hänsyn ej kunnat tagas till de lånesökandes rätt­

mätiga och ur säkerhetssynpunkt godtagbara kreditanspråk. Systemet har

sålunda ibland nödgat låntagare hos jordbrukskassa att anlita även annan

kreditinrättning för att fylla sitt lånebehov. Antalet flerbanksgäldenärer har

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

169

därigenom något ökats. På grund därav har inspektionen kommit till den

uppfattningen att utbytet av bestämmelserna i 59 § jordbrukskasseförord-

ningen mot regeln i 38 § utredningsförslaget är motiverat.

Beträffande inspektionens mening rörande de för centralkassa gällande

spärreglerna i 34 § jordbrukskasseförordningen torde här få hänvisas till

redogörelsen i denna framställning för 24 § departementsförslaget.

Svenska jordbrukskreditkassan framhåller, att förevarande bestämmelse

måste tillämpas på jordbrukskassa med beaktande av att jordbrukskassan

regelmässigt återbelånar de krediter den lämnar i centralkassan. Jordbruks­

kassa är icke ett fristående och självständigt kreditföretag. Denna omstän­

dighet, liksom det faktum att centralkassan bär andrahandsrisken för jord­

brukskassas utlåning, är utslag av att kasserörelsen är konstruerad på an­

nat sätt än de affärsbanker, för vilka förevarande säkerhetsregel hittills

gällt.

Departementschefen. Bortsett från den speciella regel som upptagits i 24 §

departementsförslaget, synes jordbrukskasseförordningens spärregler för

kreditkassornas långivning icke vidare vara påkallade ur de säkerhetssyn­

punkter, som ursprungligen motiverat deras införande. Dessa torde numera

kunna tillgodoses bättre genom allmänna bestämmelser av det slag som

redan gäller för affärsbankerna och som nu i utredningsförslaget förordas

också för jordbrukets kreditkassor. Med bestämmelser av detta slag vin­

ner man tillika att kasserörelsen får vidgade möjligheter att betjäna sina

medlemmar och att kassemedlemmarna icke onödigtvis drives att bli fler-

banksgäldenärer. Slopandet av de gamla spärreglerna och deras ersättande

med allmänna bestämmelser kommer att ge kassornas utlåning en mera

bankmässig prägel. Kraven på bankmässig bedömning av föreliggande låne-

ansökningar kommer därigenom också att stegras. Dessa krav bör, såsom

framgår redan av vad jag tidigare uttalat, kunna tillgodoses bl. a. genom att

riksorganisationen och, i mån av behov, centralkassorna i instruktioner och

anvisningar meddelar föreskrifter om skyldighet för jordbrukskassorna att

i lämplig utsträckning underställa centralkassan frågor om beviljande av

kredit, i den mån dessa frågor på grund av kreditens storlek eller beskaf­

fenhet får anses kräva ett särskilt kvalificerat bedömande.

Jag har uppmärksammat, att det lagrum, 61 §, i den nya banklagstift­

ningen som är förebild till förevarande paragraf i utredningsförslaget, upp­

tar en bestämmelse om begränsning med hänsyn till affärsbanks säkerhet

av dess långivning mot säkerhet av aktier i samma aktiebolag eller flera

aktiebolag som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intresse­

gemenskap. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Med hänsyn till att aktiebelåning i jordbrukskasserörelsen förekommer i

mycket begränsad omfattning och till att behov av eu dylik bestämmelse

för kassornas del ej föreligger och ej torde bli aktuellt inom överskådlig

tid anser jag att motsvarighet till ifrågavarande bestämmelse kan undvaras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

170

I övrigt vill jag i detta sammanhang endast uttala, att tillämpningen av

förevarande bestämmelser på jordbrukets kreditkassor givetvis får anpas­

sas efter kasserörelsens speciella förhållanden. Sålunda bör kreditkassas

kreditgivning till en och samma låntagare bedömas med hänsyn tagen till

att kassan inte arbetar ensam utan ingår i den större enhet inom jordbruks-

kasserörelsen, som centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor utgör.

Efter dessa överväganden och efter att ha vidtagit vissa, väsentligen re­

daktionella jämkningar, har jag låtit överföra 38 § i utredningsförlaget till

38 § i departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1056

39 §.

Paragrafen, som motsvarar 14 § andra stycket utredningsförslaget, upp­

tar de stadganden som för kreditkassornas del skall gälla beträffande jäv i

kreditförhållanden.

Gällande lagstiftning. Enligt 58 § sjätte stycket jordbrukskasseförordning-

en erfordras medgivande av centralkassas styrelse för att jordbrukskassa

skall äga bevilja kredit till eller godtaga borgen av styrelseledamot eller sty­

relsesuppleant eller tjänsteman som är anställd i jordbrukskassan. Någon

bestämmelse om motsvarande jäv i kreditförhållanden beträffande kredit

som meddelas av centralkassa finnes däremot icke. Det är därvid att märka,

att centralkassa meddelar kredit till jordbrukskassor och jordbruksorgani­

sationer, icke till enskilda personer.

Förutom specialregeln i 58 § sjätte stycket jordbrukskasseförordningen

gäller vid behandlingen av fråga om kredit till styrelseledamot i kreditkassa

de allmänna jävsbestämmelserna i 27 § föreningslagen.

Utredningen. Enligt utredningsförslaget skall den nuvarande bestämmel­

sen rörande jäv i kreditförhållanden kompletteras på det sättet att revisor

och revisorssuppleant skall inordnas bland de funktionärer i jordbrukskassa

för vilka bestämmelsen skall gälla. Vidare skall medgivande till funktio­

närskredit enligt lagförslaget lämnas av centralkassan såsom sådan, d. v. s.

av det organ inom centralkassan som enligt instruktion eller andra särskilda

föreskrifter är behörigt, ej såsom f. n. nödvändigtvis av centralkassans sty­

relse. Vissa redaktionella jämkningar i de gällande bestämmelserna har där­

jämte vidtagits.

Utredningsförslaget upptar ej några jävsregler i fråga om kredit som

meddelas av centralkassa.

Utredningen säger i motiveringen till sitt förslag, att den övervägt att

införa mera restriktiva bestämmelser för funktionärskrediter efter exempel

av banklagstiftningen (48 § 1911 års lag om bankrörelse, 58 § 1955 års lag

om bankrörelse) och sparbankslagstiftningen (28 § 1923 års lag om sparban­

ker, 30 § 1955 års lag om sparbanker). Emellertid har utredningen kommit

till den uppfattningen, att det för jordbrukskassornas del ej finnes skäl för

lika stränga bestämmelser som i bank- och sparbankslagarna. Jordbruks­

171

kassorna har, förklarar utredningen, i sin egenskap av kooperativa kredit­

inrättningar en särställning i förhållande till de andra nämnda kreditinsti­

tuten. Denna särställning gör det motiverat, att bestämmelserna är lindri­

gare för jordbrukskassorna. De hittillsvarande bestämmelserna bär därför

bibehållits med de nyss angivna jämkningarna. Några menliga verkningar

av den hittills tillämpade ordningen har, enligt vad utredningen kunnat ut­

röna, ej visat sig. — Utredningen har icke diskuterat frågan om särskilda

jävsbestämmelser för centralkassornas funktionärskrediter.

Yttrandena. Jordbrukskasseutredningens förslag till reglering av frågan

om jäv i kreditförhållanden har ej rönt kritik från någon remissinstans.

Bank- och fondinspektionen, som uttryckligen biträtt förslaget, har emeller­

tid, såsom anmälts vid redogörelsen för 23 § departementsförslaget, påpekat,

att centralkassa efter övergång till tvåledssystem enligt 23 § kommer att be­

vilja kredit till enskilda personer och att fråga om centralkassas kredit till

funktionär, mot vilken jäv skulle gälla vid tillämpning av förevarande be­

stämmelser, efter övergången synes böra prövas av jordbrukskasserörelsens

riksorganisation.

Departementschefen. Den avvägning som ligger till grund för de av utred­

ningen föreslagna reglerna om jäv i kreditförhållanden har ej väckt gen­

sagor vid remissbehandlingen. Även jag finner den lämplig och jag kan an­

sluta mig till den. Såsom jag tidigare uttalat bör av grunderna till föreva­

rande stadgande följa, att vid förordnande enligt 23 § föreskrift meddelas

om att kredit till centralkassas funktionärer skall underställas riksorganisa­

tionens prövning.

40 §.

Paragrafen, som svarar mot 39 § utredningsförslaget, innehåller bestäm­

melser om vad kreditkassa skall äga förvärva.

Gällande lagstiftning. Enligt 36 § första och andra styckena jordbruks-

kasseförordningen äger centralkassa ej förvärva fast egendom, såvitt fråga

ej är om fastighet som är avsedd för kassas inrymmande. Fråga om fastig­

hetsförvärv skall behandlas på föreningsstämma och för beslut om förvärv

erfordras kvalificerad majoritet samt godkännande av jordbrukskreditkas­

san. Vad angår lös egendom gäller att centralkassa icke har rätt förvärva

annan lös egendom än penningar, obligationer, av rörelsen betingade ford­

ringar samt sådana inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastig­

het som kassan äger.

Enligt 60 § jordbrukskasseförordningen skall bestämmelserna i 36 § äga

motsvarande tillämpning på jordbrukskassas rätt att förvärva fast och lös

egendom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

172

Utredningen. Enligt 39 § utredningsförslaget skall vad beträffar förvärv

som syftar till att bereda kassa lokaler gälla att kreditkassa för sådant ända­

mål får förvärva, förutom fast egendom, även tomträtt, bostadsrätt till lä­

genhet samt aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för

detta ändamål förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital

uppgår till minst en tredjedel av fastighetens bokförda värde, eller förlags­

bevis som dylikt bolag utfärdat. Förvärv, som sålunda avses, skall få göras

ej endast för att bereda den förvärvande kassan lokaler för dess inrym­

mande utan jämväl för att inrymma ansluten kassa. — I övrigt skall enligt

utredningsförslaget kreditkassa få förvärva dels inventarier, vilka anskaf­

fas för rörelsen eller till fastighet, som kassan äger, eller till lokaler, som

kassan i övrigt innehar, dels in- och utländskt mynt, växlar, checkar och

anvisningar samt obligationer och av rörelsen betingade fordringar även­

som, intill ett belopp motsvarande högst hälften av kassans eget kapital,

aktier eller andelar i sammanslutning, som har till uppgift att tillgodose

för kreditkassa gemensamma intressen.

