Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar av kapitaltäckningsreglerna för ban- kema. Syftet är att bankerna skall kunna hälla det kapitaltäckningsgrun- dande kapitalet på betryggande nivå utan att till följd av den ökande omslutningcn behöva ta i anspråk kapitalmarknaden för större emissioner av aktier eller förlagslfm. Förslagen innebär att 40% av värderegleringsre- serverna för utlåning, utländska valutor och. med viss begränsning, även för obligationer fär jämställas med eget kapital vid tillämpningen av kapi- taltäckningsrcglerna. Vidare föreslås att affärsbanker och sparbanker — på motsvarande sätt som redan gäller för föreningsbanker — med eget kapital får likställa det nominella värdet av förlagsbevis till ett belopp som motsva— rar det totala egna kapitalet och inte som f.n. endast aktiekapitalet resp. reservfonden. Härjämte innehaller förslaget vissa ändringar i den s.k. riskkatalogen. bl. a. i fråga om garantiförbindelser och utländska placering- ar.

] Riku/agan [978/79. ] .t'uml. Nr 190

• Sida 2
•  Original

Prop. 1978/79: 190

1. Förslag till

I-J

Lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse

Härigenom föreskrivs att 57.5 lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nm'urtmtle lule/se Föreslagen lydelse

57ä'

Bankaktiebolag skall till insättamas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till bankbolagets tillgångar och till garantiförbindelser som bolaget .Ängfttt (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A. I.

2. ska-tttkammarväxlar och obli- gationer som utfärdats av staten, kommttn eller dämted jämförlig samfällighet. allmän kassa eller in- rättning, vars reglemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag el— ler Nordiska investeringsbankcn.

inneliggande kassa, checkar. postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammt-trväxlar och obli- gationer som utfärdats av staten. kommun eller dänned jämförlig samfällighet, Inm/taktielmlag. spar- bank, (eniro/kassa för jordbruks- kredit. allmän kassa eller inrätt- ning, vars reglemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag eller Nordiska investeringsbanken.

3. andra fordringar för vilka "staten. kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag. sådant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kredit- aktiebolag vid tillämpningen av detta stycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran som angives under A 1—3.

5. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2.

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings- företag än som avses under A 3 el- ler samtällighetsförening svarar,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings- företag än som avses under A 3 el- ler samfallighetsförening svarar. därvid fordringar för vilka ul- liimlsltt bunkjöretug svurur skall tu— gos upp till en och en halv gånger fordringar/tax belopp,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran. som angives under B 1 eller 2, eller inteckning ijordbruks-, affars- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet

' Senaste lydelse 1977: 259.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1978/79: 190

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

av den fasta egendomen eller. i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten.

4. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives Linder B 1—3.

C. !. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning ijordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller två- familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet. om inteekning.tsäkerheten är jär- stärkt med borgen och inteckning- en ligger mellan sjuttiofem och ett- hundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen el- ler. ifråga om tomträtt. av byggnad som hör till tomträtten.

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industri- ell verksamhet. eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten.

förlagsbevis eller aktie. som no- teras vid fondbörs här i landet, eller borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofem!"- sen kronor. 2. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller bor- genxfärbindelse som angives under C ].

inteckning ijordbruksfastighet. i bostadsfastighet med en- eller två- familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet. om inteckningen ligger mellan sjut— tiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomt- rätt. av byggnad som hör till tomt- rätten,

inteckning i fastighet. som helt eller delvis är inrättad för industri- ell verksamhet. eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt. av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, eller

förlagsbevis eller aktie, som no- teras vid fondbörs här i landet.

2. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i form av värdehandling eller fordran, som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas un- der A. fordras ej eget kapital. 1 öv- rigt skall bankbolag vid varje tid- punkt ha eget kapital till lägst nittio procent av ett belopp. som motsva- rar sammanlagt

För placeringar. som angivas un- der A. fordras ej eget kapital. I öv- rigt skall bankbolag vid varje tid- punkt ha eget kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar. som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bok- fört värde och garantifärbindelse till sitt nominella belopp.

Placeringar skall tagas upp till följande värden. nämligen

• Sida 4
•  Original

Prop. 1978/79: 190

Nuvarande [_vdelse

Med eget kapital avses aktiekapi- tal. reservfond. dispositionsfor-d och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det nominella värdet av _/i'irla,t.:sbevis, utställda av bankbo- laget. intill ett belopp motsvarande bolagets aktiekapital. lji'äga out ji'irlagskapital. som långivaren kan ziterkräva inom fem år. skall dock iakttagas att med bolagets kapital fär likställas högst så stor del av det varje år _li'itjfallande beloppet som svarar mot tio procent av bola- gets aktiekapital.

I'it-ÄI'PNIUÅ'UH lydelse

I. fordringar. för vilka reserver som avses i_/_'/'äl'tle st_v('ket avsatts. till sitt bruttovt'irtle,

Z. (ivriga til/gängar, till sitt net- Ioväl'tle,

3. garantili'it'bintlelser, som är knutna till kretlitgiv/ting, till sitt no- mittella belopp samt

4. (ivriga garanti/i'irbinde/ser. till lta/va sitt nominella belopp.

Med eget kapital avses aktiekapi- tal. reservfond. dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får. intill ett belopp motsvarande bank- bola_t,'ets eget kapital. likställas dels j_"vrtio procent av ett belopp som svarar mot bolagets reserverji'ir ttt- läning. garanti/ärbi/tdelser oelt ut- ländska valutor samt mot bolagets reserv fär obligationer, varmed avses det belopp med vilket obliga- tionernas värde beräknat enligt 9! så 2 moln. andra stycket överstiger nettoviirdet, dels det nominella vär- det av_färlagsbevis, utställda av bo- laget.

l—"rån bankbolagcts eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat in— ellcr utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner.

Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslu- tande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sam- manhängande behov, skall från bankbolagets eget kapital avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot bankens innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde. som bankbolaget bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedcl till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till Uppförande av viss byggnad. skall till grund för bcdömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdct för byggnaden eller den fastighet. där denna uppföres. om ej särskilda skäl föranleda annat.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag. då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

• Sida 5
•  Original

Prop. l978/79: 190

2. Förslag till

!Ju

Lagom ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Härigenom föreskrivs att 26 så lagen (1955: 4l6) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Ft'it'eslagen lydelse

26 å'

Sparbank skall till insättarnas skydd ha egna fonder till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till sparbankcns tillgångar och till garantiförbindelser som sparbanken ingått (placeringar). Vid beräkningen av kravet på egna fonder indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A. |. inneliggande kassa. checkar. postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontorct.

2. skattkammarväslar och obli- gationer som utfärdats av staten. kommun eller därmed jämförlig samfällighet. allmän kassa eller in- rättning. vars reglemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag el- ler Nordiska investeringsbanken.

2. skattkammarväslar och obli- gationer som utfärdats av staten. kommun eller därmed jämförlig samfällighet. bankaktiebolag. spar- bank, centra/kassa jär jordbruks— kredit. allmän kassa eller inrätt- ning, vars reglemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag eller Nordiska investeringsbanken,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet. bankaktiebolag. sparbank, centralkassa eller annan under A l eller 2 avsedd kassa eller inrättning. kreditaktiebolag, sådant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande färjämställas med kreditak- tiebolag vid tillämpningen av detta stycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar.

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdchandling eller ford- ran. som angives under A l—-3.

5. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värde- handling eller fordran. som angives under A l—4.

_ B. I. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2.

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings- företag än som avses under A 3 el- ler samfallighetsförening svarar.

' Senaste lydelse 1977: 260.

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings- företag än som avses under A 3 el- ler samfällighetsförening svarar, därvid fordringar för vilka ut- ländskt bankföretag svarar skall ta- gas upp till en och en halv gånger

fordringar/ms belopp.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1978/79: 190

Nuvarande lydelse

(i

Föreslagen lydelse

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller in- teckning ijordbruks-. affäts- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i fråga om tomträtt. av byggnad som hör till tomträtten.

4. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värde- handling eller fordran som angives under B l—3,

C. ]. fordringar för vilka säkerheten utgöres av inteckning ijordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller två- familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgär eller i tomträtt till sådan fastighet. om inteckningssiikerhclen är för- stärkt med borgen och inteck- ningen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskatta- de värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av bygg- nad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet. som helt eller delvis är inrättad för industri- ell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i fråga om tomträtt. av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten.

förlagsbevis eller aktie som no- teras vid fondbörs här i landet, eller borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor,

2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller har- gensförbindelse som angives under C ],

inteckning ijordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller två— familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningen ligger mellan sjut- tiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomt- rätt. av byggnad som hör till tomt- rätten,

inteckning i fastighet. som helt eller delvis är inrättad för industri- ell verksamhet. eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, eller

förlagsbevis eller aktie. som no- teras vid fondbörs här i landet,

2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i form av värdehandling eller fordran, som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindclser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna fonder.

För placeringar, som angivas un- der A. fordras ej egna fonder. 1 M- rigt skall sparbank vid varje tid— punkt ha egna fonder till lägst nittio procent av ett belopp som motsva- rar sammanlagt

För placeringar, som angivas un- der A, fordras ej egna fonder. 1 öv- rigt skall sparbank vid varje tid- punkt ha egna fonder till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1978/79: 190

lv'uvarande lydelse

Tillgång skall lagas upp till bok- jört viirde l)('ll guranti/i'irbindelse till sitt nominella belopp.

Med egna fonder avses grund- fond. reservfond och garantifond. Med egna fonder får likställas det nominella värdet av förlagsbevis. utställda av sparbanken. intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond. Ifråga om förlagskapi- tal. som långivaren kan äterkriiva inom fem år, skall dock iakttagas att med spa/bankens fonder får lik- ställas högst så stor del av det varje linfärja/lande beloppet som svarar mot tio procent av reserve/iden.

Föreslagen lydelse

Placering,/ar skall tagas upp till följande värden. nämligen

[. _lin'dringar. för vilka reserver som avses ijiärde stycket avsatts, till sitt bruttovärde.

Z. övriga til/gängar. till sitt net- tovärde.

3. guranti/örbimlelser. som är knutna till kreditgivning. till sitt no— minella belopp samt

4. övriga gurantifi'irbimlelser. till halva sitt nominella belopp.

Med egna fonder avses grund- fond, rescrvfond och garantilbnd. Med egna fonder får, intill ett be- lopp motsvarande sparlmnkens egna fonder. likställas dels fyrtio procent av ett belopp som svarar mot sparbankens reserverfi'ir utlå- ning, guranti/i'irbindelser och ut— ländska valutor samt mot sparban— kens reserv för obligatii'mer, var- med avses det belopp med vilket obligationernas värde beräknat en- ligt 48 s* 2 andra stycket överstiger- nettovärdet. dels det nominella vär— det av förlagsbevis, utställda av sparbanken.

Från sparbankens egna fonder skall avräknas det bokförda värdet av vad sparbanken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads—. kontors- eller amirsfastighet eller att lämna län till kommuner.

Har sparbank väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslu- tande har till syfte att förvalta fastigheter eller tomträtt som förvärvats för att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov. skall från sparbankens egna fonder avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot sparbankens innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som sparbanken bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedcl till främjande av bostadsbyggande sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdct för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 & skall uppbära blivande överskott vid annan sparbanks likvidation, får vid bestämmande av kravet

• Sida 8
•  Original

Prop. 1978/79: 190 8

pä egna fonder Linder tiden för lil-;vidationen taga överskottet i beräkning intill belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag. då lagen enligt uppgift pä den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom föreskrivs att 345 lagen ”956: 216) om jordbrukskasserörel— sen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 34 å'

Centralkassajämte anslutnajordbrukskassor skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes för kassorna gemensamt i förhållande till deras tillgångar och av dem ingångna garanti- förbindelser(placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravct indelas place- ringarna i följandc fyra grupper, nämligen

A. ]. lnneliggande kassa. checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret.

2. skattkammarväxlar och obliga- 2. skattkammarväxlar och obliga- tioner som utfärdats av staten. tioner som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig kommun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller in-- samfällighet. bankaktiebolag. spar- rättning. vars reglemente fastställts bank, centra/kassa för jordbruks- av regeringen. kreditaktiebolag eI-- kredit. allmän kassa eller inrätt- lcr Nordiska investeringsbanken. ning, vars reglemente fastställts av

regeringen. kreditaktiebolag eller Nordiska investeringsbanken, 3. andra fOrdringar för vilka staten. kommun eller därmed jämförlig samfällighet. bankaktiebolag, sparbank. centralkassa eller annan under A I eller 2 avsedd kassa eller inrättning. kreditaktiebolag. sådant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande fårjämställas med kreditak- tiebolag vid tillämpningen av detta stycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar.

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser, som utfärdats av ccntralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran. som angives under A 1—4,

' Senaste lydelse 1977: 261.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1978/79: 190 9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2.

2. fordringar för vilka utländskt 2. fordringar för vilka utländskt bankft'iretag eller annat lörsäkrings- bankföretag eller annat försäkrings- företag än som avses under A 3 el- företag än som avses ttnder A 3 el- ler samlällighetsförening svarar. ler samfällighctsförening svarar. därvid jon/ringar för vilka ut— ländskt Intnk/i'iretag svarar skall ta- gas upp till en och en halv gånger fordringarnas belopp,

3. Fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdchandling eller fordran. som angives under B 1 eller 2. eller inteckning ijordbruks-. affärs- eller bostadsft-tstighet eller tomträtt till sadan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i fråga om tomträtt. av byggnad som hör till tomträtten.

4. garantiförbindelser. som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhällit säkerhet i värdehandling eller fordran. som angives under B l—3.

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning ijot'dbrukslastighet. i bostadsfastighet med en— eller två- familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet. om inteekningssiikerlteten är jör- stärkt med borgen oelr inteckning- en ligger mellan sjuttiofem och ett- hundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen el- ler. i fråga om tomträtt. av byggnad som hör till tomträtten.

inteckning i fastighet. som helt eller delvis är inrättad för industri- cll verksamhet. eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i fråga om tomträtt. av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten.

förlagsbevis eller aktie. som no- teras vid fondbörs här i landet, eller

borgen. dock ej till högre belopp för varje löntagare än tjugo/emai- sen krattor.

2. garantiförbindelser. som utfär- dats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhällit säkerhet i form av värde- handling. fordran eller borgensför— bindelse som angives under C |,

inteckning ijordbruksfastighet. i bostadsfastighet med en- eller två- familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet. om inteckningen ligger mellan sjut- tiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i fråga om tomt- rätt. av byggnad som hör till tomt— rätten.

inteckning i fastighet. som helt eller delvis är inrättad för industri- ell verksamhet. cller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i fråga om tomträtt. av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten. eller

förlagsbevis eller aktie. som no- teras vid fondbörs här i landet.

2. garantiförbindelser. som utfar- dats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av värde- handling eller fordran som angives under C 1.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1978/79: 190

Nuvarande lydelse

lt)

Föreslagen lydelse

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar. som angivas un- der A. fordras cj eget kapital. 1 öv- rigt skall centralkassa jämte anslut- na jordbrukskassor vid varje tid- punkt ha eget kapital till lägst nittio procent av ett belopp. som motsva— rar sammanlagt

För placeringar. som angivas un- der A. fordras ej eget kapital. [ öv- rigt skall centralkassajämtc anslut— na jordbrukskassor vid varje tid- punkt ha eget kapital till lägst ett belopp. som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar. som angivas under B. fyra procent av summan av placeringar. som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar. som angivas Linder D.

Tillgång skall tagas upp till bok- fört värde och garntillit-bindelse till sitt nominella belopp.

Med eget kapital avses insatska- pital, reservfond. dispositionsfond och av stämma fastställd vinstba- lans. Med eget kapital får Iikstt'illus det nominella värdet av förlagsbe- vis, utställda av centra/kassan. in- till ett belopp motsvarande det b.?- lopp vartill centra/kassans och (m- slutna jordbruksskassors eget kapi- tal uppgår. [ fråga om ji'irlagskapi- tal. som långivaren ktm återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med centralkassans oclt de an- slutnajordbruk.s'kassornas eget kn- pital får likställas högst så stor del av det varje ärfi'irjallande beloppet som svarar mot tio procent av detta kapital.

Placeringar skall tagas upp till jöljande värden, nämligen

]. fordringar. jär vilka reserver som avses i fjärde stycket t'tvstttts, till sitt bruttovt'irde,

2. övriga tillgångar, till sitt netto- värde,

3. gurantift'irbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt no- minella belopp stunt

4. övriga garanti/"t'h'bitulelser. till halva sitt nominella belopp.

Med eget kapital avses insatska- pital. reservfond," dispositionsfond och av stämma fastställd vinstba- lans. Med eget kapital får. intill ett belopp motsvarande det belopp vartill centra/kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital upp- går, likställas delsjyrtia procent av ett belopp som svarar mot central— kassans och anslutna jordbrukskas- sors reserver för utlåning. garanti- förbindelse och utländska valutor samt mot reserv för obligationer. varmed avses det belopp med vilket obligationernus värde beräknat en- ligt 445 andra stycket andra me— ningen äverstiger nettovärdet. dels det nominella värdet avjärlugsbe- vis utställda av centralkassan.

Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller annan form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksam- het. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i- bostads-. kontors- eller affarsfastighet eller att lämna lån till kommuner.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1978/79: 190 l 1

Har eentralkassa eller ansluten jordbrukskassa väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att bereda någon av kassorna lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från det egna kapitalet avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i lästighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot kassans innehav av aktier i fastighetsbola- get.

Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sadant lån beviljats till uppförande av viss byggnad. skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres. om ej särskilda skäl föranleda annat.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1978/79: 190 [”

Utdrag

E KONOMlDEPAR'fEMENTE'f PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1979-03-22

Närvarande: statsministern Ullsten. ordförande, och statsråden Sven Ro- manus, Mundebo. Wikström. Wirtén. Rodhe, Wahlberg. Hansson. Enlund. Lindahl. Winther. De Geer. Cars, Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Mundebo

Proposition med förslag till ändrade kapitaltäckningsregler för hankinstitu- ten

Prop. 1978/79: 190 17

uppgick till 4.491. Motsvarande tal inom föreningsbankssektorn var 4.8921 resp. 2.292 av balansomslutningen. För de 15 största sparbankerna upp- gick nedskrivningsutrymmet till 6,7 % och det utrymme som tagits i an- språk var 3.5 %.

Utredningen anser att nuvarande skatteregler i vissa fall kan komma att utgöra hinder för en bank att bygga upp Obeskattade reserver till den nivå som de föreslagna kapitaltäckningsreglerna syftar till. De skatterättsliga avsättningsmöjligheterna begränsar således enligt utredningen i vissa fall den breddning av kapitalbasen som utredningens förslag innebär. Utred- ningen har därför föreslagit att en lagregel införs som medger bankinstitu- ten att avsätta 10 % av placeringarna till Obeskattade reserver.

Bankinspektionens representant i utredningen har reserverat sig i fråga om behandlingen av värderegleringskontot för obligationer och möjlighe- ten att med eget kapital likställa förlagslån. Enligt reservanten bör värde» regleringskontot för obligationer medräknas i kapitalbasen endast till den del kontot överstiger vad som erfordras för att skriva ned obligationerna till ett värde som motsvarar ett It)—årigt räntemedeltalsvärde. Vidare bör enligt reservantens mening förlagslån. som långivaren kan återkräva inom fem år, inte inräknas i täckningskapitalet. Slutligen framförs i reserva— tionen förslag om en omfattande förändring av riskklassindelningen. För- slaget motiveras av dels en strävan att förenkla reglerna. dels reservantens uppfattning att kapitalkraven behöver skärpas i väsentligen två avseenden. nämligen för engagemang i utländska banker samt för krediter mot säker- het av pantbrev inom 75% av uppskattningsvärdet. För dessa placeringar innebär förslaget att kapitalkravet höjs från 1% till 2,1%. En närmare redogörelse för reservantens förslag finns i betänkandet (bil. 1).

Flertalet remissinstanser delar utredningsmajoritetens uppfattning att de föreliggande kapitaltäckningsproblemen bör lösas genom att man tar hän— syn till värderegleringsreserverna i stället för att man genomför en avse- värd förändring av riskklassystemet. Bl.a. bankföreningen anser att de erfarenheter som har vunnits sedan år 1969 visar att nuvarande riskgrupp- indelning är från risksynpunkt i huvudsak sakligt välmotiverad. En omfat- tande ändring av riskklassindelningen skulle innebära betydande över- gångssvårigheter för bankerna. Liknande synpunkter anförs av andra före— trädare för bankerna. som framhåller bl. a. att en sådan ändring medför risk för att konkurrensen mellan olika banker och bankgrupper snedvrids. Bankföreningen föreslår vidare vissa justeringar i fråga om kapitaltäck- ningskraven för fordran på utländsk stat och för börsnoterade förlagsbevis.

Bankinspektionen och riksbanksfullmäktige har framfört kritik mot utredningsmajoritetens förslag. Bankinspektionen anser att utredningsma- joritetens förslag innebär en avsevärd ökning av expansionsutrymmet även för banker som inte kan betraktas som välkonsoliderade. Ökningen av expansionsutrymmet bör därför vara mera begränsat. Inspektionen kan i nuvarande läge inte tillstyrka större ökning av expansionsutrymmet än

2 Riksdagen 1978/79. I .vaml. Nr 190

• Sida 18
•  Original

Prop. 1978/79: 190 18

20— 40531" i normalfallen. Bankinspektionen har tillstyrkt reservantens för— slag med viss avvikelse i fråga om kapitaltäckningskravet för fordran på utländsk bank och för bottenlån i bostads- och aflärsfastigheter. Inspektio— nen framhåller bl.a. att utredningsmajoriteten har avstått från att söka förenkla kapitaltäckningsreglerna och att ändra den s.k. riskkatalogen. Utredningens resonemang härför anser inspektionen inte bärande. Ut- vecklingen ttnder de gångna tio åren har gett anledning till en ändrad syn på olika typer av placeringar. Exempel är entreprenadgarantier. för vilka utredningen också föreslår en sänkning. I andra fall. t.ex. placeringar i utländska banker, fastighetskrediter och aktiekrediter har utvecklingen visat att de kan vara farligare än man räknade med år 1968. Vid en revision av riskkatalogen bör enligt inspektionen endast riskbedömningen vara avgörande och de vunna erfarenheterna därvid beaktas. Om denna bedöm- ning leder till en förskjutning av konkun'ensförhållandena mellan bank- grupperna. får detta accepteras.

Bankinspektionen kan i princip tillstyrka utrcdningsförslaget att till vissa delar räkna in värderegleringsreset—verna i kapitalbasen. Inspektionen hyser dock allvarliga betänkligheter mot att sotn kapitaltäckning godta hela värderegleringskontot för obligationer, dvs. skillnanden mellan historiskt anskaffningsvärde och bokföringsvärde. Vid en realisation har obligations- portföljen givetvis inte högre värde än marknadsvärdet. Inspektionen kan dock godta att som gräns sätts det 10-åriga medeltalsvärdet. som innebär en successiv anpassning till marknadsvärdet.

Även riksbanksfullmäktige har anslutit sig till reservantens förslag i fråga om obligationsvärdering. Kapitaltäckningskravet för fordringar på utländsk bank bör vidare enligt fullmäktige vara 1.5 % mot f.n. [%. I övrigt har riksbanksfullmäktige tillstyrkt tttredningsmajoritetens förslag.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte motsatt sig utredningens för- slag till utökade nedskrivningsmöjligheter för bankerna. Riksskatteverket anser sig förhindrat att utan lagreglering ytterligare öka konsolideringsmöj- ligheterna för bankerna mot bakgrund bl.a. av banklagsutredningens kon- staterande att redan nuvarande anvisningar leder till en avsevärd konsoli- dering. Om möjligt bör denna fråga tas upp i anslutning till den översyn av nedskrivningsrcglerna som föranleds av företagsskattebcredningens för- slag (SOU 1977: 86) Beskattning av företag. Kammarrätten i Stockholm har framhållit att skattelagstiftningen och riksskatteverkets anvisningar bygger på antagandet om förlttstrisk. En utökning av nedskrivningsmöjligheterna bör därför — för att markera att de inte är skattemässigt betingade — regleras i en särskild lag.

För egen del vill jag framhålla följande. Som jag nämnde inledningsvis ltar kapitaltäckningsreglerna i banklag- stiftningen till huvudsyfte att trygga insättarnas medel mot de förluster som kan drabba bankerna i deras verksamhet. Kapitaltäckningsreglernas innehåll bör givetvis också i fortsättningen bestämmas med utgångspttnkt i

• Sida 19
•  Original

Prop. 1978/79: 190 19

detta grundläggant'le syfte. Jag vill emellertid erinra om att lagreglerna om kapitaltäckning inte är det enda medlet att trygga insättarnas pengar. llärutöver finns bl. a. bestämmelser om bankinstitttts kreditgivning. vars huvudsyfte är att trygga bankinstituts solvens. Dessa bestämmelser regle- rar dels mot vilka säkerheter som krediter får beviljas. dels i vilka fortner kreditgivning får ske och dels för vilken tid krediterna får lämnas. Bankla- garna och bokföringslagen innehåller vidare vissa bestämmelser om värde- ringen av bankinstitutens tillgångar. Syftet med dessa bestämmelser är — liksom motsvarande regler för andra företag -- att skydda företagens borgenärer. dvs. instittttens insättare. Slutligen kan nämnas att bankinsti- tttten står ttnder offentlig tillsyn av bankinspektionen. vars främsta uppgift är att övervaka de förhållanden som kan inverka på bankernas säkerhet.

Det täckningsgrundande kapitalet kan i det nuvarande kapitaltäcknings— systemet betraktas som en banks yttersta resurs i en nödsituation. Insät— tarna tryggas sålunda först och främst av den prövning av kreditsökande som bankinstituten företar innan medel lånas ut. Skttlle en fordran bli nödlidande finns emellertid flera s. k. säkerhetsvallar. som kan absorbera förluster innan insättarnas pengar äventyras. I första hand kan bankinstitu- ten försöka hålla sig skadelösa genom att realisera den särskilda säkerhet som i allmänhet finns ställd för krediten. Är detta inte möjligt. kan förlus- ten täckas av årets rörelseöverskott. Skttlle årets rörelseresultat inte förslå för full täckning av förlusten. får värderegleringsreserverna tas i anspråk. Först därefter blir det fråga om att ta det egna kapitalet i anspråk.

Det expansionsutrymme som skapades för bankerna år 1968 genom de då vidtagna ändringarna av kapitaltäckningsreglerna bedömdes vara till- räckligt för lång tid framöver. Som tidigare har sagts kom den till viss del inflationsbetingade snabba tillväxten av bankernas omslutning emellertid att ganska snart reducera detta utrymme. Bankernas rörelseöverskott har därtill endast i begränsad omfattning använts för att öka det kapital som får räknas in i kapitalbasen i kapitaltäckningshänseende. I stället har banker- nas boksltttspolitik inneburit att större delen av rörelseöverskotten har avsatts till obeskattade reserver på värdcregleringskonton.

Kapitalkravet i procent av eget kapital. dvs. utom förlagskapital -— kapitalutnyttjandet — har från år 1969 till utgången av år 1978 ökat för amirsbankerna från 93 %- till 1271-72, för de '15 största sparbankerna från 61"??- till 90% och för föreningslmnkerna från 93 % till 105 %. Det innebär att affärsbanker och föreningsbanker har varit tvungna att förstärka kapi- taltäckningen genom att ta tipp förlagslån. Detta gäller även för ett antal enskilda sparbanker men inte för gruppen i genomsnitt. För affärsbanker- nas del har dessutom nyemissioner av aktier ägt rum i betydande omfatt- ning under senare år. Bankernas värderegleringsreserver har sedan år 1969 ökat ungefär i takt med bankernas totala rötelsevolym. medan de redovi- sade förlusterna har varit små. Vid utgången av år 1977 uppgick värdereg- leringsreserverna för affärsbankerna till ca 9 miljarder kr.. för sparbanker-

• Sida 20
•  Original

Prop. 1978/79: 190 20

nu till ca 2,6 miljarder kr och för föreningsbankerna till ca 335 milj. kr. Vid utgången av år 1978 hade vissa affärsbanker och även några sparbanker och föreningsbanker ett överskott i kapitaltäckningen med nuvarande regler på under 10%. lnom varje bankinstitutsgrupp fanns några fall med ett överskott på bara 3—6%.

Enligt de beräkningar som utredningen har gjort behöver bankerna år 1985 med tillämpning av nuvarande kapitaltäckningsregler ett externt till- skottskapilal, dvs. nytt aktiekapital eller förlagslån. på 7—8 miljarder kr. Med hänsyn till andra samhällssektorers angelägna kapitalbehov och till kapitalmarknadens placeringskapacitet är en sådan utveckling inte önsk- värd. Mot bakgrund härav anserjag att kapitaltäckningsreglerna bör änd- ras så att behovet för bankerna att ta i anspråk kapitalmarknaden för att skaffa täckningskapital minskar. dock självfallet med ett bibehållet till- räckligt skydd för insättarnas medel.

Bankernas möjligheter att tillgodose en ökad kreditefterfrågan utan att ta i anspråk en stor del av kapitalmarknaden måste alltså avvägas med hänsyn till insättarskyddet. Vidare måste beaktas att ändrade regler inte blir av sådan art att de svenska bankernas soliditet kan sättas i fråga av den svenska allmänheten eller i internationella sammanhang. Reglerna bör också vara konkurrensneutrala.

Kapitaltäckningsreglerna har också kostnadsaspekter. Bankernas kost- nader för täckningskapital blir olika beroende på vilken form av kapital som väljs. Sådana kostnader får ytterst betalas av bankernas kunder. Å andra sidan måste också beaktas att det bl. a. från näringslivets synpunkt är angeläget att bankerna har en så stark kapitalställning att de har möjlig- het att lämna även riskbetonade krediter. Det är givet att det är svårt att finna ett system som helt tillgodoser alla dessa krav.

Det nuvarande kapitaltäckningssystemet innebar en förenkling jämfört med det tidigare systemet men kan ändå förefalla något komplicerat. 1 direktiven påvisades bl.a. möjligheten att förenkla reglerna ända dithän att man införde ett system med endast ett täckningskrav beräknat på bankin- stitutets samtliga placeringar. Utredningsmajoriteten har funnit en sådan lösning olämplig med hänsyn till att den olikhet i bankernas placerings- struktur som förelåg vid riskkatalogens tillkomst i huvudsak fortfarande kvarstår. Majoriteten anser också att stora ändringar i riskkatalogen skulle kunna leda till att konkurrensförhållandena inom bankväsendet snedvrids. Enligt min mening är det inte uteslutet att det skulle ha varit möjligt att genomföra en långt gående förenkling av riskkatalogen. De av reservanten föreslagna ändringarna innebär visserligen förenklingar. Fördelarna med en lösning enligt denna modell är enligt min mening dock inte så uppenbara att jag är beredd att på nuvarande underlag förorda en så genomgripande omläggning av riskkatalogen. Med hänsyn till det sagda och då de av inspektionen påtalade felaktigheterna i bankernas tillämpning efter hand torde försvinna förordar jag att ett ändrat kapitaltäckningssystem huvud-

• Sida 21
•  Original

Prop. ]978/79: 190 21

sakligen bygger på nuvarande riskkatalog men med en vidgning av vad som får utgöra s. k. täckningskapital.

Det system som oftast har framförts i diskussionerna kring bankernas kapitaItäckningsproblem är att också de obeskattade reserverna. dvs. vär- deregleringskontona för utlåning, valutor och obligationer. helt eller delvis skall få räknas in bland det utläningsgrundande kapitalet. Kreditinstitut- utredningen ansåg att värderegleringsreserverna borde få räknas in i den legala kapitaltäckningen (SOU 1967: 64 s. 184 f). Då dessa reserver liksom beskattade egna medel skulle få viss multipeleffekt på utläningskapaciteten kunde utredningen dock inte förorda att reserverna jämställdes med eget kapital. Enligt utredningens förslag skulle reserverna på visst sätt få beak- tas genom en särskild avdragsregel. Detta förslag avvisades av föredragan- den i prop. 1968: 143 (s. 139). Han pekade på att reserverna snabbt kan reducerats eller försvinna med följd att kapitalbasen skulle variera i storlek alltefter inträffade förluster eller ändrad inställning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler. En på så sätt rörlig kapitalbas ansågs opraktisk och svårtillämpad. Jag vill tillägga att de problem som är förknippade med en användning av reserverade medel som täckningskapital vid 1968 års bank- lagstiftning inte underkastades en så ingående analys som nu har skett genom banklagsutredningen.

Jag delar i likhet med remissinstanserna banklagsutredningens uppfatt- ning att en utökning av kapitalbasen med viss del av värderegleringsreser- verna är en framkomlig väg för att lösa bankernas kapitaltäckningsprob- lem. Av vad jag tidigare har anfört framgår att värderegleringsreserverna i realiteten har samma funktion som det egna kapitalet när det gäller att trygga insättarnas medel. Således är det från insättarnas synpunkt minst lika värdefullt om bankens konsolidering sker genom avsättning till dessa obeskattade reserver som genom överföring till eget kapital. lnsättarnas krav på trygghet behöver alltså inte bli eftersatta om man jämställer en del av värderegleringsreserverna med eget kapital vid tillämpningen av kapi- taltäckningsrcglerna.

Obeskattade reserver måste uppvisa viss stabilitet, om de skall ingå i kapitalbasen. Bankerna skulle få svårigheter att arbeta med starka fluktua- tioner i kapitalbasen. Som framgått av det tidigare anförda har värderegle- ringsreserverna företett en stark och stabil tillväxt. Under senare år har den årliga avsättningen varit ca tio gånger större än den konstaterade förlusten. Samtidigt har dock soliditeten hos bankernas företagskunder sjunkit markant under dessa år. Denna utveckling innebär att riskerna för långivarna har ökat. Bankernas portföljer innehåller nu betydligt flera potentiella förlustrisker än som tidigare har varit fallet. De hittills konstate- rade förlusterna kan därför inte tas som ett mått på de förlustrisker bank- erna fortsättningsvis måste vara garderade för. Jag anser dock i likhet med utredningen att en väsentlig del av värderegleringsreserverna måste anses utgöra ett varaktigt konsolideringskapital.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1978/79: 190 22 [ direktiven pävisas främst möjligheten att likställa värderegleringskon- tot för utlåning med eget kapital i fråga om kapitaltäckning. Emellertid är det ofta mänga olika omstämligfeter som avgör pa vilket av värderegle- ringskontona som bankett avsätter medel. Jag anser det därför vara lämpli- gast att —- säsom utredningen har föreslagit —— även värderegleringskontona för utländska valutor och obligationer delvis far räknas in i kapitalbasen.

En huvudfråga är i vilken utsträckning värderegleringskontona skall fa räknas in i kapitalbasen. Utredningens förslag, som innebär att hälften av saldona pä värderegleringskontona skall få räknas in i kapitalbasen intill ett belopp motsvarande eget kapital, har som utredningen påvisat manga fördelar. Förslaget tillstyrks också av de flesta remissinstanserna. Även lmnkinspektionen. som i andra avseenden är kritisk mot utredningens förslag. godtar förslaget på denna punkt med en ändring i fråga om värde- regleringsreserven för obligationer. Denna fråga. som ocksa tas upp av riksbanksfullmäktige, äterkommerjag till. Enligt utredningsförslaget ökar expansionsutrymmet med 50 '.??- för affärsbankerna, 59 % för sparbankerna och 43 ',"??- för föreningsbankerna. Om placeringarna ökar med IOC/?.- ärligen och det egna kapitalet är oförändrat tar det enligt utredningens beräkningar ca fem år att utnyttja det tillkommande expansionsutrymmet. Förslaget innebär således att bankernas nu tilltagande kapitaltäekningsproblem löses samtidigt som krav ställs på bankerna att i framtiden generera eget kapital för att möjliggöra fortsatt expansion. Vidare är förslaget. som utredningen har påvisat, neutralt i förhållande till den bokslutspolitik bankerna hitintills har fört. De banker som har prioriterat uppbyggnad av de obeskattade reserverna framför att med beskattade medel bygga upp det egna kapitalet far således inte ett bättre utgängsläge än andra banker genom de föreslagna reglerna.

Jag anser således att kapitaltäekningsreglerna bör ändras enligt utred- ningens förslag i dess huvuddrag. Jag delar emellertid inspektionens åsikt att den liberalisering av kapitalkraven som följer av utredningsmajoritetens förslag går väl längt. De ändringar i utrcdningsförslaget som jag förordar i det följande innebär att kapitalkraven skärps något jämfört med detta förslag.

Vad först gäller frågan i vad mån värderegleringskontona skall få räknas in i kapitalbasen anser jag att övervägande skäl talar för att andelen bör bestämmas till 40%. Detta står i samklang med att den latenta skatteskul- den som vilar på dessa reserveringar är 57 %. Reduceringen till 40% innebär att det blir från kapitaltäckningssynpunkt mera likvärdigt om rörel- seöverskott används till att öka det egna kapitalet i form av aktiekapital resp. egna fonder eller om överskottet avsätts som obeskattade reserver på värderegleringskonton. Jämfört med utrcdningsförslaget, som avsåg 50% av värderegleringsreserverna. innebär ändringen vidare — i enlighet med vad bankinspektionen har förordat — att expansionsutrymmet inte blir fullt sa stort och att liberaliseringen främst kommer de välkonsoliderade bank- erna till del.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1978/79: 190 23

En annan fraga är om orealiserade vinster eller förluster på värderegle- ringskontona skall fä genomslag pä kapitalbasen. [ likhet med utredningen och rcmissinstanserna anser jag att detta inte är nödvändigt när det gäller saldona pa värderegleringskontona för utläning och utländska valutor. Vad gäller frågan om hela värdereglcringskontot för obligationer bör godtas vill jag anföra följande. '

Enligt gällande huvudregel i banklagstiftningen fär bankernas obligationsinnehav i bokföringen inte tas upp till ett högre värde än mark- nadsvärdet. När bankens obligationsinnehav redovisas till anskaffnings- värdet (ln'uttobokvärdet) mäste saledes avsättningar göras till ett värdereg— leringskonto sa att obligationspot'tföljens nettobokvärde nedbringas till högst marknadsvärdet. Denna bestämmelse i banklagstiftningen innebär att en del av saldona pä värderegleringskontona för obligationer har tagits i anspräk för att täcka banklagarnas nedskrivningskrav. Enligt utrednings- majoritetens uppfattning har bankernas obligationsportföljer mer karaktär av anläggningstillgang. Som skäl härför har anförts att det är orealistiskt att tänka sig att bankerna skulle kunna avyttra en väsentlig del av sitt obliga- tionsinnehav vid en krissituation. Någon marknad som skulle kunna absor- bera en sådan utförsäljning existerar inte i Sverige. Mot bakgrund härav anser utredningsmajoriteten att obligationerna i kapitaltäekningssamman- hang kan tas upp till anskaffningsvärdet.

Utredningsmajoritetens förslag har i och för sig vissa praktiska fördelar. Jag kan dock inte dela uppfattningen att obligationerna har mer karaktär av anläggningstillgäng än av omsättningstillgäng. Som bankinspektionen och rikslmnksfullmäktige har framhällit är det av principiella skäl felaktigt att den del av behållningen pä värderegleringskontot som har konsumerats av nedskrivningsbehovet även skulle få ingå i kapitalbasen för kapitaltäck- ningsreglerna. I princip borde endast den del av värderegleringskontot som återstår sedan kontot använts för nedskrivning till marknadsvärdet fä medtagas. Då detta värde tluktuerar med ränteläget, är dock en pä detta sätt beräknad återstod av värderegleringskontot olämplig som kapitalbas. [ likhet med bankinspektionen och riksbanksfullmäktige förordarjag därför att obligationerna i kapitaltäckningssammanhang bör tas upp enligt den supplementärregel som gäller för värdering av sådana obligationer som redovisas i riskklasserna A och B. Denna regel innebär att bankernas obligationsinnehav fär värderas utifrån ett av bankinspektionen framräk- nat genomsnitt av räntan för vissa stats- och bostadsobligationer under de senaste tio åren. Härigenom är t. ex. en kraftig höjning av räntenivån på kort sikt endast ett begränsat genomslag i den genomsnittliga tioårsräntan.

Enligt gällande bestämmelser skall vid beräkning av kapitalkravct till- gångarna tas upp till det bokförda värdet. Det innebär att tillgängarnas bruttobokvärden reduceras med saldona på värderegleringskontona, innan kapitalkravet beräknas (jfr prop. 1968: 143, s. 233). Eftersom delar av värderegleringskontona för obligationer. län och valutor enligt de nu före-

• Sida 24
•  Original

Prop. 1978/79: 190 34

slagna reglerna kommer att räknas in i kapitalbasen. bör som utredningen föreslår någon sådan reduktion inte göras i fråga om dessa tillgångar. utan beräkningen av kapitalkravct ske med utgångspunkt i bruttovärdena. För övriga tillgångar innebär förslaget inte någon ändring. De skall alltså vid beräkningen av kapitalkravct som hittills tas upp till sina nettovärden.

Fördelningen av det egna kapitalet på aktiekapital och reserver är, som utredningen har framhållit. i och för sig godtycklig. En affärsbank kan ju genom fondemission överföra reserver till aktiekapitalet och därmed vidga utrymmet för förlagslån. Med hänsyn härtill och då det är önskvärt med en enhetlig behandling av de olika bankgrupperna tillstyrker jag utredningens förslag att också atlärsbanker och sparbanker får likställa förlagsbevis som har utfärdats av banken intill ett belopp som svarar mot bankens eget kapital resp. egna fonder. Vidare delar jag utredningsmajoritetens uppfatt- ning att begränsningsrcgeln för förlagslån med kort återstående löptid bör slopas av förenklingsskäl. Om återbetalning av förlagslån i något fall skulle medföra kapitaltäckningsproblem, kan man förutsätta att bankerna vidtar erforderliga åtgärder. exempelvis genom att ge ut nya förlagsbevis för att ersätta de förfallna.

Bankgarantierna har sedan 1960-talet expanderat starkt och relativt sett kraftigare än bankernas balansomslutning. Som utredningen påpekar är bankernas säkerheter vanligen något sämre för garantierna än för kredi- terna. Följden härav är att garantierna tenderar att till största delen hamna i riskkatalogens högsta klass. Garantirörelsen kräver därmed ett större riskkapital än övriga placeringar. trots att riskmomentet för garantier inte kan anses större. Som utredningen framhåller har de svenska bankerna därmed fått ett sämre konkurrensläge på garantimarknaden än försäkrings- bolag och utländska banker. En viss lättnad i kravet på eget kapital för garantirörelsen anser jag mot bakgrund härav vara befogad. [ likhet med flertalet remissinstanser tillstyrkerjag därför utredningens förslag att and- ra garantier än kreditgarantier vid kapitaltäckningsberäkningen medräknas till endast 50%.

Kravet på borgen för inteckningslån i riskklass C har i praktiken inte någon större betydelse. I likhet med remissinstanserna har jag därför inte något att erinra mot att kravet slopas. Jag har inte heller någon erinran mot att samtliga lån med enbart namnsäkerhet förs till riskklass D. Jag förordar alltså ändringar på dessa punkter.

I likhet med bankinspektionen och riksbanksfullmäktige anser jag att kapitaltäckningskravet för bankernas fordringar på utländska banker bör skärpas. Bankernas utlandsverksamhet har ökat markant under senare år. Vid utgången av år 1978 uppgick fordringarna på utländska banker till ca 16 miljarder kr. att jämföras med ca 4 miljardet kr. vid årsskiftet 1968/69. De risker som är förknippade med denna verksamhet är, som bankinspektio- nen och riksbanksfullmäktige har framhållit, större än vad som förutsågs vid införandet av kapitaltäckningsbestämmelserna år 1968. Ett kapitaltäck-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1978/79: 190

I.) '.II

ningskrav på 1.5 % för dessa fordringar anser jag i likhet med dessa remissinstaner vara lämpligt. För att undvika att ytterligare en riskklass tillskapas föreslår jag att fordringar på utländska banker ligger kvar i riskklass B men att de tas upp till 150 % av sitt värde.

1 övrigt harjag inte funnit tillräckliga skäl att nu göra ytterligare ändring- ar i riskklassindelningen. Jag är således inte beredd att på nuvarande underlag följa bankinspektionens och bankföreningens förslag till vissa sådana ändringar. Jag vill emellertid instämma i vad bankinspektionen har anfört om att det självfallet är den på erfarenheter grundade riskbedöm- ningen som bör vara avgörande i fråga om ändringar i riskkatalogen. oavsett om detta övergångsvis kan medföra en eller annan förskjutning i konkurrensförhållandena mellan olika banker eller bankgrupper. Det finns med denna utgångspunkt givetvis anledning att fortlöpande följa utveck- lingen på bankområdet i fråga om kapitaltäckningen och beakta erfarenhe- terna av vilka risker som är förbundna med bankernas placeringar.

För att belysa verkningarna i kapitaltäckningshänseende av det av mig nu förordade förslaget i förhållande till nuvarande regler och utrednings- majoritetens förslag har upprättats tabeller för de tre bankinstitutsgrupv perna. Tabellerna bör fogas till detta protokoll som bilaga 3.

Tabellerna visar att departementsförslaget medför en viss ökning av kapitalkraven jämfört med utredningens förslag. Det framgår också att departementsförslagetjämfört med nuvarande regler innebär att kapitalba- sen för beräkningen av kravet ökas väsentligt och att bankernas kapital- täckningssituation förbättras påtagligt. Detta innebär att bankerna bör kunna fortsätta att öka omslutningen under de närmaste åren titan att behöva ta i anspråk kapitalmarknaden i större omfattning. Jag vill samti- digt erinra om att förslaget innebär att den provisoriska lättnaden av kapitalkraven med 10 % utgår.

Utredningens förslag till utökade nedskrivningsmöjligheter för bankerna ärjag inte beredd att ta ställning till på nu föreliggande underlag. Under de närmaste åren torde det för övrigt endast i enstaka fall kunna inträffa att nuvarande skatteregler utgör hinder för en bank att bygga upp obeskattade reserver till den nivå som de förordade kapitaltäckningsreglerna medger.

Utöver banklagsutredningens förslag villjag i detta sammanhang ta upp en annan fråga som berör kapita|täckningsreglerna. [ den proposition om den svenska kapitalmarknaden (prop. 1978/79: 165) som regeringen nyligen har lagt fram för riksdagen har föreslagits att det nuvarande förbudet för bankerna att utfärda obligationer (66 & banklagen. 35 & sparbankslagen, 42 a äjordbrukskasserörelselagen) skall upphävas. Bankerna föreslås sålunda få rätt att ge ut säväl s. k. bankcertiftkat — obligationer med en löptid av högst ett år — som obligationer med längre löptid. för obligationer som ges ut i Sverige dock högst sju år. Enligt kapitaltäckningsreglerna gäller gene- rellt att kapitaltäckning inte krävs för fordringar som ett bankinstitut har mot ett annat svenskt bankinstitut. En vissjustering behöver göras i dessa

• Sida 26
•  Original

Prop. 1978/79: 191) 26

regler föratt ocksä banks innehav av obligationer som en annan bank har utfärdat skall undantas från kravet på kapitaltäckning. Jag förordar att dennajustering av reglerna görs.

4. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och besltltar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra— ganden har lagt fram.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1978/79: 190 27

Bilaga 1

Nya kapitaltäcknings- regler

för bankerna

Delbetänkande avgivet av banklagsutredningen

Ds E 1978:4

• Sida 28
•  Original

• Sida 29
•  Original

Prop. 1978/79: 190 29

Till Statsrådet och chefen för ekonomidepartementet

Genom beslut den 23 juni 1976 bemyndigade regeringen chefen för dåvarande finansdepartementet att tillkalla högst sju ledamöter med upp- drag att se över banklagstiftningen. Med stöd av bemyndigandet tillkal- lades den 1 juli 1976 rättschefen Kurt Malmgren (ordförande). bankdirek- tören Bertil Danielsson. bankinspektören Stig Danielsson. riksbanksdirek- tören Kurt Eklöf, direktören Sven Lindquist. direktören Sven G. Svenson och bankdirektören Lars-Erik Thunholm som ledamöter.

