4

Ktingl. Maj.ls proposition nr 122 ur 1956

Förslag

till

Lag

om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1

§•

Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål är att tillgodose jordbru­

kets kreditbehov samt att främja sparverksamhet.

I jordbrukskasserörelsen ingå dels jordbrukets kreditkassor, vilka utgö­

ras av jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riks­

organisation.

Kreditkassorna och riksorganisationen skola registreras såsom ekonomis­

ka föreningar. Vad om sådana föreningar är i lag stadgat skall äga motsva­

rande tillämpning i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, såvitt

ej annat följer av vad nedan förordnas.

2

§.

Jordbrukskassa skall bestå av minst tjugu medlemmar.

3 §.

Till centralkassa skola, där ej för särskilt fall Konungen annat medgiver,

minst tio jordbrukskassor vara anslutna.

4 §•

Jordbrukskassas firma skall innehålla ordet »jordbrukskassa». Central­

kassas firma skall innehålla uttrycket »centralkassa för jordbrukskredit».

Varken jordbrukskassas eller centralkassas firma behöver innehålla orden

»ekonomisk» och »förening» eller förkortningen »ek. för.».

Ej må annan än förening som avses i denna lag i sin firma eller eljest

vid beteckning av rörelsen använda ordet jordbrukskassa eller uttrycket

centralkassa för jordbrukskredit eller ordet jordbrukskreditkassa.

5 §•

Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bank- och fondinspek­

tionen.

Om jordbrukskasserörelsens organisation och de olika organens uppgifter

Jordbrukskassorna

6 §•

Jordbrukskassa har till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas

ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

7

19 §.

Centralkassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i riksorganisa­

tionen.

20

§.

Centralkassas verksamhetsområde skall angivas i dess stadgar. Verksam­

hetsområdet skall vara skilt från andra centralkassors.

21

§.

Kunna centralkassas förbindelser icke infrias med anlitande av dess

egna medel, äger centralkassan infordra tillskott från de anslutna jordbruks­

kassorna. Därvid skall beloppet av jordbrukskassas tillskott bestämmas i

förhållande till jordbrukskassans låneskuld till centralkassan vid utgången

av räkenskapsåret närmast före det då tillskott infordras. Kan jordbruks­

kassa icke utgiva infordrat tillskott, skola övriga till centralkassan anslutna

jordbrukskassor efter den angivna fördelningsgrunden ansvara för bristen.

22

§.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksam­

hetsområde, samt

jordbruksorganisation som sägs i 12 §.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för

beviljande av medlemskap i centralkassa.

23 §.

Konungen må lämna centralkassa tillstånd att inom hela sitt område eller

del därav själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbruks­

kassa. Har sådant tillstånd lämnats, äger centralkassan, såvitt gäller det

område som avses med tillståndet, antaga medlemmar enligt samma be­

stämmelser som jordbrukskassa. I samband med att tillstånd lämnas äger

Konungen meddela de särskilda föreskrifter beträffande kassans organisa­

tion och verksamhet som må prövas erforderliga.

24 §.

Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar samt åt jord­

bruksorganisation eller kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.

Kreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet

av jordbrukskassornas fordringsbevis med tillhörande säkerheter.

Centralkassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må ej

överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. I fall som sägs i 23 § äger

dock Konungen på begäran bestämma att centralkassas sammanlagda utlå­

ning till jordbruksorganisationer må uppgå till viss kvotdel, överstigande en

tiondel men ej en sjättedel av hela utlåningen.

Vad i tredje stycket stadgas skall gälla jämväl i fråga om den samman­

lagda utlåningen till kommuner.

25 §.

Centralkassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och anvis­

ningar för verksamheten som meddelas av riksorganisationen, hålla hos cen­

tralkassan inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt kassans

böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning av

behöriga företrädare för riksorganisationen ävensom tillhandagå dem med

de upplysningar som de begära angående verksamheten.

9

Till resex-vfonden skola alltid läggas inträdesavgifter samt vad medlem

vid avgång ur kassan icke återfår av sina insatser.

Nedsättning av reservfonden må, förutom i fall som avses i 87 § 3 mom.,

beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning

finnes hava uppstått på kassans verksamhet i dess helhet och som icke kan

ersättas av befintliga, till framtida förfogande avsatta medel.

Rörelsen

30 §.

Jordbrukskassa må utlåna penningar samt anskaffa medel för utlåning­

en i den ordning denna lag föreskriver ävensom idka verksamhet som står

i samband med utlåningen och medelsanskaffningen.

Centralkassa må

in- och utlåna penningar samt idka verksamhet som därmed står i sam­

band,

ingå garantiförbindelser med iakttagande i tillämpliga delar av de regler

för beredande av kredit som meddelas i denna lag, samt

förmedla inhemska obligations- och kommunlån.

Ej må kassa idka annan bankmässig verksamhet än sådan som enligt

vad ovan stadgas är medgiven, med mindre Konungen eller myndighet som

Konungen förordnar efter ansökan meddelat tillstånd därtill. Tillstånd må

ej meddelas jordbrukskassa att för egen räkning driva inlåning från allmän­

heten. I fråga om tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och för­

valtning skall gälla, att tillstånd ej må meddelas med mindre sådan verk­

samhet" prövas, med hänsyn till kassans organisation och förvaringsanord-

ningar samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt kassan. Tillstånd må

återkallas, då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke vi­

dare föreligga.

31 §.

Insättas penningar hos centralkassa för att där innestå viss tid, mot eller

utan ränta, skall bevis, som kassan därom utfärdar, ställas till viss man och

innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt att överlåtelsen

bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.

En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning eller där­

med likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läg­

gande till kapitalet ökas utöver femtontusen kronor. Då, efter vad i 32 §

stadgas, för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss

är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Centralkassa må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid,

minst en vecka, efter uppsägning återbetala på sparkasseräkning insatta

medel; kassan dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insätt­

ning på sparkasseräkning antecknas i motbok som utlämnas till räknings-

havaren. Då medel på sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras i

motboken. Ej må kassan träffa förbehåll som skulle medföra att betalning

till annan än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av kassan.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller vad

därom är stadgat beträffande motbok med bank.

32 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos central­

kassa. Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

17

Stämma

55 §.

1 mom. I fråga om kreditkassas stämma skall i tillämpliga delar gälla

vad i 52—56 §§, 57 § 1 mom. och 58—62 §§ lagen om ekonomiska förening­

ar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna i 57 § 2 mom. nämnda lag,

de föreskrifter som meddelas i 2 mom. nedan.

2 mom. Styrelsen är pliktig att på ordinarie stämma, i den mån det av

medlem äskas och kan ske utan förfång för kassan eller nämnvärd olägen­

het för enskild, meddela till buds stående närmare upplysningar angående

förhållanden som kunna inverka på bedömandet av värdet av kassans till­

gångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksamhet samt

av styrelsens förvaltning av kassans angelägenheter.

Det åligger styrelsen att jämväl eljest på stämma giva medlem upplysning

efter vad nu är sagt i avseende på ärende som skall förekomma på stämman.

Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen utan för­

fång för kassan eller nämnvärd olägenhet för enskild lämnas på stämman,

skall upplysningen i stället lämnas till revisorerna inom två veckor därefter.

Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skrift­

ligt yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt

huruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revi­

sionsberättelsen eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet,

skall ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande

skall av styrelsen hållas hos kassan tillgängligt för medlemmarna samt i

avskrift översändas till medlem, som framställt begäran om upplysningen.

Likvidation och upplösning

56 §.

1 fråga om likvidation och upplösning av kreditkassa skall i tillämpliga

delar gälla vad i 80—82 §§, 83 § första och sista styckena, 84—90, 92, 93

och 95 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt, i stället för be­

stämmelserna i 70—79 §§, 83 § andra stycket, 91 § och 94 § nämnda lag,

de föreskrifter som meddelas i 57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen av nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska för­

eningar skall iakttagas

att i 80 § hänvisningarna till 47 och 50 §§ i stället skola avse 51—53 och

71 §§ samt 78 § denna lag,

att i 81 § hänvisningarna till 40—44 §§ i stället skola avse 43—48 §§ denna

lag samt att hänvisningarna till 50 och 51 §§ i stället skola avse 52—54 §§

denna lag,

att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 54 § denna

lag,

samt att anmälan och meddelande varom sägs i 92 och 93 §§ skola ske,

förutom för registrering, jämväl till tillsynsmyndigheten.

57 §.

Kreditkassas stämma äger besluta att kassan skall träda i likvidation. I

annat fall än i 58 § sägs är sådant beslut icke giltigt, med mindre samtliga

medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra föl­

jande stämmor och på den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar

av samtliga röstande. Är för giltighet av beslutet något ytterligare villkor

bestämt i stadgarna, länder det till efterrättelse.

Föreligger ej fall som i 58 § sägs, må kassans stämma kunna i beslutet

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. i samt. Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

19

stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att ofördröj-

ligen sammankalla stämma för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande

av sitt uppdrag, äger rätten, på anmälan av tillsynsmyndigheten eller likvida-

tionsrevisor och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och förordna

annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förord­

nat annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes fullständiga

namn och postadress genom rättens försorg ofördröj ligen avsändas till till­

synsmyndigheten.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar

gälla beträffande suppleant för likvidator.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,

sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skall

rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara be­

roende av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan av

länsstyrelsen eller tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens försorg skall till tillsynsmyndigheten ofördröjligen avsän­

das underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans

fullständiga namn och postadress.

63 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla att kassan trätt

i likvidation eller, om likvidationen efter vad i 57 § andra stycket sägs skall

inträda viss kommande dag, att kassan träder i likvidation den dagen. An­

mälningen skall innehålla uppgift om likvidatorerna samt, där suppleanter

för dem utsetts, om dessa. Skall befogenhet att teckna kassans firma ej till­

komma allenast likvidatorerna gemensamt, skall vidare uppgivas av vilka

och hur firman skall tecknas.

Sker ändring i avseende på de till likvidatorer eller suppleanter utsedda

personerna eller ifråga om rätten att teckna kassans firma eller ändras kas­

sans postadress, skola likvidatorerna därom ofördröjligen göra anmälan för

registrering. Rätt att göra anmälan tillkommer den som beröres av anmäl­

ningen.

I övrigt skall beträffande anmälan, varom i första och andra styckena

sägs, vad i 9 § lagen om ekonomiska föreningar är stadgat för där avsedda

fall äga motsvarande tillämpning; anmälningen skall innehålla uppgift om

dagen för val eller rättens förordnande.

64 §.

I inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation skola upp­

tagas kassans tillgångar och skulder, tillgångarna till verkliga värdet. In­

satskapitalet skall i balansräkningen upptagas inom linjen. I övrigt skall

beträffande inventarium och balansräkning för kredilkassa i likvidation gäl­

la vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

65 §.

Har i anledning av kreditkassas likvidation ombud förordnats av tillsyns­

myndigheten enligt 76 §, må kassans egendom ej avyttras under hand utan

ombudets samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke, äger

myndigheten på ansökan a-v likvidatorerna tillåta försäljningen. Samtycke,

som nu är sagt, är ej av nöden då likvidatorerna vilja till gällande börspris

överlåta på fondbörs noterat värdepapper.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Kungl. Maj:Is proposition nr 122 år 1956

21

71 §.

På anmälan varom sägs i 51 § skall tillsynsmyndigheten, i fall då revi­

sorer icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisor eller revisorer. Är

revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medbor­

gare, utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts

till revisor i strid med vad i 46 § 1 inom. andra stycket lagen om ekonomis­

ka föreningar stadgas, skall på anmälan därom tillsynsmyndigheten förklara

honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts

av kreditkassans styrelse, skall före besluts meddelande tillfälle beredas sty­

relsen att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess

annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.

Tillsynsmyndigheten äger när som helst återkalla förordnandet och i stäl­

let utse nv revisor.

72 §.

Tillsynsmyndigheten äger sammankalla kreditkassas styrelse, när sådant

prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av myndigheten framställd

begäran om utfärdande av kallelse till extra stämma, må kallelse utfärdas

av myndigheten.

Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att

iöreträda myndigheten äger närvara vid stämma eller av myndigheten ut­

lyst styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna.

73 §.

Därest tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten med­

dela närmare föreskrifter om sättet att föra kreditkassas räkenskaper, om

förvaring av värdehandlingar samt om inventering av dessa handlingar.

74 §.

Kreditkassas styrelse åligger

att när som helst för den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten, som

enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende före­

träda myndigheten, samt för den särskilda undersökning, Konungen kan fin­

na för gott anställa, hålla de hos kreditkassan inneliggande kontanta med­

len och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar

tillgängliga för granskning, samt

att jämväl i övrigt tillhandahålla myndigheten eller sådan befattnings­

havare därstädes, som ovan sagts, de upplysningar rörande kassan som äs­

kas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster att

rubbning uppstått i det förhållande, som enligt 34 § skall förefinnas mellan

cenlralkassas inlåning samt kassans och anslutna jordbrukskassors eget

kapital, skall centralkassans styrelse ofördröjligen låta upprätta särskild

balansräkning enligt 44 och 45 §§ för utvisande av centralkassans ställning

samt, därest balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröjligen

avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten.

Centralkassas styrelse åligger därjämte att på den tid och i den ordning

tillsynsmyndigheten bestämmer tillhandahålla myndigheten de redovisnings­

handlingar, översikter och övriga handlingar, rörande kassans och de an­

slutna jordbrukskassornas ställning som av tillsynsmyndigheten äskas.

75 §.

•

Har kreditkassas styrelse eller stämma fattat beslut, vilket står i strid

med lag eller stadgarna, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av

beslulet. Myndigheten må ock förelägga styrelsen att, om beslut som nyss

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

23

föreskrifter om fastställande av bidrag och bidrags erläggande meddelas av

Konungen.

81 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten må ej vara

ledamot i styrelsen för eller revisor i eller anställd hos kreditkassa eller

riksorganisationen.

82 §.

Över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av denna lag,

må klagan föras hos Konungen, men beslutet går ändock i verkställighet,

om icke Konungen annorlunda förordnar.

Straffbestämmelser

83 §.

Med avseende på jordbrukets kreditkassor skola, i stället för vad i 110—

112 §§ lagen om ekonomiska föreningar stadgas, gälla de straffbestämmel­

ser som nedan upptagas i 84—86 §§. I fråga om riksorganisationen skall, för­

utom nyss nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar, gälla

stadgandet i 84 § 3 denna lag.

84 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. styrelseledamot, vilken vid upprättande av förvaltningsberättelse, ba­

lansräkning eller vinst- och förlusträkning som avses i 38 § lagen om eko­

nomiska föreningar eller i 81 § samma lag, jämförd med 56 § denna lag, el­

ler i 74 § andra stycket denna lag uppsåtligen förfar i strid med bestämmel­

serna i 43 §, 44 §, 45 § andra, tredje, fjärde och femte styckena, 46 § eller

47 § denna lag;

2. likvidator, vilken vid upprättande av balansräkning, likvidationsräk-

ning eller förvaltningsberättelse som avses i 83 § första och tredje styckena

eller 86 § lagen om ekonomiska föreningar eller i 89 § samma lag, jämförd

med 56 § denna lag, eller i 64 § denna lag uppsåtligen förfar i strid med be­

stämmelser i sagda lagrum;

3. styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare, vilken uppsåtligen

eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift vid lämnan­

de av upplysning som avses i 69, 74, 76 eller 79 § denna lag;

4. revisor eller likvidationsrevisor, vilken i revisionsberättelse eller annan

handling, som framlägges på stämma eller annorledes hålles tillgänglig för

medlemmar eller röstberättigade, eller i påskrift å sådan handling uppsåt­

ligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift

rörande kreditkassas angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårds­

löshet underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att

anledning därtill föreligger.

Har gärning som avses i första stycket 1 eller 2 skett av vårdslöshet, är

straffet dagsböter.

85 §.

Med dagsböter straffes

1. den som bryter mot vad i 4 § andra stycket stadgas;

2. styrelseledamot, vilken uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar

oriktig eller vilseledande uppgift i ansökan om stadfästelse på kassas stad­

gar;

3. styrelseledamot, likvidator eller annan, som i anmälan för eller ansö­

kan om registrering eller i handling som fogas därvid eller i uppgift var­

om förmäles i 10 § lagen om ekonomiska föreningar uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

27

Förslag

till

Lag

om vissa kreditinrättningars konkurs

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

De kreditinrättningar som avses i denna lag äro bankaktiebolag, spar­

banker och centralkassor för jordbrukskredit.

_

Beträffande sådan kreditinrättnings konkurs skola, förutom de föreskrifter

i konkurslagen, som ej strida mot vad i denna lag stadgas, följande bestäm­

melser lända till efterrättelse.

2

§•

Angående allmänt ombud, som förordnas i kreditinrättnings konkurs, stad­

gas i lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och lagen om jordbruks-

kasserörelsen.

3 §•

Konkursdomaren äger att utan hinder av vad som stadgats i 19 § kon­

kurslagen bestämma att kungörelser angående konkursen skola införas, i

flera än två tidningar i den ort, varest kreditinrättningens styrelse har sitt

säte, samt en eller flera tidningar på annan ort, där den har kontor.

Förvaltarna åligger att upprätta förteckning över de borgenärer, vilka

enligt kreditinrättningens räkenskaper hava fordran hos kreditinrättningen

på grund av insättning på räkning eller enligt sparbanksbok. Förteckningen

skall för varje borgenär upptaga beloppet av hans fordran. Är ränta på

fordringen utfäst, skall tillika upptagas den dag, från vilken räntan är ogul­

den jämte räntefoten.

Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarna så fort ske kan ingivas

till konkursdomaren. Vid huvudskriften bör fogas avskrifter till det antal,

som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan avskrifternas överensstäm­

melse med huvudskriften blivit av konkursdomaren bekräftad, skall för­

teckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna före

utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tiden för envai, som

vin taga del av densamma, hållas tillgänglig hos konkursdomaren, hos rät­

tens ombudsman samt vid vart och ett av kreditinrättningens kontor.

Fordran, som upptagits på förteckningen, skall anses vara bevakad i

konkursen som om borgenären själv hade anmält densamma inom den för

fordringars bevakning utsatta tiden.

Till borgenärer, varom ovan i denna paragraf förmäles, skola kallelsebrev

enligt 20 § konkurslagen icke utsändas. Erinran därom skall intagas i kun­

görelse, som sägs i 19 § samma lag. Meddelanden enligt 103 § konkurslagen

skola ej heller utsändas till sådana borgenärer, utan skall i stället vad kon­

kursdomaren enligt sistnämnda paragraf bestämt kungöras en gång i all­

männa tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offent­

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

29

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 december 1955.

N är val-ande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, A^ndersson, N^orup, H^edlund,

P^ersson, L^indell, N^ordenstam, L^indström, L^ange, L^indholm.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande lagstift­

ning om jordbrukskasserörelsen m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för

jordbruksdepartementet den 30 juni 1950 numera landshövdingen M. H.

Lemne, verkställande direktören i Svenska jordbrukskreditkassan, f. d. pro­

fessorn T. V. E. Björkman, verkställande direktören i Smålands bank G.

Didner och ledamoten av riksdagens andra kammare I. Johansson att

såsom sakkunniga företaga en översyn av bestämmelserna om jordbruks-

kasserörelsens organisation och verksamhet. Åt Lemne uppdrogs att vara de

sakkunnigas ordförande.

De sakkunniga, som antog benämningen 1950 års jordbrukskasseutred-

ning, avgav i december 1954 betänkande med förslag till lag om jordbruks­

kasserörelsen in. m. (SOU 1955: 1). Förutom förslag till lag om jordbruks­

kasserörelsen innefattar betänkandet förslag till lag om vissa kreditinrätt­

ningars konkurs.

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, statskontoret, lantbruksstyrelsen, överståthållaräm-

betet, länsstyrelsen i Östergötlands län —- med bifogande av yttrande från

Östergötlands och Södermanlands handelskammare — länsstyrelsen i Kris­

tianstads län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen i Västerbottens län,

Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska bankföreningen, Svenska spar­

banksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank — med bifogande av

yttranden från Skånska hypoteksföreningen samt Mälarprovinsernas och

Norrlands hypoteksföreningar — Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, hushållningssällskapens förbund, Svenska landskom­

munernas förbund och Föreningen Auktoriserade revisorer.

Jag torde nu få anmäla denna fråga.

33

De uppgifter, som vid nuvarande treledssystem faller på centralkassan, får

uppdelas på riksorganisationen och jordbrukets bank, så att banken övertar

de bankmässiga uppgifterna och riksorganisationen de övriga. I samman­

hanget får beaktas, att banken i egenskap av ett kasserörelsens gemensam­

ma serviceorgan kan förutsättas stå i mycket nära förbindelse med riksorga­

nisationen och även få en viss särprägel i förhållande till vanliga affärsban­

ker. Dessa omständigheter måste vara ägnade att verksamt underlätta lösan­

det av de tekniska problem, som ett genomförande av tvåledssystem enligt

alternativet riksorganisation — jordbrukskassa ställer.

Reglerna om medlemskap i jordbrukskassa skall uppmjukas. Bl. a. skall

jordbruksorganisation — vilken beteckning föreslås träda i stället för jord-

bruksekonomisk förening — och kommun kunna bli medlem i jordbruks­

kassa.

Den personliga ansvarigheten för kassemedlemmar skall bortfalla. I stäl­

let bör kassorna ägna ökad uppmärksamhet åt att stärka sin kapitalbildning

genom kapitaltillskott från medlemmarna i form av insatser och avgifter.

Vad beträffar jordbrukskasserörelsens verksamhet har jordbrukskasseut-

redningen till en början, i fråga om verksamhetens allmänna inriktning,

föreslagit, att den hittillsvarande bestämmelsen att kassorna i första hand

skall tillgodose jordbrukets behov av driftskredit skall slopas. I lagförslaget

ges ingen annan allmän bestämmelse för kreditgivningens inriktning än den

som ligger i att krediterna lämnas av jordbrukets kreditkassor till med­

lemmar, vilka skall vara jordbrukare eller tillhöra jordbruket närstående

kategorier av personer eller sammanslutningar. Utredningen har vidare ut­

talat, att den anser det i princip önskvärt och riktigt att kassorna och andra

kreditinrättningar, alla efter sina förutsättningar, skall få konkurrera fritt

inom det område där de är behöriga att verka.

I fråga om verksamhetens art och avgränsning i övrigt gäller för närva­

rande en allmän bestämmelse att centralkassor och jordbrukskassor ej får id­

ka annan rörelse än in- och utlåning av penningar. Utredningen som konstate­

rat, att det i praktiken ej är möjligt att hålla verksamheten inom denna snä­

va ram, har ändrat den allmänna bestämmelsen till att kassorna skall äga

driva penningrörelse. Vad som skall ingå däri, förutom att in- och utlåna

penningar, angives i en särskild bestämmelse (41 § lagförslaget).

Formerna för inlåning från insättare skall enligt utredningsförslaget reg­

leras av stadganden som ansluter till ordalydelsen i de bestämmelser som

skall gälla för bankernas del enligt 1955 års banklagstiftning.

Regleringen av centralkassas inlåningsrätt i förhållande till det egna ka­

pitalet föreslås bli utformad efter delvis andra principer än dem som för när­

varande tillämpas. En nyhet, som lämpligen torde kunna nämnas i detta

sammanhang, är att centralkassa skall få rätt att utfärda förlagsbevis. För-

lagsbevisen skall vid beräkningen av centralkassas inlåningsrätt under vissa

förutsättningar kunna likställas med eget kapital.

Bestämmelserna om kassareserv har i viss mån omreglerats. De nya be­

stämmelserna bygger på samma principer som motsvarande bestämmelser i

1955 års banklagstiftning.

it

Dihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

35

hijpoteksbank. Norrlands hypoteksförening instämmer i förslagets huvud­

syfte, nämligen att vidga jordbrukskasserörelsens möjligheter att på olika

sätt tjäna såsom ett jordbrukets eget bankföretag. Föreningen konstaterar,

att detta bl. a. innebär att rörelsens hittillsvarande karaktär av ett i första

hand driftkreditgivande organ — en karaktär som i praktiken redan får

anses ha upphört —- även formellt försvinner. Mälarprovinsernas hypoteks­

förening förklarar, att det nu framlagda förslaget innebär ett verkligt steg

mot kasserörelsens erkännande såsom ett med affärsbanker och sparban­

ker likvärdigt penninginstitut och tillägger att från föreningens sida intet

finnes att invända mot en sådan utveckling.

Bland remissinstanser med särskilt kritisk inställning till förslaget må

nämnas Svenska bankföreningen som anser, att kassornas verksamhet bör

organiseras enligt lagen om bankrörelse och att förslaget bör helt omarbe­

tas i enlighet därmed. En liknande åsikt hyser Östergötlands och Söderman­

lands handelskammare. En ledamot i bank- och fondinspektionen har utta­

lat, att utredningsförslaget på viktiga punkter är så ofullständigt, att det

icke utan åtskillig kompletterande utredning torde kunna läggas till grund

för en ny lagstiftning om jordbrukskasserörelsen.

En närmare redogörelse för remissvarens innehåll kommer att lämnas i

samband med den mera utförliga behandlingen av utredningens olika för­

slag. Redan nu torde jag emellertid få återge vissa i yttrandena framförda

allmänna synpunkter och anmärkningar av principiell innebörd.

Spörsmålet om gränsdragningen mellan jordbrukets kreditkassor

och andra slags kreditinstitut beröres av statskontoret som ifrågasätter om

icke utredningen borde ha upptagit problemet om en samordning av jord­

brukskasserörelsens verksamhet och landshypoteksinrättningarnas. Förhål­

landet mellan kassorna och andra kreditinstitut behandlas också av Svenska

bankföreningen, som gör gällande, att utredningsförslaget gynnar jordbruks­

kassorna på andra kreditinstituts bekostnad. Föreningen anför.

De sakkunniga har genomgående strävat efter att utforma förslaget på

sådant sätt att kassorna skulle erhålla frihet att utvecklas utan hinder av

alltför ingående detaljregleringar. Bankföreningen finner denna uppfatt­

ning välbetänkt, förutsatt att samtliga kreditinstitut behandlas lika och att

särskilda förmåner icke gives till vissa kreditinstitut. Skulle emellertid den

föreslagna lagen om jordbrukskasserörelsen antagas utan väsentliga jämk­

ningar under det att affärsbanker och sparbanker reglerades enligt de lag­

förslag, som nu behandlas av statsmakterna, skulle detta betyda att jord­

brukskassorna erhöll sådana förmåner. Man kan icke bortse från att de sak­

kunniga strävat efter att konstruera lagen om jordbrukskasserörelsen så,

att jordbrukskassorna skulle erhålla praktiskt taget alla de fördelar, som

banklagstiftningen och lagstiftningen om ekonomiska föreningar var för sig

erbjuder, men samtidigt befrias från åtskilliga av de skyldigheter som åläg-

ges t. ex. affärsbankerna. Någon saklig motivering för den sålunda före­

slagna diskrimineringen av vissa kreditinstitut kan säkerligen icke preste­

ras.

Svenska sparbanksföreningen har funnit, att förslaget i fråga om upp­

mjukning av bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens ändamål och vill­

39

Sparbanksinspektionen har förklarat, att den anser det lämpligt att så­

som utredningen föreslagit till en lag om jordbrukskasserörelsen -vad sidan

av lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar sammanföra bestäm­

melserna om hela jordbrukskasseorganisationen. Inspektionen har ej någon

erinran mot uppläggningen av ämnet i denna lag ehuru ämbetsverket i vissa

avseenden har avvikande mening om innehållet däri. Länsstyrelsen i Öster­

götlands län anser, att lagförslaget blivit mera lättläst och överskådligt ge­

nom att därur utmönstrats föreskrifter av stadgekaraktär. Den tidigare

angivne ledamoten av bank- och fondinspektionen betecknar däremot som

en brist i utredningen, att nu gällande författningsbestämmelser, vilka an­

setts vara av stadgekaraktär men som likväl är högst betydelsefulla i sam­

manhanget, i stort sett har förbigåtts av utredningen.

Departementschefen. Sedan 1942, då den nu gällande jordbrukskasseför-

ordningen utfärdades, har jordbrukskasserörelsen undergått en betydande

utveckling. Antalet medlemmar i jordbrukskassorna var omkring 113 000

år 1942 (samtliga uppgifter avser läget 31/12 det år som angives), omkring

142 000 år 1950 och omkring 158 000 år 1954. Antalet ekonomiska förening­

ar, som anslutits till centralkassorna var 317 år 1942, 492 år 1950 och 546

år 1954. Inlåningen var 108 miljoner kronor år 1942, 404 miljoner kronor år

1950 och 710 miljoner kronor år 1954. Rörelsens eget kapital uppgick år

1942 till sammanlagt 8,2 miljoner kronor, år 1950 till sammanlagt 17,6 mil­

joner kronor och år 1954 till sammanlagt ca 23 miljoner kronor. Antalet cen­

tralkassor var 10 åren 1942 och 1950 mot 11 år 1954. Antalet jordbruks­

kassor uppgick till 736 år 1942, 631 år 1950 och 605 år 1954. Minskningen

i antalet jordbrukskassor sammanhänger med en sedan åtskillig tid förelig­

gande tendens att driva rörelsen med större enheter i jordbrukskasseledet.

Stegringen i kasserörelsens verksamhet har försiggått parallellt med en

utveckling mot allt större bankmässighet hos kassorna. De jordbrukare och

jordbruksorganisationer, som är medlemmar i kasserörelsen och anlitar den­

na, har efter hand kommit att ställa allt större anspråk på allsidig bankmäs­

sig service från kasserörelsens sida. Detta sammanhänger bl. a. med att med­

lemmarna ej sällan önskar uträtta alla, eller så gott som alla. sina bank­

affärer i en och samma kreditinrättning. För kasserörelsen har det varit

av betydelse att så långt som möjligt anpassa sin verksamhet efter detta

önskemål. Att man haft framgångar därutinnan kan sägas vara till fördel

även ur allmän synpunkt; det anses vara ett tecken på sundhet i det ekono­

miska livet, att antalet s. k. flerbanksgäldenärer begränsas.

Organisatoriskt har kasserörelsens utveckling bl. a. medfört en tendens

till övergång från mindre jordbrukskassor, drivna av oavlönade eller så gott

som oavlönade förtroendemän, till större enheter, vilkas verksamhet i stor

utsträckning besörjes av lönade tjänstemän.

Den sålunda skisserade utvecklingen har givetvis försiggått inom ramen

för gällande lagstiftning. Efterhand har emellertid jordbrukskasseförord-

ningen och övriga för kasserörelsen gällande specialförfattningar kommit att

Kungl. Maj:is proposition nr 122 år 1956

41

På det organisatoriska området innebär förslaget i övrigt reformer huvud­

sakligen vad angår toppledet. Detta skall uppdelas i en riksorganisation för

de administrativa uppgifterna och ett bankaktiebolag, jordbrukets bank, för

de bankmässiga. Av principiell betydelse är också förslaget att s. k. tvåleds-

system skall kunna tillämpas i den formen att centralkassa, efter Kungl.

Maj:ts dispens, skall äga arbeta utan förmedling av jordbrukskassor.

I vissa andra spörsmål, vilka ur bankmässig synpunkt är att betrakta så­

som förgrundsfrågor, har utredningen också föreslagit nyheter. Jag syftar

då särskilt på frågorna om centralkassas inlåningsrätt och kassareservskyl-

dighet samt på bestämmelserna om tillsyn över kassorna.

