med förslag till ändrade kapitaltäckningsregler för bankinstituten
Regeringens proposition
1978/79: 190
med förslag till ändrade kapitaltäckningsregler för bankinstituten;
beslutad den 22 mars 1979.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar OLA ULLSTEN
INGEMAR MUNDEBO
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar av kapitaltäckningsreglerna för bunkema. Syftet är att bankerna skall kunna hälla det kapitaltäckningsgrundande kapitalet på betryggande nivå utan att till följd av den ökande omslutningen behöva ta i anspråk kapitalmarknaden för större emissioner av aktier eller förlagslån. Förslagen innebär att 40 Z av värderegleringsreserverna för utlåning, utländska valutor och, med viss begränsning, även för obligationer fär jämställas med eget kapital vid tillämpningen av kapitaltäckningsreglerna. Vidare föreslås att affärsbanker och sparbanker — på motsvarande sätt som redan gäller för föreningsbanker - med eget kapital får likställa det nominella värdet av förlagsbevis till ett belopp som motsvarar det totala egna kapitalet och inte som f.n. endast aktiekapitalet resp. reservfonden. Härjämte innehåller förslaget vissa ändringar i den s.k. riskkatalogen, bl. a. i fråga om garantiförbindelser och utländska placeringar.
I Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 190
I Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse
Härigenom föreskrivs att 57 8 lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
578!
Bankaktiebolag skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till bankbolagets tillgångar och till garantiförbindelser som bolaget :ngått (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen
A. I. inneliggande kassa, checkar. postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret,
2. skattkammarväxlar och obli- 2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, gationer som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig kommun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller in- samfällighet, bankaktiebolag, sparrättning, vars reglemente fastställts bank, centralkassa för jordbruksav regeringen, kreditaktiebolag el- kredit, allmän kassa eller inrättler Nordiska investeringsbanken, ning, vars reglemente fastställts av
regeringen, kreditaktiebolag eller
Nordiska investeringsbanken,
3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa eller annan under A I eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag, sådant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kreditaktiebolag vid tillämpningen av cetta stycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,
4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran som angives under A 1—3,
5. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under A 1—4,
B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,
2. fordringar för vilka utländskt 2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings- bankföretag eller annat försäkringsföretag än som avses under A 3 cl- företag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar, ler samfällighetsförening svarar,
därvid fordringar för vilka ut-
ländskt bankföretag svarar skall tu-
£2as upp till en och en halv gånger
fordringarnas belopp,
3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av
värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller
inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt
till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet
! Senaste lydelse 1977: 259.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,
4. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under B 1—3,
C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av
inteckning i jordbruksfastighet, i inteckning i jordbruksfastighet. i bostadsfastighet med en- eller två- bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgär för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, eller i tomträtt till sådan fastighet,
om inteckningssäkerheten är för- om inteckningen ligger mellan sjutstärkt med borgen och inteckning- tiofem och etthundra procent av det en ligger mellan sjuttiofem och ett- uppskattade värdet av den fasta hundra procent av det uppskattade egendomen eller, 1 fråga om tomtvärdet av den fasta egendomen el- rätt. av byggnad som hör till tomtler. I fråga om tomträtt, av byggnad rätten, som hör till tomträtten,
inteckning i fastighet, som helt inteckning i fastighet, som helt
eller delvis är inrättad för industri- eller delvis är inrättad för industrieli verksamhet, eller i tomträtt till ell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent sådan fastighet inom femtio procent
av det uppskattade värdet av den av det uppskattade värdet av den
fasta egendomen eller, i fråga om fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan tomträtt, av byggnad och annan
egendom som hör till tomträtten, egendom som hör till tomträtten,
eller förlagsbevis eller aktie, som no- förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller teras vid fondbörs här i Jandet,
borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor, 2. garantiförbindelser för vilka 2. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i form av banken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller bor- värdehandling eller fordran, som gensförbindelse som angives under angives under C I, CI. :
D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sädana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.
För placeringar, som angivas un- För placeringar, som angivas un-
der A, fordras ej eget kapital. I öv- der A, fordras ej eget kapital. I öv-
rigt skall bankbolag vid varje tid- rigt skall bankbolag vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst nittio punkt ha eget kapital till lägst ett procent av ett belopp, som motsva- belopp, som motsvarar sammanlagt rar sammanlagt
en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.
Tillgång skall tagas upp till bok- Placeringar skall tagas upp till fört värde och garantiförbindelse fSöljande värden, nämligen till sitt nominella belopp.
Nuvarande lydelse Föreslagen bvdelse
I. fordringar, för vilka reserver
som avses I fjärde stycket avsatts,
till sitt bruttovärde,
2 övriga tillgångar, till sitt net-
tovärde,
3. garantiförbindelser, som är
knutna till kreditgivning, till sitt no-
minella belopp samt
4. övriga garantiförbindelser, till
halva sitt nominella belopp.
Med eget kapital avses aktiekapi- Med eget kapital avses aktiekapi-
tal. reservfond. dispositionsford tal. reservfond, disposituionsfond och av bolagsstämman fastställd och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får vinstbalans. Med eget kapital fär. likställas det nominella värdet av intill ett belopp motsvarande bankförlagsbevis, utställda av bankbo- bolagets eget kapital, likställas dels luget, intill ett belopp motsvarande fyrtio procent uv ett belopp som bolagets aktiekapital. I fråga om svarar mot bolagets reserver för utförlagskapital, som långivaren kan låning, garantiförbindelser och utåterkräva inom fem är, skall dock ländska valutor samt mot bolagets iakttagas att med bolagets kapital reserv. för obligationer, varmed får likställas högst så stor del av avses det belopp med vilket obligadet varje år förfallande beloppet tionernas värde beräknat entigt 91
som svarar mot tio procent av bola- $ 2 mom. andra stycket överstiger
gets aktiekapital. nettovärdet, dels det nominella vär-
det av förlagsbevis, utställda av bo-
laget.
Från bankbolagets eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat ineller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Sädan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner.
Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslu-
tande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att
bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från bankbolagets eget kapital avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna I fastighetsbolaget
och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot bankens innehav av aktier i fastighetsbolaget.
Med uppskattat värde avses det värde, som bankbolaget bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljas till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres. om ej särskilda skäl föranleda annat.
Penna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift
på den utkommit frän trycket i Svensk författningssamling.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker
Härigenom föreskrivs att 26 § lagen (1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iyvdelse 26 Sparbank skall till insättarnas skydd ha egna fonder till visst lägsta belopp. Detta bestämmes I förhållande till sparbankens tillgångar och till garantiförbindelser som sparbanken ingått (placeringar). Vid beräkningen av kravet på egna fonder indelas placeringarna I följande fyra grupper, nämligen A. I. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret, 2, skattkammarväxlar och oblhi- 2. skattkammarväxlar och obbgattoner som utfärdats av staten, gationer som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig kommun eller därmed jämförlig samfällighet. allmän kassa eller in- samfällighet, hankaktiebolag, sparrättning, vars reglemente fastställts bank, centralkassa för jordbruksav regeringen, kreditaktiebolag el- kredit, allmän kassa eller inrättler Nordiska investeringsbanken, ning, vars reglemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag eller Nordiska investeringsbanken, 3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa eller annan under A I eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag, sådant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande fär jämställas med kreditaktiebolag vid tillämpningen av detta stycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar, 4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under A 1--3, 5. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling elter fordran, som angives under A 1-4, B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2, 2. fordringar för vilka utländskt 2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings- bankföretag eller annat försäkringsföretag än som avses under A 3 el- företag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar, ler samfällighetsförening svarar, därvid fordringar för vilka utländskt bankföretag svarar skall tagas upp till en och en halv gånger fordringarnas belopp,
! Scnaste lydelse 1977: 260.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av
värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller in-
teckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till
sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av
den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör
till tomträtten.
4. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran som angives under B 1-3,
C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av
inteckning i jordbruksfastighet, i inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller två- bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgär för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är för- om inteckningen ligger mellan sjutstärkt med borgen och inteck- tiofem och etthundra procent av det ningen ligger mellan sjuttiofem och uppskattade värdet av den fasta etthundra procent av det uppskatta- egendomen eller, i fråga om tomtde värdet av den fasta egendomen rätt, av byggnad som hör till tomteller, i fräga om tomträtt, av bygg- rätten, nad som hör till tomträtten,
inteckning i fastighet, som helt inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industri- eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i tomträtt till ell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, I fråga om fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, egendom som hör till tomträtten,
eller
förlagsbevis eller aktie som no- förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller teras vid fondbörs här i landet, borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor,
2. garantiförbindelser för vilka 2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i form sparbanken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller bor- av värdehandling eller fordran, som gensförbindelse som angives under angives under C 1, C1,
D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna fonder.
För placeringar, som angivas un- För placeringar, som angivas under A, fordras ej egna fonder. I öv- der A, fordras ej egna fonder. I övrigt skall sparbank vid varje tid- rigt skall sparbank vid varje tidpunkt ha egna fonder till lägst nittio punkt ha egna fonder till lägst ett procent av ett belopp som motsva- belopp, som motsvarar sammanlagt rar sammanlagt
en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Tillgång skall tagas upp till bok- Placeringur skall tagas upp till fört värde och garantiförbindelse följande värden, nämligen till sitt nominella belopp. I. fordringar, för vilka reserver
som avses i fjärde stycket avsatts,
till sitt bruttovärde,
2, övriga tillgångar, till sitt net-
tovärde,
3. garantiförbindelser, som är
knutna till kreditgivning, till sitt no-
minella belopp samt
4. övriga garantiförbindelser, till
halva sitt nominella belopp.
Med egna fonder avses grund- Med egna fonder avses grundfond, reservfond och garantufond. fond, reservfond och garanufond. Med egna fonder får likställas det Med egna fonder får, intill ett henominella värdet av förlagsbevis, lopp motsvarande — spurbankens utställda av sparbanken, intill ett egna fonder, likställas dels fyrtio belopp motsvarande sparbankens procent av ett belopp som svarar reservfond. I fråga om förlagskapi- mot sparbankens reserver för utlåtal, som långivaren kan återkräva ning, gurantiförbindelser och utinom fem år, skall dock iakttagas ländska valutor samt mot sparbanatt med sparbankens fonder får lik- kens reserv för obligationer, varställas högst så stor del av det varje med avses det belopp med vilket år förfallande beloppet som svarar obligationernas värde beräknat enmot tio procent av reservfonden. ligt 48 § 2 andra stycket överstiger
nettovärdet, dels det nominella vär-
det av förlagsbevis, utställda av
sparbanken.
Från sparbankens egna fonder skall avräknas det bokförda värdet av vad sparbanken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna län till kommuner.
Har sparbank väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fastigheter eller tomträtt som förvärvats för att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från sparbankens egna fonder avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot sparbankens innehav av aktier i fastighetsbolaget.
Med uppskattat värde avses det värde, som sparbanken bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggande sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.
Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott vid annan sparbanks likvidation, får vid bestämmande av kravet
på egna fonder under tiden för likvidationen taga överskottet i beräkning intill belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.
Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit frän trycket I Svensk författningssamling.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen
Härigenom föreskrivs att 34 § lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörel-
sen skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
34 §!
Centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor skall till insättarnas skydd
ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes för kassorna
gemensamt i förhållande till deras tillgångar och av dem ingångna garantiförbindelser (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas place-
ringarna i följande fyra grupper, nämligen
A. 1. Inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret,
2. skattkammarväxlar och obliga- 2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, tioner som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig kommun eHer därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa celler in- — samfällighet, bankaktiebolag. sparrättning, vars reglemente fastställts — bank, centralkassa för jordbruksav regeringen, kreditaktiebolag el- — kredit, allmän kassa eller inrättler Nordiska investeringsbanken, ning, vars reglemente fastställts av
regeringen, kreditaktiebolag eller
Nordiska investeringsbanken,
3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa eller annan under A
I eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag, sådant bankägt
akticbolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kreditak-
ticebolag vid tillämpningen av detia stycke eller försäkringsföretag med
svensk koncession svarar,
4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,
som angives under A 1—3,
5. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling eller
fordran, som angives under A 1—4,
t Senaste lydelse 1977: 261.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,
2. fordringar för vilka utländskt 2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings- bankföretag eller annat försäkringsföretag än som avses under A 3 el- företag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar, ler samfällighetsförening svarar,
därvid fordringar för vilka ut-
ländskt bankföretag svarar skall tu-
gas upp till en och en halv gånger
fordringarnas belopp,
3. Fordringar för vilka säkerheten utgöres av
värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller
inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt
till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet
av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som
hör till tomträtten,
4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under B 1—3,
C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av
inteckning i jordbruksfastighet, i inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller tväå- bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är för- om inteckningen ligger mellan sjutstärkt med borgen och inteckning- tiofem och etthundra procent av det en ligger mellan sjuttiofem och ett- uppskattade värdet av den fasta hundra procent av det uppskattade egendomen eller, i fråga om tomtvärdet av den fasta egendomen el- rätt, av byggnad som hör till tomtler, i fråga om tomträtt, av byggnad rätten, som hör till tomträtten,
inteckning 1 fastighet, som helt inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industri- eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i tomträtt till ell verksamhet, eller i tomträtt till sädan fastighet inom femtio procent sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan tomträtt. av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, egendom som hör till tomträtten,
eller
förlagsbevis eller aktie, som no- förlagsbevis eller aktie. som noteras vid fondbörs här i landet, eller teras vid fondbörs här i landet,
borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor,
2. garantiförbindelser, som utfär- 2. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten dats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av värde- erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller borgensför- handling eller fordran som angives bindelse som angives under C 1, under C 1,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.
För placeringar, som angivas un- För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I öv- der A, fordras ej eget kapital. I övrigt skall centralkassa jämte anslut- rigt skall centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor vid varje tid- na jordbrukskassor vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst nittio punkt ha eget kapital till lägst ett procent av ett belopp, som motsva- belopp, som motsvarar sammanlagt
rar sammanlagt
en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.
Tillgång skall tagas upp till bok- Placeringar skall tagas upp till
fört värde och garntiförbindelse till följande värden, nämligen sitt nominella belopp. I. fordringar, för vilka reserver
som uvses I fjärde stycket avsatts,
till sitt bruttovärde,
2 övriga tillgångar, till sitt netto-
värde,
3. garantiförbindelser, som är
knutna till kreditgivning, till sitt no-
minella belopp samt
4, övriga garantiförbindelser, till
halva sitt nominella belopp.
Med eget kapital avses insatska- Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond pital, reservfond,' dispositionsfond och av stämma fastställd vinstba- och av stämma fastställd vinstba-
lans. Med eget kapital får likställas lans. Med eget kapital får, intill ett det nominella värdet av förlagsbe- belopp motsvarande det belopp vis, utställda av centralkassan, iv- vartill centralkassans och anslutna till ett belopp motsvarande det be- jordbrukskassors eget kapital upplopp vartill centralkassans och an- går, likställas dels fyrtio procent av slutna jordbruksskassors eget kapi- ett belopp som svarar mot centraltal uppgår. I fråga om förlagskapi- kassans och anslutna jordbrukskastal, som långivaren kan återkräva sors reserver för utlåning, garanti-
inom fem år, skall dock iakttagas förbindelse och utländska valutor att med centralkassans och de an- samt mot reserv för obligationer,
slutna jordbrukskassornas eget ka- varmed avses det belopp med vilket
pital får likställas högst så stor del obligattonernas värde beräknat enav det varje år förfallande beloppet ligt 44§ andra stycket andra mesom svarar mot tio procent av detra ningen Överstiger nettovärdet, dels
kapital. det nominella värdet av förlagsbe-
vis utställda av centralkassan. Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller
annan form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksam-
het. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i:
bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner.
Har centralkassa eller ansluten jordbrukskassa väsentligt ekonomiskt intresse I aktiebolag som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att bereda nägon av kassorna lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från det egna kapitalet avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna I fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den delav dessa som svarar mot kassans innehav av aktier i fastighetsbola-
get.
Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sädant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres. om ej särskilda skäl föranleda annat.
Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Utdrag
EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1979-03-22
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo. Wikström, Wirlén, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl. Winther. De Geer. Cars, Gabriel Romanus
Föredragande: statsrådet Mundebo
Proposition med förslag till ändrade kapitaltäckningsregler för bankinstituten
1 Inledning
Banklagstiftningen syftar bl.a. till att ge bankernas insättare ett skydd för de insatta medlen. För detta ändamål skall bankerna ha eget kapital i visst förhållande till sina placeringar. De s.k. kapitaltäckningsreglerna innehåller olika kräv på täckning med eget kapital beroende på hur riskfyllda placeringarna anses vara.
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallades år 1976 en kommitté med uppdrag att se över banklagstiftningen (Fi 1976:04). Kommittén har antagit namnet banklagsutredningen. Enligt direktiven skulle kommittén se över bl. a. kapitaltäckningsreglerna för bankerna för att finna en lösning varigenom bankernas behov av täckningskapital dämpas utan att insättar-
nas berättigade intresse av förlusiskydd därför eftersätts. I eti delbetän-
kande! (Ds E 1978:4) Nya kapitaltäckningsregler för bankerna har banklagsutredningen lagt fram sådana förslag. Till betänkandet har fogats en reservation av ledamoten Stig Danielsson.
Till protokollet i detta ärende bör fogas banklagsutredningens betänkande som bilaga I.
Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av bankinspektionen, riksskatteverket. kammarrätten i Stockholm, fullmäktige i Sveriges
riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen, Svens-
! Betänkandet är undertecknat av rättschefen Kurt Malmgren, ordförande, bankdirektören Bertil Danielsson, bankinspektören Stig Danielsson, riksbanksdirektören Kurt Eklöf, direktören Sven Lindquist, direktören Sven G. Svensson och bankdirektören Lars-Erik Thunholm.
ka sparbanksföreningen. Sveriges föreningsbankers förbund, Sparbankernas Bank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sparbankernas Inteckningsakticbolag (Spintab), Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag (BO- FAB), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska bankmannaförbundet och Finansieringsföretagens förening.
Sparbankernas Bank och Spintab har avgett gemensamt vtitrande. Postoch Kreditbanken, PK-banken har i fråga om en ny nedskrivningsregel för bankerna anslutit sig till Svenska bankföreningens synpunkter men har i övrigt avstått från att yttra sig. Landsorganisationen i Sverige (1.0), Centralorganisationen SACO/SR. Föreningsbankernas Bank och Sveriges allmänna hypoteksbank har avstätt från att yttra sig.
En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
2¶Föredragandens överväganden
Bankinstituten finansierar sin kreditgivning huvudsakligen med de medel som insättarna ställer till institutens förfogande. För att möta de förluster som bankerna kan göra I sin verksamhet och därmed skydda insättarnas
medel finns i banklagstiftningen regler om krav på att instituten skall ha eget kapital — vad gäller sparbankerna cgna fonder - av viss storlek, s.k.
kapitaltäckningsregler.
Enligt kapitaltäckningsreglerna skall bankerna till insättarnas skydd ha ett eget kapital eller för sparbankerna egna fonder tll ett lägsta belopp i förhållande till placeringarna, dvs. bankens tillgängar och de garantiförbindelser som banken har ingått. För föreningsbankerna gäller att kapitaltäckningskravet avser centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor och bestäms för dem gemensamt i förhållande tll deras placeringar. Kapitaltäck-
ningsbestämmelserna innehåller olika krav på täckning med eget kapital
efter placeringarnas art och den risk för förlust som de anses medföra.
Reglerna fick sin nuvarande utformning vid 1968 års översyn av banklag-
stiftningen (prop. 1968:143. BaU 1968:60, rskr 1968: 368, SFS 1968: 601, 602 och 605). De är I stort sett enhetligt utformade för de tre bankinstituts-
grupperna och finns för affärsbankerna i 578 lagen (1955: 183) om bankrörelse. för sparbankerna I 268 lagen (1955:416) om sparbanker och för
föreningsbankerna i 34§ lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen.
Reglerna innebär i huvudsak följande.
Bankinstitutens tillgångar är indelade i fyra riskgrader (betecknade A-D i lagtexten). Den lägsta riskgraden (A) omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk medan den högsta riskgraden (D) omfattar de mest riskbetonade placeringarna. Placeringarna i lägsta riskgraden är helt fria från krav på täckning med eget kapital. Tillgångarna i övriga riskgrader skall täckas med eget kapital till 14c, 474 resp. 852. För bankernas engagemang
i sidobolag, dvs. svenskt eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet, gäller med vissa undantag ett kapitaltäckningskrav på 10002. En närmare redogörelse för riskklasserna m. m. finns i banklagsutredningens betänkande (DsE 1978:4) Nya kapitaltäckningsregler för bankerna (bil. 1).
Det samlade kravet på eget kapital som gäller för ett bankinstitut beräknas genom att kapitalkraven för institutets olika placeringar läggs samman. Tillgång skall tas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt nominella belopp.
Med affärsbanks eget kapital avses aktiekapital, reservfond. dispositionsfond och vinstbalans som har fastställts av bolagsstämma. Med föreningsbanks eget kapital. som i fråga om kapitaltäckning räknas gemensamt för centralkassa och anslutna jordbrukskassor, avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och garantifond. Sparbanks egna fonder är grundfond, reservfond och garantifond. Med eget kapital (cgna fonder) får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, som banken har utställt, intill ett belopp motsvarande för affärsbankerna aktiekapitalet, för sparbankerna reservfonden och för föreningsbankerna det belopp vartill centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital uppgår. Viss begränsning gäller dock i fråga om förlagskapital som längivare kan återkräva inom fem år.
De är 1968 införda kapitaltäck ningsreglerna innebar en väsentlig sänkning av kapitalkraven för affärsbankerna och sparbankerna. Genomsnittligt sänktes kraven för affärsbankerna med 3872 eller från ca 6,52 till drygt 496 av placeringarna. För nägra sparbanker och centralkassor skärptes däremot kraven. De nya reglerna medgav totalt sett en kraftig expansion av bankernas rörelsevolym. Emellertid fick bankerna redan efter några år svårigheter att öka det egna kapitalet i takt med den snabba ökningen av verksamheten, vilken delvis var en följd av inflationen. Dessa svårigheter ledde till att bankinspektionen i samråd med riksbanken år 1976 begärde en översyn av kapitaltäckningsreglerna.
Den år 1976 tillsatta banklagsutredningen fick i uppdrag bl. a. att skyndsamt lägga fram förslag till nya kapitaltäckningsregler. I direktiven framhölls bl.a. att en kraftigt ökad emission av aktier och förlagslän från bankernas sida i syfte att klara kapitaltäckningskraven kunde befaras ta i anspråk den svenska kapitalmarknaden i en omfattning som inte var önskvärd med hänsyn till andra samhällssektorers behov. Utredningen borde därför söka finna en lösning, varigenom bankernas behov av täckningskapital dämpades utan att insättarnas berättigade intresse av förlustskydd eftersattes. I direktiven påvisades i anslutning till vad bankinspektionen anfört bl. a. möjligheten att likställa värderegleringsreserverna — närmast reserveringarna för utlåning — med eget kapital i fråga om kapitaltäckning. Dessa reserver utgörs av obeskattade medel som bankerna tar upp på s.k. värderegleringskonton för utlåning, utländska valutor och obligationer.
EnBgt direktiven borde utredningen vidare undersöka om kapitaltäckningsreglerna — särskilt riskklassystemet — kunde förenklas och om bankernas utlandsengagemang borde föranleda en skärpning av täckningskravet för dessa engagemang.
Efter förslag från banklagsutredningen genomfördes den 1 juli 1977 —- i avvaktan på utredningens slutliga förslag till nya kapitaltäckningsregler — en generell reducering av kapitalkravet för bankerna med 10746 (prop. 1976/ 77: 126, NU 1976/77: 33, rskr 1976/77: 243, SFS 1977: 259—261).
Banklagsutredningen konstaterar i sitt nu avgivna delbetänkande att kapitaltäckningsreglerna för bankerna lämpligen kan liberaliseras på två sätt. Det ena är att reducera täckningskravet för placeringarna, vilket skedde genom 1968 års banklagsreform. Det andra sättet är att förändra kapitalbasens sammansättning, dvs. vidga det kapital till vilket kravet relateras. Utredningens förslag bygger på den senare metoden. Eftersom utredningens betänkande är bifogat detta protokoll, skall jag endast i korthet redovisa utredningens förslag.