Som sakkunnig förordnades avdelningsdirektören Lars-Olof Thörn och som expert hovrättsassessorn Jan Bökmark. Som experter har vidare för- ordnats fr.o.m. den 1 oktober 1976 byrådirektören Bo Dahlheim och fr.o.m. den 1 april 1978 förste byråsekreteraren Tomas Lindstrand.

Utredningens sekreterare har t.o.m. den 19 april 1977 varit numera departementsrädet Lars Hedberg samt därefter numera kanslirådet Lars Bredin. Vidare. har hovrättsassessorn Lars Noltorp fr.o.m. den ljanuari 1978 förordnats till biträdande sekreterare.

Utredningen har tidigare överlämnat en framställning om förslag till provisoriska ändringar av kapitaltäekningsreglerna för bankinstituten.

Utredningen får härmed överlämna delbetänkandet Nya kapitaltäck- ningsregler för bankerna. Reservation har avgetts av Stig Danielsson. Lars-Olof'l'hörn har i särskilt yttrande anslutit sig till reservationen.

Vid utarbetandet av statistiskt material har utredningen anlitat biträde av experter.

Utredningen avser att närmast behandla frågor om anpassning av bank- lagarna till den nya aktiebolagslagen och av utvecklingen föranledda krav på justering av bankinstitutens rörelseregler.

Stockholm i november 1978 Kurt Malmgren

Bertil Danielsson Stig Danielsson Kurt Eklöf Sven Lindquist Sven G. Svenson Lars-Erik Thunholm

I Lars Bredin Lars Noltorp

• Sida 30
•  Original

Prop. 1978/79: 190 30 Innehåll Sammanfattning .............................................. 33 Författningsförslag ........................................... 36 1. Förslag till lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse . . . . 36 2. Förslag till lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker 39 3. Förslag till lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasso- rörelsen .................................................. 43 l Dire/(liven ................................................. 47 2 Kapitaltät'k”fires/natti")nte/ser " Int/tklugs'tt'f'tningen ............. 49 2.1 Inledning .............................................. 4.9 2.2 Gällande rätt ........................................... 49 2.3 Historik ............................................... 51 2.3.1 Inledning ......................................... 51 2.3.2 Kapitaltäckningsbestämmelscr före nu gällande lag . . . . 52 2.3.3 1963 års lag ....................................... 53 2.3.3.1 Allmänt ................................... 53 2.3.3.2 Riskkatalogerz .............................. 57 2.3.3.3 Kapitalbasen ............................... 60 2.3.3.4 Sammanfattning ............................ 64 2.3.4 Värderingsprinciper för obligationer ................. 64 2.3.5 Den provisoriska ändringen är 1977 .................. 66 2.3.6 Förlagslän som täckningskapital ..................... 66 2.3.7 Bankernas engagemang i sidobolag .................. 70 3 Kupilultäcknirtyshestämntt'lsvr .' vis—.ru utländska battÅs_t'.t'/cnt . . . . 72 3.1 Allmänt ................................................ 72 3.2 Närmare om kapitalläckningsbestämmelserna i vissa utländ- ska banksystem ......................................... 73 3.3 Sammanfattning ........................................ 79 4 Översikt av debatten om Åupt'taltät'kningslrågornu .............. 80 5 Problentinreuteri/ig ut'/1 grundläggande krm" .................. 86 5.1 Probleminventering ..................................... 86 5.1.1 Utvecklingen till år 1076 ............................ 86 5.1.2 Volymtillväxt — inflation ........................... 89 5.1.3 Belastning pä kapitalmarknaden med gällande kapital- täckningsregler .................................... 90 5.2 Grundläggande krav på nya kapitaltäckningsregler .......... 91 6 Ört-'rt'iiganden ut'/tji'irslag ihut'mf/rfigun ...................... 93 6.1 Inledning .............................................. 93 6.2 Riskkatalogen .......................................... 93 6.3 Utökning av kapitalbasen ................................ 95 6.3.1 Värderegleringskontonas ställning som kapitalbas ..... 95 6.3.1.1 Bruttoplaceringar ........................... 101 6.3.2 Förlagslän som täckningskapital ..................... 101 6.3.3 Olika modeller för ökning av kapitalbasen ............ 103 6.3.3.) "fre-procentsrnodellen ....................... 104 6.3.3.2 Kapitalkravsrnodellen ....................... 109 6.333 50-procentsmodellcn ........................ 111 6.334 75-procentsmodellen ........................ 113

6.3.4 Utredningens förslag till utökning av kapitalbasen ..... 115

• Sida 31
•  Original

Prop. 1978/79: 190 31

7 kirra (le/frågor ............................................. 1 16 7.1 Inledning .............................................. 116 7.2 Betydelsen av borgen för hänförande av placering till viss risk-

grad ................................................... 1 16 7.3 Garantiförbindelsernas behandling i kapitaltäckningssam-

manhang ............................................... 117 7.4 Bankernas engagemang i utländska sidobolag ............... 118 8 Sunlurrlning ut' kupimltä('kningxregler m'lt skatteregler ......... 1 19 8.1 Allmänt ................................................ 119 8.2 Skattckrcditer i bankrörelse .............................. 120 8.3 Företagsskattcberedningens förslag ....................... 121 8.4 Sammanfattande bedömning ............................. 121

Bilagor

Bilaga 1 Kapitalkrav. eget kapital. värderegleringskonton och lön- samhet förde olika institutsgruppernz-t 1970—1976 ........ 123 Bilaga 2 Samband mellan volymtillväxt och (')verskottsniva vid krav pa konstanta soliditets-. konsoliderings— och utdelnings- nivaer i aflärshankerna vid 5 i'irs plancringshorisont ...... 124 Bilaga 3 Framskrivning av kapitalstrukturcn med gällande kapital- täckningsregler ...................................... 125 Bilaga 4 Värderegleringskonton. eget kapital. kapitalkrav samt kapi— talutnvttjande vid gällande regler och i tre-procentsmodel- len. Uppgifter per ultimo 1976 ......................... 126 Bilaga 5 Framskrivning av kapitalstrukturen med tre-procentsmodel- len ................................................. 129 Bilaga 6 Värderegleringskonton. eget kapital. kapitalkrav samt kapi- talutnyttjande vid gällande regler och i 50—procentsmodel- len. Uppgifter pcr ultimo 1976 ......................... 132 Bilaga 7 Framskrivning av kapitalstrukturen med 51')-procentsmodel- len 135 Rexert'atinn ()("ll .rärxkil/ _rttrumle ............................... 138

• Sida 32
•  Original

• Sida 33
•  Original

Prop. 1978/79: 190 3 'N

SAMMANFATTNING

I enlighet med sina direktiv har banklagsutredningen gjort en översyn av banklagarnas kapitaltäckningsbestämmelser i syfte att finna en lösning varigenom bankernas behov av täckningskapital dämpas titan att insättar- nas berättigade intresse av skydd mot förluster sätts äsido. Resultatet av utredningens arbete redovisas i detta delbetänkande.

Banklagarnas kapitaltäekningsreglcr tick sin nuvarande utformning ge- nom 1968 års banklagsreform. Bestämmelserna är utformade som place- ringsregler differentierade i fyra riskgrader efter placeringarnas art. Place- ringarna i den lägsta riskgraden är helt fria från krav på täckning med eget kapital. Tillgängarna i övriga riskgrader skall täckas med 192... 492.- resp. 819? eget kapital. Det samlade kravet på eget kapital utgör fr.o.m. den 1 juli 1977 90 % av summan av kapitalkraven i de fyra olika riskgraderna. Med eget kapital avses för bankaktiebolag och föreningsbank aktiekapital resp. insatskapital samt reservfond, dispositionsfond och av stämman fastställd vinstbalans. För sparbanks del skall täckning ske med egna fonder. dvs. grundfond. reservfond och garantifond. Sorn täckningskapital fär också räknas förlagslån intill ett belopp motsvarande bankaktiebolags aktiekapital. sparbanks reservfond resp. centralkassas och anslutnajord- brttkskassors eget kapital.

1968 års kapitaltäckningsregler innebar för llertalet banker en väsentlig sänkning av kapitalkravct. Det utrymme för expansion av rörelsen inom ramen för befintligt eget kapital som de nya reglerna gav möjlighet till togs emellertid snabbt i anspråk.

Bankernas rörelseöverskott har inte heller varit tillräckligt stora för att tillåta en uppbyggnad av det redovisade egna kapitalet i takt med volymex— pansionen. Det ökade kapitalkravct har därför i stor utsträckning mäst tillgodoses genom emissioner av aktier och förlagslån.

Utredningen har — som direktiven anvisar — undersökt om bankernas obeskattade reserveringar helt eller delvis kan likställas med eget kapital. Tidigare förslag i denna riktning har avvisats under hänvisning i huvudsak till att en på detta sätt sammansatt kapitalbas inte skulle förete erforderlig stabilitet. Utredningens ttndersökningar visar att bankernas realiserade förluster härvidlag endast har marginell betydelse. Avgörande bliri stället huruvida orealiserade vinster eller förluster på obligationsinnehavet skall 'a genomslag pä kapitalbasen. Utredningen anser på närmare angivna skäl att detta inte är nödvändigt titan föreslår att saldona pä värdereglerings- kontona för utläning. utländska valutor samt obligationer behandlas enhet- ligt oeh fär utgöra grund för en breddning av kapitalbasen.

Utredningen har prövat en rad modeller för httr denna utvidgning av kapitalbasen bör genomföras. Flera krav bör ställas på ett nytt system. Det bör således vara neutralt i förhållande till förd bokslutspolitik. Vidare bör —- så långt möjligt -— kapitalbasen vara okänslig för volym- och strukturför- 3 Riksdagen 1978/79. 1 sunt/. Nr [90

• Sida 34
•  Original

Prop. 1978/79: 190 34

ändringar och de skilda instittttgrttppcrna och bankerna sinsemellan få en likvärdig behandling. Systemet bör också vara så uppbyggt att kommande kapitaltäckningsbehov tillgodoses genom att ytterligare incitament skapas för framtida aVsättningar till värderegleringskonton. Vid en samlad bedöm- ning av bl.a. dessa krav har utredningen stannat för att föreslå att hälften av saldona pä värderegleringskoritona för utlåning. utländska valutor och obligationer räknas in i kapitalbasen intill ett belopp som svarar mot redovisat eget kapital.

Enligt gällande bestämmelser får en bank med eget kapital likställa det nominella värdet av förlagsbevis. som har ställts ut av banken. intill ett belopp som svarar mot. för aflärsbankcrna aktiekapitalet. för sparbanker- na reservfondcn och för föreningsbankerna det belopp vartill centralkassas och ansltttnajordbrukskassors eget kapital uppgår. Viss begränsning gäller i fråga om förlagskapital som långivaren kan äterkräva inom fem år. 1 förenklande syfte och för att få en enhetlig behandling av de skilda insti- tutsgrupperna föreslar utredningen att också affärsbanker och sparbanker med eget kapital fär likställa det nominella värdet av förlagsbevis intill ett belopp som svarar mot det totala egna kapitalet. Utredningen föreslår vidare att den särskilda begränsningsregeln för förlagslän med kort äter- staendc löptid slopas.

Bankernas garantiförbindelser är enligt gällande kapitaltäckningsregler att jämställa med utlåning och underkastade krav på kapitaltäckning till hela sitt nominella belopp. Dessa bestämmelser medför enligt utredningen att garantirörelsen kräver relativt sett mer riskkapital än övriga placeringar utan att för den skull riskmomentet kan anses vara större. Till följd härav kan konkurrensen på denna marknad mellan banker och exempelvis för- säkringsbolag inte sägas äga rum på lika villkor. Mot bakgrund bl.a. härav föreslår utredningen en viss lättnad i kapitalkravct för garantirörelsen.

1 nedanstående tabell belyses de samlade effekterna av utredningens förslag såvitt avser utökningen av kapitalbasen och reduktionen av kapi- talkravet för vissa garantiåtaganden.

Ökat expansionsutrymme Affärs- Spar- Förenings- Samt- i % på grttnd av banker banker' banker liga breddning av kapitalbasen 50 59 43 51 reduktion av kapitalkravct för vissa garantiåtaganden 5 l 4 5

Stlmma 55 60 47 56

' Avser 69 större sparbanker.

Som inledningsvis har nämnts är bankinstitutens placeringar indelade i fyra riskgrader. Den lägsta riskgraden omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk. medan den högsta riskgraden omfattar de mest riskbeto— nade tillgångarna. Utredningen har i enlighet med sina direktiv undersökt

• Sida 35
•  Original

Prop. 1978/79: 190

Lo.) LI!

om detta riskklassystetn kan göras enklare. Utredningen har emellertid stannat för att i httvttdsak behålla den nuvarande riskkatalogen. Härvid har man läst avgörande vikt vid att riskkatalogen speglar de olikheter i kapital— täckningskrav som föranleds av placeringarnas art och att en omarbetning medför uppenbara risker för att konkurrensförhftllandena inom bankväsen- det snedvrids.

En ledamot har i en reservation. vartill den sakkunnige anslutit sig, anmält avvikande mening i fråga om behandlingen av värderegleringskon- tot för obligationer och i viss mån möjligheten att med eget kapital likställa förlagslån. ] reservationen presenteras därjämte ett förslag till förenklade kapitaltäckningsbestämmelser.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1978/79: 190

FÖR FA'r'rNtNGSFÖRs LAG

] Förslag till Lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas. att 57 s lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Ft'ireS/ttgen lydelse

57 s*"

Bankaktiebolag skall till insättar- nas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhällttnt'le till bankbolagets till- gängar och till garantiförbindelser som bolaget ingätt (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravct indelas placeringarna i följande fyra grupper. nämligen

A.1. inneliggande kassa. chec- kar, postremissväxlar samt ford- ringar hos riksbanken och riks- gäldskontoret.

2. skattkammarväxlar och obli- gationer som utfärdats av staten. kommun eller därmed jämförlig samfällighet. allmän kassa eller in- rättning. vars reglemente fastställts av regeringen. kreditaktiebolag el- ler Nordiska investeringsbanken.

3. andra fordringar för vilka sta-- ten. kommun eller därmed jämför- lig samfällighet. bankaktiebolag. sparbank. ecntralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning. kreditaktiebolag. sädant bankägt aktiebolag som enligt rege- ringens medgivande fär jämställas med kreditaktiebolag vid tillämp- ningen av detta stycke eller försäk- ringsföretag med svensk konces- sion svarar.

4. fordringar för vilka säkerhe- ten utgöres av värdehandling eller fordran som angives under A 1—3.

5. garantiförbindelser för vilka banken erhällit säkerhet i värde- handling eller fordran. som angives ttnder A 1—4.

' Senaste lydelse 1977: 259

Bankaktiebolag skall till insättar- nas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till bankbolagets till- gängar och till garantiförbindelser som bolaget ingätt (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravct indelas placeringarna i följande fyra grupper. nämligen

A.I. inneliggande kassa. chee- kat'. postremissväxlar samt ford- ringar hos riksbanken och riks— gäldskontorct.

2. skattkammarväxlar och obli- gationer som utfärdats av staten. kommun eller därmed jämförlig samfällighet. allmän kassa eller in- rättning. vars rcglemente fastställts av regeringen. kreditaktiebolag el— ler Nordiska investeringsbanken.

3. andra fordringar för vilka sta- ten. kommun eller därmcd jämför- lig samfällighet. bankaktiebolag. sparbank. centralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning. kreditaktiebolag. sädant bankägt aktiebolag som enligt rege- ringens medgivande får jämställas med kreditt-tktiebolag vid tillämp- ningen av detta stycke eller försäk- ringsföretag med svensk konces- sion svarar.

4. fordringar för vilka säkerhe- ten utgöres av värdehandling eller fordran som angives ttnder A 1—3.

5. garantiförbindelser för vilka banken erhällit säkerhet i värde- handling eller fordran. som angives tlndcr A 1—4,

• Sida 37
•  Original

Prop. 1978/79: 190

Nln'rtruntle lydelse

B.l. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2.

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings- företag än som avses under A 3 el- ler samlällighetsförening svarar.

3. ft.)rdringar för vilka säkerhe- ten utgöres av

värdehandling eller fordran. som angives under B I eller 2. eller

inteckning ijordbruks-. affärs- el- ler bostadsfastighet eller tomträtt till slidan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i frä- ga om tomträtt. av byggnad som hör till tomträtten.

4. garantiförbindelser för vilka banken erhällit säkerhet i värde- handling eller fordran. som angives under B l—3.

Cl. fordringar för vilka säker- heten utgöres av

inteckning ijordbruksfastighet. i bostadsfastighet med en- eller två- familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgär eller i tomträtt till sådan fastighet. om inreek/iingxsiikerlieren är för- slår/tl med borgen och inteckning- en ligger mellan sjuttiofem och ett- hundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen el- ler. i fråga om tomträtt. av byggnad som hör till tomträtten.

inteckning i fastighet. som helt eller delvis är inrättad för industri- ell verksamhet. eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i fråga om tomträtt. av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten.

förlagsbevis eller aktie. som no- teras vid fondbörs här i landet. eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än ljuga/emul- sen kronor,

2. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i form av värdehandling. fordran eller bor-

37 ["/irexlztgen lydelse

B.l. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2.

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat l'örsi-ikrings- företag än som avses under A 3 el- ler samlällighetsförening svarar.

3. fordringar för vilka säkerhe- ten utgöres av

värdehandling eller fordran. som angives under B 1 eller 2. eller

inteckning ijordbruks-, affärs- el- ler bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i frä- ga om tomträtt. av byggnad som hör till tomträtten.

4. gt'trantiförbindelser för vilka banken erhällit säkerhet i värde— handling eller fordran. som angives under B l—3.

C.l. fordringar för vilka säker- heten utgöres av

inteckning ijordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller två- familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgär eller i tomträtt till sådan fastighet. om inteckningen ligger mellan sjut- tiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomt- rätt. av byggnad som hör till tomt- rätten.

inteckning i fastighet som helt el- ler delvis är inrättad för industriell verksamhet. eller i tomträtt till så- dan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten. eller

förlagsbevis eller aktie. som no- teras vid fondbörs här i landet.

2. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i form av värdehandling eller fordran. som

• Sida 38
•  Original

Prop. 1978/79: 190

Nu varande lydelse

gensjörbimlelse som angives under C 1.

D. övriga tillgångar och garanti- förbindelser tttom sådana som en— ligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar. som angivas un- der A. fordras ej eget kapital. 1 öv- rigt skall bankbolag vid varje tid- punkt ha eget kapital till lägst nittio procent av ett belopp. som motsva- rar sammanlagt

en procent av summan av place- ringar. sotn angivas under B.

fyra procent av summan av pla- ceringar, som angivas under C. och

åtta procent av summan av place- ringar. som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bok— fört värde och garnnttfk'irbimlelse till sitt nominella belopp.

Med eget kapital avses aktiekapi- tal. reservfond. dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital fär likställas det nominella värdet av _li'irlagsbevis. utställda av bankbo- laget, intill ett belopp motsvarande bolagets aktiekapital. ! fråga om ft'irlagskapital. som långivaren kan äterkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets kapital får likställas högst så stor del av det varje år förfallunde beloppet sattt svarar mot tio procent av bola- gets aktiekapital.

38 Ft'ireslagen lydelse angives under C 1.

D. övriga tillgängar och garanti- förbindelscr utom sådana som en- ligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar. sotn angivas un- der A, fordras ej eget kapital. 1 öv- rigt skall bankbolag vid varje tid- punkt ha eget kapital till lägst ett belopp. som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av place- ringar. som angivas under B,

fyra procent av summan av pla- ceringar. som angivas under C. och

åtta procent av summan av place- ringar, som angivas under D.

Placeringar skall tagas upp till följande värden, nämligen

]. fordringar, för vilka reserver som avses i fjärde stycket avsatts. till sitt bruttovärdc.

2. övriga tillgångar, till sitt net— tovärde,

3. garuntiförbindelser, som är knutna till kreditgivning. till sitt no- minella belopp

samt

4. övriga garunti/örbindelser. till halva sitt nominella belopp.

Med eget kapital avses aktiekapi- tal. reservfond. dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får. intill ett belopp motsvara/ale bank- bolagets eget kapital, likställas dels hälften av ett belopp som svarar mot bolagets reserver för utlåning, garantiförbina'elser, utländska va- lutor och obligationer, dels det no- minella värdet av förlagsbevis ut- ställda av bolaget.

Från bankbolagets eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat in- eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet_ Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare elleri

• Sida 39
•  Original

Prop. 1978/79: 190 39

fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lätnna län mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-. kontors- eller affärsfastighct eller att lämna län till kommuner".

Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag. som uteslu- tande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt sotn förvärvats för att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sam- manhängande behov, skall frän bankbolagets eget kapital avräknas älta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot bankens innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde. som bankbolagct bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om län av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sädant län beviljats till uppförande av viss byggnad. skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet. där denna uppfördes. om ej särskilda skäl föranleda annat.

Denna lag träder i kraft den

40. Förut/uge” lyda/Sr)

rättning. vars reglemente fastställts av regeringen. kreditaktiebolag el- ler Nordiska investeringsbanken.

3. andra fordringar för vilka sta- ten, kommun eller därmed jämför- lig samlällighet. hankaktiebolag. sparbank, eentralkassa eller annan under A I eller 2 avsedd kassa eller inrättning. kreditaktiebolag. sådant bankägt aktiebolag som enligt rege- ringens medgivande fär jämställas med kreditaktiebolag vid tillämp- ningen av detta stycke eller försäk- ringsföretag med svensk konces- sion svarar.

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller ford- ran. som angives under A 1—3.

5. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhällit säkerhet i vär- dehandling eller fordran, som an- gives under A 1—4.

B.]. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2.

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings- företag än som avses under A 3 el- ler samfällighetsförening svarar.

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran. som angives under B 1 eller 2, eller

inteckning ijordbruks-. affärs- el- ler bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i frå- ga om tomträtt. av byggnad som hör till tomträtten.

4. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i vär- dehandling eller fordran som an- gives under B 1—3,

C.]. fordringar för vilka säkerhe- ten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller två— familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår

• Sida 41
•  Original

Prop. 1978/79: 190

Nuvarande lydelse

eller i tomträtt till sådan fastighet, om intet'kttingssiiker/teten är _li'ir- stärkt med borgen och inteckning- en Iigger mellan sjuttiofem och ett- hundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen el- ler, i fråga om tomträtt. av byggnad som hör till tomträtten.

inteckning i fastighet. som helt eller delvis är inrättad för industri- ell verksamhet. eller i tomträtt till sadan fastighet inorn femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i fråga om tomträtt. av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten.

förlagsbevis eller aktie som no- teras vid fondbörs häri landet. eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare ("in tjugofetntu- .ven kronor,

2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhällit säkerhet i form av värdehandling. fordran eller hor- gen.sli'irhindelw som angives under C 1.

D. övriga tillgångar och garanti- förbindelser utom sådana som en- ligt femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna fonder.

För placeringar, som angivas un- der A. fordras ej egna fonder. l öv- rigt skall sparbank vid varje tid— punkt ha egna fonder till lägst nittio procent av ett belopp som motsva- rar sammanlagt

en procent av summan av place- ringar. som angivas under B.

fyra procent av summan av pla- ceringar. som angivas under C. och

åtta procent av summan av place- ringar. som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bok- för/ värde och garantiförbindelse till .vitt nominella belopp.

4l

I""öt'es'lutwn lydelse

eller i tomträtt till sådan fastighet. om inteckningen ligger mellan sjut- tiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i fråga om tomt- rätt. av byggnad som hör till tomt- rätten.

inteckning i fastighet. som helt eller delvis är inrättad för industri- ell verksamhet. eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendom eller. i fråga om tomträtt. av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten. eller

förlagsbevis eller aktie. som no- teras vid fondbörs här i landet.

2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhällit säkerhet i form av värdehandling eller fordran, som angives under C 1.

D. övriga tillgångar och garanti- förbindelser utom sådana som en- ligt femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna fonder.

För placeringar. som angivas un- der A. fordras ej egna fonder. [ öv- rigt skall sparbank vid varje tid- punkt ha egna fonder till lägst ett belopp. som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av place- ringar. som angivas under B. fyra procent av summan av pla- ceringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av place- ringar. som angivas under D. Placeringar skall tagas upp till följande värden, nämligen ]. fordringar, för vilka reserver som avses i fjärde stycket avsatts, till sitt bruttoviirde, 2. övriga tillgångar. till sitt netto- värde..

• Sida 42
•  Original

Prop. 1978/79: 190

Nuvarande lydelse

Med egna fonder avses grund- fond. reservfond och garantifond. Med egna fonder fär likställas det nominella värdet av Firlagsbevis, utställda av sparbanken. intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond. Ifråga om _li'irlagsktu'ti- tal. som långivaren katt äterkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med sparbankensfonderfär lik- ställas ltögst så stor del av det Waje

[:'(-”'(”.Yfllgt'll lydelse

3. gurunti/i'irbindelser. som är kttutna till kreditgivning. till sitt tto- minellu belopp samt

4. övriga goranti/i'irbindelswr. till lta/va sitt nominella belopp.

Med egna fonder avses grund- fond. reservfond och garantifond. Med egna fonder fär. intill ett be- lopp motsvarande sparbankens egna fonder. likställas dels hälften av ett belopp som svarar mot sparbankens reserver _li'ir utlåning, guruntilörln'ndelser. utländska va- lutor och obligationer. dels det no- minella värdet av _/'('it'l(t_e.s'bei'is ut- ställda uv sparbanken.

är jinja/lande beloppet som svarar mot tio procent av t'esertjonden.

Från sparbankens egna fonder skall avräknas det bokförda värdet av vad sparbanken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksamhet. Sädan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna län mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna län till kommuner.

Har sparbank väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag. som uteslu— tande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov. skall frän sparbankens egna fonder avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot sparbankens innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som sparbanken bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedcl till främjande av bostadsbyggande sädant län beviljats till uppförande av viss byggnad. skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet. där denna uppför-es. om ej särskilda skäl föranleda annat.

Sparbank. som på grund av avtal enligt 7955 skall uppbära blivande överskott vid annan sparbanks likvidation, får vid bestämmande av kravet på egna fonder under tiden för likvidationen taga överskottet i beräkning intill belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.

Denna lag träder i kraft den

• Sida 43
•  Original

Prop. l978/79: 190

Centralkassajämte anslutnajord- brukskassor skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes för kas- sorna gemensamt i förhällande till deras tillgångar och av dem ingång- na garantiförbindelser (placering- ar). Vid beräkningen av kapitalkra- vet indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A.]. inneliggande kassa. chec- kar. postremissväxlar samt ford— ringar hos riksbanken och riks- gäldskontoret.

2. skattkammarväxlar och obliga— tioner som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet. allmän kassa eller in- rättning. vars reglemente fastställts av regeringen. kreditaktiebolag el- ler Nordiska investeringsbanken.

3. andra fordringar för vilka sta- ten. kommun eller därmed jämför- lig samfällighet. bankaktiebolag, sparbank. centralkassa eller annan under Al eller ?. avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag. sädant bankägt aktiebolag som enligt rege- ringens medgivande fär jämställas med kreditaktiebolag vid tillämp- ningen av detta stycke eller försäk- ringsföretag med svensk konces- sion svarar.

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller ford- ran, som angives under A 1—3.

5. garantiförbindelser, som utfar- dats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan

• Sida 44
•  Original

Prop. 1978/79: 190

Nuvarande lyric/.vc

erhällit säkerhet i värdehandling el- ler fordran, som angives under A l—4.

B.l. andra fullgoda obligationer än de som angivas Linder A 2.

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings- företag än som avses under A 3 el- ler samfällighctsförening svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran. som angives under B 1 eller 2. eller

inteckning ijordbruks-, affärs- el- ler bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fri":- ga om tomträtt. av byggnad som hör till tomträtten.

4. garantiförbindelser. som utfär- dats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhällit säkerhet i värdehandling el- ler fordran. som angives under B 1— 3.

C. [. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning ijordbruksfastighet. i bostadsfastighet med en- eller två- familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgär eller i tomträtt till sådan fastighet, om inIec'kningsm'ikcrhelen är för- stärkt mal borgen och inteckning.- en ligger mellan sjuttiofem och ett- hundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen el- ler. i fråga om tomträtt. av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industri- ell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i fråga om tomträtt. av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

44. Föreslagen lyda/.vc

erhällit säkerhet i värdehandling el- ler fordran, som angives under A l—4.

B.l. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings- företag än som avses under A 3 el- ler samfällighetsförening svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran. som angives under B 1 eller 2. eller

inteckning ijordbruks—. affärs- el- ler bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i frt - ga om tomträtt. av byggnad som hör till tomträtten.

4. garantiförbindelser. som utfär- dats av ccntralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhällit säkerhet i värdehandling el- ler fordran, som angives under B 1— 3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning ijordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller två— familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningen ligger mellan sjut- tiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i fråga om tomt- rätt. av byggnad som hör till tomt- rätten.

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industri- ell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. i fråga om tomträtt. av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, eller

• Sida 45
•  Original

Prop. 1978/79: 190 Nuvarande lydelse

förlagsbevis eller aktie. som no- teras vid fondbörs här i landet, eller

borgen, dock ej till högre hela/71.7 _]i'ir varje låntagare (in tittgoj'emtu- .s'en kronor.

2. garantiförbindelser, som utfär- dats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhällit säkerhet i form av värde- handling. fordran eller ln'irgensfiir- burde/se som angives under C 1.

D. övriga tillgångar och garanti- förbindelser utom sådana som en- ligt femte och sjättc styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas un- der A, fordras ej eget kapital. 1 öv- rigt skall centralkassajämte anslut- na jordbrukskassor vid varje tid- punkt ha eget kapital till lägst nittio procent av ett belopp, som motsva- rar sammanlagt

en procent av summan av place- ringar. som angivas Linder B,

fyra procent av summan av pla- ceringar. som angivas under C. och

ätta procent av summan av place- ringar. som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bok- fört vii/'de och garanti/i)"rbindelse till sitt nominella belopp.

Med eget kapital avses insatska- pital. reservfond. dispositionsfond och av stämma fastställd vinstba- lans. Med eget kapital fär likstt'illas det nominella värdet av ji'irlagslw- vis, utställda av centra/kassan, in— till ett belopp motsvaramle det l?e- Iopp vartill centralkassans och an— slutna jrn'dhl'ukskassors eget kapi— tal III)/7_L'(ll'. Ifråga omjo"t'lags'ka/.>t'—

Föreslagna lydelse

förlagsbevis eller aktie. som no- teras vid fondbörs här i landet.

2. gurantil'örbindelser, som utfär- dats av ccntralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhällit säkerhet i form av värde— handling, eller fordran som angives under C 1.

D. övriga tillgångar och garanti- förbindelser utom sådana som en- ligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar. som angivas un- der A. fordras ej eget kapital. [ öv- rigt skall centralkassa jämte anslut- na jordbrukskassor vid varje tid- punkt ha eget kapital till lägst ett belopp. som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av place- ringar. som angivas Linder B.

fyra procent av summan av pla- ceringar. som angivas under C. och

älta procent av summan av place- ringar. som angivas under D.

Placeringar" skall tagas upp till följande värden, nämligen

I.fordringar,för vilka reserver som avses ifjiirde stycket avsatts, till sitt hruttovärde,

2. ("ivriga tillgångar, till sitt tretto- viirde, 3- HU”!!!li/t'il'hindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt Ito— minella belopp .vamt

4. ("ivriga garanti/i'irbindelser, till halva sitt nominella belopp.

Med eget kapital avses insatska- pital. reservfond, dispositionsfond och av stämma fastställd vinstba- lans. Med eget kapital fär. intill ett belopp motsvarande det belopp vartill ('entralkassans och anslutna jr»rdbrukskassors eget kapital app- gt'ir, likställas dels ett belopp som svarar mot centra/kassans och an- slutna jordbrukskassors reserver

• Sida 46
•  Original

Prop. 1978/79: 190 46 Nuvarande lydelse Föreslagna lydelse

tal, som lt'ingit-wren kan tilerkriivu för utlåning, garunti/i'it'bindelser, inom fem år, skall dock iakttagas ult'indska valutor och obligationer, att med ('entra/kassans och de an- dels det nominella värdet av fiir- slutna jordlmtkskassornas eget ktt- lagsbevis utställda av centralkas- pitaljiir likställas högst så stor del san. av det varje årji'ir/a/lmtde beloppet

som svarar mot tio procent av detta

kapital.

Fran centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksam- het. Sädan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna län mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-. kontors- eller aftärsfastighet eller att lämna län till kommuner.

Har centralkassa eller ansluten jordbrukskassa väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att bereda någon av kassorna lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från det egna kapitalet avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot kassans innehav av aktier i fastighetsbola- get.

Med uppskattat värde avses det värde. som kreditkassa bestämt på grundval av särskild värdering. l-lar enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sädant lån beviljats till uppförande av viss byggnad. skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdct för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres. om ej särskilda skäl föranleda annat.

Denna lag träder i kraft den

• Sida 47
•  Original

Prop. 1978/79: 190 47

] Direktiven

Utredningen (Fi l976: 04) med uppdrag att se över banklagstiftningen. som har antagit namnet banklagsutredningen. skall enligt direktiven särbe- handla frägan om en lösning av bankinstitutcns kapitaltäckningsproblem och skyndsamt lägga fram förslag till nya kapitaltäckningsreglcr. Direkti- ven. vars fullständiga lydelse framgår av vad chefen för finansdepartemen- tet anförde till regeringsprotokollet den 23 juni l976, innehåller. såvitt nu är av intresse. i huvudsak följande.

Bankföreningen anser att kapitaltäckningsreglerna är alltför komplicera- de och därför bör helt omarbetas. Frågan om en översyn av kapitaltäck- ningsbestämmelserna har också tagits upp av bankinspektionen i skrivelse till regeringen den [4 april 1976. Bankinspektionens hemställan om en utredning är föranledd av att bankinstituten får allt svårare att öka det egna kapitalet i takt med den ökning som sker av verksamheten och som till stor del orsakas av pcnningvärdeförsämringen. Bankinspektionen lämnar föl- jande genomsnittssiffror för de olika bankinstitutsgrupperna i fråga om hur stor del av det egna kapitalet som vid utgången av första kvartalet l969 resp. tredje kvartalet 1975 har mäst tagas i anspråk för att fylla lagens krav på täckning av bankernas placeringar.

l969 l975 Ökning av eget kapital samt förlagslån under perioden Affärsbankerna 72 '.'/c 92 % 32 % Sparbankerna 53 % 72 % 32 % Föreningsbankerna 88 % ' 88 % 108 %

Jag vill erinra om att regleringen av bankinstituts skyldighet att till insättarnas skydd hålla ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget kapital fick en helt ny utformning genom 1969 års banklags- reform. Bestämmelserna är utformade som placeringsregler differentierade i fyra riskgrader efter placeringarnas art. Placeringarna i den lägsta riskgra- den är helt fria från krav på täckning med eget kapital. Tillgängarna i övriga riskgrader skall täckas med 170, 4%- resp. S% eget kapital. Det samlade kravet på eget kapital erhålls genom addering av kapitalkraven i de fyra olika riskgraderna. Med eget kapital avses för bankaktiebolag och föreningsbank aktiekapital resp. insatskapital samt reservfond, disposi— tionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. För sparbanks del skall täckning ske med egna fonder. dvs. grundfond. reservfond och garan- tifond. Som täckningskapital får också räknas förlagslån intill ett belopp motsvarande bankaktiebolags aktiekapital, sparbanks reservfond resp. centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital.

Den nya regleringen innebar för bankaktiebolagen en väsentlig sänkning av kapitalkravct. genomsnittligt från ca 6,5% till drygt 4%. För några sparbanker och centralkassor skärptes däremot kravet. Det överutrymme av eget kapital som skapades genom de nya reglerna medgav en väsentlig expansion av bankernas rörelsevolym. Under de senaste åren har det dock

• Sida 48
•  Original

Prop. 1978/79: 190 48

för mänga banker blivit ett allt större problem att i takt med den ökande rörelsevolymen - delvis betingad av inflationen — öka det egna kapitalet för att uppfylla det föreskrivna kapitaltäckningskravet. Möjligheten att med nuvarande regler i fortsi'ittningen klara kapitaltäckningskravet förut- sätter en förbättrad lönsamhet. Förutom de avsättningar av beskattade vinstmedel som härigenom skulle möjliggöras skulle. vad gäller bankaktie- bolagen. möjligheten att konkurrera om riskvilligt kapital via nyemissioner av aktier förbättras. En förbättrad lönsamhet mäste i allt väsentligt ske genom att bankerna tilläts öka räntenutrginalerna. vilket i sista hand skulle drabba bankkunderna. Med hänsyn till konsekvenserna härav är det inte realistiskt att tänka sig att bankernas kapialtäckningsprohlem i någon större utsträckning skulle kunna lösas på detta sätt.

Det bör också framhållas att en kraftigt ökad emission av aktier och förlagslän från bankernas sida för att klara kapitaltäckningskravet skulle ta i anspråk den svenska kapitalmarknaden i en omfattning som med hänsyn till andra samhällssektorers kapitalbehov inte är önskvärd. Mot bakgrund av vad jag nu har sagt anser även jag att det är motiverat att se över kapitaltäckningsbestämmelserna för att finna en lösning varigenom ban- kernas behov av täckningskapital dämpas utan att insättarnas berättigade intresse av förlustskydd därför cftersätts.

Det förslag som oftast har framförts i diskussionerna kring bankernas kapitaltäckningsproblem — och som också tas upp i bankinspektionens skrivelse — är att också de obeskattade värderegleringskontona för utlä- ning. valutor och obligationer helt eller delvis skall få räknas in bland det utlåningsgrundande kapitalet. Redan kreditinstitututredningen ansåg att värderegleringsreserven borde få räknas in i den legala kapitaltäckningen. men då dessa reserver liksom beskattade egna medel skulle få viss multi- peleffekt på utlåningskapaciteten kunde utredningen inte förorda att reser- verna jämställdes med eget kapital. Enligt utredningens förslag skulle reserverna dock på visst sätt få aeaktas genom en särskild avdragsregel. Detta förslag avvisades i propositionen och i anslutning därtill pekade jag på att reserverna snabbt kan reduceras eller försvinna med följd att kapital— basen skulle variera i storlek alltefter inträffade förluster eller ändrad inställning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler. Jag fann en på så sätt rörlig kapitalbas opraktisk och svårtillämpad.

Ett beaktande av värdereglcringskontona i kapitaltäckningssamman- hang synes närmast avse reserveringarna för utlåning. Dessa ökade för hankaktiebolagens del från år l9(18 till utgången av år l974 från ca l4(l0 milj. kr. till ca 2400 milj. kr. och torde därmed tämligen väl ha följt expansionen av bankernas rörelsevolym. Kommittén bör undersöka om det går att finna en lösning där värderegleringsreserverna kan jämställas som täckningskapital samtidigt som de olägenheter som jag berörde i l968 ärs proposition i möjligaste mån elimineras.

Kommittén bör emellertid överväga även andra möjligheter att ordna det insättarskydd som skapas genom kapitaltäckningsreglerna. Kommittén bör med andra ord vara fri att söka finna en reglering som för en längre tid framöver löser bankernas kapitaltäckningsproblem samtidigt som kravet på skydd för insättarna tillgodoses.

Av vad jag nu har anfört framgår att kommittén bör göra en fullständig översyn av reglerna om kapitaltäckning i banklagen, sparbankslagen och jordbrukskasserörelselagen. Som bankinspektionen har anfört i sin skri- velse bör därvid uppmärksammas i vad man bankernas utlandsengage-

• Sida 49
•  Original

Prop. 1978/79: 190 49

mang bör föranleda en skärpning av täckningskravet för dessa engage— mang. Lagtekniskt innebär de nuvarande reglerna en betydlig förenkling jämfört med den reglering som tidigare gällde. Även de gällande reglerna är emellertid delvis tämligen komplicerade. Kommittén bör undersöka om reglerna kan förenklas ytterligare. Den bör särskilt pröva om riskklassyste- met kan göras enklare. eventuellt ända dithän att man har endast ett täckningskrav applicerat på bankinstitutets samtliga placeringar.

2.1. Inledning

Bankinstituten finansierar sin krcditgivningsverksanthet i huvudsak med medel som anförtros detn av kunderna. Det är självklart att bankerna inte kan lata insättarna bära de förlustrisker som är förenade med bankverk- samheten. För att täcka dessa risker måste bankerna ha ett eget kapital. Det egna kapitalets främsta uppgift är alltsä att skydda insättarna mot förluster av insatta medel. l banklagstiftningen finns därför sedan länge bestämmelser som syftar till att garantera att bankerna häller en tillräcklig kapitalstyrka i form av eget kapital.

2.2 Gällande rätt

Kapitaltäckningsreglerna. som är enhetligt utformade för alla bankinsti- tut. finns för aflärsbankerna i 57 5 lagen (1955: 183) om bankrörelse (BL). för sparbankerna i 26.5 lagen (l955z4lö) om sparbanker (SpL) och för föreningsbankerna i 34 & lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen (Jkl.) och innebär i huvudsak följande.

En bank skall till insättarnas skydd ha ett eget kapital (för sparbank egna fonder) till visst lägsta belopp. Detta bestäms i förhållande till bankens tillgångar och till garantiförbindelser som banken har ingått. dvs. bankens placeringar. Vid beräkningen av kravet på eget kapital resp. egna fonder indelas placeringarna i fyra grupper efter riskgrad. Den lägsta riskgraden omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk. I den högsta riskgra— den ingär de mest riskbetonade tillgångarna. Placeringarna i den lägsta riskgraden är helt fria från täckning med eget kapital. 1 övrigt skallen bank vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst nittio procent av ett belopp, som motsvarar sammanlagt 170 av summan av placeringarna i den näst lägsta riskgraden. 49721 av summan av placeringarna i nästa riskgrad samt 871. av summan av placeringarna i högsta riskgraden. Det samlade kravet på eget kapital, som gäller för en bank framräknas genom att kapitalkraven för bankens olika tillgångar läggs samman.

Med affärsbanks eget kapital avses aktiekapital. reservfond. disposi- tionsfond och vinstbalans som har fastställts av bolagsstämma. Med för- 4 Riksdagen 1978/79. ) .taml. Nr 190

• Sida 50
•  Original

Prop. 1978/79: 190 50

eningsbanks eget kapital. som i fråga om kaptaltäckning räknas gemensamt för centralkassa och anslutnajordbrukskassor, avses insatskapital. reserv- fond, dispositionsfond och fastställd vinstbalans. Sparbanks egna fonder är grundfond. reservfond och garantifond.

Med eget kaptal får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, som har utställts av banken intill ett belopp motsvarande för aflärsbankerna aktiekapitalet, för sparbankerna reservfonden och för föreningsbankerna det belopp vartill centralkassas och anslutnajordbrukskassors eget kapital uppgär. [ fråga om förlagskapital som långivare kan ätcrkräva inom fetn år. gäller dock en ytterligare begränsning till högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot 10% av för aftärsbank aktiekapitalet. för sparbank reservfond och för föreningsbankerna det egna kapitalet.

Tillgäng skall tas upp till bokfört värde. Närmare bestämmelser om dessa värden linns intagna i bokföringslagen och i 91 & BL. 48 äSpL samt i 43 och 44 ss JkL. l fräga om garantiförbindelser gäller att de skall tas upp till nominella belopp.

] den lägsta riskgraden. som i lagtexten betecknas som (ur/11717 A, tas upp inneliggande kassa. checkar. postremissväslar samt fordringar hos riks- banken och riksgäldskontoret. Hit hör också skattkammarväxlar. svenska stats- och kommunobligationer samt hypoteksobligationer och obliga- tioner utgivna av kreditaktiebolag eller Nordiska investeringsbanken samt andra fordringar för vilka staten. kommun eller därmed jämförlig samfäl- lighet. svenskt bankinstitut eller vissa andra rättssubjekt svarar. Till sä- dana rättssubjekt räknas allmän kassa eller inrättning. vars reglemente har fastställts av regeringen. kreditaktiebolag och försäkringsföretag med svensk koncession. Genom en lagändring år 1975 upptogs bland dessa rättssubjekt ocksä sådant bankägt aktiebolag som enligt regeringens med- givande fär jämställas med kreditaktiebolag vid tillämpningen av denna bestämmelse. Lagändringen skede-e närmast med tanke på bankernas sido- bolag som driver factoring- eller leasingrörelse. Till den lägsta riskgraden hänförs slutligen fordringar och garantiförbindelser för vilka banken har erhällit säkerhet i värdehandling eller fordran som tidigare har angivits.

Till den näst lägsta riskgraden -— i lagtexten betecknad som grupp B — hör andra fullgoda obligationer ände som har upptagits i grupp A. fordring— ar på utländskt bankföretag eller försäkringsföretag eller på samfällighets- förening. Hit räknas vidare fordringar med säkerhet av inteckning ijord- bruks—. affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom 75 % av uppskattningsvärdet. Slutligen förs till grupp B fordringar och garantiförbindelser med säkerhet i sådan värdehandling eller fordran som hör till samma grupp.

I nästa riskgrad — grrr/;p C —- placeras i huvudsak andra inteckningslån än de som tidigare har nämnts. Sådana placeringar är fordringar med säkerhet av inteckning ijordbruksfastighet. i bostadsfastighet med en- eller tvafamiljshus eller flerfamiljshus med statligt bostadslån eller tomträtt till

• Sida 51
•  Original

Prop. 1978/79:190 51 sådan fastighet. om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan 75 och 100 C? av uppskattningsvärdet. Till samma kategori räknas fordringar med säkerhet av inteckning i industrifas- lighet eller tomträtt till sådan fastighet inom 50 C? av uppskattningsvärdet. Till grupp C hör ocksä fordringar med säkerhet av förlagsbevis och aktier. som noteras vid Stockholms fondbörs. samt borgen tipp till 25 000 kr. för Varje låntagare. Hit hör slutligen garantiförbindelser för vilka bankett har säkerhet i form av värdehandling. fordran eller borgensförbindelse som räknas in i samma riskgrupp.

Till den högsta riskgraden — grupp I) — förs alla tillgängar och garanti- förbindelser som inte har räknats in i riskgraderna A —C och som inte skall avräknas från eget kapital.

För bankernas engagemang i sidobolag. dvs. svenskt eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. gäller genom en sär- skild regel ett kapitaltäckningskrav pä 100 9-2. Tre typer av sidoföretag är undantagna från detta stränga täckningskrav. nämligen företag där staten är delägare. bostadslinansierande kreditaktiebolag och kommunlåncinsti- tut. de sistnämnda efter lagändring som trädde i kraft den I januari 1977 (prop. 1976/77: 21, NU 1976/77: 11. rskr 1976/7715"). Engagemang i sädant sidobolag förs till riskgrupp D med ett kapitaltäckningskrav av 8 (="-75. Sär- skilda regler gäller ocksä för bankernas engagemang i fastighetsbolag som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet för att bereda banken lokaler m.m.

Kapitaltäcknittgsbestämmelserna i banklagarna innehåller slutligen näg- ra värderingsregler i fräga om inteckningssäkerheter.

2.3. Historik

2.3.I Inledning

De nu gällande kapitaltäckningsreglerna är resultatet av en fortgående utveckling som steg för steg förändrat kapitalkraven och i stort sett allt mer lindrat dessa krav. De ändringar som undan för undan har gjorts i de ursprungliga reglerna har nästan alltid aktualiserats av en så kraftig inlä- ningsökningi bankinstituten att kraven pä kapitaltäcknig blivit allt svårare att uppfylla. samtidigt som lagstiftaren bedömt att bankinstitutens ökade finansiella konsolidering och den erfarenhetsmässiga värderingen av risk- momentcn i bankrörelsen lämnat utrymme för en uppmjukning av kapital- kraven.

I det följande lämnas en redogörelse för den utveckling av kapitalkraven som har lett fram till de nu gällande reglerna. Härvid komtner tyngdpunk- ten att läggas på frågan om vad som i kapitaltäckningshänseende skall räknas som eget kapital. Särskilt uppmärksammas frågan om även banker- nas obeskattade reserver dvs. värderegleringskonton för utlåning, värde- papper och valutor. skall fä räknas in i det risktäckande kapitalet. Vidare

• Sida 52
•  Original

IJ

Prop. 1978/79: 190 5

redogörs mera ingående för hur bankernas obligationsinnchav har behand- lats i kapitaltäckningshänseende. 1 ett särskilt avsnitt behandlas vidare förlagslånens ställning i kapitaltäckningssammanhang.