Innan jag redovisar mitt allmänna ställningstagande till utredningsför­

slaget torde jag få framhålla, att under år 1955 utfärdats dels lag den 31

mars 1955 (nr 183) om bankrörelse dels lag den 3 juni 1955 (nr 416) om

sparbanker. I propositionen angående ny lag om bankrörelse (3/1955) har

dåvarande chefen för finansdepartementet, med anledning av vad vissa re­

missinstanser yttrat, upptagit spörsmålet huruvida man i fortsättningen

kan ha lagregler, som tillåter en friare konkurrens mellan olika slags kredit­

institut. I samband med behandlingen av frågan om bankernas inlåning gav

chefen för finansdepartementet uttryck för uppfattningen, att frågan om en­

hetliga regler angående kreditinstitutens inlåningsrätt lämpligen borde upp­

tagas till prövning i särskild ordning och att därvid också spörsmålen rö­

rande gränsdragningen mellan de skilda kreditinstituten borde uppmärk­

sammas (prop. 3/1955 s. 114). I avbidan på denna utredning har en allmän

omprövning av de regier, som utstakar gränserna för de områden inom vil­

ka banker och sparbanker skall äga verka, fått anstå (prop. 3/1955 s. 115,

prop. 151/1955 s. 54).

På grund härav och med hänsyn jämväl till att vissa remissinstanser an­

sett, att förslaget gynnar jordbrukets kreditkassor på andra kreditinstituts

bekostnad, har jag funnit skäl att särskilt undersöka i vad mån utrednings­

förslaget skulle komma att föra jordbrukskasserörelsen in på områden där

kassorna icke tidigare verkat. Jag har därvid funnit, att avsaknaden av en

allmän ändamålsbestämmelse måhända skulle kunna ge möjlighet till en

rekrytering av medlemmar i jordbrukskassorna utanför kretsen av dem

som av tradition och enligt gällande bestämmelser kan sägas ha en natur­

lig anknytning till jordbrukskasserörelsen ävensom till en kreditgivning ut­

över den avsedda ramen. Åtminstone formellt skulle gränsen för kasserörel­

sens funktionsområde komma alt vidgas något utöver vad som kan anses

betingat av skäligt hänsynstagande till jordbrukskasserörelsens och jord­

brukets utveckling, om utredningsförslaget i dessa delar skulle lagfästas i

oförändrat skick. Då detta icke är avsett torde ett återförande av gränserna

i båda de angivna hänseendena böra ske genom att en ändamålsbestämmel­

se införes i lagtexten.

Ur gränsdragningssynpunkt torde därjämte erfordras en åtstramning i

de av utredningen föreslagna inlåningsreglerna och i kassareservbestäm-

melserna. I övrigt kan enligt min mening befogade anmärkningar ur denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

42

synpunkt ej anföras mot utredningsförslaget. I fråga om organisationen tor­

de gränsdragningsfrågor nämligen ej uppkomma annat än just i samband

med reglerna om medlemskap i jordbrukskassa. Vad beträffar kasserörel­

sens verksamhet innebär förslaget att den hittillsvarande verksamheten får

drivas på ett rationellare och mera bankmässigt sätt än tidigare — vilket är

avsikten med lagrevisionen — men däremot icke att kassorna berättigas över­

gå till verksamhetsformer, som hittills varit dem främmande.

Om en ändamålsbestämmelse införes och om utredningsförslagets inlå-

ningsregler och kassareservbestämmelser ändras i åtstramande riktning tor­

de sålunda gränsdragningssynpunkterna bli tillbörligen tillgodosedda.

Vissa andra anmärkningar mot förslagets allmänna grundsatser har också

anförts vid remissbehandlingen. Från visst håll har uttalats, att den eko­

nomiska föreningen icke skulle vara lämplig företagsform för jordbrukets

kreditkassor. Detta motsäges, såsom framgår av vad andra remissinstanser

samt utredningen yttrat, av erfarenheten såväl från Sverige som från andra

länder och bör uppenbarligen ej föranleda att man avstår från att genom­

föra utredningsförslaget.

Mot utredningens förslag till bestämmelser om tillsyn har vid remissbe­

handlingen de två statliga inspektionsmyndigheterna reagerat. På den grund

och enär även frågan om offentlig tillsyn över de olika kreditinstituten skall

utredas i särskild ordning (prop. 151/1955 s. 184) torde det finnas anled­

ning att frångå utredningens förslag i denna del och bibehålla tillsynsregler

av i stor sett samma innebörd som de gällande.

I övrigt har varken genom remissbehandlingen eller i annan ordning fram­

kommit någon anmärkning av beskaffenhet att böra föranleda ändring i ut­

redningsförslagets allmänna uppläggning och disposition eller i de allmänna

huvudprinciper, varpå det vilar. Tvärtom har remissinstanserna med blott

ett par undantag i princip ställt sig positiva till utredningsförslaget eller

lämnat det utan erinran. Även jag har en sådan allmän inställning. Enligt

min mening bör alltså utredningsförslaget läggas till grund för lagstiftning

med de modifikationer som redan antytts och med vissa ytterligare jämk­

ningar i fråga om förslagets detaljer. Jag torde få återkomma med en när­

mare redogörelse i samband med den framställning av utredningsförslagets

särskilda delar som jag avser att lämna i det följande. Därvid torde först

böra behandlas spörsmålen om jordbrukets bank, om centralkassornas in-

låningsrätt och om kassareservskyldigheten vart för sig, varefter special­

motivering torde böra lämnas för bestämmelserna i förslaget till lag om

jordbrukslcasserörelsen. Avslutningsvis torde jag få angiva motiven till den

lag om vissa kreditinrättningars konkurs, vilken föreslagits såsom en följd-

författning till lagen om jordbrukskasserörelsen.

Innan jag lämnar huvuddragen i utredningens förslag torde jag här i

största korthet få ingå på de återstående spörsmål av allmän innebörd som

särskilt upptagits i vissa remissyttranden.

Förslaget att det statliga inflytandet i kasserörelsen skall upphöra har ej

mött invändningar. Även jag ansluter mig därtill. I departementsförslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Kangl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

43

iinnes därför inga bestämmelser om att representanter för det allmänna

skall ingå i styrelsen för riksorganisationen eller för kassa. I motiveringen

till departementsförslagets övergångsbestämmelser har upptagits ett schema

för avveckling av Svenska jordbrukskreditkassans och centralkassornas

grundfonder. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att föranstalta om att

kungörelsen den 13 februari 1931 (nr 17) angående förvaltningsbidrag åt

jordbrukets kreditkassor upphäves fr. o. m. dagen för den nya jordbruks-

kasselagstiftningens ikraftträdande så att därmed förvaltningsbidragen upp­

hör att utgå. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att Svenska jord­

brukskreditkassan lämnat vissa besked om åtgärder som planeras för att

stärka kasserörelsens kapitalställning. Till dessa torde jag få återkomma

i samband med behandlingen under ¹ § departementsförslaget av förslaget

om borttagandet av kassemedlemmarnas personliga ansvarighet.

Jag ansluter mig till utredningens förslag, att tvåledssystem av typen

riksorganisationen-centralkassa med Kungl. Maj :ts tillstånd skall kunna

tillämpas. Däremot anser jag icke att förutsättningar finnes för den av en

utredningsledamot framförda och av några remissinstanser understödda tan­

ken att därjämte öppna möjlighet för tvåledssystem av typen riksorganisa-

tionen-jordbrukskassa. Jag kan således icke föreslå åtgärder för att förverk­

liga denna tanke.

Mot förslaget att en jordbrukets bank skall bildas som ett serviceorgan åt

jordbrukskasserörelsen har invändningar ej rests. Ej heller från min sida

finnes något att erinra däremot.

Utredningsförslagets uppläggning och lagtekniska utformning synes mig

i stort sett ändamålsenliga och väl avvägda. Utmönstringen av stadgeföre­

skrifter synes vara till fördel ur olika synpunkter. Lagen blir därigenom

mera överskådlig och kassorna får större frihet att inom lagens ram an­

passa sig efter rådande förhållanden. Genom den offentliga tillsynen lärer

erforderlig garanti kunna påräknas för att friheten icke missbrukas. I fråga

om dispositionen av lagförslaget och dettas redigering vill jag här endast

tillägga, att jag överfört vissa bestämmelser från avsnittet om centralkassor­

na till det om rörelsen samt att rörelseavsnittet även i andra hänseenden

omarbetats.

Därmed torde jag få övergå till de särskilda förslagen.

Jordbrukets bank

Utredningen. Såsom inledningsvis nämnts har jordbrukskasseutredningen

föreslagit, att en jordbrukets bank skall inrättas. Förslaget har, enligt vad

utredningen anför i betänkandet, föranletts av att det inom utredningen

framställts önskemål, att Svenska jordbrukskreditkassans befogenheter att

driva bankmässig verksamhet skall vidgas utöver vad tidigare gällt, helst än­

da därhän att jordbrukskreditkassan skall få driva fullständig bankrörelse.

Detta önskemål har enligt utredningen sin förklaring i den samlade kas­

45

Den riksorganisation, som skall träda i jordbrukskreditkassans ställe

för att bl. a. omhänderhava dess administrativa uppgifter, skall, enligt

vad utredningen uttalar i betänkandet, i detta hänseende främst leda, sam­

ordna och kontrollera kassorna. Ej minst viktig skall den kontrolleran­

de uppgiften bli. Enligt utredningens förslag skall nämligen riksorganisa­

tionen bl. a. utöva en central jordbrukskasserevision vilken förutsättes ingå

som ett led i tillsynen över jordbrukets kreditkassor. Såsom rörelsens topp­

organisation skall riksorganisationen därjämte driva upplysning och pro­

paganda för rörelsen, företräda rörelsen utåt och tillvarata för rörelsens

medlemmar gemensamma intressen.

Jordbrukets bank skall enligt utredningsförslaget övertaga jordbrukskre­

ditkassans bankmässiga uppgifter. Den skall alltså bl. a. handha funktio­

nerna såsom kasserörelsens centrala clearinginstitut. Banken bör få rätt att

driva fullständig bankrörelse. Den bör emellertid ha till huvudsaklig upp­

gift att stå jordbrukets kreditkassor till tjänst genom att ge dem möjlighet

till inbördes clearing och genom att tillhandahålla dem annan bankmässig

service, varav de kan ha behov. En annan viktig uppgift för banken kan be­

räknas bli att biträda centralkassorna med att tillgodose de större jordbruks­

organisationerna med den bankmässiga service som dessa önskar åtnjuta

från jordbrukskasserörelsen.

Jordbrukskasseutredningen förutsätter, att jordbrukskasserörelsen själv

skall ta initiativet till bildandet av banken och i samband därmed lösa den

mångfald av detalj spörsmål som dess inrättande för med sig.

Utredningen har inhämtat Svenska jordbrakskreditkassans mening om

tanken på att inrätta en jordbrukets bank. Jordbrukskreditkassan har

i

av­

givet yttrande över en av utredningen den 23 februari 1953 framlagd pro­

memoria ställt sig positiv till tanken att inrätta en sådan bank. I betänkan­

det anför utredningen om jordbrukskasserörelsens inställning bl. a. föl­

jande.

I sitt yttrande har Svenska jordbrukskreditkassan ifrågasatt om ej kas­

serörelsens anspråk på ökad bankmässig service skulle kunna lösas så, att

jordbrukskreditkassan fick sina befogenheter att driva bankmässig verk­

samhet väsentligt ökade. Gentemot utredningens betänkligheter mot en så­

dan lösning har jordbrukskreditkassan åberopat att man inom Hollands och

Schweiz’ jordbrukskasserörelser tillämpar organisationsformer av jämför­

bar typ.

Emellertid har jordbrukskreditkassan vidare uttalat, att den är positivt

inställd även till den form för organiserandet av den centrala bankmässiga

verksamheten som utredningen skisserat. Jordbrukskreditkassan förutsät­

ter därvid för det första att hinder icke möter för jordbrukskasserörelsens

riksorganisation och centralkassorna att inneha aktier i banken, för det

andra att sådant aktieinnehav icke åtföljes av besvärande inskränkning i

centralkassas inlåningsrätt och för det tredje att uppdelningen av jordbruks­

kreditkassans uppgifter på en i huvudsak administrativ riksorganisation

och en bank icke medför menliga skattekonsekvenser för kasserörelsen.

De tre av jordbrukskreditkassan angivna förutsättningarna för alt kas­

san skall godtaga detta förslag torde kunna betraktas såsom uppfyllda. Vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

47

Svenska jordbrukskreditkassan har hänvisat till sitt yttrande över utred­

ningens promemoria den 23 februari 1953, vari förslaget om jordbrukets

bank i princip godtogs. Samtidigt har jordbrukskreditkassan riktat en er­

inran mot utredningens tolkning av en av de förutsättningar för att godta­

ga bildandet av banken, som kassan angivit i yttrandet. Jordbrukskredit­

kassan anför.

I yttrandet har jordbrukskreditkassan förklarat sig kunna under vissa

förutsättningar acceptera den föreslagna nya organisationsformen. Jord­

brukskreditkassan har icke funnit anledning att — sedan slutbetänkandet

i ärendet nu framlagts — frångå detta ställningstagande. I sammanhanget

måste dock ett påpekande göras. Jordbrukskreditkassan hade förutsatt

bl. a., att centralkassas aktieinnehav i banken icke skulle åtföljas av be­

svärande inskränkning i centralkassans inlåningsrätt. Att sådant aktiein­

nehav skulle kunna medföra inskränkning i bankens inlåningsrätt ansåg

jordbrukskreditkassan sig sakna anledning räkna med. Nu har utredning­

en visserligen föreslagit, att centralkassas inlåningsrätt skall lämnas obe­

skuren, men samtidigt antytt att banken eventuellt kan få tänkas vidkän­

nas särskild begränsning i sin inlåningsrätt. Jordbrukskreditkassan vill ut­

tala den bestämda förhoppningen, att sådan begränsning ej skall ifråga-

komma.

Departementschefen. Förslaget att inrätta en jordbrukets bank med anknyt­

ning till jordbrukskasserörelsens toppled och såsom serviceorgan och cen­

tralt clearinginstitut för jordbrukskasserörelsen har fått ett gynnsamt mot­

tagande av remissinstanserna. Inga invändningar har gjorts mot att banken

bildas. Ingen har heller haft något att erinra mot att den skall utöva sin

verksamhet på sätt utredningen skisserat. Detta innebär alt jordbrukets bank

skall äga driva fullständig bankrörelse. Dess huvudsakliga uppgift skall vara

att stå jordbrukets kreditkassor till tjänst genom att bereda dem möjlighe­

ter till inbördes clearing, genom att tillhandahålla dem annan bankmässig

service, och genom att biträda dem med att tillgodose de större jordbruks­

organisationerna med den bankmässiga service som dessa önskar åtnjuta

från kasserörelsen. Även jag finner den föreslagna bankbildningen ända­

målsenlig liksom också den skisserade uppläggningen av dess verksamhet.

Utredningen har förutsatt, att jordbrukskasserörelsen själv skall ta initia­

tiv till att bilda banken och i samband därmed lösa de detalj spörsmål som

bankbildningen för med sig. Jag kan instämma även häri.

Emellertid har vid departemcntsbehandlingen av utredningsförslaget det­

ta ändrats i ett för frågan om bankbildningen betydelsefullt hänseende. En­

ligt utredningsförslaget skulle centralkassorna och jordbrukskassorna äga

förvärva vissa värdehandlingar, bl. a. aktier i jordbrukets bank, intill ett

belopp motsvarande högst hälften av den förvärvande kassans eget kapital.

Aktieförvärven skulle icke medföra inskränkning i inlåningsrätten för ve­

derbörande centralkassa. Utredningen ifrågasatte emellertid att sådan in­

skränkning i stället skulle träffa banken. Frågan om och i vad män så skulle

ske borde lösas i samband med att oktroj meddelades för banken. Jag har

emellertid, av skäl som redovisats under 40 §, funnit mig böra föreslå, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

49

medel som för kassans räkning innestår hos riksbanken, jordbrukskredit­

kassan eller inländskt bankaktiebolag eller på postgiro, i statens eller Sve­

riges allmänna hypoteksbanks obligationer eller i fordringar på grund av

lån, för vilkas fulla gäldande staten är ansvarig eller för vilka säkerheten

utgöres av inteckning inom sex tiondelar av senast fastställda taxeringsvär­

det på jordbruksfastighet, dels därutöver till belopp motsvarande tolv och

en halv gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors fonder

och insatskapital. Enligt en i 32 § andra stycket intagen särskild regel må

dock i intet fall in- och upplåningen med avdrag av ett belopp motsvarande

centralkassans kassa och de medel, som för centralkassans räkning innestår

hos riksbanken, jordbrukskreditkassan eller inländskt bankaktiebolag eller

på postgiro, överstiga trettio gånger centralkassans och därtill anslutna

jordbrukskassors fonder och insatskapital.

För alla tre typerna av kreditinrättningar har genom provisorisk lagstift­

ning modifieringar vidtagits i huvudförfattningarnas inlåningsregler. För

centralkassorna infördes provisoriska tilläggsbestämmelser genom förord­

ning den 26 juni 1948 (nr 376) med särskilda bestämmelser angående in-

och upplåning vid cenlralkassa för jordbrukskredit. Enligt denna förord­

ning skall vid bestämmandet av den omfattning, i vilken centralkassa enligt

huvudregeln må in- och upplåna penningar, dels med kontanta penningar i

centralkassan likställas kontanta penningar i därtill anslutna jordbrukskas­

sor, dels med sådana fordringar, som upptages i huvudregeln, likställas ford­

ringar på grund av lån, för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom

hälften av det senast fastställda taxeringsvärdet på viss i 52 § andra styc­

ket jordbrukskasseförordningen omförmäld fast egendom, vars huvudsak­

liga värde består i tomt eller bostadsbyggnad. 1948 års provisoriska förord­

ning ersattes, då den vid utgången av år 1952 upphörde att gälla, av en ny,

utfärdad den 30 maj 1952 (nr 325), vari upptogs, förutom den tidigare för­

ordningens tilläggsbestämmelser till huvudregeln enligt 32 § första stycket

jordbrukskasseförordningen, en bestämmelse som gav möjlighet till upp­

mjukning av den särskilda regeln i 32 § andra stycket. Enligt denna provi­

soriska bestämmelse äger Konungen på framställning av centralkassa efter

hörande av bank- och fondinspektionen medgiva att, utan hinder av stad­

gandet i 32 § andra stycket jordbrukskasseförordningen, in- och upplå­

ningen, med det avdrag, som stadgas i det angivna författningsrummet, må

överstiga centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors fonder och

insatskapital det antal gånger, över trettio men högst femtio, som Konungen

med hänsyn till omständigheterna finner skäligt bestämma. Denna förord­

ning gäller, efter förlängning den 24 april 1953 (nr 165) och den 29 april

1955 (nr 182) till och med utgången av år 1956. Dispens från den särskilda

regeln har numera beviljats för nio centralkassor. Två centralkassor har fått

tillstånd att använda ett från 30 till 40 höjt relationstal. För de övriga sju

har medgivits höjning till 35.

I fråga om affärsbankernas och sparbankernas inlåningsregler samt be­

träffande motiveringar till dessa torde jag få hänvisa till betänkandet s.

4

Itihanq till riksdagens protokoll 1956. i samt. Nr 122

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

51

överskott vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av inlå­

ningens omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på vill­

kor som sparbanksinspektionen fastställer taga överskottet i beräkning.

Utredningen. I betänkandet framlägger utredningen inledningsvis sina

allmänna synpunkter på frågan om inlåningsbestämmelser och deras funk­

tion. Synpunkterna avser, där ej annat utsäges, inlåningsreglerna i allmän­

het, således inte endast dem som avser centralkassorna. Utredningen under­

stryker, att syftet med inlåningsreglerna skall vara att trygga insättarna mot

de risker som är nödvändigt förbundna med att kreditinstituten använder

deras penningar i sin utlåningsverksamhet. Inlåningsregler av denna typ

och med detta syfte kunde antagas vara grundade på en analys av uppgifter

om förluster som inträffat och på en med ledning därav ställd prognos om

vilka förluster som kan beräknas för framtiden. Så är emellertid, enligt

vad utredningen funnit, icke fallet utan lagstiftaren har enligt utredning­

ens uppfattning framför allt lagt vikt vid hur kreditinstituten har haft det

ställt med inlåning, fonder och placeringar vid lagstiftningstillfället. Utred­

ningen anför härom.

Vissa mera allmänna överväganden av förlustriskerna återfinnes i förar­

betena till reglerna och det är tydligt att dessa på skilda sätt har kommit

att inverka på reglernas utformning. Men dessa överväganden har uppen­

barligen inte varit de i sista hand avgörande.

Lagstiftaren har nämligen, såvitt man kan se, lagt huvudvikten vid att få

fram vilken fondbildning de kreditinstitut, för vilka lagstiftning varit aktu­

ell, till insättarnas säkerhet maximalt kan tänkas åstadkomma i stället för

vid att utröna förlustriskerna. Tydligen har han utgått från den till synes

självklara grundsatsen att insättarnas trygghet måste bli större ju större

fonderna är.

Därför har lagstiftaren vanligen gått så tillväga, att han framför allt har

undersökt hur kreditinstituten vid lagstiftningstillfället hade det ställt med

fonder och inlåning och hur de inlånade medlen var placerade. På grundval

av sådana undersökningar har sedan reglerna brukat utformas.

Enligt vad utredningen i fortsättningen anför, har inlåningsregler, som

syftar till att stimulera kreditinstituten att till insättarnas säkerhet stärka

sina fonder, en sanerande och konsoliderande verkan på kreditväsendet.

Utredningen har därför under sina diskussioner i ämnet aldrig utgått från

annat än att det även i fortsättningen skall finnas sådana regler. Dessa reg­

ler bör som hittills kompletteras med andra föreskrifter avsedda att ytter­

ligare sanera och konsolidera kreditväsendet — föreskrifter rörande kredit-

givningen, om avsättningar till reservfond, om bokföringen, om tillsyn

m. in.

Emellertid kan enligt utredningens mening mot de nu gällande reglerna

riktas ganska vägande invändningar. I betänkandet har utredningen tagit

upp några av de brister som den särskilt uppmärksammat.

Själva uppläggningen av den hittillsvarande lagstiftningen i förevarande

ämne synes enligt utredningens mening i och för sig medföra vissa nack­

delar. Eu naturlig följd av att reglerna i så hög grad anpassats eller de vid

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

varje särskilt lagstiftningstillfälle rådande förhållandena är att de blir svåra

att upprätthålla när förhållandena ändras därhän att fondbildningen för­

svåras. Reglernas historia synes också visa att de haft en påfallande ringa

motståndskraft mot de påfrestningar som den ekonomiska utvecklingen

medfört.

Emellertid har enligt utredningens mening förhållandena på det ekono­

miska området i vårt land ändrats så att det ur olika synpunkter funnits

skäl att efter hand lätta på fondtäckningskraven. Inte minst genom den ut­

veckling som sammanhänger med nuvarande beskattning av vinstmedel,

som avsättes till reservfond, kan insättarnas intresse av trygghet för sina

insatta medel — inom vissa gränser — gagnas lika bra eller bättre om den

kreditinrättning de gynnar i stället för att avsätta beskattade överskotts­

medel till reservfonden gör avskrivningar på sina riskbärande placeringar

eller avsättningar till värderegleringskonton och liknande konton, som skall

tillgripas för att täcka förluster innan reservfonden och annat eget kapital

tas i anspråk. Inom bankvärlden är sådana dispositioner gängse och accep­

terade av myndigheterna. Centralkassor och jordbrukskassor gör i regel

sina avsättningar till delcredereräkningar (för utlåningen) och värderegle­

ringskonton (för obligationer), vilka bådadera till sitt belopp finnes angivna

i kassornas årsredovisningar och månatliga ställningsöversikter.

Samtidigt som fondbildningen hämmats, bl. a. genom att dylika disposi­

tioner blivit vanliga, fortsätter jordbrukskasseutredningen, har inlåningen

ökat mer än normalt på grund av det sjunkande penningvärdet. Dessa två

omständigheter tillsammantagna har gjort, att inlåningsreglerna kommit

att utöva ett ganska hårt tryck på många kreditinrättningar. Reglerna har

medfört, att kreditinrättningarna placerat större del av de inlånade medlen

i privilegierade, såsom riskfria betraktade tillgångar. Däremot torde de ej

ha medfört att inlåningen begränsats. Man har därför skäl anse, säger ut­

redningen sammanfattande, att inlåningsreglerna i själva verket har karak­

tär av utlåningsregler. Utredningen belyser denna karaktär hos reglerna ge­

nom tablåer rörande sparbankerna och centralkassorna, som utvisar att

särskilt centralkassorna i allt större utsträckning kommit att ägna sig åt

primärbelåning samt att det egna kapitalet för båda typerna kreditinrätt­

ningar ökas jämförelsevis långsammare än inlåningen. Av uppgifterna i

tablån må här återges, att centralkassornas inlåning ökat från

122,2

mil­

joner kronor den 31 december 1942 till 631,0 miljoner kronor den 31 de­

cember 1953, att centralkassornas eget kapital under samma tid ökat från

7,5 miljoner kronor till 20,4 miljoner kronor samt att, under den angivna

tiden, andelen primärlån och annan täckningsfri utlåning stigit från

49,0

procent till 61,8 procent av centralkassornas hela utlåning.

Utredningen knyter till det anförda den synpunkten, att det möjligen

kan sägas vara till insättarnas fördel om sparbankerna och centralkassorna

alltmera går över till den ur trygghetssynpunkt förmånligare primärbelå­

ningen och om bankerna genom inlåningsreglerna drives att öka sina port­

följer av guldkantade obligationer och övriga såsom riskfria betraktade vär­

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

53

dehandlingar och andra tillgångar. Men ett sådant påstående kan inte gälla

längre än intill en viss gräns. Utredningen har därför stannat för att inlå-

ningsreglerna för kreditinstituten bör utformas såvitt möjligt med hänsyn

uteslutande till insättarnas intresse av skydd mot förluster. Skyddet bör

därvid differentieras efter hur de insatta medlen placeras. Det bör avpas­

sas efter vad som skäligen kan krävas på grund av tidigare erfarenheter och

en försiktig prognos om den framtida utvecklingen. Detta har utredningen

ansett vara den princip som såväl ur samhällets som kreditväsendets och

insättarnas synpunkt är den lämpligaste.

De nya principer som utredningen vill lägga till grund vid utformningen

av inlåningsregler för kreditinstituten sammanfattas i betänkandet i fyra

punkter.

1. Katalogen över privilegierade placeringar bör vara lika för alla kredit­

institut. Förlustrisken på en viss placering — t. ex. obligationer av visst slag,

primärlån av visst slag — bör nämligen rimligtvis vara densamma oavsett

om det är en bank, en sparbank eller en centralkassa som gör placeringen.

Vill man differentiera, måste man ge andra motiv därför än hänsyn till in­

sättarnas intresse av skydd för sina insatta medel. Och i den mån man t. ex.

ur penningpolitiska eller allmänekonomiska synpunkter vill öva inflytande

på kreditinstitutens placering av sina medel synes man böra välja andra

utvägar än att påverka dem genom inlåningsreglerna.

2. Bland de privilegierade placeringarna bör såsom riskfria placeringar

anses endast kassatillgångar och andra tillgångar som är så säkra att för­

lust på dem kan anses praktiskt taget utesluten. Såsom riskfria blir då i

huvudsak sådana tillgångar att betrakta som för närvarande får avdragas

enligt den särskilda regeln (30-gångerregeln) för sparbanker och central­

kassor. För den del av inlåningen som motsvaras av dylika placeringar bör

ingen extra säkerhet i form av eget kapital erfordras.

3. I övrigt bör såsom privilegierade placeringar upptagas fullgoda obliga­

tioner och liknande värdehandlingar samt primärlån in. m. Utredningen har

menat, att dessa placeringar, ehuru mera betryggande än de ej privilegie­

rade, dock icke är riskfria. Fördenskull bör någon extra säkerhet i form av

eget kapital krävas för den inlåning som motsvaras av dylika placeringar.

Men säkerheten bör kunna sättas väsentligt lägre än för inlåning som mot­

svaras av ej privilegierade placeringar.

Den särskilda regeln för sparbanker och centralkassor, vilken just har

till syfte att garantera någon extra säkerhet för dessa placeringar, bör slo­

pas. Den medför anspråk på särskild säkerhet för här ifrågavarande slag av

placeringar endast om de utgör en större andel av hela utlåningen. Bärande

skäl för en regel med sådan verkan torde ej kunna anföras. Regeln synes

stel och överhuvudtaget icke helt lyckligt utformad.

4. För de placeringar, som därefter återstår, de oprivilegierade place­

ringarna, hör hållas eget kapital som, med lämplig säkerhetsmarginal, sva­

rar mot de förlustrisker som föreligger och kan beräknas framdeles komma

att föreligga för den typ av kreditinrättningar, varom fråga är — banker,

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

sparbanker, centralkassor. Den extra säkerhet i form av eget kapital som

skall bjudas för dessa placeringar skall alltså, i motsats mot den extra säker­

heten för de privilegierade placeringarna, kunna vara olika för de tre typer­

na av kreditinrättningar. Den bör ju nämligen rättas efter arten av den

rörelse och den allmänna strukturen på den utlåning, som drives av kredit­

inrättningar inom var och en av de tre kategorierna.

I fråga om utformningen av nya inluningsregler för centralkassorna på

grundval av de angivna principerna har utredningen lämnat följande kom­

mentar till sitt förslag därom i 27 § av den föreslagna lagen om jordbruks-

kasserörelsen.

I lagtextens första stycke har upptagits såsom huvudregel, att central­

kassa jämte anslutna jordbrukskassor till insättarnas säkerhet skall ha eget

kapital, som tillhopa uppgår till visst lägsta belopp, bestämt med hänsyn

till medelsplaceringen. Vad beträffar den passus i förslaget som säger att

de anslutna jordbrukskassornas egna kapital skall inräknas i centralkas­

sans, uttalar utredningen, att det synts naturligt att låta centralkassa till­

godoräkna sig de anslutna jordbrukskassornas eget kapital. Så sker enligt

nu gällande bestämmelser och så bör ske även efter den omläggning i skilda

hänseenden som lagen om jordbrukskasserörelsen innebär. En given förut­

sättning är emellertid, att man vid bestämningen av centralkassans och

jordbrukskassornas eget kapital beaktar det koncernförhållande som före­

ligger, så att ingen dubbelräkning av eget kapital förekommer.

I 27 § andra stycket göres en uppdelning av placeringarna i tre grupper,

a), b) och c).

Under a) har utredningen räknat upp placeringar, som den anser vara

praktiskt taget riskfria. Dit har förts placeringar i kassamedel och liknande

tillgångar, d. v. s. det slags tillgångar som i nu gällande lagstiftning fin­

nes angivna som avdragsgilla vid tillämpning av 32 § andra stycket jord-

brukskasseförordningen (särskilda regeln). Utöver de i den nu gällande sär­

skilda regeln upptagna tillgångarna har utredningen emellertid under a)

medtagit insättning hos sparbank eller centralkassa och placeringar i stats­

papper med en återstående löptid av högst ett år.