Utredningen uppgiver i motiveringen till paragrafen att lagtexten utarbe

tats med beaktande av motsvarande stadganden inom banklagstiftningen

(45 § 1911 års lag om bankrörelse, 54 § 1955 års lag om bankrörelse) och

sparbankslagstiftningen (30 § 1923 års lag om sparbanker, 32 § 1955 års

lag om sparbanker). Beträffande reglerna om förvärv för kassas inrym­

mande förklaras i betänkandet, att dessa är så avfattade, att de skall medge

t. ex. att centralkassa köper fastighet för att inrymma såväl centralkassan

som en eller eventuellt flera anslutna jordbrukskassor eller t. o. in. bara

för att inrymma ansluten jordbrukskassa. Jordbrukskasseförordningens be­

stämmelser om att fråga rörande förvärv av fastighet skall behandlas på

stämma m. m. har utredningen slopat på den grund att bestämmelser av

detta slag ansetts ej höra hemma i lag utan i stadgar.

Utredningen anför vidare, att den velat vidga kassas rätt att förvärva lös

egendom något. Den viktigaste jämkningen gäller rätten för kassa att pla­

cera medel, motsvarande högst hälften av det egna kapitalet i aktier eller

andelar i vissa sammanslutningar. De sammanslutningar som avses är i

första hand jordbrukskasserörelsens riksorganisation och jordbrukets bank.

Formuleringen avses emellertid medge förvärv av andelar också i andra

sammanslutningar, t. ex. Sveriges lantbruksförbund såsom huvudorganisa­

tion för sammanslutningarna inom jordbrukets föreningsrörelse.

Yttrandena. Mot förevarande paragraf i utredningsförslaget har till eu

början erinran framställts beträffande redigeringen av paragrafen.

Bank- och fondinspektionen anför därom, att en jämförelse mellan utred­

ningsförslaget samt 54 § nya banklagen -— vilken enligt vad utredningen

meddelar tjänat som förebild vid avfattandet av utredningsförslaget — visar

att det föreligger vissa tekniska olikheter vilka ej synes helt oviktiga. I 54 §

banklagen har nämligen åtskillnad gjorts mellan begreppen »driva handel

med» och »förvärva». Vidare är den egendom som kan förvärvas exklusivt

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år Wöö

173

angiven i texten; genoin detta skrivsätt har man dels markerat skillnaden

mellan bankernas omsättnings- och anläggningstillgångar dels klart angivit

var gränsen för bankverksamheten i förevarande hänseenden går. Dessa dis­

tinktioner har gått förlorade i 39 § utredningsförslaget som därför synes

böra omarbetas.

Mot reglerna om fastighetsförvärv och andra förvärv som syf­

tar till att anskaffa lokaler för kassas inrymmande anmärker sparbanks-

inspektionen att kreditkassornas förvärv i sådant syfte bör ställas under

viss kontroll. Sparbanksinspektionen erinrar om att beslut om förvärv av

detta slag enligt gällande lagstiftning skall fattas på stämma med kvalifice­

rad majoritet och att jordbrukskreditkassans godkännande erfordras. Vid

sparbanks motsvarande förvärv skall såväl enligt gällande sparbankslag

som enligt den nya sparbankslagstiftningen iakttagas åtskilliga i lagen upp­

tagna försiktighetsmått, medan utredningsförslaget synes betyda, att kredit­

kassa vid antagandet av stadgar själv skall äga bestämma i vad mån några

försiktighetsmått skall gälla för dess vidkommande. Inspektionen erinrar,

att det finnes skäl till kontroll av att placeringarna i bankbyggnader icke

blir större än som betingas av jordbrukskasserörelsens krav och som är för­

enligt med dess resurser. Sådan placering bör ej vara så stor att den ver­

kar hämmande på kreditkassans egentliga uppgift.

Mot förslaget om rätt för kreditkassa att förvärva vissa aktier och an­

delar intill ett belopp motsvarande högst hälften av kassans

eget kapital har fullmäktige i riksbanken, bank- och fondinspektio­

nen samt sparbanksinspektionen med skärpa vänt sig.

Fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen framhåller, att jord­

brukets kreditkassor enligt utredningsförslaget medgivits förvärv av aktier

och andelar, varom här är fråga, med väsentligt mindre restriktioner än de

som skall gälla för affärsbanker och sparbanker. Båda remissinstanserna

förordar, att kreditkassornas förvärv — i likhet med affärsbankernas —

skall göras beroende av Konungens medgivande. Fullmäktige i riksbanken

anför.

Enligt 39 § i utredningens förslag till lag om jordbrukskasserörelsen före­

slås, att kreditkassa intill ett belopp motsvarande högst hälften av kassans

eget kapital skall kunna förvärva aktier eller andelar i sammanslutning, som

har till syfte att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen. För af­

färsbankernas del gäller att liknande aktieförvärv förutsätter Konungens

medgivande. Sparbanker kan till ett belopp motsvarande högst eu tiondel

av sina fonder förvärva aktier eller andelar i sammanslutning som med

Konungens godkännande bildats för att tillgodose för sparbankerna gemen­

samma intressen. Utredningens förslag innebär alltså, att kreditkassorna

skulle få rätt att förvärva aktier eller andelar i större omfattning än spar­

banker och utan den föregående prövning av ändamålet med förvärvet, som

gäller både för affärsbanker och sparbanker. Enligt fullmäktiges mening

bör — utan alt någon gräns för förvärvets storlek behöver sättas — kredit­

kassas förvärv av aktier och andelar i sammanslutning som har till upp­

gift att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, göras beroende av

Konungens medgivande.

K it nr/l. Maj.ts proposition nr 122 år 19ö(>

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Bank- och fondinspektionen kritiserar den föreslagna femtio-procentkvo-

ten för aktieförvärv ur riskfördelningssynpunkt. Inspektionen förordar, att

kvoten skall begränsas till tio procent, d. v. s. att samma regel skall gälla

som för sparbankerna. Ämbetsverket anför.

Enligt förslaget skulle hälften av kasserörelsens totala inlåningsgrundan-

de kapital kunna bindas för att täcka en enda risk. Även om en dylik place­

ring i verkligheten icke kommer att uppgå till fulla 50 procent av det egna

kapitalet är det på grund av motiveringen till förevarande förslag tydligt att

centralkassorna avses komma ganska nära denna gräns. Meningen är ju att

bestämmelsen främst skall utnyttjas för tecknande av aktier i den blivande

jordbrukets bank.

Ur riskfördelningssynpunkt måste det anses alldeles otillfredsställande

att en kreditinrättning skulle få binda upp till hälften av sina inlånings-

grundande fonder i ett enda aktieengagemang. Denna princip har kommit

till klart uttryck i t. ex. sparbankslagen, vars 30 § medger aktieplacering in­

till ett belopp motsvarande högst en tiondel av sparbanks fonder. Regeln

föreslås bibehållen i den nya sparbankslagen 32 §. Uttryck för liknande

tankegångar finnes i banklagen — och även i jordbrukskasseutredningens

lagförslag, vars 38 § ålägger kreditkassa att tillse, att icke åt samma med­

lem eller åt medlemmar som är förbundna med varandra i väsentlig intres­

segemenskap beviljas kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma

fara för kreditkassas säkerhet.

Inspektionen kan på grund av det anförda icke biträda förslaget om en

femtio-procentkvot för aktier och andelar. Med beaktande av det intresse

som bär upp förevarande förslag synes det naturligt att man här följer den

regel som gäller — och föreslås gälla — för sparbankerna, d. v. s. begrän­

sar kvoten till 10 procent.

Bank- och fondinspektionen ifrågasätter i sitt uttalande vidare, att före­

varande paragraf skall kompletteras med bestämmelser om rätt för kredit­

kassa att förvärva förlagsbevis. Härom anför inspektionen.

Det kan ifrågasättas om icke lagförslaget borde kompletteras med en be­

stämmelse som reglerar kreditkassas rätt att förvärva förlagsbevis. Enligt

inspektionens mening kan det sålunda knappast vara motiverat att helt

förbjuda dylika förvärv. Både 1911 och 1955 års banklagar samt förslaget

till ny sparbankslag förutsätter att förlagsbevis undantagsvis må förvärvas.

Under hänvisning härtill föreslår inspektionen, att kreditkassa erhåller

samma rätt att förvärva förlagsbevis som i fråga om sparbank föreslagits

beträffande aktier och andelar. Den totala kvoten för ifrågavarande förvärv

bör dock vara maximerad till belopp motsvarande eu tiondel av kassans eget

kapital. — Skulle kreditkassa förvärva sådana av jordbrukets bank utgiv­

na förlagsbevis som konstituerar inlåningsrätt hos banken bör emellertid,

liksom i fråga om aktier i banken, fonderna minskas med ett belopp mot­

svarande värdet av dessa förlagsbevis.

Departementschefen. Vad som anförts vid remissbehandlingen beträffan­

de förevarande paragraf i utredningsförslaget har föranlett mig att över­

arbeta paragrafen i såväl formella som sakliga avseenden.

Vad angår anmärkningen, att kreditkassas fastighetsförvärv och liknan­

de förvärv bör vara underkastade viss i lagen föreskriven kontroll, så att

tillbörlig försiktighet iakttages, har jag funnit anmärkningen böra beaktas

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

175

på så sätt att i lag, föreskrives, att, i likhet med vad nu gäller, fråga om fas­

tighetsförvärv skall behandlas av kreditkassas stämma och att kvalificerad

majoritet med två tredjedelar av samtliga röstande skall erfordras för beslut.

