SOU 1967:64

Samordnad banklagstiftning

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. F inansdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 augusti 1962 tillkallade chefen för finansdepartementet den 14 september 1962 verkställande direk- tören i Allmänna pensionsfonden Lennart Dahlström (ordförande), numera verkställande direktören i Sveriges investeringsbank AB Arne Callans, bank- inspektören Torsten Hanström, numera jourhavande styrelseledamoten i försäkringsaktiebolaget Skandia Alvar Lindencrona, förutvarande postbanks— chefen numera verkställande direktören i Wermlands enskilda bank Sven Lönnqvist, numera statsrådet Sven-Eric Nilsson, numera verkställande direk- tören i Svenska sparbanksföreningen Sven G. Svenson, numera förste verk— ställande direktören i Skandinaviska banken Lars-Erik Thunholm, över- inspektören i försäkringsinspektionen Lars Erik H:son Torén samt verkstäl- lande direktören i Sveriges jordbrukskasseförbund Halvdan Åstrand med uppdrag att verkställa utredning rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden m.m.

På begäran entledigades Nilsson genom beslut den 14 maj 1964 och Lönn- qvist genom beslut den 1 mars 1967 från uppdraget att vara utredningsmän. Den 14 maj 1964 uppdrog departementschefen åt numera t. f. planerings- chefen i finansdepartementet Lars Lindberger att vara ledamot av utred- ningen.

Utredningsmännen har antagit benämningen kreditinstitututredningen.

Att som expert biträda utredningen förordnades den 23 april 1965 numera expeditionschefen Axel Wallén.

Till utredningens sekreterare förordnades den 9 november 1962 numera lönedirektören Olof Lindahl samt till biträdande sekreterare den 5 oktober 1962 numera departementssekreteraren Åke Sanell och den 13 mars 1964 civilekonomen Carl-Axel Zachrisson.

Till utredningen har för att tas under övervägande vid utredningsupp- dragets fullgörande överlämnats dels av 1948 års sparbankssakkunniga i stencilerat betänkande den 23 november 1954 avgivet förslag angående viss ändring av 29 % 3 mom. kommunalskattelagen jämte remissyttranden, dels jordbrukskassebeskattningsutredningens den 12 december 1944 framlagda

förslag angående avdragsrätt för jordbrukets kreditföretag för fondavräk- ningar jämte remissyttranden, dels Sveriges jordbrukskasseförbunds fram- ställning den 28 oktober 1963 om vidgat verksamhetsfält jämte remissytt— randen, dels Göteborgs banks framställning den 2 juni 1966 i vad framställ- ningen avsåg medgivande att teckna tillskott till Göteborgs intecknings garantiaktiebolags garantifond dels ock departementsutredningens prome- moria av den 22 september 1966 med förslag till delegering av beslutande- rätten ifråga om kontorsetablering. Dessutom har till utredningen för att i samråd med koncentrationsutredningen och fondbörsutredningen tas under övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande överlämnats ärende rö- rande bankbolags rätt att som pant mottaga aktie i förvaltningsbolag.

Utredningen överlämnade den 7 oktober 1964 stencilerat betänkande (Fi- stencil nr 1964: 7) angående krediters löptid. Detta betänkande har som bi- laga fogats till utredningens nu framlagda betänkande. Utredningen har av— givit ett antal remissvar angående förslag till lagändringar m.m.

Sedan utredningsuppdraget slutförts får utredningen härmed överlämna betänkande angående Samordnad banklagstiftning. Reservationer av leda- möterna Callans, Hanström, Thunholm och Torén samt särskilda yttranden av ledamöterna Lindberger och Lindencrona bifogas. Stockholm den 1 november 1967.

Lennart Dahlström

Arne Callans Torsten Hanström Lars Lindberger Alvar Lindencrona Sven G. Svenson Lars-Erik Thunholm Lars Erik Torén Halvdan Åstrand

/Olof Lindahl Carl-Axel Zachrisson

Förslag till Lag om ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 54, 56—67 samt 74 åå lagen den 31 mars 1955 om hankrörelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att 68——70 %% skall upphöra att gälla. Till följd härav kommer 1, 2 och 74 %% samt den del av lagen, som upptages under rubriken Om rörelsen, att ha den lydelse som framgår nedan från och med den dag då denna lag träder i kraft.

1 5. Bankrörelse må, —— — — tillstånd (oktroj). Med bankrörelse _ — — allmänneligen begagnas. Angående Postbanken aktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit och järnkontoret är särskilt stadgat.

2 5.

Ej må annan än riksbanken, bankaktiebolag, Postbanken aktiebolag, sparbank, Sveriges allmänna hypoteksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag i sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen använda ordet bank. Beträffande användningen av ordet bank i registrerad understödsförenings firma är särskilt stadgat.

53 %. Med den inskränkning nedan sägs må bankaktiebolag, jämte in- och utlåning

av penningar, idka annan verksamhet som därmed står i samband. Om rätt för bankbolag att idka fondkommissionsrörelse är särskilt stadgat.

54 &.

Bankaktiebolag må för egen räkning driva handel med eller förvärva endast guld samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, anvisningar ävensom obliga- tioner och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, utom sådana som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (för- Iagsbevis).

Utan hinder av bestämmelsen i första stycket må bankbolag dock förvärva dels fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt, om syftet med förvärvet är att bereda banken lokaler för dess inrymmande, eller, såvitt avser bostadsrätt, jämväl bostad åt befattningshavare hos banken,

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankbolaget äger, eller till lokaler som banken i övrigt innehar, *

dels aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt, .som förvärvats för att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller förlagsbevis, utfärdat av bolag, som nu nämnts,

dels, efter tillstånd av Konungen, aktie i annat svenskt bankbolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt för bank- väsendet eller det allmänna, ävensom garantifondsbevis eller förlagsbevis, utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts,

dels ock, i samband med emission på allmänna marknaden, andra aktier eller förlagsbevis än som ovan nämnts. Sådana aktier eller förlagsbevis skall bolaget dock åter avyttra så snart lämpligen kan ske och senast inom ett år efter förvärvet, om ej tillsynsmyndigheten på ansökan medger förlängning av nämnda tid.

55 (5.

Till skyddande av fordran må bankaktiebolag å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så ock såsom betal— ning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom, där uppen- bart är att bolaget eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet egen aktie. Om sålunda inköpt eller övertagen egendom utgöres av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning eller fartyg, må bankbolag i utbyte mot sådan egendom jämte tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildas för förvaltning av ifrågavarande egendom eller för fortsättande av en därmed bedriven verksamhet, eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Bankbolag må ock förvärva aktie i bolag, vari bankbolaget enligt bestämmelserna i detta stycke förut förvärvat aktie, där uppenbar fara är, att bankbolaget eljest skulle lida förlust.

Har bankbolag med stöd av vad i första stycket stadgas förvärvat aktie i bolag eller av aktiebolag utfärdat förlagsbevis, må bankbolaget, om aktiebolaget över- låter sina tillgångar å annat aktiebolag, utbyta aktie eller förlagsbevis, som sålunda förvärvats, mot aktie i det andra aktiebolaget eller förlagsbevis utfärdat av detta bolag.

Egendom, som bankbolag förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna para- graf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttringen kan äga rum utan förlust för bolaget.

Angående förvärv enligt denna paragraf skall anmälan ofördröjligen göras hos tillsynsmyndigheten.

56 &.

Mot bankaktiebolags tillgångar, med undantag av inneliggande kassa samt ford- ringar hos riksbanken och riksgäldskontoret, och ingångna garantiförbindelser skall finnas eget kapital till ett sammanlagt belopp motsvarande vid varje tid- punkt lägst

dels en halv procent av summan av

1. svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utfärdats av staten, svensk kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller av svenskt kreditaktie- bolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller som offentligen utbjudits av Postbanken aktiebolag, bankaktiebolag, sparbank

eller centralkassa för jordbrukskredit, beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar i övrigt, för vilka staten, svensk kommun eller någon ovan an- given inrättning eller utländskt bankföretag eller svenskt försäkringsbolag svarar som gäldenär, garant eller löftesman,

3. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angivits ovan, eller av livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet,

4. garantiförbindelser, som bankbolaget utfärdat och för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandlingar eller fordringar som angivits ovan,

dels en procent av summan av

1. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egen- domen eller av byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom hälften av motsvarande värde,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhets- anläggningar, om förmånsrätten må göras gällande på bankbolagets föranstaltande, eller av

kreditförsäkring, som meddelats av svenskt försäkringsbolag, samt

2. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilka banken er- hållit sådan säkerhet som anges under 1. närmast här ovan,

dels fyra procent av summan av

1. andra svenska obligationer än sådana som ovan nämnts, beräknade till mark- nadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av inteckning i jordbruks— eller bostadsfastighet, där en- eller tvåfamiljshus upp- förts, eller i tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastig- heten, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen,

svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid fondbörs i riket, eller av

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtuscn kronor, samt

3. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilka banken er— hållit säkerhet i form av sådan värdehandling, inteckning eller borgensförbindelse som anges under 1. eller 2. närmast här ovan,

dels ock åtta procent av summan av övriga tillgångar och garantiförbindelser. Bankbolags tillgångar skola vid tillämpningen av första stycket beräknas efter sina bokförda värden, såvida annat ej framgår av vad ovan sagts. Från tillgång- arna och förbindelserna må dock vid beräkning av kravet på eget kapital avdrag göras med ett belopp motsvarande bolagets konto för värdereglering för utlåning samt, om marknadsvärdet av bankbolagets fordringar i skattkammarväxlar eller obligationer överstiger bokförda värdet av dessa, skillnaden mellan de båda vär- dena.

Äger bankbolag bestämmande inflytande i aktiebolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för att bereda banken lokaler för dess inrymmande, skall vid beräkning av krav på bankbolagets eget kapital avräknas åtta procent av summan av bokförda värdet ä aktierna i fastig- hetsbolaget och bolagets skulder.

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av bolags- stämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital må likställas nominella värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett belopp motsvarande dess aktie- kapital. I fråga om förlagskapital, som kan av långivaren återkrävas inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets eget kapital må likställas högst så stor del av det varje år författande beloppet som svarar mot en tiondel av bolagets aktie- kapital.

57 s.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit utan att säkerhet som av bolaget prövas betryggande ställes i fast eller lös egendom eller i fordringsrätt även mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan att sådan säkerhet ställes må dock kredit lämnas till belopp, som vid varje särskilt tillfälle sammanlagt motsvarar högst hälften av det egna kapitalet. Därutöver må kredit utan särskild säkerhet beviljas

dels stat, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, Postbanken aktiebolag, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, bankbolag eller sparbank eller utländskt bankföretag samt svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag,

dels samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, om lånet ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt ätnjutes på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande påbankbolagets föranstaltande,

dels oclc näringsidkare i och för hans rörelse, om kiediten är kortvarig och trygghet för föibindelsens fullgöiande med hänsyn till omständigheterna kan anses föreligga.

Aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, må mottagas som pant endast om den är noterad vid fondbörs i riket. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis, som utgivits av sådant bolag.

Föleskliften i 49 % angående förbud föl bankaktiebolag att som pant mottaga egen aktie skall även gälla i flåga om förlagsbevis som bolaget utställt.

58 5.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt att kredit i sådan omfattning, att det kan vålla fara för bankbolagets säkerhet, icke lämnas åt samma kredittagare eller åt kredittagare, vilka äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intresse- gemenskap, eller mot säkerhet av aktier i samma aktiebolag eller i aktiebolag,

!

| vilka äro förbundna i sådan gemenskap som nu sagts. Med kredit jämställes här- vid borgen och annan garantiförbindelse till bankbolaget.

59 %.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit till verkställande direktör i bolaget eller ställföreträdare för verkställande direktör eller till befattningshavare, åt vilken uppdragits 'att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, eller till revisor eller revisorssuppleant, ej heller till den som är gift "med sådan person; och skall detsamma gälla beträffande bolag, förening eller annan sammanslutning, däri någon som nyss sagts i egenskap av delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt intresse. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock kredit beviljas dels mot säkerhet av värdehandling, vari omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke anbringas, dels utan dylik säkerhet åt samman- slutning som nyss nämnts genom diskontering av växlar grundade å verkliga han- delsaffärer, dels ock, såvitt angår kredit om högst tjugofemtusen kronor till be— fattningshavare som sägs i detta stycke, mot pant som prövas i och för sig innebära fullgod säkerhet. .

, Bankbolag mä ej vid beviljande av kredit såsom säkerhet godtaga borgen av eller fordringsbevis utfärdat av person eller sammanslutning som i första stycket sägs. Ej heller må kredit beviljas mot växel, varå person eller sammanslutning som nu sagts är acceptant, .trassent eller endossent, dock med undantag för växel, som är grundad å verklig handelsaffär och för vilken betalningsskyldighet åligger så- dan sammanslutning.

Till den som utan att vara befattningshavare, varom i första stycket sägs. är ledamot av bankbolagets styrelse eller till sammanslutning, vari sådan styrelse- ledamot såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt intresse, må kredit icke beviljas utan mot pant, .som prövas i och för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av växel, vilken är grundad å verklig handels- affär. '

60 5.

Bestämmelserna om kredit i 57—59 %% skola äga motsvarande tillämpning i fråga om garantiförbindelser, som bankaktiebolaget ikläder sig.

61 5.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolaget förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket må bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglemente angående allmänna pensionsfondens 'för- valtning med längre löptid än ett år;

2. utlämna andra län mot skuldebrev med längre löptid än ett år till samman- lagt belopp motsvarande högst tjugofem procent av summan av bolagets eget kapiå tal och dess inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna pensions— fonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för bankbolagets förbindelser. Län som avses i andra stycket 2. må icke ställas på

längre äterbetalningstid än tio år. Utgöres säkerheten för sådant lån av borgen, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Bankbolaget skall föl-behålla sig rätt att uppsäga lån som avses i andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, 0111 säkerheten för lånet försvagas i märklig mån.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

62 %.

Bankaktiebolag är skyldigt att hålla en med hänsyn till rörelsens art och om- fattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas i penningar. Kassareserven skall jämte den inneliggande kassan uppgå till lägst ett belopp motsvarande en tiondel av bankbolagets samtliga förbindelser, med undantag av obligations- och förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som upptagits hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån samt garantiförbindelser. Nedgår kassareserv tillfälligtvis under föreskrivet belopp, skall den snarast åter uppbringas till detta.

Är tillgång, som anges i första stycket, pantsatt må den ej medräknas i kassa- reserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som bolaget ej begagnat till fullo, mä den likväl beräknas till det belopp, som bolaget enligt avtalet äger ytterligare utbekomma vid anfordran.

63 5. Ej må bankaktiebolag vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse förbehålla sig vinst på affär, som bolaget självt icke äger avsluta. Ej heller annorledes mä bankbolag, där ej fråga är om utdelning ä aktier eller vad bolaget såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma, beredas andel i vinst på verksamhet, som bolaget självt icke äger bedriva.

64 %.

Vid beviljande av kredit må bankaktiebolag icke göra förbehåll om att kredit- beloppet eller del därav skall insättas hos bolaget för längre tid än sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

65 %.

Bankaktiebolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser. Vad nu stadgats gäller dock ej räntebärande obligationer eller förlags- bevis envar lydande på minst etthundra kronor.

66 %.

lnsättas penningar hos bankaktiebolag för att där innestå viss tid, skall motbok eller annat bevis, som bolaget därom utfärdar, ställas till viss man och innehålla,

att överlåtelse må ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos bolaget.

Bolaget må ej träffa förbehåll som skulle medföra att betalning till annan än rätt innehavare av motbok kunde åberopas av bolaget.

67 s.

Omyndig äger utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel som han själv insatt hos bankaktiebolag efter det han fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke äger bolaget ej utbetala sådana medel till förmyndare. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen och före- tett bevis därpå, äger den omyndige ej vidare förfoga över medlen. I sådant fall skall anteckning att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, göras på bevis eller i motbok som av bolaget utlämnats, när beviset eller motboken företes hos bolaget.

I fråga om medel, som står under förvaltning av förmyndare eller god man enligt regler i föräldrabalken får utom såvitt angår ränta som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 5 andra stycket nämnda balk. Överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Har sådant förordnande med- delats, skall anteckning därom verkställas å bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats av bankbolaget. Överförmyndare, förmyndare och god man äger på begäran erhålla bevis angående beloppet av de medel, som in— sättas eller innestå, så ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

74 5.

Styrelsen skall — — —— varje slag.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att avgöra ärende, som avser:

1. inrättande eller —- — bankens inrymmande;

3. beviljande av kredit till person, vilken är sådan befattningshavare som i 59 5 första stycket sägs eller ledamot av bankaktiebolagets styrelse eller av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor, eller till bolag, , förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är styrelseledamot eller

såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt intresse; styrelsen dock ' obetaget att för person eller sammanslutning, som nu nämnts, fastställa vissa grän- | ser, inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas veder- ) hörande i och för en av honom idkad rörelse;

4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie eller förlagsbevis, som förvärvas i samband med emission på allmänna marknaden eller är för bankbolagets fordran utmätt eller pantsatt;

5. fastställande av —-— —— ikläder sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Förslag till Lag om ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, dels att 16, 18, 19, 22—35, 48, 81, 83 och 96 åå lagen den 3 juni 1955 om sparbanker skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas en ny bestämmelse, betecknad 35 a %. Till följd härav kom- mer 16, 18, 19, 48, 81, 83 och 96 55 samt den del av lagen, som upptages under rubriken Om rörelsen att ha den lydelse som framgår nedan från och med den dag då denna lag träder i kraft.

16 5.

Då det — —— eller andra.

För att — — _ vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån så kan ske utan att det i 25 % föreskrivna förhållandet mellan sparbankens fonder, inbegripet visst förlagskapital och dess tillgångar rubbas. I övrigt skall beträffande återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst vid garantifondens bildande.

18 5.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del därav, må sådan återbäring ej äga rum annat än i den mån reservfonden uppgår till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må återbäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om genom återbäringen det för- hållande, som jämlikt 25 % skall förefinnas mellan sparbankens fonder, inbegripet visst förlagskapital, och dess tillgångar skulle rubbas.

19 %.

Utfäst ränta a garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till följd därav vinsten å rörelsen icke .skulle förslå till att uppbringa grundfond eller garanti- fond till i 17 % första stycket angivet belopp. Ränta å garantifond skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust skulle uppkomma å rörelsen, att det i 25 % föreskrivna förhållandet mellan sparbankens fonder, inbegripet visst förlagskapital, och dess tillgångar icke skulle kunna upprätthållas. Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas om till följd därav förlust skulle uppkomma.

22 s.

Sparbanks rörelse skall företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde.

Sparbank må för egen läkning driva handel med eller förvärva endast guld samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer ävensom andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, utom sådana som med- föra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

Utan hinder av bestämmelsen i första stycket må dock sparbank förvärva fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt, om syftet med förvärvet är att bereda banken lokaler för dess inrymmande. För samma ändamål äger banken förvärva aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda användning för- värvad fast egendom eller tomträtt, eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Bostadsrätt till lägenhet må även förvärvas för att bereda bostad åt befattnings- havare hos sparbanken. Vill sparbank förvärva fast egendom, tomträtt eller aktie som nyss sagts eller förbättra byggnad, vari sparbankens lokaler äro eller avses bli inrymda, för belopp, vilket tillsammans med det belopp, vartill sparbanken förut tillhörig fast egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande art bör upp- skattas, överstiger hälften av fonderna, skall frågan prövas av huvudmännen. Åt— gärden må ej vidtagas om ej minst två tredjedelar av de i frågans avgörande del- tagande huvudmännen uttalat sig för densamma.

Vid tillämpning av andra stycket fjärde punkten skall uppskattningen av egen- dom, .som där sägs, ske enligt betämmelserna i 48 &, dock att värdet av aktie skall beräknas till belopp motsvarande den andel av bokförda värdet på bolagets egen- dom, vilken belöper på aktien.

Sparbank må vidare förvärva dels inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger, eller till lokaler som sparbanken i övrigt innehar,

dels ock, i samband med emission på allmänna marknaden, andra aktier eller förlagsbevis än som ovan nämnts. Sådana aktier eller förlagsbevis skall sparbanken dock åter avyttra så snart lämpligen kan ske och senast inom ett år efter förvärvet, om ej tillsynsmyndigheten på ansökan medger förlängning av nämnda tid.

Sparbank äger jämväl använda ett belopp motsvarande högst en tiondel av spar- bankens fonder, till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i så- dant aktiebolag, som med Konungens godkännande skall vara verksamt som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma in— tressen, eller av garantifondsbevis eller förlagsbevis, som utges av föreningen eller aktiebolaget, eller som tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

Tillsynsmyndigheten må medgiva tillskott utöver vad i föregående stycke sägs till förening eller aktiebolag som där avses, i den mån det sålunda tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på eget kapital hos föreningen eller bolaget eller annorstädes.

24 5.

Utan hinder av vad i 23 % stadgas må sparbank till skyddande av fordran a offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom, där uppenbart är att sparbanken eljest skulle lida avsevärd

förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om tillskott till garantifond eller grund- fond i sparbanken, därest ej de i 16 och 18 %% angivna förutsättningarna för åter- betalning av fond föreligga.

Egendom, som sparbank förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna para- graf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för sparbanken.

Angående förvärv enligt denna paragraf skall anmälan ofördröjligen göras hos tillsynsmyndigheten.

25 s.

Mot sparbanks tillgångar, med undantag av inneliggande kassa samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret, och ingångna garantiförbindelser skola hos sparbanken finnas egna fonder till ett sammanlagt belopp motsvarande vid varje tidpunkt lägst

dels en halv procent av summan av

1. svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utfärdats av staten, svensk kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller av svenskt kreditaktie- bolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller som offentligen utbjudits av Postbanken aktiebolag, bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit, beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar i övrigt, för vilka staten, svensk kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller någon ovan angiven inrättning eller utländskt bank- företag eller svenskt försäkringsbolag svarar som gäldenär, garant eller löftesman,

3. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angivits ovan, eller av livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet samt

4. garantiförbindelser som sparbanken utfärdat och för vilka banken erhållit säkerhet i fordringar eller värdehandlingar som angivits ovan,

dels en procent av summan av

1. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egen- domen eller av byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom hälften av motsvarande värde,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhets- anläggningar, om förmånsrätten må göras gällande på sparbankens föranstaltande,

kreditförsäkring, som meddelats av svenskt försäkringsbolag, samt

2. garantiförhindelser som utfärdats av sparbanken och för vilka sparbanken erhållit sådan säkerhet som anges under 1. närmast här ovan,

dels fyra procent av .summan av

1. andra svenska obligationer än sådana som ovan nämnts, beräknade till mark- nadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av inteckning i jordbruks- eller bostadsfastighet, där en- eller tvåfamiljshus upp-

förts, eller i tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastig- heten, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen,

svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid fondbörs inom riket, eller av

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor, samt

3. garantiförbindelser som utfärdats av sparbanken och för vilka sparbanken erhållit säkerhet i form av sådan värdehandling, inteckning eller borgensförbin— delse som anges under 1. eller 2. närmast här ovan,

dels ock åtta procent av summan av övriga tillgångar och garantiförbindelser. Sparbankens tillgångar skola vid tillämpningen av första stycket beräknas efter sina bokförda värden, såvida annat ej framgår av vad ovan sagts. Från tillgång- arna och förbindelserna må dock vid beräkning av kravet på egna fonder avdrag göras med ett belopp motsvarande sparbankens konto för värdereglering för ut- låning samt, om marknadsvärdet för sparbankens fordringar i skattkammarväxlar eller obligationer överstiger bokförda värdet av dessa, skillnaden mellan de båda värdena.

Äger sparbank bestämmande inflytande i aktiebolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för att bereda banken lokaler för dess inrymmande, skall vid beräkning av krav på bankens egna fonder avräknas åtta procent av summan av bokförda värdet å aktierna i fastighets- holaget och bolagets skulder.

Med egna fonder avses grundfond, reservfond och garantifond. Med egna fonder må likställas nominella värdet av förlagsbevis, utställda av sparbanken, intill ett belopp motsvarande dess reservfond. I fråga om förlagskapital, som kan av lån- givaren återkrävas inom fem år, skall dock iakttagas att med sparbankens fonder må likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot en tiondel av reservfonden.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 & skall uppbära blivande överskott vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av kravet på egna fonder under tiden för likvidationen intill belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer taga överskottet i beräkning.

26 %.

Sparbank må icke bevilja kredit utan att säkerhet som av banken prövas be- tryggande ställes i fast eller lös egendom eller i fordringsrätt även mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan att sådan säkerhet ställes må dock kredit lämnas till belopp, som vid varje tillfälle sammanlagt motsvarar högst hälften av de egna fonderna. Därutöver må kredit utan särskild säkerhet beviljas

dels stat, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, Postbanken aktiebolag, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, bankbolag eller sparbank eller utländskt bankföretag samt svenskt försäkringsbolag eller kre- d-itaktiebolag,

dels samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, om lånet ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt

åtnjutes på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på sparbankens föranstaltande,

dels ock näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig och trygghet för förbindelsens fullgörande med hänsyn till omständigheterna kan anses föreligga.

Aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, må mottagas som pant endast om den är noterad vid fondbörs i riket. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utgivits av bolaget.

Sparbank äger ej som pant mottaga förlagsbevis, som sparbanken själv utställt, ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.

27 %.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt att kredit i sådan omfattning, att det kan välla fara för sparbankens säkerhet, icke lämnas åt samma låntagare eller åt låntagare, vilka äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemen- skap, eller mot säkerhet av aktier i samma aktiebolag eller i aktiebolag, vilka är förbundna i sådan gemenskap som nu sagts. Med kredit jämställes borgen och annan garantiförbindelse till sparbanken.

28 5.

Län må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av spar- bankens styrelse, revisor eller revisorssuppleant i sparbanken eller där anställd tjänsteman svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesman, utan så är att till säkerhet för länets fulla belopp ställes pant av fullgoda inhemska obligationer eller inteckningar i jordbruks-, bostads- eller affärsfastigheter eller i tomträtt till bebyggda fastigheter, om därä uppförda byggnader väsentligen äro avsedda för bostadsändamål, inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärde.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock utlämnas lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig.

29 g.

Bestämmelserna om kredit i 26—28 åå skola äga motsvarande tillämpning i fråga om garantiförbindelse, som sparbanken ikläder sig.

30 %.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall sparbanken förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket må sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens för- valtning med längre löptid än ett år;

2. utlämna andra län mot skuldebrev med längre löptid än ett år till samman- lagt belopp motsvarande högst tjugofem procent av summan av sparbankens fon- der och dess inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna pensions- fonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för sparbankens förbindelser. Lån .som avses i andra stycket 2. må icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Utgöres säkerheten för sådant lån av borgen, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Sparbanken skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån som avses i andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant län.

31 %.

Sparbank är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas i penningar. Kassareserven skall jämte den inneliggande kassan uppgå till lägst ett belopp motsvarande en tiondel av sparbankens samtliga förbindelser, med un- dantag av obligations- och förlagslån, län mot inteckning i egen fastighet, lån som upptagits hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån samt garantiför- bindelser. Nedgår kassareserv tillfälligtvis under föreskrivet belopp, skall den snarast åter uppbringas till detta.

Är tillgång, som anges i första stycket, pantsatt, må den ej inräknas i kassa- reserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som sparbanken ej begagnat till fullo, må den likväl beräknas till det belopp, som banken enligt avtalet äger ytterligare utbekomma vid anfordran.

32 &.

Sparbank må ej vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse förbehålla sig vinst på affär, som banken själv icke äger avsluta.

Ej heller annorledes må sparbank, där ej fråga är om utdelning å aktier eller vad banken såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma, beredas andel i vinst på verksamhet, som banken själv icke äger bedriva.

33 5.

Vid beviljande av kredit må sparbank icke göra förbehåll om att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos banken för längre tid än sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

34 s.

Sparbank må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana för- bindelser. Vad nu stadgats gäller dock ej räntebärande obligationer eller förlags- bevis envar lydande på minst etthundra kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen må av sparbank utfärdas allenast där anordningar vidtagits för kontroll över utelöpande märken.

Insättas penningar hos sparbank för att där innestå viss tid, skall motbok eller annat bevis, som därom utfärdas, ställas till viss man och innehålla, att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos banken.

Sparbank må ej träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning till annan än rätt innehavare av motbok kunde åberopas av banken.

35a %.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel som han själv insatt i sparbank efter det han fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke äger sparbanken ej utbetala sådana medel till förmyndaren. Har för- myndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen och därom företett bevis hos sparbanken, äger den omyndige ej längre förfoga över medlen. I sådant fall skall anteckning att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, göras på bevis eller i motbok som av sparbanken utlämnats, när beviset eller motboken företes hos banken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man enligt regler i föräldrabalken må utom såvitt angår ränta som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 å andra stycket nämnda balk. Överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas å bevis, som utfärdats om insätt- ningen, eller i motbok som utlämnats av sparbanken. Överförmyndare, förmyn— dare och god man äger på begäran erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

48 &.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning gälla:

1. Obligation må upptag-as högst till gällande marknadsvärde; dock må ränte- bärande obligationer, som avses i 25 å, i stället upptagas till nedan angivet värde, nämligen,

beträffande obligation, nämnda medelränta;

2. Fordran på — — — första stycket.

5. Obligation må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde. Fordran som avses under 2 mä uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt den under samma punkt angivna grunden, dock högst till fordringens belopp.

6. Beträffande andra ————— kunnat utbetalas.

Vad i —————— eller bilaga.

81 5. Om sparbanks ——— med straff. Där sparbank — — —- sådan talan. Tillsynsmyndigheten skall _ -— — utfärda instruktion. Tillsynsmyndigheten äger _ -— denna lag.

Då tillsynsmyndigheten i anledning av att rubbning uppstått i det förhållande, som enligt 25 5 skall förefinnas mellan sparbanks fonder och dess tillgångar, före- lägger sparbankens styrelse att vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omständig- heter föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet skall vara fullgjort, icke sättas längre än två månader, och må i intet fall sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks — — i likvidation. 83 %. Sparbanks styrelse av myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbank gjort sådana förluster att det i 25 & stadgade förhållandet mellan sparbanks fonder och dess tillgångar rub— bats, ofördröjligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 % för utvisande av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten; samt att dels — —— och ställning.

96 s.

Med dagsböter —— nämnda lagrum; 4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2 5.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Sparbank äger till den 1 juli 1971 tillämpa äldre lagens bestämmelser i 27 5 om rätt att mottaga inlåning i stället för nya lagens regler i 25 5 om krav på kapital— täckning.

I fråga om skyldighet att hålla kassareserv äger sparbank till den 1 juli 1973 tillämpa äldre lag.

Förslag till Lag om ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasaerörelsen

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 22, 24 och 31—42 åå lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya bestämmelser, betecknade 42 a %, 42 h % och 42 c 5. Till följd härav kommer 12, 14, 22 och 24 åå samt den del av lagen, som upptages under rubriken Rörelsen att ha den lydelse som framgår nedan, från och med den dag då denna lag träder i kraft.

12 &.

Riksorganisationen äger, under beaktande av ändamålsbestämningen i 1 5, med- dela närmare föreskrifter om villkoren för beviljande av medlemskap i jordbruks- kassa.

14 &.

Jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar.

22 %.

Riksorganisationen äger, under beaktande av ändamålsbestämningen i 1 5, med- dela föreskrifter om villkoren för beviljande av medlemskap i centralkassa.

24 5.

Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar, så ock åt Postbanken aktiebolag, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, bankbolag eller sparbank eller utländskt bankföretag samt svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag.

Kreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet av jordbrukskassornas fordringsbevis med tillhörande säkerheter.

30 &.

Jordbrukskassa må utlåna penningar samt anskaffa medel för utlåningen i den ordning denna lag föreskriver samt idka verksamhet som står i samband med utlåningen och medelsanskaffningen.

Centralkassa äger in- och utlåna penningar samt idka verksamhet som därmed står i samband, ingå garantiförbindelser med iakttagande i tillämpliga delar av de regler för beredande av kredit som meddelas i denna lag, samt förmedla inhemska obligations- och kommunlån.

Kassa får ej idka annan bankmässig verksamhet än sådan som enligt vad ovan stadgas är medgiven, om inte Konungen eller myndighet som Konungen bestäm— mer efter ansökan gett tillstånd därtill. Tillstånd får ej ges jordbrukskassa att för egen räkning driva inlåning från allmänheten. I fråga om tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning skall gälla, att tillstånd ej får med- delas om inte sådan verksamhet, med hänsyn till kassans organisation och för- varingsanordningar samt fonder, anses kunna med trygghet anförtros åt kassan. Tillstånd får återkallas, då förutsättningarna för tillståndets meddelande anses icke vidare föreligga.

31 %.

Kreditkassa må för egen räkning driva handel med eller förvärva endast guld samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer ävensom andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, utom sådana som med- föra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

Utan hinder av bestämmelsen i första stycket må (lock kreditkassa förvärva fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt, om syftet med förvärvet är att bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande. För samma ändamål äger kassan jämväl förvärva aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att för- valta för omförmälda användning förvärvad fast egendom eller tomträtt eller för- lagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Bostadsrätt till lägenhet må även förvärvas för att bereda bostad åt befattningshavare hos kassan eller ansluten kassa. Vill kredit- kassa förvärva egendom som nu sagts skall frågan härom upptagas på stämma. Åtgärden må ej vidtagas, om ej minst två tredjedelar av samtliga röstande uttalat sig för densamma samt beslutet tillika godkänts av riksorganisationen.

Kreditkassa må vidare förvärva dels inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan äger, eller till lokaler som kassan i övrigt innehar,

dels oclc i samband med emission på allmänna marknaden, andra aktier eller förlagsbevis än som ovan nämnts. Sådana aktier eller förlagsbevis skall kassan dock åter avyttra så snart lämpligen kan ske och senast inom ett år efter förvärvet, om ej tillsynsmyndigheten på ansökan medger förlängning av nämnda tid.

Centralkassa äger jämväl använda ett belopp motsvarande högst en tiondel av kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som tillgodoser för kredit- kassor gemensamma intressen, eller garantifondsbevis eller förlagsbevis, som utges av föreningen eller aktiebolaget, eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

Tillsynsmyndigheten må medgiva tillskott utöver vad i föregående stycke sägs till förening eller aktiebolag .som där avses, i den mån det sålunda tillskjutna ka- pitalet icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på eget kapital hos för- eningen eller bolaget eller annorstädes.

32 5.

Utan hinder av vad i 31 % stadgas må kreditkassa, för att skydda fordran, på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller

annan egendom, därest det är uppenbart att kassan eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordrukets kreditkassa.

Egendom, som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndig- heten.

33 %.

Mot centralkassas och anslutna jordbrukskassors tillgångar, med undantag av inneliggande kassamedel samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret, ävensom ingångna garantiförbindelser skall finnas eget kapital till ett sammanlagt belopp motsvarande vid varje tidpunkt lägst

dels en halv procent av summan av

1. svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utfärdats av svenska sta- ten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller av svenskt kredit- aktiebolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller som offentligen utbjudits av Postbanken aktiebolag, bankaktie- bolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit, beräknade till marknads- värdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar i övrigt, för vilka staten, .svensk kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller någon ovan angiven inrättning eller utländskt bank- företag eller svenskt försäkringsbolag svarar som gäldenär, garant eller löftesman,

3. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angivits ovan eller av livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet,

4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbruks- kassa och för vilka säkerhet ställts i värdehandlingar eller fordringar som angivits ovan,

dels en procent av summan av

1. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egen- domen eller av byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom hälften av motsvarande värde,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensam- hetsanläggningar, om förmånsrätten må göras gällande på kassans föranstaltande, eller av

kreditförsäkring, .som meddelats av svenskt försäkringsbolag, samt

2. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbruks- kassa och för vilken kassan erhållit sådan säkerhet som anges under 1. närmast här ovan,

dels fyra procent av summan av

1. andra svenska obligationer än sådana som ovan nämnts, beräknade till mark— nadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av inteckning i jordbruks- eller bostadsfastighet, där en- eller tvåfamiljshus upp- förts, eller i tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värdet på den fasta egendomen eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastig- heten, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen,

svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid fondbörs i riket, eller av

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor, samt

3. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbruks— kassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av sådan värdehandling, in- teckning eller borgensförbindelse, som anges under 1. eller 2. närmast här ovan,

dels ock åtta procent av summan av övriga tillgångar och garantiförbindelser. Centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas tillgångar skola vid tillämp- ningen av första stycket beräknas efter sina bokförda värden, såvida annat ej framgår av vad ovan sagts. Från tillgångarna och förbindelserna må dock vid beräkning av kravet på eget kapital avdrag göras med ett belopp motsvarande kassornas konton för värdereglering för utlåning samt, om marknadsvärdet av kassornas fordringar i skattkammarväxlar eller obligationer överstiger bokförda värdet av dessa, skillnaden mellan de båda värdena.

Äger kreditkassa bestämmande inflytande i aktiebolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för att bereda kreditkas- san lokaler för dess inrymmande, skall vid beräkning av krav på kreditkassans eget kapital avräknas åtta procent av summan av bokförda värdet å aktierna i fastighetsbolaget och bolagets skulder.

Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond jämte vinst- balans. Med eget kapital må likställas nominella värdet av förlagsbevis, utställda av centralkassan, intill ett belopp motsvarande det belopp vartill centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital uppgår. I fråga om förlagskapital, som kan av långivaren återkrävas inom fem år, skall dock iakttagas att med central- kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital må likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot en tiondel av detta kapital.

34 5.

Kreditkassa må icke bevilja kredit utan att säkerhet som av kassan prövas be- tryggande ställes i fast eller lös egendom eller i fordringsrätt även mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan att sådan säkerhet ställes må dock kredit lämnas till belopp, som vid varje tillfälle sammanlagt motsvarar högst hälften av kassans eget kapital. Därutöver må kredit utan särskild säkerhet beviljas

dels stat, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, Postbanken aktiebolag, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, bankbolag eller sparbank eller utländskt bankföretag samt svenskt försäkringsbolag eller kre- ditaktiebolag,

dels samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, om lånet ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt

åtnjutes på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på kredit- kassans föranstaltande,

- dels oclc näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig och trygghet för förbindelsens fullgörande med hänsyn till omständigheterna kan an- ses föreligga.

Aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, må mottagas som pant endast om den är noterad vid fondbörs i riket. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utgivits av sådant bolag.

Kreditkassa äger ej som pant mottaga förlagsbevis, som utställts av bolag, vars uppgift är att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller av central- kassa, ej heller bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

35 g.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt att kredit i sådan omfattning, att det kan vålla fara för kreditkassans säkerhet, icke lämnas åt samma låntagare eller åt låntagare, vilka äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intresse.- gemenskap, eller mot säkerhet av aktier i samma aktiebolag eller i aktiebolag, vilka äro förbundna i sådan gemenskap som nu sagts. Med kredit jämställes borgen och annan garantiförbindelse till kassan.

36 %.

'Jordbrukskassa må ej, med mindre centralkassan därtill lämnat medgivande, utlämna lån mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av jordbrukskas- sans styrelse, revisor i jordbrukskassan eller suppleant för styrelseledamot'eller :revi'sor eller ock befattningshavare i kassan svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesman. i

37 %.

Bestämmelserna om kredit i 34—36 55 skola äga motsvarande tillämpning i fråga om garantiförbindelser, som kreditkassan ikläder sig.

38 %.

Ställes län icke att betalas inom ett år, skall kreditkassan förbehålla sig rätt att'uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket må

1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensions- fondens förvaltning med längre löptid än ett år, ';2. 'kreditkas'sa utlämna andra län mot skuldebrev med längre löptid än ett år till sammanlagt belopp, vilket jämte det sammanlagda beloppet av här avsedd ut- låning från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas verksamhets- område motsvarande högst tjugofem procent av summan av centralkassans och -de anslutna jordbrukskassornas eget kapital samt centralkassans inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna pensionsfonden i sambandmed återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2. må icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Utgöres säkerheten för sådant lån av borgen, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 % tredje stycket meddela de särskilda anvisningar som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2. och tredje stycket första punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig rätt att uppsäga län som avses i andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant län.

39 %.

Centralkassa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas i penningar. Kassareserven skall jämte den inneliggande kassan uppgå till lägst ett belopp motsvarande en tiondel av kassans samtliga förbindelser, med undantag av obligations- och förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som uppta- gits hos allmänna pensionsfonden i samband med äterlån samt garantiförbindelser. Nedgår kassareserv tillfälligtvis under föreskrivet belopp, skall den snarast äter uppbringas till detta.

Är tillgång, som anges i första stycket, pantsatt, må den ej inräknas i kassa"- resewen. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som centralkassan ej be- gagnat till fullo, må den likväl beräknas till det belopp, som kassan enligt avtalet äger ytterligare utbekomma vid anfordran.

40 %.

Kreditkassa må ej vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse förbehålla sig vinst på affär, som kassan själv icke äger avsluta.

Ej heller annorledes må kreditkassa, där ej fråga är om utdelning å aktier eller vad kassan såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma, beredas andel i vinst på verksamhet, som kassan själv icke äger bedriva.

41 5.

Vid beviljande av kredit må kreditkassa icke göra förbehåll om att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos centralkassa för längre tid än sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

42 5.

Kreditkassa må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana för- bindelser. Vad nu stadgats gäller dock ej räntebärande obligationer eller förlags- bevis lydande på minst etthundra kronor.

Insättas penningar hos centralkassa för att där innestå viss tid, skall motbok eller annat bevis, som därom utfärdas, ställas till viss man och innehålla, att över- låtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos kassan.

Centralkassa må ej träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning till annan än rätt innehavare av motbok kunde åberopas av kassan.

42b 5.

Omyndig äger utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel som han själv insatt hos centralkassa efter det han fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke äger kassan ej utbetala sådana medel till förmyndaren. Har fömiyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen och företett bevis därpå, äger den omyndige ej vidare förfoga över medlen. I sådant fall skall anteckning att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel göras på bevis eller i motbok som av kassan utlämnats, när beviset eller motboken företes hos kassan.

I fråga om medel, som står under förvaltning av förmyndare eller god man enligt regler i föräldrabalken får utom såvitt angår ränta som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndares tillstånd göras endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 5 andra stycket nämnda balk. Överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Har sådant förordnande med- delats, skall anteckning därom verkställas å bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats av kassan. Överförmyndare, förmyndare och god man äger på begäran erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

42c &.

Kreditkassa må ej utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial av annat slag utan medgivande av riksorganisationen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Centralkassa äger till den 1 juli 1971 tillämpa äldre lagens bestämmelser i 34 5 om rätt att mottaga inlåning i stället för nya lagens regler i 33 5 om krav på ka- pitaltäckning.

I fråga om skyldighet att hålla kassareserv äger centralkassa till den 1 juli 1973 tillämpa äldre lag.

Utredningsdirektiven

I anförande till statsrådsprotokollet den 15 augusti 1962 yttrade chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng följande:

>Lagstiftningen rörande kreditväsendet undergick en grundlig modernise- ring genom tillkomsten av banklagen och sparbankslagen år 1955 samt lagen om jordbrukskasserörelsen år 1956. Genom dessa lagar får huvuddragen av de berörda kreditinstitutens struktur och verksamhetsformer anses ha blivit bestämda för avsevärd tid framåt.

Frågan om gränsdragningen mellan de olika kreditinstitutens verksam- hetsområden behandlades inte närmare under det utredningsarbete, som föregick tillkomsten av de gällande lagarna rörande kreditinstituten. Under remissbehandlingen uttalades emellertid från skilda håll, att utvecklingen inom kreditväsendet skapat förutsättningar för en friare konkurrens mellan de olika kreditinstituten och att lagstiftningen inte borde konservera histo— riskt betingade gränser mellan institutens verksamhetsområden. Vid utform- ningen av de nya lagarna togs inte ståndpunkt till denna gränsdragnings- fråga. I de propositioner till riksdagen, vari förslagen till de olika lagarna framlades (prop. 1955: 3 s. 114, 1955: 151 s. 54 och 1956: 122 s. 41), förut- skickades emellertid, att spörsmålen rörande gränsdragningen mellan de olika kreditinstituten senare skulle bli föremål för särskild utredning. Banko- utskottet underströk vid sin behandling av lagförslagen (utl. 1955: 5 s. 104, 1955: 19 s. 90 och 1956: 26 s. 79) intresset av att en sådan utredning kom till stånd.

Även i senare sammanhang har frågan om en utredning angående gräns- dragningen mellan de olika kreditinstituten varit aktuell. Sålunda har frågan berörts av kreditmarknadsutredningen (SOU 1960: 16 s. 82) i samband med övervägandena rörande olika metoder för att nå en mera långfristig place- ring av affärsbankernas resurser. Utredningen fann, att vissa ändringar i den grundläggande lagstiftningen för kreditinstitutens verksamhet kunde övervägas i detta sammanhang. Härigenom skulle emellertid enligt kredit- marknadsutredningens mening den aviserade gränsdragningsutredningen föregripas, och bl.a. därför avstod kreditmarknadsutredningen från att föreslå några mera omfattande förändringar i banklagstiftningen. Senast har i samband med ett den 25 maj 1962 till lagrådet remitterat förslag till änd- ringar i banklagstiftningen berörts vissa frågor angående gränsdragningen mellan kreditinstituten.

Även om tillkomsten av den nuvarande banklagstiftningen inte i stort inne- har någon förändring av de olika kreditinstitutens verksamhetsformer, med- förde den dock ett visst närmande mellan instituten i detta hänseende. Så- lunda medgavs sparbank rätt att mottaga inlåning på checkräkning. Tillska- pandet av en s.k. fri sektor utan individuell insättningsmaximering innebar en väsentlig utvidgning av sparbankernas möjligheter att låna in större be- lopp från en och samme insättare. På utlåningssidan skedde bland annat den ändringen, att sparbank tilläts bevilja kredit i checkräkning till mindre be- lopp. Samtidigt infördes i banklagen regler, enligt vilka affärsbank medgavs att liksom sparbank i viss utsträckning bevilja tidsbundna län.

Den senare utvecklingen synes ha medfört en fortgående minskning av de faktiska skillnaderna mellan de olika kreditinstituten i fråga om deras verksamhetsinriktning. Detta förhållande är särskilt framträdande på in- låningssidan. Varje typ av kreditinstitut erbjuder sålunda numera allmän— heten ett rikt differentierat räkningssystem med i stort sett likartade villkor i de skilda kreditinstituten. Medan sparbankerna öppnat checkräkning och efter tillkomsten av den fria sektorn kunnat i viss utsträckning vända sig till större insättningskunder än tidigare, har affärsbankernas inlåning kom- mit att mera än förut inriktas på långfristiga och högre förräntade räkningar av samma typ som tidigare ansetts karakteristisk för sparbank. Kreditinsti- tutens konkurrens om sparmedlen torde sålunda ha skärpts. Med de antydda förändringarna på inlåningssidan får antagas följa tendenser till motsva- rande utjämning av skillnaderna på utläningssidan.

Även om likheten mellan kreditinstituten i deras praktiska verksamhet ökat, kvarstår dock väsentliga skillnader mellan instituten i fråga om de lagregler, som gäller för deras rörelse. Utvecklingen har nu gjort det ange- läget att genomföra den prövning av frågorna rörande gränsdragningen mellan kreditinstituten, som förutskickades redan vid tillkomsten av de gäl- lande lagarna på området. De erfarenheter från tillämpningen av dessa lagar, som fordras för en. översyn av gränsdragningsproblemen, får numera anses föreligga. Jag vill därför förorda, att en utredning med uppdrag att verkställa en sådan översyn tillsättes.

Den förordade utredningen bör ha till uppgift att verkställa en förutsätt- ningslös avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes ställning och funk- tion på kreditmarknaden. Mot bakgrund av sitt bedömande i detta hänseen- de bör utredningen pröva i vad mån olika regler angående de skilda kredit- institutens verksamhet fortfarande är motiverade och framlägga av denna prövning betingade förslag till lagändringar. Utredningen bör således verk- ställa en samlad översyn av de bestämmelser för kreditinstitutens rörelse, som är av betydelse för gränsdragningen mellan institutens verksamhetsom- råden. Däremot bör utredningen inte ingå på spörsmål rörande kreditinsti- tutens verksamhet i övrigt eller rörande institutens inre struktur i vidare

mån än som kan direkt föranledas av uppgiften att pröva denna gränsdrag- ning och den längre fram berörda frågan om filialverksamheten.

Bland de frågor, som utredningen sålunda bör pröva, märks till en början spörsmålet om utformningen av kreditinstitutens inlåningsrätt. Såväl för affärsbanker och centralkassor som för sparbanker gäller nu principen att vederbörande kreditinstituts eget kapital skall stå i viss relation till inlåning- en. Reglerna härom, vilka är betingade av önskemålet att ge insättarna skälig trygghet mot förlust av insatta medel, är emellertid inte enhetligt utformade för de olika kreditinstituten. Utredningen bör mot bakgrunden av sina all- männa överväganden undersöka möjligheterna att förenkla och, eventuellt, förenhetliga dessa regler.

I detta sammanhang må även nämnas den speciella frågan om förlags- upplåningens ställning. Den slutliga bedömningen av denna fråga uppsköts nämligen vid tillkomsten av de nuvarande banklagarna i väntan på över- väganden om gemensamma regler angående de skilda kreditinstitutens in- låningsrätt.

I gällande lagstiftning finns för de olika kreditinstituten skilda begräns- ningar i rätten att mottaga insättningar från en och samma person. Medan individuella insättningsmaxima i affärsbankerna och centralkassorna gäller endast för sparkasseräkning och därmed likartad räkning, gäller i sparbank ett sådant maximum i princip för all insättning. Såsom jag tidigare nämnt, innebär den nuvarande sparbankslagen dock en viss uppmjukning i detta hänseende, då den inom en s.k. fri sektor medger insättningar utan indivi- duella begränsningar. Fortfarande föreligger dock här en väsentlig skillnad mellan affärsbanker och centralkassor å ena sidan samt sparbanker å andra sidan. En individuell insättningsmaximering finns även i postsparbanken, där den gäller för all insättning. Vid tillkomsten av banklagen och sparbankslagen rådde delade meningar om lämpligheten av individuella insättningsbegräns— ningar. Regler härom behölls emellertid i väntan på utredningen om kredit— institutens gränsdragningsproblem. Enligt det tidigare omnämnda, till lag— rådet remitterade lagförslaget kommer i avvaktan på resultatet av den nu förordade utredningen att ske vissa lättnader i de här ifrågavarande insätt- ningsbegränsningarna. Frågan huruvida dessa begränsningar skall bestå och hur de i sådant fall skall vara utformade bör ankomma på utredningen att pröva. I denna prövning bör ingå frågan huruvida särskilda regler om Sparbankernas rätt att mottaga medel på checkräkning fortfarande är moti- verade.

I samband med den sistnämnda frågan bör uppmärksammas spörsmålet rörande Sparbankernas rätt att bevilja checkräkningskredit.

Vad gäller utlåningsreglerna må här i övrigt endast nämnas frågan om kreditinstitutens rätt till s.k. bunden långivning. I detta hänseende gäller för närvarande mycket restriktiva regler, särskilt för affärsbankernas del. Från bankhåll har under senare tid hävdats, att dessa regler inte motsvarar

kreditmarknadens behov och bankväsendets nuvarande betingelser. Frågan härom, vilken berörts i samband med det tidigare omnämnda, till lagrådet remitterade lagförslaget, torde lämpligen böra prövas av utredningen.

Även frågan om de olika kreditinstitutens rätt att bedriva filialrörelse och behovet av offentlig kontroll i detta hänseende samt reglerna för sådan kon- troll bör bli föremål för prövning.

Det hittills anförda har främst tagit sikte på affärsbankerna, centralkas- sorna för jordbrukskredit och sparbankerna. I den mån skäl därtill visar sig föreligga bör utredningen emellertid vara oförhindrad att ingå på mot- svarande prövning beträffande andra kreditinstitut. I detta sammanhang vill jag ange några speciella problem, som bör prövas av utredningen.

Postbanken med dess båda verksamhetsgrenar, postsparbanken och post— girorörelsen, har undergått en kraftig utveckling och därigenom kommit att intaga en framträdande plats inom kreditväsendet. De grundläggande bestäm- melserna om ändamålet med postbankens verksamhet kvarstår emellertid oförändrade sedan tillkomsten av de gällande författningarna angående postsparbanken år 1922 och postgirorörelsen år 1924. Med hänsyn till post- bankens utveckling framstår det som motiverat att i detta sammanhang om- pröva ändamålsbestämmelserna för dess verksamhet. Utredningen bör därför söka fastställa målsättningen för postbanken i stort och i detta syfte klar- lägga dess ställning och uppgifter i relation till övriga kreditinstitut. I den mån utredningens bedömande i detta hänseende ger anledning därtill bör utredningen även pröva behovet av ändringar i postbankens verksamhets- former. Den har därvid att beakta det arbete, som bedrives av den är 1956 tillkallade postutredningen.

I samband med de ändringar i lagen om försäkringsrörelse, som beslöts av 1961 års riksdag, aktualiserades frågan om livförsäkringsbolagens rätt att driva kapitalförvaltningsrörelse. Enligt den uppfattning som uttalades av föredragande departementschefen i prop. 1961: 171, vari förslag till de nämnda lagändringarna framlades, kan begreppet livförsäkringsrörelse in- nefatta förvaltning och förräntning av förfallna livförsäkringsbelopp. Efter de vidtagna lagändringarna kan försäkringsbolag, när särskilda skäl är där- till, medges rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Departements- chefen fann emellertid, enligt vad han förklarade i propositionen, svårt att i förväg göra mera bestämda uttalanden om vad som utöver förvaltning och förräntning av förfallna livförsäkringsbelopp —— borde kunna tillåtas i fråga om sparfrämjande verksamhet av livförsäkringsbolagen. Enligt depar- tementschefens mening borde till en början endast kapitalförsäkringsrörelse i samband med försäkring komma i fråga, medan spörsmålet om en mera långtgående utvidgning av den sparfrämjande verksamheten, innebärande rätt att driva kapitalförvaltningsrörelse utan samband med försäkring, borde avgöras i ett större sammanhang. Den här förordade utredningen bör lämp-

ligen ges uppdraget att förutsättningslöst pröva i vilken utsträckning livför- säkringsbolagen skall tillåtas att ägna sig åt kapitalförvaltningsrörelse. Utredningen torde i sitt arbete icke kunna undgå att taga hänsyn till de skatteregler, som gäller för kreditinstituten, och till de skattemässiga konse- kvenserna av utredningens förslag. I detta sammanhang må erinras om det förslag, som på sin tid framlades av jordbrukskassebeskattningsutredningen i dess den 12 december 1944 avgivna betänkande (stencilerat) angående be- gränsning av skattskyldigheten för jordbrukets kreditkassor m.m., samt det av 1948 års sparbankssakkunniga den 23 november 1954 avgivna be- tänkandet (stencilerat) med utredning rörande sparbanks rätt att i skatte- hänseende göra avdrag för fondavsättning. Det bör emellertid inte ankomma på utredningen att framlägga preciserade förslag i skattefrågorna, utan dessa frågor torde få upptagas till närmare behandling i annat sammanhang.»

Sammanfattning

Affärsbanker, sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken, för vilka kreditinstitututredningen använt den sammanfattande beteckningen bankinstituten, har traditionellt ansetts ha olika funktioner på kreditmarkna- den. De regler för bankinstitutens rörelse som från det allmännas sida upp- ställts för att trygga bankinstitutens solvens och likviditet har i betydande grad anknutits till den traditionella uppfattningen om bankinstitutens funk- tion. Rörelsereglerna har dock varit tämligen allmänt hållna och endast på vissa punkter haft en direkt gränsdragande effekt.

Den samhällsekonomiska utvecklingen har särskilt under efterkrigstiden medfört förskjutningar i den traditionella funktionsfördelningen. På inlå— ningssidan erbjuder numera de olika bankinstituten i stort sett samma sortiment av inlåningsräkningar och räntesatser och kan därmed vända sig till alla kategorier insättare. På placeringssidan är funktionsfördelningen mera påtaglig även om också här en tendens förekommit mot gemensamma verksamhetsgrenar.

De främst av utvecklingen betingade förskjutningarna i den traditionella funktionsfördelningen mellan bankinstituten utgör bakgrunden till gräns- dragningsfrågan- Redan att funktionsfördelningen tenderar att avvika från vad som traditionellt ansetts vara »den naturliga ordningen» kan sägas utgöra ett gränsdragningsproblem. En annan mera väsentlig aspekt är att bankinstitutens verksamhet inom gemensamma verksamhetsgrenar kom- mit att bedrivas under olika villkor beroende på rörelsereglernas skiljaktiga utformning.

Förskjutningarna i funktionsfördelningen mellan bankinstituten har i vissa fall förutsatt ändrade rörelseregler för bankinstituten. Särskilt under efterkrigstiden har sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken genom författningsändringar beretts möjlighet till icke oväsentliga vidg- ningar av sina verksamhetsfält. Trögheten i en sådan ordning har dock varit en nackdel som kan ha varit hämmande för deras utveckling.

Kreditinstitututredningen förordar att gränsdragningsfrågan löses genom att rörelsereglerna för samtliga bankinstitut i möjligaste mån utformas en- hetligt. Genom ett enhetligt regelsystem möjliggöres en smidig anpassning av bankinstitutens verksamhet efter skiftningarna i kreditbehoven i sam- hället. Den ökade konkurrens mellan bankinstituten som ett gemensamt

regelsystem möjliggör kan väntas stimulera bankinstituten till kostnads- sänkande rationaliseringar samtidigt som vetskapen om att verksamheten bedrives i konkurrens med andra bankinstitut bör dämpa eventuella planer på att vidga verksamheten utöver vad som förefaller ekonomiskt försvarbart.

Utredningen har vid utformningen av det enhetliga regelsystemet för bankinstitutens rörelse utgått från att ändamålet med reglerna liksom hittills skall vara att trygga institutens solvens och likviditet. Av särskild betydelse har utredningen härvid ansett vara att instituten åläggs hålla ett med hän- syn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget kapital. De nuvarande kapitaltäckningsreglema för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kre— ditkassor är utformade som inlåningsrättsbestämmelser. Utredningen har ansett det mest följdriktigt att utforma bestämmelserna som placeringsregler differentierade efter placeringarnas art. Utredningen föreslår att bankinsti- tutens placeringar grupperas i fyra olika riskgrader, där riskgrad 1 omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk och riskgrad 4 de mest risk— betonade placeringarna. Som kapitaltäckning föreslås att för tillgångar i riskgrad 1 utom för rena kassatillgångar erfordras 0,5 0/0 eget kapital, och för riskgraderna 2—4 1,4 respektive 80/0 eget kapital. Det samlade kravet på eget kapital erhålles genom summering av kapitalkraven i de olika riskgraderna.

Utredningen förordar att av bankinstitut utgivna förlagsbevis i kapital— täckningshänseende skall få jämställas med eget kapital enligt nu gällande grunder. Vidare förordar utredningen att ett belopp motsvarande 1 första hand bankinstitutens konto för värdereglering för utlåning skall få avdragas den högsta riskgraden innan kapitalkravet beräknas.

Ifråga om reglerna för kreditgivning förordar utredningen att som huvud- regel alltjämt skall gälla att för lån skall ställas betryggande särskild säker- het. För att medge bankinstituten för en effektiv kreditförmedling erforder- lig rörelse-frihet föreslås att bankinstitut får rätt att lämna kredit utan särskild säkerhet till stat, kommun och vissa särskilt uppräknade kategorier och dessutom inom en ram av hälften av bankinstitutets eget kapital till andra låntagare., De i nuvarande författningar i vissa fall angivna belopps- gränserna för blancokrediter har utmönstrats och dessutom de föreskrifter som nu hindrar bankinstituten att som pant mottaga vissa säkerheter. Endast i ett avseende har förbud att mottaga viss säkerhet som pant bibehållits näm- ligen i fråga om icke börsnoterade aktier i holdingbolag. I sistnämnda fråga har kreditinstitututredningen inhämtat synpunkter från koncentrations- och fondbörsutredningarna.

När det gäller inlåningen förordar utredningen att de nuvarande bestäm- melserna om maximibelopp för vissa inlåningsräkningar liksom om upp- sägningstid avvecklas. Det bör enligt utredningens mening kunna ankomma på bankinstituten själva att uppställa de regler om uppsägningstider m.m. som instituten finner erforderliga.

Ifråga om förvärvsreglerna föreslår utredningen bl.a. att bankinstitut skall beredas möjlighet att garantera aktieemission och emission av för- lagslån.

Utredningen anser att i författning alltjämt skall anges att bankinstitut har skyldighet att hålla en mot rörelsens art och omfattning tillräcklig kassa- reserv. Utöver detta kvalitativa krav förordar utredningen att ett kvantitativt lägsta krav skall uppställas. Utredningen föreslår härvid att de nuvarande efter inlåningens formella uppsägningstid differentierade kassareservkraven ersättes med ett enhetligt kassareservkrav om 10 0/0 av inlåningen.

Beträffande bankinstitutens kontorsetablering ifrågasätter utredningen om en offentlig etableringskontroll kan väntas leda till ett rationellare kontors- nät än om bankinstituten själva får var för sig avgöra sitt kontorsnäts om- fattning. Eftersom bankinstitutens intentioner bör överensstämma med de syften en i författning given etableringskontroll bör ha anser utredningen att de nuvarande bestämmelserna om etableringskontroll bör avvecklas och att överhuvudtaget några legala regler ej bör ges ifråga om kontorsetablering. Det skulle dock enligt utredningens mening vara av värde om bankinstituten och tillsynsmyndigheten gemensamt kunde ta upp etableringsfrågor. Utred- ningen föreslår att i detta syfte inrättas en rådgivande nämnd med represen- tanter för tillsynsmyndigheten och bankinstituten.

Postbankens nuvarande verksamhetsformer innebär att förutsättningarna för postbanksrörelsen i väsentliga avseenden skiljer sig från övriga bank- instituts. Utredningen anser att dessa skiljaktigheter bör utjämnas så att även frågan om gränsdragningen mellan postbanken och övriga bankinstitut kan få den av utredningen principiellt förordade lösningen. En viss utjämning av de olikartade förutsättningarna skulle visserligen kunna erhållas vid bibe- hållen organisationsform men utredningen anser att den önskvärda utjäm- ningen bäst erhålles om postbanken ombildas till ett av postverket ägt aktie- bolag, Postbanken AB. Med postbanken som ett dotterbolag till postverket skulle de nuvarande olikheterna gentemot övriga bankinstitut ifråga om kapitaltäckning, skattskyldighet och handlingsfrihet på ett naturligt sätt kunna utjämnas samtidigt som förutsättningarna för det nödvändiga nära samarbetet mellan postverket och postbanksrörelsen ifråga om utnyttjandet av postverkets kontorsnät enligt utredningens mening skulle förbli desamma som hittills. Utredningen har förutsatt att de närmare undersökningar av organisatorisk art m.m. som måste föregå ombildandet utföres av post- verket.

Beträffande medlemsskap i jordbrukets kreditkassor, vilket utredningen genom i särskild ordning meddelat uppdrag haft att ta ställning till, föreslår utredningen att det inom ramen för i författning given ändamålsbestäm- melse för kasserörelsen bör ankomma på kasserörelsen själv att avgöra frå- gor om medlemsskap.

Enligt direktiven har utredningen haft att pröva i vilken utsträckning

___—u... _.a. _ _.

livförsäkringsbolagen skall tillåtas att ägna sig åt kapitalförvaltningsrörelse. Med hänvisning bl. a. till att alla rimliga krav på service bör kunna tillgodo- ses genom samarbete mellan försäkringsbolagen och bankinstituten förordar utredningen att den huvudbestämmelse i försäkringslagen som stadgar att försäkringsbolagens verksamhet skall vara begränsad till försäkringsrörelse bibehålles i den form den för närvarande har enligt 2 & försäkringsrörelse- lagen.

Reservationer föreligger för avsnitten rörande postbanken, kapitaltäck— ningssystemet och kontorsetableringen.

KAPITELI

Principiella synpunkter på gränsdragningen mellan bankinstituten

Avgränsning av utredningsuppdraget Institutionerna på den svenska kredit- marknaden kan indelas i tre gnipper. Dels finns kreditinstitut med verksamhet som finansieras genom att motta inlå- ning från allmänheten, dels sådana som upplånar medel på kapitalmarknaden och dels institutioner som genom sin rörelse har behov av att fondera premier och avgifter, d.v.s. försäkringsbolag och pensionsinrättningar. I fortsättningen kommer de kreditinstitut som ingår i den första gruppen, nämligen affärsbanker, sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken, att kallas bankinstituten. Termen bankinstitut kommer ävenledes fortsättningsvis att användas endast med avseende på dessa kreditinstitut. Med hänsyn bl.a. till att det främst är bank- instituten som nämns i direktiven för kreditinstitututredningen har utredning- en begränsat sitt arbete till att avse frå- gan om gränsdragningen mellan bank- instituten.

Gränsdragniugsfrågans bakgrund och innebörd

När de första affärsbankerna inrätta- des i vårt land med stöd av 1824 års kungörelse angående inrättande av en- skilda banker, hade redan några är dess- förinnan de första sparbankerna bildats. Dessa fönsta svenska kreditinstitut hade i dåtidens ofullständiga penninghushåll- ning oftast den begränsade funktionen att tillgodose lokala behov av kredit- och betalningsförmedling och lokalt uppsam- la sparmedel. Med den industrialise- ringsprocess som påbörjades vid mitten

av 1800-talet följde krav på en successiv utbyggnad av systemet för betalnings- och kreditförmedling. Samtidigt utgjorde denna en av förutsättning-arna för ut— vecklingen. Det antydda förloppet inne- har bl. a. att ökade medel tillfördes kre- ditmarknaden. Denna växelverkan mel- lan kreditväsendets insats i skeendet och det till följd av framåtskridandet ökande verksamhetsfältet för kreditväsendet har varit och är ett karakteristiskt drag i den ekonomiska utvecklingen.

Utbyggnaden av kreditväsendet har skett på olika sätt. Dels har nya kredit- institut tillkommit, dels har redan existe- rande institut byggt ut och anpassat verksamheten efter utvecklingens krav. Av speciellt intresse för belysning av frå- gan om avgränsningen av arbetsuppgifter mellan kreditinstituten är kreditväsendets utveckling under de senare decennierna av 1800-talet och 1900-talets första år- tionde. Under denna period tillkom flera av de nuvarande kreditinstituten, och den funktionsfördelning som då utbildades på kreditmarknaden består i (sina huvud- drag alltjämt.

Inom flertalet sparbanker uppfattades vid denna tid inlåningen som det primära i rörelsen och utlåningen som väsentligen ett sätt att förräntta de mottagna medlen. Sparbanksrörelsen syftade framför allt till att främja sparsamhet hos hushållen genom att erbjuda möjligheter att motta och förräntta småsparandwe. För medlens placering ef—tersträvades mindre riskbe- tonade och jämförelsevis fasta place- ringar inom det 'lokala verksamhetsom-

rådet, främst då fastighets-, jordbruks- och kommunkrediter.

För affärsbankerna var utlåningen, som främst avsåg näringslivets kreditför— sörjning, redan i inledningsskedet det primära, medan passivrörelsen utgjorde ett sätt att finansiera utlåningsrörelsen. Under affärsbanksverksamhetens tidigare år var utgivande av sedlar av domine— rande betydelse för kapitalanskaffning— en, men under senare delen av 1800-talet kom insättningar från enskilda personer och från företag att utgöra den främsta basen för utlåningen.

År 1884 inrättades postsparbanken, som numera gemensamt med postgirot benämns postbanken, i det primära syf- tet att utnyttja postverkets nät av post- anstalter för uppsamling av sparmedel. Insättarmedlen placerades till att börja med helt i statsobligationer och andra guldkantade obligationer. —— På 1910-ta- let tillkom jordbrukets kreditkassor i syfte att förbättra jordbrukets försörj- ning med rörelsekrediter. Jordbrukskas- serörelsen bygger på den kooperativa principen med kreditgivningen begrän- sad till medlemmar. Under senare hälften av 1800—talet började hypoteksväsendet växa fram i syfte att tillgodose behoven av långfristiga krediter inom olika områ— den med kapitalanskaffning genom emis- sion av obligationer.

Den funktionsfördelning, som ovan mycket schematiskt skisserats och som inom de angivna huvuddragen rymde icke oväsentliga särdrag, hade uppkom.- mit som en naturlig följd av att de olika kreditinstituten tillkommit oberoende av varandra för att tillgodose skilda mer eller mindre klart angivna syften. Affärs- bankers och sparbankers verksamhet hade fram till senare delen av 1800-talet fortgått utan att från samhällets sida —— utöver allmänna gällande lagar uppställts några särskilda regler för rö- relsens inriktning.

De regler som sedermera infördes an— knöts till institutens associationsrättsliga ställning. Reglerna hade från början och har alltjämt till huvudsakligt syfte att skydda institutens insättare mot för- luster. De ursprungliga reglerna anpas- sades efter och angav i allmänhet även syftena med kreditinstitutens verksamhet sådana de då uppfattades. Regelsystemets uppbyggnad kom härvid att återspegla de huvuddrag i funktionsfördelningen som förelåg när reglerna infördes. Den funktionsfördelning som återspeglades i författningarna om institutens rörelse trängde in i det allmänna medvetandet och blev den >> naturliga ordningen».

Utvecklingen, särskilt efter det andra världskriget, har medfört förskjutningar i den traditionella funktionsfördelningen på kreditmarknaden. För att behålla eller för att öka sin marknad har bankinstitu- ten utvecklat sina sortiment av tjänster och sökt nya områden för sin verksam- het. Även om dessa tendenser under se- nare tid vuxit i styrka är det dock i och för sig inte något nytt för efterkrigstiden. Redan omkring sekelskiftet förekom kon- kurrens mellan affärsbanker och spar- banker om insättarnas medel som en följd av att affärsbankerna i väx-ande omfattning började basera sin verksam- het på inlåning från insättargrupper som tidigare varit Sparbankernas huvudsak- liga finansieringskälla. I denna konkur- rens har sedermera postbanken och jord- brukets kreditkassor tillkommit. Ett ti- digt exempel på funktionsförskjutningar på utlåningssidan kan hämtas från 1930- talet, då affärsbankerna i avsaknad av tillräcklig kreditefterfrågan från gängse kategorier av låntagare började intres- sera sig för bottenfinansiering av fastig- heter i formel—lt kortfristig form, samti- digt som sparbankerna även började ägna sig åt byggnadskredliter.

Under efterkrigstiden har den långfris-

tiga kreditgivningen i ökande utsträck- ning kommit att tillgodoses av kreditin- stitut som finansierar sin verksamhet ge- nom att ge ut obligationer eller på annat sätt låna upp medel långfristigt. Av sär- skild betydelse i denna utveckling har tillkomsten av Allmänna pensionsfonden år 1960 varit. Genom utformningen av fondens placeringsreglemente har dess utbud av långfristig kredit väsentligen kommit obligations- och förlagslåne— marknaderna till del. I anslutning till bankinstituten, i flera fall i samägande med staten, har ett antal kreditinstitut i form av kreditaktiebolag inrättats för att medelst nämnda kapital-anskaffningssätt tillgodose kreditbehov hos kommunerna, bostadssek-torn och näringslivet. Den sammanlagda utlåningsvolymen för dessa kreditaktiebolag, som vid utgången av 1956 uppgick till 1,2 miljarder kr. och 1961 till 2 miljarder kr., belöpte sig till 9,9 miljarder kr. 1966.

Genom inrättandet av Sparbankernas bank år 1942 erhöll .sparbankerna ett centralorgan med ändamål att till för- räntning motta överskotts- och kassa- medel från sparbankerna samt att utlåna medel. Genom förmedling av sparbank kan allmänheten indirekt utnyttja affärs- banken Sparbankernas banks tjänster. Liknande uppgifter för jordbrukskasse- rörelsen utför den år 1957 inrättade Jordbrukets bank.

En redovisning av hur sammansätt- ningen av in- och utlåningssidorna hos de olika bankinstituten har utvecklats är svår att ge beroende på det outvecklade statistiska underlaget, Emellertid torde så mycket kunna sägas vad gäller inlå- ningssidan med avseende på det relativa inslaget av grupperna hushåll, kommu- ner och företag att för affärsbankerna hushållsinlåningen särskilt under 1960- talet vuxit i betydelse. Vissa data tyder på att vid 1966 års utgång gott och väl

mer än halva inlåningen kom från denna kategori, De två största affärsbankernas inlåning kom då till ca två tredjedelar från hushållskunder. Affärsbankernas in- låning från kommunerna har sedan 1960 sjunkit, då denna grupps andel av den samlade inlåningen var 9 0/0. Vid slutet av 1966 var den 40/0. Företagsinlåningens andel torde ha sjunkit under 1960—talet. Sparbanksinlåningen har hittills i allt väsentligt varit sammansatt av hushålls- och kommunmedel med en kraftig domi- nans för medel från hushållen. Dessas andel torde ligga omkring 90 ()/0. Kom- munmedlens andel var såväl 1960 som 1965 omkring 50/0. _ Jordbrukskasse- rörelsens inlåning kommer främst från jordbruksföretagarna och deras hushåll samt kommuner. Kommunmedlens andel har sjunkit under 1960-talet. Post- bankens inlåning kommer vad gäller postsparbanken praktiskt taget uteslutan- de från hushållen. I fråga om postgirot håller hushållen där relativt blygsamma belopp. De stora beloppen tillhör företag och kommuner samt staten. Kommun- medlens andel har från 1955 till 1965 stigit från 3 0/0 till 60/0. Affärsbankernas utlåmingsrörelse avser samtliga låntagargrupper. Tyngdpunkten har varit och är dock näringslivet inbe- gripet byggnadsverksamheten. Utlåning- en till kommunerna har från 1960 till 1965 utvecklats i takt med affärsbanker- nas totala utlåning, och den utgjorde vid slutet av 1965 ca 30/0. Utlåning-en till hushållen har troligen vuxit relativt. Sparbankernas utlåning har traditio- nellt avsett långfristig bostadsfina-nsie- ring och kommunlån. Under de senaste åren har inriktningen av den förra änd- rats så att löptiderna i allmänhet kortats samtidigt som sparbankerna till sitt kreditaktiebolag för bostadsfinansiering hänvisat bottenkrediter och själva tagit överliggande krediter. Vidare har en av— sevärd expansion skett för krediter för

Tabell I:1. Bankinstitutens nettokreditgiuning Kreditström. Miljarder kr.

Staten Kommu- Bostäder Närinlgs- Summa ner llV

1960 Affärsbankerna .................. 0,65 —— 0,10 0,31 0,89 0,45 Jordbrukets kreditkassor ......... 0,01 0,01 0,10 0,11 Postbanken ...................... 0,62 0,02 0,57 0,04 0,01 Sparbankerna ................... 0,05 0,06 0,68 0,10 0,89 Kreditmarknaden totalt . .......... 1,08 0,25 2,23 1,85 5,40

1966 Affärsbankerna .................. _— 0,09 0,25 0,88 1,62 2,65 Jordbrukets kreditkassor ......... 0,00 0,02 _ 0,32 0,34 Postbanken ...................... —— 0,08 0,40 0,61 0,07 1,00 Sparbankerna ................... _ 0,03 0,38 1,26 0,26 1,87 Kreditmarknaden totalt ........... 1,25 1,39 5,37 4,76 12,76

Anm. Uppgifterna avser nettoölming av utestående krediter (värdepappersinnehav samt lån m.m.). 1 Restpost. Häri ingår bl.a. hushållens nettoupplåning. — Källa: Riksbanken.

byggnader under uppförande. Hushålls- krediternas andel har troligen vuxit. Ut- låningsandelen till kommunerna har se- dan 1960 vuxit och den utgjorde vid slutet av 1965 ca 7 O/o. Ett ökande inslag i Sparbankernas kreditgivningsmönster är företagskrediter. _ Jordbrukskasse- rörelsens utlåning har i enlighet med kasserörelsens ändamål i allt väsentligt gått till jordbruksnäringen. Viss utlåning till kommunerna förekommer dock. Den- nas andel av den samlade utlåningen har från 1960 till 1965 vuxit från 2 till 5 ')/o. — Postbankens utlåning avser huvud— sakligen bostadsfinansiering, såväl finan- siering under byggnadstiden, vilken ut- låning bedrivits sedan mitten av 1950- talet, som därefter, samt lån till kommu- ner. Kommunutlåningens andel var både 1960 och 1965 omkring en femtedel av hela postbanksutlåningen. Utlåningen till hushållen har varit av mycket blygsam omfattning.

Bankinstitutens nettokreditgivning un- der åren 1960 och 1966 avspeglar i hu- vudsak det kreditgivningsmönster som angivits i det föregående, som dock en- dast avsett reverslångivningen m. m.

(tabell 1:1). Det bör noteras att under rubriken »Näringsliv» i tabellen ingår hushållens nettoupplåning exkl. bostads- sektorns.

Tyngdpunkte-rna i verksamheterna för- delar sig sålunda olika för affärsbanker, sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken. I viss utsträckning har bankinstituten likväl kommit att vända sig till samma kundkategorier. Förskjut- ningen i arbetsfördelningen, som till vä- sentlig del inneburit en anpassning av bankinstitutens verksamhet till ändrade samhällsekonomiska förutsättningar, har medfört att den traditionella funktions- fördelningen mellan bankinstituten i icke oväsentlig grad förändrats. Denna kon-* flikt med en hävdvunnen uppfattning om funktionsfördelningen mellan bank— instituten utgör gränsdragningsfrågans ena mera psykologiskt betingade aspekt.

Förskjutningarna av bankinstitutens verksa-mhets'inniktning har självfallet ägt rum inom ramen för de vid varje tid- punkt gälla-nde författningarna. Föränd- ringarna i verksamhetsinriktning har till dels förutsatt successiva författningsänd- ringar men har till huvudsaklig del möj—

liggjorts genom att i författningarna syf- tet med bankinstitutens verksamhet icke angivits så klart att någon funktionsför- delning kan sägas ha framgått därav och att reglerna även i övrigt medgett bety— dande förskjutningar mellan olika rörel- segrenar.

Utöver de i allmänna termer angivna syftena i fråga om affärsbankerna saknas dock även sådana — har på vissa punkter gjorts uttalanden i betänkanden och andra förarbeten till gällande eller äldre författningar om vad som borde ingå, eller kanske oftare vad som icke borde ingå, i de olika bankinstitutens verksamhetsområden. Någon samlad bild av vad som är tänkt ingå i de olika insti- tutens verksamhetsfält är emellertid icke möjlig att erhålla ur offentligt material. I stort sett synes, som närmare kommer att belysas i efterföljande avsnitt, regler- na för institutens rörelse ha utformats mot bakgrund av en allmän föreställ- ning om bankinstitutens huvudsakliga verksamhetsinriktning, varvid betydande hänsyn tagits till den vid lagstiftningstill- fället rådande sammansättningen av insti- tutens tillgångs— och skuldsidor. Detta var också fallet då nu gällande bestäm- melser för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor infördes i mit- ten av 1950-talet.

Vid därvid företagen översyn av reg- lerna för de nämnda bankinstitutens rörelse skedde en viss anpassning till de förändringar som förekommit. Man var dock ej beredd att i princip ta ställning till frågor som hade anknytning till gränsdragningen mellan bankinstituten även om statsmakterna då tog ställning till en delfråga i det att för sparbankerna skapades en viss möjlighet att motta in- låning på annan räkning än sparbanks- räkning och till obegränsade belopp i det enskilda fallet.

Anpassningen av reglerna för bank- institutens rörelse till den erfarenhets-M

mässiga sammansättningen av institutens tivllgångs- och skuldsidor har medfört att skiljaktiga regler kommit att gälla för de olika bankinstitutens verksamhet även inom gemensamma ve—rksamhetsgrenar. Verksamheten inom ett och samma om- råde har således kommit att bedrivas under olika villkor utan att olikheterna i förutsättningarna klart motiverats med att man avsett att åstadkomma en funk- tionsfördelning mellan bankinstituten. Detta är gränsdragningsfrågan-s andra, väsentligaste aspekt.

Som tidigare nämnts har bankinstitu- ten under utvecklingens gång sökt nya vägar för att anpassa sin verksamhet ef- ter de ändrade förutsättningar som suc- cessivt inträtt. Även om de & författning- ar givna reglerna för bankinstitutens verksamhet medgivit relativt betydande förskjutningar i rörelsens inriktning har de uppställda reglerna dock i vissa fall medifört vissa begränsningar av verksam- hetsfälten, ex, att sparbank ej haft rätt att ge växelkrediter och att sparbank och postbanken ej haft rätt att ikläda sig garanti. Denna tnedje aspekt på frågan om gränsdragningen av bankinstitutens verksamhetsfält kan givetvis lösas och har i praktiken också i betydande ut- sträckning lösts genom ändring av reg- lerna för verksamheten. Det kan nämnas att särskilt under efterkrigstiden spar- banker, postbanken och jordbrukets kre- ditkassor genom regeländringar beretts möjlighet till icke oväsentliga vidgningar av sina verksamhetsfält, Trögheten i en sådan ordning har dock varit en nackdel som kan ha varit hämmande för deras utveckling. Härtill kommer att regeländ- ringarna fått avgöras från fall till fall mot bakgrund av den vid varje tid rå- dande fuktionsfördelningen.

I det följande kommer huvuddragen i utvecklingen av lagstiftningen för bank- instituten att belysas. Genomgången av- "ser i första hand att belysa vilka gräns-

dragningssynpunkter som anlagts vid reglernas utformning. En mera detalje— rad genomgång av regelsystemens olika delar ges i de följande kapitlen.

Huvuddragen i lagstiftningen angående bankinstitutens rörelse Sparbankema

Den första rättsliga regleringen av spar- bankernas verksamhet tillkom först ge- nom 1875 års förordning angående spar- banker, d. v. 5. ca 50 år efter det de första sparbankerna bildats. Denna förordning angav icke något speciellt syfte med sparbanks verksamhet. Reglerna om rö- relsen inskränktes i stort sett till före- skriften att sparbanks vinst skulle ingå i en reservfond till bestridande av nödiga omkostnader och möjligen inträffande förluster. När 1875 års förordning ersat- tes med 1892 års sparbankslag innebar detta betydande inskränkningar jämfört med vad som tidigare gällt, men betydde dock knappast någon inskränkning i då- varande faktiska rörelseinriktning. För rörelsen uppställdes dels ett allmänt syfte med verksamheten, dels vissa krav på säkerheter vid krewdlitgivning m. m. och på kassareserv. Dessutom föreskrevs att sparbank endast fick motta inlåning på motbok.

Syftet skulle enligt denna lags 1 5 vara att »af allmänheten till förräntande mot- taga penningar och genom räntans läg- gande till hufvudstolen dem ytterligare förkofra samt medlen i mån af uppsäg- ning återbetala». Utlåningssidan nämn- des däremot icke. En bakgrund till denna uteslutning erhålls i det kommittébetän- kande som låg till grund för lagstift- ningen. I samband med att kommittén behandlade frågan om bildandet av spar- banker förordade kommittén en utsträck- ning av länsstyrelsens prövning av spar- banks reglemente till att inte endast av— se bestämmelsernas lagenlighet utan även deras ändamålsenlighet. Detta eftersom,

påpekade kommittén, exempel icke sak— nades på att på en ort med en gammal och välskött sparbank en ny sparbank bildats främst för att skapa en lånean- st—alt. Det primära syftet med bildandet av sparbanker skulle således icke vara att tillgodose behov av utlåning detta trots att utlåningsverksamhet faktiskt varit ett förstahandssyfte vid bildandet av fler- talet landsbygd—ssparbanker.

Som nämnts intogs i 1892 års lag vissa föreskrifter om kassareserv, inlåning och utlåning. I fråga om kassareserv före— skrevs att minst en tiondel av insättarnas behållning vid senaste bokslut borde .re- dovisas i värdehandlingar, som med lätt- het kunde förvandlas i penningar. In- lånings- och utlåningsbestämmelserna in— nefattade förbud mot annan inlåning än på motb—ok med viss maximering av det insatta beloppet resp. förbud mot utlå- ning mot annat fordringsbevis än skulde- brev. Sparbank fick sålunda ej längre bevilja kreditiv eller öppna checkräkning för kund eller driva växelrörelse. Regler- na i dessa avseenden angavs av kommit- tén syfta till att förebygga att sparbanks- rörelsen utvidgades till egentlig bank- rörelse.

1892 års sparbankslag kom att med i detta sammanhang oväsentliga änd- ringar gälla tills 1923 års sparbanks- lag infördes. I den nya lagens 1 & angavs liksom i 1892 års lag syftet med spar— banks verksamhet. Förutom inlånings- sidan nämndes härvid också utlåningen. Det hette i den inledande paragrafen som utan ändring sedermera överfördes till nu gällande sparbankslag: »Med sparbank förstås i denna lag penning- inrättning, som utan rätt för dess stif- tare eller andra att njuta del i den vinst, som kan uppkomma å rörelsen, har till ändamål att befordra sparsamhet genom att i enlighet med de bestämmelser, som i denna lag meddelas, bedriva in— och ut- låning av penningar och därmed i sam-

band stående verksamhet». 1920 års spar- bankssakkunniga på vars förslag denna ändring i ändamålsbestämmelsen inför- des betonade att även om utlåningen borde nämnas var den dock sekundär i förhållande till inlåningen. Utlänings- verksamheten fick enligt de sakkunniga med hänsyn .till att sparbanks ändamål var att befordra sp—anandet givetvis blott gå ut på att i insättarnas intresse göra de insatta medlen fruktbärande och icke på att fylla viss eller vissa befolkningsgrup- pers lånebehov.

De bestämmelser som i 1892 års spar- bankslag meddelats angående in- och ut- låning samt kassareserv intogs i 1923 års lag utan några stör-re ändringar i sak. En betydelsefull utvidgning av regelkom- plexet företogs däremot i två andra av- seenden. Sålunda föreskrevs mot bak- grund av vad som redan tidigare in- förts för affärsbankerna krav på en viss relation mellan sparbanks ning och egna fonder. Detta fondrela- tionskrav utformades så att sparbank ej fick motta inlåning till ett högre belopp än som motsvarade summan av vissa sär- skilt uppräknade tillgångar (kassa, guld- kantade obligationer och botteninteck- ningar i andra fastigheter än industri- fastigheter) och 12,5 gånger sparbankens egna fonder. Denna regel kompletterades med en regel enligt vilken inlåningen med avdrag av ett belopp motsvarande kassamedel ej fick överstiga 50 gånger sparbankens fonder. Inlåningsråtftsregler- na innebar jämfört med motsvarande regler för affärsbankerna ett lägre fond- relationsknav. Det mindre stränga rela- tionskravet för sparbankerna motivera- des med att .sparbankerna på grund av det relativt ringa omfånget av sina verk— samhetsområden lättare än affärsban- kerna kunde vinna en mera ingående kännedom om låntagarna. Arten av spar- bankernas inlåning gjorde det dessutom enligt 1920 års sparbankssakkunniga

inlå-

möjligt för sparbankerna att placera sina medel i lån på lång tid och mot jämfö- relsevis låg ränta, vilket medförde att i allmänhet goda säkerheter kunde er- hållas.

På förslag av 1920 års sparbankssak- kunniga infördes redan 1920 att spar- bank ej skulle få rätt inrätta avdelnings- kontor utom på den ort, där styrelsen hade sitt säte med mindre länsstyrelsen i länet meddelat tillstånd därtill. Motiven för denna etableringskontroll överens- stämde i huvudsak med de motiv som tidigare lagts till grund för en etable- ringskontroll för affärsbankerna. De 1920 utfärdade bestämmelserna intogs utan ändring i sak i 1923 års sparbanks- lag.