Till gruppen b) har hänförts vissa placeringar, som skall betraktas så­

som ej helt riskfria. De placeringar som uppräknas under b) har i stort

sett sin motsvarighet i uppräkningen av privilegierade placeringar i 32 §

första stycket jordbrukskasseförordningen till den del denna icke innefattar

placeringar, vilka av utredningen betraktas såsom helt riskfria och därför

i utredningsförslaget förts till grupp a). Utredningen har emellertid utökat

och jämkat katalogen jämväl över denna typ av placeringar något. Sålunda

har allmänt stadgats, att inhemska obligationer av fullgod beskaffenhet

skall tagas med. I uppräkningen har vidare intagits vissa inteckningslån,

nämligen sådana vilka ligger inom 60 procent av det senast fastställda

taxeringsvärdet för jordbruksfastighet, bostadsfastighet eller affärsfastig-

het. Inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet skall också inräknas, för­

55

utsatt att byggnaderna på tomträttsfastigheten är avsedda väsentligen för

bostadsändamål och att inteckningen ligger inom 60 procent av taxerings­

värdet för byggnaderna. Enligt den för närvarande för centralkassorna gäl­

lande lagstiftningen upptas av inteckningslån bland privilegierade placering­

ar endast lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet eller, under

vissa förutsättningar, i annan fastighet vars huvudsakliga värde består i

tomt eller bostadbyggnad. Emellertid göres åtskillnad mellan dessa två slag

av placeringar på så sätt att inteckningslån i jordbruksfastighet betraktas

som privilegierade i den mån de ligger inom 60 procent av taxeringsvärdet,

inteckningslån i annan fastighet endast i den man de faller inom 50 procent

av taxeringsvärdet. Enligt utredningens mening saknas anledning bibehålla

denna differentiering, varför sistnämnda procenttal föreslås höjt till 60.

Under c) slutligen upptas alla övriga placeringar, d. v. s. vad utredningen

kallat de oprivilegierade placeringarna. Dit skulle alltså bli att hänföra bl. a.

obligationer, som ej hör hemma under a) eller b), lan mot annan säkerhet

än i b) sägs, placeringar i aktier och andelar, fastigheter och inventarier

ävensom övriga på balansräkningens tillgångssida upptagna poster, i den

mån vad som redovisas enligt gängse uppfattning kan betecknas såsom

medelsplaceringar. För det fall att tvekan skulle uppstå huruvida eller i vad

mån en viss tillgångspost skall räknas som placering har utredningen hän­

visat till tillsynsmyndigheten såsom den instans, vilken avgörandet utan

särskilt stadgande ytterst bör tillkomma. Utredningen har ytterligare ut­

talat, att man vid tillämpningen bör se bort från transaktionerna n^ellan

centralkassa samt anslutna jordbrukskassor inbördes och betrakta central­

kassan jämte anslutna jordbrukskassor såsom en enhet.

I 27 § tredje stycket anges vad som skall erfordras av eget kapital i fråga

om de skilda slagen av placeringar. För de såsom riskfria betraktade pla­

ceringarna under a) skall enligt utredningens förslag ej erfordras säkerhet

i eget kapital. För de ej fullt riskfria placeringarna under b) erfordras en

säkerhet i eget kapital motsvarande ¹ procent av det placerade beloppet.

För placeringarna under c), de oprivilegierade placeringarna, har utred­

ningens flesta ledamöter föreslagit procenttalet 5.

I sina kommentarer till 27 § tredje stycket uttalar utredningen beträffan­

de det där använda uttrycket »det placerade beloppet», att därmed skall för­

stås det belopp, varmed placering upptages på balansräkningens tillgångs­

sida. Detta innebär, att inlåningsreglerna närmast är avpassade för kredit­

institut som på tillgångssidan redovisar ett bruttovärde av utlåningen, obli­

gationsinnehavet o. s. v. medan nedskrivningar — åtminstone till större

delen —- tas upp som motkonton på skuldsidan. Utredningen menar, att ett

sådant bokföringssystem utan svårighet kan tillämpas för centralkassornas

del och antagligen också för sparbankernas och utgår från att tekniska hin­

der i fråga om bokföring och annat som för bankernas del möjligen kan slå

i vägen för ett genomförande av de föreslagna inlåningsreglerna skall kunna

övervinnas. Medverkan härtill borde kunna påräknas från tillsynsmyndig­

heten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

56

I fråga om valet av procenttal för placeringarna under b) och c) har ut­

redningen uttalat, att det måste grunda sig på en ganska fri bedömning och

att det följaktligen icke kan eller bör stödjas av en på matematiska grunder

utförd värdering.

Den bedömning jordbrukskasseutredningen verkställt grundar sig på

gångna tiders erfarenheter av faktiskt inträffade förluster och på en prognos

beträffande vilka förlustrisker som framdeles kan komma att föreligga. Till

grund för förslaget om 1 procent säkerhet i eget kapital för den grupp av

placeringar, som utredningen upptagit under b), ligger sålunda en bedöm­

ning som i betänkandet redovisas på följande sätt.

Centralkassornas förluster på primärbelåning torde vara ytterst obetyd­

liga. Under senare år har över huvud taget inga förluster på sådan utlåning

inträffat. Sparbankernas erfarenheter sägas ge vid handen att under de se­

naste 20 åren praktiskt taget inga förluster på bottenlån förekommit. Vad

beträffar övriga kreditinrättningar med speciell inriktning på kreditgivning

mot botteninteckningar må nämnas, att enligt vad utredningen inhämtat

stadshvpoteksorganisationen — konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och stadshypoteksföreningarna — som varit verksamma sedan‘l910, hittills

icke råkat ut för några som helst förluster på sin fastighetskreditgivning

medan landshvpoteksorganisationen — Sveriges allmänna hypoteksbank och

hypoteksföreningarna —- under sin ¹⁰⁰-åriga verksamhetstid haft förluster

som i allt motsvarar mindre än ^1/2 promille av hela summan beviljade lån.

Vissa risker att förluster på inteckningslån skall kunna inträffa finnes

emellertid. Efter vad man för närvarande kan bedöma lär det dock knappast

kunna bli fråga om annat än enstaka förluster i exceptionella fall.

Den nu alltmera betydelsefulla och omfattande del av primärbelåningen

som innefattar kreditgivning mot statlig lånegaranti medför i och för sig

ej risk för kapitalförluster. Att den medtagits i grupp b) och ej i grupp a)

beror bl. a. på att den i allmänhet är avsedd att löpa på ganska lång tid och

att för långfristiga placeringar lämpligen synes böra fordras någon täck­

ning. Vad beträffar lån till kommun eller annan samfällighet torde förlust­

riskerna vara obetydliga. Men kommunlånen bär förts till grupp b) eftersom

de inte är helt att jämställa med de under a) upptagna tillgångarna. Av vad

här anförts torde framgå att risken för förluster på primärbelåningen i sin

helhet normalt torde kunna uppskattas till en ringa bråkdel av ¹ procent.

Placeringarna i värdepapper, mestadels obligationer, kan då innebära

större förlustrisker, eftersom dessa värdepappers dagsvärde alltid måste

variera med hänsyn till det aktuella ränteläget. Vid räntehöjningar sjunker

dagsvärdet och i allmänhet mera ju längre den återstående löptiden för pap­

peret är. Vid räntesänkningar uppkommer däremot kursstegringar. Man

torde dock kunna räkna med att centralkassornas obligationsportföljer kom­

mer att ha sådan sammansättning, att större kursförluster icke inträffar.

Det bör kanske också framhållas, att i ett stabilt ränteläge kursen på ett

värdepapper av denna typ, om dess kurs till följd av en räntehöjning ned­

gått, stiger mot pari allteftersom papperets återstående löptid blir kortare.

Om man beräknar förlustrisken på placeringarna under b) till 1 procent,

bör detta därför enligt utredningens mening vara tillräckligt. Det må erin­

ras om att, enligt 45 § utredningens lagförslag, obligation i bokföringen ej

må upptagas vare sig över verkliga värdet eller över anskaffningskostna­

den. Med tanke därpå torde försiktigheten bjuda centralkassa att hålla vär-

deregleringskonto för obligationer och möjligen också att göra vissa rutin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

mässiga avskrivningar för att motverka svårigheter vid plötsliga kursför­

luster.

Vad angår den bedömning som föranlett utredningen att förorda procent­

talet 5 i fråga om de till grupp c) hänförda oprivilegierade placeringarna

anföres i betänkandet.

De oprivilegierade placeringarna har för centralkassornas del hittills hel­

ler inte medfört några nämnvärda förluster. Åtskilliga jordbrukskassor tor­

de kunna redovisa en verksamhet, som från kassans tillkomst ej medfört

någon förlust på grund av försumlig återbetalning av utlämnade lån. Ser

man till rörelsen i sin helhet, har det givetvis förekommit och förekommer

alltjämt förluster, men de är av ringa storleksordning. Enligt vad utred­

ningen inhämtat, har dessa förluster under senare tid brukat hålla sig vid

4—5

000

kronor om året för hela rörelsen, vilken numera har en omslut­

ning av över 700 miljoner kronor. Även förlusterna på de oprivilegierade

placeringarna uppgår således normalt till blott en bråkdel av ¹ procent.

Skulle man lägga gångna tiders erfarenhet till grund för en bedömning av

förlustriskerna, skulle man alltså kunna stanna vid en ganska låg procent­

siffra. Ställer man en prognos för framtiden får man bl. a. ta hänsyn till att

kreditgivningen till vissa av jordbrukets industrier kan komma att öka.

Denna utlåning kan i vissa fall vara förenad med särskilda kreditrisker.

Då en utlåning i här avsedda fall måste anses vara en uppgift för jordbruks-

kasserörelsen — givetvis med iakttagande av rimliga krav på säkerhet etc.

— bör hänsyn härtill tas när täckningen skall bestämmas. Samtidigt måste

emellertid beaktas, att de större krediterna till jordbrukets organisationer

huvudsakligen torde komma att lämnas av jordbrukets bank eller av annan

bank.

Den allmänna ekonomiska politik, som föres numera och som i huvudsak

torde komma att bestå under överskådlig tid, synes vara ägnad att före­

bygga förhärjande ekonomiska kriser av det slag som förekom t. ex. i början

av 1920-talet och i början av 1930-talet. Risken för en allmän jordbrukskris

med därav följande betalningssvårigheter för kassornas låntagare kan, med

hänsyn till vad nyss sagts och till jordbruksnäringens utveckling organisa­

toriskt och eljest, betecknas som väsentligt mindre än under tidigare tids­

skeden. Man torde därför inte behöva räkna med att för jordbruksnäringexi

inom överskådlig tid skall uppkomma sådana ekonomiska situationer som i

början av 1930-talet.

Även om man vid bedömningen av den säkerhet i eget kapital som bör

fordras synes kunna utgå från en viss stabilitet i jordbrukets ekonomiska

förhållanden och från jämförelsevis små förlustrisker, så måste man dock,

enligt vad utredningen tidigare framhållit, räkna med en avsevärd säker­

hetsmarginal.

Utredningens flesta ledamöter anser, att om procenten i fråga om oprivi­

legierade placeringar sättes till 5, så har man fått en betryggande marginal.

Procenttalet 5 har ansetts förslå för att täcka även den extra förlustrisk

för portföljen oprivilegierade placeringar som kan uppkomma till följd av

att kassemedel, intill högst hälften av kassas eget kapital enligt 39 § utred­

ningsförslaget skall kunna placeras i »sammanslutning som har till uppgift

att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen», d. v. s. framför allt

jordbrukets bank. Beträffande detta slags placering påpekar utredningen,

att det möjligen skulle kunna sägas, att kapital som jordbrukskassa eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

57

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

centralkassa direkt eller via riksorganisationen placerade i aktier i jordbru­

kets bank skulle komma att utnyttjas såsom inlåningsunderlag två gånger,

nämligen en gång i centralkassan och en gång till i banken. Utredningen har

ansett det synnerligen tveksamt om detta betraktelsesätt är riktigt och har

för sin del närmast varit benägen att betrakta placering av kassemedel i

jordbrukets bank såsom vilken annan placering som helst och bedöma dess

verkan på inlåningsrätten uteslutande ur risksynpunkt. Skulle det befin­

nas, att någon begränsning i inlåningsrätten för centralkassorna eller ban­

ken bör förekomma, så bör denna efter utredningens uppfattning i allt fall

inte gå ut över centralkassan utan över banken. Utredningen har förklarat,

att en närmare diskussion av frågan lämpligen synes böra äga rum i sam­

band med att banken ansöker om oktroj. Då föreligger upplysningar i andra

hänseenden som är av betydelse för frågans bedömning, t. ex. detaljuppgif­

ter om bankens verksamhet.

Det procenttal, utredningen sålunda föreslagit, är avsett att vara ett pro­

visorium i avbidan på att det blir klarlagt, hur inlåningsrätten skall utfor­

mas för affärsbanker och sparbanker. Utredningen har nämligen ansett, att

ett slutgiltigt procenttal ej kan fixeras förrän vid en samtidig prövning för

afärsbanker, sparbanker och centralkassor. En ledamot av utredningen,

bankdirektören Didner, har funnit svårigheten att fastställa ett provisoriskt

procenttal så stor, att han sett sig nödsakad avstå därifrån. Han står således

ej bakom förslaget om talet 5.

Vad beträffar den framtida regleringen av affärsbankernas inlåningsrätt

hänvisas i betänkandet till det förslag till ny lagstiftning om bankrörelse

som Kungl. Maj :t genom beslut den 24 september 1954 remitterade till lag­

rådet. I lagrådsremissen hade föreslagits inlåningsregler för affärsbanker

av samma slag som de nu gängse. Emellertid hade jordbrukskasseutredning-

ens förslag till inlåningsregler, sådant det i preliminärt skick redovisats i en

den 10 februari 1954 dagtecknad promemoria, efter remiss till fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksför­

eningen och Svenska jordbrukskreditkassan behandlats där ganska ingåen­

de. Chefen för finansdepartementet hade i samband därmed uttalat, att de

med inlåningsrätten sammanhängande problemen måste ytterligare över­

vägas, innan ställning kunde tagas till en omläggning efter de av jordbruks-

kasseutredningen föreslagna linjerna. Vid dessa överväganden, som skulle

anförtros en särskild utredning, borde särskilt uppmärksammas de spörs­

mål rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut som skulle aktuali­

seras vid införande av enhetliga inlåningsbestämmelser.

Oavsett att utredningen med hänsyn till innehållet i lagrådsremissen ut­

gått från att affärsbankerna — och förmodligen även sparbankerna — tills

vidare skulle komma att ha inlåningsregler enligt det för närvarande tilläm­

pade systemet, har den föreslagit, att de nya inlåningsreglerna skall införas

för centralkassorna. Såsom motiv därför har anförts, att det kan vara av

värde att den utredning som skall syssla med frågan att ge kreditinstituten

59

gemensamma inlåningsregler får möjlighet att ta del av praktiska erfaren­

heter som tillämpningen av jordbrukskasseutredningens system inom jord-

brukskasserörelsen kan komma att ge.

27 § fjärde stycket innehåller dels en bestämning av begreppet eget kapi­

tal dels förklaring, att Kungl. Maj:t i angiven ordning skall äga medgiva

eentralkassa att vid beräkning av sitt inlåningsunderlag med eget kapital

likställa förlagsbevis intill ett värde, motsvarande högst hälften av det egna

kapitalet.

Med eget kapital skall enligt lagförslaget förstås medel, som svarar mot

inbetalat insatskapital, reservfond och annan fond. I motiveringen till försla­

get förklaras, att »annan fond» torde få anses omfatta bl. a. dispositions-

fonder och besparade vinstmedel men ej delcrederekonton, värdereglerings-

konton och liknande.

Beträffande förslaget om tillgodoräknande av förlagsbevis såsom inlå­

ningsunderlag har utredningsledamöterna Björkman och Johansson i sär­

skilt yttrande intagit den ståndpunkten att sådant tillgodoräknande borde

få ske utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. Till motivering för sin

ståndpunkt har de anfört att om jordbrukskasserörelsen, vid ett genomfö­

rande av utredningsmajoritetens förslag, med hänsyn till risken av att till­

stånd icke lämnas, skulle nödgas räkna med att även i fortsättningen tilläm­

pa systemet med frivilliga insatser för att nå en extraordinär förstärkning

av inlåningsunderlaget, så torde det icke vara möjligt att fasthålla vid det i

34 § utredningsförslaget angivna kravet att minst 50 procent av kreditkas­

sas årsvinst skall avsättas till reservfond.

Verkan av de föreslagna reglerna belyses av utredningen genom ett i be­

tänkandet framlagt tabellmaterial. Därav må återges de uppgifter som läm­

nas om in- och upplåningsrättens utnyttjande i procent den 31/12 1953.

Räknat efter gällande huvudregel i 32 § första stycket jordbrukskasseför-

ordningen hade centralkassornas rätt till in- och upplåning utnyttjats till

99 procent av en kassa, till 96 procent av tre kassor, till 92 procent av tre

kassor, till 91 procent av en kassa, till 90 procent av en kassa, till 87 procent

av en kassa och till 83 procent av en kassa. Efter den gällande särskilda re­

geln i 32 § andra stycket jordbrukskasseförordningen hade rätten utnyttjats

till 101 procent av en kassa, till 95 procent av en kassa, till 94 procent av en

kassa, till 93 procent av en kassa, till 90 procent av en kassa, till ⁸⁸ procent

av en kassa, till ⁸⁶ procent av en kassa och till 76 procent av en kassa. Tre

kassor hade vid denna tidpunkt, med tillämpning av 2 § 1952 års förord­

ning, fått tillstånd att vid beräkning av inlåningsrätten enligt den särskilda

regeln använda högre relationstal än 30.

Räknat efter utredningens regler skulle vid samma tidpunkt in- och upp-

låningsrätten ha utnyttjats till 81 procent av en kassa, till 80 procent av en

kassa, till 79 procent av två kassor, till 74 procent av eu kassa, till 69 pro­

cent av två kassor, till ⁶⁸ procent av en kassa, till ⁶⁶ procent av en kassa,

till 63 procent av eu kassa och till 59 procent av eu kassa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

60

Yttrandena. De av jordbrukskasseutredningen föreslagna inlåningsreglerna

har mottagits med gillande i princip av Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, länsstyrelsen i Öster­

götlands län samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare. me­

dan fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt spar­

bankinspektionen, utan att helt underkänna förslagets huvudprinciper, an­

lagt övervägande kritiska synpunkter. Fullmäktige i riksbanken, som i ti­

digare yttrande över utredningens preliminära förslag lämnat principerna

däri utan erinran, har utgått från att provisorisk tillämpning av de nu före­

slagna reglerna ej kan komma i fråga och på den grund ansett sig ej behöva

yttra sig över förslaget i förevarande sammanhang.

Av de positivt inställda remissinstanserna har endast Svenska jordbruks­

kreditkassan anslutit sig till förslaget att de nya inlåningsreglerna skall

tillämpas provisoriskt utan avbidan på den av chefen för fi­

nansdepartementet i propositionen med förslag till lag om bankrörelse,

m. in. (nr 3/1955 s. 114) förebådade utredningen rörande de med inlå­

ningen sammanhängande problemen och rörande gränsdragningen mellan

olika slag av kreditinstitut, övriga nyss angivna remissinstanser jämte

statskontoret och länsstyrelsen i Örebro län har avstyrkt eller uttalat tvekan

rörande förslaget om provisorisk tillämpning. Flera av dem har förklarat,

att några erfarenheter av värde icke torde kunna vinnas genom en provi­

sorisk tillämpning. I stället förordar de, att regler av samma slag som de

nu gällande alltjämt skall tillämpas i avbidan på resultatet av utredningen.

Sparbanksinspektionen har därvid förutsatt, att centralkassorna skall få

inlåningsregler, motsvarande sparbankernas enligt 27 § i 1955 års spar­

bankslag. Fullmäktige i riksbanken ger uttryck åt en liknande mening

genom att föreslå att gällande bestämmelser i huvudsak skall bestå men

med den jämkningen att 30-gångerregcln skall ändras till en 50-gånger-

regel. Bank- och fondinspektionen har föreslagit regler som är något mer

kapitalkrävande än de nya sparbanksreglerna, medan däremot fullmäktige

i riksgäldskontoret förordat mindre kapitalkrävande regler än sparbanker­

nas. Svenska jordbrukskreditkassan har — för den händelse provisorisk

tillämpning av de regler utredningen föreslagit ej skulle komma i fråga —

hemställt om regler, som är mindre kapitalkrävande än sparbankernas.

Kritiken mot utredningens förslag till inlåningsregler har framför allt

riktats mot den sänkning av kapitalkravet som dessa regler

i sin föreliggande utformning skulle medföra.

Bank- och fondinspektionen har lämnat sifferuppgifter om denna sänk­

ning beträffande fem centralkassor med utgångspunkt från förhållandena

den 31/12 1954. Av uppgifterna framgår, att utredningsförslaget i förhål­

lande till den nuvarande 30-gångerregeln för de undersökta kassorna skulle

medföra en reduktion av kapitalkraven, varierande mellan 23 och ³³ pro­

cent. Medeltalet utgör 29 procent. Inspektionen har — i anslutning till dessa

uppgifter och med återgivande av vad som uttalades i dess yttrande över

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

61

utredningens promemoria den 10 februari 1954 — med stor skärpa under­

strukit, att en från risksynpunkt verkställd bedömning av kapitalbehovet

hos jordbrukskasserörelsen manar till stor försiktighet vid utformandet

av nya inlåningsregler för kasserörelsen. Ämbetsverket varnar för en risk­

bedömning, vid vilken man utan vidare räknar med att nuvarande excep­

tionellt goda konjunkturer för jordbruket skall bli bestående och påvisar

vissa förhållanden som kan vara ägnade att medföra avsevärt större kre­

ditförluster för kasserörelsen än hittills. Därom anför ämbetsverket.

Det är givetvis ytterst vanskligt att göra några förutsägelser eller an­

taganden rörande jordbruksnäringens framtid här i landet. Även om man

förutsätter att det under överskådlig tid framåt föres en jordbrukspolitik

som hindrar uppkomsten av kriser för jordbruksnäringen liknande dem som

förekom på

20

- och 30-talen, är det härmed ingalunda sagt att icke kredit­

förluster, avsevärt större än de nu förekommande, skulle kunna uppstå på

jordbrukskrediter. Till att börja med må erinras om alt till följd av den

omfattande rationaliseringen av jordbruksproduktionen numera ett relativt

sett betydligt större värde än tidigare faller på jordbrukets byggnader och

maskiner än på själva den brukade jorden. Jordbruket har härigenom

kommit att bli väsentligt mera kapitalkrävande och, driftsmässigt sett, mera

rörelsebetonat än tidigare, vilket innebär att det ur företagsekonomisk syn­

punkt avsevärt komplicerats sedan den tid, då jordens växtkraft represen­

terade jordbruksenhetens ojämförligt största tillgång. De stora utgifter

som rationaliseringen fört med sig för de enskilda jordbrukarna har vidare

i många fall framtvingat en hög skuldsättning. Även vid en måttlig åtstram­

ning i fråga om jordbrukets lönsamhet — vilken väl knappast kan undvikas

om en allmän konjunkturnedgång inträffar — torde man därför få räkna

med att en hel del investeringar i maskinköp o. d. blir oräntabla med svår-

frånkomliga förluster för jordbrukarna som påföljd. En annan omständig­

het, som inte heller får förbises, är många jordbrukares beroende av skogs-

konjunkturen, som står utanför jordbruksregleringen. En allmän nedgång i

denna konjunktur skulle sannolikt föranleda minskade inkomster för åt­

skilliga jordbrukare.

Inspektionen har i anslutning till dessa synpunkter vidare erinrat om de

latenta kreditrisker som ackumulerats inom rörelsen och som uppkommit

till följd av att denna icke kunnat anpassa sina personella resurser efter den

snabba expansionen och därför icke alltid kunnat ägna kreditprövningen

tillräcklig uppmärksamhet. Ämbetsverket har påpekat, att kassornas för­

måga att hävda sig i konkurrensen med andra kreditinrättningar skulle av­

gjort förbättras om deras fonder kunde ökas. Vidare har inspektionen rik­

tat uppmärksamheten på det för åtskilliga kreditkassor snart aktuella be­

hovet att förvärva egna kontorsfastigheter, vilket under en övergångstid

kan förutsättas medföra betungande merutgifter för kasserörelsen.

Från alla de sålunda anförda olika synpunkterna hade bank- och fond­

inspektionen i det tidigare yttrandet kommit till en och samma slutsats,

nämligen att man icke hade anledning att göra några eftergifter i fråga om

fondtäckningskraven för ccntralkassorna.

Beträffande sitt ståndpunktstagande till det nu föreliggande förslaget

har bank- och fondinspektionen förklarat, att den har så mycket mindre

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

anledning att frångå vad den tidigare anfört som utredningen i betänkandet

framlagt en hel rad förslag som alla är ägnade att mana till försiktighet

på detta område. Inspektionen syftar på förslagen om avvecklande av de

statliga grundfonderna, upphörande av den personliga ansvarigheten, ut­

vidgande av medlemskretsen, införande i verksamheten av nya uppgifter,

borttagande av en rad spärrar i fråga om kreditstorlek och säkerheter. Till-

saminantagna utgör dessa omständigheter enligt inspektionens mening ett

utomordentligt tungt argument mot lättnader i de nuvarande kraven på

synligt kapital. Inspektionen har på grund därav bestämt avrått statsmak­

terna från att i oförändrat skick antaga utredningens förslag till inlånings-

bestämmelser.

En liknande inställning till utredningsförslaget, föranledd av den sänk­

ning av kapitalkravet som skulle följa vid en tillämpning av de föreslagna

inlåningsreglerna i oförändrat skick, intager sparbanksinspektionen. Detta

ämbetsverk har, efter en argumentering som i väsentliga delar överensstäm­

mer med bank- och fondinspektionens, avgivit det sammanfattande omdö­

met, att det måste hållas för uteslutet att, sedan Kungl. Maj:t i proposi­

tionerna angående banklagen och sparbankslagen tills vidare tagit ställning

till fondkraven på affärsbanker och sparbanker, andra och lindrigare be­

stämmelser än i varje fall de som gäller för sparbankerna skulle införas

för jordbrukets kreditkassor, innan den varslade utredningen om gräns­

dragningen mellan olika kreditinrättningar och därmed sammanhängande

problem företagits. Även fullmäktige i riksgäldskontoret har uttryckligen

reagerat mot att i det rådande läget en så betydande sänkning av fond-

täckningskravet skulle medgivas för centralkassorna. Som skäl för en viss

restriktivitet i fråga om eftergifter därutinnan har fullmäktige anfört,

att främst förslagen om avveckling av de statliga grundfonderna i Svenska

jordbrukskreditkassan och centralkassorna samt om borttagande av kasse­

medlemmarnas personliga ansvarighet är ägnade att försvaga insättarnas

säkerhet. Ytterligare torde i detta sammanhang få nämnas, att Svenska

bankföreningen betonar betydelsen av att nya inlåningsregler träder i kraft

samtidigt för alla slag av kreditinstitut. I annat fall kan vissa slag av kre­

ditinstitut oberättigat komma att ställas i ett förmånligare läge än andra.

Frågan om ändringar i de föreslagna inlånings regler-

n a, för den händelse det skulle befinnas lämpligt att provisoriskt genom­

föra dessa trots vad som anförts däremot, upptages av bank- och fondin­

spektionen samt sparbanksinspektionen.

Bank- och fondinspektionen föreslår för denna eventualitet dels att pla­

ceringar i obligationer med längre återstående löptid än ⁵ år skall hänfö­

ras till de oprivilegierade placeringarna dels att fondtäckningskravet på

alla oprivilegierade placeringar skall höjas till 7 procent. Sparbanksinspek­

tionen föreslår en liknande modifikation men genomförd så att obligatio­

ner med längre återstående löptid än 5 år skall utbrytas till en särskild

tillgångsgrupp, för vilken skall fordras minst 5 procent eget kapital, var­

jämte för de oprivilegierade tillgångarna skall fordras 7 procent eget kapital.

6

»

Vissa invändningar av mera principiell natur som

framställts mot förslaget påkallar uppmärksamhet i händelse av ett pro­

visoriskt genomförande.

Vid remissbehandlingen av utredningens promemoria den 10 februari

1954 gjordes åtskilliga sådana invändningar. Sålunda framställde fullmäk­

tige i riksgäldskontoret vissa erinringar, till vilka fullmäktige hänvisar i

sitt nu avgivna yttrande, bl. a. mot utredningens uttalande, att förlustris­

ken på en placering rimligtvis borde vara densamma, oavsett om en affärs­

bank, en sparbank eller en centralkassa gjort placeringen. Därutinnan och

beträffande innehållet i övrigt av remissyttrandena över promemorian den

¹⁰ februari 1954 torde jag få hänvisa till propositionen med förslag till lag

om bankrörelse, m. m. (nr 3/1955 s. 101).

Sparbanksinspektionen har — i sitt nu avgivna yttrande — lagt i dagen

tvekan rörande utredningens förslag, att fondkravet skall ställas efter till­

gångarnas bruttovärden, oavsett därå gjorda avskrivningar. Inspektionen

anför därom.

Motiveringen för att fondkravet skall beräknas på tillgångarnas brutto­

värden torde såvitt inspektionen kan förstå vara, att kreditkassa icke skall

lockas till ensidiga nedskrivningar å sådana tillgångar, som kräver den

högsta fondtäckningen. För beräkningssättets genomförande erfordras emel­

lertid, att tillgångarna i balansräkningen skall upptagas med sina brutto­

värden medan nedskrivningsbeloppen redovisas på värdeminskningskonto

eller annat dylikt konto på skuldsidan. Fn sådan redovisning skulle tydligen

bli obligatorisk. Sparbanksinspektionen vill emellertid häremot framhålla,

att det kan råda delade meningar om ett dylikt redovisningssätt kan anses

önskvärt. Den bankinrättning, som har stora risker i sin portfölj och därför

gjort stora nedskrivningar, kan genom desamma lätt skapa ett intryck utåt,

särskilt hos mindre initierade läsare av förvaltningsberättelsen, att institutet

har mycket större dolda reserver än konkurrerande företag utan motsva­

rande behov av nedskrivningar. Enligt inspektionens mening är nettoredo­

visning i allmänhet att föredraga, ehuru det icke synes föreligga tillräcklig

anledning att förbjuda det andra bokföringssättet. Bankinrättningarna sy­

nes böra ha frihet att välja den redovisning som bäst passar dem och att

även kombinera båda sätten. Sparbanksinspektionen vill emellertid påpeka,

att i 93 § ⁸ mom. lagen om försäkringsrörelse den 17 juni 1948 intagits för­

bud mot att i stället för avskrivning på värdet av tillgångar uppföra mot­

svarande belopp bland skulderna. Förbudet har motiverats med att ett vär­

deminskningskonto är ägnat att i väsentlig grad försvåra tillsynsmyndighe­

tens kontroll av de olika tillgångsposternas värdering. Det synes väl knap­

past böra förekomma att utan mycket vägande skäl låta jordbrukskasselag-

stiftningen i denna fråga intaga rakt motsatt ståndpunkt. Det kan för öv­

rigt ur principiell synpunkt knappast anses riktigt att en kreditkassa icke

skulle ha någon som helst fördel av verkställda nedskrivningar i fondtäck-

ningshänseende. Nedskrivna belopp bör väl icke få anses som dolda reser­

ver, som kan jämställas med beskattade reservfonder, men de bör å andra

sidan icke heller anses vara täckningskrävande. Vad beträffar fondkravets

inverkan på nedskrivningarnas inriktning, torde detta vara en olägenhet,

som kan anses förknippad med regelkonstruktionen som sådan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

64

Vad angår utformningen av inlåningsregler efter hit­

tills gällande system därest sådana regler skulle bli tillämpliga

för eentralkassorna även vid genomförande i övrigt av ny jordbrukskasse-

lagstiftning, har sparbanksinspektionen förklarat, att det förefaller ligga

närmast till hands, att i jordbrukskasselagstiftningen tills vidare bibehålla

den nuvarande regelkonstruktionen med en primär 12 1/2 gångerregel och

eu subsidiär gångerregel, som skulle bestämmas av multipeln 50 i stället

för nu 30 — d. v. s. inspektionen rekommenderar liksom fullmäktige i riks­

banken samma regler som enligt 27 § 1955 års sparbankslag. Fullmäktige

i riksgälds kontoret förordar, i anslutning till de uppmjukningar i inlånings-

reglerna, som tidigare genomförts för affärsbankerna och sparbankerna, en

provisorisk lösning av innebörd dels att 30-gångerregeln ändras till en 50-

gångerregel eller samma regel som kommer att gälla för sparbankerna, dels

att 12 1/2-gångerregeln ändras till en 15-gångerregel. En tillämpning av

dessa regler skulle enligt fullmäktiges bedömande lämna tillräcklig margi­

nal för den inlåningsökning, som kan tänkas bli aktuell till dess frågan om

en enhetlig reglering av inlåningsrätten för samtliga kreditinstitut blivit löst.