Vidare förordar jag, att kreditkassa skall få göra dylikt förvärv endast un­

der förutsättning av riksorganisationens godkännande. Det är enligt min

mening rimligt, att genom föreskrifter i lag garantier skapas för att kassa

inhämtar sådant tillstånd med hänsyn till att fastighetsförvärv genomgående

får beräknas vara så kapitalkrävande att en viss kontroll över förvärven er­

fordras för att hindra att de på ett besvärande sätt inkräktar på kasserörel­

sens resurser. Däremot kan jag ej finna, att anledning föreligger att i lag

uppställa detaljerade föreskrifter om viss relation mellan det belopp som

får användas för fastighetsförvärv samt den förvärvande kassans eget kapi­

tal eller andra liknande detaljföreskrifter.

Vad som anförts mot förslaget att lämna kreditkassa möjlighet till för­

värv av aktier i jordbrukets bank m. m. intill belopp motsvarande hälften

av kassans eget kapital synes vara värt beaktande. De bestämmelser som

skall upptagas i lagstiftningen bör, av de skäl remissinstanserna anfört, en­

ligt min mening göras väsentligt restriktivare än de som utredningen före­

slagit. När man skall ta ställning till hur bestämmelserna bör avfattas er­

bjuder sig dels möjligheten att följa lagstiftningen för affärsbanker och fö­

reskriva att Kungl. Maj :ts tillstånd till aktieförvärv skall inhämtas dels

möjligheten att följa lagstiftningen för sparbanker och i lagen fixera den

kvot som skall gälla för kreditkassas förvärv av här ifrågavarande slag till

högst en tiondel av kassans eget kapital. I valet mellan dessa två alternativ

har jag stannat för det sistnämnda. Därvid har jag särskilt fäst mig vid

att frågan om rätt till förvärv av dessa aktier in. fl. handlingar har ett nära

samband med bestämmelserna om centralkassas inlåning. Dessa bestämmel­

ser har jag strävat efter att få i sak så lika sparbankernas som möjligt. Det

har förefallit mig riktigt att fullfölja strävandena och söka åvägabringa

största möjliga likhet även i nu förevarande hänseende. Jag har sålunda

stannat för att förorda samma kvot, en tiondel, för kassas aktieförvärv som

för sparbanks. Jag har därjämte stannat för att dylikt förvärv bör få göras

allenast av centralkassa och att kvoten skall beräknas på centralkassans

och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital, d. v. s. att samma beräk­

ningsgrund skall användas som vid bestämmandet av centralkassas inlå-

ningsrätt. Vidare vill jag förorda att centralkassa, förutom aktier och ande­

lar i de sammanslutningar varom är fråga, i likhet med sparbank också skall

äga inom den angivna kvoten förvärva förlagsbevis, vilket utställts av så­

dan sammanslutning. Anledning synes däremot ej föreligga att driva sam­

ordningen ända därhän att i lagen upptages föreskrift att i lagrummet av­

sedd sammanslutning skall verka med Kungl. Maj:ts godkännande. Av de

sammanslutningar, som enligt betänkandet kan komma i fråga, skall jord­

brukets bank vara bankaktiebolag för vilket erfordras kunglig oktroj. Cen­

tralkassa skall vara godkänd av Kungl. Maj :t medan för riksorganisationen

kräves att dess stadgar skall vara stadfästa av Kungl. Maj:t. Dessa samman­

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

slutningar fyller alltså kravet på Kungl. Maj :ts godkännande. Det synes emel­

lertid lämpligt att centralkassa beredes möjlighet att vara ansluten till och

inneha andel i Sveriges lantbruksförbund, som ej skall ha godkännande eller

stadfästelse av Kungl. Maj :t. Såsom topporganisation för hela jordbrukets

ekonomiska föreningsrörelse har detta förbund otvivelaktigt till uppgift att

bl. a. tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen. De restriktioner i

fråga om medelsplaceringar som denna paragraf innehåller skall givetvis

ej hindra jordbrukskassa från att erlägga föreskrivna insatser och avgifter

i centralkassa.

I övrigt har, i samband med att paragrafen omarbetats ur formella syn­

punkter, beträffande kreditkassas förvärv av lösegendom stadgats, att annat

ej skall få förvärvas än penningar, obligationer, skattkammarväxlar, av rö­

relsen betingade fordringar samt inventarier.

Efter de omredigeringar och jämkningar som föranledes av dessa över­

väganden har 39 § utredningsförslaget upptagits i departementsförslaget

såsom 40 §.

41 §.

Såsom 41 § har i departementsförslaget upptagits 40 § utredningsförsla­

get, sedan däri vidtagits vissa jämkningar av formell natur. Paragrafen in­

nehåller bestämmelser enligt vilka kreditkassa skall äga förvärva egendom

utan hinder av 40 § för att skydda sig mot förlust på fordran, som blivit nöd­

lidande. Paragrafen överensstämmer i sak med 36 § tredje stycket jord-

brukskasseförordningen. Emellertid har två tillägg gjorts. Det ena innehål­

ler en särskild begränsning i kassas rätt att förvärva egendom enligt före­

varande paragraf. Det andra stadgar, att tillsynsmyndigheten skall under­

rättas, när kassa förvärvat egendom i den ordning paragrafen beskriver.

42 §.

Denna paragraf, som motsvarar 42 § utredningsförslaget, reglerar kredit­

kassas rätt att öppna avdelningskontor eller filial av annat slag.

Gällande lagstiftning. Enligt 41 § jordbrukskasseförordningen äger cen­

tralkassa icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd utöva verksamhet vid avdelnings­

kontor på annan ort än där huvudkontoret är beläget. Tillstånd kan medde­

las, när verksamheten finnes kunna vara till nytta för det allmänna. För

jordbrukskassas del gäller inga författningsmässiga inskränkningar i rät­

ten att driva verksamhet vid filial.

Utredningen. Enligt utredningsförslaget skall beträffande jordbrukskassa

gälla, att avdelningskontor eller filial av annat slag ej må öppnas utan

medgivande av jordbrukskasserörelsens riksorganisation. Vad angår cen­

tralkassa stadgas, att avdelningskontor ej må öppnas på annan ort än där

huvudkontoret är beläget utan tillstånd av Konungen eller myndighet

Konungen förordnar. Villkoret att inrättandet av avdelningskontor skall be­

finnas vara till »nytta för det allmänna» har ej medtagits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

177

I sin motivering till förslaget meddelar utredningen, att bank- och fond­

inspektionen tillställt utredningen en promemoria, vari ämbetsverket fäst

uppmärksamheten på att ett icke ringa antal jordbrukskassor funnit det

lämpligt att inom sitt verksamhetsområde inrätta filialkontor, stundom

benämnda avdelningskontor, ibland expeditionskontor, och att filialbild­

ningen påskyndas av det stora antalet fusioner av jordbrukskassa. Bank-

och fondinspektionen har i promemorian ifrågasatt om icke jordbrukskassas

rätt att öppna filialkontor borde på något sätt regleras i lagstiftningen.

Utredningen har i fråga om jordbrukskassa och dess filialbildning kom­

mit till den uppfattningen, att tillståndsgivning av statlig myndighet icke är

påkallad. Det allmänna kan nämligen, enligt vad utredningen med åbero­

pande också av bank- och fondinspektionen förklarar, enligt utredningens

mening knappast ha något direkt intresse att ingripa i jordbrukskassas be-

stämmanden över hur den till medlemmarnas tjänst vill ordna med etable-

ringen av kontor, utan detta synes enligt utredningens mening vara en för

kasserörelsen intern fråga. Emellertid har utredningen funnit det lämpligt

att jordbrukskasserörelsens riksorganisation såsom samordnande organ, i

lag tilldelas uppgiften att i sista hand bestämma över jordbrukskassas filial­

bildning. Därigenom bör viss garanti vinnas för att filialbildningen kom­

mer att följa ett något så när enhetligt system och för att rörelsens organi-

sationskostnader ej onödigtvis fördyras.

I fråga om centralkassa har utredningen ej funnit skäl föreslå annan

ändring än att det stadgande skall slopas, vilket sätter som villkor för till­

stånd att öppna avdelningskontor att kontoret skall prövas bli till nytta för

det allmänna. Detta stadgande synes enligt utredningens mening i föreva­

rande sammanhang knappast ha någon uppgift att fylla. Utredningen har

ej funnit anledning till jämkningar av det slag, som enligt den nya bank­

lagstiftningen skall genomföras för bankernas del och ej heller till detalj-

bestämmelser liknande dem som skall genomföras för sparbankerna. För

den kooperativa jordbrukskasserörelsen med dess system av jordbruks­

kassor, centralkassor och topporgan synes den här förordade bestämmel­

sen tillfyllest. Det må anmärkas, att öppnandet av annan filial till central­

kassa än avdelningskontor ej torde komma i fråga. Särskilda bestämmelser

som inskränker rätten att anlita ombud, liknande vad som stadgas i 69 §

nya banklagen, har utredningen ej ansett erforderliga.

Yttrandena. Svenska jordbrukskreditkassan har uttryckt sitt gillande av

förslaget. Kassan har fäst uppmärksamheten på att jordbrukskassorna ver­

kar var och en inom sitt fastställda område och att någon inbördes konkur­

rens dem emellan sålunda ej kan förekomma.

Svenska bankföreningen menar, att det inte finnes någon saklig grund för

att behandla affärsbanker och kreditkassor olika i fråga om rätten till fi­

lialbildning. Trots detta har kreditkassorna fått fullständig frihet att öppna

filialer under det att affärsbankernas rätt att öppna avdelningskontor är

ingående reglerad i lag.

12

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt.

.V

r 122

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Sparbonksinspektionen anser, att såsom villkor för tillstånd till central­

kassa att öppna avdelningskontor alltjämt, liksom för banker och sparban­

ker, bör gälla att kontoret skall prövas bli till nytta för det allmänna. Spar-

banksinspektionen kan för sin del icke finna, att tillståndsprövningen över

huvud taget har annan funktion att fylla än att tillgodose det allmännas

intresse.