Vid mitten av 1930-talet erhöll spar- bank efter förslag av 1935 års spar- bankssakkunniga rätt att inom en viss ram utlämna bundna lån. Dessutom skärpte-s fondrelationskravet, en skärp- ning som genom meddelade övergångs- l)estämmelser m.m. dock aldrig fick egentlig effekt innan fondrelationskraven i och med 1955 års lag återfördes till de tidigare gällande. I övrigt inträffade inga mera nämnvärda förändringar i reglerna för Sparbankernas rörelse förrän nu gäl- lande sparbankslag infördes år 1955.

Den väsentligaste nyhet som infördesi 1955 års sparbankslag var att sparbank medgavs rätt att inom en s.k. fri sektor motta inlåning på arman valfri räkning än sparbanksräkning, således bl. a. även på checkräkning. Dessutom medgavs sparbank på utlåningssidan rätt att be- vilja kredit i checkräkning till ett be- lopp i varje enskilt .fall av högst 25 000 kr. Denna beloppsbegränsning har seder- mera upphävts.

I övrigt var förändringarna gentemot 1923 års sparbankslag tämligen begrän- sade. Detta fär bl.a. ses mot bakgrund av att föredragande departementschefen i propositionen i ämnet (1955: 151) sade

sig icke vilja utan ytterligare övervägan- den ifrågasätta mera betydande föränd- ringar eller kompletteringar av de olika detaljerna i dåvarande regelsystem. Kas- sareservreglerna differentierades dock från att tidigare ha utgjort ett generellt krav på 10 0/0 av insättarbehållningen till 25 0/0 på avistaförbindelser och 8 0/0 på återstoden. Det kan slutligen i fråga om sparbankslagstiftningen nämnas att maximibeloppet för insättning på mot— bok eller sparbanksräkning som termen lyder i 1955 års lag successivt höjts till numera 200 000 kr.

Affärsbankerna De första svenska affärsbankerna utgjor- des av s.k. solidariska bankbolag som byggde rörelsen på emission av egna sedlar. Denna rätt till sedelemission slo— pades först 1897 med verkan fr.o.m. 1902. 1824 års kungörelse med stöd av vilken dessa första affärsbanker inrätta- des syftade ej till att reglera verksam- heten utan fastmer till att uppmuntra in- rättandet av banker genom att bevilja vissa förmåner för bolag som hade till ändamål »att till enskilde personer ut- låna penningar». Utlåningen angavs så— lunda som det viktigaste kännetecknet på en bank. Också de kungörelser som därefter närmast utfärdades för affärs- bankerna (åren 1846, 1864 och 1874) av- såg denna banktyp. De_n4första aktiehan- ken grundades på 1860-talet medan den första lagen om bankaktiebolag kom 1886. Innan dess hade bankaktiebolags verksamhet endast reglerats genom bo— lagsordning och den allmänna aktiebo— lagslagstiftningen.

1886 åns lag angående bankaktiebolag angav lika litet som senare lagar något speciellt ändamål för bankrörelsen. Av- snittet om rörelsen innehöll endast ett fåtal paragrafer i vilka bl.a. stadgades att bankaktiebolag ej fick äga annan fastighet »än som för bankens inrym-

mande är avsedd» och att bankaktiebo- lag ej heller i övrigt fick äga fast eller lös egendom ann-at än för skyddande av fordran. Det stadgades i lagen dessutom att bankaktiebolags grundfond skulle uppgå till i regel minst 1 milj. kr. Be- stämmelserna om rörelsen enligt 1886 års lag upptogs i stort sett oförändrade i 1903 års lag.

1911 års lag om bankrörelse innebar redan .i sin ursprungliga lydelse en bety- dande utvidgning av regelsystemet för bankaktiebolagens rörelse. Sålunda in- fördes bl.a. bestämmelse om att bank- bolags inlåning ej fick överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Dessutom föreskrevs att bankbolag som kassareserv skulle redovisa kassa och tillgångar som med lätthet kunde för- vandlas i penningar till ett belopp mot- svarande minst 25 0/0 av bankens aviwsta- förbindelser. Genom 1911 års lag gavs bankbolag även i viss utsträckning rätt att förvärva aktier.

Fondrelat-ionstalen, vilka bankerna till följd av utvecklingen fick betydande svå— righeter att hålla, uppmjukades succes- sivt under årens lopp. Dels skedde detta genom ändring av 1911 års lag, dels genom lagstiftning i särskild ordning. De bestämmelser som infördes i nu gällande banklag av år 1955 hade därför utbil- dats redan dessförinna-n, I princip inne- har dessa att bankbolag fick motta inlå- ning till ett belopp som högst svarade mot summan av vissa uppräknade .till— gångar och tio gånger bankens eget ka- pita].

Med anledning av förslag av 1917 års bankkommitté infördes år 1918 tillstånds- tvång för bankbolags kontorsetablering utanför huvudkontorsorten. Som motiv för detta anfördes att en obegränsad etableringsrätt kunde leda till att pröv- ningen av ett bankbolags nytta för det allmänna vid beviljande av oktroj annars kunde bli illusorisk. Vidare framhölls att

ett alltför stort antal bankkontor icke var förenligt med god nationell ekonomi, dels till följd av den kostnadsökning för kre- ditförmedling som därmed kunde inträ- da, dels emedan övertaliga bankkontor lätt kunde leda till en osund inbördes konkurrens om kunderna.

Även i övrigt infördes under årens lopp och framför allt under 1930-talet bety- delsefulla ändringar i banklagen. Dessa ändringar aktualiserades av de instabila förhållandena under 1920- och 1930-ta- len och syftade till att närmare reglera formerna för affärsbankernas kreditgiv- ning. I samband därmed avvecklades även bankernas principiella möjlighet att förvärva aktier. Av de utredningar som låg till grund för de vidtagna ändring- arna förtjänar 1924 års bankkommitté att särskilt nämnas. De förslag denna kommitté framlade ledde visserligen ej till några omedelbara lagstiftningsåtgär- der men kommitténs utredningar och förslag kom ändå att bli av avgörande betydelse för lagstiftningen i fortsätt- ningen. Av speciellt intresse i detta sam- manhang är de synpunkter på arbetsför- delningen mellan olika kreditinstitut som kommittén anlade.

Kommittén framhöll hä-rvid att bank- väsendet i det ekonomiska samhällslivet hade två huvuduppgifter att fylla. Den ena var att tillhandahålla erforderliga betalningsmedel och den andra att för- medla kredit. Av dessa huvuduppgifter åvilade den förstnämnda riksbanken. Den andra huvuduppgiften i vilket hänseende bankerna utövade en rent affärsmässig verksamhet för att tillgodose handelns, industrins och den allmänna rörelsens växlande kreditbehov handhades enligt kommittén så gott som uteslutande av affärsbankerna. Arbetsfördelningen mel- lan riksbanken och affärsbankerna för- utsatte enligt kommittén ett ständigt sam- arbete mellan dem. Ett sådant samarbete var enligt kommitténs mening i viss mån

nödvändigt även mellan affärsbankerna och andra penninginrättningar, bl.a. sparbankerna. Sparbanksrörelsens inrikt- ning på uppsamling av smärre spanne- del samt dessas förräntning medförde visserligen konkurrens om inlåningen med den affänsbanksmässiga rörelsen, påpekade kommittén, men sparbanker- nas förräntning av insättarnas medel skedde dock lämpligast genom möjligaswt riskfria och jämförelsevis fasta place- ringar inom varje sparbanks lokala verk- samhetsområde, Sparbankernas utlåning kunde därför, ansåg kommittén, icke till- godose handelns och industrins rörliga kreditbehov i större utsträckning. Utlå- ningen skedde företrädesvis mot inteck- ning i fast egendom och i form av bor- genslån med jämförelsevis lång amorte- ningstid. Kommittén påpekade vidare att sparbanker-na till ej ringa del placerade sina kassareserver på räkning hos affärs- bankerna samt i obligationer. Kommit- tén ansåg sig på grundval härav kunna konstatera att en naturlig arbetsdelning och därav påkallad samverkan ägde rum mellan sparbanker och affärsbanker lik- som mellan affärsbanker och riksbanken.

Den översyn av 1911 års bianlclag som ledde .till nu gällande lag om bankrörel- se föranleddes i första hand av behovet att återställa sambandet mellan den allmänna aktiebolagslagstiftningen och banklagstiftningen. I samband härmed företogs emellertid även vissa, i sak dock — i förhållande till de regler som införts tidigare främst under 1930- och 1940- talen tämligen begränsade, ändringar av reglerna för affärsbankernas rörelse. I avvaktan på att problemen rörande gränsdragningen mellan kreditinstitutens verkusamhetsområden blev utredda utfor- mades sålunda som tidigare nämnts reg- lerna om inlåningsrätten i huvudsak ef- ter mönster av de bestämmelser som re- dan tidigare gällt på området. Vissa jämkningar såväl i reglerna om inlå-

ningsrätt som i regelkomplexet i övrigt företogs dock. Sålunda kan nämnas att kassareservkravet utsträcktes till att om— fatta även andra förbindelser än avvista- förbindelser, varvid kravet på kassare- serv för dessa andra förbindelser sattes till 4 0/0.

Jordbrulcskasserörelsen Enligt år 1915 utfärdad lag med vissa be— stämmelser om centralkassa för jord- brukskredit skulle med centralkassa för- stås »sådan ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för ett eller flera län av ekonomiska föreningar med ända- mål att var inom sin ort bereda drift- kredit åt idkare av mindre jordbruk». I samma lag gavs centralkassa möjlighet att motta insättningar från allmänheten på sparkasseräkning och på »viss eller vissa andra bankmäs-siga räkningar av beskaffenhet att icke medföra skyldighet att vid anfordran återbetala insatt be- lopp». De närmare föreskrifterna för jordbrukskasserörelsen gavs i särskilda kungörelse-r för centralkassor och jord- brukskassor. Enligt de i kwngörelserna givna villkoren skulle såväl centralkassa som jordb'rukskvassa vara organiserade som ekonomiska föreningar med begrän- sad ekonomisk ansvarighet. Till medlem i jordbrukskassa fick enligt dessa första bestämmelser icke antas annan än svensk [jordbrukare, inom landet registrerad ekonomisk förening eller svensk kom- mun. Till medlem i centralkassa fick en- dast antas jordbrukskassa vars styrelse hade sitt säte inom centralkassans verk- samhetsomlråde. Endast medlem erhöll rätt att låna i jordbrukskassa och cen- tralkassa och de ändamål för vilka lån i jordbrukskassa kunde beviljas specifice- rades i detalj.

I fråga om övriga bestämmelser an- gående rörelsen kan i detta sammanhang särskilt nämnas att centralkassorna åla- des att redovisa en kassareserv motsva-

rande minst 10 0/0 av insättarnas behåll- ning. Kassareservkravet anknöt sålunda till vad som då gällde för sparbankerna.

De svårigheter som mötte jordbruks- kasserörelsens verksamhet främst i fråga om kapitalanskaffning ledde till att den med anledning av jordbrukskrisen år 1928 tillsatta jordbruksutredningen fick i uppdrag att även undersöka vilka åt- gärder som skulle kunna vidtas för att sätta jordbrukskassorna i stånd att bättre tillgodose jordbrukets kreditbehov. De förslag jordbruksutredningen framförde resulterade efter vissa ändringar i 1930 års kungörelse om jordbrukets kredit- kassor. Med denna fick jordbrukskasse- rörelsen den treledssammansättning som karaktäriserar dess organisatoriska upp- byggnad.

Jordbrukets består så- lunda av en riksorganisation, ursprung- ligen Svenska jordbrukskreditkassan nu- mera Sveriges jordbrukskasseförbund, centralkassor och jordbrukskassor. Den tidigare detaljredovisningen för vilka än,- damåwl jordbrukskassa kunde bevilja lån till medlemmarna slopades och jord- brukskassorna erhöll möjlighet att allsi- digt tillgodose medlemmarnas kreditbe- hov. En vidgm'ng av medlemskretsen möjliggjordes genom [att som medlem- mar i jordbrukskassa förutom jordbru- kare och jordbrukets ekonomiska för- eningar även aktiebolag med anknytning till jordbruket kunde beredas medlem- skap_ Däremot borttogs möjligheten för kommun att vara medlem i jordbruks- kassa. Först i och med att nu gällande lag trädde i kraft 1956 återfick jord- brukskassor möjligheten att som med- lem anta kommun.

När 1930 års förordning ersattes med 1942 års förordning om jordbrukets kre- ditkassor innebar detta inte några nämn- värda ändringar i fråga om jordbruks- kasserörelsens rekryteringsunderlag. Be— tydelsefulla nyheter beträffande rörelsen

kreditkassor

innebar dock införandet av fondrela- tionskrav. Dessa krav som liksom för affärsbanker och sparbanker fick for- men av inlåningsrättsbestämmelser ko- pierades i stort sett av vad som då gällde för sparbankerna. Inlåningsrättsreglerna som anknöts till centralkasseledet utfor- mades sålunda som dubbla multiplar enligt vilka inlåning fick mottas med högst ett belopp motsvarande 50 gånger det egna kapitalet, alternativt 12,5 gång- er det egna kapitalet plus summan av vissa prioriterade tillgångar. Kassareserv— kravet som tidigare satts till 10 |Va för centralkassorna hade år 1936 ändrats till 25 0/0 men samtidigt begränsats till att avse endast avistaförbindelser.

Nu gällande lag om jordbrukskasserö- relsen av år 1956 inleds med ett stad- gande om att jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål är att tillgodose jordbrukets kreditbehov samt att främja sparverksamhet. I jämförelse med 1942 års förordning ger gällande lag större möjligheter för medlemsrekrytering. För- utom att som nämnts i det föregående kommun får antas som medlem i jord- brukskassa har en ytterligare uppmjuk- ning .av medlemsreglerna ägt rum. Av speciell betydelse är härvid att en dis- pensregel intagits enligt vilken den kan antas som medlem i jordbrukskassa mot vars medlemskap vid särskild prövning hinder ej funnit-s föreligga med hänsyn till kassans uppgifter och ändamål. [ övrigt är emellertid i sak ändringarna i regelsystemet jämfört med 1942 års be- stämmelser tämligen begränsade. Det kan dock nämnas att kassareservkraven änd- rats såtillvida som för andra förbindelser än avista numera krävs en kassareserv av 40/0. Kassa-reservkraven har därmed bringats i överensstämmelse med vad som gäller för affärsbankerna.

1950 års jordbrukskasseutredning vars betänkande låg till grund för den nya lage-n hade bl.a. beträffande fondrela-

tionskraven framlagt vissa förslag vilka enligt föredragande departementschefen i propositionen i ämnet (1956: 122) kräv— de ytterligare överväganden innan ställ- ning till förslagen kunde tas. Särskilt borde härvid, framhöll departementsche- fen, frågan om gränsdragningen mellan kreditinstituten uppmärksammas.

Postbanken Postsparbranken inrättades genom beslut av 1883 års riksdag. Genom samma års postsparba-nksförordning skulle post- sparbankens ändamål vara »att under statens garanti emottaga penningar, de- samma förränta och genom räntans läg- gande till kapitalet ytterligare förkovra samt medlen i stadgad ordning vederbö— rande tillhandahålla». Enligt postspar- bankskommitterade, vilkas i betänkande framlagda förslag låg till grund för post- sparbankens inrättande, borde banken dessutom befordra folkets såväl ekono- miska som moraliska uppfostran genom inrättande av skolsparkassor, fabriks- och verkstadskassor och liknande smärre sparinrättningar.

Organisatoriskt kom postsparbanken att utgöra en del av postverket. En änd- ring genomfördes härvidlag då postspar- banken fr.o.m. 1912 blev ett självstän- digt ämbetsverk. På förslag av 1920 års postsparbankssakkunniga beslöts emeller- tid år 1922 att postsparbanken åter skulle utgöra en del av postverket. Även post- girot som inrättades enligt en 1924 ut- färdad förordning kom administrativt att utgöra en del av postverket. Såsom redan nämnts utgör numera postsparbanken och postgirot gemensamt postbanken.

Liksom för sparbankerna hän-förde sig den första ändamålsangive-lsen för post- banken helt till inlåningssidan. I mot- sats till vad som sedermera kom att bli fallet för sparbankerna har hittills icke i änd'amålsangivelsen för postbanken ut- låningssidan direkt nämnts.

[ 1883 års postsparbanksförordning föreskrevs beträffande medelsplaceringen att medel som postsparbanken inte be- hövde för sina löpande utgifter skulle göras räntebärande genom insättning i riksbanken. Vidare föreskrevs att ränte— bärande obligationer utfärdade av staten eller av Sveriges allmänna hypoteksbank skulle inköpas för så stor del av medlen i riksbanken som postsparbankens sty- relse ansåg sig inte behöva hålla till— gänglig för uppsägningar från motboks- ägarna. År 1887 utvidgades inköpsrätten till att avse även vissa andra guldkantade obligationer. En ytterligare vidgning av inköpsrätten gavs 1902, vilket inte endast innebar ökad rätt att inköpa obligationer utan också medförde rätt att lämna vissa kommunlån och inteckningslån.

År 1920 bröts bestämmelserna om me- delsplacering ut ur post-sparbanksförord- ningen och intogs i ett särskilt reglemen- te. I samband härmed vidgades den till- låtna kretsen av placeringar ytterligare.

Det i anslutning till postsparbankens omorganisation år 1922 utfärdade place- ringsregl—ementet överensstämde till alla väsentliga delar med det tidigare gällan- de. Till detta reglemente knöts 1924 även bestämmelser om placeringen av det då nyinrättade postgirots medel. Sedermera vidtagna ändringar av placeringsregler- na för postsparbanks- och postgiromedel har samtliga inneburit ökade placerings- möjligheter. Gällande bestämmelser åter- finns i reglementet av den 12 december 1958 med däri sedermera vidtagna änd- ringar. I detta reglemente stadgas även att för postsparbanksmedel skall hållas en kassareserv på minst 10% och för postgiromedel på minst 50 "In av konto- innehavarnas behållning.

Kreditinstitututredningens principiella ställningstagaude till gränsdragningsfrågan Av den föregående kortfattade översikten framgår att i praktiken föreligger en viss

funktionsfördelning mellan olika typer av bankinstitut. Särskilt påtaglig är den- na fördelning av arbetsuppgifter ifråga om bankinstitutens utlåningsrörelse. När det gäller kapitalanskaffningen är funktionsfördelningen långt mindre på- taglig. Utvecklingen på inlåningssidan har snarast lett till en betydande likfor- mighet. Sortimentet av inlåningsräkning- ar och rä—ntevillkoren för inlåning är nu- mera i stort sett desamma för de olika typerna av bankinstitut. Samtliga bank- institut kan därmed i stort sett vända sig till samma kategorier av insättare.

Den funktionella fördelning av arbets- uppgifter som förekommer mellan bank- instituten kan bl.a. ses mot bakgrund av institutens traditionella särart. I viss grad har även de för bankinstituten i författning givna föreskrifterna om rörelsen bidragit till att konservera den- na traditionella funktionsfördelning. De i författning meddelade föreskrifterna om rörelsen har visserligen i första hand syftat till att trygga institutens solvens och likviditet, men har därutöver även kommit att få en gränsdragande effekt.

Minst begränsande har lagstiftningen varit för affärsbankerna, för vilka inte något bestämt ändamål angivits och vilka kunnat forma sin verksamhet så att den spänner över praktiskt taget hela fältet av kredit- och betalningsfö—rmedlande verksamhet. Även för sparbanker, jord- brukets kreditkassor och postbanken har de angivna ändamålsbestämmelserna ge- nom sin allmänt hållna utformning i och för sig medgivit instituten en bety- dande rörelsefrihet. Större gränsdrag- ningsef'fekt har andra bestämmelser in- neburit. Bl.a. har postbankens verksam- het avgränsats genom dess placeringsreg- lemente och genom insättningsmiaximum i postsparbanken. Dylika bestämmelser om insättningsmaximum gällde även ti- digare för Sparbankernas inlåning. Ge- nom att en s.k. fri sektor infördes i och

med 1955 års sparbankslag har dock sparbankerna numera en betydande fri- het i detta avseende. En gränsdragnings- effekt på utlåningssidan har bl.a. be- stämmelserna om revers och kredit i checkräkning som enda medgivna låne- former för sparbankerna. För postban- ken gäller att lån endast får lämnas mot revers.

Att lagstiftningen fått en gränsdragan- de effekt synes sammanhänga med att lagstiftningen i betydande grad innebu— rit en kodifiering av den funktionsför- delning som uppstått i praktiken. Syftet förefaller då ha varit att på detta sätt »Slå vakt om de olika institutens särart» sådan denna uppfattats vid tidpunkten för lagstiftningen. Samtidigt har sam- hällsutvecklingen medfört att lagstift- ningen i viss mån begränsat sparbankers, jordbrukets kreditkassors och postban- kens möjligheter att anpassa sin verk- samhet efter de ändrade betingelserna. Detta har under utvecklingens gång lett till ett ständigt återkommande behov av punktändringar i lagkomplexe-t. Dessa ändringars konsekvenser för kreditvä- sendet i dess helhet har därvid knappast i tillräcklig grad kunnat överblickas.

De successiva punktändringarna .i lag- komplexet har medfört att bankinstitu- ten i ökad grad fått möjlighet att bedri- va Olika verksamhetsgrenar. Eftersom de grundläggande skillnaderna i regelsyste- men för de olika typerna .av bankinsti- tut, främst då utformningen av kraven på eget kapital, bibehållits har verksam- heten inom gemensamma områden kom- mit .att bedrivas på olika villkor. Sram- tidigt kan de i lag, trots den successiva liberaliseringen, förekommande in- skränkningarna ifråga om verksamheten dämpa utvecklingsmöjligheterna för be- rörda bankinstitut. Dessa förhållanden utgör enligt utredningens mening orsa- ken -till att gränsdnagningsfrågan upp- kommit.

Utredningen förutsätter att den spe- ciella arten av bankinstitutens verksam- het i förhållande till andra företags lik- som hittills nödvändiggör särskilda reg- ler för rörelsen i syfte att trygga institu- tens solvens och [likviditet. Av särskild betydelse finner utredningen härvid vara att bankinstituten åläggs att hålla ett med hänsyn .till rörelsens art och omfatt- ning tillräckligt eget kapital. Från dessa allmänna utgångspunkter anser utred- ningen att frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten kan lösas efter en- dera »av två huvudlinjer. Antingen kan i reglerna för institutens rörelse klarare än för närvarande anges ändamålet med verksamheten och .solvens- och likvidi- tetsreglerna anknyttas därtill eller också kan ett för alla bankinstitut gemensamt regelsystem utformas inom vaurs nam in- stituten fär bedriva sin verksamhet allt- efter sina speciella förutsättningar och ambitioner. En lösning av gränsdrag- ningsfrågan enligt det sistnämnda alter- nativet kan behöva kompletteras med att i reglementen eller på annat sätt i förekommande fall meddelas .sänskilda föreskrifter.

En genom lagstiftning styrd funktions- fördelning mella-n bankinstituten skulle kunna medföra vissa fördelar ur kost- nadssynpunkt. Genom den specialisering detta skulle medföra skulle instituten sakna anledning 'att anställa specialise- rad personal och anskaffa produktions- utrustning för att verka över hela fältet. Man kan vidare hävda att kreditmark- naden under alla förhållanden behöver vissa specialinriktade institut, som t. ex. är fallet beträffande hypoteksväsendets kassor, och att det då kan ligga nära till hands att upprätthålla ambitionen med en mena fullständig funktionsfördelning. För en genom lagstiftning styrd funk- tionsfördelning talar också att rörelse— reglerna v1id en sådan ordning kan an- passas direkt til-l institutens funktion, vil-

ket kan medföra en tekniskt enklare ut- formning. Kraven på det egna kapitalets storlek skulle exempelvis, såsom för när- varande är fallet, kunna bestämmas med hänsyn till om »affärsbanksmässig» eller »sparbanksmässig» placeringsverksamhet förekommer.

Trots att exempel på genom lagstift- ning styrd funktionsfördelning icke sak— nas i utlandet — lagstiftningen i Frankri- ke är ett sådant exempel — har ett sys- tem med en mera fullständig funktions- fördelning enligt utredningens mening uppenbara olägenheter. Även om den nu- varande faktiska funktionsfördelningen skulle i viss mån kunna tas till utgångs- punkt för en strängare i författning gi- ven funktionsfördelning utgör den knap- past någon verkligt hållbar grund för en funktionsfördelning som skulle bli be— stående framöver. Också i övrigt saknas enligt utredningens mening hållbara kri- terier för en funktionsfördelning icke minst därför att det vid lagstiftningstill- fället förefaller svårt att förutse de för- ändringar i kreditbehoven som kan kom- ma att aktualiseras i framtiden. Utred- ningen vill i detta sammanhang erinra om att det redan vid nuvarande i prak- tiken förekommande funktionsfördelning förefintliga gränsdragningsproblemet i viss mån sammanhänger med att lagstift- ningen begränsar vissa bankinstituts verksamhetsfält. En funktionsfördelning innebär också att en konkurrensbegräns- ning införes i författning.

De anförda olägenheterna med i för- fattning angiven funktionsfördelning mellan bankinstituten uppkommer icke vid ett för alla typer av bankinstitut en- hetligt regelsystem. Till detta kommer att ett i princip enhetligt regelsystem även i sig erbjuder betydande fördelar.

Kreditväsendets funktion är att för- medla krediter och betalningar. Den eko— nomiska utvecklingen innebär inte blott

en växande efterfrågan på krediter utan också förskjutningar ri kreditbehoven mellan olika områden. Också kreditfor- merna kan under utvecklingens gång för- ändras under inflytande av skiftande be- hov. Ett oavvisligt krav på en effektiv kreditförmedling är därför att bankinsti- tuten smidigt skall kunna anpassa sin rörelse efter kreditbehovens förändring- ar. Inom ett regelsystem, där bankinsti- tutens verksamlictsfält preciseras i hög grad, uppkommer tid efter annan krav på ändringar i liberaliserande riktning för att möta utvecklingens krav. Ett så- dant regelsystem försvårar en smidig an- passning, vilket inte är fallet vid ett en- hetligt regelsystem, som ger bankinstitu- ten möjlighet att inom ramen för gemen- samma lagregler utforma rörelsen efter utvecklingens krav.

Effektivitetssynpunkterna kan sålunda bäst tillgodoses genom en så långt möj- ligt enhetlig rörelselagstiftning för bank- instituten. En såvitt möjligt fri konkur- rens mellan instituten på möjligast lika villkor får då sörja för att de olika be- hoven av banktjänster blir tillgodosedda. En ökad konkurrens bör innebära en be- tydande stimulans till rationalisering och kan också för kunderna medföra lägre kostnader och bättre service.

Även ett friare system kan i praktiken väntas medföra en viss funktionsfördel- ning. De skilda typerna av institut har var och en sin traditionella särart, och det torde dröj-a innan de gränser som nu framstår som givna helt suddas ut. Det torde knappast finnas större anled- ning exempelvis för en mindre sparbank att ändra den huvudsakliga inriktningen av verksamheten. Vidare kan postban- kens huvudsakliga inriktning på långfris- tiga placeringar väntas förbli.

Enligt utredningens uppfattning bör vid ett enhetligt regelsystem vetskapen om att verksamheten drivs i konkurrens med andra institut dämpa eventuella pla-

ner på att vidga verksamheten utöver vad som förefaller ekonomiskt försvar- ligt. Hittills gjorda erfarenheter ger ock- så vid handen att bankinstituten visat stor försiktighet när det gällt att etable- ra sådan rörelse, som gällande bestäm- melser visserligen tillåtit men som av bankinstitutens ledning bedömts som alltför kostnadskrävande.

Den återhållsamhet ifråga om utvidg— ning av verksamheten, som sålunda torde komma att bestå, har sin rot i vissa djupt liggande förhållanden som inte i grun- den torde kunna förändras genom en mer generellt verkande liberalisering av föreliggande regler. De .skiljaktigheter som sammanhänger med associations- rättsliga olikheter torde sålunda inte på- verkas nämnvärt, och det har inte heller varit utredningens uppgift att överväga några förändringar i dessa avseenden. Med de associationsrättsliga olikheterna sammanhänger vissa skillnader i beskatt- ningsförhållandena, för vilka utredning- en redogör 1 kap. 11, utan att dock på grund av frågans generella innebörd och direktivens begränsning presentera ett ändringsförslag. Konkurrensen binds vi- dare av vissa institutionella samt av pen- ningpolitiska faktorer.

Ett i huvudsak enhetligt system av regler för bankinstitutens rörelse inne- bär att varje bankinstitut i princip får legal rätt att driva alla inom bankväsen- det förekommande rörelsegxrenar och därigenom får möjlighet att smidigt an- passa sig till förändringarna i samhälls- ekonomin. Även om av det anförda framgår att den ökade valfriheten för bankinstituten knappast kan antas leda till drastiska förändringar i den verk- samhet som f.n. framstår som karakte- ristisk för olika typer av bankinstitut, torde man böra räkna med marginella förskjutningar i verksamheten instituten emellan. Sådana förskjutningar är en— ligt utredningens uppfattning av väsent-

lig betydelse för att en rimlig konkur- rens mellan instituten med sådana för- delaktiga konsekvenser, som ovan be- rö-rts, skall kunna åstadkommas.

Utredningen förordar mot bakgrund av vad som anförts att gränsdragningsfrå- gan mellan bankinstituten löses genom att ett i princip enhetligt regelsystem för bankinstitutens rörelse införes.

Ett förenhetligande av gällande rörel- sebestämmelser förutsätter tämligen ge- nomgripande omarbetningar av nuvaran- de regler för bankinstitutens rörelse. Härvid måste lagreglerna om solvens och likviditet samordnas.

Som redan nämnts är kravet på eget kapital av speciell vikt i regelsystemet. Kravet bör ställas så högt att kapitalet är tillräckligt stort för rörelsens omfång och inriktning utan att likväl onödigtvis hämma institutens verksamhet_ De krav på eget kapital .som nu gäller för bank- instituten är utformade så att instituten får motta inlåning till ett belopp som motsvarar summan av dels vissa ur risk- synpunkt prioritenade tillgångar, dels en viss multipel av institutens eget kapital. Kravet på storleken av eget kapital på- verkas sålunda i hög grad av placerings— inriktningen. De nuvarande inlånings- rättsbestämmelse-rna som i sak innebär krav på eget kapital differentierat efter en antagen huvudsaklig inriktning av affärsbankernas placeringar resp. av sparbankernas och jordbrukets kredit- kassons är formellt likartade för spar- banker och jordbrukets kreditkassor. För affärsbankerna är kraven på marginal- kapital större än för de andra instituten.

Motiveringen för dessa skiljaktigheter kan återföras på det förhållandet att man förutsatt att sparbankernas och jordbrukets kreditkassors utlåningsverk- samhet är mindre riskbetonad än affärs- bankernas. Sådana efter en förutsatt funktionsfördelning utformade skiljakti-

ga regler är ej förenliga med ett enhet- ligt regelsystem. Däremot kvarstår möj- ligheten att fullt ut differentiera kapital- kravet efter placeringarnas art och för- lustriusken på dessa olika placeringar. Som framgår av det följande förordar utredningen en sådan lösning (kap. 7).

Genom differentierade kapitaltäck- ningskrav skapas enligt utredningens mening garantier inte endast för att bankinstituten får ett i förhållande till rörelsens inriktning och omfattning till- räckligt stort kapital utan också för att det för varje bankinstitut samlade kapi- talkravet ej onödigtvis försvårar rörel- sens utveckling. Någon nackdel jämfört med ett kapitaltäckningussystem xsom an- knyter till en förutsatt funktionell upp- delning kan enligt utredningens mening enhetliga, tillräckligt differentierade ka- pita'ltäckningsregzler icke innebära. Ett enhetligt system har tvärtom den förde- len, att villkoren för verksamheten ock- så i detta avseende blir lika. Bankinsti- tuten har att bedöma sina förutsättning- ar att driva olika rörelsegrenar med ut- gångspunkt från den ram .som det egna kapitalets storlek ger. Omvänt har bank- instituten att anpassa det egna kapitalets storlek till den rörelseinriktning som ef- tersträvas.

Enlig—t direktiven har utredningen icke att pröva bankinstitutens verksamhets- former, med postbanken :som uttryckligt nämnt undantag. Utredningen har enligt direktiven heller icke haft till uppgift att ingå på spörsmål rörande bankinsti- tutens inre struktur i vidare mån än som direkt kan föranledas av uppgiften att pröva grånsdragningsfyrågan och den i direktiven särskilt nämnda frågan om fi- lialverksamhet. Med undantag av frågan om filialbildningen, som behandlas i kap. 10, har utredningen därför icke ansett sig ha anledning att ta ställning 'till eller föreslå några särskilda åtgärder i frågor rörande bankinstitutens inre rationalise-

ring eller i övrigt beträffande deras sätt att bedriva sin verksamhet.

Postbanken utgör en del av postverket och har därmed företagsformen statligt affärsverk. Med hänsyn bl.a. till post- bankens storlek och för att kunna inord- na postbanken i ett enhetligt system av rörelseregler för bankinstituten förordar utredningen på skäl ,som närmare redo- visas i kap. 3, att postbanken ombildas till ett av postverket ägt aktiebolag.

Utredningens uppdrag är begränsat till gränsdragningsfrågans lösning. Eftersom det inte alltid varit möjligt att utreda i vad mån en bestämmelse tillkommit i gränsdragningssyfte eller av andra skäl har dock utredningen även måst ta upp vissa frågor som haft indirekt anknyt- ning till gränsdragningsfrågan. Utred- ningen har vid sina överväganden utgått från att huvudsyftet med regelsystemet bör vara att främja en effektiv kreditför- medling i för insättarna betryggande for- mer. Utredningen h-ar vidare förutsatt att de bestämmelser som av penningpoli- tiska skäl kan behöva uppställas för bankernas rörelse liksom hittills bör ut- färdas i xsärskild ordning.

De ändringar av nu gällande bestäm- melser utredningen anser böra genom- föras motiveras närmare i de följande kapitlen. Beträffande de i nuvarande be— stämmelser angivna syftena med bank- institutens verksamhet har utredningen icke funnit skäl föreslå annan ändring än att för postbanken förutom det spar- främjande ändamålet även utlåninge- verksamheten bör nämnas.

Dessutom har utredningen, på skäl :som närmare redovisas i kap. 4, för jord- brukets kred'itkassor föreslagit den änd- ningen, att fråga om medlemskap i kasse- rörelsen icke längrc skall närmare regle- ras i lag utan ankomma på kasserörelsen att avgöra inom ramen för det i lag angivna ändamålet.

KAPITEL 2

livförsäkringsbolagens kapitalförvaltningsrörelse

F rågans tidigare behandling Frågan om livförsäkringsbolagens kapi- talförvaltningsrörelse aktualiserades i samband med den senaste allmänna över- synen av lagen om försäkringsrörelse, som ledde fram till vissa lagändringar beslutade av 1961 års riksdag. Enligt den uppfattning som uttalades av föredra- gande departementschefen i prop. 1961: 171, vari förslag till de nämnda lagänd- ringarna framlades, kan begreppet liv- försäkringsrörelse innefatta förvaltning och förräntning av förfallna livförsäk- ringsbelopp. Frågan om en längre gåen- de rätt för livförsäln'ingsbolagen att ägna sig åt kapitalförvaltningsrörelse har kre- ditinstitututredningen enligt sina direk- tiv fått i uppdrag att ta ställning till.

En av huvudreglerna i lagen om för- säkringsrörelse (FL) är att försäkrings- bolagens verksamhet skall vara begrän- sad till försäkringsrörelse. Före 1961 års revision av lagen var denna regel kalc- goriskt uttryckt i lagens 2 5 på följande sätt: »Försäkringsbolag må icke driva annan rörelse än försäln'ingsrörelse.» År 1961 infördes följande nya lydelse: »För- säkringsbolag må icke driva annan rö- relse än försäkringsrörelse, med mindre särskilda skäl äro därtill.»

Avsikten med den nämnda ändringen var icke att i något väsentligt hänseende ändra innebörden av lagstadgandet. I själva verket bygger hela rörelselagstift- ningen inom försäkringsområdet på för- utsättningen, att verksamheten hos för- säkringsbolagen är begränsad till försäk- ringsrörelse. Med den gjorda ändringen

ville man tillgodose behovet för försäk- ringsbolagen att utöva viss verksamhet i direkt samband med själva försäk- ringsrörelsen. Som exempel kan nämnas, att ett försäkringsbolag må biträda an- nat försäkringsbolag vid dess försäk- ringsrörelse, uppföra bostads-, kontors— eller affärsfastighet avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering samt bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken medför ett ändamåls- enligt utnyttjande av maskiner och per- sonal, som erfordras för bolagets för- säkringsrörelse. Bestämmelser i detta hänseende har intagits i bolagens bolags- ordningar.

Det må i sammanhanget nämnas, att bestämmelsen i den svenska försäkrings- lagen, att försäkringsbolagens verksam- het skall vara begränsad till försäkrings- rörelse, återfinns i försäkringslagarna i det övervägande flertalet andra länder med vilka Sverige i dessa hänseenden vanligen jämförs. Det stora undantaget är här Storbritannien, där lagbestäm- melserna angående försäkringsrörelse är av mycket ringa omfattning i jämförelse med vad som är fallet i de flesta övriga västeuropeiska länder.

Vid behandlingen av ovan nämnda fråga rörande omfattningen av försäk- ringsbolagens verksamhet diskuterades även spörsmålet om försäkringsbolagens kapitalförvaltningsrörelse.

1958 års försäkringssakkunniga, vars betänkande »Översyn av lagen om för- säkringsrörelse» (SOU 1960:11) i vissa

delar kom att ligga till grund för lag- revisionen vid 1961 års riksdag, påpeka- de att många livförsäkringsformer in- rymmer ett direkt sparande, som kan få en betydande omfattning. Livförsäk- ringsbolagens verksamhet utgörs till mycket stor del av en förvaltning och en förräntning av i försäkringsform upp- samlade sparmedel. Från olika håll har ifrågasatts, huruvida icke anledning finns att i ökad omfattning låta livförsäkrings- bolagen ägna sig åt att förvalta spar- medel. Det har gjorts gällande, att liv- försäkringsbolagen är väl skickade att motta penningmedel till förvaltning även när dessa medel icke har karaktären av premier för livförsäkring. Såsom moti- vering för att samhället skall tillåta liv- försäkringsbolag att ta steget att för- valta sparmedel utan samband med nå— gon försäkring har i huvudsak åbero- pats, att livförsäkringsbolagen på grund av sin nuvarande kapitalförvaltning —— vars organisation i allmänhet icke skulle behöva utbyggas — är fullt kompetenta att handha uppgiften i fråga samt att det är ett samhällsintresse att främja spa— randet och att livförsäkringsbolagen, icke minst genom sin ombudsorganisa- tion, har möjligheter att ytterligare sti- mulera sparandet, därest bolagen får ett större register att spela på.

De sakkunniga yttrade vidare att man också kunde tänka sig att något livför- säkringsbolag funne det ändamålsenligt att samarbeta med annat sparinstitut och stimulera till sparande i detta. Exem- pel fanns på att vissa banker fungerade som ombud för livbolag. Om man däre— mot ville samarbeta i motsatt riktning så att livbolag biträder bank med bl. a. kontakt med allmänheten, ex. i och för kombination av sparande i bank och riskförsäkring, så kunde hinder däremot möta enligt då gällande FL. Enär de sakkunniga föreslog uppmjukning av det villkorslösa förbudet för försäkrings-

bolag att driva annan rörelse än försäk- ringsrörelse, kunde det dock komma att lämnas tillstånd till att livbolag åtog sig dylikt samarbete med bank.

Det längst gående steget, sade de sak— kunniga, skulle vara att livförsäkrings- bolagen skulle för egen räkning få motta medel från allmänheten för förvaltning och förräntning utan att ifrågavarande medel hade karaktären av försäkrings- premier. De sakkunnigas förslag till upp— mjukning av FLzs bestämmelser därhän att försälu'ingsbolag kunde erhålla till- stånd att driva även annan rörelse än försäkringsrörelse innebure att möjlig- het i och för sig skulle finnas enligt FL att lämna livförsäkringsbolag tillstånd att driva kapitalförvaltningsrörclse utan samband med försäkring. De sakkun- niga ansåg emellertid att en sådan utvidgning av verksamheten skulle be- röra en stor del av kapital- och kredit- marknaden och få betydande återverk- ningar på andra institutioner. Därför förutsatte de sakkunniga att tillbörlig försiktighet skulle iakttas vid ett ifråga- satt begagnande av nyssnämnda möjlig- het och ansåg att frågan om en så långt- gående utvidgning borde övervägas i samband med en allmän gränsdragning mellan olika kreditinstituts verksamhet.

Beträffande förvaltning och förränt- ning av förfallet försäkringsbelopp ytt- rade de sakkunniga, att hinder häremot i allmänhet hade ansetts föreligga därför att det eventuellt kunde anses utgöra främmande rörelse. I viss utsträckning har det förekommit att förfallna försäk- ringsbelopp av bolag insatts i bank och på sådant sätt gjorts räntebärande. Så- vitt de sakkunniga kunde finna skulle det emellertid vara till fördel för liv- försäkringstagarna och skulle samtidigt livförsäkringsbolagens administration av förfallna livförsäkringsbelopp i viss mån förenklas, därest livförsäkringsbolagen fick en klar och ostridig rätt att i egen

regi förränta livförsäkringsbelopp som förfallit till betalning. Skäligheten syn- tes de sakkunniga kräva att förfallna livförsäkringsbelopp som på grund av förbiseende e. d. kval—ligger en lång tid, kanske flera år efter förfallodagen, icke blev helt räntelösa. Det borde icke hel- ler vara uteslutet att avtal träffades om kvarstående och förräntning av hela eller en del av förfallet försäkrings- belopp. Dylika avtal kunde utgöra en service mot försäkringstagarna och kunde eventuellt bidra till att mot- verka omedelbar konsumtion. De sak- kunniga ansåg dock att det knappast vore att räkna med någon mycket stor omfattning av en dylik serviceverksam- het. Rätten att förränta försäkringsbe- lopp som förfallit till betalning syntes de sakkunniga ligga helt i linje med liv— försäkringsbolagens verksamhet i övrigt. En dylik förvaltning syntes dem vara en direkt fortsättning och komplettering av de tjänster, som livförsäkringsbolagen åtog sig. De sakkunniga ansåg att det icke erfordrades någon ändring av FL för att livförsäkringsbolagen skulle erhålla ifrågavarande rätt till förräntningsverk- samhet. Redan enligt gällande lag fanns angivet att värdet av livförsäkringsbola- gens ansvarighet på grund av inträffade försäkringsfall skulle ingå i livförsäk- ringsfonden. Den omständigheten att bo- lagen skulle komma att utge ränta å förfallna försäkringsbelopp och att dessa belopp i större utsträckning än tidigare —— delvis efter avtal — komme att ligga kvar hos livförsäkringsbolagen torde en- ligt de sakkunnigas mening icke böra föranleda att dylik kapitalförvaltning skulle betraktas såsom en rörelse, vilken läge utanför begreppet försäkringsrörel- se.

I sitt remissyttrande över de sakkun- nigas betänkande anslöt sig Svenska för- säkringsbolags riksförbund till vad de

sakkunniga anfört beträffande rätten för försäkringsbolagen att förvalta och för- ränta förfallna försäkringsbelopp och till- lade att förslaget i detta hänseende borde gälla även annan personförsäkring än livförsäkring. — Förbundet tog även upp frågan om bolagen skulle få rätt att motta medel för förvaltning och förränt- ning utan att medlen har karaktär av livförsäkringspremier och anförde, att förbundet ansåg att en dylik utvidgning av livbolagens verksamhet skulle vara av värde både för att stimulera sparan- det och ur servicesynpunkt. Förbundet berörde i sitt yttrande vissa anordningar som kunde bedömas få en betydande sparstimulerande effekt och menade att livförsäkringsbolagen var väl skickade att handha en vidgad kapitalförvaltning.

Bland remissinstanserna intog även Folksam, Landsorganisationen och Koo- perativa förbundet en positiv hållning till tanken att försäkringsbolagen i egen regi skulle få bedriva fristående kapital- förvaltningsverksamhet.

Svenska bankföreningen motsatte sig i sitt yttrande bestämt att livförsäkrings- bolagen skulle för egen räkning få för förvaltning och förräntning från allmän- heten motta även andra medel än för- såkringspremier. Såsom de sakkunniga framhållit skulle en dylik utvidgning få betydande återverkningar på kapital- och kreditmarknaden och bryta sönder den struktur som där naturligt vuxit fram. Denna utvidgning torde även vara oförenlig med BL. Beträffande rät- ten att förvalta och förränta förfallna försäkringsbelopp ville bankföreningen ifrågasätta om det verkligen funnes be- hov av att öppna möjlighet för avtal därom. De rikhaltiga placeringsmöjlig- heterna i de reguljära spar- och inlå- ningsinstituten borde enligt föreningens mening vara fullt tillräckliga och det kunde icke antas att tillskapandet av ett

ytterligare alternativ skulle vara ägnat att stimulera till en ökning av det totala sparandet.

Svenska sparbanksföreningen instämde i de sakkunnigas uppfattning att frågan om en utvidgning av livbolagens verk- samhet till att avse kapitalförvaltning utan samband med livförsäkring, lämp- ligen borde övervägas i ett vidare sam- manhang, helst som dylik verksamhet, närmast är att likställa med vanlig bank- verksamhet, erbjuder många andra aspek- ter än själva förvaltningen av sparmed— len.

I propositionen till 1961 års riksdag anslöt sig departementschefen till de sakkunnigas uppfattning att livförsäk- ringsrörelse innefattade förvaltning och förräntning av förfallna livförsäkrings- belopp. Beträffande livförsäkringsbola- gens sparfrämjande verksamhet i övrigt ville departementschefen icke göra mera bestämda uttalanden men menade att vad de sakkunniga anfört i denna spe- ciella fråga kunde vara till viss vägled- ning. Departementschefen underströk emellertid värdet av en från samhälls- synpunkt angelägen utökning av livför- säkringsbolagens sparmedelsinsamlande verksamhet men ansåg att till en början endast sådan kapitalförvaltningsrörelse som stod i samband med försäkring bor- de ifrågakomma. Spörsmålet om en mera långtgående utvidgning av den sparfräm- jande verksamheten till att omfatta ka- pitalförvaltningsrörelse utan samband med försäkring borde enligt departe- mentschefen avgöras i ett större sam- manhang. Definitivt ställningstagande härtill syntes icke böra ske förrän i sam— band med en allmän översyn av gräns- dragningen mellan olika kreditinstituts verksamhet.

I anslutning till ovannämnda propo- sition avgavs bl.a. till riksdagens båda kamrar två likalydande motioner i vilka ifrågasattes om icke försäkringstagarna

borde få rätt att inbetala större eller mindre premiebelopp i förskott för liv- eller sakförsäkring.

Departementschefens ställningstagande till frågan om rätt för livförsäkringsbo- lag att förvalta och förränta förfallna försäkringsbelopp lämnades av första lagutskottet utan någon erinran. I fråga om de ovannämnda motionerna yttrade utskottet, att, eftersom motionärerna av- sett att försäkringstagare skulle få lyfta i förskott inbetalt premiebelopp jämte ränta när han önskade, ett bifall till motionerna skulle medföra att gräns- dragningen mellan försäkringsinrättning- ars och bankers verksamhetsområden skulle utsuddas. Utskottet hemställde därför att motionerna med hänsyn till den bebådade utredningen om gränserna mellan skilda kreditinstituts verksam- hetsområden — icke skulle föranleda något riksdagens ställningstagande.

Riksdagen lämnade vad departements- chefen anfört utan erinran och följde första lagutskottets förslag i fråga om nämnda motioner.

Kredilinstitututredningen

Som framgått av den tidigare redogörel- sen anses förvaltning och förräntning av förfallna försäkringsbelopp inom per- sonförsäkringsrörelsen utgöra del av själva denna rörelse. Denna speciella kapitalförvaltning kallas försäkringsbo- lagens förräntningsrörelse. De belopp som förräntas utgörs dels av försäkrings- belopp, som förfallit men vilkas utbetal- ning av olika anledningar blivit fördröjd, dels av förfallna försäkringsbelopp om vilka direkt överenskommits att de skall kvarstå hos vederbörande försäkrings- bolag mot ränta längre eller kortare tid. Till belysning av omfattningen av för- räntningsrörelsen lämnas i tabell 2:1 uppgifter avseende liv- och sjukförsäk- ringsbolagen exkl. kollektiv tjänstepen— sionsförsäkring i Svenska personal-pen-

Innestående belopp vid resp. års slut. Milj. kr.

1962 1963 1964 1965 1966

Förräntat belopp Utan överenskommelse . ........ 15 16 20 23 28 Enligt överenskommelse ........ 11 18 29 41 50 Hela förräntningsrörelsen ........ 26 34 49 64 78

Anm. Omfattar ej kollektiv tjänstepensionsförsäkring i Svenska personal-pensionskassan.

Källa: Försäkringsinspektionen. sionskassan (SPP). Vid slutet av år 1966 utgjorde det kapital försäkrings- tagarna (förmånstagarna) hade innestå— ende i förräntningsrörelsen 0,9 0/0 av försäkringstagarnas samtliga i liv— och sjukförsäkringsbolagen innestående me- del.

I diskussionen kring frågan om om- fattningen av försäkringsbolagens kapi- talförvaltningsrörelse har man bl. a. va- rit inne på den tanken, att sådan kapi- talförvaltning skulle kunna medges som —- utan att vara ett direkt utflöde av försåkringsrörelsen dock hade sam- band med försäkring. Ett sådant sam- band skulle kunna åstadkommas t.ex. på så sätt att tillstånd för försäkrings- bolagen att motta och förvalta sparmedel från enskilda försäkringstagare genom vissa maximeringsregler knöts till det samtidiga innehavet av försäkringar.

Avgränsningar av denna typ är emel- lertid mot bakgrunden av möjligheten att ändra och återköpa försäkringar —— svåra att göra på ett ändamålsenligt sätt och torde leda till för allmänheten svår— begripliga resultat, t. ex. när behovet av försäkring utvecklas i annan riktning än behovet av bankmässigt sparkapital.

Med hänsyn till vad ovan anförts tor- de man i praktiken stå inför alternativen att antingen bibehålla den nuvarande ar- betsfördelningen mellan försäkringsbo- lagen å den ena sidan och bankinstituten å den andra eller öppna möjlighet för

försäkringsbolagen att mera allmänt dri- va vissa former av bankverksamhet.

En gemensam motivering i de förslag, som från olika håll framförts i den tidi- gare diskussionen avseende en utvidgning av försäkringsbolagens verksamhet till att omfatta även vissa former av bank- verksamhet, har varit, att en sådan ut- vidgning skulle öka bolagens möjlig- heter att ge försäkringstagarna en mera allsidig service på betalningsförmedling- ens område. Samtidigt skulle möjligheter öppnas att på ett för kunden smidigt sätt tillhandahålla paketlösningar avse- ende bank- och försäkringstjänster.

I dagens läge erbjuder de ordinarie bankinstituten rikhaltiga placeringsmöj- ligheter och en omfattande service på betalningsförmedlingens område. Enligt utredningens mening bör möjligheter finnas att genom samarbete mellan för- säkringsbolagen och bankinstituten till- godose alla rimliga krav på service. Ut- redningen har därför icke funnit anled- ning föreslå sådana ändringar i gällande lag och lagtillämpning, att en integrering av bank- och försäkringsverksamhet i ett och samma företag möjliggörs, med de vittgående, svåröverskådliga konse- kvenser en sådan integrering skulle få för kreditväsendets struktur. Det kan i sammanhanget erinras om att i det för- slag till gemensamma etableringsbestäm- melser på försäkringsområdet inom sex- statsmarknaden, som utarbetats av EEC- kommissionen i Bryssel, såsom villkor

för koncession gäller att försäkringsbo- lag icke med försäkringsrörelse förenar annan verksamhet.

Innebörden av utredningens ställnings- tagande är sålunda att den huvudbestäm-

melse i FL som stadgar, att försäkrings- bolagens verksamhet skall vara begrän- sad till försäkringsrörelse, bibehålls i den form den f.n. har enligt 2 % lagen om försäkringsrörelse.

KAPITEL 3

Postbankens ställning och funktion på kreditmarknaden

Historik

Enligt 1883 års postsparbanksförordning skulle postsparbankens ändamål vara »att under statens garanti emottaga pen- ningar, desamma förränta och genom räntans läggande till kapitalet ytterligare förkovra samt medlen i stadgad ordning vederbörande tillhandahålla». Envar skulle äga rätt att för egens eller annans räkning insätta medel Il postsparbanken vid de postanstalter postsparbankens sty— relse bestämde (s. k. postsparbankskon- tor) och på alla de tider då postanstalt höll-s öppen för allmänheten. Postspar- b—anken kunde på nyåret 1884 starta sin verksamhet vid 1444 postsparbankskom tor, d. v. s, omkring 80 0In av landets postansta'lter. 1911 hade antalet postspar- bankskontor stigit till 3 286, d.v.s. om- kring 99 0/0 av landets post-anstalter. Från och med mars 1919 finns postspar- banksrörelse vid varje fast postamstalt.

Organisatorisk-t kom postsparbanken att utgöra en del av postverket. Som styrelse för postsparbanken skulle enligt 1883 års förordning fungera generalpost- direktören, ordförande, samt fyra leda- möter, nämligen den byråchef & general- poststyrelsen, som var föredragande i postsparbanksärenden, en av Konungen särskilt förordnad ledamot samt en han- kofullm-äktig och en riksgäldsfullmäktig, utsedda av riksbanks- respektive riks- gä—ldsfullmäktige. Postsparbanksärendena handlades inom en i generalpoststyrelsen nyinrä'ttad på extra stat uppförd byrå, den s. k postsparbanksbyrån.

I början av 1900-talet uppstod debatt om postsparbankens ställning. De år 1908 tillkallade postsparbankssakkunnig—a med generalpostdirektören som ordförande föreslog under åberopande av att den dittillsvarande organisat-ionsformen hade inneburit ett provisorium, att postspar- banken skulle få en fastare och själv- ständigare form. Över förslaget yttrade sig bl. a. 1902 års löneregleringskommit- té, som ansåg att banken i stället för att få en friare (ställning helt borde inför- livas med postverket. Därvid skulle vid vikande konjunkturer övertalig personal i postsparbanken kunna sysselsätta-s i postverket. Att införliva banken med postverket skulle vidare enligt löneregle- ringskommitténs mening medföra fö. - enklingar från redovisningssynpunkt.

Postsparbanksstyrelsen hävdade i sitt yttrande, att postsparbanken borde ha en från postverket fristående ställning. Post- sparbanksärenden och postala frågor, vilka till sin natur var vitt åtskilda, borde enligt styrelsens mening icke lämpligen handläggas inom en och samma central- förvaltning eftersom en förening av verk- samheterna skulle kunna förkväva den initiativlust som var nödvändig, om post- sparbanken rätt skulle kunna uppfylla sin uppgift. Postsparbanksstyrelsens upp- fattning biträddes av generalpoststyrel- sen.

I proposition i ämnet den 24 mars 1911 förordade föredragande departements- chefen postsparbank-ssakkunnigas linje och föreslog att postsparbanken skulle bli ett självständigt ämbetsverk. 1911 års

.nu—;..__- a.m.w.__ _

riksdag godkände i huvudsak den fram- lagda propositioncn varigenom post- sparbanken från och med 1912 års in- gång blev ett självständigt ämbetsverk med en postspa—rbanksdirektör som chef. Generalpostdiirektören skulle dock fort- farande vara ordförande i postsparban- kens styrelse och även i övrigt erhöll styrelsen samma sammansättning som enligt 1883 års förordning med den enda skillnaden att postsparbanksdirektören ersatte den byråchef i generalpoststyrel- sen som varit föredragande i postspar- banksärenden.

I början av 1920-talet togs frågan om postsparbankens ställning äter upp främst beroende på att bankens ekono- miska resultat ansågs mindre tillfreds- ställande. I juli 1920 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att skyndsamt verkställa utredning och avge förslag till en fullständig omorganisation av postsparbanken. De sakkunniga, som kom att bestå av endast fyra personer, föreslog, att postbanken åter skulle för- enas med postverket. Som argument an- fördes, att postsparbanken var beroende av postverkets organisation, att tjänste- männen vid postanstalterna kunde väntas omfatta postsparbanken med större in- tresse om banken utgjorde en del av postverket och att de administrativa cen- trala uppgifterna för postsparbanken var så pass begränsade att de icke motive- rade postsparbankens ställning som själv- ständigt ämbetsverk.

De sakkunniga förordade vidare att postgirorörelse skulle införas med in— gången av 1923 och inom postverket administreras av samma byrå som före- slogs få postsparbanksverksamheten om hand. Mot sakkunnigmajoritetens förslag reserverade sig ordföranden, general- postdirektören Juhlin, som ansåg, att de skäl som tidigare föranlett att postspar-

banken skilts från postverket alltjämt ägde giltighet. Att postanstalterna funge- rade som sparbankskontor ansåg reser- vanten icke vara något vägande skäl för att återförena postsparbanken med postverket. Däremot kunde enligt reser- vantens mening postgirot med fördel administreras av postverket, då girot snarare kunde betraktas som en utbygg- nad av postanvisningsrörelsen än som bankverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition i ämnet an- slöt sig till sakkunnigmajoritetens förslag och riksdagen beslöt, att postsparbankens ställning som fristående ämbetsverk skul- le upphöra vid 1923 års ingång och att postsparbanken skulle inordnas i post- verket som en till generalpoststyrelsen hörande byrå. Däremot lämnade riksda- gen propositionen uban bifall i fråga om att införa postgiro.

Beträffande postgirot återkom general- poststyrelsen i januari 1924 i en hem- ställan till Kungl. Maj:t om att förslag att införa postgiro borde framläggas för samma åns riksdag, I proposition & ämnet föreslogs att postgiro skulle införas från och med år 1925. Riksdagen biföll propo- sitionen och uttalade i enlighet med pro- positionen att postgirot lämpligen borde handhas av samma byrå som postspar- banken.

Den byrå inom generalpoststyrelsen som fick postsparbanks- och postgiro- ärenden om hand ställdes 1936 utan- för byråindelningen och erhöll benäm- ningen generalpoststyrelsens bankavdel- ning med en för viss tid förordnad chef, postsparbankschefen. Fastän post- sparbanken som nyss nämnts år 1923 uppgick i generalpoststyrelsen erhöll den dock en egen styrelse för de speciella bankspörsmå-len. Styrelsens sammansätt- ning förblev densamma som tidigare och bestod sålunda av generalpos'tdirektören, postsparbankschefen samt ytterligare tre

ledamöter varav två skulle utses bland fullmäktige i riksbanken och riksgälds- kontoret. Styrelsen erhöll benämningen postsparbanksfullmäktige.

Frågan om postbankens (benämningen postbanken infördes är 1960 som gemen- sam beteckning på postsparbanken och postgirot) ställning aktualiserades åter i samband med den år 1956 tillsatta post- utredningen. I en PM den 22 juni 1961 framhöll numera bankinspektören T. V. Hanström, som var expert i utredningen, att den centrala förvaltningen av post- banken var av speciell natur i förhållan- de till postverkets förvaltning i övrigt. Bankens särart markerades genom att postsparbanken och postgirot utgjorde från postverksamheten skilda ekonomi- ska enheter med var sina bokslut. Dess- utom bedrevs bankverksamheten utan monopol i direkt konkurrens med ett stort antal företag med liknande verk- samhet. Herr Hanström anförde vidare, att banken gentemot postverket i övrigt stod i ett kundförhållande i så motto att postverket handhade rörelsen vid post- anstalterna, för vilket verket av banken gottgöres ersättning, som var aVSedd att täcka de verkliga kostnaderna.

I proposition år 1961 (nr 189) angåen- de ändrad organisation av postbanken förordade föredragande departements- chefen, att postbanken skulle organiseras på tre huvudavdelningar, nämligen en allmän avdelning, en driftavdelning och en finansavdelning och att arbetet inom avdelningarna skulle fördelas på sektio- ner. Bankens ledning tskulle närmast un- der generalpostdirektören utövas av post- bankschefen och cheferna för de tre huvudavdelningarna. Departementsche- fens förslag lämnades utan erinran av riksdagen.

När postutredningens huvudbetänkan- de framlades togs frågan om postbankens

ställning åter upp. Utredningen berörde de argument som kunde anföras för att postbanken fick en i förhållande till postverket fristående ställning Utred- ningen eninrade härvid om att argument för att postbanken skulle fristälwlas f-rämst hade varit att postsparbanken och post- girot icke kunde anses som någon post- eller kommunikationsverksamhet utan var av bankmässig och finansiell natur.

Sedan debatten om postsparbanken och postgirot fördes på 1920-talet hade, på- pekade utredningen, rörelsen utvecklats och banken nått en sådan omfattning och dominans, att det i den tidigare debatten fram-förda skälet att de administrativa uppgifterna med postsparbanken icke motiverade en särskild förvaltning, icke längre gällde. Verksamheten hade vidare särskilt under senare är vad angår ser- viceformerna anpassats till banksystemet i övrigt, vilket enligt postutredningens mening givit särskilt postgirot en mera bankmässig inriktning än tidigare. Det förhållandet, att man strävade efter lik- formighet med andra kreditinstitut i fråga om de tjänster som erbjöds skulle, framhöll postutredningen, kunna tas till intäkt för en sådan ändring av bankens organisations och företagsform, att man också ifråga om sättet att driva rörelsen uppnådde största möjliga likställighet med andra bankorgan. Detta resonemang ledde enligt postu-tredningens uppfatt- ning tanken till en organisationsform som skulle innebära att postbanken helt bröts ut ur den postala förvaltningen och ombildades till ett särskilt verk eller bo- lag — eventuellt ett dotterbolag till post- verket. Man skulle genom en sådan ord- ning, anförde postutredningen, måhända uppnå smidigare arbetsformer för han- kens ledning. Vuidare skulle man —- om banken ställdes utanför det statliga löne- systemet få bättre möjlighet att med andra banker konkurrera om dugande krafter till de ledande befattningarna.

Postutredningen hänvisade i detta sam- manhang till att den finländska postban— ken utgjort ett intressant studieobjekt, eftersom den drevs som ett särskilt verk men hade en i förhållande till staten friare och »självständigare ställning än post- och telegrafverket (post- och tele- grafverksamheten är förenade i Fin- land).

Postutredningen påpekade emellertid att den vid samtal med representanter för den finländska post- och telegrafsty- relsen fått intrycket, att bankens själv- ständiga företagsforln i vissa fall kunde leda till en icke önskvärd dualism i fråga om postanstalternas administrering. En sedan år 1947 verkande samarbetskom- mit'té sammansatt av representanter för postsparbanken samt post- och telegraf- styrelsen hade enligt postutredningen icke helt till-fredsställande kunnat lösa alla de samordningsproblem som upp- ståt-t till följd av att den självständiga banken utnyttjade post- och telegrafver- kets organisation. Postutredningen erin- rade även om att i andra europeiska län— der var kombinationen av postsparbank och postgiro under postal förvaltning vanligast.

Efter att ha redovisat de skäl som tala-de för en fristående postbank he- h-and'lade postutredningen de skäl som enligt dess mening talade emot en utbryt- ning av postbanken. Postutredningen an- förde härvid att bankverksamhet—en un- der alla förhållanden måste förmedlas över postverkets långa disk och bygga på att man kan utnyttja postverkets or- ganisation. Verket-s kassaexpeditioner do- minerades enligt postutredningen helt av denna verksamhet och postverkets perso- nal- och lokalbehov påverkades väsentligt därav. Eftersom allmänheten helt identi- fierade bankrörelsen vid postanstalterna med postverksamheten byggde bankverk— samhetens utveckling på en aktiv med- verkan från postanstalternas sida i fråga

om inte bara själva handläggningen av kassatransaktioner utan också av han- kens kundtjänst i övrigt, sådan den tar sig uttryck i information om och ackvi— sition för tSCI'ViCBfOI'nlBl' samt förmedling av kontakter mellan allmänheten och bankens centrala verksamhet. Från dessa synpunkter ansåg postutredningen det vara en stor fördel för banken, att den genom att vara en del av postverket kunde utöva ett direkt inflytande på organisationen av verksamheten vid post- anstalterna, personalens utbildning etc.

Postutredningen underströk även att med gemensam förvaltning det för bank- arbetet vid postanstalterna erforderliga samarbetet mellan banken och postverket i övrigt kunde ordnas praktiskt och mindre formellt än om banken var ett fristående företag. För att få arbetspro- cessen så nationell som möjligt såväl på postanstalterna som inom postbankens central—a enheter var det angeläget, be- tonade postutredningen, att alla möjlig- heter till mekanisering och automatise— ring tillvaratogs. Postutredningen tänkte då närmast på planerna att i postk—assor- na införa maskinella anordningar genom vilka det synnerligen omfattande bok- föringsmaterialet kunde kodifieras på ett sätt som medgav automatisk bearbetning i en central dataanläggning. Den för det— ta nödvändiga näna samordningen ansåg postutredningen bäist kunna uppnås ge- nom samverkan i ett och samma företag, eftersom en enhetlig ledning bättre kunde övervaka vautomatiseringe'ns genomföran- de och vidareutveckling än två skilda företagsledningar.

Enligt postutredningen hade den tan- ken framförts, att själva medelsförvalt- ningen för postsparbanken och postgirot skulle kunna anförtros åt annat organ. Dlisponibla medel lskulle t. ex. kunna fö- ras över till riksgäldskon-toret och ränte- inkomsterna gottgöras banken av konto- ret. Postu—tredningen hade icke funnit

Procent 1945 1950 1955 1960 1966 Postbanken ..................... 14, 16,9 17,5 16,9 14,2 postsparbanken ................ 9,' 10,4 10,9 10,9 9,3 postgirot ...................... 5,2 (3,5 6.6 6,0 4,9 Postbankens inlåning i miljarder kr. 2,1 3,4 5,0 7,0 10,5

Anm. Bankinlåningen omfattar här insättarbehållningarna exkl. krediterade räntor vid resp. års slut i affärsbanker, jordbrukets kreditkassor (inkl. räntor), postbanken och spar— banker. — Källor: Riksbankens årsbok och SOS, Sparbankerna.

denna tanke realistisk eftersom med en sådan ordning postbankens ledning skul- le mista inflytandet över inkomstsidan och möjligheterna till affärsmässighet och bankmässigt handlande skulle mins- klas.

Postutredningen ansåg att de skäl som talade för att postbankens ställning inom postverket i princip skulle förbli oför- ändrad vägde starkare än skälen för en utbrytning. Denna mening biträddes även av föredragande departementschefen i propositionen i ämnet (prop. 1964: 141).

I propositionen förordades sålunda att postbanken alltjämt skulle utgöra en del av postverket. Vad angick de ekonomiska betingelserna för postbankens verksam- het instämde departementschefen & de allmänna synpunkter, som postutred- ningen anfört, och som bl.a. innebar att postbankens ekonomiska politik —— bl. 5. genom en lämplig konsolidering av verk— samheten — borde inriktas på att medge en sådan utveckling av banken som be- tingades av utvecklingen inom banksys- temet i övrigt. En aktiv servicepolfitik er- fordrades härvid, uttalade departements- chefen, även i fortsättningen, om post- banken skulle kunna hävda sig i konkur- insättarnas medel. Avslut- ningsvis erinrade departementschefen om att kreditinstitututredningen bl. a. hade till uppgift att klarlägga postbankens ställning och uppg-ifteri relation till öv-

rensen om

riga kreditinstitut och i det samman- hanget även pröva behovet av ändringar i postbankens verksamhetsformer. Riksdagen biföll propositionen om om- organisation av postverket varigenom från och med 1965 postverkets högsta instans är en kollegialt beslutande styrel- se bestående av generaldirektören jämte sex av Kungl. Maj:t förordnade ledamö- ter. Två av de sistnämnda skall vara sak- kunniga ll kreditmarknadsfrågor och de bildar tillsammans med generaldirektö- ren och postbankschefen den s.k. post- banksdelegationen. Denna delegation be- slutar härvid kollegialt om in- och utlå- ningsräntor samt banken—s placeringar.

Kreditinstitututredningen Utredningen skall enligt direktiven söka fastställa målsättningen för postbanken i stort och härvid klarlägga dess ställ- ning och uppgifter i relation till öv- riga kreditinstitut. I direktiven sägs vi- dare —att utredningen i den mån dess be- dömuanden ger anledning därtill även bör pröva behovet av ändring i postbankens verksamhetsformer. Utredningen har härvid att beakta det arbete som bedrevs av den år 1956 tillkallade postutred— ningen och som vid direktivens medde- lande ännu ej slutförts.

I syfte att ge en bakgrund till utred- ningens i det följande redovisade över- väganden och förslag har utredningen

funnit det angeläget att klargöra hur den uppfattat direktiven avseende post— banken.

Postbanken 'anskaffar liksom affärs- banker, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit medel för sin utlå- ningsrörelse genom inlåning från allmän- heten. Inlåning och utlåning bedrives härvid i konkurrens med övriga bank- institut. Enligt utredningens i kap. 1 ut- talade mening bör bankinstituten princi- piellt bereda-s möjlighet att genom i möjligaste mån enhetliga regler för rö- relsen inom ramen för tillgängliga resur- ser själva fin-na den lämpligaste verksam- hetsinriktningen. En förutsättning härvid är att icke särskilda skäl talar för att från det allmännas sida bör angivas en viss inriktning av verksamheten och en annan att konkurrensen mellan institu- ten bedrives på i möjligaste mån lika vill- kor. Det är mot denna bakgrund utred- ningen har haft att belysa postbankens funktion på kreditmarknaden och att pröva postbankens verksamhetsformer.

En väsentlig fråga i sistnämnda av- seende har varit om postbankens nuva- rande organisationsform som en del av postverket bör bibehållas eller om en ändrad organisationsform skulle vara ändamålsenligare. Utredningen har givet- v-is haft att ta hänsyn till att statsmak- terna på grundval av postutredningens förslag vid 1964 åns riksdag beslöt att postbanken skulle förbli en formellt oavl- skild del av postverket. Föredragande departementschefen erinrade emellertid, som nämnts, i propositionen om kredit- institututredningens mandat ifråga om verksamhetsformerna (prop. 1964:141, 5. 53).

Postbankens funktion När postsparbanken inrättades på 1880- talet skedde det i syfte att stimulera sparandet hos främst de mindre inkomst— tagarna genom att utnyttja postverkets

täta kontorsnät med dess relativt långa expeditionstider för insättningar och ut- tag av sparmedel. Postsparbanken kunde i sitt inledande skede ses som ett komple- ment lill det då tämligen glesa spar- banksnätet med dess relativt korta expe- ditionstider. Att postsparbanken kunde erbjuda statens garanti för de insatta medlen hade också ett icke obetydligt trygghetsvärde för insättarna.

Postsparbankens sparstimu-lerande syf- te kom klart till uttryck i den år 1883 utgivna postsparbanksförordningen i vilken, såsom refererats i det föregående, postsparbankens ändamål angavs vara »att under statens garanti emottaga pen- ningar, desamma förränta och genom räntans läggande till kapitalet ytterligare förkovra». Karakteristiskt för det angiv- na ändamålet med postsparbankens rö- relse, som för övrigt med endast vissa redaktionella ändringar alltjämt gäller, är att endast inlåningssidan nämns. I ut- trycket »förränta» ligger emellertid en indirekt hänvisning till placeringssidan, eftersom möjligheten att förränta insät- tarmedlen förutsätter att medlen place- ras så att de ger erforderlig avkastning.

Till att börja med kan dock postspar— bankens verksamhet .sägas ha varit helt inriktad på insamling av sparmedel me- dan placeringarna kom att ske mer eller mindre mekaniskt och till helt övervå- gande del avsåg ustatsobliga—tioner. Det är icke minst mot denna bakgrund man får se de vid skilda tillfällen gjorda propåer- na om att postsparbanken enbart skulle inrikta sin verksamhet på insamling av sparmedel och anförtro deras placering åt ett från postsparbanken fristående 01"- gan, varvid främst riksgäldskontoret nämnts.

Genom rörelsens tillväxt har postban- ken (inklusive det på 1920-talet inrättade postgirot) blivit en faktor av väsentlig betydelse för kreditmarknaden. Vid ut- gången av 1966 uppgick den totala in-

Kreditström. Milj. kr.

Låntagare 1960 1962 1964 1966

Staten »— 617 — 738 — 162 — 75 Kommuner ..................... 22 227 108 400 . ...................... 566 367 615 606 . .................... 36 203

........................ 7 59 522

Bostäder

Näringsliv1 — 39 72

Summa 1 003

Kreditmarknaden totalt ......... 5 398 7 068 9 178 12 762

Anm. Uppgifterna avser nettoökning av utestående krediter till resp. låntagargrupp. (Jfr tab. 1: l.) 1 Restpost — Källa: Riksbanken.

läningen i postbanken till ca 10,5 mil- jarder kronor, varav drygt 3,5 miljarder hänt'örde sig till postgirot (tabell 3: 1). Detta innebär att postbanken svarar för ca en sjättedel av den totala inlåningen i banksystemet och att postbanken har större inlåning än något annat svenskt bankinstitut.

Denna utveckling får ses mot bak- grund av dels hushållens stigande spar— kapacitet, dels tillgången till postverkets täta riksomfattande kontorsnät. Samti- digt med postbankens expansion har vis.- serljgen sparbankerna kraftigt utbyggt sitt kontorsnät och ökat dess öppethål- lande. Vidare har affärsbankerna i ökan- de utsträckning vänt sig till samma kate- gorier insättare sparbanker och postbanken, d.v.s. hushållen, men post- banken har alltjämt det största antalet kontaktpunkter med allmänheten. Detta förhållande och den förutsebara fortsatta ökningen av hushållens sparkapacitet in- nebär att postbanken även framdeles kan väntas komma att spela en betydelsefull roll som sparinstitut. Omvänt kan detta uttryckas så att det ter sig värdefullt att bankinstitutens kontorsnät för uppsam-

SOX11

ling av allmänhetens banksparande även omfattar postbankens »långa disk».

På placeringssidan har, sedan starten då postbankens medel placerades huvud- sakligen & obligationer, revenslång—ivning-

en fått allt större betydelse. Det kan på- pekas att ökningen av reverslångivningen varit särskilt framträdande under den senaste tioårsperioden. Sedan ett tiotal år lämnas även krediter för byggnade-r under uppförande. Volymen av dessa krediter är betydande. De mycket stora säsongmässiga svängning-arna i postgirots kontobehållning har gjort det naturligt att postbanken även uppträtt på dags- lånemarknaden, vilket ske-tt sedan början av 1960-talet.

Av postbankens obligations- och låne- portfölj vid 1966 års utgång på 11,6 mil- jarder kronor avsåg ca 20 0/o långfristiga krediter till kommuner och ca 65 0/0 kre- diter till bostadssektorn, varav mer än 2/3 avsåg långfristig bostadsfinansiering och återstoden krediter för byggnader under uppförande. Postbankens place- ringar i övrigt avsåg staten och närings- livet.

Genom sin placeringsstruktur, som i be- tydande grad är historiskt betingad, har postbanken bidragit till 'att täcka de inte minst under efterkrigstiden stora beho- ven av långfristig kredit. Även det för- hållandet att all placeringsverksamhet skett centralt i den i postverket ingående postbanksenheten, för vilken det dess- utom tetlt sig rationellt att verksamheten huvudsakligen skulle avse tämligen stora projekt, har varit av betydelse för post-

68 Tabell 3s2. Postbankens nettokreditgivning i (

Antal postanstalter ombesörjande posthanksgöromäl

1945 1950 1955 1960 1966

4315 4366 4 251 3963 3193

Källa: Postbanken.

bankens pl-aceringsinniktning. Med hän- syn till den sannolika utvecklingen på kreditmarknaden kan postbanken även fnamdeles väntas komma att fylla en viktig funktion som kapitalmarknadsin- stitut.

Vad särskilt gäller postgirot kan er- inras om att när denna postcheckröre'lse inrättades på 1920—talet ansågs den vara närbesläktad med postanvisningsrörelsen, d.v.s. den ansågs innebära förmedling av betalningsuppdtnag. Betecknande är härvid att dåvarande generalpostdirek- tören som ordförande i 1920 års sakkun- nigutredning angående postsparbankens ställning ansåg att postgirot i motsats till postsparbanken med fördel kunde ad- ministreras av postverket, då girot sna- rare kunde betraktas som en utbyggnad av postanvisningsrörelsen än som bank- verksamhet.

Den betydande utbredning postgirorö- relsen sedermera fått har medfört att under de senaste åren ca fyra femtedelar- av transaktionsbeloppen på postgirot av- sett gireringar mellan olika konton. Ut- bredningen av girosystemet har vidare inneburit att den samlade insättarbehåll- ningen på postgirokontona visat en ökan- de tendens. Härigenom har girorörelsen kommit att ge ett betydande bidrag till postbankens kreditgivningskapacitet samtidigt som den räntebärande place- ringen av giromedlen möjliggjort att postgirots kostnader vid tillämpade trans- aktionsavgifter kunnat täckas utan sub- ventionering från postsparbanksrörelsen.

Genom postgirorörelsen faller en bety-

dande del av den samlade betalningsrö- relsen i vårt land och med utlandet på postbanken. Samtidigt som det ur post- bankens synvinkel nied hänsyn till möj- ligheterna till en jämn rörelseutveckling bör framstå som fördelaktigt att bedriva säväl betal-nings- som kreditförmedling utgör postgirot ett ur allmän synvinkel rationellt system för betalningsförmed- ling. Utredningen har därför förutsatt att postgirorörelse liksom hittills skall ingå som en viktig del av postbankens rörelse.

Sammanfattningsvis anser utredningen sålunda att postbanken även framdeles har en viktig funktion att fylla som sparinstitut och k-apitalmarknadsinstitut samt ifråga om betalningsfö-rmedling.

Postbanlcens verksamhetsformer I kap 1 har utredningen —— mot bak- grund av vad som enligt utredningens mening är bäst ägnat att främja en ef- fektiv kreditförmedling — förordat att frågan om gränsdragningen mellan bank- instituten hör lösas genom att reglerna för rörelsen i möjligaste mån utformas enhetligt, varigenom instituten inom ra- men för det enhetliga regelsystemet har att bedriva verksamheten alltefter sina förutsättningar och ambitioner. För att postbanken skall kunna inordnas i ett sådant system erfordras enligt utred- ningens mening att ej särskilda skäl fö- religger att i författning ange en speciell verksamhetsinriktning för postbanken och 'att postbanken i övrigt ej bedriver sin verksamhet på väsentligen andra villkor än andra bankinstitut.

Postbankens nuvarande ställning som kapitalmarknadsinstitut är som framgått av det föregående historiskt betingad. Ursprungligen placerades postbankcns medel i den mån de ej behövdes för bankens löpande utgifter i obligationer utfärdade av staten eller Sveriges all- männa hypoteksbank i enlighet med då gäll-ande förordning. Sedermera har kret— sen för placeringar öka-ts så att också andra än nu nämnda obligationer även- som kommunlån, lån mot fastighetsm- teckning och byggnadslån inrymts. Även om gällande placeringsreglemente ej i sig nödvändiggör en långfristig place- ringsverksamhet torde det dock genom sin utformning bidra till att postban- kens placeringsverksamhet får kapital- marknadsinriktning.

Utredningen anser, som nämnts, att postbanken även framdeles har en viktig funktion att fylla som kapitalmarknads- institut. Detta är dock snarast ett konsta— terande utifrån postbankens nuvarande verksamhetsinriktning och en bedömning av den sannolika utvecklingen på kredit- marknaden och innebär sålunda icke att utredningen anser att postbankens verk— samhet på placeringssidan genom i för- fattning givna föreskrifter måste be- gränsas till långfristiga placeringar.

På .inlåningssidan har postbanken i gällande ordning i princip möjlighet att vända sig .till samma insättarkategorier som övriga bankinstitut. Utredningen an- ser att postbanken även fortsättningsvis skall ha möjlighet till detta. Inte heller på inlåningssidan föreligger sålunda en- ligt utredningens mening skäl att i för- fattning avgränsa postbankens verksam- het gentemot övriga bankinstitut.

Ifråga om formerna för verksamheten intar postbanken för närvarande en sär- ställning. Postbanken utnyttjar på inlå- ningssidan ett kontorsnät som väsentli- gen är uppbyggt för andra ändamål än

hanktrörelse. Som statligt affärsverk är postbanken icke skattepliktig. Detta kan för postbanken återverka på avskrivning- ar och bal-ansvärdering på ett .i förhål- lande till andra bankinstitut skiljaktigt sätt. Genom att staten enligt gällande be- stämmelser garanterar in-sätta-rmedlen er- fordras ej, i motsats till vad som är fal- let för övriga bankinstitut, insättarskydd i form av eget kapital. Postbanken står till skillnad mot övriga bankinstitut ej under tillsyn av bankinspektionen. Som affärsverk står postbanken i omedelbart beroende av Kungl Maj:t och riksdagen ifråga om bl.a. sortiment av tjänster, organisatoriska frågor, personal- och budgetpolitik samt investeringar.

De anförda omständigheterna tagna tillsammans innebär enligt utredningens mening att förutsättningarna för post- bankens verksamhet väsentligt skiljer sig från övriga bankinstituts. Frågan om gränsdragningen mellan postbanken och övriga bankinstitut kan därför icke lösas enbart efter de linjer som utredningen i det föregående förordat. Med hänsyn till postbankens betydelse på kreditmarkna- den skulle det enligt utredningens me- ning vara olyckligt om gränsdragnings- frågan mellan postbanken och övriga bankinstitut förblev i nuvarande läge. Utredningen har därför i anslutning till meddelade direktiv prövat vilka änd- ringar i postbankens verksamhetsformer som skulle behöva vidtagas för att en bättre utjämning av förutsättningarna för postbankens och övriga bankinstituts verksamhet skulle uppnås.

Anknytningen till postverkets kontors- nät utgör själva grundvalen för postban- kens verksamhet. Någon ändring härvid- lag är därmed utesluten. Utredningen för- utsätter att postverkets kontorsnät även framdeles utnyttjas i postbanksrörelsen på samma sätt som hittills, d.v.s. som kassaexpeditioner för insättningar och uttag av sparmedel samt för betalnings-

uppdrag avseende postgirot. Under för- utsättning att ersättningen till postverket för postanstalternas bestyr med post- banksgöromål utgår efter företagsekono- miska grunder ernås dock en med övriga bankinstitut likartad konkurrenssituation.

I övrigt är det enligt utredningens me- ning möjligt att ganska långtgående ut- jämna de institutionellt betingade olik- heterna i konkurrensvillkor mellan post- banken och övriga bankinstitut.

I vissa avseenden t. ex. ifråga om krav på eget kapital skulle en utjämning mel- lan postbanken och övriga bankinstitut kunna ske på ett enkelt sätt. Postbanken skulle kunna åläggas att som insättar- skydd öka redan befintlig reservfond så att den motsvarade de krav som enligt vad utredningen i det följande (kap. 7) kommer att föreslå generellt skall gälla för bankinstitutens solvensskydd. Den formella statsgarantin för insättarmedel skulle härvid avvecklas. Kravet på eget kapital skulle också kunna kombineras med ett krav på avkastning av postban- kens kapital motsvarande förslagsvis lägst den normalrånta efter vilken av- kastningen av statens kapitalfonder be- räknas. Under den övergångstid som er- fordras för uppbyggnad med vinstmedel av ett tillräckligt eget kapital skulle dock anspråken på avkastning kunna stå till- baka. Också i heskattningshänseende skulle i någon mån likställdhet kunna åstadkommas genom att postbanken åla- des att inleverera viss andel till stats- verket av den i rörelsen redovisade års- vinsten.

För att postbanken också skulle få en med övriga bankinstitut jämförlig hand- lingsfrihet erfordras att bankrörelsen över huvud taget fick en i förhållande till postverkets övriga verksamhet själv- ständig ställning med den begränsning i detta avseende som det nödvändiga sam— arbetet på inlåningssidan betingar. Post- banken intar visserligen redan nu en i

förhållande till den postala verksamhe- ten fristående ställning ifråga om bl.a. lnedelsförvaltning, fastställande av in- och utlåningsräntor och i viss män i ad- ministrativa frågor. En ytterligare vidg- ning av befogenheterna skulle emellertid enligt utredningens mening leda till ökad jämställdhet med övriga bankinstitut.

En utjämning av de skiljaktiga förut- sättningarna mellan postbankens och övriga bankinstituts verksamhet skulle således om postbanksrörelsen även i fort- sättningen bedrevs av postverket fordra att postbanksrörelsen de facto skulle få en i förhållande till den postala verk- samheten fristående ställning. Med hän- syn härtill har utredningen ansett sig böra pröva frågan om postbanken även formellt bör ges en självständig status. För postbanken som ett fristående före- tag skulle gränsdragningsfrågan om ut- jämning av förutsättningar för verksam- heten ifråga om eget kapital, beskatt- ning etc. enklast kunna lösas. Samtidigt skulle också postbanken få en med övriga bankinstitut jämställd handlingsfrihet.

En given förutsättning för en formellt fristående ställning för postbanksrörel- sen är att detta ej hindrar det förutsatta nära samarbetet med postverket ifråga om det gemensamma utnyttjandet av postanstalterna. I princip bör enligt ut- redningens mening förutsättningarna härför ej vara mindre vid en formellt fristående postbanksrörelse än vid en de facto fristående rörelse inom postver- kets organisatoriska ram. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om för- hållandena i Finland där postbanken är en självständig juridisk person. Efter vad utredningen vid besök hos den fin- ländska postbanken inhämtat löpte sam- arbetet mellan banken och post- och telegrafverket numera väl. Meningsmot- sättningar mellan banken och post- och telegrafverket fanns visserligen men des-

sa hade i flertalet fall ej sin grund i post- bankens självständiga ställning utan i att banksynpunkter kunde bryta sig mot postala och andra synpunkter. _ För samarbetsfrågor mellan postbanken och post— och telegrafverket arbetar en sär- skild samarbetskommitté.

För en fristående postbanksrörelse bör givetvis företagsformen väljas så att sam- arbetet lned postverket kan bedrivas di- rekt och i smidiga former. Mot denna bakgrund bör affärsverksformen komma ifråga. I stället anser utredning- en att den för affärsrörelse i allmänhet utformade framstår

icke

aktiebolagsformcn som lämpligast. Med chefen för postver- ket som ordförande och med postverket som ägare av aktierna skulle enligt ut— redningens mening samarbetsmöjlighe- terna mellan postverket och postbanken ifråga om det gemensamma utnyttjandet av postverkets kontorsnät fortfarande vara desamma.

Utredningen vill erinra om att frågan om postbanken skall vara en del av postverket eller ej icke är ny. Som refe- rerats i det föregående har under årens lopp argumenterats för och emot en fri- stående ställning för postbanken. Efter det att huvudvikten 1911 lades vid de argument som talade för en gentemot postbanken formellt fristående bank har vid senare överväganden skälen för en inkorporering givits avgörande betydelse. Senast och mest utförligt behandlades frågan i och i anslutning till 1956 års postutrednings betänkande.