Utredningen har funnit att värderegleringskontona för utlåning, utländska valutor och obligationer bör ges en större betydelse 1 kapitaltäckningssammanhang än f.n. genom att de får utgöra grund för en vidgning av kapitalbasen. Medlen på dessa konton kan ses som ett uttryck för konsolidering och kapitalstyrka. Utredningen har föreslagit att reserveringarna på dessa konton bör behandlas enhetligt. Någon reduktion av saldona på värderegleringskontona behövs inte av hänsyn till orealiserade förluster. Utredningen motiverar sitt ställningstagande med att värderegleringsreserverna är förhållandevis stabila och att de konstaterade förlusterna under lång tid har varit obetydliga. I fråga om bankernas obligationsportföljer anser utredningen att de i verkligheten mer har karaktär av anläggningstillgång än omsättningstillgång och att det är orealistiskt att tänka sig att en bank i väsentlig mån skulle kunna reducera sitt obligationsinnehav genom att I förtid sälja ut sin obligationsportfölj.
Utredningen har prövat olika lösningar för hur utvidgningen av kapitalbasen bör genomföras. Analyser har gjorts av olika modeller, där bankernas kapitalbaser utökas med varierande delar av medlen på värderegleringskontona. Utredningens överväganden mynnar ut i ett förslag om att hälften av saldona på värderegleringskontona för utlåning, utländska valutor och obligationer skall få räknas in i kapitalbasen intill ett belopp som svarar mot redovisat eget kapital. Enligt utredningen är detta förslag neutralt mot historiskt förd bokslutspolitik och medför en stabil kapitalbas. Institutsgrupperna och de enskilda bankerna fär sinsemellan i stort sett lika behandling.
I förenklande syfte och för att få en enhetlig behandling av de skilda institutsgrupperna har utredningen föreslagit att affärsbanker och sparbanker — på motsvarande sätt som redan gäller för föreningsbanker - med eget kapital far likställa det nominella värdet av förlagsbevis intill ett
belopp som svarar mot det totala egna kapitalet och säledes inte som f.n. endast mot aktiekapitalet resp. reservfonden. Utredningen har vidare föreslagit att den särskilda begränsningsregeln för förlagslån med kort äterstående löptid slopas.
Utredningen har övervägt om riskklassystemet kan göras enklare. Emellertid har utredningen stannat för att föreslå att den nuvarande riskkatalogen i stort sett behålls. Som skäl härför har utredningen åberopat bl. a. att
inom bankväsendet snedvrids och att bankerna har anpassat sig till nu rådande system och tillämpar det utan större svårigheter. Förändringar har dock föreslagits på några punkter.
Enligt utredningen kräver garartirörelsen relativt sett mer riskkapital än övriga placeringar utan att för den skull riskmomentet kan anses vara större. Mot bakgrund härav och för att svenska banker skall kunna konkurrera med försäkringsbolag och utländska banker på mer lika villkor har utredningen föreslagit att andra garantier än kreditgarantier, t.ex. förskotts-, fullgörande- och betalningsgarantier, vid kapitaltäckningsberäkningen medräknas till endast 50 i stället för till 100 62. Förlusterna på de inteckningslän som återfinns I riskklass C har enligt utredningen varit mycket små. Här åsyftas lån mot inteckning i jordbruks- eller bostadsfastighet mellan 75 och 10025 av det uppskattade värdet, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen. Utredningen har föreslagit att kravet på tilläggssäkerhet i form av borgen slopas. De mindre lån — högst 25 000 kr. för varje låntagare — med enbart ramnsäkerhet som ingår i riskklass C har enligt utredningen en mycket liten betydelse från kapitaltäckningssynpunkt. Utredningen anser därför att en särbehandling av dessa lån inte är motiverad utan har föreslagit att de skall föras till riskklass D. där andra lån med enbart namnsäkerhet är placerade.
Utredningen avser att senare behandla bunkernas engagemang i utltändska sidobolag.
Utredningens förslag i fråga om utökningen av kapitalbasen och reduktionen av kapitalkravet för vissa garantiåtaganden innebär enligt utredningens beräkning ett ökat expansionsutrymme för affärsbankerna med 554, för 69 större sparbanker med 604 och för föreningsbankerna med 47 6 beräknat på förhållandena den 31 december 1976.
Enligt riksskatteverkets anvisningar (RSV DT 1975: 53) för tillämpning av nuvarande skatteregler medges bankinstitut rätt till nedskrivning av lånefordringar med 472 av beviljat belopp samt 274 av garantiförbindelsernas belopp. Nedskrivning av obligationer medges intill 90 7 av marknadsvärdet eller intill det värde som ger en effektiv förräntning som motsvarar 3 6 Över statens normallåneränta. Slutligen får fordringar i utländsk valuta skrivas ned till 90 av marknadsvärdet. Enligt beräkningar som har gjorts uv utredningen var nedskrivningsutrymmet för affärsbankerna 7,3 4 av balansomslutningen vid utgången uv är 1977. De faktiska nedskrivningarna
uppgick till 4,4 26. Motsvarande tal inom föreningsbankssektorn var 4,8 26 resp. 2,29 av balansomslutningen. För de 15 största sparbankerna uppgick nedskrivningsutrymmet till 6,7 26 och det utrymme som tagits i anspråk var 3,5 4.
Utredningen anser att nuvarande skatteregler i vissa fall kan komma att utgöra hinder för en bank att bygga upp obeskattade reserver till den nivå som de föreslagna kapitaltäckningsreglerna syftar till. De skatterättsliga avsättningsmöjligheterna begränsar således enligt utredningen i vissa fall den breddning av kapitalbasen som utredningens förstag innebär. Utredningen har därför föreslagit att en lagregel införs som medger bankinstituten att avsätta 1052 av placeringarna till obeskattade reserver.
Bankinspektionens representant i utredningen har reserverat sig i fråga om behandlingen av värderegleringskontot för obligationer och möjligheten att med eget kapital likställa förlagslån. Enligt reservanten bör värderegleringskontot för obligationer medräknas i kapitalbasen endast till den del kontot överstiger vad som erfordras för att skriva ned obligationerna till ett värde som motsvarar ett 10-årigt räntemedeltalsvärde. Vidare bör enligt reservantens mening förlagslån, som långivaren kan återkräva inom fem år, inte inräknas i täckningskapitalet. Slutligen framförs i reservationen förslag om en omfattande förändring av riskklassindelningen. Förslaget motiveras av dels en strävan att förenkla reglerna, dels reservantens uppfattning att kapitalkraven behöver skärpas i väsentligen två avseenden, nämligen för engagemang i utländska banker samt för krediter mot säkerhet av pantbrev inom 75 26 av uppskattningsvärdet. För dessa placeringar innebär förslaget att kapitalkravet höjs frän 1796 till 2,16. En närmare redogörelse för reservantens förslag finns i betänkandet (bil. Dh.
Flertalet remissinstanser delar utredningsmajoritetens uppfattning att de föreliggande kapitaltäckningsproblemen bör lösas genom att man tar hänsyn till värderegleringsreserverna i stället för att man genomför en avsevärd förändring av riskklassystemet. BI. a. bankföreningen anser att de erfarenheter som har vunnits sedan år 1969 visar att nuvarande riskgruppindelning är från risksynpunkt i huvudsak sakligt välmotiverad. En omfattande ändring av riskklassindelningen skulle innebära betydande övergångssvårigheter för bankerna. Liknande synpunkter anförs av andra företrädare för bankerna, som framhåller bl.a. att en sådan ändring medför risk för att konkurrensen mellan olika banker och bankgrupper snedvrids. Bankföreningen föreslår vidare vissa justeringar i fråga om kapitaltäckningskraven för fordran på utländsk stat och för börsnoterade förlagsbe vis.
Bankinspektionen och riksbanksfullmäktige har framfört kritik mot utredningsmajoritetens förslag. Bankinspektionen anser att utredningsmajoritetens förslag innebär en avsevärd ökning av expansionsutrymmet även för banker som inte kan betraktas som välkonsoliderade. Ökningen av expansionsutrymmet bör därför vara mera begränsat. Inspektionen kan i nuvarande läge inte tillstyrka större ökning av expansionsutrymmet än 2 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 190
20-405 1 normalfallen. Bankinspektionen har tillstyrkt reservantens förslag med viss avvikelse i fråga om kapitaltäckningskravet för fordran på utländsk bank och för bottenlån i bostads- och affärsfastigheter. Inspektio-
nen framhåller bl.a. att utredningsmajoriteten har avstått från att söka förenkla kapitahäckningsreglerna och att ändra den s.k. riskkatalogen. Utredningens resonemang härför anser inspektionen inte bärande. Utvecklingen under de gångna tio åren har gett anledning till en ändrad syn på
olika typer av placeringar. Exempel är entreprenadgarantier, för vilka
utredningen också föreslår en sänkning. I andra fall, t.ex. placeringar i
utländska banker, fastighetskrediter och aktiekrediter har utvecklingen visat att de kan vara farligare än man räknade med år 1968. Vid en revision
av riskkatalogen bör enligt inspektionen endast riskbedömningen vara avgörande och de vunna erfarenheterna därvid beaktas. Om denna bedöm-
ning leder till en förskjutning av konkurrensförhållandena mellan bankgrupperna, får detta accepteras.
Bankinspektionen kan i princip tillstyrka utredningsförslaget att till vissa delar räkna in värderegleringsreserverna i kapitalbasen. Inspektionen hyser dock allvarliga betänkligheter mot att som kapitaltäckning godta hela
värderegleringskontot för obligationer, dvs. skillnaden mellan historiskt
anskaffningsvärde och bokföringsvärde. Vid en realisation har obligations-
portföljen givetvis inte högre värde än marknadsvärdet. Inspektionen kan dock godta att som gräns sätts det 10-åriga medeltalsvärdet. som innebär en successiv anpassning till marknadsvärdet. Även riksbanksfullmäktige har anslutit sig till reservantens förslag i
fråga om obligationsvärdering. Kapitaltäckningskravet för fordringar på utländsk bank bör vidare enligt fullmäktige vara 1,54 mot f.n. 192. I övrigt har riksbanksfullmäktige tillstyrkt utredningsmajoritetens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte motsatt sig utredningens förslag till utökade nedskrivningsmöjligheter för bankerna. Riksskatteverket anser sig förhindrat att utan lagreglering ytterligare öka konsolideringsmöjligheterna för bankerna mot bakgrund bl. a. av banklagsutredningens konstaterande att redan nuvarande anvisningar leder till en avsevärd konsolidering. Om möjligt bör denna fråga tas upp i anslutning till den översyn av nedskrivningsreglerna som föranleds av företagsskatteberedningens förslag (SOU 1977: 86) Beskattning av företag. Kammarrätten i Stockholm har framhälltt att skattelagstiftningen och riksskatteverkets anvisningar bygger på antagandet om förlustrisk. En utökning av nedskrivningsmöjligheterna bör därför — för att markera att de inte är skattemässigt betingade — regleras i en särskild lag.
För egen del vill jag framhålla följande.
Som jag nämnde inledningsvis har kapitaltäckningsreglerna i banklag-
stiftningen till huvudsyfte att trygga insättarnas medel mot de förluster som kan drabba bankerna i deras verksamhet. Kapitaltäckningsreglernas innehåll bör givetvis också i fortsättningen bestämmas med utgångspunkt i
detta grundläggande syfte. Jag vill emellertid erinra om att lagreglerna om kapitaltäckning inte är det enda medlet att trygga insättarnas pengar. Härutöver finns bl. u. bestämmelser om bankinstituts kreditgivning, vars huvudsyfte är att trygga bankinstituts solvens. Dessa bestämmelser reglerar dels mot vilka säkerheter som krediter får beviljus, dels i vilka former
kreditgivning får ske och dels för vilken tid krediterna får lämnas. Banklagarna och bokföringslagen innehäller vidare vissa bestämmelser om värde-
ringen av bankinstitutens tillgångar. Syftet med dessa bestämmelser är — liksom motsvarande regler för andra företag - att skydda företagens borgenärer, dvs. institutens insättare. Slutligen kan nämnas att bankinstituten står under offentlig tillsyn av bankinspektionen, vars främsta uppgift är att övervaka de förhållanden som kan inverka på bankernas säkerhet.