Departementschefen. Jag delar utredningens uppfattning, att frågan om

kontroll över kreditkassornas filialbildning bör bedömas med hänsyn till att

kassorna i första hand betjänar medlemmar i jordbrukskasserörelsen. Mot

bakgrunden därav torde det vara berättigat att göra åtskillnad mellan kre­

ditkassornas filialbildning, å ena, samt bankernas och sparbankernas, å and­

ra sidan. Enligt min mening föreligger vidare viss skillnad mellan de grun­

der efter vilka frågan om inrättande av en ny centralkassa bör prövas och

de grunder som böra avgöra om existerande centralkassa skall äga öppna

avdelningskontor. För prövning av den förstnämnda frågan bör, såsom fram­

går av 18 § departementsförslaget, avgörande vikt fästas vid »nyttan för

det allmänna». Bedömandet av om en centralkassa för att inom sitt verk­

samhetsområde effektivt och på ett ur ekonomisk synpunkt lämpligt sätt

skall kunna betjäna sina kunder bör öppna ett avdelningskontor, torde emel­

lertid i högre grad vara en för kasserörelsen intern angelägenhet. Enligt min

mening bör därför utredningens förslag i denna del godtagas.

42 § utredningsförslaget har efter dessa överväganden med viss redaktio­

nell jämkning upptagits i departementsförslaget.

Styrelsens årsredovisning

Jordbrukskasseförordningen innehåller inga särskilda regler för den års­

redovisning som skall avgivas av styrelse i kreditkassa. Reglerna i före-

ningslagstiftningen samt bokföringslagen skall alltså gälla. 1911 års för-

eningslagstiftning saknade praktiskt taget regler om periodisk redovisning

för de ekonomiska föreningarna. I 1951 års lag om ekonomiska föreningar

upptages emellertid i ett särskilt avsnitt, omfattande 38—44 §§, ganska de­

taljerade stadganden härom. Vid lagens tillkomst förutsattes emellertid, en­

ligt vad jordbrukskasseutredningen meddelar i sitt betänkande, att de däri

upptagna reglerna för styrelsens årsredovisning kunde visa sig mindre läm­

pade för jordbrukets kreditkassor med hänsyn till dessas egenskap av kre­

ditinrättningar. På den grund infördes genom en ändring i 69 § första styc­

ket jordbrukskasseförordningen den ordningen, att bank- och fondinspek­

tionen såsom tillsynsmyndighet tillädes befogenhet att i fråga om kreditkas­

sas årsredovisning meddela bestämmelser som avviker från de för ekono­

miska föreningar i allmänhet gällande.

Vid avfattningen av de regler om styrelsens årsredovisning som ingår i

utredningsförslaget har utredningen efter vad som framgår av betänkandet

ganska nära anslutit till motsvarande regler i den nya banklagstiftningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

179

(89—94 §§). Därvid har utredningen tillika hänvisat till den motivering

som åberopas i förarbetena till den nya banklagstiftningen. I samband med

att jordbrukskasselagstiftningen sålunda tillförts stadganden om kredit­

kassas årsredovisning bär bestämmelsen om tillsynsmyndighetens befogen­

het att meddela särskilda föreskrifter ändrats till att avse sättet att föra rä­

kenskaperna, förvaring av värdehandlingar och inventering av sådana hand­

lingar (72 § utredningsförslaget). Att märka är emellertid att tillsynsmyn­

digheten givetvis är oförhindrad att enligt bestämmelserna i övrigt i tillsyns-

kapitlet meddela de erinringar och föreskrifter, som en ofullständig eller

eljest mindre lämplig resultatredovisning kan påkalla.

Utredningsförslaget har i här ifrågavarande del ej utsatts för kritik vid

remissbehandlingen. Någon saklig ändring har ej gjorts i departementsför-

slaget. Emellertid har vissa formella jämkningar skett. I 1 § tredje stycket

departementsförslaget har, som jag tidigare nämnt, upptagits en generell be­

stämmelse om att lagen om ekonomiska föreningar skall lända till efterrät­

telse i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, såvitt ej annat följer

av denna lag. Då 43 § i utredningsförslaget helt motsvarar 38 § lagen om

ekonomiska föreningar, har jag ansett att paragrafen bör utgå. För att göra

lagen mera lättläst har jag emellertid funnit lämpligt, att såväl detta avsnitt

som de följande avdelningarna om »Revision», »Likvidation och upplösning»

samt »Straffbestämmelser» inledes med en paragraf, vari angives vilka stad­

ganden i lagen om ekonomiska föreningar som i tillämpliga delar skall gälla,

samt vilka stadganden i nämnda lag som ersatts med föreskrifter i denna

lag. Vidare har i förevarande liksom andra avsnitt formella jämkningar

gjorts för att vinna bättre överensstämmelse med motsvarande stadganden

i 1955 års banklag eller lagen om ekonomiska föreningar.

Jag vill i förevarande sammanhang upplysa, att jag förutsätter, att en of­

fentlig redovisning av kasserörelsens ställning alltjämt skall ske genom pub­

licering av statistiska uppgifter om rörelsen. Publiceringen kan ske antingen,

på liknande sätt som nu, genom rörelsens egen riksorganisation, eller genom

tillsynsmyndighetens försorg.

43 §.

Denna paragraf utgör en inledning till de detaljbestämmelser som följer

i 44—48 §§.

44 §.

Denna paragraf, som oförändrad överförts från 45 § utredningsförslaget,

innehåller föreskrifter om värderingen av kreditkassas tillgångar. Föreskrif­

terna svarar mot dem som ges i 91 § 1955 års bankag och ersätter 40 § för­

eningslagen. Utredningen har i sin motivering till paragrafen, med hänvis­

ning till banklagens förarbeten, uttalat, att sådan uppskrivning av värdet

på anläggningstillgång, som enligt paragrafen må ske under villkor av till­

synsmyndighetens medgivande, torde finnas motiverad väsentligen för att

möjliggöra avskrivning av värdet på andra tillgångar. Utredningen har till­

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

lagt, att detaljerade uppgifter om uppskrivning skall lämnas i förvaltnings­

berättelsen enligt stadgande i 48 § tredje stycket utredningsförslaget (47 §

tredje stycket departementsförslaget) och att särskilt uttalande skall göras

i revisionsberättelsen enligt stadgande i 56 § andra stycket utredningsförsla­

get (55 § andra stycket departementsförslaget).

45 §.

Under denna paragraf (46 § i utredningsföx-slaget) upptages föreskrifter

om balansräkning. Lagrummet bör jämföras med 92 § 1955 års banklag och

har viss motsvarighet i 41 § föreningslagen.

46 §.

Denna paragraf (47 § i utredningsförslaget) handlar om vinst- och förlust-

räkning. Den överensstämmer med 93 § 1955 års banklag och ersätter 42 §

föreningslagen.

47 §.

I denna paragraf (48 § i utredningsförslaget) meddelas föreskrifter om kre­

ditkassas förvaltningsberättelse. Lagrummets första och tredje stycken över­

ensstämmer med motsvarande stycken i 94 § 1955 års banklag. I paragrafens

andra och fjärde stycken har i förhållande till 94 § 1955 års banklag skett

vissa jämkningar. Dessa har föranletts av innehållet i 43 § 1 mom. tredje

stycket och 43 § 2 mom. tredje stycket föreningslagen.

48 §.

Paragrafen (49 § i utredningsförslaget) innehåller specialföreskrifter om

skyldighet för kreditkassas styrelse att hålla redovisningshandlingar in. in.

tillgängliga för allmänheten. Paragrafen motsvaras i föreningslagen av 44 §.

Den ersätter därjämte 45 § jordbrukskasseförordningen.

Revision

Jordbrukskasseförordningen upptager vissa bestämmelser om antalet revi­

sorer m. m. Dessa bestämmelser, som kompletterar föreningslagstiftningens

regler i ämnet (45—51 §§ 1951 års föreningslag), meddelas för varje kasse-

led särskilt, för Svenska jordbrukskreditkassan i 16 §, för centralkassorna i

38 och 45 §§, för jordbrukskassorna i 63 §.

I jordbrukskasseutredningens lagförslag har bestämmelserna om revision

sammanförts i ett särskilt avsnitt. De däri upptagna paragraferna 50—56 av­

viker i åtskilliga stycken från föreningslagens motsvarande regler. Jord-

brukskasseutredningen har sålunda ansett, att stadgandet i 46 § 2 mom.

föreningslagen om rätt att anlita juridisk person såsom revisor ej bör gälla

kreditkassa liksom ej heller stadgandet i 49 § föreningslagen om rätt för

revisor att anlita biträde. Utredningen har vidare från tillämpning på jord­

brukets kreditkassor undantagit bestämmelserna i 48 § föreningslagen om

minoritetsrevisor. Sådan revisor anses nämligen obehövlig med hänsyn till

att kreditkassorna står under offentlig tillsyn. I övrigt har utredningen före­

Kungl. AIaj;ts proposition nr 122 år 1956

181

slagit bestämmelser som i åtskilliga hänseenden påminner om dem som gäl­

ler enligt banklagstiftningen.

Föreningen auktoriserade revisorer har avgivit det allmänna omdömet om

de i utredningsförslaget upptagna revisionsreglerna, att de är väl ägnade att

ligga till grund för lagstiftning.

Utredningsförslagets bestämmelser har med vissa jämkningar, vilka strax

kommer att redovisas, upptagits i departementsförslaget under §§ 49—55.

49 §.

Denna paragraf, som motsvarar 50 § i utredningsförslaget, utgör en inled­

ning till detaljbestämmelserna om revision och anger i vilken utsträckning

reglerna i lagen om ekonomiska föreningar skall gälla.

Yttrandena. Föreningen auktoriserade revisorer anser, att auktoriserad

revisor, om det honom åvilande granskningsarbetet är av större omfattning,

bör ha rätt att i enlighet med vad som stadgas i 49 § första stycket förenings­

lagen anlita hos honom för biträde i revisionsverksamheten anställd lämp­

lig person såsom medhjälpare efter vad med hänsyn till arbetets art får an­

ses tillbörligt. Föreningen förklarar att ett sådant medgivande dels skulle

underlätta för yrkesrevisor att åtaga sig uppdraget såsom revisor i jord­

brukskassa dels bidraga till att hålla nere kostnaderna för revisionen.