Som framgått av det föregående fram— höll postutredningen att det med hänsyn bl.a. till postbankens från postverket i övrigt skiljaktiga verksamhet övervägas att ge postbanken en formellt fristående ställning. De skäl som åbero- pades för att postbanken skulle utgöra en del av postverket och som gavs avgö- rande tyngd var framförallt av admini- strativ natur. Det ansågs rimligt att det

kunde

nära samarbete mellan postverket och postbanken som nödvändiggjordes ge- nom det gemensamma utnyttjandet av postverkets kontor, personal och maskin- uppsättning bäst kunde ske om postban- ken fortfarande formellt var en del av postverket. Den väsensskilda arten av den postala verksamheten i jämförelse med bankverksamheten liksom de olika för— utsättningar under vilka verksamheterna bedrivs — den postala verksamheten be— drivs i vad avser brev och postkort som monopol medan bankverksamheten be- drivs i konkurrens med kreditmarkna- dens institut föranledde dock att bankfunktionen inom postverkets organi- satoriska ram som nämnts givits en rela- tivt betydande rörelsefrihet.

Till de argument som vid statsmakter- nas senaste ställningstagande förelåg för och emot en fristående ställning för post- banken får nu läggas de skäl för en fri- stående ställning som betingas av de krav på utjämning av konkurrensvillkoren mellan postbanken och övriga bankinsti- tut som den av utredningen förordade lösningen av gränsdragningsfrågan inne- bär. Förutsättningarna för bedömningen av postbanksrörelsens ställning i förhål- lande till postverket har därigenom vä- sentligt ändrats.

De synpunkter utredningen ovan an- lagt ger enligt utredningens mening vid handen att postbankens ombildande till ett av postverket helägt aktiebolag skulle skapa förutsättningar för en lösning av frågan om gränsdragningen mellan post- banken och övriga bankinstitut samtidigt som möjligheterna till samarbete mellan postverket och postbanken ifråga om det gemensamma utnyttjandet av postanstal- terna skulle vidmakthållas. Utredningen förordar därför att postbanken ombildas till ett aktiebolag. I det följande kommer utredningen att framlägga närmare för- slag i detta hänseende.

Förslag till inrättande av Postbanken AB

Utredningen har i det föregående gett uttryck åt uppfattningen, att postbanken bör äga principiell frihet att utforma sin verksamhet inom i huvudsak samma ram som uppdragits för övriga bank- institut, att en sådan frihet bör förut- sätta att verksamheten bedrivs på i hu— vudsak samma konkurrensmässiga vill- kor som de andra institutens, att detta i sin tur förutsätter att postbanken i det väsentliga får självständig ställning, och att denna självständighet lämpligast er— nås genom att postbanken ombildas till ett aktiebolag, Postbanken aktiebolag.

Postverket bör vara ägare till alla ak- tier i aktiebolaget. I fråga om det regel- system som bör tillämpas beträffande bolaget är till en början att märka, att verksamheten för övriga aktiebolag, som driver bankrörelse, regleras genom bank- lagen, som i åtskilliga avseenden skiljer sig från den för flertalet aktiebolag till— lämpliga aktiebolagslagen. Några vägan- de skäl mot att applicera flertalet av banklagens associationsrättsliga regler liksom huvudparten av dess rörelsereg- ler på det föreslagna bolaget synes inte föreligga. Med den ståndpunkt utred- ningen valt beträffande postbankens ställning av aktiebolag med frihet att driva bankrörelse förefaller tvärtom en sådan lösning ganska naturlig. Genom anknytningen till postverkets kontorsnät, genom den i författning föreskrivna be— talningsförmedlingen och genom den hit- tills huvudsakliga verksamhetsinrikt- ningen skiljer sig dock det tilltänkta postbanksbolaget från andra bankbolag i så betydande utsträckning, att behov får anses föreligga av att bolagets verk- samhet regleras genom särskild lagstift- ning, låt vara att denna i betydande grad bör kunna knyta an till gällande banklag.

I en särskild lag för Postbanken ak- tiebolag bör bolagets ändamål kunna an- ges på i huvudsak samma sätt som post- bankens ändamål nu anges i förordning- arna om postsparbanksrörelsen resp. postgirorörelsen. I motsats till vad som f.n. gäller bör dock även utlåningsverk- samheten nämnas i ändamålsbestämmel- sen.

Vid bolagets bildande bör i stora delar samma regler kunna tillämpas som i fråga om bankaktiebolag. Förslag till bolagsordning bör underställas Kungl. Maj:t som bör pröva om förslaget över- ensstämmer med lag och författning och om särskilda bestämmelser fordras. Bo- lagsordningen bör inte få ändras utan Kungl. Maj:ts medgivande.

Postbanken aktiebolag bör i likhet med övriga bankinstitut stå under tillsyn av bankinspektionen. Samma regler för tillsynen bör i allt väsentligt kunna till- lämpas på bolaget som på bankaktie- bolagen. Samma ståndpunkt bör kunna intas i flertalet specifikt bolagsrättsliga frågor, såsom beträffande aktiebrev, in- betalning av aktiekapital, kapitalets ök- ning och nedsättning, reservfond, sty- relsens årsredovisning, revisorer och bolagsstämma.

Särskilda regler bör måhända gälla för postbankens styrelse. Enligt utredning- ens uppfattning bör generaldirektören i postverket vara styrelsens ordförande.

I fråga om postbanksbolagets rörelse har redan antytts, att reglerna för denna inte bör vara i några väsentliga avseen- den mer restriktiva än motsvarande reg- ler för övriga bankinstitut. Utredningen anser därför hinder inte möta mot att i en postbankslag hänvisa direkt till bank— lagens regler för kapitaltäckning, in- och utlåning, kassareserv m. m.

Beträffande handel med och förvärv av egendom kommer utredningen dock att i kap. 5 föreslå särreglering av post— banksbolagets villkor. Utredningen är

sålunda inte beredd att föreslå att post- banken skall äga förvärva aktier i samband med emissioner på allmänna marknaden, något som däremot förordas i fråga om övriga bankinstitut. Vidare bör postbankens huvudsakliga karaktär av kapitalmarknadsinstitut kunna under- strykas genom att bolaget får generell rätt att förvärva förlagsbevis, vilket öv- riga bankinstitut inte ansetts böra få.

Vid utformandet av en speciallagstift— ning för postbanksbolaget uppkommer åtskilliga detaljproblem, som står i sam- band med den nuvarande lagstiftningen på området, d.v.s. gällande förordning- ar för postsparbanksrörelsen och post- girorörelsen. Vissa organisatoriska pro- blem kan också tänkas påverka en ny lagstiftnings utformning. Utredningen har inte ansett sig kunna gå in närmare på dessa problem. Det bör enligt utred- ningens mening ankomma på postverket att företa erforderliga utredningar och framlägga förslag till lösningar i dessa hänseenden. Till ledning vid det fort- satta arbetet med utformandet av ett re- gelsystem för ett postbanksbolag har ut- redningen ansett sig kunna sammanfatta den i det föregående skisserade lösning- en i ett utkast till lag om Postbanken aktiebolag vilket som bilaga fogats till detta kapitel.

I samband med att Postbanken aktie— bolag bildas bör postbankens reservfond konverteras till aktier, till vilka post— verket blir ägare. Utredningen förutsätter att postbankens vinst vid de dessförinnan liggande boksluten i enlighet med % 12

i gällande förordning angående postspar- banken avsätts till reservfond. Det ytter- ligare kapital som kan komma att er- fordras för att bolagets eget kapital skall motsvara kapitalkravet enligt de nedan i kap. 7 angivna grunderna kan erhållas dels genom utgivande av förlagsbevis, vilka enligt det i kap. 7 framlagda för- slaget bör få jämställas med eget kapital i kapitaltäckningshänseende till ett be- lopp motsvarande aktiekapitalet, dels genom investeringsanslag på kapitalbud- geten.

En från konkurrenssynpunkt väsentlig fördel med den föreslagna aktiebolags- formen är som redan antytts att Post- banken aktiebolag i fråga om skattskyl- dighet underkastas samma regler som andra aktiebolag.

Den förändring som postbankens rö- relse kan komma att undergå genom den organisatoriska förändringen av post- banken från en integrerande del i verket till ett postverkets dotterbolag medför givetvis problem av organisatorisk och teknisk art. Det måste närmare över- vägas vilka ändringar i postverkets ad- ministrativa ledning och funktioner som ändringen av postbankens ställning för- anleder. En fråga avser vidare utvärde— ringen av postbankens tillgångar från postverkets kapitalfond. Kreditinstitut- utredningen har berört behovet av en närmare utredning av de övergångspro- blem som den föreslagna reformen för- anleder. De nu antydda problemen bör omfattas av samma utredningsuppdrag.

Utkast till Lag om Postbanken aktiebolag

Härigenom förordnas som följer.

1 %. Postbanken aktiebolag har till ändamål att befordra sparsamhet genom inlåning av penningar, att driva utlåning, 'att driva postgirorörel—se i syfte att underlätta betaln'ingisröre'lsen, samt att driva annan verksamhet, som är naturligt förenlig med k—redit- och betalnings- förmedlingen.

2 5.

Förslag till bolagsordning för Postbanken aktiebolag underställes Konungen, som prövar bolagsordningens överensstämmelse med denna lag och författning i övrigt, ävensom i vad mån särskilda bestämmelser fordras därutöver.

Föreligger ej hinder däremot, stadfäster Konungen bolagsordningen och beviljar bolaget oktroj för en tid av högst tjugofem år.

Bolagsordningen får ej ändras utan Konungens medgivande. Ändring av bolags- ordningen skall föregås av sådan prövning som avses i första stycket.

3 5. Vid bildandet av Postbanken aktiebolag .ska-ll bestämmelserna i 4—6 och 8—22 åå lage—n den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse vinna tillämpning, såvida annat ej följer av föreskrifterna i 2 5.

4 %.

Postbanken aktiebolag äger för egen räkning driva handel med eller förvärva endast guld samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, anvisningar ävensom obli- gationer och andra för den allmänna rörelse-n avsedda förskrivningar.

Utan hinder av bestämmelsen i första stycket äger Postbanken aktiebolag förvärva dels fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt, om syftet med förvärvet är att bereda banken lokaler för dess inrymmande, eller, såvitt avser bostadsrätt, jämväl host-ad åt befattningshavare,

dels inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bolaget äger, eller till lokaler som bolaget i övrigt innehar,

dels oclc aktie i bolag med uteslutande syfte att förvalta fast egendom eller tomt- rätt, som förvärvats för att bereda banken lokaler för dess inrymmande.

Beträffande bolagets rörelse gälla vid sidan av föreskrifterna i 4 % bestämmelserna i 55—67 åå lagen om bankrörelse.

6 5.

För Postbanken aktiebolag skall finnas en styrelse bestående av sju ledamöter, vilka förvalta bolagets angelägenheter .i enlighet med bestämmelserna i denna lag. För varje ledamot skall filmas en suppleant.

Ledamot och suppleant skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

75.

Generaldirektören i postverket är styrelsens ordförande.

sg.

Postbanken aktiebolag står under tillsyn av bankinspektionen.

9 5.

I fråga om aktiebrev och .aktiwebok, inbetalning av aktiekapital, aktiekapitalets ökning och nedsättning, reservfond och bolagsstämmas rätt att förfoga Över bolagets egendom, styrelsens årsredovisning, revisorer, bolagsstämma, talan mot styrelseleda- mot m.fl., ändring av bolagsordningen, talan å bolagsstämmobeslut, förlängning av oktroj, likvida-tion och upplösning, tillsyn, skadestånd och straff gälla för Post— banken aktiebolag motsvarande regler i lagen om bankrörelse. Bestämmelserna i sistnämnda lag om styrelse och firmateckning skall också tillämpas beträffande post- banken aktiebolag, sävida annat ej följer av bestämmelserna i 6 och 7 %% ovan.

KAPITEL 4

J ordbrukskasserörelsens verksamhetsfält

Nuvarande bestämmelser om verksamhetsfält Enligt 1 5 lagen om jordbrukskasserörel- sen den 25 maj 1956 är jordbrukskasse- rörelsens huvudsakliga ändamål att till- godose jordbrukets kreditbehov samt att främja sparverksamhet. I samma para- graf sägs även att i jordbrukskasserörel- sen ingår dels jordbrukets kreditkassor, vilka utgöres av jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation. I 2 och 3 åå stadgas att jordbrukskassa skall bestå av minst 20 medlemmar och att till centralkassa i regel minst 10 jordbrukskassor skall vara anslutna.

Till medlem i jordbrukskassa får en- ligt 12 % antas:

1. Den som äger eller brukar jord- bruksfastighet inom kassans verk- samhetsområde. Den som äger eller brukar inom kas- sans verksamhetsområde belägen an- nan fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk eller därtill hörande binäring eller fiske eller med arbete eller tjänster biträ- der utövare av sådan näring i den- nes verksamhet. Jordbruksorganisation. Kommun vars förvaltningscentrum är beläget inom kassans verksam- hetsområde. Annan än under punkterna 1—4 nämnda om vid särskild prövning hinder däremot ej funnits föreligga med hänsyn till jordhrukskassans uppgifter och ändamål. Riksorganisationen äger enligt 12 &

meddela närmare föreskrifter om vill- koren för beviljande av medlemskap i jordbrukskassa och äger förbehålla sig eller centralkassa sådan särskild pröv- ning som nämnts under punkten 5.

Beträffande medlemskap i centralkas- sa stadgas i 22 5 att som medlemmar endast får antas jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkas- sans verksamhetsområde samt jord- bruksorganisation. Vidare stadgas att riksorganisationen äger meddela när- mare föreskrifter om villkoren för be- viljande av medlemskap i centralkassa.

Enligt 14 & får jordbrukskassa bereda kredit endast åt sina medlemmar varvid utlåningen till jordbruksorganisationer och till kommuner för var och en av dessa kategorier ej får överstiga 100/0 av kassans totala utlåning. För central- kassa stadgas i 24 5 att kredit endast får beredas åt centralkassans medlem- samt åt jordbruksorganisationer eller kommun som är medlem i anslu- ten jordbrukskassa. Liksom för jord- brukskassa gäller även för centralkassa som huvudregel att utlåning till jord- bruksorganisation eller till kommun ej får överstiga 10 0/0 för vardera kate- gorin av centralkassans hela utlåning.

Enligt 30 5 får ej tillstånd att för egen räkning driva inlåning från all- mänheten meddelas jordbrukskassa. In- låningsrörelsen är förbehållen central- kasseledet. I motsats till vad som gäller för utlåningsverksamheten gäller ej några inskränkningar i fråga om kund- kategorier för inlåningsverksamheten.

111 21 l'

Framställning irån Sveriges jordbrukskasse- förbund om vidgat verksamhetsfält I skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet den 28 oktober 1963 anhöll Sveriges jordbrukskasseförbund att lagen om jordbrukskasserörelsen skulle ändras på sätt som framgick av en till skrivelsen fogad av hovrättsrådet P-E. Fiirst utarbetad promemoria. Yttrande över Sveriges jordbrukskasse- förbunds framställning inkom efter re— miss från bankinspektionen, generalpost- styrelsen, lantbruksstyrelsen, kommers- kollegium, kreditinstitututredningen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kristian- stads och Västerbottens län, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskon- toret, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Jordbrukets bank, Sparbankernas bank, Sveriges allmänna hypoteksbank, Hushållningssällskapens förbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund samt Svenska kommunförbundet. Vidare över— lämnade kommerskollegium yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Jönköping, Visby, Malmö, Göteborg, Örebro, Gävle, Sundsvall och Luleå, länsstyrelsen i Kristianstads län yttrande från lantbruksnämnden i länet samt länsstyrelsen i Västerbottens län yttranden från länets hushållningssäll- skap och Västerbottens länsavdelning av Svenska kommunförbundet.

I skrivelse den 21 februari 1964 an- höll Sveriges jordbrukskasseförbund att frågan om medlemskap i jordbrukskas— serörelsen skulle erhålla en snar provi- sorisk lösning efter de riktlinjer bank- inspektionen angett i sitt remissvar.

Kungl. Maj:t förordnade den 23 okto- ber 1964 att jordbrukskasseförhundets skrivelser jämte övriga handlingar i ärendet skulle överlämnas till kredit- institututredningen för att av utred- ningen tas i övervägande vid utrednings- uppdragets fullgörande.

Den förenämnda av hovrättsrådet Fiirst upprättade promemorian ger inlednings- vis bakgrunden till jordbrukskasserörel- sens tillkomst. Det erinras härvid om att jordbrukets kreditkassor ursprungligen med stöd från det allmänna inrättades för att ge jordbrukare, och.då särskilt mindre jordbrukare, driftskrediter, för vilka inteckningssäkerhet ej kunde er- bjudas. Kassorna som inrättades av jord- brukarna själva fick formen av koope- rativa föreningar med begränsat person- ligt ansvar. De utgjorde en komplette- ring till och en utbyggnad av det existe- rande kreditväsendet. Deras speciella uppgift betingades av att det existerande kreditväsendet icke kunde tillgodose jordbrukarnas behov av driftskredit. Vi- dare erinras i promemorian om att kas- sornas resurser i fråga om kapital, per- sonal och annat till en början var myc- ket ringa och att kassornas verksamhet från gängse ekonomiska och bankmäs- siga synpunkter framstod som vansk- lig. Detta var, framhålls i promemo- rian, uppenbarligen orsaken till kassor- nas beroende av statsmakterna och till statsmakternas ingripande i deras rörel- se genom rigorösa bestämmelser, bl.a. i fråga om möjligheterna till medlems- rekrytering.

Beträffande Iagrcglernas utformning före nu gällande lag sägs i promemorian följande:

»Närmast före lagen om jordbrukskasse- 1'örelsen gällde 1942 års jordbrukskasseför- ordning. Reglerna om vilka som fick bli medlemmar i jordbrukskassa var där myc— ket ingående och speciella. De utmärktes sårskilt av att den viktigaste förutsättningen för medlemskap _ utom i fråga om kassas styrelseledamöter m. fl. var att inträdes- sökande skulle äga eller bruka jordbruks- fastighet eller driva andelsladugård. Inne- havet av fastighet var tillika villkor för medlems rätt att låna i jordbrukskassa. Och lånerätten var maximerad i förhållande till den innehavda fastighetens värde. Maxi-

meringen var uppenbarligen inte direkt be- tingad av tanken att fastigheten kunde tjä- na såsom säkerhet för lån. Detta framgick bl.a. av att den gällde även brukare, vilka ju icke kunde disponera över fastigheten för detta ändamål.

Enligt 1942 års förordning hade jord- brukskasserörelsen till ändamål att tillgodo- se jordbrukets behov av krediter, i första hand behovet av driftskredit. Emellertid ha— de kasserörelsen i praktiken redan innan 1942 års förordning utfärdades kommit att ägna sig åt primärbeläning i betydande ut— sträckning. Omkring hälften av centralkas- sornas och jordbrukskassornas sammanlag- da utlåning utgjorde så tidigt som 1940 pri- märbelåning. _Trots de restriktioner varmed kasserörel- sens verksamhet var omgärdad i 1942 års jordbrukskasseförordning undergick kasse- rörelsen en stark utveckling. Denna kan till- skrivas jordbruksnäringens allmänna upp- sving och den omständigheten att jordbru- kare i allt större utsträckning anlitade kas- serörelsen även för andra ändamål än drifts— kredit. Jordbrukskassan, dit jordbrukare vant sig att gå under tider då andra kredit- inrättningar icke kunde tillgodose deras ka— pitalbehov, blev för många jordbrukare den inrättning, där de tillgodosåg sitt behov av krediter över huvud taget och placerade spa— rade medel och där de önskade uträtta bankärenden även av andra slag.

Kasserörelsen tillgodosåg i mån av sina möjligheter därtill medlemmarnas anspråk på krediter och på bankmässig service av varierande slag. Verksamheten kom i fråga om kreditgivningen och även i övrigt att få en alltmera bankmässig karaktär. Och kas- sorna, vilkas resurser i fråga om kapital, kvalificerad personal och annat tillväxte i takt med utvecklingen, kom efter hand att framträda såsom kreditinrättningar, jäm- förliga med sparbanker och affärsbanker.»

I fråga om 1956 års lagstiftning sägs i promemorian bl.a.:

»Den utveckling mot större allsidighet och bankmässighet, som kasserörelsen un- dergått, godtogs i förarbetena till nu gäl- lande lag om jordbrukskasserörelsen. Kre— ditgivningens inriktning ansågs av 1950 års jordbrukskasseutredning innebära en ,na- turlig och affärsmässigt sund anpassning efter de nya förhållandena' (SOU 1955:1 s. 48). Strävan hos utredningen var att ut- mönstra detaljbestämmelser ur lagstiftning—

en och att lösgöra kassorna från beroende av det allmänna. I övrigt uttalades, att kas- serörelsen 'i all den utsträckning som är möjlig skall kunna verka och utvecklas utan andra inskränkningar i sin fria självbestäm- manderätt än sådana som är naturligt be- tingade av verksamhetens bankmässiga be- skaffenhet” (se prop. 1956: 122 s. 40 ff). Det ansågs i princip önskvärt och riktigt att kassorna och andra kreditinrättningar, alla efter sina förutsättningar, skulle få konkur- rera fritt inom det området, där de var behöriga att verka.

Dessa principer kom att ligga till grund vid statsmakternas beslut om 1956 års lag- stiftning för jordbrukskasserörelsen. I vissa hänseenden skedde vid behandlingen i rege- ring och riksdag cn åtstramning i förhållan- de till utredningsförslaget. Detta föranled- des närmast av att chefen för finansdepar- tementet vid behandlingen av förslag till lag om bankrörelse och till sparbankslag förklarat sig ämna tillsätta en utredning med uppgift bl. a. att uppmärksamma spörsmålen om gränsdragningen mellan de skilda kreditinstituten. Åtstramningen tog sig framför allt uttryck i att propositionen — i motsats mot utredningsförslaget upptog en allmän ändamålsbestämmelse, enligt vilken jordbrukskasserörelsens hu- vudsakliga ändamål är att tillgodose jord- brukets kreditbehov samt att främja spar- verksamhet.»

Beträffande reglerna om medlemskap i jordbrukskassa framhålls i promemo- rian att 1950 års jordbrukskasseutred- ning avsåg att ange vissa normer för medlemsantagningen men att detaljreg- leringen skulle överlämnas åt kasserö- relsen själv. I promemorian erinras om att jordbrukskasseutredningen ansåg det vara ett önskemål att kasserörelsen skul- le kunna anpassa sin medlemsrekryte- ring efter inträdande förändringar av olika slag, främst då efter de struktu- rella förändringar som jordbruket efter hand kommit att undergå och som bl.a. tagit sig det uttrycket att förädlingen av de i jordbruket producerade råvarorna inte längre —— annat än i undantagsfall — sker på gårdarna utan i mejerier och andra av jordbrukarna ägda industrier.

Utredningsförslagets motivering upptog som särskilt viktig grund för de enligt förslaget alltjämt ganska detaljerade normerna för medlemsrekrytering att kassorna såsom kreditinstitutioner inte borde stå öppna för vem som helst och att kassorna skulle få det lättare att sovra bland de inträdessökande om de kunde falla tillbaka på bestämmelser i författning, framhålls i Enligt promemorian ledde behandlingen i regering och riksdag till en åtstram-

promemorian.

ning av jordbrukskasseutredningens för- slag, vilken åtstramning bl.a. tog sig det uttrycket att en ändamålsbestäm— melse för kasserörelsen upptogs i lag- texten. Den ändamålsbestämmelsen blev enligt pro- memorian av särskild betydelse för dis- pensregeln i 12 %. I promemorian erin-

åtstramande effekten av

ras i fråga om dispensregelns tillämp— ning att departementschefen i proposi— tionen i ämnet gjorde ett uttalande som ytterligare inskränkte kasserörelsens självbestämmanderätt över medlemsre- kryteringen nämligen:

»att man inom kasserörelsen, särskilt un— der den första tiden efter det den nya lag- stiftningen trätt i kraft, torde böra iakttaga, att medlemsrekryteringen till kasserörelsen, med de jämkningar som kan anses betingade av skäligt hänsynstagande till jordbruks- kasserörelsens och jordbrukets utveckling, hålles inom de hittills tillämpade grän- serna».

I promemorian påpekas att Sveriges jordbrukskasseförbund såsom förutsatts i 12 % tredje stycket lagen om jord- brukskasserörelsen utfärdat bestämmel- ser rörande villkoren för beviljande av medlemskap och att dessa villkor i vad de avser tillämpningen av dispensregeln i nyssnämnda lagrums andra stycke självfallet avfattats med beaktande av vad departementschefen uttalat i frågan. Sammanlagt har sju kategorier för vilka dispensregeln skall kunna tillämpas sär- skilts, nämligen

a) församling eller annan kyrklig en- het,

b) undervisningsanstalt inom jordbruks- näringen eller skogsvårdsstyrelse,

c) ekonomisk förening eller handelsbo- lag med ändamål att driva andels- ladugård,

d) medlem av sambruksförening,

e) studerande vid undervisningsanstalt för jordbruket, dess binäringar eller fisket,

f) barn till medlemmar av de två första i 12 & första stycket angivna grup- perna, studier vid högskola eller annan undervis-

om barnen bedriver

ningsanstalt, oavsett ämnesområdet för studierna, samt

g) befattningshavare inom jordbruks-

kasserörelsen.

Enligt jordbrukskasseförbundets be- stämmelser har vidare den särskilda prövning, som skall föregå antagning av medlem enligt dispensregeln i 12 å andra stycket förbehåll'its centralkassa, påpekas i promemorian.

Beträffande utvecklingen under den tid nu gällande bestämmelser varit i kraft sägs i promemorian bl.a. följande:

»Allteflersom tiden gått, har det visat sig att rörelsens och jordbrukets utveckling på- kallar större rörelsefrihet i fråga om med- lemsrekryteringen än vad som medges vid nuvarande tillämpning av jordbrukskasse- lagen. Strukturförändringen inom jordbru— ket har fortskridit. Tendensen fortsätter att gå mot större brukningsenheter och minskat antal inom jordbruket i traditionell mening sysselsatta personer. I fråga om styrkan hos denna tendens torde t.ex. prop. 19632125 angående vissa frågor rörande jordbrukets och trädgårdsskötselns rationalisering ge aktuella besked. I propositionen (s. 29) ut- talas bl.a., att ca 60 % eller ungefär 157 000 av hela antalet brukningsenheter i landet alltjämt har en åkerareal av mellan 2 och 10 ha, att varken den mänskliga arbetskraf- ten eller modern teknisk utrustning brukar kunna rationellt utnyttjas på dessa enheter

och heller inte på enheter med betydligt större åkerareal samt att det enligt föredra- gande departcmentschefens mening är utom- ordentligt angeläget att i större omfattning än hittills ej bärkraftiga jordbruksföretag upphör som självständiga brulmingsenhe- ter.

Strukturförändringar i jordbruket sker emellertid inte bara genom total nedlägg» ning eller sammanslagning av jordbruks— företag. Det vanligaste händelseförloppet är att innehavare av jordbruk successivt utö- kar sin arbetsinsats utanför gården. Detta kan ske genom säsongarbcte hos andra fö- retag, framför allt skogsarbete, eller genom startande av helt nya vcrksamhetsgrelmr. Man börjar inte sällan med att utföra jord— bruksarbetc åt grannar, en verksamhet som många gånger utvecklas till en mer eller mindre fullständig maskinstation. Man ut— nyttjar sina vagnar och traktorer för trans— porter åt andra. Så länge dessa jordbru- kare på angivna sätt biträder utövare av jordbruksnäringen i deras verksamhet, tor— de det inte vara fråga om annat än att de alltjämt kan erhålla medlemskap enligt 12 & första stycket jordbrukskasselagen.

Många jordbrukare påtar sig också bygg- nadsarbeten på entreprenad eller startar små reparationsverksläder. Kvalifikationer-na för medlemskap kan då bli något mera tvek— samma. Det förekommer vidare att mail tar upp helt andra slag av verksamhet i liten skala, varvid ofta outnyttjade ekonomibygg— nader används som fabriks— och lagerloka— ler. Ifrågavarande personer torde i allmän— het ej kunna bli medlemmar i syfte att få kredit för dessa verksamheter enligt 12 5" första stycket, och det kan bli mycket tvek- samt i vad män de accepteras som med— lemmar enligt andra stycket. Det ligger i sakens natur att jordbrukskasserörelsen gär- na vill behålla dessa jordbrukare som sina kunder, i varje fall så länge som de fort— farande utövar viss aktivitet inom näringen. Det kan inte vara lyckligt att dessa små företagare blir flerbankskunder, och de har ofta själva en stark önskan att få utnyttja jordbrukskassans kreditmöjligheter och har svårt att förstå varför inte detta skulle vara möjligt.

Rationaliseringen och industrialiseringen av jordbruket ökar de kvarvarande jordbru- karnas anspråk på krediter av olika slag och på bankmässig service. Jordbrukarna får genom industrialiseringen av sina före- tag en vidgad lokal och affärsmässig an—

knytning till företagare, hantverkare och andra, som tillhandagår jordbruket med varor och service av olika slag eller köper dess produkter. Såsom kreditinrättning för jordbrukarna kommer kasserörelsen i sin tur i kontakt med jordbrukarnas affärsför- bindelser och ägnar dem viss bankmässig service. Det ligger i sakens natur, att detta efter hand leder till anspråk även på kredit i olika former, betingade av mellanhavan— den med jordbrukarna. Kredit kan emeller- tid icke meddelas annat än medlemmar. Och de företag och personer, som här när- mast åsyftas, kan endast i undantagsfall bli medlemmar med gällande tillämpning av bestämmelserna om medlemskap i jord- brukskassa.

Eldigt kasserörelsens mening är en sådan avgränsning av kasserörelsens funktions- områdc alltför osmidig och icke överens- stämmande med principen att funktions— området skall anpassas efter jordbruks— kasserörelsens och jordbrukets utveckling.

Kasserörelsen har numera resurser både i fråga om kvalificerad personal och i öv- riga hänseenden att i lämplig utsträckning tillgodose här antydda, av jordbrukets ut- veckling föranledda anspråk från jordbru- karnas affärsförbindelser. Ett sådant till- godoseende skulle icke betyda ett intrång i kasserörelsens service åt jordbrukarna eller i rörelsens huvudändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov. Det skulle tvärtom stärka rörelsens möjligheter att stå jord- bruket till tjänst. Dels skulle jordbrukarnas ur ekonomisk synpunkt betydelsefulla af- färsmässiga kontakter och förbindelser med utanför jordbruksnäringen stående personer och företag underlättas och främjas. Dels föreligger _ särskilt med hänsyn till att rörelsens hittillsvarande rekryteringsbas av jordbrukare i traditionell mening ständigt minskar — ett på längre sikt livsviktigt behov för kasserörelsen att såsom medlem— mar och kunder förvärva personer och fö— retag utanför kretsen av jordbrukare i tra- ditionell mening, gärna kunder som i fråga om tillgång på medel som kan inlånas och i fråga om kreditbehov icke, såsom jord- brukarna, är beroende av vegetationsperio- derna. Utan en sådan nyrekrytering måste kasserörelsen i det långa loppet få svårig- heter att stå jordbruket till tjänst på det sätt och i den utsträckning som är avsett och naturligt. Med hänsyn till den pågående strukturförändringen inom jordbruksnäring- en och andra omständigheter räknar kasse-

med ett kreditbehov från jordbrukarnas sida, som på längre sikt icke enbart kan tillgodoses med från dem inlå- nade medel. rörelsen bl. a.

Genom sin inlåningsverksamhet fullgör kasserörelsen i första hand det led av sin huvuduppgift som i 1 % jordbrukskassela- gen uttryckts med orden, att kasserörelsen skall främja sparverksamhet. Kasserörelsen är angelägen att fullgöra denna uppgift väl och effektivt både därför att den är förut- sättning för att rörelsen skall framgångs- rikt kunna fullgöra det andra ledet av hu- vuduppgiften — att tillgodose jordbrukets kreditbehov — och därför att sparverksam— heten i samhället är av så stor betydelse ur allmän synpunkt. Kasserörelsen vill sålunda gärna lämna ett skäligt bidrag till den spar- verksamhet, som staten direkt stimulerar genom då och då återkommande sparkam- panjer. Dylik sparverksamhet förutsätter numera ofta att visst sparande skall öppna motsvarande lånemöjligheter. Begränsning- en till följd av nuvarande medlemskapsreg- ler av kasserörelsens möjligheter att bevilja krediter kommer därigenom att innebära att rörelsen hindras medverka i den här åsyf- tade sparverksamheten i den utsträckning som vore rimlig inte bara ur rörelsens egen utan också ur det allmännas synpunkter.

Kasserörelsen står för närvarande i ett läge, där praktiskt taget varje befattnings- havare och förtroendeman upplever de re- striktiva bestämmelserna för medlemskap såsom ett obefogat hinder för rörelsens na- turliga utveckling och för rörelsens möjlig- heter att allsidigt och i tillbörlig utsträck- ning tillgodose jordbrukets behov av kredit och bankmässig service, sådant detta behov är beskaffat och i än högre grad sådant det kan förutses bli beskaffat efter ytterligare någon tid.

De nuvarande bestämmelserna om med- lemskap är emellertid enligt kasserörelsens mening olämpliga inte bara därigenom att de hindrar en nyrekrytering utanför kretsen av jordbrukare i traditionell mening, fastän en sådan nyrekrytering ter sig klart moti- verad av kasserörelsens och jordbrukets utveckling. Bestämmelserna är tillika så av- fattade, att vissa grupper personer som redan med nu gängse synsätt hör till rörel- sens centrala rekryteringsbas, synes falla utanför denna eller kan hänföras dit endast om stadgandenas ordalag pressas. Detta är framför allt en följd av att 12 & första

stycket lagen om jordbrukskasserörelsen så- som främsta kvalifikation för medlemskap genomgående uppställt innehav av fastighet, utom såvitt angår jordbruksorganisation och kommun.

Vad avser innehavet av jordbruksfastig- het såsom kvalifikationsgrund synes in- vändning ej kunna resas mot nuvarande bestämmelser. Personer som äger eller bru- kar jordbruksfastighet är och måste anta— gas förbli en kärna i kasserörelsens rekry- teringsunderlag.

Men för avgränsningen av kretsen utan- för denna kärna, synes det numera icke längre lämpligt att anknyta till innehav såsom ägare eller brukare av annan fastig- het än jordbruksfastighet.

För kasserörelsen framstår och har länge framstått såsom självfallet att jordbruks- arbetare hör till jordbrukskassornas centrala rekryteringsunderlag. Denna uppfattning har heller icke mött gensagor från tillsynsmyn- digheten eller annan, som har anledning ta befattning med rörelsens angelägenheter.

Jordbruksarhetarnas avgörande kvalifika- tion för medlemskap borde vara att de är verksamma inom jordbruket genom att med arbete biträda utövare av jordbruksnäring i dennes verksamhet. Enligt jordbrukskasse- lagen fordras emellertid därutöver att jord- bruksarbetare — om han icke äger eller brukar jordbruksfastighet —— skall äga eller bruka annan fastighet, varvid med bruka bör förstås ett aktivt brukande och icke enbart ett boende i fastigheten. Jordbruks- arbetare, som förhyr bostad utan tillgång till trädgård eller annat som ger anledning och möjlighet till aktivt brukande, skulle således vid en restriktiv tolkning möjligen kunna anses icke vara kvalificerad att bli medlem enligt 12 5 första stycket.

Anknytningen av medlemskapsreglerna till fastighetsinnehav medför även i åtskilliga andra hänseenden en konstlad avgränsning av kasserörelsens centrala rekryterings- underlag. Därjämte vållar den ibland tolk- ningssvårigheter, som kunde undvikas eller minskas om reglerna tog direkt sikte på andra och mera naturliga kvalifikations- grunder.

Det kan icke bortses från att medlem- skapsreglernas anknytning till fastighets— innehav är betingad av jordbrukskasserö- relsens traditioner. De motiv som en gång föranledde denna anknytning har emellertid till stor del fallit bort. Försävitt de avsåg att avgränsa den jordbrukande befolkning-

en, har de till följd av jordbrukets utveck- ling och fortskridande strukturförändring numera förlorat mycket av sin aktualitet. Till den del avsikten har varit att åt kasse— rörelsen trygga en medlemsstock med eko— nomisk vederhäftighet föreligger tungt vä— gande skäl att hålla fast vid själva avsikten. Det synes emellertid tveksamt om denna fullföljes bäst genom kravet på fastighets- innehav, när detta innehav är så obestämt angivet som i 12 & jordbrukskasselagen. Det" synes som om detta krav skulle kunna ersättas med icke lagfästa, i jordbrukskas— seförbundets föreskrifter eller i kassornas stadgar upptagna krav på fast hemvist och på ekonomisk vederhäftighet.

Framställningen här ovan — — har avsett jordbruket. Den äger emellertid, med smärre modifikationer, tillämpning —— för- utom på skogsbruk, vilket i jordbrukskasse- lagens terminologi ingår i jordbruk —— på jordbrukets binäringar, t. ex. trädgårdssköt- sel, hönsskötsel, pälsdjursuppfödning, bi- odling samt på fisket.»

Beträffande förslagen till ändrade med- lemsregler framhålls i promemorian, att de syftar till att möjliggöra viss av ut- vecklingen påkallad utvidgning av kas— serörelsens funktionsområde. I prome- morian understryks emellertid att det in- te är fråga om någon ändring i kasse- rörelsens huvudsakliga ändamål, dvs. att tillgodose jordbrukets kreditbehov och främja sparverksamhet. Kasserörelsen bör, framhålls i promemorian, bibehål- la detta sitt huvudändamål och sin egen- skap av kooperativ föreningsrörelse. De i promemorian framlagda förslagen till ändringar i medlemsreglerna anslöt till sin konstruktion till nu gällande regler. Uppräkningen av vilka som kunde ifrå- gakomma för medlemskap utökades dock till att avse de som är verksamma inom jordbruket, binäring därtill eller fisket eller som har varit verksamma inom sådan näring och som ej övergått till annan verksamhet, eller som utbil- dar sig för att bli verksamma inom så- dan näring. I fråga om jordbruksorga- nisationer är de i promemorian före- slagna reglerna om medlemskap desam-

ma som nu gällande. Vad angår kom- muner föreslås i promemorian sådan utvidgning att även annan kommun än borgerlig primärkommun t. ex. lands- ting, församling, skoldistrikt, kommu- nalförbund skall äga bli medlem. Förslagen i promemorian innefattar även en dispensregel. Dispensregeln i den i promemorian föreslagna utform- ningen skiljer sig från gällande dispens— regel framför allt däri, att den i och för sig skall ge möjlighet till rekrytering av vem som helst som ansökt om medlem- skap och som kasserörelsen funnit sig böra godta som medlem. Regeln om särskild prövning vid medlemsantagning enligt dispensregeln skall enligt prome- morians förslag kvarstå, men gällande villkor att vid denna prövning skall konstateras att hinder mot medlemskap ej föreligger »med hänsyn till jord- brukskassans uppgift eller ändamål» föreslås utgå. Enligt promemorian har det nämligen visat sig att detta stad- gande vållat betydande svårigheter i tillämpningen. Kasserörelsen har nöd- gats att tillämpa det på ett enligt rörel- sens mening alltför stelt och restriktivt sätt, uppges i promemorian. Enligt pro- memorian är det framför allt därige- nom den bristande anpassning efter jordbrukets och kasserörelsens inrikt- ning uppkommit, som enligt rörelsens mening föreligger. Enligt förslagen i promemorian skulle för vardera av grup- perna jordbruksorganisation, kommun eller därmed jämförlig samfällighet och för medlemmar antagna medelst dispens- regelu stadgas att utlåningen i jord- brukskasseledet och centralkasseledet var för sig skulle begränsas till högst 10 0/0 av kassans sammanlagda utlåning.

Det kan slutligen påpekas att i pro- memorian uttalats att de framlagda för- slagen icke är ägnade att medföra så- dana ändringar i fråga om kreditkassor- nas verksamhet att det ger anledning

till överväganden om skärpning av in- låningsreglcr, kassareservbestämmelser eller andra på verksamheten inverkan- de bestämmelser. Skulle det i kredit- institututredningen eller annorstädes, sägs det i promemorian, bli tal om skärpning av sådant slag, måste därav föranledas väsentligt längre gående fri-

het för kasserörelsen att rekrytera med- lemmar än vad som föreslagits i prome- morian.

De i promemorian framlagda försla- gen t'ill lagändringar framgår till sin lydelse av nedanstående utdrag ur pro- memorian:

»Förslag till Lag om ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, att 12, 14 och 24 åå lagen den 25 maj 1956 om jordbruks- kasserörelsen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) 12 %

Till medlem i jordbrukskassa må an- tagas

den som äger eller brukar jordbruks- fastighet inom kassans verksamhetsom- råde,

)

den som äger eller brukar inom kas— sans verksamhetsomräde belägen annan fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk, därtill hörande bi- näring eller fiske eller ock med arbete eller tjänster biträder utövare av sådan näring i dennes verksamhet,

bolag, förening eller annan samman- slutning, som har till huvudsaklig upp- gift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring därtill eller fisket eller intressen som äro gemen- samma för utövare av sådana näringar ( jordbruksorganisation ), samt

kommun vars förvaltningscentrum är beläget inom kassans verksamhetsom- råde.

(Föreslagen lydelse) 12 5

Till medlem i jordbrukskassa må an- tagas

den som äger inom kassans verksam- hetsomräde belägen fastighet, varä bedri- ves jordbruk, därtill hörande binäring eller fiske,

den som idkar jordbruk, binäring där- till eller fiske säsom självständig närings- utövare eller såsom medlem eller del- ägare i sammanslutning, vilken utövar sådan näring,

den som i sin yrkesutövning med ar- bete eller tjänster biträder idkare av jordbruk, binäring därtill eller fiske i deras verksamhet,

den som på sätt här ovan angivits har varit verksam inom jordbruket, binäring därtill eller fisket men upphört därmed utan att övergå till annan verksamhet,

den som undergår teoretisk eller prak— tisk utbildning för verksamhet som här ovan sagts inom jordbruket, binäring därtill eller fisket,

bolag, förening eller annan samman- slutning, som har till huvudsaklig upp- gift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring därtill eller fisket eller intressen som äro gemen- samma för utövare av sådana näringar (jordbruksorganisation), samt kommun eller därmed jämförlig samfällighet vars förvaltningscentrum är beläget inom kas- sans verksamhetsområde.

Annan än i första stycket sägs må antagas till medlem i jordbrukskassa om vid särskild prövning hinder däremot ej funnits föreligga med hänsyn till jord- brukskassans uppgift eller ändamål.

Riksorganisationen äger . . . andra styc- ket.

145

Jordbrukskassa må . .. sina medlem- mar.

Jordbrukskassas sammanlagda utlå- ning till jordbruksorganisationer md ej överstiga en tiondel av kassans hela ut- låning; samma lag vare i fråga om ut- låningen till kommuner.

245

Centralkassa må bereda kredit alle- nast åt sina medlemmar samt åt jord- hruksorganisation eller kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.

Kreditgivningen till . . . tillhörande sä- kerheter.

Centralkassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer md ej över- stiga en tiondel av kassans hela utlåning. I fall som sägs i 23 5 äger dock Konungen på begäran bestämma att centralkassas sammanlagda utlåning till jordbruksor- ganisationer mä uppgå till viss kvotdel, överstigande en tiondel men ej en sjätte- del av hela utlåningen.

Annan än i första stycket sägs må an- tagas till medlem i jordbrukskassa efter särskild prövning.

Riksorganisationen äger . . . andra styc- ket. 14 %

Jordbrukskassa må . .. sina medlem- mar.

Jordbrukskassas sammanlagda utlå- ning till

jordbruksorganisationer,

kommuner samt

medlemmar, som icke kunna hänföras under 12 å' första stycket,

md för vardera av de sålunda angivna tre grupperna medlemmar uppgå till högst en tiondel av kassans hela utlåning.

245

Centralkassa må bereda kredit alle- nast åt sina» medlemmar samt åt jord- bruksorganisation eller kommun, som är medlem i ansluten jordbrukskassa ävensom dt sådan medlem i ansluten jordbrukskassa, som icke kan hänföras under 12 5 första stycket.

Kreditgivningen till . . . tillhörande sä- kerheter.

Centralkassas sammanlagda utlåning till

jordbruksorganisaiioner,

kommuner samt medlemmar i ansluten jordbrukskassa, vilka icke kunna hänföras under 12 5 första stycket,

mä för vardera av de sålunda angivna tre grupperna låntagare uppgå till högst en tiondel av kassans hela utlåning.

Vad i tredje stycket stadgas skall gälla jämväl i fråga om den sammanlagda ut- låningen till kommuner.

Remissyttrandena

De i promemorian framförda förslagen tillstyrktes eller lämnades utan erinran av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens län, Västerbottens länsav— delning av Svenska kommunförbundet, Jordbrukets bank, Sveriges allmänna hypoteksbank, Hushållningssällskapens förbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och han- delskammaren i Visby. Dessutom utta- lade ledamoten av riksgäldsfullmäktige herr Johansson reservationsledes att full- mäktige bort tillstyrka bifall till föreva- rande framställning. Förutom de remiss- instanser som tillstyrkte eller lämnade utan erinran förslagen i dess helhet fann sig länsstyrelsen i Kristianstads län i huvudsak kunna godta den i förslagets 12 % första stycket upptagna förteckning- en av de kategorier, som ansetts böra utgöra det centrala rekryteringsunderla- get för kasserörelsen.

Vidare delade Svenska kommunför- bundet den i promemorian framförda uppfattningen att det är befogat ändra nuvarande regler på så sätt att även an— nan kommun än borgerlig primärkom- mun skulle äga bli medlem.

Övriga remissinstanser, dvs. det helt övervägande flertalet, ansåg emellertid att de i promemorian framförda försla- gen icke kunde prövas förrän i sam- band med att kreditinstitututredningens ställningstagande till gränsdragningsfrå- gan förelåg. Avgörande för denna stånd-

I fall som sägs i 23 5 äger Konungen beträffande vardera av de i tredje stycket angivna tre grupperna låntagare på be— gäran bestämma, att eentralkassans sam— manlagda utlåning må uppgå till viss kvotdel, överstigande en tiondel men ej en sjättedel av hela utlåningen.»

punkt angavs i remissyttrandena vara att de framförda förslagen innebar en principiell utvidgning av jordbruks- kasserörelsens nuvarande funktionsom- råde och därför borde avgöras i ett större sammanhang. Flera remissinstan- ser förordade även att ärendet skulle överlämnas till kreditinstitututredning- en för att behandlas i sammanhang med övriga gränsdragningsfrågor. Det kan nämnas att även kreditinstitu[utredningen i sitt remissyttrande förordade att frågan icke skulle slutbehandlas förrän utred- ningens definitiva ställningstagande fö- relåg.

Bankinspektionen, som i likhet med flertalet remissinstanser ansåg att ett slut- ligt ställningstagande till de i promemo- rian framförda förslagen måste föregås av en grundlig utredning och ses mot bakgrund av en allmän omprövning av gränserna mellan de olika kreditinstitu- ten, framhöll att inspektionen vid sina undersökningar i centralkassorna och anslutna jordbrukskassor under senare år allt oftare påträffat krediter till per- soner och sammanslutningar, som med nuvarande regler formellt icke bort er- hålla medlemskap och sålunda ej heller kredit. lnspektionen uttalade fortsätt- ningsvis:

»I en del fall har väl krediter beviljats för behov, som det inte ankommer på jord- brukskasserörelsen att sörja för, och med- lemskap beviljats personer, som uppenbar- ligen icke är medlemsberättigade. I andra

fall åter har det varit svårare att avgöra, huruvida de av lagstiftaren uppdragna grån- serna inom detta område överskridits eller ej. Det har då gällt en rad olika kategorier — både enskilda personer och mindre före— tag — med viss anknytning till jordbruket. Som exempel kan nämnas hantverkare av olika slag, lanthandlare, järnhandlare, bygg- mästare i mindre skala, elektriker, rörläg- gare, föreståndare för jordbruksorganisa- tioner, trävaruhandlare, sågverk, snickeri- företag och andra mindre industrier. Under- sökningarna har under senare år _ åtmin— stone i vissa centralkassor — allt oftare kommit att följas av långvariga, besvärande diskussioner om dessa *grånsfall'.»

Bankinspektionen sade sig väl kunna förstå att det för kassorna kunde finnas ett berättigat kommersiellt intresse att förvärva eller bevara sådana medlem— mar och att det funnes skäl för vissa jämkningar i villkoren för medlemskap. Begränsningarna i fråga om möjlighe- terna att bevilja kredit, ex. till goda inlåningskunder eller jordbrukares af- färsförbindelser kunde enligt inspek- tionens mening stundom medföra för- sämrade möjligheter att fullgöra sitt hu- vudändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov. För att åstadkomma en större smidighet för jordbrukskasserö- relsens agerande framförde inspektio- nen tanken på en fri sektor för med- lemskap och utlåning till sådana kate- gorier som har anknytning till jordbru- ket men som med gällande medlems- bestämmelser formellt står utanför rö- relsens rekryteringsunderlag.

Inspektionen föreslog att den sektorn skulle kunna uppgå till 10 0/0 av den långivande jordbrukskassans totala utlåning. En sålunda av rent praktiska skäl motiverad dispensregel skulle en- ligt inspektionens menng icke innebära ett frångående av det i jordbrukskasse- lagen angivna syftet med rörelsen. Där- emot skulle enligt inspektionen en ut- sträckning av gränsen för utlåning till dispensmedlemmar till att gälla såväl i

fria

jordbruks- som centralkasseledet otvi- velaktigt innebära möjligheter till en änd- rad inriktning av rörelsen, vilket var en fråga för vars lösning resultatet av kre- ditinstitututredningen fick avvaktas. In- spektionen förutsatte att' om en limit för utlåning till dispensmedlemmar beviljas jordbrukskassorna därefter strikt skulle följa de regler som gäller för medlem- skap och utlåning till övriga kategorier.

Några remissinstanser framhöll att en vidgning av jordbrukskasserörelsens verksamhetsfålt på i promemorian före- slaget sätt icke borde ske utan att sam- tidigt vissa för jordbrukets kreditkas- sor förmånliga särbcstämmelser om- prövades. Uttalanden i denna riktning framfördes bl.a. av kommerskollegium och handelskamrarna i Göteborg och Malmö. Handelskammaren i Göteborg anförde härvid bl. a. att det är ett bety- dande allmänt intresse att konkurrensen på detta område liksom på alla andra sker under lika villkor. Bortses från det- ta intresse kan en för samhällsekonomin skadlig snedvridning icke undvikas, an- såg handelskammaren. En skärpning av för jordbrukskasserörelsen gällande in- låningsregler, kassareservbestämmelser och andra på verksamheten inverkande bestämmelser i paritet med vad som gäller för de övriga på den allmänna marknaden verksamma kreditinstituten måste därför enligt handelskammarens åsikt ställas som villkor för en utvidg- ning av jordbrukskasserörelsens verk- samhet enligt förslaget.

Som tidigare nämnts hemställde Sve- riges jordbrukskasseförbund i skrivelse till chefen för finansdepartementet den 21 februari 1961 om att frågan om med- lemskap skulle få en snar provisorisk lösning efter de riktlinjer bankinspek- tionen angivit. .lordbrukskasseförbundet förutsatte då att de principiella frågor- na om kasserörelsens lika väl som övri- ga kreditinstituts verksamhetsområden

oberoende av denna provisoriska lösning senare skulle bli föremål för prövning inom kreditinstitututredningen.

Det bör tillfogas att Sveriges jord- brukskasseförbund den 27 januari 1966 fastställt nya och av bankinspektionen godkända medlemskapsbestämmelser. I dessa har en viss utvidgning skett av den lista som återgetts ovan. Förteck- ningen över de kategorier som efter sär- skild prövning kan antas som medlem— mar har enligt de nya bestämmelserna följande utseende:

a) församling eller annan kyrklig en- het under enahanda förutsättningar som angetts beträffande kommun,

b) stiftelse med huvudsaklig uppgift att främja jordbruket, binäring därtill eller fiske, ävensom ledamot av styrelse för och anställd hos sådan stiftelse,

c) undervisningsanstalt inom jord- bruksnäringen eller skogsvårdsstyrelse,

d) ekonomisk förening eller handels- bolag med ändamål att driva andels- ladugård,

e) medlem av sambruksförening,

f) person som bedriver studier och söker lån för studiernas finansiering,

g) förtroendeman och anställd inom jordbrukskasseorganisation, sparklubbs— ledare, ledare av skolsparverksamhet och på liknande sätt för jordbrukskassa eller centralkassa verksam person,

h) förtroendeman och medlem i jord- bruksorganisation,

i) den som är anställd hos jord- bruksorganisation, annan sammanslut- ning, samfällighet eller myndighet med huvudsaklig uppgift att främja jordbru- ket, skogsbruket eller fisket eller hos medlem enligt 12 %, första stycket, första och andra punkterna i JkL för att ar- beta i jordbruk, skogsbruk eller fiske, förutsatt att anställningen varat minst ett år eller av annat skäl kan anses såsom stadigvarande,

j) ägare av mindre, lokalt företag i den mån verksamheten är av betydelse för jordbruksnäringen, skogsbruket el— ler fisket på orten på så sätt, att före- taget anskaffar eller tillverkar förnö- denheter för näringen eller köper dess produkter,

k) den som tidigare varaktigt idkat jordbruk och som av åldersskäl eller annan jämförbar orsak upphört med jordbruket utan att övergå till annan verksamhet.

Jordbrukskasseförbundet har vidare funnit skäl föreskriva att den särskilda prövning, som skall föregå antagandet av medlem enligt andra stycket 12 % JkL, förbehålls centralkassan och därmed att dylikt medlemskap icke kan beviljas utan centralkassans medgivande.

Kreditinstitututredningen

I den inledande paragrafen till lagen om jordbrukskasserörelsen stadgas att kasserörelsen har till huvudsakligt än- damål att tillgodose jordbrukets kredit- behov och främja sparverksamhet. Det sparfrämjande syftet har jordbrukets kreditkassor gemensamt med andra bankinstitut. Syftet att tillgodose kredit- behovet hos en viss näringsgren är däremot någonting speciellt för kredit- kassorna och utgör bakgrunden till rö- relsens tillkomst.

Jordbrukskasserörelsen är av koope- rativ karaktär. Generellt gäller att en- dast rörelsens medlemmar får låna i kassorna. Lagen om jordbrukskasserö- relsen innehåller härvid ej endast en angivelse av rörelsens huvudsyfte utan även underlaget för dess medlemsrekry- tering är reglerat.

Enligt vad som refererats i det före- gående är reglerna om medlemskap ut- formade som en uppräkning av vilka som får antas som medlemmar. I denna uppräkning nämns härvid för jordbruks- kassa fem olika kategorier, nämligen 1.

ägare eller brukare av jordbruksfastig- het, 2. ägare eller brukare av annan fas- tighet om ägaren själv idkar jordbruk eller binäring därtill eller fiske eller med arbete eller tjänster biträder utövare av sådan näring, 3. jordbruksorganisation eller 4. kommun. Uppräkningen upptar för det femte en dispensregel av inne- börd, att även den som ej tillhör någon av de uppräknade kategorierna kan an- tas som medlem, om efter särskild pröv- ning hinder däremot ej funnits föreligga med hänsyn till jordbrukskassans upp- gifter och ändamål. Den särskilda pröv— ningen skall enligt lagen utföras av riks- organisationen eller centralkassa. Som nämnts i det föregående har dock denna dispensregel kommit att ges en tämligen snäv innebörd bl.a. på grund av de uttalanden om försiktighet i tillämp- ningen som gjordes av departements- chefen i propositionen i ämnet.

För de nyssnämnda tre första kate- gorierna är anknytningen till jordbru- ket omedelbar. Den fjärde liar ingen sådan direkt anknytning. I den femte kategorin ingår enligt nu gällande stad- gar medlemmar både med och jordbruksanknytning. Exempel på med- lemmar utan sådan är kyrkliga försam- lingar, personer som önskar uppta stu- dielån och sådana som enbart står i an— ställningsförhållande till av medlem be- drivet företag eller till myndighet med verksamhet inom jordbruksnäringen. Ett skäl till att medlemmar utan jordbruks- anknytning i viss begränsad omfattning får antas är, att i vissa författningar förutsätts att lån med statlig kredit— garanti skall kunna lämnas även av kasserörelsen, t.ex. i studielänekungö- relsen och i kungörelsen om statlig ga- ranti till hantverks- och småindustri- företag.

JkL stadgar i fråga om rörelsen att jordbrukskassa får låna ut pengar och anskaffa medel i den ordning JkL före-

utan

skriver, ävensom idka verksamhet som står i samband med utlåningen och me- delsanskaffningcn. Centralkassa får in- och utläna pengar samt idka verksamhet som därmed står i samband, utge för- lagslån, ingå garantiförbindelser och för- medla inhemska obligations- och kom- munlån. För annan bankmässig verksam- het måste särskilt medgivande inhämtas.

Enligt vad som förutsattes i prop. 1956:122 med förslag till ny lag om jordbrukskasserörelsen bildades år 1958 ett bankaktiebolag, Jordbrukets bank, vars aktiemajoritet innehas av central- kassorna för jordbrukskredit och Sve- riges jordbrukskasseförbund. Detta bankaktiebolag bedriver sin verksamhet i nära anslutning till kreditkassorna. Det rörelsens clearingorgan utan driver också allmän affärsbank- rörelse och ger genom denna olika slag av service till kassorna. Genom för— medling av kassorna kan allmänheten indirekt utnyttja Jordbrukets banks tjänster. är inte bara

I det föregående har refererats att Sveriges jordbrukskasseförbund i skri- velse till Kungl. Maj:t i oktober 1963 hemställt om en utvidgning av med- lemskretsen för jordbrukskasserörelsen. Som motiv för framställningen angavs i promemorian bl. a. den växande omfatt- ningen av gränsdragningsfall i medlem- skapsfrågor för kasserörelsen som ratio- naliseringen och industrialiseringen av jordbruket medfört. Förslaget avsåg dels att uppräkningen av vilka som kunde beviljas medlemskap skulle vidgas och dels att dispensregeln skulle ersättas med en s.k. fri sektor, vilket skulle ge kasserörelsen möjlighet att anta med- lemmar utanför den krets som angavs genom uppräkning. Som redovisats i det föregående ansåg flertalet av de instan- ser som remissledes avgav yttrande över framställningen att ställning till frågan

först borde tas när kreditinstitututred- ningens betänkande förelåg.

Bankinspektionen ansåg emellertid i sitt yttrande att man utan att föregripa utredningsresultatet kunde företa en vidgning av medlemskretsen genom att i jordbrukskasseledet införa en fri sek- tor av storleken 10 0/0 av de olika kas- sornas utlåning. I förnyad framställning i februari 1964 från Sveriges jordbruks- kasseförbund hemställdes att det av bankinspektionen framförda förslaget skulle antas som ett provisorium i av- vaktan på kreditinstitututredningens betänkande. Som tidigare nämnts över- lämnades dock ärendet av Kungl. Maj:t till utredningen för att beaktas vid ut- redningsuppdragets fullgörande utan att dessförinnan några lagändringar vidta- gits. Såtillvida har dock sedermera en liberalisering av grunderna för med- lemsrekrytering skett som gällande di- spensregel getts en vidare innebörd än tidigare. Bestämmelser härom utfärdades den 27 januari 1966 av jordbrukskasse- förbundets styrelse.

Under den tid jordbrukskasserörelsen verkat har jordbruksnäringen och dess binäringar, skogsbruket och fisket, un- dergått genomgripande förändringar. Den ekonomiska utvecklingen har med- fört en omfördelning av arbetsuppgifter från jordbruksnäringen i traditionell mening till övriga näringar. Samtidigt har jordbruksnäringens grad av indu- strialisering vuxit mycket väsentligt, sär- skilt under efterkrigstiden.

Den gångna utvecklingen har inne- burit växande kreditbehov för jordbru- kets utövare. Med hänsyn till att de hit- tillsvarande tendenserna mot ökad indu- strialisering framdeles snarast kan vän- tas komma att ytterligare förstärkas med stigande kreditbehov som följd är det enligt utredningens mening angelä— get att jordbrukets kreditkassor även i

fortsättningen behåller sitt nuvarande huvudsyfte. Utredningen anser därför att den i gällande lag för kasserörelsen angivna ändamålsbestämningen om in- riktning på i huvudsak jordbruksnäring- en bör förbli oförändrad. Det konkreta problem utredningen haft att ta ställning till har därmed varit hur reglerna om medlemskap skall utformas för att kas- serörelsen så effektivt som möjligt skall kunna fullgöra sin uppgift.

Vid bedömningen av reglernas utform- ning har utredningen utgått från att kasserörelsen liksom hittills i huvudsak skall vara en kooperativ inrättning av jordbrukare för kreditförmedling till jordbrukare. Som bankinspektionen an- förde i sitt tidigare refererade remiss- yttrande kan emellertid begränsningar- na i fråga om möjligheterna att bevilja kredit ibland medföra försämrade möj- ligheter för kasserörelsen att fullgöra sitt huvudändamål. Inom ramen för det givna ändamålet för rörelsen erfordras därför enligt utredningens mening en ökad rörelsefrihet i möjligheterna att anta medlemmar. Med denna utgångs- punkt kan frågan om kretsen för med- lemskap återföras till hur reglerna for- mellt skall utformas för att ge utrymme för en sådan rörelsefrihet.

Enligt utredningens mening kan pro- blemet rörande reglerna om medlem- skap i kasserörelsen lösas på två alter- nativa sätt. Det ena innebär att nuva- rande bestämmelser kvarstår under för- utsättning dels att den i lag angivna definitionen av jordbruk från tid till annan anpassas efter utvecklingen, dels att en viss rörelsefrihet erhålls genom en lämpligt utformad dispensregel, ex. i form av en s.k. fri sektor. Enligt det andra alternativet skulle kasserörelsen själv kunna få avgöra frågan om med- lemsantagning inom ramen för det för rörelsen angivna ändamålet.

Bägge alternativen ger enligt utred-

ningens mening i och för sig möjlighet till den för en effektiv jordbrukskasse- rörelse erforderliga rörelsefriheten. Det förstnämnda alternativet innebär emel- lertid vissa svagheter dels genom de för- utsatta tid efter annan företagna an- passningarna av begreppet jordbruk, dels, och framför allt, genom svårig- heter att anpassa dispensregeln så att den varken innebär en uttunning av kasserörelsens ändamål eller onödigtvis begränsar kasserörelsens möjligheter att anta medlemmar. En generell frihet för jordbrukskasserörelsen att själv få avgöra medlemskapsfrågorna ter sig en- ligt utrcdningeus mening mot denna bakgrund som en smidigare lösning. Mot lösningen att kasserörelsen själv skulle få avgöra medlemskapsfrågor kan emellertid att denna frihet skulle kunna medföra att rörelsen änd- rade karaktär. Detta skulle kunna ske på i huvudsak två olika vägar. Å ena sidan kan den fortgående förändringen i jordbruksnäringen komma att med- föra att jordbruket i allt högre grad industrialiseras och att därmed begrep- pet jordbruk ändrar karaktär, varvid kasserörelsen skulle helt anpassa sig härefter. Å andra sidan skulle kasse- rörelsen med den föreslagna friheten

invändas,

kunna tänkas driva sin medlemsrekry- tering med inriktning på andra kate- gorier än jordbrukare så att rörelsen därigenom ändrar karaktär.

En utveckling av jordbruksnäringen enligt det förra alternativet sker obe- roende av kasserörelsen som sådan. En- ligt utredningens mening står en anpass- ning av kasserörelsens verksamhet till en genom den ekonomiska utvecklingen förändrad jordbruksnäring helt i över- ensstämmelse med rörelsens syfte.

Vad beträffar risken för att kasserö- relsen skulle förlora sin huvudsakliga inriktning inom överskådlig tid ter sig denna risk enligt utredningens mening som ringa främst på grund av det full- ständigt dominerande inslaget av jord- brukare bland kasserörelsens 180000 medlemmar.

Utredningen föreslår därför att kas- serörelsen själv får avgöra medlem- skapsfrågorna. Kasserörelsens plats i bankväsendet skulle vid den av utred- ningen föreslagna ordningen på ett na- turligt sätt kunna komma till uttryck under beaktande av dess ändamål och de enhetliga bestämmelser som föreslås gälla för kasserörelsen och för andra typer av bankinstitut.

KAPITEL 5

Bankinstitutens rätt att förvärva egendom

Gällande rätt

Enligt 54 & BL äger bankbolag rätt att driva handel endast med guld samt in- och utländska mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskriv- ningar utom sådana som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare, dvs. förlagsbevis. Som generell regel gäller att egendom, som bolag ej får driva handel med för egen räkning, får bolag ej heller förvärva, såvida ej annorlunda sägs i övrigt i 54 eller 55 åå.

I andra stycket av 54 % uppräknas de objekt som får förvärvas. Bankbolags förvärv får därvid för det första om- fatta fast egendom eller tomträtt förut- satt att med förvärvet avses att bereda banken lokaler för dess inrymmande, bostadsrätt till lägenhet för sådant än- damål eller för att bereda bostad åt be- fattningshavare hos bankbolaget, aktie i bolag som uteslutande har till ändamål att förvalta för nämnda användning för- värvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av egendomens bokförda vär— de eller förlagsbevis som utfärdats av nu nämnt aktiebolag. För det andra får bankbolag förvärva inventarier som an- skaffas för rörelsen eller till fastighet som bolaget äger, eller till lokaler som bolaget i övrigt innehar. För det tredje, slutligen, får bankbolag, under förutsätt- ning av tillstånd från Konungen, för- värva aktie i annat svenskt bankbolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt

aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det all- männa, liksom förlagsbevis utfärdat av bolag eller företag som nyss nämnts.

För att skydda fordran får bankbolag enligt 55 % BL på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är ut- mätt eller pantsatt för fordringen. Bank- bolag får vidare såsom betalning för fordran överta för fordringen pantsatt eller annan egendom, såvida det är up- penbart att bolaget eljest skulle lida av- sevärd förlust. I ingetdera fallet får dock egen aktie förvärvas. Utgörs på detta sätt inköpt eller övertagen egendom av fastighet, gruva, fabrik eller annan lik- nande anläggning eller fartyg, äger bank- bolag rätt att i utbyte mot sådan egen- dom, inbegripet tillhörande lös egendom, förvärva aktie i bolag, som bildas för förvaltning av denna egendom eller för att fortsätta en därmed bedriven verk- samhet, eller förlagsbevis utfärdat av så- dant bolag. Bankbolag får dessutom för- värva aktie i bolag, i vilket bankbolaget enligt nyssnämnda bestämmelser tidigare förvärvat aktie, förutsatt att det förelig- ger uppenbar fara för att bankbolaget annars skulle åsamkas förlust.

I andra stycket av 55 % BL stadgas att om bankbolag med stöd av reglerna i samma paragrafs första stycke förvärvat aktie i bolag eller av aktiebolag utfärdat förlagsbevis, får bankbolaget byta ut aktie eller förlagsbevis, som förvärvats, mot aktie i ett annat aktiebolag eller för- lagsbevis utfärdat av detta bolag, till vilket det förstnämnda aktiebolaget över-

låtit sina tillgångar. Tredje stycket av 55 & stipulerar att egendom, som bank- bolag förvärvat med stöd av bestämmel- serna i 55 å, skall åter avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast då av- yttring kan ske utan förlust för bank- bolaget. Fjärde stycket, slutligen, före- skriver skyldighet för bankbolag att ge- nast anmäla förvärv enligt 55 % till till- synsmyndigheten.

Sparbankslagens förvärvsregler åter- finns i 32 och 33 55. I 32 % stadgas att sparbank ej får förvärva fast egendom eller tomträtt såvida ej åsyftas att bere- da sparbanken lokaler för dess inrym- mande. För samma ändamål får även förvärvas bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag som uteslutande har till ända- mål att för nyssnämnda användning förvalta fast egendom eller tomträtt, el- ler förlagsbevis, som är utfärdat av så- dant bolag. Bostadsrätt till lägenhet får även förvärvas för att bereda bostad åt befattningshavare hos sparbank. Önskar sparbank förvärva sådan fast egendom, tomträtt eller aktie, som nyss nämnts, eller förbättra byggnad, i vilken spar- banks lokaler är eller avses bli inrymda, för ett belopp som tillsammans med det belopp, till vilket sparbank förut till- hörig fast egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande slag bör uppskattas, överstiger hälften av sparbanks fonder skall denna fråga underkastas huvud- männens prövning. Ätgärden får ej vid- tagas där icke minst två tredjedelar av i frågans avgörande deltagande huvud- män uttalat sig för densamma oeh dess- utom beslutet erhållit tillsynsmyndighe- tens stadfästelse. I andra stycket av 32 % sägs att vid fastställande av om en förvärvsfråga kräver huvudmännens prövning samt tillsynsmyndighetens stadfästelse skall värdering av ifråga- varande egendom ske enligt reglerna i 48 å sparbankslagen, varvid dock vär- det av aktie skall beräknas till det be-

lopp som motsvarar den andel av bok- förda värdet på bolagets egendom som belöper på aktien. 48 % omfattar balans- värderingsregler.

Tredje stycket av 32 % SpL stadgar att av lös egendom får sparbank i öv- rigt inte förvärva annat än in- och ut- ländskt mynt, på in- eller utländsk penninginrättning dragna checkar, ob- ligationer, av rörelsen betingade ford- ringar samt sådana inventarier, som an- skaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbank äger, eller till lokaler som sparbank i övrigt innehar. Emellertid får sparbank använda ett belopp av högst 100/0 av sina fonder till att för- värva andel i sådan ekonomisk förening eller aktic i sådant aktiebolag som med Konungens godkännande skall vara verksamt såsom en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma intressen, eller av för- lagsbevis, som utges av föreningen eller aktiebolaget, eller såsom tillskott i öv- rigt till föreningen eller aktiebolaget. I det fjärde och sista stycket av denna paragraf stadgas att tillsynsmyndighe- ten får medge tillskott utöver vad som i det närmast föregående nämnts till där omnämnd förening eller aktiebolag i den mån det sålunda tillskjutna kapi- talet inte kan grunda in- eller upplå- ningsrätt vare sig hos föreningen eller aktiebolaget eller på annat håll.

Utan hinder av vad som sagts i 32 & ges i 33 & sparbank rätt att för att skyd- da fordran inköpa egendom på offent- lig auktion eller fondbörs, vilken egen- dom är utmätt eller pantsatt för ford- ringen och vidare att såsom betalning för fordran överta för fordringen pant— satt eller annan egendom, där det är uppenbart att sparbank eljest skulle li- da en avsevärd förlust. Icke i någotdera fallet får dock bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbank förvärvas såvida ej de i 16 och 18 åå

SpL stipulerade förutsättningarna för återbetalning av fond föreligger. Andra stycket av 33 %, slutligen, stadgar att egendom, som sparbank förvärvat med stöd av bestämmelserna i 33 5, skall åter avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust.

Reglerna om förvärvsrätten för jord- brukskasserörelsen återfinns i 40 och 41 åå i lagen om jordbrukskasserörel— sen. I första stycket av 40 & sägs att kreditkassa ej får förvärva fast egendom eller tomträtt såvida förvärvet ej åsyftar att bereda kassan eller an- sluten kassa lokaler för dess inrym- mande. För samma ändamål får även förvärvas bostadsrätt till lägenhet, ak- tie i bolag som uteslutande har till än- damål att förvalta för nyssnämnda an- vändning förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, eller förlagsbevis ut- färdat av sådant bolag. Bostadsrätt till lägenhet får även förvärvas för att be- reda bostad åt befattningshavare hos kassan eller ansluten kassa. Önskar kreditkassa göra sådana förvärv som av- ses här ovan skall fråga om detta upptas på stämma. Åtgärden får ej genomföras om inte minst två tredjedelar av samt— liga röstande uttalat sig för densamma och dessutom beslutet godkänts av riks- organisationen.

Andra stycket av 40 & JkL stadgar att kreditkassa av lös egendom i öv- rigt inte får förvärva annat än pen- ningar, obligationer, skattkammarväx- lar, av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier som anskaffas för rörelsen eller till fastighet eller 10- kal, som kassan innehar. Dock får centralkassa använda ett belopp på högst 10%» av kassans och anslutna jord- brukskassors eget kapital till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller

aktie i sådant aktiebolag som tillgodo- ser för kreditkassor gemensamma intres- sen, eller av förlagsbevis, som utges av föreningen eller aktiebolaget, eller så- som tillskott i övrigt till föreningen el- ler aktiebolaget. Tredje stycket av 40 %, slutligen, stipulerar att tillsynsmyndig- heten får medge tillskott utöver vad som sagts i andra stycket till förening eller aktiebolag, som där avses, i den mån det sålunda tillskjutna kapitalet inte kan grunda in- eller upplåningsrätt vare sig hos föreningen eller bolaget eller på annat håll.

Oavsett begränsningarna av förvärvs- rätten enligt 40 så får kreditkassa enligt 41 % JkL för att skydda fordran på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordran utmätt eller pantsatt, och vidare såsom betal- ning för fordran överta för fordringen pantsatt eller annan egendom, såvida det är uppenbart att kassan eljest skulle lida avsevärd förlust. Icke i någotdera fallet får dock bevis om andel i eller tillskott till den egna kreditkassan eller annan jordbrukets kreditkassa förvär- vas. Egendom, som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i 41 5 skall åter avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast då avyttring kan ske utan förlust för kassan. Slutligen inne— håller 41 % ett krav på att förvärv enligt samma paragraf ofördröjligen skall an- mälas hos tillsynsmyndigheten.

Postbanken ges i sitt placeringsregle- mente rätt att förvärva fordran på riks- banken, riksgäldskontoret, inländskt bankaktiebolag, utländskt postgirokontor eller annan utländsk penninginrättning, skattkammarväxlar och fullgoda inhem- ska obligationer samt reverser. Som skydd för fordran får poststyrelsen på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen. Sålunda inköpt egendom med undantag av inhemska obligationer skall

avyttras så snart som möjligt. För för- värv av inventarier och fastigheter gäller ordningen för de statliga affärsverken.

Historik Affärsbankerna

] lagstiftningen för affärsbankerna åter- fanns redan i författningar av år 1846 bestämmelser om förvärvsrätten. Dessa avsåg dels en uppräkning av de objekt som bank ägde driva handel med, dels stadganden om rätt att förvärva egendom för att skydda banken mot förlust. Den senare rättigheten var emellertid för- knippad med krav på att åter avyttra sålunda förvärvad egendom så snart det kunde ske utan förlust.

Den närmast föregående lagstiftningen till 1911 års banklag som omfattade såväl solidariska bankbolag som bank— aktiebolag utgjordes av en lag från år 1903. Denna innehöll delvis samma reg- ler som de av år'1846, d.v.s. upp— räkning av tillåtna förvärvsobjekt samt förvärvsrätt för att skydda bankbolags fordran. Därutöver fanns dock regler om fastighetsförvärv och belåning av egen aktie. Sålunda fick bankbolag ej driva handel med annat än guld, in- och utrikes växlar samt räntebärande papper. Vidare fick bankbolag förvärva fastighet avsedd för bankens inrym- mande. Slutligen fick bankbolag ej mot— taga egna aktier såsom pant.

I anslutning till förarbeten till en ny aktiebolagslag tillsatte Kungl. Maj:t år 1907 en kommitté med uppgift att avge förslag om ny banklag. Delvis som en följd av ett uttalande av 1908 års bank- möte, vid vilket bl. a. bankernas aktie- förvärvsrätt diskuterades, av innehåll att den ifrågasatta förvärvsrätten borde begränsas till aktie i emissionsbank, av- gav den är 1907 tillsatta bankkommit- tén år 1909 ett särskilt ändringsförslag

rörande förvårvsparagraferna i 1903 års lag. Förslaget upptogs i proposition till 1909 års riksdag tillsammans med ett förslag om lag angående emissions- banker, vilket senare förslag förkastats år 1903 av riksdagen. Propositionen an- togs av riksdagen, och den härigenom vidgade förvärvsrätten innebar att bank fick rätt att äga aktie i emissionsbank till ett bokfört belopp av högst det be- lopp varmed banks reservfond översteg 50 0/0 av grundfonden. Enligt föredra— gande departementschefen var det ej fråga om att helt undanröja förbudet för bankbolag att driva handel med aktier. Dock borde tillvaratas den sak- kunskap som fanns på detta område i Enligt departementschefen syntes lagstiftningen närmast böra orga— nisera den sakkunniga kapitalstyrka som vore tillfinnandes i bankerna på ett sådant sätt att densamma kunde utan åsidosättande av bankernas säkerhet tillvaratas i den allmänna företagsam- hetens intresse. I fråga om rätt att ge- nerellt förvärva aktier ansåg departe- mentschefen ej något direkt behov fö- religga att medge bankerna rätt att utöver delägarskap i de för nämnda ändamål organiserade emissionsanstal- terna driva handel med aktier i övrigt. Detta vore detsamma som om bank- bolag själv i mer eller mindre mån, skulle kunna utöva emissionsbankverk- bankerna.

samhet.

1907 års bankkommittés huvudbetän- kande innehöll med avseende på bank- bolags förvärvsrätt i sak oförändrade regler jämfört med 1903 års lag inbe- gripet tillägget av år 1909 med undan— tag av en regel av innehåll att bank- bolag som enligt lagen ägde rätt att förvärva aktie ej fick begagna sig av denna rätt såvida ej detta var medgivet i bolagsordning eller av bolagsstämma. I prop. 1911: 48 med förslag om ny lag om bankrörelse hade också utan tillägg

upptagits detta kommitténs förslag. Svens— ka bankföreningen hade emellertid dess— förinnan i skrivelse till Kungl. Maj:t framfört önskemål om att bankerna enligt den nya lagen borde ges rätt att förvärva även annan aktie än sådan i emissions- bank. I sitt remissyttrande häröver hade bankinspektionen ansett sig i princip kunna biträda föreningens mening om att en i viss mån utsträckt rätt till aktieför— värv borde medges bankerna. Riksdagsbchandlingen av nen medförde att departementsförslaget ändrades såtillvida som bankbolag mcd- gavs en begränsad rätt till förvärv av

propositio-

även annan aktie än sådan i emissions- bank. Sålunda anförde bankoutskottet i frågan att någon, om än begränsad, fri- het borde medges. Denna rätt borde dock vara förbehållen banker med stora resurser, varvid gränsen 6 milj. kr. för summa grundfond och reservfond upp- ställdes. Den vidgade aktieförväiwsrät- ten för bankbolagen kom att knytas till dels det villkor som infördes år 1909 för att bank skulle få rätt att äga aktie i emissionsbank, dels beloppsgränsen för grund- och reservfonderna. Utrym— met för förvärv av andra aktier gjordes slutgiltigt beroende av i vilken utsträck- ning utrymmet för förvärv av aktie i utnyttjats, varvid emellertid endast hälften av denna out- nyttjade volym kunde få disponeras för

emissionsbank ej

förvärv av annan aktie.

Efter införandet av 1911 års bank- lag utvecklades bankbolagens förvärvs- aktivitet därhän att bankinspektionen år 1915 i en skrivelse till Konungen an- såg sig föranlåten att föreslå att banker- nas rätt att förvärva aktier i bolag med verksamhet att förvalta eller driva han- del med aktier eller med fast egendom i viss mån inskränktes. Enligt inspektio- nens mening hade bankerna nämligen

missbrukat rätten att köpa andra aktier än aktier i emissionsbank. Av Kungl. Maj:t samma år tillkallade sakkunniga med uppgift att undersöka denna fråga föreslogs i ett år 1916 avlämnat betän- kande regler som syftade till att heta bankbolag möjligheterna att genom dot- terbolag ägna sig åt aktie- och fastig- hetsaffärcr i större utsträckning än bank lagligen ägde rätt till.

Bankernas förvärvsverksamhet hade tiden ikraftträdandet av 1911 års lag ej blott avsett dotterbolag under från med nyss nämnd verksamhet. Den hade också medfört en koncentrationsprocess inom affärsbankväscndet. Denna utveck- ling föranledde riksdagen att år 1917 i en skrivelse vända sig till Kungl. Maj:t med begäran att låta utreda i vad mån förändringar i gällande banklagstiftning eller andra åtgärder borde vidtas för att förhindra »bankväsendets utveckling i en för staten och näringslivet skadlig riktning» samt därefter förelägga riks- dagen ev. förslag.

Den av Kungl. Maj:t samma år till- satta kommittén, som bl.a. fick till upp- gift att utreda bankkoncentrationen och till vilken överlämnades betänkandet av- givet av de år 1915 tillkallade sakkun- niga utan att dessa förslag hade föranlett lagstiftning, avlämnade sitt betänkande år 1918 med bl.a. förslag till åtgärder med anledning av den utveckling mot koncentration som banksammanslagning- arna var ett uttryck för.

Enligt 1917 års kommittés betänkande borde det allmänna ha medinflytande i frågor som angår koncentrationsproces- sen. Kommittén erinrade om att det vid tillståndsgivningen vid nyetablering av bankrörelse i Sverige förelåg krav på att det nya företaget skulle vara till det all- männas nytta. Analogt borde även till- stånd krävas vid ett bankföretags upphö- rande. Kungl. Maj:t föreslogs därför av kommittén erhålla prövningsrätt vid

banksammanslagningar. I anslutning här- till ansåg kommittén att bankbolag ej borde äga rätt att inneha aktier i annat bankbolag, och dess överväganden ut- mynnade i förslag om att Konungens till- stånd borde såväl vid bank- sammanslagning som för banks innehav av aktie i annan bank.

I proposition till 1919 års riksdag hade upptagits de tilläggsförslag till bank- lagen som 1917 års kommitté avgett med avseende på banks rätt att äga aktie i annan bank. Ett tillägg hade dock gjorts. Vid remissbehandlingen hade nämligen fullmäktige i riksbanken an- sett att även banks aktieinnehav i ut- ländskt bankföretag borde vara föremål för Kungl. Maj:ts godkännande. Före- dragande departementschefen ansåg sig kunna biträda kommitténs resonemang om analogitolkning som intäkt för att vidga Kungl. Maj:ts prövningsrätt även till banks förvärv av aktie i annan bank. Riksdagen godtog propositionen, varige- nom banklagens 48 å i dess första stycke erhöll en ny tredje punkt som stadgade att aktie i annat inländskt bankaktiebo- lag, som inte är emissionsbank, samt ak- tie i utländskt bankförctag ej fick förvär- vas av bankbolag utan att Konungen fun- nit det skäligt lämna sitt tillstånd.

Ändringarna i banklagen av år 1919 i fråga om förvärvsrätten omfattade så- ledes endast aktieförvärv i andra bank- företag. Förslag till ändringar av för- värvsreglerna i övrigt, vilka framlagts av 1915 års sakkunniga, föranledde ej proposition till riksdagen förrän år 1921. Såsom angetts i det föregående hade de sakkunniga lagt fram förslag till ändringar i banklagen vilka syftade till att betaga bankbolag möjligheterna att genom dotterbolag ägna sig åt aktie- och fastighetsaffärer i större utsträck- ning än bankbolag lagligen ägde rätt till.

Bakgrunden till den föreslagna, mins- kade förvärvsrätten hade bl. a. varit att

krävas

bankbolag i kraft av den år 1911 er- hållna rätten att förvärva aktie i andra aktiebolag än emissionsbank hade etab— lerat företag med nyssnämnda inrikt— ning vilka konstruerats med en i för- hållande till företagets totala kapital- behov relativt blygsam andel eget kapi- tal. Lånekapitalet hade bankbolaget- moderföretaget tillskjutit. Verksamhe— terna ägde ej sällan inslag av spekula- tion. Enligt de sakkunnigas uppfattning innebar den aktivitet som på detta sätt indirekt bedrevs från bankernas sida att deras solvens riskerades. De sak- kunnigas överväganden på denna punkt utmynnade därför i förslag till lagänd- ringar som främst innebar en höjning av bankbolags fondstyrka från 6 till 10 milj. kr. för att aktieförvärv över huvud taget skulle få komma i fråga för en affärsbank och en begränsning av om- fattningen av bankbolags aktieinnehav, vilken begränsning på två skilda sätt relaterades till bankens fonder. Vidare innehöll förslaget förbud för förvärv av aktie i företag som förvaltar eller driver handel med aktier eller fastigheter med undantag för sådan i handeln allmänt förekommande aktie, i vilket fall dock medgivande från Konungen skulle krävas

I den proposition angående inskränk- ningar av bankbolags aktieförvärvsrätt som förelades 1921 års riksdag åter- fanns i huvudsak de förslag som avgavs av 1915 års sakkunniga och 1917 års bankkommitté. Föredragande departe- mentschefen underströk bl.a. behovet av att lagreglerna var effektiva. I vissa avseenden var förvärvsreglerna uppen- barligen ej det. Genom aktieförvärvs- rätten hade bankerna kringgått förbudet att inneha fastigheter. Vissa banker hade sålunda börjat begagna denna möjlighet att genom dotterbolag driva fastighets- och även aktieaffärer i en omfattning som innebar vissa risker för deras solidi- tet. Departementsförslaget innehöll här-

vid ett generellt förbud för bankerna att äga aktier i bolag med verksamhet att förvalta eller driva handel med fast egendom eller aktier. Vid behandlingen av propositionen i bankoutskottet modi- fierades dock förbudet efter ett motions— yrkande såtillvida som bank skulle äga rätt att inneha aktie i bolag vars ända- mäl uteslutande var att förvalta bank- fastigheter, varvid kravet på aktiekapital i fastighetsbolaget i förhållande till det samlade kapitalbehovet sattes till minst en tredjedel. Med undantag för nämnda ändring godtog riksdagen propositionen.

lnbegripet av 1921 års riksdag antagna ändringar omfattande förvärvsreglernu på förevarande punkter följande. Gene- rellt sett kunde aktie förvärvas endast av bankaktiebolag med grund— och re— servfonder på tillsammans 10 milj. kr. Förvärv av aktie i bolag vars verksam- het endast bestod i att förvalta eller driva handel med aktier eller fast egendom fick ej ske såvida ej antingen bolaget uteslutande hade till ändamål att förvalta fast egendom avsedd för bankens inrymmande samt bolagets ak- tiekapital uppgick till minst en tredje— del av nämnda egendoms bokförda vär- de eller ocksä, då det gällde i handeln allmänt förekommande aktie, Konungen meddelat tillstånd till förvärvet. Härtill kom dessutom en dubbel spärregel av innehåll att det bokförda beloppet av det samlade innehavet hos ett bankbolag av aktier i bankföretag samt aktier i företag, som förvaltar eller driver han- del med aktier eller fast egendom, var- ken fick överstiga en tiondel av sum- man av bankbolags grund— och reserv- fonder eller hälften av det belopp var- med reservfonden överstiger 50 0/0 av grundfonden alternativt beloppet av till dispositionsfond avsatta medel.

Den är 1924 tillsatta bankkommittén, som avgav sitt betänkande år 1927, före-

slog i fråga om bankbolags aktieförvärvs- rätt ytterligare inskränlmingar. Kommit- tén ansåg bl.a. det lyckligast om denna rätt försvann med hänsyn till att särskilt stora krediter till dotter- och sidobolag, vilka krediter i allmänhet använts just till al:.tieförvärv, bevisade att aktieför- värvsrätten i bankverksamheten infört ett spekulationsmoment som i viss mån torde ha påverkat bankverksamheten i (less helhet. Genomförandet av kommit— téns förslag på denna punkt skulle där- för enligt kommitténs mening vara bäst även för banksystemet självt. Förslagen avsåg dels att aktie i bankfastighets- aktiebolag skulle få förvärvas, förutsatt att aktiekapitalet i bolaget uppgick till minst en tredjedel av fastighetens bok- förda värde, dels att aktie i svenskt bankaktiebolag, utländskt bankföretag eller svenskt aktiebolag, vars ändamål kunde anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, skulle få förvärvas, dock först sedan Konungen givit sitt till- stånd.