Det täckningsgrundande kapitalet kan it det nuvarande kapitaltäckningssystemet betraktas som en banks yttersta resurs t en nödsituation. Insättärna tryggas sälunda först och främst av den prövning av kreditsökande som bankinstituten företar innan medel lånas ut. Skulle en fordran bli nödlidande finns emellertid flera s. k. säkerhetsvallar. som kan absorbera förluster innan insättarnas pengar äventyras. I första hand kan bankinstituten försöka hålla sig skadelösa genom att realisera den särskilda säkerhet
som i allmänhet finns ställd för krediten. Är detta inte möjligt, kan förlus-
ten täckas av årets rörelseöverskoti. Skulle årets rörelseresultat inte förslå för full täckning av förlusten, får värderegleringsreserverna tas i anspråk. Först därefter blir det fråga om att ta det egna kapitalet i anspråk.
Pet expansionsutrymme som skapades för bankerna år 1968 genom de då vidtagna ändringarna av kapitaltäckningsreglerna bedömdes vara tillräckligt för lång tid framöver. Som tidigare har sagts kom den till viss del inflationsbetingade snabba tillväxten av bankernas omslutning emellertid att gunska snart reducera detta utrymme. Bankernas rörelseöverskott har
därtill endast i begränsad omfattning använts för att öka det kapital som får
räknas in I kapitalbasen I kapitaltäckningshänseende. I stället har bankernas bokslutspolitik inneburit att större delen av rörelseöverskotten har avsatts till obeskattade reserver på värderegleringskonton.
Kapitalkravet i procent av eget kapital, dvs. utom förlagskapital kapitalutnyttjändet — har från år 1969 tull utgången av är 1978 ökat för
affärsbankerna från 932 till 12776, för de 15 största sparbankerna från
615 tll 909- och för föreningsbankerna från 93 4 vill 10592. Det innebär att affärsbanker och föreningsbanker har varit tvungna att förstärka kapitaltäckningen genom att ta upp förlagslån. Detta gäller även för ett antal enskilda sparbanker men inte för gruppen i genomsnitt. För affärsbankernas del har dessutom nyemissioner av aktier ägt rum i betydande omfattning under senare år. Bankernas värderegleringsreserver har sedan år 1969 ökat ungefär i takt med bankernas totala rörelsevolym, medan de redovi-
sade förlusterna har varit små. Vid utgången av år 1977 uppgick värdereg-
leringsreserverna för affärsbankerna till ca 9 miljarder kr., för sparbanker-
na till ca 2,6 miljarder kr och för föreningsbankerna till ca 335 milj. kr. Vid utgången av är 1978 hade vissa affärsbanker och även några sparbanker
och föreningsbanker ett överskott i kapitaltäckningen med nuvarande
regler på under 102. Inom varje bankinstitutsgrupp fanns några fall med ett överskott på bara 3—6 7.
Enligt de beräkningar som utredningen har gjort behöver bankerna år 1985 med tillämpning av nuvarande kapitaltäckningsregler ett externt tillskottskapital, dvs. nytt aktiekapital eller förlagslån, på 7—8 miljarder kr. Med hänsyn till andra samhällssektorers angelägna kapitalbehov och till kapitalmarknadens placeringskapacitet är en sådan utveckling inte önskvärd. Mot bakgrund härav anser jag att kapitaltäckningsreglerna bör ändras så att behovet för bankerna att ta i anspråk kapitalmarknaden för att skaffa täckningskapital minskar, dock självfallet med ett bibehållet tillräckligt skydd för insättarnas medel.
Bankernas möjligheter att tillgodose en ökad kreditefterfrågan utan att ta 1 anspråk en stor del av kapitalmarknaden måste alltså avvägas med hänsyn till insättarskyddet. Vidare måste beaktas att ändrade regler inte blir av sådan art att de svenska bankernas soliditet kan sättas i fråga av den svenska allmänheten eller i internationella sammanhang. Reglerna bör också vara konkurrensneutrala.
Kapitaltäckningsreglerna har också kostnadsaspekter. Bankernas kostnader för täckningskapital blir olika beroende på vilken form av kapital som väljs. Sådana kostnader får ytterst betalas av bankernas kunder. Å andra sidan måste också beaktas att det bl. a. från näringslivets synpunkt är angeläget att bankerna har en så stark kapitalställning att de har möjlighet att lämna även riskbetonade krediter. Det är givet att det är svårt att finna ett system som helt tillgodoser alla dessa krav.
Det nuvarande kapitaltäckningssystemet innebar en förenkling jämfört
med det tidigare systemet men kan ändå förefalla något komplicerat. I
direktiven påvisades bl. a. möjligheten att förenkla reglerna ända dithän att man införde ett system med endast ett täckningskrav beräknat på bankinstitutets samtliga placeringar. Utredningsmajoriteten har funnit en sådan lösning olämplig med hänsyn till att den olikhet i bankernas placeringsstruktur som förelåg vid riskkatalogens tillkomst i huvudsak fortfarande
kvarstår. Majoriteten anser också att stora ändringar i riskkatalogen skulle
kunna leda till att konkurrensförhållandena inom bankväsendet snedvrids. Enligt min mening är det inte uteslutet att det skulle ha varit möjligt att genomföra en långt gående förenkling av riskkatalogen. De av reservanten
föreslagna ändringarna innebär visserligen förenklingar. Fördelarna med en lösning enligt denna modell är ealigt min mening dock inte så uppenbara att jag är beredd att på nuvarande underlag förorda en så genomgripande omläggning av riskkatalogen. Med hänsyn till det sagda och då de av
inspektionen påtalade felaktigheterna i bankernas tillämpning efter hand torde försvinna förordar jag att ett ändrat kapitaltäckningssystem huvud-
sakligen bygger på nuvarande riskkatalog men med en vidgning av vad som får utgöra s.k. täckningskapital.
Det system som oftast har framförts i diskussionerna kring bankernas
kapitaltäckningsproblem är att också de obeskattade reserverna, dvs. värderegleringskontona för utlåning, valutor och obligationer, helt eller delvis skall få räknas in bland det utlåningsgrundande kapitalet. Kreditinstitututredningen ansåg att värderegleringsreserverna borde få räknas in i den legala kapitaltäckningen (SOU 1967: 64 s. 184 f). Då dessa reserver liksom
beskattade egna medel skulle få viss multipeleffekt på utlåningskapaciteten
kunde utredningen dock inte förorda att reserverna jämställdes med eget kapital. Enligt utredningens förslag skulle reserverna på visst sätt få beaktas genom en särskild avdragsregel. Detta förslag avvisades av föredraganden i prop. 1968: 143 (s. 139). Han pekade på att reserverna snabbt kan reduceras eller försvinna med följd att kapitalbasen skulle variera i storlek
alltefter inträffade förluster eller ändrad inställning i fråga om behovet av
säkerhetsmarginaler. En på så sätt rörlig kapitalbas ansägs opraktisk och svårtillämpad. Jag vill tillägga att de problem som är förknippade med en användning av reserverade medel som täckningskapital vid 1968 års banklagstiftning inte underkastades en så ingående analys som nu har skett genom banklagsutredningen.
Jag delar i likhet med remissinstanserna banklagsutredningens uppfattning att en utökning av kapitalbasen med viss del av värderegleringsreserverna är en framkomlig väg för att lösa bankernas kapitaltäckningsproblem. Av vad jag tidigare har anfört framgår att värderegleringsreserverna i realiteten har samma funktion som det egna kapitalet när det gäller att trygga insättarnas medel. Således är det från insättarnas synpunkt minst lika värdefullt om bankens konsolidering sker genom avsättning till dessa obeskattade reserver som genom överföring till eget kapital. Insättarnas krav på trygghet behöver alltså inte bli eftersatta om man jämställer en del av värderegleringsreserverna med eget kapital vid tillämpningen av kapitaltäckningsreglerna.
Obeskattade reserver måste uppvisa viss stabilitet, om de skall ingå i kapitalbasen. Bankerna skulle få svårigheter att arbeta med starka fluktuationer i kapitalbasen. Som framgått av det tidigare anförda har värderegleringsreserverna företett en stark och stabil tillväxt. Under senare år har den ärliga avsättningen varit ca tio gånger större än den konstaterade förlusten. Samtidigt har dock soliditeten hos bankernas företagskunder sjunkit markant under dessa år. Denna utveckling innebär att riskerna för långivarna har ökat. Bankernas portföljer innehåller nu betydligt flera
potentiella förlustrisker än som tidigare har varit fallet. De hittills konstate-
rade förlusterna kan därför inte tas som ett mått på de förlustrisker bankerna fortsättningsvis måste vara garderade för. Jag anser dock i likhet med utredningen att en väsentlig del av värderegleringsreserverna måste anses utgöra ett varaktigt konsolideringskapital.
I direktiven påvisas främst möjligheten att likställa värderegleringskontot för utlåning med eget kapital i fråga om kapitahtäckning. Emellertid är det ofta mänga olika omständigtketer som avgör på vilket av värderegleringskontona som banken avsätter medel. Jag anser det därför vara lämpligast att -- såsom utredningen har föreslagit -- även värdereglertngskontona för utländska valutor och obligationer delvis får räknas in it kapitalbasen.
En huvudfråga är i vilken utsträckning värderegleringskontona skall få räknas in I kapitalbasen. Utredningens förslag, som innebär att hälften av saldona på värderegleringskontora skall få räknas in i kapitalbasen intill ett belopp motsvarande eget kapital, har som utredningen påvisat många fördelar. Förslaget tillstyrks också av de flesta remissinstanserna. Även bankinspektionen, som i andra avseenden är kritisk mot utredningens förslag, godtar förslaget på denna punkt med en ändring i fråga om värderegleringsreserven för obligationer. Denna fråga, som också tas upp av riksbanksfullmäktige, äterkommer jag till. Enligt utredningsförslaget ökar expanslionsutrymmet med 507 för affärsbankerna, 59 24 för sparbankerna och 4344 för föreningsbankerna. Om placeringarna ökar med 1024 ärligen och det egna kapitalet är oförändrat tar det enligt utredningens beräkningar ca fem år att utnyttja det tillkornmande expansionsutrymmet. Förslaget innebär således att bankernas nu ulltagande kapitaltäckningsproblem löses samtidigt som krav ställs på bankerna att i framtiden generera eget kapital för att möjliggöra fortsatt expansion. Vidare är förslaget, som utredningen har pävisat, neutralt i förhållande till den bokslutspoliuik bankerna hitintills har fört. De banker som har prioriterat uppbyggnad av de obeskattade reserverna framför att med beskattade medel bygga upp det egna kapitalet får således inte ett bättre utgångsläge än andra banker genom de föreslagna reglerna.
Jag anser således att kapitaltäckningsreglerna bör ändras enligt utredningens förslag 1 dess huvuddrag. Jag delar emellertid inspektionens åsikt att den liberalisering av kapitalkraven som följer av utredningsmajoritetens förslag gär väl långt. De ändringar i utredningsförslaget som jag förordar i
det följande innebär att kapitalkraven skärps något jämfört med detta
förslag.
Vad först gäller frågan i vad mån värderegleringskontona skall få räknas in i kapitalbasen anser jag att övervägande skäl talar för att andelen bör bestämmas till 40 26. Detta står i samklang med att den latenta skatteskulden som vilar på dessa reserveringar är 5796. Reduceringen till 40'Z. innebär att det blir från kapitaltäckningssynpunkt mera likvärdigt om rörelseöverskott används till att öka det egna kapitalet i form av aktickapital resp. egna fonder eller om överskottet avsätts som obeskattade reserver på värderegleringskonton. Jämfört med utredningsförslaget, som avsåg 50 9& av värderegleringsreserverna, innebär ändringen vidare — i enlighet med vad bankinspektionen har förordat — att expansionsutrymmet inte blir fullt så stort och att liberaliseringen främst kommer de välkonsoliderade bankerna till del.