2.3.2. Kupilallr'ic/tningshexriiinm.z'ls'erföra nu gällande lag

Bestämmelserna om kapitaltäckning var ursprungligen utformade som regler om inlåningsrätt. De innebar att bankerna fick ta emot inlåning till ett belopp motsvarande högst en viss multipel av det egna kapitalet. Reglerna var i väsentliga avseenden olika för de skilda bankinstitutsgrup- perna.

För aflärsbankernas del föreskrevs i 1911 års banklag att banks inlåning inte tick överstiga fem gånger bolagets egna fonder. Eftersom det egna kapitalet och de inlånade medlen huvudsakligen används till kreditgivning. kan denna vår första inlånings:-—ättsregel liksom dess efterföljare sägas innebära, att mot en banks placeringar och den förlustrisk de medför skall stå egna fonder av viss minsta storlek. dvs. i detta fall ett belopp motsva- rande ca 17 ”2 av samtliga placeringar. En inlåningsrättsrcgel kan sålunda översättas till en placeringsregel, som ger besked om vilka kapital- eller fondtäckningskrav. som gäller för bankens kreditgivning.

Inlåningsrätten för affärsbankerna höjdes genom lagändring år 1920 till åtta gånger det egna kapitalet. 1 1955 års banklag bestämdes denna multipel till tio. Kraven på fondtäckning av inlåningen hade dock redan tidigare mildrats på olika sätt. bl.a. genom provisoriska bestämmelser ttnder 1930- och l940-talen. Dessa lättnader innebar bl. a. att den del av inlåningen som placerades i vissa som riskfria betraktade tillgångar (kassamedel. statspap— perm. in.) helt eller delvis kunde få undantas vid beräkningen av inlånings- rätten. Genom en lag år 1946 om bankaktielmlags inlåning delades affärs— bankernas placeringar in i tre grupper efter stigande riskgrad. Denna princip med bankernas placeringar indelade efter riskgrad med olika krav på kapitaltäckning låg till grttnd också för inlåningsrättsreglerna i 1955 års banklag.

För sparbankerna infördes regler om inlångsrätt genom 1923 års spar- bankslag. Sparbanksinlåning, som inte motsvarades av kassa, banktillgo- dohavanden. fullgoda svenska obligationer. vissa inteckningslån och andra riskfria placeringar. ftck enligt lagen inte överstiga 12.5 gånger sparban— kens fonder. l.)enna regel kombinerades med en annan regel. som innebar att inlåningen med undantag av vad som motsvarades av kassa och bank- tillgodohavanden aldrig fick överstiga 50 gånger fonderna. Denna yttersta inlåningsspärr ändrades år 1937 till en 30-gångerregel som emellertid skulle gälla först efter en övergångstid om tolv år. Kraven på fondtäckning mildrades genom genom provisorisk lagstiftning år 1947. Kretsen av täck- ningsfria tillgångar vidgades och Kungl. Maj:t fick rätt att medge undantag från 30—gångerregeln och i stället tillämpa 50-gängerregeln. 1 1955 års sparbankslag behölls systemet med att begränsa sparbankernas inlånings-

• Sida 53
•  Original

Prop. 1978/79: 190 53

rätt genom dubbla relationsregler. Den inlåning som inte placerades i täckningsfria tillgångar begränsades liksom tidigare till 12.5 gånger spar- bankernas egna fonder. lnlåning som inte placerats i den första. mest riskfria gruppen fick aldrig överstiga 50 gånger sparbankens fonder.

Förjordbrukskasserörelsens del har de bestämmelser som reglerar cen- tralkassornas inlåningsrätt alltsedan år 1942 varit så gott som identiska med detn som gällde för sparbankerna.

Även om de för aflärsbanker. sparbanker och centralkassor gällande inlåningsrättsreglerna var likartade genom att de grundade sig på en upp- delning av tillgångarna i tre riskgrttpper var de i övrigt i väsentliga avseen- den olika. Bestämmelserna var betydligt mindre restriktiva för sparbanker- nas och centralkassornas än för aflärsbankernas del. Således var kapital- kraven förde olika placeringarna lindrigare för sparbanker och centralkas— sor och omfattningen av täckningsfria tillgångar var större.

En historik över kapitaltäckningsreglernas utveckling och en utförligare redogörelse för reglernas innehåll före den nya banklagstiftningen är 1968 finns i krcditinstitututredningens betänkande (SOU 1967:64) Samordnad banklagstiftning (s. 152—173).

2.3.3 [968 årx lut: 2.331 Allmänt

1 betänkandet Samordnad banklagstiftning som ligger till grund för gäl- lande lagstiftning framhöll kreditinstitututredningen att det i och för sig är möjligt att få samma kapitaltäckningskrav med inlåningsbestämmelser som med direkta placeringsregler. Utredningen ansåg det emellertid som mest följdriktigt att kapitaltäckningsreglerna utformades som placeringsregler differentierade efter placeringarnas art. Utredningen ansåg vidare att be- stämmelserna borde vara enhetliga för samtliga bankinstitut. Utredningen grupperade bankinstitutens placeringar i fyra olika riskgrader. där riskgrad 1 omfattade placeringar med ingen eller ringa förlustrisk och riskgrad 4 de mest riskbelastade placeringarna. Som kapitaltäckning föreslog utredning— en för tillgångar i riskgrad 1. utom för rena kassatillgångar. 0,5 % eget kapital och för riskgraderna 2—4 eget kapital om 1%, 4% resp. S%. Det samlade kravet på eget kapital räknas fram genom att kapitalkraven i de olika riskgraderna läggs samman. Utredningen förordade vidare att för- lagsbevis som getts ut av bankinstitut i kapitaltäckningshänseende med viss begränsning skulle få jämställas med eget kapital intill ett belopp motsvarande för affärsbankerna aktiekapitalet. för sparbankerna reserv- fonden och för föreningsbankerna det belopp vartill centralkassa och an- slutna jordbrukskassors eget kapital uppgår. En närmare redogörelse för förlagsbevisens behandling i kapitaltäckningshänseende lämnas under av- snitt 2.3.6. Dessutom föreslog utredningen att ett belopp motsvarande summan av värderegleringsreservernas belopp för utlåning och överskot- tet av reserven för värdepapper skulle få dras från tillgängarnas värde i den högsta riskgraden innan kapitalkravct beräknades.

• Sida 54
•  Original

Prop. 1978/79: 190 54

Departementscltefen förklarade i proposition i ätnnet (1968: 143) att han anslöt sig till de grundläggande l'edifmtningar som låg bakom utredningens förslag. Han erinrade om att såväl de dåvarande inläningsrättsreglerna sotn de föreslagna placeringsreglerna vid sidan av sin httvudfunktion att trygga insättarna också verkade placeringsdirigerande. Med anledning härav framhöll departementschefen ati-; kapitaltäckningskravens ändamål —- att trygga insättarna enligt hans åsikt liksom hittills borde få bestämma de nya kapitaltäckningsreglernas inttehåll på ett avgörande sätt. Den föreslag- na konstruktionen ttted kapitaltäckningsrcgler utformade som placerings— regler betecknade han som en utveckling av det gällande inlåningsrätts- systemet nted väsentliga fördelar. Reglerna knyts direkt till bankinstitu- tens placeringar, vilket är följdriktigt eftersom det egna kapitalet skall stå emot risk som är förenad med kreditgivningen. Reglerna blir också betyd- ligt mindre komplicerade och sålunda lättare att tillämpa för bankinstituten och tillsynsmyndigheten. Vidare läntpar de sig väl för att tillämpas på olika typer av bankinstitttt. oavsett rörelseinriktning och utlåningsstruktur. Sy- stemet medför nämligen med given omslutning att det ställs större krav på eget kapital hos ett bankinstitut nted en mer riskbetonad placeringsstruktur ätt hos andra.

Utredningens förslag att kapitaltäckningskraven borde vara desamma för alla bankinstitut grundade sig på uppfattningen att förlustrisken på en och samma placering rimligen inte förändras efter vem som gör placering- en. Utredningen betonade emcllertid, att även om förlustrisken som sådan inte förändras så kan placeringens storlek motivera skilda kapitalkrav beroende på vilket institut som gör placeringen. Denna skillnad i riskbe- dömningen för en och samma placering hänför sig inte till typen av bankin- stitttt tttan till instittttets storlek i förhållande till en kredit av given storlek. Utredningen ansåg dock inte att det behövdes någon differentiering av kapitalkraven efter institutens storlek. Därvid beaktade utredningen att bank enligt en särskild bestämmelse i banklagstiftningen inte får bevilja kredit åt en och samma låntagare eller i intressegemenskap förbundna låntagare i sådan utsträckning att institutets säkerhet äventyras. Vid re- missbehandlingen berördes frågan om enhetlighet av några remissinstan- ser. Sparbanksföreningen ansåg att en enhetlig reglering var en självklar följd av utredningens principiella ställningstagande för en samordnad banklagstiftning. Jordbrukskasse'förbundet ville se lagförslaget som en hel- het och var därför berett att godta de starkt ökade krav som förslaget innebar för rörelsens del. Bankinspektionen framförde viss kritik mot för- slaget att kapitalkravct fullt ut skall vara lika för samtliga bankinstitut och fann det motiverat att kravet för sparbanker och kreditkassor sattes något lägre än för aflärsbanker. Som skäl härför anfördes att sparbankernas och kreditkassornas låneportföljer under överskådlig tid kommer att ha en annan och mindre riskbetonad sammansättning än affärsbankernas. De- partementschefen delade utredningens uppfattning att kapitaltäcknings-

• Sida 55
•  Original

Prop. 1978/79: 190 55

bestätnmelserna skulle vara enhetliga för aflärsbanker. sparbanker och centralkassor. En enhetlig reglering av kapitaltäckningskraven var enligt hans mening också en självklar följd av ställningstagandet till en samord- nad banklagstiftning.

Utredningens förslag till kapitaltåckningsbestämmelser innebar ettligt utredningens beräkningar, sotn hänförde sig till förhållandena i bank- instituten den 31 december 1964. sänkningar av kapitalkraven för samtliga affärsbanker med minst 25 %. i sex fall med mer än 35 %. För de ca 30 sparbanker för vilka beräkningar gjorts innebar förslaget sänkningar för 20 sparbanker med mer än 15 "! varav för tre nted mer än 35%. För tre sparbanker innebar förslaget en ökning med ca 10 (fi-. Tre centralkassor fick enligt förslaget sina kapitaltäckningskrav höjda med 10— 15 % medan de övriga nio fick måttliga sänkningar.

Som skäl för de sänkta kapitaltäckningskraven anförde utredningen att de faktiska förlusterna under efterkrigstiden varit ringa men att detta förhållande endast i mindre mått kunde tjäna som vägledning för kapital— täckningskvoternas storlek. Utredningen sökte även bedötna kapitaltäck- ningskvoterttas rimliga storlek med utgångspunkt från de kapitaltäck- ningskrav. som de dåvarande inlåningsrättsbestämmelserna angav. Enligt utredningens mening framstod dessa som betryggande. På grund härav och då skärpta krav innebär ökade kostnader för kreditförmedlingen utgick utredningen från att någon skärpning av de samlade kapitalti'tckningskra— ven i och för sig ej behövdes. Särskilt ifråga om aftärsbankcrna vilka som tidigare nämnts hade. de strängaste kapitaltäckningskraven. framstod tvärt- otn en ntildring av det samlade kapitaltäckningskravet som motiverad.

Till de remissinstanser som uttalade sig om kapitalkravet i stort hörde bankinspektionen (jfr. prop. 1968: 143 s. 116). Inspektionen konstaterade till att börja med att tttredningens fi'irslag skulle innebära en minskning av kapitalbehovet för flertalet affärsbanker med 40—50%. Inspektionen be- rörde däreftcr bl.a. den betydelse för behovet av riskbärande kapital som bankinstittttens dolda reserver. främst i form av värderegleringskonton för utlåning. kan ha. Värdet av dolda reserver betonades men samtidigt under- ströks att kapitaltäckningsreglerna skall tillämpas inte bara Linder goda konjunkturer utan även ttnder dåliga. Erfarenheterna visade också att reserverna snabbt katt försvinna inte bara på grund av inträffade förluster utan också till följd av en ändrad inställning i fråga om behovet av säker- hetsmarginaler.

Det kapitalskydd. som erbjuds insättarna. kan således ttnder avsevärd tid vara begränsat till det i lag föreskrivna minimikapitalet, hette det i framställningen. Kraven på riskkapital måste därför avvägas så. att bank- instituten med bevarat förtroende från allmänhetens sida skall kunna fun- gera även under perioder med sämre konjunkturer. Det riskkapital. som enligt lag skall finnas i ett bankinstitttt måste i princip vara så stort att deti och för sig är tillräckligt som skydd för insättarna. Vidare betonades att det

• Sida 56
•  Original

Prop. 1978/ 79: 190 56

krav på riskkapital som i lag generellt ställs upp på bankinstitut är minimi- krav. [ anledning därav påpekade inspektionen, att om en bank i sin rörelse är beredd att ta större risker än normalt. måste bankett hålla ett motsvaran- de högre kapital än det som föreskrivs i lag.

Samntanfattningsvis anförde inspektionen att mycket tydde på att batt- kernas verksamhet skulle bli mera riskbetonad än ttnder den för näringsli- vet så gynnsamma efterkrigsperioden och att det inte var förenligt med klok och försiktig politik att införa regler som för aflärsbankernas del skulle innebära en halvering eller en kanske ännu längre gående redttktion av det tninimikapital. som obligatoriskt måste finnas till insättarnas skydd. En så extrem åtgärd skttlle illa rintma med de envist återkommande kraven från näringslivets sida på ett ökat risktagande i bankerna. En sådan "ned- rustning" skulle inte heller kttnna motiveras från kostnadssynpttnkt. Enligt inspektionen kunde det för aflätsbankernas del därför anses ritnligt och acceptabelt om det föreskrivna minimikapitalet reducerades med endast 20-- 25 %. Om utvecklingen skulle: göra detta motiverat. kttnde kapitaltäck- ningsreglerna efter ett antal år liberaliseras ytterligare. Med utgångspunkt härifrån föreslog inspektionen därför vissa ändringar i detaljutformningcn av utredningens förslag.

De synpunkter bankinspektionen anfört manade även enligt departe- mentschefens bedömande till försiktighet (prop. 1968: 143. s. 137). Enligt departementschefen var det emellertid föratt åstadkomma enhetliga kapi- taltäckningsbestämmelser nödvändigt att förhållandevis kraftigt sänka ka- pitalkravet för :tf'ersbankerna, som hade de strängaste kraven, eftersom det inte fanns några bärande skäl för att i stället starkt skärpa kapitalkra- ven för sparbanker och centralkassor. Departementschefen erinrade också om att ett högre kapitaltäckningskrav medför högre kostnader för den kreditförtnedling som bankerna tillhandahåller och pekade på att dessa kostnader ytterst får betalas av dem som tar institutens tjänster i anspråk. Den ytterligare trygghet ett högre kapitaltäckningskrav innebär för insät- tarna år därför vägas mot de nackdelar som lägre inlåningsräntor och högre lånekostnader tttedför. Å andra sidan framhöll departementschefen att det också måste beaktas att det från såväl bankernas som näringslivets synpunkt är angeläget. att bankerna har en så stark kapitalställning, att de verkligen har möjlighet att lämna riskbetonade krediter och kan ta de förluster som följer därav. Vid detaljutformningen av kapitaltäckningsbe— stämmelserna beaktade departementschefen ovanstående synpunkter.

Propositionens kapitaltäckningsregler innebar en minskning av kapital- kravet i förhållande till inlåningsrättsreglerna med 38 % för affärsbankerna och 21% för sparbankerna samt en höjning för centralkassorna med 5%. Detta innebar att kapitalkravct i procent av summan av samtliga tillgångar och ingångna garantiförbindelser för affärsbankernas del sänktes från 6.57 % till 4.33 % och för sparbankernas del från 1.89 till 1.50 %, medan kapitalkravct för centralkassorna höjdes från 1,98 till 2,09 % 1 fråga om beräkningen av nu angivna siffror och motsvarande siffror enligt bl.a. uredningens förslag hänvisas till prop. 1968: 143 s. 151 f.

• Sida 57
•  Original

Prop. 1978/79: 190 57

2.332. Riskkatalogen

Då det gällde att ta ställning till riskindelningcn av ett bankinstituts placeringar anförde kreditinstituttitredningen följande. Ett bankinstituts resurser kan schematiskt sett vara placerade i kassa och därmedjämförliga tillgångar. i värdepapper och län samt i tillgångar som behövs för att möjliggöra bankverksamheten som sådan. dvs. inventarier och fastigheter. Utredningen indelade de förlustrisker som kan anses vara förbundna med dessa olika placeringar i kursrisker, valutarisker och solvensrisker. Utred- ningen detinierade termen knrxrisk som risken för en förändring i en placerings kapitalvärde till följd av förändringar i den allmänna räntenivån. Enligt utredningen är den vanligaste placeringen med denna risktyp obliga- tioner. vilkas avkastning utgår efter en för obligationernas bindningstid fast räntesats. Kursrisken hänger samman med att obligationens avkast— ning inte ändras vid en höjning av den allmänna räntenivån. vilket medför att dess avkastning blir relativt sett lägre än på placeringar vars avkastning följer den allmänna räntenivån. Eftersom man får räkna med att räntegott- görelsen på insättarsidan stiger vid höjd allmän räntenivå försämras härige- nom institutets lönsamhet. Bankinstitutet kan i det nya läget handla på två olika sätt som i princip kan beräknas ge lika stora inkomster. Det kan behålla värdepapperet och därigenom få en relativt lägre avkastning på placeringen för återstoden av dess bindningstid. En annan möjlighet är att avyttra värdepapperet och därigenom ta en kapitalförlust. som i princip ntotsvarar det kapitaliserade värdet av den försämrade avkastningen under återstoden av placeringens bindningstid. Utredningen påpekade att vid sjunkande allmän räntenivå blir förhållandet det omvända. Enligt utred— ningen kan bankinstituten genom att avsätta vinstmedel till värderegle- ringskonto nedskriva obligationsportföljens värde till de sänkta marknads- värden som följer av en allmän räntehöjning. Härigenom uppnås dels att obligation i institutets räkenskaper ej upptas till högre värde än marknads— värdet. dels att mera medel hålls kvar i rörelsen och härigenom kan förbättra deti genom räntehöjningen relativt försämrade lönsamheten i

. bankinstitutet.

Utredningen förutsatte vid sin beräkning av kapitaltäckningskraven att obligation skulle tas upp till marknadsvärdet. dock högst nominella värdet. Utredningen uppgav att den övervägt att ta ytterligare hänsyn till kurs- risker för obligationer genom krav på att obligations värde skulle beräknas till ett med visst procenttal reducerat belopp av marknadsvärdet men att den ansåg att det var tillräckligt med ett allmänt villkor att obligation får tas upp till högst marknadsvärdet. 1 den mån ett bankinstitut ej har möjlighet att nedskriva obligationsportföljens värde till marknadsvärdet förutsatte utredningen att resterande belopp skulle täckas med eget kapital. Med detta ansåg utredningen att något ytterligare speciellt hänsynstagande till kursrisk inte behövdes i kapitaltäckningssystemet.

Tillgångar som är förbundna med valutarisker. dvs. risk för förlust i samband med förändring av växelkurser. angavs vara dels tillgodohavande

• Sida 58
•  Original

Prop. 1978/79: 190 58

och fordringar i utländsk valuta. dels värdepapper löpande i sådan valuta. [ fråga om fordringar i form av reverser som löper i utländsk valuta fann utredningen att dessa kunde tas undan från kapitaltäckning för valutarisker eftersom bankernas inlåning i utländsk valuta balanserade valutarisker för sådana tillgångar. Utredningen fann därför att valutariskerna inte behövde särskilt beaktas på annat sätt än att tillgodohavande i utländska valutor hos utländska bankföretag etc. skulle beräknas till marknadsvärdena.

Utredningen fann — med hänsyn till vad den anfört om kurs- och valutarisker — att kraven på kapitaltäckning väsentligen endast kommer att avse .wlrwisriskur, dvs. de förlustrisker. som hänger samman med att bankinstitutens gäldenärer inte fullgör sina åtaganden mot kreditgivaren. För placering i en tillgång med större förlustrisk borde härvid krävas högre kapitaltäckning än för en tillgång med mindre förlustrisk. I praktiken är det endast undantagsvis möjligt att ange förlustrisken på en placering eller grupp av placeringar. Det var därför enligt utredningens uppfattning ofrån- komligt att varje i praktiken genomförd gruppering av placeringar efter förlustrisk fåren schematisk prägel.

Utredningen stannade för att föreslå att bankinstitutens tillgångar grup- peras efter förlustrisk på fyra olika riskgrader.

Utredningen framhöll att grupperingen av tillgångarna efter förlustrisk vilade delvis på en indelning av bankinstitutens låntagare med staten och kommunerna i en första grupp med ingen risk för betalningsinställelse och därefter kreditmarknadens institutioner i en närmast följande grupp. I övrigt grupperades tillgångarna med ledning av säkerhetens art. Placering- ar för vilka särskild säkerhet inte ställts fördes därmed till den högsta riskgraden.

Utredningen ansåg att förslaget. trots att det i viss män var av schema- tisk karaktär, väsentligen tog hänsyn till såväl den samlade förlustrisken för ett bankinstitut som till de olikheter i kapitaltäckningskrav som skilda sammansättningar av olika instituts placeringsportföljer kan kräva.

Till riskgrad ] förde utredningen, förutom s. k. guldkantade obligationer. även obligationer emitterade av svenskt kreditinstitut eller som offentligen utbjudits av bankinstitut, dvs. i huvudsak s.k. industriobligationer. För tillgångar i denna riskgrad uppställde utredningen en kapitaltäckningskvot om 0.5 %. Som motivering härför anförde utredningen att risken för att de mot banken betalningsskyldiga inte fullgör sina förpliktelser visserligen är obefintlig eller ytterst ringa. men att själva handhavandet av tillgångarna är förenat med vissa förlustrisker. Utredningen ansåg dessutom det rimligt att ett visst eget kapital över huvud taget krävs av ett bankinstitut.

En ledamot av utredningen förordade emellertid att tillgångarna i risk- grad 1 skulle frias från alla kapitaltäckningskrav, utöver det som ligger i föreskriften att likvida tillgångar skall redovisas till högst marknadsvärdet. Denne ledamot underströk särskilt att ett borttagande av den dåvarande prioriteringen av obligationer i kapitaltäckningshänseende skulle inverka menligt på obligationsmarknaden.

• Sida 59
•  Original

Prop. 1978/79: 190 59

Till riskgrad 2 förde utredningen tillgångar. som ansågs innefatta relativt obetydliga men ändå större riskmoment än tillgångar som förts till riskgrad |. För riskgrad 2 föreslog utredningen en kapitaltäckningskvot av | '.'/f.

"fill riskgrad 3 förde utredningen de placeringar för vilka förlustrisken framstod som större än för riskgrad 2 men som dock ansågs ktinna undan— tas från den högsta riskgraden. Kapitaltäckningskvoten sattes av utredningen till 4%. Till riskgraden fördes bl.a. andra svenska obliga- tioner än sådana som tagits tipp i riskgrad |.

Till riskgrad 4 slutligen förde utredningen tillgångar som inte räknats tipp ide tidigare riskzonerna. För riskgraden föreslogs en kapitaltäckningskvot av 853.

Vid remissbehant'llingen redovisades skilda uppfattningar om vilka pla- ceringar. som borde hänföras till riskgrad !. och om vilken kapitaltäek— ningskvot som var den lämpliga. Riksbanksfullmäktige och poststyrelseii ansåg med hänsyn till den säkerhet som finns för obligationslån att sådana obligationer som tagits tipp i riskgrad ]. med undantag av sådana som utbjudits av svenskt bankinstitut. borde vara fria från kapitaltäckning. Som skäl härför anfördes obligationsutgivarens institutionella ställning och det förhållandet att nedskrivning enligt förslaget skulle ske till marknads- värdet. Övriga obligationer i riskgrad [. främst industriobligationer och utländska låntagares obligationer borde enligt dessa remissinstanser föras över till riskgrad 2. eftersom de uppenbarligen inte kan likställas med stats- och h_vpoteksobligationer.

Bankinspektionen ansåg att utredningens förslag innebar en reducering av kapitaltäckningskravet för obligationer som inte var försvarlig från risksynpunkt. lnspektionen pekade på att kursutvecklingen under efter- krigstiden på obligationsmarknaden har visat att innehav av obligationer. särskilt långa obligationer. är förenat med betydande risker och att bankin- stituten kan tvingas till stora nedskrivningar av värdet. lnspektionen an- förde härom.

De vinstmedel som åtgätt härför har bara under den senaste femårspe- rioden för affärsbankernas del uppgått till inemot 250 milj. kr., ett belopp som vida överstiger kreditförltisterna under samma period. Väl brtikar i diskussionerna om behovet av riskkapital för obligationsinnehav från bankhäll anmärkäs. att bankerna efter en räntehöjning och ett därav föran- lett kursfall icke behövei' realisera sina obligationsinnehav eller i vart fall behöver sälja endast en mindre del därav och att de genom att avvakta förfallotiden kan få obligationerna inlösta till pari. Man förbiser emellertid därvid gärna den belastning på lönsamheten. som består däri att räntan på den mot obligationsinnehavet svarande inlåningen under längre eller korta- re perioder legat över den. som gällde vid tiden för förvärvet av obligatio- nerna. och kanske t.o.m. över obligationsräntan. Denna belastning — för vilken kursnedgången för obligationerna utgjort ett uttryck —- har inte varit mindre reell. därför att förlusten kommit successivt. Särskilt i ett skede då en lågräntepen'od följs av en längre period med stigande ränta kan ett stort innehav av lågförräntande obligationer bli en allvarlig belastning för det

• Sida 60
•  Original

Prop. l978/79: 190 60

enskilda bankinstitutet. Detta kan då är efter år tvingas avsätta medel för att bringa bokvärdet på obligationerna i överensstämmelse med marknads- värdet och kan inte avvisa krav härpå bara genom en hänvisning till att räntenivån efter ett eller annat årtionde måhända sjunker med påföljd att obligationsinnehavet då kommer att ge kompensation för tidigare förluster.

Med hänsyn till att det förda resonemanget främst är tillämpligt vid innehav av långa obligationer skulle en differentiering av kravet på kapital- täckning efter obligationernas löptid vara naturlig. De gränsproblem som uppstår vid varje differentiering och även vissa andra omständigheter ansågs emellertid tala för en enhetlig behandling av obligationerna. lnspek- tionen tillstyrkte därför att samma kapitalkrav skulle gälla för samtliga ifrågavarande obligationer oavsett löptid och att täckningstalet avvägdes efter ett genomsnitt. lnspektionen föreslog att obligationerna fördes över till riskgrad 2 med ett täckningskrav på l'FZ.

Departementschefen anförde att de skäl som utredningen anfört för att tillgångar. som enligt gällande regler var helt eller delvis täckningsfria, sktille underkastas kapitaltäckningskrav inte övertygat honom. Enligt de- partementschefen skulle ett genomförande av förslaget. som reservanten påpekat. sannolikt minska bankinstitutens benägenhet att förvärva dessa obligationer och därmed begränsa omfånget av obligationsmarknaden. De- partementschefen förordade därför att kapitaltäckningskravet för place- ringar i riskgrad l sattes lika med noll. 1 linje med vad riksbanksfullmäktige föreslagit ansåg departementschefen emellertid att andra fullgoda obliga- tioner — dvs. i stort sett vad utredningen betecknat som obligationer utbjudna av bankinstitut — borde föras över till riskgrad 2.

I fråga om utredningens förslag att obligationer vid beräkningen av kapitaltäckningskravet skulle tas tipp till marknadsvärdet. dock högst no- minella värdet. erinrade departementetschefen om att bankinspektionen pekat på vissa nackdelar med att sätta obligationernas marknadsvärde som norm för deras värdering i kapitaltäckningssammanhang och i stället föror- dat att obligationernas bokvärde skulle användas. Som framgår av det följande hängde de av inspektionen påtalade nackdelarna samman med att inspektionen var kritisk till utredningens förslag att reserven för obliga- tioner skulle få dras från tillgångarnas värde i högsta riskklassen innan kapitalkravct beräknades. Departementschefen delade inspektionens upp— fattning och förordade därför att obligationer i likhet med andra tillgångar vid tillämpningen av kapitaltäckriingsbestämmclserna skulle beräknas ef- ter sina bokförda Värden.

2.3.3.3 Kapitalbasen

Kreditinstitututredningen behandlade ingående frågan om vad kapital- täckningskraven skall sättas i relation till och diskuterade i vad mån även andra medel än de som räknades som egna medel, dvs. de beskattade. borde få räknas som kapitaltäckning. Därvid behandlades medel som står inne på värderegleringskonton.

• Sida 61
•  Original

Prop. 1978/79: 190 61

Denna fråga hade även tagits tipp av [950 års jordbrukskasseutredning. En närmare redovisning härav lämnas i prop. 195513 s. l()3. Bland sina sammanfattande synpunkter anförde utredningen bl.a. att inlåningsreg- lerna borde ta viss hänsyn till den trygghet för insättarna. som kunde skapas genom avskrivningar och avsättningar till värderegleringskonton i de fall dessa konton var så stora. att risken för att reservfonden och annat eget kapital skulle behöva tas i ansprak för att täcka uppkommande förlus- ter minskat i betydande grad. Utredningen menade. att sadana konton även om de inte var lika beständiga och säkra som reservfonder. dock gav insättarna ökad trygghet och att det därför. när ökningen i trygghet var väsentlig och påtaglig. kunde vara riktigt att ta särskild hänsyn därtill. Detta borde enligt utredningens mening lämpligen ske genom dispens. meddelad av Kungl. Maj:t efter tillsynsmyndighetens hörande.

Den av jordbrukskasseutredningen föreslagna dispensregeln i fråga om värderegleringskonton kritiserades av några remissinstanser (se prop. 1955: 3 s. 107 f.).

Bank- och fondinspcktionen anförde bl. a. följande: Enligt inspektionens uppfattning är de fördelar. som kan vinnas genom hållande av dolda rescrveri vissa hänseenden särskilt framträdande för kreditinstittiten. som i högre grad än andra företag är känsliga för dispositioner. som går utöver de synliga reserverna. 'l'y dels är dessa företag för sin rörelse i högre grad än andra beroende av allmänhetens förtroende och dels skall för dem enligt lag upprätthållas en viss relation mellan eget och främmande kapital. vars underskridande tvingar kreditinstituten till minskning av sin volym. dvs. i realiteten till kredituppsägningar. Med hänsyn härtill har inspektionen ansett framväxandet av delcredereräkningar hos affärsbanker och cental- kassor vara tillfredsställande ur de synpunkter ämbetsverket har att före- träda.

Skulle emellertid dessa räkningar enligt utredningens förslag bli inlå- ningsgrundande. dvs. i visst hänseendejämställas med eget kapital. kan de uppenbarligen icke längre fylla sina ovan beskrivna funktioner. i varje fall ej beträffande så stor del av värderegleringskontot. som får anses erforder- lig som reserv mot förluster. Sannolikt sktille väl detta förhållande föranle- da ett dispenssökandc kreditinstitut att nedvärdera de risker hos ford- ringsportföljen eller obligationskontot. för vilka värderegleringskontona är avsedda att tjäna som buffert. Ur konsolideringssynpunkt vore en sådan utveckling att beklaga.

Sparbanksinspektionen framhöll bl. a. att det knappast kunde vara lämp- ligt. att kreditinstituten skulle söka övertyga å ena sidan taxeringsmyn- digheterna om att verksställda avskrivningar vore sakligt betingade och däiför borde vara skattefria samt å andra sidan tillsynsmyndigheten om att samma avskrivningar egentligen icke alls behövde göras och därför borde få räknas som underlag för inlåningen.

Departementschefen anförde i prop. l955:3 (s. 114) bl.a. att de med inlåningsrätten sammanhängande problemen mäste ytterligare övervägas. innan ställning togs till frågan om en omläggning av inlåningsreglerna efter

• Sida 62
•  Original

Prop. 1978/79: 190 62

de av jordbrukskassctitredningen föreslagna linjerna. Därför utformades reglerna om inlåningsrätten i l955 års banklag i huvudsak efter dittills gällande bestämmelser.

Kreditinstitututredningen erinrade inledningsvis om att utredningen vid behandlingen av frågan om täckning av kurs- och valutarisker hade föresla- git att marknadsvärdcn för tillgångar som äger dessa risker skall användas. Utredningen konstaterade därefter att om en låntagare brister i betalning. täcks bankens fordran i följande ordning: I. ev. pant tas i anspråk. IJ . förlusten täcks genom överskottet på årets rörelse. värderegleringsreserverna tas i anspråk och J=— '.,» . beskattade medel (odisponerade vinstmedel. dispositionsfond etc.) tas i anspråk.

Värderegleringsreserverna utgörs av obeskattade medel. Avdragsrätt har medgivits. eftersom ändamålet är att bygga tipp reserver för att möta förluster. Måste beskattade medel användas för att täcka förluster innebär detta jämfört med att använda obeskattade värderegleringsreserver. en nära nog dubbelt så hög kostnad för banken. Härtill kommer att en för- troendekris bland insättarna troligen skulle uppstå. Det är enligt utredning- en därför viktigt bade från bankinstitutens och samhällets synpunkt att instituten bereds möjligheter att bygga tipp ett erforderligt förlustskydd genom obeskattade avsättningar till värderegleringskonton.

Ser man kapitaltäckningsfrågan renodlad som en fråga om insättar- skydd. vilket enligt utredningens mening är det relevanta synsättet. torde det vara likgiltigt hur förluster täcks. förutsatt att de absorberas av bankin- stitutet. Detta talar för att värderegleringsreserverna bör få räknas som kapitaltäckning. ev. med avdrag för den del av dessa medel som står mot akuta risker. I andra hand kan hävdas att ca 50 procent av värdereglerings- reserverna skulle få inräknas i kapitaltäckningen eftersom de. efter att ha framtagits för beskattning. till omkring halva sitt belopp skulle bli en del av beskattade egna medel.

Utredningen ansåg likväl att värderegleringsrescrverna inte skulle räk- nas med i den legala kapitaltäckningen. Detta skulle nämligen innebära att dessa reserver liksom beskattade egna medel fick en viss multipeleffekt på utlåningskapaciteten. Däremot ansåg utredningen att värdet av värde— regleringsreserverna borde få frånräknas tillgångarnas värde vid beräk— ningen av kapitaltäckningskravet]. Eftersom i praktiken avsättning till värdereglcringskonto oftast ej hänförs till bestämda placeringar titan före- tas i klump. föreslog utredningen att summan av värderegleringsreserver- nas belopp för utlåning samt överskottet av reserven för värdepapper sktille få dras från tillgångarnas värde i den högsta riskgraden innan kapi- taltäckningskravet fastställdes.

För värdepappersportföljen betyder detta enligt utredningen att. i den man beloppet på värderegleringskzgmtot är så stort att nettobokvärdet för

• Sida 63
•  Original

Prop. 1978/79: l90 63

dessa tillgångar understiger iitarknadsvärdet får det överskjiitande belop— pet pa värderegleringskontot tillsammans med beloppet på värderegle- ringskontot för utlåning dras av från värdet av tillgångarna i riskgrad 4 före kapitalkravsberäkningen för denna riskgrad.

I den man ett instituts avsättningar till värderegleringskonto ej skulle förslå att tillräckligt nedskriva obligationsportföljens värde förutsatte iit- redningen att det egna kapitalet skulle reduceras med det belopp som kan behövas för att anpassa obligationsportföljens nettobokföringsvi'irde till marknadsvärdet innan det egna kapitalet fär räknas som risktäckning i övrigt.

Utredningens förslag att värderegleringsreserver på visst sätt skulle räknas som kapitaltäckning togs tipp vid remissbehandlingen av bl.a. bankinspektionen. lnspektionen fann den föreslagna regeln om rätt att göra avdrag för eventuell differens mellan obligationers marknadsvärde och bt'ikförda värde alltför liberal och dessutom opraktisk i tillämpningen.

Enligt inspektionens mening är obligt'itionernas marknadsvärden. beräk- nade efter noteringarna på Stockholms fondbörs. inte representativa för större obligationsal—lärer. lnspektionen framhöll att en utförsäljning av en även ganska ringa del av banks obligationsinnehav pä allmänna marknaden i de flesta lägen under senare år ofelbart skulle lett till att kurserna pres- sats. Vidarc framhölls att ränteglidningar under ären även utan samband med ändringar av diskontot ocksä kati inverka på kurssättningen och därmed på portföljernas beräknade marknadsvärde. Det föreföll därför inspektionen rimligt att värdet på bankernas obligationsinnehav skulle sättas efter så försiktiga grunder att det inrymde marginaler för att möta smärre förskjutningar i räntenivån utan att ett överskott. om än aldrig så litet och kortvarigt. i det på otillförlitliga grunder vilande ""marknads 'är— det" skall få räknas frän värdet på andra. mera kapitalkri'tvande tillgångar. Kapitalti'tckningsreglerna borde därför ändras så att kapitalkravct även i fråga om obligationer alltid sktille beräknas efter deras bokvärde. vilket i praktiken innebar att de skulle redovisas efter avdrag av reserveringar. Efter en sådan ändring fanns enligt inspektionens uppfattning knappast behov av en särskild avdragsregel. (.)m för andra tillgångar. som redovisas brtitto. fanns medel avsatta till mötande av ft"')rltister. fick självfallet bok- vårdet minskas med det belopp som avsatts för tillgången i fråga.

Departementschefen instämde i den kritik som bankinspektionen riktat mot den föreslagna avdragsregeln och tillade för egen del följande. Efter- som reserverna enligt vad erfarenheten visar snabbt kan reduceras eller försvinna åstadkt'ims genom den föreslagna avdragsregeln en kapitalbas. som skulle variera i storlek alltefter inträffade förluster eller ändrad inställ- ning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler. En kapitaltäckningsbe- stämmelse som bygger på en på angivet sätt rörlig kapitalbas är opraktisk och svartillämpad. 7a anförda skäl kunde departementschefen inte godta utredningens förslag i denna del.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1978/79: 190 64

2.334. Sammanfattning

Departementschefens förslag innebar således att kapitalkravct skulle sättas i relation till bankens eget beskattade kapital och att en banks tillgångar — inkl. obligationer — skulle beräknas efter sina bokförda vär- den. dvs. efter de värden de skall ha i bankinstittits balansräkning. Närma- re beslämmelser om dessa värden finns intagna i banklagarna och i bokfö- ringslagen. Enligt dessa bestämmelser fick omsättningstillgångar — inkl. obligationer — inte sättas högre än verkliga värdet. 1 den mån värde- regleringsreserv avsatts för tillgång eller grtipp av tillgångar fick hänsyn tas härtill vid beräkningen av kapitalkravct. Detta innebar i praktiken att de värderegleringsreserver som finns för utlåningen dras ifrån tillgångarna i riskklass D innan kapitalkravct beräknas. Pa motsvarande sätt kommer värderegleringsreserverna för utländska valutor att reducera storleken av sådana tillgångar innan kapitalkravet enligt riskklass B beräknas. Vidare fick värderegleringsreserverna för obligationer. dvs. skillnaden mellan marknadsvärdet och det bokförda värdet. dras ifran sådana tillgångar i riskklass I") och B innan kapitalkravet beräknas.

2.3.4. Värderingvprin('i'/terför obligationer

Före 1968 års lagstiftning gällde en särskild värderingsregel för sparban- kernas obligationsinnehav. Sålurda fick svenska. fullgoda riskbärande obligationer bokföras till högst visst schematiskt beräknat värde (medeltal- värde). grundat på medelräntan under de senaste tio åren på s. k. guldkan- tade obligationer. Sparbankerna tvingades härigenom inte att i likhet med affärsbanker och centralkassor vid en nedgång i obligatit'inskurserna kapi- taliscra och i förväg skriva bort den förlust som kunde beräknas inträda till följd av att marginalen mellan räntan på obligationerna och räntan på den däremot svarande inläningen under ett antal år blev mindre. utan sparban- kerna kunde anpassa obligationernas bokvärde till det nya marknadsvärdet genom successiva nedskrivningar. Denna möjlighet hade ansetts ound- gänglig för sparbankerna med hänsyn till deras i regel mycket omfattande obligationsportfölj och deras i hög grad långfristiga. delvis bundna utlå- ning. Kreditinstitututredningen få?-reslog emellertid att denna regel borde slopas. Bankinspektionen delade utredningens bedömning och framhöll bl.a. att det saknades anledning att betrakta sparbankernas obligationspla- ceringar på annat sätt än övriga bankinstituts. framför allt om i stort sett samma regler —- bl. a. i fråga om krediters löptid — skulle gälla för samtliga bankinstitut. Departementschefen anslöt sig till utredningens förslag och framhöll att räntebärande obligationer borde värderas efter samma prin- ciper som omsättningstillgångar i allmänhet. dvs. att verkliga värdet inte får överskridas. Departementschefen tillade att detta värde var i fråga om obligationer likvärdigt med marknadsvärdet.

] samband med tillkomsten av lagen (l974: 922) om kreditpolitiska medel behandlades åter frågan om värderingen av vissa obligationer i boksluts-

• Sida 65
•  Original

Prop. l978/79: 190 65

sammanhang. Utredningen om den kreditpolitiska lagstiftningen framhöll att det framträtt ett behov av att bankerna genom obligationsförvärv bi- drog till utbudet av långfristig kredit. Enligt utredningen kunde dock ett omfattande innehav av obligationer vid en nedgång av obligationskursen medföra särskilda påfrestningar för bankernas redovisade resultat. Med avsteg från den allmänna regeln att obligationer i likhet med andra om- sättningstillgångar inte fick sättas högre än verkliga värdet föreslog utred— ningen att bankinstituten gavs möjlighet att anpassa obligationernas bok- förda värde till ett lägre marknadsvärde genom successiva nedskrivningar. Den föreslagna särskilda värderingsregeln utformades efter mönster från vad som före 1968 års ändringar i banklagstiftningen gällde för sparbanker. De obligationer som omfattades av förslaget var sådana som anges i riskklasserna A och B i kapitaltäckningsrcglerna.

Även sparbanksföreningen tog i en skrivelse till Kungl. Maj: t upp denna fråga och begärde att den bestämmelse som tidigare gällt för sparbankerna åter skulle införas. Sparbanksföreningen pekade på att sparbankernas ökade obligationsinnehav och obligationernas sjunkande marknadsvärden medfört att sparbankerna fått betydande nedskrivningsbehov på sina obli- gationsportföljer. Det förelåg enligt sparbanksföreningen en risk för att vissa sparbanker skulle få ta i anspråk hela den befintliga nedskrivningsrc- servcn — inkl. reserven i obundna krediter — samt årets överskott för att nedbringa det bokförda värdet på obligationerna till på boksltitsdagcn gällande marknadsvärde. Enligt föreningen var gällande regler för värdc- ring av obligationer motiverade endast om obligationerna betraktas som likvida tillgångar. I verkligheten är det dock endast en marginell del av obligationerna som kan betraktas på detta sätt. eftersom handeln på andra- handsmarknaden är begränsad. Därtill kom att försäljning av bostadsobli- gationer i större utsträckning heller inte kunde ske eftersom sparbankerna åtagit sig att svara för en viss överenskommen ökning av bostadsobliga- tioner varje år. Enligt Sparbanksföreningen var däiför den helt övervä- gande delen av sparbankernas obligationsinnehav att betrakta som en långsiktig placering som inte var avsedd eller möjlig att omsätta i verkligt likvida tillgångar.

Vid remissbehandlingcn godtogs utredningens förslag i huvudsak. Bank- inspektionen anförde bl.a. att i den mån obligationer betraktades som verkligt likvida tillgångar det fanns skäl för att endast marknadsvärdet skulle få tillämpas. Enligt inspektionen var dock ett sådant betraktelsesätt inte överensstämmande med verkligheten eftersom obligationer vid större utbud inte är i reell mening likvida. Mot en strikt tillämpning av gällande regel kunde enligt inspektionen vidare invändas att den får en starkare inverkan på det redovisade ekonomiska resultatet än vad som är motiverat med hänsyn till utvecklingen på något längre sikt. lnspektionen tillstyrkte därför att bankinstituten fick möjlighet att ifråga om värdering av obliga- tioner successivt anpassa sig efter ändrade räntelägen.

5 Riku/axen 1978/79. 1 sam/. Nr 190

• Sida 66
•  Original

Prop. 1978/79: 190 tm

Kammarrätten i Stockholm ställde sig avvisande till förslaget och an- förde bl. a. att de skäl som kunde åberopas för den före 1968 års lagstift- ning gällande särbestämmelsen inte längre var aktuella. Motivet till denna särregel var till väsentlig del sparbankernas i hög grad långfristiga. delvis bundna titlåning. En sådan utlåning kunde ur ekonomisk synvinkel i viss mån sägas ligga anläggningstillgångarna nära. För sparbankernz-ts del hade emellertid förhållt-indena härvidlag ändrats genom 1968 års banklagstift- ning.

1)epartementschefen framhöll att de krav som från samhällets sida ställs på bankernas engagemang på kapitalmarknaden vid fallande obligations- kurser kan leda till betydande påfrestningar för bankernas redovisade resultat. Mot denna bakgrund fann departementschefen det rimligt att bankerna gavs möjlighet till successiva nedskrivningar enligt den av utred- ningen föreslagna metoden. Enligt departementschefens förslag sktille me- delränteberäkningen grundas på obligationer som utfärdats av staten. hy- poteksbanken och statshypotckskassan samt avse medelräntan under de senaste tio åren.

Från kapitaltäckningssynpunkt fick den nya regeln den effekten att kapitaltäckningssituationen inorn bankväsendet förbättrades något i för- hållande till 1968 års lagstiftning Placeringar i obligationer enligt riskklass A kräver ingen kapitaltäckning och placeringar i riskklass B endast en procent kapitaltäckning. l deti niåti en banks reserver måste tas i anspråk för en nedskrivning av sådana placeringar medför det därför endast en obetydlig lättnad att dessa tillgångar vid tillämpningen av kapitaltäcknings- bestämmelserna skall beräknas efter avdrag för gjorda reserveringar. Vär- deregleringsreserver för utlåning har däremot större betydelse. Dessa re- server dras nämligen ifrån värdet av tillgångarna i riskklass D. som har ett kapitaltäckningskrav på 8 procent. Eftersom den nya obligationsvärde- ringsregeln avsevärt minskade bankernas behov att skriva ned obligationer fick man därför också ökat utrymme för avsättningar till de från kapital- täckningssynpunkt förmånligare värderegleringsreserverna för utlåning.

2.3.5. Den prui'is'uris/tti ändringen ('i/' [977

Efter förslag av banklagsutredningen har kapitaltäekningskraven genom lagstiftning år 1977 (prop. 1976/77: 126. NU 1976/77: 33. rskr 1976/77: 243) reducerats med 10 procent i avvaktan på ett slutligt ställningstagande när banklagsutredningen har slutfört sitt tippdrag i fråga om nya kapitaltäck- ningsregler.

2.3.6. Förlagslt'in som tt'it'kningskapita/

Som tidigare har nämnts får i viss utsträckning med eget kapital i kapitaltäckningshänseende likställas förlagsbevis utställda av banker. Ut— märkande för förlagslån är dels att lånet brukar tas upp genom utfärdande av skuldförbindelser avsedda för den allmänna marknaden. s.k. förlagsbe- vis. dels att långiVarna har rätt till betalning först efter låntagarens övriga

• Sida 67
•  Original

Prop. 1978/79: 190 67

borgenärer. Enligt gällande bestämmelser får aflärsbanker. sparbanker och centralkassor för _jortlbrukskredit med eget kapital i kapitaltäcknings- hänseendejämställa förlagslån intill ett belopp motsvarande för affärsbank aktiekapital. för sparbank reservfond och för eentralkassa kassans och de anslutna _jordbrukskassornas eget kapital.