Departementschefen. Efter mitt bedömande måste det anses vara till nytta

för kasserörelsen att yrkesrevisor, som kreditkassa anlitar, i de fall och i den

mån som angives i 49 § första stycket föreningslagen äger anlita »hos ho­

nom för biträde i revisionsverksamhet anställd, lämplig person» såsom med­

hjälpare i revisionsarbetet. En sådan befogenhet för yrkesrevisor torde, så­

som det heter i förarbetena till föreningslagen (prop. 34/1951 s. 159), kun­

na befordra en grundlig och effektiv revision.

Också de i 49 § andra stycket föreningslagen meddelade reglerna om rätt

för revisor att efter särskilt samtycke anlita medhjälpare torde enligt min

mening utan men kunna tillämpas på jordbrukets kreditkassor. Däremot

har jag ej ansett det påkallat, att kreditkassorna skall underkastas bestäm­

melserna i tredje stycket om länsstyrelses befogenhet att tillåta revisor afl

anlita medhjälpare även mot föreningens önskan.

Jag har fördenskull jämkat den av utredningen föreslagna lydelsen av

50 § på sådant sätt att 49 § första och andra styckena men ej tredje stycket

föreningslagen förklarats skola gälla för jordbrukets kreditkassor. Vidare

bär redaktionella ändringar vidtagits.

50 §.

I 51 § utredningsförslaget, som motsvarar 50 § departementsförslaget,

stadgas dels att antalet revisorer i jordbrukskassa skall vara lägst två och

i centralkassa lägst tre dels att av revisorerna i centralkassa en skall utses

av jordbrukskasserörelsens riksorganisation varjämte en skall ha den sär­

skilda kvalifikationen att vara av handelskammare i riket auktoriserad re­

visor.

Bestämmelsen att minimiantalet revisorer i centralkassa skall vara minst

tre har överförts från 38 § jordbrukskasseförordningen. Detta lagrum inne­

håller också bestämmelse att Svenska jordbrukskreditkassan skall utse en

av centralkassas revisorer. Där stadgas vidare, att i centralkassa skall utses

lika många suppleanter som revisorer och att jordbrukskreditkassan skall

äga utse suppleant för den revisor kassan utser. Utredningsförslaget upptar

ej några bestämmelser om suppleanter. Utredningen anmärker med an­

ledning därav, att den utgått från att jordbrukskasserörelsens riksorganisa­

tion utan särskilt stadgande i lag skall bli berättigad utse suppleant för

den revisor organisationen skall tillsätta i centralkassa.

Utredningen meddelar, att den har diskuterat frågan om att efter före­

bild av den ordning som gäller för affärsbankerna (68 § 1911 års banklag,

95 och 149 §§ 1955 års banklag) införa ett lagstadgande, att bank- och fond­

inspektionen såsom tillsynsmyndighet skall utse en revisor i centralkassa.

Utredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala emot en sådan

ordning och avvisat tanken därpå.

Yttrandena. Föreningen auktoriserade revisorer anser, att förevarande

paragraf bör kompletteras med bestämmelse att för auktoriserad revisor i

centralkassa skall finnas suppleant som jämväl är auktoriserad revisor.

Bank- och fondinspeklionen yrkar dels att i jordbrukskasselagstiftningen

skall meddelas förbud mot att ledamot i jordbrukskassas styrelse eller be­

fattningshavare hos jordbrukskassa utses till revisor i centralkassan dels

att inspektionen såsom tillsynsmyndighet skall tilldelas befogenhet att utse

en revisor i centralkassa. Ämbetsverket anför.

Det är inte lämpligt att en jordbrukskassefunktionär — styrelseledamot

eller befattningshavare — fungerar som revisor i centralkassan, d. v. s.

utövar kontroll över det organ som samtidigt skall ha ledande befogenheter

gentemot honom själv i hans egenskap av representant för jordbrukskas­

san. Sådana för revisionsetiken klart stötande fall har förekommit på några

håll. Inspektionen vågar påstå alt de ingalunda varit till gagn för rörelsen.

Det kan tilläggas, att inspektionen icke iakttagit något härmed analogt fall

inom affärsbanksväsendet. Inspektionen tror sig kunna påstå att bankerna

står främmande för tanken att låta t. ex. en lokalstyrelseledamot tillika

fungera som revisor för banken. På grund härav måste inspektionen, under

hänvisning jämväl till föreskriften i 97 § 1 mom. tredje stycket nya bank­

lagen, påyrka att jordbrukskasselagstiftningen kompletteras med en be­

stämmelse att ledamot i jordbrukskassas styrelse eller befattningshavare

hos kassan ej må utses till revisor i vederbörande centralkassa.

I detta sammanhang vill slutligen inspektionen uttala, att den måste fin­

na det egendomligt om centralkassorna, i motsats till både affärsbanker och

sparbanker, skulle undandragas den kontroll som består däri att en repre­

sentant för det allmänna ingår bland revisorerna. Enligt 69 § fjärde stycket

jordbrukskasseförordningen äger inspektionen vid behov utse ombud för

övervakning av en centralkassa med tillhörande jordbrukskassor. Denna

bestämmelse föreslås slopad av utredningen. I och för sig kan inspektionen

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

183

biträda detta förslag, men härvid förutsätter ämbetsverket att det i stället

tillerkännes befogenhet att utse en revisor för varje centralkassa.

Departementschefen. Vad som anförts i de två remissyttranden, som här

berörts, är enligt min mening värt beaktande. Förslaget, att tillsynsmyndig­

heten skall äga utse revisor i centralkassa finner jag befogat, särskilt som

det allmänna skall äga utse revisor såväl i affärsbank som i sparbank. Så­

som framgår av den föregående framställningen utser nämligen bank- och

fondinspektionen såsom tillsynsmyndighet revisor i affärsbankerna. Enligt

51 och 81 §§ 1955 års lag om sparbanker skall länsstyrelsen — som jämte

sparbanksinspektionen skall utöva sparbankstillsyn — utse revisor i spar­

bank. Anledning torde ej föreligga att sätta centralkassorna i annat läge än

de två andra slagen av kreditinrättningar. Förslaget att lagen skall inne­

hålla stadgande, att suppleant för auktoriserad revisor jämväl skall vara

auktoriserad, finner jag likaledes motiverat. Vad angår förslaget att i lagen

skall intagas förbud för vissa förtroendemän och befattningshavare i jord­

brukskassa att vara revisor i centralkassan, så är detta förslag enligt min

mening motiverat. Jag förordar alltså, att ett sådant förbud skall upptagas

i lagen.

Sedan de ändringar och tillägg vidtagits i den av utredningen föreslagna

51 §, vartill vad jag här anfört föranleder, samt en formell jämkning skett

har jag upptagit paragrafen som 50 § i departementsförslaget.

51 §•

Denna paragraf (52 § i utredningsförslaget) är en motsvarighet till 47 §

första stycket föreningslagen. Den upptar föreskrifter om anmälningsskyl­

dighet till myndighet i fall då revisorer ej utsetts i tillräckligt antal eller

då utsedd revisor saknar stadgad kompetens. Anmälan skall enligt lagför­

slaget ställas till tillsynsmyndigheten, ej till länsstyrelsen såsom i förenings­

lagen. Tillsynsmyndighetens handläggning av dylik anmälan behandlas i

71 § departementsförslaget.

52 §.

Paragrafen (53 § i utredningsförslaget) upptager anvisningar om vad

revisor skall iakttaga vid fullgörande av sitt uppdrag. Den ansluter med

vissa jämkningar till 99 § nya banklagen och ersätter 50 § första stycket

föreningslagen.

53 §.

I denna paragraf (54 § utredningsförslaget) regleras revisorernas ställning

till kassans stämma och styrelse. Den motsvaras av 100 § nya banklagen

samt 50 § andra och tredje styckena föreningslagen.

54 §.

Paragrafen (55 § utredningsförslaget) innehåller vissa stadganden om

revisorernas skyldighet att upprätta revisionsberättelse. Den motsvarar 101 §

nya banklagen och 51 § första stycket föreningslagen.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

55 §.

I denna paragraf (56 § utredningsförslaget) lämnas regler för vad revi­

sionsberättelse skall innehålla. Den ansluter med vissa jämkningar till 102 §

nya banklagen och överensstämmer därjämte i stora delar med 51 § andra,

tredje och fjärde styckena föreningslagen. Beträffande det i paragrafen

upptagna stadgandet om skyldighet för revisorerna att göra särskilt utta­

lande beträffande uppskrivning av tillgång torde jag få hänvisa till vad som

yttrades i kommentaren till 47 §.

Likvidation och upplösning

Kreditkassas likvidation och upplösning regleras enligt den nu gällande

lagstiftningen väsentligen av föreningslagstiftningen, kompletterad med ett

fåtal särbestämmelser i jordbrukskasseförordningen. Särbestämmelserna

upptas för Svenska jordbrukskreditkassan i 19 §, för centralkassorna i 46—

48 §§ och för jordbrukskassorna i 67 §. De innehåller bl. a. föreskrifter att

tvångslikvidation av Svenska jordbrukskreditkassan och centralkassa skall

ske om förlust av viss storleksordning inträffat ävensom att centralkassa

och jordbrukskassa obligatoriskt skall likvidera om deras medlemsantal

sjunkit under det i författningen stadgade.

Utredningen uttalar i betänkandet, att likvidationsförfarandet för jord­

brukets kreditkassor även fortsättningsvis väsentligen bör vara detsamma

som för andra ekonomiska föreningar. Vissa jämkningar i föreningslagstift-

ningens regler erfordras emellertid med hänsyn till att kassorna är kredit­

inrättningar. Utredningen anser sålunda, att reglerna om likvidation bör

byggas ut något utöver de allmänna reglerna i föreningslagstiftningen. Vi­

dare bör enligt utredningens mening vissa av tillsynsmyndighetens funktio­

ner i samband med kreditkassas likvidation angivas i förevarande kapitel.