En annan fråga är om orealiserade vinster eter förluster på värderegleringskontona skall få genomslag på kapitalbasen. I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att detta inte är nödvändigt när det gäller saldona på värderegleringskontona för utläning och utländska valutor. Vad gäller frågan om hela värderegleringskontot för obligationer bör godtas vill Jag anföra följande. |
Enhet gällande huvudregel 1 banklagstiftningen får bankernas obligationsinnehav i bokföringen inte tas upp till ett högre värde än marknadsvärdet. När bankens obligationsinnehav redovisas till anskätfningsvärdet (bruttobokvärdet) måste således avsättningar göras till ett värderegleringskonto så att obligattonsportföljens nettobokvärde nedbringas till högst marknadsvärdet. Denna bestämmelse i banklagstiftningen innebär att en del av saldona på värderegleringskontona för obligationer har tagits i anspråk för att täcka banklagarnas nedskrivningskrav. Enligt utredningsmajoritetens uppfattning har bankernas obligationsportföljer mer karaktiär av anläggningstillgång. Som skäl härför har anförts att det är orealistiskt att tänka sig att bankerna skulle kunna avyttra en väsentlig del av sitt obligationsinnehav vid en krissituation. Nägon marknad som skulle kunna absorbera en sådan utförsäljning existerar inte i Sverige. Mot bakgrund härav anser utredningsmajoriteten att obligationerna I kapitaltäckningssammanhang kan tas upp till anskaffningsvärdet.
Utredningsmajoritetens förslag har i och för sig vissa praktiska fördelar. Jag kan dock inte dela uppfattningen att obligationerna har mer karaktär av anläggningstuillgång än av omsättningstillgång. Som bankinspektionen och riksbanksfullmäktige har framhållit är det av principiella skäl felaktigt att den del av behållningen på värderegleringskontot som har konsumerats av nedskrivningsbehovet även skulle få ingå i kapitalbasen för kapitaltäckningsreglerna. I princip borde endast den del av värderegleringskontot som återstår sedan kontot använts för nedskrivning till marknadsvärdet få medtagas. Då detta värde fluktuerar med ränteläget, är dock en på detta sätt beräknad återstod av värderegleringskontot olämplig som kapitalbas. I likhet med bankinspektionen och riksbanksfullmäktige förordar jag därför att obligutionerna i kapitaltäckningssammanhang bör tas upp enligt den supplementärregel som gäller för värdering av sådana obligationer som redovisas i riskklasserna A och B. Denna regel innebär att bankernas
obligationsinnehav får värderas utifrån ett av bankinspektionen framräk-
nat genomsnitt av räntan för vissa stats- och bostadsobligationer under de senaste tio åren. Härigenom får t. ex. en kraftig höjning av räntenivån på kort sikt endast ett begränsat genomslag i den genomsnittliga tioårsräntan.
Enligt gällande bestämmelser skall vid beräkning av kapitalkravet tillgångarna tas upp till det bokförda värdet. Det innebär att tillgångarnas bruttobokvärden reduceras med saldona på värderegleringskontona, innan kapitalkravet beräknas Gfr prop. 1968:143, s. 233). Eftersom delar av
värderegleringskontona för obligationer, lån och valutor enligt de nu före-
slagna reglerna kommer att räknas in i kapitalbasen, bör som utredningen
föreslår någon sådan reduktion inte göras i fråga om dessa tillgångar, utan beräkningen av kapitalkravet ske med utgångspunkt i bruttovärdena. För övriga tillgångar innebär förslaget inte någon ändring. De skall alltså vid beräkningen av kapitalkravet som. hittills tas upp till sina nettovärden.
Fördelningen av det egna kapitalet på aktiekapital och reserver är, som
utredningen har framhållit, i och för sig godtycklig. En affärsbank kan ju
genom fondemission överföra reserver till aktiekapitalet och därmed vidga utrymmet för förlagslån. Med hänsyn härtill och då det är önskvärt med en enhetlig behandling av de olika bankgrupperna tillstyrker jag utredningens
förslag att också affärsbanker och sparbanker får likställa förlagsbevis som
har utfärdats av banken intill ett belopp som svarar mot bankens eget kapital resp. egna fonder. Vidare delar jag utredningsmajoritetens uppfattning att begränsningsregeln för förlagslån med kort återstående löptid bör slopas av förenklingsskäl. Om återbetalning av förlagslån i något fall skulle medföra kapitaltäckningsproblem, kan man förutsätta att bankerna vidtar erforderliga åtgärder, exempelvis genom att ge ut nya förlagsbevis för att ersätta de förfallna.
Bankgarantierna har sedan 1960-talet expanderat starkt och relativt sett
kraftigare än bankernas balansomslutning. Som utredningen påpekar är bankernas säkerheter vanligen något sämre för garantierna än för krediterna. Följden härav är att garantierna tenderar att till största delen hamna i riskkatalogens högsta klass. Garantirörelsen kräver därmed ett större riskkapital än övriga placeringar, trots att riskmomentet för garantier inte kan anses större. Som utredningen framhåller har de svenska bankerna därmed fätt ett sämre konkurrensläge på garantimarknaden än försäkringsbolag och utländska banker. En viss lättnad i kravet på eget kapital för garantirörelsen anser jag mot bakgrund härav vara befogad. I likhet med flertalet remissinstanser tillstyrker jag därför utredningens förslag att and-
ra garantier än kreditgarantier vid kapitaltäckningsberäkningen medräknas
till endast 50 42.
Kravet på borgen för inteckningslån i riskklass C har i praktiken inte någon större betydelse. I likhet med remissinstanserna har jag därför inte något att erinra mot att kravet slopas. Jag har inte heller någon erinran mot att samtliga lån med enbart namnsäkerhet förs till riskklass D. Jag förordar alltså ändringar på dessa punkter.
I likhet med bankinspektionen och riksbanksfullmäktige anser jag att
kapitaltäckningskravet för bankernas fordringar på utländska banker bör
skärpas. Bankernas utlandsverksamhet har ökat markant under senare år.
Vid utgången av år 1978 uppgick fordringarna på utländska banker till ca 16
miljarder kr. att jämföras med ca 4 miljardet kr. vid årsskiftet 1968/69. De
risker som är förknippade med denna verksamhet är, som bankinspektionen och riksbanksfullmäktige har framhållit, större än vad som förutsågs vid införandet av kapitaltäckningsbestämmelserna år 1968. Ett kapitaltäck-
Prop. 1978/79: 190 ta "An
ningskrav på 1,54 för dessa fordringar anser jag i likhet med dessa remissinstaner vara lämpligt. För att undvika att ytterligare en riskklass tillskapas föreslår jag att fordringar på utländska banker ligger kvar i riskklass B men att de tas upp till 150 72 av sitt värde.
I övrigt har jag inte funnit tillräckliga skäl att nu göra ytterligare ändringar I riskklassindelningen. Jag är således inte beredd att på nuvarande underlag följa bankinspektionens och bankföreningens förslag till vissa sådana ändringar. Jag vill emellertid instämma i vad bankinspektionen har anfört om att det självfallet är den på erfarenheter grundade riskbedömningen som bör vara avgörande i fråga om ändringar i riskkatalogen, oavsett om detta övergångsvis kan medföra en eller annan förskjutning i konkurrensförhållandena mellan olika banker eller bankgrupper. Det finns med denna utgångspunkt givetvis anledning att fortlöpande följa utvecklingen på bankområdet i fråga om kapitaltäckningen och beakta erfarenhe-
terna av vilka risker som är förbundna med bankernas placeringar.
För att belysa verkningarna I kapitaltäckningshänseende av det av mig nu förordade förslaget i förhållande till nuvarande regler och utredningsmajoritetens förslag har upprättats tabeller för de tre bankinstitutsgrupperna. Tabellerna bör fogas till detta protokoll som bilaga 3.
Tabellerna visar att departementsförslaget medför en viss ökning av kapitalkraven jämfört med utredningens förslag. Det framgår också att departementsförslaget jämfört med nuvarande regler innebär att kapitalbasen för beräkningen av kravet ökas väsentligt och att bankernas kapitaltäckningssituation förbättras påtagligt. Detta innebär att bankerna bör kunna fortsätta att öka omslutningen under de närmaste åren utan att behöva ta i anspråk kapitalmarknaden i större omfattning. Jag vill samtidigt erinra om att förslaget innebär att den provisoriska lättnaden av kapitalkraven med 1092 utgår.
Utredningens förslag till utökade nedskrivningsmöjligheter för bankerna är jag inte beredd att ta ställning till på nu föreliggande underlag. Under de närmaste åren torde det för övrigt endast i enstaka fall kunna inträffa att nuvarande skatteregler utgör hinder för en bank att bygga upp obeskattade reserver till den nivå som de förordade kapitaltäckningsreglerna medger.
Utöver banklagsutredningens förslag vill jag i detta sammanhang ta upp en annan fråga som berör kapitaltäckningsreglerna. I den proposition om den svenska kapitalmarknaden (prop. 1978/79: 165) som regeringen nyligen har lagt fram för riksdagen har föreslagits att det nuvarande förbudet för bankerna att utfärda obligationer (66 § banklagen, 35 § sparbankslagen, 42 a $ jordbrukskasserörelselagen) skall upphävas. Bankerna föreslås sålunda få rätt att ge ut såväl s. k. bankcertifikat — obligationer med en löptid av
högst ett år — som obligationer med längre löptid, för obligationer som ges
ut i Sverige dock högst sju år. Enligt kapitaltäckningsreglerna gäller generellt att kapitaltäckning inte krävs för fordringar som ett bankinstitut har mot ett annat svenskt bankinstitut. En viss justering behöver göras i dessa
regler för att också banks innehav av obligationer som en annan bank har utfärdat skall undantas från kravet på kapitaltäckning. Jag förordar att denna justering av reglerna görs.
3 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nuv har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att antaga inom ekonomidepartementet upprättade förslag till 1. lag om ändring I lagen (1955: 183) om bankrörelse, 2. lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker, 3. lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen.
4 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fråm.
Bilaga 1 Nya kapitaltäckningsregler för bankerna
Delbetänkande avgivet av banklagsutredningen
Ds E 1978: 4
Till Statsrådet och chefen för ekonomidepartementet
Genom beslut den 23 juni 1976 bemyndigade regeringen chefen för dävarande finansdepartementet att tillkalla högst sju ledamöter med upp-
drag att se över banklagstiftningen. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 1 juli 1976 rättschefen Kurt Malmgren (ordförande), bankdirektören Bertil Danielsson, bankinspektören Stig Danielsson, riksbanksdirek-
tören Kurt Eklöf, direktören Sven Lindquist, direktören Sven G. Svenson och bankdirektören Lars-Erik Thunholm som ledamöter.
Som sakkunnig förordnades avdelningsdirektören Lars-Olof Thörn och
som expert hovrättsassessorn Jan Bökmark. Som experter har vidare för-
ordnats fr.o.m. den 1 oktober 1976 byrådirektören Bo Dahlheim och fr.o.m. den I april 1978 förste byråsekreteraren Tomas Lindstrand.
Utredningens sekreterare har t.o.m. den 19 april 1977 varit numera departementsrädet Lars Hedberg samt därefter numera kanslirådet Lars
Bredin. Vidare har hovrättsassessorn Lars Noltorp fr. o. m. den 1 januari
1978 förordnats till biträdande sekreterare.
Utredningen har tidigare överlämnat en framställning om förslag till provisoriska ändringar av kapitaltäckningsreglerna för bankinstituten.
Utredningen fär härmed överlämna delbetänkandet Nya kapitaltäckningsregler för bankerna. Reservation har avgetts av Stig Danielsson. Lars-Olof Thörn har i särskilt yttrande anslutit sig till reservationen.
Vid utarbetandet av statistiskt material har utredningen anlitat biträde av experter.
Utredningen avser att närmast behandla frågor om anpassning av banklagarna till den nya aktiebolagslagen och av utvecklingen föranledda krav
på justering av bankinstitutens rörelseregler.