1924 års kommitté avgav vidare för- slag om utveckling av banklagens reg- ler om förvärv av egendom, som skydd för fordran. Bankbolag som i en sådan situation förvärvat egendom i form av fastighet, gruva, fabrik eller annan lik- nande anläggning eller fartyg föreslogs få rätt att i utbyte mot sådan egendom jämte tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag som bildades för förvalt- ning av egendomen eller för fortsätt- ning av därmed bedriven verksamhet. Vidare föreslog kommittén att om ett aktiebolag, i vilket ett bankbolag var delägare, överlät sina tillgångar på ett annat aktiebolag, skulle bankbolaget äga rätt att förvärva aktie i det sist- nämnda aktiebolaget i utbyte mot aktie i det förstnämnda bolaget. Slutligen skall här nämnas att kommittén före- slog att lagen av år 1909 om emissions-

banker skulle upphävas, eftersom ingen sådan bank dittills bildats.

Riksdagen antog år 1928 en proposi- tion med förslag om vissa ändringar i banklagen, varav dock ej förvärvsrätten berördes. En år 1932 tillsatt grupp sak- kunniga med uppgift att utreda vissa det svenska bankväsendet berörande spörsmål anslöt sig i sitt samma år av- givna betänkande till 1924 års kommit- tés förslag om förändrade förvärvsreg- ler för bankbolagen. Som stöd för för- slaget om ett borttagande av bankbolags aktieförvärvsrätt med de undantag som nämnts i det föregående anförde kom— mittén bl.a. att bankverksamheten i möjligaste mån borde befrias från så- dana spekulativa inslag som kunde medföra fara för det åt bankerna anför- trodda insåttarkapitalet. Kommittén sa- de vidare att rätten att förvärva aktier medförde lätt nog att banken blev före- tagare och ej kreditgivare. En sådan utveckling syntes dock lagstiftningen ej böra befrämja.

De sakkunniga tog även upp frågan om bankernas rätt att förvärva förlags- bevis, vilken dittills varit oreglerad i lag. Enligt de sakkunnigas mening stod förlagsbevisen preferensaktier-na närma- re än obligationer, och därför borde bankernas förvärvsrätt till dem på något sätt regleras. De sakkunniga förordade härvid generellt förbud mot förvärv av förlagsbevis, från vilket dock föreslogs undantag för förlagsbevis emitterade av bankfastighetsaktiebolag eller av bank- företag, i vilket bankbolag på särskilda villkor ägde rätt att inneha aktie, under förutsättning av förvärvstillstånd från Konungen.

I den proposition till 1933 års riksdag som följde på de sakkunnigas förslag hade upptagits utredningsförslagen om inskränkningar i bankernas aktieför- värvsrätt. I fråga om rätten att förvärva

förlagsbevis innebar dock departements- förslaget att kravet på Konungens för- värvstillstånd borttagits. Föredragande departementschefen anförde att från banksäkerhetens synpunkt dessa för- skrivningar ej borde behandlas på sam- ma sätt som obligationer utan de borde i stället jämställas med aktier. Vad gäller aktieförvärvsrätten ansågs att en sådan i princip skulle vara utesluten. Skälen härtill var, anfördes det, att å ena sidan en banks innehav av aktier i viss mån innebar en risk för osund och för ban- kens egentliga verksamhet främmande spekulation, och att å den andra ett för- bud för bankerna att inneha aktier ej kunde anses medföra någon olägenhet för näringslivet, vilket bankerna lämpli- gare än genom att såsom deltagare in- sätta kapital i företagen borde stödja genom kreditgivning. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen.

Det innehåll som förvärvsreglerna erhöll genom 1933 års ändring är i allt väsentligt oförändrat i dag. 1949 års banklagssakkunniga, som utarbetade för- slag till lag, föreslog dock vissa smärre ändringar. De ansåg dels att bankbola- gen även skulle äga rätt att förvärva bostadsrätt eftersom detta skulle kunna tillgodose behovet av banklokaler. Dels ansåg de ett borttagande av kravet på att bank annars skulle lida »avsevärd» förlust såsom förutsättning för ytterli- gare förvärv av aktier som skydd för fordran motiverat. Redan om banken ris- kerade att lida förlust föreslogs denna förvärvsrätt inträda.

Banklagssakkunniga hade vidare disv kuterat möjligheten av att upphäva det generella förvärvsförbudet för förlags- bevis. De sakkunniga anförde att den bank som bjuder ut förlagslån på mark— naden inför allmänheten närmast fram- stod som ansvarig för prövningen av det låntagande företagets kreditvärdig-

._. .H.—mums _ Me.—_ .... __4— __ a....—

het. Det kunde då synas naturligt att banken även ägde rätt att själv i fast räkning överta det lån som skulle emit— teras. För den kursrisk som en bank skulle löpa genom att fast överta ett förlagslån skulle föreligga en riskpre- mie ingående i provisionen för överta— gande av länet. De sakkunniga fram- kastade att den emitterande banken skulle vara skyldig att i analogi med vad som föreskrivs om förstånden pant avyttra förlagsbevis som vid emissionen ej vann avsättning på marknaden så snart lämpligen kunde ske utan förlust. De sakkunniga, som funnit att skäl kun- de anföras för en regel av detta inne- håll, ansåg sig emellertid ej beredda att föreslå någon ändring i gällande för- värvsförbud, bl.a. beroende på förlags- bevisets karaktär av blancokredit samt på ställningen efter ordinära fordrings- ägare för innehavare av förlagsbevis.

Departementsförslaget till BL inne— höll de förslag till ändringar av för- värvsreglerna som de sakkunniga för- ordat. Enligt departementschefen borde dock därutöver medges förvärv av tomt- rätt till bankfastighet samt aktie i bolag som hade till ändamål att förvalta tomt- rätt till bankfastighet. I fråga om bank- bolagens generella förvärvsrätt till för- lagsbevis, som ifrågasatts även under remissbehandlingen, anförde departe- mentschefen principiella invändningar nämligen dels bevisinnehavarnas för- månsställning i förhållande till övriga fordringsägare, dels det generella blanco- kreditförbudet i lagen. Propositionen vann riksdagens bifall.

År 1959 antog riksdagen en ändring i banklagens förvärvsregler, med paral- lella ändringar i lagarna om sparbanker och om jordbrukskasserörelsen, som in- nebar att även bostadsrätt till lägenhet för att bereda bostad åt befattningsha- vare får förvärvas.

Sparbankerna Den rättsliga regleringen av sparbanks förvärv av egendom infördes först ge- nom 1892 års sparbankslag. I förord- ningen år 1875 angående sparbanker stadgades över huvud taget ingenting om sparbanks rätt att förvärva egendom.

Det utredningsarbete som föregick 1892 års lag utfördes av 1891 års spar- bankskommitté, som i fråga om spar- banks förvärvsrätt ansåg det önskvärt att utesluta sparbankerna från fastig- hetsspekulation. Förslag avgavs därför om regler av innehåll att sparbank ej fick äga annan fastighet än den som var avsedd för bankens inrymmande. För att skydda sparbanks fordran skulle dock rätt ges att på auktion ropa in fast egendom som är för fordran pant- satt eller utmätt. På detta sätt förvärvad egendom skulle dock åter avyttras när så lämpligen kunde ske och senast när det kunde ske utan förlust. I proposi- tion till 1892 års riksdag hade detta kommitténs förslag intagits vid depar- tementsbehandlingen ändringar. Förslaget antogs av riksdagen.

utan

En översyn av sparbanks förvärvs- regler skedde i samband med den all- sparbankslagstift- ningen som företogs av en år 1920 till- satt kommitté, vilken avlämnade sitt betänkande år 1921. Kommitténs för- slag, som bl.a. kan ses mot bakgrunden av utvecklingen av affärsbankernas för- värvsaktivitet och därav följande lag- stiftningsåtgärder, innebar jämfört med 1892 års lags förvärvsregler en avsevärd precisering och utvidgning. Sålunda fö- reslogs stadganden som uttalade vilka objekt av lös egendoms karaktär som normalt fick förvärvas, nämligen pen- ningar, obligationer, av rörelsen beting- ade fordringar samt inventarier för bankfastighet. Vidare föreslogs genom männa översyn av

införande härom av bestämmelse i reg— lementet rätten att förvärva eller för- bättra fastighet för bankens inrymman- de i viss mån underkastad huvudmän- nens prövning. Sparbanks rätt att för- värva aktier och andelar i bolag resp. ekonomisk förening föreslogs bli bc- gränsad till ett belopp av högst en tiondel av sparbanks fonder och av- gränsad till sådana företag som med Konungens godkännande bildats med ändamål att utgöra en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodose— ende av gemensamma intressen. Kom- mittén hade ansett att skärpningar i formuleringarna krävdes i syfte att för- hindra att sparbankerna placerade sina resurser i aktier, eftersom kreditgivning till industri och handel måste anses främmande för sparbank. Det direkta intressentskap som därigenom skulle etableras vore enligt kommitténs me- ning förkastligt. Vad gäller fastighets- förvärven menade kommittén att det ej kunde förnekas att den frihet som 1892 års lag gav sparbankerna i fråga om fastighetsförvärv använts på ett sittt som måste anses stå i strid med lag- rummets andemening. Vissa sparban- ker hade investerat i fastigheter i en omfattning som uppenbarligen ej stod i rimlig proportion till sparbankernas fonder.

I den proposition till ny lag om spar- banker som förelades 1922 års riksdag men som dock avslogs, hade 1920 års kommittés förslag till vidgade regler an- gående sparbanks förvärvsrätt upptagits, dock med vissa 'ändringar i fråga om fastighetsförvärven. Svenska sparbanks- föreningen hade nämligen i sitt remiss- yttrande hemställt om en sådan ändring av lagregeln att sparbank skulle erfordra medgivande från länsstyrelsen då det gällde förvärv av bankfastighet som för- de upp värdet av sparbanks samlade innehav av sådana fastigheter till mer

än hälften av sparbanks fonder enligt senast fastställda balansräkning. Före- dragande departementschefen, som ställ- de sig bakom kravet på att en viss spärr skulle skrivas in i lagen, ansåg sig kunna avstå från kravet på prövning av länssty- relse. Fråga om fastighetsförvärv kunde i stället underkastas huvudmännens prövning, varvid dock kvalificerad ma— joritet skulle erfordras, två tredjedelar, men i gengäld sänkte departementsche- fen nyssnämnda gräns till en fjärdedel av sparbanks fonder.

Redan år 1923 förelades riksdagen en proposition i samma ämne. Vad gäller förvärvsreglerna hade en förändring gjorts genom att krav på stadfästelse från länsstyrelsen av vissa fastighetsför- värv enligt i det föregående redovisat system tillagts. Här berörda delar av propositionen bifölls av riksdagen.

Sparbankslagens förvärvsregler un- dergick ej någon ändring förrän den nya lagen av år 1955 trädde i kraft. Emellertid hade 1935 års sparbanks- sakkunniga, vars betänkande avgivet år 1937 avsåg en mycket vittgående om- arbetning av 1923 års lag, innefattat vissa förslag till ändringar av förvärvs- reglerna vilka innebar att sparbank så- som betalning för en hotad fordran även skulle ges rätt att överta för den- samma pantsatt egendom eller annan egendom.

Liksom 1949 års banklagssakkunni- gas förslag innebar ej heller 1948 års sparbankssakkunnigas förslag till för- värvsregler några väsentliga förändring- ar. Vissa smärre ändringar föreslogs dock, varav i närmast föregående stycke nämnts en. Denna kom således att upp- tas från den år 1935 tillsatta utred- ningen. I övrigt föreslog 1948 års spar- bankssakkunniga att sparbank borde medges vidgad förvärvsrätt till lös egen-

dom, nämligen tomträtt, bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag med enda ända- mål att förvalta fast egendom avsedd för sparbanks lokaler, varvid aktiekapi- talet i botaget minst måste uppgå till en tredjedel av den fasta egendomens vär- de, samt förlagsbevis utfärdat av sådant bolag. Förslagen till rätt att förvärva nämnda slag av aktie och förlagsbevis motiverades med att den dåvarande banklagen medgav detta och bostadsrätt med att banklagssakkunniga föreslagit detta å sin sida. I fråga om förvärvsrätt till lös egendom föreslogs vidare spar- bank erhålla rätt att förvärva förlags- bevis av och att ge tillskott till ekono- misk förening eller aktiebolag, som till- varatar Sparbankernas gemensamma in- tressen.

Vad gällde den spärregel, som stadga- de att frågan skulle underkastas såväl huvudmannaprövning som stadfästelse av tillsynsmyndigheten när de samlade fastighetsinnehaven översteg en fjärde- del av fonderna, föreslog de sakkunniga att gränsen borde kunna höjas till hälf- ten under motivering att tillsynsmyn- digheten dittills godkänt förvärv inom ramen för 50 0/0 av fonderna och att myndigheten i möjligaste mån borde befrias från att ta ansvar för disposi- tioner inom sparbanks rörelse. I syfte att förhindra att värderingen av aktie skulle medföra att ett förvärv ej skulle komma att underkastas den särskilda prövningen föreslogs i anslutning härtill särskilda värderingsregler. Sakkunnig- förslagen angående sparbanks förvärvs- rätt omfattade slutligen inskränkning av sparbanks rätt att inköpa eget förlags- bevis samt skyldighet för sparbank att till tillsynsmyndigheten snarast anmäla förvärv av egendom såsom skydd för fordran.

I propositionen till ny sparbankslag hade de sakkunnigas förslag till för— värvsregler i stort sett tagits upp oför-

ändrade. Med hänsyu till att sparbanks förlagslån ej skulle vara inlåningsgrun- dande annat än efter dispens från Konungen ansåg dock departementsche- fen den föreslagna inskränkningen av sparbanks rätt att förvärva eget för- lagsbevis kunna utgå. Ett tillägg hade emellertid gjorts av innehåll att bevis om tillskott till garantifond eller grund- fond i sparbank ej får mottas av spar- bank som skydd för fordran såvida ej i 16 och 18 %% angivna förutsättningarna för återbetalning av fond föreligger. Riksdagen antog förslagen utan änd- ringar.

Sparbanks förvärvsregler har sedan 1955 års lag infördes ändrats på tre punkter. För det första har riksdagen som nämnts är 1959 medgivit förvärv av bostadsrätt till lägenhet för att bereda bostad åt befattningshavare vid spar- bank. Vidare har uppräkningen av ob- jekt som får förvärvas i bankrörelsen år 1963 vidgats med utländskt mynt samt på utländsk penninginrättning dragna checkar i samband med att postbanken och sparbank gavs rätt att efter särskild prövning bli valutabank.

För det tredje, slutligen, erhöll 32 & SpL år 1963 ett nytt stycke av innehåll att tillsynsmyndigheten kunde medge tillskott utöver vad som tidigare stadgats till förening eller aktiebolag, som där avses, i den mån det sålunda tillskjutna kapitalet ej kan hos föreningen eller bo- laget grunda in- eller upplåningsrätt.

Bakgrunden till det nämnda tillägget i lagen utgjorde en framställning från Svenska sparbanksföreningen om att er- hålla vidgad rätt för sparbank att för- värva aktie eller andel i centrala or- gan. Vid remissbehandlingen av fram— ställningen framhölls från Sveriges jord- brukskasseförbund att för det fall spar- bankerna skulle erhålla en sådan vidgad rätt det förelåg intresse även hos jord—

brukskasserörelsen att erhålla motsva- rande. Föredragande departementsche- fen i ämnet erinrade om att kreditinsti- tututredningens uppgifter bl.a. torde omfatta denna fråga. På grund därav var han ej beredd att förorda en genom- gripande förändring men förordadei stället att tillsynsmyndigheten skulle er- hålla rätt att från fall till fall medge sådana tillskott. Motsvarande tillägg i lagen om jordbrukskasserörelsen före- slogs.

Jorclbrulfskusserörelsen Direkta regler i författningarna angå- ende jordbrukskasscrörelsens förvärvs- rätt förelåg först i 1942 års jordbruks- kasseförordning. På ett i detta avseende indirekt och relativt vagt sätt stadgades dock redan i författningarna av år 1930 att centralkassa och jordbrukskassa ej fick idka annan rörelse än penning- rörelse.

1941 års jordbrukskasseutredning an— såg att inskränkande föreskrifter angå- ende kassas fastighetsförvärv krävdes. Dock skulle kassa äga rätt att inneha fastighet för dess inrymmande samt för att skydda fordran. Utredningens för- slag till regler för kasserörelsens för- värvsrätt, vilket torde ses mot bakgrun- den av gällande regler på detta område för sparbanker och affärsbanker, om- fattade en uppräkning av de objekt av lös egendoms karaktär som fick förvär- vas och en avgränsning av förvärvsrät- ten till fast egendom till fastighet för kassas inrymmande. Förvärv av sådan fastighet skulle dock prövas på för- eningssammanträde. Fastighetsförvärvet föreslogs ej få komma till stånd såvida ej minst två tredjedelar av de på sam- * manträdet närvarande uttalat sig för för- värvet och dessutom styrelsen för Sven- ska jordbrukskreditkassan godkänt det. Utredningen föreslog slutligen regler om

rätt för kassa att analogt med den övriga banklagstiftningen som skydd för ford- ran få förvärva egendom och som betal- ning för fordran få överta egendom, såvida det var uppenbart att kassa eljest skulle lida avsevärd förlust. Denna rätt föreslogs förenad med skyldigheten att snarast åter avyttra sålunda förvärvad egendom och senast då det kunde ske utan förlust för kassa.

I proposition till 1942 års riksdag med förslag till förordning angående jordbrukskasserörelsen hade föredragan- dc departementschefen upptagit utred- ningens förslag till förvärvsregler. För- slaget antogs av riksdagen utan änd- ringar.

Utredningsarbetet på en lag om jord- brukskasserörelsen i anslutning till ar- betena på de nya bank- och sparbanks- lagarna utfördes av en är 1950 tillsatt jordbrukskasseutredning. Denna före- slog i fråga om kassas förvärvsregler med beaktande av motsvarande stadgan- den inom bank- och sparbankslagstift- ningarna vissa jämkningar jämfört med tidigare regler. Rätten att köpa fastighet för att inrymma kassa föreslogs bli ut- sträckt till att omfatta tomträtt och bo- stadsrätt samt dessutom till att gälla ak- tier och förlagsbevis i bolag som för- valtar fastighet, vari kassa skulle in- rymmas. Fastighetsakticbolagcts aktie- kapital skulle dock minst uppgå till en tredjedel av fastighetens bokförda vär- de. Jordbrukskasseförordningens regel om att förvärv av fastighet av nyss- nämnt slag måste prövas vid förenings- sammanträde föreslog utredningen skulle utgå ur lagen. En sådan bestäm- melse borde i stället ingå i kassas stad- gar. I övrigt föreslog utredningen att även utländskt mynt kunde få förvär— vas samt att kassa skulle få rätt att placera ett belopp av högst hälften av sitt eget kapital i aktier eller andelar i

sammanslutningar som har till uppgift att tillgodose för kassor gemensamma intressen. Slutligen föreslog utredningen att kassa skulle åläggas rapportskyldig- het till tillsynsmyndigheten av förvärv gjorda för att skydda fordran.

Vid departementsbehandlingen av jordbrukskasseutredningens förslag till vissa ändringar i förvärvsreglerna hade med hänsyn till vad som anförts vid remissbehandlingen i lagförslaget åter— införts kravet på att förvärv av fastig- het för kassas inrymmande skulle god- kännas såväl på föreningssammanträde med kvalificerad majoritet som av riks- organisationen. Vidare hade från hälften till en tiondel av eget kapital det belopp till vilket kassa

minskats kassas

skulle äga förvärva aktie eller andel i vissa sammanslutningar samtidigt som rätt att förvärva förlagsbevis utgivna av dessa tillagts. Rätten att förvärva aktie eller andel hade härvid avgränsats till centralkassa. Föredragande departe— mentschefen anförde i fråga om fastig- hetsförvärven att han fann det rimligt att genom föreskrifter i lag garantier skapades för att kassa skulle inhämta sådant tillstånd med hänsyn till att fas- tighetsförvärv genomgående fick beräk- nas vara så kapitalkrävande att en viss kontroll över förvärven erfordrades för att hindra att de ej på ett besvärande sätt skulle inkräkta på kasserörelsens resurser. Därför att ett godtagande av utredningsförslaget i fråga om rätten att förvärva aktier och andelar i vissa sammanslutningar till högst hälften av kassas eget kapital skulle innebära vä- sentligt mindre restriktioner än de för affärsbanker och sparbanker gällande hade departementschefen sänkt andelen till samma som gällde för sparbanker. Förslaget antogs av riksdagen.

Ej heller i lagstiftningen om jord- brukskasserörelsen har förvärvsreglerna

underkastats stora ändringar. Som re- dan nämnts i den tidigare framställning- en antog riksdagen år 1959 ett tillägg i lagen varigenom kassa gavs rätt att för- värva bostadsrätt till lägenhet även för att bereda befattningshavare vid kassan eller ansluten kassa bostad. År 1963, slutligen, antog riksdagen ett tillägg i lagen, som gav tillsynsmyndigheten rätt att medge kassa tillskott utöver gällande regler till viss förening eller kassa, så- som närmare redogjorts för i det före- gående angående sparbanker.

Kreditinstitututredningen

Bankinstitutens rätt att förvärva egen- dom är som framgått av den tidigare framställningen starkt begränsad, vari- genom företag som erhåller rätt att dri- va bankrörelse tvingas att använda prak- tiskt taget alla sina resurser till kredit- givning. Förvärvsreglerna för såväl af- sparbanker som jordbru- kets kreditkassor är sammansatta av lik- artade komponenter. Även om vissa olikheter föreligger, vilka torde kunna förklaras av främst historiska och as- sociationsrättsliga skäl, är enhetligheten i huvudsak stor. För det första uppräk- nas i lagarna vilka objekt i bankrörel- sen som får förvärvas. För det andra ges rättighet att förvärva tillgångar för att möjliggöra bankverksamheten som sådan. För det tredje meddelas genom uppräkning undantag från det generella förbudet att förvärva egendom. För det fjärde, slutligen, har bankinstituten gi— vits rätt att inför risken av förlust för- värva viss ytterligare egendom för att skydda fordran.

Vad först gäller uppräkningarna i för- fattningarna av de objekt i själva bank- rörelsen, vilka får förvärvas, talas i BL om att bankbolag ej får driva handel med annat än vissa uppräknade objekt. Ej uppräknade objekt får ej heller för- värvas. I SpL och JkL talas däremot färsbanker,

endast om att sparbank resp. kredit- kassa ej får förvärva annat än vissa uppräknade objekt. Benämningar—na av dessa varierar i viss män i det att BL och SpL talar om inländska mynt me— dan JkL i stället använder termen pen- ningar. Checkar omnämns endast i BL och SpL. I den senare talas om både in- och utländska checkar sedan genom lagändring av år 1963 möjlighet inför- des för sparbank att efter särskild pröv- ning bli valutabank. Vidare nämns skatt- kammarväxlar endast i JkL. Det gene— rella förvärvsförbudet avseende förlags- bevis som omfattar såväl bankbolag som sparbank och kreditkassa uttalas sär- skilt endast i BL. Slutligen omnämns växlar endast i Bl.. Här föreligger en saklig förklaring till att de ej omnämns i SpL, eftersom växelkrediter där är en förbjuden låneform. Utöver det nyss- nämnda föreligger i sak olikheter i frå- ga om förvärvsobjekten i bankrörelsen i det att guld endast finns omnämnt i BL och utländska mynt och checkar endast i BL och SpL.

Utformningen av banklagarnas för- värvsregler i fråga om egendom för att möjliggöra bankrörelse som sådan, dvs. inventarier och lokaler, överensstäm- mer i sak så när som på två punkter. Inventarier till rörelsen och till lokaler som bank äger eller disponerar får för- värvas. Vidare får fast egendom eller tomträtt förvärvas, såvida åsyftas att bereda bank lokaler för dess inrym- mande, liksom bostadsrätt till lägenhet för sådant ändamål samt för att bereda bostad åt befattningshavare hos banken samt aktie i bolag, med syfte att för- valta för nyssnämnda användning fast egendom eller tomträtt, och dessutom förlagsbevis, utgivet av sådant bolag. Hit är överensstämmelsen fullständig.

Önskar å ena sidan ett bankinstitut äga en bankfastighet indirekt, via ett bankfastighetsaktiebolag, måste, då för—

värvaren är bankbolag eller kreditkassa, aktiebolaget konstrueras med en tredje- del aktiekapital utav egendomens bok- förda värde. Detta är däremot ej fallet för sparbank i motsvarande situation. Å andra sidan har statsmakterna gett bankbolag resp. jordbrukskasserörelsen fullständig självbestämmanderätt inom den ram som angetts i kvalitativa ter- mer. Sådant förvärv av kreditkassa får dock endast genomföras såvida beslut härom fattas på föreningssammanträde med kvalificerad majoritet och dess- utom beslutet godkänns av riksorganisa- tionen. SpL stadgar i motsats härtill att skulle förvärv av detta slag, inbegripet aktie i bankfastighetsaktiebolag, eller förbättringsarhete å lokaler medföra, att det beräknade värdet av sparbanks samlade sådan fastighet, tomträtt och aktie överstiger hälften av sparbanks fonder, måste frågan under- kastas huvudmännens prövning och av dessa godkännas med två tredjedels ma- joritet. Dessutom måste beslutet vinna stadfästelse från tillsynsmyndigheten.

innehav av

Utöver i det föregående särskilt upp-

. räknade objekt får bankinstitut normalt

ej förvärva någon egendom. Vissa un- dantag från denna regel föreligger emel- lertid. I BL ges möjlighet att förvärva aktie och förlagsbevis i företag, som kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna. SpL och JkL ger möj- lighet till förvärv av aktie eller an- del i samt kapitaltillskott, även i form av förlagsbevis, till företag som tillgodo- ser för sparbanker resp. kreditkassor gemensamma Statsmakterna har i detta avseende använt sig av två olika principer för att reglera denna undantagsmöjlighet, varvid den i BL innebär tillståndstvång från Konungen i varje särskilt fall, medan den i SpL och JkL avser endast en begränsning av den samlade volymen till en tiondel av spar- banks fonder resp. centralkassas och an-

intressen.

slutna kassors eget kapital. I avvaktan på kreditinstitututredningcns övervägan- den i denna fråga tillades år 1963 till dessa lagrum i SpL och JkL, att tillsyns- myndigheten under vissa förutsättningar fick medge tillskott från sparbank resp. centralkassa utöver nämnda tiondel.

Den fjärde komponenten i bankinsti- tutens förvärvsregler, slutligen, som om- fattar rätten att förvärva egendom för att skydda fordran, är av samma inne- håll i såväl BL som i SpL och JkL. På grund av affärsbankernas relativt om- fattande engagemang i näringslivet har emellertid BL:s regler kommit att bli avsevärt mera utbyggda. För att skydda fordran får bankinstitut på visst sätt förvärva och såsom betalning för ford- ran överta egendom, då det är uppen- bart, att institutet eljest skulle lida avsevärd förlust. I inget fall får dock bankbolag överta egen aktie, sparbank med vissa undantag ej överta bevis om tillskott till garanti- eller grundfonder och kreditkassa ej överta bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan eller an- nan kreditkassa inom jordbrukskasserö- relsen. Sålunda förvärvad egendom skall senast avyttras då det kan ske utan för- lust för bankinstitutet.

I kreditinstitututredningens direktiv uttalas ej direkt att förvärvsreglerim skall prövas. Däremot sägs att utred- ningen skall verkställa en samlad över- syn av de bestämmelser för rörelsen som är av betydelse för institutens verk- samhetsområden. Med hänsyn till i öv- rigt avgivna förslag i detta betänkande har utredningen funnit sig böra ta upp följande avsnitt av bankinstitutens för- värvsregler, nämligen uppräkningen av bankrörelsens förvärvsobjekt, förbudet av att förvärva förlagsbevis, reglerna vid förvärv av bankfastigheter, frågor rö- rande ägandeformen av bankfastighet, vissa frågor kring reglerna för och om-

fattningen av sparbanks och kreditkas- sas engagemang i vissa företag samt frå- gan om bankinstitutens rätt att garante- ra aktieemissioner. Utredningen har vi- dare genom Kungl. Maj:ts resolution den 16 september 1966 anmodats över- väga frågan om bankbolags rätt att förvärva garantifondsbevis.

I kap. 3 har utredningen föreslagit att postbanken fr.o.m. 1969 skall om- bildas till ett aktiebolag, Postbanken AB. En grundtanke bakom detta förslag är att för Postbanken AB i princip skul- le tillämpas i huvudsak samma rörelse- regler som för övriga bankinstitut. De i det följande framlagda förslagen gäller därför såvitt ej annat uttryckligen an- ges även för Postbanken AB.

Av referatet av gällande rätt framgår att vissa formella olikheter i lagtexterna föreligger. Därutöver föreligger vissa skillnader i sak. Mot bakgrund av det i kap. 7 föreslagna gemensamma kapital- täckningssystemet för bankinstituten för- ordar utredningen, att uppräkningen av i rörelsen godkända förvärvsobjekt blir lika för samtliga typer av bankinstitut med undantag för förvärv av förlagsbevis.

Förvärv av förlagsbevis I BL stadgas uttryckligt förbud mot för- värv av förlagsbevis, medan motsvaran- de förbud endast torde framgå indirekt av SpL och JkL. Såsom framgått av den historiska översikten infördes detta förbud i BL år 1933 under motivering att förlagsbevis borde jämställas med aktier och ej med obligationer. 1949 års banklagssakkunniga, som hade övervägt frågan om affärsbank skulle ges rätt att vid emission i fast räkning ta över för— lagsbevis, hade ej ansett sig kunna avge något förslag av detta innehåll. De sak- kunniga hade emellertid diskuterat en regel som innebar att förlagsbevis som

vid en emission ej kunde avsättas på marknaden, skulle emitterande bank vara skyldig att, analogt med regeln om för— stånden pant, avyttra så snart lämpligen kunde ske och senast då det kunde ske utan förlust.

Vid remissbehandlingen av betänkan— det ansåg Svenska bankföreningen att förbudet borde hävas. Föreningen var dock med hänsyn till förlagslånens sär- art beredd att alternativt gå med på en begränsning av innehavet till t. ex. 15 0/0 av det egna kapitalet. Ansågs ytterligare begränsning erforderlig kunde den tän- kas anknuten till tiden för innehavet, t.ex. i den formen att viss tid efter förvärvet, exempelvis efter sex måna- der, skulle inträda skyldighet för affärs bank att avyttra förlagsbevisen och se- nast så snart detta kunde äga rum utan förlust. Som nämnts ställde sig dock departementschefen i propositionen till ny banklag avvisande till en uppmjuk- ning av förbudet.

Ett företags upplåning genom emis- sion av förlagslån utgör ej endast en blancokredit från långivarens sida gent- emot företaget. Dessutom har inneha— varna av de till förlagslänet hörande förlagsbevisen sämre rätt än en inne— havare av en vanlig oprioriterad fordran för vilken ej är ställd särskild säkerhet. Förlagskapitalet står således ett steg närmare ägarkapitalet i företaget än van- liga oprioriterade fordringar.

Förlagslån är en låneform som sedan andra världskrigets slut användes av tre kategorier låntagare på den svenska ka— pitalmarknaden: näringslivet, kredit- aktiebolagen och bankinstituten. Kredit- värdighetskraven på företag ur närings- livet som kan låna kapital på detta sätt är höga. I allmänhet kan endast börsnote- rade företag emittera förlagslån, och för

företagen gäller en regel som upprätt- hålls av parterna på kapitalmarknaden att företagets samlade förlagsupplaning normalt ej får överstiga hälften av dess aktiekapital. De övriga två gruppernas upplåning är av en särskild karaktär, nämligen att uppfylla legala regler om upp— inlåningsrätt. Frågan om bankinstitutens rätt att förvärva för- lagsbevis gäller således bevis emitterade av företag ur näringslivet samt av kredit-

resp.

aktiebolagen.

Som en följd av förbudet för bank- institut att förvärva förlagsbevis har emissionerna, vilka praktiskt taget ute- slutande liar förmedlats av affärsban- kerna, genomförts på ett jämfört med obligationslåneemissioner annorlunda sätt. Övertagandet i fast räkning från emittenten, som bankbolagen vanligen gör i fråga om företagens obligationslån men som bankerna är förhindrade till vid deras förlagslån, görs ej sällan av affärsbankerna närstående företag.

De dominerande placerarna i samt- liga tre låntagarkategoriers förlagslån är Allmänna pensionsfonden och för- säkringsbolagen. För pensionsfonden föreligger inga inskränkningar i dess placeringsreglemente med avseende på rätten att förvärva förlagsbevis, och för försäkringsbolagen finns inom ramen för den fria sektorn av livförsäkrings- fonden rättighet att placera i sådana bevis. Vid utgången av 1966 utgjorde stocken av utelöpande förlagslån nomi- nellt 1456 milj. kr., varav 713 milj. kr. avsåg näringslivet, 101 milj. kr. kredit- aktiebolagen och 642 milj. kr. bank- instituten. Av totalbeloppet innehade försäkringsbolagen inemot 300 milj. kr. och Allmänna pensionsfonden ca 450 milj. kr. Under 1960—talet har andelen av den utelöpande stocken för övriga placerare sjunkit kraftigt.

För att ange omfattningen av förlags- låueemissionerna kan nämnas att ny-

kapitalmarknaden

Nyupplåning under resp. år. Milj. kr.

1957 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 Näringslivet Obligationslån .............. 180 215 315 964 444 471 511 639 Förlagslån ................. 34 41 _ 137 121 165 74 46 Kreditaktiebolagen Obligationslån .............. 22 56 392 833 738 1267 1217 221 Förlagslån ................. — _ 19 21 7 10 42 Anm. Näringslivet omfattar här ej kreditinstitut. — Källa: Riksbankens årsbok. uppläningen för näringslivet på den som de nu kan garantera emissioner av svenska kapitalmarknaden under åren obligationslån. 1957——1966 i genomsnitt per år upp— Det står emellertid klart för utred- gick till 63 milj. kr. och under åren ningen att frågan om en möjlighet för 1962f1966 till 109 milj. kr. Närings- bankinstituten att förvärva förlagsbevis

livets nyupplåning genom obligations- emissioner var 397 resp. 607 milj. kr. lx'reditaktiebolagens förlagslåneemissio— ner har varit relativt små sedan denna upplåningsform började att begagnas 1962 (tabell 5: 1).

Det synes utredningen uppenbart att förlagsbevis av den typ som här beskri- vits, som emitteras på den allmänna marknaden och som är föremål för en restriktiv kreditbedömningspraxis och som vanligen tas upp till notering på fondbörsen, är lånepapper som till sin art om än ej till sin säkerhet står obliga- tioner nära.

En rätt för bankinstituten att förvär- va förlagsbevis mera generellt har upp- tagits till diskussion inom utredningen. Även om man knappast kan förutsätta att bankinstituten med undantag för Postbanken AB har anledning att för- värva dylika förlagsbevis i mera lång- siktigt placeringssyfte, skulle en för- värvsrätt skapa bättre förutsättningar för emissionsverksamhet så att bank- instituten därmed skulle ha möjlighet att garantera dylika emissioner lika väl

måste ses i samband med den mera allmänna frågan om vilka säkerheter som skall ställas för bankinstitutens ut- låning. Med hänsyn härtill är utredning- en inte beredd att i nuvarande läge in- föra en obegränsad rätt för alla bank- institut att förvärva förlagsbevis. Utred- ningen vill därför i förevarande hänse- ende föreslå en begränsad förvärvsrätt som syftar till att förbättra förutsätt- ningarna för emission av förlagsbevis på den allmänna marknaden. För Post— banken AB med dess huvudsakliga in- riktning mot kapitalmarknaden anser utredningen det dock motiverat att möj- lighet ges att stadigvarande få placera i förlagsbevis.

Under hänvisning till det ovan anför- da föreslår utredningen att affärsban- ker, sparbanker och jordbrukets kredit- kassor i samband med emission får en till ett år tidsbegränsad rätt att inneha förlagsbevis med möjlighet efter tillstånd från tillsynsmyndigheten till längre inne- havstid om särskilda skäl föreligger, och att Postbanken AB får rätt att stadig- varande placera i förlagsbevis.

Vid slutet av resp. år

1945 1950 1955 1960 1966 A. I milj. kr. Affärsbankerna ............... 96 103 130 200 507 Jordbrukets kreditkassor ....... — —— 2 7 23 Sparbankerna ................. 53 60 91 148 276 B. I procent av balansomslutning Affärsbankerna .............. 1,06 0,86 0,82 0,85 1,17 Jordbrukets kreditkassor ....... . . 0,25 0,53 0,73 Sparbankerna ................. 0,88 0,74 0.81 0,92 1,08

Anm. Fastighetsinnehavet är här mätt såsom summan av bokvärdena av bankfastigheter samt aktier i bankfastighetsaktiebolag. —— Källor: SOS, Uppgifter om bankerna, Sparban- kerna samt Sveriges jordbrukskasseförbund.

Förvärv av fast egendom De delvis olikartade reglerna för för- värv av fast egendom eller tomträtt för banklokalers inrymmande och aktie i bankfastighetsaktiebolag har utredning— en ansett böra bli föremål för en viss samordning.

Enligt SpL krävs f.n. som nämnts stadfästelse av tillsynsmyndigheten av fastighetsförvärv m.m. i vissa fall. Fas- tighetsförvärv är ej sällan relativt kapi- talkrävande. Sålunda utgjorde bokvär- det av fastighetsinnehavet vid 1966 års utgång för affärsbankerna 507 mkr, för sparbankerna 276 mkr och för kasse- rörelsen 23 mkr (tabell 5: 2). I procent av balansomslutningen uppgick dessa tillgångar till omkring 1 %.

Med nuvarande i författning givna ändamålsbestämning avseende spar- banks fastighetsförvärv anser utred- ningen att ansvaret för beslut om såda- na förvärv m. m. ej heller för sparbank bör delas med tillsynsmyndigheten. Ut- redningen föreslår därför att regeln om tillsynsmyndighetens stadfästelse i vissa fall av huvudmännens förvärvsbeslut bortfaller.

Enligt gällande lagregler för affärs- banker, sparbanker och jordbrukets

kreditkassor tar innehav av fastighet, såväl direktägd som via fastighetsaktie- bolag, i anspråk inlåningsrättsgrundan- de kapital. Under vissa förutsättningar innebär reglerna en styrning av formen för innehavet. Ägande genom fastighets- aktiebolag synes nämligen ibland vara att föredra. I syfte att eliminera denna styrning föreslår utredningen att vare sig fastighet ägs direkt eller indirekt skall samma täckning i det egna kapita- let finnas. Utredningen föreslår att hela det bokförda värdet av direktägd fastig- het och vid ägande genom fastighets- aktiebolag detta bolags aktiekapital samt dess inteckningslån på fastigheten, oberoende av var de är placerade, skall ingå i riskgrad 4 enligt det i kap. 7 före— slagna kapitaltäckningssystemet. Detta betyder som framgår av det följande 80/0 kapitaltäckning på hela värdet av fastighetsinnehavet.

Såsom redovisats i historiken infördes år 1921 genom lagändring i 1911 års banklag en bestämmelse om att aktie fick förvärvas i aktiebolag med syfte att förvalta fastighet i vilken inrymdes banklokaler, Härvid stadgades att aktie- kapitalet i fastighetsaktiebolaget skulle uppgå till minst en tredjedel av fastig-

.. ... _ ___-.. .-_ .u...__._.z_-.a_1_me

hetens bokförda värde. Bakgrunden till regeln var bankbolagcns aktieförvärvs- aktivitet efter 1911 års BL, då det ofta upprättades företag för bl.a. fastighetsförvaltning i allmänhet med ett i förhållande till företagets sam- lade kapitalbehov mycket blygsamt aktiekapital. Det i bankbolagets balans- räkning upptagna aktieinnehavet av- speglade härigenom ej på ett rättvisan- de sätt omfattningen av bankens enga- gemang, ansågs det. Trots att 1921 års lagändring innebar ett generellt förbud för bankbolag att äga aktie i aktiebolag med allmän fastighetsförvaltning, ansåg statsmakterna att kravet på viss minsta aktiekapitalrelation borde ställas även på bankfastighetsbolag. —— Den nyss- nämnda regeln kom ej blott att överfö- ras till nu gällande BL utan även till JkL.

Som nämnts föreslår utredningen att fastighetsinnehav skall kräva 80/0 kapi— taltäekning. Detta är enligt utredning— ens mening en tillräcklig insats av ägar- kapital vid bankinstitutens fastighets- innehav. Med hänsyn till detta framstår gällande krav om minsta aktiekapital- relation i fastighetsaktiebolag ej längre som erforderliga.

Utredningen föreslår att samma reg- ler vid förvärv av fastighet som före- slagits för affärsbank även skall gälla för Postbanken AB.

införandet av

Förvärv av vissa aktier och andelar I en framställning till Konungen år 1963 från Svenska sparbanksföreningen hemställdes om ett tillägg i 32 % SpL, av innebörd att sparbanks rätt till för- värv av andel eller aktie i vissa sam- manslutningar skulle ökas.

I prop. 1963:186 anförde föredra- gande departementschefen, att någon mera genomgripande omprövning av bestämmelserna rörande de olika kre- ditinstitutens rätt att förvärva ande-

lar och aktier i institutens centrala sam- manslutningar icke borde ske i det sammanhanget med hänsyn till kredit- institututredningens arbete. Den före— slagna regeln som antogs av riksdagen och som fick en motsvarighet i JkL sä- ger att tillsynsmyndigheten får medge tillskott utöver vad tidigare sägs till förening eller aktiebolag som där avses i (len mån det sålunda tillskjutna kapi- talet icke kan hos föreningen eller bola- get eller annorstädes grunda in- eller upplåningsrätt.

Utredningen har utöver de regler om affärsbankers, sparbankers och jordbru- kets kreditkassors förvärvsrätt som be- handlats i det föregående i detta kapitel ej funnit anledning att ompröva övriga bestämmelser. Utredningen har därför ej föreslagit någon ändring av de be- stämmelser i 32 å Spl, och 40 % Jkl. som antogs av 1963 års riksdag.

Garanti av aktieemission

Såsom framgått av den historiska över- sikten fastlades gällande generella för- bud för affärsbankerna att förvärva ak- tier år 1933. Under perioden 1909 till 1933 ägde affärsbankerna en på visst sätt begränsad rätt att förvärva aktier i andra aktiebolag än kreditinstitut och bolag med ändamål att förvalta fastig- heter för banklokalers inrymmande. Före år 1909 förelåg inga andra aktieförvärvs_ möjligheter än de fall då det gällde att skydda fordran.

Huvudmotivet för den nuvarande lag- stiftningens förvärvsregler för samtliga typer av bankinstitut avseende aktier har varit önskemålet, att skilja kredit- givning från företagarverksamhet. Ut- redningen har utifrån sina utgångspunk- ter ej haft anledning att pröva institu- tens generella aktieförvärvsrätt. I ett visst avseende har emellertid utredning-

Kontant inbetalt belopp. Milj. kr.

1960 1961 1962 1063 1964 1965 1966

Börsnoterade aktiebolag2 ............ Samtliga aktiebolag1 ................ 345 643 500 305 454 934 726 267 106 111 261 730 192

Anm. Viss oöverensstämmelse i periodisering mellan de två serierna föreligger. — 1 Inkl. statliga bolag men exkl. kreditinstitut och försäkringsbolag. Denna serie omfattar inbetalda belopp i nyemitterande bolag minus återbetalda belopp i bolag med kapitalnedsätlning. ? Börsnoterade bolag omfattar bolag, exkl. kreditinstitut och försäkringsbolag noterade vid Stockholms fondbörs samt på Svenska fondhandlareföreningens kurslista. _ Källor: Riks- banken samt Svenska handelsbanken.

en ansett sig böra ta upp denna för- värvsrätt, nämligen frågan om bank- institutens rätt att garantera aktieemis- sioner, dvs. att överta aktier i fast räk- ning från ett emitterande företag i och för utplacering på den allmänna mark- naden.

På den svenska kapitalmarknaden fö- religger såtillvida en institutionell brist som det saknas speciella emissions— banker med uppgift att medverka vid aktieemissioner på marknaden. Affärs- bankerna har inom ramen för nuva- rande lagbestämmelser endast möjlighet att ge en teknisk service genom att i kommission försälja de utbjudna aktier- na för företagets räkning. Detta innebär att ett företag som vill skaffa sig risk— villigt kapital genom emission av aktier på marknaden själv måste bära risken av att emissionen misslyckas, dvs. att de utbjudna aktierna ej finner köpare till de erbjudna villkoren och under den utsatta emissionstiden, som av tek- niska skäl måste vara relativt kort. För att begränsa denna risk tvingas vanligen företagen att sätta emissionsvillkoren så attraktivt för placerarna att denna risk elimineras. Detta i sin tur leder till att aktieemissioner ofta blir en onödigt dyr form för anskaffning av nytt kapital.

I olika sammanhang har anförts att en bättre emissionsordning på aktie-

marknaden skulle kunna vinnas om bankinstituten hade möjlighet att inträda som mellanled mellan det emitterande företaget och marknaden på samma sätt som vanligen sker vid emission av indu— striella obligationslån. Detta skulle inne- bära att bankinstitutet från företaget övertar en post aktier i fast räkning för att sedan på egen risk utplacera dessa genom en emission på den allmänna marknaden. Företaget kan då med en gång få sin kapitalanskaffning garante- rad. Bankinstitutet får efter en bedöm- ning av marknadsläget avgöra till vilka villkor den vill överta ansvaret för emis- sionen men får själv bära risken för en felbedömning. Institutet kan emellertid lättare bära en sådan risk, om det i hän- delse av att hela beloppet inte med en gång kan utplaceras på marknaden har möjlighet att t. v. kvarligga med en del av aktierna i sin portfölj för successiv ut— försäljning eller i avvaktan på en för- bättring av marknadsläget.

Med hänsyn till önskemålet att för— bättra möjligheterna för aktieemissio- ner har utredningen ansett att affärs- banker, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit bör ges rätt att för- värva aktier i samband med emission på marknaden. För att en sådan rätt icke skall leda till att aktieposter någon längre tid kvarligger hos bankinstituten och därmed får karaktären av en mera

._.—G— .:...A_. chin...

lår.—___..m ___-___. år— __x—'_-E

..-._rs

långfristig föreslås att för— värvsrätten såtillvida skall vara begrän- sad som det utsätts en tidsfrist av ett år, inom vilken tid ifrågavarande aktier skall utförsäljas. Möjlighet bör finnas för bankinspektionen att efter ansökan

medge längre innehav.

Förvärv (ll) garanti/"0mlsheuis Genom resolution den 16 september 1966 har Kungl. Maj:t till kreditinstitututred— ningen överlämnat för att tas i övervä- gande vid utredningsuppdragets fullgö— rande en den 2 juni 1966 daterad fram- ställning från Göteborgs bank. I denna uttalas önskemål om att dels få teckna tillskott till Göteborgs intecknings garanti aktiebolags garantifond intill ett belopp av högst 10 milj. kr., dels få förvärva aktier i bolaget —— utöver de aktier till ett sammanlagt nominellt belopp av 6 milj. kr., som banken redan innehar _ intill ett belopp av högst 5 milj. kr. Över framställningen, som med utlå- tande frän bankinspektionen av den 10 juni 1966 hade överlämnats till Kungl. Maj:t, hade vidare utlåtande avgetts av fullmäktige i riksbanken och i riksgälds— kontoret. I sin framhöll Göte- intecknings garanti aktiebolag. som i forln av bygg— nadskrcditiv och bottenlån i fastigheter

framställning

borgs bank att Göteborgs

lämnar ett icke obetydligt bidrag till ny- produktionen av bostäder, den 31 decem— ber 1965 hade utestående krediter till ett sammanlagt belopp av 752 milj. kr. och att bolaget i stor utsträckning arbetar med upplånat kapital. Den maximala gränsen för bolagets npplåningsrätt upp- gick till 800 milj. kr. Med hänsyn till den kraftiga expansionen av rörelsen har enligt framställningen en ökning av det uppläningsrättsgrundande kapitalet be- dömts nödvändig för att expansionstak- ten i kreditgivningen till bostadsbyggan- det skulle kunna upprätthållas. Denna

ökning från ägarens sida avsågs ske i form av dels teckning av tillskott till ga- rantifonden, dels nyteckning av aktier. Slutligen erinrade banken om att garan- tit'ondsmedel enligt bolagsordningen för aktiebolaget i händelse av bolagets upp- lösning skall utbetalas innan återbetal- ning av aktiekapitalet sker, men efter det att samtliga bolagets övriga skulder infriats.

Bankinspektionen framhöll i sitt utlå- tande över framställningen att garanti- fondsl)evis medför rätt till betalning ef- ter bolagets samtliga övriga borgenärer och konkluderade att garantifonden allt- så i detta hänseende intar en mellan— ställning mellan förlagslånekapital och aktiekapital. Inspektionen tillstyrkte Gö- teborgs banks framställning såväl i fråga om tillskottsteckningen till en garanti- fond som i fråga om ytterligare aktie- förvärv i bolaget.

Såväl fullmäktige i riksbanken som i riksgäldskontoret, hade inget att erinra mot bifall till Göteborgs banks framställ-

ning.

I resolutionen medgav Kungl. Maj:t med stöd av 54 å andra stycket i BL Göteborgs bank att få förvärva aktier i Göteborgs intecknings garanti aktiebolag intill ett belopp av högst 5 milj. kr. Ban- kens ansökan i övrigt ansåg sig Kungl. Maj:t då lagligen ej kunna bifalla utan förordnade att ärendet i denna del skulle överlämnas till kreditinstitututredningen.

Utredningen vill i denna fråga hän- visa till bankinspektionens utlåtande. Innehavare av garantifondsbevis, vilka bevis i allmänhet tecknas av kredit- aktiebolagets aktieägare, äger rätt till betalning efter bolagets samtliga övriga borgenärer. I denna grupp ingår även innehavare av förlagsbevis. Ev. före- kommande garantifond i ett kreditaktie- bolag intar därför en mellanställning

mellan aktie- och förlagslånekapital. Eftersom BL medger bankaktiebolag rätt att efter Konungens tillstånd förvärva aktie samt förlagsbevis i vissa företag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, följer

enligt utredningens mening att också i rättshänseende mellanliggande instru- ment skall få förvärvas. Sparbanker och jordbrukets kreditkassor har redan enligt gällande lag möjlighet att förvärva garantifondsbevis.

l l l l

KAPITEL 6

Bestämmelser om bankinstitutens kreditgivning

Gällande rätt

De bestämmelser som gäller för kredit- givningen för affärsbanker, sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken reglerar dels mot vilka säkerheter som krediter får beviljas, dels i vilka former kreditgivning får ske, 'dels slutligen på vilken tid krediterna får ställas. När det gäller krediternas löptid har bestämmel- serna utformats likformigt för de olika typerna av bankinstitut med undantag för postbanken, vars placeringsreglemen- te på denna punkt kvarstår oförändrat, i enlighet med av kreditinstitututredning- en i delbetänkande den 7 oktober 1964 (Stencil Fi 1964: 7) avgivet förslag. Detta delbetänkande har som bilaga fogats till nu framlagda betänkande. Eftersom det i nämnda delbetänkande avgivna försla— get utgjorde utredningens slutliga ställ— ningstagande till denna fråga har utred- ningen icke haft anledning att ånyo ta upp frågan om krediternas löptid till behandling. Utredningen vill därför en- dast erinra om att gällande bestämmelser om krediternas löptid som huvudregel stadgar att kredit ej får ställas på längre tid än ett år. Från denna huvudregel undantas dock lån för vilket staten eller kommun svarar samt återlån från All- männa pensionsfonden. I övrigt har bankinstituten rätt att lämna lån med en längsta löptid av tio år inom ett be- lopp motsvarande 25% av summan av eget kapital eller egna fonder och inlå- ningen.

Vad gäller frågan om säkerheter får enligt 56 _S BL och 37 & JkL bankbolag

resp. kreditkassa icke bevilja kredit utan att säkerhet som av bolaget resp. kassan prövas betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i ford- ringsrätt jämväl mot annan än den åt vilken krediten beviljas. Från denna hu- vudregel anges i de nämnda lagrummen vissa undantag. Dessutom stadgas för jordbrukets kreditkassor i nyssnämnda paragraf och i BL:s 59 5 att vissa slag av säkerheter icke får mottas som pant eller att kredit icke får beviljas mot vissa slag av säkerheter. Undantagen från kra- ven på säkerhet och förbuden att bevilja kredit mot vissa slag av säkerheter är på flera punkter skiljaktigt utformade för bankbolag och kreditkassor.

För sparbankerna stadgas i SpL 28 5 att sparbanks utlåningsrörelse företrä- desvis skall avse sparbankens verksam- hetsområde och att sparbank förutom i vissa särskilt angivna fall äger utlämna lån allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. l lagrummet anges även vissa säkerheter mot vilka kredit ej må beviljas.

Enligt det för postbanken gällande pla- ceringsreglementet sägs beträffande kre- ditgivningen att poststyrelsen äger place- ra postsparbanks- och postgiromedel i lån för vilkas fulla gäldande staten, kom- mun eller därmed jämförlig samfällighet inom riket är ansvarig eller i lån med säkerhet av fullgoda inhemska obliga- tioner eller i lån med säkerhet av sådan inteckning i fast egendom eller i tomträtt till bebyggd fastighet inom riket, som prövas innebära fullgod säkerhet eller i

Långivare .... Jordbru- . Aitars- _ .. Post- Spar- bank lag:;hicl banken bank

Låntagare * » 1. Svenska staten .......................... JA JA JA JA 2. Kommun eller därmed jämförlig samfällig-

het .................................... JA JA JA JA 3. Allmän kassa eller inrättning vars reglemen-

te fastställts av Konungen ................ JA JA NEJ NEJ 4. Bankaktiebolag .......................... JA JA JA NEJ 5. Sparbank ............................... JA JA NEJ JA 6. Samfällighet som avses i lagen den 16 de-

cember 1966 om gemensamhetsanläggningar JA3 JA” NEJ JA3 7. Utländskt bankföretag .................... JA NEJ JA NEJ 8. Övriga låntagare

a) kortvarig kredit till affärsidkare i hans rö- relse, därest m. h. t. omständigheterna trygg— het för förbindelsernas fullgörande ändock kan anses föreligga ...................... JA NEJ NEJ NEJ

b) icke accepterad växel betalbar å annan ort och dragen av vederhäftig person JA NEJ NEJ NEJ

c) kredit till småföretagare för hans rörelse i varje särskilt fall högst 75 000 kr. ...... JA1 NEJ NEJ NEJ

d) kredit till annan än under Se nämnd till ett högsta belopp i varje särskilt fall av 15000 kr. . .............................. JA1 NEJ NEJ JA2

1 Det sammanlagda beloppet av under Se och 8d avsedda krediter får ej överstiga en tiondel av affärsbanks eget kapital. * Beloppet av under 8 d avsedda krediter får ej översti— ga en femtedel av sparbanks fonder. 3 Kreditbeloppet beroende av förmånsrättens storlek.

lån med annan fullgod säkerhet; dock att i sistnämnda fall det till varje län— tagare utlämnade beloppet icke får över- stiga 10 000 kr. och att det sammanlagda beloppet av sådana lån icke må över- stiga en femtionde] av postbankens inlå- ning. Dessutom äger poststyrelsen pla- cera postbankens medel förutom ge- nom inköp av skattkammarväxlar och fullgoda inhemska obligationer genom insättning på viss tid hos riksgäldskon- toret, inländskt bankaktiebolag, utländskt postgirokontor och annan utländsk pen- ninginrättning ävensom att låta medel innestå hos riksbanken, riksgäldskonto- ret, inländskt bankaktiebolag, utländskt

postgirokontor eller annan utländsk pen- ninginrättning.

För samtliga typer av bankinstitut gäller således som huvudregel att kredit endast får lämnas mot säkerhet för vil— ken i postbankens placeringsreglcmente och SpL termen fullgod används medan för bankbolag och jordbrukets kredit- kassor tillämpas uttrycket: som av han- ken eller kreditkassan prövas betryggan— de. De undantag som medges från denna huvudregel, dvs. de fall då blancokredit kan lämnas, jämte vilka olikheter som härvid gäller för de olika typerna av bankinstitut framgår av tablå 6: 1.

I fråga om säkerheter mot vilka kredit

k:a—. _u-r...gx.—.n._a %

..,.(—__=r—.._ .4.

Tablå 6: 2. Bankinstitutens 11tI(inings/ormer

Av resp. författning medgiven form

:. Jordbru- . . Läneform A””?— kets kre— Post- Spar— bank . _ _ _ banken bank ditkassa

Rovers ..................................... JA JA JA JA Kredit i räkning ............................ JA JA NEJ JA1 Remburs ................................... JA NEJ NEJ NEJ Växel ...................................... JA JA NEJ NEJ Garanti .................................... JA JA NEJ NEJ

Anm. Banklagen talar över huvud taget ej om vilka låneformer som får förekomma. — ' Endast kredit i checkräkning.

ej får beviljas gäller för bankbolag att det icke får som pant mottaga aktie i bolag vars verksamhet huvudsak- ligen bcstår i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar emis- sionsrörelse. I övrigt skall bankbolag i fråga om kredit mot pant av aktier sär- skilt iaktta att vid kreditens meddelan- de förcfinns en med hänsyn till de pantsatta aktiernas beskaffenhet och om- ständigheterna i övrigt skälig marginal mellan aktiernas värde och kreditbelop- pet samt att kreditbeloppet såvitt möj— ligt icke vid någon tidpunkt under kre- ditens fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde. Vidare gäller att vad som stadgats om kredit mot pant av ak- tier skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kredit mot pant av förlags- bevis.

För jordbrukets kreditkassor gäller i fråga om lån mot pant av aktier eller förlagsbevis att dylikt lån får utlämnas av centralkassa eller av jordbrukskassa efter ccntralkassans medgivande högst till sammanlagt belopp motsvarande hälften av den långivande kassans eget kapital; dock att kassa icke må som pant mottaga aktie i bolag, vars verk- samhet huvudsakligen består i att för- valta eller driva handel med aktier eller

som idkar emissionsrörelse eller har till uppgift att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbe— vis, som sådant bolag eller centralkassa utställt. Ej heller må kreditkassa som pant godta bevis om andel i eller till— skott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Sparbank får icke utlämna lån mot inteckning i fartyg, sparbank dock ohe- taget att mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säker- het. Lån mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis fär utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande hälften av sparbanks fonder, dock att sparbank icke får som pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller spar- bank själv utställt. Ej heller får spar- bank som pant mottaga bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i spar- banken.

Bestämmelserna för postbanken skiljer sig från vad som gäller för övriga bank- institut såtillvida som i placeringsregle- mentet direkt uppräknas vilka typer av säkerheter mot vilka poststyrelsen äger placera postsparbanks- och postgiro— medel.

För bankbolag och jordbrukets kre- ditkassor nämns ej några inskränkningar i lagtexten när det gäller låneformer- na. Beträffande sparbankerna stadgas däremot att lån ej må utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Utan hinder av detta stadgande tillåts dock sparbank bevilja kredit i checkräkning. För postbanken kan enligt placerings- reglementet endast ifrågakomma lån mot skuldförbindelse (tablå 6: 2).

Enligt BL:s 61 å och JkL:s 38 5 skall bankbolag resp. jordbrukets kreditkassa tillse att icke åt en och samma kredit- tagare eller åt kredittagare som är för- bundna med varandra i väsentlig ekono- misk intressegemenskap beviljas kredit i sådan omfattning att därav kan upp— komma fara för bolagets resp. kassans säkerhet. För bankbolag, sparbanker och jordbrukets kreditkassor gäller dessutom vissa begränsningar i fråga om lån till styrelsemedlemmar, anställda i institu- ten m. m.

Historik

Affärsbankema I 1911 års lag gavs ursprungligen ej några närmare föreskrifter om bank- bolagens kreditgivning. Utlåningen be- rördes endast i samband med ett allmänt uttalande om bankbolagens rörelse av innebörd, att bankbolag må »jämte in- och utlåning av penningar, idka annan verksamhet, som därmed står i band». I de för bankerna av Kungl. Maj:t fastställda bolagsordningarna stad- gades dock att banks medel icke annat än i undantagsfall måtte utlämnas på endast ett namn.

sam-

1924 års bankkommitté

Tillsättandet av 1924 års bankkommitté får ses mot bakgrund av den depres- sion som under början av 1920-talet av-

löste den tidigare inflationsperioden och som ledde till betydande förluster för bankbolagen, särskilt i fråga om industri- lånen. Kommittén skulle särskilt utreda möjligheterna att minska den dåvarande nära anknytningen mellan industrin och bankerna och därjämte överväga i vad mån lagregler i syfte att minska risken i utlåningsverksamheten vore av behovet påkallade.

I sitt slutbetänkande (SOU 1927: II) lämnade kommittén en översikt över förhållandet mellan industrin och han- kerna och berörde frågan om bankernas roll i det ekonomiska samhällslivet, sär- skilt för lillgodoseende av industrins ka— pitalbehov, samt framlade vissa utförligt motiverade förslag till lagbestämmelser om bankernas kreditgivning.

I fråga om regler för bankernas kre- ditgivning anförde kommittén inled- ningsvis, att då affärsbankerna hade till huvuduppgift att tillhandahålla erfor— derlig kredit till näringslivet låg det i sakens natur att bankerna måste vara i hög grad beroende av de förändringar som kunde inträffa i det allmänna affärsläget. Kommittén ansåg det därför vara otänkbart, att man genom lagstift- ning skulle kunna förebygga att förluster uppkom i affärsbankernas verksamhet. Enligt kommitténs mening borde all lag- stiftning på det ekonomiska området ske med varsamhet. Om lagstiftningen för bankernas utlåning skulle binda banker- na i deras verksamhet med en mängd regler och föreskrifter riskerade man att allvarligt skada näringslivet. Kommittén påpekade, att eftersom huvudsyftet med en rättslig reglering av bankernas verk- samhet var att bevara bankernas solidi- tet och att då detta måste sammanfalla med det mål bankledningarna satte sig före, borde lagstiftningen kunna inskrän- kas till att i huvudsak uppställa sådana allmänna grundsatser för bankernas verksamhet, som borde vara vägledande

för en sund bankpolitik. Endast sådana restriktioner borde lagfästas, vilka kun- de anses vara berättigade på grund av vunnen erfarenhet.

Kommittén konstaterade, att en av huvudgrundsatserna för bankverksamhe- ten i Sverige alltid varit, att kredit icke beviljas utan att banken får säkerhet för krediten. Säkerheten kunde härvid vara antingen realsäkerhet eller namnsäker- het. Denna grundsats hade, erinrade kommittén, kommit till uttryck i då gäl- lande bolagsordningar på så sätt att bankens medel icke annat än i undan- tagsfall fick utlämnas på endast ett namn. Kommittén ansåg, att denna prin- cip om att säkerhet skulle finnas borde lagfästas. Mot den i bolagsordningarna förekommande bestämmelsen anmärktes dock att den såtillvida krävde för litet som ingen som helst fordran uppställ- des på beskaffenheten av den säker- het som skulle finnas. Att meddela någ- ra i detalj gående stadganden om säker- hetens beskaffenhet och om dess värde- mässiga förhållande till kreditens belopp borde dock icke komma i fråga. Detta uteslöt dock icke att varje särskild bank i instruktionen för bankledningen gav de allmänna regler i detta avseende, som banken kunde finna lämpliga. I lagtexten fann kommittén det tillräckligt att in- föra en huvudregel av innebörd, att säkerhet skulle finnas, antingen real- säkerhet eller namnsäkerhet, samt att säkerheten av banken prövades vara be- tryggande. Prövningen av säkerhetens beskaffenhet skulle således ligga i bank- ledningens egen hand. Om bankledningen skulle ha saknat objektiva skäl för sin prövning av säkerhetens värde, kunde en verklig prövning icke anses ha förekom- mit något som kunde berättiga bank- inspektionen att ingripa. Under den av kommittén föreslagna bestämmelsen skulle alla former av kredit falla, således även diskontering av växlar.

Från huvudbestämmelsen föreslog kommittén vissa undantag. Stat, kommun eller annan därmed jämförlig samfällig- het liksom även in- eller utländskt bank- företag föreslogs sålunda kunna erhålla kredit utan särskild säkerhet. Dessutom föreslogs kortvarig kredit utan särskild säkerhet till affärsidkare i och för rörel- sen, om med hänsyn till förhandenva- rande omständigheter trygghet för för- bindelsernas fullgörande ändock kunde anses föreligga. Ytterligare skulle av ve- derhäftig person dragen växel betalbar å annan ort enligt kommitténs förslag kun- na diskonteras även om accept ej er- hållits.

Beträffande de två sistnämnda undan- tagen betonade kommittén att fordran på särskild säkerhet endast borde efter- ges i sådana fall, då det var fråga om ren förlagskredit av kortvarig natur. Kommittén underströk i detta samman— hang, att uppgivande av kravet på sär- ' skild säkerhet icke innebar ett uppgivan-

de av det självklara kravet, att kredit- tagarens tillgångar skulle innebära en fullgod säkerhet för fordringen. För denna fordran skulle således, låt vara indirekt, finnas reella värden såsom sä- kerhet, i allmänhet inköpta eller produ— cerade för just de medel som banken tillhandahållit. För att banken skulle kunna anses ha fullgod säkerhet för den lämnade krediten måste banken enligt kommitténs uppfattning i regel på något sätt kunna följa företagets ställning un- der den tid krediten ägde bestånd, t. ex. genom periodiska rapporter eller annan liknande anordning. Kommittén fram- höll, att det borde vara en uppgift för bankinspektionen att tillse att bankerna inte missbrukade de medgivna undan- tagen från huvudregeln om särskild sä— kerhet för meddelade krediter.

I två avseenden föreslog 1924 års bankkommitté särskilda kompletteringar

av huvudregeln för kreditgivning näm- ligen i fråga om kredit mot säkerhet av aktier och kreditgivningens storlek till en och samma kredittagare.

Beträffande kreditgivning mot säker- het av aktier konstaterade kommittén, att denna kreditgivning under perioden 1913—1919 ökade i mycket hög grad. Den starka deflationen under 1920-talets första år medförde en nedgång i aktie— värdena, i många fall till total värdelös- het. I samband härmed förorsakades bankerna stora förluster. Enligt kommit- téns mening skulle det dock vara orik- tigt, att i sin helhet tillskriva bankför- lusterna på aktiekrediter det förändrade konjunkturläget och deflationen och att således anse att förlusterna icke under några förhållanden kunnat undvikas. Åtminstone i vissa banker torde bank- ledningarna inte kunna fritas från del i ansvaret för utvecklingens gång, ansåg kommittén. Det fanns sålunda bland de belånade aktierna många, som icke ens med den vidaste säkerhetsmarginal bort godtas som belåningsobjekt. Detta gällde framför allt aktier i bolag som sysslade med emissionsverksamhet eller aktie- handel. Större återhållsamhet borde en- ligt kommitténs uppfattning även ha vi- sats vid belåning av aktier, vilkas värde tid efter annan urvattnats genom gratis— emissioner eller i samband med fusioner eller andra ombildningar av äldre aktie- bolag.

En mera restriktiv kreditgivning mot säkerhet av aktier skulle enligt kommit- tén ha kunnat förhindra en betydande del av de förluster bankbolagen led under depressionen under de första åren av 1920-talet. Därutöver framhöll kommit- tén, att en alltför omfattande kreditgiv- ning i viss mån kunde påverka penning- värdet i inflationsriktning. Lättheten att få aktier belånade beredde givetvis ökad möjlighet att genomföra aktieemissioner för igångsättande av nya och utvidgning

av bestående företag och föranledde så- väl genom detta som genom därefter följande kreditgivning till själva företa— gen gärna ökad tillgång på betalnings- medel. Kommittén fann det av berörda skäl vara av stor vikt att bankernas kre- ditgivning mot aktier hölls inom rimliga gränser men ansåg det inte klart vad som kunde och borde göras i detta syfte. Någon ofelbar verkan kunde ej påräknas vare sig av lagstiftning eller andra åt— gärder. En kraftig råntehöjning för ak— tielånen insatt vid lämplig tidpunkt kun— de visserligen bidra till att förebygga en ansvällning av aktiekrediterna men kommittén ansåg att man i högre grad skulle kunna lita på att bankerna efter de ogynnsamma erfarenheterna skulle bli mera försiktiga. Eftersom erfaren- heterna från krisåren dock så småning— om skulle stå mindre levande fann kom- mittén sig böra föreslå vissa särskilda föreskrifter angående kreditgivningen mot pant av aktier.

Till en början föreslog kommittén i detta hänseende ett stadgande av inne- håll, att redan vid kreditens meddelande en skälig marginal mellan de belånade aktiernas marknadsvärde och kreditbe- loppet skulle föreligga. I och för sig var en sådan regel självklar för varje sund bankpolitik. Ett lagfästande av regeln skulle dock enligt kommittén vara av värde genom den möjlighet som däri- genom skulle erbjudas tillsynsmyndig— heten att ingripa, där så befanns nöd- vändigt. Ävcn för bankledningarna borde en lagfäst regel om skälig marginal vara av värde som ett stöd vid avvisande av anspråk från kundernas sida på tillämp— ning av belåningskurser, som icke er- bjöd tillräcklig säkerhet. Hur stor mar— ginalen borde vara ansåg kommittén bö- ra göras beroende av vilka slags aktier det i varje särskilt fall var fråga om, förhållandena på aktiemarknaden m. m.

Kommittén fann det icke erforderligt

att föreskriva, att en viss marginal skulle föreligga under hela den tid krediten gällde. Detta skulle vara en alltför sträng fordran, särskilt som kommittén utgick från att omsättning av redan beviljad kredit var att anse såsom meddelande av ny kredit och således krävde iakttagan- de av regeln om skälig marginal vid kre- dits beviljande. Däremot ansåg sig kom— mittén böra föreslå en komplettering av kravet på marginal av innebörd att ban- kerna skulle vara skyldiga att under ti- den för kreditens fortbestånd söka före- bygga, att kreditbeloppet översteg aktier- nas marknadsvärde.

Beträffande emissions- och liknande bolag ansåg kommittén det ligga i sakens natur att förbindelserna med dem måste vara riskfyllda och detta gällde särskilt krediter mot säkerhet av aktier i sådana bolag. Dylika aktiers värde måste vara osäkert då de i sig själva endast repre- senterade den marginal som kunde före- finnas mcllan aktieportföljens inköps— värden och den kredit bolagen kunde ha åtnjutit för inköpens finansiering. Till detta kom att värdena på de i aktieport- följen ingående aktierna ofta var svår- bedömbara, då dessa aktier vanligen i stor utsträckning avsåg nystartade, ut- vidgade eller ombildade företag. Kom— mittén ansåg sig därför böra föreslå för- bud mot belåning i bank av aktie i bo— lag, vars verksamhet huvudsakligen be— stod i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkade emissionsverk— samhet. Ett förbud borde dock icke ut— göra hinder för bank att mottaga aktie av ifrågavarande slag såsom fyllnad till annan säkerhet, som i och för sig kunde prövas betryggande. En bestämmelse härom tillades därför kommittéförslagct.

Förutom de nyssnämnda förslagen ha- de kommittén övervägt om kreditgiv— ningen mot säkerhet av aktier också i andra hänseenden borde göras till före- mål för reglering genom lagstiftning. I

detta sammanhang framförde kommit— tén tanken på en begränsning av aktie— låncn inom utlåningsrörelsen med hän— syn till att vissa banker låtit sina aktie- lån få en alltför stor plats. Denna tanke avvisades dock med hänvisning till att regler av detta slag skulle förutsätta en större likformighet bankerna emellan i fråga om verksamhetens olika grenar än vad som förefanns eller för övrigt kunde anses önskvärd. Vidare borde konsekvensen av regler för aktielånens omfattning leda till motsvarande regler för kreditgivningen direkt till handel och industri, eftersom denna kreditgivning visat sig kunna vara lika riskfylld som den mot aktiesäkerhet. En sådan be- gränsning fann dock kommittén vara varken lämplig eller ens genomförbar. Fastän kommittén sålunda fann en lag- bestämmelse om begränsning av aktie- utlåningen olämplig, ville dock kommit- tén framhålla, att det givetvis tillkom tillsynsmyndigheten att ha sin uppmärk- samhet riktad på aktientlåningens för- hållande till rörelsen i övrigt.

Kommittén hade även haft en begräns- ning av annat slag under övervägande, nämligen en begränsning av den del av aktiestocken i ett bolag, som må belånas i samma bank. Kommittén hänvisade härvid till förslag i denna riktning som då förelåg beträffande banklagstiftning— en i Danmark. Såsom motiv för en be- stämmelse av ifrågavarande slag anförde kommittén önskvärdheten av riskfördel— ning och angelägcnheten att förhindra uppkomsten av ett beroendeförhållandc mellan bank och industriföretag.

Vad det förstnämnda skälet torde detta enligt kommittén nära sam— manhänga med frågan om en maximering av kreditgivning på en hand, vilken kommittén behandlade i ett särskilt av— snitt. Vad det senare skälet angick, fann kommittén det visserligen i och för sig

angick

vara beaktansvärt, men då en lagbestäm- melse med ifrågavarande innehåll skulle vara förenad med allvarliga olägenheter ansåg sig kommittén icke kunna tillstyrka en sådan bestämmelse. Särskilt beträf- fande mindre eller medelstora företag, där aktiemajoriteten finns samlad på en eller ett fåtal händer skulle en bestäm- melse av ifrågasatt innebörd förhindra en fullt legitim kredit till skada för företaget och utan att detta erfordrades med hän- syn till bankens intressen.

Ett stadgande, varigenom banks kredit- givning mot säkerhet av samma slag av aktier begränsades till viss del av bola- gets aktiestock skulle därför icke kunna vara ovillkorlig utan medge möjlighet till undantag. Då beviljandet av undantag av kommittén förutsattes komma att åvila tillsynsmyndigheten skulle denna få en mycket svår uppgift, som i viss män skulle komma att vara främmande för densamma. Vidare ansåg kommittén stora svårigheter möta att fixera den högsta andel i ett bolags aktiestock som skulle få belånas i samma bank. Om andelen sattes för högt skulle bestäm- melsen bli mer eller mindre betydelse— lös under det att om andelen sattes re- lativt lågt skulle tillsynsmyndigheten få pröva befogenheten av ett flertal framställningar om dispens med där- med följande olägenheter. Slutligen an— såg sig kommittén böra räkna med svårigheten att upprätthålla ett förbud av angivet slag. Förbudet skulle lätt kunna kringgås, t. ex. genom att den önskade krediten tillhandahölls mot namnsäkerhet i en eller annan form, varvid de personer, som jämte gäldenä- ren stod i ansvar för krediten, i sin tur fick (len ifrågavarande aktieposten som hypotek.

Kommittén hade därmed behandlat frågan om kredit mot säkerhet av aktier

och övergick till frågan om vilka kom— pletterande lagregler som kunde anses erforderliga rörande en begränsning av kreditgivningen på en hand. Efter att ha erinrat om att bestämmelser om maxi- mering av kreditgivningen till en och samma kredittagare fanns i det då före- liggande förslaget till ny banklag i Dan- mark och redan tillämpades i Norge och Förenta staterna påpekade kommittén, att den svenska banklagen icke innehöll några bestämmelser i detta hänseende. Däremot hade i de av Kungl. Maj:t fast- ställda bolagsordningarna brukat inrym— mas en bestämmelse för bankbolag med en grundfond till belopp understi- gande 1 milj. kr. — att »försträckning annorledes än mot pant, som prövas i och för sig innebära fullgod säkerhet eller genom diskontering av växlar, vilka prövas vara grundade på verkliga han- delsaffärer, ej må lämnas någon till hög- re belopp än 1/20 av den inbetalade grundfonden i vederbörande bankbolag». Denna bestämmelse hade sin huvudsak- liga betydelse genom att den förhindra- de stora borgenskrediter.

Kommittén ansåg, att det otvivelaktigt hörde till grundsatserna för en sund och välskött bankverksamhet, att en bank ej utlämnade mycket stor kredit på en hand. Kommittén hänvisade härvid till de risker för banken som ett bindande av alltför stora belopp på ett håll inne- bar. Genom att en kredit som nått en viss omfattning lätt tenderade att Öka antingen till följd av att de nyanlägg- ningar m.m. vartill krediten använts krävde ytterligare kapital eller på grund av att kredittagaren av olika skäl ansåg sig böra fortsätta driften även om den endast gav ringa eller ingen vinst eller medfört förlust, blev risken för banken ytterligare ökad. Utlämnandet av an- märkningsvärt stor kredit på en eller ett fåtal händer kunde enligt kommitténs uppfattning icke blott innebära risker

för den kreditgivande banken utan även medföra olägenheter för näringslivet genom att andra näringsidkares kredit- behov kunde bli tillbakasatta och kanske ej tillfredsställda. Kommittén fann där- för starka principiella skäl tala för ange- lägenheten av att söka förekomma, att bankerna lämnade alltför stor kredit på samma hand. Olägenheterna bestyrktes av erfarenheterna från gångna bankkri- ser. De bankkatastrofer som inträffat hade till mycket stor del föranletts av ett fåtal mycket stora krediter.

Av flera skäl fann kommittén det olämpligt att i lag fixera en maximi- gräns för kreditgivning på en hand. En väsentlig nackdel med en fix gräns skulle vara att större kredittagare skulle tvingas anlita flera banker. Kreditgivarens möj- ligheter att överblicka kredittagarens ekonomiska ställning skulle genom ett sådant system försvåras. Till detta kom att stora svårigheter var förknippade med att fastställa en rimlig gräns. Om gränsen sattes relativt högt, såsom 25 a 30 0/0 av bankens fonder, skulle den bli skäligen betydelselös. Uteslutet var icke att en för hög gräns skulle motverka sitt syfte genom att en kredit intill den bestämda gränsen skulle anses fullt na- turlig och oantastbar. Sattes gränsen å andra sidan relativt lågt kunde den kom- ma att utgöra ett hinder för beviljande av en fullt legitim och ofarlig kredit, vilket i sin ordning kunde leda till kring- gående av den meddelade lagbestämmel' sen.

Även om kommittén icke ansåg sig kunna förorda en i lagen angiven fix maximigräns för kredit på en hand, ville den dock icke lämna spörsmålet utan reglering i lagen. Kommittén föreslog därför, att i lag borde intas mera all- mänt avfattade bestämmelser, varige- nom skulle inskärpas skyldighet för bankbolag att ägna särskild uppmärk-

samhet därat, att åt en och samma kredittagare icke beviljades kredit i så stor omfattning, att därav fara kunde uppkomma för bankens säkerhet. Enligt kommitténs åsikt måste en sådan be- stämmelse, oaktat den icke hade karak- tären av fix norm, bli av betydelse såväl för bankledningarna som för tillsyns- myndigheten. Med hänsyn till den vikt kommittén tillmätte efterlevnaden av den föreslagna bestämmelsen förutsatte kom- mittén, att bankinspektionen höll nog- grann uppsikt över att bestämmelsen verkligen iakttogs. I detta syfte borde bankinspektionen genom periodiskt in— kommande förteckningar eller eljest in- fordrade uppgifter göra sig underrättad om bankernas större engagemang.

Kommittén påpekade, att det inte en- dast var omfattningen av till samme kre- dittagare beviljad kredit, som kunde in- nebära ett åsidosättande av grundsatsen om riskfördelning. Även belåning i allt- för stor omfattning av aktier i samma bolag kunde vara äventyrlig för banken. Kommittén hade därför avfattat den föreslagna bestämmelsen så att därunder också skulle inbegripas kreditgivning i större omfattning mot aktier i samma bolag.

Kommittén framhöll dessutom, att för bedömande av bankens risk på ett enga- gemang eller genom belåning av aktier i samma bolag torde det vara nödvän— digt att hänsyn togs ej blott till kredit i egentlig mening utan även till veder— börande gäldenärs andra förpliktelser till banken, t.ex. på grund av borgen eller enligt växel, samt bankens ev. garantiförpliktelser för gäldenären. Kommittén upptog därför i lagförslaget bestämmelser med detta innehåll.

I den hittills lämnade redogörelsen har endast talats om kredit till samme kre- dittagare resp. mot säkerhet av aktier i samma bolag. De av kommittén före-

slagna bestämmelserna skulle emeller- tid enligt kommitténs uppfattning för— fcla sin verkan om man stannade vid detta. Engagemang med flera formellt självständiga, men inbördes nära för- bundna företag, skulle i allmänhet inne- bära samma risk som om dessa företag haft samma ägare. Detsamma gällde en— ligt kommittén om belåning av aktier i bolag, som formellt är självständiga men dock nära förbundna med varandra. I samtliga dessa och andra liknande fall av väsentligt ekonomisk intressegemen- skap borde hänsyn tas till samman- lagda beloppet av den kredit, som kom— mit de olika i dylik gemenskap förbund- na personerna eller bolagen till godo el- ler beviljats mot säkerhet av aktier i bo— lag, som är med varandra på sådant sätt förbundna.

Beträffande 1924 års bankkommittés förslag kan beträffande bankernas kre- ditgivning dessutom nämnas att vissa förbud och begränsningar förordades be- träffande kreditgivning till styrelseleda- möter och direktörer i bankbolag.

1924 års bankkommittés betänkande utsändes på remiss i vanlig ordning men föranledde icke någon proposition i äm- net. Efterföljande kommittéer stödde sig emellertid i väsentliga delar på 1924 års kommittés utredning, varför de av 1924 års kommitté framlagda förslagen kraf- tigt kom att påverka såväl senare änd— ringar av 1911 banklags föreskrifter om bankbolagens

års som nu gällande

kreditgivning. I själva verket har senare ändringsförslag endast avsett detaljer av 1924 års bankkommittés förslagskom— plex. Någon allomfattande genomgång av frågan om lagfästa regler för bank- bolagens kreditgivning synes över huvud taget icke ha förekommit sedan 192-l års bankkommittés betänkande framlades.

1932 Som nämnts remissbehandlades 1924 års bankkommittés betänkande men föran- ledde inga lagstiftningsåtgärder. De för- luster bankbolagen åsamkades i samband med världsdepressionen 1929—1932 ak- års banksakkunniga tnaliserade åter frågan om en lagrevi- sion varvid 1932 års banksakkunniga tillsattes. I de sakkunnigas betänkande (SOU 1932: 30) kom— menterades 1924 års bankkommittés för-

redovisades och

slag och däröver inkomna remissyttran- den samt framlades förslag till lagtext.

Mot den av 1924 års kommitté före— slagna huvudregeln, att kredit endast fick utlämnas mot realsäkerhet eller bor- gen, hade Svenska bankföreningen an- märkt, att den icke för alla fall var så obestridligt riktig, att den borde god- tas såsom en allmängiltig bestämmelse. En sådan bestämmelse kunde enligt bankföreningens mening lätt ge anled- ning till ett slentrianmässigt förbise- ende av lånesökandens person och

nppmärksamhetens koncentrerande på säkerhetens beskaffenhet. Bankförening- en ställde sig också allmänt kritisk till de bestämmelser i lagförslaget som när- mast hade rådgivande karaktär eller eljest lämnade utrymme åt det subjektiva omdömet och påpekade i anslutning till den föreslagna huvud—

avsevärt

regeln den omdömesfråga som fanns i bestämmelsen om att ifall bankled- ningen saknade objektiva skäl för sin prövning av säkerheten, kunde en verklig prövning icke anses ha före— kommit, vilket kunde berättiga bankin- spektionen till ingripande. Enligt bank» föreningen låg frestelsen nära att vid en sammanblandning av lagtexten av ifrå- gavarande slag förvandla omdömesfrå— ger till lagfrågor, omdömesfall till lag— brott.

1932 ärs banksakkunniga kunde för sin del icke finna denna bankföreningens

__:._.__.__;_. ax.. &. a __ .

__ _._..._..__._.__m

invändning riktig. De sakkunniga an— förde härvid, att det var nödvändigt att ej på ifrågavarande område skapa allt- för strikta regler, vilkas tillämpning i många fall kunde medföra men för verksamheten, men att lagstiftaren av denna anledning ej helt borde avstå från att meddela föreskrifter. De före- slagna föreskrifterna syntes de sakkun- niga, i likhet med vissa remissinstanser, ha sin stora betydelse som ett stöd för bankinspektionen. De sakkunniga föror- dade därför att den av 1924 års bank- kommitté föreslagna huvudregeln för kreditgivningen skulle lagfästas. Detta blev också statsmakternas beslut.

Beträffande de av 1924 års bankkom— mitté föreslagna undantagen från kraven på säkerhet uttalade bankinspektionen i sitt remissyttrande att den icke ville motsätta sig dessa. Inspektionen påpeka- de härvid att avvikelsen från grundsat- sen var mera skenbar, då den ej innebar befrielse från att säkerhet skulle finnas utan endast från pantförskrivning av säkerheten. Svenska bankföreningen för— ordade att under alla förhållanden bland undantagen från förbudet mot blancokre- dit upptogs utöver de av bankkommittén angivna undantagen, även allmän av Konungen stadfäst kassa eller inrättning, vilken brukade banker- nas bolagsordningar, ävensom exempel- vis sparbanker och hypoteksföreningar. I anledning av bankföreningens yrkande föreslog de sakkunniga att beträffande undantag från regeln om säkerhets stäl- lande såsom förutsättning för kredit skulle med stad, kommun eller annan jämförlig samfällighet likställas kassa eller inrättning med av Konungen fast- ställt reglemente. Däremot skulle ej spar- bank omfattas av undantagsbestämmel- sen. Regering och riksdag följde de sak- kunnigas förslag.

omnämnas i

I fråga om 1924 års bankkommittés förslag till särskilda bestämmelser för aktiebelåning anförde Svenska bankför- eningen, att den hade all anledning vits- orda behovet av återhållsamhet och för- siktighet vid dylik belåning. Men genom en sådan lagstiftning som den föreslagna skulle aktier i gemen få en hallstälnpel såsom framför andra farliga papper med vilka man helst borde undvika att ta be» fattning. Ett sådant intryck skulle vara högst olyckligt, då det i industrins och fö— retagsamhetens intresse var viktigt att det under kriserna rubbade förtroendet för aktierna i någon mån återställdes. Vad särskilt angick förslaget om förbud mot belåning av aktier i emissionsbolag m. fl. erinrade bankföreningen om, att ett ut- märkande drag för den industriella ut- vecklingen varit, att stora industrikon- cerner och då framför allt sådana med internationell läggning, funnit det nöd- vändigt att i allt större utsträckning ar— beta med dotterbolag. Moderbolagens verksamhet tenderade att huvudsakligen bestå i att förvalta aktier. Ett förbud av föreslagen art skulle därmed få till följd att ett stort antal av landets mest an- sedda och ledande börspapper skulle bli helt portförbjudna i de svenska banker— na. Den skadliga verkan av detta syntes föreningen alltför uppenbar för att ett godtagande av förbudet i den omfatt- ning 1924 års bankkommitté föreslagit skulle kunna komma i fråga.

Bankinspektionen anförde i sitt remiss- yttrande beträffande aktielånen, att för— budet att belåna vissa aktier måste anses utgöra en utbyggnad av det sedan 1922 gällande förbudet för bankbolag att för— värva aktier i emissionsbolag m.fl. Ef- tersom några olägenheter av detta för- bud till innehav icke förmärkts ansåg in- spektionen att några betänkligheter mot de föreslagna bestämmelserna icke be- hövde hysas. Inspektionen anmärkte dock att de föreslagna bestämmelserna

ej torde aVSe aktier i sådana bolag, vilka handhade ledningen av en homogen in- dustri eller affärsverksamhet, som av organisatoriska skäl uppdelats på ett an- tal dotterbolag Riksbanksfullmäktige framförde i sitt remissyttrande synpunk- ter av i stort sett samma innebörd som i bankinspektionens yttrande.