Fullmäktige förutsätter, att kassorna skall låta sig angeläget vara att på olika

vägar jämsides med en konsolidering av kassornas ställning genom avsätt­

ningar till värdereglerings- och delcrederekonton, åvägabringa en ökning av

kassornas egen kapitalbildning. Svenska jordbrukskreditkassan, som önskar

provisorisk tillämpning av utredningens inlåningsregler, hemställer, för den

händelse denna önskan skulle mötas av betänkligheter, om en uppmjukning

av inlåningsreglerna. Kassans önskemål överensstämmer med vad fullmäk­

tige i riksgäldskontoret föreslagit. Som motivering för tillämpning av multi­

peltalet 15 i stället för talet 12 1/2 åberopar kassan, att jordbrukskasseut-

redningens undersökningar visat att 12 1/2-gångerregeln är onödigt hård.

Bank- och fondinspektionen, som hyser den uppfattningen att centralkas­

sornas verksamhet — trots tendenser till utjämning av tidigare olikheter

mellan sparbankernas och centralkassornas verksamhet — är och kommer

att förbli något mera riskbetonad än sparbankernas, anser det icke tillråd­

ligt att utan vidare göra den blivande sparbankslagens inlåningsbestämmel-

ser tillämplig på centralkassorna. Emellertid kan de enligt ämbetsverkets

mening accepteras med en relativt enkel jämkning. Denna borde innebära,

att täckningsfriheten för obligationer enligt den s. k. 12 1/2-gångerregeln

skulle gälla endast obligationer med en återstående löptid av högst 5 år.

Övriga obligationer borde betraktas som vanliga, riskbärande placeringar.

Förslaget om rätt för centralkassorna att, med Kungl. Maj :ts tillstånd få

tillgodoräkna förlagsbevis såsom inlånings underlag — vil­

ket kan genomföras oberoende av vilken typ av inlåningsregler som kommer

att fastställas — har ej mött gensagor. Svenska jordbrukskreditkassan har

emellertid påyrkat jämkning i förslaget såtillvida att den, med instämmande

i utredningsledamöterna Björkmans och Johanssons särskilda yttrande,

hemställt, att särskilt medgivande av Kungl. Maj:t ej skall erfordras för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Kungi. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

65

förlagsupplåning skall få tillgodoräknas såsom inlåningsunderlag. Å andra

sidan har fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret, med

hänvisning till att Kungl. Maj:ts medgivande skall fordras i fråga om affärs­

banker och sparbanker, uttryckligen förordat utredningsmajoritetens för­

slag i denna fråga.

I utredningsförslaget förutsättes centralkassa jämte anslut­

na jordbrukskassor utgöra en enhet i så måtto att vid be­

räkningen av inlåningsrätten hänsyn tages till summan av centralkassornas

och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital, inneliggande kontanta me­

del o. s. v. Bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen har an­

märkt, att kasselagstiftningen, sedan det personliga ansvaret slopats, icke

upptager någon bestämmelse om skyldighet för de anslutna jordbrukskas­

sorna att med sina tillgångar svara för centralkassans förbindelser. Vid så­

dant förhållande saknas enligt de två myndigheterna grund för den enhets-

beräkning, som utredningen tillämpar.

Frågan om inverkan på inlåningsrätten av centralkassas inne­

hav av aktier i jordbrukets bank behandlas utförligt av full­

mäktige i riksbanken, bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektio­

nen. De båda inspektionsmyndigheterna hävdar med väsentligen samma ar­

gumentering i motsats mot utredningen, att centralkassas inlåningsgrundan-

de kapital bör reduceras i förhållande till dess innehav av aktier i jordbru­

kets bank. I bank- och fondinspektionens yttrande anföres beträffande detta

spörsmål bl. a. följande.

Enligt vad som framgår av betänkandet avses jordbrukets bank komma att

driva fullständig bankrörelse och en viktig uppgift för banken beräknas bli

att biträda centralkassorna med att tillgodose de större jordbruksorganisa­

tionerna med den bankmässiga service som dessa önskar åtnjuta från jord-

brukskasserörelsen; banken skall i sådant hänseende övertaga Svenska jord­

brukskreditkassans bankmässiga uppgifter. Den blivande banken skall så­

lunda icke blott vara ett clearingorgan för centralkassorna, arbetande enbart

dessa kassor sinsemellan och med deras egna överskottsmedel, utan den

förutsättes uppenbarligen även få mottaga inlåning från allmänheten samt

placera denna i bankmässiga krediter, företrädesvis till större jordbruksor­

ganisationer. Bankens eget kapital är avsett att täcka riskerna för just ifrå­

gavarande krediter (och liknande engagemang), däremot ej t. ex. utlåning

till centralkassa som ju kommer att bli täckningsfri tillgång (jfr 62 § b)

nya banklagen). Bankens egna fonder avses emellertid — »i varje fall till

betydande del» — komma att bestå av kapital som skall tillskjutas av kre­

ditkassorna och som hos dem är inlåningsgrundande. Ur risktäckningssyn-

punkt kunde man därför lika gärna tänka sig att centralkassorna finge till­

stånd att utan varje krav på riskkapital lämna ut de krediter åt större jord­

bruksorganisationer som nu skall kunna beviljas av banken. Med företags­

ekonomiska termer kan man uttrycka saken så att utredningen vid sin dis­

kussion av förhållandet mellan kreditkassorna och banken bortsett från de

regler som gäller i fråga om koncernförhållandena.

De härmed likartade förhållanden, som föreligger inom sparbanksvärlden,

uppmärksammades av 1948 års sparbankssakkunniga (SOU 1954: 10 s. 190

—197¹. Med erkännande av det principiellt betänkliga i afl låta samma ka-

5

Hihang till riksdagens protokoll 19ö(S. I samt. Nr 1:22

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

pital fungera som risktäckningsmedel i såväl sparbankerna som Sparbanker­

nas Bank fann emellertid de sakkunniga att problemet för dessa kreditin­

rättningars del hade eu ganska ringa praktisk storleksordning (aktiekapita­

let i Sparbankernas Bank motsvarar mindre än 3 procent av sparbankernas

sammanlagda fonder), och att de därför kunde avstå från att föreslå de

korrektiv med avseende på inlåningsrättens omfattning som eljest kunnat

te sig påkallade.

Fullmäktige i riksbanken anför, att man icke synes kunna undgå slutsat­

sen, att centralkassas aktieförvärv i banken tunnar ut centralkassans eget

kapital. Fullmäktige som menar att centralkassa bör äga förvärva aktier

först efter Kungl. Maj :ts prövning anför.

Enligt fullmäktiges mening kan kreditkassas aktieförvärv i banken prin­

cipiellt icke likställas med övriga placeringar. Aktien är inget fordringsbevis

och beloppet, för vilket den förvärvats, är riskbärande hos banken och kom­

mer att hos den grunda en inlåningsrätt flera gånger beloppet. Man synes

icke kunna undgå slutsatsen, att centralkassas aktieförvärv i banken tunnar

ut centralkassans eget kapital, som skall täcka de med verksamheten för­

enade riskerna och att det ur riskfördelningssynpunkt icke är tillfredsstäl­

lande, att kreditkassa skulle få placera ända upp till hälften av sitt inlå-

ningsgrundande kapital i bankaktier.

Det här berörda spörsmålet om inlåningsrättens beräkning vid koncern-

förhållande och vilket led i förhållandet begränsningen av inlåningsrätten

bör gå ut över, torde böra beaktas vid behandlingen av lagförslaget. Gives

icke närmare bestämmelser i lagen härom, torde det vara oeftergivligt, att

Konungens medgivande till aktieförvärvet stipuleras för att frågan om aktie­

förvärvets inverkan på inlåningsrätten skall bli föremål för prövning.

Departementschefen. Av den framställning jag lämnat torde framgå, att

centralkassorna liksom affärsbanker och sparbanker enligt lag är skyldiga

att iakttaga att deras eget kapital står i viss relation till inlåningen. Kre­

ditinstituten använder de insatta medlen i sin rörelse för placering i lån

och annat. Därmed följer med nödvändighet vissa förlustrisker. Mot dessa

skall kreditinstitutens eget kapital bereda insättarna skälig trygghet. För­

lustriskerna växlar alltefter graden av säkerhet hos de tillgångar i vilka

de inlånade medlen placeras. Detta beaktas i inlåningsreglerna på så sätt att

kreditinstituten vid beräkningen av sin maximala inlåning i viss utsträck­

ning äger räkna sig tillgodo sådana placeringar, på vilka förlustrisken kan

anses vara obefintlig eller så gott som obefintlig.

Den princip på vilken inlåningsreglerna vilar är alltså densamma i fråga

om såväl affärsbanker som sparbanker och centralkassor, men kravet på

eget kapital är större för affärsbankerna och inlåningsreglerna för dem

skiljer sig även i andra hänseenden från de inbördes likartade reglerna för

centralkassor och sparbanker.

Utredningen har föreslagit regler som grundas på delvis andra principer

än de nuvarande. Det kapital som skulle hållas för att skydda insättarna

mot förefintliga förlustrisker borde nämligen enligt utredningsförslaget

beräknas direkt efter medelsplaceringarna. Dessa borde alltefter graden

av säkerhet indelas i tre olika grupper. För den säkraste gruppen skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

67

ej krävas kapitaltäckning, för den därnäst säkraste 1 procent och för den

återstående gruppen 5 procent kapitaltäckning. Utredningen har ansett,

att inlåningsregler av detta slag bör gälla även för affärsbanker och spar­

banker. Reglerna skulle vara helt överensstämmande såvitt gällde de två

privilegierade grupperna av placeringar. För den tredje gruppen skulle ka­

pitalkravet kunna variera alltefter den större eller mindre förlustrisk som

kunde anses förenad med den rörelse som de olika slagen av kreditinstitut

drev.

Vad utredningen i betänkandet föreslagit har redan tidigare preliminärt

redovisats i en promemoria den 10 februari 1954. Denna promemoria, som

varit utställd till remiss av dåvarande chefen för finansdepartementet i

samband med förarbetet till den nya banklagstiftningen, har behandlats i

propositionen med förslag till lag om bankrörelse (3/1955). I denna pro­

position har departementschefen beträffande de i promemorian angivna in-

låningsreglerna yttrat, att de med inlåningsrätten sammanhängande pro­

blemen måste ytterligare övervägas innan ställning kunde tagas till frågan

om en omläggning av inlåningsreglerna efter de av jordbrukskasseutred-

ningen föreslagna linjerna. Därvid borde särskilt uppmärksammas de spörs­

mål rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut, som skulle ak­

tualiseras vid införandet av enhetliga inlåningsbestämmelser. När de an­

tydda övervägandena i sinom tid verkställts, skulle definitivt kunna avgö­

ras huruvida de traditionella inlåningsreglerna borde ersättas med annor­

lunda konstruerade bestämmelser. Tills vidare borde emellertid för banker­

nas del det nuvarande regelsystemet beträffande inlåningsrätten bibehål­

las. Denna departementschefens ståndpunkt föranledde honom att vid ut­

formningen av inlåningsreglerna i förslaget till den nya banklagstiftningen

inta en försiktig hållning till framkomna förslag om förändringar och till-

lägg i rådande regelsystem. Emellertid ansåg han att sådana jämkningar i

systemet, vilka kunde förutsättas icke försvåra en eventuell framtida en­

hetligare reglering, kunde genomföras i den mån de i övrigt befanns väl­

motiverade (prop. 3/1955 s. 114—115).

I propositionen med förslag till lag om sparbanker har dåvarande chefen

för finansdepartementet med hänvisning till det nyss återgivna yttrandet i

banklagspropositionen förklarat, att samma synpunkter som där anförts

måste bli tillämpliga på konstruktionen av bestämmelserna om sparbanker­

nas rätt till inlåning. I enlighet med föreliggande förslag hade departe­

mentschefen därför godtagit de grunder för regleringen av inlåningsrätten,

som bär upp gällande stadganden. Detta ställningstagande hade föranlett,

att mera betydande förändringar eller kompletteringar av de olika detaljer­

na i regelsystemet icke ifrågasattes. — Jag har tidigare återgivit lydelsen

av inlåningsreglerna för sparbanker, sådana de är avfattade i 27 § 1955

års lag om sparbanker. Beträffande motiveringen för dessa regler torde jag

få hänvisa till propositionen med förslag till lag om sparbanker s. 143—146.

68

Kungl. Maj:Is proposition nr 122 år 1956

Vad som uttalats vid förarbetena till de nya lagarna om bankrörelse och

om sparbanker bör enligt min mening föranleda att med frågan om infö­

rande av inlåningsregler av det slag, utredningen föreslagit, bör anstå ock­

så för centralkassornas del. Spörsmålet huruvida sådana regler skall ge­

nomföras torde böra undersökas vid den bebådade utredningen, och under­

sökningen bör avse reglernas tillämpning såväl på affärsbanker som på

sparbanker och centralkassor. Jag kan fördenskull icke medverka till att

de av utredningen förordade inlåningsreglerna provisoriskt upptages i det

nu förevarande lagförslaget. Inlåningsreglerna däri bör i stället vara grun­

dade på hittills gällande principer.

Vad beträffar frågan om konstruktionen av sådana inlåningsregler har

jag funnit det önskvärt att så nära som möjligt anpassa dem efter spar­

bankernas inlåningsregler enligt 1955 års lag om sparbanker. Flera skäl

talar för en sådan ordning. Jag vill erinra om att ett nära samband sedan

länge rått mellan centralkassornas och sparbankernas inlåningsregler. Det­

ta samband är tydligen betingat av uppfattningen att centralkassor och

sparbanker arbetar under förutsättningar som i förevarande hänseende är

så pass likartade, att det tett sig rättvist och skäligt att jämställa dem så

långt som möjligt. Denna uppfattning lärer alltjämt ha visst fog för sig.

Därtill kommer som ett ytterligare skäl för samordning önskvärdheten att

icke försvåra en eventuell framtida reglering efter gemensamma grunder

av inlåningsrätten för affärsbanker, sparbanker och centralkassor.

Om centralkassornas inlåningsregler avfattas efter mönster av spar­

bankernas, innebär detta att den provisoriska lagstiftning, som hittills fun­

nits vid sidan av jordbrukskasseförordningen, skall inarbetas i själva jord-

brukskasselagstiftningen. Relationstalet enligt huvudregeln skall bibehål­

las vid 12 1/2 medan relationstalet enligt den särskilda regeln, vilket nu

är 30 och genom dispens kan höjas till 50, skall bli 50 utan dispens. Åtskil­

liga jämkningar får vidtagas i den nu gällande katalogen över s. k. täck-

ningsfria placeringar. Förlagsinlåning skall med Kungl. Maj:ts tillstånd

kunna i viss omfattning räknas såsom inlåningsgrundande eget kapital.

Förslag att anknyta centralkassornas inlåningsregler till sparbankernas

har framkommit vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har där­

vid fört på tal avvikelser i vissa hänseenden. Sålunda har ifrågasatts att för

centralkassorna skulle tillämpas relationstalen 15 och 50 i stället för talen

12 1/2 och 50, vilka skall gälla för sparbankerna. Jag kan icke finna att

förutsättningar finnes för en sådan åtskillnad och kan ej förorda högre

relationstal än sparbankernas. En remissinstans har menat, att vid tillämp­

ning av 12 1/2-gångerregeln endast obligationer med en återstående löptid av

högst 5 år skall få räknas såsom täckningsfria tillgångar medan obligatio­

ner med längre löptid skall vara täckningskrävande. Jag kan icke ansluta

mig till denna mening. Jag vill därutinnan hänvisa till att långa obligatio­

ner skall vara täckningsfria enligt sparbankernas nya inlåningsregler och

till att dessa obligationer skall bibehålla hittillsvarande grad av täcknings-

frihet enligt de nya inlåningsreglerna för affärsbanker trots förslag att de

skulle räknas såsom täckningskrävande (prop. 3/1955 s. 116—117).

69

Vad beträffar relationstalen bär jag nyss uttalat, att de ej bör sättas

högre än för sparbankerna. Jag vill tillägga, alt jag ej heller kan förorda

att talen sättes lägre. Beträffande talet 12 1/2 vilket är detsamma som en­

ligt gällande lagstiftning, kan nedsättning uppenbarligen ej komma i fråga

och beträffande talet 50 torde skälen att släppa kravet på dispens för rela­

tionstal mellan 30 och 50 vara av samma slag och av samma styrka vad

angår centralkassorna som i fråga om sparbankerna. Relationstalet bör lik­

som hittills räknas på centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas

eget kapital. Teknisk förutsättning för denna enhetsberäkning föreligger

genom att i departementsförslaget införts bestämmelser om att jordbruks­

kassa skall ansvara för centralkassans förbindelser.

Katalogen över täckningsfria tillgångar enligt de nya inlåningsreglerna

för sparbanker torde kunna godtagas för centralkassornas del efter vissa

mindre jämkningar. Sålunda torde i stället för den i sparbanksreglerna

använda termen »inneliggande kassa» böra brukas termen »inneliggande

kontanta medel» för att undvika att ordet »kassa» blir använt i flera bety­

delser i jordbrukskasselagstiftningen. Någon saklig skillnad är ej avsedd

utan innebörden av de två termerna skall vara densamma. Den hittillsva­

rande enhetsberäkningen av centralkassas och de anslutna jordbrukskas­

sornas »kontanta medel» bör bestå. I »kontanta medel» inräknas för närva­

rande inlösta checkar, postremissväxlar och liknande värdehandlingar. I

den nya sparbankslagen upptages »sparbanken tillhöriga, å inländsk pen­

ninginrättning dragna checkar» särskilt för sig bland de täckningsfria till­

gångarna. Så bör göras också i jordbrukskasselagstiftningen, men där bör,

efter förebild av den nya banklagen 62 §, under samma punkt upptagas

också av inländsk bank eller av annan centralkassa utställda egna växlar.

Med hänsyn till att sparbank enligt 1955 års sparbankslagstiftning skall

äga hålla checkräkning samt utställa egna växlar bör lagtexten avfattas så

att även på sparbank dragna checkar och av sparbank utställda egna växlar

kommer att ingå under det här avsedda stadgandet. Vidare bör angivas att

centralkassa skall äga räkna även de anslutna jordbrukskassornas checkar

och växlar av denna beskaffenhet såsom täckningsfri tillgång. I fråga om

katalogen torde jag i övrigt få hänvisa till den nya sparbankslagens förarbe­

ten (prop. 151/1955 s. 144—146).

Beträffande möjligheten för centralkassa att räkna förlagsinlåning så­

som inlåningsgrundande eget kapital vill jag förorda att så får ske i den

mån förlagsinlåningen ligger inom ett belopp, motsvarande hälften av det

belopp vartill centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget ka­

pital uppgår. Utredningen har föreslagit, att förlagsinlåning skall kunna

godtagas såsom inlåningsunderlag i denna utsträckning och ingen har

framställt erinran däremot vid remissbehandlingen. Förutsättning för att

förlagsinlåning inom den angivna gränsen vid beräkning av inlåningsrätten

skall frånräknas inlåningen och tilläggas eget kapital bör vara, att Kungl.

Maj:t lämnat tillstånd därtill. Denna förutsättning skall enligt 1955 års lag­

Kiingl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

70

stiftning gälla i fråga om såväl bankerna som sparbankerna och jag kan ej

förorda annan bestämmelse för centralkassornas del.

Jag har funnit anledning att i de inlåningsregler som skall gälla för cen­

tralkassorna upptaga en bestämning av begreppet inlåning. En sådan be­

stämning finnes i den nya banklagen men däremot ej i den nya sparbanks­

lagen, förmodligen därför att den med hänsyn till innehållet i andra regler

i sparbankslagen ansetts överflödig. Till centralkassas inlåning bör hänfö­

ras dels centralkassans samtliga skuldförbindelser utom vad som må vara

outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels beloppet av de

garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den mån dessa förplik­

telser icke täckes av hos kassan insatta, till kassan pantförskrivna medel.

I denna del överensstämmer bestämningen med vad som gäller för affärs­

bankerna. Därutöver bör emellertid ansluten jordbrukskassas förbindelser

till annan än centralkassan hänföras till cenlralkassans inlåning med hän­

syn till den enhetsberäkning, som tillämpas vid bestämmandet av central­

kassas inlåningsrätt. Jordbrukskassas förbindelser torde i allmänhet vara

skuldförbindelser. Skulle jordbrukskassa ha utfärdat garantiförbindelser

(till annan än centralkassan), något som enligt 30 § departementsförslaget

förutsätter Kungl. Maj :ts eller tillsynsmyndighetens tillstånd, bör även

dessa räknas med i centralkassas inlåning i motsvarande utsträckning som

centralkassans egna förbindelser.

Utredningsförslaget upptar en bestämning också av begreppet eget kapi­

tal. Någon motsvarighet därtill torde ej behöva tas in i departementsförsla­

get. Till eget kapital torde utan lagstadgande liksom hittills komma att hän­

föras insatskapital, i den mån det är inbetalat, reservfond, dispositionsfond

och liknande fond ävensom besparade vinstmedel men däremot icke värde-

regleringskonton, delcrederekonton och liknande.

Det speciella spörsmålet om verkan på inlåningsrätten för centralkassa

samt för jordbrukets bank av centralkassas innehav av aktier i jordbrukets

bank torde ha kommit i ett annat läge i och med att centralkassas rätt att

inneha dylika aktier och liknande värdehandlingar enligt departementsför-

slaget 40 § skall begränsas till ett belopp, motsvarande en tiondel — i stället

för hälften enligt utredningsförslaget 39 § — av centralkassas och anslutna

jordbrukskassors eget kapital. Denna begränsning överensstämmer med

motsvarande begränsning i sparbankernas rätt att förvärva aktier i spar­

bankernas bank och vissa andra värdehandlingar. Sparbankerna äger göra

dessa förvärv utan inskränkning vare sig i den förvärvande sparbankens

eller i sparbankernas banks inlåningsrätt. Jag anser, att enhetligheten bör

fullföljas på så sätt, att även centralkassans förvärv av ifrågavarande ak­

tier m. in. inom den angivna gränsen skall få ske utan konsekvenser för den

inlåningsrätt som skall tillkomma centralkassan och jordbrukets bank. Jag

är medveten om att centralkassornas inlåningsgrundande kapital kommer

att tunnas ut i samma mån som rätten till aktieförvärv tas i anspråk. En­

ligt min mening är emellertid inlåningsreglerna så avvägda att de bereder

insättarna tillfredsställande säkerhet även om rätten begagnas fullt ut och

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

centralkassas inlåningsgrundande kapital därmed i själva verket minskas

med en tiondel.

Inlåningsregler av det innehåll som framgår av vad jag bär anfört har

upptagits i 34 § departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

71

Kassareservskyldigheten

Gällande lagstiftning m. m. Reglerna om centralkassas skyldighet att sörja

för sin likviditet genom att hålla kassareserv anknöt ursprungligen till mot­

svarande regler för sparbankerna. Utmärkande för dessa regler, sådana de

upptagits i 1923 års lag om sparbanker, är att kassareserven skall stå i viss

relation till insättarnas behållning. Numera regleras centralkassas skyldighet

att hålla kassareserv genom bestämmelser i 31 § jordbrukskasseförordning-

en. Där stadgas, att centralkassa i tillgångar, vilka med lätthet kan förvand­

las i penningar, skall redovisa kassareserv, som tillsammans med den inne­

liggande kassan motsvarar minst 25 procent av de förbindelser, som det ålig­

ger kassan att fullgöra vid anfordran. I paragrafen angives icke närmare

vilka tillgångar som kan godkännas såsom kassareserv. Därutinnan hänvi­

sas i stället till bank- och fondinspektionen. Denna myndighet skall, där så

erfordras, meddela närmare föreskrifter i ämnet. Enligt stadgande i förord­

ningen får emellertid tillgång som pantsatts ej tagas i beräkning såsom

kassareserv annat än om tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit som

centralkassa ej till fullo begagnat. I så fall får den nämligen räknas såsom

kassareserv intill det belopp som kassan enligt avtalet är berättigad att yt­

terligare utfå. I paragrafen stadgas vidare, att om kassareserv nedgår så att

den understiger föreskrivet belopp, så skall den snarast möjligt åter upp­

bringas till detta.

De sålunda återgivna kassareservbestämmelserna för centralkassorna

tillkom genom lagstiftning 1936. De överfördes oförändrade till 1942 års

jordbrukskasseförordning och har där också bibehållits utan ändringar.

Mönster för dem var affärsbankernas kassareservbestämmelser. De överens­

stämmer till sitt innehåll i allt väsentligt med de regler i ämnet, vilka enligt

49 § andra stycket 1911 års lag om bankrörelse tillämpas för affärsbanker­

na. I fråga om affärsbankernas kassareservskyldighet gäller emellertid allt­

sedan 1937 utöver stadgandena i banklagen, en särskild lagstiftning av be-

redskapsnatur, vilken ej har motsvarighet för centralkassorna. Efter för­

längningar på ett år i sänder tillämpas för närvarande, med vissa ändringar

i den ursprungliga texten, intill den 1 juli 1956 en sådan beredskapslagstift-

ning, utfärdad den 3 juni 1949 (nr 314). Denna ger Kungl. Maj:t möjlighet

att — på förslag av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av bank- och

fondinspektionen —■ i penningpolitiskt syfte skärpa kassareservskyldighe­

ten utöver den ordinarie.

I betänkandet redogöres för de ändringar i affärsbankernas kassareserv­

skyldighet, som 1949 års banklagssakkunniga föreslog i sitt betänkande

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

(SOU 1952: 2). Banklagssakkunnigas förslag innebar en utvidgning av den

ordinarie skyldigheten att hålla kassareserv, främst på så sätt att denna

skyldighet ej skulle begränsas till affärsbanks avistaförbindelser. De av

banklagssakkunniga förordade bestämmelserna stadgade nämligen, att kassa­

reserv skulle redovisas dels med 3 procent av bankens samtliga förbindelser

utom garantiförbindelser samt obligationer eller därmed jämförliga förbin­

delser, dels därutöver med 20 procent av avistaförbindelserna. Till avista-

förbindelserna räknades inte blott såsom tidigare sådana förbindelser vilka

det åligger banken att fullgöra vid anfordran utan även sådana som skall

fullgöras efter uppsägning inom kortare tid än en månad, med undantag

dock för garantiförbindelser och medel innestående på sparkasseräkning.

Såsom motivering till de ändrade bestämmelserna anfördes bl. a. att rörlig­

heten hos insättningarna på depositions- och kapitalräkning hade stegrats

och att inlåningen i stora poster, särskilt från industriföretag, likaledes ökat.

Dessa och andra omständigheter hade medfört att det kommit att framstå

såsom en brist i banklagens likviditetsregel, att kravet på kassareserv ställ­

des i relation endast till avistaförbindelserna.

I den nya lag om bankrörelse, som utfärdats den 31 mars 1955, har kassa-

reservbestämmelserna skärpts utöver vad banklagssakkunniga föreslog och

utformats något annorlunda. Enligt 63 § nya lagen om bankrörelse skall

nämligen banks kassareserv jämte den inneliggande kassan minst uppgå

till belopp lika med summan av dels 25 procent av de kortfristiga förbin­

delserna, dels 4 procent av övriga förbindelser. Utformningen av bestäm­

melsen är densamma som den vilken upptogs i det förslag till ny lag om

bankrörelse in. m. som den 24 september 1954 remitterades till lagrådet.

Jordbrukskasseutredningen hade kännedom om detta förslag och har i be­

tänkandet redovisat kassareservbestämmelserna för banker med lagrådsre-

missen såsom källa.

Vad beträffar den särskilda beredskapslagstiftningen vid sidan av lagen

om bankrörelse uttalade chefen för finansdepartementet i nämnda lagråds­

remiss och i den proposition (nr 3 till 1955 års riksdag), som föranledde den

nya banklagstiftningen, att frågan om denna lagstiftnings framtida utform­

ning borde hänskjutas till särskild utredning. Han anförde i denna del.

Det torde vara mest praktiskt att liksom hittills särskilja den penning-

politiskt motiverade kassareservregleringen från de bestämmelser, som med

sikte på mera ordinära förhållanden uppställer de av strikta likviditetshän-

syn betingade kassareservkraven. Banklagen skulle alltså även i fortsätt­

ningen inrymma endast kassareservregler av det senare slaget. Med detta

ställningstagande skulle förevarande lagstiftningsärende icke komma att be­

röra den penningpolitiska beredskapslagstiftning, som för närvarande möter

i lagen av den 3 juni 1949. Dock vill jag här framhålla, att det torde få be­

traktas som tveksamt, huruvida nämnda beredskapslagstiftning bör i fort­

sättningen få samma konstruktion som i 1949 års lag. En omprövning av nu­

varande principer för den penningpolitiska kassareservregleringen torde

med hänsyn härtill icke kunna anses opåkallad. Det må nämnas, att en lik­

nande uppfattning kommit till synes i riksbanksfullmäktiges yttrande över

sakkunnigbetänkandet. Vid en kommande översyn synes bl. a. böra under­

73

sökas om denna reglering liksom hittills bör ha tidsbegränsad giltighet eller

om en permanent beredskapslag är motiverad. En annan utredningsfråga

som anmäler sig är, huruvida icke kassaregler till kontroll över kreditvoly­

men bör finnas även för sparbankerna och jordbrukets kreditkassor. De här

omnämnda spörsmålen synes böra upptas till gemensam prövning av sär­

skild utredning.

Utredningen. I fråga om principerna för centralkassas kassareservskyldig-

het uttalar jordbrukskasseutredningen att dessa, med vissa modifikationer,

bör vara desamma som de vilka banklagssakkunniga föreslagit beträffande

affärsbankerna. Utredningen föreslår i konsekvens därmed att kassareserv

skall hållas såväl för avistaförbindelser som för icke kortfristiga förbindel­

ser. Utredningsförslaget upptar ett särskilt procenttal i fråga om kassare­

serv för avistaförbindelserna, bestämda på samma sätt som i den nya lagen

om bankrörelse, och ett annat procenttal som gäller endast för övriga för­

bindelser. Utredningen framhåller, att vad banklagssakkunniga anfört som

skäl för ändringar i affärsbankernas kassareservskyldighet i stort sett har

tillämpning på centralkassorna. För en fortsatt anknytning till affärsban­

kernas ordning i fråga om kassareservskyldigheten talar därjämte fortfa­

rande samma skäl som föranledde att centralkassorna genom 1936 års för­

fattningsändring fick kassareservregler efter mönster av affärsbankernas,

nämligen att centralkassorna driver inlåning av samma slag som bankerna.