Stockholm i november 1978
Kurt Malmgren
Bertil Danielsson Stig Danielsson Kurt Eklöf Sven Lindquist Sven G. Svenson Lars-Erik Thunholm
/Lars Bredin
Lars Noltorp
Innehåll
Sammanfattning 33 Författningsförslag 36 . Förslag till lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse ta .- Förslag till ag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker 39
'H .- Förslag till lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasse- FÖPLISEN ooo reeeeeerrrerresrreere rr rer ere rer ses ss asset sena
— DITeRlNCH senere rrrr rr rasar rer reser rear rar rss rs rer ser rr rst 47 ty Kapitaltäckningsbestämmelser i banklaäagstiftningen .oososossserrr. 49
2.1¶Inledning Csoosossesereseeerrerererrress res reser rss rr rss 49
2.2¶Gällande rätt oossoosereeserrererererrerrres esse rss sir r nns 49
ps TESTO) 51 2.3.1 Inledning sossesssereerrerrrrrrrre reses s esse ss ss na S1 5 ” 2.3.2 Kapitaltäckningsbestämmelser före nu gällande lag 2.3.3 1968 Ars låg oossssssssrsrrereerrr rr rses ses sne rr oso 53 2.3.3.1 Allmänt ooossosoosersesreer reses ses ses ss ss sana 53 2.3.3.2 Riskkataloget oocssssserssersssser ss ser anses 5 2.3.3.3 Kapitalbäsen socsoossrersessessserr rss resas a 60 2.3.3.4 Sammanfattnifg sosoossooseersssrs ses s resans 64 2.3.4 Värderingsprinciper för obligationer sososssssss ss ssss 64
2.3.5¶Den provisoriska ändringen är 1977 sossssssssss res ess 66
2.3.6¶Förlagslån som täckningskapital -ossosssossossss rss osa 66
2.3.7 Bankernas engagemang i sidobolag sosssossssss ses ses 70 Kuapitaltäckningsbestämmelser i vissa utländska banksystem 3.1 Allmänt ooooosoesereeeererer ere rr rrrrerrr ss sr rss ser sr sn 72 3.2 Närmare om kapitaläckningsbestämmelserna i vissa utländska banksyStelM ooscsssesesererrerrerer reses sar esse seen sea
3.3¶Sammanfattning oossseerseererrererrrrresr ser rer rer rer sea
Översikt av debatten om hapitaltäckningsfrågorna 'n Probleminventering och grundlöggande krav
5.1¶Probleminventering S.1.1 Utvecklingen till är 170 osososssessserss sees sissors ea
5.1.2 Volymtillväxt — inflaltföl mosse eeserers ss reser rer rea 5.1.3 Belastning på kapitalmarknaden med gällande kapital-
täCknNingSsregler sossssseeererrres reses sr res res ss anna
5, 2 Grundläggande krav på nya kapitaltäckningsregler Överväganden och förslag i huvudfrågan
6. I Inledning oosoosrrerrrresreererererrerr reser ss ss re er serna
6.2 Riskkatalogen
6.3¶Utökning av kapitalbasen
6.3.1.1 Bruttoplaceringår ooooocesersssss ss rss rr reses 6.3.2 Förlagslån som täckningskapital ooossscssssse ss sees ess
6.3.3.1 Tre-procentsmodellen sossosssssseeser rss er sa
6.3.3.2¶Kapitalkravsrnodellen oossosoossssere rss ss er rea
6.3.3.3 SO-procentsmodellen sossoomssssssrsr rss rer era 6.3.3.4 75-procentsmodelleNn sossossrsssserssrses se re rss
7 VisSSU dellYÄgO omomrrrrrrerrr rer rara rer raser rr rr rer rer rer r a
7.1 Inledning dosoeoerrreerrrrrereererr ere rer rr rr sr reser s a
7.2 Betydelsen av borgen för hänförande av placering till viss risk-
LIA ooreeereerres reser reser sr re rer rr rr rr srt Kr rr RR RR ss 16
7.3 Garantiförbindelsernas behandling i -kapitaltäckningssam-
MANhUNE sososereeresereereeeseres er reser rs ser ere srt ers 117
8 Samordning av kapitaltäckningsregler och skatteregler. svs... 119
8.1 Allmän oooooes ere rereer rer ere rr rer rr rr rss r srt str rss 119
8.2¶Skattekrediter i Dankrörelse soososeesererrserer ers reses r a 120
8.3¶Företagsskatteberedningens försläg sossosssssessser esse rea 121
8.4¶Sammanfattande bedömning oosssroseeerrrseseserrr stress 121
Bilagor Bilaga I Kapitalkrav. eget kapital, värderegleringskonton och lön-
Bilaga 2 Samband mellan volymtillväxt och överskottsniva vid krav
på konstanta soliditets-. konsoliderings- och utdelnings-
Bilaga 3. Framskrivning av kapitalstrukturen med gällande kapital-
täCknIiNgSregler mossor resrrrrererer er rr rer rr rr sr sees ra Bilaga 4 Värderegleringskonton. eget kapital, kapitalkrav samt kapi-
talutnyttjäande vid gällande regler och i tre-procentsmodel-
Ien. Uppgifter per ultimo 1976. sosssossssressrerrs ser era 126
Bilaga 5 Framskrivning av kapitalstrukturen med tre-procentsmodel-
LS 129
Bilaga 6 Värderegleringskonton, eget kapital, kapitalkrav samt kapt-
talutnyttjände vid gällande regler och i 50-procentsmodel-
Ien. Uppgifter per ultimo 1976 mossossesrsrsersr rer se erna Bilaga 7 Framskrivning av kapttalstrukturen med 50-procentsmodel-
[RA 135 138
Prop. 1978/79: 190 ww '
SAMMANFATTNING
I enlighet med sina direktiv har banklagsutredningen gjort en översyn av banklagarnas kapitaltäckningsbestämmelser i syfte att finna en lösning
varigenom bankernas behov av täckningskapital dämpas utan att insättarnas berättigade intresse av skydd mot förluster sätts åsido. Resultatet av
utredningens arbete redovisas i detta delbetänkande. Banklagarnas kapitaltäckningsregler fick sin nuvarande utformning ge-
nom 1968 ärs banklagsreform. Bestämmelserna är utformade som placeringsregler differentierade i fyra riskgrader efter placeringarnas art. Place-
ringarna i den lägsta riskgraden är helt fria från krav på täckning med eget
kapital. Tillgångarna i övriga riskgrader skall täckas med 196, 44 resp. 87 epet kapital. Det samlade kravet på eget kapital utgör fr.o.m. den 1 juli 1977 9026 av summan av kapitalkraven i de fyra olika riskgraderna. Med eget kapital avses för bankaktiebolag och föreningsbank aktiekapital
resp. insatskapital samt reservfond, dispositionsfond och av stämman fastställd vinstbalans. För sparbanks del skall täckning ske med egna fonder, dvs. grundfond, reservfond och garantifond. Som täckningskapital
får också räknas förlagslån intill ett belopp motsvarande bankaktiebolags aktiekapital. sparbanks reservfond resp. centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital.
1968 års kapitaltäckningsregler innebar för flertalet banker en väsentlig sänkning av kapitalkravet. Det utrymme för expansion av rörelsen inom ramen för befintligt eget kapital som de nya reglerna gav möjlighet till togs
emellertid snabbt i anspräk.
Bankernas rörelseöverskott har inte heller varit tillräckligt stora för att tilläta en uppbyggnad av det redovisade egna kapitalet i takt med volymexpansionen. Det ökade kapitalkravet har därför i stor utsträckning måst tillgodoses genom emissioner av aktier och förlagslån.
Utredningen har —- som direktiven anvisar — undersökt om bankernas obeskattade reserveringar helt celler delvis kan likställas med eget kapital.
Tidigare förslag i denna riktning har avvisats under hänvisning i huvudsak till att en på detta sätt sammansatt kapitalbas inte skulle förete erforderlig stabilitet. Utredningens undersökningar visar att bankernas realiserade
förluster härvidlag endast har marginell betydelse. Avgörande blir i stället
huruvida ovorealiserade vinster eller förluster på obligationsinnehavet skall få genomslag på kapitalbasen. Utredningen anser på närmare angivna skäl att detta inte är nödvändigt utan föreslår att saldona på värderegleringskontona för utläning. utländska valutor samt obligationer behandlas enhetligt och får utgöra grund för en breddning av kapitalbasen.
Utredningen har prövat en rad modeller för hur denna utvidgning av kapitalbasen bör genomföras. Flera krav bör ställas på ett nytt system. Det
bör således vara neutralt i förhällande tll förd bokslutspolitik. Vidare bör
-- så långt möjligt — kapitalbasen vara okänslig för volym- och strukturför-
3 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 190
ändringar och de skilda institutgrupperna och bankerna sinsemellan få en likvärdig behandling. Systemet bör också vara så uppbyggt att kommande kapitaltäckningsbehov tillgodoses genom att ytterligare incitament skapas för framtida avsättningar till värderegleringskonton. Vid en samlad bedömning av bl.a. dessa krav har utredningen stannat för att föreslå att hälften av saldona på värderegleringskontona för utlåning, utländska valutor och
obligationer räknas in i kapitalbasen intill ett belopp som svarar mot redovisat eget kapital.
Enligt gällande bestämmelser får en bank med eget kapital likställa det nominella värdet av förlagsbevis, som har ställts ut av banken, intill ett
belopp som svarar mot, för affärsbankerna aktiekapitalet, för sparbanker-
na reservfonden och för föreningsbankerna det belopp vartill centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital uppgår. Viss begränsning gäller i fråga om förlagskapital som långivaren kan återkräva inom fem år. I förenklande syfte och för att få en enhetlig behandling av de skilda institutsgrupperna föreslår utredningen att också affärsbanker och sparbanker
med eget kapital får likställa det nominella värdet av förlagsbevis intill ett
belopp som svarar mot det totala egna kapitalet. Utredningen föreslår vidare att den särskilda begränsningsregeln för förlagslån med kor åter-
stående löptid slopas.
Bankernas garantiförbindelser är enligt gällande kapitaltäckningsregler
att jämställa med utlåning och underkastade krav på kapitaltäckning till hela sitt nominella belopp. Dessa bestämmelser medför enligt utredningen
att garantirörelsen kräver relativt sett mer riskkapital än övriga placeringar utan att för den skull riskmomentet kan anses vara större. Till följd härav kan konkurrensen på denna marknad mellan banker och exempelvis försäkringsbolag inte sägas äga rum på lika villkor. Mot bakgrund bl. a. härav föreslår utredningen en viss lättnad i kapitalkravet för garantirörelsen.
I nedanstående tabell belyses de samlade effekterna av utredningens förslag såvitt avser utökningen av kapitalbasen och reduktionen av kapitalkravet för vissa garantiåtaganden.
Ökat expansionsutrymme Affärs- — Spar- Förenings- Samti Zz på grund av banker = banker! banker = liga breddning av kapitalbasen 50 59 43 SI reduktion av kapitalkravet för vissa garantiåtaganden 5 || 4 5 Summa 55 60 47 56 ! Avser 69 större sparbanker.
Som inledningsvis har nämnts är bankinstitutens placeringar indelade i fyra riskgrader. Den lägsta riskgraden omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk, medan den högsta riskgraden omfattar de mest riskbeto-
nade tillgångarna. Utredningen har i enlighet med sina direktiv undersökt
om detta riskklassystem kan göras enklare. Utredningen har emellertid stannat för att i huvudsak behälla den nuvarande riskkatalogen. Härvid har man fäst avgörande vikt vid att riskkatalogen speglar de olikheter i kapitaltäckningskrav som föranleds av placeringarnas art och att en omarbetning medför uppenbara risker för att konkurrensförhållandena inom bankväsendet snedvrids.
En ledamot har i en reservation, vartill den sakkunnige anslutit sig, anmält avvikande mening i fråga om behandlingen av värderegleringskontot för obligationer och i viss mån möjligheten att med eget kapital likställa
förlagslån. I reservationen presenteras därjämte ett förslag till förenklade
kapitaltäckningsbestämmelser.
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse
Härigenom förordnas, att 57 § lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
57 8! Bankaktiebolag skall till insättar- Bankaktiebolag skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst nas skydd ha eget kapital till visst
lägsta belopp. Detta bestämmes I lägsta belopp. Detta bestämmes I förhållande till bankbolagets tHl- förhållande till bankbolagets tillgängar och till garantiförbindelser gångar och till garantiförbindelser
som bolaget ingått (placeringar). som bolaget ingått (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna I följande fyra indelas placeringarna i följande fyra
grupper, nämligen grupper, nämligen
A.1. inneliggande kassa, chec- A.1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt förd- kar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riks- ringar hos riksbanken och riksgäldskontoret, gäldskontoret.