1932 års banksakkunniga framhöll, att aktiebelåningen med fullt fog ur säker- hetssynpunkt borde anses innebära sär- skilda riskmoment och att de föreslagna stadgandena om särskilda försiktighets— mått beträffande aktielånen var fullt på sin plats. Det syntes de sakkunniga san- nolikt, att de föreslagna bestämmelserna skulle komma att verka därhän, att be- låningskurserna skulle bli lägre och kre- ditgivningen mot aktier av mera kort- fristig karaktär än vad då var fallet. En sådan utveckling ansåg de sakkunniga vara till betydande gagn för bankverk- samheten. Beträffande det föreslagna förbudet mot belåning av aktier i emis— sionsholag m.fl. fann de sakkunniga ingen tvekan råda om nödvändigheten av ett dylikt förbud. De sakkunniga till- styrkte därför det av 1924 års bankkom- mitté förordade förbudet mot belåning av aktier i ifrågavarande bolag men un- derströk samtidigt att förbudet begrän- sades till bolag vars huvudsakliga verk- samhet bestod i förvaltning av aktier, vilket innebar att flertalet av de bolag bankföreningen avsett i sitt yttrande icke skulle drabbas av förbudet.

Dä syftemålet med ett förbud skulle vara att bankbolagen över huvudtaget ej skulle godta aktier i m.fl. som säkerhet fann de sakkunniga bankkommitténs förslag att bank skulle såsom pant mottaga aktie i dylikt bolag tillika med annan säkerhet, som i och för sig prövats vara betryggande, mindre lämpligt. De sakkunniga hade därför ute- slutit denna bestämmelse i sitt förslag. De sakkunniga uttalade vidare, att så-

emissionsbolag

dana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som medförde betalnings- rätt först efter utfärdarens övriga skul- der, i flera avseenden var likartade med aktier, varför dessa förskrivningar bl. a. i kredithänseende borde behandlas på samma sätt som aktier. De sakkunniga hade därför i sitt förslag tillfogat en be— stämmelse med denna innebörd. De sak- kunnigas förslag beträffande särbestäm- melser för aktielånen bifölls av regering och riksdag.

Beträffande bankkommitténs förslag till särbestämmelser för kreditgivningen på en hand hade i remissyttrandena icke framförts någon erinran med undantag av de principiella invändningar som rests mot föreskrifter av subjektiv karak- tär. Det av bankkommittén framlagda förslaget till lagstiftning biträddes av sakkunniga och bifölls av statsmakterna.

Slutligen föreskrevs vissa inskränk- ningar i bankbolagens rätt att meddela kredit till vissa befattningshavare i bank— bolaget.

1949 års banklagssakkunniga 1949 års banklagssakkunniga, vars för— slag låg till grund för nu gällande lag av den 31 mars 1955 (nr 183) dryf— tade i sitt betänkande (SOU 1952:2) i fråga om bankbolags kreditgivning vä- sentligen spörsmålen om blancokrediter, bundna lån och jäv i kreditförhållande- na samt berörde dessutom lån mot sä— kerhet av aktier i emissionsbolag m.fl. I övrigt föreslogs inga ändringar, bort- sett från viss omredigering, i tidigare gällande rätt.

Beträffande blancokrediterna erinrade. banklagssakkunniga om att enligt redan gällande lag kunde kortvarig kredit utan särskild säkerhet beviljas affärs- idkare i och för hans rörelse och av vtderhäftig person dragen växel, betal- bar ä annan ort, diskonteras utan att

accept erhållits. De med stöd av dessa bestämmelser beviljade krediterna hade dock inte fått någon större omfattning i bankerna, vilket banklagssakkunniga delvis ansåg bero på att begreppet kort- varig enligt bankernas bolagsordningar begränsats till att avse högst tre månader och att omsättning av dessa krediter ej medgavs. Eftersom omloppstiden hos de tillgångar som krediten finansierade bå- de kunde över- och understiga tre måna- der, kunde varuomsättningens behov av blancokrediter i många fall icke tillgodo- ses med mindre omsättning av krediten medgavs, påpekade banklagssakkunniga, De sakkunniga förordade därför en så- dan uppmjukning av praxis, att omsätt- ning av tremånaderskrediter medgavs i de fall, där den bakomliggande affärs— transaktionens egen natur krävde ett dy- likt anstånd. Genom detta skulle kredit- tiden i vissa fall kunna komma att uppgå till sammanlagt inemot ett år. Denna tid borde emellertid icke få överskridas, eftersom krediten därigenom kunde få karaktären av ett stående förlagslån.

Även behoven av förlagskrediter hade understrukits vid flera tillfällen. De kre- ditanspråk som därvid åsyftades gällde framförallt småföretagarna och avsåg anläggnings- eller förlagsfinansiering. De banklagssakkunniga nämnde de fram- ställningar som gjorts av 1940 års hant- verks- och småindustriutredning och småföretagsutredningen. 1945 års bank- kommitté, som upplöstes innan precise- rade förslag i frågan hunnit utarbetas, anförde i sitt betänkande med förslag till inrättande av en statlig affärsbank be- träffande en utvidgning av blancokredi- tcn att det kunde tänkas vara lämpligt att för varje bank fastställa en kredit- kvot ev. beräknad såsom viss andel av bankens eget kapital och att ytterligare stadga ett kreditmaximum för varje kre- dittagare.

Banklagssakkunniga, som för sin det

förordade en utvidgning av blancokre- diterna i här ifrågasatt riktning, följ— de i förslaget till lagtext de linjer som skisserats av 1945 års bankkommitté. Kredit utan särskild säkerhet föreslogs sålunda kunna lämnas till ett belopp av i varje särskilt fall högst 50000 kr. och sammanlagt högst en tiondel av bankbo- lagets eget kapital till idkare av hantverk och småindustri.

För undvikande av missförstånd ville banklagssakkunniga framhålla vikten av att kreditsäkerhet ställdes i samtliga de fall, då sådan fanns att tillgå. Det fram- lagda förslaget om rätt att i vissa fall omsätta kortvariga krediter resp. att bevilja blancokrediter åt småföretagare fick således icke tolkas så att därige- nom på något sätt skulle ges avkall på den princip som dittills varit gällande i fråga om kredit-säkerhet.

Banklagssakkunniga påpekade att ett genomförande av förslagen endast delvis skulle lösa handelns kreditproblem. Dels skulle handeln icke omfattas av det nya förslaget till blancokrediter, dels hade icke handeln enligt gällande och före- slagna bestämmelser möjlighet att ut- taga förlagsinteckning. Enligt banklags- sakkunnigas mening rymde den ekono- miska utvecklingen under senare tid mo- ment, vilka kunde motivera en ompröv- ning av gränserna för förlagstecknings- institutet. Dithörande frågor föll dock utanför ramen för banklagssakkunnigas uppdrag.

I propositionen i ämnet hade departe— mentschefen ingen erinran mot bank- lagssakkunnigas förslag att uppmjuka praxis beträffande omsättning av kredi- ter utan särskild säkerhet. Departements- chefen betonade dock vikten av att kre- diter av ifrågavarande slag icke fick karaktären av stående förlagslån utan att lånen behöll sin karaktär av verkligt kortvarig kredit.

Beträffande förslaget till utvidgning av möjligheterna att lämna blancokredi- ter till att även avse småföretagare inom industri och hantverk förordade depar- tementschefen vissa modifieringar. Kre- diter skulle sålunda kunna lämnas till småföretagare i gemen. Vidare uppjuste- rades maximibeloppet från 50 000 till 75 000 kr. Departementschefen rekom— menderade bankerna iaktta viss försik- tighet vid på grund av dessa lån. Därjämte un— derströk departementschefen behovet av att bank som beviljat blancokredit av nämnt slag i regel på något sätt måste följa företagets ställning under den tid krediten ägde bestånd. Det borde vidare åvila tillsynsmyndigheten att ge akt på att banken verkligen stod i fortlöpande kontakt med företaget.

I övrigt kan beträffande blancokredi—

värderingen av fordringar

terna nämnas att i propositionen fast- slogs i anslutning till en av banklags— sakkunniga förd diskussion — att med stat och kommun »jämförlig samfällig- het» icke avsågs samfälligheter utanför den offentligrättsliga kretsen. Dessutom förordade departementschefen i enlighet med framförda förslag från olika remiss- instanser, att kredit utan säkerhet för- utom till stat, kommun och annan där— med jämförlig samfällighet samt Sveri- ges allmänna hypoteksbank, Konunga— riket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska jordbrukskreditkassan, skulle kunna lämnas till sparbank och till centralkassa för jordbrukskredit.

även

Banklagssakkunniga hade föreslagit viss uppmjukning i bestämmelserna rö- rande aktielån såtillvida aktier i förvaltningsbolag noterade på fondbörsens A: l-lista skulle kunna be— lånas. Detta förslag fann sig dock depar-

tementschefen icke då vara beredd till-

som även

styrka även om han fann vissa skäl tala för den förordade uppmjukningen.

Slutligen kan nämnas att vissa änd- ringar rörande förbud eller inskränk- ningar i rätten att utlämna lån till vissa befattningshavare behandlades i anslut- ning till förslag av banklagssakkunniga.

De av departementschefen i proposi— tionen i ämnet förordade bestämmelserna beträffande bankbolagens kreditgivning bifölls av riksdagen utan ändringar.

Vissa ändringar har företagits i den ursprungliga lydelsen av kreditgivnings— bestämmelserna i 1955 års banklag. Änd- ringarna har tillkommit efter framställ— ningar från bankerna.

Sedan hösten 1958 hade bl. a. affärs- bankerna beviljat svenska privatpersoner kortfristiga _amorteringslån på mindre belopp utan att kräva särskild säkerhet. Frågan om säkerhet för dessa lån hade då lösts på det sättet att varje bank för sig träffat avtal med något utomstående företag, varigenom detta åtagit sig bor- gen eller annan garanti för lånens åter- betalande.

I skrivelse den 19 1958 framhöll tolv bankbolag, att det skulle vara synnerligen önskvärt att banker- na — i stället för att som tidigare träf-

december

fa avtal med utomstående företag —— kunde anlita Lånekassan av 1914 som garant. Efter viss ändring av Lånekas- sans bolagsordning skulle kassan med— verka till dels en av sociala skäl påkallad lånegivning till fysiska personer, som icke förmådde ställa fullt bankmässig säkerhet, dels ock beviljande av s. k. pri- vatlån till fysiska personer, vilka kän- netecknas av att de lämnas utan sär- skild av låntagaren ställd säkerhet samt att varje lån skulle lyda å högst 5000 kr. och vara ställt att amorteras under högst tre är.

Remissinstanserna ansåg, att den av bankerna gjorda framställningen borde tillgodoses på det sättet, att bankernas

rätt att bevilja blancokrediter utvidga- des. Härvid erinrades om att sparbanker- na redan hade rätt att ge blancokrediter till belopp av i varje särskilt fall högst 5 000 kr.

Föredragande departementschefen för- ordade i propositionen i ämnet (1960: 45) att till bestämmelserna om blancokre— diter skulle fogas en föreskrift om att bankerna kunde bevilja kredit till an— nan än småföretagare till ett högsta belopp i varje särskilt fall av 5 000 kr. Propositionen bifölls av riksdagen. Ge- 1962 vidtagen lagändring höjdes beloppsgränsen till 15 ()00 kr.

nom en år

Kreditinstitututredningens förslag till krediters löptid har refererats i det fö- regående. För en redogörelse av hur frå- gan om löptiden behandlats vid tidigare tillfällen samt de skäl på vilka nu gäl— lande bestämmelser grundats hänvisas till ifrågm'arande delbetänkande som bi— lagts detta betänkande och till proposi- tionen i ämnet (1965: 113).

Sparbanlccrna

1920 års sparbankssak-

k u n n i g a

Sparbankernas karaktär av sparinstitut medförde att snart sagt alla regler ur- sprungligen hänförde sig till insättarsi- (lan. I 1892 års lag, som gällde till dess att den av år 1923 trädde i kraft, nämn- des över huvud taget ej utlåningssidan i den inledande paragrafen som innehöll en definition av sparbank. Det hette där att »med sparbank förstås i denna lag penningeinrältning, som utan rättig- het för dess stiftare eller dess rättsinne- hafvare att tillgodonjuta andel i den vinst, som å rörelsen kan uppkomma, har till ändamål att af allmänheten till förräntande mottaga penningar och ge- nom räntans läggande till hufvudstolen dem ytterligare förkofra samt medlen i mån af uppsägning återbetala».

1920 års sparbankssakkunniga, som tillsattes för att avge förslag till en mera tidsenlig sparbankslagstiftning, framhöll i sitt den 27 juli 1921 avgivna betänkande, att vid ett angivande av sparbanks verksamhet icke blott inlå- ningen utan även utlåningen borde om- nämnas. De sakkunniga betonade, att utlåningen, vare sig den sker i form av de insatta medlens placering i ob- ligationer eller utlåning i mera popu- lär mening, var sekundär i förhållande till inlåningen. Eftersom sparbankens ändamål var att befordra sparandet, fick utlåningsverksamheten givetvis blott gå ut på att i insättarnas intresse göra de insatta medlen fruktbärande och icke på att fylla viss eller vissa befolknings- gruppers lånebehov. Frånsett detta var nämnda verksamhet väl av den vikt, att den borde ställas vid sidan av inlåning- en, ansåg de sakkunniga.

Beträffande detaljregleringen av ut- låningsverksamheten grundades de sak- kunnigas förslag på en omfattande ge- nomgång av olika placeringsalternativ för de insatta medlen. Inledningsvis framhöll de sakkunniga att eftersom de sparmedel som inflöt till en sparbank regelrätt härrörde från sparbankens verksamhetsområde, måste det anses na- turligt att dessa sparmedel i första hand förbehölls verksamhetsområdets kredit- behov. För att undvika förluster till följd av oförsiktig kreditgivning var det önsk- värt att en sparbanks ledning hade per- sonlig kännedom om bankens låneklien- tel. En erinran om att sparbankerna företrädesvis borde tillgodose de kredit- behov som kunde yppas inom deras verksamhetsområden ansågs därför vara på sin plats och intogs i de sakkunnigas lagförslag. En dylik erinran borde enligt de sakkunnigas mening utgöra ett gott stöd för en sparbanksledning som anser sig böra avvisa en utom verksamhetsom-

rådet bosatt lånesökande, vars soliditet icke med visshet kunde bedömas. Å and- ra sidan betonade de sakkunniga, att en erinran av ifrågavarande slag icke inne- har någon uppmaning till sparbankerna att under alla förhållanden låta lånean- sökningar från verksamhetsområdet gå före andra. I första rummet skulle spar- bankerna tillse att en betryggande pla- cering ernåddes.

Det var också intresset att främja en trygg placering som föranledde de sak- kunniga att föreslå förbud för sparbank att som pant godkänna inteckning i far- tyg eller förlagsinteckning samt begräns- ning av sparbanks rätt till utlåning mot säkerhet av pant, bestående av aktier eller lottbrev.

I fråga om de nyssnämnda inteckning- arna framhöll de sakkunniga att inteck- ningarnas säkerhet rent juridiskt sett var relativt svag, särskilt i jämförelse med inteckning i fast egendom. Sålunda föll förmånsrätten i intecknat förlag, vilken förmånsrätt endast kunde göras gällande vid konkurs, redan vid den förlagsintecknande egendomens frivilliga försäljning och förmånsrätten i inteck- nat fartyg löpte ständigt risken att bli försämrad genom uppkomsten av sjö- panträtt, vartill kom, att det vid länets beviljande ofta nog icke kunde avgöras, i vad mån framför inteckningen gällande sjöpanträtter fanns. Av ännu större be- tydelse ansåg de sakkunniga vara att de förmögenhetsobjekt ifrågavarande för- månsrätter avsåg lätt blev utsatta för betydande värdefluktuationer.

Det av de sakkunniga föreslagna för- budet mot lån med säkerhet av förlags- inteckning, som de sakkunniga hämtat från 1910 års sparbankskommittés för- slag, ansågs knappast komma att vara av större betydelse eftersom lån mot dy- lik säkerhet endast i mycket ringa ut- sträckning utlämnats av sparbankerna. Av större betydelse skulle ett förbud mot

lån med säkerhet av aktier och lottbrev vara. De sakkunniga erinra härvid om att 1910 års sparbankskommitté föresla- git totalförbud mot belåning av aktier men att detta avstyrkts av flertalet re- missinstanser. Så långt som till ett för- bud ville de sakkunniga icke gå, men ansåg en begränsning av sparbanks rätt till aktiebelåning vara av behovet på- kallad. För att aktiebelåning i större skala måtte kunna ske utan risk för insättarna erfordrades icke blott en star— kare fondställning än som kunnat före- skrivas för sparbankerna utan även att vederbörande penninginstituts ledning besatt en mera ingående kännedom om affärslivet och en livligare kontakt med dess representanter än som åtminstone i regel stod sparbanksledningarna till buds. En begränsning framstod också som motiverad ur den synpunkten att sparbankerna icke borde stödja aktie- spekulationer.

De sakkunniga ansåg att det väsentliga av vad som önskades uppnås kunde vin- nas genom en bestämmelse att en spar- banks utlåning mot pant av aktier eller lottbrev icke måtte överstiga beloppet av sparbankernas fonder. Genom en så- dan bestämmelse skulle sparbankerna tvingas sovra de ansökningar för vilka säkerhet av ifrågavarande art erbjöds.

De sakkunniga erinrade om att spar- bankerna i Sverige i motsats till vad som gällde för de övriga nordiska länderna icke fick utlämna lån mot växel. Enligt de sakkunnigas mening fanns icke heller behov av att tillåta denna utlånings- form. Tvärtom kunde vägande skäl åbe— ropas mot en ändring. En rätt för spar- bankerna att idka växelrörelse skulle så- lunda enligt de sakkunniga vara ägnad att upphäva den naturliga arbetsfördel- ningen mellan sparbankerna och bank- bolagen. Med hänsyn till att sparbanker- nas klientel endast i ringa utsträckning

bestod av köpmän skulle vidare en rätt att utlämna lån mot växel kunna bidra till ett icke önskvärt växelrytteri inom kretsar för vilken denna låneform rätte- ligen borde vara främmande. Slutligen framhöll de sakkunniga att sparbanker- nas organisation knappast var avpassad för växelrörelse särskilt med hänsyn till att dylik rörelse förutsatte, att vederbö— rande penninginstitut håller sina kontor öppna varje söckendag; en förutsättning som då icke var uppfylld för flertalet sparbanker.

Förutom de ovan refererade utlånings- bestämmelserna föreslog de sakkunniga vissa särbestämmelser för att genom sparbankerna tillgodose jordbrukarnas speciella kreditbehov samt vissa jävsbe- stämmelser för lån till ledamot av spar- banks styrelse, till anställd i sparbank m. m.

De av de sakkunniga förordade be- stämmelserna godtogs med endast obe- tydliga modifikationer av statsmakterna och infördes i 1923 års sparbankslag (SFS 1923: 286).

Vissa förändringar i utlåningsbestäm- melserna företogs sedermera. Bl.a. gavs sparbank rätt att förutom till kom- mun och annan därmed jämförlig sam— fällighet -— till annan sparbank utlämna lån utan säkerhet.

1955 års sparbankslag 1948 års sparbankssakkunniga föreslog i sitt betänkande (SOU 1954: 10) ganska omfattande redaktionella ändringar i då gällande utlåningsregler men endast få reella ändringar. Det mest betydande faktiska ändringsförslaget avsåg en ut- vidgning av sparbanks rätt att utlämna blancokrediter. Förutom till kommun och därmed jämställd samfällighet eller an- nan sparbank föreslogs också blanco- krediter kunna utlämnas i övrigt till ett

belopp i varje särskilt fall av högst 3000 kr. och sammanlagt motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder.

Bakgrunden till de sakkunnigas för- slag var insikten om att det i stor ut- sträckning fanns duktigt folk, som för att sätta igång egen rörelse eller för andra liknande syften behövde skaffa sig mindre kapital genom banklån men som icke hade någon säkerhet att erbjuda. För att förhindra att blancokrediter av ifrågavarande slag, som enligt de sak- kunnigas förslag icke skulle förbehållas någon viss yrkesgrupp, skulle komma att innebära för stora risker för spar- bankerna hade de nyssnämnda maxime- ringsreglerna uppställts.

De sakkunnigas förslag till utvidgning av Sparbankernas blancokrediter föran- ledde ingen annan erinran vid remissbe- handlingen än att riksbanksfullmäktige och kommerskollegium förordade ett från 3000 kr. till 5000 kr. höjt indivi- duellt maximibelopp. I propositionen i ämnet (1955: 151) förordade departe- mentschefen denna höjning, som också godtogs av riksdagen. Sedermera har beloppet höjts till 15 000 kr.

I nyssnämnda proposition uttalade (le- partementschefen i övrigt bl.a., att som norm för sparbankernas kreditpolitik hade sedan gammalt gällt, att inlåningen i första hand borde användas till täc- kande av kreditbehovet i den bygd var- ifrån inlåningen härrörde. Denna grund- sats hade kommit till synes i lagregeln, at—t sparbanks utlåningsrörelse företrä- desvis skulle avse sparbankens verksam- hetsområde. Innan en allmän ompröv- ning av frågan om gränsdragningen mel- lan de olika kreditinstituten kommit till stånd ansåg departementschefen det icke finnas anledning att slopa eller ändra be- rörda regel.

De sakkunniga hade avvisat tanken, att sparbankerna skulle få utlämna kre-

diter i checkräkning. Denna negativa in- ställning motiverades med att sparbanks— rörelsen i annat fall skulle bli mer af- färsbetonad och sparbankerna härige— nom komma in på verksamhetsfält, som fick betraktas som främmande för den egentligt sparbanksmässiga verksamhe- ten. Departementschefen anförde i detta sammanhang, att det i avvaktan på att gränsdragningsproblemen blivit närmare belysta fick anses vara befogat att iakt- ta försiktighet, när fråga uppkom om att i ena eller andra hänseendet rubba vad som traditionellt betraktades som skiljelinjer mellan kreditinstitutens funk- tionsområden. Ur denna synpunkt ansåg departementschefen det vara lämpligt att vissa spärrar tillämpades i fråga om Sparbankernas rätt till checkräkning. Att i enlighet med de sakkunnigas förslag icke alls tillåta checkräkning på kredit- sidan fann dock departementschefen va- ra alltför restriktivt. I departementsför- slaget upptogs därför rätt för sparban- kerna att bevilja kredit i checkräkning till belopp i varje särskilt fall av högst 25 000 kr. Beloppsbegränsningen har se- dermera upphävts.

Enligt 1923 års sparbankslag fick, som nämnts, sparbankerna lämna lån mot pant av aktier och förlagsbevis till ett sammanlagt belopp motsvarande hälften fonder. Denna regel hade oförändrad överförts i sakkunnig- förslaget. Under remissbehandlingen ha- de emellertid ifrågasatts om inte spar— bankernas frihet i dessa avseenden borde begränsas. Det hade därvid an- setts, att krediter icke borde få bevil- jas mot säkerhet i aktier uti s.k. för- valtningsbolag eller i förlagsbevis ut- färdade av sådant bolag. Dessutom hade uttalats att sparbanks egna för- lagsbevis icke borde få tjäna som pant. Likaså hade gjorts gällande, att sparbank icke såsom lånesäkerhet borde få taga emot bevis om tillskott till spar- av sparbankens

bankens fonder. I dessa hänseenden an- såg sig departementschefen böra beakta remissynpunkterna. Departementschefen hänvisade härvid till att enahanda regler redan gällde eller i propositionen om ny banklag föreslagits skola gälla för af- färsbankerna.

Departementschefens förslag till ut- låningsregler godtogs helt av riksdagen.

I samband med att bestämmelser om företagsinteckning införts upphävdes det tidigare förbudet för sparbank att bevilja lån mot inteckning i jordbruks- inventarier eller förlagsinteckning.

När det gäller frågan om krediternas löptid får kreditinstitututredningen lik- som beträffande affärsbankerna hänvisa till utredningens delbetänkande härom och propositionen i ämnet (1965:113).

Jordbrukets kreditkassor Enligt 1915 års kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor skulle kassas låneverksamhet kunna bestå dels i ut— lämnande av direkta lån, dels av för— medling av växellän åt kassans medlem- mar. Medlems lånerätt begränsades till högst 75 kr. för varje har odlad jord, för vilken delaktighet vunnits i jord- brukskassan. De ändamål, för vilka lån kunde lämnas, angavs i detalj i kun- görelsen. Växelkredit fick ej användas för att finansiera bl.a. vissa anlägg- ningar.

Den år 1928 tillsatta jordbruksutred- ningen tog som en av sina första uppgif- ter att utarbeta förslag till reformering av jordbrukskasserörelsen. Utredningen framlade i januari 1930 sitt betänkande i ärendet med betydande ändringsförslag bl.a. beträffande bestämmelserna om jordbrukskassas kreditgivning. Redan dessförinnan hade emellertid vissa ut- vidgningar av de i 1915 års kungörelse

givna reglerna vidtagits. Så tidigt som år 1918 hade medlems lånerätt höjts från 75 till 200 kr. per har och jordbruks- kassorna erhållit möjlighet att lämna kredit i löpande räkning. År 1925 er- sattes den tidigare preciseringen av för vilka ändamål jordbrukskassa kunde be— reda medlem kredit med en exemplifie- ring av sådana ändamål. Dessutom er- höll jordbrukskassa rätt att vid sidan av andelskrediten bevilja lån mot säkerhet inom 60 0/0 av fastighets jordbruksvärde.

Jordbruksutredningen konstaterade i sitt förenämnda betänkande att utlå— ningsmöjligheterna enligt då gällande be- stämmelser, om hänsyn togs till den föreliggande möjligheten att utöver låne- maximum utlämna lån mot inteckning inom 60 0/o av fastighets jordbruksvärde, sträckte sig så långt som till ett belopp motsvarande hela detta värde. Enligt jordbruksutredningens mening kunde det icke förnekas att en kredit upp till så— dan storlek i förhållande till värdet av jordbrukarens fasta egendom kunde sy- nas hög. Med hänsyn till den tilläggs- säkerhet som låntagaren hade att erbju- da i levande och döda inventarier och låntagarens personliga kreditvärdighet i ivrigt med eller utan borgensförstärk- ning ansåg sig dock utredningen kunna förorda ctt bibehållande av 200 kr. per andel som lånemaximum.

Beträffande säkerheterna för av jord- brukshavarna beviljad kredit framhöll jordbruksutredningen att man från bör- jan icke syntes ha tänkt sig att särskilda säkerheter skulle förekomma. Man syn- tes i stället ha utgått från att den ömse- sidiga personliga ansvarigheten utgjorde en tillfredsställande grund för kreditgiv- ningen samt från den för hela den koo- perativa kreditrörelsen grundläggande principen att de lokala kreditförening- arna skulle vara av så begränsad storlek att medlemmarna ägde personlig känne- dom om varandras ekonomiska förhål-

landen och kreditvärdighet. Denna grundtanke i den kooperativa kreditgiv- ningen hade dock enligt jordbruksutred- ningens åsikt icke upprätthållits i vårt lands jordbrukskasserörelse. Med hänsyn till den relativt begränsade personliga ansvarighet som fanns föreskriven kun— de det enligt utredningens mening också ifrågasättas om en dylik grundsats över huvud kunde anses försvarlig. Jordbruks- utredningen hade för sin det kommit till den övertygelsen att den koope- rativa kreditgivningen måste, om den skulle kunna växa i önskvärd omfatt- ning, skötas på ett i detta hänseende be- tryggande sätt. Några allmänna riktlin- jer för säkerhetens beskaffenhet kunde visserligen, enligt jordbruksutredningens mening, icke anges, men med hänsyn till den kooperativa kreditorganisatio- nens utformning och den utbyggda led- ning av kasserörelsen i allmänhet, som föreslagits av utredningen, borde man kunna förvänta att erforderlig försiktig- het iakttogs vid prövningen av erbjuden säkerhet.

De av jordbrukskasseutredningen fram— lagda förslagen till utlåningsbestämmel- ser godtogs med vissa huvudsakligen re- daktionella ändringar av statsmakterna. I den år 1930 utfärdade författningen i ämnet föreskrevs sålunda att för kredit skulle finnas säkerhet som av jordbruks- kassans styrelse prövas fullt betryggan- de. Beloppet för medlems lånemaximum bibehölls vid 200 kronor för varje andel i kassan och likaså bibehölls möjligheten till lån därutöver mot inteckning inom 60 0/o av fastighets jordbruksvärde. Be- träffande formerna för kreditgivningen angavs att jordbrukskassas kreditgivning kunde bestå i utlämnande av reverslån, förmedling av växellån eller beviljande av kredit i räkning, som genom kassans förmedling öppnas hos vederbörande

centralkassa. Beträffande ändamålet med krediterna nämndes ej annat än att jord- brukskassa allmänt som syfte hade att bereda kredit åt medlem som ägde minst en andel i kassan.

År 1936 genomfördes en del ändringar i jordbrukskasselagstiftningen, vilka bl. a. innebar en ökning av lånemöjligheterna genom att andelsteckningen och därmed även lånerätten fick grundas inte enbart på jordbruksvärdet utan också på skogs- värdet.

Den revision av reglerna för jord- brukskasserörelsen, som 1942 års för- ordning om jordbrukets kreditkassor ut- gjorde, innebar endast mindre ändringar i kreditgivningsreglerna. I likhet med vad som då redan gällde för sparbanker- na intogs emellertid i förordningen ett stadgande om förbud för jordbrukskassa att lämna kredit mot inteckning i jord- bruksinventarier eller förlagsinteckning. Dessutom infördes en specificering av vilka säkerheter som fick godtas vid kreditgivning. Säkerheten skulle härvid utgöras av pant i fast eller lös egendom eller fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljades.

1950 års jordbrukskasseutredning före- slog i sitt betänkande (SOU 1955: 1) be- träffande kreditkassas kreditgivning att det dittillsvarande förbudet att bevilja lån mot förlagsinteckning skulle upp- hävas. Dessutom föreslog utredningen att staten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa eller inrättning, vars reglemente blivit fastställt av Konungen liksom ock- så affärsbanker och sparbanker skulle kunna erhålla kredit utan särskild sä- kerhet. Jordbrukskasseutredningen före- slog även att de tidigare reglerna om maximerad lånerätt för kasserörelsens medlemmar skulle ersättas med en regel

av innebörd att åt samma medlem eller åt medlemmar som är förbundna med varandra i väsentlig intressegemenskap icke skulle få beviljas kredit i sådan om- fattning att därav kunde uppkomma fara för kassans säkerhet. Utredningen hade härvid använt motsvarande regel ibank- lagen som förebild.

I propositionen i ämnet (1956: 122) anslöt sig föredragande departements- chefen till förslaget att förlagsinteck- ning skulle kunna godtas som säkerhet för lån. På från bankinspektionen re- missledes framfört förslag ansåg sig dock departementschefen böra införa den begränsningen att centralkassa i varje särskilt fall skulle ge tillstånd till sådant lån. Dessutom begränsades omfattningen av sådana lån till att motsvara högst hälften av den långivande kassans eget kapital.

Föredragande departementschefen bi— trädde jordbrukvskasseutredningens för- slag om att kreditkassa skulle få rätt att lämna kredit utan särskild säkerhet till kommuner och annan därmed jämförlig samfällighet samt till av utredningen angivna kreditinstitut. Eftersom kredit till staten enligt departementschefens mening icke torde bli aktuell medtogs icke staten bland ifrågavarande kredit- tagare. Vid remissbehandlingen hade anmärkts på att jordbrukskasseutred- ningens förslag icke medgav möjlighet att ge blancokrediter åt enskild lånta— gare. Föredragande departementschefen ansåg icke att möjlighet skulle medges härtill. Departementch-efen ansåg vis— serligen att den av jordbrukskasseutred- ningen föreslagna avgränsningen i fråga om krediter utan särskild säkerhet var snäv men att den hade fog för sig med hänsyn dels till spörsmålet om gränsdragningen mellan kreditinstituten, dels till kreditkassornas kooperativa karaktär. Den kooperativa karaktären

innebar, konstaterade departementsche— fen att låntagarna är medlemmar an- tingen direkt i den kassa som skall ta ställning till frågan om beviljande av kredit eller i en till sistnämnda kassa ansluten kassa. Genom detta sitt med- lemskap och därmed sitt deltagande i jordbrukskasserörelsen kom låntagaren i ett annat och närmare förhållande till långivaren än i fråga om affärsbank eller sparbank, påpekade departementschefen. På grund därav fick riskerna, enligt de- partementschefens mening, för ett allt- för välvilligt bedömande av låntagarens vederhäftighet få anses större i fråga om kreditkassa än i fråga om affärsbank el- ler sparbank.

Bankinspektionen och Svenska bank- föreningen hade i sina remissyttranden betecknat det som en brist att i jord- brukskasseutredningens förslag saknades regler om lån mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis. Dessa remissinstanser föreslog att lagstiftningen skulle kom- pletteras med regler i detta avseende. Föredragande departementschefen dela- de remissinstansernas uppfattning i frå— gan och förordade att regler härom skulle införas och att dessa regler såsom föreslagits av inspektionen skulle ankny— tas till vad som gällde för sparbankerna.

Departementschefen tillstyrkte jord- brukskasseutredningens förslag om att ersätta tidigare lånemaximum med en allmän bestämmelse av det slag som gällde för affärsbankerna. Med en be- stämmelse av detta slag skulle enligt de- partementschefen vinnas att kasserörel- sen fick vidgade möjligheter att betjäna sina medlemmar samtidigt som kasse- medlemmarna icke onödigtvis skulle dri- vas att bli flerbanksgäldenärer. Depar- tementschefen erinrade om att slopandet av de gamla spärreglerna skulle komma att ge kassornas utlåning en mera bank- mässig prägel varigenom även kraven på bankmässig bedömning av föreliggande

låneansökningar skulle komma att steg- ras. Departementschefen sade sig ha upp- märksammat att det lagrum i BL som var förebild för jordbrukskasseutred— ningens förslag upptog en bestämmel- se om begränsning av affärsbanks lån- givning mot säkerhet av aktier i samma aktiebolag eller flera aktiebolag som är förbundna med varandra i väsentlig in- tressegemenskap, men att motsvarighet härtill saknades i jordbrukskasseutred- ningens förslag. Med hänsyn till att ak- tiebelåning i jordbrukskasserörelsen före- kom i mycket begränsad utsträckning och till att behov av en dylik bestäm- melse för kassornas del ej förelåg och ej torde bli aktuell under överskådlig tid ansåg också departementschefen att ifrågavarande bestämmelse kunde und-

varas.

De av departementschefen framlagda förslagen till utformning av kreditgiv- ningsregler godtogs av riksdagen.

I likhet med vad som varit fallet för sparbank har ur JkL fr. o. m. år 1967 de särskilda föreskrifterna rörande lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksinven- tarier och förlagsinteckning utmönstrats.

När det gäller frågan om krediternas löptid får kreditinstitututredningen lik- som i historiken över affärsbankers och sparbankers kreditgivningsregler hänvisa till utredningens delbetänkande därom och propositionen i ämnet.

Frågan om belåning av aktier

i förvaltningsbolag Som refererats i det föregående stadgas för såväl affärsbanker som sparbanker och jordbrukets kreditkassor förbud att som pant mottaga aktie i bolag vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse. Post-

bankens placeringsreglemente ger ej hel- ler möjlighet att godta sådan säkerhet för kredit. I de vid 1966 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 309 och II: 380 yrkades att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa att frågan om en uppmjukning av förbudet mot pantsättning av aktie i förvaltnings- bolag måtte upptas till förnyat över- vägande. Bankoutskottet inhämtade ytt- randen över motionerna från bankin- spektionen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveri- ges jordbrukskasseförbund.

Samtliga remissinstanser tillstyrkte att motionerna skulle ge anledning till ät- gärd från riksdagens sida. Bankinspek— tionen framhöll i sitt yttrande att ett stort antal nya förvaltningsbolag till- kommit under den tid som förflutit se- dan 1949 års banklagssakkunniga fram- lade sitt förslag. Beträffande såväl de äldre som de under senare år tillkom- na gäller, framhöll inspektionen, att det var fråga om en grupp företag som sinsemellan visade mycket stora olikheter i fråga om storlek, ledningens kvalitet, konsolidering och utdelnings— politik samt portföljernas sammansätt- ning bl.a. från risksynpunkt. Inspektio- nen motsatte sig därför bestämt införan- det av en lagregel som skulle ge banker- na en obegränsad rätt att belåna aktier i förvaltningsbolag. Ett antal förvalt- ningsbolag hade, påpekade inspektionen, sina aktier inregistrerade vid fondbörsen. Sådan inregistrering föregås, framhöll inspektionen, av en prövning av att det var fråga om seriösa företag med till— fredsställande kapitalrelation och risk— fördelning. Med hänsyn härtill tillstyrkte inspektionen att förbudet mot belåning hävdes beträffande sådana aktier i för- valtningsbolag som är börsnoterade och föreslog i anslutning härtill att 59 å andra stycket BL skulle få följande ly- delse:

>>Aktie i bolag, vars verksamhet huvud- sakligen består i att förvalta eller driva han— del med aktier eller som idkar emissions- rörelse, må av bankbolag mottagas som pant allenast om aktierna i bolaget inregistrerats vid fondbörs inom riket.»

Motsvarande ändringar borde enligt bankinspektionen övervägas i 28 % SpL och 37 & JkL.

Bankoutskottet framhöll i sitt utlåtan- de 1966: 48 att goda skäl framförts för en omprövning av förbudet för kredit- instituten att mottaga förvaltningsbo- lags aktier såsom pant för lån, åtmins- tone vad beträffade de börsnoterade investmentbolagen. Dessa bolag var en- ligt utskottets mening i regel väl konsoli- derade och hade sina aktieportföljer sammansatta på sådant sätt att risk- spridningen blev god. Därtill kom att deras aktieinnehav som regel hänförde sig huvudsakligen till andra börsnotera- de företag. De omständigheter som ut- skottet anfört innehar enligt utskottets åsikt att köp av förvaltningsbolags aktier inte minst för aktiesparare i liten skala kunde te sig som en lämplig placering. Det gällande belåningsförbudet minska- de, enligt utskottet, otvivelaktigt veder- börande aktieägares ekonomiska hand- lingsfrihet och kunde bl.a. därigenom komma att minska förvaltningsbolagens möjligheter till aktieemission.

Frågan om en ändring av det berörda stadgandet måste dock enligt utskottet ses i ett större sammanhang. Innan en lagändring skedde borde i varje fall ga- rantier föreligga för att inte på nytt så- dana missförhållanden uppstod som ur— sprungligen motiverade förbudets till— komst, framhöll utskottet. Utskottet var därför icke berett att ansluta sig till bankinspektionens förslag om en omedel— bar lagändring utan ansåg att en sådan borde baseras på en grundligare pröv— ning av frågan. Utskottet erinrade här—

vid om att kreditinstitututredningen hade till uppgift att företa en samlad översyn av de bestämmelser som är av betydelse för gränsdragningen mellan institutens verksamhetsområden och att vid denna översyn även det av motionärerna be- rörda stadgandet torde bli föremål för uppmärksamhet. Riksdagen fattade be- slut i överensstämmelse med utskottets utlåtande.

Det av bankinspektionen remissledes till bankoutskottet framförda förslaget utsändes av Kungl. Maj:t för yttrande till kreditinstitututredningen, riksbanks- fullmäktige, riksgäldsfullmäktige, Svens- ka bankföreningen, Svenska sparbanks- föreningen och Sveriges jordbrukskasse— förbund. I sitt remissyttrande den 10 februari 1967 anförde kreditinstitutut- redningen följande:

»t'tredningen har bland sina arbetsuppgif- ter att pröva säkerhetsbestämmelserna för kreditinstituten. Bland säkerhetsföreskrifter— na ingår för affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor ett förbud att belåna aktier i förvaltningsbolag. Detta förbud infördes för affärsbanker i början av 1930-talet mot bakgrunden av erfarenheterna efter första världskriget. Sedan förbudets tillkomst har uppstått ett antal väl konsoliderade förvalt- ningsbolag med god riskspridning i sina aktieportföljer. I synnerhet gäller detta för de förvaltningsbolag vilkas aktier är inre— gistrerade vid fondbörsen. För dessa bolag ger även de på fondbörsen noterade kurs— värdena utgångspunkter för bedömning av aktiernas beläningsvärden. Under förutsätt- ning att bankerna tillämpar rimliga belå- ningsnormer har utredningen, som bedömt frågan endast från solvenssynpunkt, intet att erinra mot bankinspektionens förslag till ändring av 59% banklagen. Utredningen för- utsätter härvid att motsvarande ändring även företas i 28 % sparbankslagen och 37 % jord- brukskasselagen.»

Ledamoten av utredningen herr Cal- lans framhöll i särskilt yttrande följan- de:

»Jag har ingenting att erinra mot vad ut- redningens majoritet sålunda anfört. Som

majoriteten framhåller har emellertid utlä- tandet begränsats till en bedömning av en- bart solvensfrågan. Det synes böra framhål- las att frågan om upphävande av förbudet mot belåning av aktier i förvaltningsbolag även har andra aspekter. Innan ställning tas till bankinspektionens förslag bör prövas vil- ken effekten av förslagets realiserande kan bli på relationerna mellan bankerna och nå- ringslivet. För den skull anser jag att utred- ningen borde ha rekommenderat en närmare prövning av hela frågan. Det torde emeller- tid inte ankomma pä kreditinstitututredning- en att företa denna.»

Riksbanksfullmäktige uttalade i sitt yttrande den 23 februari 1967 bl.a. följande:

»Fullmäktige delar bankoutskottets tvek- samhet inför vissa aspekter av en omedelbar lagändring i enlighet med bankinspektionens förslag. Detta gäller bl. a. den grundläggan- de premissen för bankinspektionens förslag, nämligen att inregistrering på fondbörsen utgör ett lämpligt kriterium för undantagan- det från belåningsförbudet. Även om det kan visas att de för närvarande börsnoterade företagen uppfyller alla krav, som kan stäl- las från solvenssynpunkt, måste hänsyn ta- gas till att ett genomförande av bankinspek- tionens förslag skulle skapa starka incita- ment för ytterligare förvaltningsbolag att söka inregistrering vid fondbörsen. Det står icke klart att nuvarande regler och praxis för inregistrering ger tillräckliga garantier för att nytillkommande företag är av sam- ma kvalitet som de för närvarande registre— rade. l)et bör vidare observeras, att den nu arbetande fondbörsu[redningen har som en av sina uppgifter att pröva riktlinjerna för börsintroduktionen. Innebörden i framtiden av den garanti börsintroduktionen ger, kan därför knappast bedömas förrän resultatet av utredningens arbete på denna punkt fö- rcligger.

Utskottet påpekar, att det gällande belä- ningsförbudet kan begränsa förvaltningsbo— lagens möjligheter till kapitalanskaffning genom aktieemission. Med hänsyn till den intressegemenskap som existerar mellan in- vestmentbolagen och bankerna, kan belå— ningsförbudets verkningar i detta avseende enligt fullmäktiges mening spela en viss roll med avseende på de problem som berör bankernas inflytande över näringslivet. Des— sa frågor torde komma att belysas i kon-

centrationsutredningens snart föreliggande betänkande. Det synes uppenbart att även förbudets eventuella betydelse i detta sam- manhang bör ingå i den avvägning som fö- regår ett definitivt ställningstagande.

Enligt fullmäktiges mening finnes sålunda starka skäl för bankoutskottets slutsats. att frågan bör prövas ytterligare innan beslut fattas. Av vad fullmäktige anfört framgår att underlaget för en sådan prövning till en del kan erhållas genom redan arbetande offent- liga utredningar, nämligen fondbörsutred- ningen, koncentrationsutredningen och den av bankoutskottet nämnda kreditinstitututred- ningen.»

Riksgäldsfullmäktige hade i sitt den 9 februari 1967 avgivna yttrande icke nä- got att erinra mot att en uppmjukning kom till stånd av förbudet mot belåning av aktier i förvaltningsbolag. Fullmäktige ansåg emellertid att det borde särskilt ut- redas hur långt en sådan uppmjukning lämpligen borde gå och vilka garantier som därvid borde ställas för att hindra uppkomsten av sådana missförhållanden som ursprungligen föranlett förbudet.

Svenska sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund tillstyrk- te bankinspektionens förslag och att motsvarande ändringar genomfördes i SpL resp. JkL. Även Svenska bankför- eningen tillstyrkte bankinspektionens för- slag för den händelse ej vissa andra för— slag till längre gående uppmjukning skul— le vinna bifall.

Kungl. Maj:t förordnade den 3 mars 1967 att ärendet skulle överlämnas till kreditinstitututredningen för att — efter samråd med fondbörs- och koncentra- tionsutredningarna tas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

I skrivelser den 7 april 1967 anhöll kreditinstitututredningen att fondbörs- och koncentrationsutredningarna skulle delge kreditinstitututredningen sina över- väganden och förslag avseende prövning från börsstyrelsens sida av registrerings- sökande företag särskilt investmentbolag

resp. sin bedömning av möjligheten att uppmjuka belåningsförbudet för han- kerna av investmentbolagsaktier mot bakgrund av bankernas inflytande över näringslivet.

Koncentrationsutredningen anförde i skrivelse den 12 maj 1967 följande:

»Inledningsvis bör framhållas att en före- tagslednings frihet vid val av bolagsform (rörelsedrivande bolag kontra förvaltnings- bolag) medför att tillämpbarhet av ifråga— varande belåningsförbud i stor utsträckning kan undvikas om så önskas. Flera större företag, som formellt är rörelsedrivande, har närmast karaktär av förvaltningsbolag och åtskilliga rörelsedrivande företag har stora innehav av aktier i börsnoterade före- tag. Senare års ombildningar av rörelsedri- vande bolag till förvaltningsbolag får ses mot bakgrund av ändringar i skattelagstift- ningen. Bankerna har enligt gällande bank— lag dessutom generell rätt att överta aktier i företag, vars utveckling varit sådan att banken hotas av förluster på lämnade kre- diter. Redan av dessa skäl finns det anled- ning att anta att förbudet mot belåning av aktier i förvaltningsbolag varit av begränsad betydelse såsom ett hinder för affärsbanker- na att öka sitt inflytande över näringslivet.

De från inflytandesynpunkt tänkbara ef- fekterna av belåningsförbudets borttagande hänför sig dels till de ökade möjligheterna för vissa ägare att ta upp banklån och dels till den ökade sannolikheten att banker kommer att överta aktier i förvaltningsbo— lag till följd av bristande betalningsförmåga hos kredittagare.

Ägare, som genom egna aktieinnehav eller såsom ständigt ombud för andra ägare. har ett starkt inflytande både över förvaltnings- bolag och en bank får genom belåningsför- budets borttagande ökade möjligheter att uppta banklån, vilka kan användas för ägarinsatser i andra företag. Härigenom kommer via ägarna den berörda bankens inflytande över näringslivet att öka, förut- satt att dessa ägarinsatser inte kunnat åstad- kommas på annat sätt. För närvarande är det enbart vid en storbank, som ägandeför- hållanden av ovannämnt slag existerar. I det aktuella fallet är dock ägarintressena i rörelsedrivande företag så omfattande och så fördelade att det kan hetvivlas att belå- ningsförbudet utgjort ett verkligt hinder för önskade kapitaldispositioner.

Genom den föreslagna lagändringen ökas sannolikheten för att börsnoterade aktier i förvaltningsbolag övertas av banker till följd av bristande betalningsförmåga hos kredittagare. För att belysa konsekvenserna härav kan två tänkta fall jämföras. Antag att i ett fall banken övertar aktier i ett industribolag utan eget aktieinnehav och i ett annat fall övertar aktier i ett förvalt- ningsbolag, som i sin tur innehar aktier i industribolag. Förvärven är beloppsmässigt av samma storlek. Antag vidare att de över— tagna aktierna i båda fallen representerar majoritetsintressen av samma relativa stor- lek och omedelbart eller efter viss tid säljs till ett banken s.k. närstående holdingbolag.

l industrifallet ger aktieförvärvet möjlig- heter att utöva ett dominerande inflytande över bolagets verksamhet. Huruvida för- värvet av förvaltningsbolagets aktier ger ett motsvarande inflytande över större eller mindre produktionsvolym beror på sam— mansättningen av förvaltningsbolags aktie- portfölj. Om bolaget enbart har aktier i helägda dotterbolag blir möjligheterna till inflytande samma som i industribolagsfallet. Om förvaltningsbolaget enbart har majori— tetsintressen och minoritetsintressen till- räckligt stora för att ge 'working control” kommer möjligheterna till dominerande in- flytande att avse en större produktionsvo- lym än i industribolagsfallet. Om förvalt- ningsbolagets aktieportfölj slutligen enbart består av relativt sett mycket små aktiepos- ter i ett stort antal företag ger majoritets- intresset i förvaltningsbolaget inga möjlig- heter till inflytande över industriproduk- tion.

Några generella slutsatser om effekten av tillstånd att belåna aktier i förvaltningsbo- lag kan inte dras ens när problemet om inflytandets räckvidd renodlas såsom i ovanstående exempel. Tas dessutom hänsyn till att vissa rörelsedrivande bolag har stora aktieposter i andra bolag och att stora skillnader finns i sammansättningen av exi- sterande förvaltningsbolags aktieportföljer framstår belåningsförbudet inte som ett adekvat medel för att hindra affärsbankerna från att öka sitt inflytande över närings- livet på det sätt, som diskuterats i föregåen- de stycke. Vad beträffar riskerna vid kre- ditgivning av ifrågavarande slag vill utred- ningen understryka de större möjligheterna till riskspridning, som ett förvaltningsbolag har jämfört med andra företag.

Koncentrationsutredningen har således

inte kunnat finna att hänsyn till affärsban— kernas inflytande över näringslivet leder till starka skäl mot att banker erhåller rättighet att belåna börsnoterade aktier i förvalt— ningsbolag. Skulle likväl en sådan rättighet befinnas olämplig vill utredningen peka på en alternativ möjlighet att mjuka upp det nu gällande belåningsförbudet.

Koncentrationsutredningen har undersökt ägandeförhållandena 1962/63 inom det pri- vata näringslivet. I de tio förvaltningsbola— gen AB Fannyudde, Förvaltnings AB Ratos, Investment AB Asken, AB Custos, Förvalt- nings AB Providentia, AB Industrivärden, Investment AB Kinnevik, Investment AB Öresund, AB Investor och Säfveåns AB in- nehade enligt undersökningen över 85 pro- cent av ägarna aktieposter till ett nominellt värde av högst 10.000 kr och över 95 pro- cent av ägarna aktieposter till ett nominellt värde av högst 50.000 kr. Deklarationsvär- det av dessa aktier ultimo 1962 var i genom- snitt tre gånger högre än nominella värdet. Medgivande för bank att lämna kredit till visst högsta belopp i varje särskilt fall mot pant av börsnoterade aktier i förvaltnings- bolag skulle undanröja olägenheterna av nuvarande totalförbud för ett stort antal små aktieägare. Om exempelvis 75.000 kr anges som högsta beloppet skulle för ca 90 procent av aktieägarna i ovanstående bo- lag innehavet av förvaltningsbolagsaktier belåningsmässigt bli jämställt med inne- havet av andra aktier. En kompletterande regel i banklagen av denna innebörd torde från alla synpunkter vara att föredra fram- för nuvarande totalförbud mot belåning av aktier i förvaltningsbolag.»

Fondbörsutredningen anförde i skri— velse den 10 juli 1967 följande:

»Utredningen har hittills endast prelimi- närt diskuterat de frågor som avses med kreditinstitututredningens remisskrivelse. För att likväl kunna delge kreditinstitutut- redningen vissa synpunkter på det förelig- gande spörsmålet har utredningen uppdragit åt ledamoten därav, börschefen Algott, att redovisa börsstyrelsens praxis vid introduk- tion av aktier i förvaltningsbolag. Den av herr Algott i anledning härav upprättade promemorian i ämnet vilken i vissa delar utgjort underlag för den diskussion som ägt rum inom utredningen —— biläggs för känne' dom.

Härutöver får utredningen anföra följan— de.

En av utgångspunkterna för utredningens överväganden i anledning av remissen har varit den frågeställning som kommit till ut— tryck i bankofullmäktiges den 23 februari 1967 dagtecknade remissvar till Kungl. Maj:t, särskilt huruvida inregistrering på fond- börsen kan antas utgöra lämpligt kriterium, om det gäller att undanta aktier i börsregi- strerade förvaltningsbolag från gällande be— låningsförbud. —— Rörande de krav som hit— tills upprätthållits, då ansökningar om in- troduktion av aktier i förvaltningsbolag prövats, torde utredningen få hänvisa till avsnitten II:2 och II:3 i nyssnämnda pro- memoria.

I likhet med vad herr Algott framhållit under II:1 vill utredningen understryka att det allmänna har möjligheter att ingripa, om rådande praxis beträffande introduktion av aktier i förvaltningsbolag skulle upp- mjukas i väsentlig grad.

Utredningen är, såsom inledningsvis ut- talats, ännu inte beredd att ta slutgiltig ställning till de frågor remissen avser. Det föreligger dock icke anledning att anta att utredningen skulle tänkas vilja förorda en mindre seriös bedömning av solvensför- hållandena för introduktionssökande bolag än den som utbildats inom börsstyrelsen (och som tillsynsmyndigheten lämnat utan erinran). Den skärpning av introduktions- kraven i vad angår solvens som börsstyrel- sen själv infört synes ligga i linje med de direktiv som utfärdats för utredningen.

Det är uppenbart att börsstyrelsens kva- litetsbedömning av ett bolag i samband med en introduktion av bolagets aktier har en tidsmässigt starkt begränsad giltighet: sty- relsen för Stockholms fondbörs har, lika litet som andra börsstyrelser, möjlighet att förutse den kommande kursutvecklingen för ett nyintroducerat bolags aktier. Vidare bör det erinras om att en avregistrering — tvångsvis av aktierna, när kursen fallit exceptionellt, inte är ägnad att förbättra situationen för exempelvis den kreditgivare vars säkerhet består av just sådana aktier. En sådan avregistrering i ett för bolaget kritiskt läge är tvärtom ägnad att utlösa en om som kan påskynda eller framkalla ett häftigt och inte alltid motiverat kursfall. Möjligheten att begagna institutet avregi- strering såsom regulator är därför begrän- sad.

I två viktiga hänseenden befinner sig emellertid den som utlämnat kredit mot säkerhet av aktier i ett förvaltningsbolag i

ett bättre läge, om aktierna är introducera— de på fondbörsen, än eljest.

För det första tillhandahåller fondbörsen en officiell notering av aktierna, varigenom kreditgivaren kontinuerligt hålls underrättad om pantens värde och vid kursfall kan kräva förstärkning av säkerheten eller helt eller delvis uppsäga lånet till återbetalning. Skulle låntagaren vara ur stånd att anpassa sig efter kreditgivarens sålunda framförda krav är det, vidare, lättare att realisera börsnoterade än icke börsnoterade aktier: den dagliga och öppna marknaden gör i allmänhet dessa papper likvida.

Det nyss anförda förutsätter likväl att det vid belåningstillfället föreligger en be- tryggande marginal mellan den börsnotera— de aktiens marknadsvärde och belånings— värde samt att även därefter detta senare värde dels korrigeras för fond- och nyemis- sioner dels fortlöpande ses över så att marginalen ej blir alltför knapp.

Svenska bankföreningen ombesörjer som bekant sedan länge dessa uppgifter genom att kontinuerligt tillhandahålla de reguljära kreditinstituten rekommendationer angåen- de de högsta belåningskurser som bör kom- ma i fråga för lån som säkerställs enbart av börsnoterade aktier. Det kan också kon- stateras att bankföreningen lyckats anpas- sa ifrågavarande belåningskurser till en så— dan nivå att förlustrisker på lån som säker- ställts av börsnoterade aktier praktiskt taget eliminerats.

Det har tidigare vid skilda tillfällen fram— hållits att aktieriförvaltningsaktiebolagprin- cipiellt är riskbärande i högre grad än aktier i andra bolag: aktivsidan motsvaras i allt väsentligt av sådant kapital som bär före» tagarrisken i rörelsedrivande bolag. Det är också uppenbart att riskmomentet i avseen- de på aktier i förvaltningsbolag växer i den mån bolagets främmande kapital ökar i förhållande till dess eget. Nu angivna om— ständigheter ställer krav på särskild upp- märksamhet och försiktighet då det gäller att fastställa belåningskurser för aktier i börsnoterade förvaltningsaktiebolag. För en differentierad bedömning talar inte minst det faktum att dessa bolag i dag företer en sinsemellan oenhetlig balansstruktur.

Såsom ovan framhållits innebär den pröv- ning som börsstyrelsen underkastar ett bo- lags förhållanden i samband med ansökan om börsintroduktion av aktierna icke något åtagande från börsstyrelsens sida att fort— sättningsvis bevaka bolagets utveckling.

Dock medför den fortlöpande kurssältning— en på börsen, såsom också anförts, att så- dana händelser i fråga om bolaget som er- farenhetsmässigt är ägnade att påverka kursen på dess aktier blir allmänt observe- rade just till följd av kursrörelserna. Över huvud taget hålles intresset för bolag, vars aktier är börsnoterade, levande och mera remarkabla affärshändelser blir oftast före- mål för kommentarer eller debatt. Dessa

allmänna erfarenheter låter det förhållandet att ett bolags aktier är börsnoterade fram- stå såsom en icke oväsentlig fördel för den som i egenskap av panthavare eller eljest önskar följa förändringar i aktiernas mark- nadsvärde och de omständigheter varpå det- ta värde beror.»

Den av fondbörsutredningen omnämn- da p-romemorian var av följande lydelse:

»P. M. ang. praxis vid prövning av ansökan om introduktion vid Stockholms fond- börs av aktier i förvaltningsaktiebolag.

I. Promemoriuns bakgrund. Bankinspektionen har den 27/9 1966 till riksdagens bankoutskott avgivit remissytt- rande över två inom riksdagen väckta lika- lydande motioner I: 309 och 11:380 angåen— de förbudet mot pantsättning av aktier i vissa bolag. I detta remissvar har ämbets- verket anfört bl. a. följande:

När förbudet mot belåning av aktier i förvaltningsbolag infördes i banklagen år 1933, betonades att förbindelser med sådana bolag visat sig vara och enligt sakens natur också måste vara särskilt riskfyllda, efter— som aktiekapitalet i förvaltningsbolag vore i dubbel måtto riskbärande; även bolagets tillgångar aktier i andra bolag — bestode ju av riskbärande kapital. 1949 års bank- lagssakkunniga föreslog på skäl som re— dovisas i motionerna att förbudet mot belåning av förvaltningsbolags aktier skulle uppmjukas, ett förslag till vilket inspektio— nen anslöt sig. Förslaget föranledde emel— lertid ingen lagstiftningsåtgärd.

Under den tid som därefter förflutit har tillkommit ett stort antal nya förvaltnings— bolag. Beträffande såväl de äldre som de under senare år tillkomna gäller, att det här är fråga om en grupp företag, som sins— emellan visar mycket stora olikheter ifråga om storlek, ledningens kvalitet, konsolide- ring och utdelningspolitik samt portföljer- nas' sammansättning bl. a. från riskfördel- ningssynpunkt. Inspektionen måste därför bestämt motsätta sig införandet av en lag- regel som ger bankerna en obegränsad rätt att belåna aktier i förvaltningsbolag.

Ett antal förvaltningsbolag har sina aktier inregistrerade vid fondbörsen. Sådan inre- gistrering föregås av en prövning av att det är fråga om seriösa företag med tillfreds- ställande kapitalrelation och riskfördelning. Med hänsyn härtill och i överensstämmelse

med tidigare förslag kan inspektionen såle- des tillstyrka att förbudet mot belåning häves beträffande sådana aktier i förvalt- ningsbolag som är börsnoterade. Härigenom erhålles en objektiv gränsdragning. Inspek- tionen förutsätter emellertid därvid att han— kerna tillämpar försiktiga belåningsnormer. Vid bestämmandet av belåningsvärdena bör nämligen vederbörlig hänsyn tagas till resp. aktieportföljs kvalitet och sammansättning, då det föreligger väsentliga olikheter även mellan de vid börsen ackrediterade företa- gen i dessa avseenden.

I enlighet med det sagda föreslås 59 5 andra stycket banklagen få följande lydelse:

'Aktie i bolag, vars verksamhet huvudsak- ligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, må av bankbolag mottagas som pant alle— nast om aktierna i bolaget inregistrerats vid fondbörs inom riket?

Motsvarande ändringar bör övervägas i 28 & sparbankslagen och 37 % jordbruks— kasselagen.

Sedan ärendet behandlats i bankoutskot- tet (utl. 1966:48) avlät riksdagen den 14/12 1966 skrivelse (1986:371) till Konungen. I denna skrivelse anmäldes att riksdagen fat— tat beslut 'i överensstämmelse med vad ut- skottet hemställt i utlåtandet”. I detta har utskottet anfört bl.a. följande:

Utskottet finner att goda skäl framförts för en omprövning av förbudet för kredit- instituten att mottaga förvaltningsbolags aktier såsom pant för lån, åtminstone vad beträffar de börsnoterade investmentbola- gen. Dessa bolag är i regel väl konsoliderade och har sina aktieportföljer sammansatta på sådant sätt att riskspridningen blir god. Därtill kommer att deras aktieinnehav som regel hänför sig huvudsakligen till andra börsnoterade företag. De omständigheter som här anförts gör att köp av förvaltnings-

bolagens aktier inte minst för aktiesparare i liten skala kan te sig som en lämplig pla— cering. Det gällande belåningsförbudet mins- kar otvivelaktigt vederbörande aktieägares ekonomiska handlingsfrihet och kan bl.a. därigenom komma att minska förvaltnings- bolagens möjligheter till aktieemission.

Frågan om en ändring av det här berörda stadgandet måste dock ses i ett större sam- manhang. Innan en lagändring sker bör i varje fall garantier föreligga för att inte på nytt sådana missförhållanden uppstår som ursprungligen motiverade förbudets till- komst. Vidare behöver noga övervägas hur den krets av förvaltningsbolag skall definie- ras beträffande vars aktier förbudet inte skulle gälla. Utskottet är sålunda inte berett att ansluta sig till bankinspektionens förslag om en omedelbar lagändring utan anser att en sådan bör baseras på en grundligare prövning av frågan.

Kreditinstitututredningen har till uppgift att företa en samlad översyn av de bestäm- melser för kreditinstitutens rörelse som är av betydelse för gränsdragningen mellan in- stitutens verksamhetsområden. Vid denna översyn torde även det av motionärerna be— rörda stadgandet bli föremål för uppmärk— samhet. Utskottet, som på grundval av före- liggande material intar en i princip positiv inställning till en uppmjukning av förbudet för kreditinstitut att mottaga aktie i för- valtningsbolag som pant för lån, finner det motiverat att riksdagen för Kungl. Maj:t ger till känna att riksdagen förutsätter att den här berörda frågan blir föremål för pröv- ning genom kreditinstitututredningens för- sorg.

Innan Kungl. Maj:t effektucrade riksda— gens beslut igångsattes ett nytt remissför- farande, i det att bankinspektionens ovan- nämnda skrivelse av finansdepartementet för yttrande utsändes till —— förutom kredit- institututredningen bankofullmäklige, riksgäldsfullmäktige och Svenska bankför- eningen.

Av dessa remissinstanser ansåg bank/ör- em'ngen 'att det utan risk för insättarna borde kunna överlämnas åt bankerna själva att fritt bedöma i vad mån holdingbolags— aktier kunde anses utgöra en betryggande säkerhet”. — Denna ståndpunkt hade bank- föreningen tidigare hävdat i remissyttrande till bankoutskottet, och i överensstämmelse härmed yrkade föreningen i sitt till Kungl. Maj:t avgivna remissutlålande :" första hand *att belåningsfrihet medges på villkor an-

tingen att holdingbolaget är börsnoterat eller att dess tillgångar uteslutande eller så gott som uteslutande består av börsnoterade värdepapper'. —— Därest detta förslag ej kunde bifallas yrkade bankföreningen i andra hand bifall till bankinspektionens förslag.

Kreditinstitututredningen uttalade följan- de:

Under förutsättning att bankerna till- lämpar rimliga belåningsnormer har utred- ningen, som bedömt frågan endast från sol- venssynpunkt, intet att erinra mot bank— inspektionens förslag till ändring av 59 % banklagen. Utredningen förutsätter härvid att motsvarande ändring även företages i 28 % sparbankslagen och 37 % jordbruks- kasselagen.

Kommittéledamoten Callans avgav följan- de särskilda yttrande:

Jag har ingenting att erinra mot vad ut- redningens majoritet sålunda anfört. Som majoriteten framhåller har emellertid ut— låtandet begränsats till en bedömning av enbart solvensfrågan. Det synes böra fram- hållas att frågan om upphävande av för- budet mot belåning av aktier i förvaltnings- bolag även har andra aspekter. Innan ställ- ning tas till bankinspektionens förslag bör prövas vilken effekten av förslagets realise- rande kan bli på relationerna mellan ban- kerna och näringslivet. För den skull anser jag att utredningen borde ha rekommende- rat en närmare prövning av hela frågan. Det torde emellertid inte ankomma på kredit- institututredningen att företa denna.

Riksgäldsfullmåktige uttalade att man i och för sig icke hade något att erinra mot att en uppmjukning kommer till stånd av gällande förbud i banklagstiftningen om be- låning av aktier i förvaltningsbolag. Full- mäktige tillade:

Därest saken av samhällsekonomiska skäl eller eljest _ skulle anses vara av brådskande beskaffenhet, bör enligt full- mäktiges uppfattning hinder icke föreligga för kreditinstitututredningen att med förtur upptaga och utreda frågan om en ändring i antydd riktning av här ifrågavarande stad- ganden.

Banko/ullmäktige, slutligen, var tveksam- ma. Efter att ha erinrat om bankoutskottets utlåtande i ämnet till 1966 års riksdag, till- lade fullmäktige följande:

Fullmäktige delar bankoutskottets tvek- samhet inför vissa aspekter av en omedel— bar lagändring i enlighet med bankinspek- tionens förslag. Detta gäller bl. a. den grund— läggande premissen för bankinspektionens förslag, nämligen att inregistrering på fond— börsen utgör ett lämpligt kriterium för undantagandet från belåningsförbudet. Även om det kan visas att de för närvarande börsnoterade företagen uppfyller alla krav, som kan ställas från solvenssynpunkt, måste hänsyn tagas till att ett genomförande av bankinspektionens förslag skulle skapa star- ka incitament för ytterligare förvaltnings- bolag att söka inregistrering vid fondbörsen. Det står icke klart att nuvarande regler och praxis för inregistrering ger tillräckliga ga- rantier för att nytillkommande företag är av samma kvalitet som de för närvarande registrerade. Det bör vidare observeras, att den nu arbetande fondbörsutredningen har som en av sina uppgifter att pröva rikt- linjerna för börsintroduktionen. Innebörden i framtiden av den garanti som börsintro- duktion ger, kan därför knappast bedömas förrän resultatet av utredningens arbete på denna punkt föreligger.

Utskottet påpekar, att det gällande belå- ningsförbudet kan begränsa förvaltningsbo- lagens möjligheter till kapitalanskaffning genom aktieemission. Med hänsyn till den intressegemenskap som existerar mellan investmentbolagen och bankerna, kan be- låningsförbudets verkningar i detta avseen- de enligt fullmäktiges mening spela en viss roll med avseende på de problem som berör bankernas inflytande över näringslivet. Des- sa frågor torde komma att belysas i koncen- trationsutredningens snart föreliggande be- tänkande. Det synes uppenbart att även förbudets eventuella betydelse i detta sam- manhang bör ingå i den avvägning som föregår ett definitivt ställningstagande.

Enligt fullmäktiges mening finnes sålunda starka skäl för bankoutskottets slutsats, att frågan bör prövas ytterligare innan beslut fattas. Av vad fullmäktige anfört framgår att underlaget för en sådan prövning till en del kan erhållas genom redan arbetande. offentliga utredningar, nämligen fondbörs- utredningen, koncentrationsutredningen och den av bankoutskottet nämnda kreditinsti- tututredningen.

Kungl. Maj:t förordnade genom brev till kreditinstitututredningen den 3/3 1967 att riksdagens förenämnda skrivelse jämte öv-

riga handlingar i ärendet skulle överlämnas till kreditinstitututredningen för att efter samråd med fondbörs- och koncentrations- utredningarna tagas i övervägande vid full- görandet av utredningsuppdraget: finans. ministern följde med andra ord helt banko- fullmäktiges rekommendation.

Ärendet är alltså f.n. anhängigt hos kre- ditinstitututredningen och denna har, på grund av de givna direktiven, startat en ny remiss _ den tredje i ordningen — och det är på grund härav som ärendet nu ligger på fondbörsutredningens bord.

II: ]. Inlroduktionsåremlen inledande synpunkter.

Enligt 27 5 lagen den 16/5 1919 om fond— kommissionsrörelse och fondbörsverksam- het skall för varje fondbörs finnas en av Kungl. Maj:t fastställd börsordning, som obligatoriskt reglerar vissa börsangelägen- heter av vikt, däribland ”villkoren för att fondpapper må å börsen göras till föremål för affärer'.

Det är sålunda ytterst Kungl. Maj:t som med stöd av en s.k. blankettföreskrift i den allmänna civillag som börslagstiftningen ut- gör. reglerar introduktionsförutsättningarna för de värdepapper vilka noteras vid Stock- holms fondbörs. På börsstyrelsen ankom— mer sedan att, inom ramen för börsord- ningens inregistreringsbestämmelser, utbilda lämplig praxis, liksom det åligger bankin- spektionen i dess egenskap av tillsynsmyn- dighet att övervaka att börsstyrelsen i sin praxis iakttar börsordningens regler och syftet med dessa.

Tilläggas bör att det veterligen aldrig förekommit någon konflikt i inregistrerings- frågor mellan börsstyrelsen och tillsyns- myndigheten under de 47 år som börslag- stiftningen varit giltig.

Det bör vidare noteras att Kungl. Maj:t, efter förslag av börsstyrelsen, vid flera till- fällen skärpt introduktionsförutsättningarna för aktier; härtill återkommer framställ- ningen. I detta sammanhang kan slut- ligen nämnas att börsstyrelsen under loppet av de senaste tio åren skärpt introduktions- v»raxis i vad angår marknadsunderlaget.

Nu?. Introduktiansärenden —— gällande bestämmelser. Regler av förevarande art återfinns för- utom i ? å andra stycket i 19, 21 samt 23 och 24 %% 1960 års börsordning. I det nu aktuella fallet torde alla de in- troduktionsföreskrifter kunna negligeras

som inte tar sikte på det introduktions- sökande bolagets storlek och kvalitet. In- tresset koncentreras därför på dessa båda spörsmål.

Vad först angår aktiekapitalets storlek är frågan härom direkt reglerad i 21 5 första punkten börsordningen, där det heter att inregistrering icke må äga rum av ”aktier i bolag där aktiekapitalet understiger fem miljoner kronor”.

Ehuru börsordningen saknar föreskrift därom torde det kunna tagas för visst, att ett bolag vars aktier vid tiden för introduk- tionen noteras under pari ej skulle accep— teras som börsbolag; härvid bortses från limiterade preferensaktier.

Enligt 1920 och 1929 års börsordningar var 500.000 kr. nedre gränsen för ett börs- noterat bolags aktiekapital. Efter förslag av börsstyrelsen har detta belopp vid tre till- fällen höjts: i 1939 års börsordning till 1.500.000 kr., i 1949 års börsordning till 3.000.000 kr. och i 1960 års börsordning, slutligen, till 5.000.000 kr. Motiveringen till höjningarna har varit önskemålet att an- passa minimikapitalet till penningvärdesut- vecklingen. I konsekvens med denna tanke— gång torde börsstyrelsen f.n. ej vilja disku— tera inregistrering av aktiebolag vilkas ak— tiekapital understiger ca 7 milj. kr. -— och med hänsyn till kvalitetskravet kan det an- tagas, att det minsta dagsvärde som ett börsbolags aktier vid tiden för inregistre- ringen skall motsvara ligger vid ungefär 10 milj. kr.

Beträffande härefter kvalitetskravet åter- finnes inget direkt stadgande härom i börs- ordningen. Bakom det i 19 å andra stycket under punkten 5 redovisade kravet på att ansökan om inregistrering av aktier skall vara åtföljd av ”årsredovisningar och revi- sionsberättelser för de fem senaste räken- skapsåren' ligger dock uppenbarligen den tanken, att börsstyrelsen genom studium av nämnda handlingar skall kunna bilda sig en uppfattning om sökandebolagets allmän- na kvalitet. Att inregistreringen skall före- gås av en prövning i detta hänseende fram- går vidare rätt tydligt av innehållet i 23 & börsordningen:

Börsstyrelsen äger infordra alla de upp— lysningar, som kunna anses nödvändiga för bedömande, huruvida till inregistrering an- mält värdepapper är av den beskaffenhet, att det bör inregistreras. Styrelsen är icke skyldig att angiva skälen för avslag å an-

Det förhållandet att man kräver en följd av fem årsredovisningar etc. antyder där- jämte att bolaget skall ha dokumenterat livskraft. Från femårsregeln finns emel- lertid ett undantag som är inskrivet i 19 & sista stycket börsordningen:

I särskilda fall äger börsstyrelsen med- giva inregistrering, ehuru årsredovisning och revisionsberåttelse för det bolag, vars aktier skola inregistreras, kunna företes för allenast ett räkenskapsår.

Denna dispensbestämmelse har sin mot- svarighet i alla äldre börsordningar, d.v.s. den går tillbaka till tiden för börslagstift- ningens tillkomst. Till följd av bristfällig dokumentation kan emellertid motivet till bestämmelsens införande inte spåras. Den har dock såsom framgår av följande av- snitt tillämpats mycket restriktivt och med största sannolikhet just i de fall för vilka den varit avsedd.

I detta sammanhang bör till sist nämnas att femårsregeln i avseende på redovisnings- handlingar tillkom på börsstyrelsens initia- tiv i samband med utarbetandet av 1960 års börsordning; dessförinnan räckte det med minst två årsredovisningar etc. Redan under loppet av 50—talet skärpte börsstyrelsen sin praxis vid inregistrering av aktier till att normalt gälla en femårsföljd av redovis— ningshandlingar.

[1:3. Introduktionsärenden praktisk handläggning.

Börsstyrelsen tillsatte på hösten 1963 en intern kommitté med uppdrag att se över bl. a. gällande bestämmelser rörande intro— duktionen av aktier. I sitt på våren 1964 till börsstyrelsen avgivna betänkande i an— ledning av utredningsuppdraget redogjorde kommittén för gängse handläggning av an- sökningar om inregistrering av aktier. Efter— som beskrivningen fortfarande korrekt åter- ger praxis på detta område lämnas här följande citat ur betänkandet:

En representant för det introduktions- sökande bolaget, vanligen dess V. D., eller för bolagets bankförbindelse tar underhand kontakt med börschefen och hör sig för om introduktionsförutsättningarna. Befinns härvid att dessa i princip är uppfyllda (frågan huruvida marknadsnnderlag före— ligger är ofta en stötesten) översänder in- troduktionssökanden årsredovisningar och revisionsberättelser till börschefen, som i

första hand förvissar sig om att revisions— berättelserna inte innehåller några anmärk- ningar mot företagsledningen eller att eljest sådana omständigheter föreligger, som är ägnade att diskriminera företaget. Börs— chefen genomgår härefter systematiskt års- redovisningar-na —— uppställningar i Aktie- ägarens uppslagsbok är härvid till god hjälp samt införskaffar kompletterande uppgifter från bolagets V. D. Dessa avser alltid storleken av samtliga dolda reserver och dessas förändring under femårsperio— den, specifikation av bokföringsposter, vil— kas benämning är svårbegriplig, redogörelse för eventuella dotterföretag och deras funk- tioner och tillgängar, aktuella investerings- planer och sättet för deras finansiering samt en prognos för den närmaste fram— tiden, i förekommande fall inkluderande förhållandena på företagets exportmarkna— der.

Uppgifterna lämnas ibland skriftligen men ofta muntligen vid personligt sammanträf— fande emellan bolagets V.D. och börsche— fen, varvid den senare gör behövliga anteck- ningar.

Härefter brukar börschefen göra jämfö- relser mellan å ena sidan bl.a. kapitalrela- tioner och likviditetsförhållanden hos det introduktionssökande bolaget och å andra sidan motsvarande data hos redan börs— noterade bolag i samma bransch.

Så snart utredningen är färdig föredrar börschefen ärendet för börsstyrelsens ord- förande, som f.ö. förhandsaviserats av börschefen så snart denne börjat syssla med ett nytt introduktionsärende. Är efter föredragningen styrelsens ordförande och börschefen ense om att det ifrågavarande bolagets aktier bör kunna inregistreras vid börsen underrättas bolaget härom i och för uppsättande av skriftlig introduktionsan— sökan, som därefter föredras inför börs— styrelsen. Hittills har, under den tid herr Algott varit börschef (sedan juni 1957), icke någon ansökan som preparerats på an- givet sätt av styrelsen lämnats utan bifall.

I ett fall har det inträffat att börsstyrel- sens ordförande och börschefen efter för- handsgranskning förklarat sig ej kunna avge något bestämt förhandsutlåtande till bolaget. Ansökningen fullföljdes emellertid och bifölls av börsstyrelsen. — Det har vi— dare i flera fall hänt att ett bolag blivit av börsstyrelsens ordförande och börschefen eller enbart av den senare avrått från att

begära inregistrering; rådet har undantags- löst följts.

Beträffande härefter prövningen av så— dana introduktionsansökningar som gäller förvaltningsbolag får man skilja på följan- de tre fall:

1. Bolagets tillgångssida består helt eller så gott som helt av börsnoterade aktier.

2. Bolagets tillgångssida består till viss del av börsnoterade aktier och till viss, ej obetydlig del av icke börsnoterade aktier.

3. Bolagets tillgångssida består helt av icke börsnoterade aktier. För samtliga tre grupper har bortsetts från förekomsten av smärre poster av lik- vida medel ävensom andra tillgångsposter som uppenbarligen saknar vikt vid pröv- ningen av bolagets soliditet. Till vad sålunda anförts bör fogas följan- de kommentar: Därest ett bolag tillhör grupp 1 är de till bolagets tillgångssida knutna värdena redan accepterade i börssammanhang och dess— utom varje dag prissatta i börsens aktie- lista. Det blir under sådana förhållanden obehövligt att granska mer än ett års redo— visningshandlingar för det introduktions- sökande förvaltningsbolaget. Tillhör åter bolaget grupp 2 bör de delar av aktieport- följen som representeras av icke börsnote- rat material granskas enligt huvudregeln. Rör det sig om bolag inom grupp 3 bör hela portföljen underkastas prövning enligt nämnda regel, d. v. s. sedan senare delen av 50-talet en femårsgranskning. I det följande presenteras resultatet av en genomgång av börsstyrelsens protokoll fr. o. m. 1920 i avseende på samtliga de fall där aktier i (vad som enligt den s.k. An- nell-lagen numera benämnes) förvaltnings- uktiebolag introducerats på börsen. Resultatet redovisas i följande tabell, där —— förutom bolagets nanm (med grupp- siffra) jämte dagen för inregistreringsbe- slutet — angives det procenttal av bolagets tillgångssida som då utgjordes av börsnote- rade aktier samt det årsredovisningsmate- rial som penetrerats i samband med ären- dets avgörande.

III: Slutsatser.

Börsstyrelsens praxis är, såsom framgår av redovisningen i avsnittet 1113, sedan inemot 30 är väl hävdad. Och man tillämpar nume- ra den under 50-talets senare år införda och

Bolag (grupp) Dag för beslut Andel börsaktier Redovisningsmaterial

Custos (2) 30/1 1939 Industrivärden (1) 14/3 1945 Providentia (1) 3/7 1947 Ratos (2) 22/6 1954 Kinnevik (2) 6/12 1954 Coronaverken (3) 8/6 1960 Säfveån (1) 1/12 1960 Sjö-Öresund (1) 8/5 1962 Fannyudde, f.d.

Svenska Jästfabriks AB (2) 8/5 1962 Sanna (1) 14/6 1963 Promotion (2) 11/12 1963 Carnegie (1) 2/6 1965 Företagsfinans (2) 28/9 1966

Två år för Custos

Ett år för Industri— värden1

Ett år för Providentia

Ca 50 0/o Ca 85 %

Nästan 100 %

Ca 40 % Två år för Ratos Ca 50 % Två år för Kinnevik2 0% Enligt femårsregelna Ca 90 % Ett år för Säfveån| Ca 95 % Enligt femårsregeln Ca 30 % Ett år för Fannyudde, fem redovisningsår för Jästfabriksbolaget 100 % Ett år för Sanna Ca 65 % Ett år för Promotion, fem redovisningsår för de icke börsnoterade dotterbolagen Ca 85 % Enligt femårsregeln Ca 45 % Ett år för Företagsfinans,

fem redovisningsår för de icke börsnoterade dotter- bolagen

' Introduktionssökanden företedde dessutom en tryckt sammanställning rörande de icke börsnoterade dotterbolagens utveckling under de senaste fem åren.

2 Vid tidpunkten för inregistreringen var tvåårsregeln den gängse för ”vanliga, bolag. 3 Bolaget är numera ombildat till rörelsedrivande. 4 I årsredovisningen för Säfveån lämnades en kortfattad översikt rörande de icke börs- noterade dotterbolagens utveckling under de senaste åren.

i 1960 års börsordning kodifierade 'femårs- granskningeif rigoröst.

Det finns f.n. inga skäl till antagande att börsstyrelsen skulle ändra sin praxis vid prövning av ansökningar om börsintroduk- tion av aktier i förvaltningsaktiebolag: re- dan existensen av fondbörsutredningen ut- gör ett naturligt hinder för styrelsen att i avsevärd mån ändra sin attityd till intro- duktionsansökningar.

Bankofullmäktiges i det föregående redo- visade farhågor för att förvaltningsaktiebo— lag av lägre kvalitet än som varit fallet under tiden sedan 30-talets slut skulle kun— na vinna börsintroduktion synes förden- skull ogrundade.

Stockholm den 11 maj 1967 STIG ALGOTT»

Kreditinstitututredningen

Huvudsyftet med nu gällande bestäm- melser för affärsbankers, sparbankers, jordbrukets kreditkassors och postban- kens kreditgivning är att trygga institu- tens solvens. Den för samtliga bankinsti- tut gällande bestämmelsen om att i all- mänhet särskild säkerhet skall ställas för kredit får ses mot denna bakgrund lik- som även den att vissa säkerheter icke får godtas för kredit.

Bestämmelserna om vilka säkerheter som ej får godtas är olikartat utforma- de och även i fråga om formerna för kreditgivning skiljer sig bestämmelse-rna för de olika typerna av bankinstitut.

Olikheterna i bestämmelsernas utform— ning har till en del motiverats med att man därmed avsett att åstadkomma el- ler förutsatt en arbetsfördelning mellan bankinstituten. Sålunda har exempelvis förbudet för sparbank att utlämna k-re- dit mot växel delvis motiverats med att en rätt för sparbank att idka växelrö- relse skulle vara ägnad att upphäva en naturlig arbetsfördelning mellan spar— bankerna och affärsbankerna. övrigt avspeglar skillnaderna i kredit—

Även i

givningsreglerna att man velat åstad- komma en viss arbetsfördelning mellan bankinstituten eller förutsatt en mindre universell verksamhetsinriktning hos sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken än hos affärsbankerna. Förutom huvudsyftet att trygga solven- sen har således kreditgivningsrcglerna kommit att medföra en gränsdragnings- effekt.

Kreditinstitututredningen anser att hu- vudsyftet med bestämmelserna om bank- institutens kreditgivning liksom hittills bör vara att trygga institutens solvens. I anslutning härtill förordar utredning— en att fortsättningen huvud- regeln skall vara att särskild säkerhet skall ställas för kredit. Utredningens 1 kap. 1 motiverade ställningstagande till gränsdragningsfrågan innebär att styran- de lagregler för bankinstituten i princip icke bör användas som gränsdragnings- instrument. Utredningen har i enlighet härmed utgått från att bestämmelserna om bankinstitutens kreditgivning får ut- formas med utgångspunkt väsentligen från vad som från solvenssynpunkt kan anses motiverat.

Syftet med kravet på särskild säkerhet för lån är att den ställda panten skall kunna garantera kreditens återbetalande. Kravet på säkerhet är ytterst beroende på låntagarens person och kan sägas ingå som ett led i den allmänna bedöm-

även i

ningen av en låntagares kreditvärdighet. Å ena sidan kan beträffande en låntaga- re som man med visshet vet kommer att fullfölja sina förpliktelser sägas att nå- gon ytterligare säkerhet ej behöver stäl- las. Å andra sidan kan det förutsättas att ett bankinstitut ej lämnar lån till en län- tagare som kan väntas ej komma att fullgöra sina åtaganden även om han i och för sig kan ställa godtagbar säker- het. Mellan dessa ytterligheter kan före- komma en rad olika kombinationer inne- bärande att kraven på säkerhet kan va- riera men ändå ge i stort sett samma trygghet för kreditens återbetalande he- roende på olikheter i låntagarnas kredit- värdighet.

Mot bakgrund av det anförda skulle kunna övervägas att ge säkerhetskravet en villkorlig innebörd i den meningen att kravet på kvaliten på den ställda säker- heten skulle göras beroende av bedöm- ningen av låntagarens kreditvärdighet. Utredningen har dock icke velat föreslå en utformning av säkerhetskravet efter denna linje bl.a. med hänsyn till det in- slag av skönsmässighet som skulle kunna riskeras med en sådan regel. Utredningen förordar i stället att huvudregeln om att särskild säkerhet skall ställas för kredit skall innebära att den ställda säkerheten värderad efter objektivt godtagbara grunder skall täcka hela kreditbeloppet. Genom vissa undantag från denna hu- vudregel skapas ändock en viss flexibilitet.

På samma sätt som beträffande kapi- taltäckningsreglerna anser utredningen att kravet på särskild säkerhet, liksom hittills, skall knytas till säkerhetens ka- raktär oberoende av låntagarens person. I nuvarande bestämmelser för affärs- banker och jordbrukets kreditkassor kommer detta krav till uttryck i att den ställda säkerheten av bankbolaget resp. kassan skall prövas vara betryggande medan för sparbanker och postbanken används .termen fullgod säkerhet. Av

förarbeten och kommentarer till författ- ningstexterna framgår dock icke om man med denna skiljaktiga terminologi avsett att kraven på säkerhet även i sak skulle vara olika. I kommentarerna till BL och SpL sägs sålunda att det åligger affärsbank resp. sparbank att pröva huruvida säkerheten uppfyller kraven och att om instituten godtar säkerheten som betryggande resp. fullgod utan att objektiva skäl kan åberopas, skulle detta kunna föranleda ingripande av tillsynsmyndigheten. Även om man kan ha intolkat en mera restriktiv innebörd i termen fullgod än i termen betryg— gande synes mnnera i praktiken nå— gon skillnad knappast kunna upprätt- hållas mellan de båda termerna. Utred— ningen anser att termen säkerhet som av bankinstitutet prövas betryggande när— mast svarar mot den av utredningen föreslagna betydelsen av säkerhetskravet och förordar därför att denna term i fortsättningen används såväl för affärs— banker och jordbrukets kreditkassor som för sparbanker och Postbanken AB.

För att underlätta en smidig och effek- tiv kreditförmedling bör bankinstituten enligt utredningens mening ha viss möj- lighet att när trygghet för förbindelser- nas fullgörande kan anses vara fullt tillfredsställande helt eller delvis ge avkall på kravet på betryggande särskild säkerhet. I nuvarande bestämmelser un- dantas som framgått av det föregående i första hand staten och kommuner men även vissa andra grupper av låntagare helt från det allmänna kravet på att för kredit ställa särskild säkerhet. De nu gällande reglerna företer emellertid i detta avseende vissa olikheter (jfr tablå 6: 1). Utredningen föreslår att reglerna även på denna punkt görs enhetliga och även att kretsen vidgas någo—t. Enligt utredningens förslag skulle här- vid affärsbanker, sparbanker, jordbru-

kets kreditkassor och Postbanken AB få utlämna kredit utan särskild säkerhet till staten, Postbanken AB, affärsbank, sparbank, försäkringsbolag, kreditaktiebolag eller allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen.