Om alltså några av föreningslagstiftningens regler bör utbyggas, så kan

andra enligt utredningens bedömande undvaras. Dit hör de genom 1951 års

lag om ekonomiska föreningar nyinförda föreskrifterna om förenklat likvi-

dationsförfarande för förening utan tillgångar (91 § föreningslagen) samt

föreskrifterna om avförande ur föreningsregistret av förening beträffande

vilken anmälan till föreningsregistret ej inkommit till registret under de se­

naste tio åren (74 § föreningslagen). Till stadganden som ej bör gälla kre­

ditkassorna hänför utredningen också det i 94 § föreningslagen upptagna om

rätt för förening, som varit i konkurs men därvid visat överskott, att i visst

fall fortsätta rörelsen. Enligt jordbrukskasseutredningen bör det ej komma

i fråga att kreditkassa efter konkurs skall äga fortsätta sin verksamhet.

Utredningen har disponerat förevarande avsnitt så att däri upptagits elva

paragrafer av vilka en är en hänvisningsparagraf som anknyter till vissa av

föreningslagens stadganden. Utredningen säger sig vid utformningen av

jordbrukskasselagstiftningens likvidationsregler i viss mån ha vägletts av

den metod som använts i lagen den 30 april 1948 om sambruksföreningar.

De av jordbrukskasseutredningen föreslagna bestämmelserna om kredit­

185

kassas upplösning och likvidation har icke föranlett några särskilda utta­

landen från remissinstansernas sida. Vid departementsbeliandlingen har

såsom en följd av andra ändringar i utredningsförslaget vissa jämkningar

fått vidtagas i avsnittets hänvisningsparagraf (66 §). Efter vissa formella

ändringar har 1 mom. i denna paragraf upptagits som 56 § och, i enlighet

med den teknik som använts i de närmast föregående underavdelningarna,

flyttats som inledning till detta avsnitt. 2 och 3 mom. av utredningens 66 §

har upptagits som särskilda paragrafer. De i 65 § i utredningens förslag

upptagna bestämmelserna motsvaras av stadganden i 80 § lagen om eko­

nomiska föreningar och har därför ej upptagits i departementstörslaget. I

övrigt har de föreslagna likvidationsreglerna undergått huvudsakligen for­

mella jämkningar, varvid utredningsförslagets 64 § i departementsförslaget

upptagits som 66 §. 57—63 och 67 §§ har oförändrad paragrafnumrering.

56 §.

I denna paragraf, som motsvarar 66 § 1 mom. i utredningsförslaget, ges

en översikt av samtliga bestämmelser som skall gälla i fråga om likvidation

och upplösning av kreditkassor, varvid hänvisningar skett till vissa stad­

ganden i lagen om ekonomiska föreningar.

57 §.

Denna paragraf innehåller i sitt första stycke det grundläggande stadgan­

det om frivillig likvidation. Stadgandet överensstämmer i sak med 70 § förs­

ta stycket föreningslagstiftningen — och 118 § 1955 års lag om bankrörelse

— med den skillnaden från stadgandet i föreningslagen att för beslut om

kreditkassas likvidation ej fordras, att någon av de två stämmor som er­

fordras för giltigt beslut skall vara ordinarie.

I paragrafens andra stycke finnes en särskild regel, som innebär att kre-

ditkassa skall ha möjlighet bestämma, att likvidation skall inträda först

viss tid efter likvidationsbeslutet. Utredningen har ansett, att denna möjlig­

het skall visa sig gagnelig. Framför allt torde det enligt utredningens mening

kunna vara lämpligt att bestämma att likvidation skall inträda den dag då

räkenskapsåret slutar. Detta stadgande, som är en nyhet för kreditkassornas

del har förebilder i 118 § andra stycket 1955 års lag om bankrörelse, 140 §

andra stycket aktiebolagslagen samt 134 § andra stycket och 223 § andra

stycket lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse.

58 §.

Under denna paragraf behandlas de fall då kreditkassa skall upplösas ge­

nom tvångslikvidation. Därjämte ges vissa föreskrifter om rättens medver­

kan för att en likvidation som är obligatorisk verkligen skall komma till

stånd. Grund för tvångslikvidation av kreditkassa är enligt lagrummet 1)

att rörelsen ej öppnats inom ett år från godkännandet, 2) att hela röielsen

överlåtits till annan, 3) att godkännandet återkallats, 4) att medlemsantalet

nedgått under det lägsta medgivna antalet.

Knngl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

186

Stadgandena i denna paragraf kan jämföras med 71 § föreningslagen och

119 § 1955 års lag om bankrörelse.

59—66 §§.

Dessa paragrafer upptar de särskilda regler som skall gälla för likvida-

tionsförfarandet i fråga om jordbrukets kreditkassor. Förfarandet har, med

vissa modifikationer utformats på samma sätt som för andra föreningar.

Jordbrukskasseutredningen har i betänkandet anmält, att den vid avfatt­

ningen av stadgandena beaktat såväl föreningslagstiftningens som den nya

banklagstiftningens stadganden om likvidation och upplösning. Som jag i

inledningen till detta avsnitt nämnt har ett flertal ändringar av främst

redaktionell art vidtagits vid upprättandet av departementsförslaget. I sak

har 59 § ändrats så att, i likhet med vad som gäller enligt 123 § nya bank­

lagen, minst två likvidatorer skall utses. Vidare vinnes överensstämmelse

med stadgandet i 27 §, att centralkassas firma skall tecknas av minst två

personer i förening. Av betänkandet framgår att förevarande paragrafer

bör jämföras, 59 § med 70 § andra stycket föreningslagen och 123 § nya

banklagen, 60 § med 75 § föreningslagen och 124 § nya banklagen, 61 § med

76 § föreningslagen och 125 § nya banklagen, 62 § med 77 § föreningslagen

och 126 § nya banklagen samt 63 § med 79 § föreningslagen och 127 § nva

banklagen. 64 § (66 § 2 mom. utredningsförslaget) bör jämföras med 131 §

andra stycket nya banklagen och 83 § andra stycket föreningslagen. 65 §

(66 § 3 mom. i utredningsförslaget) ersätter 75 § tredje stycket jordbruks-

kassetörordningen och har motsvarighet i 133 § andra stycket nya bankla­

gen. 66 § (64 § i utredningsförslaget) bör jämföras med 132 § nya bank­

lagen, men har ingen motsvarighet i föreningslagen. Bestämmelsen i 66 §

avser enligt vad som angives i betänkandet att möjliggöra för likvidatorer na

att fritaga sig från ansvarighet för en fortsatt likvidation, när det är ovisst

huruvida konkursanledning föreligger.

67 §.

Denna paragraf behandlar bl. a. det fall, då kreditkassa varit i konkurs

och konkursen slutligen visar överskott. Paragrafen har motsvarighet i 145 §

nya banklagen. Den kan jämföras med 94 § föreningslagen, från vilken den

avviker därigenom att upplösning genom likvidation är obligatorisk för kre­

ditkassa som varit i konkurs, medan förening i motsvarande situation ibland

kan få fortsätta sin verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Bestämmelser om offentlig tillsyn

Rubriken över detta avsnitt har jämkats såtillvida att i departementsför­

slaget ordet »offentlig» tillagts. Rubriken har därjämte fått högre valör,

beroende på att tillsynen skall omfatta även jordbrukskasserörelsens riks­

organisation. Avsnittet går alltså i departementsförslaget ej in i den avdel­

ning som endast berör kreditkassorna.

187

Gällande lagstiftning m. m. Av den redogörelse soin i betänkandet läm­

nas för den offentliga tillsynen över jordbrukets kreditkassor framgår, att

sådan tillsyn utövats alltsedan år 1936. Tillsynsmyndighet är bank- och

fondinspektionen. Inspektionens skyldigheter och befogenheter gentemot

kassorna regleras, förutom av ämbetsverkets instruktion, av bestämmelser-

na i ett särskilt avsnitt av jordbrukskasseförordningen (68—77 §§). I stort

sett är dessa bestämmelser av samma innebörd som de vilka reglerar in­

spektionens befogenheter över bankerna.

Jordbrukskasseförordningens tillsynsregler innebär, att bank- och fond-

inspektionen skall övervaka lagligheten av kassornas verksamhet och att den

i allmänhet skall följa verksamheten, såvitt angår förhållanden som kan

inverka på kassornas säkerhet (69 § första och andra styckena jordbruks­

kasseförordningen).

Inspektionsverksamheten utövas med ledning av handlingar, som kasse­

rörelsen tillhandahåller bank- och fondinspektionen samt genom undersök­

ningar på platsen (69 § tredje stycket samt 70 § jordbrukskasseförord­

ningen).

Inspektionen kan förordna ombud att biträda vid tillsynen av viss cen­

tralkassa och till denna anslutna jordbrukskassor (69 § fjärde stycket jord­

brukskasseförordningen) och den har rätt att påkalla styrelsesammanträde

och extra föreningssammanträde i vilken som helst av jordbrukets kredit­

kassor (71 § jordbrukskasseförordningen).

När inspektionen finner anledning till anmärkning mot kreditkassas åt­

gärder eller beslut, kan den inskrida på olika sätt. Den kan, om ett olagligt

beslut träffats, förbjuda att det verkställes, eller, om det redan ar verk­

ställt, förelägga styrelsen för kassan att göra rättelse. I fråga om olagliga

beslut och åtgärder har inspektionen rätt att ge särskilt eftertryck åt små

förelägganden och föreskrifter genom att sätta ut vite. Den kan också falla

till vitet (72 § första och andra stycket jordbrukskasseförordningen).

Mot beslut och åtgärder, som ej är olagliga men ändå olämpliga, kan in­

spektionen framställa erinringar (72 § tredje stycket jordbrukskasseförord­

ningen).

Skulle centralkassa eller jordbrukskassa inte rätta sig efter forbud och

förelägganden som inspektionen meddelat eller skulle sådan kassa eljest

handha" sina angelägenheter på ett sätt som är ägnat att rubba förtroendet

för den, kan inspektionen anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t respektive

länsstyrelsen och begära att godkännandet för kassa skall återkallas (73 $

jordbrukskasseförordningen).