2, skattkammarväxlar och otli- 2. skattkammarväxlar och obli-
gationer som utfärdats av staten, gationer som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig kommun eller därmed jämförlig
samfällighet. allmän kassa eller in- sumfällighet, allmän kassa eller in-
rättning, vars reglemente fastställts rättning, vars reglemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag cl- av regeringen, kreditaktiebolag eller Nordiska investeringsbanken, ler Nordiska investeringsbanken,
3. andra fordringar för vilka swa- 3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämför- ten. kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, lig samfällighet, bankakticbolag, sparbank, centralkassa eller annan sparbank, centralkassa eller annan
under A 1 elter 2 avsedd kassa eller under A I eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag. sådant inrättning, kreditaktiebolag, sädant
bankägt aktiebolag som enligt rege- bankägt aktiebolag som enligt rege-
ringens medgivande fär jämställas ringens medgivande får jämställas
med kreditaktiebolag vid tillämp- med kreditaktiebolag vid tillämp-
ningen av detta stycke eller försäk- ningen av detta stycke eller försäk-
ringsföretag med svensk konces- ringsföretag med svensk koncession Svarar, sion svarar, 4. fordringar för vilka säkerhe- 4. fordringar för vilka säkerhe-
ten utgöres av värdehandling eller ten utgöres av värdehandling eller fordran som angives under A 1—3, fordran som angives under A 1—3.
5. garantiförbindelser för vilka 5. garantiförbindelser för vilka
banken erhållit säkerhet i värde- banken erhällit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives handling eller fordran, som angives
under A 1—4, under A 1-4,
! Senaste lydelse 1977: 259
Nuvarande Ivydelse Föreslagen Ivdelse
B.1. andra fullgoda obligationer B.1. andra fullgoda obligationer
än de som angivas under A 2, än de som angivas under A 2, 2. fordringar för vilka utländskt 2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings- bankföretag eller annat försäkrings-
företag än som avses under A 3 el- företag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar, ler samfällighetsförening svarar,
3. fordringar för vilka säkerhe- 3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av ten utgöres av
värdehandling eller fordran, som värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller angives under B 1 eller 2, eller
inteckning i jordbruks-, affärs- el- inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt ler bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i frå- av den fasta egendomen eller, i frågå om tomträtt, av byggnad som gå om tomträtt. av byggnad som hör till tomträtten, hör till tomträtten,
4. garantiförbindelser för vilka 4. garantuförbindelser för vilka
banken crhållit säkerhet i värde- banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives handling eller fordran, som angives under B 1-3, under B 1-3, C.1. fordringar för vilka säker- C.1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av heten utgöres av inteckning i jordbruksfastighet, i inteckning 1 jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller två- bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår för vilket statligt bostadslån utgår
eller i tomträtt till sådan fastighet, eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är för- om inteckningen ligger mellan sjutstärkt med borgen och inteckning- tiofem och etthundra procent av det en lizger mellan sjuttiofem och ett- uppskattade värdet av den fasta hundra procent av det uppskattade egendomen eller, i fråga om tomtvärdet av den fasta egendomen el- rätt, av byggnad som hör till tomtler, i fråga om tomträtt, av byggnad rätten, som hör till tomträtten, inteckning I fastighet som helt el-
inteckning i fastighet, som helt ler delvis är inrättad för industriell eller delvis är inrättad för industri- verksamhet, eller i tomträtt till såell verksamhet, eller i tomträtt till dan fastighet inom femtio procent sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den
av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om
fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, egendom som hör till tomträtten, eller
förlagsbevis eller aktie, som no- förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller teras vid fondbörs här i landet,
borgen, dock ej till högre belopp
för varje låntagare än tjugofemtu-
sen kronor,
2. garantiförbindelser för vilka 2. garantiförbindelser för vilka
banken erhållit säkerhet i form av banken erhållit säkerhet i form av
värdehandling, fordran eller bor- värdehandling eller fordran, som
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gensförbindelse som angives under angives under C 1,
CI. D. övriga tillgångar och garanti- D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som en- förbindelser utom sådana som en-
ligt femte och sjätte styckena skola ligt femte och sjätte styckena skola
avräknas från eget kapital. avräknas från eget kapital.
För placeringar, som angivas un- För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I öv- der A, fordras ej eget kapital. I öv-
rigt skall bankbolag vid varje tid- rigt skall bankbolag vid varje tid-
punkt ha eget kapital till lägst nituio punkt ha eget kapital till lägst ett procent av ett belopp, som motsva- belopp, som motsvarar sammanlagt rar sammanlagt
en procent av summan av place- en procent av summan av placeringar, som angivas under B, ringar, som angivas under B, fyra procent av summan av pla- fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och ceringar, som angivas under C, och
ålta procent av summan av place- ätta procent av summan av place-
ringar, som angivas under D. ringar, som angivas under D.
Tillgång skall tagas upp till bok- Placeringar skall tagas upp till fört värde och garantiförbindelse följande värden, nämligen till sitt nominella belopp. I. fordringar, för vilka reserver
som avses i fjärde stycket avsatts,
till sitt bruttovärde,
2. övriga tillgångar, till sitt net-
tovärde,
3. garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt no-
minella belopp
SAnu
4. övriga garantiförbindelser, till
halva sitt nominella belopp.
Med eget kapital avses aktiekapi- Med eget kapital avses aktiekapi-
tal. reservfond, dispositionsfond tal. reservfond, dispositionsfond
och av bolagsstämman fastställd och av bolagsstämman fastställd
vinstbalans. Med eget kapital får vinstbalans. Med eget kapital får,
likställas det nominella värdet av intill ett belopp motsvarande bankförlagsbevis, utställda av bankbo- bolagets eget kapital, likställas dels
laget, intill ett belopp motsvarande hälften av ett belopp som svarar bolagets aktiekapital. I fråga om mot bolagets reserver för utlåning,
förlagskapital, som långivaren kan garantiförbindelser, utländska va-
återkräva inom fem år, skall dock lutor och obligationer, dels det no-
iakttagas att med bolagets kapital minella värdet av förlagsbevis ut-
får likställas högst så stor del ev ställda av bolaget.
der varje år förfallunde beloppet
som svarar mot tio procent av bola-
gets aktiekapital.
Från bankbolagets eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat ineller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller i
fråga om kreditaktiebolag som har ull huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner.
Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att bereda banken lokaler för dess inrymmande cHer tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från bankbolagets eget kapital avräknas ätta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot bankens innehav av aktier i fastighetsbolaget.
Med uppskattat värde avses det värde, som bankbolaget bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant län beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppfördes, om ej
särskilda skäl föranleda annat.
Denna lag träder i kraft den
2¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker
Härigenom förordnas, att 268 lagen (1955:416) om sparbanker skalt ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 §!
Sparbank skall till insättarnas Sparbank skall till insättarnas skydd ha egna fonder till visst lägs- skydd ha egna fonder till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i för- ta belopp. Detta bestämmes i för-
hållande till sparbankens tillgångar hållande till sparbankens tillgångar
och till garantiförbindelser som och till garantiförbindelser som sparbanken ingått (placeringar). sparbanken ingått (placeringar).
Vid beräkningen av kravet på egna Vid beräkningen av kravet på egna
fonder indelas placeringarna i föl- fonder indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen jande fyra grupper, nämligen
A.l. inneliggande kassa, chec- A.lI. inneliggande kassa, chec-
kar, postremissväxlar samt ford- kar, postremissväxlar samt ford-
ringar hos riksbanken och riks- ringar hos riksbanken och riks-
gäldskontoret, gäldskontoret,
2. skattkammarväxlar och obliga- 2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, tioner som utfärdats av staten,
kommun eller därmed jämförlig kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, allmän kassa eller in- samfällighet, allmän kassa eller in-
! Senaste lydelse 1977: 260
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
rättning, vars reglemente fastställts rättning, vars reglemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag el- av regeringen, kreditaktiebolag eller Nordiska investeringsbanken, ler Nordiska investeringsbanken,
3. andra fordringar för vilka sta- 3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämför- ten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, lig samfällighet. bankaktiebolag, sparbank. centralkassa eller annun sparbank, centralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller under A I eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag, sådant inrättning, kreditaktiebolag, sådant bankägt aktiebolag som enligt rege- bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas ringens medgivande får jämställas med kreditaktiebolag vid tillämp- med kreditaktiebolag vid tillämpningen av detta stycke eller försäk- ningen av detta stycke eller försäkringsföretag med svensk konces- ringsföretag med svensk koncession svarar, sion svarar,
4. fordringar för vilka säkerhetea 4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller ford- utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under A 1—3, ran, som angives under A 1—3,
5. garantiförbindelser för vilka 5. garantuiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i vär- sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som an- dehandling eller fordran, som angives under A 1—4, gives under A 1-4,
B.1. andra fullgoda obligationer B.1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2, än de som angivas under A 2,
2. fordringar för vilka utländskt 2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings- bankföretag eller annat försäkringsföretag än som avses under A 3 el- företag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar, ler samfällighetsförening svarar,
3. fordringar för vilka säkerheten 3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av utgöres av
värdehandling eller fordran, som värdehandting eler fordran, som angives under B 1 eller 2, eller angives under B I eller 2, eller
inteckning i jordbruks-, affärs- el- inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt ler bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eler, i frå- av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt. av byggnad som ga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten, hör till tomträtten,
4. garantiförbindelser för vilka 4. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i vär- sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran som an- dehandling eller fordran som angives under B 1—3, gives under B 1—3,
C.1. fordringar för vilka säkerhe- C-.1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av ten utgöres av
inteckning i jordbruksfastighet, i inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller två- bostadsfastighet med en- eller två-
familjshus eller med flerfamiljshus familjshus eller med flerfamiljshus
för vilket statligt bostadslån utgår för vilket statligt bostadslån utgår
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
eller i tomträtt till sådan fastighet, eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är för- om inteckningen ligger mellan sjutstärkt med borgen och inteckning- viofem och etthundra procent äv det en ligger mellan sjuttiofem och ett- uppskattade värdet av den fasta hundra procent av det uppskattade egendomen eller, i fråga om tomtvärdet av den fasta egendomen el- rätt, av byggnad som hör till tomtler, i fråga om tomträtt. av byggnad rätten, som hör till tomträtten,
inteckning, i fastighet, som helt inteckning 1 fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industri- eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i tomträtt till ell verksamhet. eller i tomträtt till
sådan fastighet inom femtio procent sådan fastighet inom femtio procent
av det uppskattade värdet av den av det uppskattade värdet av den
fasta egendomen eller, i fråga om fasta egendom eller, 1 fråga om
tomträtt, av byggnad och annan tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, egendom som hör till tomträtten,
eller
förlagsbevis eller aktie som no- förlagsbevis eller aktie. som no-
teras vid fondbörs här i landet, eller teras vid fondbörs här i landet,
borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor,
2. garantiförbindelser för vilka 2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i form sparbanken erhållit säkerhet i form
av värdehandling, fordran eller bor- av värdehandling eller fordran, som
gensförhindelse som angives under angives under C 1,
C1,
D. övriga tillgångar och garanti- D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som en- förbindelser utom sådana som en-
ligt femte och sjätte styckena skola ligt femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna avräknas från sparbankens egna fonder. fonder.
För placeringar, som angivas un- För placeringar, som angivas under A. fordras ej egna fonder. I öv- der A, fordras ej egna fonder. I övrigt skall sparbank vid varje tid- rigt skall sparbank vid varje tidpunkt ha egna fonder till lägst nittio punkt ha egna fonder till lägst ett procent av ett belopp som motsva- belopp. som motsvarar sammanlagt rar sammanlagt
en procent av summan av place- en procent av summan av place-
ringar, som angivas under B, ringar, som angivas under B,
fyra procent av summan av pla- fyra procent av summan av pla-
ceringar, som angivas under C, och ceringar, som angivas under C, och
åtta procent av summan av place- åtta procent av summan av placeringar. som angivas under D. ringar, som angivas under D.
Tillgång skall tagas upp till bok- Placeringar skall tagas upp till fört värde och garantiförbindelse följande värden, nämligen till sitt nominella belopp. 1. fordringar, för vilka reserver som
avses i fjärde stycket uvsatts, till
sitt bruttovärde,
2. övriga tillgångar, till sitt netto-
värde,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3. garantiförbindelser, som är
knutna till kreditgivning, till sitt no-
minella belopp samt
4. övriga garantiförbindelser, till
halva sitt nominella belopp.
Med egna fonder avses grurd- Med egna fonder avses grundfond, reservfond och garantifond. fond, reservfond och garantifond.