Utredningen förordar därutöver att nu gällande undantag från kravet på sär- skild säkerhet för affärsbankerna i fråga om kortvarig kredit till affärsidkare i och för hans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna trygghet för för- bindelsernas fullgörande ändock kan an- ses föreligga, även fortsättningsvis skall gälla med av utredningen föreslagen terminologisk ändring från affärsidkare till näringsidkare. Utredningen anser att motsvarande undantag även kan medges övriga typer av bankinstitut utan våda från solvenssynpunkt. Möjligen kan vis- sa risker föreligga att ge institut med be- gränsade resurser denna möjlighet. Detta är i så fall en fråga som bör kunna reg- leras genom reglementen och bolagsord- ningar.

Från gällande rätt har utredningen i sitt förslag övertagit möjligheterna att lämna kredit utan särskild säkerhet till samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemen- samhetsanläggningar. Däremot har ut- redningen såsom obehövlig utmönstrat den enligt BL nu givna möjligheten att lämna kredit mot icke accepterad växel, betalbar på annan ort och dragen av vederhäftig person.

kommun,

Förutom nyssnämnda undantag från huvudregeln om att för lån skall ställas betryggande säkerhet, vilka undantag i allt väsentligt medges i nu gällande för— fattningar, har utredningen ansett det rimligt att bankinstitut skall ha möj- lighet att i begränsad omfattning även i övrigt kunna lämna kredit utan krav på särskild, betryggande säkerhet. En

given förutsättning är att prövningen av låntagarens kreditvärdighet tillåter detta. Det medgivna undantaget betyder så- lunda lika litet som beträffande de nyss— nämnda låntagarna ett avsteg från grundsatsen att trygghet skall föreligga för förbindelsernas fullgörande. Utred— ningen vill erinra om att — som fram- gått av det föregående affärsbanker och sparbanker enligt gällande bestäm- melser har möjlighet att lämna lån utan särskild säkerhet inom en given ram med vissa begränsningar av de i varje fall utlånade beloppen. Utredningen föreslår i anslutning härtill att bankinstituten er- håller möjlighet att inom en viss ram, angiven som en procentuell andel_av det egna kapitalet, får bevilja kredit utan krav på särskild, betryggande säkerhet. Däremot behöver ej enligt utredningens mening några i författning givna krav på begränsning av det enskilda lånebeloppet fortsättningsvis uppställas. Det bör kun- na ankomma på tillsynsmyndigheten att uppställa de begränsningar av lånebe- loppens höjd som med hänsyn till det långivande bankinstitutets storlek kan komma att visa sig påkallade. Utred- ningen föreslår att ramen fastställs till hälften av det egna kapitalet och att denna kvot skall gälla såväl för affärs- banker sparbanker, jordbrukets kreditkassor och Postbanken AB.

5 0111

I nu gällande bestämmelser uppräknas för affärsbanker, sparbanker och jord— brukets kreditkassor vissa säkerheter mot vilka lån ej får beviljas. För post- banken är de nuvarande reglerna mest restriktivt utformade. Enligt utredning- ens mening innebär det allmänna kravet

att för lån skall ställas säkerhet som prövas vara betryggande att några andra inskränkningar i princip ej är erforder- liga. Kan ej objektiva skäl anföras för att säkerheten är betryggande kan där- med ej heller lånet beviljas såvida ej de

i det föregående föreslagna undantags- bestännnelscrna kan tillämpas.

Utredningen anser det därför — ut- över bestämmelserna i BL, SpL och JkL om förbud att såsom pant mottaga egen aktie, eget tillskottsbcvis resp. eget andels— eller tillskottsbevis —— endast i ett avseende fortfarande vara befogat att i författning meddela begränsning av vad som får godtas som säkerhet nämligen i fråga om aktier i förvalt— ningsbolag.

Som refererats i det föregående får bankinstitut enligt nu gällande regler som pant ej mottaga aktie i förvaltnings- bolag. Som likaledes närmare refererats i det föregående har i anslutning till be- handlingen av två vid 1966 års riksdag väckta motioner framlagts vissa förslag om uppmjukning av detta förbud. Bank— inspektionen har sålunda föreslagit att förbudet att mottaga aktie i förvalt- ningsbolag såsom pant endast skulle om— fatta icke börsnoterade förvaltningsbo- lag. Vid remissbehandlingen av detta för- slag har kreditinstitututredningen under hänvisning bl. a. till att de på fondbörsen noterade kursvärdena gav utgångspunk- ter för bedömning av aktiernas belå- ningsvärden från solvenssynpunkt inte haft något att erinra mot bankinspektio— nens förslag. Inte heller övriga remiss- instanser har från solvenssynpunkt haft något att erinra mot att aktie i de f. n. börsnoterade förvaltningsbolagen får be- lånas.

Bl.a. riksbanksfullmäktige har emel— lertid påtalat att frågan om belåning av aktier i förvaltningsbolag även spelade viss roll med avseende på de problem som berör bankernas inflytande över näringslivet. Det stod vidare enligt full- mäktige icke klart att nuvarande regler eller de regler som i framtiden kunde komma att gälla för inregistrering vid fondbörsen gav tillräckliga garantier för att nytillkomna företag var av samma

kvalitet som de för närvarande registre- rade. Ärendet har som nämnts överläm- nats till kreditinstitututredningen för att i samråd med fondbörs- och koncentra- tionsutredningarna tas under övervägan— de vid fullgörandet av utredningsupp— draget. Kreditinstitututredningen har som framgått av det föregående inhämtat ytt— rande i frågan från nyssnämnda utred- ningar och yttrandena har där återgetts in extenso.

Enligt koncentrationsutredningen kan från synpunkten av bankernas inflytan- de över näringslivet inga starka skäl an- föras mot att bank erhåller möjlighet att belåna börsnoterade aktier i förvaltnings- bolag.

Fondbörsutredningen har påpekat att det icke föreligger anledning att anta att utredningen skulle tänkas vilja föror- da en mindre seriös bedömning av sol- vensförhållandena för introduktionssö- kande bolag än den som utbildats inom börsstyrelsen (och som tillsynsmyndig- heten lämnat utan erinran). Den skärp- ning av introduktionskraven i vad angår solvens som börsstyrelsen själv infört synes ligga i linje med de direktiv som utfärdats för utredningen. Fondbörsut- redningen har slutligen i sitt uttalande framhållit att det förhållandet att ett aktiebolags aktier är börsnoterade fram- står som en icke oväsentlig fördel för den som i egenskap av panthavare eller eljest önskar följa förändringar i aktier- nas marknadsvärde och de omständig- heter varpå detta vårde beror.

Efter de sålunda inhämtade synpunk- terna har enighet uppnåtts inom kredit- institututredningen om att förorda rätt för bankinstituten att få belåna aktie i börsnoterat förvaltningsbolag.

I fråga om bankinstitutens möjligheter att bevilja kredit i olika former stadgas för närvarande vissa begränsningar för sparbanker och postbanken, medan någ-

ra närmare föreskrifter ej meddelas för affärsbanker. För jordbrukets kreditkas- sor uttalas vilka låneformer som får an- vändas (jfr tablå 6: 2). Enligt utredning- ens mening är det angeläget att bank— instituten har möjlighet att välja den kreditform som bäst motsvarar det i varje särskilt fall föreliggande kredit- behovet. I konsekvens härmed har ut- redningen ej upptagit några föreskrifter om låneform i författningsförslagen för bankinstituten.

Som framgått av det föregående före- skrivs för affärsbanker och jordbrukets kreditkassor att åt en och samma lån- tagare ej får beviljas kredit i sådan ut- sträckning att fara för det enskilda insti— tutets solvens uppkommer. Genom denna regel åsyftas att åstadkomma en risk- spridning av institutens placeringar. Ut- redningen anser att de argument, som i detta hänseende framfördes av 1924 års bankkommitté och för vilka redogjorts i det föregående, alltjämt äger giltighet. Utredningen förordar därför att nuva- rande för affärsbanker och jordbrukets kreditkassor givna bestämmelser om att åt en och samma kredittagare icke får beviljas kredit i sådan utsträckning att fara för bankens resp. kassans säkerhet uppkommer även i fortsättningen bibe- hålls och att motsvarande bestämmelse också införs för sparbankerna och Post- banken AB.

Som vidare framgått av det föregående har utredningen i delbetänkande den 7 ok- tober 1964 framlagt förslag till bestäm- melser om krediters löptid för affärs- banker, sparbanker, jordbrukets kredit- kassor och postbanken. Detta delbetän- kande har som bilaga fogats till nu före- liggande betänkande. Bestämmelserna om krediters löptid har sedermera ändrats på av utredningen i delbetänkandet före- slaget sätt med undantag för postbanken.

Utredningens författningsförslag avseen- de Postbanken AB omfattar regler om tidsbundna krediter av samma innehåll som för de övriga typerna av bankinsti- tut redan gällande.

Utredningen, som i delbetänkandet an- gett att de där framlagda förslagen ut- gjorde utredningens slutliga ställnings- tagande i frågan, har i övrigt endast i ett avseende funnit anledning föreslå änd- ringar i numera gällande författningar rörande krediters löptid. Det gäller här- vid den i 29 å SpL intagna bestämmel- sen att för borgenslån skall utfästas år-

lig avbetalning i förhållande till den tid för vilket lånet beviljats och att sådant lån ej får utestå längre tid än femton år, varvid för studielån frihet från av- betalning må medges i högst fem år och för annat lån högst tre år. Utredningen finner det ej nödvändigt att denna spe- ciella föreskrift vidare skall förekomma i SpL eftersom enligt utredningens me- ning de argument som från utredning- ens sida anfördes i fråga om krediters löptid i allmänhet är tillämpliga även för lån av nämnda slag. Utredningen har därför icke intagit denna bestäm- melse i SpL i sina författningsförslag.

KAPITEL 7

Bankinstitutens kapitaltäckning

Gällande rätt

Enligt gällande bestämmelser får affärs- banker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor icke mottaga inlåning till högre belopp än som motsvarar summan av inneliggande kassa, vissa andra sär- skilt nämnda tillgångar och viss multipel av institutets eget kapital. Reglerna om inlåningsrätten är olikartat utformade för affärsbanker å ena sidan och spar- banker och jordbrukets kreditkassor å den andra i fråga om såväl multiplernas storlek och utformning som de särskilt nämnda s.k. täckningsfria tillgångarna.

Affärsbankerna Bestämmelserna om inlåningsrätt åter- finns för banlcbolagen i BLzs 62 %. Enligt denna gäller som huvudregel att bank- bolag äger mottaga inlåning med ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger 5 milj. kr., fem gånger det egna kapitalet samt, om bola- gets eget kapital är större än 5 milj. kr., 25 milj. kr. ökat med tio gånger skill— naden mellan bolagets eget kapital och 5 milj. kr. Därutöver äger bankbolag mottaga inlåning med ett belopp mot- svarande summan av

a) bankbolagets inneliggande kassa;

b) vad för bankbolagets räkning inne- står hos riksbanken eller riksgäldskou- toret eller på postgiro eller hos annan inländsk affärsbank, Svenska jordbruks- kreditkassan eller centralkassa för jord- brukskredit;

c) bankbolaget tillhöriga, pä inländsk penninginrättning dragna checkar samt

av inländsk bank, Svenska jordbruks— kreditkassan eller centralkassa för jord- brukskredit utställda egna växlar, betal- bara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nomi- nella värdet, på bankbolaget tillhöriga av svenska staten utfärdade skattkammar- växlar samt på sådana bolaget tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges stadshypo- tekskassa, under förutsättning att obliga- tionernas återstående löptid icke över- stiger fem år;

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella värdet, på sådana bankbolaget tillhöriga obligationer, som avses under (I) men vilkas återstående löptid överstiger fem är;

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella värdet, på andra bankbolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka är av full- god beskaffenhet; samt

g) intill ett sammanlagt belopp, mot- svarande högst tre gånger bankbolagets eget kapital och högst 700 milj. kr. ford- ringar för vilka säkerheten utgörs av

fullgoda inhemska obligationer, därvid obligationerna skall medräknas till så stor del av sitt värde som angetts under (1)—f),

inteckning i jordbruksfastighet eller sådan bostads- eller affärsfastighet, som är belägen inom område, för vilket stads- plan eller byggnadsplan fastställts, inom

(50% av senast fastställda taxeringsvär- det, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fas— tighet, såvida den eller de byggnader, som finns uppförda därpå, är avsedda väsentligen för bostadsändamål, inom 60 0/0 av senast fastställda taxeringsvär- de på byggnaderna.

Med inlåning avses enligt ifrågavaran- de paragraf i BL dels bankbolags samtliga skuldförbindelser utom av af- färsbanken företagen förlagsupplåning samt vad som må vara outtaget av kre— diter i räkning, som bankbolaget bevil- jat, dels beloppet av de garantiförbin— delser som bankbolaget iklätt sig i den mån dessa förpliktelser icke täcks av hos bankbolaget insatta, till bankbolaget pantförskrivna medel.

BL ger inte någon uttrycklig defini- tion av vad som skall avses med eget kapital. Av förarbetena och kommenta- ren till BL framgår dock att med eget kapital avses bankbolagets aktiekapital, reservfond, dispositionsfond, vinstba— lans och andra därmed jämförliga av-

Sparbank

a) sparbankens inneliggande kassa;

b) vad för sparbankens räkning inne- står hos Sveriges riksbank, riksgäldskon- toret eller postsparbanken eller på post— giro eller hos inländskt bankaktiebolag, Svenska jordbrukskreditkassan eller cen- tralkassa för jordbrukskredit;

c) sparbanken tillhöriga, på inländsk penninginrättning dragna checkar även- som, i den mån återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt sta- tens, Sveriges allmänna hypoteksbanks och Konungariket Sveriges stadshypo— tekskassas obligationer.

sättningar. Med eget kapital må i inlå- ningsrättshänseende under vissa förut— sättningar jämställas av bankbolaget utställda förlagsbevis intill ett belopp motsvarande bolagets aktiekapital.

Spurlnmkernu och ('enlrulkussurnu för jordbrukskredit För sparbanker och ('elitrulkassor för jordbru/cslrrcdit är inlåningsrätten utfor— mad efter en och samma modell. Bestäm— melserna, som återfinns i 27 % SpL resp. 34 å i JkL, innebär att liksom affärs— bankerna får sparbanker och central— kassor mottaga inlåning intill dels ett belopp motsvarande vissa täckningsfria tillgångar, dels ett belopp motsvarande viss multipel av eget kapital (för spar- bank egna fonder). I förhållande till affärleankerna är emellertid de täck- ningsfria tillgångarna av väsentligt mindre omfattning medan multiplerna är större och även fått en annan kon— struktion än vad som gäller för affärs- bankerna. De täckningsfria tillgångarna utgör för:

Centralkassa

a) hos centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna inneliggande kassa;

b) vad för centralkassans räkning in- nestår hos Sveriges riksbank, riksgälds— kontoret eller postsparbanken eller på postgiro eller hos inländskt bankaktie- bolag, sparbank eller annan centralkassa;

c) centralkassan och de anslutna jord- brukskassorna tillhöriga, på inländsk penninginrättning dragna checkar samt av inländsk bank eller av sparbank eller av annan centralkassa utställda egna väx- lar betalbara vid anfordran ävensom, i den mån återstående löptid utgör högst ett är, skattlmmmarväxlar samt statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks och Konungariket Sveriges stadshypotekskas- sas obligationer.

Utöver ett belopp motsvarande de un- der a)—c) nämnda tillgångarna äger sparbank och centralkassa för jordbruks- kredit mottaga inlåning med ett belopp motsvarande 50 gånger sparbanks egna fonder resp. centralkassas och de an- slutna jordbrukskassornas eget kapital. Vid sidan av denna 50—gånge-rregel finns emellertid en kompletterande regel enligt vilken sparbanks och centralkassas inlå- ningsrätt begränsas till 12,5 gånger egna fonder resp. eget kapital. Vid applice- ringen av denna regel skall förutom de under a)—c) nämnda tillgångarna för såväl sparbanker som centralkassor även borträknas följande tillgångar:

d) marknadsvärdet, dock högst nomi- nella värdet, på institutet tillhöriga av svenska staten utfärdade skattkammar- växlar, på sådana institutet tillhöriga ob- ligationer vilka utfärdats av svenska sta- ten, Sveriges allmänna hypoteksbank el- ler Konungariket Sveriges stadshypoteks- kassa samt på andra, institutet tillhöriga inhemska obligationer, vilka är av full- god beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun el- ler därmed jämförlig samfällighet är an- svarig samt

f) fordringar, för vilka säkerheten ut- görs av fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet inom 60 % av senast fast— ställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fas- tighet, såvida den eller de byggnader, som finns uppförda därpå, är avsedda väsentligen för bostadsändamål, inom 60 0/0 av senast fastställda taxeringsvär- de på byggnaderna.

Om 50—gångerregeln eller 12,5-gånger- regeln gäller är beroende av strukturen hos sparbanks eller centralkassas place- ringar. Om de täckningskrävande place-

ringarna, dvs. andra än de under a)—c) nämnda, är fördelade med mer än tre fjärdedelar på sådana placeringar som nämnts under d)—f) gäller öO-gånger- regeln medan i annat fall 12,5-gånger- regeln träder i funktion.

Begreppet inlåning har för jordbrukets kreditkassor enligt stadganden i paragra- fen om inlåningsrätten samma innebörd som för affärsbankerna. Däremot saknas i SpL ett speciellt stadgande om vad som skall förstås med inlåning. Enligt kommentaren till SpL må dock stadgan- det i BL tjäna som ledning också för hur termen inlåning bör tydas i sparbanks- sammanhaug. Till inlåning skulle då nor- malt hänföras samtliga poster på balans- räkningens skuldsida utom de egna fon- derna samt posten »Inkomst- och diverse räkningar » .

Beträffande vad som skall avses med sparbanks egna fonder stadgas i SpL:s 48 & första stycket 9 att benämningen fond endast må användas för grund- fond, reservfond och garantifond. För jordbrukets kreditkassor förekommer däremot icke i lagtexten någon bestäm- ning av vad som skall räknas som kas— eget kapital. Begreppet torde dock ha samma innebörd som i BL. l inlåningsrättshänseende må med egna fonder och eget kapital under vissa be— tingelser likställas förlagsupplåning in- till ett belopp motsvarande för sparbank sparbankens reservfond och för jord- sornas brukets kreditkassor centralkassas och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital.

Historik

:i [färsbunlrernu 1911 års lag Förslag om att i lag reglera bank- aktiebolagens inlåning framlades första gången av 1907 års bankkommitté. Tidi- gare hade inlåningen endast reglerats ge-

nom bestämmelser i bolagsordningen för mindre bankbolag, dvs. banker med grundfond understigande 1 milj. kr. I praktiken hade dock vissa krav på en viss relation mellan bankens eget kapi— tal och inlåningen upprätthållils även för de större bankerna.

1907 års bankkommitté föreslog att i lag skulle fastställas att inlåningen icke finge överstiga ett visst relationstal av fondernas belopp.

Som fonder räknades härvid grund- fond, reservfond och dispositionsfond. Som motiv anförde kommittén, att fon- derna kunde anses som delägarnas till- skott för att säkerställa insättarna för förlust, och att det måste medges, att under i övrigt likartade förhållanden in- sättarnas säkerhet, som lagstiftningen i första rummet har att tillgodose, är dub- belt större i en bank, vars fonder mot- svarar t.ex. en tredjedel av inlåningen, än i den, där de blott uppgår till en sjättedel av denna. Beträffande relations- talets storlek uttalade 1907 års bank- kommitté, att inlåningen icke bör få överstiga fem gånger fondernas belopp. Att man då kom fram till nämnda rela- tionstal synes enligt 1949 års banklags- sakkunniga ha sammanhängt med att av de dåvarande åttio bankerna endast tio hade en inlåning, som något översteg den angivna gränsen. Kommitténs förslag till relationstal godtogs av statsmakterna och ingick i 49 å i 1911 års lag. Den första lagfästa bestämmelsen om bankaktie- bolags inlåningsrätt kom därigenom att lyda: »Bankaktiebolags inlåning må ej överstiga fem gånger beloppet av bola- gets egna fonder.»

Under den inflationsperiod som satte in under första världskriget kunde de större bankaktiebolagen icke hålla den angivna fondtäckningen på 20 0/0. På be- gäran av Svenska bankföreningen upp- hävdes därför inlåningsbestämmelserna

för banker med fonder uppgående till mer än 5 milj. kr. genom särskild lag är 1917. Denna lags giltighet förlängdes successivt intill år 1921, då nya inlå- ningsbestämmelser (SFS 1020: 211) träd- de i kraft. Till 1920 års regler hade bank- och fondinspektionen framlagt förslag sedan riksdagen begärt avveck- ling av 1917 års provisorium. 1920 års lagändring fortfarande fond- täckning för inlåningen utom i fråga om vad som för mindre bolag innestod hos annat inländskt bankbolag men kra- ven på fondtäckning differentierades. För bankbolag med eget kapital om högst 5 milj. kr. bibehölls den tidigare regeln om att inlåningen högst må uppgå till fem gånger egna fonder. Större bolag skulle dessutom äga mottaga inlåning med nio gånger de egna fondernas bc- lopp till den del fonderna översteg 5 milj. kr. Inlåningssumman fick dock icke överstiga åtta gånger beloppet av bola- gets samlade fonder.

innebar

De nämnda bestämmelserna innebar, att fondtäckningskravet för mindre bo- lag kom att fortfarande uppgå till 20 0/0 för att därefter sjunka för bolag med större eget kapital än 5 milj. kr. tills S-gängerregeln trädde i funktion, vilket skedde vid egna fonder om 20 milj. kr. Vid detta och större belopp blev således fondtäckningskravet det lägsta eller 12,5 0/0.

I motiveringen till sitt förslag om änd- rade fondtäckningskrav anförde bank- och fondinspektionen, att man trott att den under kriget ökade inlåningen var av tillfällig beskaffenhet men att detta inte visat sig vara fallet. En utvidgning av inlåningsrätten för de större banker- na till en 8-gångerregel vore därför en- ligt inspektionens mening lämplig om man ville anpassa sig efter de förhållan- den, som inträtt under den tid fond- täckningskravet varit satt ur kraft för de större bankerna.

Provisoriska bestämmelser under 1920—19404 a l e n

Den utformning lagrummet om inlaning fick genom 1920 års ändring kvarstod oförändrad tills nu gällande lag trädde i kraft den 1 januari 1956. Utvecklingen medförde emellertid att bankerna fick svårigheter att hålla den ram för inlå- ningen som angavs i 1920 års lag. Redan år 1923 antogs en särskild lag, enligt vilken Kungl. Maj:t för viss bank kunde medge att förlagskapital likställdcs med bankens egna fonder. Lagen vars giltig- hetstid begränsades till utgången av år 1925 fick tillämpning endast för två banker, för båda till utgången av deras oktrojtider, år 1925 resp. år 1931.

Genom en särskild lag år 1934, med tvåårig giltighetstid, gavs Kungl. Maj:t rätt att undantagsvis medge bank rätt att mottaga större inlåning än enligt banklagen. Liksom den särskilda lagen år 1923 kan 1934 års särskilda lag anses vara betingad av tillfälliga omständig- heter berörande endast enstaka banker. Den starka inläningsökningen under se- nare delen av 1930-talet, sedan den eko- nomiska krisen under årtiondets förra del övervunnits, ledde emellertid till mera utbredda svårigheter att upprätthålla kraven på fondtäckning av inlåningen. Efter förslag av bankinspektionen antogs år 1938 en särskild lag (SFS 1938: 180), varigenom Konungen bemyndigades att på ansökan medge bank att för viss be- stämd tid, dock ej längre än t.o.m. den 30 juni 1943, mottaga inlåning utöver den enligt lagen tillåtna med ett belopp högst motsvarande vad för bankens räk- ning innestod hos riksbanken.

I samband med krigsutbrottet inträdde en minskning i inlåningen, men denna var endast av tillfällig art, och en för- nyad kraftig ökning föranledde Svenska bankföreningen att i skrivelse den 12 no-

vember 1942 ta upp frågan om lättnader i inlåningsrättsbestämmelserna. Efter att ha erinrat om att då gällande bestäm- melser var strängare än i varje annat land, påpekade bankföreningen, att ett stort antal banker hade en inlåning som översteg den i banklagen angivna maxi- migränsen. För vissa banker mötte det t.o.m. svårigheter att icke överskrida den genom 1938 års lag vidgade ramen. Som enda möjlighet att lösa frågan an- gav bankföreningen ändrad lagstiftning, eftersom andra vägar, nämligen min- skad inlåning resp. fondökning, icke an— sågs framkomliga. Bankföreningen för- ordade en provisorisk lagstiftning _ provisoriet föranlett av att en definitiv revision icke kunde påräknas komma att vidtas tillräckligt snabbt — innebä- rande dels att vissa slag av inlånade medel icke skulle medräknas vid fast- ställandet av relationstalet mellan inlå- ningssumman och fonderna, dels att de större bankerna skulle befrias från skyl- digheten att hålla inlåningen inom ett belopp motsvarande åtta gånger de egna fonderna, dels slutligen att medel som tillförts bank mot förlagsbevis icke skul- le betraktas som inlåning utan i stället jämställas med de egna fonderna.

Bank- och fondinspektionen anslöt sig till bankföreningens förslag om en provi- sorisk lagstiftning och likaså till förslaget att undanta viss inlåning från kravet på fondtäckning, varvid dock förutsattes, att inlåningsrätten icke blott skulle täcka inlåningen i lagens allmänna mening utan även accepter och rediskonterade el— ler försålda växlar, vilka dåmera av ban- kerna redovisades såsom särskilda skuld— poster, samt de garantiförbindelser, som bank iklätt sig. I senare fallet borde dock undantas sådana garantiförbindelser, som motsvaras av medel, vilka insatts i banken och pantförskrivits för ga- rantins erhållande. De övriga förslag till lättnader i inlåningsrättsbestämmelserna

som bankföreningen förordat avstyrktes av bank- och fondinspektionen.

Riksbanksfullmäktige gav i allt väsent- ligt uttryek för samma inställning som bank- och l'ondinspektioneu.

Statsmakterna godtog bank— och fond- inspektionens förslag. — I samband med frågans lösning anförde föredra- gande departementschefen bl. a., att det särskilt borde beaktas, att fondförstärk— ningarna på grund av det skärpta skat- tetrycket blivit mindre än vad som kun- nat förutses, medan å andra sidan inlå- ningen ökat starkt till följd av de då rådande exceptionella förhållandena.

Den provisoriska lagens (SFS 1943: 117) giltighetstid begränsades t. o. m. den 30 juni 1948. Genom lagen kunde Ko- nungen medge bankaktiebolag att mot- taga inlåning utöver den i lag angivna med högst ett belopp motsvarande sum- man av:

bolagets inneliggande kassa,

vad för bolagets räkning innestår hos riksbanken, riksgäldskontoret eller på postgiro,

marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, av bolaget tillhöriga av staten ut- färdade skattkammarväxlar och obliga- tioner samt

om bolagets egna fonder uppgår till mer än 5 milj. kr. vad för bolagets räk- ning innestår hos annat inländskt bank- aktiebolag med lyftningsrätt vid an- fordran eller efter en dags uppsägning.

Dessutom utvidgades vad som skulle för- stås med inlåning i enlighet med bank- och fondinspektionens förslag. Vidgning- en av inlåningsbegreppet innebar, att de enda poster på balansräkningens skuld- sida, som vid tillämpning av den provi- soriska lagen icke inräknades i inlåning- en, med undantag av egna fonder och vinstbalans, utgjordes av utelöpande post- remissväxlar och posten »diverse räk- ningar».

ledan före utgången av giltighetstiden för 1943 års provisoriska lag aktualisera— des inlåningsrätten åter genom en krymp- ning av affärsbankernas utrymme för ökad inlåning under andra världskrigets sista år och tiden därefter. Problemet togs upp av 1945 års bank- kommitté i skrivelse den 13 augusti 1946. Kommittén hänvisade härvid till att tre banker den 30 juni 1946 hade en inlåning som överskred den för dem högsta tillåtna. Av övriga banker hade sju en marginal som understeg 50/0 av inlåningsrätten och ytterligare tre en marginal som understeg 15 0/0 av denna rätt. Kommittén erinrade om att med tillämpning av 1943 års provisorium kunde bankerna öka sin inlåning hur mycket som helst förutsatt att de in- lånade medlen antingen bibehålls som statsobli-

närmast

kassamedel eller placeras i gationer eller skattkammarväxlar. Men om inlåningen stiger och de inlånade medlen används för utlåning förblir in- låningsrätten oförändrad och marginalen minskar. Även om inlåningen icke alls ökar kan marginalen minska om kassa och andra medel som utgör underlag för inlåningsrätten används för utlåning. Kommittén påpekade, att den outnyttjade marginalen för praktiskt taget alla han- ker endast utgjorde en bråkdel av det belopp, vartill deras likvida reserver uppgick och att dessa reserver sålunda endast i mycket begränsad utsträckning kunde utnyttjas för utlåningsändamål utan att inlåningsrätten överskreds. Kommittén framhöll, att den tendens till ökad in- och utlåning som rådde vid tidpunkten för kommitténs skrivelse kun- de väntas bestå åtminstone under den närmast därpå följande tiden, varigenom inlåningsmarginalen kunde väntas kom— ma att försvinna för ytterligare banker om inte några motåtgärder vidtogs. Kom- mittén ansåg vidare, att marginalen för det alldeles övervägande antalet banker

var otillräcklig med hänsyn till den ut- veckling av rörelsen, som man mot bak- grund .av erfarenheterna från tidigare årtionden, hade att räkna med. I fort- sättningen angav kommittén tre vägar för attöka marginalen nämligen för det första att bankerna kunde begränsa sin rörelse, för det andra kunde de öka sitt kapital genom överföring till fonderna av besparade vinstmedel eller nyemission och för det tredje kunde inlåningsrätten vidgas genom lagändring.

Att begränsa rörelsen genom att vägra mottaga inlåning eller beskära utlåning- en ansåg kommittén icke vara en fram- komlig väg. Visserligen skulle en vägran att lämna lån för vissa ändamål som framstod som mindre angelägna eller kunde tillgodoses på annat håll kunna övervägas, men kommittén ansåg att detta skulle komma att bli mycket oläg- ligt ur prestige- och konkurrenssynpunkt för de drabbade bankerna. Man kunde därför icke förvänta att någon bank skulle genomföra en sådan begränsning så länge utvägen att öka det egna kapi- talet stod till buds.

En ökning av det egna kapitalet borde enligt kommitténs uppfattning under normala förhållanden utgöra en förut- sättning för en sund utvidgning av ett företags rörelse. I då rådande läge ansåg emellertid kommittén en sådan åtgärd icke vara invändningsfri. Möjligheterna att öka det egna kapitalet genom att överföra vinstmedel till fonderna hade väsentligt beskurits genom den skärpta beskattningen och det framstod i vart fall icke som tänkbart, att de banker för vilka inlåningsproblemet då var särskilt brännande .skulle kunna skaffa sig en tillfredsställande marginal på detta sätt. En kapitalökning genom nyemission skulle skapa problem genom tvånget att förränta det tillskjutna kapitalet. Kom- mittén påpekade härvid, att någon brist på kapital för tillgodoseende av kredit-

anspråk då icke fanns utan att bankerna tvärtom hade ett betydande inlånings— överskott, som icke kunnat placeras.

Kommittén ansåg att den enda fram- komliga vägen bestod i en utvidgning av inlåningsrätlen genom lagändring. Säkerheten l'ör insättarna borde enligt kommitténs mening liksom dittills va- ra vägledande vid utläningsreglernas ut- formning. Det gällde då, att bedöma om och i vilken utsträckning ramen för bankernas inlåning kunde vidgas utan att insättarnas säkerhet äventyrades. Kom— mitten utförde icke några fristående be- dömningar av säkerhetskravet utan hän- visade endast till att med hänsyn till den starka förskjutningen mot mindre riskbe- tonade placeringar liksom banker-nas ökade likviditet och inre styrka borde en väsentlig vidgning av inlåningsrätten kunna ske utan att säkerheten för insät- tarna skulle bli mindre än vad som var innebörden i 1920 års lag.

Kommitténs förslag gick ut på såväl en ökning av den fondtäckningsfria in- låningsrätten som en minskad fondtäck- ning i övrigt. Med utgångspunkt från att regeln om fondtäckning är ett uttryck för tanken, att bankernas medelsplace- ringar är förenade med risker som bör täckas av bankernas egna fonder, inde- lade kommittén bankernas placeringar i tre grupper efter stigande riskgrad. Till den första gruppen hänfördes placeringar som till hela sitt värde ansågs kunna ut- göra underlag för inlåning, nämligen

a) inneliggande kassa; 1») vad för bolagets räkning innestår hos riksbanken, riksgäldskontoret, på postgiro eller hos annat inländskt bank- bolag med lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;

c) bolaget tillhöriga, på inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank ut- ställda egna växlar betalbara vid anford— ran samt

(1) marknadsvärdet, dock högst nomi-

nella värdet, på bolaget tillhöriga av svenska staten utfärdade skattkammar- växlar samt på sådana bolaget tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges stadshypo- tekskassa, under förutsättning att obliga- tionernas löptid icke överstiger fem år.

Jämfört med 1943 års provisoriska lag innebar kommitténs förslag en utvidg- ning av den täckningsfria inlåningen ge- nom att checkar och postväxlar hänförts till den täckningsfria sektorn och att ob- ligationer utfärdade av hypoteksbanken och stadshypotekskassan jämställts med statsobligationer. Å andra sidan föreslogs den fulla täckningsfriheten skola begrän- sas till obligationer med en högsta åter- stående löptid av fem år, eftersom för obligationer med lång återstående löptid möjligheten till förändringar i det all- männa ränteläget innebar en icke alldeles obetydlig förlustrisk. En låt vara tämli- gen obetydlig inskränkning gentemot då gällande bestämmelser utgjorde även kommitténs förslag att också för mindre banker skulle tåckningsfrihet för vad som innestår hos annat bankbolag endast gälla vid lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning.

Till den andra gruppen placeringar, som inte hade någon motsvarighet i då gällande bestämmelser, hänfördes stats- obligationer och obligationer utfärdade av stadshypotekskassan och hypoteks- banken med en återstående löptid över- stigande fem år samt andra inhemska fullgoda obligationer, vilka föreslogs bli täckningsfria till tre fjärdedelar av mark- nadsvärdet dock högst tre fjärdedelar av nominella värdet. Såsom kriterium på »fullgod» föreslog härvid kommittén att obligationerna skulle vara belåningsbara i riksbanken.

Övriga placeringar hänfördes av kom- mittén till den tredje gruppen för vilken full täckningsplikt skulle erfordras.

Kommittén uttalade, att det givetvis var tveksamt vilken fondtäckning som skulle erfordras men stannade för ett alternativ enligt vilket det egna kapitalet fick ligga till grund för en inlåning motsvarande för mindre banker sex gånger det egna kapitalet och för större banker 30 milj. kr. plus tio gånger den del av bankens kapital som översteg 5 milj. kr.

Som eget kapital föreslogs skola räk- nas icke blott grundfond, reservfond och dispositionsfond utan även fria skatte- fonder och vinstbalans ävensom andra fondavsättningar. Enligt då gällande reg- ler räknades endast grundfond, reserv- fond och dispositionsfond som eget kapi- tal. Kommittén övervägde även att ut- sträcka vad som skulle räknas som in- låning till att omfatta alla verkliga skul- der således även postremissväxlar, vilka då var undantagna.

Kommitténs förslag var icke enhälligt utan dåvarande riksbankschefen reserve- rade sig av penningpolitiska skäl mot förslaget att öka bankernas inlåningsrätt. Kommitténs förslag tillstyrktes emellertid av remissinstanserna, bankinspektionen, Svenska bankföreningen och riksbanks— fullmäktige (en minoritet inom riks- banksfullmäktige bestående av riks- bankschefen och tre fullmäktige ansåg att förslaget icke omedelbart borde ge- noml'öras).

Statsmakterna godtog kommittéförsla- get ograverat i form av en provisorisk lag den 20 december 1946 (SFS 1946: 766). Dess giltighetstid, som ursprung- ligen begränsades till utgången av juni 1949 förlängdes successivt t.o.m. den 30 juni 1952. Lagen ersattes med en ny 1953 som överensstämde med

lag är 1946 års med den enda skillnaden att

Kungl. Maj:t efter hörande av riks- banksfullmäktige samt tillsynsmyndig- heten kunde medge bank rätt att motta inlåning med visst belopp utöver vad de uppställda relationstalen berättigade till.

Giltighetstiden för 1953 års lag, som ursprungligen var bestämd till utgången av juni 1954, förlängdes t.o.m. den 31 december 1955, varefter nu gällande banking trädde i kraft.

1955 års lag I juni 1949 tillkallades sakkunniga, som antog benämningen 1949 års banklags- sakkunniga, för att behandla frågan om en revision av 1911 års lag om bankrö- relse. Revisionen skulle i första hand avse att anpassa banklagen efter bestäm- melserna i nya aktiebolagslagen men dess- utom behandla bl. a. de frågor som då reglerades genom provisoriska författ- ningar. I direktiven för de sakkunniga förordade finansministern att 1945 års bankkommitté skulle upphöra trots att vissa frågor av stor räckvidd inom kommitténs verksamhetsområde ännu var olösta, såsom gränsdragningen mellan olika ”kreditinstitut samt ratio- naliseringen av affärsbankernas kon- torsorganisation. Finansministern förut- satte dock att dessa frågor i annan ord- ning skulle göras *till föremål för fort- satta undersökningar.

Beträffande inläningsrätten framhölls i banklagssakkunnigas sedermera avgiv- na betänkande (SOU 1952:2), att skä- len för att upprätthålla en viss relation mellan bankens eget kapital och inlå- ning var uppenbara >>eftersom huvud- delen av de inlånade medlen placeras i län eller andra med vissa förlustrisker förenade engagemang, måste ett kapital till täckande av dessa risker finnas, och storleken av detta kapital bör stå i di— rekt proportion till inlåningsvolymen» (s. 118). Det kunde enligt de sakkunniga övervägas att ge inlåningsbestämmelser- na en mera allmän utformning och låta tillsynsmyndigheten avgöra den närma- re relationen mellan bankernas eget ka- pital och inlåning. Man skulle härvid

vinna den fördelen att större hänsyn skulle kunna tas till den olikhet i fråga om risker som otvivelaktigt fanns mellan bankernas portföljer. I detta samman- hang erinrade de sakkunniga om att man i vissa länder med högt utvecklat bankväsen såsom England, Frankrike, Förenta staterna och Schweiz saknade motsvarighet till de svenska bestämmel- serna rörande inlåningsrätten. En mera allmänt hällen lagbestämmelse skulle emellertid förutsätta en supplerande di- rektivgivning av tillsynsmyndigheten, vilket de sakkunniga ansåg skulle kom- ma att bli en både svår och framför allt ömtålig uppgift. Bankerna kunde väntas eftersträva gynnsammast möjliga vill- kor, varvid kritiska jämförelser med konkurrentbanker ofta skulle komma att göras. Det kunde då befaras att — sett ur bankernas synpunkt —— även en myc- ket omsorgsfull handläggning av sådana ärenden fick ett visst drag av maktfull- komlighet eller godtycke. Med hänsyn härtill och då systemet med fasta rela- tioner mellan eget och främmande kapi- tal enligt de sakkunniga i praktiken dit- tills knappast vållat några direkta olä- genheter syntes det böra bibehållas. De sakkunniga underströk dock, att bestäm- melserna borde utformas så att hänsyn om möjligt togs till förhållandena inom olika typer av banker.

Med anledning av att i reservation till 1945 års bankkommittés förslag och att även i reservation till riksbanksfullmäk- tiges yttrande över förslaget framförts penningpolitiska aspekter på inlånings- rätten, uttalade de sakkunniga, att inlå— ningsbestämmelserna borde utformas uteslutande med hänsyn till vad solven- sen kräver. Som motiv för detta anförde. de. sakkunniga, att inlåningsreglernas ur- sprungliga syfte — insättarnas trygghet — och de penningpolitiska målen lig- ger på helt olika plan, och att man re- dan av detta skäl hade anledning att

ställa sig skeptisk till möjligheten att använda metoden med en i lag fast- ställd relation mellan eget kapital och inlåning också för reglering av kredit- volymcn. De praktiska möjligheterna att förena de bägge motiven ang-avs också vara mycket små bl.a. genom att han- kerna i fråga om den faktiska kapitalre— lationen företedde betydande olikheter. Detta skulle innebära, att en regel som var väl avvägd med hänsyn till kredit- givningen för banker med låg kapital- relation icke skulle få någon som helst effekt för banker med hög kapitalrela- tion medan å andra sidan en regel för att få full effekt för alla banker skulle behöva skärpas därhän, att banker med låg —— ehuru ur solvenssynpunkt må- hända fullt tillfredsställande kapi- talrelation skulle tvingas till en drastisk nedskärning av kreditvolymen. För att undanröja dessa olägenheter skulle man tvingas till en differentiering av lagstift- ningen med skilda relationstal för olika grupper av banker. De sakkunniga an- såg, att en sådan lagstiftning skulle få ett drag av godtycke och att fastställan- det av de olika relationstalen lätt skulle vålla irritation mellan bankerna. Den ifrågavarande metodens användning för reglering av kreditvolymen hade enligt de sakkunniga också sin begränsning i det avseendet att kapitalrelationen aldrig i kreditstimulerande syfte skulle få sät- tas lägre än hänsynen till insättarnas sä- kerhet medgav.

De sakkunnigas uppfattning i denna fråga godtogs av remissinstanserna och dåvarande finansministern fann sig i propositionen i ämnet (1954: 3) icke ha något att invända mot »att inlånings— reglernas hittillsvarande syftemäl —' att trygga insättarna får på ett avgö- rande sätt gc karaktär också åt den nya banklagens inlåningsregler». Riksdagen hade ingen erinran mot detta uttalande.

Liksom i 1946 års provisoriska lag

differentierade de sakkunniga i sitt för- slag inlåningsrätten med hänsyn till pla- ceringarnas riskgrad. I fråga om de täck- ningsfria placeringarna anslöt sig för- slaget helt till 1946 ars provisoriska lag. På grundval av uttalanden av olika re- missinstanser förordade emellertid de- partementschefen i propositionen vissa ändringar i de sakkunnigas förslag, vil- ka ändringar också godtogs av riksda- gen. I förhållande till 1946 års proviso- riska bestämmelser, och därmed även till de sakkunnigas förslag, innebar detta, att kravet på lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning för att vad som innestår hos inländsk bank skall vara täckningsfritt borttogs. Vida- re upptogs vad som innestår hos Svens- ka jordbrukskreditkassan och central- kassa för jordbrukskredit bland de täck- ningsfria placeringarna liksom även av nämnda institut utställda egna växlar. Utökningen motiverades med att lik- nande bestämmelser gällde för Aspar- banker och centralkassor, varför ett upptagande av dessa placeringar för bankbolagens del vore ägnat att åstad- komma viss likformighet i lagstiftning- en.

De sakkunniga hade även diskuterat frågan att komplettera gruppen av täck- ningsfria placeringar med vissa engage- mang av helt eller så gott som riskfri natur såsom statsgaranterade lån och kommunlån. De sakkunniga ansåg sig dock icke kunna förorda en sådan ut- vidgning med hänsyn till dels att vissa svårbedömbara gränsfall skulle kunna framträda, vilket skulle förorsaka prak- tiska dels att t'ondrelationstalen enligt de sakkunnigas

tillämpningssvårigheter,

mening hade bestämts så att de kan för- modas täcka genomsnittsrisken för hela låneportföljen. Med hänsyn härtill fann de sakkunniga det oriktigt att till de täckningsfria tillgångarna överflytta vis-

sa typer av lån, med mindre fondrela- tionstalen samtidigt ändras.

I fråga om de delvis täckningsfria pla- ceringarna enligt 1946 års provisoriska lag föreslog de sakkunniga att innehav av fullgoda inhemska obligationer med en återstående löptid av högst fem år skulle vara täckningsfritt till tre fjärde- delar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella värdet. För guldkantade obligationer med längre återstående löptid än fem år och för fullgoda inhemska obligationer föreslogs däremot full täckningsplikt. I 1946 års provisorium var som nämnts i det före- gående placering i obligationer av ifrå- gavarande slag täckningsfritt till tre fjärdedelar av värdet. De sakkunniga angav som skäl för sin ståndpunkt, att täckningsfriherten enligt 1946 års provi- sorium uppgick till 75 %, dvs. täck- ningsplikten till 25 0/0, vilket för de större bolagen med ett fondtäcknings- krav på 10% innebar att ifrågavarande obligationer endast till 2,5 0lo av värdet täcktes av egna fonder. Redan måttliga ändringar i ränteläget kunde emellertid enligt de sakkunniga få till följd kurs- sänkningar avsevärt överstigande fond- täckningen. Då kursfallsrisken knappast torde vara mindre än kreditrisken i all- mänhet, ansåg de sakkunniga att obliga- tioner med återstående löptid på mer än fem år borde hänföras till de helt täckningspliktiga placeringarna. De sak- kunniga framhöll, att det icke kunde förnekas att den föreslagna täcknings- plikten torde komma att minska banker- nas benägenhet att förvärva långa obli- gationer. Bl.a. detta skäl föranledde också invändningar mot den föreslagna täckningsplikten från ett antal remiss- instanser. Statsmakterna anslöt sig till remissinstansernas synpunkter, varige- nom reglerna i den nya lagen blev de- samma som i 1946 års provisorium. 1949 års banklagssakkunniga hade ut-

fört en särskild undersökning beträffan- de bankbolagens fastighetskredilter. På grundval av resultaten från denna un- dersökning föreslog de sakkunniga att vissa bestämmelser angående fondtäck- ningskravet för fastighetskrediter skulle införas i lagen. För undersökningen som utfördes av bank— och fondinspektio- nen i samråd med de sakkunniga och avsåg förhållandena den 15 maj (i vissa fall den 15 april) 1950 indelades ban- kerna i fyra olika kategorier, nämligen

Grupp 1: lokala banker; Grupp II: nio provinsbanker (inkl. Skånska banken); Grupp III: Inteckningtsbanken, Spar- bankernas bank och Sve- riges k-reditbank; Grupp IV: de fyra största bankerna. Enligt de sakkunniga framgick av un- dersökningen bl. a.:

»att fastighetskrediterna representerade inemot en tredjedel av bankernas totala ut- låning och bottenlånen drygt en sjättedel av sagda utlåning;

utt sagda delar voro mindre för storban- kerna än för övriga banker;

att såväl fastighetskrediterna som botten- lånen representerade en mindre andel av de största kontorens utlåning än av övriga kon- tors utlåning; samt

att sistämnda förhållande framför allt var utmärkande för storbankerna medan bank- grupp II — inrymmande de s.k. provins- bankerna —— vid de största kontoren hade en fastighets- och bottenlånegivning, som i det närmaste motsvarade genomsnittssiffrorna för samtliga bankkontor.» (s. 130).

De slutsatser de sakkunniga ansåg sig kunna dra av undersökningens resultat var, att affärsbankerna inte kunde und- varas på fastighetskreditmarknaden, att detta i särskilt hög grad var tillämpligt i fråga om provinsbankerna och att dessa banker och de ännu mindre bankerna i vissa fall skulle få sin existens äventyrad om fastighetskreditgivningen till mera av- sevärd del skulle bortfalla. De sakkunniga ansåg det motiverat att bankernas och då särskilt de mindre bankernas möjlig—

heter att utlämna fastighetslån borde underlättas. I detta syfte föreslogs att bottenlån _ dvs. lån mot säkerhet av inteckning inom 60 ()/0 av taxeringsvär- det i bostads- och affärsfastighet i stads- samhällen samt jordbruksfastigheter på landet —— skulle få utgöra täckningsfria placeringar hos samtliga banker dock med de modifikationerna att inlånings- rätten härigenom icke fick ökas med mer än tre gånger bankens eget kapital och ej heller med mer än 100 milj. kr. Genom dessa begränsningar skulle vin- nas anknytning till att fastighetsbelå- ningen relativt sett var mest omfattan- de hos provinsbanker med ett eget kapi- tal ej överstigande 35 milj. kr.

De sakkunnigas förslag till lättnader i kapitaltäckningen för lån mot säkerhet av bottenin'teckning i jordbruks-, affärs- och bostadsfastigheter godtogs av stats- makterna. På grundval av remissinstan- sernas synpunkter vidgades emellertid gruppen till att avse även fordringar mot säkerhet av inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet av ifrågavarande slag och mot säkerhet av fullgoda in- hemska obligationer, varvid obligatio- nerna skulle medräknas till tre fjärde- delar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella värdet. Den högsta tillåtna täckningsfria volymen av denna grupp placeringar bibehölls vid det av de sakkunniga föreslagna belop- pet 100 milj. kr. Efter framställning av Svenska bankföreningen har beloppet sedermera höjts först till 200 milj. kr. år 1963 och därefter under år 1966 till 700 milj. kr.

Beträffande inlåningsmultipelns stor- lek ansåg sig de sakkunniga böra vid- hålla 10-gångerregeln, eftersom sedan detta relationstal godtogs år 1946 inga omständigheter syntes ha framkommit som kunde motivera vare sig en höjning eller sänkning av detta tal. Däremot

ansåg sig de sakkunniga böra förorda den modifikationen att inlåningsmaxi- mum för banker med ett eget kapital om högst 5 milj. kr. med avräkning av de täckningsfria tillgångarna skulle sän- kas frän sex till fem gånger eget kapital. Den förordade jämkningen skulle få be- tydelse även för de större bankerna idet att inlåningsmaximum för dessa skulle få anges som 25 i stället för 30 milj. kr. och tio gånger skillnaden mellan eget kapital och 5 milj. kr. Den föreslagna modifikationen, som godtogs av stats- makterna, motiverades med att regeln om ökad täckningsfrihet för vissa bot- tenlån för de lokala bankerna skulle medföra en förhållandevis så betydande ökning av inlåningsrätten, att man utan denna modifikation ur solvenssynpunkt skulle haft anledning till tvekan om lämpligheten av regeln om täcknings- frihet för vissa bottenlån för dessa ban- ker på grund av deras ringa kapital och begränsade möjligheter till risk- täckning.

De sakkunniga hade föreslagit, att som eget kapital borde jämställas intill ett belopp motsvarande högst hälften av bolags aktiekapital, nominella värdet av sådana av bolaget utfärdade förlags- bevis, för vilka betalning av långivaren kan krävas tidigast efter fem år. De sak- kunniga hade motiverat förlagslånens jämställande med eget kapital med att förlagslånegivarna såsom sämre priori- tenade än bankens övrig—a borgenärer i realiteten stärkte insättarnas trygghet och att därför icke detta tillskott av ka- pital borde inräknas i den täcknings- krävande inlåningen.

I propositionen uttalade föredragan- de departementschefen, att de skäl som åberopats för att förlagslånen skulle få en annan ställning än tidigare i princip var hållbara, men att ett slutligt stånd- punktstagande till frågan först borde

skc i samband med övervägandena om gemensamma inlåningsregler för de oli— ka typerna av inlåningsinstitut. I av- vaktan på detta förordade departements— chefen en viss modifiering av den före- slagna passusen, vilket också blev riks- dagens beslut, varigenom den kom att lyda:

»På ansökan av bankbolag äger Konung- en, efter hörande av fullmäktige i riksban- ken och riksgäldskontoret samt tillsynsmyn- digheten, medgiva att av bolaget utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning samt att med bolagets eget kapital må lik— ställas, intill ett belopp motsvarande högst hälften av bolagets aktiekapital, nominella värdet på förlagsbevis, utställda av bolaget.»

Efter framställning från Svenska bank- föreningen vidgades möjligheten att i in- låningsrättshänseende jämställa förlags- län med eget kapital till att. avse ett be- lopp motsvarande aktiekapitalet (SFS 1965: 219).

Sparbankernu

1923 års sparbankslag I och med att lagen om sparbanker den 29 juni 1923 trädde i kraft kom för förs— ta gängen sparbanks inlåningsrätt att begränsas genom att den sattes i ett tvingande förhållande till sparbanks fonder. Tidigare gällande lag av år 1892 hade i fråga om sparbanks soliditet en- dast iinnehållit bestämmelse om att spar- banks grundfond skulle vara 2 000 kr.

1920 års sparbankssakkunniga kon- staterade, att det låg i öppen dag, att sparbankernas dåvarande förmåga att möta en kris bland deras låneklientel knappast kunde vara så stor som var önskvärt. Detta otillfredsställande läge sammanhängde enligt de sakkunniga med att 1892 års lag dels icke fordrade tillräckligt hög grundfond, dels icke på något sätt tvingade sparbankerna att öka sina fonder allt efter som omslutningen

lägst

växte.

För att skapa en ständigt verkande garanti för insättarnas trygghet stod enligt de sakkunniga icke någon an— nan väg öppen än att fordra en viss relation mellan sparbanks inlåning och dess fonder. De sakkunniga hänvisade härvid till den redan gällande regeln för affärsbankerna, enligt vilken affärs- banks inlåning med undantag av vad som innestod hos annat inländskt bank- bolag icke fick överstiga fem till åtta gånger bankens egna fonder varvid det lägre relationstalet hänförde sig till mindre och det högre till större banker. De sakkunniga ansåg dock icke så stränga relationstal vara nödvändiga för Sparbankernas del, under motivering att sparbankerna på grund av det relativt ringa omfånget av sina verksamhetsom- råden lättare än affärsbankerna kunde vinna en mera ingående kännedom om låntagarna. Arten av Sparbankernas in- låning gjorde det vidare möjligt för dem att placera sina medel i lån på lång tid och mot jämförelsevis låg ränta, vilket medförde att i allmänhet goda säkerhe- ter kunde erhållas. De sakkunniga före- slog att inlåningsrätten för sparbank med undantag av vad som för spar- bankens räkning innestod hos inländskt bankbolag eller hos riksbanken skulle begränsas till ett belopp motsvarande 25 gånger sparbankens egna fonder. De sakkunniga framhöll, att denna fondre- lation i stort sett anslöt sig till den fondrelation som faktiskt rådde före första världskriget. Vid 1913 års utgång översteg nämligen fonderna hos 93,4 0/0 av alla sparbanker 40/0 »av insättarnas behållning. Vid utgången av år 1919 ha- de dock den relativa andelen sparbanker med denna fondrelation sjunkit till 83,1 0/0.

Så gott som samtliga remissinstanser biträdde de sakkunnigas uppfattning att en viss relation mellan egna fonder och inlåning var lämplig. Beträffande rela-

mmm—a.adwhw

."f

:.... .; mr.:

tionstalcts storlek växlade dock uppfatt- Vissa där- ibland Svenska sparbanksföreningen, fö-

ningarna. remissinstanser, reslog emellertid att vid bestämmandet av inlåningsrätten skulle från den fondtäck— ningspliktiga inlåningen avdras ett be- lopp, som av sparbanken placerats på riskfritt [sätt. Som riskfria placeringar betecknades härvid förutom vad som in- nestår hos riksbanken eller inländskt

bankbolag även inköp av eller län mot skattkammarväxlar eller fullgoda obli- gationer, lån mot inteckning inom halva taxeringsvärdet i annan fastighet än in— dustrifastighet belägen i stad, köping el- ler municipalsamhälle eller i jordbruks- fastighet på landet och lån för vilket kommun eller annan dylik samfällighet var ansvarig.

Den proposition i ämnet som förela— des 1922 års riksdag anslöt sig till sak- kunnigbetänkandet med den avvikelsen att till den täckningsfria sektorn hän- fördes icke endast vbankt-illgodohavanden utan även kassabehållning och mark- nadsvärdet av guldkantade obligationer. Bankoutskottet avstyrktc dock bifall till propositionen och kritiserade i förevaran- de hänseende att fastighetsinteckningar och kommunlån ickc till någon del skulle få betraktas som riskfria placeringar. Propositionen avslogs av riksdagen.

I den omarbetade proposition som fö- relades 1923 års riksdag följdes den av Svenska sparbanksföreningen föreslagna uppdelningen på riskfria och mindre risk- fria pl-aceringar med den ändringen att lån mot skattkammarväxlar eller obliga- tioner icke upptagits såsom likställda med direkt placering i sådana säkerhe- ter samt att vid bedömningen av i vil- ken mån inteckningslån i jordbruksfas- tighet på landet var att betrakta som riskfritt, i fastighetens taxeringsvärde icke skulle få inräknas värdet av växande skog. Fonderna föreslogs utgöra minst 80/0 av de placeringar, vilka icke be-

tecknades som riskfria, vilket innebar ett relationstal av 12,5. Kravet på fond- täckning även av de riskfria placering- arna hade dock icke helt uppgetts i propositionen. Som ett yttersta krav fö- reslogs fonderna skulle uppgå till minst 20/0 av sparbankens hela inlåning, sedan dock från inlå- ningens belopp avdragits vad som mot- svarade k-ontanta medel och banktillgo- dohavanden. Enligt föredragande depar- tementschefens mening syntes denna fö- reskrift icke vara ägnad att för någon enda sparbank skärpa det krav på fond- ökning som 12,5-gångerregeln innebar, men utgjorde å andra sidan en maning till sparbankerna att ej över hövan för- svaga sin redan förefintliga fondställ- ning. Bankoutskottet tillstyrkte med några smärre ändringar propositionen, och riksdagen beslöt i enlighet med bankou-tskottets utlåtande.

nämligen att

I anslutning till den översyn av inlå— ningsrättsbestämmelserna som företogs av 1935 ars sparbankssakkunniga före— slog de sakkunniga i sitt betänkande dels vissa jämkningar av vad som skulle va- ra att i övrigt anse som riskfria place- ringar, dels en skärpning av den ytters— ta spärren för inlåningen från 50 till 25 gånger inlåningen. I fråga om skärpning- en av relationstalet, vilket var det bety- delsefullaste ändringsförslaget, uttalade de sakkunniga, att den tidigare bestäm- melsen visserligen varit motiverad med hänsyn till de förhållanden som rådde vid dess införande, men att tiden var inne för en skärpning av kravet på fondtäckning. De sakkunniga ansåg, att det högre kravet på fondtäckning inte kunde vara annat än till fördel för spar- banksväscndet som helhet, eftersom det' var ägnat att styrka insättarnas för-tro- ende för .sparbanke-rnas soliditet. Det hör till bilden att enligt de sakkunnigas uppgifter enda-st sex sparbanker vid

1934 års utgång hade en lägre fond- relation än 40/0 medan genomsnittet för samtliga sparbanker låg på 9,2 "lo. För att underlätta anpassningen .till den föreslagna skärpningen av fondtäck- ningskravet föreslogs en tolvårig över- gångstid under vilken det dittills gällan— de relationstalet skulle tillämpas för sparbanker, vars reglemente var stadfäst vid lagändringens ikraftträdande.

Bortsett från vissa modifikationer och ytterligare jämkningsförslag tillstyrkte remissinstanserna de sakkunnigas för- slag beträffande de riskfria placeringar- na. Sparbankvsinspektionen och riks- bank'sfullmäktige tillstyrkte även den förordade skärpningen av den yttersta spärren för sparbanks inlåning. Spar- banksinspektionen framhöll härvid, att ändringen för de allra flesta sparbanker- na icke skulle innebära några rubbning- ar, eftersom då endast sex sparbanker uppvisade en svagare fondrelation än 4 %. Direkt avstyrk-ande ställde sig där- emot Svenska sparbanksföreningen och ett antal länsstyrelser. Sparbanksför- eningen framhöll bl.a. att sparbanker— nas fonder under åren efter första världskriget sjunkit i relation till inlå- ningen så att fondställningen för flera av de förnämsta sparbankerna närmat sig eller understigit 4 0/o. Att sparbanker- na därefter frivilligt förbättrat sin fond- ställning borde enligt sparbanksför- eningen icke tas till intäkt för skärpta lagbestämmelser, icke ens om skärpning- en genomfördes då den minst besvära- de sparbankerna. Sparbanksföreningen påpekade att sparbankerna under en ny inflationsperiod icke skulle kunna hålla samma fondställning som för det dåva- rande.

Statsmakterna godtog de sakkunnigas förslag till jämkningar i uppräkningen av riskfria placeringar och dessutom vissa ytterligare förslag till jämkningar som framkommit vid remissbehandling-

en. I fråga om den yttersta inlåningsspär— ren fann sig föredragande departements- chefen i propositionen i ämnet böra för- orda att kraven på fondställningen skul- le skärpas. Såtillvida mildrades dock kravet på skärpning som att fondtäck- ningen föreslogs bli 31/3 0/0 i stället för den av de sakkunniga förordade höj- ningen till 4 %. Enligt propositionen skulle därmed högst tre sparbanker i då- varande läge behöva stärka sina fonder för att nå den föreslagna fondrelationen av 31/3 "lo. Liksom de sakkunniga ansåg departementschefen en övergångstid om tolv år höra medges.

Utskott och riksdag följde departe- mentschefens förslag och de nya bestäm- melserna trädde i kraft den 1 juli 1937.

Bortsett från en mindre ändring 1948 innebärande att till den riskfria sektorn hänfördes lån för vilkas fulla gäldande staten skulle ansvara hade härmed be- stämmelserna om inlåningsrätten fått den utformning som gällde till dess att nu gällande sparbankslag infördes.

Provisoriska bestämmelser under 1940- och 1950-talen I skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 janu- ari 1947 framhöll Svenska sparbanks- föreningen, att den utveckling mot sti- gande riklighet på penningar som inletts under de senaste åren av andra världs- kriget hade omöjliggjort för sparbanker- na att hålla sin fondställning från mel- lankrigsperioden. Utvecklingen innebar enligt föreningen inte att någon risk för insättarnas behållning uppkommit men den hade visat, att lagens inlåningsreg- ler för en del sparbanker icke moto svarade den allmänna ekonomiska ex- pansionen inom deras verksamhetsom- råden, och att man måste räkna med att så också efterhand skulle bli fallet för allt flera sparbanker. Föreningen förklarade sig i avvaktan på en allmän översyn av lagen anse en provisorisk

lagstiftning nödvändig för att vidga sparbankernas inlåningsrätt. Förening— en föreslog en höjning av multipeln 12,5 till 20 och en höjning av den yttersta spärren från 30 till 50 gånger fonderna.

Vid remissbehandlingen avstyrktes förslaget om en höjning av multipeln 12,5 och i stället förordades en utvidg- ning av de riskfria placeringarna, var- jämte Kungl. Maj:t föreslogs få bemyn- digande att medge att den yttersta spär- ren skulle få uppgå till 50 gånger fon- derna även efter utgången av år 1949, då annars lagens föreskrift om 30-gång- erregeln skulle tillämpas helt.

Statsmakterna följde remissinstanser- nas linje, och i en provisorisk lag som trädde i kraft den 1 juli 1947 med gil- tighetstiden begränsad t.o.m. utgången av år 1952 stadgades, att med riskfria placeringar jämställdes lån, vilka förföll eller kunde uppsägas till betalning inom högst sex månader och för vilka säker- heten utgjordes av

1. inteckning mellan 50 och 60 olo av taxeringsvärdet för fastighet, för vilken tidigare lån mot säkerhet av inteckning inom 50% av taxeringsvärdet räknats som riskfri placering;

2. inteckning i fast egendom belägen annorstädes än i stad, köping eller mu- nicipalsamhälle och på vilken finns upp- förd byggnad huvudsakligen avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler inom 60 0/0 av taxeringsvärdet eller

3. inteckning i tomträtt om på tomten finns uppförd byggnad avsedd huvud- sakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler inom 60 0/o av taxerings- värdet.

Dessutom bemyndigades Konungen att på ansökan av sparbank, vars reglemen- te blivit fastställt före den 1 juli 1937 medge utsträckning av giltighetstiden för övergångsbestämmelsen angående den yt- tersta spärrens skärpning dock längst t. o. m. utgången av år 1952.

På framställning av 1948 års spar- bankssakkunniga ersattes 1947 års pro- visoriska lag med en ny provisorisk lag gällande fr. o. m. år 1953 med samma in- nehåll som 1947 års provisorium, bort— sett från att även sparbanker med regle- mente stadfäst efter den 1 juli 1937 efter ansökan kunde få räkna den yttersta spärren som 50 gånger fonderna. Giltig- hetstiden av det nya provisoriet begrän- sades till utgången av år 1955, varefter nu gällande lag trädde i kraft.

1956 års sparbankslag I 1948 års sparbankssakkunnigas betän- kande (SOU 1954: 10) som låg till grund för nu gällande lag framhölls, att det utan vidare var klart, att en inrättning som bedriver inlåning från allmänheten har att sörja för att verksamheten icke innebär risker för insättarna. Det förnämsta medlet att ernå den trygghet som måste garanteras insättar- na var enligt de sakkunniga en försiktig utlåningspolitik. Det allmänna kunde emellertid icke rimligen åtnöja sig med insikten om strävanden i denna riktning hos sparbankerna, utan hänsynen till insättarna ansågs föranleda samhället att uppställa tvingande regler angående Sparbankernas fondstyrka till de insatta medlens tryggande. Med utgångspunkt från denna allmänna grundsyn ställde de sakkunniga frågan: hur liberala vå- gar man göra relationsreglerna utan att i något avseende äventyra de syften reg- lerna skall tjäna?

Efter att ha uttalat, att inlåningsreg- lerna även i fortsättningen borde base- ras på grundsatsen att inlåningsutrym- met skulle vara beroende av den skif- tande tryggheten hos tillgångarna erin- rade de sakkunniga om att sparbanker- nas tillgångar enligt då gällande regler kunde indelas i tre grupper. Den första gruppen avsåg kassa och banktillgodo- havanden i vilka inlåning får placeras

till obegränsat belopp. Eftersom place— ringar av detta slag inte lämnade någon eller i vart fall endast otillfredsställande avkastning var de praktiska möjlighe- terna till ifrågavarande placeringar snä- va. Tillgångar hänförliga till grupperna två och tre fick enligt då gällande reg- ler uppgä till högst 30 gånger beloppet egna fonder (varvid bortsågs från dis- pensmöjligheten genom den provisoriska lagstiftningen). Dock fick placering i tillgångar tillhörande grupp tre, som hu— vudsakligen avsåg högt liggande inteck- ningar och borgenslån och för vilka de sakkunniga använde termen sekundära tillgångar, motsvara högst 12,5 gånger fonderna. Denna konstruktion med dubbla spärrar medförde mera snävt be- gränsade inlåningsmöjligheter för de sparbanker, som i stor utsträckning pla- cerade sin utlåning i tillgångar tillhö- rande grupp tre än för övriga sparban- ker. De sakkunniga påpekade i detta sammanhang att om inlåningsplacering- arna i grupp tre skulle överskrida 412/3 0/0 av den täckningskrävande inlåningen skulle fondtäckningskravet komma att bestämmas av multipeln 12,5.

Efter en ingående diskussion angåen- de behovet av dubbla spärrar och stor- leken av multiplarna fann sig de sak- kunniga -böra förorda att dubbla spärrar sk'ulle tillämpas även i fortsättningen och att dessa spärrar skulle sätt-as till multipeln 50 gånger fonderna för grup- perna två och tre *tillsammantagna och till 12,5 för de sekundära placeringarna. I så måtto innebar de sakkunnigas för- slag att reglerna enligt den provisoriska lagstiftningen permanentades.

Som motiv för att bibehålla dubbla spärrar ang-av de sakkunniga bl. a. att ett slopande av den yttersta spärren skulle nödvändiggöra en annan gräns kring ka- tegorin placeringar i grupp två, vilka i så fall skulle bli helt täckningsfria. I och för sig skulle man visserligen även i

detta fall genom en lämpligt avvägd en- da spärregel kunna få en tillfredsställan- de avvägning av inlåningsutrynnnet, men man skulle då endast kunna skilja mellan helt täckningsfria och icke täck— ningsfria tillgångar, varigenom någon kategoriindelning av de sistnämnda till- gångarna -icke skulle bli möjlig. Place— ringar i tillgångar som tedde sig relativt säkra skulle därigenom icke alls gynnas framför mera otrygga placeringar, vil- ket de sakkunniga ansåg icke skulle va- ra jämbördigt med en dubbel regelkon- struktion.

Beträffande multiplarnas storlek på- pekade de sakkunniga att 30-gåwngerre- geln snarare än 12,5-gångerregeln då in- nebar svårigheter för sparbankerna, vil- ket tydde på en viss disproportion mel- lan multipeltalen. Denna disproportion skulle kunna avlägsnas antingen genom en sänkning av multipeln 12,5| eller ge- nom en höjning av multipeln 30. De sak- kunniga ansåg en sänkning av multipeln 12,5 innebära, att sparbankernas hand- lingsfrihet skulle bindas mera än som var erforderligt ur säkerhetssynpunkt. De sakkunnig-a ansåg sålunda multipeln 12,5 väl avvägd, varav följde att i stål- let multipeln 30 borde höjas.

De sakkunniga diskuterade även frå- gan om multipeln 12,5 kunde höjas men fann detta icke vara nödvändigt, dels emedan denna spärr som antytts i det föregående mera sällan varit besvärande för sparbankerna, dels genom att möj- ligheter föref-anns att genom överflytt- ningar av tillgångar från grupp tre till grupp två mildra verkan av spärregeln. De sakkunniga föreslog i detta avseende en permanentning av reglerna enligt den då gällande provisoriska lagstiftningen. I detta sammanhang kan påpekas, att de sakkunniga även föreslog en viss mildring i spärreglerna över huvud ta— get genom att föreslå att till grupp ett skulle utöver i då gällande lag hänföras

placeringar |i skattkammarväxlar och guldkantade obligationer. Dessutom fö- reslog de sakkunniga att med sparbanks egna fonder skulle likställas intill högst ett belopp motsvarande hälften av spar- banks reservfond nominella värdet av sådana av sparbanken utställda förlags- bevis, för vilka betalning kunde krävas tidigast efter fem år.

Vid remissbehandlingen av de sakkun- nigas förslag tillstyrktes förslagen med enstaka modifikationer och jämkningar av det övervägande antalet remissinstan- ser. Svenska sparbanksföreniiigen pä— pekade dock, att fondkraven enligt för- slaget gick vida utöver vad säkerheten kunde anses erfordra. Några remissin- stanser bland dem riksbanksfullmäktige ansåg, att inlåningsreglerna borde kon- strueras i anslutning till det förslag som framlagts av 1950 års jordbrukskasseut- redning. Ur riksbanksfullmäktiges ytt- rande kan härvid följande citeras:

»Ändamålet bakom solvensregeln kan tänkas tillgodosett antingen genom att sätta de icke riskfria placeringarna i förhållande till fonderna eller också genom att sätta förpliktelserna —— huvudsakligen inlåningen i förhållande till fonderna, varvid bort— ses från så stort belopp av förpliktelserna, som täckcs av de riskfria placeringarna.

Sparbankslagens inlåningsregel är konst- ruerad enligt den sistnämnda metoden och den användes alltså även av de sakkunniga.»

Fortsättningsvis framhålles:

»Det är icke inlåningens storlek, som är avgörande för en sparbanks — eller annat penninginstituts _ solvens, utan avgörande är det sätt på vilket inlåningen fördelas på de olika slag av placeringar, vilka redovisas på balansens aktivsida. Det är riskerna på de möjligen icke helt goda tillgångarna, som skola täckas med fonderna. Fullmäk- tige anser därför, att den av jordbrukskas- seutredningen valda metoden är den mest logiska. Sparbankssakkunniga ha även i sin utredning i olika sammanhang uttalat, att reglerna för inlåningsrätten skola baseras på grundsatsen, att inlåningsutrymmet bör vara beroende av den skiftande tryggheten hos tillgångarna, och att det förnämsta medlet att ernå en sådan trygghet, som

måste garanteras insättarna, är en försiktig utlåningspolitik, dvs. strävan att placera in- låningen i säkrast möjliga tillgångar. De sakkunnigas —— och sparbankslagensreg- ler kunna sägas verka i viss mån inlånings- begränsande. Vikten borde ju som an- förts snarare ligga på att göra regeln utlåningshegränsandc, då det ju är utlå- ningen, som är förenad med risker. Jord- brukskasseutredningens regel tillgodoser på ett naturligt sätt sistnämnda syfte och gör även en särskild gängerregel överflödig.»

Föredragande departementschefen förklarade sig i propositionen i ämnet (19515: 151) icke vilja ifrågasätta mera betydande förändringar eller komplette- ringar av de olika detaljerna i dåvaran- de regelsystem. Ett slutgiltigt ställnings- tagande till de av jordbrukskasseutred- ningen förordade reglerna kunde tas först efter ytterligare överväganden var- vid särskilt skulle uppmärksammas de spörsmål rörande gränsdragningen mel— lan olika kreditinstitut, som skulle ak- tualiseras vid införandet av enhetliga in- låningsbestämmelser. Departementsche- fen förordade därför att de i sakkunnig- betänkandet föreslagna reglerna med modifikationer och jämkningar skulle införas i den nya sparbankslagen. Bankoutskottet och riksdagen följde de- partemcntschefens förslag.

I lagen medgavs sparbank i likhet med vad som gällde för affärsbank möj- lighet att efter ansökan med egna fon- der i inlåningsrättshänseende få likstäl- la förlagsbevis intill ett belopp motsva- rande halva reservfonden.

Sedermera i samband med ningen av denna möjlighet för affärs- bankerna ökades även sparbankernas möjlighet att med egna fonder få likstäl— la förlagslån till ett belopp motsvarande reservfonden (SFS 1965: 22 ). vissa

utvidg-

(Jentrulkusmrnu för jnrclbrukslcredit

1942 års förordning Enligt före år 1942 gällande bestämmel- ser fick centralkassas sammanlagda in-

låning på bankmä-ssiga räkningar icke överskrida ett belopp motsvarande tre gånger den ansvarighet, som de till centralkassa anslutna jordbrukskassorna hade för centralkassas förbindelser. Då så betingades av särskilda skäl kunde emellertid Kungl. Maj:t medge, att in- låningen måtte uppgå till ett belopp motsvarande fyra gånger nämnda an- svarighet.

I betänkande av jordbrukskasseutred- ningen den 29 januari 1941 invändes mot de då gällande bestämmelserna, att det i verkligheten skulle vara mycket svårt att utta hela eller någon större del av ansvarigheten, i synnerhet om därav skulle föranledas, att jordbruks- kassorna behövde ta sina medlemmars ansvarighet i anspråk. Att grunda in- låningen på den statliga garantin syn- tes enligt utredningen än mindre till- talande, då detta i så fall ytterligare skulle öka centralkassornas beroende av statlig garanti. Utredningen fann därför övervägande skäl tala för att vid inlå- ningsrättens bestämmande åtminstone i första hand skulle tas hänsyn till om- fattningen av centralkassornas place- ringar i kontanter, banktillgodohavan- den m. 111. och lån mot primärinteckning samt till fondernas storlek. Utredningen erinrade härvid om de regler av lik- nande innebörd som då gällde för spar- banker och affärsbanker.

Utredningens detaljförsl-ag till regler för inlåningsrätten kom att ansluta sig till de för sparbankerna gällande regler- na med vissa modifikationer och jämk- ningar. Liksom för sparbankerna före- slogs sålunda centralkassornas place- ringar skola indelas i tre grupper, var- vid för första gruppen icke skulle krä- vas någon fondtäckning medan för and- ra och tredje grupperna fondtäcknings- kravet sammanlagt skulle utgöra 31/3 0/o och för grupp tre 80/0.

De anförda relationstalen var desamma som de för sparbankerna gällande. Ut- redningen hade visserligcn uttalat, att centralkassornas rörelse måhända var nå- got mera riskbetonad än Sparbankernas, varför det skulle kunna finnas skäl att ge dem strängare inlåningsregler, men de större riskerna uppvägdcs enligt utred- ningen av att centralkassorna dels kunde göra gällande medlemmarnas personliga ansvar, dels kunde erbjuda insättarna viss extra trygghet genom de grundfonder statsmakterna ställt till deras förfogan- de. De viktigaste modifikationer och jämkningar som utredningen föreslog i förhållande till sparbanks inlånings- regler var att utredningen ansåg det icke finnas anledning för centralkassorna att ha medel placerade hos postsparbanken eller sparbank — eftersom sparbanker- na då saknade checkräkning — eller i skattkammarväxlar eller andra skuld- förbindelser utfärdade av riksgäldskon- toret och ej heller i andra obligationer än statens och hypoteksbankens. Där- emot ansåg utredningen att vid bestäm- mandet av centralkassornas inlånings- rätt hänsyn borde tas till intecknings- lån inom 60 0/0 av taxeringsvärdet me- dan för sparbankerna motsvarande gräns då gick vid 50 0/o. Utredningen an- såg denua höjning försvarlig med hän- syn till att centralkassorna för sin in- låning kunde erbjuda den ytterligare sä- kerhet som låg i medlemmarnas ansva- righet, och till vilken icke i övrigt tagits någon hänsyn vid inlåningsrättens be- stämmande. Det kan här erinras om att det föreslagna procenttalet utgjorde den gräns som då gällde för centralkassor- nas primärlån.

Vid remissbehandlingen förekom in— vändningar mot att centralkassorna skulle få räkna med 60 0/0 av taxerings- värdet bland de riskfria placeringarna, men statsmakterna följde utredningens förslag.

Regeländringar före nu g ä 1 l a n d e l a g Genom förordning den 26 juni 1948 upptogs bland inlåningsrättsreglerna för centralkassa lån för vilkas fulla gäldande staten var ansvarig bland placeringarna i grupp två, dvs. bland sådana place— ringar för vilka gällde 31/3 o/u fondtäck- ning. Genom provisorisk lagstiftning samma dag medgavs centralkassa att med kontanta penningar i centralkassa få likställa kontanta penningar i därtill anslutna jordbrukskassor. Dessutom vidgades inlåningsrätten genom att till grupp två hänfördes lån mot säkerhet av inteckning inom 50 ()/o av taxerings- värdet för vissa med jordbruksfastighet närbesläktade fastigheter. De provisoris- ka bestämmelsernas giltighetstid begrän- sades till utgången av år 1952.

På initiativ av 1950 års jordbruks- kasseutredning förlängdes provisoriets giltighetstid genom förordning den 30 maj 1952, varvid även infördes bestäm- melse om att Konungen på framställning av centralkassa och efter hörande av bank- och fondinspektionen ägde med— ge att täckningskravet för sammanlagda placeringar i grupperna två och tre fick bestämmas av högst multipeln 50 mot ti- digare 30. Giltighetstiden av 1952 års provisorium utsträcktes sedermera suc- cessivt till utgången av år 1956, varef- ter nu gällande lag trädde i kraft.

1956 ä r s 1 a g

I sitt betänkande (SOU 1955:1) med förslag till lag om jordbrukskasserö- relsen betonade 1950 års jordbruks- kasseutredning, att inlåningsrättsregler- nas syfte skulle vara att trygga insättar- na mot risker och framhöll, att det inte kunde förnekas att inlåningsregler som syftade till att stimulera kreditinstituten att till insättarnas säkerhet stärka sina fonder hade en sanerande och konsoli-

derande verkan på kreditväsendet. Ut- redningen hade därför under sina dis- kussioner aldrig ifrågasatt annat än att det även i fortsättningen skulle finnas sådana regler. Utredningen fann dock inte de dåvarande inlåningsreglemas ut- formning tillfredsställande. Genom att de tidigare lagstiftarna framför allt un- dersökt hur kreditinstituten vid lagstift- ningstillfället hade det ställt med fon— der och inlåning samt hur de inlånade medlen varit placerade, hade vid regler- nas utformning ej ringa hänsyn kom- mit att tas till vederbörande kreditinsti- tuts förhållanden. Detta hade medfört att olika regler kommit att gälla för olika typer av kreditinstitut. En natur- lig följd av att reglerna i så hög grad anpassats efter de vid varje särskilt lag- stiftningstillfälle rådande förhållandena hade vidare varit, att reglerna blivit svåra att upprätthålla, när fondbildning-' en försvårats.

Fortsättningsvis uttalade utredningen, att samtidigt som fondbildningen häm- mats hade inlåningen ökat mer än nor- malt på grund av det sjunkande penning— värdet. Dessa två omständigheter till- sammantagna hade gjort, att inlånings- reglerna kommit att utöva ett ganska hårt tryck på många kreditinrättningar.

Reglerna hade enligt utredningen med- fört, att kreditinrättningarna placerat större del av de utlånade medlen i privi- legierade såsom riskfria betraktade lill- gångar. För jordbrukskasserörelsens del exemplifierade utredningen detta med att centralkassorna i allt större utsträckning kommit att ägna sig åt primärbelåning. Visserligen kunde det sägas, att det var till insättarnas fördel om sparbankerna och centralkassorna alltmera gick över till den ur trygghetssynpunkt förmånli- gare primärbelåningen, och om bankerna genom inläningsreglerna drevs att öka sin-a portföljer av guldkantade obligatio-

ner och andra som riskfria betecknade tillgångar, men ett sådant påstående kun- de enligt utredningens mening inte gälla längre än till en viss gräns. Utredningen ansåg därför, att man borde utforma in- låningsreglerna för kredit-instituten såvitt möjligt med hänsyn uteslutande till in- sättarnas intresse av skydd mot förluster. Skyddet borde avpassas efter vad som skäligen kunde krävas på grundval av tidigare erfarenheter och en försiktig prognos om den framtida utvecklingen.

Omsatt i praktiken kunde denna utred- ningens grundinställning — att insättar- nas intresse av skydd mot förlustrisker mer renodlat än tidigare borde läggas till grund för utformningen av inlånings- reglerna — enligt utredningen samman- fattas i fyra punkter av följande inne- hörd:

1. Katalogen över privilegierade place- ringar horde vara lika för alla kredit- instituten, eftersom förlustrisken på en viss placering rimligtvis borde vara lika stor oavsett om det var en affärsbank, en sparbank eller en centralkassa som gjorde placeringen.

2. Bland de privilegierade placering- arna borde såsom riskfria endast tas upp kassatillgångar och andra tillgångar för vilka förlustrisken kunde anses praktiskt taget utesluten. Detta skulle in- nebära att såsom riskfria placeringar i stort sett skulle upptas sådana place- ringar, vilka då fick avdras vid tillämp- ningen av 30-gångerregeln för sparbanker och centralkasso—r.

3. I övrigt borde såsom privilegierade placeringar upptas fullgoda obligationer och liknande värdehandlingar samt priv märlån. Såsom varande icke helt riskfria borde för dessa placeringar krävas någon extra säkerhet i form av eget kapital.

4. För de placeringar som därefter skulle återstå borde hållas ett eget kapi- tal som med lämplig säkerhetsmarginal svarade mot de förlustrisker som förelåg

vara

och kunde beräknas framdeles komma att föreligga för de olika typerna av kre- ditinstitut. Den extra säkerhet i form av eget kapital som skulle bjudas för dessa placeringar skulle därigenom kunna vara olika för de tre olika typerna av kredit- institut.

Applicerat på centralkassorna föreslog utredningen, att medelsplaceringarna för de tre olika grupperna riskfria placering- ar, övriga privilegierade placeringar och övriga placeringar skulle kräva inget eget kapital, 1 0/0 eget kapital resp. 5 0/0 eget kapital av det placerade beloppet. Med eget kapital skulle härvid förstås in- betalat insatskapital, reservfond och an- nan fend. Dessutom föreslogs att Ko- nungen efter ansökan av centralkassa och efter hörande av riksbanksfullmäk- tige, riksgäldsfullmäktige och tillsyns- myndigheten ägde medge att med eget kapital måtte likställas nominella värdet av förlagsbevis, dock högst intill hälften av värdet av eget kapital.

Vid remissbehandlingen kritiserades bl.a. den sänkning av kapitalkravet som utredningens förslag innebar. Vidare an- förde bl.-a. riksgäldsfullmäktige erin- ringar mot den av utredningen framförda synpunkten att förlustrisken rimligen borde vara densamma på en placering vare sig det var en affärsbank, en spar- bank eller en centralkassa som gjorde den. Fullmäktige påpekade härvid, att det kunde ifrågasättas om förlustrisken exempelvis vid placering i obligationer med längre löptid än ett är eller i bot- teninteckningar var densamma för kredit- institut med genomsnittligt längre inlå- ning, som för kreditinstitut med kortfris- tig inlåning.

I propositionen i ämnel uttalade före- dragande departementschefen under hän- visning till vad som anförts i propositio- nen angående BL och SpL, att frågan om införandet av inlåningsregler av det

slag utredningen föreslagit borde anstå också för centralkassornas del. Departe- mentschefen förordade att inlåningsreg— lerna i stället anknöts till vad som gäll- de för sparbankerna. Riksdagen anslöt sig till departementschefens uppfattning.

Anknytningen till Spl. innebar för- utom att kapitaltäckningskraven utfor- mades i enlighet med vad som gällde för sparbankerna även att centralkas- sorna fick möjlighet att med eget ka— pital i inlåningsrältshänseende likställa förlagslån till ett belopp motsvarande halva beloppet eget kapital.

Samtidigt med att möjligheten att jämställa förlagslån med eget kapital vidgades för affärsbanker och sparban- ker erhöll centralkassorna möjlighet att med eget kapital få likställa förlagslån till ett belopp motsvarande eget kapital (SFS 1965: 221).

Kreditinstitututredningen

Syftet med och behovet av kapitaltäckningsregler Bestämmelserna om inlåningsrätt inne- bär att affärsbanker, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit får mottaga inlåning till ett belopp motsva- rande högst en viss multipel av institu- tets eget kapital. Vid stigande inlånings- volym växer därmed kravet på storleken av det egna kapitalet. Dessa krav på ka- pitaltäckning är, som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen, olikartat utformade för aft'ärsbanker å ena sidan samt sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit å den andra. Eftersom staten nu garanterar postsparbanksmedel gäller ej några kapitaltäckningskrav för postbanken.

Syftet med inlåningsrättsreglerna har varit och är alltjämt att trygga insättarna mot förlust av insatta medel. När regler om inlåningsrätt på förslag av 1907 års bankkommitté först infördes för affärs- hankerna framhöll kommittén att insät-

tarnas trygghet under i övrigt likartade förhållanden är bättre tillgodosedd i ett kreditinstitut som i förhållande till inlå- ningen har stort eget kapital än i ett institut med litet eget kapital. Den slut- sats som kan dras av detta, nämligen att största möjliga storlek på eget kapital vid en given inlåningsvolym bör efter- strävas, präglade även kommitténs för- slag till regler om inläningsrätt. Reglerna om inläningsrätt utformades således ef- ter vad som vid lagstiftningstillfället an- sågs motsvara affä—rsbankernas förmåga att bilda eget kapital —— i praktiken den faktiska fondställningen -— och mindre efter en bedömning av förlustriskerna på de genom inlåningen möjliggjorda place- ringarna.

Anknytning av inlåningsrättsbestäm— melserna till bankinstitutens förmåga att bilda eget kapital kännetecknade i bety- dande grad även de sedermera införda bestämmelserna för sparbanker och cen- tralkassor för jordln'ukskredit. Som fram- går av de i det föregående gjorda äter- blickarna, har reglerna om inlåningsrätt för affärsbanker, sparbanker och cen- tralkassor för jordbrukskredit ändrats åtskilliga gånger under årens lopp. Bort— sett l'rån en skärpning av reglerna för sparbankerna under 1930-talet, som dock genom att senare lättnader genomfördes under den tid meddelade övergångsbe- stämmelser ännu gällde knappast fick någon praktisk betydelse, har vidtagna ändringar genomgående avsett lindring av fondtäckningskraven. Uppmjukning- arna av kraven har härvid skett med hänvisning till att bankernas likviditet och inre styrka förutsatts medge en lind— ring av bestämmelserna, utan att kravet på insättarnas trygghet el'tersättes.