Centralkassorna äger enligt 2 § lagen den 26 juni 1936 med vissa bestämmel­

ser om centralkassor för jordbrukskredit »mottaga inlåning på räkning som

av bank allmänneligen begagnas». De räkningar som faller under denna be­

skrivning är checkräkning, uppsägningsräkning, kapitalräkning, deposi-

tionsräkning, kapitalsamlingsräkning och sparkasseräkning. Utredningen

framhåller, att centralkassorna i detta hänseende skiljer sig avsevärt från

sparbankerna. Dessa äger nämligen enligt 1923 års lag om sparbanker driva

inlåning endast på den för sparbankerna speciella motboksräkningen och på

sparklubbsräkning.

Vad angår kassareservens storlek har utredningen uttalat, att anspråken

på centralkassornas likviditet med hänsyn huvudsakligen till den skillnad

mellan affärsbanker och centralkassor som föreligger i frågan om inlåning­

ens struktur skäligen bör kunna sättas något lägre än för affärsbankerna.

I fråga om avistaförbindelserna har emellertid förordats, att även för cen­

tralkassornas del procenttalet skall fastställas till 25.

Beträffande gruppen övriga förbindelser däremot föreslås, att procentta­

let skall sättas till 2 och icke till 4, vilket procenttal fastställts för bankerna.

Såsom skäl för denna differentiering anför utredningen, att de förhållanden

— stegrad rörlighet hos inlåningen på de långfristigare räkningarna, ökad

inlåning i stora poster in. m. —- som föranlett att kassareservskyldighet för

andra förbindelser än de kortfristiga införts för affärsbankerna visserligen i

någon mån har sin motsvarighet för kasserörelsens del men att de föreligger

i en långt mera modifierad form än i fråga om affärsbankerna. Bankernas

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

74

inlåning härrör till en betydande del från industriföretag och andra enskil­

da företag och de stora posterna härrör till vida övervägande del från sådana

företag. Centralkassorna tar emot insättningar huvudsakligen av rörelsens

medlemmar d. v. s. mestadels enskilda jordbrukare samt organisationer

inom jordbrukets föreningsrörelse. Emellertid förvaltar centralkassorna ock­

så betydande penningbelopp som insatts av kommuner och liknande sam-

fälligheter, försäkringsföretag in. fl., oaktat dessa ej kan bli medlemmar.

Dessa insättningar sker i viss utsträckning i stora poster. Organisationer­

na är kassarörelsens industrimässiga kunder både på inlåningssidan och på

utlåningssidan. Varken dessa företags eller kommunernas in. fl. insättningar

i centralkassorna når emellertid tillnärmelsevis upp vare sig till sådana be­

lopp i enskilda poster, till sådana sammanlagda belopp eller till sådana an­

delar av inlåningen, att de kan jämföras med de insättningar som presteras

av affärsbankernas industrikunder.

Vad angår innebörden i övrigt av utredningens förslag i denna del må

nämnas, att utredningen ur lagtexten uteslutit den i jordbrukskasseförord-

ningen upptagna uttryckliga bestämmelsen, att tillsynsmyndigheten vid be­

hov skall kunna ge närmare föreskrifter om vilka tillgångar som skall god­

kännas såsom kassareserv. Slopandet motiveras genom en hänvisning till

att denna ordning i praxis tillämpas beträffande affärsbankerna, trots att

särskild bestämmelse därom ej upptagits i banklagstiftningen. Med hänsyn

därtill torde det också beträffande centralkassa vara klart att ifrågavarande

befogenhet tillkommer tillsynsmyndigheten.

Rörande frågan om hur beräkningen av centralkassas kassareserv skall

ske gör utredningen det påpekandet, att centralkassor och därtill anslutna

jordbrukskassor, utan att bestämmelser därom skall behöva upptagas i la­

gen, torde böra betraktas såsom en enhet i den meningen att hänsyn bör ta­

gas till likvida tillgångar såväl hos centralkassan som hos de anslutna jord­

brukskassorna. De likvida tillgångar, som finnes hos jordbrukskassorna,

uPPgår

till ej obetydliga belopp. Vid årsskiftet 1953/54 utgjorde de omkring

6 miljoner kronor, vid halvårsskiftet juni—juli 1954 omkring 8,5 miljoner

kronor. Hittills har dessa hos jordbrukskassorna befintliga kassareservtill-

gångar ej fått inbegripas i centralkassornas kassareserv.

Jordbrukskasseutredningen säger sig ha varit inne på frågan huruvida

för centralkassornas del bör finnas motsvarighet till den beredskapslagstift-

ning som gäller för affärsbankerna. Med hänsyn till att i förarbetena till den

nya banklagstiftningen förutsatts, att denna fråga beträffande samtliga kre­

ditinstitut skall tas upp till behandling av en kommande utredning, har jord­

brukskasseutredningen emellertid förklarat sig avstå från att ta ställning i

saken.

Verkan av de kassareservbestämmelser, som utredningen förordar, belyses

av en i betänkandet intagen tablå. Denna ger vid handen, att centralkas­

sorna den 31/12 1953 hade avistaförbindelser till ett totalt belopp av 93,7

miljoner kronor och att de övriga förbindelserna totalt utgjorde 538,4 mil­

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

70

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Vid bedömningar av förevarande art bör man beakta ej blott en kredit­

inrättnings skuldsida utan även dess tillgångsportfölj. Om den av de sak­

kunniga gjorda jämförelsen utsträckes på detta sätt, finner man omedelbart

att en väsentlig skillnad råder mellan affärsbanker och centralkassor. De

långfristiga stående lånen representerar sålunda en betydligt större del av

centralkassornas än affärsbankernas tillgångar, och de senare inrättningar­

na har vidare en relativt sett väsentligt större växel- och lcreditivportfölj än

centralkassorna. Bankerna kan sålunda enbart genom att strama åt sin kre-

ditgivning inom vissa sektorer under loppet av några månader skapa en av­

sevärd likviditetsreserv till följd av den automatiska återströmningen av

medel på korttidsengagemangen. Centralkassornas motsvarande möjligheter

är såsom framgår av vad tidigare sagts, tämligen begränsade. I detta hän­

seende företer centralkassorna större likheter med sparbankerna. För dessa

har emellertid nyligen föreslagits ett kassareservkrav som beträffande icke

avistaförbindelser är dubbelt så stort (8 %) som för affärsbankerna (4 %)

och fyra gånger så stort som det för centralkassorna föreslagna (2 %). Det

bör dock genast utsägas att sparbankernas aktivsida, ehuru i somliga hän­

seenden lik centralkassornas, dock är avgjort mindre rörlig än dessas; här­

till kommer att vissa av de tillgångar som för sparbankerna avses bli god­

tagna som kassareserv icke är helt lämpliga för detta ändamål. Inspektionen

anser därför att man icke på grund av det nu förda resonemanget kan finna

den blivande sparbankslagens kassareservkrav nödvändiga för centralkas-

sorna.

En annan omständighet som bör beaktas när kassareservfrågor diskute­

ras är graden av fördelning hos vederbörande kreditinrättnings skulder och

tillgångar. Om fördelningsgraden är hög — som t. ex. hos en storbank med

rikt differentierad kundkrets — blir skärpningar i anspråken på likvida

medel från någon bransch ofta i viss utsträckning kompenserade, därigenom

alt en del av dessa medel på andra vägar söker sig tillbaka till banken. Vidare

gäller att en kreditinrättning med riksomspännande organisation har möjlig­

het att möta lokalt framträdande likviditetspåfrestningar genom anlitande av

överskottsmedel från annat håll. I sistnämnda hänseende har jordbruks-

kasserörelsen en ganska god position, som bör ytterligare förbättras efter

tillkomsten av jordbrukets bank. Beträffande fördelningsgraden är emeller­

tid förhållandet det motsatta: i själva verket är jordbrukskasserörelsen i allt

väsentligt koncentrerad på en enda näringsgren. Allmänna likviditetssvårig-

heter inom denna skulle därför försätta kasserörelsen i en mycket besvärlig

situation. Uppstår sådana svårigheter torde man emellertid, med hänsyn till

jordbruksnäringens stora betydelse för samhället i dess helhet, ha visst fog

vänta sig att det allmänna vore intresserat av att söka avhjälpa jordbrukets

svårigheter. Det synes därför knappast vara realistiskt att för centralkas­

sorna uppställa kassareservkrav som tar sikte på att verksamt bekämpa kris­

artade likviditetsförhållanden inom jordbruksnäringen. Å andra sidan utgör

kasserörelsens beroende av förhållandena inom en enda näring ett skäl för

att icke ta för lätt på kassareservfrågan.

Om man efter dessa överväganden ser till kassarörelsens faktiska likvi-

ditetspohtik vill inspektionen till att börja med uttala att denna i stort sett

töretaller väl anpassad efter de föreliggande anspråken och därför sund.

.lan synes på grund härav ha fog för att undersöka vilka kassareservkrav

som vid olika tidpunkter skulle ha kunnat uppställas med hänsyn till cen­

tralkassornas verkliga betalningsberedskap. Av betänkandet framgår, att

den redovisade kassareserven per den 31/12 1953 för samtliga centralkassor

uppgick till ett belopp svarande mot summan av 25 % av avistaförbindel-

serna och 3,8 % av övriga förbindelser. Motsvarande beräkningar utförda

77

per den 30/6 och den 31/12 1954 visar att centralkassornas totala kassa­

reserv då utgjorde ett belopp motsvarande summan av 25 % av avistaför-

bindelserna och 3,0 % av övriga förbindelser respektive 25 % av de förra

och 4,5 % av de senare.

De sålunda redovisade siffrorna ger vid handen, att centralkassorna, sedda

som en enhet, i praktiken håller en kassareserv, vilken nära motsvarar det

för bankerna nyligen uppställda likviditetskravet. Det sålunda konstaterade

törhållandet korresponderar väl med de teoretiska resonemang som inspek­

tionen fört. På grund härav och då förslaget i vad det avser differentie­

ringen av kassareservkravet på två kvoter liksom också den till avistaskul-

derna relaterade likviditetskvotens storlek får anses motsvara numera ve­

dertagna förhållanden får inspektionen föreslå, att utredningens förslag i

förevarande ämne godtages med den modifikationen att kvoten för icke

avistaförbindelser bestämmes till 4 procent.

Departementschefen. Utredningsförslagets kassareservbestämmelser är, lik­

som de gällande bestämmelserna i ämnet, utformade enbart för att skydda

centralkassornas likviditet. Därutinnan överensstämmer de med de regler

om affärsbanks kassareserv och om sparbanks kassareserv som föreslogs

i propositionerna till 1955 års riksdag angående ny lagstiftning om bank­

rörelse och om sparbanker och vilka numera upptagits i 1955 års lagar om

dessa kreditinstitut. Jag torde få erinra om att det för affärsbankernas del,

men icke för sparbankernas och centralkassornas, alltsedan år 1937, vid

sidan av själva banklagen har funnits en särskild kassareservlagstiftning

av provisorisk art med penningpolitiskt syfte. I propositionen med förslag

till lag om bankrörelse uttalade dåvarande chefen för •finansdepartementet,

att den nya banklagen, liksom den gällande, endast borde inrymma de kassa­

reservbestämmelser, som betingades av likviditetshänsyn, medan de penning­

politiskt motiverade kassareservreglerna alltjämt borde upptagas i särskild

lagstiftning. Samtidigt ifrågasatte han en omprövning av gällande principer

för den särskilda lagstiftningen. En utredningsfråga, som därvid kunde bli

aktuell, var spörsmålet huruvida penningpolitiskt motiverade kassareserv-

regler borde gälla även för sparbanker och centralkassor (prop. 3/1955

s. 137). Med hänsyn till vad sålunda uttalats torde kassareservbestämmel-

serna för centralkassorna i den nya jordbrukskasselagstiftningen, såsom

utredningen föreslagit, böra avfattas med tanke enbart på att skydda kas­

sornas likviditet.

Utredningen har föreslagit, att kassareserven för centralkassa skall be­

stämmas till minst 25 procent för avistaförbindelserna och minst 2 procent

för övriga förbindelser. Förslaget grundar sig på samma principer, som de

nya reglerna för affärsbankerna, och är avfattat i ordalag som nära an­

knyter till dessa. Mot denna allmänna uppläggning av förslaget har invänd­

ningar ej gjorts. Även jag finner den lämplig. Emellertid avviker förslaget

från bankernas kassareservbestämmelser enligt 1955 års lagstiftning därut­

innan att bankerna skall hålla minst 4 procent kassareserv för de förbin­

delser som ej är avista mot för centralkassorna föreslagna 2 procent. Av­

vikelsen motiveras av utredningen med att de förhållanden — stegrad rör­

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 ur 1956

lighet hos inlåningen på de långfristigare räkningarna, ökad inlåning i stora

poster in. in. — som föranlett att kassareservskyldighet för andra förbin­

delser än de kortfristiga införts för affärsbankerna, visserligen i någon mån

har sin motsvarighet för kasserörelsens del men att de föreligger i en långt

mera modifierad form.

Vid remissbehandlingen har gentemot utredningen andragits, att den i

sitt betänkande icke tagit tillbörlig hänsyn till att centralkassornas till­

gångsportfölj skiljer sig från bankernas på ett ur likviditetssynpunkt oför­

månligt sätt. Centralkassornas växel- och kreditivportfölj var nämligen vä­

sentligt mindre än bankernas, medan de långfristiga lånen relativt sett repre­

senterade en större del av centralkassornas tillgångar. Kassorna hade där­

för ej samma möjligheter som bankerna att genom åtstramad kreditgivning

skapa en likviditetsreserv av medel som strömmade åter på korttidsengage-

mangen.

Vad som anförts av utredningen och vad därutöver framkommit vid re­

missbehandlingen ger vid handen, att centralkassornas behov av kassa-

reservmedel, om man ser enbart till skuldsidan, är att bedöma såsom mindre

än affärsbankernas medan en bedömning enbart efter tillgångssidan ger ett

motsatt resultat. Vid remissbehandlingen har därav dragits slutsatsen, att

centralkassorna bör åläggas hålla kassareserv av samma storlek som ban­

kerna. Även om en allsidig jämförelse av centralkassorna och bankerna

ur likviditetssynpunkt torde ge vid handen, att risken för påfrestningar på

likviditeten allmänt sett måste anses vara något större för bankerna än för

centralkassorna synes denna slutsats böra godtagas. Bank- och fondinspek­

tionen har i sitt remissyttrande och i annat sammanhang lämnat upp­

gifter om kasserörelsens faktiska likvidiletspolitik. Dessa utvisar, att den re­

dovisade kassareserven för samtliga centralkassor per den 31/12 1953 samt

den 30/6 och den 31/12 1954 utgjort belopp, motsvarande 25 procent av avista-

förbindelserna samt därutöver respektive 3,8, 3,0 och 5,4 procent av övriga

förbindelser. Enligt preliminära uppgifter, som jag nyligen erhållit från

bank- och fondinspektionen rörande centralkassornas kassareserver under år

1955, har dessa i genomsnitt betydligt ökats. Ett par kassor har visserligen

tidvis haft kassareserv, som understiger 4 procent av de förbindelser, som

icke är avista, men i allmänhet har de förefintliga kassareserverna räckt

väl till för att fylla samma krav, som de vilka ställes på bankerna enligt

1955 års banklag. Det kan alltså antagas, att centralkassorna utan större

svårigheter skall kunna mera beständigt anpassa sig till ett sådant kassa-

reservkrav. Jag vill därför förorda, att centralkassornas kassareservskyl­

dighet bestämmes på samma sätt som för bankerna, d. v. s. till minst 25

procent för avistaförbindelser och till minst 4 procent för övriga förbin­

delser.

Enligt utredningsförslaget skall tillsynsmyndigheten avgöra vilka till­

gångar som skall räknas såsom kassareserv. Förslaget innehåller nämligen

icke någon uppräkning av sådana tillgångar utan endast en allmän anvis­

ning att kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kan för-

Kungl. Maj:t$ proposition nr 122 år 1956

81

lån, för vilka staten garanterar, med 20,9 respektive 51,6 miljoner kronor.

Av de anförda sifferuppgifterna framgår, att primärbelåningen under

tiden från 1940 ökat mycket starkt och att dess andel i den totala utlå­

ningen också stigit, nämligen från ungefär hälften till något över 60 pro­

cent, d. v. s. med drygt 10 procent. Såsom indirekt kan utläsas av siffrorna

har emellertid kreditgivningen mot annan säkerhet än botteninteckning och

vad därmed järnställes, om man ser till beloppet, också ökat kraftigt under

den angivna tidsperioden. Man kan alltså inte påstå, att kassorna försum­

mat sin i jordbrukskasseförordningen angivna uppgift att tillgodose jord­

brukets behov av driftkredit. Desto mindre finnes det fog för ett sådant på­

stående som möjligheterna för jordbruket att skaffa sig rörelsekapital un­

der senare tid i hög grad förbättrats tack vare jordbruksnäringens allmän­

na uppsving och till följd av det omfattande stöd i form av lån, lånegaranti

och bidrag som lämnas av staten eller genom statens förmedling.

För övrigt har sedan början av 1930-talet jordbrukarnas möjligheter att

ställa botteninteckning o. d. såsom säkerhet för vissa lån, däribland även

lån av typen driftkrediter, förbättrats högst avsevärt. I och med jordbruks­

näringens uppsving har alltså de förutsättningar, under vilka jordbruks­

kasserörelsen arbetar, i grund förändrats. Den inriktning, som kasserörel­

sens kreditgivning numera fått, får anses innebära en naturlig och affärs­

mässigt sund anpassning efter de nya förhållandena. Kreditmarknaden för

jordbrukare är inte längre sådan, att kasserörelsen har anledning att sär­

skilt ägna sig åt att meddela driftkrediter, för vilka ej kan ställas säker­

het i botteninteckningar o. d. Man kan inte gärna begära, att kasserörelsen

utan tvingande skäl skall avstå från att driva sin verksamhet på det sätt

som är till det mesta gagnet för rörelsen och dess medlemmar. Och utred­

ningen anser det i princip önskvärt och riktigt, att kassorna och andra

kreditinrättningar, alla efter sina speciella förutsättningar, skall få kon­

kurrera fritt inom det område där de är behöriga att verka. Utredningen

föreslår, på de angivna grunderna, att bestämmelsen att jordbrukets kre­

ditkassor i första hand skall tillgodose jordbrukets behov av driftkredit

skall utgå.

I 1 § första stycket av utredningens lagförslag, som motsvarar 2 § första

stycket jordbrukskasseförordningen, utsäges, att jordbrukskasserörelsen ut-

göres av jordbrukets kreditkassor och en riksorganisation. Där omtalas vi­

dare, att beteckningen jordbrukets kreditkassor innefattar jordbrukskas­

sor och centralkassor och att riksorganisationen är ett organ för central

ledning, samordning och kontroll av kassorna och deras verksamhet. Ut­

redningen har enligt vad som upplyses i betänkandet genom att använda

det obestämda uttrycket »en riksorganisation» velat framhålla, att riksorga­

nisationens ställning är mera obunden av lagregler än kassornas och mera

beroende av hur kasserörelsen vill utforma den. Bl. a. står det kasserörel­

sen fritt att ge riksorganisationen den firma rörelsen finner lämplig. För

kreditkassorna är det däremot obligatoriskt att i firmanamnet upptaga or­

det jordbrukskassa respektive uttrycket centralkassa för jordbrukskredit.

Jordbrukets bank nämnes icke alls i lagförslaget då den ej skall ingå i själva

jordbrukskasserörelsen.

I 1 § andra stycket, som motsvarar 2 § andra stycket jordbrukskasseför­

ordningen, förklaras beträffande såväl kassorna som riksorganisationen att

de skall vara registrerade såsom ekonomiska föreningar. Eu allmän hän-

ti

llihang till riksdagens protokoll 1956. t samt. Nr 122

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 är 1956

visning ges till lagstiftningen om ekonomiska föreningar. Denna skall lända

till efterrättelse för kreditkassorna och riksorganisationen, om ej annat

följer av vad som förordnas i den föreslagna lagen.

I sak innebär lagrummet för kassornas del en betydelsefull förändring,

nämligen att medlemmarnas personliga ansvar skall falla bort. Hänvisning­

en avser nämligen 1951 års föreningslag. Denna känner ej föreningar av

typen m. b. p. a.

Föreningsformen m. b. p. a. fanns upptagen vid sidan av föreningsfor-

men u. p. a. i 1911 års föreningslag. Båda formerna fick alltså där sin lag­

liga reglering. Bådadera torde, förklarar utredningen, vid lagens tillkomst

ha spelat viktiga roller inom det ekonomiska livet. Emellertid kom för­

eningsformen m. b. p. a. efterhand alltmera ur bruk. Enligt vad som utta­

las i förarbetena till 1951 års föreningslag gjorde sig till sist intet behov

gällande att bilda andra föreningar m. b. p. a. än just jordbrukskassor. För­

eningsformen m. b. p. a. blev därför också utmönstrad ur den nya för-

eningslagstiftningen. Enligt promulgationslagen till 1951 års föreningslag

skall äldre föreningar m. b. p. a. dock få bestå och jordbrukskassor -— men

inga andra föreningar m. b. p. a. — skall kunna nybildas även sedan den

nya föreningslagen trätt i kraft den 1 januari 1953. Den äldre föreningslagens

särskilda bestämmelser för föreningar in. b. p. a. skall fortfara att gälla

för alla sådana föreningar, vilka verkar efter nya lagens ikraftträdande.

I sin motivering för att jordbrukets kreditkassor icke vidare skall tilläm­

pa systemet med begränsad personlig ansvarighet för medlemmarna anför

utredningen vidare, att orsaken till att jordbrukets kreditkassor från bör­

jan blev föreningar m. b. p. a. med all sannolikhet var, att denna för-

eningsform vid tiden för den första lagstiftningen om jordbrukets kredit­

kassor — år 1915 — betraktades såsom den naturliga för kooperativa orga­

nisationer med kasseuppgifter. Till detta betraktelsesätt har antagligen bi­

dragit att kassorna bildades efter utländska förebilder. I utlandet arbetar

motsvarigheter till jordbrukskassorna ofta utan insatskapital eller med ett

jämförelsevis obetydligt sådant. Den säkerhet sådana kassor i sista hand kan

bjuda sina borgenärer — sedan reservfond och andra medel för täckande av

förluster tagits i anspråk — finnes alltså inte hos föreningarna själva i form

av eget kapital. Den utgöres i stället av medlemmarnas förmögenhet, vilken

kan tagas i anspråk vid föreningens likvidation eller konkurs.

Meningen torde, fortsätter utredningen, från början ha varit, att de svens­

ka kreditkassorna skulle arbeta efter i stort sett samma system. Insatserna

i kassorna har städse varit låga. I gengäld har medlemmarna ålagts ett gan­

ska omfattande personligt ansvar. Därtill har de förpliktats underkasta sig

särskilda uttaxeringar för att gälda förluster, som ej kan täckas av reserv­

fonden (6, 7, 24, 25, 54 och 55 §§ jordbrukskasseförordningen).

Utredningen anser det troligt, att konstruktionen av kassorna såsom för­

eningar in. b. p. a. en gång spelat en verklig roll för att stärka deras ställ­

ning och för att skapa förtroende för dem. Efterhand som föreningsformen

m. b. p. a kommit ur bruk inom det svenska föreningslivet i allmänhet har

83

emellertid fördelarna för kasserörelsen av att tillämpa denna organisations­

form minskat. Sedan den numera utmönstrats ur den allmänna förenings-

lagstiftningen kan man utgå från att det snart nog kommer att bli ett be­

svär utan motsvarande fördelar för kassorna att ensamma nödgas ha den

kvar. Endast om starka skäl skulle kunna åberopas för ett bibehållande av

det personliga ansvaret i jordbrukets kreditkassor — t. ex, att så erfordras

av hänsyn till kassornas insättare och övriga borgenärer — borde man avstå

från en övergång till den ordinarie föreningsformen utan sådant ansvar.

Sådana skäl föreligger emellertid enligt utredningens mening icke.

I praktiken torde det numera knappast kunna bli tal om att utkräva per­

sonlig ansvarighet, anför utredningen vidare. Teoretiskt sett skulle en sådan

åtgärd kunna komma i fråga om en enstaka jordbrukskassa skulle råka i

svårigheter. Emellertid lär förmodligen vederbörande centralkassa eller

Svenska jordbrukskreditkassan av solidaritetsskäl och för kasserörelsens

anseendes skull komma att ingripa innan det går därhän. Skulle ett antal

kreditkassor eller jordbrukskasserörelsen i sin helhet komma i nödläge —

något som man ej synes ha anledning på allvar räkna med annat än om det

ekonomiska livet skulle drabbas av en svårartad kris som sträckte sina verk­

ningar också in på jordbrukets område — torde det redan av konjunktur­

politiska skäl få anses uteslutet att utkräva personligt ansvar. Om ett så­

dant försök gjordes, skulle resultatet enligt jordbrukskasseutredningens

uppfattning nog i stort sett komma att inskränka sig till att den ekono­

miska krisen förvärrades. Själva metoden att söka enskilda medlemmar för

föreningens skulder är för övrigt efter nutida svensk uppfattning stötande

och detta förhållande torde medföra att man överhuvud taget lär komma

att dra sig för att praktisera den. Den har ju på den grund också utdömts

vid den nyligen genomförda reformeringen av den allmänna föreningslag-

stiftningen.

Utredningen räknar med att kassorna skall kunna överföras till ekono­

miska föreningar utan personlig ansvarighet utan att någons rätt trädes för

nära. Utredningen framhåller, att den praktiska innebörden av kassemed-

lemmarnas personliga ansvarighet inte bör överdrivas. Det för borgenä­

rerna avgörande finner utredningen vara, för det första att kassorna skaf­

far sig en stark ekonomisk ställning i form av kapital, som kan disponeras

i rörelsen och alltså inte är bundet hos medlemmarna intill dess föreningen

likviderar eller går i konkurs, och för det andra att verksamheten drives på

ett betryggande sätt. Lagstiftningen bör utformas så att den i största möj­

liga utsträckning främjar detta.

övergången till föreningsformen utan personlig ansvarighet föreslås ske

vid lagens ikraftträdande. För att intrång ej skall kunna ske i borgenärer­

nas rätt skall emellertid personligt ansvar kunna utkrävas, om kreditkassa

Iräder i likvidation eller försättes i konkurs inom viss kortare tid från det

lagen trätt i kraft. Bestämmelse härom ges i 94 § lagförslaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1956

2 § av utredningsförslaget innehåller bestämmelser om det minsta antal

medlemmar som skall finnas i jordbrukets kreditkassor och fastställer där-

utinnan att jordbrukskassa skall bestå av minst 20 medlemmar samt att

eentralkassa, om ej Konungen eller myndighet som Konungen förordnar an­

nat medgiver, skall ha minst 10 jordbrukskassor anslutna såsom medlemmar.

Paragrafen utgör ett undantag i förhållande till 5 § föreningslagen, enligt

vilken antalet medlemmar i ekonomisk förening skall vara minst fem eller,

om minst tre av medlemmarna är föreningar, fyra eller tre. I fråga om

jordbrukskassorna innebär stadgandet ingen ändring av nu gällande be­

stämmelser, vilka återfinnes i 52 § femte stycket jordbrukskasseförordning-

en. I fråga om centralkassorna däremot innebär förslaget att det nuvarande

minimiantalet anslutna jordbrukskassor, som enligt 20 § andra stycket

jordbrukskasseförordningen skall vara 15, sänkes till 10, och att dessutom

införts möjlighet till dispens för centralkassa att ha ännu lägre antal an­

slutna jordbrukskassor. Utredningen framhåller, att sänkningen ej föran-

ledes av något aktuellt behov. Utredningen har emellertid iakttagit, att ut­

vecklingstendensen inom kasserörelsen i viss mån synes gå mot färre och

större jordbrukskassor samtidigt som delning av vissa centralkassor kan

komma i fråga. Med hänsyn till de antydda utvecklingstendenserna har ut­

redningen velat sänka det nuvarande minimiantalet till centralkassa an­

slutna jordbrukskassor något. Dispensregeln avses få betydelse framförallt

i sådana fall, då centralkassa jämlikt 23 § i lagförslaget vill övergå till

att driva rörelse utan jordbrukskassor inom hela sitt område eller delar

av området.

3 § i utredningens lagförslag fastslår, att de tre leden i jordbrukskasse-

rörelsen skall vara förenade med varandra på det sättet att varje jord­

brukskassa obligatoriskt skall vara ansluten till centralkassa och varje

centralkassa till riksorganisationen. Lagrummet ersätter 2 § tredje stycket

jordbrukskasseförordningen.

Yttrandena. Remissinstansernas allmänna inställning till de av utredning­

en föreslagna grunddragen i kasserörelsens organisation har tidigare redo­

visats i framställningen av huvuddragen i utredningens förslag. Här torde

nu få anmälas vissa vid remissbehandlingen framförda mera speciella erin­

ringar mot utformningen av förevarande lagparagrafer.

Bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och länsstyrelsen i

Östergötlands län betecknar det såsom en brist i lagförslaget att j o r d-

brukskasserörelsens ändamål icke angives däri. De tre re­

missinstanserna föreslår, att en bestämmelse skall inrymmas i lagen en­

ligt vilken jordbrukskasserörelsen skall ha till ändamål att tillgodose jord­

brukets kreditbehov. Anledning att bibehålla anvisningen att verksamhe­

ten i första hand skall avse jordbrukets behov av driftkredit föreligger

däremot enligt remissinstansernas mening icke.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

kasserörelsen att uppge områden dit den nått genom en utveckling, som

jordbrukskasseutredningen med rätta betecknar såsom sund och naturlig.

Något sådant bör uppenbarligen ej komma i fråga.

I lagen bör alltså, såsom förordats, angivas att jordbrukskasserörelsen

skall tillgodose jordbrukets kreditbehov utan något tillägg om särskild in­

riktning på driftkredit. Emellertid torde det vara lämpligt att tillägga, att

kasserörelsen skall främja sparverksamhet. Ändamålsbestämmelsen blir rik­

tigare avvägd om den kompletteras med ett sådant tillägg, eftersom kredit-

givning förutsätter sparande. Och det synes kunna bli av betydelse såväl

för det allmänna som för kasserörelsen att den nya jordbrukskasselagstift-

ningen särskilt framhäver att rörelsen skall ägna sig åt denna allmännyt­

tiga uppgift. Jordbrukskasseförordningen innehåller en föreskrift, att jord­

brukets kreditkassor skall befordra sparverksamheten på landsbygden. Nå­

gon anledning att framdeles begränsa den sparfrämjande verksamheten till

landsbygden torde emellertid ej finnas. Centralkassorna är berättigade att

idka inlåning från allmänheten och centralkassornas kontor är belägna i

städer. Med hänsyn till att den bestämning av jordbrukskasserörelsens än­

damål, som här närmare angivits, icke är uttömmande torde det vara

lämpligt att i lagen uttala att bestämningen gäller jordbrukskasserörelsens

huvudsakliga ändamål.

I detta sammanhang vill jag påpeka, att i flera författningar förutsatts,

att lån med statlig garanti skall kunna lämnas av jordbrukskassor även för

andra ändamål än att tillgodose jordbrukets kreditbehov. Som exempel

härpå må nämnas kungörelsen den 16 juni 1950 (nr 469) angående studie­

lån med statlig kreditgaranti och kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 409)

med vissa bestämmelser rörande statlig garanti för lån till hantverks- och

småindustriföretag m. m. Bland de långivande inrättningarna nämnes i des­

sa författningar jordbrukskassor.

Jag torde beträffande begreppet »jordbruket» få tillägga, att detta omfat­

tar skogsbruk och andra binäringar till jordbruket ävensom fiske. Det tor­

de också redan i detta sammanhang böra framhållas, att begreppet numera

har en annan och vidsträcktare betydelse än förr, beroende på att i jord­

bruket inlemmats allt flera och i jordbrukarnas verksamhet allt mera in­

gripande hjälpindustrier, framför allt sådana som drives av jordbrukets

kooperativa organisationer.