Metoden att med förlagslån förstärka det inlåningsgrundande egna kapi- talet infördes genom en lag som gällde under ären 1923—1925. Lagen. som endast berörde affärsbanker och var av provisorisk karaktär tillkom på förslag av dåvarande bank- och fondinspektionen i en situation då vissa banker mäste ta i anspråk de egna fonderna för att täcka förluster och därför tenderade att överskrida det i banklagen stadgade inlåningsmini- mum. lnspektionen framhöll i sitt förslag att ett förlagskapital som lånats upp av en bank och som i förmånsrättshänseende placerats efter bankens övriga skulder till sin natur stod så nära bankens egna fonder att det vid beräknande av inlåningsmaximum borde kunna jämställas med en sådan fond.

Frågan om förlagskapitalets ställning återupptogs av 1949 års banklags— sakkunniga (SOU 1952:2). vilka i stort sett anslöt sig till nyssnämnda uppfattning. De sakkunniga ansåg dock att sådant lån borde få grunda inlåningsrätt endast i begränsad utsträckning. eftersom förlagslån inte ut- gjorde ett till banken lika bundet kapital som aktiekapitalet. l förekomman- de fall borde bank under förlagslånets löptid vidta sådana åtgärder att inte inlåningsrättcn vid lånetidens slut hastigt minskades. Från denna utgångs- punkt föreslog de sakkunniga att med eget kapital skulle få likställas av banken utgivna förlagsbevis initill ett belopp motsvarande högst hälften av bankbolags aktiekapital. dock endast Linder förutsättning att betalning för bevisen kunde av långivaren krävas tidigast efter fem år. Föredragande departementschefen anförde i motiven bl. a. (prop. 1955: 3 s. 115) att slutlig ställning till denna fråga borde tas först i samband med övervägandena om gemensamma inlåningsregler för de olika typerna av inlåningsinstitut. l avvaktan härpå borde dock Kungl. Maj:t ges rätt att efter prövning i varje särskilt fall medge bank rätt att högst till belopp motsvarande halva aktie- ' kapitalet lägga förlagskapital till grund för inlåning. Lämpligheten av att uppställa viss återstående minsta löptid såsom förutsättning för att förlags- lån skall få vara inläningsgrundande syntes honom dock starkt kunna ifrågasättas. Departementschefen ansåg det emellertid inte vara nödvän- digt att ta slutlig ställning i denna fråga eftersom Kungl. Maj:t skulle ha att pröva de närmare villkoren för dispens.

Därefter togs motsvarande bestämmelser in i sparbankslagen och _jord- brukskasselagen. Angående motiveringen härför kan följande nämnas.

l betänkandet Lag om sparbanker m.m. (SOU 1954: 10) anförde 1948 års sparbankssakkunniga bl. a. följande. Rätten att bilda garantifond utgör ett medel att tillföra sparbank främmande kapital såsom underlag för inlåning- en. För de större sparbankerna är detta inte en tillfredsställande fram- komstväg. När dessa sparbanker behöver öka sina fonder genom tillskott

• Sida 68
•  Original

Prop. 1978/79: 190 68

av kapital utifrån. avser behovet självfallet ganska stora belopp i absoluta tal. Sparbankerna i fråga måste därför vända sig till en bred allmänhet med sin inbjudan att teckna bidrag till garantifonden. En sådan åtgärd skulle från psykologisk synpunkt kunna vara mindre lycklig med tanke på de oriktiga föreställningar. som fondbildning av detta slag kan ge upphov till. Med hänsyn härtill föreslog de sakkunniga att rätten till garantifondbild— ning skulle kombineras med en befogenhet att uppta förlagslån. De sak- kunniga framhöll emellertid att lörlagskapital inte helt kan jämställas med sparbankens fonder och föreslog därför att förlagskapital skulle vara inla- ningsgrundande bara intill ett belopp. motsvarande hälften av sparbankens reservfond. och att förlagslån med kortare återstående löptid än fem år över huvud taget icke skulle få vara underlag för inlåning.

Departementschefen hänvisade till vad han anfört i fråga om affärsbanks rätt att lägga förlagskapital till grund för inläningen och förordade att sparbankernajämställdes med aflärsbankerna i detta avseende.

Såvitt gäller lagen om jordbrukskasserörelsen tillkom motsvarande be- stämmelser efter förslag från 1950 års _jordbrukskasseutrcdning. Utred- ningen upplyste att eentralkassa. som är i behov av att stärka sitt inlånings- underlag. måste lita till frivilliga insatser från de egna medlemmarna och från medlemmar i anslutna jordbrukskassor. Denna utväg var emellertid. sedan kasserörelsen nått nuvarande omfattning och fått nuvarande bank- mässiga karaktär. enligt utredningens mening inte helt tillfredsställande. Utredningen föreslog därför att av eentralkassa utställda förlagsbevis efter ansökan hos Kungl. Maj:t genom särskilt medgivande skulle kunna likstäl- las med eget kapital och räknas såsom inläningsunderlag intill ett belopp. motsvarande högst hälften av de'-'. egna kapitalet. Sistnämnda begränsning syntes erforderlig för att hindra att ecntralkassa i allt för stor utsträckning litade till förlagsbevis såsom inlåningsunderlag. Därigenom skulle kassor- nas karaktär av kooperativa organisationer kunna undanskymmas i för hög grad och önskan att stärka fondställningen genom åtgärder för att öka insatskapitalet och reservfonden få minskad stimulans.

Föredragande departementschefen anslöt sig till förslaget (prop. 1956: 122 s. 162) samt förordade att bestämmelsen utformades på motsva— rande sätt som skett för aflärsbanker och sparbanker.

Kreditinslitututredningens uppdrag innefattade enligt direktiven även bedömning av förlagslånens ställning. vilken fråga. som nyss nämnts hade uppskjutits i väntan på överväganden såvitt gällde gemensamma regler om de skilda kreditinstitutens inlåningsrätt.

l skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde Svenska bankföreningen att utredningen gavs direktiv om förtursbehandling av denna fråga. 1 fram- ställningen pekade bankföreningen på att ett framträdande drag i den svenska ekonomins utveckling Linder de senaste åren hade varit en kraftig expansion av inlåningen i aflärsbankerna. Därmed hade följt en motsva- rande successiv ökning i behovet av täckningskapital. För att anskaffa sådant står. framhöll föreningen. tre utvägar till buds. nämligen fondök-

• Sida 69
•  Original

Prop. 1978/79: 190 69

ning. nyemission av aktier och utgivande av förlagsbevis. Från många synpunkter framstod för föreningen utgivande av förlagsbevis som den lämpligaste lösningen. Föreningen pekade också på att bankerna under senaste åren i stor utsträckning tagit tipp förlagslån. Några negativa verk- ningar härav hade inte framträtl. Det var sålunda enligt föreningen allmänt erkänt att förlagslånekapital utgjorde ett lika gott skydd för insättarna som aktiekapital och fonder. 'l'iden borde därför vara mogen att uppmjuka villkoren för bankernas rätt att likställa medel som upplånais mot förlags- bevis. med eget kapital. 1 banklagen borde därför införas en generell rätt för bankerna att inom vissa gränser utnyttja ft'irlagslånekapital som under- lag för inlåning. Föreningen fann dessutom att dessa gränser utan olägen— het borde kunna vidgas betydligt ijämförelse med den nuvarande ramen. vilken. som nämnts. innebar en maximering till ett belopp motsvarande hälften av aktiekapitalet.

Kreditinstitututredningen som avgav utlåtande över bankföreningens framställning hade ingenting att erinra emot en provisorisk uppmjukning av bestämmelserna om förlagslån som underlag för inläningsrätt. Utred- ningen förordade att banklagen ändrades så att affärsbank medgavs möjlig- het att med eget kapital likställa förlagsbevis intill ett belopp motsvarande högst bankens aktiekapital. Utredningen förordade vidare att motsvarande provisoriska ändringar också genomfördes för sparbankers och centralkas- sors vidkommande.

Sparbank borde enligt utredningen således få möjlighet att med egna fonder få likställa förlagsbevis intill ett belopp motsvarande högst sparban- kens reservfond. Centralkassa föreslogs få möjlighet att med eget kapital likställa förlagsbevis intill ett belopp motsvarande högst centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital. Utredningen föreslog härjämte att kraven på dispens slopades.

Vid remissbeliandlingen av bankföreningens framställning och kreditin- stitututredningens utlåtande var inställningen över lag positiv.

[ fråga om den föreslagna ramen för rätten att i inlåningshänseende likställa förlagskapital med eget kapital kom bankinspektionen in på frågan om förlagskapitalets ställning. De skäl som tidigare anförts för en begräns- ning var enligt inspektionen alltjämt bärande. Beträffande speciellt affärs- bankerna utgör bankens aktiekapital och fonder obestridligen en fastare grund för rörelsen än ett förlagskapital. Med hänsyn till den skillnad som i detta hänseende finns mellan det egna kapitalet och förlagskapitalet borde kapital av det senare slaget enligt inspektionen endast i begränsad omfatt- ning få utgöra underlag för inläningen. Erfarenheterna av förlagskapitalets användning som inlåningsunderlag hade emellertid varit positiva och in- spektionen hade inte något att erinra mot en viss vidgning av den angivna ramen i och för sig. Hur långt man därvid skall gå är en avvägningsfråga. vid vars avgörande får beaktas bl.a. åtgärdens karaktär av kortvarigt provisorium i avbidan på inlåningsrättsfrågans slutliga lösning. Den av

• Sida 70
•  Original

Prop. 1978/79: 190 70

kreditinstittittitredningen förordade höjningen — till ett belopp motsvaran- de hela aktiekapitalet — framstod för inspektionen mot bakgrund härav som ett mycket långtgående förslag. Emellertid ville inspektionen inte direkt motsätta sig att gränsen provisoriskt bestämdes på sätt utredningen förordat. I detta sammaithang framhöll inspektionen att frågan i vilken mån förlagskapital skall få användas såsom inlåningsunderlag inte borde bedö- mas isolerad titan att den borde vid det slutliga avgörandet sättas in i det större sammanhang som hela komplexet om inlåningsrätten utgör.

1 fråga om den konkreta utformningen av uppmjukningen av förlagslå— nereglerna framhöll bankinspektionen att, om dispensprövningen slo- pades. vissa bestämmelser kunde behövas för att mildra olägenheten av att marginalkapitalet till viss del är tillgängligt endast under en begränsad tid. eftersom förlagskapital skall återbetalas till långivarna. lnspektionen föror- dade därför föreskrifter för såväl aflärsbanker som sparbanker och jord- brukets kreditkassor av innebörd att om avbetalning på förlagslåneskuld. som skall amorteras inom de närmast följande fem åren. något av dessa år till sitt belopp överstiger en tiondel av aktiekapitalet eller motsvarande bcräkningsgrund. det överskjutande beloppet inte skall få grunda inlå- ningsrätt.

Även föredragande departementschefen ansåg att en provisorisk upp- mjukning av reglerna om förlagskapitalets ställning i inlåningshänseende kunde ske och förordade en lösning i enlighet med vad kreditinstitututred- ningen föreslagit. Enligt departementschefen borde av skäl som bankin- spektionen framhållit lagliga föreskrifter också ges beträffande de förut- sättningar tinder vilka förlagskapital skall få räknas som inlåningsrätts- grundande.

De föreskrifter departementschefen föreslog överensstämde i sak med inspektionens förslag.

I sitt slutbetänkande föreslog kreditinstitututredningen inte någon änd- ring av dessa regler. Departementschefen delade denna uppfattning.

2.3.7 Bankernas engagemang i sidobolag Ifråga om bankinstituts innehav av aktier i sidobolag gäller som framgått av det föregående särskilda kapitaltäckningsregler. För bankinstituten gäller i princip förbud att förvärva aktier. Förbudet är emellertid inte undantagslöst. Sålunda kan affärsbank efter tillstånd av regeringen förvärva aktie i annan affärsbank, i utländskt bankföretag och i svenskt aktiebolag eller utländskt företag, vars ändamål kan anses gagne— ligt för bankväsendet eller det allmänna. Även sparbanks och centralkas- sas förvärv av sådana aktier är reglerad i lag, fastän på ett annat sätt. Bankinstitutens intresse i s. k. sidobolag kan efter bolagens verksamhets- inriktning delas in i sex grupper.. nämligen bankinstitut. bostadsfmansie- rande kreditaktiebolag. industri-. fartygs- och exportfinansierande bolag. kommunlåneinstitut. utländska bankföretag och factoring- och leasingbo- lag.

• Sida 71
•  Original

Prop. 1978/79: 190 71

Före 1968 års lagstiftning fanns inte några regler om hur kapitalkravct för sidobolagsengagcmang skulle beräknas. Den praxis som tillämpades innebar emellertid ett kapitalkrav av ltltl procent för sådant engagemang. Till grund för denna rättstillämpning låg åsikten att det egna kapital som enligt lag skulle hållas som skydd för bankens insättare inte samtidigt kunde utgöra riskkapital också i ett annat kreditinstitut.

Kreditinstitututredningen föreslog att aktier i sidobolag skulle ingå i riskgrad 4 och sålunda kräva 8 procent kapitaltäckning. Avgörande för utredningens förslag var att lagstiftningen för kreditinstituten är genomsy- rad av soliditetshänsyn och att etablering och förvärv av kreditinstitut är underkastad det allmännas kontroll (betänkandet s. 183 f.). En ledamot av utredningen var skiljaktig och hävdade att tidigare tillämpad praxis borde lagfästas (betänkandet s. 257).

Vid remissbehandlingen (prop. 1968: 143 s. 129 ff. ) var bankinspektionen starkt kritisk mot utredningsmajoritetens förslag. lnspektionen betonade angelägenheten av att det reella skydd som banklagarnas kapitaltäcknings- regler är avsedda att ge insättarna inte minskas eller elimineras genom manipulationer av olika slag som t.ex uppdelning av rörelsen på olika juridiskt självständiga enheter och andra liknande åtgärder av rent organi- satorisk art. Därför måste. som dittills skett i praxis. från bankinstitutets eget kapital räknas av vad bankinstitutet investerar som riskbärande kapi- tal i andra kreditinstitut. Enligt inspektionens mening måste i princip krävas att den föreslagna relationen mellan eget och främmande kapital skulle föreligga för koncernen i dess helhet.

Bankföreningen tillstyrkte utredningsförslaget att begränsa täcknings- kravet för ifrågavarande placeringar till 8 procent. Bankföreningen fram- höll bl.a. följande. Rörelse genom dotterbolag är inte — som inspektionen syntes anse —— attjämställa med egen rörelse. Om en bank äger ett kreditin- stitut och så stora förluster uppstår i kreditinstitutet att detta måste gå i konkurs. så kan skadan för banken maximalt gå upp till bokförda värdet av dess aktieinnehav i institutet. Bankföreningen menade att sådant aktieinne- hav genomsnittligt erbjuder väl så god säkerhet som de tillgångar som förts till riskgrad 4. Bankernas investeringar i sidobolag avser till största delen företag. vars egen utlåning enligt förslaget skulle ingå i riskgraderna 1 och

')

Riksbanksfullmäktige betonade att de insatser av riskkapital. som det är fråga om i huvudsak avser svenska bank- och kreditaktiebolag. Det har ansetts i hög grad ligga i det allmännas intresse att sådana företag inrättas och i flera fall har staten inträtt som delägare. Vidare har de från säkerhets- synpunkt getts en utomordentligt betryggande organisation med rätt höga krav på kapitaltäckning. Fullmäktige kom på dessa skäl till slutsatsen att den av utredningsmajoriteten föreslagna lösningen borde kunna accepteras i fråga om insatser i svenska bankinstitut och kreditaktiebolag, så länge karaktären hos denna grupp kreditinstitut inte förändras. I övriga fall

• Sida 72
•  Original

Prop. 1978/79: 190 72

borde kapitaltäckningsfrågan bedömas i enlighet med tidigare tillämpad praxis. Departementschefen anförde i propositionen (s. 150):

Som framgår av det anförda talar goda skäl för både utredningens och bankinspektionens förslag till lösning av frågan om kapitaltäckning för bankinstitutens intressen i sidobolag. Å ena sidan kan sägas att utredning- ens förslag innebär att möjligheter öppnas för bankinstitut att genom koncernbildning utan insats av nytt riskkapital driva en kreditgivningsrö- relse av helt annan omfattning än f.n. Exempel på hur detta kan gå till har bankinspektionen anfört i sitt remissyttrande. Genom en sådan koncern- bildning. som i fråga om de vanliga aktiebolagen är en välkänd företeelse. kan ett bankinstitut med ett förhållandevis litet riskkapital behärska en hel kedja av kreditinstitut. Det egna kapital/insättarborgeni'trsskyddet för en sådan koncern kan teoretiskt bli illusoriskt. Mot detta resonemang katt å andra sidan invändas att bankinstitutens förvärv av sidobolag vanligen kräver tillstånd av Kungl. Maj:t och att de svenska kreditinstituten är underkastade legala soliditetskrav. Vidare kan göras gällande att ett bank- instituts aktieinnehav i ett sidobolag inte är att bedöma annorlunda än vilken placering som helst. En lämplig avvägning mellan de ståndpunkter som intagits i denna fråga synes enligt min mening vara. endera som riksbanksfullmäktige förordat att. för de svenska sidobolagen kräva 8 97 kapitaltäckning medan för de utländska engagemangen skall krävas 100 % kapitaltäckning. eller att behålla nuvarande ordning för alla sidobolagsen— gagemang utom såvitt gäller de kreditinstitut där staten ingår som delägare. Jag anser övervägande skäl tala för den sistnämnda lösningen. Härigenom vinns att bankinstitutens engagemang i kreditaktiebolag av typen lndu- strikredit. Företagskredit och Exportkredit. blir mindre betungande än hittills i kapitaltäckningshänseende. Vidare undviks risken för att kapital- täckningsbestämmelsernas utformning kan ge anledning till etablerande av sidobolag. Liksom hittills bör härvidlag företagsekonomiska skäl vara utslagsgivande. Jag förordar alltså att i kapitaltäckningsbestämmelserna tas in en föreskrift av innehåll att från eget kapital skall räknas av bokförda värdet av vad bankinstitut som aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag. som driver någon form av bankverksamhet. dock inte såvitt gäller företag i vilket staten är delägare.

Genom lagändring 1973 sänktes kapitaltäckningskravet från 100 procent till 8 procent för bankernas engagemang i de s. k. bostadsfinansierande kreditaktiebolagen (prop. 1972: 118. NU 1972: 53. rskr 1972: 303). På mot- svarande sätt sänktcs kapitaltäckningskravet genom lagändring 1977 för bankernas engagemang i kommurlåneinstitut (prop. 1976/77: 21. NU 1976/ 77: 11, rskr 1976/77: 52).

3.1. Allmänt

Regler beträffande det egna kapitalets storlek är ett grundläggande inslag i banklagstiftningen eller bankinspektionspraxis i så gott som alla länder

• Sida 73
•  Original

Prop. 1978/79: 190 73

med ett utvecklat bankväsen. Dessa regler kan vara utformade på olika sätt. i en del länder —- såsom i de nordiska — återfinns bestämmelser om kapitaltäckning i banklagen, medan i andra länder — såsom USA och England — inga lagliga föreskrifter förekommer utan bedömningen om det egna kapitalet kan anses vara tillräckligt grundas på riktlinjer och praxis som utvecklas av inspekterande myndigheter. En jämförelse av kapitalkra- ven för bankerna i olika länder försvåras av olika definitioner och av olikheter i skatte— och rcdovisningsregler. exempelvis ifråga om nedskriv- ningar och avsättningar till olika former av reserver. Vidare försvåras jämförelsen av de avsevärda skillnaderi avseende på struktur och rörelse som banker i olika länder uppvisar. Sålunda kan regler som avpassats för banker i ett visst land förefalla förvånansvärt stränga eller liberala. när de jämförs med bestämmelser i ett land med en annan bankstruktur. 1 det följande redovisas översiktligt httr kapitaltäckningsbestämmelserna i vissa utländska banksystem är utformade. Framställningen tar i huvudsak sikte på de bestämmelser som gäller för utländska aflärsbanker.

Av intresse för svenskt vidkommande har bedömts vara att undersöka de utländska kapitalkravens huvudprincip (förbindelser eller risktillgångar som bas) och belysa relationen mellan förbindelser eller risktillgångar å ena sidan och eget kapital å den andra sidan (kravprocentsatsen) samt speciella krav beträffande dels anläggningstillgångar och participationer. dels garantiförbindelser. Vidare är det av intresse att undersöka i vad mån öppna eller dolda reserver av olika slag får inräknas i kapitalbasen. liksom också huruvida förlagslån får likställas med eget kapital vid beräkningen av kapitaltäckningen. Dessutom redovisas i korthet förekomsten av eller planerna på inlåningsförsäkring i vissa länder.

I fråga om huvudprincipen för kapitalkraven kan två olika synsätt urskil- ias.1 det ena fallet relateras kravet på eget kapital till förbindelserna (inläningen): i det andra fallet ställs kravet i relation till riskgraden hos tillgångarna (placeringarna, utlåningen). [ båda fallen kan kravet omfatta även bankens garantiförbindelser. Vidare gäller i vissa länder särskilda krav på kapitaltäckning beträffande anläggningstillgångar och stora kredi- ter.

3.2. Närmare om kapitaltäckningsbestämmelserna i vissa utländska banksys- tem

1 den följande översikten har beaktats kapitaltäckningsreglerna i EG- länderna. USA. Schweiz och de nordiska länderna.

B e l gi e n 1 den belgiska banklagen relateras kapitalkravsreglerna till aktivsidan av

balansräkningen. Reglerna är differentierade på två sätt. nämligen dels så. att det krävs en relativt högre kapitaltäckning för en liten bank än för en

• Sida 74
•  Original

Prop. 1978/79: 190 74

stor bank. dels att relativt riskfyllda placeringar kräver större eget kapital än de mindre riskbetonade.

'l'illgångarna indelas i olika riskklasser. som kräver 0.2 (Y.-. 1 (I"-'? och 5 (i?.- egct kapital. Krediter till en individuell kund eller till en grupp av kunder med likartad risk. motsvarande över 20 'x"? av bankens egna fonder. åsätts ett extra kaptitalkrav på 2.5 %.

För en banks gt'trt'mtiförbindelser gäller ett kapitalkrav på 5 %. dvs. samma procentsats som för den högsta riskklassen bland tillgångarna.

Beräkningarna görs en gång i månaden. men "obscrvationsperioden" omfattar 12 månader i genomsnitt. Det är inte fråga om en löpande 12- manaderspcriod. utan en fast lZ-månadcrsperiod.

En separat beräkning görs beträffande de tillgångar som måste vara till 100 % täckta av eget kapital. Hit hör t. ex. vissa participationer.

Som eget kapital får räknas synliga och dolda reserver. beträffande de sistnämnda dock med avdrag för beräknade akuta förlustrisker. Förlagslån får vidare inräknas i eget kapital om det har minst 3 års löptid. Förlagslån i utländsk valuta får dock endast medräknas i viss proportion till bankens fordringar i utländsk valuta.

Da n m ar k

Egna fonder måste utgöra minst 8 % av totala skuld- och garantiförbin- delser. med vissa undantag (före banklagsändringen 1974 behövde endast 50 (P?- av garantibeloppet medräknas). 1 en särskild regel föreskrivs att så länge relationen mellan eget kapital och totala förbindelser understiger 15 '.3'2. skall minst 15 C# av årets nettoöverskott efter beräknad skatt avsättas till reservfonden.

Som eget kapital räknas aktiekapital. bundna och fria reserver. Hit hänförs också obligationsreserv utöver marknadsvärdet. Förlagslån får likställas med eget kapital. upp till 40 % av eget kapital.

Vid beräkning av kapitalkravet avseende bankens förbindelser får från dessa dras förslagslån med vissa reservationer.

Finland

En affärsbanks eget kapital skall uppgå till minst 4 % av förbindelserna. Från dessa får avdragas bankens. kassa. bankens fordringar hos staten. kommuner. kommunalförbund. församlingar. hos Finlands Bank samt hos andra inhemska och utländska banker. av banken utgivna lån som garante- rats av staten. kommun. kommunalförbund eller församling samt sådana obligationer som banken får hänföra till kassareserven. En banks garanti- förbindelser beaktas till halva beloppet vid beräkningen av kapitaltäckningen.

Kapitalkravet kan nedsättas till lägst 3 % för viss tid av bankinspektio- nen och till mindre än 3 % för högst ett år av ftnansdepartementet. '

Enligt en ändring i banklagen som träderi kraft den ljanuari 1979 får vid

• Sida 75
•  Original

Prop. ]978/79: 190 _75

beräkningen av kapitalkravct med eget kapital jämställas hälften av sådan kreditförlustreservering som enligt bolagsordningen med bolagsstämmans samtycke kan användas endast för täckande av bankens kreditförluster. dock högst till ett belopp som motsvarar 1 '.'/i av bankens totala förbin— delser. Finansministeriet kan likväl av särskilda skäl ge banken tillstånd att jämställa kreditförlustreservering med eget kapital till ett belopp som över- stiger ovannämnda maximum.

Bankinspektiottett kan medge att förlagslån får likställas med eget kapital och avdras från förbindelserna. maximalt ttpp till 50 % av eget kapital. Förlagslån förekommer endast i relativt begränsad omfattning.

1 syfte att trygga affärsbankernas soliditet och insättarnas tillgodohavan- den skall varje aftärsbank tillhöra en gemensam säkerhetsfond för affärs- bankerna. vilken ägs av dessa banker.

Fran k ri k e

Det finns f. n. inga lagliga föreskrifter i kraft beträffande relationstal eget kapital/förbindelser eller risktillgångar. utom ifråga om banker som specia- liserar sig på kreditgivning till avbetalningshandeln. där det föreskrivs att sådana krediter får uppgå till högst tio gånger det egna kapitalet.

1 det egna kapitalet inräknas enligt praxis olika slag av reserver och under vissa specifika villkor maximalt 50 O'? av utestående konvertibla obligationer.

Det pågår emellertid en debatt rörande införandet av bestämda relations- tal beträffande det egna kapitalet som ett led i en harmonisering av bank— lagstiftningen inom EG.

De egna fonderna i franska banker är förhållant'levis små och det gäller inte minst hos de tre stora nationaliserade bankerna som svarar för huvud- parten av de franska bankernas rörelsevolym. Ett införande av kapitalkrav i överensstämmelse med vad som kan komtna att gälla i en framtida harmoniserad banklagstiftning inom EG skulle ställa krav på kapitalökningar i de franska bankerna.

Det finns inget system för inlåningsförsäkring i Frankrike. Vid enstaka bankfallissemang på senare tid har emellertid insättarna hållits skadeslösa genom bistånd från andra banker.

ltalien

Italiens centralbank kan. med godkännande av ClCR (Comitato lnter- ministeriale per il Credito e il Risparmio). fastställa en viss relation mellan en banks egna fonder och dess totala förbindelser. Den kan vidare sätta en gräns för förhållandet mellan en banks aktiekapital och dess placeringar i fasta tillgångar och aktier.

Italiens centralbank har dock inte begagnat dessa möjligheter att fast- ställa sådana relationstal. De enda krav som hittills uppställts avser maxi- miregler beträffande stora krediter.

• Sida 76
•  Original

Prop. 1978/79: 190 76

Det egna kapitalet utgörs förutom av inbetalt aktiekapital av reserver. kreditförlustreserveringar och det eventuella övervärde som kan föreligga. då värdepapper är bokförda till lägre värde än börsvärdet vid tidpunkten för den senaste balansr'z'tkningen. Förlagslån får i allmänhet icke emitteras av banker.

Nederländerna

Kravet på eget kapital enligt gällande banklag relateras till tillgångarna, som indelas i olika riskgrupper. För bl.a. krediter till offentliga sektorn och till utländska regeringar krävs inget kapital. Övriga riskklasser fordrar ett eget kapital på 2.592. 3 l/3'.-'1';-. SC?” och 109-?. Tilläggskrav och maximi- regler gäller beträffande stora krediter. Kapitalkraven omfattar vissa ga- rantier till fulla beloppet. medan andra garantier inte alls kräver kapital- täckning.

l'"ör participationer i finansiella institutioner är kapitalkravct llltl '72 me- dan det för andra aktieinnehav utgör 10514. Anläggningstillgiftngarna får inte överstiga eget kapital.

1 det egna kapitalet får inräknas både synliga och dolda reserver. Där- emot får inte avsättningarna för akuta förlustrisker medräknas.

Förlagslån far likställas med eget kapital under förutsättning att totala förlagslån inte överstiger eget kapital och att årliga amorteringar inte överstiger 59?- av eget kapital (centralbanken kan medge undantag från dessa villkor).

Myndigheterna har föreslagit att obligatorisk inläningsförsäkring skall införas om bankerna inte enas om ett omfattande system på frivillig väg.

N o rg 6

Enligt banklagen skall en affärsbanks egna kapital utgöra minst 6.5 % av bankens totala förbindelser. Från dessa får avdragas ett belopp motsvaran- de bankens kassabehållning. tillgodohavande hos Norges Bank och på postgiro. innehav av skattkammarväxlar. statsobligationer och statsgaran- terade sådana samt utlåning med garanti av staten eller statsinstitutioner som finansdepartementet i detta avseende jämställer med staten.

l kapitaltäckningskravet innefattas inte en banks garantiförbindelser. som dock som regel inte får överstiga det egna kapitalet.

[ det egna kapitalet får fonder och avsättningar tutom skatteavsättning- ar) inräknas. Utom beskattade reserver inräknas även vissa avsättningar till speciella ändamål tt. ex. investeringsfonder). Däremot får konsolide- ringsreserver för utlåning och obligationer inte inräknas. Förlagslån kan efter regeringens medgivande helt eller delvis få jämställas med aktiekapi- tal.

l balansräkningen fär obligationer värderas till anskaffningsvärde och behöver inte skrivas ned om marknadsvärdet understiger detta. I årsredo- visningen måste dock anges skillnaden mellan anskaffningsvärde och marknadsvärde på obligationsportföljen.

• Sida 77
•  Original

Prop. 1978/79: 190 77

Affärsbankerna har gemensamt bildat en garantifond (sikringsfond). som har till uppgift att stödja medlemsbankernas verksamhet och ställa t. ex. garanti för att en medlemsbank uppfyller sina skyldigheter. Fondens kapi- tal skall utgöra minst ] l/2% av medlemsbankernas sammanlagda inlåning från allmänheten.

S c h we i 1

l tillämpningsförordningen till banklagen (Vollziehungsverordnung) sti- pttleras som en allmän regel att en banks skttlder inte får överstiga l0 gånger dess egna medel. 1 den mån förbindelserna täcks av kassamedel tltgör dock kapitalkravet endast 2 l/Z'PP. För den del av skulderna som motsvaras av utlåning som säkerställts av pantbrev inom belåningsvärde är kapitalkravct 5 G?. liksom för lån till eller mot garanti av stat. kommun eller motsvarande.

Bankkommissionen kan emellertid med stöd av banklagen i speciella fall medge undantag från föreskrifterna beträffande t. ex. kapitaltäckningen. ty enligt lagen är det fråga om "vägledande principer som skall följas under normala fi'irhållanden'". Sådana avvikelser kan dock medges endast för begränsad tid och för finansiellt sunda banker.

Om en bank har mer än 50 C-"t'. av förbindelserna i utlandet. ökas kapital- kravet för del som överstiger 50 1.72. med ytterligare 2 92.

I det egna kapitalet inräknas även dolda reserver. förutsatt att dessa tagits till beskattning.

Förlagslån för banker är en okänd företeelse i Schweiz. Det förekommer ingen inlåningsförsäkring. men i fråga om kantonalban- kerna garanterar kantonerna insättningar tipp till 5000 Sfrs.

Storbritannien

I Storbritannien finns inga i lag eller förordningar fastställda kapitaltäck- ningskrav. Bank of England använder sig i egenskap av bankinspekterandc myndighet av två slag av relationstal:

l) egna fonder i relation till totala förbindelser 2) egna fonder i förhållande till risktillgångar. Bank of England har inte tillkännagivit några generella relationstal (ra— tios) titan behandlar varje bank för sig. Som en allmän regel brukar dock anges att en banks risktillgångar icke bör överstiga en multipel av 20 gånger" det egna kapitalet.

Vad beträffar anläggningstillgångar. dras värdet av dem från eget kapi- tal. varefter resterande belopp. s. k. fria resttrscr får användas i soliditets— beräkningarna.

I det egna kapitalet inräknas alla slag av reserver. Vidare får i det egna kapitalet medräknas förlagslån i både inhemsk och utländsk valuta. Bank of England har angett en önskvärd ursprunglig löptid på minst 5 år. och helst [0 år.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1978/79: 190 78

Regeringen har presenterat ett förslag om en obligatorisk "Deposit Protection Fund", administrerad av Bank of England. Enligt förslaget skttlle systemet omfatta insättningar upp till £ l0000.

Förbundsrepubliken 'l'yzskland

Enligt kreditlagen (Kreditwesengesetz) skall ett kreditinstituts eget kapi- tal vara så avpassat att institutet kan uppfylla sina förpliktelser. Det ankommer på kontrollmyndigheten (Bundesaufsichtsamt) att bedöma om detta krav är uppfyllt med ledning av normer (Grundsätze) som den utfär— dar i samråd med Bttndesbank. Den skall också konsultera bankförening- arna angående dessa normer.

Enligt nu gällande normer får ett kreditinstitttts kreditvolym inte över- stiga 18 gånger det egna kapitalet. Vid beräkningen av kapitaltäckningen medtages vissa krediter med endast 50 eller 20 '2'2- av nominella värdet. och vissa krediter till offentliga sektorn utelämnas helt.

Tilläggskrav och maximiregler tillämpas beträffande stora krediter. var- med avses en kredit som motsvarar mer än l5 % av kreditinstittttets egna kapital.

Garantiförbindelser beaktas endast till hälften vid beräkningen av kapi- taltäckningskravet.

] det egna kapitalet får inräknas endast beskattade reserver. Förlagslån får inte likställas med eget kapital. Beträffande värderingen av obligationer gäller att obligationsportföljen uppdelas i två kategorier. "Anlageobligationen" som utgör en långsiktig placering och '”LJmsatzobligationen" som är föremål för löpande handel och omsättning.

De förra får upptagas till anskaffningsvärde. de senare till högst mark- nadsvärde.

Det finns inget lagligt krav på inlåningsförsäkring. men på frivillig väg bildade de privata bankerna 1975 en försäkringsfond för insättningar (från andra än banker) tipp till 30 (,!'?- av eget kapital. Till fonden betalar varje bank årligen en avgift om 0.3 (Vm, av den försäkrade inlåningen. Tidigare fanns ett system där endast insättning upp till 20 000 DM täcktes. Sparban- kerna och föreningsbankerna har egna försäkringssystem.

USA

Enligt "Regulations of the Board of Governors of the Federal Reserve" skall en banks eget kapital (net capital and surplus) vara "adequate in relation to the character and condition of its assets and to its deposit liabilities and other eorporte responsibilites". Det ankommer på "supervi- sor” och "bank management" att bedöma vad förhållandet bör vara.

Därför har kapitaltäckningskvoter (capital ratios) traditionellt använts av kontrollmyndigheterna för att bedöma bankernas solvens. De tilläm- pade formlerna. har varierat ttnder årens lopp. Under andra världskriget.

• Sida 79
•  Original

Prop. 1978/79: 190 79

då bankerna i stor utsträckning måste investera i statspapper och detta innebar en hög takt av monetär expansion. övergavs principen att bedöma kapitalbehovet i relation till inlåning till förmån för ett mera realistiskt synsätt. nämligen att jämföra egna kapitalet med risktillgångar. Det f'tnns emellertid inga enhetliga kapitaltäckningsregler. De normer som tillämpats har reviderats nedåt från gång till annan.

Enligt normer sotn f. n. tillämpas. indelas tillgångarna i olika riskgrup- per. för vilka kapitalkraven utgör () %.. ] %.. 2 %. 3 %.. 5. %.. 20 (If-iz. 50 (:=; och 100 (..?? (för vissa anläggningstillgångar). lju mera likvid form som en banks tillgångar är. desto lägre blir det sammanlagda kapitaltäckningskravet.

Den under senare år snabba volymexpansionen har här. liksom i många andra länder. inneburit betydande problem när det gäller att vidmakthålla en acceptabel kapitalstruktur. För många banker har aktieemissioner inte kunnat komma i fråga på grttnd av rådande aktiekurser. En utväg har varit att i stället emittera förlagslån (debentures or capital notes). I viss utsträck- ning accepteras denna form av kapitaltäckning av tillsynsmyndigheterna men betraktas inte som en lika god kapitalkälla som aktiekapital.

Vad inlåningsförsi'tkring beträffar. är sedan länge privatpersoners insätt- ningar i bankerna obligatoriskt försäkrade ttpp till 40000 S. Försäkringen administreras av Federal Deposit lnsurance Corporation (FDlC) som ock- så är en av tillsynsmyndigheterna i USA.

3.3. Sammanfattning

En jämförelse av olika länders kapitalkrav och deras innebörd försvåras av skillnader i definitioner och i skatte- och redovisningsregler. Med reserva- tion för dessa svårigheter synes följande slutsatser kttnna dras:

— Kapitalkraven relateras allt mer till de risker som olika slag av tillgångar kan bedömas innebära. i stället för — sotn ofta tidigare— till enbart verksamhetens volym. — Varje lands kravprocent och definitioner är så olika att det är svårt att göra korrektaji'tmförelser och beräkna genomsnittliga procentkrav. — Kapitalkraven utomlands beträffande anläggningstillgångar och partici- pationer varierar mycket. I vissa fall föreskrivs att anläggningstillgång- arna inte får överstiga eget kapital. som i Belgien. Frankrike. Nederlän- derna och Förbundsrepubliken Tyskland. I andra fall stipuleras en kapitaltäckning på l00 % eller också dras deras värde från det egna kapitalet. innan detta får användas i soliditetsberäkningarna som i Stor- britannien. I vissa länder nämns speciellt participationer. Sålunda är Nederländernas kapitalkrav 100 % för participationer i finansiella insti- tutioner mot 10 % för andra aktieinnehav. l Belgien är kravet för vissa participationer 100 '.72 för andra 5 %. eller detsamma som för vissa andra grupper av tillgångar.

— l vissa länder är kraven ifråga om garantiförbindelser lägre än beträffan-

• Sida 80
•  Original

Prop. 1978/79: 190 80

de krediter. l Belgien och Danmark jämställs garantierna. liksom i Sverige. med övriga förbindelser. ] Finland och Tyskland medräknas endast 50 % av garantibeloppet och i Nederländerna omfattas bara vissa garantier av ett kapitalkrav. ] Norge räknas inte garantierna in bland förbindelserna. men de får enligt en särskild regel inte överstiga eget kapital. — l många länder får reserver av konsolideringskaraktär likställas med eget kapital. Så är t.ex. fallet i Belgien. Frankrike. Nederländerna. Schweiz och Storbritannien. | Finland får bankerna från 1979 rätt att likställa 50 % av kreditförlustreserver med eget kapital. Ofta skiljs i de utländska bankreglerna mellan sådana avsättningar som görs för akuta förlustrisker och sådana som görs i konsolideringssyftc. Som regel far avsättningar för akuta förlustrisker intejämställas med eget kapital. Ett undantag härvidlag utgör Storbritannien, där även sådana avsättningar ("specific provisions") får medräknas i de egna fonderna. — Det är vanligt att förlagslån får jämställas med eget kapital. ()fta gäller dock en maximigräns och regler om viss minimilöptid. Ett undantag är t. ex. Förbundsrepubliken Tyskland. där förlagslän ej får inräknas i eget kapital. — Före Herstatt-kraschen förekom inläningsförsäkring endast i USA och Förbundsrepubliken Tyskland. Därefter har förslag framlagts om infö- rande av inlåningsskydd även i Storbritannien och Nederländerna. sam- tidigt som skyddssystemet kraftigt förstärkts i Tyskland.

5. Probleminventering och grundläggande krav

5.1. Probleminventering

5.I.l Utvecklingen till år 1976

Genom de nya kapitaltäckningsreglerna i den samordnade banklagstift- ningen från år 1968 skapades ett expansionsutry'mme för flertalet banker. Detta utrymme uppkom genom att kapitalkravct sänktes. För de största affärsbankerna. som hade ett uttryckligt behov av lindring. uppgick sänk- ningen av kapitalkravet till knappt 40 procent. En sådan sänkning medgav en expansion av placeringar och garantier med ca 60 procent utan att eget kapital och förlagslån teoretiskt sett behövde ökas. Utrymmet har efter hand tagits i anspråk och ttnder år 1976 började akuta problem uppstå för enskilda banker. ] bankinspektionens skrivelse 1976-04-14 angående över- syn av kapitaltäckningsbestämmelserna sägs bl. a. följande. Utvecklingen har visat att den kapitaltäckning som fanns enligt de nya reglerna har smält ihop på grund av den fortgående inflationen. Det har därför för banker av olika slag uppstått avsevärda problem med att anskaffa ett för utvecklingen av verksamheten nödvändigt eget kapital. l framtiden kommer dessa svå- righeter att accentueras.

Följande tabell belyser bankernas kapitaltäckningssituation år 1969 och år 1976.

Kapitalkravet i procent av eget kapital — kapitalutnyttjandet — har markant ökat under den redovisade perioden. För affärsbanker och för- eningsbanker uppgår detta tal till 126 resp. 106 procent år 1976. vilket innebär att dessa institutsgrupper är beroende av förlagslån för att täcka kapitalkravet. Detta gäller även för ett antal enskilda sparbanker men inte för gruppen i genomsnitt. Se vidare tabell 3.

Orsaken till ett ökat kapitalutnyttjande finner man i de olika öknings- takterna för kapitalkraven och eget kapital under denna period. Kapital- kraven har ökat med l03 procent för affärsbankerna. 85 procent för spar- bankerna oeh 139 procent för föreningsbankerna. Motsvarande ökning av

• Sida 87
•  Original

Prop. 1978/79: 190 87

Tabell I Kapital/(mv, eget kapital._li'irlugxlt'tn m. m. vid utgången av [969 och l97ö itlt' oli/tu ins!nuts—grupperna

lnstituts- Kapital— 1.7.ch Förlags- Kapital- Överskott grupp och krav kapital lån krav i G?- i kapital— år mkr. mkr. mkr. av eget täckning= kapital %>?

[969 Affärsbanker 2 587 2 786 886 93 30 Sparbankerl 318 526 8 61 40

Förenings—

banker 95 102 20 93 22

1976 Affarsbanker 5 260 4 162 1968 126 14 Sparbankerl 589 669 80 88 21

Förenings- banker 227 214 52 106 15

lAvser de 15 största sparbankerna. 2Skillnaden mellan eget kapital inÅL/Zirlugslån och kapitalkravct.

det egna kapitalet har varit 49 procent för allärsbankerna. 27 procent för sparbankerna och 1 10 procent för föreningsbankerna.

Kapitalkravets utveckling är beroende dels av volymtillväxten av place- ringarna — dvs. tillgångar och garantier — dels av placeringarnas relativa fördelning i de olika riskklasserna. Det totala kapitalkravet mätt i procent av sttmman placeringar speglar således en banks riskstruktttr utifrån gäl- lande kapitaltäckningsregler. l tabell 2 redovisas utvecklingen av detta relationstal för de olika institutsgrupperna.

7ubell .? Kapital/travel iprot'ent ut' summa placeringar 1971)»I97Ö_/'ör de oli/ta ins/imtsgrup/n'nm

lnstituts— Kapitalkrav. (i? av placeringar' grupp 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 Affärsbanker 3.10 3.11 2.93 2.73 2.84 2.80 3.12 Sparbanker 1.76 1.71 1.68 1.66 1.78 1 6 1.80 Föreningsbanker 1.89 1.83 1.86 1.88 1.93 1 6 1.78

'Här avses placeringar till nettovärden. dvs. efter avdrag för värderegleringskon- tona.

Affärsbankernas relationstal är högt i början av perioden varefter det sjunker för att i slutet stiga. Sparbankernas resp. föreningsbankernas rela- tionstal har en mera jämn utveckling. Dessa tal visar att kapitalkraven i sparbankerna och föreningsbankerna följt placeringsvolymens utveckling. AfEirsbankernas minskning av relationstalet fram till år 1975 förklaras — förutom av konjunkturutveckling och kreditpolitik — bl.a. av en relativ ökning av bostadsfinansieringen. Ökningen mellan år 1975 och 1976 beror till väsentlig del på ökade garantiåtaganden.

Det egna kapitalets tillväxt är beroende av tre faktorer: 1) det årliga

• Sida 88
•  Original

Prop. 1978/79: 190 88

rt'irelseöverskottets' storlek. 2) fördelning av rörelseöverskottet mellan avsättning till eget kapital (efter beskattning och i förekommande fall utdelning) och avsättning till obeskattade reserver i form av värderegle— ringskonton. 3) tillskott av nytt kapital från ägare till affärsbank. garant till sparbank eller medlem i föreningsbank.

Med hänsyn till gällande kapitaltäckningsregler har rörelseöverskottens storlek generellt sett varit otillräckliga för att bankerna skttlle kunna göra dels önskvärda avsättningar till obeskattade reserver, dels med vinstmedel bygga upp det egna kapitalet i takt med ökat kapitalkrav. Den bokslutspoli— tik bankerna valt under 1970-talet innebär att avsättningar till värderegle— ringskonton har prioriterats på bekostnad av ökning av eget kapital. Af— färsbankernas värderegleringskonton har mellan 1970 och 1976 ökat från 4.0 till 4.4 procent av summa placeringar. sparbankernas från 1.8 till 3.6 procent och för föreningsbankerna har värderegleringskontonas andel va— rit oförändrat 2.2 procent. Med denna bokslutspolitik har det varit nödvän— digt att förstärka kapitaltäckningen genom att ta ttpp förlagslån. För affärs- bankernas del har dessutom nyemission av aktier ägt rttm i en betydande omfattning under senare år. Av affärsbankernas eget kapital och förlagslån vid utgången av år 1976 hade nästan en tredjedel anskaffats på kapital— marknaden under de närmast föregående tre åren.

1 bilaga I redovisas i grafisk form utvecklingen av kapitalkrav. eget kapital. värderegleringskonton och lönsamheten för de olika institutsgrup— perna ttnder perioden 1970—1.976.

Uppgifterna i tabellerna 1 och 2 avser totalcr och genomsnitt för bank— grupperna. lnom varje bankgrupp föreligger dock skillnader mellan de individuella bankerna. Detta illustreras i tabell 3 nedan. där spridning och frekvens redovisas för kapitalkravct i procent av egct kapital. Tabell 3 Spridning och_li'ekven.-.'f?ir kapitalkruvel redovisa! iprocent av eget kapital 1969 och 1976 i de olika instirlltsgrupperna

Kapitalkrav Antal banker i % av eget Affärsbanker Sparbankerz Föreningsbanker kapital 1969 1976 1969 1976 1969 1976

— 39 1 1 40— 49 50— 59 60— 69 70— 79 80— 89 90— 99 100—109 110—119 120—129 130—139 140—149 150—159

N '...l'a-aUub-l

__M—n'v) .... _a:—

___-___.w—IJ— (JAN'v-J

|.) blu—_") "J IJ

1 1 16 5 _. J; 15 1

]Med rörelseöverskott avses fortsättningsvis det årliga resultatet före bokslutsdis- positioner. 2Avser de 15 största sparbankerna.

• Sida 89
•  Original

Prop. 1978/79: 190 89

5.1.2 l"'()l_vnttillvit'xt — inflation

Tillväxten i bankernas balansomslutning är starkt relaterad till pris- och löneutvecklingen i samhällsekonomin eftersom bankernas tillgångar och skttlder är fastställda i nominella belopp. En viss ökning i balansomslut— ningen medför ökade kapitalkrav vare sig ökningen är real eller orsakad av inflationen. Under 1970-talet har inflationstakten markant ökat. Detta är en väsentlig orsak till att kapitaltäckningsproblem uppstått efter relativt få års tillämpning av gällande kapitaltäckningsregler.

Placeringarnas årliga volymexpansion under 1960—70 och under 1970-— 76 redovisas nedan liksom inflationstakten under motsvarande perioder.