Kreditinstitututredningen ansluter sig för sin del helt till att kapitaltäcknings- reglerna bör syfta till att bereda insät— tarna trygghet mot förlust av insatta me-

. Institutets kreditprövning

. Lagregler ]. Tillgångarnas värdering 2. Säkerhet för beviljad kredit 3. Kapitaltäckning

C. Kapitalmassa

1. Egna medel 2. Främmande medel, förlagslån

del. I likhet med 1950 års jordbruks- kasseutredning anser dock kreditinstitut- utredningen, att detta inte självklart bör föranleda krav på så hög fondbildning som möjligt inom bankinstituten. Det är visserligen ostridigt att insättarnas trygg- het i och för sig är bättre tillgodosedd vid högre än vid lägre krav på kapitaltäck- ning. Ett högre kapitaltäckningskrav medför emellertid högre kostnader för kreditförmedlingen, vilka kostnader yt- terst får betalas av dem som tar institu- tens tjänster i anspråk. Den ytterligare trygghet ett högre kapitaltäckningskrav innebär får därför vägas mot de nack- delar de stigande kostnaderna medför för bankkunderna.

I detta sammanhang bör särskilt un- derstrykas, att lagregler om krav på ka- p—italtäckning icke är det enda medlet att trygga insättarna. Först och främst står den prövning av kreditsökande som bankinstituten företar innan medel lå- nas ut.

Skulle en fordran bli nödlidande finns emellertid flera »säkerhetsvallar», som kan absorbera förluster innan insättarnas pengar äventyras. I första hand har bank- institutet att genom realisation av den särskilda säkerhet som i allmänhet finns ställd för krediten söka hålla sig skades- lös. Skulle detta icke vara möjligt i full utsträckning kan förlusten täckas av överskottet på årets rörelse. Skulle årets

rörelseresultat ej förslå för full täckning av förlusten får värderegleringsreserver tas i anspråk, varefter i tur och ordning står odisponerade vinstmedel från före- gående år, dispositionsfond, reservfond och aktiekapital (motsvarande) samt ev. förlagslånekapital (tablå 7: 1).

I praktiken torde dock redan vid kre- ditförluster då dispositionsfond och and- ra öppna reserver måste tas i anspråk förtroendet för institutet bland dess in- sättare kunna komma att ifrågasättas. Från denna synpunkt kan det övervägas om, utöver i författning givna värde- ringsregler för bankinstitutens tillgångar samt .säkerhetsbestämmelser för utlå- ningen, kvantitativa krav på kapitaltäck- ning erfordras. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att för andra företag än bankinstitut och övriga kredit- institut saknas andra bestämmelser om kapitaltäckning än vad som följer av bokförings.-, förenings- och aktiebolags- lagarnas bestämmelser om tillgångarnas värdering. Syftet med dessa lagregler är att skydda företagens borgenärer.

Insättarna i bankinstituten liksom fordringsägarna i andra företag är borge- närer. Det skulle, för att dra paralleller med produktions- och handelsföretag, kunna övervägas att låta insättarskyddet helt bestå i att uppställa lämpliga kvali- tativa regler för värdering av bankinstitu-

l &

.cn .. _— u!.-mmh.

.( .... "__”...7.

tens tillgångar. Jämförelsen mellan bank- instituten och andra företag får dock icke hårdragas. En väsentlig skillnad är, att insättarna i bankinstituten knappast tar ställning till institutens förmåga att för- ränta och återbetala det utlånade kapita- let på samma sätt som en långivare till ett produktions- eller handelsföretag. Bankinstitutens roll är tvärtom att av- lyfta prövningen av de insatta medlens placering från insättarna-borgenärerna. Det är härvid av vikt för hankväsendets funktionsduglighet och därmed även ett samhällsintresse, att insättarna har fullt förtroende för bankinstitutens förmåga att fullgöra sina förpliktelser mot insät- tawrna.

Insättarskyddet bör därför utformas så att det enskilda bankinstitutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser blir ställd utom tvivel. Enligt utredningens mening erfordras i detta syfte ett ytterligare skydd för insättarna utöver det som ges genom regler för värdering av tillgångar och krav på säkerhet vid utlåning.

Utredningen har berört möjligheterna att låta det kompletterande insä-ttarskyd- det få formen av en allmän inlånings— försäkring. Genom en sådan försäkring skulle förlustrisken avlyftas från det enskilda bankinstitutet till försäkringsgi- varen och kompletterande regler om in- sättarskydd sålunda bli helt eller delvis obehövliga beroende på omfattningen av försäkringsskyddet, Å andra sidan skulle problem uppkomma om hur för- säkringsgivarens risktäckning skulle åstadkommas. Vid en allmän inlånings— försäkring kan försäkringsgivaren kom- nra att få ett betydande inflytande över de till försäkringen anslutna institutens verksamhet. De långtgående förändring- ar i nuvarande betingelser för bankin- stitutens verksamhet som ett införande av inlåningsförsäkring skulle medföra, har föranlett kreditinstitututredningen

att avvisa tanken härpå. Det kan i detta sammanhang påpekas att i Förenta ista- terna där en form av partiell inlånings- försäkring förekommer (Federal Depo- sit Insurance) har erfarenheterna härav icke enbart varit goda.

Enligt utredningens mening bör det kompletterande insättarskyddet liksom hittills erhållas genom fondbildning. En tänkbar lösning vore härvid att utan lagstadganden om kapitaltäckning över- låta på tillsynsmyndigheten att till- se att tillräcklig fondbildning förekom inom bankinstituten. Som påpekades av 1949 års banklagssakkunniga, skulle den supplenande direktivgivning av tillsyns- myndigheten som ett sådant fall förut- sätter, bli en både svår och ömtålig uppgift. I likhet med 1949 års bank- lagssakkunniga finner därför kreditin— stitututredningen en lagstadgad generell form av kapitaltäckning vara lämpligast.

Utredningen förordar sålunda att lag- fästa regler om kapitaltäckning som skydd för insättarna skall finnas för så- väl affärsbanker som sparbanker, cen- tralkassor för jordbrukskredit och Postbanken AB.

Skall kapitaltäckningsreglerna knytas till inlåningen eller tillgångarna? De nuvarande kapitaltäckningsreglerna för affärsbanker, sparbanker och cen- tralkassor för jordbrukskredit är som framgått av det föregående utformade som regler om inlåningsrätt. Detta kan sägas innebära att insättarna garanteras att mot de insatta medlen svarar en viss storlek av bankinstitutets eget kapital (egna fonder). Särskilt tydligt framgick detta, när inlåningsrätten ursprungligen på förslag av 1907 års bankkommitté in- fördes för affärsbankerna. Som refere- rats i det föregående, hade inlånings- rättsbestämmelserna då formen av en enda enkel regel enligt vilken affärs- banks inlåning ej fick överstiga fem

Genom sedermera vidtagna ändringar har emellertid affärsbankerna för ett belopp motsvarande kassa och vissa andra tillgångar medgetts inlåningsrätt utan krav på fondbildning. För spar- banker och centralkassor medgavs re- dan från början inlåningsrätt utan krav på fondbildning till ett belopp mot— svarande kassa och vissa andra till— gångar. För nyssnämnda typer av bank- institut differentierades dessutom kra- vet på mot inlåningen svarande fond- bildning för övriga tillgångar efter 'till- gångarnas art. Ifrågavarande bankinsti- tut har sålunda möjlighet att i obe- gränsad utsträckning mottaga insättar- medel utan krav på fondbildning om de insatta medlen hålls i kassa eller i andra likvärdiga tillgångar. För placering i till— gångar av annat slag erfordras emeller- tid en viss fondbildning. Inlåningsråtts— bestämmelserna i sin nuvarande utform- ning kan sålunda i realiteten sägas ha blivit placeringsbestämmelser i stället för egentliga inlåningsbestämmelser.

Förespråkare för att kapitaltäcknings— reglerna också formell-t borde utformas som placeringsregler i stället för som regler om inlåningS'ätt har icke saknats. Särskilt kan härvid erinras om de för- slag »som framfördes av 1950 års jord- brukskasseutredning, och som refererats i det föregående. I avvaktan på en sam- lad översyn av kapitaltäckningsreglerna för såväl affärsbanker som sparbanker och centralkassor för jordlnukskredit har emellertid förslagen i denna rikt- ning hittills icke föranlett några åtgär- der.

Vid övervägandena om kapitaltäck- ningssystemets utformning för bankin- stituten har utredningen funnit att det i och för sig är möjligt erhålla samma kapltaltäckningskrav med inlånings- riittsbestämmelser som med direkta pla- ceringsregler. Utredningen förordar

emellertid såsom det mest följdriktiga, att kapitaltäckningsreglerna också for- mellt utformas som placeringsregler.

Lilcurtude placeringsregler fiir Imnlcinstituten

Som framgått av det föregående är de nuvarande i form av regler om inlå- ningsrätt givna kapitaltäckningsbestäm- melserna olikartade för affärsbanker å ena sidan och sparbanker och central— kassor för jordbrukskredit å den andra. Detta gäller såväl beträffande omfatt— ningen av de tillgångar som är undantag- na från kapitaltäckningskrav, som kapi- taltäckningskvoternas storlek och utform- ning för övriga tillgångar. Kapitaltäck- ningskraven för affärsbanker är härvid strängare utformade än för sparbanker och centralkassor. Affärsbankernas kapi- taltäckningskrav applicerat på sparban- ker och centralkassor skulle således med- föra väsentligt högre krav på fondbild- ning än enligt de för sparbanker och centralkassor nu gällande bestämmelser- na, medan affärsbankerna vid applice- ring av de för sparbanker och central- kassor gällande bestämmelserna skulle få väsentligt lägre fondbildningskrav än f.n.

För sparbankernas del har de i förhål- lande till affärsbankerna mindre stränga kapitaltäckningskraven av 1920 års spar- bankskommitté uttryckligen motiverats med 'att sparbankerna på grund av det relativt ringa omfånget av sina verksam— hetsområden lättare än affärsbankerna kunde vinna en mera ingående känne- dom om låntagarna och att sparban— kerna placerade medel i lån på lång tid och mot jämförelsevis låg ränta, vilket ansågs medföra att i allmänhet goda sä- kerheter kunde erhållas. Givetvis inver- kade också den trängre ramen för spar- bankernas kreditgivning på denna bé- Beträffande centralkassorna för jordbrukskredit motiverades anknyt-

dömning.

ningen till sparbankernas kapitaltäck- ningsregler med att ehuru kassornas rörelse måhända var något mer riskbe- Sparbankernas, varför det skulle kunna finnas skäl att ge dem strängare regler än dessa, uppvägdes de större riskerna av medlemmarnas då- varande. pcrsonliga ansvar och den extra trygghet för insättarna de av statsmak- tonad än terna då ställda grundfonderna innebar.

Huvudmotivet för den olikartade ut- formningen av kapitaltäckningsreglerna kan sägas vara att tillgångssidan har olika samman-sättning hos skilda typer av bankinstitut. Dessa strukturella skill- nader sammanhånger såväl med att spar- bankers och centralkassors möjligheter till kreditgivning i skilda varit begränsade i förhållande till affärsbankernas genom särskilda bestämmelser som med andra

vissa sinsemellan avseenden

skäl. Utredningen är väl medveten om att strukturella olikheter mellan olika typer av bankinstitut kan väntas före- komma också framöver, även om spar- banker, jordbrukets kreditkassor och postbanksrörelsen erhåller formella möj- ligheter att utvidga sin verksamhet till områden som nu är förbehållna affärs- bankerna. Med hänvisning härtill skulle även i fortsättningen kunna uppställas olika kapitaltäckningsregler för de skilda typerna av bankinstitut. Å andra sidan inne-bär skilda kapitaltäckningskrav de facto att en och samma placering kräver en annan kapitaltäckning om den utförs av en affärsbank än om den utförs av en sparbank, av en kassa för jordbruks- kredit eller av Postbanken AB.

Som framgått av den historiska redo- görelsen föreslog 1950 års jordbruks- kasseutredning, med hänvisning till att kapitaltäckningsreglerna syftade till att trygga insättarna mot förlust och då för- lustrisken rimligen vore densamma, oav- sett om en viss placering gjordes av en

affärsbank, sparbank eller kassa för jord- brukskredit, att gemensamma kapital- täckningsregler uppställdes för vissa så- som privilegierade betecknade tillgångar. För andra än de som privilegierade be- tecknade tillgångarna skulle däremot skilda kapitaltäckningskrav kunna upp- ställas för de olika typerna av bank- institut. Preeiserat förslag till kapital- täckningsregler framlades dock naturligt nog endast för jordbrukets kreditkassor.

Kreditinstitututredningen finner det i likhet med jordbrukskasseutredningen otillfredsställande att kapitaltäcknings- kraven för en och samma placering va- rierar alltefter institutets art. Förlustris- ken på en placering förändras som jord- brukskasseutredningen påpekat rimligen ej efter vem 'som gör placeringen. I detta sammanhang kan dock påpekas, att även om förlustrisken som sådan icke föränd- ras kan dock placeringens storlek moti- vera skilda kapitaltäckningskrav beroen- de på vilket institut som gör placeringen.

För att ta ett exempel bör kapitaltäck- ningskravet för en kredit på 2 milj. kr. bedömas helt annorlunda för ett bank- institut vars omslutning uppgår till totalt 10 milj. kr. än för ett institut med 100 milj. kr. i omslutning. För institutet med 100 milj. kr. får analogt en kredit på 20 milj. kr. en helt annan riskbedömning än för ett institut med 1000 milj. kr. i till- gångar. Denna skillnad i riskbedöm- ningen för en och samma placering hän.- för sig dock icke till typen av bank- institut utan till institutets storlek i för- hållande till en kredit av given storlek.

I BL kan sägas ha tagits viss hänsyn till riskbedömningens samband med in- stitutets storlek såtillvida som inlånings- rätten för de första 5 milj. kr. av det egna kapitalet är begränsad till 5 gånger det egna kapitalet mot 10 gånger den del av det egna kapitalet som överstiger 5 milj. kr. Vid sidan av denna kvanti-

tativa regel finns i BL även en kvali- tativ regel av innebörd att icke åt en och samma låntagare må beviljas kredit i sådan utsträckning att institutets säker— het äventyras Avsikten med denna regel är att ernå en fördelning av läneport— följen på så många låntagare att en till- räcklig riskspridning erhålls. Denna kva- litativa regel utgör härvid en viss garanti för att riskspridningen blir tillfredsstäl- lande. Enligt utredningens mening blir därmed något ytterligare särskilt hän- synstagande till institutens storlek icke nödvändigt vid kapitaltäckningskravens konstruktion. Utredningen har icke an- sett sig böra föreslå någon differentie- ring av kapitaltäckningskraven efter institutens storlek men har förutsatt att liksom hittills bestämmelser om att icke åt en och samma låntagare eller i intressegemenskap förbundna låntagare beviljas kredit i sådan utsträckning att institutets säkerhet äventyras kvarstår i författningen för affärsbanker och jord- brukets kreditkassor samt införs för sparbanker och Postbanken AB.

Frågan om i vilken utsträckning en- hetliga kapitaltäckningsregler kan upp- ställas för de olika typerna av bank- institut sammanhänger i viss män med hur långt en specificering av tillgångs- sidan kan drivas. Teoretiskt skulle kapi- taltäckningskraven kunna specificeras därhän att för varje enskild placering sattes ett krav på kapitaltäckning. Vid en så långt driven specificering skulle självfallet därutöver icke behöva sär- skiljas vilken typ av institut som före- tagit placeringen.

I praktiken är det givetvis icke möjligt att driva differentieringen av kapital- täckningskraven så långt. Man får 'i stäl- let utgå ifrån att ett och samma kapital— täckningskrav får användas för alla pla— ceringar av en viss typ och kanske även för placeringar av olika typ men med

vad som kan bedömas vara någorlunda likvärdig förlustrisk. Detta innebär att man i praktiken får indela placeringarna i ett begränsat antal riskgrader, där placeringarna i inom ett visst riskintervall. I varje sä— dant system med gruppering av place- ringar efter förlustrisk torde det vara oundvikligt att erhålla en större eller mindre restgrupp av placeringar, för vilka förlustrisken visserligen kan bedö- mas vara större än för placeringar hän- förliga till andra grupper men där något »tak» för förlustrisken inte kan anges. Den genomsnittliga förlustrisken för denna restgrupp kan därigenom komma att variera betydligt från det ena bank- institutet till det andra. Det torde främst vara detta förhållande som föranledde jordbrukskasseutredningen att som en möjlighet ange att kapitaltäckningskra- ven kunde utformas olika för de icke- privilegierade tillgångarna allt efter typ av bankinstitut. I betydande grad torde också de nuvarande olikartade kapital- täckningskraven ha motiverats med att en större del av affärsbankernas place- ringar har högre förlustrisk än vad som är fallet för sparbankers och jordbru- kets kreditkassors placeringar.

varje riskgrad ligger

Inom kretsen för en viss typ av bank— institut kan emellertid betydande skilj- aktigheter i placeringsstrukturen före- komma, utan att detta ansetts kräva skiljaktigheter i kapitaltäckningsregler- nas utformning. För det enskilda bank- institutet har det således varit de legala möjligheterna att placera, dvs. om insti— tutet är affärsbank, sparbank eller jord- brukets kreditkassa och icke institutets faktiska placeringar som varit avgörande för vilka kapitaltäckningsregler som har gällt. Som framgår av kap. 6 förordar ut- redningen att bestämmelserna om institu— tens kreditgivning skall erhålla samma lydelse, dvs. de olika typerna av bank- institut föreslås fä samma formella möj-

fi ! J 4 ....Au'u ,

:. du.-h.; : an..

. _.:_-..

ligheter, när det gäller att placera medel. Med hänsyn till vad som anförts för- ordar utredningen att reglerna om kapi- taltäckning utformas enhetligt för affärs- banker, sparbanker, cenlralkassor för jordbrukskredit och Postbanken AB. En allmän förutsättning för att enhetliga regler skall kunna tillämpas är emeller- tid att reglerna utformas så att de av reglerna givna kapitalkraven tar hänsyn till olikheter i sammansättningen av bankinstitutens tillgångar.

Riskindelning av placeringarna Bankinstitutens resurser kan schema- tiskt sägas vara placerade i kassa och därmed jämförliga tillgångar, i värdepap- per och i lån samt i tillgångar för att möjliggöra bankverksamheten som sådan, dvs. inventarier och fastigheter. För lån är förlustrisken framför allt förbunden med risk för att låntagaren icke fullgör sina förpliktelser mot banken. En sol- vensrisk kan också förekomma för obli- gationer i den mån risk finns, att den som utställt en obligation icke kan i ve- derbörlig ordning förränta och amortera den. Framför allt sammanhänger emel- lertid risken med obligationer med att deras kapitalvården minskar vid en höj- ning av den allmänna räntenivån. För tillgångar i utländsk valuta finns risker för förluster i samband med växelkurs- förändringar.

Innan utredningen närmare går in på hur tillgångarna bör grupperas i riskhän— seende vill utredningen något beröra in- nebörden av vad som kan kallas kurs- och valutarisker.

Kursrisk kan i detta sammanhang defi- nieras som risken för en förändring i en placerings kapitalvärde till följd av för- ändringar i den allmänna räntenivån. Den vanligaste placeringen med denna risktyp är obligationer, vars avkastning utgår efter en för obligationens bind-

ningstid, ev. löptid, fast räntesats. Där- utöver äger även reverslån och andra placeringar med fast ränta kursrisk. ] fortsättningen kommer framställningen att endast avse obligationer, dels på grund av att dessa i allmänhet dominerar bland tillgångar med kursrisk, dels av att kursrisken för obligationer i hittills- varande lagstiftning ansetts kräva spe- ciellt hänsynstagande vid utformningen av kapitaltäckningskraven.

Kursrisken för en obligation samman- hänger med att obligationens avkastning ej förändras vid en höjning av den all- männa räntenivån, vilket medför att dess avkastning blir relativt sett lägre än på placeringar vars avkastning följer den allmänna räntenivån, Eftersom man får räkna med att räntegottgörelsen på in- sättarsidan stiger vid höjd allmän ränte- nivå försämras härigenom institutets lön- samhet. Bankinstitutet kan i det nya lä- get handla på två olika sätt som i princip kan beräknas ge lika stora inkomster. Det kan antingen genom att behålla vär- depapperet erhålla en relativt lägre av- kastning på placeringen för återstoden av dess bindningstid eller att genom en avyttring av värdepapperet ta en kapital- förlust som i princip motsvarar det ka- pi-taiiserade värdet av den försämrade avkastningen under återstoden av place- ringens bindningstid. Det kan påpekas att vid sjunkande allmän räntenivå blir förhållandet det omvända.

Bankinstituten kan genom att avsätta vinstmedel till värderegleringskonto ned- skriva obligationsportföljens värde till de sänkta marknadsvärden som följer av en allmän räntehöjning. Härigenom uppnås dels att obligation i institutets räken- skaper ej upptas till högre värde än marknadsvärdet, dels att mera medel kvarhålls i rörelsen och härigenom kan förbättra den genom räntehöjningen re- lativt försämrade lönsamheten i bank- institutet.

Utredningen har i det följande förut- satt att vid beräkningen av kapital-täck- ningskraven obligationer skall ingå med marknadsvärdena. Därutöver har utred- ningen övervägt att ytterligare ta hänsyn till kursrisker för obligationer genom att kräva att obligationsportföljens värde skulle upptas till ett med visst procenttal reducerat belopp av marknadsvärdet. Ut- redningen har emellertid ansett ett all- mänt villkor att obligationer högst får upptas till marknadsvärdet vara till fyllest. Tillgångar som äger valutarisker, dvs. risk för förändring av växelkur- sen, är dels tillgodohavanden och ford- ringar i utländsk valuta, dels värdepap- pe-r löpande i utländsk valuta. Genom att för värdepapper med börsnotering marknadsvärdet uttrycker inverkan från samtliga risktyper som kan påverka vär- det, kräver dessa värdepapper ej särskilt beaktande ur den här aktuella synvin- keln. Behandlingen av dessa vid kapital- kravsberäkningarna bör således enligt ut- redningens mening överensstämma med övriga värdepappers.

Av de återstående två typerna av till— gångar med valutari-sk kan fordringar i form av reverser löpande i utländsk va- luta enligt utredningens mening undantas från kapitaltäekning för denna risktyp därför att de bankinstitut som har så- dana fordringar även har inlåning i ut- ländsk valuta. I detta förhållande ligger ett element, som enligt utredningens upp— fattning i ej obetydlig omfattning balan- serar valutariskerna på tillgångssidan.

För tillgodohavanden i utländsk valu— ta, slutligen, föreligger ej sällan samma förhållande som vid fordringarna, dvs. i viss mån balanserande förpliktelser. Till detta kommer att bankinstituten i betydande omfattning genom särskilda arrangemang säkrar värdet i svenska kronor av sina valutatillgodohavanden.

Enligt utredningens mening är det till dessa tillgångar som risktäckningen för valutarisker bör knytas. Utredningen fö- reslår att tillgodohavanden i utländska valutor hos utländska bankföretag etc. beräknas till marknadsvärdena.

I betraktande av vad som anförts be- träffande kurs— och valutarisker skulle kraven på kapitaltäckning väsentligen endast komma att avse solvensrisker, dvs. de förlustrisker som sammanhänger med att bankinstitutens gäldenärer icke fullgör sina åtaganden gentemot kredit— givaren. För placering i en tillgång med större förlustrisk bör härvid krävas hög- re kapitaltäckning än för en tillgång med mindre förlustrisk. I praktiken är det endast undantagsvis möjligt att ange förlustrisken på en placering eller grupp av placeringar. Det är därför ofrånkom- ligt att varje i gruppering av placeringar efter förlust- risk får en schematisk prägel.

praktiken genomförd

Utredningen har efter ingående över- väganden stannat för att föreslå att bank- institutens tillgångar grupperas efter för- lustrisk på fyra olika riskgrader. Till risk- grad 1 har hänförts tillgångar som an- setts äga ingen eller obetydlig förlustrisk medan tillgångar som ansetts äga större risker liänförts till riskgraderna 2—4, varvid till riskgrad 4 hänförts tillgångar som ansetts äga de största förlustris- kerna.

Grupperingen av tillgångarna efter för- lustrisk vi-lar delvis på en indelning av bankinstitutens låntagare med staten och kommunerna i en första grupp med ingen risk för betalningsinställelse och därefter kreditmarknadens institutioner i en närmast följande grupp. I övrigt har tillgångarna grupperats med ledning av säkerhetens art, Placeringar för vilka särskild säkerhet ej ställts har därmed förts till den högsta riskgraden.

Trots att utredningens förslag till risk-

gruppering och därpå grundade kapital- täckningskrav liksom f. ö. även varit fallet med nu gällande och tidigare reg— ler om inlåningsrätt —— i viss mån är av schematisk karaktär, anser dock utred- ningen att det väsentligen tar hänsyn så— väl till den samlade förlustrisken för ett bankinstitut som till de olikheter i kapi- laltäckning-skrav som skilda sammansätt- ningar av olika intstituts placeringsport- följer kan påfordna.

Utredningen föreslår följande fördel- ning av placeringarna på riskgrader:

Riskgradl

i. Inneliggande kassa.

2. Svenska checkar eller postremiss- växlar.

3. Fordringar hos riksbanken, riks- gäldskontoret, Postbanken aktiebolag, allmän kass-a eller inrättning, vans regle- mente fastställhs av Konungen, bankbo- lag eller sparbank eller utländskt bank- företag, centralkassa för jordbrukskredit eller svenskt försäkringsbolag eller kre- ditaktiebolag.

4. Fordringar, för vilka staten, svensk kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller någon vid 3. angiven inrättning svarar som garant eller löftes- man.

5. Svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utgetts av staten, svensk kommun eller annan därmed jäm- förlig samfällighet eller av svenskt kre- ditaktiebolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller som offentligen utbjudits av bankaktiebolag, sparbank, central- kassa för jordbrukskredit eller Post- banken AB. 6. Fordringar, för vilka säkerheten utgörs av fordran eller värdehandling, som angetts vid 3., 4. eller 5. eller av liv- försäkringsbrev inom återköpsvärdet.

7. Garantiförbindelser som bankinsti-

tutet utfärdat och för vilka institutet er- hållit säkerhet i fordringar eller värde- handlingar som angetts under 3—6.

B i s k g r a (l 2

1. Fordringar, för vilka säkerheten utgörs av inteckning i jordbruks—, af— färs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom 75 0/0 av det uppskattade värdet av den fasta egen- domen eller av byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastig- heten, inteckning i annan fastighet eller tomt- rätt därtill inom hälften av motsvarande värde, förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmåns- rätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa ge- mensamhetsanläggningar, om förmåns- rätten må göras gällande på bankinsti- tutets föranstaltande, kreditförsäkring, som svenskt försäkringsbolag.

2. Garantiförbindelser som utfärdats av bankinstitutet och för vilka institutet erhållit sådan säkerhet som anges under 1. närmast här ovan.

meddelats av

ltiskgrad 3

1. Andra svenska Obligationer än så- dana som ovan nämnts.

2. Fordringar, för vilka säkerheten utgöres av inteckning i jordbruks- eller bostadsfastighet, där en- eller tvåf—amiljs- hus uppförts, eller i tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt upp- låtna fastigheten, om inteckningssäker- heten är förstärkt med borgen, svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid fondbörs inom riket, eller av borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än 25 000 kr.

3. Garantiförbindelser som utfärdats av bankinstitutet för vilka institutet er- hållit säkerhet i form av sådan värde- handling, inteckning eller borgensförbin- delse som anges under 1. eller 2. närmast här ovan.

R i s k g r a d 4

Till denna riskgrad har förts alla återstående poster på tillgängssidan av bankinstituts balansräkning —— med un- dantag av poster under samlingsrubri- ken »utgifts- och diverse räkningar» — samt utfärdade garantiförbindelser för vilka garantitagaren ställt sådan pant, som ej särskilt nämnts under riskgra- derna 1—3. Förutom placeringar av oli- ka slag ingår sålunda i denna riskgrad tillgångar för att möjliggöra bankverk- samheten som sådan, ex. inventarier och fastigheter, samt aktier i bankfastighets- aktiebolag, i andra kreditinstitut och i andra företag.

Kommentar till riskgrupperingen Till riskgrad ] har förts tillgångar som bedömts ha ingen eller ringa förlustrisk och som i gällande lag tillhör de prio- riterade. En viss utbyggnad har emel- lertid skett. Till denna lägsta riskgrad har sålunda förts fordringar för vilka säkerheten utgörs av livbrev inom åter- köpsvärdet eller av motbok med svenskt bankinstitut. Till tillgångar hänförliga ti-ll riskgrad 1 har även förts obligationer emitterade av svenskt kreditinstitut eller offentligen utb judna av affärsbank, spar- bank, centralkassa för jordbrukskredit eller Postbanken AB samt fordringar mot säkerhet av dylika. Enligt resone- manget i det föregående har utredningen förutsatt att Obligationernas värde får upptas till högst marknadsvärdet. Ef- tersom marknadsvärdet är det samlade uttrycket för samtliga risktyper som en obligationsplacering äger, har utred- ningen funnit denna värderingsregel va-

ra tillräcklig när det gäller risktäckning- en för obligationer med en marknads- notering oberoende av obligationens återstående löptid. I den mån ett bank— institut ej har möjlighet att nedskriva obligationsportföljens värde till mark- nadsvärdet har utredningen förutsatt att resterande belopp skall täckas med eget kapital. Med detta har utredningen an- sett att något ytterligare speciellt hän- synstagande till kursrisk ej är erforder- ligt i kapitaltäckningssystemet.

Trill riskgrad 2 har förts tillgångar som ansetts innefatta relativt obetydliga men ändock större riskmoment än tillgångar hänförliga till riskgrad 1. Som framgått av specificeringen ovan omfattar risk- grad ? främst lån mot säkerhet av in- teckning i jordbruks-, affärs- och bo- stadsfastighet inom 75! 0/o och lån mot inteckning i annan fastighet inom 50% av upp-ska-ttningsvärdet. Dessutom har med hänsyn till den betryggande säker- het kreditförsäkring meddelad av svenskt försäkringsbolag innebär, lån och kredi- ter med dylik säkerhet förts till denna riskgrad. Hit har även förts fordran med säkerhet av förmånsrätt enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Beträffande värderingen av fastighet vill utredningen erinra om vad som av bostadslåneutredningen anfördes 'som motiv för att taxeringsvärdet skulle över- ges som värderingsinstrument för hypo- teks- och bostadskreditinstitutionerna.

Bostadslåneutredningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1962: 31), att det ted- de sig föga rationellt att belånings- gränserna skulle vara knutna till vär- den som utvisade betydande variatio- ner, bl.a. beroende pä taxeringsmyn- digheternas olika praxis. I åtskilliga fall, framhöll bostadslåneutredningen, lade taxeringsvärdet hinder i vägen för en väl avvägd belåning, som eljest skulle kunna betecknas som riskfri, medan i

. Tru-.

:.-

-;m u... mar.. __....... _

andra fall en belåning, som i och för sig icke övensteg den tillåtna relationen till taxeringsvärdet, måste avvisas såsom allt- för riskbetonad.

Under hänvisning till att den värde- ringsteknik som tillämpades av hypo- teks— och bostadskreditinstitutionerna successivt utvecklats och byggde på under åtskilliga decennier vunnen erfa- renhet samt att värderingarna över hela landet skedde efter enhetliga principer och efter detaljerade anvisningar ansåg bostadslåneutredningen fog föreligga för den meningen, att hypoteks- och bostads— kreditföreningarnas uppskattningsvärden vid säkerhetsbedömningen måste tillmä- tas större betydelse än taxering-svärdena, vilka tillkommit i andra syften än att tjäna som underlag för fastighetsbelå- ning. De anförda synpunkterna ledde bostadslåneutredningen till den slutsat- sen att institutionernas bundenhet vid taxeringsvärdena kunde slopas, utan att oblig—ationsinnehavarnas eller låntagarnas intressen därigenom träddes för nära.

För bankinstituten föreslär utredning- en i konsekvens med vad som ovan anförts, att av instituten uppskattat vär- de används i stället för taxeringsvärdet. Utredningen förutsätter härvid att det av bankinstituten uppskattade värdet fastställs efter i varje särskilt fall med vederbörlig noggrannhet företagen ex- pertvärdering.

Till riskgrad 3 har hänförts de place- ringar för vilka förlustrisken framstår som större än för riskgrad 2 men som dock ansetts kunna undantas från den högsta riskgraden. Sålunda har hit förts andra svenska obligationer än sådana som emitterats genom förmedling av svenskt bankaktiebolag, sparbank, cen- tralkassa för jordbrukskredit eller Polst- banken AB.

Med av bankinstituten fast-ställda belå- ningskurser för aktier och förlagsbevis

anser utredningen att lån mot aktier och förlagsbevis noterade vid Stockholms fondbörs kan föras till riskgrad 3. Utred- ningen vill i detta sammanhang erinra om att utredningen 1 kap. 6 förordat att det nuvarande belåningisförbudet mot ak- tier i förvaltningsbolag ej längre skall gälla aktier i sådana bolag vars aktier är börsnoterade.

Beträffande tillgångar bestående av lån med säkerhet av högt liggande in- teckning i en- eller tvåfamiljsfastighet, dvs. liggande över 75 0/0 men inom 100 0/0 av uppskattningsvärdet, har ut- redningen ansett sig kunna förorda att dessa förs till riskgrad 3, om säkerheten är fönstärkt med borgen. Självfallet skall borgen härvid innebära en reell förstärk- ning av säkerheten. Avgörande för denna riskgradsplacering har härvid varit att förlusterna på sådana lån enligt vad ut- redningen erfari-t varit mycket små under hela efterkrigstiden. Av samma skäl har utredningen fört lån på mindre belopp mot enbart namn-säkerhet till riskgrad 3 i stället för till den högsta riskgraden dit övriga borgenslån förts. Trots att utred- ningen är väl medveten om att belopps- gränser tämligen snabbt kan bli in- aktuel-la har utredningen stannat för att föreslå en viss beloppsgräns som defini- tion av vad som bör förstås med smärre borgenslån, eftersom en rörlig till pen- ningvärdets förändring anpassad gräns enligt utredningens mening skulle vara förenad med praktiska och administra- tiva svårigheter i tillämpningen.

Av de till riskgrad 4 förda tillgångarna förtjänar aktier i andra kreditinstitut samt fastigheter för banklokalers inrym- mande och aktier i sådana fastighets- aktiebolag en särskild kommentar.

Vad gäller aktier i andra kreditinstitut skall först påpekas, att det förhållandet att ett bankinstitut äger exempelvis ett

kredit-aktiebolag innebär att med bank- institutets eget kapital såsom grund drivs dels en rörelse hos moderbolaget, dels en hos dotterbolaget. Eftersom för kreditinstitut finnes regler om högsta till- låtna rörelsevolym i förhållande till det egna kapitalet följer raritmetiskt av en dotterbolagsbildning att en större rörel- sevolym vid given storlek på det egna kapitalet kan drivas än om ett dotter- bolag ej upprättas, såvida ej en särskild reduceringsregel införs vid kapitalkravs- beräkningen. Bankinstitutens innehav av aktier och andelar i andra kreditinstitut är därför av särskild betydelse vid be— dömningen av behovet av kapitaltäckning för sådana aktier och andelar. Samtidigt med det nyss anförda bör även framhållas, att lagstiftningen på kreditväsendets område i vårt land be- traktar varje kreditinstitut och dess rö- relse såsom en enhet med avgränsning gentemot övriga kreditinstitut. Dimen- sio-neringen av de olika regler, som syf- tar till att skydda institutets borgenärer är därför så gjord att institutets soliditet i och för sig skall vara säkerställd. Slutligen skall i detta sammanhang er- inras om att, såsom nämnts i kap. 5 för affärsbankerna, förvärv av aktier i andra kreditinstitut endast får ske efter tillstånd från Konungen. För sparbanker och jordbrukets kreditkassor finns en annan reglering av förvärv av detta slag. Då utredningen nu föreslår att aktier och andelar i andra kreditinstitut skall ingå i riskgrad 4 sker detta i medvetan- de om den aritmetiska innebörd detta har med avseende på möjligheter till rö- relsetillväxt på grundval av ett givet eget kapital. Enligt utredningens mening är emellertid det avgörande i detta sam- manhang dels den befint-liga lagstiftning- en för kreditinstituten, som är genom- syrad av solidite—tshänsyn, dels det all- männas regi-ering av nybildning och för- värv av kreditinstitut. Utredningen har

därför inte kunnat finna en högre ka- pitaltäckning-skvot än den som föreslås i högsta riskgraden i det av utredningen fö-rordade kapitaltäckningssystemet mo- tiverad.

Bankinstituten har möjlighet att äga fastigheter för banklokalers inrymman- de på två sätt, dels direktägande, dels indirekt genom aktieinnehav i bankfas- tighetsaktiebolag. Såsom närmare ut- vecklats i kap. 5 anser utredningen att formen för ägande av dylika fastigheter ej bör påverka omfattningen av kapital- täckningskravet för sådant fastighetsin- nehav. Ägandeformen bör således i detta avseende vara neutral. Utredningen har därför föreslagit att direktägd bankfas- tighet till hela sitt bokförda värde skall ingå i riskgrad 4. Vid indirekt ägande föreslås i denna riskgrad ingå såväl bok- fört värde .av aktiekapitalet i fastighets- bolaget som bokvärdet av inteckningslå- nen i bolaget.

Eget kapital och vad som därmed skall jämställas Innan utredningen övergår till att be- handla frågan om hur kapitaltäcknings- kraven skall utformas och vilken storlek de bör ha, är det av vikt att fastslå vad kraven skall sättas i relation till. Som berörts i den tidigare framställningen omfattar det totala insättarskydde—t i bankinstituten i regel en betydligt större k:apitalmassa än vad som enligt gällande författningar får medräknas i fråga om insättarskydd. Det bör erinras om att den totala kapitalmass-an är sammansatt av dels Obeskattade egna medel, dels be- skattade egna medel, dels främmande kapital lned sämre rätt än vanliga borge- närer, dvs. förlagslån (tablå 7: 2). Enligt nuvarande regler utgör beskat- tade egna medel basen för vad som får räknas som inlåningsrättsgrundande ka- pital. Enligt utredningens mening bör

lnsältarnus skyddslmpitul i bankinstituten

A. Egna medel l. Obeskattade

Värderegleringskontou för utlåning, värdepapper och valutor

2. Beskattade Odisponerade vinstmedel Dispositionsfond (garantifond) Reservfond Aktiekapital (grundfond/insatskapilal)

B. l'rämnmndc medel

Förlagslån

självfallet beskattade egna medel även i fortsättningen få inräknas i kapital— täckningen. I det följande kommer ut— redningen att behandla vad som därut- över ev. bör få räknas som kapitaltäck— ning.

Som ovan nämnts omfattar beskattade egna medel bl. a. odisponerade vinstme— del. Eftersom avsättningar till värdereg- leringskonton sker med överskottsmedel, har utredningen ansett sig böra ta upp frågan om och i så fall i vad mån me- del innestående på värderegleringskon- ton skall få räknas som kapitaltäckning. Härvid bör först erinras om att utred- ningen vid behandlingen av frågan om täckningen av kurs- och valutarisker har föreslagit att marknadsvärden för tillgångar som äger dessa risker skall användas.

Om en låntagare bryter i sina åtagan- den gentemot e:tt bankinstitut har detta i första hand att tillgå den för lånet ställda panten för att täcka xsin fordran. ()m särskild pant icke är ställd eller om panten icke fullt ut täcker fordran täc- kes förlusten från överskottet av årets rörelse och i andra hand genom att vår- (leregleringsreserverna tas i anspråk. Dessa reserver, som i vissa fall redovi- sas öpp—et i bankinstitutens balansräk- ningar, utgörs som visats i tablå 7:2 av Obeskattade egna medel. Avdragsrätt

vid beskattningen har medgivits, efter- som ändamålet är att bygga upp reser- ver för att möta förluster (jfr tablå 11: 1). Får förlusterna en sådan omfatt- ning, a-tt de Obeskattade förlustreserver- na ej förslår, måste beskattade egna me- del tas i anspråk. För bankinstitutet in- nebär detta att förlusten måste täckas med vid nuvarande skattesatser i stort sett dubbelt så dyrt anskaffade egna me- del som de Obeskattade förlustreserver- na. Härtill kommer som påpekats i det föregående, att ett sådant fall kan med- föra en förtroendekris bland institutets insättare. Såväl från bankinstitutens som samhällets synpunkt är det därför av vikt att instituten bereds möjligheter att genom Obeskattade avsättningar till vår— deregleringskonton bygga upp ett erfor- derligt förlustskydd.

Ser man frågan renodlad som en frå— ga om insättarskydd, vilket enligt utred- ningens mening är det här relevanta synsättet, torde det vara likgiltigt hur ev. förluster absorberas, förutsatt att de absorberas av bankinstitutet. Detta talar för att värderegleringsreserverna bör få räknas som kapitaltäckning, ev. med av- drag för den del av dessa medel som står mot akuta risker. I andra hand kan hävdas att ca 50 0/0 av värdereglerings- reserverna skulle få inräknas i kapital— täckningen eftersom de, efter att ha

framtagits för beskattning, till omkring halva sitt belopp skulle bli en del av beskattade egna medel.

Utredningen har emellertid efter in— gående överväganden ej ansett sig kun- na förorda, att värderegleringsreserverna inräknas i den legala kapitaltäckningen, vilket skulle innebäna att dessa reserver liksom beskattade egna medel skulle få viss multipeleffekt på utlåningskapaeite- ten. Däremot anser utredningen att vär- det av värderegleringwsreserverna bör få frånräknas tillgångarnas värde vid be- räkningen av kapitaltäckningskraven. Eftersom i praktiken avsättning till vår- deregleringskonto oftast ej hänförs till bestämda placeringar utan företas i klump, föreslår utredningen att summan av värderegleringsreservernas belopp för utlåning samt överskottet av reserven för värdepapper får fråndras tillgång- arnas värde i den högsta riskgraden fö- re appliceringen av kapitaltäcknings- kraven.

För värdepappersportföljeu betyder detta att, i den mån beloppet på värde- regleringskontot är så stort att netto- bokvärdet för dessa tillgångar under- stiger marknadsvärdet (alt., om direkt nedskrivning tillämpas, om tillgångar- nas bokföringsvärden understiger mark- nadsvärdena,) får det överskjutande bc- loppet på värderegleringskontot tillsam— mans med belopp-et på värdereglerings- kontot för utlåning dras av från värdet av tillgångarna i riskgrad 4 före kapital- kravsberäkningen för denna riskgrad.

I den mån ett instituts avsättningar till värderegleringskonto ej skulle förslå att tillräckligt nedskriva obligationsportföl- jens värde eller, vid direkt nedskrivning, portföljens bokföringsvärde överstiger dess marknadsvärde, har utredningen förutsatt att' det egna kapitalet skall reduceras med det återstående belopp som kan erfordras för anpassning av ob- ligationsportföljens nettobokföringsvärde

till marknadsvärdet innan det egna kapi- talet får räknas som risktäckning i öv- rigt.

Enligt utredningens förslag skulle som eget kapital (egna fonder) i kapitaltäck- ningshänseende i överensstämmelse med vad som nu gäller få räknas egna be- skattade medel, dvs. för affärsbankcr aktiekapital, reservfond, dispositions- fond och odisponerade vinstmedel; för sparbank grundfond, reservfond och garantifond; för jordbrukets kreditkas- sor insatskapital, reservfond och odispo- nerade vinstmedel. För Postbanken AB förordar utredningen att eget kapital i kapitaltäckningshänseende skall ha sam- ma innebörd som för affärsbankerna.

Som nämnts får enligt gällande be- stämmelser affärsbanker, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit med eget kapital i kapitaltäckningshänseende jämställa förlagslån intill ett belopp mot- svarande för affärsbank aktiekapitalet, för sparbank reservfond och för central- kassa kassans och de anslutna jord- brukskassornas eget kapital. Utredning- en anser sig, sedan statsmakterna 1965 vidgat bankinstitutens rätt att jämställa l'örlagsupplåning med eget kapital till nyssnämnda omfattning, sakna anled- ning att f. n. föreslå några förändringar i gällande bestämmelser beträffande för- lagslånens ställning. Visserligen kan i sammanhanget principiellt diskuteras om de olika institutgruppernas rätt att jämställa förlagskapital med eget kapital bör maximeras på detta sätt. Denna rätt görs nämligen beroende av storleken av en del av eller alla beska-ttade egna me- del. Då de olika institutens möjligheter till sådan kapitalbildning varierar -— sparbankerna har t.ex. affärsbankernas och centralkassornas möjligheter att an- skaffa eget kapital genom tillskott ut- ifrån endast i den meningen att huvud- männen kan tillskjuta medel till en ga-

Tabell 7: ]. Bankinstitutens förluster vid utlåning till allmänheten Förlusternas andel av utlåningen. Promille

1946—50 1951—55 1956—60 1961—65 Affärsbankerna ................. . . . . 0.6422 0,7692 Jordbrukets kreditkassor ........ 0021 0.015 0.022 0,018 Postbanken .................... —— __ — _ Sparbankerna1 .................. 0.002 0.002 0.004 0.007”

Anm. Förlustkvoten har beräknats såsom genomsnittligt förlustbelopp per år på krediter under resp. femårsperiod dividerat med genomsnittlig utestående utlåning per år under samma period. — ' Uppgifterna om sparbankerna avser 90 sparbanker som omkring 1960 hade drygt 60 o/o av Sparbankernas samlade utlåning. I nämnaren har här använts utestå- ende lånebelopp vid resp. periods mitt. * Uppgifterna, som ej omfattar Jordbrukets bank och Sparbankernas bank, inkluderar förluster på inlåningsrörelsen. ” Avser 1961—63. — Källor: Bankinspektionen, postbanken, Sveriges jordbrukskasseförbund och Svenska spar-

banksföreningen.

rantifond — skulle det möjligen vara principiellt befogat att ta hänsyn till detta genom att ytterligare variera om- fattningen av rätten att räkna förlags— kapital som kapitaltäckning. Utredning— en ha-r emellertid stannat för att ej avge något ändringsförslag på denna punkt. Utredningen föreslår att samma bestäm- melse som för övriga bankinstitut till- lämpas för Postbanken AB.

Kupitaltåckningskravens utformning och storlek Syftet med det kapitaltäckningssyslem utredningen föreslår är att vid given om- slutning skall en mer riskbetonad place- ringsstruktur hos ett bankinstitut medfö- ra krav på ett större eget kapital än för ett institut med en mindre 'riskbetonad placeringsstruktur. Omvänt kan detta uttryck-as så, att ett bankinstitut med ett eget kapital av viss storlek kan välja omfång på sin rörelse genom att pla- cera i mer eller mindre riskbetonade tilll- gångar. Genom den i det föregående fö_ reslagna uppdelningen av placeringar på riskgrader har tekniska förutsättningar skapats för en differentiering av institu- tens placeringar i riskhänseende.

Det ligger .nära till hands att för var och en av de förut nämnda fyra risk- graderna uppställa en viss lägsta kapi-

taltäckningskvot, varvid det sammanlag— da kravet på eget kapitals storlek erhålls som summan av täckningskraven för de olika riskgraderna. Ett annat sätt att ut- forma kapitaltäckningskraven skulle va- ra att ge täckningskraven en villkorlig innebörd, så att vid en given relation mellan tillgångarna i olika vriskgrader ett visst k-apitaltäckningskrav skulle gälla, vilket vid en förskjutning mot ökad pla- cering i högre riskgrader skulle ersättas med höjda kapitaltäckningskrav. Ett så- dan-t system skulle förete vissa likheter med vad som nu gäller för sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Möjligheterna att ta hänsyn till olik- heter i placeringsstrukturen kan i stort sett sägas vara desamma för de nämnda systemen. Det förstnämnda systemet har emellertid den fördelen att bankinstitu- ten direkt kan bedöma de kapitaltäck- ningskostnader som varje enskild pla- cering innebär, vilket inte utan vidare är fallet i det andra systemet. Då syste- met med summering av risktäckningen för var och en av de olika riskgraderna dessutom framstår som klarare och enk- lare i tillämpningen, har utredningen stannat för att förorda detta system. Ut- redningen föreslår sålunda, att bestäm- melserna om kapitaltäckning utformas så att för varje riskgrad uppställs krav

på en viss kapitaltäckningskvot, och att kravet på storleken av kapitaltäckning erhålls som summan av täckningskraven för de olika riskgraderna.

Fondrelationstalens storlek hör utfor- mas så att de innebär en rimlig täckning av förlustrisken för till-gångar inom de olika riskgraderna. Utredningen har med denna utgångspunkt övervägt om fondrelationsta-lens storlek kunde be- stämmas med ledning av faktiskt in- träffade förluster. Dessa har under ef- terkrigstiden för postbanken varit helt obefintliga och för jordbrukskasserörel— sen och sparbankerna av en omfattning som räknas i hundradels resp. tnsendcls promille av den utestående utlåningen (tabell 7:1). För affärsbankerna har förlusterna för femårsperioderna 1956 —60 och 1961—65 uppgått till 0,6 it 0,8 promille av utlåningen. Orsakerna till den ringa omfattningen av inträffade förluster är svåra att i detalj klarlägga. En förklaring kan vara den alltsedan andra världskrigets slut i stort sett rä- dande högkonjunkturen.

Eftersom de faktiskt inträffade för- lusterna enligt utredningens mening en- dast i ringa grad kan tjäna som vägled- ning för kapitaltäckningskvoternas stor- lek, har utredningen även sökt bedöma kapitaltäekningskvoternas rim-liga stor- lek med utgångspunkt från de kapital- täckningskrav, som de nuvarande inlå- ningsrättsbestämmelserna för affärsban- ker, sparbanker och centralkassor anger. Enlig-t utredningens mening framstår de nuvarande kapitaltäckningskraven som betryggande. Utredningen har därför, och då skärpta krav innebär ökade kost- nader för kreditförmedlingen, utgått från att någon skärpning av de nuvaran- de samlade kapitaltäckningskraven i och för sig ej erfordras. Särskilt i fråga om affärsbankerna, vilka nu som tidigare nämnts har de strängaste kapitaltäck- ningskraven. har tvärtom en mildring av

det samlade kapitaltäckningskravet framstått som motiverad.

Förutom den ovan angivna utgångs- punkten för kapitaltäckningskvotemas storlek har utredningen haft att beakta, att tillgångarna i riskgrad 1 och 2 en- ligt utredningens mening visserligen i riskhänseende är olika men 'att skillna— den i risk är förhållandevis större mel- lan dessa två tillgångsgrupper å ena si- dan och tillgångar hänförliga till risk- graderna 3 och 4 år den andra. Den praktiska innebörden av detta är att ste— get mellan kapitaltäckningskraven för riskgraderna 2 och 3 bör göras större än mellan riskgraderna 1 och 2.

Vad beträffar tillgångar i riskgrad ] är det även enligt utredningens mening befogat att förutsätta, att risken för att de mot banken betalningsskyldiga icke fullgör sina förpliktelser är obefintlig el- ler ytterst ringa. Det kan erinras om att dessa tillgångar i betydande utsträck- ning enligt gällande lagregler är fritagna från kapitaltäckningskrav. Eftersom själva handhavandet av tillgångar i riskgrad 1, liksom av till övriga riskgna- der hänförliga tillgångar är förenat med vissa förlustrisker, och då utredningen ansett det rimligt att ett visst eget ka- pital över huvud taget .skall krävas av ett bankinstitut har emellertid utred- ningen även för dessa tillgångar — med undantag för rena kassatillgångar — uppställt en kapitaltäckningskvot.

Utredningen föreslår på grundval av prövning av ett flertal olika alternativ att kapitaltäckningskvoterna utformas sålunda:

För tillgångar tillhörande riskgrad 1. 0,5 0/0 kapitaltäckning.

För tillgångar tillhörande riskgrad 2. 10/0 kapitaltäckning.

För tillgångar tillhörande riskgrad 3. 40/0 kapitaltäckning.

För tillgångar tillhörande riskgrad '.'"— 8 0/o kapitaltäckning.

Tabell 7: 2. Banlcimlitulens kapitallåclmingsregler Uppgifterna avser 31 december 1964

ndinaviska Banken borgs Bank2 ........ iges Kredithanki' ....

,ruborgs Enskilda Bank

jrgötlands Enskilda ank2 ................

! Bohusbanken ....... ;rlmnkernas Bank . . . .

brukets Bank ....... (Elandsbankan .......

trullcussorna för Wr rdbrukskrcdit

arprovinserna . möhus län

borgs och Bohus län 1 öping-Skänninge . 21, Bara och Harjagers

Summa tillgångar riskgraderna 1—4'

1 OOO-tal kr

I procent av kol. (1)

Riskgrad

3

Gällande kapital— krav 1 OOO-tal kr

I procent av kol. [_6)

Eget kapital4 (exkl.) inkl. förlagslån

Utredningens förslag

(1)

(41

(6) (7)

(8)

3152 903 10 176 306 8 015 867 2 791 736 3 989 202

641 865 937 243 115 279 807 286 538 889

664 454 929 513

91 57—1 809 332 197 510 416 108

209 180 159 484 257 818

38 162 323 238

191 605 351 606 181 521 172 748 154 978

155 421 61 792

10 096 895

1 484 373

678 461 358 791

1 7 123 575

utopi—_a:

_-

>_— d—U'UYWZXU' IQ

201 732 713 856 553 664 196 039 252 215

40 600 71 054

7 9—16 47 390 37 503

44 468 67 340 5 148 42 065 7 985 27 589

_Summa I procent av kol. (1) Gällande 1 procent av kol. tillgångar kapital- rlskgraderna Riskgrad krav Eget kapital U d .

1—4' 1 2 3 4 (exkl.) inkl. "föga” Tkr Tkr förlagslån

(1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (8)

Piteå .................. 65 728 32 55 11 2 1 163 (165) 165 73 Motala-Orten ........... 65 162 19 68 5 8 1 519 (113) 113 69 Östra Kind ............. 44 675 47 43 7 3 813 (158) 158 62 Borgholm .............. 40 822 34 56 6 4 765 (271) 271 70! Bankekinds härad ....... 25 962 19 68 12 1 447 (197) 197 79 Gamleby ............... 25 966 34 53 9 4 460 (172) 172 75 Torsås ................. 24 415 41 46 7 6 437 (193) 193 82 Västbo härad ........... 23 963 24 59 16 1 457 (201) 201 75 Gärds härad ............ 22 701 20 59 17 4 418 (144) 144 93 Virserum .............. 22 072 31 47 9 13 410 (203) 203 108 Älmhult ................ 19 715 24 68 7 1 374 (127) 127 63 Vimmerby ............. 19 909 21 70 3 6 344 (148) 148 79 Nottebäcks pastorat ..... 14 565 29 56 3 12 266 (147) 147 97 Valkebo ............... 14 433 23 69 5 3 263 (200) 200 67, Forserum .............. 12 084 19 67 11 3 223 (183) 183 78 Fagerhult (H) .......... 9 877 36 50 7 7 190 (134) 134 80 Kiruna ................ 8 850 29 51 19 1 158 (118) 118 8 Södra Vi-Djursdala ..... 6 610 32 54 4 10 116 (159) 159 97 Bunge ................. 3 998 22 57 15 6 75 (201) 201 9 Östergarn .............. 1 111 13 47 29 11 30 (213) 213 971

östra Ryd .............. 1 004 15 62 22 1 31 (219) 219 5 Matteröd . .............. 832 16 65 19 0 16 (331) 331 7 Rone socken ........... 655 12 30 45 13 26 (146) 146 8 Törnevalla ............. 740 22 67 11 0 12 (850) 850 75

Anm. Tabellen bygger på uppgifter som vederbörande bankinstitut tillställt utredningen". På gru' redovisningssystemens olika uppläggning och omfattning har ej alltid riskgradsgrupperingen av til arna kunnat göras i full överensstämmelse med förteckningen i kap. 7 över riskgradernas tillgång 1 Nettotillgångar inkl. garantier. ? Uppgifterna avser 30 november 1964. & Kapitalkrav en]. utredni förslag 84 431 000 kr. 4 I förekommande fall egna fonder.

Kapitaltäckningskraven enligt utred- ningens förslag har i samnlanställningen för samtliga affärsbanker, samtliga cen- tralkassor för jordbrukskredit och ett urval sparbanker jämförts med nu gäl- lande regler (tabell 7: 2).

Utredningens förslag innebär sänkta kapitaltäckningskrav för samtliga affärs- banker. Även för flertalet av de i tabel- len upptagna sparbankerna, vilka är ut- valda så att de utgör ett representativt tvärsnitt av sparbanksväsendet, innebär de föreslagna reglerna lättnader. För vissa sparbanker och hälften av central-

kassorna medför dock de framlagda för- slagen stränga-re kapitaltäckningskrav än vad som gäller f.n. Med hänsyn härtill förordar utredningen att viss övergångs- tid bereds berörda institut, förslagsvis tre år.

I beräkningarna för tabellen har obli- gationsportföljel'nas värden ingått med bruttobokföringsvärden med avdrag för värderegleringskonto för värdepapper. Värderegleringskonton för övriga place— ringar inkl. valutor har fråndragits pla- ceringarna i riskgrad 4. Vid beräkning- arna har det ej varit möjligt att ta hän-

syn till vilka ev. ändringar som den av utredningen förordade övergången från taxeringsvärden till av bankinstitut upp- skatta viirde betyder.

Som framgår av en jämförelse mellan kolumnerna 7 och 8 i tabell 712 anger kolumn 7 praktiskt taget genomgående högre procenttal än kolumn 8, vilket in- nebär att eget kapital för så gott som samtliga i sanlmanställningen medtagna affärsbanker, sparbanker och central- kassor äl' större än vad som krävs enligt de föreslagna kapitaltäckningskraven.

Såsom närmare utvecklats i kap. 3 föreslår utredningen att postbanken om- bildas till ett av postverket helägt aktie- bolag och att detta blir underkastat (sam- ma kapitaltäckningsregler som de övriga bankinstituten. Det kan påpekas att postbankens placeringsstruktur mätt så- som tillgång—arnas fördelning på de fyra riskgraderna medför ett kapitaltäck- ningskrav på ca 85 milj. kr. vid en netto- omslutning vid 1964 års utgång på ca 10,1 miljarder kr.

KAPITEL 8

Bestämmelser om bankinstitutens inlåning

Gällande rätt

För affärsbanker och centralkassor för jordbrukskredit finns ej i lag givna ill- skränkningar om vilka typer av inlå- ningsräkningar som må begagnas. Enligt EL:s 675 gäller emellertid att 011 och samme insättares tillgodohavanden på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning inte annorledes än genom upp- lupen räntas läggande till kapitalet får ökas utöver 50000 kr. Samma bestäm- melser gäller även för centralkassorna enligt Blå lagen onl jordbrukskasse- rörelsen.

För sparbank stadgas i SpL 22 och 25 åå bl. a. att sparbank endast äger lnotta inlåning på sparbanksräkning med det undantaget att medel intill ett sam— manlagt belopp motsvarande 20 [)/0 av de enligt senaste bokslut på sparbanksräk- ning innestående medlen får mottas på annan valfri räkning. Dessutom ges spar- bank möjlighet att för att tillgodose till- l'älligt penningbehov begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller af- färsbank eller annorledes uppta lån. Tillgodohavanden på sparbanksräkning får ej för ell och samme insättare annor- ledes än genom räntas läggande till kapi- talet ökas utöver visst i reglementet bc- stämt belopp, högst 200 000 kr.

I förordningen angående postbanken stadgas att en och samma insättares tillgodohavande i postsparbanken ej må ökas utöver 100000 kr. annorledes än genom upplupen råntas läggande till kapitalet och att poststyrelsen då sär— skilda skäl föreligger för visst slags nle-

del äger fastställa lägre inlåningsgräuser. För postgirot finns ej några belopps— lmgränsningar för insättningar. För att tillgodose tillfälligt penningbellov äger poststyrelsen begagna kredit i checkräk— ning hos riksbanken eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes uppta lån.

Förutom de hittills nämnda föreskrif- terna gäller även vissa bestämmelser om uppsägning av inlåning. För affärsban- ker och centralkassor är reglerna härom liksom i fråga om beloppsbegränsningar- lla hänförliga till insättning på sparkas- seräkning. För de nämnda typerna av bankinstitut stadgas att det enskilda ill- stitutet icke må ikläda sig skyldighet att annorledes än efter viss tid, minst en vecka, efter uppsägning återbetala på sparkasseråkning insatta medel; institu— tet dock obetaget att då sådant prövas kunna ske lltan olägenhet, medge utbe- talning utan avvaktan på uppsägnings- tidens utgång. För sparbankerna gäller motsvarande föreskrift för medel på sparbanksräkuing med dell skillnaden att uppsägningstiden utgör en månad. Be- träffande medel insatta i postsparbanken gäller att poststyrelsen äger bestämma i vad mån dessa medel må kunna utbe— kommas vid anfordran eller först efter skriftlig uppsägning dock att i intet fall må fordras längre uppsägningstid än tolv månader.

Enligt 66 % Bl., 26 & SpL och 33 5 JkL får affärsbank, sparbank resp. jordbru- kets kreditkassa ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss

Insättningsmaximum ............

Uppsägningstid vid uttag ........

Typ av bankinstitut

Aff ärsbank

Centralkassa för jord— brukskredit

Postspar- banken

Sparbank

50 000 kr. å sparkasse- räkningl

Minimum en vecka, om möjligt tidigare3

50 000 kr. 51 sparkasse- räkning1

Minimum en vecka, om möjligt tidigare”

100 000 kr.

Enl. post— styrelsens bestämman— de, dock högst ett år

200 000 kr. å sparbanks— räkning2

Minimum en månad, om möjligt tidigare4

Anm. Insättningsmaximum avser en och samma insättare samt exkl. krediterade räntor. 1 För sparkasse- eller därmed likartad räkning. 2 Ej heloppsbegränsning på annan valfri räkning, maximalt tillåten volym på dessa räkningar 20 % av volymen på sparbanksräkning enligt senaste bokslut. 3 Avser sparkasseräkning. * Avser sparbanksräkning.

man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana förhin- delser. Undantag från detta förbud före- ligger dock för av bankinstitut utställda räntebärande förlagsbevis som lyder på minst ett hundra kronor.

Kreditinstitntutredningen

Bestämmelserna om inlåningen har del- vis tillkommit för att begränsa konkur- rensen mellan bankinstituten. Bestäm- melserna har också i viss mån motive- rats av hänsyn till institutens likviditet och solvens.

I fråga om affärsbankema och central- kassorna för jordbrukskredit är det kon- kurrensen med sparbankerna som moti- verat kraven på uppsägningstider och be- gränsningar av de enskilda inlåningsbe- loppen på sparkasseräkning. Det har ansetts rimligt tillse att då andra bank- institut ägnade sig åt sådan inlåning som traditionellt var kännetecknande för sparbankerna, skulle man genom lagstift— ning tillse att vägen icke öppnades för något som uppfattades som illojal kon- kurrens. Det bör dock påpekas att, som

refererats i det föregående, bestämmel- serna om inlåning på sparkasseräkning i affärsbank eller centralkassa i viss mån skiljer sig från bestämmelserna om in- låning på sparbanksräkning. Utöver de nämnda begränsningarna finns i fråga om inlåning på sparkasseräkning ej någ- ra föreskrifter om inlåningens belopp i det enskilda fallet eller vilka räkningar som må begagnas för affärshanker och centralkassor.

Fram till nu gällande SpL hade spar-

bankerna, förutom på sparklubbsräk- ning, endast rätt att mottaga inlåning på vad som numera kallas sparbanksräk- ning. På förslag av 1948 års sparbanks- sakkunniga infördes emellertid i nu gäl- lande lag en fri sektor, till att börja med maximerad till 15 0/o och numera vidgad till 20 0/0 av inlåningen på spar- banksräkning, inom vilken sparbankerna medgavs rätt mottaga inlåning på valfri räkning. I propositionen i ämnet beto- nade föredragande departementschefen att det — i avvaktan på en utredning av gränsdragningsfrågan fick anses vara befogat att iaktta försiktighet när det

gällde att rubba vad som traditionellt be- traktats som skiljelinjer mellan de olika bankinstitutens funktionsområden. Stor- leken av procenttalet för den fria sektorn liksom bibehållandet av kravet på insätt— ningsmaximum för sparbanksräkning får ses mot denna bakgrund.

Gällande regler om insättningsmaxi- mum för postbanken, när det gäller in- sättning i postsparbanken, har ett nära samband med motsvarande bestämmel- ser för sparbankerna. Som framgått av det föregående föreskrivs dock icke för postsparbanken vilka inlåningsräkning- ar som får begagnas. Bestämmelserna om uppsägningstid är ävenledes olik- artat utformade för insättningar i post- sparbanken jämfört med vad som gäller för sparbankerna. För postgirot gäller ej några begränsningar av de enskilda insättarbehållningarna.

Även om de nuvarande bestämmel- serna om inlåning bl. a. motiverats av gränsdragningsskäl har samtliga bank- institut numera möjlighet att mottaga inlåning på ett i stort sett likartat sorti- ment av inlåningsräkningar. Mot bak- grund av kreditinstitututredningens principiella ställningstagande i gräns- dragningsfrågan (jfr kap. 1) anser ut- redningen, att förefintliga bestämmel- ser om inlåningen i vad det gäller in- sättningsmaxima, uppsägningstider och begränsning av typer av inlåningsräk- ningar bör avvecklas, såvida ej från solvenssynpunkt kan påvisas behov av författningsmässiga föreskrifter.

I betänkanden och andra förarbeten till gällande och tidigare lagstiftning är det endast för sparbankerna som andra motiv än gränsdragningsskäl angetts för reglering av inlåningen. För en maximering av inlåningen på spar- banksräkning och uppställande av upp- sägningstid för denna räkning har här- vid anförts, att i annat fall ett samtidigt

uttag av en eller ett fåtal insättares he- la behållning kunde medföra allvarliga likviditetsproblem för sparbanken.

Risken för detta är i och för sig icke beroende på institutets associationsrätts- liga ställning utan sammanhänger med institutets storlek. I praktiken är proble- met f.n. endast aktuellt för sparbanks- området eftersom det är inom denna sek- tor som institut med liten inlåningsvolym förekommer. Rätten för sparbank att mottaga inlåning på valfri räkning bör enligt utredningens principiella inställ- ning icke längre generellt begränsas. I de fall en maximering av insättningsbelop- pen från en och samma insättare ändå från likviditetssynpunkt bedöms erfor- derlig, får en begränsande bestämmelse införas i vederbörande sparbanks regle- mente. Det får härvid förutsättas att till- synsmyndigheten uppmärksamt följer ifrågavarande spörsmål.

Några lagfästa krav på uppsägnings- tider anser utredningen ej erforderliga. Självfallet är det ett institut obetaget att uppställa de krav på uppsägningstider som institutet kan anse ändamålsenligt.

För affärshanker och centralkassor finns ej några i lag givna föreskrifter för andra inlåningsräkningar än sparkasse- räkning. Avsaknaden av lagfästa regler för dessa andra räkningar har veterligen ej medfört några men ur likviditetssyn- punkt. Några särskilda skäl av detta slag kan ej heller anföras för en begränsning av insättningarna på sparkasseräkning.

Med hänvisning till vad som anförts förordar utredningen att de nuvarande reglerna om maximering av insättning- arna på sparbanksräkning resp. spar— kasseräkning och bestämmelserna om uppsägningstid för dessa räkningar av- vecklas. Likaledes förordar utredningen att den nuvarande begränsningen av sparbanks rätt att mottaga inlåning på annan räkning än sparbanksräkning av- vecklas. I konsekvens med dessa för-

slag förordar utredningen att nu gällan- de maximeringsregler för insättning i postbanken och även de för postbanken givna bestämmelserna om uppsägnings— tid icke intages i författningarna för Postbanken AB.

Som nämnts i referatet av nu gällande bestämmelser stadgas i SpL och i för- ordningarna för postbanken att sparbank resp. poststyrelsen äger rätt att för att tillgodose tillfälligt penningbehov begag- na kredit i checkräkning hos riksbanken eller affärsbank eller annorledes upp- tagna lån. Motivet till att för sparbanker och postbanken i motsats till vad som gäller övriga bankinstitut upptagits ett särskilt stadgande om rätt till upplåning synes enligt förarbetena till SpL vara av solvenskaraktär. Det är härvid framför allt termen tillfälligt penningbehov som är av betydelse. Genom denna formule- ring har man velat hindra att sparbank ordinärt begagnar sig av upplåning av här avsedd art, vilket i annat fall ansetts kunna medföra risker för insättarnas trygghet till följd av att dylik upplå- ning ofta är förbunden med pantsätt- ning av sparbanks tillgångar. Motsva- rande betraktelsesätt kan enligt utred- ningens mening i och för sig även an- läggas i fråga om andra bankinstitut. Då avsaknaden av motsvarande regler för dessa andra bankinstitut icke synes ha medfört några solvensrisker föreslår utredningen att ifrågavarande bestäm-

melse utgår ur SpL och även avvecklas för postbanksrörelsen.

Beträffande reglerna i BL, SpL och JkL om förbud för affärsbanker, spar- banker och jordbrukets kreditkassor att utfärda vissa förbindelser, med undantag av av bankinstitut utgivet förlagsbevis på minst 100 kr., eller ikläda sig ansva- righet för sådana förbindelser har utred- ningen ansett sig böra föreslå vissa änd- ringar. Eftersom bankinstituten har rätt att ge ut förlagsbevis har utredningen funnit att instituten i och för sig bör kunna ges rätt att ge ut även obligatio- ner, vilka i förmånsrättshänseende står före förlagsbevis, även om en sådan rätt kan återverka på den vidare frågan om finansieringssätt för bankinstituten å ena sidan och övriga kreditinstitut å den andra. I anslutning härtill har utred— ningen även funnit det motiverat att slopa förbudet för bankinstituten att ga- rantera annan låntagares obligationsupp- låning främst därför att en sådan rätt torde följa av rätten för bankinstituten att ikläda sig garantier.

I den mån genom detta förslag möj- ligheter öppnas för bankinstituten att använda sig av finansieringsformer som tidigare varit förbehållna kreditaktiebo- lag och andra hypoteksinstitut kan frå- gan om en översyn av kapitaltäcknings- reglerna för de sistnämnda aktualiseras. Denna fråga får dock lösas i annan ord- ning.

KAPITEL 9

Bankinstitutens kassareserv

Gällande rätt

Reglerna om kassareserv är likartat ut- formade för affärsbanker och jordbruks- kasserörelsen. I 63 % BL och 35 % JkL stadgas att affärsbank resp. centralkas- sa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning till- räcklig kassareserv bestående av till- gångar som med lätthet kan förvandlas i penningar. För både affärsbanker och centralkassor kompletteras denna kvali- tativa regel med kvantitativa regler en- ligt vilka kassareserven jämte den inne- liggande kassan (för centralkassor an- vänds termen »inneliggande kontanta medel») minst skall uppgå till ett belopp lika med summan av 25 0/0 av de förbin- delser som det åligger institutet att full- göra vid anfordran eller eftcr uppsäg- ning inom kortare tid än en månad —— garantiförbindelser samt inlåning på sparkasseräkning undantagna — och 40/0 av institutets övriga förbindelser, garantiförbindelser samt förlagsbevis eller därmed liknande förbindelser un- dantagna. Om kassareserven skulle ned- gå under nyssnämnda belopp åligger det institutet att så snart det ske kan åter uppbringa kassareserven till föreskrivet belopp.

SpL innehåller endast kvantitativa reg- ler för kassareserven. I SpL:s 31 % stad- gas att sparbank är skyldig att i kassa- reserv redovisa ett belopp som tillsam- mans med sparbankens kassa motsvarar minst summan av dels 25 0/0 av de för- bindelser som det åligger sparbanken att fullgöra vid anfordran eller efter uppsäg-

ning inom kortare tid än en månad, dels 80/0 av sparbankens övriga inlåning. I likhet med vad som gäller för affärs- bank och centralkassa medges sparbank att tillfälligt underskrida det uppställda kassareservbeloppet genom föreskriften att om kassareserv nedgår under det stadgade beloppet skall reserven så snart ske kan åter uppbringas till före- skrivet belopp.

Till skillnad mot affärsbanker och cen- tralkassor föreskrivs för sparbankerna i lag vad som skall räknas som kassa— reserv nämligen dels medel innestående på postgiro eller tillgodohavanden hos riksbanken, riksgäldskontoret, postspar- banken eller inländskt bankaktiebolag, vilkas återstående löptid ej överstiger ett år eller vilka kan uppsägas till betal- ning inom högst ett är, dels sparbanken tillhöriga på inländsk penninginrättning dragna checkar, dels statens skattkam- marväxlar, dels fullgoda inhemska obli- gationer (högst beräknade till marknads- värdet) vilka med lätthet kan förvandlas i penningar och dels till ett belopp av högst 100000 kr. inteckningar inom 60 0/0 av senast fastställda taxeringsvär— det i jordbruksfastighet eller i sådan bostadsfastighet, som är belägen inom område, för vilket stadsplan eller bygg- nadsplan fastställts, såframt inteckning- arna innehas som säkerhet för lån, vilka förfaller eller kan av sparbanken uppsä- gas till betalning inom högst sex måna- der. Dessutom stadgas att tillsyns- myndigheten efter prövning i varje sär- skilt fall må medge att jämväl andra

tillgångar än de nu uppräknade må be- traktas som kassareserv.

Beträffande postbanken stadgas i 2 % reglementet angående förvaltningen av medel som innestå i postsparbanken och på postgiro, att såsom kassareserv skall i statens, Sveriges allmänna hypo- teksbanks eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer eller i andra värdehandlingar, som med lätthet kan förvandlas i penningar, redovisas ett belopp som tillsammans med inne- liggande kassa och hos bank eller riks- gäldskontoret innestående medel mot- svarar för postsparbanken minst en tiondel och för postgirot minst hälften av kontoinnehavarnas behållning enligt senaste bokslut.

Historik Affärsbankema Bestämmelser om att för betalningsbe— redskap hålla viss kassareserv infördes för affärsbankerna första gången i 1911 års banklag. Bestämmelserna innebar, att bankbolag var skyldigt att i tillgångar vilka med lätthet kunde förvandlas i penningar redovisa kassareserv till be- lopp som tillsammans med den inne- liggande kassan motsvarade minst 25 0/0 av de förbindelser som det ålåg banken att fullgöra vid anfordran. Dessutom ålåg det bankbolag att hålla kassareserv för belopp varmed bankfastighets bok- förda värde översteg 10 0/0 av bankens egna fonder. Till de kassareservkrävan- de avistaförbindelserna hänfördes:

utelöpande postremissväxlar; checkräkningsskuld;

avistaskulder till inhemska banker och sparbanker samt till utländska ban- ker och bankirer,

av banken beviljad checkräkningskre- dit, i den mån kunden ännu ej dispone- rat krediten.

Vad som skulle räknas som tillgångar, vilka med lätthet kunde förvandlas till penningar, ålåg det tillsynsmyndigheten att avgöra. Fr.o.m. 1916 hänfördes till sådana tillgångar:

växlar betalbara vid anfordran samt utländska bankers sedlar;

avistafordringar hos inhemska affärs- banker;

avistafordringar hos utländska ban- ker och bankirer;

i riksbanken belåningsbara obligatio- ner intill belåningsvärdet;

nettofordringar hos inhemska affärs- banker på en dags uppsägning.

Pantsatt tillgång fick dock icke be- traktas som kassareserv med det undan- taget att om tillgången utgjorde säker- het för avtalad kredit, som banken icke tillfullo begagnat, skulle tillgången få beräknas till det belopp som banken enligt avtalet ägde att ytterligare utfå.

Kassareservbestämmelserna kvarstod oförändrade tills nu gällande banklag trädde i kraft. Några ändringsförslag hade heller icke framlagts av de utred- ningar som förekom under mellantiden. Först 1949 års banklagssakkunniga, vars förslag låg till grund för den nuva- rande lagens utformning, tog upp frå- gan. De sakkunniga ansåg en översyn befogad med hänsyn till de förändring- ar i strukturen av bankernas inlåning som förekommit sedan kassareservbe- stämmelserna infördes. På grundval av en inom bank- och fondinspektionen i samråd med de sakkunniga utförd un- dersökning av affärsbankernas inlåning ansåg sig de sakkunniga kunna konsta- tera att inlåningens struktur var en an- nan vid undersökningstillfället (1949) än vid tillkomsten av 1911 års lag. [nlåningen var sålunda väsentligt mind- re fördelad än tidigare. Det nysparande som då under de senaste åren tillförts bankerna hade främst hänfört sig till

industriföretagen och bestått av ett mindre antal stora eller mycket stora poster. Av dessa poster var de som representerade överskottsmedel i indu- striell eller annan kommersiell rörelse i hög grad rörliga. Dessa medel hade i stor utsträckning placerats på deposi- tions- och kapitalräkning, vilket med- fört att skillnaderna i rörlighet mellan dessa räkningar och avistaräkningarna minskat. Beträffande inlåningen på sparkasseräkning visade undersökning- en att insättningar och uttag visserligen normalt balanserade men att en ganska betydande rörlighet hos de inlånade medlen ibland kunde förekomma. De anförda omständigheterna jämte det förhållandet att kassarörligheten hos bankerna — bl. a. till följd av källskat- tesystemet —— ökat, hade ställt större krav på bankernas likviditet än tidigare.

De sakkunniga ansåg det på grundval av de relaterade förhållandena vara en brist i den dåvarande likviditetsregeln att kravet på kassareserv ställdes i rela- tion endast till avistaförbindelserna. De sakkunniga framlade därför förslag till riktlinjer för en ny kassareservlagstift- ning. Man föreslog härvid en gradering av kassareservkravet alltefter inlåning- ens art. Enligt de sakkunniga var det dock angeläget att inte driva gradering- en så långt att tillämpningen av regler- na skulle försvåras. Det slutliga förslag de sakkunniga stannade inför var att kassareserven minst skulle uppgå till summan av dels 3 0/0 av större delen av inlåningen och dels 20 % för avistaför- bindelserna. Kassareservkravet skulle härigenom i realiteten uppgå till 23 lVu för avistaförbindelserna.

Från kravet på kassareserv skulle en- dast undantas garantiförbindelser samt obligationer eller därmed jämförliga för- bindelser. Det högre procenttalet skulle tillämpas för förbindelser som det ålåg banken att fullgöra vid anfordran eller

efter uppsägning inom kortare tid än en månad, varvid dock skulle undantas ga- rantiförbindelser och medel innestående på sparkasseräkning. De sakkunniga fö- reslog dessutom att det tidigare kravet på kassareserv för belopp varmed bank- fastighets bokförda värde översteg 10 0/0 av bankens egna fonder skulle slopas.

Beträffande vad som skulle räknas som kassareserv ansåg de sakkunniga att detta liksom dittills skulle falla på tillsynsmyndigheten att avgöra. De sak- kunniga förordade dock att de dittills gällande reglerna alltjämt skulle bestå med den skillnaden att avistafordringar på inhemska banker skulle räknas netto i stället för brutto, som tidigare varit fallet.

Vid remissbehandlingen framkom syn- punkter bl. a. på i vad mån kassareserv- bestämmelserna i banklagen också skulle ha en penningpolitisk innebörd, de före- slagna procenttalens höjd och vilka för- bindelser och tillgångar som borde om- fattas av reglerna.

Av de remissinstanser som uttalade sig om den penningpolitiska aspekten ansåg flertalet att det var svårt att i lag formulera en regel som både tillgodo- såg kravet på belalningsberedskap i nor- mala fall och penningpolitiskt betingade krav och att vid behov ändra reglerna av penningpolitiska skäl. Dessa remiss- instanser förordade därför att den pen- ningpolitiska aspekten skulle beaktas genom särskild lagstiftning vid sidan av banklagen. Detta blev också statsmakter- nas ståndpunkt i frågan.

I fråga om procenttalens höjd fram- höll bank- och fondinspektionen att en höjning till 25 0/0 resp. 40/0 framstod som motiverad med hänsyn till utveck- lingen på inlåningssidan efter den tid den av de sakkunniga redovisade under- sökningen avsåg. Inspektioncn ansåg vi- dare att relationstalen skulle appliceras på var grupp för sig och att alltså inte

den högre kassareservkrävande gruppen skulle bilda en undergrupp inom den totalt kassareservkrävande inlåningen. Statsmakterna anslöt sig till bank- och fondinspektionens förslag i dessa hän- seenden.

Beträffande vad som skulle räknas som kassareservtillgångar hade föredragan- de departementschefen ingen erinran mot de sakkunnigas förslag att detta liksom tidigare skulle bestämmas av tillsynsmyndigheten. I anledning av önskemål som framkommit under re- missbehandlingen uttalade dock depar- tementschefen att han inte hade någon erinran mot att också lån till sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan och cen- tralkassa betalbara vid anfordran eller efter en dags uppsägning skulle hänfö- ras till kassareservmedlen. Vidare för- ordade departementschefen de sakkun- nigas förslag om nettoberäkning av avistatillgångarna.

Riksdagen följde departementschefens förslag.

Sparbankerna

Kassareservbestämmelser för sparban- kerna infördes första gången i 1892 års sparbankslag. Det stadgades där att av sparbanks tillgångar ett belopp motsva- rande minst 10 0/0 av insättarnas behåll- ning enligt senaste bokslut skulle redo- visas i värdehandlingar, vilka med lätthet kunde förvandlas i penningar. Som exem- pel på värdehandlingar av detta slag nämndes i lagtexten statens, Sveriges all- männa hypoteksbanks och andra fullgoda obligationer, depositionsbevis av riksban- ken och annan bankinrättning, för vilken Kungl. Maj:t fastställt reglemente, även- som inteckningar inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet i jordbruks- fastighet å landet eller fastighet i stad.

De nämnda bestämmelserna kvarstod oförändrade till införandet av 1923 års

lag. Också i denna lag kom bestäm- melsen om 10 % kassareserv att gälla. Den främsta skillnaden mellan 1923 års lag och tidigare bestämmelser bestod i att den exemplifierande uppräkningen ersattes med en uttömmande beskrivning av vad som skulle få räknas som kassa- reserv. Efter vissa ändringar 1937 gällde att följande tillgångar godtogs som kassa- reserv: medel som för sparbanks räk- ning innestod hos riksbanken, postspar- banken eller inländskt bankbolag eller på postgiro, skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser utfärdade av riksgälds- kontoret, guldkantade och andra full- goda inhemska obligationer som med lätt- het kunde förvandlas i penningar; dock fick kassareserven till ett belopp av högst 100 000 kr. utgöras av inteckningar inom hälften av senast fastställda taxe- ringsvärdet för fastighet belägen i stad, köping eller municipalsamhälle av an- nat slag än industrifastighet samt jord- bruksfastighet på landet (med viss in- skränkning), vilka inteckningar av spar- banken innehades såsom säkerhet för lån, vilka förföll eller kunde uppsägas till betalning inom sex månader. Av sparbank pantsatt tillgång fick icke räk- nas som kassareserv, utom till den del tillgången icke av sparbanken begagnats för avtalad kredit. '

1948 års sparbankssakkunniga påpe- kade i sitt betänkande, som låg till grund för nu gällande SpL, att kassareservbe- stämmelserna var avsevärt strängare för sparbankerna än för affärsbankerna och centralkassorna. En viss gradskillnad mellan de olika bankinstituten i vad av- ser den obligatoriska kassareservens storlek föreföll de sakkunniga motiverad. Sparbankernas placeringar var i allmän- het väsentligt mera bundna än i varje fall affärsbankernas, varigenom behovet av en särskild betalningsberedskap var större för sparbankerna än affärsban-

kerna. De då gällande reglerna ansågs dock vara alltför stränga. De sakkunniga fann därför en viss sänkning av kassa- reservkravet vara befogad.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle kravet på kassareserv differentieras ef- ter inlåningens art på liknande sätt som då föreslagits för affärsbankerna. För avistaförbindelscrna skulle enligt de sparbankssakkunniga krävas en kassa— reserv av 20 0/o och för övrig inlåning en kassareserv av 80/0. Enligt då före- liggande förslag skulle affärsbankernas kassareserv för motsvarande kategorier utgöra 23 (20+3) 0/0 resp. 3 0/0.

I fråga om vad som skulle räknas som kassareserv anförde de sakkunniga att differentieringen av kassareservskyldig- heten efter inlåningens art icke behövde sträcka sig till strukturen av de medel, som skulle bilda kassareserven. Oavsett om de kassareservkrävande förbindel— serna var avistaskulder eller ej skulle sålunda kassareserven till sin samman- sättning kunna vara en och densamma.

Efter att ha erinrat om att för affärs- bankerna tillsynsmyndigheten avgjorde vad som skulle betraktas som kassa- reservmedel framhöll de sakkunniga, att det syntes erbjuda vissa fördelar ur speciell sparbankssynpunkt att direkt utpeka de medel som kunde utgöra kassareserv. Tillvägagångssättet tillät sålunda, att såsom kassareservmedel kunde betraktas vissa tillgångar, vilka egentligen icke är direkt likvida men vilkas hänförande till kassareservmed- len ansågs vara ett allmänt intresse. Den främsta fördelen med en lagregel som direkt uppräknar kassareservmedlen an- såg de sakkunniga dock ligga i den klar- het, som detta skapar. Icke minst för de små sparbankerna skulle uppräknings- metoden vara av betydande värde. De sakkunniga förordade därför att liksom dittills kassareservmedlen skulle preci- seras genom uppräkning i lagtexten.

Dessutom föreslog emellertid dc sak- kunniga, att även andra tillgångar än de i lagen uppräknade skulle efter viss prövning kunna godkännas som kassa— reservmedel.

De sakkunniga ansåg att förteckning- en över kassareservmedel i då gällande lag i huvudsak kunde överföras till den nya lagen. I samband med en genomgång av de olika kassareservmedlen behand— lade de sakkunniga särskilt ingående frågan om inteckningssäkerhet borde godkännas som kassareserv. De sakkun- niga fann det härvid obestridligt, att in- teckningar knappast kännetecknas av den likvida beskaffenhet, som i princip bör vara utmärkande för sparbankernas likaväl som andra kreditinstituts kassa- reserv. Det hade betonats, framhöll de sakkunniga, att inteckningarnas uteslu- tande ur kassareserven skulle tvinga sparbankerna att på bekostnad av sitt inteckningsinnehav öka tillgången på obligationer och att denna utveckling, särskilt för de mindre sparbankerna, kunde befaras försvåra sparbankernas möjligheter att fullgöra sina primära uppgifter som lokala kreditgivare. De sakkunniga ansåg sig böra respektera denna synpunkt, som tidigare vunnit statsmakternas anslutning, och föror— dade därför att inteckningar liksom ti- digare i viss utsträckning skulle få med- räknas bland kassareservmedlen. Detta innebar visserligen ett klartavsteg från principkravet angående likviditetsgra- den hos kassareservmedlen, men med hänsyn till att gränsen för inteckning- arnas medräknande liksom tidigare fö- reslogs satt så pass lågt som 100 000 kr. skulle endast de minsta sparbankernas likviditet bli nämnvärt påverkad av fö- reskriften i fråga. Skulle dessa sparban- ker behöva belåna inteckningarna skulle enligt de sakkunnigas mening möjlig- heter till detta finnas genom den sam- manhållning mellan sparbankerna som

rådde och genom tillkomsten av Spar- bankernas bank.