Förslaget att den personliga ansvarigheten skall borttagas

har ej mött gensagor. Även jag finner det lyckligt att jordbrukets kredit­

kassor i fortsättningen ej skall behöva arbeta såsom föreningar m. b. p. a.

utan skall bli ekonomiska föreningar av gängse typ. Den ansvarighet för cen­

tralkassans förbindelser, som enligt It och 21 §§ departementsförslaget skall

ligga på jordbrukskassa, är betingad av särskilda omständigheter och inne­

bär ej något betydelsefullt avsteg från principen att den personliga ansva­

righeten skall bortfalla. Utredningens påpekande, att bortfallet av den per­

sonliga ansvarigheten förutsätter en förstärkning av rörelsens

kapitalbildning har särskilt betonats av några remissinstanser var­

89

jämte Svenska jordbrukskreditkassan i sitt remissyttrande förklarat sig be­

redd medverka därtill. Enligt vad jag inhämtat från jordbrukskreditkassan

planeras inom rörelsen en höjning av medlemmarnas insatser. Planerna går

till en början ut på att få till stånd viss ökning av de insatser som skall er­

läggas vid inträde i kassa. Vidare syftar man till en kapitalförstärkning på

så sätt, att automatiskt tillskott till vederbörandes insatskapital enligt sär­

skilda regler skall uppbäras i samband med utlämnande av krediter eller vid

ränteuppbörder. Jämsides eller alternativt härmed räknar man med att be­

slutade ränterabatter stadgemässigt skall innehållas och gottskrivas med­

lemmarna såsom insatser. Jag vill i anslutning härtill uttala, att vad sålunda

planerats torde komma att ge kasserörelsen en ej oväsentlig extra kapital­

förstärkning. Åtgärderna förutsätter beslut av kassemedlemmarna på stäm­

ma. Erforderliga föreskrifter skall därefter jämlikt 6 § 4 lagen om ekono­

miska föreningar upptagas i kassans stadgar. Enligt vad jordbrukskredit-

kassan uppgivit kan det beräknas, att systemet med tillskott vid ränte­

uppbörder och genom ränterabatter till medlemmarnas insatskapital skall

kunna ge kasserörelsen ett årligt kapitaltillskott av åtminstone 700 000

kronor. Tilläggas må, att det såsom bank- och fondinspektionen framhållit

ligger särskild vikt på att det kapital som tillskjutes av medlemmarna

icke kan på kort tid dragas ur rörelsen. Enligt de stadgar, som f. n. är i

kraft, gäller såväl beträffande jordbrukskassa som centralkassa, att vid

medlems utträde ur kassan hans insats, med iakttagande av vad därom

stadgas i lagen om ekonomiska föreningar, skall återgäldas med en femte­

del årligen under fem år, därest icke kassans styrelse finner återbetalning

lämpligen kunna äga rum tidigare (23 och 53 §§ jordbrukskasseförord-

ningen). Hänvisningen till föreningslagen innebär att återgäldandet skall

vara beroende av att kassans behållna tillgångar förslår därtill utan att

reservfonden anlitas och utan att övriga medlemmars lika rätt förnärmas.

Jag förutsätter, att kassornas stadgar efter den nya jordbrukskasselagstift-

ningens ikraftträdande kommer att upptaga bestämmelser som i varje fall

ej minskar kassornas möjlighet att kvarhålla medlems insats. Jag vill i

detta sammanhang framhålla, att vad som erlagts såsom inträdesavgift en­

ligt 29 § lagförslaget skall föras till kassas reservfond. Sådana avgifter till­

faller alltså kassan utan återbetalningsskyldighet. — Det kan måhända

vara lämpligt att kassorna, i varje fall under en övergångstid, bibehåller

stadgeföreskrifter om rätt att, om större förlust inträffar, uttaxera bidrag

av medlemmarna. Att kassorna har befogenhet att besluta om sådan ut­

taxering framgår av 6 § 5 lagen om ekonomiska föreningar.

Med anledning av att överståthållarämbetet uttalat tvekan huru­

vida riksorganisationen kommer att bli ekonomisk

förening vid en strikt tillämpning av föreningslagen har jag dels från

1 § utredningsförslaget till 28 § departementsförslaget i samband med en

omredigering av sistnämnda paragraf överfört bestämmelsen, att riksorga­

nisationen skall vara ett organ för central ledning, samordning och kon­

troll av kassorna och deras verksamhet, dels jämkat föreskriften i 1 § ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 122

är

1956

90

redningsförslaget om registrering så att därav klart skall framgå att riks­

organisationen skall registreras såsom ekonomisk förening, oavsett om tve­

kan skulle föreligga rörande dess karaktär.

Slutligen har jag i 2 § utredningsförslaget gjort den ändringen, att med­

givande för centralkassa att ha mindre än tio jordbrukskassor såsom med­

lemmar skall kunna lämnas endast av Kungl. Maj:t. Ändringen föranledes

av att möjlighet att delegera Kungl. Maj :ts beslutanderätt ej skall finnas

enligt 23 §. Då medgivande enligt 2 § framför allt torde ifrågakomma i fall,

som avses i 23 §, har jag ansett, att samma bestämmelse om beslutande­

rätten bör gälla enligt båda paragraferna.

Stadgandena i 3 § utredningsförslaget torde kunna utgå, då de motsvaras

av bestämmelser i 9 och 19 §§ departementsförslaget.

Efter att ha vidtagit de jämkningar och tillägg i utredningsförslaget, som

föranledes av vad jag här anfört och efter att dessutom ha uteslutit 1 §

andra stycket sista punkten såsom obehövlig, har jag i departementsförsla­

get upptagit 1 § utredningsförslaget med oförändrad numrering, 2 § första

stycket som 2 § samt 2 § andra stycket som 3 §, varjämte jag låtit 3 § av

utredningsförslaget utgå.

4 §.

Detta lagrum, som ej har någon direkt motsvarighet i jordbrukskasse-

förordningen, innehåller vissa föreskrifter om kasserörelsens firmabeteck­

ningar.

Utredningen. I utredningsförslaget 4 § första stycket stadgas, å ena sidan,

att ordet »jordbrukskassa» och uttrycket »centralkassa för jordbrukskre­

dit» skall ingå i respektive kreditkassors firma samt, å andra sidan, att

orden »ekonomisk» och »förening» eller förkortningen »ek. för.» icke behö­

ver ingå i firman. Det första stadgandet innebär icke någon nyhet i sak. Så

är däremot fallet med det senare. Detta stadgande är ett undantag från en

regel i 7 § lagen om ekonomiska föreningar. Undantaget motiveras i jord-

brukskasseutredningens betänkande med att kassornas egenskap av eko­

nomiska föreningar genom andra föreskrifter är så starkt betonad att »eko­

nomisk förening» eller »ek. för.» inte behöver utsättas i deras firma. Fir­

man blir, enligt utredningens mening onödigt lång och ohanterlig om regeln

i 7 § föreningslagen skall följas.

Lagrummets andra stycke innehaller i utredningsförslaget bestämmelser

om skydd för firmabeteckning. Däri förbjudes andra än jordbrukets kre­

ditkassor att använda de firmabeteckningar som tillkommer kasserörelsens

organisationer — jordbrukskreditkassa, centralkassa för jordbrukskredit

och jordbrukskassa. Förbudet sanktioneras av en straffbestämmelse i ut­

redningsförslagets 84 § 4. Det har införts efter förebild av vad som gäller

i fråga om andra liknande sammanslutningar såsom banker, sparbanker,

bostadsrättsföreningar och sambruksföreningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

91

I 5 § utredningsförslaget angives såsom en ram för kreditkassornas verk­

samhet att dessa skall äga driva penningrörelse i enlighet med bestämmel­

serna i jordbrukskasselagen.

Motsvarande stadganden i gällande lagstiftning finnes i 4 § första styc­

ket, 29 § första stycket och 57 § första stycket jordbrukskasseförordningen.

Efter ordalagen begränsar dessa bestämmelser kassornas verksamhet till

in- och utlåning. Gällande bestämmelser kan enligt vad utredningen anför

i betänkandet kritiseras bl. a. därför, att kassorna i praktiken har ansetts

oförhindrade att utöva viss verksamhet utöver in- och utlåning, t. ex. att

ingå garantiförbindelser, att deltaga i försäljningen av nyemitterade obliga­

tioner, att upplåta kassafack för förvaring av värdeföremål och att tillhanda-

gå med annan liknande service. Jordbrukskasseutredningen föreslår, att i

den nya jordbrukskasselagstiftningen skall upptagas uttryckligt stadgande

om vilka befogenheter utöver in- och utlåning av penningar som skall till­

komma kassorna såsom utövare av penningrörelse. Stadgandet återfinnes i

41 § utredningsförslaget. Detta stadgande har efter viss omredigering och

jämkningar i olika hänseenden upptagits i 90 § departementsförslaget.

Yttrandena. I fråga om 4 § utredningsförslaget har länsstyrelsen i Öster­

götlands län och Svenska jordbrukskreditkassan påpekat, att vid tillämp­

ning av 23 § lagförslaget — som innehåller stadgande om tvåledssystem

i den formen att centralkassa skall kunna arbeta utan förmedling av jord­

brukskassor — inte bara själva jordbrukskassorna utan också namnet

jordbrukskassa synes komma att försvinna, om 4 § utformas på

det av utredningen föreslagna sättet. Jordbrukskreditkassan har funnit det

önskvärt, med hänsyn till att namnet jordbrukskassa vunnit hävd och i det

allmänna medvetandet liksom sammanfattar rörelsens begrepp, att lagen

lämnade möjlighet för centralkassa att vid dylik systemförändring utbyta

sitt nuvarande firmanamn mot namn vari ordet jordbrukskassa ingår.

Överståthållarämbetet avstyrker borttagandet av orden »ekonomisk» och

»förening» eller förkortningen »ek. för.» ur kreditkassornas firma. Ämbetet

kan ej finna att en undantagsbestämmelse som medger kassorna att ute­

sluta föreningsbeteckningen ur sin firma är motiverad. Ämbetet anser det

tvärtom angeläget att kreditkassas egenskap av ekonomisk förening fram­

går av firman.

Vad angår 5 § utredningsförslaget har i flera remissyttranden frågan om

utformningen av kreditkassornas rörelse tagits upp till behandling utan att

dock någon kritik anförts, som direkt träffar denna paragraf. Remissin­

stansernas synpunkter i övrigt har omnämnts i den tidigare framställning­

en och kommer att ytterligare beröras i det avsnitt av framställningen som

handlar om kassornas rörelse.

Departementschefen. Vad beträffar påpekandena, att ordet jordbrukskassa

torde komma att försvinna som firmabeteckning vid en tillämpning av 23 §

utredningsförslaget, vill jag för min del instämma i den av ett par remiss­

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

92

instanser uttalade uppfattningen att det icke vore lyckligt om så skulle ske.

Emellertid torde det här förevarande stadgandet icke lägga något hinder i

vägen för att i centralkassas firma, utöver vad däri obligatoriskt skall ingå,

upptaga ord eller uttryck som utmärker att centralkassan fullgör eljest på

jordbrukskassa ankommande uppgifter eller på annat sätt särskilt marke­

rar dess funktion jämväl som jordbrukskassa. Möjlighet torde finnas att på

sådant sätt i viss mån komma ifrån de påtalade olägenheterna. Att genom

jämkning i lagtexten införa möjligheter till undantag från regeln att cen­

tralkassas karaktär skall utmärkas genom uttrycket »centralkassa för jord­

brukskredit» i firmabeteckningen vill jag däremot ej förorda. Ej heller an­

ser jag att centralkassa bör medgivas att utöva rörelse jämlikt 23 § lag-

lörslaget inom en upplöst jordbrukskassas område med bibehållande av

jordbrukskassans firmabeteckning. Beträffande skälen för detta stånd-

punktstagande torde jag få anmäla att de väsentligen överensstämmer med

vad som uttalats av chefen för finansdepartementet i en liknande fråga be­

träffande sparbank som efter fusion uppgått i annan sparbank. De utta­

landen jag syftar på finnes upptagna i propositionen nr 151/1955 med för­

slag till lag om sparbanker s. 275.

Jag kan ansluta mig till utredningens uppfattning att kreditkassornas

firmabeteckningar icke skall behöva utvisa att de är ekonomiska förening­

ar. Härför talar framförallt praktiska skäl. Några olägenheter torde ej be­

höva uppkomma, eftersom kassornas karaktär klart framgår av de för dem

obligatoriska firmabeteckningarna. Den av utredningen föreslagna bestäm­

melsen härom har följaktligen upptagits i departementsförslaget 4 § första

stycket, vilket helt överensstämmer med motsvarande lagrum i utrednings­

förslaget.

I enlighet med utredningens förslag bör de särskilda benämningar som

jordbrukets kreditkassor hittills använt i sin firma eller eljest vid beteck­

ning av rörelsen — inbegripet »jordbrukskreditkassa» — förbehållas jord-

brukskasserörelsen genom en särskild skyddsbestämmelse. Utredningsför­

slaget 4 § andra stycket, där en sådan skyddsbestämmelse finnes, har för­

denskull med viss jämkning av redaktionell art, överförts till departements­

förslaget. Bestämmelsen utgör ett skydd för rörelsen gentemot utomstående.

Det torde ligga i sakens natur, att jordbrukskassa ej får kallas central­

kassa. Särskilt stadgande härom har därför ej föreslagits.

\ ad angår 5 § utredningsförslaget har jag funnit den rambestämmelse

som där upptagits överflödig med hänsyn särskilt till att 30 § departe­

mentsförslaget innehåller en sammanfattande bestämmelse om de rörelse­

grenar som kassorna äger utöva. I departementsförslaget har därför 5 §

utredningsförslaget uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

5 §.

Denna paragraf, som motsvarar 6 § utredningsförslaget, innehåller en

allmän bestämmelse om offentlig tillsgn över jordbrukskasserörelsen.

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

kassorna skall ankomma på tillsynsmyndigheten, följande synpunkter på

frågan om att tillägga tillsynsmyndigheten registreringsuppgifterna.

Förutsätter man att auktorisationsfrågorna skall handläggas av tillsyns­

myndigheten bör denna myndighet jämväl bli registreringsmyndighet. Vis­

serligen är godkännandet och registreringen formellt två skilda förvaltnings-

akter men, som utredningen mycket riktigt framhållit, synes det mest ra­

tionellt om dessa ärenden handlägges av en och samma myndighet. Såsom

skäl mot en överflyttning av registreringsärendena till tillsynsmyndigheten

har utredningen bl. a. åberopat att kassornas egenskap av ekonomiska för­

eningar skulle framträda mindre klart om de registrerades i annan ord­

ning än andra ekonomiska föreningar. I anledning härav vill länsstyrel­

sen erinra om att sambruksföreningarna icke registreras hos länsstyrelsen

utan hos lantbruksstyrelsen. Vidare har i propositionen till den nya bank­

lagen bank- och fondinspektionen föreslagits till registreringsmyndighet i

stället för patent- och registreringsverket. Någon erinran mot denna över­

flyttning har, såvitt länsstyrelsen känner till, icke framförts. Sedan kassorna

väl ändrat sina stadgar i överensstämmelse med den nya lagen, lärer icke

heller arbetet med registreringsärendena bliva alltför betungande. I mot­

sats till utredningen är länsstyrelsen av den uppfattningen att övervägande

skäl talar för att registreringsärendena överflyttas till tillsynsmyndigheten.

Länsstyrelsen föreslår alltså, att bank- och fondinspektionen skall stadfästa

stadgarna och godkänna kassorna ävensom registrera desamma. Genom den

föreslagna ordningen elimineras allt dubbelarbete. Vidare blir alla hand­

lingar beträffande kassorna samlade hos den myndighet, som handhar till­

synen. Värdet härav bör icke underskattas.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört liknande synpunkter, därvid läns­

styrelsen särskilt betonat, att de uppgifter, som enligt utredningsförslaget

skall ankomma på länsstyrelse vid kreditkassas auktorisation och registre­

ring, i realiteten är så obetydliga, att de icke kan motivera en fortsatt hand­

läggning av dessa kasseärenden i länsstyrelserna. Länsstyrelsen har också

andragit den starka centraliseringen inom jordbrukskasserörelsen såsom ett

skäl för en centraliserad registrering hos tillsynsmyndigheten.

Departementschefen. Med hänsyn till att jordbrukskasserörelsens riksorga­

nisation enligt lagförslaget skall ingå i jordbrukskasserörelsen såsom dess

toppled och i denna egenskap skall ha synnerligen viktiga uppgifter såsom

ledande, samordnande och kontrollerande organ, vill jag ansluta mig till

bank- och fondinspektionens mening att den offentliga tillsynen skall avse

även riksorganisationen. Lagtexten har jämkats i enlighet härmed och pa­

ragrafen har därefter upptagits i departementsförslaget såsom 5 §.

Vad beträffar frågan om att på tillsynsmyndigheten lägga jämväl aukto-

risationen och registreringen av kreditkassorna anser jag, att de skäl föl­

en sådan åtgärd som andragits av de två remissinstanser vilka berört detta

problem onekligen har visst fog för sig. Samtidigt har emellertid ett av de

skäl, som utredningen anfört till stöd för att länsstyrelserna bör bibehållas

som registreringsmyndighet, nämligen intresset av lokal anknytning, fått

ökad tyngd genom att sparbankerna enligt den numera utfärdade lagen den

It juni 1955 om sparbanker bibehållits vid sin anknytning till länsstyrelser­

95

na. Jag har, särskilt med hänsyn därtill, stannat för uppfattningen att läns­

styrelserna, i allt fall tills vidare, bör bibehållas såsom registreringsmyn-

dighet för jordbrukets kreditkassor. Frågan om överförande till tillsyns­

myndigheten av registreringsuppgifterna torde komma att ingå i det fråge-

komplex som skall prövas av den utredning rörande tillsyn över kreditin­

stituten, varom chefen för finansdepartementet i propositionen med förslag

till lag om sparbanker förklarat sig vilja föranstalta (prop. 151/1955 s.

184).

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Närmare bestämmelser om organisationen

I departementsförslaget har, i samband med att utredningens lagförslag

till sitt innehåll och sin disposition i vissa avseenden ändrats, »Närmare

bestämmelser om organisationen» upptagits såsom en samlingsrubrik över

de tre avsnitten om »Jordbrukskassorna», »Centralkassorna» och »Riks­

organisationen.»

Jordbrukskassorna

I departementsförslaget omfattar avsnittet om jordbrukskassorna 6—16 §§

medan utredningsförslaget under detta avsnitt upptager 7—16 §§.

I jordbrukskasseförordningen ingår motsvarande bestämmelser i 49'—

67 §§. Där behandlas jordbrukskassorna efter bestämmelserna om Svenska

jordbrukskreditkassan och om centralkassorna. Utredningsförslagets avsnitt

om jordbrukskassorna skiljer sig redan till sin disposition och avfattning

i flera avseenden från jordbrukskasseförordningens. Åtskilliga av jord-

brukskasseförordningens bestämmelser har slopats helt, bland dem de som

rör personlig ansvarighet, eftersom denna ansvarighet skall försvinna så­

vitt gäller jordbrukskassornas medlemmar, men också de bestämmelser som

avser medlemmarnas insatsskyldighet och jordbrukskassas rätt att företaga

särskilda uttaxeringar. Båda dessa frågor är, enligt vad utredningen uttalar, av

stadgekaraktär och bör regleras genom föreskrifter i kassornas stadgar, icke

genom lagstiftning. Jordbrukskasseförordningens stadganden om reservfond

och vinstutdelning, detaljbestämmelser om kreditgivningen och annat som

angår rörelsen samt bestämmelserna om revision och om likvidation har

utmönstrats ur förevarande avsnitt och infogats bland de för jordbruks­

kassorna och centralkassorna gemensamma bestämmelserna i dessa äm­

nen. Ett nytt stadgande om jordbrukskassas ansvarighet för centralkassas

förbindelser har upptagits såsom 11 § i departementsförslaget.

6

§•

Lagrummet, som med blott en formell jämkning överförts från utred­

ningsförslaget till departementsförslaget, anger jordbrukskassas ändamål.

Detta har uttryckts så att jordbrukskassa skall ha till huvudsaklig uppgift

att främja medlemmarnas intressen genom att bereda kredit åt medlem­

marna. Bestämmelsen är ny.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Utredningen anför, att paragrafens formulering är avsedd att ge vid han­

den att jordbrukskassa fyller de anspråk på ekonomisk förening som ställts

i 1 § lagen om ekonomiska föreningar. Den anknyter därjämte till den be­

skrivning som i 18 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rät­

ten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag upptagits

på sådana ekonomiska föreningar, som är undantagna från tillämpning av

lagen. Utredningen framhåller, att ändamålsbestämningen ej avses vara

uttömmande utan att det tvärtom förutsättes, att den skall kunna komplet­

teras genom utförligare stadgebestämmelser.

Remissinstanserna har ej haft något att erinra mot denna paragraf.

7, 8 och 9 §§.

I dessa paragrafer, som svarar mot 8—10 §§ utredningsförslaget, ges vissa

bestämmelser som rör jordbrukskassas auktorisation och villkoren för att

jordbrukskassa skall erhålla formell behörighet att utöva kasseverksam­

het.

Gällande lagstiftning. Enligt de nu tillämpade föreskrifterna i 49 § jord-

brukskasseförordningen skall en nybildad jordbrukskassa ha erhållit läns­

styrelsens godkännande, innan den får börja sin verksamhet. Ansökan om

godkännande kan göras antingen i samband med ansökningen om registrering

eller därefter. Registreringen — som sker enligt de allmänna reglerna för

ekonomiska föreningar — och godkännandet är i båda fallen formellt skil­

da förvaltningsakter. Länsstyrelsen skall i ärende om godkännande inhämta

yttrande från bank- och fondinspektionen samt vederbörande centralkassa.

Sedan jordbrukskassan fått länsstyrelsens godkännande är den skyldig att

göra vad på den ankommer för att vinna inträde i centralkassan. Har jord­

brukskassan ej inom sex månader efter godkännandet vunnit anslutning till

centralkassan, skall godkännandet vara förfallet. Enligt 50 § andra stycket

jordbrukskasseförordningen skall i de flesta fall ändringar i redan verk­

samma jordbrukskassors stadgar godkännas av länsstyrelsen för att bli

gällande.

Vad beträffar den prövning, som länsstyrelsen f. n. verkställer i ärende

om godkännande, uttalar utredningen, att den närmast torde syfta till att

undersöka om det finnes behov av och utrymme för en nybildad jordbruks­

kassa med den placering och det verksamhetsområde som planeras. Någon

undersökning därutöver av jordbrukskassans tilltänkta organisation och

verksamhet torde däremot ej ske i samband med godkännandet.

Utredningen. I utredningens lagförslag har ordningen för jordbrukskassas

auktorisation ändrats något. Uppdelningen i två förvaltningsakter kvarstår

formellt, men utredningen utgår från att gemensam ansökan och samtidig

behandling blir så gott som undantagslös regel.

Enligt 8 § första och andra styckena i utredningsförslaget skall nybildad

jordbrukskassa söka stadfästelse på sina stadgar hos länsstyrelsen. Ter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

97

men stadfästelse är en nyhet, som föreslås införd efter mönster av bank­

lagstiftningen och sparbankslagstiftningen. Länsstyrelsen skall, sedan den

i ärendet hört tillsynsmyndigheten, jordbrukskasserörelsens riksorganisa­

tion och vederbörande centralkassa pröva såväl att stadgarna stämmer med

lag och författning som att stadgarna innehåller föreskrifter som gör jord­

brukskassan ägnad att fullgöra sina uppgifter. Den granskning ur saklig

synpunkt, som sålunda påbjudes, skall bl. a. gälla sådant som att medlem­

marnas avgiftsskyldighet reglerats på ett sätt som kan godtagas ur allmän­

na synpunkter. Sakgranskningen som är en nyhet, betingad av att regle­

ringen av kassornas angelägenheter i åtskilliga viktiga hänseenden icke

längre skall ske genom författning utan ankomma på kassorna själva, torde

i allmänhet ej komma att vålla länsstyrelserna större besvär. Normalstad­

gar för jordbrukskassor torde komma att iordningställas och de frågor som

sakgranskningen främst skall avse torde genomgående vara lösta antingen

i enlighet med mall i normalstadgarna eller enligt allmänna anvisningar i

annan form från riksorganisationen. Genom remissen till tillsynsmyndig­

heten får länsstyrelsen tillgång till fackmyndighetens bedömning. I fråga om

remissförfarandet tillägger utredningen, att frågan om nybildning av jord­

brukskassa regelmässigt torde komma att behandlas inom jordbrukskasse-

rörelsen innan stadfästelse av nybildad kassas stadgar begäres. Detta torde

komma att medföra att yttrande från jordbrukskasserörelsens riksorganisa­

tion och centralkassa kan beräknas medfölja, när ansökan om stadfästelse

och registrering ingives. Är så fallet behöver givetvis remiss till riksorgani­

sationen och centralkassa ej ske.

Länsstyrelsens prövning förutsättes enligt utredningsförslaget, om den

innebär bifall, mynna i dels beslut om stadfästelse av den nybildade jord­

brukskassans stadgar samt om godkännande av kassan, dels beslut om re­

gistrering av kassan i vanlig ordning. 8 § tredje stycket stadgar, att stad­

fästelse skall sökas också på beslut om ändring i jordbrukskassas stadgar.

Stadfästelse erfordras för alla slags stadgeändringar. Utredningsförslaget

innebär på denna punkt en utvidgning av jordbrukskasseförordningen. Det

lär kunna förutsättas, att länsstyrelsen i regel använder samma remissför­

farande vid prövning av stadgeändring som vid prövning av nybildad kas­

sas stadgar. Emellertid har utredningen ej velat göra remissförfarandet

obligatoriskt vid stadgeändring. Vissa stadgeändringar torde nämligen kun­

na vara av sådan art att remiss ter sig uppenbart överflödig.

9 § stadgar, att godkännande och stadfästelse är förutsättning för att

registrering skall få ske. Förutsättningen gäller såväl i fråga om registre­

ring av jordbrukskassa såsom ekonomisk förening som i fråga om registre­

ring av ändring i jordbrukskassas stadgar.

10 § utredningsförslaget fastslår att nybildad jordbrukskassa, sedan den

blivit godkänd och registrerad och därmed vunnit rättskapacitet, d. v. s.

förmåga att förvärva rättigheter och skyldigheter m. in., dessutom måste bli

medlem i vederbörande centralkassa för att få driva verksamhet. Lagrummet

har samband med 3 § lagförslaget, där det sägs att jordbrukskassa skall vara

7

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 122

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

99

och godkännande av centralkassa bl. a. på det sättet, att Kungl. Maj :t i frå­

ga om centralkassa, men ej länsstyrelsen i fråga om jordbrukskassa, skall

pröva om den tillämnade rörelsen finnes nyttig för det allmänna. Med hän­

syn till att jordbrukskassorna i första hand betjänar medlemmarna i jord-

brukskasserörelsen och att inrättandet av jordbrukskassor därför kan be­

traktas huvudsakligen såsom en för jordbrukskasserörelsen intern, organi­

satorisk angelägenhet, har jag funnit att denna åtskillnad har fog för sig.

10

§.

Lagrummet, som svarar mot 11 § utredningsförslaget, upptager bestäm­

melser om jordbrukskassas verksamhetsområde.

Gällande lagstiftning. Denna paragraf ersätter 50 § första stycket och 51 §

jordbrukskasseförordningen. 50 § första stycket innehåller allmänna före­

skrifter av formell innebörd. Där sägs nämligen, att jordbrukskassas verk­

samhetsområde skall angivas i stadgarna. 51 § är av saklig innebörd och

stadgar, att jordbrukskassas verksamhetsområde skall vara sammanhäng­

ande och skilt från andra jordbrukskassors samt ej större än att medlem­

marnas personliga och ekonomiska förhållanden kan överblickas och följas

av kassans ledning.

Utredningen. Utredningsförslaget innebär, att i jordbrukskasselagstifl-

ningen skall stadgas, att jordbrukskassas verksamhetsområde skall fast­

ställas av jordbrukskasserörelsens riksorganisation och att det skall vara

skilt från andra jordbrukskassors. Utredningen framhåller, att de föreslagna

reglerna innebär vissa såväl sakliga som formella nyheter.

Den nya föreskriften att jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall

bestämma verksamhetsområdet för jordbrukskassa motiveras med att det

synes vara en naturlig uppgift för det organ inom kasserörelsen, som skall

svara för central ledning och samordning av kassornas verksamhet, att ut­

mäta med hänsyn till förhållandena lämpliga verksamhetsområden för kas­

sorna och att vid förefallande behov jämka på gränserna för områdena.

Beträffande föreskriften att verksamhetsområdet skall vara skilt från

andra jordbrukskassors anför utredningen, att denna bestämmelse har bi­

behållits från gällande lagstiftning därför att det får betraktas såsom ett

allmänt intresse att såsom eu organisatorisk grundprincip fastslås, att jord­

brukets kreditkassor skall ha verksamhetsområden som är avgränsade så

alt de inte griper i varandra. Den nu gällande bestämmelsen att området

skall vara sammanhängande har utredningen slopat, bl. a. därför att inne­

börden av uttrycket ej är alldeles klar. F. ö. kan det enligt utredningens

mening ibland vara ändamålsenligt att ett kasseområde omfattar eu eller

flera enklaver utanför det sammanhängande området, t. ex. om kasseom­

rådet sammanfaller med kommuns område och till kommunen hör enklaver.

Om den i jordbrukskasseförordningen men ej i utredningens lagförslag

upptagna regeln att jordbrukskassas område ej skall vara större än all

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

101

Yttrandena. Länsstyrelsen i Kristianstads län förklarar sig ej ha något att

erinra mot utredningens förslag att jordbrukskasserörelsens riksorganisa­

tion skall bestämma jordbrukskassas område. Sparbanksinspektionen är

av samma uppfattning. Inspektionen anser att bestämmandet av verksam­

hetsområde för jordbruksassa är en sådan rörelsens inre angelägenhet, som

bör kunna ankomma på riksorganisationen, sedan i lagen utsagts, att olika

jordbrukskassors områden ej skall ingripa i varandra.

Länsstyrelsen i Örebro län är däremot av den meningen att verksamhets­

området har så stor betydelse, att bestämmelser därom bör upptagas i jord­

brukskassas stadgar och således också i föreningsregistret. Avsikten med

registret torde nämligen vara, att man därur skall kunna få uppgifter i alla

väsentliga frågor angående de företag som intagits däri. Länsstyrelsen anför

därjämte att jordbrukskassorna själva bör tillförsäkras visst medinflytande

vid avgörandet av frågan om vilket verksamhetsområde de skall ha.

Svenska jordbrukskreditkassan menar, att lagen helst icke borde upptaga

något stadgande alls om jordbrukskassas verksamhetsområde. Enär sär­

skilda fall kan tänkas uppstå, då det vore önskvärt att kassas verksamhets­

område icke strängt avgränsades i geografiskt hänseende, vill nämligen

jordbrukskreditkassan ifrågasätta, om icke bestämmelserna om verksam­

hetsområde kunde utgå och frihet lämnas åt kasseorganisationen själv att

reglera hithörande förhållanden.

Departementschefen. Vad utredningen föreslagit rörande jordbrukskassas

verksamhetsområde har lämnats utan erinran eller tillstyrkts av alla re­

missinstanser utom två. För egen del finner jag förslaget ändamålsenligt

och praktiskt.