Tabell 4 Placeringar 1976 samt procentuell tillväxttakt 1960—70 och 1970—1976

institut- Placeringar grupp Ultimo 1976 Ärlig genomsnittsökning. %- mdr kr. 1960—70 1970—76

Affärsbanker 176.0 10.5 12.5 Sparbanker 63.7 8.2 10.0 Föreningsbanker 13.1 14,7 16,5

1960 —7() 1970 —76 Genomsnittlig årlig inflationstakt. '.'/( 4.0 8.3

(konsumentprisindex. långtidsserien)

Skillnaderna i de nominella ökningstakterna mellan de två redovisade perioderna kan synas relativt små. Ackumulerat över ett antal år uppstår emellertid stora skillnaderi placeringsvolymen — skillnader som i detta fall i allt väsentligt beror på den högre inflationstakten under 1970-talet.

Placeringsvolymens tillväxt är avgörande för hur stora rörelseöverskott bankerna behöver för att täcka de till placeringsvolymen relaterade kapi- talkraven. lin ökning i placeringarnas tillväxttakt ställer i normala fall proportionellt sett större krav på ökning av rörelseöverskottet för att en viss soliditet skall kunna behållas. Detta illustreras i diagrammen i bilaga ' 2. Beräkningarna avser affärsbankerna och grundar sig på förutsättningar- na att den soliditet och den konsolideringsnivå för obeskattade reserver som förelåg i aflärsbankerna år 1976 skall relativt sett bestå under en kommande femårsperiod. Vidare förutsätts att den utdelningspolitik som tillämpats under senare år består.

Vid en volymtillväxt om 8 procent årligen visar beräkningarna att ban- kerna behöver öka rörelseöverskottet med ungefär samma procenttal. Rörelseöverskottet uppgår då till ca 1.3 procent av balansomslutningen. ()m den årliga tillväxttakten för placeringar ökas till 10 procent måste rörelseöverskottet öka med ca 13 procent årligen eller uppgå till drygt 1.5 procent av balansomslutningen. Vid 12 procents volymtillväxt krävs det att rörelseöverskottet ökar med knappt 18 procent årligen. Rörelseöver- skottet uppgår då till ca 1.7 procent av balansomslutningen.

• Sida 90
•  Original

Prop. 1978/79:190 90

När inflationen blåser upp placeringsvolymen och rt'irelseöverskottet inte kan öka på det sätt ovanstående exempel visar kommer det egna kapitalet och/eller de obeskattade reserverna att urholkas.

Förutom effekten på volymtillväxten medför en hög inf'lationstt-tkt att lönsamheten påverkas negativt genom att bankernas rörelsekostnader ökar. Bankverksamhet är mycket personalintensiv och ratit'maliserings- utrymmet begränsat.

5.1.3. Belastning på Åapitalmarl'nadcn med gällande Åapitt'tltt'icknings- regler

Bankernas överskottsnivå har. som ovan sagts. inte varit tillräcklig för kapitalbildningen generellt sett. titan bankerna har i stor utsträckning måst lita till anskaffning av externt tillskottskapital.

Under de senaste åren har bankernas andel av upplåningen på kapital- marknaden ökat betydligt. såväl vad gäller förlagslån som aktiekapital. Samtidigt som bankernas belastning på kapitalmarknaden har ökat under de senaste åren har ökningstakten i kapitalmarknadens placeringskapacitet avtagit. Kapitalmarknaden ökade under 1970-talets första år med i genom- snitt 4 miljarder kr. per år. Under de senaste åren har tillskottet till marknaden varit betydligt mindre och uppgick år 1977 till 1.5 miljarder kr. Ett huvudskäl till att ökningstakten har avtagit är att AP-fondens tillväxt har nått sin kulmen. vilket framgår av de kalkyler som kapitalmarknads— utredningen giort med hjälp av riksl'örsäkringsverket.

Om den utveckling som ägt rum under senare år fortsätter vid oförändra— de kapitaltäckningsregler kommer kapitalmarknaden att behöva tas i am— språk i betydande utrsträckning för att möjliggöra fortsatt bankverksam- het. För att illustrera problemet har bankernas ekonomiska ställning skri- vits fram med utgångspunkt från förhållandena år 1976. Utvecklingen redovisas i diagrammen i bilaga 3. Det bör understrykas att framskrivning- en bygger på gemensamma förutsättningar för de olika institutsgrupperna och att den därför inte utgör någon prognos för utvecklingen utan snarast har ett pedagogiskt syfte.

En framskrivning under de i bilaga 3 angivna förutsättningarna visar att affärs- och sparbankernas kapitalbas — det egna kapitalet — kommer att sjunka relativt sett. medan föreningsbankernas kapitalbas ligger på en oförändrad relativ nivå. Redan i utgångsläget år 1976 är både affärsbanker och föreningsbanker beroende av externt tillskottskapital och sparbanker- na blir som grupp beroende av sådant kapital inom ett fåtal år. 1 utgångslä- get hade bankerna tillsammans drygt 2 miljarder kr. i förlagslån. År 1985 behöver bankerna tillsammans ett externt tillskottskapital om 7—8 mil- jarder kr. Största delen faller på affärsbankerna. Tillskottskapitalet avser både förlagslån och aktiekapital eller annat eget kapital.

Vid relativt sett oförändrade kapitalkrav och sjunkande kapitalbas ökar kapitalutnyttjandet. dvs. kapitalkravct i procent av kapitalbasen. Ett pro-

• Sida 91
•  Original

Prop. 1978/79: 190 91

centtal som överstiger 100 innebär behov av externt tillskottskapital. Över- stiger procenttalet 200. som fallet blir för affärsbankerna år 1983. måste det externa tillskottskapitalet vara större än det egna kapitalet för att tillsam— mans täcka kapitalkravet. 1 en sådan situation måste i praktiken det egna kapitalet ökas genom nyemission av aktier.

Det bör ttpprcpas att situationen för individuella banker varierar kraftigt. Enskilda banker skulle i praktiken redan efter ett fåtal år komma i konflikt med olika regler och därför omöjliggöra en utveckling med givna förutsätt- ningar för framskrivningen.

5.2. Grundläggande krav på nya kapitaltäckningsregler

Banklagarnas kapitaltäckningsregler anger minimikraven på soliditeten i banksystemet. Vid sidan av det kapital som enligt banklagarna är kapital- täckningsgrundande har bankerna avsevärda reserveringar som stärker soliditeten. Soliditeten fyller framför allt följande funktioner:

— den utgör det reella skyddet för insättare och andra fordringsägare. — den skapar förtroende hos allmänheten och hos in- och utländska finan- siärer och samarbetspartner. — den garanterar kontinuitet och stabilitet för låntagare och personal. — den utgör buffert vid förluster på exempelvis krediter. obligationer och valutor.

— den utgör grund för flexibilitet och anpassningsförmåga till förändrade förhållanden och anger ramarna för fortsatt expansion. — den är av intresse för det allmänna. eftersom vid fallisemang samhället förorsakas avsevärt men.

Utöver de kapitaltäckningsproblem som tidigare har redovisats och som har föranletts av inflationen har bankerna under 1970-talet på viktiga områden fått anpassa sin verksamhet till nya förhållanden. Som exempel kan nämnas näringslivets ökade utlandsinriktning och det under 1970-talet uppträdande behovet av upplåning i utlandet. Detta har medfört att ban- kerna engagerat sig i ökad omfattning på den internationella kreditmarkna- den. Detta kräver en anpassning till den internationella bankvärldens vär— deringar i fråga om bl. a. lönsamhet. soliditet och riskbedömning. Vidare lämnas bankerna inte oberörda av näringslivets strukturomvandling. Den förda penningpolitiken ställer också ökade krav på flexibilitet och styrka. Sammantaget har bankerna mött förändringar som accentuerat behovet av god lönsamhet och tillfredsställande soliditet.

Kapitaltäckningsreglerna intar en central plats i banklagstiftningen och avvägningen av deras innehåll är av grundläggande betydelse för banker— nas verksamhet.

Som nyss har nämnts syftar kapitaltäckningsreglerna till att skapa till- fredsställande trygghet mot förluster av insatta medel och till att bevara ' förtroendet för bankerna även i tider då ekonomiska svårigheter möter.

• Sida 92
•  Original

Prop. 1978/79: 190 92

Det är väsentligt att vid utformningen av reglerna beakta vad som gäller internationellt sett. Kapitaltäckningsreglerna får inte möjliggöra en så låg soliditet att förtroendet för de svenska bankerna rubbas.

Ett nytt kapitaltäckningssystem bör om möjligt — i enlighet med vad som uttalas i tttrcdningens direktiv — för en längre tid framöver lösa bankernas kapitaltäckningsproblem samtidigt som kravet på skydd för insättarna tillgodoses. 1 detta direktiv får anses ligga ett krav på att de nya reglerna inte främst skall syfta till omedelbara lättnader i kapitaltäcknings- hänseende utan inrymma ytterligare incitament till en egen kapitalupp- byggnad. Vidare bör det nya systemet — så långt möjligt — vara neutralt i förhållande till redan vidtagna dispositioner.

Kapitalkravet bestäms f.n. med utgångspunkt i en bedömning av ris- kerna i bankernas skilda placeringar. En sänkning av kravet är försvarbar om nuvarande regler visas kräva onödigt mycket kapital i förhållande till riskerna.

Enligt direktiven skall utredningen pröva om riskklassystemet kan göras enklare. eventuellt ända dithän att endast ett täekningskrav tillämpas på bankinstitutens samtliga placeringar. Även förändringar som inte sträcker sig så langt kan vara värda att överväga i förenklande syfte eller för att — med utgångspunkt i vunna erfarenheter — korrigera kraven till faktiska förlustrisker. För ändringar i riskkatalogen krävs att affärsbanker. spar- banker och föreningsbanker ttppfattar förslagen som rättvisa och motivera- de vid en jämförelse mellan institutsgrupperna.

Kapitalkravets reella innehåll påverkas vidare av den definition som ges av eget kapital. dvs. den faktor till vilken riskkatalogens krav relateras. Det förslag som oftast har förts fram är att också de obeskattade värdereg- leringsreserverna för utlåning. valutor och obligationer helt eller delvis skall få räknas in bland det utlåningsgrundande kapitalet. Förslag härom avvisades. som tidigare har nämnts. i samband med 1968 års banklagstift- ningsreform. Det framhölls i propositionen att reserverna snabbt kan redu- ceras eller försvinna med följd att kapitalbasen skulle variera i storlek alltefter inträffade förluster eller ändrad inställning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler. En på så sätt rörlig kapitalbas bedömdes opraktisk och svårtillämpad. Enligt direktiven skall banklagsutredningen undersöka om det går att finna en lösning där värderegleringsreserverna kan jämstäl- las med täckningskapital samtidigt som de olägenheter som berördes i 1968 års proposition i möjligaste mån elimineras.

En utvidgning av kapitalbasen till att omfatta också värderegleringsre- serverna rymmer inte bara nyss berörda stabilitetsproblem. Ett sådant nytt system måste vidare avvägas så att de omedelbara lättnaderna inte blir av sådan omfattning att de svenska bankernas soliditet kan sättas i fråga av den svenska allmänheten eller i internationella sammanhang. Systemet måste också vara konkurrensneutralt. Snedvridningseffekter mellan insti- tutsgrupperna och mellan individuella banker måste unvikas. Ett system

• Sida 93
•  Original

Prop. 1978/79: 190 93

som förutsätter särregler för viss instittttsgrttpp framstår — mot bakgrund av strävandena till en samordnad banklagstiftning — som mindre lämpligt.

Vidare bör eftersträvas att framtida avsättningar till värdereglerings- konto bör ge högsta möjliga utdelning i form av kapitaltäckning. Därige- nom kan det nya systemet ge bankerna incitament till att öka avsättningar av detta slag. vilket såväl från det allmännas som bankernas synpunkt anses önskvärt.

Bankernas möjligheter att på skilda sätt tillgodose sina kapitalbehov rymmer också kostnadsaspekter. Det täckningsgrundande kapitalet kan f.n. ha formen av beskattat eget kapital eller förlagslån. Bankernas kostna- der för täckningskapitalet blir olika beroende på vilken form av kapital som väljs. På de nya reglerna ställs krav som innebär ökade möjligheter till billigare kapitaltäckning. Även av detta skäl aktualiseras möjligheten att göra värderegleringskontona kapitaltäckningsgrundande.

Det är givet att uppenbara svårigheter möter när det gäller att finna ett system som helt tillgodoser den angivna kravkatalogen. Vikten av att noga pröva möjligheterna till ändring av kapitaltäcknigsreglerna framträder tyd- ligt vid en granskning av de alternativa möjligheter som annars står till buds. Möjligheten att med nuvarande regler i fortsättningen klara kapital- täckningskravet förutsätter en förbättrad lönsamhet för bankerna och en kraftigt ökad emission av aktier och förlagslan från deras sida. Som har framhållits i utredningens direktiv måste en förbättrad lönsamhet i allt väsentligt ske genom att bankerna tillåts öka räntemarginalerna. vilket i sista hand skulle drabba bankkunderna. och en ökad emissionsverksamhet frän bankhäll skulle ta i anspråk den svenska kapitalmarknaden i en om- fattning som inte är önskvärd med hänsyn till andra samhällssektorers kapitalbehov.

6. Överväganden och förslag i huvudfrågan 6.1 Inledning

Som framgått av föregående avsnitt kan kapitaltäckningsreglerna i bank- lagarna liberaliseras på två sätt. Det ena är att bankernas kapitalkrav reduceras. vilket skedde genom l968 års banklagsreform. Denna metod medför att intresset riktas mot utformningen av riskkatalogen. Det andra sättet är att förändra kapitalbasens sammansättning, dvs. vidga det kapital till vilket kravet relateras. Utredningen har på skäl som framgår i det följande sökt att lösa problemet enligt den sist angivna metoden.

6.2. Riskkatalogen

Utredningen har i enlighet med sina direktiv särskilt undersökt om riskklassystemet kan göras enklare, eventuellt ända dithän att man har

• Sida 94
•  Original

Prop. 1978/79: 190 94

endast ett täckningskrav applicerat på bankinstitutets samtliga placeringar. I samband härmed har utredningen också undersökt om det är lämpligt att på ett avgörande sätt förbättra bankernas kapitalti'tckningsläge genom att reducera de kapitalkrav som f. n. gäller.

Som påpekats i direktiven innebär de nuvarande reglerna en avsevärd förenklingjämfört med de regler som gällde tidigare. Som kreditinstitut- utredningen på sin tid framhållit är riskkatalogen. trots att den i viss mån är av schematisk karaktär. konstruerad så att hänsyn tas till de olikheter i kapitalkrav som skilda sammansättningar av olika instituts placeringsport- följer kan kräva. Att ställa upp endast ett täckningskrav på bankinstitttts samtliga placeringar utan hänsyn till riskkaraklären skulle utgöra ett steg tillbaka mot det system som övergavs år 1968 och som innebar att kapital- kravct var beroende endast av inläningsvolymen. Utredningen har därför funnit att det nuvarande systemet med flera riskklasser bör behållas.

Detta utesluter naturligtvis inte att riskkatalogen kan förenklas och att hittills vunna erfarenheter kan tala för vissa modifikationer inom detta system. lnom utredningen har också väckts förslag i syfte att förenkla riskkatalogen. Förslaget går ut på att man behåller riskklass A i sin nuva— rande utformning samt ersätter riskklasserna B-D med två nya riskklasser. Den ena av de nya riskklasserna skulle kräva 2.1 procents kapitaltäckning och avse fordringar för vilka utländskt bankföretag svarar samt fordringar mot säkerhet av pantbrev inom 75 procent av uppskattningsvärdet i vissa fastigheter. För alla övriga placeringar skulle kapitalkravct sättas till sju procent. Systemet innebär en högst avsevärd skärpning av kraven för placeringar i de nuvarande riskklasserna B och C. Således fördubblas kravet för fordringar mot säkerhet i vissa fastigheter. Dessutom höjs kravet för övriga placeringar i riskklass B. däribland s.k. fullgoda obliga- tioner. från en till sju procent. Vidare skärps kravet från fyra till sju procent för samtliga fordringar i riskklass C. däribland fordringar för vilka säkerheten utgörs av pantbrev i XlHSil fastigheter inom 75— löt) procent av det uppskattade värdet. För övriga fordringar innebär förslaget emellertid en lättnad i kravet från åtta till sju procent.

Utredningen har emellertid stannat för att i huvudsak behålla den nuva— rande riskkatalogen av bl. a. följande skäl. Eftersom bankinstitutens pla- ceringsstruktur företcdde avsevärda skillnader nedlades vid riskkatalogens tillkomst ett omfattande arbete på att utforma katalogen så att den tog hänsyn till de olikheter i kapitalkrav som skilda instituts placeringsport- följer krävde. Den olikhet i placeringsstrttktur som förelåg vid riskkatalo- gens tillkomst kvarstår i huvudsak fortfarande. Förändringar i riskkatalo- gen får därför inte göras så att konkurrensförhållandena inom bankväsen- det snedvrids. Förenklingsförslaget tar emellertid inte tillräcklig hänsyn härtill. Utredningen har inte övertygats om att de uppenbara svagheter som förenklingsförslaget inrymmer vägs tipp av de fördelar som en något mindre detaljerad riskkatalog skttlle innebära. F.nligt utredningens uppfatt-

• Sida 95
•  Original

Prop. 1978/79'. 190 95

ning är det heller inte meningsfullt att föreslå några mer avgörande föränd- ringar av riskkatalogen så länge placeringsstrukturcn inom bankväsendet företer så stora olikheter som f. n.

Det bör också tilläggas att en omläggning av riskkatalogen i antydd riktning skulle medföra betydande övergångssvårigheter för bankinstitu— ten. som anpassat sig till nu rådande system och tillämpat det utan större svårigheter. Utredningen har därför också avstått från att framlägga för- slag om några mera genomgripande förändringar i den nu gällande katalo- gen och vill endast på ett par punkter i det följande föreslå vissa ändringar. Beträffande utredningens förslag till förändringar av riskkatalogen hänvisas till avsnitt 7.

6.3. Utökning av kapitalbasen

Ö.3.I Värt/arc_glt'rintmkmun/tas ställning som kapitalbas

l direktiven pekas på möjligheten att utöka bankernas kapitalbas genom att åtminstone i viss utsträckning jämställa värderegleringskontona med eget kapital.

Som framgått av avsnitt 4.3.3.3 behandlade redan kreditinstitututred- ningen frågan om värderegleringskontonas ställning i kapitaltå'ickningen. Som framgått av samma avsnitt tick emellertid värderegleringskontona i |968 års banklagstiftning endast den begränsade betydelsen att placering- arnas bruttobokvärde får reduceras med saldona på värderegle— ringskontona innan kapitalkravet beräknas.

Utredningen har funnit att det i direktiven nämnda sättet att utöka kapitalbasen är en framkomlig väg. eftersom värderegleringskontona i realiteten har samma funktion som det egna kapitalet när det gäller att trygga insättarnas medel. Från företagsekonomisk synpunkt kan nämligen bankernas kapitalstyrka sägas speglas av den totala summan av obeskat- tade reserver och bcskattat eget kapital. Det är denna summa som i ett krisläge skall fånga upp förluster och därigenom skydda insättarnas medel. Det är därför likgiltigt om eventuella förluster täcks av beskattade eller obeskattade medel förutsatt att de verkligen kan absorberas av bankinsti- tutet. För redovisning av utvecklingen av eget kapital och av värderegle- ringskontona hänvisas till diagram i bilaga I.

Uppfattningen att värderegleringskontona. förutom som skydd mot för- luster. även tjänar som ett medel att konsolidera verksamheten med obe- skattat kapital har under senare år också blivit alltmer framträdande. En bidragande orsak härtill är att realiserade förluster totalt sett har varit mycket begränsade. Sålunda har bankernas värdcregleringsreserver under den senaste It)-årsperioden företett en stark och stabil tillväxt och i varje fall måste en väsentlig del av dessa reserver anses utgöra ett varaktigt

konsolideringskapital. Banklagsutredningen anser således att övervägande skäl nu talar för att

• Sida 96
•  Original

Prop. 1978/79: 190 96

värderegleringskontona får en större formell betydelse genom att delar av dessa i kapitaltäckningssammanhang likställs med eget kapital. Värdereg— leringskontona bör därvid ses som en helhet. Det avgörande är nämligen inte den formella fördelningen på olika värderegleringskonton. utan storle— ken på de summerade saldona.

De konton för värdereglering som kommer i fråga är de som upptar avsättningar för respektive utlåningen', utländska valutor samt obliga- tionsinnehav. Utredningen övergår till att undersöka i vad mån saldona på dessa konton kan utnyttjas som kapitalbas.

I detta sammanhang bör särskilt understrykas. att lagregler om krav på kapitaltäckning inte är det enda medlet att trygga insättarna. Först och främst står den prövning av kreditsökande som bankinstitutet företar innan medel lånas ut. Skulle en fordran bli nödlidande finns emellertid flera '"säkerhetsvallar". som kan absorbera förluster på utlåningen innan insät— tarnas pengar äventyras. [ första hand har bankinstitutet att hålla sig skadeslös genom realisation av den särskilda säkerhet som i allmänhet finns ställd för krediterna. Om särskild pant inte finns eller om panten är otillräcklig. täcks förlusten i normala fall av den del av årets rörelseöver— skott som avsätts till värderegleringskontona. Det är således först när dessa möjligheter uttömts som de vid årets ingång redovisade värderegle— ringsreserverna tttnyttjas för att täcka konstaterade förluster.

Under de senaste åren har de konstaterade förlusterna på utlåningen varit av mycket begränsad omfattning. vilket framgår av label/5 nedan.

Tabell 5 Kunstaturadcförluster i procent av utlåningen till allmänheten 1970—7612")? de olika institutsgrupperna

lnstitutsgrupp Konstaterade förluster i % av utlåningen till allmänheten

l970 1971 1972 1973 l974 1975 l976

Affärsbanker 0.19 0.18 0. l6 0.1 l 0.06 0.07 0 .06 Spurbanker' 0.0l 0 ,(ll 0.05 0.02 0,0l 0.02 0.02 Föreningshanker 0.02 0.01 0.0] 0.0I 0.0l 0,0! 0,02

' Avser de 15 största sparbankerna.

De enskilda bankernas motsvarande procenttal spänner från 0 till det högsta redovisade talet under perioden om 0.63. För affärsbankerna. som har den relativt sett mest riskfyllda placeringsstrttkturen bland bankgrup- perna. utgjorde de konstaterade förlusterna i genomsnitt ca fem procent av det årliga rörelseöverskottet.

För att värderegleringskonto för utländska valutor skall kttnna ingå i bankernas kapitalbas fordras att bankerna även i fortsättningen tillämpar nuvarande redovisningsprinciper. som innebär att realiserade och oreali- serade förluster på såväl å vista- som terminspositioner kostnadsförs vid

' Värderegleringskonton för garantier redovisas inte separat i officiella redovisning- ar utan ingår i motsvarande konto för utlåning. -

• Sida 97
•  Original

Prop. 1978/79: 190 97

bokslutstilllällena och påverkar det redovisade resultatet före bokslutsdis- positioner och skatter. Ingående värderegleringssaldo kommer därmed inte att innehålla några avsättningar för konstaterade men ej realiserade valutaförlustcr utan kan betraktas som en del av bankens allmänna konso— Iidering.

förluster på bankernas t;hliyatiunsinnvlzut' kan orsakas antingen av bristande solvens hos låntagaren. dvs. låntagaren förmår inte infria sina förbindelser. eller genom att obligationskurserna på en befintlig portfölj sjunker. I praktiken förekommer knappast förlttstcr orsakade av obliga- tionsutgivarens bristande solvens. Saldot på värdcregleringskontot för ob- ligationer kan därför i allt väsentligt ses som ett skydd mot kursrisker.

Om värderegleringskontona skall inräknas i kapitalbasen. uppkommer frågan om vad som egentligen skall tas med i beräkningen. Skall värdereg- leringskontona i sin helhet medräknas eller bör man endast räkna med en på något sätt beräknad nettoreserv. som definieras med utgångspunkt i gällande balansvärderingsregler. Som framgår av det följande är denna problematik speciellt uttalad beträffande värderegleringskonton för obliga- tioner.

Obeskattade reserver måste uppvisa viss stabilitet om de skall ingå i kapitalbasen. Bankerna skulle få svårigheter att arbeta med starka fluktua- tioner i kapitalbasen. Det är därför inte önskvärt att orealiserade förluster och vinster till följd av kortsiktiga fluktuationer i marknadsvärdet på obligationsportft'iljen får tillåtas att i nämnvärd omfattning påverka kapital— basen. Däremot måste en påverkan av kapitalbasen accepteras som följd av minskningar av de obeskattade reserverna genom realiserade förluster.

(.)realiserade kursförluster på obligationer uppstår när marknadsvärdet sjunker under anskaffningsvärdet (=bruttobokvärdet) som följd av ett förväntat eller faktiskt höjt ränteläge på marknaden. Obligationernas rän- teavkastning är bunden till nominellt belopp under viss angiven löptid oberoende av räntenivåns utveckling under denna period. Vid allmänt höjt ränteläge kommer därför marknadsvärdet på en tidigare etnitterad obliga- tion att sjunka till en kurs som ger en effektiv förräntning som överens- stämmer med gällande ränteläge. Vid sänkt ränteläge gäller motsatsen.

Bankerna påverkas resultatmässigt av ett lluktuerande ränteläge även om orealiserade kursvinster och kttrsförluster i sig inte påverkar rörelse- överskottet. Resultatpåverkan beror på att den mot bankernas obligations- placeringar svarande kapitalanskaffningen har en rörlig ränta medan be- fintliga obligationsportföljer har en fast avkastning. Således försämras rörelseöverskotten när ränteläget höjs eftersom ökade kostnader för kapi- talanskaffningen inte motsvaras av höjda intäkter på obligationsplacering- arna.

Ränteutvccklingen på obligationsmarknaden under perioden 1970—77 kan illustreras med den effektiva räntan på statspapper med 15 års åter- stående löptid.

7 Riksdagen 1978/79. ! sant/. Nr [90

• Sida 98
•  Original

Prop. 1978/79: 190 98

År Effektiv ränta. 93% 1970 7.32 1971 7.I4 1972 7.34 1973 7.37 1974 8.17 1975. 9.15 1976 9.61 1977 9.84

Som framgår har räntenivån höjts markant. vilket har inneburit sänkta marknadsvärden på befintliga portföljer.

[ de olika banklagarna återfinns de gemensamma balansvärdcringsregler som gäller för obligationer (91 & Bl.. 48 & SpL och 44% Jkl.). Enligt huvudregeln får obligationsportföljen inte tas tipp till högre värde än dess verkliga värde. varmed avses gällande marknadsvärde. Enligt denna regel måste sålunda obligationernas nettobokvärde genom avsättningar till vår- deregleringskonto nedbringas till ett värde högst lika med marknadsvärdet. Minimikravet på nedskrivning påverkas därvid direkt och fullt ut både av ett höjt och ett sänkt ränteläge. Om huvudregeln skall tillämpas. tvingas bankerna därför att skriva ned obligationerna så mycket att de har en beredskap om obligationernas m;:trknadsvärde sjunker på grund av ett höjt räntelägc.

I samband med den kraftiga räntehöjningen år 1974 sjönk marknadsvär- dcna på obligationer så kraftigt att ett stort antal banker inte kunde uppfyl- la kravet på nedskrivning enligt huvudregeln. Detta år infördes emellertid en supplementärregel för värdering av sådana obligationer som redovisas i riskklasserna A och B. Denna regel innebär att bankernas obligationsinne- hav får värderas utifrån ett av bankinspektionen framräknat genomsnitt av räntan för vissa stats- och bostt'idsobligationer under de senaste tio åren. Härigenom får en kraftig höjning av räntenivån på kort sikt endast ett begränsat genomslag i den genomsnittliga tioårsräntan och bankerna kan mjukare och mera successivt anpassa obligationernas nettobokvärde till marknadsvärdets utveckling.

För banker som tillämpar värdering enligt tioårigt räntemedeltalsvärde har bankinspektionen utfärdat en rekommendation som innebär att skillna- den mellan nettobokvärdet och marknadsvärdet bör elimineras enligt en femårsplan.

Banklagarnas balansvärderingsregler åskådliggörs i följande exempel. Siffrorna avser obligationsinnehavet för 13 större sparbanker 1976. mkr.

• Sida 99
•  Original

Prop. 1978/79: 190 99

Bruttobokvärde

Minimikrav på

nedskrivning _

186. Högsta tillåtna nettobokvärde enl lO—ärigt räntemedeltal

Nettoreserv 421 Faktiskt nettobokvärde

Diff

255

Marknadsvärde

Av gjorda avsättningar till värderegleringskontot om 607 mkr. har 186 ntkr.taghsi anspråk förtnttäckalagens nnninnkrav på nedskrivning för orealiserade kursförluster. Resterande belopp utgör en nettoreserv i den meningen. att det högsta tillåtna nettobokvärdet kan sjunka med motsva— rande belopp utan attlagenstnnnnnkrav pa nedskrivninglin'oreahserade kurdörhnaerdängenontkonnnerau underskndas.FöratterhåHaettneb tobokvärde sontttppgårtältnarknadsvärdeL dvs. uppfyHcr huvudregeht för värdering av obligationer. fordras ytterligare avsättningar till värdereg- lcnngskontotnn nnnst255|nkr

En uppdehnng av sahhn på värderegknjngskontotltn obhgauoner på ovan angivet sätt har sitt grund i den bundna räntan. Någon motsvarande uppdelning av värdcregleringskontona för utlåning och valutor behöver inte ske under förutsättning att man bortser från den särskilda behandling— en av räntebunden direkt utlåning. Denna form av utlåning är av mycket begränsad omfattning och ttnder avveckling. Här bortses även från statis- tiskt förutsebara ft'ärluster på utlåningen. De konstaterade förlusterna har nänthgen sont Hdigarc visats varu ntycket snta. Stddtnni på värderegle- ringskontona för utlåning och valutor kan därför sägas vara desamma som nettoreserven för dessa tillgångar.

Santnnuthutningsvis kan sägas an skdlnaden rneHan bankernas Kinda saldo på värdereglerhtgskontona och den u>uda netnncserven utgörs av banklagarnas minimikrav på nedskrivning av obligationsportföljcrna. Vid 1976 års utgång utgände dena nnninnkrav en sunnna nnnsvarandc 10 procentavzdhhsbankernassunnncradesakhntpåvärderegcdngskontona. 16 procent av sparbankernas och 3 procent av föreningsbankernas. Annor- lundatnuycktutgäwdeneuoreanven90.84resp.97procentavdesunnne- rade värdereglerhtgskontona.

()nttnan betrakun de obeskauadeteserverna RM'obhganncrfrån den synrntnkt sont ktnnnter Ulltntryck i banklagarnas värderingsregler kan hävdas att den del av värderegleringskontot som tagits i anspråk för att nedbnnga ncuobokvärdettthögsuttäkuna värdefakUsktkonsunwraw ochlöhakthgeninteskuhe kunnatnnthasikaphahäckningssannnanhang.

6 135 Saldo

värde— regl

5 949 konto 607

5528. Diff 255 5 273

• Sida 100
•  Original

Prop. 1978/79: 190 100

Med ett långsiktigt betraktelsesätt kan detta resonemang sättas i fråga av flera skäl.

För det första har obligationsportföljen i verkligheten mer karktär av anläggningstillgang än omsättningstillgång.

Det är i dag orealistiskt att tänka sig att en bank skttlle i väsentlig mån kttnna reducera sitt obligationsinnehav. Det är snarast någonting bankerna har för "stadigvarande bruk". Likviditetskravens utformning gör att en successiv ökning av obligationsinnehavet är högst sannolik. Därtill kom- mer att bankerna gentemot statsmakterna åtagit sig att svara för en viss överenskommen ökning av obligationsinnehavet. 1 den mån en bank i en viss situation behöver förstärka sin likviditet går den inte ut på marknaden och försöker sälja obligationer. Det finns i själva verket inte i vårt land en marknad som katt absorbera obligationer i någon större omfattning. Den enda vägen att i någon omfattning mobilisera obligationer likviditetsmäs- sigt är för affärsbankerna att belåna dent i riksbanken och för sparbankerna och föreningsbankerna i Sparbankernas Bank resp. Föreningsbankernas Bank.

Ett annat skäl har att göra med räntetttvecklingcn. Under de senaste åren har en anpassning av ränteläget för obligationer skett från 7—7.5 till ca 10 procent. Det är sannolikt att det här är en fråga om en engångslyftning av räntenivån upp till den högre nivå som motiverats av inflationen. Det är knappast sannolikt att räntenivån framdeles skall fortsätta att stiga i sam- ma omfattning. Sannolikheten för en sänkning av räntenivån i framtiden är 'äl ungefär lika stor som sannolikheten för en ytterligare höjning. Vid en sänkning av räntenivån kommer nettoreserven för obligationer automa- tiskt att öka. En sådan ökning av nettoreserven sker för övrigt redan vid oförändrad räntenivå allteftersom äldre lågförräntande obligationer inlöses eller åtminstone stiger i kurs _ju närmare förfallotiden man kommer.

Ytterligare ett skäl som pekari samma riktning är att räntesättningen på obligationer nttmera är rörligare än tidigare. Obligationer förses nämligen numera ofta med en räntejusteringskIausul som innebär att räntesatsen justeras vart femte år om det då aktuella ränteläget väsentligt förändrats. Det medför att för nyanskaffade obligationer kommer i framtiden skillna- den mellan anskaffningsvärdet och marknadsvärdet att vara avsevärt mindre än vad som i dag gäller för äldre obligationer.

Slutsats

Utredningen anser att de medel som avsatts till värderegleringskonto för obligationer kan anses som ett uttryck för konsolidering och kapitalstyrka. Betraktar man bankerna som "going concerns" finns detta kapital bevarat i bankerna och lösgörs efter hand som obligationerna förfaller till inlösen. Den omständigheten att bankerna skulle göra förluster om de försökte att i förtid sälja ut sin obligationsportfölj på marknaden har i praktiken inte någon betydelse.

• Sida 101
•  Original

Prop. 1978/79: 190 101

Utredningen har mot bakgrund härav funnit det rimligt att i kapitaltäck— ningen behandla värderegleringskonto för obligationer på samma sätt som övriga värderegleringskonton. Någon redttktion för orealiserade kursför- luster behöver således inte ske i detta sammanhang.

Vid 1968 års banklagsreform framhölls bl.a. att reserverna på värdereg- leringskontona kan variera i storlek alltefter inträffade förlttstcr eller änd- rad inställning i fråga om säkerhetsmarginaler. En på angivet sätt rörlig kapitalbas ansågs både opraktisk och svårtillämpad. Genom att utgå från värdercglcringskontot för obligationer i sin helhet löses problemet med den rörlighet i kapitalbasen som uppstår om man utgår från en på visst sätt beräknad nettoreserv som flttkttrerar med ränteläget.

Utredningens förslag medför därjämte även en hanteringsmässig förenk- ling för bankerna.

Utredningens synsätt på värderegleringskontot för obligationeri kapital- täckningssammanharrg föranleder inte någon ändring av balansvärderings- reglerna.

6.311. Bruttoplaceringar

Som framgått av avsnitt 4.333 påverkar värderegleringskontona enligt gällande bestämmelser kapitaltäckningen på så sätt att placeringarnas brut- tobokvärde reduceras med saldona på värdereglcringskontona innan kapi- talkravet beräknas. [ det system utredningen föreslår kommer delar av värderegleringskontona att räknas in i kapitalbasen. Kapitalkravet bör därför beräknas på de totala brttttoplaceringarna.

6.3.2 ["t'irlags'lt'itt som liit'ltttingskapiml

Enligt gällande bestämmelser får affärsbanker med eget kapital likställa det nominella värdet av förlagsbevis som har utfärdats av banken intill ett belopp som svarar mot bankens aktiekapital (575 fjärde stycket Bl-). För sparbanker gäller att med egna fonder får likställas det nominella värdet av förlagsbevis utställda av sparbanken intill ett belopp som svarar mot ban- kens reservfond (26.5 tredje stycket SpL). För föreningsbanker slutligen gäller att med eget kapital får likställas det nominella värdet av för— lagsbevis som har utfärdats av centralkassa intill ett belopp som svarar mot centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital (34.5 tredje stycket JkL). I fråga om förlagskapital som långivaren kan återkräva inom fem år gäller för samtliga institut att med eget kapital resp. egna fonder får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot 10 procent av detta kapital resp. dessa fonder.

Förlagsupplåning är en form av kapitalanskaffning bland andra i kredit- institutens verksamhet. Den största delen av bankernas förlagsupplåning är placerad i AP-fonden. Under senare år har förlagslån även upptagits utomlands. Förlagsbevisen. som utgör länens skuldförbindelse. utmärks av att de medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga borgenärer.

• Sida 102
•  Original

Prop. 1978/79: 190 102

Metoden att genom förlagslån förstärka det egna kapitalet är -- som fram— gått av avsnitt 2.3.6 — vedertagen sedan lång tid tillbaka. l)e ändringar i regelsystemet som har gjorts genom åren har närmast gällt avvägningen av i vilken omfattning förlagskapital skall få likställas med eget kapital resp. egna fonder. I fråga om att likställa förlagskapital med eget kapital eller egna fonder ansluter sig banklagsutredningen till vad som har anförts i andra lagstiftningsärenden om behov av vissa begränsningar. Obestridli- gcn utgör en banks eget kapital eller egna fonder en fastare grund för rörelsen än ett förlagskapital. Erfarenheterna av förlagskapitalets använd- ning som täckningskapital har emellertid varit positiva och utredningen har därför tagit upp frågan om viss uppmjukning av bestämmelserna om att likställa förlagskapital med eget kapital resp. egna fonder. Hur långt man därvid skall gå är givetvis en avvägningsfråga, som man får ta ställning till vid en samlad bedömning av kapitaltäckningen för resp. institutsgrupp. Goda skäl kan i och för sig anföras för att som gräns för förlagsli'inerätten sätta det totala egna kapitalet i stället för som nu. när det gäller affärsban- kerna. aktiekapitalet. fördelningen av det egna kapitalet på aktiekapital och reserver är i och för sig godtycklig. En affärsbank kan ju genom en fondemission överföra reserver till aktiekapitalet och därmed vidga utrym- met för förlagslån. Därtill kommer önskemålet om en likartad behandling av samtliga institutsgrupper. Utredningen har såvitt gäller affärsbanker och sparbanker undersökt vilken effekten skulle bli om dessa bankgrupper — i likhet med vad som redan gäller för föreningsbankerna — tillåts likställa förlagslån med eget kapital resp. egna fonder intill belopp som svarar mot det egna kapitalet resp. de egna fonderna. Resultatet framgår av följande tabell.

"label! 0 Upptagna förlagslån. ()utnyttjat utrymme vid gällande regler samt tillkommande utrymme om _!i'irlagxlånen tillåtx ont/Zulu samma hc- Inpp som eget kapital (('gtzafåmtler). Uppgi/tcr ultimo 1977, mkr.

lnstitutsgrupp Upptagna ()utnyttjat "Tillkommande förlags- utrymme2 utrymme lån Affärsbanker 2 134 530 1 645 Sparbankerl 134 1041 ! Föreningsbanker 49 184 0

' Avser 69 större sparbanker. ? Beräkning utförd titan hänsyn till gällande hegränsningsregel ifråga om förlagslån som kan återkrävas inom fem år.

Utrymmet för affärsbankerna ökar påtagligt. vilket beror på att aktieka- pitalet endast utgör ca 60 procent av egna kapitalet. För sparbankernas del tillkommer ett obetydligt belopp beroende på att egna fonder (=eget kapi- tal) består förutom av reservfonden av grundfond och garantifond.

• Sida 103
•  Original

Prop. 1978/79: 190 103

Slutsats

Utredningen anser att ("iver'vägaru'le skäl talar för en sådan ändring av reglerna att de skilda institutsgrupperna behandlas enhetligt. Utredningen föreslår därför att aflärsbanker och sparbanker — på motsvarande sätt som redan gäller för föreningsbanker — får likställa förlagslån som har utfärdats av banken intill ett belopp som svarar mot bankens eget kapital.

Som framgått av den tidigare redogörelsen gäller för samtliga bankinsti- tut att förlagsbevis som långivaren kan återkräva inom fem är endast till en del får utnyttjas som täckningskapital. Regeln syftar till att hindra alltför häftiga svängningar i kapitalbasen till följd av att förlagslån löses in. Enligt vad utredningen har inhämtat medför regeln vissa problem vid tillämpning- en. Utredningen anser att den utgör en onödig komplikation av ett i övrigt enkelt system. Enligt utredningen kan man utgå från att bankerna i eget intresse kommer att vidta de åtgärder som behövs för att förfallande förlagslån inte leder till kapitalläckningsproblem. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att ifrz'igavaramle hegränsningsregel mönstras ut ur lagstiftningen.

6.3.3 (')Ii/ta tnotlt'l/erjör öl./ring ar Aapitallmst'n

Utredningen har. som framgått av avsnitt 6.3.1. funnit att värderegle— ringskontona bör ges en större betydelse i kapitalti'tckningssammanhang genom att utgöra grund för en vidgning av kapitalbasen. Härvid har utred- ningen stannat för att behandla värderegleringskontona enhetligt. Någon reduktion av saldona på värderegleringskontona behöver alltså inte ske av hänsyn till orealiserade kursförluster.

Som framgått av avsnitt 5.2 måste det emellertid uppställas vissa grund- läggande krav för hur värderegleringskontona skall beaktas i kapitaltäek- ningssarnmanhang. Sålunda bör — vid sidan av att insättarnas skydd inte år äventyras — bl.a. följande villkor uppfyllas.

— Det nya systemet bör vara neutralt mot historiskt förd bokslutspolitik.

-— Kapitalbasen bör ej variera vid volym- eller strukturförändringar. — lnstitutsgrupperna och de enskilda bankerna bör sinsemellan få likvär— dig behandling.

— Den omedelbara utökningen av resp. institutsgrupps kapitalbas bör vara av rimlig storlek. — Framtida avsättningar till värderegleringskonton bör ge betydande ef- fekt på kapitaltäckningen. — Det nya systemet bör i minsta möjliga utsträckning påverka bankernas placeringspolitik.

Utredningen har mot bakgrund härav analyserat effekterna av ett antal olika modeller där bankernas kapitalbaser utökas med varierande delar av medlen på värderegleringskonton för utlåning. obligationer och utländska valutor.

Följande modeller har analyserats.

• Sida 104
•  Original

Prop. 1978/79:190 104

7reprot'entsmodel/etr

- Den del av värderegleringskontona som överstiger tre procent av place- ringarna får likställas med eget kapital i kapitaltäckningssammanhang intill ett belopp motsvarande det redovisade egna kapitalet.

Kapital/uat'snrodellen

— Denna modell skiljer sig från treprocentsmodcllen genom att minimini- vån bestäms av kapitalkraven storlek. Mätt i procent av placeringarna utgjorde kapitalkravct ultimo 1976 i genomsnitt 3.17 föraflärsbankerna. 1.86 för sparbankerna och 1.89 för föreningsbankerna.

50-procentsmodellen

— Kapitalbasen utökas med 50 procent av medel avsatta till värderegle- ringskonton. dock högst intill ett belopp motsvarande redovisat eget kapital.

75—prot'entxmodellen

— Kapitalbasen utökas med 75 procent av medel avsatta till värderegle- ringskonton. dock högst intill ett belopp motsvarande redovisat eget kapital.

1 de två sistnämnda modellerna har utredningen dessutom undersökt effekterna av att låta 50 resp. 75 procent av nettoreserven för obligationer ingå i kapitalbasen i stället för saldot på värderegleringskontot för obliga- tioner. Minimikravet för nedskrivning av obligationer har alltså vid denna undersökning dragits från bruttobokvärdet på värderegleringskontot.

Analysen bygger på beräkningar som gjorts under följande förutsättning- ar.

— Kapitalkravet beräknas på placeringarnas bruttobokvärde. dvs. gjorda reserveringar får inte såsom för närvarande dras från tillgångsvärdena vid beräkning av kapitalkravct. — De begränsningar som gäller för skattefria avsättningar till värderegle— ringskontona har inte beaktats. — Förlagslån får i kapitaltäckningen likställas med eget kapital intill ett belopp lika med det egna kapitalet. — Den tioprocentiga reduktionen av bankernas kapitalkrav som gäller sedan ljuli 1977 förutsätts slopad.

En sammanfattning av utredningens ställningstaganden återfinns i av- snitt (3.3.4.

6.331. Treprocentsmodellen

l kapitaltäckningshänseende tillåts bankerna enligt denna modell att med redovisat eget kapital likställa avsättningarna på värderegleringskontona för utlåning. obligationer och utländska valutor'i den mån dessa avsätt- ningar överstiger en miniminivå motsvarande tre procent av bankens totala placeringar intill ett belopp motsvarande redovisat eget kapital.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1978/79: 190 105

Allmänna ötarvliga/iden

Modellen är inte neutral mot historiskt förd boksltttspolitik. De banker som prioriterat en uppbyggnad av de obeskattade reserverna framför att ntcd beskattade medel bygga upp det egna kapitalet får ett bättre utgångs— läge.

Volymökningar påverkar kapitalbasens storlek. Eftersom miniminivån för värderegleringskontona utgör tre procent av placeringarna kommer miniminivån i kronor räknat att öka när placeringsvolymen ökar. Kapital- basen minskar därmed om inte nya avsättningar görs till värdereglerings- kontona. Problem kan uppstå vid kraftig tillväxt av placeringsvolymen och då vinstutvceklingen är svag. Flertalet banker har emellertid ttnder senare år avsatt till värderegleringskontona åtminstone tre procent av placerings- ökningen. dvs. täckt den ökning i miniminivån för värderegleringskontona som orsakats av volymtillväxten (se vidare diagram. bilaga 1).

Som framgår av avsnitt 6.633 har bankerna från lönsamhetssynptrnkt ett intresse av att bygga upp sina värderegleringskonton. Modellen skapar emellertid ytterligare ett motiv för bankerna att sätta av medel till värdc— regleringskontona genom att avsättningarna omedelbart eller på sikt ger en betydande ökning av kapitalbasen. Bokslutspolitiken kommer till en början att utformas efter den enskilda bankens situation. Tre huvudfall kan före- komma.

1 det första fallet har banken värderegleringskonton understigande tre procent av placeringarna. För att möjliggöra att en del av värdereglerings- kontona räknas in i kapitalbasen måste avsättningar ske i en sådan omfatt- ning att miniminivån uppnås snarast möjligt. Genom den årliga volymtill- växten av placeringarna ställs emellertid fortsatta krav på avsättningar för att täcka ökningen av miniminivån. Återstående del av de årliga avsätt- ningarna kommer dock att fullt ut räknas in i kapitaltäckningen tills maxi- minivån är nådd.

Det andra fallet avser en bank som har "outnyttjat utrymme" av värde— regleringskontona. dvs. den del av värderegleringskontona som överstiger tre procent av placeringarna är större än det egna kapitalet. Genom att öka det egna kapitalet snarast möjligt genom vinstavsättning eller på annat sätt får ett motsvarande belopp av överutrymmet av värderegleringskontona inräknas i kapitalbasen.

Det tredje fallet avser bank som har värderegleringskonton överstigande miniminivån men understigande maximigränsen. lin från kapitaltäcknings- synpttnkt optimal bokslutspolitik innebär i detta fall att maximala avsätt- ningar till värderegleringskontona sker tills maximigränsen nåtts.

När bankerna nått det läget att eget kapital och tillåten del av värdereg- leringskontona är lika stora — vilket tar olika antal år i anspråk beroende på utgångsläge, tillväxt. vinstutveckling m.m. — kommer en balanserad tillväxt att ske av eget kapital och värderegleringskonton förutsatt att en optimal kapitaltäckning skall uppnås.

• Sida 106
•  Original

Prop. 1978/79: 190 106

(.)HIt't/t'lhllrtl t'./_'/'t'/tlcr [)ll Åapilallät'kningen

Det framgår av nedanstående tabell att affåt'sbankerna och sparbankerna som grupp får en utökning av kapitalbasen med denna modell, medan gruppen föreningsbanker får ett försämrat kapitaltäckningsläge. Tabell 7 I'Yiriim/ring i kapitalbasen m.m. vid tillämpning av treprocents- modcllen. Uppgifter per ullimo 1976

Affars- Spar- Förenings— Samt- banker bankerl banker liga thtoförändring i kapitalbasen (mkr.) 2004 356 — 12 2348 Nettoförändring i kapitalbasen if"? av kapital- kravet 36 34 — 5 34 Förändring av placeringarnas expansionsutrymme. c;. 29 24 — 5 28

' Avser 69 större sparbanker.