Tillsynskapitlet i jordbrukskasseförordningen innehåller slutligen bestäm­

melser att inspektionens beslut kan överklagas i vanlig ordning (74 § jord­

brukskasseförordningen), varjämte den reglerar inspektionens befogenhe­

ter under centralkassas eller jordbrukskassas likvidation (73 § joidbruks-

kasseförordningen) och stadgar straff för den som lämnar fel uppgifter till

inspektionen (76 och 77 §§ jordbrukskasseförordningen).

Av betänkandet framgår vidare, att jordbrukskassetillsynen inom hank-

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

188

och fondinspektionen handhas av en särskild byrå, som förestås av en byrå­

chef. I tillsynsarbetet deltar en byrådirektör, som ägnar ungefär halva sin

tid åt kassetillsynen och återstoden åt banktillsyn. Undersökning av cen­

tralkassan sker rutinmässigt minst en gång vartannat år. Samtidigt med att

centralkassan undersökes brukar ett antal av de därunder lydande jord­

brukskassorna bli undersökta. Undersökning av jordbrukskassa sker ej ef­

ter nagon tidsbestämd rutin utan efter en ordning, där hänsyn tas till kas­

sans storlek, tillgängliga uppgifter om hur kassan skötes o. s. v. Undersök-

nmgsfrekvensen kan alltså variera inom vida gränser. Den är genomsnitt­

ligt åtskilligt mindre för jordbrukskassa än för centralkassa.

Undersökningarna av centralkassorna och jordbrukskassorna avser vä­

sentligen kreditkontroll, men kan beröra också räkenskaperna och då sär­

skilt sättet på vilket de föres. Kreditkontrollen omfattar undersökning både

ur säkerhetssynpunkt och legalitetssynpunkt.

Föiutom av det statliga tillsynsorganet kontrolleras jordbrukets kredit-

kassor av Svenska jordbrukskreditkassan, som för ändamålet har en sär­

skild revisionsavdelning. Revisionsavdelningen förestås av en chef, som un­

der sig har tio reserevisorer och några deltidsanställda siffergranskare. Che­

fen och en reserevisor är stationerade hos jordbrukskreditkassan i Stock­

holm. De andra nio reserevisorerna är placerade vid centralkassorna. Jord­

brukskreditkassans reserevisorer kontrollerar givetvis såväl centralkassorna

som jordbrukskassorna. De besöker varje jordbrukskassa i regel minst en

gång om året. Besöken planeras i samråd med Svenska jordbrukskreditkas­

sans revisionsavdelning i Stockholm. Över varje besök upprättar reserevi-

sorn en promemoria. Denna tillställes sedermera jordbrukskreditkassan, cen-

ti alkassan, den besökta jordbrukskassan samt bank- och fondinspektionen.

Utredningen. I betänkandet föreslår jordbrukskasseutredningen, att i jord-

brukskasselagstiftningen skall fastslås att tillsyn över jordbrukets kredit­

kassor skall utövas såväl av en statlig tillsynsmyndighet som av jordbruks-

kasserorelsen själv. Den tillsyn som skall ankomma på rörelsen själv skall

handhavas av riksorganisationen genom en särskild avdelning för central

jordbrukskasserevision.

Utredningen menar, att dess förslag innebär ett lagfästande av det system

som faktiskt råder. Den förklarar, att den tillsyn som enligt utredningsför­

slaget skall ägnas kassorna i allt väsentligt kommer att bli av samma om­

fattning och innebörd som den vilken hittills faktiskt förekommit. De mate­

riella tillsynsreglerna har därför inte ändrats mycket. Men formerna för ut­

övningen av tillsynen jämkas enligt förslaget något. Sålunda skall tillsyns­

arbetet på fältet i stor utsträckning läggas på kasserörelsen själv både for­

mellt och reellt. Tillsynsmyndigheten skall i allmänhet ej behöva gå in på

rakenskapskontroll och dess kreditkontroll skall i regel, i den mån den ej

verkställes med ledning av handlingar, utövas efter undersökningar alle­

nast av centralkassor. Obligatoriskt samarbete skall äga rum mellan den

statliga tillsynsmyndigheten och jordbrukskasserörelsens riksorganisation

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

189

såsom utövare av central jordbrukskasserevision. Samarbetet skall syfta till

att l'å det erforderliga tillsynsarbetet uträttat på det mest ändamålsenliga

och rationella sättet. Bl. a. bör dubbelarbete i möjligaste mån undvikas.

Vissa mera grundläggande regler för kasserörelsens andel i samarbetet skall

fastställas i en instruktion eller liknande handling som skall upprättas av

riksorganisationen efter samråd med tillsynsmyndigheten.

I sin motivering till förslaget uttalar utredningen bl. a. att det statliga till­

synsarbetet och rörelsens egen tillsyn f. n. griper i varandra på ett sätt

som ibland synes föranleda ett ej alldeles nödvändigt dubbelarbete. I be­

tänkandet anföres härom.

Tillsyn av jordbrukets kreditkassor utövas såväl av den statliga tillsyns­

myndigheten som av kasserörelsens egen topporganisation genom dess revi-

sionsavdelning. I det statliga tillsynsarbetet ligger tyngdpunkten på kredit­

kontrollen även om åtskilliga moment av räkenskapskontroll också inrvm-

mes däri. Kasserörelsens egen tillsyn får väl därför kanske, såsom komple-

men till den statliga, anses ha sin största betydelse i fråga om räkenskaps-

kontrollen. Men det är att märka, att rörelsens egen tillsyn omfattar också

en kreditgranskning ur säkerhets- och legalitetssynpunkt, d. v. s. en kon­

troll av samma slag som den bank- och fondinspektionen är särskilt inrik­

tad på. Ett visst faktiskt samarbete mellan bank- och fondinspektionen och

kasserörelsens eget tillsynsorgan är därför naturligt och förekommer också.

Men detta samarbete kan i nuvarande läge inte hindra, att den statliga till­

synen och rörelsens egen tillsyn griper i varandra på ett sätt som ibland

synes föranleda ej alldeles nödvändigt dubbelarbete. Med nuvarande lag­

stiftning måste man räkna med dubbelarbete och andra organisatoriska olä­

genheter i fråga om tillsynen. Enligt jordbrukskasseförordningen förutsät-

tes ju nämligen att allt centralt tillsynsarbete — begreppet använt för att ut­

märka motsats till den vanliga lokala revisionen — utföres av bank- och

fondinspektionen. Inspektionen har författningsmässiga befogenheter att fö­

retaga praktiskt taget all slags kontroll. Den i jordbrukskasseförordningen

angivna inriktningen av tillsynsverksamheten på sådant som inverkar på

kassas säkerhet ställer nämligen ej i och för sig räkenskapskontroll utanför

vad inspektionen skall syssla med. Det kan tvärtom sägas att kassas sätt

att föra räkenskaperna kan ha stor betydelse ur säkerhetssynpunkt.

Utredningen finner det naturligt, att en ganska stor organisation för till­

syn av kreditkassorna vuxit fram inom jordbrukskasserörelsen utan att

särskild föreskrift därom givits i författning. Rörelsen själv måste nämligen

enligt utredningens mening ha ett mycket stort intresse av tillsjm med bl. a.

just de syften som den statliga tillsynsmyndigheten enligt jordbrukskasse­

förordningen skall tillgodose. För rörelsen själv är det ett livsvillkor, att

kassornas verksamhet är sund och rationell ur olika synpunkter och att

gällande lagstiftning iakttages, så att rörelsen kan skapa och vidmakthålla

allmänhetens förtroende. Ur dessa synpunkter blir det naturligt att just

topporganisationen tar sig an tillsynsuppgifter och att dessa fullgöres i kom­

bination med en rådgivning, som syftar till rationell samordning av verk­

samheten och till stimulans av kassornas aktivitet.

Från utgångspunkten att arbetet med central tillsyn av jordbrukets kre­

ditkassor i stort sett har samma syfte och inriktning vare sig det utföres

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

av eu statlig tillsynsmyndighet eller av organ för rörelsen själv samt att

dubbelarbete bör undvikas har utredningen diskuterat olika möjligheter att

ordna tillsynen.

En möjlighet som särskilt synes ha intresserat utredningen är att lämna

hela tillsynen åt jordbrukskasserörelsen själv efter mönster av den ordning

som råder i Finland. Härom anföres i betänkandet.

Man kan tänka sig, att kasserörelsen accepteras såsom tillsynsorgan även

för det allmännas räkning och ensam, under formellt överinsende av statlig

tillsynsmyndighet, får svara för hela det direkta tillsynsarbetet. Den linjen

har man, med gott resultat, följt i Finland sedan länge i fråga om andels-

kassorna — finska motsvarigheter till jordbrukets kreditkassor. Från och

med ingången av år 1954 har man infört tillsyn efter ett sådant system

också för de finska sparbankerna. Inom utredningen har yppats sympatier

för en sådan lösning av tillsynsfrågan för den svenska kasserörelsens del.

Emellertid har utredningen tvekat att föreslå en omedelbar övergång till en

sådan för svenska förhållanden ovanlig ordning. Bl. a. har det sagts, att det

är av värde för rörelsen att kunna peka på att statlig myndighet utövar

tillsyn över kassorna. Vidare har det framhållits, att förslag att införa ett

sådant, i Sverige okänt system, säkerligen skulle väcka åtskillig kritik ur

principiella synpunkter och att det skulle kunna bli svårt att gendriva den­

na kritik innan man här under en övergångstid vant sig vid de tankegångar

som uppbär systemet i Finland.

Yttrandena. Svenska jordbrukskreditkassan hälsar i sitt yttrande med

tillfredställelse utredningens förslag rörande tillsynen. Förslaget öppnar en­

ligt kassans mening möjlighet till en rationell övervakning. Jordbrukskre­

ditkassan uttalar förhoppningen, att övervakningen i fortsättningen i största

möjliga utsträckning skall överlåtas åt jordbrukskasserörelsens egna kon­

trollorgan.

Av de remissinstanser, som eljest berört utredningsförslaget i den del det

rör tillsynen, har Mälarprovinsernas hypoteksförening och länsstyrelsen i

Östergötlands lön uttalat sig positivt. Hypoteksföreningen anser

sålunda, att det allmännas intresse av säkerhet och offentlig kontroll i pen­

ningförvaltningen synes ha blivit tillbörligt tillgodosett. Länsstyrelsen har

inte något att erinra mot uppdelningen av tillsynsuppgifterna mellan den

statliga tillsynsmyndigheten och jordbrukskasserörelsens eget tillsynsorgan.