Jag kan således inte dela länsstyrelsens i Örebro län uppfattning, att vad

som gäller om en jordbrukskassas verksamhetsområde är av den art att

det måste upptagas i stadgar och införas i föreningsregistret. Jag betraktar

frågan om verksamhetsområdet som en i huvudsak intern angelägenhet för

kasserörelsen. Jordbrukskassa har till huvudsaklig uppgift att betjäna sina

medlemmar genom att lämna kredit åt dem och det gäller huvudsakligen

att avpassa verksamhetsområdet så att medlemmarna kan betjänas så bra

som möjligt och med så liten kostnad som möjligt för rörelsen. Medlem­

marna rekryteras bland dem som äger fastighet eller bor inom verksamhets­

området. För den som är eller tänker bli medlem i kassa torde det te sig

naturligt att vid behov inhämta uppgift om kassans verksamhetsområde hos

kassan själv eller möjligen hos centralkassan. Givetvis bör sådan uppgift

tinnas tillgänglig på båda ställena. För allmänheten utanför kassemedlem­

marnas eller tilltänkta kassemedlemmars krets lärer icke erfordras att för­

eningsregistret upptager uppgifter om kassas verksamhetsområde utöver

dem som i registret torde kunna utläsas bl. a. av firmabeteckningen och av

uppgiften om sätet för styrelsen. — För länsstyrelsens prövning av fråga om

sladfästelse av jordbrukskassas stadgar eller godkännande av kassan er­

fordras uppgift om kassans verksamhetsområde. Sådan uppgift kan emel­

lertid tillhandahållas i ärendet utan all uppgiften ingår i stadgarna.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 122 år 1956

103

finnes f. n. i 25 § jordbrukskasseförordningen men någon motsvarighet

härtill återfinnes icke i utredningsförslaget. Detta är en brist som måste

repareras.

Sparbanksinspektionen utvecklar ytterligare dessa synpunkter.

Utredningen utgår från att centralkassa med anslutna jordbrukskassor i

placeringshänseende och vid beräkning av de belopp, som skall ingå i eget

kapital, skall betraktas som en enhet. Förutsättningen härför är, ur borge­

närernas synpunkt — och härvid går tanken i första hand till insättarna i

centralkassa — att de anslutna jordbrukskassorna skall vara skyldiga att

så långt tillgångarna räcker svara för centralkassans förbindelser. I och

med att jordbrukskassornas betalningsansvar på grund av medlemskapet i

centralkassan enligt förslaget upphör och då ej heller i detta medtagits den

utdebiteringsrätt, som den senare enligt 24 § jordbrukskasseförordningen

har hos de förra — vilken i och för sig är otillräcklig för ifrågavarande ända­

mål -—- saknas således varje grund för den enhetsberäkning, som tillämpas

av utredningen. Härav torde även följa att centralkassa icke må räkna med

sina fordringar på jordbrukskassorna såsom prioriterade i fondtäcknings-

hänseende allenast därför att de senare innehar däremot svarande priori­

terade lånesäkerheter eller tillgångar utan endast om den förra har säkerhe­

terna och tillgångarna i sin hand som pant. Inspektionen vill fästa upp­

märksamheten på att jordbrukskassa även kan ha andra förbindelser än

till centralkassan.

Departementschefen.

En jordbrukskassa är hänvisad till att arbeta gemen­

samt med centralkassan likaväl som centralkassan för sin verksamhet är

beroende av de anslutna jordbrukskassornas medverkan. Den nödvändiga

samverkan och det inbördes beroendet centralkassa och jordbrukskassor

emellan gör det naturligt att i viss utsträckning räkna med dem som en

ekonomisk enhet. Det är sålunda tvivelsutan rimligt och naturligt att cen­

tralkassa får räkna sig till godo anslutna jordbrukskassors eget kapital vid

bestämmandet av sin inlåningsrätt. Därav följer emellertid också, såsom ett

par remissinstanser uttalat, att centralkassa och anslutna jordbrukskassor

måste uppträda såsom en enhet gentemot centralkassans insättare och öv­

riga borgenärer också på det sättet att jordbrukskassorna med sina till­

gångar deltager i ansvaret för centralkassans förbindelser. Denna ansvarighet

synes böra fastslås i lag. Jag har därför i departementsförslaget låtit upp­

taga förevarande allmänna bestämmelse att jordbrukskassa skall vara an­

svarig för centralkassas förbindelser. Regler om utkrävandet av ansvarig­

heten och fördelningen därav mellan jordbrukskassorna inbördes meddelas

i 21 § departementsförslaget.

12

§.

Detta lagrum innehåller regler om medlemskap i jordbrukskassa. Regler­

na avviker i åtskilliga hänseenden från de nu gällande, vilka återfinnes i

52 § jordbrukskasseförordningen.

Gällande lagstiftning. 52 § jordbrukskasseförordningen reglerar uttöm­

mande frågan om vilka som kan bli medlemmar i jordbrukskassa. Enligt be­

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

stämmelserna i lagrummet fordras för medlemskap att inträdessökande

skall vara 1) i Sverige bosatt svensk medborgare eller 2) svenskt aktiebolag

med ändamål att idka jordbruk eller 3) svensk sambruksförening eller 4)

svensk ekonomisk förening eller svenskt handelsbolag med ändamål att

driva andelsladugård. Utom i fråga om ledamöter och suppleanter i jord­

brukskassans styrelse samt verkställande direktören i centralkassan, vilka

äger bli medlemmar endast på grund av sin ställning, fordras därutöver att

inträdessökande inom kassans verksamhetsområde skall äga eller bruka

jordbruksfastighet eller driva andelsladugård. Innehav av fastighet eller dri­

vande av andelsladugård är, enligt 58 § första stycket jordbrukskasseförord-

ningen, villkor för att få lån i jordbrukskassa. Lånerätten är jämlikt 59 §,

utom i vissa undantagsfall, maximerad i förhållande till fastighetens värde.

Med jordbruksfastighet jämställes i 52 § jordbrukskasseförordningen »så­

dan fastighet, vars ägare eller brukare bedriver trädgårdsskötsel, hönssköt­

sel, fiske eller annan därmed jämförlig verksamhet som självständig näring,

så ock sådan som annan fastighet taxerad mindre fastighet, vilken äges eller

brukas av hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sys­

selsättning av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet».

Beträffande rätten till medlemskap i jordbrukskassa gäller enligt jord­

brukskasseförordningen ytterligare att medlemskap icke får erhållas i mer

än en jordbrukskassa för en och samma brukningsdel.

Utredningen. Bestämmelserna om medlemskap i 12 § utredningens lag­

förslag är av annan natur än motsvarande bestämmelser i jordbrukskasse­

förordningen. De är avsedda att angiva vissa normer som skall upprätthål­

las vid medlemsantagningen. Detaljregleringen överlämnas åt kasserörelsen

själv. Överinseendet över medlemsantagningen och utfärdandet av erforder­

liga detalj föreskrifter förutsättes riksorganisationen komma att handhava.

12 § innehåller i första stycket en uppräkning av vissa grupper, som

skall bilda jordbrukskassans ordinarie rekryteringsbas. Dit hör till en bör­

jan två kategorier, vilka båda karakteriseras av att de som ingår däri inne­

har fastighet. Det gäller för det första dem som äger eller brukar jordbruks­

fastighet inom kassans verksamhetsområde. Dessa kan enbart på grund av

fastighetsinnehavet bli medlemmar. För det andra gäller det dem som äger

eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan fastighet än

jordbruksfastighet. I deras fall krävs emellertid såsom kvalifikationsgrund

för medlemskap, förutom fastighetsinnehavet, att de idkar jordbruk, därtill

hörande binäring eller fiske eller ock att de med arbete eller tjänster biträ­

der utövare av sådan näring i dennes verksamhet. Till jordbruk hänför utred­

ningen enligt vad som uttalas i betänkandet också skogsbruk. Såsom binä­

ring till jordbruket bör trädgårdsskötsel, hönsskötsel, biodling o. s. v. vara

att räkna.

Vidare skall enligt förevarande lagrum jordbruksorganisationer kunna bli

medlemmar. Med jordbruksorganisation förstås enligt jordbrukskasseutred-

ningens lagförslag bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till

105

huvudsaklig uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket,

binäring därtill eller fisket eller för utövare av sådana näringar gemensam­

ma intressen. Med förening avses därvid icke blott ekonomiska föreningar

inom jordbrukets föreningsrörelse utan även ideella föreningar med ända­

mål som kan inordnas under de i beskrivningen angivna. Under begreppet

jordbruksorganisation torde även falla sådana sammanslutningar som väg-

samfälligheter, diknings- och andra torrläggningsföretag samt vatten- och

avloppsföretag o. s. v. Anmärkas må att vissa bolag redan enligt gällande be­

stämmelser i 3 § jordbrukskasseförordningen är jämställda med jordbruks-

ekonomiska föreningar.

Slutligen skall kommuner kunna bli medlemmar i jordbrukskassa. Kom­

mun kan bli medlem endast i jordbrukskassa inom vars verksamhetsområde

dess förvaltningscentrum är beläget.

12 § andra stycket i utredningens förslag innehåller en dispensregel. Ge­

nom denna öppnas möjlighet för kassorna att efter särskild prövning såsom

medlemmar antaga andra än sådana som tillhör de i första stycket uppräk­

nade grupperna. Det förutsattes dock, att man ej går utanför den krets, som

har naturlig anknytning till kasserörelsen. Detta har i lagtexten uttryckts

så, att hinder mot vederbörandes antagande till medlem skall ha befunnits ej

föreligga med hänsyn till jordbrukskassas uppgifter och ändamål enligt lag

eller andra för kassan gällande föreskrifter.

I 12 § tredje stycket stadgas, att jordbrukskasserörelsens riksorganisation

skall äga meddela närmare föreskrifter om villkoren för beviljande av med­

lemskap i jordbrukskassa och att prövning enligt andra stycket skall verk­

ställas i den ordning riksorganisationen bestämmer.

I sin motivering till stadgandena rörande medlemskap i jordbrukskassa

förklarar utredningen inledningsvis, att 12 § första stycket avfattats så, att

kasserörelsen ej skall vara ovillkorligen bunden att såsom medlemmar god­

taga alla, som kan inordnas under de däri angivna kategorierna. Lagrummet

skapar ej någon rätt för de däri angivna att vinna medlemskap. I sista

hand skall 11 § lagen om ekonomiska föreningar reglera frågan om med­

lemskap. Detta innebär, anför utredningen, att principen att ekonomisk för­

ening skall vara öppen, gäller för jordbrukskassa med de inskränkningar

som är påkallade med hänsyn till arten av dess verksamhet. Utredningen

påpekar, att detta måste beaktas när nya stadgar för jordbrukskassorna

skall utarbetas.

Beträffande de överväganden i övrigt som föranlett utformningen av 12 S

lagförslaget återger utredningen till att börja med vissa inom utredningen

framförda kritiska synpunkter på de gällande bestämmelserna. Det påpekas,

att den nuvarande ordningen hindrar kasserörelsen att såsom medlemmar

vinna personer och organisationer med en naturlig anknytning dit. Vidare

framhålles, att reglerna om medlemskap bör avpassas efter den strukturför­

ändring som jordbruket genomgått. Härutinnan anföres i betänkandet.

inom utredningen har förekommit diskussioner, i vilka framhållits all den

nuvarande ordningen erbjuder svårigheter i tillämpningen och att den i onö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

1°8

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

hålla t. ex. besked om uttolkningen av uppräkningen i 12 § första stycket

beträffande vissa gränsfall o. d„ anvisningar bur det skall förfaras när

det råder tvekan om i vilken jordbrukskassa eller, i fråga om jordbruks­

organisation, i vilken centralkassa eller jordbrukskassa inträdessökande

skall beviljas medlemskap o. s. v. — det skall alltså ankomma på riks­

organisationen att i lämplig form upprätthålla principen att medlem­

skap i regel ej bör komma i fråga i mer än en kassa. Riksorganisationen

bör vidare utfärda anvisningar om hur dispensregeln i 12 § andra stycket

skall tillämpas och för vilka kategorier den bör gälla. Vad beträffar dis­

pensprövningen kan riksorganisationen lämna åt jordbrukskassorna att

själva företa den efter riksorganisationens anvisningar eller lägga pröv­

ningen på centralkassan eller förbehålla sig själv prövningen eller fördela

befogenheterna mellan de tre leden, allt efter omständigheterna.

Yttrandena. Reglerna om medlemskap hör till de delar av utredningsför­

slaget, som i särskilt hög grad ägnats uppmärksamhet vid remissbehand­

lingen. Remissinstansernas bedömning av förslaget påverkas i hög grad av-

vad vederbörande remissinstans har för åsikt om förslagets principer i fråga

om kasserörelsens ändamål och allmänna inriktning samt om dess rätt att

själv i största möjliga utsträckning bestämma över sina angelägenheter.

En särskild kritisk inställning intar sålunda Svenska bankföreningen samt

Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Råda dessa remissin­

stanser har uttalat uppfattningen, att jordbrukskasserörelsen icke vidare

bör bedrivas i föreningsform utan enligt lagen om bankrörelse. I motive­

ringen till delta ståndpunktstagande ingår bl. a. att man genom det före­

slagna stadgandet i 12 § lagen om jordbrukskasserörelsen avlägsnat sig så

långt från det kooperativa föreningsbegreppet, att detta blivit helt formellt.

Även remissinstanser med positiv inställning till utredningsförslaget så­

som sådant har förordat en klarare och snävare avgränsning av möjlighe­

terna till medlemskap i jordbrukskassa än vad som upptagits i utrednings­

förslaget. Svenska sparbanksföreningen menar, att kasscrörelsen med de

föreslagna reglerna om medlemskap riskerar alt förlora sin egenskap av-

jordbruksorganisation. Föreningen anför.

Lagförslagets bestämmelser angående medlemskap i jordbrukskassa (12 §)

torde få anses gå rätt mycket utanför den krets av personer, som kan an­

ses tillhöra jordbruksbefolkningen även i mycket vidsträckt mening. När

exempel förutsätter, att tjänstemän och arbetare i industrier, som

förädlar jordbruksprodukter, kan beviljas medlemskap i kassorna, bör

detta ses mot bakgrunden av att sådana industrier är i övervägande grad

belägna i städer och tätorter och att de anställda själva knappast torde

räkna sig till jordbruksbefolkningen, även om de för att få krediter skulle

kunna vara intresserade av att erhålla medlemskap. Lagförslaget öppnar

icke bara möjlighet för de särskilt angivna grupperna av yrkesutövare, före­

tag och kommuner att erhålla medlemskap utan lämnar över huvud taget

mycket vida möjligheter för medlemsrekryteringen.

Om kasserörelsen önskar vidga sin medlemsrekrytering på föreslaget sätt,

synes man med fog kunna ifrågasätta realiteten i tanken att kasserörelsen

skall vara en speciell jordbruksorganisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

109

Sparbanksinspektionen anser, att frågan om medlemskap liksom f. n.

bör regleras i författning genom bestämmelser av i stort sett samma inne­

börd som nu. Inspektionen framhåller, att gränserna för medlemskap i

jordbrukskassa betydligt utvidgats i förhållande till vad nu gäller. När ut­

redningen därjämte föreslagit dels slopande av den grundläggande ända­

målsbestämmelsen att kasserörelsen skall tillgodose jordbrukets kreditbe­

hov dels en väsentlig utvidgning av rätten att driva vanlig bankrörelse så

aktualiseras enligt inspektionens mening frågan huruvida tillräcklig anled­

ning finnes att undantaga jordbrukets kreditkassor från de bestämmelser

i banklagen, som avser själva rörelsen. Ett undantagande liksom hittills

torde enligt inspektionens mening i första hand böra grundas på att jord-

brukskasserörelsen bestämmes ha till uttryckligt ändamål att tillgodose

jordbrukets kreditbehov och att medlemskapet i stort sett begränsas på sätt

nu gäller. Sparbanksinspektionen förklarar sig dock ej vilja göra erinran

mot att även andra än fastighetsägare bland dem som har sin utkomst av

jordbruk eller dess binäringar skall kunna antagas till medlemmar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, i likhet med sparbanksin­

spektionen, att avsaknaden av en allmän ändamålsbestämmelse för kasse­

rörelsen medför att det blir tveksamt om 12 § kommer att utgöra något hin­

der för att man vid antagandet av medlemmar i jordbrukskassa går utanför

den krets som har naturlig anknytning till jordbrukskasserörelsen. Läns­

styrelsen föreslår därför, såsom tidigare anmälts, att lagstiftningen skall

kompletteras med en bestämmelse att kreditkassorna skall ha till uppgift

att tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Kravet på klarare avgränsning framföres vidare av länsstyrelsen i Kris­

tianstads län, som särskilt varnar för dispensregeln och den däri upptagna

bestämmelsen att medlemskap kan erhållas, såvida »hinder däremot funnits

ej föreligga med hänsyn till jordbrukskassas uppgifter och ändamål». Läns­

styrelsen framhåller, att den generella dispensregeln under alla förhållan­

den förutsätter en restriktiv tillämpning. Utan en sådan tillämpning kan

jordbrukskasserörelsens målsättning äventyras till förfång för de allmänna

kreditinstitutens verksamhet och utveckling. Fullmäktige i riksgäldskonto-

ret och Riksförbundet Landsbygdens folk understryker båda, att jord­

brukskasserörelsen icke får förlora sin karaktär av kooperativ kreditinsti-

tulion för jordbruket. Fullmäktige ifrågasätter, om måhända med hänsyn

därtill en starkare avgränsning av medlemskapet än i förslaget skulle vara

på sin plats.

Fullmäktige i riksbanken har en mera positiv inställning till utrednings­

förslaget. Fullmäktige anser att i och med att fullmäktige godtagit, att kasse­

rörelsen skall beredas möjlighet driva sin verksamhet i friare former än

hittills och i konkurrens med andra kreditinrättningar, så finnes icke hel­

ler anledning till invändningar mot utredningens förslag i vad avser med­

lemskap.

Bank- och fondinspektionen har, efter en närmare analys av utrednings­

förslaget, med vissa reservationer godtagit detta. Ämbetsverket anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

111

lunda tagits upp av flera remissinstanser. Fem remissinstanser -— fullmäk­

tige i riksgäldskontoret, statskontoret, Östergötlands och Södermanlands

handelskammare, Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksförening­

en — avstyrker eller ifrågasätter lämpligheten av förslaget, att kommun

skall kunna bli medlem. Dessa remissinstanser anser nämligen att kom­

munerna ej har någon naturlig anknytning till jordbrukskasserörelsen av

sådant slag att de bör kunna bli medlemmar i jordbrukskassa. Statskontoret

har i sitt yttrande anfört följande.

Beträffande medlemskapet i jordbrukskasserörelsen innebär utredningens

förslag bl. a. den utvidgningen, att kommun skall kunna anslutas till jord­

brukskassa. Något skäl för denna utvidgning har icke anförts. Enligt stats­

kontorets mening gör sig starka betänkligheter gällande mot att kommuner­

nas ekonomiska transaktioner i högre grad än hittills dras in i kasserörel­

sen. Det kan med fog ifrågasättas, om de expansionssträvanden, som må

ligga bakom detta förslag, kan vara till gagn för rörelsen. Kommunernas

verksamhet torde göra deras penningtransaktioner i hög grad rörliga och

deras kreditbehov blir ofta av betydande storleksordning. Bärande skäl mås­

te därför enligt statskontorets mening förebringas, innan förslaget i denna

del vinner tillmötesgående.

Å andra sidan har detta förslag uttryckligen tillstyrkts av Svenska jord­

brukskreditkassan och Svenska landskommunernas förbund samt av Riks­

förbundet Landsbggdens folk. Riksförbundet — som varnat för att alltför

mycket vidga kretsen av dem som kan bli medlemmar i jordbrukskassa —

finner kommun falla inom den krets som kan godtagas såsom medlem­

mar i jordbrukskasserörelsen utan att dennas karaktär av jordbruksorga­

nisation förändras. Svenska landskommunernas förbund anför beträffan­

de sin synpunkt på frågan om kommuns medlemskap i jordbrukskassa föl­

jande.

Enligt förbundets uppfattning har det ur kommunal synpunkt framstått

som otillfredsställande att jordbrukskassorna, vilka ej sällan omhänderhar

kommunala medel till förvaltning, varit förhindrade att vid förefallande be­

hov lämna kredit åt kommunerna. Den av utredningen i detta avseende före­

slagna ändringen, varigenom kommunerna kan bli medlemmar i kassorna

och som sådana berättigade att uppträda som låntagare, finner förbundet

därför vara ett tillgodoseende av ett önskemål från de kommuner, som har

medel placerade i jordbrukskasserörelsen. För att kommunernas lånemöjlig-

heter skall få någon praktisk betydelse vill dock förbundet i detta samman­

hang understryka nödvändigheten av att kommunernas lånerätt icke be­

gränsas till det rent jordbruksmässiga behovet utan utsträckes till att avse

samtliga förekommande kommunala kreditbehov.

Svenska jordbrukskreditkassan hälsar med tillfredsställelse det i försla­

get införda begreppet jordbruksorganisation såsom ersätt­

ning för »jordbruksekonomisk förening». Jordbrukskreditkassan gillar li­

kaledes förslaget att mindre sådan organisation skall kunna bli medlem i

jordbrukskassa. Bank- och fondinspektionen yttrar på tal om begreppet

jordbruksorganisation att beträffande aktiebolag begränsningen i nuvarande

lagstiftning till bolag »av kooperativ karaktär» (men däremot cj av lokal

113

fikationsgrund. Innehav av fastighet är i utredningsförslaget ej heller för­

utsättning för att medlem skall äga rätt att få krediter. Nyheter är hl. a.

att jordbruksorganisation samt kommun skall kunna bli medlem i jord­

brukskassa. Jordbruksorganisation (jordbruksekonomisk förening enligt

gällande författning) kan f. n. bli medlem endast i centralkassa. Kommun

kan överhuvudtaget icke anslutas till jordbrukskasserörelsen såsom med­

lem.

Själva det nya systemet för reglering av frågan o in med­

lemskap har vid remissbehandlingen i allmänhet i princip godtagits, om

än ibland med vissa reservationer. På några håll har dock yppats tvekan,

huruvida icke fara föreligger att kasserörelsen med de föreslagna reglerna

skall förlora sin egenskap av jordbruksorganisation. Såsom skäl för dessa

farhågor har särskilt anförts, att dispensregeln i paragrafens andra stycke

är alltför vag. Den riktpunkt som skall gälla för dispensprövningen har i

lagförslaget angivits så, att dispens skall kunna meddelas om hinder mot

medlemskap ej anses föreligga med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter

och ändamål enligt lag eller andra för kassan gällande föreskrifter. Någon

allmän bestämmelse vari jordbrukskassornas ändamål fixeras och vartill

den nyss angivna regeln kunde anknyta finnes emellertid icke i utrednings­

förslaget. Och bestämmelsen i 7 § (6 § departementsförslaget) att jord­

brukskassa skall ha till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas in­

tressen genom att bereda kredit åt dem är ej sådan att den kan ge erfor­

derlig stadga åt dispensregeln.

I departementsförslaget har, såsom framgår av vad jag anförde vid min

redogörelse för 1 §, upptagits en allmän bestämmelse, enligt vilken jord­

brukskasserörelsen skall ha till huvudsakligt ändamål att tillgodose jord­

brukets kreditbehov samt att främja sparverksamhet. Därmed torde dispens­

regeln i nu förevarande paragraf ha vunnit sådan stadga, att den nyss åter­

givna anmärkningen kan anses ha förlorat sin udd. Enligt min mening blir

det av utredningen förordade systemet för reglering av medlemskap i jord­

brukskassa efter tillkomsten av ändamålsbestämmelsen i 1 § väl ägnat att

i princip läggas till grund för lagstiftning.

Vad angår detaljerna i utredningsförslaget är det natur­

ligt att bland de särskilt angivna kategorier, som skall kun­

na antagas till medlemmar i jordbrukskassa, upptagits ägare och

brukare av fastighet inom kassans verksamhetsområde. Förslaget

har i denna del ej föranlett erinringar. Jag torde beträffande utformningen

av bestämmelserna därom endast få erinra, att uttrycket »bruka» fastighet

får anses innebära krav på någon form av aktivt utnyttjande; blotta boen­

det i en förhyrd lägenhet lärer icke vara att hänföra till »brukande» av fas­

tighet. — Jag har intet att erinra mot utredningens förslag att utländsk

medborgare skall kunna bli medlem i jordbrukskassa, förutsatt att han

innehar de kvalifikationer som eljest erfordras.

Begreppet jordbruksorganisation har i förslaget bestämts på

ett sätt som föranlett erinran blott från en remissistans. Denna anser, att

8

liihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt.

AV

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

115

muner upptages såsom medlemmar i jordbrukskassa. Jag vill i samband

härmed tillfoga, att jordbrukskassas befattning med kreditgivning till kom­

muner — liksom dess kreditgivning till jordbruksorganisationer — blir av

sådant slag att särskild uppmärksamhet från de högre kasseledens sida

torde böra ägnas dels spörsmålet i vad mån beslut om sådan kredit skall

underställas centralkassan för godkännande dels frågan i vad mån dylika

krediter genom jordbrukskassans förmedling bör lämnas av jordbrukets

bank.

Jag har nyss uttalat, att dispensregeln genom införandet av den

allmänna bestämmelsen om jordbrukskasserörelsens ändamål i 1 § fått

större stadga än vad den kan anses ha enligt utredningsförslaget, där en

sådan bestämmelse saknas. Den ram inom vilken medlemmar skall kunna

rekryteras, har genom ändamålsbestämningen kommit att bli klarare och

snävare. Emellertid kan jag trots den skillnad som alltså består mellan ut­

redningsförslaget och departementsförslaget i stort sett ansluta mig till vad

utredningen anfört rörande dispensregelns tillämpning. Som jag tidigare

nämnt förutsättes i författningar redan nu att jordbrukskassor skall kunna

lämna statligt garanterade lån till studerande m. fl. Dessa måste då också

kunna bli medlemmar. Jag vill emellertid göra det påpekandet att man

inom kasserörelsen, särskilt under den första tiden efter det den nya lag­

stiftningen trätt i kraft, torde böra iakttaga, att medlemsrekryteringen till

kasserörelsen, med de jämkningar som kan anses betingade av skäligt hän­

synstagande till jordbrukskasserörelsens och jordbrukets utveckling, hålles

inom de hittills tillämpade gränserna.

Vad slutligen angår riksorganisationens överinseende

över medlemsfrågorna vill jag i likhet med utredningen och med beaktande

av vad som anförts i ett par remissyttranden särskilt understryka att riks­

organisationen bör se till att förevarande paragraf kommer att tillämpas

med iakttagande av reglerna i 11 § föreningslagen. Detta betyder, å ena

sidan, att möjlighet till medlemskap enligt 12 § första stycket icke skall

vara liktydigt med rätt därtill, men å andra sidan också, att de villkor som

kvalificerar och som diskvalificerar för medlemskap så långt möjligt skall

fastställas av rörelsen. Jag anser emellertid icke erforderligt att erinran

härom, genom hänvisning till 11 § föreningslagen, upptages i själva lag­

texten. — Tilläggas må att vad jag nyss i frågan om dispensprövning ut­

talade om återhållsamhet har tillämpning jämväl på riksorganisationens

befattning med medlemsfrågor enligt 12 § tredje stycket.

Efter dessa överväganden har jag, med allenast vissa formella jämkning­

ar, upptagit den av utredningen föreslagna 12 § i departementsförslaget

med oförändrat paragrafnummer.

13 §.

Denna paragraf innehåller vissa allmänna bestämmelser om jordbruks-

k(iss<ts medelsanskaffning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

117

jordbrukskassor, är att anskaffa fastighet för jordbrukskassans inrymman-

cTe. Med den föreslagna lydelsen av förevarande stadgande skulle det stå

jordbrukskassa fritt att anskaffa medel till fastighetsköpet genom upplå­

ning från annat håll än centralkassan. Enligt min mening är det emellertid

icke lämpligt att jordbrukskassa utan kontroll skall kunna tillgodose ett

lånebehov av så stor omfattning som detta kan beräknas bli. Även om det

torde kunna påräknas att riksorganisationen eller centralkassan kommer att

begagna sina allmänna befogenheter över jordbrukskassorna för att skaffa

sig överinseende över jordbrukskassornas fastighetsförvärv, finner jag där­

för skäl föreligga att göra jordbrukskassas rätt att förskaffa sig kredit från

annat håll än centralkassan beroende av centralkassans tillstånd utan den

av utredningen föreslagna begränsningen. I departementsförslaget har 13 §

första stycket utformats i enlighet härmed.

Vad beträffar Svenska bankföreningens erinran mot paragrafens andra

stycke torde jag här allenast få understryka att jordbrukskassorna redan

nu regelmässigt biträder centralkassan i dess verksamhet. Härtill är jord­

brukskassorna oförhindrade enligt gällande författning. Vidare torde jag

få fästa uppmärksamheten på att jordbrukskasselagstiftningen enligt de­

partementsförslaget i allt väsentligt bibehållit den hittills gällande gräns­

dragningen för kreditkassornas bedrivande av rörelse. Jag har med hänsyn

härtill ej funnit anledning jämka på utredningsförslaget till 13 § andra

stycket och har således upptagit det oförändrat i departementsförslaget.

14 §.

Denna paragraf innehåller dels en allmän regel om jordbrukskassas utlå­

ning, nämligen att jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina med­

lemmar, dels en regel om begränsning av utlåningen till jordbruksorganisa­

tioner samt till kommuner. För vardera kategorien skall gälla en begräns­

ning till högst en tiondel av kassans hela utlåning. Den förra regeln mot­

svarar 14 § första stycket utredningsförslaget. Den senare regeln har, såvitt

gäller jordbruksorganisationer, samband med stadgande i 29 § utrednings­

förslaget. Jag torde få kommentera regeln vid behandlingen av 24 § de­

partementsförslaget.

Att jordbrukskassa i sin utlåningsverksamhet ej skall gå utanför kretsen

av sina medlemmar är en hävdvunnen princip, som följer av jordbrukskas­

sans kooperativa natur och de allmänna grundsatserna för dess verksamhet

och uppbyggnad. I jordbrukskasseförordningen (58 §) är lånerätten ytter­

ligare inskränkt, nämligen till medlemmar som äger eller brukar fastighet

eller driver andelsladugård. Någon motsvarighet till denna inskränkning

skall ej gälla enligt förevarande lagstiftning. Jag vill emellertid erinra om

att fastighetsinnehav är en viktig kvalifikationsgrund för att vinna med­

lemskap i jordbrukskassa.

Andra stycket av 14 § utredningsförslaget har, efter redaktionell omarbet­

ning, upptagits i avsnittet om rörelsen som 39 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

119

Utredningen har velat utforma lagbestämmelserna så att det vid förefallande

behov skall vara möjligt att utvidga området för de högre ledens ledning

och tillsyn över verksamheten i jordbrukskassa.

Reglerna i 15 § gäller centralkassas och riksorganisationens befogenheter

att ge anvisningar och föreskrifter beträffande jordbrukskassornas verksam­

het. Specialbestämmelser med liknande befogenheter, avseende organisato­

riska spörsmål, har behandlats i 11 § om jordbrukskassas verksamhetsom­

råde och i 12 § om medlemskap i jordbrukskassa.

Föreskriften i 15 § om jordbrukskassas skyldigheter att ställa sig till

efterrättelse vad riksorganisationen och centralkassan föreskriver i fråga

om verksamheten motsvaras av föreskrifter i avsnitten om dessa, vari de

utrustas med motsvarande befogenheter (utredningsförslaget 17 och 33 §§;

departementsförslaget 17 och 28 §§).