Anm. Med nettoförändring i kapitalbasen avses den föreslagna ökningen i kapitalba- sen minskad med den ökning i kapitalkravct som uppkommer genom att kapitalkra- vct beräknas på bruttoplaceringar. Med förändring av placeringarnas expansionsut— rymme avses det nya utrymme de föreslagna reglerna ger för placeringsökning under förutsättning av given struktur och av oförändrat eget kapital samt oförändra- de förlagslån.

Nästan samtliga enskilda föreningsbanker och ungefär en tredjedel av antalet sparbanker får med denna modell sin kapitaltäckningssituation försvårad i utgångsläget. Detta beror på att dessa banker har värderegle- ringskonton som understiger minimigränsen och att kapitalkravet beräknas på placeringarnas bruttobokvärde i stället för på dess nettobokvärde.

Treprocentsmodellen belyses i nedanstående tabell som visar dels de olika posterna i kapitalbasen relaterade till bruttoplaceringarna. dels den ökning av kapitalkravet som följer av att kravet beräknas på bruttoplace- ringar i stället för nettoplaceringar. Dessutom visas kapitalutnyttjandets förändring.

Tabell 8 Värderegleringskanton. eget kapital, kapitalkrav samt kapital- utnyttjande! vid gällande regler och i treprocentsmodellen. Uppgifter per ultimo 1976

lnstituts- Procent av brutto- Kapitalkrav Kapitalut- grupp placeringarna nyttjande = kapital- krav i% av kapitalbasen Värde- Kol. l Eget %av %av gäll. 3 %- regl. ./. kapi- netto— brutto- regler modell konton 3 % tal plac. plac. I II lll lV V V! VIl Affarsbanker 4.34 1.34 2.36 3.12 3.17 126 86 Sparbanker 3.61 0.61 2 ,08 1.80 1.86 84 66 Föreningsbanker 2.23 —0.77 1.65 1.78 1.89 106 lll

• Sida 107
•  Original

Prop. 1978/79: 190 107

Kapitalutnyttjande överstigande 100 procent innebär att bankerna måste emittera förlagslån för att klara banklagarnas krav på kapitaltäckning. Den utökning av kapitalbasen som modellen medför innebär att aflärsbankerna som grupp inte blir beroende av förlagslån medan situationen för för- eningsbankerna skärps.

1 bilaga 4 redovisas de individuella bankernas uppgifter på motsvarande sätt som i tabell 8.

Effekter på bankernas placeringspolitik

Det marginella kapitalkravct dvs. den effekt på kapitaltäckningen som en ökning av placeringarna medför kan ha betydelse för bankernas placer— ingspolitik. Med nuvarande kapitaltäckningsregler är det totala kapitalkra- vet lika stort som det marginella kapitalkravet i varje riskklass. Om exem- pelvis placeringarna i klass A. som är fria från täckning med eget kapital. ökar med 10 mkr. medför det ingen ökning av kapitalkravct. En motsva- rande ökning av placeringarna i klass B innebär att kapitalkravct ökar med 100000 kr. eftersom kapitalkravct utgör en procent av placeringarna.

Treprocentsmodellen medför att det marginella kapitalkravet blir större pågrund av att den del av värderegleringskontona som ingår i kapitalbasen minskar med tre procent av placeringarnas ökning. En placeringsökning om 10 mkr. i klass A medför som nämnts ingen ökning av själva kapitalkra- vet medan kapitalbasen minskar med 300000 kr. Nettoeffekten på margi- nalen blir således en skärpning om tre procent. En placeringsökning om 10 mkr. i klass B medför dels en ökning i själva kapitalkravet om 100000 kr. dels en minskning av kapitalbasen om 300000 kr. dvs. totalt en försämring om 400000 kr. eller fyra procent.

Det marginella kapitalkravct ökar således med 3 procentenheter i alla riskklasser och blir 3 procent i klass A. 4 procent i klass 8. 7 procent i klass C och 11 procent i klass D. Relativt sett sker således den kraftigaste skärpningen av kraven i klasserna A och B. 1 den förstnämnda ingår bl. a. stats- och bostadsobligationer. Bankernas bidrag till utbudet på kapital- marknaden kan alltså komma att påverkas negativt.

Långsiktiga effekter på kapilaltiickningen

Vid en bedömning av en modells långsiktiga effekter finns en rad osäker- hetsfaktorer såsom bankernas volym- och resultatutveckling. inflations- takten i samhället. ändrad placeringsstruktur. förändrat risktagande. val av bokslutspolitik etc. Utredningen har trots dessa osäkerhetsfaktorer sökt beskriva en schematisk utveckling av bankernas kapitaltäekningsförhål- landen fram till sekelskiftet. Beräkningarna redovisas i diagram i bilaga 5.

Bankernas volym. rörelseöverskott och kapitalkrav har i exemplet anta- gits öka parallellt med 10 alternativt 15 % per år. Det kan nämnas att den årliga volymökningen 1970—76 var för affärsbankerna 12.5 procent. spar- bankerna 10,0 procent och föreningsbankerna 16.5 procent. Antagandet

• Sida 108
•  Original

Prop. 1978/79: 190 108

innebär att bankernas placeringsstruktur är oförämlrad under hela perio— den. Utvecklingen redovisas med dels historisk bokslutspolitik. dels en boksltttspolitik som maximalt anpassats till de föreslagna reglerna.

Den historiska bokslutspolitiken bygger på den faktiska fördelningen av rörelseöverskotten ttnder de senaste åren inom respektive bankgrupp. För aflärsbankerna innebär detta att utdelningen utgör 17 procent av rörelse- överskottet. Det egna kapitalet ökar genom vinstfondering med ett belopp uppgående till 3 procent av eget kapital. vilket i utgångsläget svarar mot 5 procent av rt'irelscöverskottet. Skattebelastningen uppgår därför till att börja med till 22 procent av rörelseöverskottet. Avsättning till värderegle- ringskonton utgör därefter resterande del av ri'xrelseöverskottet. vilket i utgångsläget är 56 procent. Dessutom har förluster motsvarande ett belopp av 5 procent av rörelseöverskottet belastat värderegleringskontona. Spar- bankerna avsätter med historisk bokslutspolitik 80 procent av rörelse- överskottet tilI värdereglcringskonton. 8 procent går till skatt och nettovinsten blir 12 procent av rörelseöverskottet. Av föreningsbankernas rörelseöverskott avsätts 9 procent till återbäring som antas tillföras insats- kapitalet. 62 procent avsätts till Värderegleringskonton, 16 procent går till skatt och nettovinsten blir 13 procent av rörelseöverskottet. Förenings- bankernas och sparbankernas förluster har inte belastat värdereglerings- kontona.

En till förslaget maximalt anpassad bokslutspolitik innebär att man söker uppnå maximal kapitaltäckning med de i rörelsen uppkomna övcr- skotten. Någon räntabilitetshänsyn har inte tagits i bokslutspolitiken. De enskilda bankernas rörelseöverskott disponeras enligt följande. De årliga överskotten avsätts i sin helhet till värderegleringskonton alternativt till redovisat eget kapital intill dess att ett jämviktsläge inträtt där den del av värderegleringskontona som får inräknas i kapitalbasen är lika stor som det redovisade egna kapitalet. Efter att detta jämviktsläge inträtt fördelas de årliga överskotten mellan värderegleringskonton och redovisat eget kapital på sätt som ger maximal kapitaltäckning.

Som framgår av diagrammen uppstår stora skillnader beroende på vilken bokslutspolitik som väljs och vilka antaganden som görs om tillväxten. Den historiska boksltttspolitiken och en till förslaget maximalt anpassad bokslutspolitik kan sägas utgöra de ytterligheter tnellan vilka bankerna sannolikt skulle anpassa sig. Antagandena om de årliga tillväxttakterna utgörs av ett normalalternativ om 10 procent och ett alternativ med en tillväxt om 15 procent. som representerar en utveckling med kraftig infla- tion.

Bankernas behov av tillskottskapital från kapitalmarknaden för att klara sin fortsatta expansion minskar påtagligt med denna modell jämfört med gällande kapitaltäckningsregler. Som framgått av avsnitt 5.1.3 skulle med nuvarande regler en lll-procentig volymexpansion leda till att bankerna. om historiska bokslutsdispositioner tillämpas, skulle behöva ett kapital-

• Sida 109
•  Original

Prop. 1978/79: 190 109

tillskott om sammanlagt 7-—8 miljarder kr. år 1985. Med denna modell uppgår motsvarande sunttna till ca 3 miljarder kr. ()m en maximalt anpas- sad bokslutspolitik tillämpas uppgår behovet till drygt en miljard kr.

Slutsats

Modellen fyller inte de krav sotn utredningen ställt. främst på grund av att de olika bankerna inte får tillräcklig och likartad förbättring av kapital- täckningen då modellen införs. Som visats har flertalet föreningsbanker och vissa sparbanker så små värderegleringskonton att dessa inte räcker till för att utöka kapitalbasen. Modellen är inte heller neutral mot den historiska bokslutspolitiken. Vidare påverkas kapitalbasen av volymför-- ändringar. Detta kan bl.a. leda till att bankernas placeringspolitik kan komma att päVerkas på ett från samhåIlsekonomiska utgångspunkter mind- re lämpligt sätt. Modellen ger dock god effekt på kapitaltäckningen av framtida avsättningar till värderegleringskonton. Detta förutsätter dock att miniminivån tre procent uppnåtts och att den årliga ökningen av minimini— vån inte är alltför stor i förhållande till överskottets storlek.

6.332. Kapitalkravsmodellen

För att söka nå en lösning av även föreningsbankernas och vissa spar- bankers kapitaltäckningssituation har utredningen analyserat en modell där miniminivån på värderegleringskontona. som var tre procent i föregå- ende modell. ersätts mcd kapitalkravets storlek.

Med denna modell blev miniminivån år 1976 totalt 3.17 procent av placeringarna för afliirsbankerna. 1.86 procent för sparbankerna och 1,89 procent för föreningsbankerna. Jämfört med treprocentsmodcllen medför den alltså en smärre försämring för gruppen affärsbanker medan sparban- ker och föreningsbanker får klara förbättringar.

Allmänna ii re r vii g a n d (' n

I likhet med treprocentsmodellen är kapitalkravsmodellen inte helt neu- tral mot den tidigare förda bokslutspolitiken. Tidigare uppbyggnad av ' obeskattade reserver på bekostnad av beskattat eget kapital gynnas.

Enligt treprocentsmodcllen medför volymökningar av placeringarna att kapitalbasen påverkas eftersom miniminivån ökar i takt med placeringsvo- lymen. l kapitalkravsmodellen uppkommer också rörlighet i kapitalbasen men genom en kombination av volym- och strukturfört'mdringar. En vo- lymökning leder normalt till ökade kapitalkrav. Strukturen på placeringar- na kan dock samtidigt förändras så att kravet antingen ökar eller minskar relativt sett. Ytterligare en faktor som påverkar kapitalbasens rörlighet ftnns således i denna modell jämfört med de föregående.

På samma sätt som för treprocentsmodellen skapas genom kapitalkravs- modellen ett nytt motiv för avsättningar till värderegleringskonton genom att dessa avsättningar ökar kapitalbasen. Beträffande bokslutspolitiken gäller i princip samma sak som tidigare sagts om treprocentsmodcllen.

• Sida 110
•  Original

Prop. ]978/79: 190 110

Om ('(/t' Il) (1 ru ('./fc k t () !" p å & up i t 11 I ! ii (' lr n in _t: 0 n

Som framgår av följande tabell blir den omedelbara förbättringen i kapitaltäckningen för bankerna totalt sett något större än enligt trepro- centsmodellen. Flertalet av de föreningsbanker och sparbanker som vid tillämpning av treprocentsmodcllen skulle drabbats av en försämring jäm- fört med nuvarande regler undviker detta i kapitalkravsmodellen. medan däremot en större z-tfft'trsbank kommer i ett sämre läge. Atlärsbanksgrup- pen totalt får en förbättring som dock är något lägre än i treprocentsmodcl- len. Föreningsbankerna totalt får också en förbättring till skillnad från vad som var fallet i förra modellen. Deras förbättring är dock lägre än övriga bankgruppers. Slutligen får sparbanksgruppen en kraftigare förbättring än i treprocentsmodcllen och förbättringen är också betydligt större än de andra bankgruppernas. Tabe/19 Förändring i kapitalbasen m. m. vid tillämpning av kapitalkravs- nmtlellen. Uppgifter per ultimo 1'976

Affars- Spar- Förenings— Samtliga banker bankerl banker

Nettoförändring i kapi- talbasen. mkr. 1689 717 44 2 450 Nettoförändring i kapi-

talbasen i (i? av kapitalkravct 30 68 18 35 Förändring av place— ringarnas expansions- utrymme. ',??- IJ LI! 50 14 29

' Avser 69 större sparbanker.

Effekter på bankernas pl.-'t (' e rings/mlitik

Kapitalkravet kan sägas vara ett mått på den genomsnittliga risken i en banks totala placeringar. Det kan därför synas logiskt att den del av Värderegleringskontona som inte ska räknas med i kapitalbasen är lika med kapitalkravet eller någon del därav. Den del av värderegleringskontona som inte räknas med i kapitalbasen är avsedd som primärt skydd mot förluster och bör därför avspegla förlustriskerna i en banks placeringar.

Samtidigt innebär denna modell ett dubbelt hänsynstagande till place- ringarnas risker dels genom beräkning av kapitalkravet, dels genom beräk- ning av kapitalbasens storlek. Detta drabbar framför allt placeringar i riskklasserna C och D, som har höga procentuella krav. Det marginella kravet för en placeringi riskklass 1) blir sålunda 16 procent dels genom att det egentliga kravet ökar med 8 procent av placeringens ökning, dels genom att kapitalbasen tninskar med 8 procent av placeringens ökning. De marginella kapitalkraven i olika riskklasser blir alltså fördubblade eller 0 procent i klass A. 2 procent i klass B. 8 procent i klass C och 16 procent i klass D. Detta kan verka dämpande på bankernas placeringar i högre riskklasser.

• Sida 111
•  Original

Prop. 1978/79: 190 111

Slutsats"

Vid tillämpning av kapitalkravsmodellen undviker man den försämring av kapitaltäckningsläget för föreningsbankermt och ett antal individuella sparbanker som kan-tktärisert-tr treprocentsmodcllen. Den principiella lik— heten mellan de båda modellerna innebär dock att vissa krav inte heller uppfylls av kapitalkravsmodellen. Detta gäller kraven på netttralitet mot historisk bokslutspolitik. på stabilitet i kapitalbasen och på relativt likvär- dig engångsförbättring av kapitaltäckningssitttationen. Vidare kan även kapitalkravsmodellcn påverka bankernas placeringspolitik på ett från sant- hällsckonomiska utgångspunkter mindre lämpligt sätt.

63.33. Stl-procentsmodellen

Denna modell innebär att bankerna får utöka sin kapitalbas med 50 procent av medlen på värderegleringskontona intill ett belopp motsvaran- de redovisat eget kapital.

Modellen har analyserats mot bakgrund av samma krav och med samma förutsättningar som redovisats i anslutning till föregående modeller.

Allmänna överväganden

Modellen är neutral i förhållande till historiskt förd bokslutspolitik. dvs. kapitalbasens storlek är i det närmaste oberoende av hur resultatet i förfluten tid fördelats mellan beskattat eget kapital och obeskattade re- server. Det ackumulerade rörelseöverskottet kan till 50 procent nyttig- göras som kapitaltäckning. antingen som eget kapital efter beskattning med ca 50 procent eller som 50 procent av obeskattade reserver inom ramen för maximiregeln.

Modellens konstruktion innebär att kapitalbasen inte påverkas av vo- lym- eller strukturförändringar eftersom miniminivån över vilken värde- regleringskontona får räknas in i kapitalbasen varken är relaterad till placeringarnas storlek eller struktur.

Genom avsättningar till värderegleringskontona ger denna modell inom ramen för maximiregeln alltid tillskott till kapitalbasen med hälften av avsättningen. 1 de föregående modellerna kttnde tillskottet variera beroen- de på utgångsläge. volymtillväxt m.m. från inget tillskott alls till hela avsättningen. 50-procentsmodcllen är vad avser kapitalbasens ökning ge- nom årliga vinstmedel oberoende av andra faktorer än rörelseöverskottets storlek. lncitamenten att göra avsättningar till värderegleringskontona för kapitaltäckningens skull kan således i vissa fall vara mindre. i andra fall större med denna modell än de tidigare redovisade.

Det kan i detta sammanhang erinras om att bankerna redan har incita- ment att bygga tipp värderegleringskontona utifrån räntabilitetssynpunkt. Avsättningarna medför att skattebetalningen skjuts på framtiden och me- del motsvarande den latenta skatteskuldcn stannar kvar och förräntar sig i ' bankernas rörelse.

• Sida 112
•  Original

Prop. 1978/79: 190 112

Omedelbart! ('_ltf-l'llel'r pä kapitaltät'kningen

Nedanstående tabell visar respektive bankgrupps omedelbara utökning av kapitalbasen då modellen införs och det expansionsutrymme denna medför. Det framgår att denna modell skulle leda till en betydlig förbättring av bankernas kapitaltäckningssituation.

Genom engt'tngslörbättringen får bankerna ett tillfredsställande expan- sionsutrymme. Ytterligare uppbyggnad av kapitalbasen måste dock ske årligen för att detta förhållande på sikt skall kunna bestå. Modellens konstruktion innebär att bankerna får bättre möjligheter härtill eftersom hälften av de årliga avsättningarna till värderegleringskontona får räknas in i kapitalbasen.

Tabell 10 Fin-ändring i kapitalbasen m.m. t'id tillämpning ut' 50—pt'0- ('enrsmoclellen. Uppgifter per ultimo 1976

Aflärs- Spar- Förenings- Samtliga banker bankcr' banker

Nettoförändring i kapi— talbasen (mkr.) 3 350 846 126 4 322 Nettoförändring i kapi-

talbasen i 9? av kapitalkravct 60 81 52 62 Förändring av place-

ringarnas expansions-

utrymme. % 50 59 43 51

' Avser 69 större sparbanker.

Modellen ger en god effekt för alla tre bankgrupperna liksom för ban- kerna i varje grupp. Som framgår av tabellen blir skillnaderna i ökningen av expansionsutrymmet inte alltför stora mellan de tre grupperna. Det- samma gäller nettoförändringen av kapitalbasen i procent av kapitalkravct. Som jämförelse kan nämnas att 1968 års banklagstiftning innebar att ex- pansionsutrymmet för affärsbankerna beräknades öka med 60 procent. Denna modell ger således en något lägre procentuell förändring av affärs- bankernas expansionsutrymme. För bankerna totalt sett kan förändringen av placeringarnas expansionsutrymme uttryckas så. att. om placeringarna ökar med 10 procent årligen och det egna kapitalet är oförändrat det tar 4— 5 är att förbruka det tillkommande expansionsutrymmet.

Utredningen anser att modellens effekter är av tillräcklig omfattning för att bankerna skall få ett acceptabelt kapitaltäckningsläge.

1 bilaga 6 redovisas uppgifter som beskriver konsekvenserna av denna modell för individuella banker. I tabellen redovisas motsvarande uppgifter som i bilaga 4 avseende treprocentsmodellen.

Som tidigare nämnts har utredningen undersökt effekten av att endast medräkna en nettoreserv för obligationer i stället för hela värdereglerings- kontot. dvs. reducerat kontot med lagens minimikrav på nedskrivning. Svårigheter uppstår härvidlag att direkt jämföra utfallet med tidigare be-

• Sida 113
•  Original

Prop. 1978/79: 190 113

räkningar. Detta beror på att alla banker inte redovisat ett tioarigt ränteme— deltalsvärde och att systematiska fel ijämförelsen kan uppstå. Med reser- vation för dessa felkällor har utredningen funnit att expansionsutrymmet enligt tabell 11) skulle minska med 4 procentenheter för affärsbankerna, 8 procentenheter för sparbankerna och 2 procentenheter för föreningsban- kerna.

Efi/"eldar [Hi ban/ternas plac'eringspulitik

Vid tillämpning av Stl-procentsmodellen kommer kapitalbasen inte att päverkas av en ökning i placeringarna. Detta innebär att de totala kapital- kraven blir lika med de marginella kapitalkraven i de olika riskklasserna. Modellen stämmer härvidlag överens med nuvarande regler. Nagon änd- ring av bankernas placeringspolitik kommer därför sannolikt inte att ske om kapitaltäckningsregler grundade på 50-proccntsmodellen införs.

Långsiktiga effekter på kapitaltiit'kningen

[ diagrammen i bilaga 7 redovisas en framskrivning av bankernas kapi- talstruktur med denna modell som grtmd. Samma förutsättningar gäller i övrigt som vid motsvarande framskrivning för treprocentsmodcllen.

Med denna modell uppgar behovet av externt tillskottskapital 1985 till ca 2.5 miljarder kr. vid 10 procents expansion och med historiska bokslutsdis- positioner. Med en maximalt anpassad bokslutspolitik behöver bankerna knappast något sådant tillskott vid den tidpunkten.

Slutsats

50-procentsmodellen är neutral mot historiskt förd bokslutspolitik. kapi- talbasen blir stabil. institutsgrupperna och de enskilda bankerna får sins- emellan i stort sett lika behandling, den omedelbara förbättringen av kapi— talbasen blir tillfredsställande och framtida avsättningar till värderegle- ringskontona ger god utdelning i kapitaltäckningen. På grund härav anser utredningen att denna modell bäst uppfyller de krav på ett nytt system som tidigare redovisats.

6.3.3.4 75-procentsmodellen

Denna modell innebär att bankerna får utöka sin kapitalbas med 75 procent av medlen på värderegleringskontona intill ett belopp motsvaran- de eget kapital.

Modellen har analyserats mot bakgrund av samma krav och med samma förutsättningar som redovisats i anslutning till föregående modeller.

Allmänna överväganden

Till skillnad från S(J-procentsmodellen är denna variant inte neutral mot historiskt förd bokslutspolitik. De banker som byggt upp eget beskattat kapital på relativ bekostnad av värderegleringskontona får ett sämre ut- 8 Riksdagen [978/79. ] saml. Nr 190

• Sida 114
•  Original

Prop. 1978/79: 190 114

gångsläge. Efter beskattning kvarstar knappt 50 procent av rörelseöver— skottet för överföring till eget kapital. Vid avsättning till värdereglerings— konton kan samma bruttobelopp till 75 procent inräknas i kapitalbasen inom given maximigräns.

1 den framtida bokslutspolitiken skulle bankerna fa ett förstärkt incita- ment till avsättningar till värderegleringskonton genom att ett betydande tillskott till kapitalbasen erhölls.

Omedelbart! och långsiktiga effekter på bankernas kapi- Itt/täckning

Jämfört med 50-procentsmodcllen blir de omedelbara effekterna pä kapi- taltäckningen betydande. vilket framgår av nedanstående tabell.

Tabell II Ft'irt'ina'ring av kapital/taxen m.m. vid tillämpning av 75-pr0- eerttsmmlellen. Uppgifter per ultimo 1976

Aflärs- Spar— Förenings— Samtliga banker bankerl banker Nettoförändring i kapitalba- sen (mkr.) 3 835 1014 183 5032 Nettoförändring i kapitalba- sen i %- av kapitalkravct 69 97 75 73 Förändring av placeringar"- nas expansionsutrymme, % 57 71 62 61

' Avser 69 större sparbanker.

Bankerna skulle relativt snabbt nä maximigränsen för hur mycket av värderegleringskontona som får inga i kapitalbasen. Många individuella banker har redan i utgångsläget "överutrymme" pa värderegleringskon- tona.

Modellen medför att bankerna säväl pä kort som på lång sikt blir väsent- ligt mindre beroende av externt tillskottskapital i form av aktiekapital och förlagslån än vad fallet är med övriga modeller.

Om endast nettoreserven för obligationer räknas in i kapitalbasen mins- kar placeringarnas expansionsutrymme för sparbankerna med 6 procent- enheter. Skillnaden i expansionsutrymme är däremot obetydlig för affärs- banker och föreningsbanker totalt sett. Detta beror på att dessa bankgrup- per har ett "överutrymme" pä värderegleringskontona och såvitt gäller föreningsbankerna även på att de har en relativt sett mindre obligations- portfölj. som anskaffats under senare är.

Slutsats

Det som främst talar mot 75—procentsmodellen är enligt utredningens mening den alltför kraftiga effekten i initialskedet pä kapitaltäckningen samt att den historiska bokslutspolitiken inte ger en neutral effekt på kapitaltäckningen.

• Sida 115
•  Original

Prop. 1978/79: 190 1 15

6.3.4 l../trainingens_fi'irxlug till utökning av kapitalbasen

I enlighet med sina direktiv har utredningen sökt arbeta fram ett förslag till nya kapitaltäckningsregler vari värderegleringskontona helt eller delvis far användas som kapitalbas. Värdcrcglcringskontona stärker lika väl som det beskattade egna kapitalet en banks soliditet. De medel som finns avsatta pa dessa konton utgör därför fran insättarnas synpunkt ett lika gott skydd som det beskattade egna kapitalet. Med hänsyn till värdereglerings- kontonas skyddsfunktion har utredningen stannat för att närmare undersö- ka de möjligheter som finns för att partiellt räkna in medlen på dessa konton i kapitalbasen. På ett sädant nytt kapitaltäckningssystem bör — vid sidan av att insättarnas trygghet inte far äventyras — ställas en rad grund- läggande krav. Exempelvis bör som tidigare har nämnts systemet vara neutralt i förhallande till den boksltttspolitik som hittills har förts. Den nya kapitalbasen bör också kännetecknas av stabilitet och vara relativt okäns- lig för volym- eller strukturförändringar. Vidare bör institutsgrupperna och de enskilda bankerna sinsemellan fä likvärdig behandling. Den omedelbara ökningen av kapitalbasen bör också vara av rimlig storlek och systemet så konstruerat att incitament skapas för framtida avsättningar till värderegle- ringskonton. Dessutom bör systemet leda till att bankernas placeringspoli- tik päverkas i minsta möjliga utsträckning.

Utredningen har analyserat ett flertal modeller mot bakgrund av dessa krav. Den modell som enligt utredningen bäst tillgodoser de uppställda kraven innebär att hälften av medlen på värderegleringskontona för utla- ning, utländska valutor och obligationer räknas in i kapitalbasen intill ett belopp som svarar mot det redovisade egna kapitalet. Förslaget löser — med tillgodoseende av rimliga skyddsaspekter — bankernas akuta kapital- täckningsproblem utan ytterligare belastning av kapitalmarknaden. Syste- met innebär vidare krav pä bankerna att framdeles generera eget kapital för att möjliggöra fortsatt expansion.

Förslaget att hälften av avsättningarna till värderegleringskontona fär räknas in i kapitalbasen syftar till att rörelseöverskott — oavsett boksluts- politik — bör ge i stort sett samma tillskott till kapitalbasen. Med nuvaran- de skattesats tillgodoser 50-procentsregeln i stort sett detta syfte.

Med nuvarande kapitaltäckningsregler kan bankerna förväntas komma att kräva utrymme på den svenska kapitalmarknaden i en omfattning som med hänsyn till andra samhällssektorers behov inte är önskvärt. Det före- slagna nya systemet leder till att bankernas anspråk på kapitalmarknaden lättar betydligt. Vid en samlad bedömning anser utredningen att den föror- dade modellen bäst tillgodoser de krav som har ställts upp.

Utredningen har ingående studerat om ett nytt system förutsätter att värderegleringskontot för obligationer reduceras för orealiserade kursför- luster. Utredningen har funnit att någon sådan reduktion inte är nödvän- dig. Härvid har avgörande vikt fästs vid att bankernas obligationsinnehav är av långsiktig karaktär. Det är orealistiskt att tänka sig att en bank i

• Sida 116
•  Original

Prop. 1978/79: 190 116

större omfattning skulle realisera sitt obligationsinnehav. Ställningstagan- det leder till mycket stora praktiska fördelar. Genom att utgå från värde- regleringskontot för obligationer i sin helhet undviker man nämligen att kapitalbasens storlek varierar i takt med att obligationernas värde skiftar på grund av förskjutningar i det allmänna ränteläget. Som tidigare framhål- lits skulle en på så sätt rörlig kapitalbas bli både opraktisk och svårtilläm- pad.

Utredningen föreslår slutligen att aflärsbanker och sparbanker i likhet med vad som gäller för föreningsbanker. får med eget kapital likställa det nominella värdet av förlagsbevis intill ett belopp som svarar mot bankens totala redovisade egna kapital. Vidare föreslås slopande av den begräns- ningsregel som i dag finns för förlagsbevis som långivaren kan återkräva inom fem år. Motiven för dessa förslag är främst önskemål om en likformig behandling av de olika bankgrupperna samt om en förenkling av regelsy- stemet. Den omständigheten att begränsningsregcln slopas har också den fördelen att bankerna i något mindre utsträckning behöver ta kapitalmark- naden i anspråk för att förbättra sin kapitaltäckningssituation.

7. Vissa delfrågor

7.1. Inledning

Som framgått av avsnitt 6 har utredningen funnit det befogat att på ett par punkter föreslå förändringar i riskkatalogen. 1 det följande redovisas utredningens ställningstaganden i dessa frågor.

7.2 Betydelsen av borgen för hänförande av placering till viss riskgrad

Till riskklass C har förts bl.a. vissa inteckningslån under förutsättning att säkerheten är förstärkt med borgen. Till denna riskklass har vidare förts lån med enbart namnsäkerhet, dock ej till högre belopp för varje låntagare än 25 000 kr.

Enligt vad utredningen har inhämtat har förlusterna på de inteckningslån som återfinns i riskklass C varit mycket små. Kravet på borgen torde uppfattas mer som en formell föreskrift än som en nödvändig reell förstärk- ning av inteckningssäkerheten. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att kravet på tilläggsäkcrhet i form av borgen utmönstras.

De mindre lån med enbart namnsäkerhet som har förts till riskklass C spelar enligt vad utredningen har erfarit en helt obetydlig roll. Utredningen anser därför inte en särbehandling av dessa lån motiverad utan föreslår att bestämmelsen om att hänföra vissa borgenslån till riskklass C slopas. Förslaget innebär att samtliga lån med enbart namnsäkerhet förs till risk- klass D.

• Sida 117
•  Original

Prop. 1978/79: 190 1 17

7.3 larantiförbindelsernas behandling i kapitaltäckningssammanhang

En bankgaranti är ett åtagande av bankett att intill ett visst belopp fullgöra de betalningsförpliktelser som en i garantin angiven person iklätt sig. Garantin utformas som en borgen ingången av bankett. Vid utfärdan— det av bankens garantiåtagande förbinder sig uppdragsgivaren att hålla banken skadeslös. För denna förbindelse kräver banken i regel säkerhet såsom för lämnad kredit.

Bankernas garantirörelse omfattar många olika slag av åtaganden. såsom borgen för kunders län i Sverige eller i utlandet. betalning av skadestånd i samband med entreprenader och återbetalning av förskott vid bristande leverans. Beroende på det bakomliggande avtalet brukar följande indelning av garantierna göras:

— Kreditgarantier

— (')ffertgarantier

— Förskottsgarantier

— Fullgörandegarantier

— Betalningsgarantier

— Konossementsgarantier — Övriga garantier

Garantiförbindelser är enligt gällande kapitaltäckningsreglcr i princip att jämställa med utlåning och underkastade krav på kapitaltäckning till hela sitt nominella belopp.

l bankernas praxis har det visat sig att förlustriskerna när det gäller garantier, och särskilt andra garantier än kreditgarantier. är mycket be- gränsade. Detta kommer också till uttryck däri att bankerna traditionellt nöjer sig med sämre säkerheter för sina garantiengagemang än när det gäller den egentliga kreditgivningen. Följden härav är att garantierna ten— derar att i största utsträckning hamna i riskkatalogens högsta klass. och därmed kräva högre kapitaltäckning än vad som genomsnittligt är fallet för rörelsen i övrigt. Förhållandet belyses i följande tabell.

Tabell [2 Kapitalkrai' för ställda garantier och för övriga placeringar. Uppgifter per ultimo 1976

Institutsgrupp Kapitalkrav

Garantier Övriga plac. Totalt % av % av % av brutto- brutto- brutto- mkr. plac. mkr. plac. mkr. plac. Affärsbanker 1048 6,07 4 212 2.65 5 260 3,12 Sparbanker' 26 2.98 598 1,86 624 1.89 Föreningsbanker 14 6.89 213 1.70 227 1,78

lAvser de femton största sparbankerna.

• Sida 118
•  Original

Prop. 1978/79: 190 118

Garantirörelsen kräver således ett större riskkapital än övriga placering- ar utan att för den skull riskmomentet kan anses vara större. Bankerna måste därför i sina Iönsamhetskalkyler belasta garantirörelsen med relativt höga kapitalkostnader. Detta förhållande och den låga förlustrisken har skärpt konkurrensen på denna marknad från exempelvis försäkringsbolag och utländska banker. som inte är underkastade samma regler för kapital- täckning som bankerna. Bankerna har därför på grund av kapitaltäcknings— reglernas utformning hamnat i ett underläge i konkurrensen.

Garantierna har sedan 1960-talet expanderat starkt och relativt kraftiga— re än bankernas balansomslutningar. Tillväxten har hos affärsbankerna under en tioårsperiod i genomsnitt varit 18'2'2- per år, medan balansomslut- ningen ökat med knappt 11% per år. Denna utveckling tillsammans med det högre kapitalkravct har resulterat i att garantirörelsen tar i anspråk 209?- av det egna kapitalet medan garantiernas volym motsvarar endast 1002.

Mot bakgrund av det framförda förordar utredningen en viss lättnad i kravet på eget kapital för garantirörelsen. På det kreditpolitiska området görs skillnad mellan kreditgarantier och övriga garantier (jfr. lagen 19741922 om kreditpolitiska medel). Utredningen har funnit att denna uppdelning av garantierna är lämpad också för användning i kapitaltäck- ningssammanhang. För att åstadkomma samma relativa lättnad för samtli- ga bankgrupper och banker föreslås att andra garantier än kreditgarantier vid kapitaltäckningsberäkningen medräknas till endast 50 ';:72.

I följande tabell belyses vilka effekter detta får på kapitaltäckningen. Tabell 13 Bcräknade förändringar i kapitalkravct och placeringarnas expansionsutrymme vid föreslagen reducering av kapitalkravet för vissa gurantiförbindelser. Uppgifter per ultimo 1976

Affars- Spar- Förenings- Samt- banker banker ' banker liga Minskning i kapitalkravct. mkr. 196 6 6 208 Minskning i kapitalkravct. % 4 l 3 3 Ökning av placeringarnas expansionsutrymme. % s (SO-procentsmodellen) 5. 1 4

lAvser 69 större sparbanker.

7.4. Bankernas engagemang i utländska sidobolag

I fråga om bankinstitutens innehav av aktier i sidobolag. dvs. svenskt eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. gäller med vissa undantag ett kapitalkrav på 100 procent. Bakgrunden härtill är bl.a. att det egna kapitalet som en bank enligt lag skall hålla som skydd för insättarna inte samtidigt skall få utgöra riskkapital i ett annat kreditinstitut. Man har med andra ord sökt undvika att en bank genom att bilda ett

• Sida 119
•  Original

Prop. 1978/79:190 119

dotterbolag vidgar sin kreditkapacitet jämfört med om rörelsen drivs i moderbanken. För att en sådan likställdhet skall uppnås med hjälp av ett kapitalkrav om 100 procent fordras emellertid att dotterbolaget är under- kastat samma rörelseregler som moderbanken. Denna förutsättning före- ligger naturligtvis sällan i fråga om utlandsengagemang. som därför i reali— teten alltid får en viss — lättande eller betungande — effekt på bankens kapitaltäckningssitttation.

l utlandet har man därför på sina håll gått över till att beräkna kapitalkra- vct för en bankgrtrpp efter en för hela gruppen sammanslagen. s.k. konso- liderad balansräkning. Detta innebär att samma kapitalkrav tillämpas för en placering oavsett var den bokförs inom bankgruppen. lnom utredningen har diskuterats en övergång till ett sådant system. Frågan är emellertid ytterst komplicerad och utredningen har ännu ej analyserat alla de problem som kan vara förknippade härmed. Utredningen har därför avstått från att nu lägga fram något förslag i denna del. men avser att återkomma till frågan i det fortsatta utredningsarbetet.

En annan fråga utredningen diskuterat i detta sammanhang är om det inte kan finnas skäl att sänka kapitalkravet för bankernas mindre engage- mang i utländska bolag. Risken för en bank kan nämligen i sådana fall sägas vara begränsad till aktieinnehavet. Utredningen har emellertid ansett att denna fråga bör behandlas samtidigt med den nyss berörda problemati- ken och lägger därför inte nu fram något förslag i denna del.

8. Samordning av kapitaltäckningsregler och skatteregler

8.1. Allmänt

Ett typiskt inslag i det svenska nettovinstbeskattningssystemet av före- tag är de regler som gör det möjligt för företagen att ta upp s.k. skattekre- diter. Innebörden härav är att företagen — temporärt — inte behöver betala skatt på den verkliga vinsten under beskattningsperioden utan har möjlig- het att disponera skattemedlen i den fortsatta verksamheten. Tekniskt går kreditupptagningen till på så sätt att företaget vid beräkningen av verksam- hetsperiodens resultat får göra vissa avdrag. Dessa avdrag motsvaras i företagets balansräkning av reserver på balansräkningens skuldsida. l vis- sa fall minskas i stället värdet på tillgångssidan i balansräkningen. De i skattelagstiftningen angivna skattesatserna appliceras därefter på vinsten efter nämnda avdrag. Den del av vinsten som motsvarar avdragen beskat- tas således inte. utan företaget får behålla den del av vinstmedlen som annars skulle ha erlagts i skatt. Eftersom de på skuldsidan upplagda reserverna inte motsvaras av någon faktisk skuld. kommer en återföring av reserverna att medföra redovisning av en ”fiktiv" inkomst. Beroende på avdragsreglernas utformning och företagets resultatutveckling kan nya

• Sida 120
•  Original

Prop. 1978/79: 190 120

skattekrediter tas upp kontinuerligt år efter är. För ett vinstgivande och ständigt tillväxande företag behöver återföring av reserver och därmed amortering av skattekrediten teoretiskt sett aldrig ske.

De metoder för rrpptagande av skattekrediter som medges i det svenska skattesystemet är i huvudsak lagernedskrivning. inventarieavskrivning och investeringsfondrwsättning. Det bör dock betonas att lagernedskriv- ning och inventarieavskrivning dels betingas av tillgångarnas inktrrans och förslitning. dels också syftar till att möjliggöra en betryggande nedvärde— ring av tillgångarna. Systemet med skattekrediter är förestavat av framför allt två skäl. Det möjliggör för det första för företagen att utjämna normala resultatsvängningar mellan olika är. Ett räkenskapsår är inte alltid en naturlig beskattningsperiod för ett företag. vars vinstutveckling snarare bör ses över en hel konjunkturcykel. För det andra medför skattekredit- systemet att företagen kan konsolidera sig och bli mer motståndskraftiga mot långvariga och mera djupgående resultr'rtförsämringar.

Investeringsfondssystemets tillkomst har primärt inte dikterats av beho- vet av att skapa skattekrediter eller möjliggöra resultatutjämning. Syste- met har konstruerats i första hand för att ge statsmakterna ett stabilise- ringspolitiskt instrument.

8.2. Skattekrediter i bankrörelse

När det gäller bankerna är nu beskrivna regler i princip tillämpliga. Bankföretagens lager i egentlig bemärkelse samt maskin— och fastighetsbe- stånd utgör dock en försvinnande liten del av dessa företags tillgångar. Maximalt utnyttjande av reglerna ger därför obetydliga skattekrediter. För placeringar i aktier. obligationer och lanefordringar tillåts inte nedskriv— ning utöver vad som med hänsyn till risk för förlust. prisfall m.m. framstår som skäligt. Enligt anvisningar frän riksskatteverket RSV Dt l975z53 medges nedskrivning av lånefordringar med 4 % av beviljat belopp samt 2 % av garantiförbindelsers belopp. Nedskrivning av obligationer medges intill 90 % av marknadsvärdet eller intill det värde som ger en effektiv förräntning som motsvarar 3 % över statens normallåneränta. Slutligen får fordringari utländsk valuta skrivas ned till 90 %- av marknadsvärdet. Enligt beräkningar som gjorts av utredningen var nedskrivningsutrymmet vid utgången av är 1977 7.3 % av aftärsbankernas balansomslutning inkl. obligationers bruttovärde och garantiförbindelser. De faktiska nedskriv— ningarna trppgick till 4.4 % av balansomslutningen. Motsvarande tal inom föreningsbankssektorn var 4.8 %- resp. 2.2 % av balansornsltrtningen. För de femton största sparbankerna uppgick nedskrivningsutrymmet till 6.7 %- och det utrymme som tagits i anspråk var 3.5 %.

• Sida 121
•  Original

Prop. 1978/79: 190 l2l

8.3. Företagsskatteberedningens förslag

Företagsskatteberedningen diskuterar i sitt betänkande (SOU 1977: 87) Beskattning av företag olika metoder för bildandet av skattekrediter. En av utgångspunkterna för valet av skattekreditbas är de effekter på företagens handlande som olika baser kan beräknas ge. Genom att knyta skattekredit- bildningen till maskinavskrivningarna kan företagen antas bli stimulerade till utbyggnad av produktionsapparaten. vilket bedömdes som önskvärt. Vissa skäl ansågs dock tala mot att öka avsättningsrätten trtöver vad som f. n. gäller och som möjliggör avskrivning på fem år. På samma sätt ansåg beredningen att lagernedskrivningsrätten kunde antas stimulera lagerupp- byggnad. En sådan effekt bedömdes dock inte som odelat önskvärd. Stora lager är inte i sig önskvärda. Företagen har också själva intresse av att inte binda kapital i lager. Samtidigt hävdades det från många håll att möjlighe— ten att bilda skattekreditcr var otillräcklig i vissa branscher därför att lagertillgångar saknas samt att trygghetslagarna på arbetsmarknaden ställ- de krav på särskilda reserveringsmöjligheter. För att komma till rätta med vissa ogynsamma effekter av lagernedskrivningen och för att tillmötesgå önskemålen om nya reserveringsbaser. föreslog företagsskatteberedningen att lagernedskrivningsrätten skulle inskränkas från nuvarande 60 %. till 45 % och att en särskild reserv sktrlle få läggas upp till ett belopp som motsvarar högst 20 %- av lönekostnadssumman.

Företag som bedriver bank- och försäkringsrörelse undantogs emellertid från den föreslagna regeln. Beredningen redovisar i betänkandet inte när- mare skälen till detta.

Företagsskatteberedningens betänkande bereds f.n. i budgetdeparte- mentet.

8.4. Sammanfattande bedömning

Några speciella skäl torde inte föreligga mot att medge bankföretagen samma möjlighet till konjunkturmässig resultattrtjärnning i allmänt konsoli- derande syfte som tillkommer industri- och handelsföretagen och som enligt företagsskatteberedningen bör tillkomma även särskilt personalin- tensiva företag. Den av företagsskatteberedningen föreslagna möjligheten att avsätta 20 % av lönekostnadsstrmman till en särskild reserv torde emellertid vara mindre intressant för bankföretagen. eftersom lönekostna- derna i förhållande till balansomsltrtningen är en relativt liten post i bank— företagen.

En ökad möjlighet till skattemässig konsolidering i bankföretagen skulle stärka bankernas soliditet. dvs. förhållandet mellan eget och upplånat kapital. Banklagens kapitaltäckningsregler har också till ändamål att värna om bankernas soliditet för att skydda insättare. låntagare och ytterst samhället mot bankfallissemang. En ökad skattekonsolidering skulle säle-

• Sida 122
•  Original

Prop. 1978/79: 190 122

des komplettera och verka i samma riktning som banklagstiftningen. En sådan samordning av bank— och skattelagstiftningen måste i sig ses som önskvärd från allmänna samhälleliga utgångspunkter.

Det förslag till nya kapitaltäckningsreglcr som utredningen framlägger i detta betänkande. innebär ett starkt incitament för bankerna att bygga upp sina obeskattade reserver till ett belopp dubbelt så stort som det egna kapitalet. Hälften av reserverna skall nämligen enligt förslaget få räknas som kapitalbas vid tillämpning av kapitaltäckningsreglerna. dock högst intill ett belopp som svarar mot det egna kapitalet. Utredningen har funnit att nuvarande skatteregler i vissa fall kan komma att utgöra hinder för en bank att bygga upp obeskattade reserver till den nivå som de nya kapital- täckningsreglerna syftar till. De skatterättsliga avsättningsmöjlighcterna begränsar med andra ord den breddning av kapitalbasen som utredningens förslag innebär. Detta förhållande har givit utredningen anledning att gå in i en diskussion av skattefrågorna.

Utredningen. som utifrån företagsskatteberedningens förslag. anser det följdriktigt att också banker —- som är personalintensiva och i stort sett saknar möjlighet till lagernedskrivning — ges sådana ökade möjligheter till konsolidering att de föreslagna kapitaltäckningsreglerna får full verkan. Detta förutsätter att bankernas möjligheter till skattefria reserveringar omprövas i samband med att ställnig tas till utredningens förslag om nya kapitaltäckningsregler. Som bas för bildande av skattekrediter i bankinsti- ttrt bör enligt utredningens mening av förenklings— och samordningsskäl väljas summan av institutets placeringar. F. n. ger riksskatteverkets anvis- ningar ett nedskrivningsutrymme för bankinstittrten som helhet på 7—8 % mätt på detta sätt.

Enligt utredningens bedömande skulle en lagregel som medger bankin- stituten att avsätta 10 % av placeringarna till obeskattade reserver vara tillfyllest för att lösa det av de föreslagna kapitaltäckningsreglerna föran- ledda skatteproblemet.

• Sida 123
•  Original

Prop. 1978/79: 190 123

Bilaga 1.

KAPITALKRAV, EGET KAPITAL, VÄRDEREGLERINGSKONTON OCH LÖNSAMHET FÖR DE OLIKA INSTITUTSGRUPPERNA 1970 —1976

Kapitalkrav i % av tillgångar och garantier Eget kapital i % av tillgångar och garantier

A ffärsbankerna

A flärsbankema

Sparbankerna

F ören/ngsbankerna

___— __—_. _ ___—___- &_

/—

Sparbank erna

Värderegleringskonton i % av tillgångar och garantier 5 B Rörelseöverskott i % av tillgångar och garantier

Afläsbankema

/ Sparbankerna / /

_Ä/ _ _ x _ X— .. / F öreningsbankema

A ffärsbankerna

Spa/bankerna _; _ X ——x _» _ F ören ingsbankerna

• Sida 124
•  Original

Prop. 1978/79: 190 124

Bilaga 2.

SAMBAND MELLAN VOLYNITILLVÄXT OCH ÖVERSKOTTSNIVÅ VlD KRAV PÅ KONSTANTA SOLIDITETS-, KONSOLIDERINGS- OCH UTDELNINGSNIVÅER IAFFARSBANKERNA VID 5 ÅRS PLANERINGSHORISONT

Oknrng av r'orolsoriiverskot! procent per år

Volymtrllväxt procent per år

Erlorderlrgt rörelseöverskott i procent av balansonislutmngen

Volymtillväxt procent per år

• Sida 125
•  Original

Prop. 1978/79: 190 125 Bilaga 3. GÄLLANDE KAPITALTÄCKNINGSREGLER Framskr rvrrrrrg av kaptte'rlstrukturen Vldllliilofliii'lfll_)('tkSlUl5('l15pUSl(ICH'ICI' _- 5._iml||(_,]ä var-Juri i procent av bruttoplacerrngarna % Al färrsbanker 't;_r

FÖRUTSÄTTNINGAR Volymökning: 10 procent per år

Kapitalkraus- 10 procent per år, vilket inne- ökning: här att den relativa riskstruk— turen på placeringarna är kons- tant under hela perioden

Ökning au 10 procent per år, d.v.s. i rörelseöver- takt med volymtillväxten skott

Boksluls- Dispositionen av de olika insti- politik: tutgruppernas rörelseöverskott

har antagits ske i samma rela- tioner som ett genomsnitt un- der de senaste åren.

% 8.0

Sparbankerna

Värderegleringskonton

4.0 .