Med hänsyn till de befogenheter som skall tillkomma tillsynsmyndigheten

att om och när så kräves ingripa, synes enligt länsstyrelsens mening till­

räckliga garantier har skapats för att systemet med uppdelning, som redan

tillämpas i praktiken, utan risk även skall kunna lagfästas.

De två inspektionsmyndigheterna, bank- och fondinspektionen samt spar-

banksinspektionen, har däremot icke godtagit utredningsför­

slaget. Båda inspektionsmyndigheterna hävdar att sträng åtskill­

nad bör göras mellan offentlig tillsyn och intern kon­

troll, Den offentliga tillsynen bör utövas av statlig tillsynsmyndighet och

formerna för den bör regleras genom bestämmelser i förevarande avsnitt

av jordbrukskasselagstiftningen. Lagregler om den interna kontroll, som

191

skall ankomma på kasserörelsen själv, bör däremot icke förekomma bland

tillsynsbestämmelserna utan i stället eventuellt upptagas i lagstadgandena

om jordbrukskasserörelsens riksorganisation eller i revisionskapitlet.

Bank- och fondinspektionen bar bestämt avrått från en uppdelning av

tillsynsuppgifterna i enlighet med utredningens förslag. Detta syftar till ett

tillbakaträngande av den offentliga tillsynen och måste enligt inspektionens

mening inverka i hög grad menligt på tillsynens effektivitet. Inspektionen

bar vidare kraftigt understrukit, att offentlig tillsyn och inre kontroll är

två skilda begrepp som ej bör sammanblandas. Den offentliga tillsynen har

sin särskilda motivering i det skydd den bereder det allmänna och insät-

tarna. Den inre kontrollen däremot är väsentligen en rörelsens egen ange­

lägenhet. Såtillvida måste dock tillsynsmyndigheten bära ansvaret även

därför att den tillser, att kontrollen fungerar tillfredsställande. Hur djupt

myndigheten behöver engagera sig för denna uppgift beror på omständig­

heterna. I allmänhet torde det vara tillfyllest med allmänna anvisningar

och stickprov. Frågan är emellertid en omdömes- och förtroendefråga som

det enligt inspektionens mening måste ankomma på myndigheten att lösa

själv. Inspektionens inställning till tillsynsfrågan behandlas utförligare i

det följande.

Sparbanksinspektioncn har beträffande förhållandet mellan offentlig till­

syn och intern kontroll anfört bl. a. följande.

Det torde vara till begreppsmässig fördel därest i all banklagstiftning be­

teckningen tillsyn reserverades för den övervakning, som skall äga rum från

det allmännas sida. Vilka uppgifter denna tillsyn skall tilldelas får i någon

mån bero av, hur den rörelse som skall övervakas själv har löst sina kon­

troll- och övervakningsproblem. Rent principiellt bör emellertid gälla, att

rörelsen själv icke skall anse den offentliga tillsynen som en utbyggnad av

sitt eget kontrollsystem. Dess kontrollsystem bör ges den omfattning och

den inriktning, som bedömes erforderliga med hänsyn till rörelsens egna

krav. Tillsynen bör sålunda icke vara en komplettering av sistnämnda över­

vakning och framförallt icke innebära något avlyftande av det ansvar för

förvaltning och revision, som skall vila på rörelsens ledare, utan tillsynen

bör vara ett organ för en självständig utifrån verkställd bedömning av verk­

samhetens förenlighet med det allmännas intressen.

Bank- och fondinspektionen, som ingående uppehållit sig vid hithörande

frågor, framhåller i sitt yttrande, att utredningsförslaget inga­

lunda lagfäster bestående ordning. I stället innebär det så­

väl i fråga om sin principiella uppläggning som till sina praktiska konse­

kvenser eu genomgripande omläggning av den offentliga tillsyn som nu

utövas över jordbrukskasserörelsen. — Inspektionen hänför till den interna

kontrollen sådana åtgärder som räkenskapsgranskning, kassakontroll, in­

ventering in. in. Fn sådan kontroll måste varje ekonomiskt företag i eget

intresse utföra och företaget måste vara utrustat med särskilda organ för

ändamålet. Kontrollens närmare gestaltning beror på verksamhetens art och

omfattning. När det gäller verksamhet, som är av betydelse för det allmänna

eller berör andra viktiga enskilda intressen, kan därutöver, fortsätter in­

Kungl. Maj:ts proposition av 122 år 1956

192

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

spektionen, särskilda kontrollåtgärder erfordras. Är verksamheten föremål

för laglig reglering, måste efterlevnaden av lagstiftningen kontrolleras på

ett eller annat sätt. Man kan diskutera om även denna kontroll bör anför­

tros företagets egna organ eller offentlig myndighet. Jordbrukskasseutred-

ningen har, påpekar bank- och fondinspektionen, med hänvisning till för­

hållandena i Finland, varit inne på tanken att låta rörelsen själv handha

även kontroll av detta slag. Inspektionen avvisar för egen del

den finska ordningen och åberopar därvid särskilt de betänklig­

heter som kan anföras i fråga om dess effektivitet. Ämbetsverket konstate­

rar att jordbrukskasseutredningen visserligen ej funnit tiden mogen för den­

na ordning. Inspektionen ifrågasätter emellertid om utredningen icke, med

den utformning förslaget fått, skulle handlat mera i konsekvens med sin

allmänna syn på problemet offentlig tillsyn, om den tagit steget fullt ut

och föreslagit en övergång redan nu till det finska systemet. Inspektionen

anför om vådorna av en kontroll endast genom kasserörelsens egna organ

följande.

Såvitt inspektionen förstår måste en kontroll uteslutande genom kredit­

institutens egna organ alltid vara behäftad med vissa svagheter, som sam­

manhänger med kontrollorganens beroende ställning till uppdragsgivarna,

d. v. s. ledningen för instituten eller deras sammanslutningar. Då denna led­

ning genom instruktioner, direktiv eller direkta ingripanden kan vara i

betydande omfattning medansvarig i den verksamhet, som skall kontrolle­

ras, blir en kritik av denna en kritik även mot ledningen. Att detta kan för­

sätta de kontrollerande i en obehaglig situation och dämpa kritiklusten, är

tydligt. Man får i detta sammanhang icke glömma, att lagstiftningen rö­

rande kreditinstituten innefattar starka begränsningar av dessas rörelsefri­

het. Situationen kan därför lätt bli den, att ledningen finner en åtgärd böra

vidtagas eller en handlingslinje böra följas såsom nyttig för kreditinstitu­

tet eller dess kunder, medan hänsynen till insättarna eller det allmänna

kräver en annan. Att i en sådan situation med kraft hävda en ståndpunkt,

som strider mot ledningens — och måhända även avviker mot den allmän­

na opinionen inom kreditinstituten eller deras sammanslutningar — blir en

svår uppgift för revisionsorgan, som icke har en fullt oberoende ställning.

Och även om man i fall, då intressena klart bryter sig mot varandra, skulie

kunna förvänta en korrekt och självständig hållning från revisionsorganens

sida, visar erfarenheten, att i andra fall, då läget icke är fullt lika klart,

dylika organ lätt låter sig påverkas av en kraftfull ledning eller en allmän

opinion inom instituten i fråga till att överse med enstaka åtgärder eller

tendenser som strider mot lagstiftarens intentioner. Inspektionen kan ur

sitt omfattande undersökningsmaterial hämta fram talrika exempel, som

bekräftar riktigheten av det sagda.

Man har sålunda enligt inspektionens mening all anledning att ställa sig

skeptisk till tanken på en överföring av den offentliga tillsynen över kre­

ditinstituten i allmänhet till dessa instituts egna organ. I fråga om jordbru­

kets kreditkassor kan emellertid anföras vissa speciella omständigheter, som

gör det mera angeläget än i fråga om andra kreditinstitut, att insättarnas

och det allmännas intressen tillvaratages av fullt självständiga organ.

Till en början vill inspektionen sålunda än en gång erinra om kasse­

rörelsens organisatoriska uppbyggnad, som innebär, "att de beslutande orga­

nen rekryteras huvudsakligen bland kredittagarna. I detta avseende skiljer

Kungl. Mnj.ts proposition nr 122 år 1956

193

sig kasserörelsen från både banker och sparbanker. Då det ligger i sakens

natur, att kredittagar- och insättarintressena delvis går isär, finnes det i

fråga om jordbrukskasserörelsen särskild anledning att slå vakt om de se­

nare. Att härvid en fristående offentlig kontrollmyndighet utgör en säkrare

balansfaktor mot låntagarintressen än rörelsens egna revisionsorgan ligger

i sakens natur.

En annan omständighet, som i detta sammanhang förtjänar omnämnas,

är att statens representantskap i det nuvarande topporganets styrelse före­

slås avvecklat. Visserligen har detta förhållande en särskild, i och för sig

godtagbar motivering, men avvecklingen skulle — under förutsättning att

den offentliga tillsynen överfördes till rörelsens egna organ — innebära, att

rörelsen helt frigjorde sig från insyn och inflytande från det allmännas sida.

Ytterligare anser sig inspektionen böra erinra om att jordbrukskasserörel­

sen enligt det remitterade förslaget avses få väsentligt utvidgade befogenhe­

ter. I själva verket framträder rörelsen numera med anspråk på att få driva

en i stort sett fullständig bankrörelse. Därmed kompliceras verksamheten

och ökas riskerna, något som också talar mot införandet av ett system med

kontroll, uteslutande genom rörelsens egna organ. Åtminstone under en

övergångstid måste ju dessas erfarenheter i fråga om åtskilliga bankmäs­

siga detaljer förbli mycket begränsade.

Bank- och fondinspektionen konstaterar därefter att jordbrukskasseut-

redningen, ehuru på andra grunder än inspektionen, också kommit till slut­

satsen, att en statlig tillsyn över jordbrukskasserörelsen fortfarande