Yttrandena. Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot be­

stämmelserna i förevarande lagrum.

Departementschefen. Mot lagrummet i den av utredningen föreslagna av­

fattningen har ej framställts någon erinran vid remissbehandlingen och ej

heller jag har funnit skäl till anmärkning däremot. Paragrafen har därför

med endast vissa formella jämkningar överförts till departementsförslaget.

Jag torde emellertid få tillfoga, att jag förutsätter att riksorganisationen

och centralkassorna kommer att använda de befogenheter, som skall till­

komma dem jämlikt bestämmelserna i förevarande paragraf i all den ut­

sträckning. som erfordras för att åstadkomma att den samlade kasse­

rörelsens verksamhet kommer att drivas på ett så rationellt och betryggan­

de sätt som möjligt. Föreskrifterna skall kunna avse såväl sådant som rör

kontorsrutinen som frågor av mera principiell betydelse i fråga om verk­

samhetens bedrivande. Av särskild vikt torde vara att uppmärksamhet

ägnas åt frågan i vad mån jordbrukskassa genom instruktion eller anvis­

ningar skall åläggas inhämta centralkassans godkännande innan krediter

överstigande visst belopp eller av viss beskaffenhet utlämnas.

16 §.

Denna paragraf har med blott en redaktionell jämkning överförts från

utredningsförslaget. Dess första stycke upptager regler om jordhrukskas-

sas styrelse, andra stycket ger en specialregel om jordbrukskassas firma-

teckning.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke motsvaras i gällande lag­

stiftning av 62 § första stycket jordbrukskasseförordningen, enligt vilket

författningsrum jordbrukskassas styrelse skall bestå av 5

7 ledamöter

jämte lämpligt antal suppleanter.

Utredningen framhåller, att bestämmelserna i förevarande paragraf är

undantag från de allmänna bestämmelserna i föreningslagen om styrelse

och firmateckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

121

rätt vid centralkassas föreningssammanträde har utgått på den grund att

det behandlar en fråga, soin enligt utredningens mening bör avgöras inom

kasserörelsen och fixeras i centralkassas stadgar. Bestämmelser om grund­

fond bär ej upptagits i utredningsförslaget av den anledningen, att utred­

ningen förordar att inga nya grundfonder skall ställas till centralkassornas

förfogande och att de som redan finnes skall avvecklas. Jordbrukskasseut-

redningen förutsätter, att erforderliga stadganden om grundfondernas av­

veckling kan meddelas i administrativ ordning.

Stadgandena om reservfond och vinstutdelning, vissa detaljbestämmelser

om kreditgivningen och annat som angår rörelsen samt om likvidation och

upplösning har i utredningsförslaget ersatts av nya eller omarbetade be­

stämmelser under de särskilda avsnitten med bestämmelser i dessa äm­

nen.

Flera av jordbrukskasseförordningens bestämmelser har sålunda utgått

ur utredningsförslaget. Andra har emellertid tillkommit. Av lagen den 26

juni 1936 med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit

har nämligen 1 och 2 §§ ersatts med bestämmelser i förevarande avsnitt.

17 §.

I denna paragraf angives centralkassornas ändamål.

Lagrummet ersätter gällande lagstiftning i 1 och 2 §§ lagen den 26 juni

1936 med vissa bestämmelser om centralkassa för jordbrukskredit. I 1 §

1936 års lag ges en definition, enligt vilken centralkassa är förening som

utgör sammanslutning för ett eller flera län av ekonomiska föreningar med

huvudsakligt ändamål, att var inom sin ort tillgodose jordbrukets kredit­

behov. Genom 2 § tilldelas centralkassa laglig befogenhet att från allmän­

heten mottaga inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas.

17 § första stycket utredningens förslag stadgar, att centralkassa har till

huvudsaklig uppgift att främja sina medlemmars ekonomiska intressen ge­

nom att bereda kredit åt dem. Ändamålsbestämmelsen har avfattats på

samma sätt som den i 7 § (6 § departementsförslaget) för jordbrukskassor­

na. Den syftar till att inordna centralkassorna under det föreningsbegrepp,

som avses i 1 § föreningslagen. Lika litet som i fråga om jordbrukskassorna

skall bestämmelsen vara uttömmande.

17 § andra stycket utredningsförslaget utsäger att centralkassa har den

viktiga uppgiften att driva inlåning från allmänheten.

17 § tredje stycket innehåller föreskrift för centralkassa att meddela in­

struktioner och anvisningar för de anslutna jordbrukskassornas verksam­

het och att öva kontroll och tillsyn över dem. Utredningen anför härom

att centralkassa är centralorganisation för de anslutna jordbrukskassorna

och i den egenskap har såsom en naturlig uppgift att, under riksorganisa­

tionen, utöva samordnande och ledande funktioner över kasseverksamheten

inom sitt område. Utredningen anmärker, att centralkassa givetvis ej bör

utfärda instruktioner eller anvisningar i ämnen, som redan är reglerade av

riksorganisationen, i varje fall ej på sådant sätt att dess instruktioner och

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

123

Muj:t. Termen stadfästelse, vilken enligt utredningsförslaget 8 § skall an­

vändas också i samband med jordbrukskassas auktorisation, har upptagits

efter mönster av banklagstiftningen och sparbankslagstiftningen.

Enligt 18 § andra stycket skall prövningen av ansökan om stadfästelse på

stadgarna vara av samma slag som länsstyrelsens prövning av jordbruks­

kassas stadgar, d. v. s. den skall omfatta både en granskning ur formella

synpunkter, syftande till att konstatera att stadgarna överensstämmer med

lag, och en granskning ur sakliga synpunkter, som alltså skall gå ut på att

undersöka om kassan förefaller att kunna bli ändamålsenlig. Ger prövning­

en vid handen, att stadgarna håller måttet både ur legala och sakliga syn­

punkter och finnes den tillämnade rörelsen nyttig för det allmänna skall

Kungl. Maj:t enligt utredningsförslaget stadfästa stadgarna och ge kassan

auktorisation genom att godkänna den. Uttrycket »nyttig för det allmänna»

har hämtats från banklagstiftningen och sparbankslagstiftningen orch torde

enligt utredningens mening bl. a. avse att frågan huruvida det finnes behov

av och utrymme för den tilltänkta kreditinrättningen skall kunna besvaras

jakande.

18 § tredje stycket innehåller föreskrift, att stadfästelse skall begäras

också på ändring i centralkassas stadgar. Emellertid skall Kungl. Maj :t —

om och i den mån det befinnes lämpligt — kunna bemyndiga tillsynsmyn­

digheten att i Kungl. Maj :ts ställe stadfästa beslut om stadgeändring. Utred­

ningens motiv för detta förslag är, att stadgeändringar kan vara av rent for­

mell karaktär eller avse förhållanden av ringa vikt och att deras avgörande

därför ej obligatoriskt bör ankomma på Kungl. Maj:t. En liknande möjlighet

att delegera har tillagts Kungl. Maj:t i 1955 års banklagstiftning.

19 § utredningsförslaget ger vid handen, att registrering av centralkassa

såsom ekonomisk förening kan komma i fråga först efter det att godkän­

nande och stadfästelse meddelats. Registrering verkställes av länsstyrelsen.

Enligt 20 § utredningsförslaget blir centralkassa emellertid ej behörig

driva verksamhet enbart genom registreringen utan först då den upptagits

såsom medlem i jordbrukskasserörelsens riksorganisation. Utövar central­

kassa verksamhet utan att vara ansluten till riksorganisationen, blir de som

deltagit i verksamheten personligen ansvariga för uppkommande förbindel­

ser enligt 90 § utredningsförslaget. De kan därjämte dömas till ansvar en­

ligt 84 § 3.

Jordbrukskasseförordningens bestämmelse att till centralkassa skall vara

anslutna minst 15 jordbrukskassor, motsvaras av en föreskrift i 2 § utred­

ningsförslaget, vari dock minsta antalet jordbrukskassor sättes till 10 och

dispensmöjlighet införts.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen har förevarande paragrafer ej föran­

lett annan erinran än att länsstyrelsen i Östergötlands län samt länsstyrel­

sen i Örebro län, såsom tidigare anmälts, förordat att bestyret med såväl

auktorisationen som registreringen av centralkassa skall överflyttas till till­

synsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

125

ligen icke överförts till utredningens lagförslag, enär de ansetts icke höra

hemma i författning, men utredningen har tagit för givet att riktlinjer av i

stort sett samma innebörd ändå kommer att gälla.

Yttrandena. Sparbanksinspektionen har förklarat, att bestämmandet av

verksamhetsområde för centralkassa är en sådan kasserörelsens inre ange­

lägenhet, som bör kunna ankomma på riksorganisationen, sedan i lagen ut­

sagts att olika centralkassors områden ej skall gripa in i varandra. Svenska

jordbrukskreditkassan har uttalat önskemålet, att lagen ej alls skall upp­

taga någon bestämmelse om centralkassas verksamhetsområde, eftersom

det kan tänkas uppstå fall, där det vore önskvärt att kassas verksamhets­

område icke strängt avgränsades i geografiskt hänseende och kasseorgani­

sationen borde ha frihet att själv reglera hithörande frågor.

Länsstyrelsen i Örebro län samt bank- och fondinspektionen har däre­

mot förordat, att centralkassas verksamhetsområde skall angivas i central­

kassans stadgar. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att uppgift om

verksamhetsområdet är av så stor betydelse att det synes naturligt att om­

rådet angives i stadgarna och att på så sätt uppgift därom också kommer

att ingå i föreningsregistret.

Bank- och fondinspektionen menar, att Kungl. Maj :t och icke riksorga­

nisationen i realiteten kommer att bestämma centralkassas verksamhets­

område. De nu existerande centralkassorna omfattar nämligen hela riksoin-

rådet. Områdesändringar kommer därför att innebära överföringar från nå­

gon centralkassas område till annan sådan kassa. Därvid torde behov upp­

komma att jämväl överflytta viss del av rörelsen. Prövningen av sådan

överflyttning skall emellertid ankomma på Kungl. Maj :t enligt 86 § 1 mom.

utredningsförslaget. Då inspektionen ej har något att erinra mot stadgan-

dena i det sistnämnda lagrummet och då det synes inspektionen mest till­

fredsställande att en bankinrättnings verksamhetsområde fastställes i offi­

ciell ordning, föreslår inspektionen att första punkten 21 § utredningsför­

slaget skall utgå.

Departementschefen. I fråga om jordbrukskassa har jag tidigare i mitt ytt­

rande över 10 § lagförslaget anslutit mig till tanken att riksorganisationen

skall fastställa verksamhetsområde och att uppgift om verksamhetsområ­

det ej skall behöva ingå i jordbrukskassas stadgar. Jag framhöll därvid så­

som stöd för mitt ställningstagande, att begränsningen av jordbrukskassas

område kan betraktas som en i huvudsak intern angelägenhet för kasserö­

relsen eftersom jordbrukskassa huvudsakligen betjänar sina medlemmar.

Med centralkassa ställer sig saken något annorlunda. Centralkassa äger

mottaga inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen

begagnas. Den har därigenom en annan ställning gentemot allmänheten än

jordbrukskassorna och omfattningen av dess verksamhetsområde blir ej

på samma sätt som frågan om jordbrukskassas verksamhetsområde en in­

tern angelägenhet för kasserörelsen. Med hänsyn därtill och på grund järn-

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

127

Departementschefen. Såsom framgår av 11 § departementsförslaget och

vad jag i anslutning därtill yttrade, delar jag de två inspektionsmyndighe-

ternas uppfattning att jordbrukskasselagstiftningen bör innehålla uttryck­

ligt stadgande att jordbrukskassa skall ansvara för centralkassans förbin­

delser. I 11 § departementsförslaget har en allmän bestämmelse av denna

innebörd upptagits. Förevarande paragraf reglerar befogenheten att utkräva

ansvarigheten. Jag har ansett att paragrafen bör stadga, att centralkassa

skall äga infordra tillskott från de anslutna jordbrukskassorna, om dess

egna medel icke förslår för att infria dess förbindelser. Beloppet av jord­

brukskassas tillskott skall bestämmas i förhållande till dess låneskuld vid

utgången av räkenskapsåret närmast före det då tillskott infordras. Om

jordbrukskassa ej förmår utgiva infordrat tillskott, skall övriga till central­

kassan anslutna jordbrukskassor ansvara för bristen efter den angivna för-

delningsgrunden. Vid mitt ställningstagande har jag bl. a. tagit visst intryck

av de bestämmelser om ansvarighet som gäller stadshypoteksorganisatio-

nen (SFS nr 95/1953, 9 §).

De angivna stadgandena är av annan karaktär än de regler om ansvarig­

het, som nu gäller och som ytterst grundar sig på föreskrifterna i 1911 års

föreningslagstiftning om begränsad personlig ansvarighet. Till en början är

att märka att departementsförslagets regler bara avser jordbrukskassorna,

d. v. s. de centralkassemedlemmar som obligatoriskt skall vara anslutna

till centralkassan för att jämte dessa driva kasserörelsens kreditverksam­

het. Jordbruksorganisationerna, vilka är anslutna till centralkassorna för

att begagna sig av kasserörelsens tjänster, skall vara fria från personlig an­

svarighet lika väl som enskilda medlemmar i jordbrukskassa.

Jordbrukskassas ansvarighet skall vara ett andrahandsansvar, som skall

kunna utkrävas av centralkassan först i lägen då centralkassas förbindel­

ser icke kan täckas med anlitande av dess egna tillgångar. Klart är att vid

centralkassas konkurs rätten att infordra tillskott skall kvarstå och att den

i sådant fall för insättares och andra borgenärers räkning skall kunna ut­

övas av konkursförvaltningen. Jordbrukskassas ansvarighet skall icke vara

begränsad till visst belopp. Detta följer av att jordbrukskassas eget kapital

tillgodoräknas centralkassan såsom inlåningsunderlag utan begränsning. Ef­

tersom inlåningsunderlaget skall tjäna insättarna i centralkassa till säker­

het för insatta medel ligger det i sakens natur att täckning för deras ford­

ringar skall beredas dem så långt jordbrukskassornas eget kapital förslår

i fall då centralkassan ej själv förmår prestera betalning. Den ordning vari

detta kommer att ske, om lagen utformas i enlighet med departementsför­

slaget, innebär, att centralkassas insättare och övriga borgenärer genom cen­

tralkassan inträder såsom fordringsägare också gentemot de anslutna jord­

brukskassorna. Därmed får de företräde till jordbrukskassornas tillgångar

framför jordbrukskassemedlemmarna. Enligt min mening torde, för den

händelse sådant skulle bli aktuellt, ej behöva uppstå några tekniska svårig­

heter att utkräva den rätt gentemot jordbrukskassorna som sålunda skall

tillkomma centralkassas borgenärer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

129

Vad beträffar frågan om fördelningen av jordbruksorganisationer mellan

centralkassor och jordbrukskassor, vilken fråga utredningen i någon mån

berört redan i samband med behandlingen av bestämmelserna i

12

§ om

medlemskap i jordbrukskassor, har utredningen anfört följande.

Utredningen har avsett att riksorganisationen skall ha ganska betydande

frihet att anpassa fördelningen efter förhållandena. Hänsyn kan tas till så

dana omständigheter som att stora jordbrukskassor med mera bankmässigt

betonad verksamhet kan betjäna större jordbruksorganisationer än små

jordbrukskassor o. s. v. Efter omständigheterna skall kunna avgöras, om

inträdessökande jordbruksorganisation skall tillhöra kassa, inom vars verk­

samhetsområde organisationens styrelse har sitt säte, eller om den bör bli

medlem i kassa, där den driver verksamhet vid större anläggning e. d. eller,

slutligen, om den någon gång till äventyrs bör kunna bli medlem i mer än

en kassa. Mot sistnämnda ordning talar principen, att medlemskap i kasse­

rörelsen i regel skall kunna vinnas blott i en kassa. Olägenheterna ur kon­

troll- och kreditövervakningssynpunkt av att samma organisation är med­

lem på flera håll i kasserörelsen kan emellertid motverkas genom inbördes

samarbete mellan de i kasserörelsen ingående organisationerna. Ett dylikt

samarbete är naturligt och hindras ej av

88

§ utredningsförslaget, vari stad­

gas att enskildas förhållanden till kreditkassor ej må i oträngt mål yppas.

Detta stadgande avser endast yppande till utomstående. Det antydda sam­

arbetet får än större betydelse, när jordbrukets bank knytes till kasserörel­

sen. — Vad här sagts om samarbete kasserörelsens organisationer emellan

för kreditkontroll och kreditövervakning gäller uppenbarligen också i fråga

om enskilda medlemmar i jordbrukskassor.

Yttrandena. Reglerna i 22 § om medlemskap i centralkassa har icke för­

anlett några kritiska kommentarer från remissinstansernas sida. Emellertid

må erinras om att bank- och fondinspektionen och överståthållarämbetet i

de delar av sina yttranden som rör medlemskapet i kasserörelsen och som

tidigare återgivits vid framställningen rörande ¹² § gjort uttalanden avseen­

de 22 §. Bank- och fondinspektionen har sålunda betonat, att möjlighet att

vinna inträde i kreditkassa icke skall vara liktydigt med rättighet därtill.

Överståthållarämbetet har framhållit vikten av principen i ¹¹ § lagen om

ekonomiska föreningar att sådan sammanslutning skall vara öppen med

allenast de inskränkningar som föranledes av hänsyn till arten av dess verk­

samhet eller av andra särskilda skäl. Ämbetet har ifrågasatt om ej en erinran

om att ¹¹ § föreningslagen skall iakttagas vid utfärdande av föreskrifter

enligt

22

§ andra stycket bör upptagas i detta lagrum.

Departementschefen. De regler som utredningen föreslagit om medlem­

skap i centralkassa skiljer sig i ganska liten mån från dem som f. n. gäller.

Det nya är främst alt jordbruksorganisationerna inte obligatoriskt skall till­

höra centralkassa utan att en fördelning av dem skall ske mellan centralkas­

san och de anslutna jordbrukskassorna. Det är framför allt anvisningar och

riktlinjer för denna fördelning som torde böra meddelas i riksorganisatio­

nens anvisningar enligt andra stycket. Jag vill beträffande principerna för

!)

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

13 L

Tillståndet innebär att vederbörande centralkassa, såvitt gäller det område

som avses med tillståndet, skall äga antaga medlemmar enligt samma be­

stämmelser som jordbrukskassa. Kungl. Maj:t kan vidare i samband med

tillståndsgivningen meddela de särskilda föreskrifter om kassans organisa­

tion och verksamhet som prövas erforderliga.

I sin motivering till förslaget anför utredningen, att den velat bereda

kasserörelsen viss möjlighet att experimentera med tvåledssystem i den an­

givna formen. Kasserörelsen kan givetvis underlåta att begagna sig därav.

Men vill rörelsen utnyttja den givna möjligheten, har den att i de aktuella

fallen hos Kungl. Maj :t göra framställning om sådant tillstånd som avses

i paragrafen.

Utredningen har avsett att experiment skall kunna göras i begränsad ska­

la. I betänkandet framhålles att det kan vara praktiskt att göra experiment

utan att man medvetet syftar till en övergång till tvåledssystem, t. ex. om

en jordbrukskassa likviderat och man finner det lämpligare att — kanske

som ett provisorium — inom dess område driva rörelse direkt med central­

kassa i stället för att bilda en ny jordbrukskassa. Utredningen har därför

föreslagit, att tillstånd ej skall behöva avse hela centralkassans område

utan skall kunna inskränkas t. ex. till vad som motsvarar en eller ett par

anslutna jordbrukskassors verksamhetsområden.

Utredningen anför vidare, att den vid utformningen av förevarande para­

graf beaktat, att centralkassa måste ha möjlighet att antaga medlemmar

enligt samma regler som jordbrukskassa inom de områden, där den skall

fullgöra jordbrukskassas funktioner. Därför har en särskild regel därom

givits. I och med att vederbörande blivit medlem i centralkassan, blir cen­

tralkassan också berättigad att bereda dem krediter enligt de vanliga, för

båda kasseleden godkända reglerna. Centralkassorna är, konstaterar utred­

ningen, såsom jordbrukskasserörelsens mest bankmässiga organ, tekniskt

väl rustade att övertaga denna kreditgivning. De för centralkassor i allmän­

het gällande reglerna om inlåning, kassareserv o. s. v. torde, såvitt utred­

ningen ansett sig kunna bedöma, oförändrade kunna tillämpas även vid en

omläggning av centralkassas verksamhet enligt 23 § utredningsförslaget.

Med hänsyn därtill har anledning ej funnits föreligga att i lagrummet upp­

taga andra särskilda undantagsbestämmelser. Eftersom det emellertid kan

komma att visa sig att vissa särregler blir av behovet påkallade, har utred­

ningen öppnat möjlighet för Kungl. Maj:t att meddela sådana i samband

med att tillstånd enligt paragrafen lämnas.

I den mån det vid en tillämpning av 23 § uppkommer tekniska problem

av sådant slag, som ej beröres i jordbrukskasselagstiftningen, får det en­

ligt vad jordbrukskasseutredningen vidare anför, ankomma på jordbruks-

kasserörelsen själv att lösa dessa. En fråga av delta slag är hur central­

kassas medlemmar av den kategori, som normalt skall tillhöra jordbruks­

kassa, skall vara representerade på centralkassas stämma och vilken rösträtt

som skall tillkomma dem. Kasserörelsens lösningar av dylika spörsmål,

vilka ibland torde få formen av stadgeändringar som kräver Kungl. Maj:ls

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

133

lösas genom föreskrifter i de blivande normalstadgarna för jordbrukskas­

sorna, men de har så stort allmänt intresse att de med fördel hade kunnat

diskuteras i detta sammanhang. Åtskilligt besvärligt granskningsarbete —

som nu får utföras då fråga om fastställande av stadgar för jordbrukskassa

uppkommer — hade därigenom kunnat förberedas, och en mera allsidig be­

dömning av hithörande problem kunde ha skett i samband med remissbe­

handlingen av betänkandet.

Bank- och fondinspektionen har vidare fäst uppmärksamheten på frå­

gan om jäv i kreditförhållanden efter det centralkassa erhållit

tillstånd enligt 23 §. Inspektionen framhåller att styrelseledamot i central­

kassa då kan begära kredit i centralkassan. Eftersom enligt utredningsför­

slaget frågan om kredit till styrelseledamot i jordbrukskassa skall under­

ställas centralkassans prövning, synes enligt inspektionens mening kon­

sekvensen kräva att centralkassas kredit till styrelseledamot skall under­

ställas riksorganisationens prövning. Detta förhållande bör beaktas vid för­

ordnande enligt 23 §.

Departementschefen. Såsom jag tidigare uttalat, finner jag det önskvärt,

att kasserörelsen får den av jordbrukskasseutredningen föreslagna möjlig­

heten att försöksvis driva verksamhet efter tvåledssystem. De för central­

kassa gällande lagreglerna torde vid en tillämpning av tvåledssystem av

denna typ behöva kompletteras, förutom med den i 23 § upptagna regeln

att centralkassa, såvitt gäller område där tvåledssystem skall råda, skall äga

antaga medlemmar enligt de bestämmelser som gäller jordbrukskassa, även

med regler som ger centralkassan möjlighet att öka utlåningen till jord­

bruksorganisationer samt till kommuner utöver de kvoter om en tiondel till

vardera kategorien som gäller för centralkassa. Sådana regler har upptagits

i 24 § tredje stycket andra punkten. Jag vill understryka, att en övergång

jämlikt 23 § till tvåledssystem underlättas av att centralkassa och de an­

slutna jordbrukskassorna i så många hänseenden, t. ex. vid beräkning av

inlåningsrätt och kassareserv, i lagförslaget behandlas såsom en faktisk en­

het. Ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att i mån av behov i samband med att

tillstånd lämnas utfärda särskilda föreskrifter, torde dock, såsom utredning­

en också framhållit, lämpligen böra inrymmas i lagtexten. Det må emeller­

tid framhållas, att bemyndigandet avser utfärdande av föreskrifter som

kompletterar de lagstadganden som gäller centralkassa och jordbrukskassa,

ej meddelande av föreskrifter som ersätter lagstadgandena.

Bank- och fondinspektionen har ansett det önskvärt, att tekniska spörs­

mål av den art, som utredningen anser det ankomma på kasserörelsen att

själv lösa, blivit mera diskuterade i betänkandet. I anledning härav vill jag

i anslutning till de av inspektionen särskilt berörda frågorna såsom min

uppfattning uttala, att jag förutsätter att jordbrukskassa, vars rörelse skall

(ivertagas av centralkassa enligt 23 §, obligatoriskt skall likvidera. Det för­

farande som bör komma till användning i sådana fall, synes böra överens­

stämma med del f. n. vid sammanslagning av jordbrukskassor praktiserade.

Detta beskrives i jordbrukskasseutredningcns betänkande i kommentarerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

135

för min del finner lämpligast utan allenast velat föra diskussionen om upp­

kommande problem vidare och antyda efter vilka linjer rimliga lösningar

kan stå att finna. I likhet med utredningen anser jag nämligen att det i

första hand bör ankomma på kasserörelsen själv att träffa de avgöranden

som erfordras. Det torde emellertid av det sagda framgå att kasserörel­

sen på ett så tidigt stadium som möjligt bör uppmärksamma de problem

bl. a. i frågor om rösträtt och beträffande bidrag i form av avgifter och in­

satser som kan uppkomma vid tillämpning av förevar ande paragraf i jord-

brukskasselagstiftningen.

Jag torde här få tillägga, att jag delar bank- och fondinspektionens upp­

fattning att fråga om centralkassas kredit, efter övergång till tvåledssystem

enligt 23 §, till vissa funktionärer i centralkassan bör underställas riksorga­

nisationens prövning och att föreskrift härom bör meddelas vid förordnan­

de enligt 23 §.

De här gjorda övervägandena är ej ägnade att föranleda ändring i den

av utredningen föreslagna lydelsen av 23 § lagförslaget. Paragrafen har

därför oförändrad överförts till departementsförslaget.

24 §.

I denna paragraf, som motsvarar utredningsförslaget 29 §, ges allmänna

bestämmelser om centralkassas utlåning.

Gällande lagstiftning. Förevarande paragraf motsvarar 33 och 34 §§ jord-

brukskasseförordningen. Av dem innehåller 33 § föreskrift, att centralkas­

sa ej får bereda kredit åt andra än sina medlemmar samt därjämte vissa

allmänt hållna föreskrifter rörande formerna för utlåningen. Enligt en av

dessa må kreditgivningen till jordbrukskassa bestå i återbelåning av de hos

jordbrukskassa belånade fordringsbevisen med tillhörande säkerheter. Vi­

dare stadgas, att centralkassas styrelse skall tillse, att de säkerheter som

lämnas till jordbrukskassorna för lån, är fullt betryggande och att de för­

varas hos centralkassan. I 34 § stadgas vissa inskränkningar i centralkas­

sas rätt att låna ut medel till jordbruksorganisationer. Dels föreskrives, att

centralkassas sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer — eller

jordbruksekonomiska föreningar för att använda jordbrukskasseförordning-

ens terminologi — ej får överstiga en tiondel av centralkassas sammanlag­

da utlåning, dels att en och samma jordbruksorganisation ej skall kunna

få lån till högre belopp än som motsvarar en tjugufemtedel av sammanlag­

da utlåningen. Därjämte ges vissa bestämmelser om maximering av kredit

till jordbruksorganisation i förhållande till dennas ekonomiska ställning

m. in.

Utredningen. 29 § första stycket utredningsförslaget anger den krets inom

vilken centralkassa skall äga lämna krediter. Dit hör såsom hittills kas­

sans egna medlemmar, d. v. s. enligt utredningsförslaget de till centralkas­

san anslutna jordbrukskassorna och jordbruksorganisationerna. Därutöver

137

lande reglerna skall jordbrukskassa, som får kredit av centralkassa för sin

utlåning, obligatoriskt överlämna de hos jordbrukskassa belånade fordrings-

handlingarna till centralkassa att förvaras där. Någon motsvarighet till den­

na regel finnes ej i utredningsförslaget. Enligt utredningens mening bör

hinder ej föreligga att sådana handlingar ligger kvar hos jordbrukskassa i

den mån detta kan visa sig praktiskt och förutsatt att de kan förvaras där

på ett sätt som kan godtagas såsom fullt betryggande.

Beträffande de i tredje stycket för utlåningen till jordbruksorganisationer

angivna limiterna, vilka övertagits oförändrade från jordbrukskasseförord-

ningen, förklarar utredningen inledningsvis, att man inom utredningen dis­

kuterat att vidga dem eller att helt avskaffa dem. Emellertid har utredning­

en stannat för att de nuvarande gränserna tills vidare kan bestå. I fråga om

skälen härför anföres i betänkandet.

Gränsen vid en tjugufemtedel ger, med den omslutning centralkassa nu­

mera har, ett ganska högt maximibelopp för kredit till enstaka jordbruks­

organisation. Vad beträffar gränsen vid en tiondel må anmärkas, att enligt

»Jordbrukskasserörelsen, Statistiska uppgifter» från år 1953 jordbrukskas­

sornas sammanlagda utlåning per den 31 december 1953 var i runt tal 500

miljoner kronor och centralkassans sammanlagda utlåning till jordbruks­

organisationer nära 24 miljoner kronor. Organisationernas andel i den totala

utlåningen torde således ha varit omkring en tjugondei. Den har i allt fall

väsentligt understigit det medgivna maximum en tiondel. Visst utrymme för

den enligt utredningens mening naturliga ökningen av kreditgivningen till

jordbruksorganisationerna torde alltså finnas, åtminstone i flertalet central-

kassor.

Om utredningens lagförslag genomföres, lär åtskilliga jordbruksorganisa­

tioner komma att gå till jordbrukskassan. Därav kan tänkas följa ytter­

ligare något vidgat utrymme för centralkassas utlåning till jordbruksorgani­

sationer som är anslutna till centralkassa eftersom inga begränsningar av

här ifrågavarande slag gäller för centralkassas kreditgivning till jordbruks­

kassa, oavsett vem jordbrukskassan i sin tur lånar ut pengarna till.

För jordbrukskassornas del har ej föreslagits någon i lag fastställd be­

gränsning av här beskrivet slag för kreditgivningen till jordbruksorganisa­

tionerna. Jordbrukskassorna har ansetts vara kassor av sådan beskaffenhet,

att man knappast har anledning befara, att de skulle gå med på eu alltför

omfattande sådan kreditgivning. För övrigt torde det kunna antagas, att

jordbrukskasserörelsens riksorganisation och centralkassorna kommer att

utnyttja sina allmänna befogenheter att ge anvisningar och instruktioner föi

jordbrukskassans verksamhet till att dra de gränser, som finnes erforderliga.

Hittills har centralkassa haft möjligheten att låta Svenska jordbrukskre­

ditkassan helt eller delvis övertaga krediter till jordbruksorganisationerna.

Så har också skett. Vid slutet av 1953 hade Svenska jordbrukskreditkassan

en utlåning till jordbruksorganisationer om drygt 4 miljoner kronor. Där­

med har alltså en utväg stått öppen för centralkassa att låta kasserorelsen

tillmötesgå eu begäran om kredit även om centralkassa själv t. ex. på grund

av de bär ifrågavarande begränsningarna i sin rätt att ge krediter skulle

haft svårt att själv lämna krediten. Sedan utredningsförslaget genomiorts

bör i liknande situationer jordbrukets bank kunna tas i anspråk.

Utredningen anför slutligen beträffande förevarande paragraf, att däri ej

finnes motsvarighet till de speciella, detaljerade föreskrifter i övrigt om eea-

Kangl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956