2 . 0 K apitalkrav

Eget kapital

1977 00 90 2090

Vä'rderegleringskamon

4.0

K anita/krav

2.0

Ex tern ! tillskotts- kapital

Eget kapital 0.0 1977 00 90 nu % . . Forcnrrigsbetn ker na 8.0

Värderegleringskanron

K api talkrav

Eget kapital

Ex tern! tillskottskapital

0.0 1977 00 90 2008

• Sida 126
•  Original

Prop. 1978/79: 190 126

Bilaga 4.

A_[Ii'irxbunkvrna

Viirclun'g[wings/umum. vga! kapil 511. kzl/iildlkmi' .)"uml Å(lpi/ulll!!!_t'lljundt' vid yli/lande rug/ur (n'/1 irrc-proren!.vnrmlcllwr. Uppgi/h'rper ultimo 1976.

Proeenl av brulloplaceringarna KapiIalkrav Kapitalulnyujande = kapitalkrav i 02- av AlTarsbank Värderegl Kol ! Eget kapi- % av '.'-2 av kapitalbasen konton ./. 392 1111 nello- bruuo- ___—___— plac plac Nuv regl 3 ("i-modellen 1 11 111 [V V V] Vll 1. Wermlandsbanken 4.29 1.2 2.12 3.10 3.17 140 93 2. Östgötabankcn 4.46 1.46 2.31 2.61 2.69 108 71 3. Götabanken 3.74 0.74 2.10 3.18 3.21 146 113 4. Sundsvallsbanken 6.61 3.61 2.74 3 07 3.20 105 58 5. Skaraborgsbanken 4.73 1.73 2.41 3.20 3.22 126 78 6. Uplandsbunken 4.67 1.67 2.28 3.06 3.12 128 7.9 7. Sv Handelsbanken 4.90 1.90 2.22 3.51 3.59 150 87 8. Jämtlands Folkb 5.65 2.65 3.57 3.14 3.24 83 52 9. Skanska Banken 4.83 1.83 2.55 3.97 4.04 148 92 10. PK—bankcn 4.26 1.26 2.09 2.25 2.27 103 68 11. Bohusbanken 5.15 2.15 7.21 1.85 1.98 24 21 12. Sparbankernas B 3.52 0.52 2.20 2.13 2.17 93 80 13. Föreningsb Bank 3.45 0.45 1.01 1.28 1.32 122 90 14. Skand Ensk Banken 3.97 0.97 2.85 3.87 3.89 130 102 Genomsnill 4.34 1.34 2.36 3.12 3.17 126 86 Sparlum/ir'rna

Värdcreglering-kmmm. vga! kapital. Åapilalkrm' sam! Å"upilulurnytljumlc vid gällande regler nr'h iIra-pmccntsnmdvl/cn. Uppgi/iw'par ultimo I976.

Procent av brulloplaceringarna Kapilalkrav K;"ipilalumyujande = kapitalkrav i ':'/2- av

Sparbank Värderegl Kol 1 Eget kapi- C? av ?i- av kapitalbasen

konton ./. 3 C? tal nello- brullo- ___—__— plac plac Nuv regl 3 '.Z—modellen 1 11 111 [V V VI Vll

1 Stockholms Spb 4.64 1.64 2.09 1.74 1.87 80 50 2 Länspb Göteborg 2.63 -—0.37 2.34 1.96 1.99 81 85 3 Jönka Spb 3.17 0.17 2.10 2.13 2.14 98 94 4 Spb Oslergölland 3.36 0.36 2.00 2.16 2.13 104 90 5 Malmö Spb Bikupan 5.26 2.26 2.74 1.69 1.78 58 35 6 Sph Mälardalen 2.19 —0.81 1.89 1.89 1.89 98 100 7 Orebro läns Spb 3.29 0.29 1.96 1.66 1.67 82 74 8 Länsspb Värmland 4.26 1.26 1.52 2.26 2.29 143 82 9 Spb Kronoberg 2.65 —0.35 1.97 1.87 1.91 93 97 10 l.,änsspb S1ockholm 2.95 —0.05 1.74 1.70 1.75 95 100 11 Länsspb Dalarna 2.08 —0.92 1.59 1.36 1.37 84 87 12 l..und:1bygdens Spb 1.66 —1.34 2.54 1.57 1.59 61 63 13 Västerbottens Spb 5.32 2.32 1.30 2.10 2.14 140 82 14 Upsala pr 3.64 0.64 1.89 1.57 1.63 80 65 15 Gävleborgs Spb 5.23 2.23 1.97 1.69 1.74 81 44 16 Spb Norra Skarab 3.28 0.28 1.64 2.30 2.36 136 123 17 Borås Spb 4.94 1.94 1.81 1.53 1.71 80 47 18 Spb i Helsingborg 1.76 — 1.24 3.16 2.13 2.12 66 67

• Sida 127
•  Original

Prop. 1978/79: 190 127

Bilaga 4. Procent av bruttoplaceringarna Kapitalkrav Kapitalutnyttjande = ___—___— kapitalkrav i % av Sparbank Värderegl Kol 1 Eget kapi- % av % av kapitalbasen konton ./. 3 % tal netto- brutto- _— plac plac Nuv regl 3 %-modellen 1 11 111 N V Vl Vll 19 Finnvedens Spb 3.53 0.53 1.95 1.88 1.93 93 78 20 Länspb Norrbotten 2.37 —0.63 0.97 1.38 1.47 138 151 21 Kristianstads Spb 3.22 0.22 2.20 1.86 1.93 82 80 22 Jämllands läns Spb 5.55 2.55 1.72 1.89 2.12 104 62 23 Halmstads Spb 3.58 0.58 1.86 1.63 1.72 84 70 24 Varbergs Spb 4.62 1.62 2.31 2.10 2.20 87 56 25 ()xic Härads Spb 1.79 —1.21 3.12 1.57 1.56 49 50 26 Spb Västernorrland 1.76 --1.24 1.72 1.86 1.87 106 109 27 Spb i Karlskrona 6.61 3.61 2.56 1.75 1.96 64 38 28 Spbi Kalmar 3.22 0.22 2.38 1.74 1.81 71 70 29 Skarab Läns Spb 6.21 3.21 2.17 1.58 1.81 69 42 30 Falkenbergs Spb 6.57 3.57 2.08 2.08 2.24 93 54 31 ()ppunda Spb 3.61 0.61 1.56 2.05 2.06 127 95 32 Oskarshamns Spb 1.99 ——1.01 1.34 2.17 2.18 159 162 33 Nordv Skanes Spb 2.06 —0.94 2.23 1.67 1.71 73 77 34 Spb i Alingsås 2.56 —0.44 1.99 1.56 1.59 77 80 35 Spb i Vänersborg 3.66 0.66 1.88 1.57 1.68 80 66 36 Söderslätts Spb 2.73 —0.27 3 22 2.06 2.07 62 64 37 Frosta Spb 4.70 1.70 1.99 1.54 1.63 74 44 38 'l'rollhättans Spb 4.68 1.68 2.02 1.73 1.88 81 51 39 Uddevalla Spb 4.10 1.10 1.51 1.45 1.55 92 60 40 Pitedalens Spb 4.40 1.40 1.52 1.43 1.57 90 54 41 Landskrona Spb 2.65 —0.35 2.9.9 1.59 1.61 52 54 42 Ö Sörmlands Spb 1.94 —— 1.06 1.59 1.33 1.34 82 84 43 Spbi Falköping 4.34 1.34 2.27 1.94 2.01 82 56 44 Nyköpings Spb 3.38 0.38 1.96 1.29 1.38 64 59 45 Eslöv-Onsjö Spb 5.45 2.45 2.60 1.84 1.98 67 39 46 Spbi Lidköping 6.44 3.44 3.75 1.44 1.69 36 23 47 'l'justbygdens Spb 1.78 — 1.22 2.08 1.41 1.43 67 69 48 Åsbo Spb 2.38 -—0.62 2.30 1.78 1.80 76 78 49 Spb i Höganäs 3. lll 0.10 2.06 1.98 2.01 93 93 50 Spbi Karlshamn 3.96 0.96 1.46 1.84 1.89 122 78 51 Madesjö—Nybro Spb 1.79 — 1.21 2.12 1.66 1.68 77 79 52 Ystads Spb 3.43 0.43 3.26 1.31 1.34 39 36 53 Sala Spb 4.43 1.43 2.16 1.31 1.40 58 39 54 Westra Werml Spb 5.93 2.93 2.19 2.18 2.38 93 54 55 Örnsköldsviks Spb 3.03 0.03 1.60 1.43 1.53 87 94 56 Ulricehamns Spb 5.34 2.34 3.00 1.95 2.01 62 38 57 Roslagens Spb 2.25 —0.75 1.88 1.86 1.85 97 98 58 Sunnebo Hds Spb 3.74 0.74 2.29 1.97 1.96 83 65 59 Spb i linköping 3.99 0.99 2.84 1.57 1.61 53 42 60 Bergslagens Spb 1.80 — 1.20 2.48 1.59 1.61 63 65 61 vazs Spb 2.54 -- 0.46 1.59 1.45 1.49 89 94 62 Färs Härads Spb 5.44 2.44 2.90 1.08 1.24 35 23 63 Åmåls Spb 1.94 —1.06 1.24 1.91 1.94 151 156 64 "Tomelilla Spb 4.13 1.13 2.53 1.81 1.83 69 50 65 Sandvikens Spb 3.73 0.73 2.04 1.56 1.60 74 58 66 Köpings Spb 5.11 2.11 3.14 1.63 1.74 4.9 33 67 Österlens Spb 5.98 2.98 2.84 1.49 1.57 49 28 68 Rekarne Spb 7.99 4.99 3.47 1.31 1.38 35 20 69 Skurups Spb 4.12 1.12 3.03 1.06 1.12 33 27 Genomsnitt 3.61 0.61 2.08 1.80 1.86 84 66

• Sida 128
•  Original

Prop. 1978/79: 190 128

Bilaga 4.

F öri'ningrimnkcrna

Värtlt'rz'glcrin_eskunfun. ('.t't'l kapital. kapitalkrav .vum/ Åapilalmnytt/"unde vid gälla/1:10 Hill/vr ()(/1 i Ira-prot'untsnmth'l/mr. Uppgi/ier pt'r ultimo 1976.

Procent av brtittoplaccringarna Kapitalkrav Kapitalutnyttjande = ———————-————__—— kapitalkrav i 94.- av Regional Värderegl Kol 1 Eget kapi— % av % av kapitalbasen föreningshank konton ./. 3574. tal netto- brutto- plae plac Nuv rcgl 3 ();-modellen 1 11 111 N V V1 Vll 1 Mälarprovinsernas 1.83 —1.17 1.54 1.77 1.84 113 120 2 Östra Sveriges 2.46 —0.54 1.98 1.76 1.92 87 97 3 Gotlands 2.87 —0.13 2.26 2.04 2.17 88 96 4 Södra Sveriges 1.60 —1.40 1.41 2.09 2.16 145 153 5 Malmöhus Läns 1.41 —1.59 1.40 1.62 1.69 114 121 6 Hallands 2.10 —0.90 1.69 1.79 1.86 104 110 7 Västra Sveriges 2.08 —0.92 1.48 1.55 1.62 103 110 8 Mellersta Sveriges 2.61 - 0.39 1.85 1.82 1.94 96 105 9 Gävle-Dala 3.38 0.38 1.73 1.68 1.82 94 86 10 Mellersta Norrlands 2.24 —0.76 1.62 1.77 1.86 107 115 11 Västerbottens 3.30 0.30 2.03 1.78 1.94 85 83 12 Norrbottens 2.82 —-0.18 1.88 2.12 2.25 109 119 Genomsnitt 2.23 —0.77 1.65 1.78 1.89 106 111

m

• Sida 129
•  Original

Prop. 1978/79: 190 129

Bilaga 5. sid. 1. TRE—PROCENTSMODELLEN Affärsbankerna Frarnskrivntng av I-zapltalstrukntren — snn'ilqua varde-n 1 procent av brunortiacui 'r11;.1rr-.-'1 Hislorif;k£1bokslulsdiSDlilslllt'lnCl Volymexpansnon: 10% per år Volymexpanston: 15% per år Kapitalkravsökn; 10% per år Kapitalkravsökn.: 15% per år Resultatökning: 10% par år Resultatökning: 15% per är

6.0 5.0

Värderegleringskonton

Värderegle/ ingskon ton

4.0 4.0

Kap/talkrav

Kapitalkrav

k

K ap lta/bas Kap lta/bas

2.0 2.0

Externt tillskottskapital

Å.

Externt tillskottskapital

0.0 0.0 1977 00 00 tum 1577 Maxtmalt anpassade bokslutsdisposinoner Volvmexpansion: 10% per år Volymexpansion: 15% per år .., Kapitalkravsökn; 10% per år m Kapitalkravsökn.: 15% per år ;0 Resultatökning: 10% per år 6.00 Resultatökning: 15% per år

Värderegleringskanton

Värderegleringskanton

4.0 4.0

K anita/bas

__

Kapitalkrav Kapitalbas 2 . 0 2 . 0

k

Externt tillskottskapital

Externt tillskottskapital

0.0 ' 0.0 1977 00 00 2000 1977 00 50 2U0

9 Riksdagen ]978/79. [ .mml. Nr [90

• Sida 130
•  Original

Prop. 1978/79: 190 130

Bilaga 5. sid 2. TRE—PROCENTSMODELLEN Sparbankerna

Frntnskrlvntnq av kapitalsnulvauren -- samtliga varden 1 procent av bruttoplaceringarna

Historiska bokslutsdrspostnoner

Volvmexpansion: 10% per år Volymexpansion: 15% per år Kapitalkravsökn.: 10% per år Kapitalkravsökm 15% per år Resultatökning: 10% per år Resultatökning: 15% per är 5.0 6.0

värderegleringskonton

Värderegleringskonton

4.0 4.0

Kapitalbas

2.0 2.0

K ap! ta lkra v

Kapitalkrav

Kap i tzr/bas

E x ternt til/ska ttskapital

___—..

Maximalt anpassade bokslutsdisposnioner

| E :( tern t til/ska ttskapi tal 0 0 0.0 1977 00 90 2” 1977

Volymexpansion: 10% par år Volymexpamion: 15% per lr Kapitalkravsökn; 10% per år Kapitalkravsökn; 15% p,, |, Resultatökning: 10% per år Roaultatökning: 15% per !r

5.0 5.0

Värderegleringskonton

Värderegleringskanton 4 . 0

K api talbas

K apl talbas 2 . 0 Kapitalkrav

Kapitalkrav

Externt tillskottskapital

Externt tillskottskapital

0.0 1977 00 90 2009

• Sida 131
•  Original

Prop. 1978/79: 190 131

TRE—PROCENTSMODELLEN Bilaga 5. sid. 3. Föreningsbankerna Frnmsl—ti it./ning .lV kottuttalslrtilduren -samtliga vnrdt'enipi..t':-i-1avbruttoplatmringar-1a

Historiska bokslutsdispositioner

Volymexpansion: 10% per år Volymexpansion: 15% per år Kapitalkrauökn.: 10% per år U/ Kapitalkravsökn; 15% per år I 0

Resultalökning: 10% per år 5 0 Resultatökning: 15% per år

Värderegleringskonton

4.0 4-0

Värderegleringskanton

K api (.a/bas

2.0 2.0

K apttalk rav K apitalbas

Ex ternt til/sko "skap/tal

Externt tillskottskapital

___—_ c.a 11.9 1977 en es sa 95 tam

Maximalt anpassade bokslutsdispositioner

Vulymexpansion: 10% per år Volymexpansion: 15% per år Kapiulknvsökn; 10% per år Kapitalkravsökn; 15% per år % Resultatökning: 10% per år % Rosultatökninq: 15% per år

Värderegleringskomon

4 . 0 4 . 0 Värderegleringskonton

K api talbas

K apitalkrav

2.0 2.0

K api talbas

Externt tillskottskapital EX'EF'" 'fl/Skaflikapiföl

0. 0 1577 00 05 90 95 em 1977 00 05 90 95 ma

• Sida 132
•  Original

Prop. 1978/79: 190 132

Bilaga 6

A]]Yi rs bunker/tu

1-"t'irtlcrt'gleringskunton, (11:01 kapital. kupitu/krui' samt kapitulutn_vttjumlt' vid gällande reglerar/1 i5(l-[)l'0('('lllSHlOt/elll'll. Uppgifter pi'r ultimo 1976.

Procent av bruttoplaccringarna Kapitalkrav Kapitalutnyttjande = ——————————_———— Kapilalkrav i '?2 av Affärsbank Värderegl Kol 1 Eget kapi- '.'-'? av Cl.- av kapitalbasen konton ./. 50 ”i.- tal netto- brutlo- plac plac Nuv regl 50 ':Pl-—rno— dellcn 1 11 111 N V Vl Vll 1. Wcrmlandsbanken 4.29 2.14 2.12 3.10 3.17 140 75 2. Öslgötabanken 4.46 2.23 2.31 2.61 2.69 108 59 3. Gölabanken 3.74 1.87 2.10 3.18 3.21 146 81 4. Silndsvallsbanken 6.61 3.30 2.74 3.07 3.20 105 58 5. Skaraborgsbanken 4.73 2.37 2.41 3.20 3.22 126 67 6. Uplandsbanken 4.67 2.34 2.28 3.06 3.12 128 68 7. Sv Handelsbanken 4.90 2.45 2.22 3.51 3.59 150 81 8. Jämtlands Folkb 5.65 2.83 3.57 3.14 3.24 83 51 9. Skånska Banken 4.83 2.41 2.55 3.97 4.04 148 81 10. PK—banken 4.26 2.13 2.09 2.25 2.27 103 54 11. Bohusbanken 5.15 2.58 7.21 1.85 1.98 2- 20 12. Sparbankernas B 3.52 1.76 2.20 2.13 2.17 93 54 13. Föreningsb Bank 3.45 1.72 1.01 1.28 1.32 122 65 14. Skand Ensk Banken 3.97 1.98 2.85 3.87 3.89 130 81 Genomsnitt 4.34 2.17 2.36 3 12 3.17 126 70 Sparbanker/ut

Värderegleringskanmn. eget kapital, kapitalkrav suttit kapitu[utnyttjamlt' vid gällande reg/(ir ut'/7 iStl-proventsmodellcn. Uppgifter pt'r ultimo 1976.

Procent av bruttoplaceringarna Kapitalkrav Kapitalutnyttjande = kapitalkrav i 9?- av

Sparbank Värderegl Kol 1 Eget kapi- % av ';.T'E- av kapitalbasen

konton ./. 50 % tal nctto- brutto-

plac plac Nuv regl 50 (PL-mo- dellcn

1 11 111 1V V V1 Vll 1. Stockholms Spb 4.64 2.32 2.09 1.74 1.87 80 45 2. Länsspb Göteborg 2.63 1.31 2.34 1.96 1.99 81 55 3. Jönköp Spb 3.17 1.58 2.10 2.13 2.14 98 58 4. Spb Ostcrgötland 3.36 1.68 2.00 2.16 2.13 104 58 5. Malmö Spb Bikupan 5.26 2.63 2.74 1.69 1.78 58 33 6. Spb Mälardalen 2.19 1.09 1.89 1.89 1.89 98 63 7. Orebro Läns Spb 3.29 1.64 1.96 1.66 1.67 82 46 8. Länsspb Värmland 4.26 2.13 1.52 2.26 2.29 143 75 9. Spb Kronoberg 2.65 1.32 1.97 1.87 1.91 93 58 10. Länsspb Stockholm 2.95 1.47 1.74 1.70 1.75 95 55 11. Länsspb Dalarna 2.08 1.04 1.59 1.36 1.37 84 52 12. Lundabygdens Spb 1.66 0.83 2.54 1.57 1.59 61 47 13. Västerbottens Spb 5.32 2.66 1.30 2.10 2.14 140 82 14. Upsala Spb 3.64 1.82 1.89 1.57 1.63 80 44 15. Gävleborgs Spb 5.23 2.61 1.97 1.69 1.74 81 44 16. Spb Norra Skarab 3.28 1.64 1.64 2.30 2.36 136 72 17. Borås Spb 4.94 2.47 1.81 1.53 1.71 80 47 18. Spb i Helsingborg 1.76 0.88 3.16 2.13 2.12 66 52

• Sida 133
•  Original

Prop. 1978/79: 190 133

Bilaga 6

Procent av bruttoplaceringarna Kapitalkrav Kapitalutnyttjande = Kapitalkrav i '."-'2- av

Sparbank Värderegl Kol 1 läget kapi— '.!"?- av '.f't'. av kapitalbasen

konton .1. 50 ',.7'2. tal netto— brutto-

plac plac Nuv regl 50 %—mo- dellen

] 11 111 1V V Vl V11 19. Finnvedens Spb 3.53 1.76 1.95 1.88 1 93 93 52 20. Länsspb Norrbotten 2.37 1.18 0.97 1.38 1.47 138 76 21. Kristianstads Spb 3.22 1.61 2.20 1.86 1.93 82 51 22. Jämtlands Läns Spb 5.5.5 2.77 1.72 1.89 2.12 104 62 23. Halmstads Spb 3.58 1.79 1.86 1.63 1.72 84 47 24. Varbergs Spb 4.62 2.31 2.31 2.10 2.20 87 48 25. Oxie Härads Spb 1.79 0.89 3.12 1.57 1.56 49 39 26. Spb Västernorrland 1.76 0.88 1.72 1.86 1.87 106 72 27. Spb i Karlskrona 6.61 3.30 2.56 1.75 1.96 64 38 28. Spb i Kalmar 3.22 1.6 2.38 1.74 1.81 71 45 29. Skarab Läns Spb 6.21 3.10 2.17 1.58 1.81 69 42 30. Falkenbergs Spb 6.57 3.28 2.08 2.08 2.24 93 54 31. Oppunda Spb 3.61 1.80 1.56 2.05 2.06 127 66 32. Oskarshamns Spb 1.99 0.99 1.34 2.17 2.18 159 94 33. Nordv Skånes Spb 2.06 1.03 2.23 1.67 1.71 73 52 34. Spb i Alingsås 2.56 1.28 1.99 1.56 1.59 77 49 35. Spb i Vänersborg 3.66 1.83 1.88 1.57 1.68 80 45 36. Söderslätts Spb 2.73 1.36 3.22 2.06 2.07 2 45 37. Frosta Spb 4.70 2.35 1.99 1.54 1.63 74 41 38. '1'rollhättans Spb 4.68 2.34 2.02 1.73 1.88 81 47 39. Uddevalla Spb 4.10 2.05 1.51 1.45 1.55 92 51 40. Pitedalens Spb 4.40 2.20 1.52 1.43 1.57 90 52 41. Landskrona Spb 2.65 1.32 2.99 1.59 1.61 51 37 42. O Sörmlands Spb 1.94 0.97 1.59 1.33 1.34 82 52 43. Spb i Falköping _ 4.34 2.17 2.27 1.94 2.01 82 45 44. Nyköpings Spb 3.38 1.69 1.96 1.29 1.38 64 38 45. Eslöv-Onsjö Spb 5.45 2.72 2.60 1.84 1.98 67 38 46. Spb i Lidköping 6.44 3.22 3.75 1.44 1.69 36 24 47. Tjustbygdens Spb 1.78 0.39 2.08 1.41 1.43 67 48 48. Åsbo Spb 2.38 1.19 2.30 1.78 1.80 76 52 49. Spbi Höganäs 3.10 1.55 2.06 1.98 2.01 93 56 50. Spbi Karlshamn 3.96 1.98 1.46 1.84 1.89 122 65 51. Madesjö—Nybro Spb 1.79 0.89 2.12 1.66 1.68 77 56 52. Ystads Spb 3.43 1.71 3.26 1.31 1.34 39 2 53. Sala Spb 4.43 2.21 2.16 1.31 1.40 58 32 54. Westra Werml Spb 5.93 2.96 2.19 2.18 2.38 93 54 55. Ornsköldsviks Spb 3.03 1.51 1.60 1.43 1.53 87 49 56. Ulricehamns Spb 5.34 2.67 3.00 1.95 2.01 62 35 57. Roslagens Spb 2.25 1.12 1.88 1.86 1.85 97 62 58. Sunnerbo Hds Spb 3.74 1.87 2.29 1.97 1.96 83 47 59. Spb i Enköping 3.99 1.99 2.84 1.57 1.61 53 33 60. Bergslagens Spb 1.80 0.90 2.48 1.59 1.61 63 48 61. va:s Spb 2.54 1.27 1.59 1.45 1.49 89 52 62. Färs Härads Spb 5.44 2.72 2.90 1.08 1.24 35 22 63. Åmåls Spb 1.94 0.97 1.24 1.91 1.94 151 88 64. Tomelilla Spb 4.13 2.06 2.53 1.81 1.83 69 40 65. Sandvikens Spb 3.73 1.86 2.04 1.56 1.60 74 41 66. Köpings Spb 5.11 2.55 3.14 1.63 1.74 49 31 67. Osterlens Spb 5.98 2.99 2.84 1.49 1.57 49 28 68. Rekarne Spb 7.99 3.99 3.47 1.31 1.38 35 20 69. Skurups Spb 4.12 2.06 3.03 1.06 1.12 33 22

Genomsnitt 3.61 1.80 2.08 1.80 1.86 84 50

• Sida 134
•  Original

Prop. 1978/79: 190 134

Bilaga 6

F öreningsbankern(i

Värderegleringskonton, eget kapital. kapitalkrav samt k(ipitululnyttjumle vid gällande regler och i 5()-procentsmodellen. Uppgifter per ultimo 1976.

Procent av bruttoplaceringarna Kapitalkrav Kapitalutnyttjande = kapitalkrav i 'i'? av Regional Värderegl Kol 1 Eget kapi- 9-7- av % av kapitalbasen l'öreningsbank konton ./. 50 % tal netto- brutto- plac plac Nuv regl 50 (li-mo- dellen

1 11 111 IV V V1 Vll 1. Mälarprovinsernas 1.83 0.91 1.54 1.77 1.84 113 75 2. Ostra Sveriges 2.46 1.23 1.98 1.76 1.92 87 60 3. Gotlands 2.87 1.44 2.26 2.04 2.17 88 59 4. Södra Sveriges 1.60 0.80 1.41 2.09 2.16 145 98 5. Malmöhus Läns 1.41 0.70 1.40 1.62 1.69 114 80 6. Hallands 2.10 1.05. 1.69 1.79 1.86 104 68 7. Västra Sveriges 2.08 1.04 1.48 1.55 1.62 103 64 8. Mellersta Sveriges 2.61 1.31 1.85 1.82 1.94 96 61 9. Gävle-Dala 3.38 1.69 1.73 1.68 1.82 94 53 10. Mellersta Norrlands 2.24 1.12 1.62 1.77 1.86 107 68 11. Västerbottens 3.30 1.65 2.03 1.78 1.94 85 53 12. Norrbottens 2.82 1.41 1.88 2.12 2.25. 109 68

Genomsnitt 2.23 1.11 1.65 1.78 1.89 106 68

• Sida 135
•  Original

Prop. 1978/ 79: 190

50—PROCENTS MODELLEN

135

Bilaga 7. sid. 1 Affärsbankerna

Framskruvnuut av kapitalstrukturen — samtliga ledäl'l | proceng av UTUIIODIHCIHIngarna

Volymexpansion: Kapitalkravsökn.: Resultatökning:

Historiska bokslotf.-J";posittt'mer

10% per år 10% per år 10% per år

Varderegleringskanton

4.8

Kap: talkrav

K anita/bas

0.8 1977 60

Volymexpansion: Kapitalkravsökn.: % Resultatökning:

E )( term til/sko ttskapi tal

98 2888

Volymexpansion Kapitalkravsökn; Resultatokning:

6.8

15% per år 15% per åt 15% per år

Vardereg/eringskonton

4.8

K ap! talbas

2.8

Maxumalt anpassade bokslutsdlsposmoner

10% per år 10% per år 10% per år

E )( term tillskotts— kapi tal

0.8 1977 ' 80 98 ms Volymexpansion: 15% per år Kapitalkravsökn.: 15% per år 54, Resultatökning: 15% per år

Kap/(alba: 4.8

Värderegleringsk anton

Kapitalkrav

2.0

Ex tern: til/ska "skap/tal

0.8 1977 80 90 BM

Kap/(alba: 4 . B

Kapitalkrav

Värderegleringskonmn

2.0

Externt tillskottskapi tal

0.8 1977 80 98 2”

• Sida 136
•  Original

Prop. 1978/79: 190

50—PROCENTSMODELLEN

136

Bilaga 7. sid. 2 Sparbankerna

Framskrivnin av l:a)ttaistiukturen — samtliga varden | prorent &]V1,)1ljll(lni:n.-'l-:."|n am.") . 1

Historiska bokslutsittsoosttioner

Volymexpanslon: 10% per år Votymexpansion: Kapitalkravsökn; 10% per år Kapitalkravsökn.: Resultatökning: 10% per år Besultatdkning:

til &

Värderegleringskanwn

4.0 4.0

K anita/bas Kap/ramas

K api talkrav 2.0 2.0

Externt (il/skottski'pita/

0.0 0.0 1977 00 90 mm 1977 80 Maximalt anpassade bokslutsdisposnioner

Volymexpamion: 10% per år Volymexpansion: Kapitalkravsökn; 10% per år Kapitalkravsökn;

o, Resultnökning: 10% per år Resultatökningz

fo %

5.0 5.0

Värderegleringskonron

4.0 4.0

Kapitalbas

K anita/krav 2.0 2.0

0. 0 0. 0 1977 00 90 ma 1577 00

K api ralbas

15% per år 15% per år 15% per år

Vardareg/eringskunran

Kapital/(rav

Externr tillskottskapital

30 2000

15% per år 15% per år 15% per år

x Värdereglenngskon tan

K anita/krav

Exte/nr til/skottskapira/

• Sida 137
•  Original

Prop. 1978/79: 190 . '.JJ * .1

Bilaga 7. sid. 3. 50—PBOCENTSMODELLEN Föreningsbankerna

1-rn|r|--;|—'.i|vn|||q .1'-.-" 1..||_'||:.|1-.=.trtiI-:l|||'t.-|'| -- 1;.'1|l1|111_]:lV:,'-'-"1€11|[.HIIC'Jlll.1'1/11|L1111.1[_'|1;_1Ctl.'1ngiil'nil

|-||sto||sk;|1)|'|kslt|ts|1|sposi:unit,-t

Volymexpansion: 10% per år Volymexpansion: 15% per år Kapitalkravsökn.: 10% per år Kapitalkravsökn.: 15% per år ..,. Resultatökning: 10% per år % Resultatökning: 15% per år

."u

6.0

Värderegleringskonron

2.0 2.0

K anita/krav K api tal/(rav Externt rit/sko tiskap i fel 0. 0 0.0 7 80 85 80 EIS %& 157 1977 00 85 90 35 zona Maxnnalt anpassade bu kslu tschsposttroner 4.13 4-9

Värdereglerin | skon .

Volymexpansion: 10% per år Volymexpansion 15% per år Kapital—"avsöka: 10% per år Kapitalkravsökn; 15% per år % Resultatökning: 10% per år % Resultatökning: 15% per är

6.0

4 J Kapita/bas 4 ' B

Värderegleringskonmn K ap i ta/bas

Värderegleringskanmn

Kapitalkrav

2 . 0 K apita/krav

Ex term til/sko rtskapira/

• Sida 138
•  Original

Prop. 1978/79: 190 138

Reservation av ledamoten Stig Danielsson. tillika särskilt yttrande av den sakkunnige Lars-Olof Thörn

1 utredningens direktiv ingick att föreslå de lättnader som är försvarliga frän säkerhetssynptmkt. Utredninan skulle ocksä överse det tekniska systemet för kapitaltäckningsreglerna i syfte att söka åstadkomma förenk- lingar och cn riktigare avvägning av riskerna med olika engagemang. Majoritetens förslag till lättnader går enligt Vär mening i vissa hänseenden för långt. Det gäller mcdräkningen av värdereglcringskontona för obliga- tioner. i viss man också medräkningen av förlagslån. Majoriteten har inte heller beaktat att depositioner i utländska banker visat sig förenade med större risker än man räknade med vid tillkomsten av nu gällande kapital- täckningsregler. Enligt vår mening bör vidare vissa fastighetskrediter be- handlas från risksynpunkt lika vare sig krediten ligger i bank eller botten- låneinstitut. Vi har utarbetat ett förslag som tillgodoser nämnda syn- punkter och innebär mindre långtgåendc lättnader än majoritetsförslaget. Det innebär vidare en teknisk omläggning. som tillgodoser de i direktiven angivna önskemålen om förenklingar.

föreslagen lydelse :$

Bankaktiebolag skall till insättar- nas skydd vid varje tidpunkt ha eget kapital som uppgår till sju procent av lmnkholagets tillgångar och av learanti/i'irhindelser som bolaget in- gått (placeringar). Från summan av placeringar får avdrag göras

A. med hela beloppet/iir

1. inneliggande kassa. checkar. postremissvi'ixlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskon- toret.

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten. kom- mun eller därmed jämförlig samfällighet. allmän kassa ellcr inrättning. vars reglemente fastställts av regeringen. kreditaktiebolag eller Nordiska inves- teringsbanken.

3. andra fordringar för vilka staten. kommun eller därmed jämförlig samfällighet. bankaktiebolag, sparbank. centralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag. sädant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande fårjämställas med kreditak- tiebolag vid tillämpningen av detta stycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar.

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller ford- ran. som angives under A 1—3.

5. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran som angives under A 1—4.

B. 1. andra jul/goda obliga- tioner än de som angives under A 2,

2. fordringarför vilka utländskt bankföretag eller annat försäk- ringsfäretalt: än som avses under A 3 eller samji'illighetsförening sva- rar.

3. fordringar för vilka säkerhe- ten utgöres av värdehandling eller fordran. som angives under B I eller 2, eller inteckning ijordbruks-, alf'ärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem

B. med sjuttio procent för ford- ringarjl'ir vilka utländskt bankföre- tag svarar eller annat försäkrings- företag än som avses umler A 3 och fordringar för vilka säker/teten ut- göres av inteckning ijordbruks-. af- färs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskat- tade värdet av den fasta egendo- men eIIer, i fråga om tomträtt av byggnad som här till tomträtten.

• Sida 148
•  Original

Prop. 1978/79: 190

Nuvarande lydelse

procent av det uppskattade värdet av den_li'tsta egendomen eller. ifrå- ga om tomträtt av byggnad som här till tomträtten.

4. garanti/i'irbindelser för vilka banken erhällit säker/tet i värde— handling ellerfordran. som angives under B l—3.

C. 1. fordringar fär vilka säker- heten utgäres av inteckning i jordbruksfastighet. i bostadsfastighet med en- eller två- fitmiljsltus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgär eller i tomträtt till sädanfastigltet, om inteckningssäkerheten är för- stärkt med borgen och intecknin- gen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskat- tade värdet av den fasta egendo- men eller. ifråga om tomträtt, av bygg/md som här till tomträtten. inteckning ifastighet. som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet. eller i tomträtt till så- dan fastighet inom femäo procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. ifrägu om tomträtt. av byggnad och annan egendom som här till tomträtten. förlagsbevis eller aktie. som no— teras vidfondbärs häri landet eller borgen. dock ej till högre belopp./iir varje låntagare än tjugofemtusen kronor.

2. garantifi'irbituielser för vilka banken erhällit säkerhet i form av värdeha/ulling, fordran eller bor- gensjfiirbimlelse som angives under C 1 ,

D. (”ivriga tillgångar och garanti- förbindelser utom sådana som en- ligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

F är placeringar. som angivas un- der A. fordras ej eget kapital. I äv- rigt skall bankbolag vid varje tid-

148

l'Yires/agen lydelse

C. med/emtio procent för andra garantifi'irbindelser än kreditga- rantier och sådana garanti/iirbin— delser som anges under Å 5.

Fordringar. för vilka avsatts re- server som avses ijjärde stycket 1. skall upptas till sitt bruttovärde. garanti/ärbindelser dock till sitt no— minella belopp och övriga tillgäng— ar till sitt nettovärde.

Med eget kapital avses aktiekapi- tal. rcservfond. dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans.

Med eget kapitalfär. intill ett be- lopp sont motsvarar det belopp var- till bolagets eget kapital uppgär, likställas

1. hälften av ett belopp som sva- rar mot bankbolagets reserver fiir utlåning. garanttfr'irhindelser och utländska valutor sat-nt mot bola- gets reserv för obligationer, var- med avses det belopp med vilket obligationernas värde enligt 9154 2 mom andra stycket t'iverstiger det bokförda värdet .

2. det nominella värdet av för- lagsbevis. utställda av bankbola- get; i fråga om förlagskapital. som långivaren kan återkräva inom fem år. skall dock iakttagas att med bo- lagets kapital fär likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio pro- cent av bolagets aktiekapital.

• Sida 149
•  Original

Prop. 1978/79: 190 Nuvarande lydelse

punkt lta eget kapital till lägst nittio procettt av ett belopp. som motsva— rar .mmmanlugt en procent av summan av place- ringar. som angivas totder B. _/_'vra procent av summan av place- ringar. sotn angivas under C. och åtta procent av summa/t av place— ringar. som angivas under D. Til/gäng skall tagas ttpp till bok— fört värde och garanti/i'irbindelse till sitt nominella belopp.

Förslag till

l49

Föreslagen lydelse

Bilaga Z:2

Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Härigenom förordnas. att 26% lagen (1955: 416.) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F öreslagen lydelse

26.5

Sparbank skall till insättarnas skydd ha egna fonder till visst lägs- ta belopp. Detta bestämmes iför- hällande till sparbankens tillgångar och till guranti/i'irbindelser som sparbanken ingått (placeringar). Vid beräkningen av kravet på egna fonder indelas placeringarna iföl- jande fyra grupper. nämligen

A. ]. inneliggande kassa. chec- kar. postrcmissväxlar samt ford- ringar hos riksbanken och riks— gäldskontoret.

Sparbank skall till insättarnas skydd vid varje tidpunkt ha egna fonder som uppgår till sju procent av sparbankens tillgångar och av garanti/örbindelser som sparban- ken ingått (placeringar). Från sum- man av placeringar får avdrag gö- ras

A. med hela belttppetjifir l. inneliggande kassa. checkar. postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskon- toret.

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten. kom- mun eller därmed jämförlig samfällighet. allmän kassa eller inrättning. vars reglemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag eller Nordiska inves- teringsbanken.

3. andra fordringar för vilka staten. kommun eller därmed jämförlig samfällighet. bankaktiebolag, sparbank. centralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning. kreditaktiebolag, sådant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kreditak— tiebolag vid tillämpningen av detta stycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

• Sida 150
•  Original

Prop. 1978/79: 190

Nuvarande lydelse

150

Föreslagen lydelse

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller ford- ran, som angives under A l—3,

5. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhällit säkerhet i värde- handlingY eller fordran. som angives under A l—4.

B. 1. andra jul/goda obliga- tioner än de som angivas under A 2 .

2. _lordringarfär vilka utländskt bank/?iretag eller annat försäk- ringsjli'iretag än som avses under A 3 eller sam/Fillighets_)?irening sva- rar,

3. fordringar för vilka säkerhe- ten utgöres av värdehandling eller fordran. som angives under B I eller 2. eller inteckning i_/'ordl7ruks—, affärs- eller bostads/astighet eller tont/rätt till sådan fastighet inom sjuttio/em procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller. ifrå- ga om tomträtt. av byggnad som här till tomträtten.

4. garanti/ärbindels'er för vilka sparbanker: erhållit säkerhet i vär- dehandling eller fordran. som an- gives" under B ] ——3.

C. ]. fordringt'tr_fi'ir vilka säkerhe- ten utgiires av inteckning i jordbruksfas'tighet, i bostadsfastighet med en- eller två- ]amiljshus, eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet. om inteckningssäkerheten är för- stärkt med borgen och intecknin- gen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskat- tade värdet av den fasta egendo- men eller. ifråga om tomträtt, av byggnad som här till tomträtten. inteckning ifastighet. som helt eller delvis är inrättad för industri- ell verksamhet. eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio pro- cent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, ifråga om tomträtt, av byggnad och an- nan egendmn som här till tomträt- ten.

B. med sjuttio procent för ford- ringarj'o'r vilka utländskt bank/äre- tag eller annat _li'irsäkringsjöretag än som avses under A 3 svarar och fordringar för vilka säkerheten ut- göres av inteckning ijordbruks-. af- färs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttio/em procent av det uppskat- tade värdet av den fasta egendo— men eller ijråga om tomträtt av byggnad som här till tmnträtten.

C . med femtio procent/iir andra garantifi'irbindelser än kredit garan- tier och sådana garantift'irbindelser som anges under A 5. Fordringar. för vilka avsatts reserver som avses i fjärde stycket l.. skall upptas till sitt bruttovärde. garantiji'irbin- delser dock till sitt nominella be- lopp och övriga tillgångar till sitt nettovärde.

Med egna fonder avses grund— fond, reservfond och garantifond. Med egna fonder jär, intill ett be- lopp som motsvarar det belopp var- till sparbankens egna fonder upp— går. likställas

]. hälften av ett belopp som sva- rar mot sparbankens reserver för utlåning, garanti/ärbindelser och utländska valutor samt av sparban- kens reserv fo'r obligationer, var- med avses det belopp med vilket obligationernas värde enligt 48.6 andra stycket överstiger det bok- förda värdet.

2. det nominella värdet av för- lagsbevis utställda av sparbanken;

i fråga om förlagskapital. som långivaren kan återkräva inom fem år. skall dock iakttagas att med sparbankens kapital får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av reservfonden.

• Sida 151
•  Original

Prop. 1978/79: 190 Nuvarande lydelse

.l't'irlagslu'vis eller aktie som no- teras vitljotttlbörs här i landet. eller

borgen. dock ej till ltt'igre belopp för varje låntagare än tjugo/"emfa- sen kronor.

2. garanti/i'irbindelser för vilka sparbanken erhållit säker/tet ijorm av värdehandling. _lordran borgensl't'irbindclse under (." I .

eller

som angives

I"). övriga tillgångaroclt garanti- _/2'irbindelser utom sådana som en- ligtjemte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna fonder.

l3'ör placeringar. som angivas un- der A,fordras ej egna/andet". ! öv- rigt skall sparbank vid vatje tid- punkt lta eg/tajonder till lägst nittio procent av ett belopp, som motsva— rar sammanlagt

en procent av summan av place- ringar. som angivas under B.

jyra procent av summan av pla- ceringar,

Förslag till

ISI

Föreslagen lydelse

Lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas. att 34s lagen (1.956: 2 lh) om _iordhrukskasserörel- sen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 & Ccntralkassajämte anslutnajord- Ccntralkassa jämte anslutna jord- brukskassor skall till insättarnas brukskassor skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägs- ta belopp. Detta bestämmes _lör kassorna gemensamt i förhållande till deras tillgångar och av dent in— gångna garatttiförbindelser (place- ringar). l-"id beräkningen av kapi— talkravet indelas placeringarna i ,löliande fyra grupper. nämligen

A. 1. inneliggande kassa. chec- kar. postremissväxlar samt ford-

skydd vid varje tidpunkt ha eget ka- pital som uppgår till sju procent av centralkassans jämte anslutna jordbrukskassors tillgångar och av garantiförbindelser som kassorna ingått (placeringar). Från summan av placeringar/är avdrag göras

A. med hela beloppet för ]. inneliggande kassa. checkar.

• Sida 152
•  Original

Prop. 1978/79: 190 [S'-* Nuvarande lydelse ["t'ireslagen lydelse

ringar hos riksbanken och rik.—'.- gäldskontorct.

postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskon- torcl.

Z. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten. kommun eller därmed jämförlig samfällighet. allmän kassa eller inrättning. vars reglemente fastställts av regeringen. kreditaktiebolag eller Nordiska inves- tcringsbankcn.

3. andra fordringar för vilka staten. kommun eller därmed jämförlig samfällighet. bankaktiebolag. sparbank. centralkassa eller annan under A I eller 2 avsedd kassa eller inrättning. kreditaktiebolag. sädant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande fårjämställas med kreditak- tiebolag vid tillämpning av detta stycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar.

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran. som angives under A ] — 3.

5. garantiförbindelser. som utfärdats av centralkassan eller ansluten jt')rdbrukskassa och för vilka kassan erhällit säkerhet i värdehandling eller fordran. som angives under A l—4.

B.l. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2.

2. fordringar för vilka utländskt hank/öretag eller annat försäk- ringsft'iretag än som avses under A 3 eller samfällighets'förening sva— rar.

3. fordringarfi'ir vilka säker/teten utgöres av värdehandling eller fordran. som angives under B ] ellerZ. eller inteckning ijordbruks-. affärs- eller bostadsj'astighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av denfasta egendomen eller. ifrå- ga ont tomträtt. av byggnad som hör till tomträtten.

4. garantilörbindelser, som ut— färdats av centralkass'an eller an— sluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säker/tet i värde- handling ellerfordran. som angives under B l—3.

C . I . fordringar för vilka säkerhe- ten utgöres av inteckning i jordbruksfastighet. ! bostadsfastighet med en- eller två- familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet. om inteckningssäkerheten är för-

B. nted sjuttio procent för ford- ringarför vilka utländskt bank/öre- tag eller annat försäkringsföretag än som avses under A 3 svarar och fordringar för vilka säkerheten ut- göres av inteckning ijordbruks-. af- färs- eller bt)stadsjf'astighcl eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskat- tade värdet av den fasta egendo— men eller. ifråga om tomträtt av byggnad som hör till tomträtten.

C. femtio procent för andra ga- rantifi'irbindelser än kreditgarantier och sådana garantiförbindelser som anges under A 5.

Fordringar. för vilka avsatts re— server sont avses ijjärde stycket I.. skall upptas till sitt bruttovärde.

• Sida 153
•  Original

Prop. 1978/79: 190

Nuvarande lydelse

stärkt nted borgen och inteckning— en ligger mellan sjuttiofem oclt ett- hundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen el— ler, ifi'ä

för utlåning. Föreslagen lydelse

garanti/Zirbindelser dock till sitt no- minella belopp och Övriga tillgäng- ar till sitt nettovärde

Med eget kapital avses insats- kapital. reservfond. dispositions- fond och av stämma fastställd vinstbalans.

Med eget kapitalfår. intill ett be- lopp som motsvarar det belopp var- till centralkassatts oclt anslutna jordbrukskassors eget kapital upp-

går. likställas

[. hälften av ett belopp som sva- rar mot centra/kassans och de att- slutna jordbrukskassornas reserver garantifiirbindelser och utländska valutor samt motre- servji'ir obligationer-. varmed avses det belopp med vilket obligationer- nas värde enligt 449' andra stycket äverstiger det

• Sida 154
•  Original

Prop. 1978/79: 190 |54

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden

! Bankinspektionen

Initiativet till den nu föreliggande utredningen om lättnadcr i kapitalkra- ven för bankerna har tagits av bankinspektionen i samråd med riksbanken. Varje sänkning av kapitalkravet innebär en försämring av insättarskyddet. När inspektionen det oaktat förordade. att kapitalkravet skulle mildras, berodde detta i första hand på att inspektionen fann denna åtgärd ofrän- komlig. Skälen härför, som angavs i skrivelsen frän inspektionen och ytterligare har utvecklats i betänkandet. behöver inte nu upprepas.

Men ir änektionen kunde ocksä peka på vissa möjligheter att genomföra en sänkning av kapitalkravct på sådant sätt. att insättarskyddet bevarades bättre än vid en generell sänkning. En huvudlinje var, att lättnaderna och det därmed förenade ökade expansionsutrymmet i främsta rummet skulle komma de välkonsoliderade bankerna till del. Såsom en lämplig väg att genomföra en sådan differentiering mellan bankerna angav inspektionen att värderegleringskontona åtminstone till någon del skulle få inräknas i kapitalbasen. För att tillvarata insättarnas intresse av skydd borde vidare en översyn ske av den riskkatalog som angav kravet på kapital för olika slag av placeringar. Erfarenheterna från tiden efter genomförandet av 1968 ars lagstiftning hade nämligen givit vid handen, att både skärpningar och lättnader var påkallade. Samtidigt borde en förenkling ske av 1968 års regler. eftersom dessa visat sig invecklade och svärtillämpadc och banker— nas kapitaltäckningsberäkningar därför inte sällan visat sig otillförlitliga. Nämnda förhållande är inte betydelselöst från säkerhetssynpunkt. För insättarna måste det vara ett naturligt krav, att bankledningarna och bank- inspektionen fortlöpande har en rättvisande bild av kapitaltäckningssitua- tionen i respektive banker.