De sakkunniga diskuterade även om den legala uppräkningen av kassareserv— medel borde utvidgas utöver tidigare gällande ram. Bl. a. upptogs härvid frå- gan om fordringar grundade på kom- munal upplåning möjligen skulle upp- tas i förteckningen. Eftersom flertalet kommunlån lämnas mot reverser avvi- sade emellertid de sakkunniga frågan om att uppta kommunlån bland kassa- reservmedlen. Reverserna ansågs inte motsvara de likviditetskrav, som måste ställas på kassareservtillgångarna efter- som något intresse för inköp eller belå- ning av kommunala reverser inte före- kom varken på öppna marknaden eller hos riksbanken.

I propositionen i ämnet förordade föredragande departementschefen, att kassareservkravet för avistaförbindelser, i likhet med vad som då stadgats för affärsbankerna borde sättas till 25 0/o i stället för av de sakkunniga förordade 20 (]/o. I övrigt godtogs i allt väsentligt vad de sakkunniga föreslagit.

Centralkassorna för jordbrukskredit Kassareservbestämmelserna för central- kassorna anknöt ursprungligen till de regler som gällde för sparbankerna. I samband med att en rad betydelsefulla ändringar i lagstiftningen för jordbruks- kasserörelsen genomfördes år 1936, vil- ka förändringar bl.a. innebar vidgad rätt för centralkassorna att motta in- låning på bankmässiga räkningar, änd- rades även kassareservbestämmelserna. Kassareservreglerna anknöts sålunda till vad som då gällde för affärsbankerna, dvs. kassareservkravet avsåg att 25 0/0 av avistaförbindelserna skulle motsva- ras av kassareserv. Liksom för affärs- bankerna tillkom det tillsynsmyndig- heten att bestämma vilka tillgångar som kunde godtas som kassareservmedel. De

år 1936 införda reglerna kvarstod oför- ändrade tills nu gällande lag infördes.

I 1950 års jordbrukskasseutrednings betänkande, som låg till grund för nu gällande lag, anfördes, att centralkas— sornas kassareservregler borde liksom dittills anknytas till vad som gällde för affärsbankerna, dock med vissa modi- fikationer. Utredningen ansåg nämligen, att anspråken på centralkassornas lik- viditet kunde sättas något lägre än för bankerna, med hänsyn till den skillnad i fråga om inlåningens struktur som förelåg mellan centralkassor och affärs- banker. Utredningen pekade härvid sär- skilt på att centralkassornas inlåning i långt större utsträckning än för bank- bolagen skedde i mindre poster. Visser- ligen förekom, enligt vad utredningen funnit göras gällande, vissa periodiska svängningar i centralkassornas in- och utlåning, betingade av jordbrukets sär- skilda förhållanden, men då dessa svängningar i huvudsak lät sig i förhand beräknas, syntes kassareservkravet icke behöva påverkas därav. Utredningen fö- reslog, att kassareservkravet för avista- förbindelser skulle sättas till 25 0/o och för övriga förbindelser, med undantag av garantiförbindelser och förlagsbevis, till 20/0. Utredningen påpekade i detta sammanhang, kassareserv endast räknat likvida till- gångar i centralkassorna men att det därutöver fanns sådana tillgångar även hos jordbrukskassorna till icke obetyd- liga belopp. Utredningen föreslog att också dessa tillgångar skulle beaktas vid kassareservreglerna på motsvarande sätt som gällde beträffande inlånings- reglerna.

att man dittills såsom

Vid remissbehandlingen framhöll bank- och fondinspektionen, att centralkassor- nas tillgångsportfölj var mindre rörlig än affärsbankernas och att detta för-

hållande liksom sammansättningen av tillgångsportföljen och den omständig- heten att centralkassornas tillgångar och skulder icke är fördelade på olika nä- ringsgrenar talade för en högre kassa- reservskyldighet än den som föreslagits av utredningen. Inspektionen påpekade också, att centralkassorna i praktiken höll en kassareserv som tillsammanta- gen täckte det kassareservkrav som upp- ställts för affärsbankerna.

I propositionen i ämnet anslöt sig de- partementschefen till bank- och fond- inspektionens uppfattning och förorda- de således att procenttalen skulle vara 25 för avistaförbindelser och 4 för and- ra förbindelser. Riksdagen följde depar- tementschefens förslag.

Kreditinstitututredningen

För att överbrygga variationer i medels- flödet till och från ett bankinstitut ford- ras, att institutet har en viss betalnings- beredskap i form av en kassareserv. Syftet med de nuvarande reglerna om kassareserv är att skapa garantier för att en sådan företagsekonomisk betal- ningsberedskap upprätthålls. Med hän- syn till den centrala roll betalningsbe- redskapen har är det självfallet ett förstahandsintresse för ett institut att tillse att en tillräcklig sådan upprätt— hålls. Det kan mot denna bakgrund i och för sig ifrågasättas om det är nöd- vändigt att i författning reglera kassa- reservskyldigheten. Å andra sidan kan sägas att det, med hänsyn till den vitala roll allmänhetens förtroende för betal- ningsberedskapen i bankinstituten spe- lar, är angeläget att i författning ges regler som innebär garanti för att en tillfredsställande betalningsberedskap upprätthålls. Utredningen förordar där- för att också i fortsättningen författ- ningsmässiga regler uppställs för bank- institutens kassareserver.

Som framgått av referatet av gällande rätt är kassareservreglerna nu likartat utformade för affärsbanker och central- kassor medan reglerna för sparbanker och postbanken såväl i förhållande till förstnämnda institut som sinsemellan är olikartat utformade. Utformningen av reglerna får i betydande grad ses mot bakgrund av att även bestämmelserna i övrigt om institutens rörelse hittills va- rit olika. Sålunda har exempelvis det högre kassareservkravet för sparbanker, i fråga om förbindelser av annat slag än dem som det åligger instituten att full- göra vid anfordran eller efter uppsäg- ning inom kortare tid än en månad, i förarbetena till nu gällande lag mo- tiverats av att sparbanker i betydande utsträckning haft möjligheter att lämna tidsbundna lån medan detta endast i obe- tydlig grad varit möjligt för affärsbanker och centralkassor.

Numera har affärsbanker, sparban- ker och jordbrukets kreditkassor erhål- lit likartade möjligheter att lämna tids- bundna lån. Enligt utredningens i det föregående framlagda förslag skall även övriga regler för institutens rörelse kom— ma att bli likartade. Härigenom skulle ej längre några på författningsmässiga olikheter grundade skäl föreligga för en differentiering av kassareservreglerna efter typ av bankinstitut. Det förtjänar dock att kraftigt understrykas att lik- artade regler för verksamheten själv- fallet inte utesluter betydande olikheter i den faktiska sammansättningen av bankinstitutens tillgångar och skulder, vilket i sin tur påverkar kravet på betal- ningsberedskap.

Med hänsyn till olikheter i rörelse- inriktning kan övervägas att utforma kassareservkravet enbart som en kvali- tativ regel av innebörd att instituten är skyldiga att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv. Även om en sådan enbart

kvalitativ regel i princip ger möjlighet att anpassa kassareservkravet efter var- je enskilt instituts verksamhet torde den dock i praktiken erbjuda svårbemäst- rade tillämpningsproblem. Det kan för- utsättas att tillsynsmyndigheten för att kunna fullgöra sin verksamhet behöver uppställa kompletterande kvantitativa regler. Utredningen finner det lämpli- gare att de nödvändiga kvantitativa reg- lerna ges direkt i författning. Dessa reg- ler bör härvid liksom hittills ange de krav som bör uppställas på kassareser- vens storlek. Det är emellertid värt att understryka att dessa i lag siffermässigt preciserade regler med nödvändighet måste bli schablonmässiga.

För att understryka de kvantitativa reglernas begränsning och för att mar- kera att dessa regler utgör ett krav, vars uppfyllande i vissa fall kan inne- bära en otillräcklig betalningsberedskap, skulle också vid kvantitativa regler en allmän kvalitativ regel vara av värde. Utredningen förordar därför att i likhet med vad som nu gäller för affärsban- ker och jordbrukets kreditkassor en kvalitativ regel, som ålägger instituten att upprätthålla en med hänsyn till rö- relsens art och omfattning tillräcklig kassareserv, införs som första moment i kassareservreglerna även för sparbanker och Postbanken AB.

Utredningen har som sin principiella uppfattning uttalat att penningpolitiska krav gentemot bankinstituten icke bör påverka de allmänna författningarna för dessa instituts verksamhet. Sådana krav bör tillgodoses i särskild ordning. Det krav på kassareserv som utredningen har att beakta är för bankinstituten företagsekonomiskt betingade. Med hän- syn till att riksbanken av penningpoli— tiska skäl f.n. rekommenderar affärs- bankerna särskilda likviditetskvoter uppvisar flertalet affärsbanker en av-

sevärt högre kassareserv än den som BL kräver (tabell 9: 1, nedan).

Även om penningpolitiska motiv icke i och för sig bör påverka kassareserv- reglerna är det oundvikligt att varje kassareservkrav får en penningpolitisk innebörd. Redan genom att instituten åläggs att upprätthålla en viss kassare- serv begränsas institutens placerings- möjligheter i motsvarande mån och på- verkas institutens placeringspolitik. För— utom kassareservkravets storlek är här vad som får inräknas i kassareserven av betydelse. Utredningens i det föregående uttalade mening att icke anlägga pen- ningpolitiska motiv på kassareservbe- stämmelserna får därmed tolkas så att utgångspunkten för utredningens ställ- ningstagande icke varit att få till stånd en viss placeringsstruktur hos bank— instituten.

Det av utredningen i det föregående angivna syftet med lagreglerna om kas- sareserver för bankinstituten skall här något nyanseras. Det ter sig nämligen ej meningsfyllt att dimensionera lagregler- na även för sådana situationer, vid vilka extrema betalningsanspråk ställs på bankinstituten, ex. hastiga ökningar i allmänhetens sedelhållning eller snabb avtappning av valutareserven. I dessa fall vilar ansvaret för bankinstitutens betalningsberedskap på riksbanken.

Eftersom kravet för ett bankinstitut på kassareserv i sista hand utmynnar i behovet av att genom upplåning i riks- banken täcka ett underskott i riksbanks- clearingen, kan begreppet kassareserv preciseras såsom kapaciteten hos ett institut att låna i riksbanken. Frågan blir därmed vilka tillgångar hos ett bankinstitut som normalt kan belånas i riksbanken.

En rimlig avgränsning torde enligt utredningens mening vara, i enlighet med gällande praxis för exempelvis

affärsbankerna, att i kassareservbegrep— pet räkna tillgodohavanden i riksban- ken, fordringar på riksgäldskontoret och på andra kreditinstitut samt sådana vär— depapper som normalt är belåningsbara i riksbanken. I detta sammanhang kan nämnas att riksbanken i princip kan belåna ej endast skattkammarväxlar och statsobligationer samt hypoteksbankens och stadshypotekskassans obligationer utan även övriga obligationsemitterande kreditinstituts obligationer, kommun- obligationer samt industriobligationer och liknande, för den sistnämnda kate- gorin under förutsättning att lånen är börsnoterade.

Innan utredningen går in på frågan om utformningen av en siffermässigt preciserad kassareservregel vill utred- ningen först erinra om vissa förhållan- den som på ett avgörande sätt påverkar ett bankinstituts behov av betalnings- beredskap.

Allmänt sett är kassautvecklingen i banksystemet beroende av de monetära myndigheternas åtgärder och statsbud- getens kassamässiga utfall, variationer i allmänhetens sedelinnehav samt betal- ningsströmmarna med utlandet. Detta är den yttre" ram inom vilken bank- instituten som grupp har att verka, och de nämnda förhållandena medför in- och utgående betalningsströmmar till och från banksystemet med återverkan på dettas kassatillgång. Kassamedel kan således på detta sätt ledas in i resp. tas ut ur systemet.

För det enskilda bankinstitutet är dess kassautveckling direkt avhängig av i vilken utsträckning uttag samt utbetal- ningar av lån i tiden sammanfaller med insättningar samt amorteringar och rän- teinbetalningar. Av nämnda faktorer är uttag och insättningar på inlåningsräk- ningarna samt utbetalningar på redan beviljade lån förhållanden som ligger

utanför institutets kontroll, även om de är mer eller mindre förutsebara bl.a. genom att de ej sällan äger utvecklade säsongmönster. Inbetalningsströmmarna av amorteringar och räntor kan där— emot med säkerhet förutsägas. De kan påverkas i den meningen att institutet kan förändra takten i sin nyutlåning och amorteringstiderna och vidare samman- sättningen av sin värdepappersportfölj med avseende på löptider. Utlånings— och placeringspolitiken blir härigenom ett instrument för bankinstitutets likvidi- tetsplanering. Möjligheterna att härut- Över öka kassan genom uppsägning av lån förefaller vara obetydliga, eftersom låntagarnas likviditetsplanering i de flesta fall torde vara uppbyggd bl.a. utifrån den med bankinstitutet överens- komna, faktiska amorteringstiden och därför ej tillåter en snabbare återbetal- ningstakt.

Inlåningens struktur med avseende på behovet av kassareserv kan betraktas ur flera synvinklar. Bankinstitutens inlå— ningsräkningar kan sålunda hänföras till olika kategorier insättare, främst hushåll, kommuner och företag. Det fö— refaller rimligt att utgå ifrån att betal- ningsvanorna för olika kategorier inte är desamma, utan visar skiljaktiga in- och utbetalningsmönster på resp. inlå- ningsräkningar. Även om statistisk do- kumentation härom ej föreligger talar mycket för detta, exempelvis julhan- deln, under vilken bankinlåningen till en del omfördelas från hushållens räk- ningar till företagens. Det nämnda för- hållandet talar för sannolikheten av in- sättningar från en kategori som kan ha- lansera uttag från en annan. Ju mer renodlat inslaget av en enda insättar- kategori är i ett institut, desto större blir däremot risken för att balanserande in- sättningar ej sker.

Inlåningsstrukturen, som med avse- ende på insättarkategorier kan beteck-

nas som heterogen såväl inom de olika typerna av bankinstitut som för alla bankinstitut, är mest ensartad i post- bankens sparbanksdel, vars inlåning i allt väsentligt kommer från hushållen.

En annan aspekt på inlåningsstruk- turen i bankinstituten är det absoluta antalet inlåningskunder som utgör gent- emot varandra självständiga beslutscn- heter. Sannolikheten för balanserande insättningar tilltar nämligen vid stigan- de storlek på bankinstitutet. Det relativa kravet på kassareserv synes därför tillta ju färre insättare ett institut har och slutsatsen av detta resonemang är därför att vid samma genomsnittsbehållning på inlåningsräkningarna blir ex. det relativa kassareservbehovet i ett institut med 1 000 milj. kr. omslutning lägre än i ett institut med 100 milj. kr. omslutning.

Inlåningsstrukturen i bankinstituten kan även betraktas ur den synvinkeln att inom ramen för en given omslutning på ett institut ex. kan inrymmas ett större antal insättare (beslutsenheter) med mindre behållningar eller ett mind— re antal insättare med större behållning— ar. Sannolikheten för balanserande in- sättningar är således större i det förra fallet än i det senare. Det relativa beho- vet av kassareserv i institutet med ett stort antal beslutsenheter får därför an- ses vara lägre än i ett institut med ett litet antal beslutsenheter.

En ytterligare aspekt på bankinstitu- tens inlåningsstruktur framkommer om instituten betraktas som en enhet. Un- der förutsättning att allmänhetens sedel- innehav är konstant samt att övriga i det föregående nämnda faktorer ej med- för förändring i banksystemets kassa- tillgång, följs praktiskt taget omgående ett uttag på en inlåningsräkning av en motsvarande insättning. Detta förhållan- de leder till slutsatsen att ju större ett institut är i förhållande till hela bank- systemet desto mindre blir det relativa

behovet av kassareserv eftersom sanno- likheten för att ett uttag från institutet skall följas av en insättning ökar med växande storlek på institutet.

Slutsatsen av den gjorda redovisning- en av olika aspekter på bankinstitutens inlåningsstruktur med avseende på be- hovet av kassareserv blir enligt utred- ningens mening att behovet bestäms av flera faktorer i förening. Avgörande s_v- nes härvidlag vara dels institutets stor- lek i förhållande till bankväsendet som helhet, dels antalet insättare i institutet och deras storlek i förhållande till insti— tutets storlek, dels inslaget av olika in— sättarkategorier i ett institut. Det är uppenbart att en gruppering av samt- liga bankinstitut med hänsyn härtill ej skulle följa associationsrättsliga grän- ser. Av detta följer att möjligheterna att differentiera kassareservreglerna ej kan göras utefter associationsrättsliga linjer i den mån en differentiering över hu- vud taget kan te sig meningsfull.

I nu gällande regler har kravet på betalningsberedskap differentierats efter förbindelsernas formella uppsägningstid så att för kortfristiga förbindelser krävts större betalningsberedskap än för andra förbindelser. Gränsen för kortfristighet har härvid satts till en månad. Från detta har dock för affärsbanker och centralkassor för jordbrukskredit undan- tagits sparkasseräkning för vilken den i lag angivna uppsägningstiden fastställts till en vecka men som ändock förts till den del av inlåningen för vilken det lägre kassareservkravet uppställts. Det kan i sammanhanget påpekas att något mot- svarande förbehåll icke behövt göras för inlåning på sparbanksräkning eftersom för denna räkning uppsägningstiden i SpL utsatts till en månad.

I kap. 8 har utredningen förordat att i fortsättningen icke några författnings- mässiga krav på uppsägningstider för

inlåningen skall uppställas. Detta hind- rar dock självfallet icke att instituten själva föreskriver för kontohavarna uppsägningstider av olika längd, såsom nu sker för vissa räkningar. Möjligheter skulle därför i och för sig föreligga att också i fortsättningen differentiera kas- sareservkravet efter längden av formellt överenskommen uppsägningstid.

En differentiering av kassareservkra- vet efter inlåningens formella uppsäg- ningstid innebär att framför allt om- sättningshastigheten av inlåningen till- mäts betydelse för bankinstitutens kas- sautveckling.

Uttag av insättarmedel, vare sig de sker till stort eller litet antal och mer eller mindre intensivt, balanseras emel- lertid tidsmässigt i allt väsentligt av in- sättningar. Dessutom påverkas kassa- ställningen som de av utredningen i det föregående anlagda synpunkterna ger vid handen även av andra faktorer. Utredningen anser därför att en diffe- rentiering av kassareservkravet efter in- låningens formella uppsägningstider ic- ke framstår som meningsfull.

Av utredningens i det föregående re- dovisade överväganden framgår att kas- sareservreglerna i princip borde utfor- mas med hänsyn till främst institutets storlek och antal kunder, förekomsten inom varje institut av relativt stora in- sättare och fördelning på insättarkate- gorier. En enhetlig regel om kassareser- vens relativa storlek, som med nödvän- dighet måste bli schablonmässig, jämte den kvalitativa regeln om att instituten skall hålla en med hänsyn till verksam- hetens inriktning tillräcklig kassareserv, bör emellertid enligt utredningens me- ning innefatta de särskilda krav som varje instituts karaktär kan betinga.

Utredningen föreslår sålunda en för affärsbanker, sparbanker och jordbru- kets kreditkassor och Postbanken AB gemensam kassareservregel om 100/o pä

inlåningen, dvs. samtliga förbindelser med undantag av förlagslån, annan upp- låning och garantiförbindelser. Vid av- vägningen av storleken av detta procent- tal i förhållande till nuvarande krav har utredningen utgått från att räknings- strukturen på inlåningssidan förblir i stort sett den nuvarande. Skulle väsent- liga ändringar i detta avseende aktuali- seras, något som diskuterats på bank- håll, får frågan om procenttalets storlek tas upp till förnyad prövning.

För affärsbankerna som grupp och med en sammanvägning av gällande dif- ferentierade regler medför förslaget praktiskt taget ingen ändring beräknat på uppgifter per den 31 mars 1966. Med hänsyn till inlåningens formella struktur i här aktuell bemärkelse innebör försla- get någon sänkning för storbankerna och en höjning för provinsbankerna. Bero- ende på bl.a. giltigheten av riksban- kens likviditetskvoter skulle samtliga affärsbanker utan vidare ha kunnat upp- fylla det föreslagna lagkravet (tabell 9: 1).

För centralkassorna innebär gällande regler ett genomsnittskrav på drygt 6 0/o. Utredningens förslag medför således en betydande skärpning som sex kassor utav tolv vid beräkningsdagen ej skulle ha kunnat uppfylla. För centralkassor- nas del ter det sig därför enligt utred- ningens mening motiverat med en viss övergångstid, förslagsvis fem år. I detta sammanhang bör nämnas att central- kassorna i betydande grad placerar sina likvida medel i Jordbrukets bank, vars förbindelser till helt övervägande grad är av kortfristig natur. Tas hänsyn härtill och till den faktiskt föreliggande kassa- reserven för Jordbrukets bank erhålls för jordbrukskasserörelsen som helhet en faktisk kassareserv som överstiger det samlade kassareservkravet enligt utred- ningens förslag.

För det drygt sjuttiotal sparbanker på vars uppgifter beräkningar gjorts inne- bär gällande lagregler en genomsnittlig kvot på 8,2 0/0. Variationerna mellan olika storleksgrupper är relativt små. Sålunda hade den minsta gruppen en kvot på 80/0, två mellangrupper 8,4 [)/0 och den näst minsta 8,3 0/o. Utredning- ens förslag medför en höjning av lag- kravet med högst en fjärdedel (tabell 9: 1). Med hänsyn till den faktiska kas-

sareserven vid undersökningstidpunkten skulle elva av drygt ett sjuttiotal under- sökta sparbanker ej uppnå det före— slagna lagkravet. Även för sparbankerna föreslår utredningen därför att en viss övergångstid ges, förslagsvis fem år.

I fråga om postsparbankssidan över- ensstämmer det föreslagna IO-procentiga kassareservkravet med vad som nu gäl- ler, medan det för postgirosidan inne- bär en kraftig sänkning. Som framgått

Tabell 9: I. Bankinstitutens kassareservregler Uppgifterna avser 31 mars 1966

Förbindel- ser, 1 OOO—tal kr

Kassareserv

Utredning-

ens förslag! i av lag— stadgad

Faktisk i 0/o av lag- stadgad

Krav enl. gäl- lande lag,l 1 OOO-tal kr

(1) (2) (3) (4)

Aflärsbankerna

Svenska Handelsbanken ......... Skandinaviska Banken .......... Stockholms Enskilda Bank ...... Göteborgs Bank Sveriges Kreditbank ............. Wermlands Enskilda Bank Sundsvallsbanken ............... Skånska Banken ................ Östergötlands Enskilda Bank Uplandsbanken ................. Skaraborgs Enskilda Bank ...... Smålands Bank ................. Jämtlands Folkbank ............ Bohusbanken . Sparbankernas Bank ............ Jordbrukets Bank ...............

Centralkassorna lör jordbruks- kredit

Mälarprovinsernas .............. Östergötlands . Gotlands . Södra Sveriges .................. Malmöhus läns .

Hallands läns

Västra Sveriges ................. Mellersta Sveriges

Gävle-Dala Mellersta Norrlands Västerbottens Norrbottens

Postbanken

11 219 529 8 851 462 3 085 704 2 956 845 4 100 336

841 647 1 009 654 1 007 008

721 882 721 485 610 757 466 261 115 091

63 418 1 107 642 196 016

257 715 308 765

49 220 387 739 194 527 230 399 424 330 223 068 200 987 182 760 182 508

81 011

10 510 061

1 189 872 986 290 442 771 297 781 343 557

61 219 87 367 99 547 61 804 59 963 49 708 44 072 7 539 7 273 137 563 47 521

15 886 17 131

4 043 27 359 12 681 16 348 24 573 14 693 10 746 10 063 10 020

4 888

2 576 809

Sparbanker

1. Inlåning över 500 milj. kr.

Stockholms sparbank ........... Malmö sparbank Bikupan ....... Göteborgs och Bohus läns spar- bank ........................ Göteborgs sparbank

2.1nlåning 301—500 milj. kr.

Länssparbanken Stockholm ...... Upsala sparbank ................ Linköping—Skänninge sparbank . .. Länssparbanken i Jönköping Kronobergs läns sparbank ...... Sparbanken i Lund . ............ Borås sparbank ................ Karlstads sparbank ............. Örebro sparbank ................ Kopparbergs läns sparbank ...... Gävleborgs sparbank ............

3.Inlåning101—-—300 milj. kr.

Nyköpings sparbank ............ Oppunda sparbank ............. Sparbanken i Kalmar ........... Sparbanken i Karlskrona Sparbanken i Helsingborg ....... Oxie härads sparbank . .......... Torna, Bara och Harjagers härads

sparbank . .................... Sparbanken i Alingsås .......... Länssparbanken i Västernorrland . Västerbottens läns sparbank . . . ..

4. Inlåning 51—100 milj. kr.

Roslagens sparbank ............. Strängnäs sparbank ............. Motala—Ortens sparbank ......... Eksjö sparbank ................. Sunnerbo härads sparbank ...... D.B.V:s sparbank ............... Landskrona sparbank ........... Kungsbacka sparbank ........... Östra Kinds sparbank . .......... Hudiksvalls sparbank ...........

Kassareserv Forbitlildel- Krav enl. Faktisk i Utiefdmpg;2 "" 1" gällande % av lag- 332150 25512!— lagt, tkr stadgad stadgadå

(1) (21 (3) (4) 1575 733 128 610 196 123 880 977 72 095 152 122 701015 56987 118 123 900 616 74153 130 121 481 250 40 567 203 119 490252 39 914 117 123 392 156 32 701 149 120 314 526 25 716 140 122 335197 27 521 150 122 366 054 29 840 187 123 374 892 30 445 159 123 363 304 29 637 135 123 470 123 38 338 178 123 397 319 32 712 189 121 378 635 30 846 170 123 133 182 11058 187 120 146 756 12 296 160 119 171135 13 842 147 124 189 653 15 696 216 121 210 656 17 464 201 121 235 092 19 164 132 123 247 201 20193 141 122 150 281 12143 113 124 203 486 17 404 195 117 242 139 19 731 149 123 82 031 6 727 101 122 58 769 4 825 135 122 69 067 5 782 192 119 62 400' 5 073 180 123 83 298 6 988 116 119 64 489 5 423 149 119 95 916 7 975 191 120 82 829 6 820 232 121 53 634 5 051 162 106 57 829 4 770 128 121

5. Inlåning 31450 milj. kr.

Villåttinge härads sparbank ...... Sparbanken i Söderköping ...... Skillingaryds sparbank .......... Jämshögs sparbank . Sparbanken i Sölvesborg ........ Engelholms sparbank ...........

Lysekils sparbank Kumla sparbank ................ Falu sparbank ..................

6.1nlåning16—30 milj. kr.

Bankekinds sparbank ........... Gränna-Visingsö sparbank ....... Almundsryds sparbank .......... Högsby sparbank . .............. Mjällby sparbank ............... Gårds härads sparbank .......... Vellinge sparbank Nya Kopparbergs sparbank ...... Norrbärke sparbank Nederkalix sparbank ............ 7.1nlåning 6—15

111 i 1 j. k r.

Alunda sparbank . Forserums sparbank ............ Ryssby sparbank . Bräkne—Hoby sparbank .......... Albo härads sparbank . .......... Sätila sparbank . ................ Norbergs sparbank .............. Årsunda sparbank .............. Älvsby sparbank ................

8. Inlåning under 6 milj. kr.

Glanshammars sparbank ........ Fornåsa sparbank .............. Törnevalla sparbank ............ Lofta sparbank . ................ Ås och Ventlinge socknars spar- bank Dalhems sparbank .............. Närs sparbank .................. Matteröds sparbank . ............ Västra Karleby sparbank ........ Östra Emterviks sparbank ...... Attmars sparbank . ..............

Förbindel- ser, tkr

Kassareserv

Krav enl.

gällande lagt, tkr

Faktisk i "/o av lag- stadgad

Utredning—

ens förslag2 i 0/0 av lag- stadgad

(1)

(2)

(3)

(4)

Ljunits och Herrestads sparbank .

36 214 43 064 39 013 44 541 38 415 43 587 41 199 34 350 47 257 44 194

14 445 13 239 8 107 8 209 11 928 11 310 12 933 7 942 10 387

5 155 2 458

641 2 388

978 816 2 997 830 5 044 2 614 4 867

412 197

51 191

78 65 238 66 404 209 389

313 364 298 235

172 252 233 295 225 274 361

120 122 118 121 121 122 122 123 123 121

125 125 125 125

126 126 126 126 125 125 125

1 För affärsbanker och centralkassor 25 % på kortfristiga förbindelser och 4% på öv- riga, för postbanken 10 % på förbindelserna i postsparbanken och 50 % på förbindelserna på postgirot och för sparbanker 25 % på kortfristiga förbindelser och 8 % på övriga. 2 10 % på samtliga förbindelser.

av referatet i det föregående gäller nu för postgirot ett 50-procentigt kassare- servkrav.

Mot bakgrund av vad utredningen ti- digare anfört beträffande faktorer som påverkar ett bankinstituts kassareserv- behov framstår emellertid enligt utred- ningens mening en betydande sänkning av postgirots legala kassareservregel som motiverad. Här kan även erinras om den föreslagna kassareservbestäm- melsens första moment, som ålägger bankinstituten att upprätthålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv. Detta innebär att kravet på kassareserv för postgirot, och givetvis också i andra fall, i vissa lägen kan ställas högre än den angivna mini- minivån på 10 0/0 av inlåningen.

I fråga om de tillgångar som skall inräknas i kassareserven ges f. n. endast för sparbankerna en författningsmässig reglering. I praktiken förekommer dock av tillsynsmyndigheten uppställda krav även för affärsbanker och centralkassor. Det senare sättet att ange vilka tillgäng- ar som är att betrakta som kassareserv synes hittills ha fungerat väl och är dessutom smidigare än en författnings- mässig reglering. Utredningen har där- för i författningsförslagen endast an- vänt termen »tillgångar som med lätt- het kan förvandlas i penningar», vilket överensstämmer med vad som nu gäller för affärsbanker och centralkassor och i vilken som en väsentlig del ingår i riksbanken normalt belåningsbara till- gångar.

Vid bestämmandet av kassareservs storlek för å ena sidan affärsbank eller centralkassa och sparbank å den andra förekommer f. 11. olika beräkningsgrun- der för värdepappersportföljen. BL och JkL stadgar inget särskilt om detta var- för tillsynsmyndigheten utfärdat bestäm- melser. Härvid sägs att obligationerna

skall upptas till belåningsvärdet hos riksbanken. SpL stadgar däremot beräk- ning av värdepappersportföljen till marknadsvärdet.

Med hänsyn till praxis och institutio- nella förhållanden i värt land med av- seende på bankinstitutens mobilisering av sina kassareservtillgångar föreslår utredningen att belåningsvärdet i riks- banken för värdepappersportföljen skall användas.

Enligt SpL äger sparbank rätt att in— till ett belopp av 100000 kr. för varje sparbank såsom kassareservtillgång få räkna lån inom 60 % av taxeringsvärdet i jordbruks- eller bostadsfastigheter för- utsatt att lånen av sparbanken kan upp- sägas inom högst sex månader.

Genom beloppsgränsen är denna be- stämmelse av nämnvärd betydelse endast för de minsta sparbankerna. Utredningen föreslår att denna specialbestämmelse utmönstras ur SpL. I de fall där svårig- heter att uppfylla lagens krav kan uppstå bör under den i det föregående av utred- ningen föreslagna övergångstiden anpass- ningsåtgärder till de nya bestämmelser- na kunna vidtas av berörda institut.

Enligt gällande författningar medges affärsbanker, sparbanker och central- kassor tillfälliga underskridanden av fastställda belopp för kassareserven. Med hänsyn till att en nedgång i kassa- reservtillgångarna ibland helt kan ligga utanför ett bankinstituts kontroll för- ordar utredningen att detta medgivande bibehålls samt intas i författningarna för Postbanken AB.

I fjärde stycket av 31 & SpL sägs att tillsynsmyndigheten får efter prövning i varje särskilt fall medge sparbank att i kassareserven inräkna andra tillgångar än de i detta lagrum särskilt omnämnda,

dvs. i stort sett samma tillgångar som enligt BL och JkL samt nyssnämnda in- teckningar. Mot bakgrunden av att i

kassareservparagrafen enligt utredning- ens förslag även i fortsättningen skall in- gå ett stadgande om skyldighet att, om

reserven nedgätt under lagstadgat mini- mum, den snarast skall uppbringas till föreskriven nivå, framstår ej nämnda bestämmelse i 31 & SpL motiverad. Ut— redningen har därför utelämnat detta stadgande i lagförslaget.

KAPITEL 10

Bankinstitutens kontorsetableringsrätt

Gällande rätt

Enligt 68 & BL erfordras Konungens till- stånd för inrättande av avdelningskon- tor i kommun inom vilken banken ej tidigare driver verksamhet. Tillstånd får lämnas endast om verksamheten i kom- munen finnes kunna vara till nytta för det allmänna. I nämnda lagrum stadgas vidare att Konungen vid meddelande av tillstånd äger föreskriva att tillståndet icke skall innebära rätt för banken att i kommunen bedriva verksamhet vid mer än ett kontor. I de fall då tillstånd ej erfordras för inrättande av avdelnings- kontor, dvs. avdelningskontoret inrättas i kommun där banken tidigare bedriver verksamhet och där den nyssnämnda inskränkningen till ett kontor icke med- delats, åligger det banken att ofördröjli- gen göra anmälan om inrättandet till bankinspektionen. I 69 % sägs att affärs- bank, i kommun där banken icke är be- rättigad att bedriva verksamhet, icke får idka in- och utlåning med anlitande av andra ombud än annan affärsbank, sparbank eller jordbrukets kreditkassa.

De för sparbank gällande bestämmel- serna om kontorsetablering återfinns i 34 och 35 55 SpL. Enligt dessa skall sparbanks filial vara belägen inom spar- bankens verksamhetsområde. Filialerna indelas i avdelningskontor och sparstäl- len. Avdelningskontor definieras härvid som filial som får bevilja eller utbetala län eller ombesörja avräkningsbokfö- ring eller hålls öppen mer än nio timmar i veckan och sparställen som annan filial än avdelningskontor, För inrättande av

avdelningskontor gäller förutom kravet på att det skall vara beläget inom spar- bankens verksamhetsområde att tillstånd av tillsynsmyndigheten erfordras om sparbanken ej tidigare driver verksamhet vid huvudkontor eller avdelningskontor inom ifrågavarande kommun. I likhet med vad som gäller för affärsbank stad- gas även i SpL att tillstånd av nyss— nämnt slag får lämnas endast om spar- banksverksamheten finnes kunna vara till nytta för det allmänna.

Som ombud för att idka in- och utlåning i kommun i vilken sparbank icke är berättigad att utöva verksamhet vid huvudkontor eller avdelningskontor får endast annan sparbank eller affärs- bank anlitas. Denna inskränkning skall dock icke utgöra hinder för inlåning som bedrivs inom skolsparrörelsen eller sparklubbsrörelsen.

För jordbrukets kreditkassor stadgas i 42 & JkL, att jordbrukskassa ej får ut- öva verksamhet vid avdelningskontor el- ler filial av annat slag utan medgivande av riksorganisationen. Vidare stadgas att centralkassa icke äger att utan tillstånd av Konungen eller myndighet Konungen förordnar öppna avdelningskontor in- om annan kommun än där huvudkontor är beläget. Några bestämmelser om in- och utlåningsverksamhet genom ombud finns ej för jordbrukets kreditkassor.

I fråga om postbanken finns ej några andra i författning meddelade bestäm- melser om kontorsetablering än att i 3 % postverkets instruktion sägs att post-

Tabell 10: ]. Affärsbankernas kontorsnät 1900—1918 Ultimouppgifter

1900 1905 1910 1915

Antal kontor

280 400 584 713

' Februari. _ Källa: Betänkande av 1917 års bankkommitté.

verket äger inrätta och indra postan- stalter.

Historik

Alidrsbanlcema

I 1911 års lag uppställdes som all- mänt villkor för att oktroj skulle bevil- jas, att bankbolaget skulle prövas vara nyttigt för det allmänna. Detta villkor, som innebar en nyhet, motiverades av att uppkomsten av nya banker kunde bli så stark, att de långt ifrån att stärka och utveckla ett sunt affärsliv tvärtom kunde bli till skada för det allmänna. En utväg att hindra bildandet av banker då de uppenbarligen icke skulle vara till nytta för det allmänna, skulle vin- nas genom nyssnämnda prövningsrätt.

I betänkande den 12 mars 1918 kon- staterade 1917 års bankkommitté att stadgandet om prövningsrätt vid bevil- jandet av oktroj inte blivit så effektivt som enligt kommitténs mening hade va- rit önskvärt. Stadgandet hade i prakti- ken fått en mycket liberal tolkning av innebörd att oktroj icke borde vägras nytt bankbolag om icke fara förelåg, att just detta nya företag genom sin konkurrens med äldre bolag skulle bli till skada för affärslivet, vilket givetvis i förhand varit svårt att med någon grad av visshet förutse. Kommittén uttalade som sin mening att en större effektivitet än dittills borde förlänas stadgandet ge- nom en strängare tolkning.

Prövningen vid beviljandet av oktroj hade som sagt till syfte att förebygga de skadliga verkningarna för näringslivet

av att alltför många nya banker tillska- pades. Däremot fanns i den ursprung- liga lydelsen av 1911 års lag inte nå— gon möjlighet att förebygga de olägen- heter av samma slag som stod i sam— band med det obegränsade öppnandet av nya avdelningskontor för redan exi- sterande banker och därmed samman- hängande ombudsväsen. Detta fann kommittén vara en brist som ofördröj- ligen borde avhjälpas. Kommittén fram- höll, att bankernas filialbildning så länge den hållit sig inom vissa gränser i stort sett varit nyttig för landets eko- nomiska liv, genom att en effektivare uppsamling av tillgängliga sparmedel åstadkommits och en lättare tillgång till nödig kredit beretts företagssamheten. Det borde inte heller förbises, att en viss konkurrens mellan bankbolagen var av nöden för att motverka stagnation på området och för att över huvud taget befordra en tillfredsställande utveckling av bankväsendet. Kommittén ansåg emellertid, att filialbildningen gått vida över gränsen för det behövliga och nyt- tiga, och att detta framkallat en konkur- rens som på sina håll i mer än ett hån- seende utövat ett mindre lyckligt infly- tande på bankernas verksamhet och ar- hetsmetoder.

För att belysa utvecklingen hänvisade kommittén till vissa uppgifter som hade erhållits från bankinspektionen (tabell 10: 1). Den kraftiga ökningen av antalet bankkontor under högkonjunkturen åren 1915—1917 och den kraftiga ökningen under den dittills tilländalupna delen av

år 1918 berodde mindre på tillkomsten av nya banker än på att redan existerande banker drivit en energisk expansions- politik. Kommittén påpekade, att flera av de senast tillkomna bankkontoren öppnats på platser eller i omedelbar närhet till platser, där kontor för en eller flera banker redan funnits. Då det- ta skett på mindre platser hade motivet vanligen varit konkurrens om inlåning. Skarp konkurrens hade ofta drivits med de på orten verkande sparbankerna. Mången gång hade man endast för att förekomma att annan bank annars skul- le komma dit upprättat bankkontor på ort, där varje allmängiltig anledning därtill saknats. Därvid hade det ej säl- lan inträffat, att platsen samtidigt fått kontor jämväl från den befarade kon- kurrenten. Såsom skäl för en omfattan- de nybildning av filialer från någon viss banks sida hade anförts, att banken måste återerövra den ställning inom sitt verksamhetsområde, som annan utanför detta område belägen bank genom upp- rättande av avdelningskontor på ifråga- varande platser tidigare förskaffat sig. Kontor hade ofta förlagts långt utanför bankernas egentliga verksamhetsområ- de. Det hade sålunda hänt, påpekade kommittén, att en liten bank med säte i Stockholm hade avdelningskontor bl. a. i Skåne och nordligaste Norrland. Till detta kom, att avdelningskontoren på flera ställen hade försetts med fond- avdelning, varefter en kombinerad fond- och utlåningsrörelse kommit att bedri- vas med indragande i spekulationen av allt vidare kretsar.

Sammanfattningsvis uttryckte kom- mittén sina synpunkter på följande sätt:

»Den obegränsade rätten att upprätta av- delningskontor kan föranleda, att den förut nämnda prövningsrätten angående ett bank- företags nytta för det allmänna blir illuso- riskt. Om det nämligen befinns vara nyttigt för det allmänna att en ny bank bildas i en landsdel och oktroj för en dylik bank he-

viljats, kan denna bank genom upprättande av avdelningskontor förlägga en huvudsak- lig del av sin rörelse till annan landsdel, där förenämnda motiv för inrättandet av en ny bank fullständigt saknas. Men därtill kommer, att tillkomsten inom landet av bankkontor till alltför stort antal måste anses medföra skada för det allmänna, dels emedan omkostnaderna för kapitalets upp- samling därigenom stegras, utöver vad som är förenligt med god nationell ekonomi, dels enär övertaliga bankkontor i orterna lätt le- da till en osund inbördes tävlan om kunder samt till en osund in— och utlåningspolitik över huvud. Genom den fondkommissions— rörelse, som på sätt ovan framhållits i flera fall bedrives vid ortskontoren, utbredes ock fondspekulationen. Med en väl organiserad bankrörelse torde vidare en alltför stor tal- rikhet för avdelningskontoren icke vara rätt förenligt. Dels saknas ofta möjlighet att ut- rusta kontor för ett mycket begränsat verk- samhetsområde med kompetent personal och tillfredsställande anordningar i övrigt, dels möta avsevärda svårigheter att från hu- vudkontoret med tillbörlig uppmärksamhet leda och kontrollera verksamheten vid av- lägsna och spridda avdelningskontor.»

Kommittén föreslog att i lagen skulle införas bestämmelser av innebörd, att bank icke måtte bedriva bankverksamhet vid avdelningskontor utan Kungl. Maj:ts (ev. bankinspektionens) —— efter prövning av kontorets nytta för det allmänna — där- till lämnade tillstånd. Denna regel före- slogs skola tillämpas omedelbart för av- delningskontor som upprättats efter of- fentliggörandet av kommitténs förslag medan för dessförinnan upprättade kon- tor stadgandet ej skulle gälla förrän den för bolaget senast meddelade oktrojen tilländagått, dock ej förrän två år för- flutit från det lagändringen trätt i kraft.

Kommittén ägnade i betänkandet ock- så utrymme åt ombudsverksamheten och föreslog att det skulle stadgas förbud för bank att använda ombud i och för bank- verksamhetens bedrivande.

Statsmakterna följde 1917 ars bank- kommittés förslag med den jämkningen att etablering i huvudkontorsorterna

skulle vara fri. Som framgått av redo- görelsen ovan hade bankkommittén fö- reslagit tillståndstvång för all etable- ringsverksamhet. Vid riksdagsbehand- lingen utsades, att man torde kunna ut- gå från att Kungl. Maj:t skulle komma att med största varsamhet använda sin rätt att vägra bank inrätta nytt avdel- ningskontor.

Som antytts ovan gällde etablerings- kontrollen icke blott för efter lagens till- komst inrättade kontor. Den hade också en retroaktiv verkan. Genom diskussio- ner mellan bankerna och bankinspek- tionen nedbringades under loppet av 1920-talet antalet avdelningskontor myc- ket väsentligt. Samtidigt minskade också antalet banker, vilket även bidrog till nedgången i avdelningskontorens antal. Vid utgången av år 1918 uppgick antalet avdelningskontor till 1319 och antalet banker till 50 (solidariska och bank- bolag). Vid utgången av år 1920 hade an- talet avdelningskontor stigit till 1410 medan antalet banker minskat till 41. Efter år 1920 började den nya lagen få effekt på filialbildningen. Under åren från 1920 till 1928 sjönk antalet avdel- ningskontor med 369 till 1041. Antalet banker minskade samtidigt från 41 till 30.

De etableringsbestämmelser som in- fördes år 1918 förblev i kraft utan änd- ring ända till nu gällande banklag infördes. I förarbetet till den nya lagen konstaterade 1949 års banklags- sakkunniga i sitt betänkande (SOU 1952:2), att tillämpningen av bestäm- melserna om etablering efterhand ut- vecklats så att prövningen blivit mera restriktiv än vad från början varit fal- let. De sakkunniga gjorde gällande, att bestämmelsen alltmer kommit att tol- kas efter sin ordalydelse, dvs. att bank som velat inrätta ett nytt avdelnings- kontor utanför huvudkontorsorten fått

leda i bevis att den begärda etableringen var behövlig och lämplig. Då fullständig frihet förelåg att öppna nya kontor på huvudkontorsorten rådde således en be- tydande skillnad mellan sagda ort och övriga platser, påpekade de sakkunniga. Denna skillnad tedde sig ej sällan irra— tionell för de största bankerna, av vilka de två som hade sina huvudkontor i Göteborg men sedan gammalt bedrev en betydande rörelse i huvudstaden måste begära Kungl. Maj:ts tillstånd för en kontorsetablering i Stockholm medan å andra sidan en storbank med huvud- kontor i Stockholm icke utan tillstånd kunde öppna filial i Göteborg, där han- ken också bedrev rörelse. De sakkunni- ga ansåg, att de skäl som betingat den dåvarande tillständsregeln talade för att uppställa krav på tillstånd för varje nytt kontor vare sig det låg i huvudkontors- orten eller ej. Tillståndsprövningen an- sågs dock icke alltid behöva ankomma på Kungl. Maj:t. När en bank utvidgade sitt kontorsnät på en viss plats var detta ofta föranlett av praktiska skäl och i dylika fall, då tillståndsprövningen kun- de väntas bli av mera formell karaktär, borde beslutsrätten tillkomma bankinv spektionen. I det fall däremot då han- ken vill utvidga sin verksamhet till nya orter fann de sakkunniga frågan om tillstånd vara av principiell innebörd och prövningen borde därför ankomma på Kungl. Maj:t.

I propositionen i ämnet som utan ändring bifölls av riksdagen framhöll föredragande departementschefen, att behovet att föreskriva tillstånd för filial- bildning knappast kunde bedömas så enhetligt som skett i de sakkunnigas be- tänkande. Det fanns enligt departe- mentschefen skäl att göra åtskillnad mellan filialbildning på ort där banken redan bedrev rörelse och annan ort. För ort där banken redan tidigare bedrev rörelse framstod inrättandet av ytterli-

gare kontor i regel som bankens interna organisationsfråga.

Departementschefen underströk, att han med detta konstaterande självfallet icke underskattade betydelsen av att kontorsnätet på sådana platser fick en ur allmänna synpunkter rationell ut- formning, men att det låg närmast till hands att låta bankerna själva få ansva- ret för detta. Departementschefen för- ordade att bestämmelser med denna in- nebörd skulle införas i den nya lagen. Till undvikande av tvekan i tillämpning- en föreslog departementsehefen, att ter- men kommun i stället för ort skulle användas i lagtexten.

I fråga om filialbildning på ort, där banken förut icke hade kontor, ansågs ett annat betraktelsesätt böra anläggas på behovet av tillståndsprövning. I des- sa fall innebar inrättandet av ett nytt avdelningskontor ofta i mera utpräglad grad en utvidgning av bankens verk- samhetsområde. Med hänsyn till bank- väsendets struktur — dels några få stor- banker med huvudkontorsort i Stock- holm eller Göteborg, dels ett antal mindre provinsbanker, dels, slutligen, lo- kalt arbetandc sparbanker och jord- brukskassor —— framstod det enligt de- partementschefen som naturligt att bi— behålla tillståndstvång då fråga var om kontorsetablering på nya orter. Här- igenom skulle det allmännas medinfly- tande säkras vid utvidgning av en banks rörelse till orter, som måhända redan ingick i en annan banks verksamhets- område. I departementsförslaget stad- gades därför, att bank, som vill inrätta avdelningskontor i kommun, där ban- ken icke tidigare har kontor, skall in- hämta tillstånd därtill av Kungl. Maj:t. Som villkor för tillstånd stadgades, att verksamheten skulle finnas vara till nyt- ta för det allmänna.

Till regeln om tillståndsprövning knöts en särskild föreskrift enligt vilken

Kungl. Maj:t vid medgivande till filial- bildning kunde foga förbehållet, att medgivande endast avsåg den i ansök— ningen uppgivna filialen och att sålunda banken icke meddelades frihet att i fort— sättningen utan särskilt tillstånd öppna fler avdelningskontor inom kommunen i fråga. Som motiv för denna tilläggs- klausul angavs i propositionen, att situa- tionen ibland kunde vara den att en bank med berättigande kunde resa an- språk på att öppna representationskon— tor på en ort, ex. i en hamnstad, sam- tidigt som det saknades skäl, att banken skulle på orten få bedriva lokal bank— verksamhet vid flera kontor. Möjligheten att meddela angivet förbehåll skulle be- reda Kungl. Maj:t tillfälle att i vissa speciella fall lämna tillstånd, vilket må- hända skulle ha förvägrats om det auto— matiskt skulle medfört frihet för bankett att öppna ytterligare kontor på orten. Även där dylikt förbehåll lämnats skulle det dock stå banken fritt att bestämma var inom kommunen kontoret skulle vara beläget.

I fråga om inrättande av avdelnings— kontor för vilket tillstånd icke erfordra- des förordade departementschefen, att detta skulle anmälas till bankinspek- tionen.

Som tidigare nämnts hade i 1911 års lag intagits bestämmelser om förbud att bedriva verksamheten genom ombud. Undantag från denna regel hade dock meddelats för samarbete, som måtte kunna anordnas mellan affärsbank och jordbrukskassa. Vidare tilläts att affärs- bank anlitade annan affärsbank som om- bud. I den nya lagen upptogs denna be- stämmelse utan annan ändring än att även sparbank skulle kunna vara ombud. Som motiv för utvidgningen angavs att på detta sätt sparbankernas kontakt med Sparbankernas bank otvetydigt sanktio- nerades.

Till kreditinstitututredningen har över— lämnats för att tas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget en av departementsutredningen den 22 sep- tember 1966 dagtecknad promemoria med förslag till delegering av beslu- tanderätten i fråga om inrättande av av— delningskontor för affärsbank och cen- tralkassa för jordbrukskredit från Kungl. Maj:t till tillsynsmyndigheten. Departe- mentsutredningen anser som grund för detta förslag att ärenden om tillstånd för affärsbank eller centralkassa inte är av sådan vikt att beslutanderätten däri bör utövas av Kungl. Maj:t i första in- stans.

Sparbankerna Enligt 1892 års lag var sparbankernas frihet att öppna filialer helt obeskuren. 1920 års sparbankssakkunniga, som till- kallats för att verkställa en översyn över 1892 års lag, framlade i februari 1920 ett särbetånkande rörande bl. a. sparbanker- nas filialbildning. De sakkunniga föreslog av skäl i stort sett överensstämmande med dem som anförs beträffande bank— bolagen av 1917 års bankkommitté, att sparbank ej skulle få inrätta avdelnings- kontor utom på den ort, där styrelsen hade sitt säte med mindre länsstyrelsen i länet meddelat tillstånd därtill. De sak— kunniga förklarade, att de utgick ifrån att begreppet avdelningskontor skulle omfatta jämväl sparbankskommittéer och filialer. Enligt departementschefen, som i övrigt godtog de sakkunnigas för- slag, borde tillståndsprövningen handhas av länsstyrelsen i det län, där avdelnings- kontoret var avsett att inrättas och icke av länsstyrelsen i det län, där styrelsen hade sitt säte. Riksdagen beslöt i enlighet med departementschefens förslag.

I sitt huvudbetänkande den 27 juli 1921 föreslog de sakkunniga att samma stadgande som enligt 1920 års ändring med viss redaktionell ändring skulle

upptas i sparbankslagen. I den proposi- tion som framlades till 1922 års riksdag hade departementschefen ingen kom- mentar till de sakkunnigas förslag i fråga om filialbildningen. Propositionen avslogs emellertid av riksdagen. När nytt förslag till sparbankslag förelades 1923 års riksdag upptogs däri i vad avsåg filialverksamheten samma lydel- se som i sakkunnigbetänkandet och 1922 års proposition. Bankoutskottet förordade utan speciell motivering så- dan ändring i den föreslagna bestäm- melsen om tillståndsprövning, att spar- bank skulle äga att utan tillstånd utöva verksamhet genom sparbankskommitté på ort inom sparbankens verksamhets- område. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Den utformning lag- reglerna för etablering härigenom fick förblev oförändrade fram till dess nu- varande sparbankslag trädde i kraft.

Genom riksdagens beslut hade skilda bestämmelser kommit att gälla i fråga om etablering av avdelningskontor och av sparbankskommitté. Någon definition som klargjorde skillnaden mellan dessa båda filialtyper fanns emellertid icke. Bristen på en definition visade sig vara besvärande. Enligt ett av 1948 års spar- bankssakkunniga refererat rättsfall vi- sade det sig icke möjligt att i det enskilda fallet avgöra om en filial var avdelnings- kontor eller sparbankskommitté.

1948 års sparbankssakkunniga tog i sitt betänkande upp frågan om lämpli- gaste sättet att skilja på olika typer av sparbanksfilialer. Innan dess diskutera- de emellertid de sakkunniga frågan om det alls var påkallat med en kontroll över sparbankernas filialbildning. Sva— ret på den frågan blev jakande under hänvisning till att de förhållanden som åberopats för etableringsreglernas infö- rande i väsentliga stycken fortfarande var aktuella. Efter det jakande svaret på

huvudfrågan tog de sakkunniga upp spörsmålet om kontrollen liksom i då gällande rätt skulle begränsas till att av- se endast vissa filialer.

Som utgångspunkt för en bedömning av denna fråga måste det enligt de sak- kunniga beaktas, att sparbankernas fi- lialer varierade starkt inbördes. Begrep- pet filial kunde i själva verket sägas in- nefatta sådana motsatser som å ena sidan kontor med i stort sett lika full- ständig bankrörelse som huvudkontoren, med dagligt öppethållande och med fast anställda tjänstemän samt å andra sidan enklast tänkbara landsbygdsfilialer, vilka uteslutande var avsedda som uppsam- lingsställen för bygdens sparmedel och där vederbörande funktionärer ombe- sörjde expeditionsarbetet som en bi- syssla. Det torde enligt de sakkunniga stå klart att behovet av kontroll över filialbildningen icke gjorde sig gällande med samma styrka i fråga om den senare filialtypen som i fråga om den förra. De sakkunniga ansåg sig därför kunna till- styrka, att inrättandet av mindre filialer med vissa förbehåll kunde vara fri. Detta nödvändiggjorde i sin tur att den tidigare luckan i definitionen av olika filialtyper täpptes till.

De sakkunniga ansåg inte några skäl föreligga att ändra den dåvarande be- teckningen på större filialer, avdelnings- kontor, men fann beteckningen spar- bankskommitté på mindre filialer icke önskvärd. De sakkunniga fann termen sparbankskommitté anknyta till den ur- sprungligen vanligaste organisationsfor- men för filial, s.k. sockenkommitté, vilket icke ansågs adekvat för samtliga mindre filialer enligt den innebörd de sakkun- niga ville ge dessa. I stället föreslogs ter- men sparställe. Enligt de sakkunnigas förslag skulle avdelningskontor äga be- driva fullständig sparbanksrörelse me- dan sparställe icke skulle få bevilja eller utbetala län eller ombesörja avräknings-

bokföring. Sparställes expeditionslokal skulle få hållas öppet högst två dagar i veckan.

De sakkunniga fann inte skäl föreligga att medge sparbank att etablera filialer utanför sparbankens verksamhetsområ- de. Om skäl skulle föreligga att förlägga filial utanför verksamhetsområdet skulle detta kunna möjliggöras genom att spar- banken begärde att få verksamhetsområ det utvidgat. Som en första regel för filialetablering föreslog således de sak- kunniga skola gälla att filial skulle vara belägen inom sparbanks verksamhetsom- råde och ha fast expeditionslokal. För expeditionslokalens öppethållande före- slogs särskilda tider skola vara bestäm- da. För inrättande av avdelningskontor skulle krävas tillsynsmyndighetens till- stånd. Tillstånd skulle endast få lämnas om avdelningskontoret befanns kunna bli till nytta för det allmänna. För spar- ställe skulle inom verksamhetsområdet råda fri etableringsrätt med det förbehål- let att sparstället icke skulle få inrättas inom verksamhetsområdet för annan sparbank utan medgivande av sagda sparbank eller, om sådant tillstånd icke lämnades, på tillstånd av tillsynsmyndig- heten.

I propositionen i ämnet åberopade de- partementschefen i fråga om inrättandet av avdelningskontor den ståndpunkt han tagit till affärsbankernas filialbildning i propositionen till lag om bankrörelse. I överensstämmelse med förslaget i sist- nämnda proposition förordade departe- mentschefen, att sparbank, som vill in- rätta avdelningskontor i kommun, där sparbanken icke tidigare bedrev rörelse vid huvudkontor eller avdelningskontor, skall inhämta tillsynsmyndighetens med- givande därtill. I likhet med de sakkun- niga ansåg departementschefen att till- ståndsprövning icke kunde anses nöd- vändig för de filialer, som bedrev en så inskränkt verksamhet, att de var att hän-

föra till sparställen. Ifråga om definitio- nen av avdelningskontor och sparställe förordade departementschefen vissa i hu- vudsak redaktionella ändringar för att innebörden skulle stå fullt klar.

De sakkunniga hade föreslagit, att sparbank med vissa undantag icke skulle få idka in- och utlåningsverksamhet ge- nom ombud vilket var en nyhet i förhål- lande till tidigare gällande bestämmelser. Departementschefen anslöt sig till denna ståndpunkt. Utan hinder av det gene- rella förbudet att anlita ombud skulle dock sparbank som ombud kunna anlita annan sparbank eller bankaktiebolag. Inte heller skulle stadgandet utgöra hin- der för inlåning som bedrevs inom skol- spar—rörelsen och sparklubbsrörelsen.

Departementschefens förslag godtogs utan ändring av riksdagen.

Jordbrukets kreditkassor Före nu gällande lag stadgades att cen- tralkassa icke utan Kungl. Maj:ts till- stånd fick utöva verksamhet vid avdel- ningskontor på annan ort än där huvud- kontoret var beläget. Regelns avfattning överensstämde helt med vad som då gällde för affärsbankerna. För jord- brukskassornas del fanns inga författ- ningsenliga inskränkningar i rätten att driva verksamhet vid filial.

1950 års jordbrukskasseutredning för- ordade i sitt betänkande (SOU 1955: 1) ingen annan ändring i fråga om avdel- ningskontoren än att det stadgandet skulle slopas, vilket satte som villkor för öppnandet av avdelningskontor, att det skulle vara till nytta för det allmänna. I sammanhanget anmärktes, att öppnan- det av annan filial till centralkassa än avdelningskontor icke torde komma i fråga.

Beträffande jordbrukskassa hade ut- redningen kommit till den uppfattningen

att tillstånd av statlig myndighet för fi- lialbildning icke var påkallad. Det all- männa kunde nämligen knappast ha nå- got direkt intresse av att ingripa i jord- brukskassas bestämmande över hur den till medlemmarnas tjänst ville ordna med etableringen av kontor, utan detta syntes enligt utredningens mening vara en för kasserörelsen intern fråga. Utredningen fann det emellertid lämpligt att jord- brukskasserörelsens riksorganisation så- som samordnande organ i lag tilldelades uppgiften att i sista hand bestämma över jordbrukskassornas filialbildning. Där- igenom borde en viss garanti vinnas för att filialbildningen kom att följa ett nå- got så när enhetligt system och för att rörelsens organisationskostnader ej onö- digtvis fördyrades.

Särskilda bestämmelser som skulle in- skränka rätten att anlita ombud fann utredningen icke erforderliga.

Departementschefen delade utredning- ens uppfattning, att frågan om jord- brukskassornas filialbildning borde be- dömas med hänsyn till att kassorna i första hand betjänade medlemmar i jord- brukskasserörelsen. Mot bakgrunden där- av fann departementschefen det vara berättigat att göra åtskillnad mellan kre- ditkassornas filialbildning å ena sidan och bankernas och sparbankernas å andra sidan. Enligt departementschefens mening förelåg vidare en viss skillnad mellan de grunder efter vilka frågan om inrättande av ny centralkassa borde prö- vas och de grunder som borde avgöra om existerande centralkassa skulle äga öppna avdelningskontor. För prövning av den första frågan borde avgörande vikt fästas vid »nyttan för det allmänna» medan bedömandet om en centralkassa för att inom sitt verksamhetsområde ef- fektivt och på ett ur ekonomisk syn- punkt lämpligt sätt skulle kunna betjäna sina kunder i högre grad borde vara en för kasserörelsen intern angelägenhet.

Departementschefen godtog sålunda ut- redningens förslag i denna del.

Riksdagen godtog departementschefens förslag utan ändring.

Kreditinstitututredningen

De i författning givna bestämmelserna för bankinstitutens rörelse avser i all- mänhet att reglera vilka verksamheter instituten får ägna sig åt och att skapa garantier för deras solvens och likviditet. I detta avseende kan de regler om filial- bildning som gäller för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor sägas inta en särställning eftersom de går in på formerna för verksamhetens bedri- vande medan detta i övrigt lämnas åt bankerna att själva avgöra.

I och för sig är det givetvis av intresse såväl för bankinstitutens kunder som för samhället, att institutens verksamhet be- drivs så rationellt som möjligt. Eftersom detta också är ett självfallet egetintresse för bankinstituten, anser kreditinstitut-

utredningen att det liksom hittills — i likhet med vad som gäller på andra om- råden —— i huvudsak bör ankomma på bankinstituten själva att utforma verk- samheten. Utredningen vill också erinra om att vissa allmänna möjligheter att in- gripa i affärsbankers, sparbankers och jordbrukets kreditkassors verksamheter föreligger. Sålunda gäller för bildandet av affärsbank, sparbank och central- kassa vissa bestämmelser, som innefattar ett allmännyttigt syfte med nybildningen. Dessutom har tillsynsmyndigheten ge- nom i författningarna intagna bestäm- melser möjlighet att ingripa vid konsta- terad eller misstänkt misskötsel av af- färsbank, sparbank eller kreditkassa. Den fråga utredningen under de nyss- nämnda förutsättningarna har att ta ställning till är om filialbildning är av sådan natur att den kräver en särbe- handling i förhållande till andra faktorer som påverkar bankinstitutens kostnader.

Bankinstituten och marknaden för deras tjänster Som allmän bakgrund till frågan om filialbildningen vill utredningen erinra om vissa grundläggande förhållanden rö- rande bankinstitutens verksamhet. Det kan då först konstateras, att på den marknad för in- och utlåningstjänster samt betalningsförmcdling m.m., som omfattas av affärsbanker, sparbanker och kreditkassor samt postbanken, upp- träder bankföretag av fyra olika associa- tionsformer i konkurrens med varandra. Konkurrensen är av olika omfång i det att t.ex. sparbankerna resp. kreditkas- sorna genom sina områdesuppdelningar i huvudsak konkurrerar med andra typer av bankföretag medan affärsbankerna både konkurrerar inbördes och med and- ra typer av institut.

Ett visst bankinstituts marknadsom- råde är vanligen summan av de handels- områden, där institutet i vart och ett är representerat. En kontorsetableringskon- troll innebär därför en reglering av den geografiska utbredningen av ett bank— instituts verksamhet. På samma gång innebär en sådan reglering ett skydd mot ytterligare konkurrens för de institut som redan är etablerade i ett visst om- råde. I förbigåendc kan konstateras att ej någon av vårt lands affärsbanker har »rikstäckning», vilket däremot det sam— lade affärsbankssystemet har. Sparbanks— sektorn och jordbrukets kreditkassor er- bjuder var grupp för sig genom sin områdesuppdelning tjänster över hela landet, vilken uppdelning i allmänhet ej innebär dubbeltäckning för resp. institut- typ.

De kundkategorier om vilka bankinsti- tuten konkurrerar är främst hushållen, kommunerna och företagen. Såsom ut- vecklats närmare i kap. 1 är inslaget av dessa kundgrupper av varierande omfatt- ning i de olika banktyperna, samtidigt

Tabell 10.-2. Affärsbankernas checkräkningskonton Ultimouppgifter. 1000-tal konton

1960 1961 1962 1963

1. Samtliga konton . ') Checklönekonton

3. 2 i procent av 1 ..........

327 1501

46

433 2301

714 5001

594 387

53 65 70 74 75 76

Anm. Här avses endast inlåningskonton. — 1 Uppskattning. — Källor: SOS, Uppgifter om bankerna samt Svenska bankföreningen.

som inslaget av en grupp i en banktyp har förändrats med tiden.

En olika utveckling av penningsparan- det hos hushållen, kommunerna resp. företagen påverkar bankinstitutens in- tresse av att vända sig till den ena eller den andra kategorin. Institutens val av marknadsföringsåtgärder i fråga om inlåningstjänster påverkas därför såtill- vida som sammansättningen av insatsen av olika konkurrensmedel förändras. Un— der perioder av efterfrågeöverskott på krediter accentueras detta beteende hos instituten.

Den marknad för tjänster som bank- instituten uppträder på kan betecknas som rent oligopol, dvs. förekomsten av ett fåtal agerande — här i betydelsen fåtal beslutsenheter som har lejonparten av transaktionsvolymen och som är pris— ledande — med marknadsföring av vä- sentligen identiska tjänster. Generellt sett kan sägas att affärsbankernas samlade sortiment av tjänster är mer omfattande än övriga instituttypers.

Typiskt för konkurrensformen rent oligopol är att de konkurrerande institu- tens priser tenderar att bli desamma. Konkurrensen tar i stället vanligtvis andra former, exempelvis sortiments-, service- och reklamkonkurrens.

Det förhållandet att bankinstituten ut- bjuder tjänster till såväl slutliga för- brukare, som till andra innebär att de marknadsför sina tjänster såväl i detalj-

som partileden. Av lätt insedda skäl skil- jer sig bankinstitutens val av marknads— föringsåtgärder gentemot hushållen från dem som görs med avseende på kom- munerna resp. företagen, eftersom en- skilda personers val av bankförbindelse rimligen är underkastade andra avgöran— de inflytelser än en kommuns eller ett fö- retags. Detta förhållande synes vara av särskild betydelse i fråga om bankinstitu- tens kontorsetableringar. Hushållens val av bankinstitut torde nämligen till bety- dande del avgöras av lättillgängligheten. Kontorsetablering såsom konkurrensme- del för instituten gentemot hushållen in- tar härigenom en framträdande plats.

Marknaden för banktjänster i allmän- het är en relativt växande marknad, liksom f.ö. efterfrågan på många andra tjänster i en ekonomi med förhållandevis hög utvecklingsgrad. En särskild expan- siv del av efterfrågan på banktjänster kommer från hushållen, vars »bankbenä- genhet» växer med levnadsnivåns höj- ning. Denna utveckling som utredningen på grund av den relativt outvecklade bankstatistiken endast i viss utsträckning kan dokumentera, uttrycks ej endast ge- nom tillväxt i antalet inlåningskonton utan även i antal lån, uthyrda bankfack, förmedlade fonduppdrag m.m.

En företeelse som är skild från det nyssnämnda förhållandet men som likväl ökat hushållens >>bankbenägenhet>> är

Tabell IO:3. Produktionsutuecklingen i sparbankerna Procentuell förändring

Typ av åtgärd1 1945—50 1950—55 1955—60 1961—66 Våxnäs? Insättningar ................. 10 28 53 55 22 220 Uttag ........................ __ 14 22 78 125 16 560 Nyöppnade konton ........... — 6 87 —25 57 880 Avslutade konton ............. 20 24 37 8 576

1 Avser motboksräkning inkl. transaktioner på sparklubbs- och löneutbetalningskonton.

—— Källa: SOS, Sparbankerna.

den omläggning av löneutbetalningssätt som påbörjades under andra hälften av 1950-talet, och som avsevärt vuxit i om- fattning under 1960-talet. Detta avspeg- las bl.a. i uppgifter om antalet check- räkningskonton hos affärsbankerna (ta- bell 10:2). Medan kontoantalet från år 1955 till 1960 nästan fördubblades, prak- tiskt taget trefaldigades det från år 1960 till 1965. Antalet checklönekonton, som vid 1960 års utgång kan uppskattas till 150 000, var sex år senare mer än fem- faldigat. Andelen checklönekonton utav totalantalet checklönekonton har således stigit starkt. År 1960 var den blott 46 % för att vid 1966 års utgång uppgå till 76 0/o.

Även sparbankerna, kreditkassorna och postbanken har engagerat sig i hus- hållens löneutbetalningar. För sparban- kerna har härvid ej blott checkräknings- formen kommit till användning utan även motbokslösa lönekonton samt utbe- talning genom bankbok. Antalet lönta- gare som vid 1966 års utgång fick sina löner utbetalade genom sparbankerna uppgick till ca 450000 varav drygt 100 000 genom checklönekonton. Genom postbanken, som arbetar med flera utbe- talningsformer, beräknades under 1966 ca 420000 personer få sina löner ut- betalade.

Utredningen har med hjälp av till- gängligt siffermaterial sökt redovisa den

växande bankfrekvensen för hushållen för att bankinstitutens kontorsetable- ringsfråga skall kunna bedömas på ett mera fullständigt sätt. För att fullt ut kunna sätta in institutens kontorsetable- ringsaktivitet i sitt sammanhang skulle erfordras uppgifter om deras totala pro- duktion av tjänster rörande in— och utlå- ning, betalningsförmedling samt särskilda tjänster och uppdrag och detta med en uppdelning på kundkategorier.

För att ge en uttömmande bild av pro- duktionsutvecklingen skulle sålunda i fråga om inlåningssidan information er- fordras bl.a. över antalet insättningar och uttag samt antalet nyöppnade och avslutade konton. På utlåningssidan skul- le krävas uppgifter bl.a. om antalet ut- betalningar och återbetalningar samt på betalningsförmedlingens område antalet förmedlade uppdrag. Vidare skulle er- fordras data avseende bl.a. fondavdel- ningsuppdrag och kassafacksuthyrning för att på ett adekvat sätt återspegla om- fattningen av kontakten mellan bank— instituten och deras kunder. Den före— fintliga statistiken för affärsbankerna och sparbankerna, till vilka uppgifterna i huvudsak koncentreras, ger dock ett relativt ofullständigt underlag för en sådan redovisning.

Regelbundet publicerade bruttodata föreligger för sparbankerna. För affärs- bankerna har utredningen genom Svens—

Tabell 10:41. Produktionsutuecklingen i affärsbankerna Procentuell förändring

Typ av åtgärd 1945*—501 1950—552 1955—603

Volym 1965 1960—65 Tusental

Insättningar och uttag på checkräkning på motboksräkning ............

Nya lån och krediter i räkning .

Köp och försäljningar av utländska sedlar och resecheckar .........

Köp och försäljningar i fondrörelse 20

Förhyrda bankfack .............. 10

90 93 000 60 17 500

90 200

30 3 200 10 40 1 100

10 50 40 3504

Anm. Uppgifterna som grundar sig på en undersökning av Svenska bankföreningen om- fattar samtliga affärsbanker utom Bohusbanken, Jämtlands Folkbank, Jordbrukets bank och Sparbankernas bank. Med hänsyn till undersökningens syfte att ange utvecklingstrender har samtliga procenttal avrundats. Uppgifterna avser: 1 en storbank och en provinsbank, 2 två storbanker och en provinsbank, 3 tre storbanker och fyra provinsbanker. ** Stock.

ka bankföreningen inhämtat vissa upp- gifter.

Produktionsutvecklingen i sparbanker- na visar en relativt stark tillväxt i trans- aktionsvolymen på inlåningssidan, vilken tillväxt praktiskt taget genomgående till- tagit (tabell 10:3). Ex. har antalet in- sättningar och uttag, vilka från år 1945 till 1950 sjönk med 100/o resp. 14 0/o, sedan år 1950 ökat i tilltagande takt, och från år 1960 till 1965 steg de med 55 resp. 125 0/0. Även expansionen av hante- ringsarbetet med nyöppnade och avslu- tade konton har varit betydande.

För affärsbankerna förefaller öknings- takten på inlåningssidan genomgående ha tilltagit sedan år 1945. Anmärkningsvärt stark synes den ha varit sedan år 1955, särskilt för checkräkning. Antalet insätt- ningar och uttag på checkräkning och motboksräkning ökade från år 1955 till 1960 med 90 resp. 60 0/0 och från år 1960 till 1965 med 160 resp. 70 0/o (tabell 10: 4). Dessa uppgifter kan ses som en. komplettering till uppgifterna om antalet checkräkningskonton (tabell 10: 2). Ök-

ningen i antalet nya lån och krediter i räkning från år 1955 till 1960 och år 1960 till 1965 verkar ha varit avtagande med 90 resp. 40 0/o. Utvecklingstakten för köp och försäljningar av resevalutor sy- nes ha varit relativt svag men stabil från är 1955 till 1965. Däremot förefaller an- talet fonduppdrag ha tillväxt kraftigt med en ökning från år 1955 till 1960 40 0/0 och från år 1960 till 1965 på 110 0/o. An- talet förhyrda bankfack synes ha utveck- lats i relativt moderat takt med en ökning från år 1955 till 1960 med 50 0/o och från år 1960 till 1965 med 40 0/o. Nettoutvecklingen av antalet inlånings- konton i bankinstituten kan aldrig av- spegla den verkliga omfattningen av han- kernas kontohantering. Den ger dock en bild av en i allmänhet stark volymexpan- sion. Sålunda har det totala kontoantalet i affärsbankerna ökat med 8% 1950— 1955, med 22 0/o 1955—1960 och med 53 0/0 1961—1966. Tillväxttakten hos centralkassorna, vilkas kontoantal är be- tydligt mindre än de övriga bankinstitu- tens, har under efterkrigstiden legat på

Tabell 10:5 Bankinstitutens inläningskonton Procentuell förändring ult. resp. år

Aflärsbankerna

Total kontostock checkräkning .................. sparkasseräkning .............. depositions- och kapitalräkning . . kapitalsamlingsräkning . ........

Jordbrukets kreditkassor Total kontostock checkräkning .................. sparkasseräkning .............. kapital- och kapitalsamlingsräk— ning ........................

Postbanken

Total kontostock postsparbanken ................ postgirot ......................

S parbankerna Total kontostock

Antal kon—

1945—50 1950—55 1955—60 1961—66 ton 1111. 1966 Tusental

0 8 22 53 4 617 4 — 4 90 140 1 040 0 6 — 14 20 1 004 3 25 53 167 536 . . oo 82 2 030 72 54 29 52 638 183 80 23 23 154 35 33 13 28 153 90 68 56 90 332 16 9 5 6 5 825 14 8 4 5 5 299 45 27 20 17 526 13 16 10 18 7 9391

1 Exkl. ca 160 000 checkräkningskonton. —— Källor: Postbanken, SOS, Uppgifter om ban— kerna, Spar—bankerna samt Sveriges jordbrukskasseförbund.

Tabell 10: 6. Bankinstitutens fordringsbevis

Procentuell förändring ult. resp. år

Affärsbankerna

Samtliga låneformer lån ............................ krediter i räkning .............. växlar1 ........................

Jordbrukets kreditkassor Samtliga låneformer lån ............................ krediter i räkning .............. växlar . ........................

Postbanken Reverslån

S parbankerna Reverslån

Antal

1945—50 1950—55 1955—60 1961—66 ult. 1966

1 OOO—tal 1/1 3 32 1 2 102 23 13 1 24 527 17 35 46 133 168 9 1 45 12 1 407 28 20 15 23 232 42 27 13 26 153 0 100 150 150 64 9 9 14 5 15 46 238 6 43 13 20 7 7 20 955

1 Inrikes växlar. Källor: Postbanken, SOS, Uppgifter om bankerna, Sparbankerna samt

Sveriges jordbrukskasseförbund.

Tabell 10:7. Affärsbankernas, sparbankernas och jordbrukskasserörelsens personalstyrkor Antal anställda under resp. år. 1000—tal

Affärsbankerna Sparbankerna Jordbrukskasserörelsen

1950 1955 1960 1965

9,33 11,68 4,37 1,26

16,31 6,00 1,44

8,34 3,90

6,90

Källor: Bankinspektionen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund.

flera tiotal procent för femårsperioder. Postbankens kontostock ökade 1945— 1950 med 16 0/0 men har därefter visat en avtagande och senast stagnerande ökningstakt på omkring 50/0. Sparban- kernas kontostock har vuxit med 10 a 15 0/0 per femårsperiod men med inemot 20 0/0 1961—1966 (tabell 10: 5).

På utlåningssidan kan särskilt en stark ökning av antalet krediter i räkning no- teras, vilken kan ha samband med check- löneräkningens utbredning. Postbankens lånestock har ökat i mycket varierande omfattning sedan år 1945. I förhållande till de övriga bankinstituten är postban- kens lånestock till antalet mycket blyg- sam, 13000 att jämföra med ex. spar- bankernas på 955 000 lån (tabell 10: 6).

Utredningen finner det angeläget att understryka att trots den generella av- saknaden av bruttodata över volymtill- växten i bankinstituten, visar ändock till- gängliga uppgifter en betydande expan- sion i deras rörelse. Även om det är möjligt att i ökande grad mekanisera arbetet bakom disken kan ej initialkon- takten mellan institutet och dess kund mekaniseras. Det är mot denna bakgrund som den expansion av såväl personal som lokaler som skett i bankerna får bedömas. Såsom i det följande skall visas har takten i kontorsetableringen varit lägre än den för ökningen av perso- nalstyrkan.

Utredningen skall efter redovisningen av vissa uppgifter om produktionsutveck- lingen för bankinstitutens tjänster fram- lägga ett material angående affärsban- kernas och sparbankernas kostnadsstruk- tur. Dessförinnan kan noteras att antalet anställda inom affärsbankssystemet, som vid 1965 års utgång uppgick till drygt 16000, från år 1950 till 1960 ökat med 40 0/o och från är 1960 till 1965 med 40 ()/o. Sparbankernas personalstyrka uppgick ultimo 1965 till ca 6 tusen; från år 1950 till 1960 ökade den med 12 0/0, och 1960 till 1965 tillväxte personalanta- let med 37 0/o (tabell 10: 7).

Det är uppenbart att företag med en sådan förhållandevis kvalificerad tjänste- produktion som bankernas är relativt personalkrävande. Det dominerande kost- nadsslaget är därför personalkostnader- na som för affärsbankerna i genomsnitt allt sedan år 1945 utgjort 35 a 40 0/0 av vinst- och förlusträkningens nettoom- slutning (tabell 10: 8). År 1966 utgjorde de dock 41%. Posten »Övriga rörelse- kostnader» som bl.a. omfattar allmänna omkostnader och kostnader för kontors- maskiner och datamaskiner har däremot upptagit en stigande andel sedan år 1950, då de utgjorde 7 %. År 1960 utgjorde de 11 0/o och år 1966 18 0/o. Kostnaderna för lokaler, som avser hyror, avskrivningar på fastigheter samt överskottet på fastig- hetsförvaltningen, har utgjort en i stort sett konstant andel under hela efterkrigs-

Tabell 10: 8. Affärsbankernas kostnadsstruktur I procent av nettoomslutning å vinst- och förlustkonto

Kostnadskategori 1945 1950 1955 1960 1965 1966 Personal . ............... 37 33 36 36 39 41 Lokaler ................. 2 2 2 2 2 3 Övriga rörelsekostnader . . 8 7 9 11 18 18 Avskrivningar och avsätt-

ningar . ................ 10 24 15 22 16 18 Skatter .................. 14 16 20 14 11 9 Nettovinst ............... 29 18 18 15 14 11 Summa i procent . ........ 100 100 100 100 100 100 Summa i milj. kr. ....... 210 375 490 735 1 194 1321

Anm. Personalkostnaderna omfattar: löner och arvoden samt pensioner och pensione-

ringskostnader; lokalkostnaderna: hyror plus avskrivningar å fastigheter minus fastigheters nettoavkastning; övriga rörelsekostnader: övriga omkostnader samt avskrivning å inventa- rier; avskrivningar och avsättsingar: avsättning till värderegleringskonto för fordringar och obligationer samt övriga avskrivningar och avsättningar. Källa: SOS, Uppgifter om han- kerna.

tiden. Såväl år 1945 som år 1965 liksom vid mellanliggande femårsintervall ut- gjorde de 2 0/0. För år 1966 var den dock 3 '1/0.

Kostnadsbilden för sparbankerna avvi- ker ej på ett avgörande sätt från affärs- bankernas. Sparbankernas personalkost- nadsandel är i stigande liksom övriga rö- relsekostnader. Från år 1961 till 1966 har den stigit från drygt en fjärdedel till drygt en tredjedel. Posten för lokalkost-

nader har under 1960-talet utgjort en i stort sett konstant andel av nettokost- naderna. Den var år 1961 4 0/0, 1965 3 0/0 och 1966 40/0 (tabell 10: 9). Bankinstitutens kontorsnät utgör kon- taktpunkter med kunderna. För affärs- bankerna och sparbankerna har tillväx— ten av detta nät sedan 1950 i allmänhet varit betydligt lägre än produktionsök- ningen för vissa i det föregående angivna tjänster. Sålunda har affärsbankernas

Tabell 10: 9. Sparbankernas kostnadsstruktur I procent av nettoomslutning å. vinst- och förlustkonto

Kostnadskategori 1961 1963 1965 1966 Personal ................................... 27 30 34 37 Lokaler .................................... 4 3 3 4 Övriga rörelsekostnader ..................... 16 18 21 22 Avskrivningar och avsättningar .............. 17 18 17 15 Skatter ............. ' ........................ 17 14 11 10 Nettovinst .................................. 19 17 14 12 Summa i procent ........................... 100 100 100 100 Summa i mkr ............................... 275 338 386 413

Anm. Personalkostnaderna omfattar: löner och arvoden samt pensioner och pensions- avgifter; lokalkostnaderna: lokalhyror plus avskrivning å fastigheter minus fastigheters nettoavkastning; övriga rörelsekostnader: övriga rörelsekostnader samt avskrivningar å inventarier; avskrivningar och avsättningar: avsättning till värderegleringskonto för obliga- tioner och för lån samt övriga avskrivningar. Källa: SOS, Sparbankerna.

Procentuell förändring ult. resp. år

1945—50

Ult. 1966 Antal kontor

1950—55 1955—60 1961—66

Affärsbankerna 2

Sparbankerna1 11

;) 15 15179

13 45 17 1 4393

1 Hos sparbankerna förekommer två skilda typer av filialkontor: avdelningskontor och sparställe, varav det senare enl. lag bl.a. får ha öppet högst nio timmar per vecka. Av 1439 filialer år 1966 var 494 sparställen, dvs. 34 0/o. Motsvarande andelar åren 1963 och 1961 var 39 resp. 43 %. 2 Exkl. huvudkontoren för de 16 affärsbankerna. 3 Exkl. huvud- kontor för de 362 sparbankerna. (Antal sparbanker vid 1945 och 1955 års utgångar 459 resp. 447.) — Källor: SOS, Uppgifter om bankerna.

kontorsnät 1950—1955 vuxit med 50/0, 1955—1960 och 1961—1966 med 15 resp. 210/o (tabell 10:10). Under dessa år ökade, som tidigare nämnts, antalet in- sättningar på check- och motboksräk- ningar 1950—1955 med 30 resp. 50 0/0, 1955—1960 med 90 resp. 60 0/0 och 1961—1966 med 160 resp. 70 0/0. Spar- bankernas kontorsnät, som mellan 1950 och 1955 växte med 13 0/0, utvidgades 1955—1960 och 1960—1965 med 45 resp. 17 o/o. Under motsvarande perioder ökade ex. antalet insättningar och uttag på mot- boksräkningar med 28 resp. 22 %, 53 resp. 78 0/o och 55 resp. 125 0/o.

Skäl för en offentlig reglering av bankinstitutens kontorsnät Skälen till att det allmänna betingat sig rätt att delvis reglera bankkontors- etableringarna utvecklades ej närmare vid tillkomsten av 1955 års banklag. 1917 års bankkommitté på vars förslag en reglering infördes år 1918, vilken regle- ring sedan dess varit i kraft, framhöll att bankkontor till ett alltför stort antal måste anses medföra skada för det all- männa bl.a. därför att omkostnader-na för kapitalets uppsamling härigenom ökade. Omkostnadsbegreppet torde här få uppfattas i vidare mening, dvs. både lokal- och personalkostnader.

Enligt utredningens mening kan kravet på en kontorsetableringskontroll under- byggas av följande skäl, som delvis är sammanvävda med varandra.

För det första skulle filialbildning kunna betraktas som en form av nybild- ning av bankverksamhet varför samma krav på allmännyttighet borde uppställas för filialbildning som för inrättande av ett nytt bankföretag. Innebörden av detta kan sägas vara att man med en etable- ringskontroll skulle vilja kunna reglera bankföretagens marknadsområden, dvs. verksamhetsområden.

När det gäller sparbanker och jord- brukets kreditkassor sker en indelning av verksamhetsområden i särskild ord- ning. För affärsbankerna förekommer ej nägra på annat sätt fastställda verksam- hetsområden. Utredningen förutsätter att inte heller i fortsättningen verksamhets- omräde fastställs för affärsbank. För sparbanker och kreditkassor har utred- ningen förutsatt att den nuvarande ord- ningen skall bestå även framgent.

För det andra skulle kunna hävdas att verksamheten vid filialer utgör en så be- tydande kostnadspost för bankinstituten att en kontroll av filialbildningen fram- står som önskvärd. Även om kostnader- na för driften av filialer är betydande kan dock enligt utredningens mening

inte enbart detta tas till intäkt för etable- ringskontroll. Kostnaderna är dock så- tillvida av betydelse som att de bör vara relativt betydande för att en etablerings- kontroll över huvud taget skall ha något berättigande.

Som motiv för en etableringskontroll skulle för det tredje kunna hävdas att filialbildningens betydelse som konkur- rensmedel kan medföra risk för att bank- instituten expanderar sina filialnät allt- för starkt och atl filialerna utrustas för- hållandevis dyrbart. Detta skulle kunna medföra onödigtvis uppdrivna kostnader för bankverksamheten. Risken härför kan enligt utredningens mening ej ute- slutas särskilt med hänsyn till att mark- naden för banktjänster kännetecknas av en obenägenhet att arbeta med priset som konkurrensmedel, och en motsva— rande överemfas på andra konkurrens- medel, bl. a. kontorslokalisering.

Enligt ovan anförda motiv skulle en etableringskontroll avse att förhindra »onödiga» kostnader för filialbildningen. En sådan etableringskontroll måste för att kunna bli effektiv omfatta all etable- ringsverksamhet och en central uppgift för en offentlig reglering av bankinstitu- tens kontorsnät skulle vara att åstad- komma ett samhällsekonomiskt optimalt fördelat kontorsnät.

Effektiviteten i gällande regleringssystem Såsom refererats i det föregående, gäl- ler f. n. vissa inskränkningar i rätten att inrätta filialkontor för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor. För affärsbankerna krävs härvid Ko- nungens tillstånd att inrätta filial i kom- mun i vilken banken ej tidigare bedriver verksamhet. Konungen kan föreskriva att endast ett kontor får inrättas inom kommunen. Sparbanks filialer skall all- tid ligga inom det för sparbanken fast- ställda verksamhetsområdet. Inrättande av avdelningskontor i annan kommun än

den vari sparbankens huvudkontor är beläget och inom vilken sparbanken ej tidigare bedriver verksamhet vid avdel- ningskontor kräver tillstånd av tillsyns- myndigheten. Med avdelningskontor me- nas sådan filial som får bevilja eller utbetala lån eller ombesörja avräknings- bokföring eller hålls öppen mer än nio timmar i veckan. För annan filial, dvs. sparställe, finns ej några andra inskränk— ningar i etableringsrätten än huvudre- geln att den skall ligga inom sparban- kens verksamhetsområde. I fråga om jordbrukets kreditkassor stadgas att jord— brukskassa ej får inrätta filial utan med- givande av ri