Bakom inspektionens förslag låg slutligen som en självklar förutsättning. att lättnaderna i kapitalkravct inte blev större än nödVändigt. Redan 1968 års reform innebar en betydande lättnad i förhållande till vad som tidigare ansetts nödvändigt. Under mellantiden har genomförts flera mindre lätt- nader, framför allt i fräga om vissa aktieinnehav, och på intitiativ av utredningen genomfördes våren 1977 provisoriskt en generell sänkning av kapitalkravet med IO procent. Det säger sig självt. att man från de utgångs- punkter inspektionen har att bevaka måste iaktta stor försiktighet, när det blir fråga om en ytterligare sänkning av kapitalkravct.

De synpunkter och förutsättningar som sålunda gällde för inspektionens initiativ vann i stort sett gehör, när direktiven för banklagsutredningen utformades. Däremot har de endast till en del beaktats i det förslag som framlagts av banklagsutredningens majoritet. [ den vid betänkandet fogade reservationen har å andra sidan framlagts ett i detalj utformat förslag som baserats pä nämnda synpunkter och förutsättningar. Det innebär sålunda en omvärdcring av flera olika slags placeringar. en tämligen långt gäende förenkling och överlag en mindre utvidgning av bankernas expansions- utryntmc än majoriteten förordat.

Utredningens huvudförslag att i kapitalbasen ta med hälften av värde- regleringskontona ligger i och för sig i linje med tankegångarna i skrivelsen frän inspektionen och i direktiven. "i princip får de välkonsoliderade ban- kerna de största lättnaderna. Härom har man också varit ense inom utred-

• Sida 155
•  Original

Prop. 1978/79: 190 i 155

ningen. Det kan emellertid, såsom närmare utvecklas i det följt'tnde. med fog ifrågasättas, om inte vissa delar av värderegleringskontona bör undan- tagas, innan hälften av de avsatta beloppen läggs till kapitalbasen.

Däremot har utredningens majoritet avstått från att göra några ändringar i den s.k. riskkatalogen utom på en punkt. entreprenadgarantierna. för vilka en sänkning till hälften föreslas. l sistnämnda hänseende är utred- ningen enig. och redan i skrivelsen frän inspektionen fästes uppmärksam- heten pä att en ändring härvidlag kunde vara motiverad. Den i direktiven anbefallda översynen avvisas i övrigt av utredningsmajoriteten under hän- visning till att den olikhet i placeringsstruktur som förelåg vid riskkatalo- gens tillkomst i huvudsak fortfarande kvarstår. Majoriteten hänvisar också till att ändringar i riskkatalogen kan leda till att konkurrensförhällandena inom bankväsendet snedvrids.

Bankinspektionen kan inte finna detta resonemang bärande. Utveckling- en under de gångna tio åren har givit anledning till en ändrad sytt på olika typer av placeringar. Ett exempel är just entreprenadgart-mtierna. Lika betydelsefullt är emellertid. att placeringar i utländska banker visat sig farligare än man uppenbarligen räknade med 1968. Flera utländska banker har gått omkull. och dessa fallissemang har lett till miljonförluster för svenska banker. [ några andra fall har allvarlig risk för stora förluster förelegat. Betecknande är, att varje bank med utlandsrörelse har detaljera- de listor, i vilka anges de banker där deposition kan göras och maximibe- lopp för sådana. Ett stort antal utländska banker är helt uteslutna av säkerhetsskäl. Under en period under sommaren och förhösten 1974 kunde endast de största och mest välrenommerade bankerna ifrågakomma för normala depositioner.

Utvecklingen har också visat. att fastighetskrediter inte är så ofarliga som tidigare antagits. [ samband med fastighetskriser i Storbritannien. Västtyskland och USA har bankerna förlorat mycket stora belopp på fastighetskrediter. Även i Sverige har sådana förluster förekommit, låt vara ännu så länge i helt liten omfattning, främst beroende på det statliga och kommunala engagemanget i bostadsproduktionen. Men risken för framtida förluster kvarstår. Detta gäller även bostadskrcditer. [ fråga om affärsfastigheter är riskerna uppenbara. Värdet av dem ärju helt beroende av möjligheterna att driva en lönsam rörelse i fastigheterna. Ett område. där riskerna har visat sig större än man hade anledning antaga 1968. är aktiekrediterna. Utvecklingen på aktiemarknaden och inte minst katastro- fen för Trend-invest visar att riskerna med sådana krediter är betydande.

Enligt inspektionens mening är det ofrånkomligt att de här redovisade erfarenheterna beaktas. när kapitalkraven skall sänkas och felaktigheter i riskkatalogen därmed får en långt större betydelse än hittills. Vid en revision av riskkatalogen bör självfallet endast riskbedömningen vara av- görande. Om denna bedömning leder till en förskjutning av konkurrensför- hållandena mellan bankgrupperna. får detta accepteras. Det är här inte fråga om att åstadkomma en snedvridning utan om att rätta till sakliga onöjaktigheter, som visat sig föreligga i det nuvarande systemet.

Med utredningsmajoritetens avvisande hållning till en allmän översyn av riskkatalogen sammanhänger, att den inte heller gjort den i direktiven anbefallda förenklingen av nu gällande kapitaltäckningsregler. Som skäl härför anges i betänkandet att bankinstituten har anpassat sig till nu rå- dande system och tillämpat det utan större svårigheter. Bankinspektionen. som torde ha den bästa överblicken på detta område. kan inte instämma i utredningens uppfattning. Från bankchefer och andra ute på fältet får

• Sida 156
•  Original

Prop. 1978/79: 190 156

inspektionen ofta motta klagomål över kapitaltäckningsreglernas inveck— lade beskaffenhet. Sådana klagomål kommcr helt naturligt i samband med att inspektionen påtalar fel i reglernas tillämpning. men klagomålen kom- mer lika ofta i andra sammanhang. Från säkerhetssynpunkt allvarligare är emellertid. att felfrekvensen. som hela tiden varit betydande, ännu efter snart 10 års tillämpning inte visar någon tendens att avta. Så sent som våren 1978 kunde inspektionen vid undersökning i en tämligen stor bank konstatera att man i grunt'lläggande hänseenden missförstått bestämmel- serna. Det kan slutligen konstateras, att om en teknisk omläggning skall genomföras, bör detta ske i samband med en allmän sänkning av kapital— kraven. Man riskerar eljest att vissa banker får höjda kapitalkrav och därmed förenade anpassningssvårigheter.

lnom utredningen har rätt delade meningar om de förslag som framlagts beträffande förlagslånen. Övervägande skäl synes tala för denjämställdhet i fråga om maximigränsen för förlagslånens medtagande i kapitalbasen varom utredningen enats. Vad angår förslaget att borttaga den nuvarande särregeln för förlagslån med en återstående löptid av mindre än fem år kan väl. såsom skett i den vid betänkandet fogade reservationen. vissa betänk- ligheter anföras. Den reella betydelsen av regeln i fråga synes dock inte vara särskilt stor. Majoritetens förslag på denna punkt synes kunna accep- teras. om det genomföres i samband med en allmän förenkling av kapital- täckningsreglerna. Däremot synes det knappast förenligt med den avvi- sande hållning som majoriteten i övrigt intagit i förenklingsfrågan.

'l'illsammanstagna innebär utredningsmajoritetens förslag mycket långt- gående lättnader i kapitalkraverz. Bankerna får ett ökat expansions— utrymme på ca 55 procent i förhållande till läget före den provisoriska sänkningen av kapitalkravct som ägde rum 1977. Utnyttjandet av kapital- basen nedgår i normalfallen från 80—95 procent till 40—65 procent. Själv- fallet är det önskvärt. att lättnaderna blir så stora att frågan om nya lättnader inte behöver aktualiseras inom de närmaste åren. Utfallet av en reform blir i den delen beroende av den framtida utvecklingen. främst inflationsutvecklingen. Enligt inspektionens mening går förslaget dock väl långt. Det medger en avsevärd ökning av expansionsutrymmet även för banker som inte kan betraktas som välkonsoliderade. Reformen får där- med karaktären av en betydande allmän sänkning av kapitalkrav som tidigare ansetts väl motiverade. Man frångår också i alltför stor utsträck- ning inspektionens grundtanke att i insättarsäkerhetens intresse huvudsak- ligen medge lättnader för de välkonsoliderade bankerna. Ökningen av expansionsutrymmet bör därför vara mera begränsat. lnspektionen kan i nuvarande läge inte tillstyrka större ökning av expansionsutrymmet än 20—40 procent i normalfallen.

Av central betydelse för de nya reglernas utformning är i vilken utsträck- ning de med obeskattade medel uppbyggda värderegleringskontona skall få inräknas i kapitalbasen. Utredningen har. såsom framgår av betänkandet, diskuterat olika modeller. Härvid synes huvudalternativet ha varit dels en modell innebärande att viss minimiavsättning. tre procent. skall borträk- nas såsom motsvarande normal förlustrisk, medan återstoden anses som konsolidering och helt inräknas i kapitalbasen. dels en modell som innebär att värderegleringskontona utan reduktion medtages till halva sitt värde.

Utredningen har själv avvisat det förstnämnda alternativet. Till de av utredningen anförda skälen, som inspektionen finner bärande. kan läggas att de diskuterade tre procenten går vida utöver normala förlustrisker men inte heller utgör något adekvat mått på tänkbara storförluster. lnspektio-

• Sida 157
•  Original

Prop. 1978/79: 190 ' 157

nett måste för sin del liksom utredningen avvisa detta alternativ. Alternati- vet i fråga förutsätter för övrigt att bankerna genom ändring i skattelagstift- ningen får rätt till avdrag för mycket höga avsättningar till värdereglerings- konton.

Den andra metoden har. såsom utredningen påvisat. stora fördelar. och inspektionen är beredd att tillstyrka förslaget i princip. Betänklighetcr kan emellertid anlöras mot utredningens förslag att samtliga konton i sin helhet skall få medtagas till halva beloppet. Dessa betänkligheter avser inte värderegleringskontot för utlåning. Viss tveksamhet kan hysas i fråga om kontot för utländska valutor. Utredningen uttalar (s. 121), att ingående värderegleringssaldo inte innehåller några avsättningar för konstaterade men ej realiserade valutaförluster. Detta är inte helt riktigt. ] det ingående saldot 1978 för åtminstone en bank ingår en större förlust som realiserats samma år. lnspektionen är emellertid benägen att godta utredningslörsla- get även i denna del.

Allvarliga betänkligheter kan däremot hysas mot förslaget att som un- derlag godta hela värderegleringskontot för obligationer. dvs. skillnader mellan historiskt anskaffningsvärde och bokföringsvärdet. Utredningen motiverar sitt förslag med att obligationsportföljen i allt väsentligt har karaktär av anläggningstillgång och omsättes i tämligen liten utsträckning. Detta är i och för sig riktigt. Det bör emellertid hållas i minne. att värdereg- leringskontot. liksom det egna kapitalet. har till huvuduppgift att utgöra en reserv som skall kunna realiseras. om banken drabbas av stora förluster och kommer i en krissituation. Vid en realisation har obligationsportföljen givetvis inte högre värde än marknadsvärdet. vare sig en försäljning äger rutit eller de erforderliga medlen anskaffas genom belåning. Därför är också huvudregeln i banklagstiftningen. att obligationer inte får bokföras över marknadsvärdet. Lagstiftningen tillåter emellertid sedan några år ett högre värde. baserat på en medelränteberäkning för de senaste 10 åren. I princip borde endast den del av värderegleringskontot för obligationer. som återstår sedan kontot använts för nedskrivning till marknadsvärdet. få medtagas. Då nämnda värde fluktuerar med ränteläget. är dock marknads- värdet mindre lämpligt som kapitalbas. I likhet med rescrvanterna kan inspektionen därför godta att det tioåriga medeltalsvärdet. som innebär en successiv anpassning till marknadsvärdet. utgör gräns. Däremot kan in- spektionen inte anse tillrådligt att. såsom majoriteten föreslagit. lägga halva beloppet av värderegleringskontot i dess helhet till grund. I vissa fall — nämligen om hälften av värderegleringskontot är större än hela skillna- den mcllan det tioåriga medeltalsvärdet och bokfört värde — skulle kapital- täckningen till någon del kunna grundas på ett obefintligt värde. Det kan vidare påpekas, att majoritetens förslag inte beaktar de stundom betydan- de skillnader som finns mellan olika banker i fråga om obligationsportföl— jens sammansättning. En obligationsportfölj med en större andel äldre. lågprocentiga obligationer kräver helt naturligt större avsättningar än en lika stor portfölj med mera högförräntande obligationer för att samma konsolidering skall erhållas.

Som framgår av det anförda är inspektionen beredd att i princip tillstyr- ka utredningens förslag med de modifikationer som föreslås av reservan- terna. [ deras förslag frånräknas den del av värderegleringskontot för obligationer som erfordras för att bringa ned anskaffningsvärdena till de tioåriga medeltalsvärden som banklagstiftningen anger som högsta tillåtna värden. De gångna årens erfarenheter beträffande riskerna med olika pla— ceringar tillvaratas. och en teknisk förenkling genomföres som möjliggör

• Sida 158
•  Original

Prop. l978/79: [90 158

att kapitaltäckningsberäkningen sker med större säkerhet och tnindrc ar— betsinsatser. För att ge ett uppfattning om skillnaden i arbetsinsatser har bankinspektionen bifogat dels nuvarande blankett för kapitaltäckningsbe- räkningcn dels en blankett baserad på reservanternas förslag med de n'iodil'ikationer i detta som inspektionen föreslår i det följande (bilagorna ej medtagna här). Slutligen innebär reservanternas förslag en från insättar- skyddets synpunkt rimligare allmän nivå för sänkning av kapitalkraven.

] betänkandet anföres helt kort (s. llol viss kritik mot reservanternas förslag. Det påpekas. att systemet innebär en högst avsevärd skärpning av kraven för placeringar i de nuvarande riskklasserna B och C men en sänkning med en procent i riskklass D.

Vad sålunda anförts får ses mot bakgrund av att den föreslagna omlägg— ningen sker i samband med en — även enligt reservanternas förslag — betydande allmän lättnad av kapitalkravct. Reservanterna har vidare med- vetet gjort en sehablonisering. baserad bl.a. på erfarenheten att en fin- vägning av riskerna vid olika typer av placeringar är praktiskt taget omöjlig att göra och fort kati bli inaktuell. något som å andra sidan inte hindrar att otvetydiga och erfarenhetsmässigt belagda skillnader beaktas. Reservan- terna har också betonat. att deras system är flexibelt. Det kan t.ex. modifieras genom att den procentsats. med vilken reduktion görs för vissa placeringar. ändras eller genom att: den generella procentsatsen för kapi- talkravct varieras.

Den kritik som majoriteten anför mot reservanternas förslag träffar sålunda inte grundkonstruktionen i det av dem föreslagna systemet. Där- emot katt maii. såsom reservanterna själva antytt. diskutera vissa modifi- kationer. varvid de synpunkter som majoriteten anfört kan bilda en natur- lig utgångspunkt.

Beträffande bottenlån i bostads- och affärsfastigheter innebär reservan- ternas förslag. att nuvarande kapitalkrav fördubblas. låt vara inom en starkt vidgad kapitalram. Såsom tidigare anförts kan starka skäl anföras för en höjning av kapitalkravet för bottenlånen. Motsvarande krav för kreditaktiebolag och hypoteksinstitutioner är sedan länge ca 2 procent. alltså i nivå med reservanternas förslag. Emellertid synes detta innebära en väl långt gående förändring jämfört med nuläget. En skälig avvägning synes kunna erhållas om bottenlånen reduceras med 80 procent i stället för av rescrvanterna föreslagna 70 piocent. Kapitalkravet blir därmed 1.4 procent.

Ett liknande resonemang synes kunna föras beträffande placeringar i utländsk bank. De bör alltså reduceras med 80 procent, liksom bottenlänen i fastigheter.

Majoritetens kritik synes vidare böra beaktas i fråga om posten ”andra fullgoda obligationer". Om kapitaltäckningsreglerna i övrigt utformas i enlighet med reservanternas av bankinspektionen modifierade förslag sy- nes kapitaltäckning inte behöva krävas för sådana placeringar. 1 de beräk- ningar som rescrvanterna gjort synes heller inte ha räknats med kapital- täckning för dem. Däremot skall givetvis. liksom f.n. krävas kapitaltäckn— ing för sådana obligationer som inte är belåningsbara i Riksbanken. Sist- nämnda post har dock en mycket underordnad betydelse.

Beträffande topplån i bostads— och affarsfastigheter innebär rescrvanter- nas förslag. såsom majoriteten påpekat. en höjning av kapitalkravct från 4 till 7 procent. Denna höjning är enligt inspektionens mening väl motiverad. Det rör sig här om en tämligen riskbetonad kreditgivning. ofta liggande efter den statliga belåningen. Den .är enligt inspektionens erfarenhet när-

• Sida 159
•  Original

Prop. 1978/79: 190 159

mast jämförbar med normala företagskrediter och byggnadskreditiv. som för närvarande kräver 8 procent och enligt reservanternas förslag 7 pro- cent. På denna punkt finner inspektionen inte några bärande skäl att frångå reservanternas förslag.

Detsamma gäller lån mot säkerhet i aktier och förlagsbevis. lnspektio- nen har i det föregående understrukit de risker. med vilka sådan kredit- givning visat sig vara förenad.

Större anledning till tvekan kan föreligga beträffande lån med säkerhet av pantbrev i industrifastigheter inom 50 procent av uppskattningsvärdet. Dessa lån tillhör också den kategori. för vilken nu kräves 4 procent och enligt reservanternas förslag 7 procent. Beträffande industrifastigheter gäl- ler i ännu högre grad vad som ovan sagts om affärsfastigheter i allmänhet. nämligen att deras saluvärde är helt beroende av att en lönsam rörelse kan bedrivas i fastigheten. I sammanhanget får beaktas, att åtskilliga industri- fastigheter är belägna i för industriell verksamhet mindre attraktiva delar av landet. Andra är speciellt utformade för den där bedrivna industriella tillverkningen. Välkända exempel är fastigheter avsedda för varv. stålpro- duktion och pappersmasseproduktion. alla tillhörande branscher som för närVaraiide är krisdrabbade. Vilka priser som kan uppnås vid ev. realisa- tion av sådana fastigheter är synnerligen ovisst. Mot en höjning av kapi- talkravct skulle å andra sidan kunna anföras att från samhällsekonomisk synpunkt nödvändiga nyinvesteringar inom industrin skulle i vissa fall kunna. om man ser saken helt isolerad. i någon mån fördyras.

Även om det rent tekniskt skulle vara möjligt att lån mot bottensäkerhet i industrifastigheter specialbehandlades, vill inspektionen ifrågasätta. om tillräckliga skäl kan anföras för en sådan lösning. Avvägningen av kapital- kraVen för olika slag av placeringar ingår i en allmän reform. vars huvud- innebörd är att kapitalkraven överlag lättas avsevärt. Även om bankerna vid sin kreditgivning till ett industriföretag tar viss hänsyn till kapitalkravct för lån av olika slag. kan det krav som gäller bottenlån i industrifastigheter inte spela någon nämnvärd roll i den samlade kreditgivningen till industri- företaget i fråga. Det sagda kan belysas av att affärsbankernas samman- lagda kreditgivning mot bottensäkerhet i industrifastigheter 1978—08-31 utgjorde 4824 milj. kr.. medan kreditgivningen i riskgrtipp D. varav huvud- parten är företagskrediter, var 57156 milj. kr.. dvs. nära tolv gånger så stor. Mot en ökning av kapitalkravct för bottenlån i industrifastigheter på ca 14.4 milj. kr. enligt reservanternas förslag. står således enligt samma förslag en lättnad på ca 57 milj. kr. i riskgrupp D.

Det kan således inte med fog göras gällande att reservanternas förslag totalt sett är ägnat att fördyra industrins investeringar. Dessa blir tvärtom något billigare än enligt majoritetens förslag. Riskerna med bottenlån i industrifastigheter är som nyss påvisats inte obetydliga. De är enligt in- spektionens meningjämförliga med flertalet av de placeringar som hör till riskgrupp D. Under sådana omständigheter anser sig inspektionen böra tillstyrka reservanternas förslag på denna punkt.

Vad slutligen angår sänkningen i nuvarande riskklass D från 8 till 7 procent får det hållas i minne att den utgör en av de vägar på vilka den allmänna sänkningen av kapitalkravet sker i reservanternas förslag. att jämföra med den större sänkning som majoriteten förordat och som bl. a. innebär en ökning av kapitalbasen som går vida längre än inspektionen anser tillrådligt. Det får också beaktas att enligt vunnen erfarenhet skillna- derna i risk mellan olika typer av placeringar inte är så stor att den motiverar de stora spännvidder i kapitalkraven som finns i nuvarande

• Sida 160
•  Original

Prop. 1978/79: 190 160

regler och majoritetens förslag. Ett krympning av dessa spännvidder är enligt inspektionens mening motiverad. Reservanternas förslag beträffan- de nuvarande riskklass Där därför enligt inspektionens mening väl avvägt.

lnspektionen vill alltså tillstyrka reservanternas förslag med följande modifikationer. Bottenlån i bostads- och aflärsfastighcter samt fordringar på utländsk bank bör reduceras med 80 procent i stället för av reservanter- na föreslagna 71) procent. Därmed blir kapitalkravet. som nyss nämnts. 1.4 procent attjämföra med nuvarande en procent och av rescrvanterna före— slagna 2.l procent. Placeringar i "andra fullgoda obligationer" befrias från kapitalkrav. Slutligen synes man. som redan antytts, ktinna i sin helhet godta utredningsiiiajoritetens förslag i fråga om bankernas egna förlagslån. Totalt sett blir sänkningen av kapitalkravct något större än rescrvanterna tänkt sig men likväl åtskilligt mindre än majoriteten föreslagit.

Bankinspektionen vill förorda. att kapitaltäckningsfrågan löses enligt de riktlinjer som här angivits. Beträffande förslagets verkan på kapitalutnytt- jandet i olika banker hänvisas till följande sammanställning.

Bankaktiebolag Förhållandet Majoritetens Reservan— Bankinspek— 31/12 1976 förslag ternas tionens förslag förslag 1 2 3 4 Handelsbanken 99.8 ' 61.6 76.0 72.7 SE-Banken 84.7 60.4 72.4 69.4 Götabanken 93.0 61.6 74.4 70.7 PK-Banken 81.5 47.4 60.0 56.7 Wermlandsbanken 92.6 53.3 70.3 67.4 Sundsvallsbanken 79.7 46.4 55.6 52.9 Skånska Banken 94.7 62.8 64.9 62.9 ()stgötabanken 84.1 51,8 68.3 64.5 Uplandsbaiiken 90.2 56.1 72.1 69.5 Skaraborgsbanken 90.3 55.8 72.1 69.6 Jämtlands Folkbank 69.2 4.5.6 51.0 48.4 Bohusbanken 25.3 21.3 40.6 39.6 Sparbankernas Bank 62.3 37.9 37.9 37.0 Föreningsbankernas Bank 85.0 41.7 57.2 56.0 Föreningsbanker. centralkassor förjordbrukskredit l 2 3 4 Mälarprovinsernas 90.7 65.9 84.5 74.0 Ostra Sveriges 88.0 61 .3 76.9 66.9 Gotlands 76.4 65.1 69.0 63.1 Södra Sveriges 88.5 70.5 90.5 81.2 Malmöhus läns 83.6 65,0 84.2 72.1 Hallands 77.9 58.6 81.1 70.4 Västra Sveriges 91.1 63.3 90.4 77.3 Mellersta Sveriges 95.9 65.1 86.6 76.7 Gävle-Dala 90.1 56.5 80.1 71.4 Mellersta Norrlands 91.8 61.9 96.9 89.1 Västerbottens 83.5 51.7 69.4 61.7 Norrbottens 98.8 66.2 86,9 82,5

• Sida 161
•  Original

Prop. 1978/79: 190 ' 161

Sparbanker ! 2 3 4 Stockholms Sparbank 85.6 47.0 67.8 60.6 Länssparbanken Göteborg 84.5 58.9 71.6 62.7 Jönköpings Läns Sparbank 79.3 55.4 67.5 59.3 Sparbanken Östergötland 85.6 57.2 77.0 68,4 Malmö Sparbank Bikupan 61.5 36.5 47.7 41.7 Sparbanken Mälardalen 97.4 65.8 77.3 65.8 örebro Läns Sparbank 86.0 50.4 71,8 62,0 Länssparbanken Värmland 82.2 51.1 72.3 65.2 Sparbanken Kronoberg 82.4 57,1 72,4 63.3 Läns-sparbanken Stockholm 84.2 55.1 91.6 81.6 Länssparbanken Dalarna 90.9 59.9 93.8 79,5 Lundabygdens Sparbank 62.8 51.5 70,9 60.4 Västerbotten : Sparbank 86.6 45.8 68.4 61.2 Upsala Sparbank 81.9 49,3 63,2 55.7 Gävleborgs Sparbank 81.8 42,2 64.9 57,4 Borås Sparbank 89.6 46.2 62.9 53.8 Sparbanken Helsingborg 67.4 54,1 65,6 57.5 Finnvedens Sparbank 68.6 46,3 67,9 60,5 Länssparbanken Norrbotten 76.5 54.3 85.3 81. Kristianstads Sparbank 84.0 55,2 70.9 61.4 Jämtlands Läns Sparbank 78.4 47,4 65.4 60,3 Halmstads Sparbank 87.1 50,5 63,5 54,7 Varbergs Sparbank 94.3 53.7 67.4 60.3 Sparbanken Västernorrland 81.9 64.9 101,22 91.1 Sparbanken Karlskrona 65,6 35,8 45,7 41.4

Av det anförda torde också framgå vilka ändringar i majoritetens förslag som enligt bankinspektionens mening är nödvändiga, om det av inspektio- nen förordade förenklingsförslaget inte skulle genomföras i dess helhet. Sålunda bör under alla förhållanden den del av värderegleringskontot för obligationer frånräknas som går åt för att skriva ned obligationerna till högsta tillåtna bokföringsvärde. innan kontots halva belopp fär läggas till kapitalbasen. Placeringar inom 75 procent av värderingsvärdet för fastig- het. fordringar på utländsk bank m.fl. placeringar i riskklass B bör kräva en kapitaltäckning av förslagsvis 1,5 procent. Slutligen bör fordringar mot säkerhet i börsnoterade aktier och förlagsbevis flyttas från riskklass C till riskklass D och alltså fordra en kapitaltäckning av 8 procent. Den av utredningen föreslagna reduktionen av entreprenadgarantierna med 50 procent bör genomföras. Beträffande bankernas egna förlagsbevis bör den av utredningen föreslagna likställigheten mellan bankinstitutsgrupperna godtagas. Eftersom vid detta alternativ någon nämnvärd förenkling av kapitaltäckningsreglerna inte sker, saknas däremot tillräcklig anledning att frånhända sig det lilla tillskott i säkerhet som ligger i nuvarande särskilda regler om förlagsbevis med kort återstående löptid. 11 Riksdagen 1978/79. [ saml. Nr 190

• Sida 162
•  Original

Prop. 1978/79: 190 162

Vad slutligen angår bankernas möjligheter att vid beskattningen få av- drag för avsättningar till värderegleringskonton delar bankinspektionen utredningens uppfattning att det från allmän synpunkt är önskvärt att bankerna har tämligen vidsträckta möjligheter härtill. En beredskap måste finnas mot förluster. Utomlands har under de senaste fem åren en del banker förlorat mycket stora belopp på krediter och valutahandel. Den nuvarande ekonomiska situationen i Sverige inrymmer stora förlustrisker, som kan innebära ett tvärt avbrott i den långa period med förhållandevis små förluster som vi haft i Sverige sedan andra världskriget. En kraftig konsolidering är vidare nödvändig med tanke påatt bankernas eget kapitel. såväl det beskattade som det obeskattade. kontinuerligt minskari värde till följd av inflationen. Bankerna har sämre möjligheter att kompensera sig för denna än exempelvis handels— och industriföretag. Vid riksskatteverkets förberedelser för anvisningarnai Dt 1975: 53 hävdade inspektionen. att den av verket beslutade högsta avdragsgilla nivån för avsättningar till värde— regleringskonto för utlåning. 4 procent av beviljat belopp. är för låg. Enligt inspektionens uppfattning borde gränsen. i överensstämmelse med tidigare praxis för affärsbankerna. sättas vid lägst 5 procent. Bankinspektionen vidhåller denna uppfattning. Den tillstyrker alltså. att utrymmet för av- dragsgilla avsättningar höjs. Utredningens förslag innebär samtidigt. att principerna för avdragsrätten schabloniseras och förenklas. lnspektionen har inte någon erinran mot detta förslag.

Ledamoten Lim/berger har i särskilt yttrande tillfogat följande. "Enligt det förslag som förordas av inspektionen kommer sådana ford— ringar och garantiförbindelser som enligt nuvarande regler är hänförliga till gruppen C. att i kapitaltäckningshänseende jämställas med de fordringar och tillgångar som räknas till gruppen D. Den föreslagna omläggningen innebär i sig en avsevärd förenkling. Det är också tänkbart att en närmare analys av de faktiska förlustfrekvenserna för olika typer av engagemang kan komma att visa att en sådan förenkling kan försvaras även med hänsyn till den verkliga riskfördelningen. Innan så kunnat ske. synes det emeller- tid tveksamt om en så vittgående omläggning bör vidtas med åtföljande skärpning av kraven på kapitaltäckning för en betydande grupp av kredi- ter. En möjlig lösning skulle vara att engagemangen inom den nuvarande gruppen C. med bibehållande av förslaget i övrigt. behandlades lika med entreprenadgarantier i det av inspektionen utformade alternativet till kapi- taltäckningsrapport. Tillräckliga skäl finns dock att omgående överföra krediter mot säkerhet av förlagsbevis eller aktier till högsta kapitaltäck- ningsklass."

Föreningen tillstyrker vidare utredningens förslag angående förlagslå- nens ställning som täckningskapital.

Av de modeller utredningen analyserat anser sparbanksföreningen, i likhet med utredningen. att 50-procentsmodellen är den som bäst svarar mot rimliga krav på nytt system. Den förbättring av kapitaltäckningssitua- tionen modellen medför kan bedömas tillräcklig för bankernas framtida expansion utan att därigenom negativt påverka allmänhetens förtroende för bankernas soliditet eller äventyra insättarnas medel.

Slutligen tillstyrker föreningen de förslag i vissa delfrågor. som redovi- sas i avsnitten 7.2 och 7.3 rörande betydelsen av borgen för hänförande av placering till viss riskgrad resp. garantiförbindelsernas behandling. För- eningen delar även utredningens bedömning avseende förändring av ban- kernas skattemässiga nedskrivningsutrymme. Det är angeläget att gällande regler för nedskrivning inte hindrar den föreslagna vidgningen av kapital-

• Sida 177
•  Original

Prop. 1978/79: 190 177

basen att få full verkan. En enkel lagregel. i enlighet med utredningens ' bedömning. är därvid att föredra framför gällande regelkonstruktion.

En ledamot har lämnat reservation mot utredningsmajoritetens förslag i vissa stycken. Reservationen utgör också ett särskilt yttrande av en sak- kunnig. Föreningen vill kommentera dct förslag till "förenkling" av risk- klassystemet. som presenteras i reservationen.

Ett av skälen till förändring av systemet anges vara att bankinspektionen kan påvisa att bankerna. efter flera års tillämpning av gällande regler. ibland klassificerar placeringarna felaktigt. Felaktigheterna förklaras där- vid av berörda banker med reglernas svårtillämpbarhet. Sparbanksför- eningen kan inte se detta som ett starkt skäl att förändra hela riskklass- systemet. i synnerhet som det av reservanten föreslagna systemet inte heller kan utesluta felaktig klassificering även om systemet är något enk— lare.

Med förenklingar följer också. som sägs i reservationen. en viss om- prioritering i riskbedömningen. l reservantens förslag tar sig detta uttryck i exempelvis följande förändringar. Kapitalkravet för krediter mot säkerhet av pantbrev inom 75 procent av uppskattningsvärdet ijordbruks—. affärs— cller bostadsfastighet höjs från 1 procent till 2.1 procent. Motsvarande krediter mellan 75 och 100 procent av uppskattningsvärdet höjs från 4 till 7 procent. Samma kapitalkrav — 7 procent — gäller enligt förslaget för blancokrediter. dvs. krediter utan säkerhet. och för s.k. andra fullgoda obligationer.

l reservationen sägs: "Majoriteten anser att de ändringar vi föreslår kan medföra att konkurrensförhållandena inom bankväsendet snedvrids. En- ligt vår mening är riskerna för snedvridning mindre med vårt förslag än med majoritetens. eftersom vi i vårt förslag kunnat beakta vunna erfaren- heter och alltså kunnat avväga riskerna i placeringar på ett mera realistiskt sätt."

När det gäller höjningen av kapitalkravct för krediter mot säkerhet av pantbrev inom 75 procent av uppskattningsvärdet hänvisar reservanten till att bankerna nu behandlats gynnsammare än t.ex. kreditaktiebolag för bostadsfinansiering. som har ett kapitalkrav om nära 2 procent. Därvid sägs: "Vi bedömer den riskvärdering som gäller för t.ex. kreditaktiebolag som den riktigare. Värt förslag tar hänsyn till detta."

Sparbanksföreningen delar inte den uppfattning, som kommer till ut- tryck i reservantcns förslag vad gäller riskbedömningen. En höjning av exempelvis kapitalkravct för krediter mot säkerhet av pantbrev inom 75 procent av uppskattningsvärdet synes svår att motivera med hänvisning till den risk. som är förenad med krediterna. Förluster på sådana krediter utgör en sällsynthet. För att erhålla enhetlighet i kapitalkravct mellan bankerna och kreditaktiebolagen är den naturliga förändringen att sänka kravet för kreditaktiebolagen och inte höja det för bankerna. Föreningen delar utredningsmajoritetens uppfattning att en genomgripande förändring av riskklassystemet riskerar att på ett oönskat sätt snedvrida konkurrens- förhållandena inom bankväsendet. En sådan snedvridning kan bli resulta- tet om reservantens förslag genomförs.

Sammanfattningsvis tillstyrker Svenska Sparbanksföreningen utredning— ens förslag i sin helhet.

• Sida 178
•  Original

Prop. 1978/79: 190 l78

9. Post- och Kreditbanken, PK-banken

PK-banken har anmält att banken för sin del ansltttcr sig till bankför- eningens synpunkter vad gäller behovet av en ny nedskrivningsregel för bankerna. PK-banken har i övrigt avstått från att yttra sig med hänvisning till att banken har varit direkt representerad i utredningen.

10. Sparbankernas Bank och Sparbankernas Inteckningsaktiebolag (SPINTAB)

Utredningen har haft i uppdrag att se över möjligheterna att förbättra bankernas kapitaltäckningssittration. Av de möjligheter som undersökts har utredningen valt att gå på linjen med en utökning av kapitalbasen framför att reducera kapitalkravct. Banken och Spintab ställer sig bakom utredningens uppfattning i denna huvudfråga. Utredningen anser att en genomgripande förändring av riskklassystemet sktrlle påverka konkurrens- betingelserna eftersom bankernas placeringsstruktur fortfarande uppvisar stora olikheter. Utredningens uppfattning i denna fråga delas av banken och Spintab.

Utredningen har föreslagit en modell där 50 % av värderegleringskon- tona enligt vissa principer skall kttnna utnyttjas för att uppnå den eftersträ- vade tttökningcn av kapitalbasen. Man föreslår också vissa förändringar av förlagslånens ställning som täckningskapital. Med de utgångspunkter som redovisas av utredningen finner banken och Spintab den föreslagna model- len ändamålsenlig. Vi menar att den föreslagna utökningen av kapitalbasen på ett avgörande sätt underlättar bankernas framtida expansion utan att äventyra insättarnas medel.

För att bankernas möjligheter att utnyttja den föreslagna förändrade kapitalbasen inte skall förhindras av de gällande reglerna för nedskriv- ningsutrymmet föreslär utredningen en skattemässig konsekvensändring. ] enlighet med vårt allmänna ställningstagande till utredningens förslag om utvidgning av kapitalbasen delar vi utredningens uppfattning beträffande det skattemässiga nedskrivningsutrymmet.

• Sida 180
•  Original

Prop. 1978/79: 190 |80

Förslaget till utvidgning av kapitalbasen inrymmer enligt utredningen också ett ställningstagande till Värderingen av obligationsinnehavet vid beräkningen av kapitaltäckningskravet. Utredningen föreslår i detta avse- ende bland annat att obligt-rtionsinnehavet skall upptas till sitt bruttovärde. Vi finner detta förslag följdriktigt och biträder sålunda utredningens upp— fattning.

Vi tillstyrker även utredningens förslag beträffande förändring av place- ring oeh värdering ur riskklassynpunkt av borgen och garantiförbindelse-r.

Banken och Spintab har anledning att framhålla att de kapitaltäcknings- problem som utredningen uppmärksammar även har relevans för de bank- ägda kreditaktiebolagen. Hos dessa är bestämmelserna om kapitaltäckning utformade som regler om upplåningsrätt. Av dessa kreditaktiebolag är Spintab helägt och Kommunkredit ägt till 94 "% av banken.

Vi konstaterar att de nuvarande reglerna utgör en begränsning för Spin- tab att bedriva nyutlåningsverksamhet på nuvarande nivå efter utgången av |98l och förutsätter därför att de principiella ändringar som utredningen föreslagit för bankerna beträffande beräkning av kapitalbasen skall kunna genomföras för nämnda bolag efter hemställan om godkännande a ' änd- ringar i resp. bolagsordningar. Det som härvid i första hand aktualiseras är att förlagskapital i upplåningsrättshänseende får likställas med bolagets totala egna kapital och att hälften av värderegleringskontona intill ett belopp motsvarande det egna kapitalet får räknas in i det upplåningsrätts- grundande kapitalet.

Vi vill starkt understryka att inte ens en anpassning av bolagens upplå- ningsregler till det förslag om utvidgning av kapitalbasen som utredningen föreslår för bankerna är tillräcklig för att lösa de upplåningsrättsproblem som kommer att föreligga för Spintab under 1980-talet. För att lösa de långsiktiga problemen behövs en översyn av de regler som gäller för bolagens garantifond och/eller en förändring av gällande upplåningsrätts- multipel.

Sammanfattningsvis tillstyrker banken och Spintab utredningens förslag i sin helhet.

]] Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa

Styrelsen för stadshypotekskassan har inte funnit annan anledning att yttra sig över de i betänkandet framlagda förslagen än i följande avseendet". som har vis5t samband med stadshypoteksinstittttionens verksamhet.

Utredningens förslag syftar till att förbättra bankernas kapitaltäcknings- situation genom att utöka kapitalbasen. Enligt förslaget skall hälften av gjorda avsättningar till värderegleringskontona för utlåning, valutor ocl” obligationer få inräknas i bankernas kapitalbas i kapitaltäckningssamman- hang. [ vad gäller bankernas innehav av obligationer utgår utredningen härvid ifrån att bankernas obligationsinnehav är av långsiktig karaktär och att hänsyn därför ej behöver tas till orealiserade kursförluster på obliga- tionsportföljen. Denna utredningens utgångspunkt må vara riktig om där- med avses volymen på obligationsinnehavet. Långsiktigheten torde emel- lertid inte regelmässigt gälla de enskilda obligationsposterna, eftersom dessa enligt kassans erfarenhet i betydande utsträckning omsätts inom ramen för bankernas normala affärsverksamhet. Styrelsen har inte under- lag att bedöma om det angivna förhållandet är av betydelse att böra påverka utredningens förslag.

• Sida 181
•  Original

Prop. 1978/79: 190 IX]

! anslutning till det förslag betri'tffande parttbrev inom 75 '.'/2 av uppskatt- ningsvärdet som framförs reservationsvis i betänkandet angående den s. k. riskkatalogen vill styrelsen — utan att därmed ta ställning till förslaget — för sin del hävda att det fondkrav om 292- som f. n. gäller för stadshypo- tcksinstitutionert synes vara väl avvägt.

12. Svensk Bostadst'mansiering Aktiebolag BOFAB

BOFAB har funnit sig sakna anledning att gå in på någon granskning i detalj av banklagsutredningens betänkande utan kan i allt väsentligt in- stämma med utredningens majoritet. — Bolaget får inskränka sig till att i det följande blott uppehålla sig något vid ett par av sakfrågorna i betänkan- det.

Det är med största intresse som bolaget noterar det av utredningen framställda förslaget att bankernas kapitalbas skall utökas med 50 % av de reserveringar som finns på värderegleringskonto. BOFAB finner detta mo- tiverat för bankerna och också för kreditaktiebolag av BOFAB's typ. Det fi'irutsättes att motsvarande ändring av bolagets bolagsordning kommer att medges vid ansökan därom.

BOFAB har även anledning att bedöma innebörden av det aktuella försla- get från en annan synpunkt. eftersom de kapitaltäekningsregler som gäller för bankerna måste påverka deras placeringsstruktur och därmed i någon mån även deras benägenhet att förvärva sådana obligationer som emitteras av BOFAB och övriga bostadslinansicrade institut. Vad som här åsyftas är den nu aktualiserade frågan om i fortsättningen värderegleringskontot för obligationer utan inskränkning skall inräknas i kapitalbasen för banker eller om man endast bör räkna med en på något sätt reducerad nettoreserv. BOFAB vill för sin del ta fasta på den utgångspunkt för majoritetens förslag som ligger i konstaterandet att en banks obligationsportfölj i verkligheten har karaktär av anläggningtillgång snarare än omsättningstillgång. Med hänsyn till likviditetskraven på bankerna och de årligen återkommande åtagandena från bankernas sida om förvärv av bostadsobligationer råder en tendens till starkt ökade innehav av långfristiga obligationer. Detta pekar enligt bolagets uppfattning klart på att bankerna blivit nödsakade att i sina obligationsportföljer se verkliga anläggningstillgångar.

13. Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

TCO har tillstyrkt utredningens förslag till ändring av banklagens kapi- taltäckningsbestämmelser.

14. Svenska bankmannaförbundet

Förbundet har tillstyrkt vad utredningens majoritet har föreslagit i fråga om nya kapitaltäckningsregler.

• Sida 182
•  Original

Prop. 1978/79: 190 182

15. Finansieringsföretagens förening

Föreningen har begränsat sitt yttrande till finansbolagens förhållanden. 721 sid. 24 i lagrådsremiss med förslag till lag om finansbolag. m.m. säger nämligen departementschefen bl. a. att han ej anser det lämpligt att ta slutlig ställning till om värderegleringsreserverna kan jämställas med täck- ningskapital innan banklagstttredningens förslag föreligger och statsmak- ternas beslut i denna del.

Föreningen hemställer att regeringen samtidigt tar ställning till frågan om såväl bankerna som frnansbolagen. därest en lag om finansbolag in- föres.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979

• Sida 183
•  Original

Prop. 1978/79: 190 183 Bilaga 3

Bank Kapitalbasen Kapitalkravet i % av kapitalbasen

enligt nuvarande regler enligt ut— enligt de— enligt enligt enligt de—

Ek' + därav redningens partements-nuvarande utred- partements-

förlagslån förlagslån förslag förslaget regler ningens förslaget

förslag

1 2 3 4 5 6 7 Albin/malt” Werrnlandsbanken 124 147 32 659 218 047 192 598 83.43 56.71 64.29 Östgötabanken 82 393 16 371 148 415 141 976 90.48 61.22 64.08 (iötabanken 529 527 203 711 900 672 792 944 80.79 55.32 63.33 Sundsvallsbanken 212 707 67912 409 308 407 482 67.06 43.58 44.39 Skaraborgsbankcn 81481 19 425 144 3.13 89.27 6138 liplandsbanken 144 876 48111 241 641 222 291 73.15 54.02 58.88 Handelsbanken 1664069 588 352 2 778 940 2 727 277 87.33 63.13 65.10 Jämtlands Folkbank 24 224 3 800 42 117 77.18 51.00 Skånska banken 148 493 51000 247 866 238 462 90.05 64.72 67.49 PKbanken 1 423 863 410990 2 436 736 2 128 625 89.27 61.05 70.72 llohttsbrrnken 25 039 — 34 554 33.72 29.35 Sparbankernas llank 263 660 90000 520 980 51.61 31.30 Fotenrngsbankernas Bank 46 437 8 820 84 054 80.14 53.90 Slå-Banken 2034 195 631250 3 350 443 2 976 073 93.76 65.89 74.93 .S/mrbu/rÅr'r Sparbanken Stockholm 157 850 3850 311850 278 551 76.27 47.22 52.91 Upsala sparbank 29965 - 59 930 83.99 49.60 Sparbanken (')stergotland 67 472 13 187 121757 86.96 54.77 Jönköpings lärts sparbank 70 382 12 882 127 882 82.56 52.65 Sparbanken Kronoberg 42 140 5 140 78 768 66853 88.62 55.75 65.68 Lundabygdens sparbank 37 607 -- 59106 52 925 68.50 51.07 57.04 Sparbanken Malmöhus 80020 160040 54.53 33.75 1..änssparbnnken Göteborg 104 397 178 298 153 229 83.32 56.76 66.06 Borås sparbank 20665 — 41 330 41 330 85.06 58.03 58.03 Sparbanken Skaraborg 35 3 73 7 750 62 996 97.05 64.80 latnssparbankcn Värmland 47695 18 750 76 640 73 986 82.21 61.00 63.19 ()rebro lans sparbank 41 952 680 83 224 86.36 50.31 Sparbanken Mälardalen 46 930 2084 73 657 63 654 79.21 57.72 66.79 l..;inssparbankcn Dalarna 27500 — 52 674 39429 90.32 53.31 71.22 (iavleborgs sparbank 29910 5 000 54 820 87.98 58.96 Västerbottens sparbank 39 500 14 350 64 650 64 650 89.35 64.66 64.66 l.;rnssparbanken Norrbotten 16616 6775 26457 26 457 88.49 68.89 68.89 I Örn/ringtlnur/wr Mälärprm-insernas 24412 6850 39 273 35 489 95.60 69.74 77.17 ()stra Sveriges 27 365 —- 49 107 44 252 90.45 60.27 66.88 (iotlands 6503 700 11 024 10034 85.55 60.04 65.97 som :i Sveriges 58 303 24 720 81 359 76 402 79.29 66.12 70.41 Malmohus läns 21834 5 515 32 248 30 359 84.79 67.17 71.35 Hallands 32 251 9150 49969 45416 76.72 58.68 64.57 Västra Sveriges 46430 5 975 79 505 71058 84.22 58.57 65.54 Mellersta Sveriges 26 398 5200 43 443 39 738 95.12 68.74 75.14 Gävle-Dala 22 205 1 950 42 460 42 274 84.57 55.97 56.21 Mellersta Norrlands 26 883 6 550 43 531 38719 70.60 52.94 59.52 Västerbottens 19 146 — 37 156 33072 72.23 47.12 52.94 hormoner» _ 12 824 : wa 11317 1229; 71 "l's' 54.90 61.21 Kunmn'nlru-yr till mmnm/rt'lt'iI/Hi/rgurmr Uppgifterna aVser förhållandena efter bankernas bokslut för är 1978. kul.! 1 kapitalbasen ingår beloppet i kol 1 samt 50% av saldona på samtliga värderegleringskonton dock med högst ett belopp motsvarande kapitalbasen enligt kol 1 med avdrag för förlagslån enligt kol 2. 1.114 1 kapitalbasen ingår beloppet i kol 1 med tillägg av 40 % av saldona på värderegleringskontona för lån och valutor samt 40% av skillnaden mellan medeltalsvärdet och nettobokföringsvärdet på obligationer. Nämnda tillägg ingår med de begränsningar som angivits för kol 3. 1 de fall belopp icke angivits har uppgifter om medeltalsvärdet på resp. banks obligationer icke varit tillgängliga. Au! 6 och 7 Vid uträkning av kapitalkravct har beträffande utredningens förslag och departementsförslaget icke kunnat tas hänsyn till föreslagen reducering av kapitalkravct för andra garantier än kreditgarantier. kul 7 Kapitalkravet beräknat med 1.5 % kapitaltäckning för placeringar hos utländskt bankföretag.

• Sida 184
•  Original