Med egna fonder får likställas uet Med egna fonder får, intill ett be-
nominella värdet av förlugsbevis, lopp motsvarande — sparbankens utställda av sparbanken, intill ett egna fonder, likställas dels hälften belopp motsvarande sparbankens av ett belopp som svarar mot reservfond. I fråga om förlagskapi- sparbankens reserver för utlåning, tal, som långivaren kan återkräva gurantiförbindelser, utländska vainom fem år, skall dock iakttagus lutor och obligationer, dels det noatt med sparbankens fonder får Iik- minella värdet av förlagsbevis utställas högst så stor del av det varje ställda av sparbanken. år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av reservfonden.
Från sparbankens egna fonder skall avräknas det bokförda värdet av vad
sparbanken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag som
driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet
eller att lämna lån till kommuner.
Har sparbank väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslu-
tande har till syfte att förvalta fasuighet eller tomträtt som förvärvats för att
bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från sparbankens egna fonder avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot sparbankens innehav av aktier i fastighetsbolaget.
Med uppskattat värde avses det värde, som sparbanken bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggande sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för
uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda
pantvärdet för byggnaden eller cen fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.
Sparbank, som på grund av avtal enligt 798 skall uppbära blivande
överskott vid annan sparbanks likvidation, får vid bestämmande av kravet på egna fonder under tiden för likvidationen taga överskottet i beräkning
intill belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.
Denna lag träder i kraft den
3¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen
Härigenom förordnas, att 348 lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörel-
sen skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
348 Centralkassa jämte anslutna jord- Centralkassa jämte anslutna jord-
brukskassor skall till insättarnas brukskassor skall till insättarnas
skydd ha eget kapital till visst lägsta skydd ha eget kapital till visst lägsta
belopp. Detta bestämmes för kas- belopp. Detta bestämmes för kas-
sorna gemensamt i förhållande till sorna gemensamt i förhällande till
deras ullgångar och av dem ingång- deras tillgångar och av dem ingång-
na garantiförbindelser (placering- na garantiförbindelser (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkra- ar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna i följande vet indelas placeringarna i följande
fyra grupper, nämligen fyra grupper, nämligen
A.l. inneliggande kassa, chec- A.1. inneliggande kassa, checkar. postremissväxlar samt ford- kar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riks- ringar hos riksbanken och riksgäldskontoret, gäldskontoret,
2. skattkammarväxlar och obliga- 2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, tioner som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig kommun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller in- samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts rättning, vars reglemente fastställts
av regeringen, kreditaktiebolag el- av regeringen, kreditaktiebolag el-
ler Nordiska investeringsbanken, ler Nordiska investeringsbanken,
3. andra fordringar för vilka sta- 3. andra fordringar för vilka sta-
ten, kommun eller därmed jämför- ten. kommun eller därmed jämför-
lig samfällighet. bankaktiebolag, lig samfällighet, bankaktiebolag,
sparbank, centralkassa eller annan sparbank, centralkassa eller annan under Al eller 2 avsedd kassa eller under A1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag, sådant inrättning, kreditaktiebolag, sådant bankägt aktiebolag som enligt rege- bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas ringens medgivande får jämställas med kreditaktiebolag vid tillämp- med kreditaktiebolag vid tillämp-
ningen av detta stycke eller försäk- ningen av detta stycke eller försäk-
ringsföretag med svensk konces- ringsföretag med svensk koncesslon svarar, sion Svarar,
4. fordringar för vilka säkerheten 4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eler ford- utgöres av värdehandling eller fordrån, som angives under A 1—3, ran, som angives under A 1—3,
5. garantiförbindelser, som utfär- S. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten dats av centralkassan eller ansluten
jordbrukskassa och för vilka kassan jordbrukskassa och för vilka kassan
! Senaste lydelse 1977: 261.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
erhållit säkerhet i värdehandling el- erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under A ler fordran, som angives under A
1-4, 1-4,
B.1. andra fullgoda obligationer B.1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2, än de som angivas under A 2,
2. fordringar för vilka utländskt 2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings- bankföretag eller annat försäkrings-
företag än som avses under A 3 el- företag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar, ler samfällighetsförening svarar,
3. fordringar för vilka säkerheten 3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av utgöres av
värdehandling eller fordran, som värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller angives under B 1 eller 2, eller
inteckning i jordbruks-, affärs- el- inteckning i jordbruks-, affärs- el-
ler bostadsfastighet eller tomträtt ler bostadsfastighet eller tomträtt
till sådan fastighet inom sjuttiofern till sådan fastighet inom sjuttiofem
procent av det uppskattade värdet procent av det uppskattade värdet
av den fasta egendomen eller, i frö- av den fasta egendomen eller, i frå-
ga om tomträtt, av byggnad sorn gå om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten, hör till tomträtten,
4. garantiförbindelser, som utfär- 4. garantiförbindelser, som utfär-
dats av centralkassan eller ansluten dats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling el- erhållit säkerhet i värdehandling el-
ler fordran, som angives under B 1-- ler fordran, som angives under B 1—
3, 3,
C-.1. fordringar för vilka säkerheten C.A1. fordringar för vilka säkerheten
utgöres av utgöres av
inteckning i jordbruksfastighet, i inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller två- bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår för vilket statligt bostadslån utgär eller i tomträtt till sådan fastighet, eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är för- om inteckningen ligger mellan sjutstärkt med borgen och inteckning- tiofem och etthundra procent av det en ligger mellan sjuttiofem och ett- uppskattade värdet av den fasta
hundra procent av det uppskattade egendomen eller, i fråga om tomt-
värdet av den fasta egendomen el- rätt, av byggnad som hör till tomtler, i fråga om tomträtt, av byggnad rätten, som hör till tomträtten,
inteckning i fastighet, som helt inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industri- eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i tomträtt till ell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent sådan fastighet inom femtio procent
av det uppskattade värdet av den av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, egendom som hör till tomträtten,
eller
Nuvarande Iydelse Föreslagna Iydelse
förlagsbevis eller aktie, som no- förlagsbevis eller aktie. som noteras vid fondbörs här i landet, eller teras vid fondbörs här i landet,
borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor,
2. garantiförbindelser, som utfär- 2. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten dats av centralkassan eller ansluten
jordbrukskassa och för vilka kassan jordbrukskassa och för vilka kassan
erhållit säkerhet i form av värde- erhällit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller böorgenstör- handling, eller fordran som angives
bindelse som angives under C I, under C 1.
D. övriga tillgångar och garanti- D. övriga tillgångar och garanti-
förbindelser utom sådana som en- förbindelser utom sådana som en-
ligt femte och sjätte styckena skola ligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital. avräknas från eget kapital.
För placeringar, som angivas un- För placeringar. som angivas under A, fordras ej eget kapital. I öv- der A, fordras ej eget kapital. I övrigt skall centralkassa jämte anslut- rigt skall centralkassa jämte anslut-
na jordbrukskassor vid varje tid- na jordbrukskassor vid varje tid-
punkt ha eget kapital till lägst nittio punkt ha eget kapital till lägst ett procent av ett belopp, som motsva- belopp, som motsvarar sammanlagt
rar sammanlagt en procent av summan av place- en procent av summan av placeringar. som angivas under B, ringar, som angivas under B, fyra procent av summan av pla- fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och ceringar, som angivas under C, och
ätta procent av summan av place- ätta procent av summan av placeringar, som angivas under D. ringar, som angivas under D.
Tillgång skall tagas upp till bok- Placeringar skall tagas upp till fört värde och garantiförbindelse följunde värden, nämligen till sitt nominella belopp. I. fordringar, för vilka reserver som
uvses I fjärde stycket avsatts. till
sitt bruttovärde,
2. övriga tillgångar, till sitt netto-
värde,
3. garantiförbindelser, som är
knutna till kreditgivning, till sitt no-
minella belopp samt
2. övriga garantiförbindelser, till
halva sitt nominella belopp.
Med eget kapital avses insatska- Med eget kapital avses insatska-
pital. reservfond. dispositionstond pital. reservfond, dispositionsfond och av stämma fastställd vinstba- och av stämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas lans. Med eget kapital får, intill ett
det nominella värdet av förlagsbe- belopp motsvarande det belopp vis, utställda av centralkassan, in- vartill centralkassans och anslutna till ett belopp motsvarande det be- Jjordbrukskassors eget kapital upp-
lopp vartill centralkassans och an- går, likställas dels ett belopp som
slutna jordbrukskassors eget kapi- svarar mot centrulkassans och antal uppgår. I fråga om förlagskapi- slutna jordbrukskaäassors reserver
Nuvarande Iydelse Föreslagna Ivdelse
tul, som långivaren kan återkräva för utlåning, garantiförbindelser, inom fem är, skall dock iakttagas uländska valutor och obligationer,
att med centralkassans och de an- dels det nominella värdet uv för-
slutna jordbrukskassornas eget ka- lagsbevis utställda av centralkaspital får likställas högst så stor del = san. av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av detta kapital.
Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är
delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål
att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner.
Har centralkassa eller ansluten jordbrukskassa väsentligt ekonomiskt
intresse i aktiebolag som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller
tomträtt som förvärvats för att bereda någon av kassorna lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därrned sammanhängande behov, skall från
det egna kapitalet avräknas åtta procent av summan av det bokförda
värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller
den del av dessa som svarar mot kassans innehav av aktier i fastighetsbola-
get.
Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.
Denna lag träder i; kraft den
1 Direktiven
Utredningen (Fi 1976: 04) med uppdrag att se över banklagstftningen, som har antagit namnet banklagsutredningen, skall enligt direktiven särbe-
handla frågan om en lösning av bankinstitutens kapitaltäckningsproblem
och skyndsamt lägga fram förslag till nya kapitaltäckningsregler. Direktiven, vars fullständiga lydelse framgår av vad chefen för finansdepartementet anförde till regeringsprotokollet den 23 juni 1976, innehåller, såvitt nu
är av intresse, i huvudsak följande.
Bankföreningen anser att kapitaltäckningsreglerna är alltför komplicerade och därför bör helt omarbetas. Frågan om en översyn av kapitaltäckningsbestämmelserna har också tagits upp av bankinspektionen i skrivelse till regeringen den 14 april 1976. Bankinspektionens hemställan om en utredning är föranledd av att bankinstituten får allt svårare att öka det egna kapitalet i takt med den ökning som sker av verksamheten och som till stor del orsakas av penningvärdeförsämringen. Bankinspektionen lämnar följande genomsnittssiffror för de olika bankinstitutsgrupperna i fråga om hur stor del av det egna kapitalet som vid utgången av första kvartalet 1969 resp. tredje kvartalet 1975 har måst tagas i anspråk för att fylla lagens krav på täckning av bankernas placeringar.
1969 1975 Ökning av eget kapital
samt förlagslån under perioden
| Affärsbankerna | 7127 | 92 | 327 |
| Sparbankerna | 5347 | 722 | 3296 |
| Föreningsbankerna 88 os 88 2 | 108 Zz |
Jag vill erinra om att regleringen av bankinstituts skyldighet att till insättarnas skydd hålla ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget kapital fick en helt ny utformning genom 1969 års banklagsreform. Bestämmelserna är utformade som placeringsregler differentierade 1 fyra riskgrader efter placeringarnas art. Placeringarna i den lägsta riskgraden är helt fria från krav på täckning med eget kapital. Tillgångarna i övriga riskgrader skall täckas med 1976, 496 resp. 876 eget kapital. Det samlade kravet på eget kapital erhålls genom addering av kapitalkraven i
de fyra olika riskgraderna. Med eget kapital avses för bankaktiebolag och
föreningsbank aktiekapital resp. insatskapital samt reservfond, disposi-
tionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. För sparbanks del
skall täckning ske med egna fonder, dvs. grundfond, reservfond och garan-
tifond. Som täckningskapital får också räknas förlagslån intill ett belopp
motsvarande bankaktiebolags aktiekapital, sparbanks reservfond resp. centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital.
Den nya regleringen innebar för bankaktiebolagen en väsentlig sänkning
av kapitalkravet, genomsnittligt från ca 6,52 till drygt 496. För några
sparbanker och centralkassor skärptes däremot kravet. Det överutrymme av eget kapital som skapades genom de nya reglerna medgav en väsentlig expansion av bankernas rörelsevolym. Under de senaste åren har det dock
för många banker blivit ett allt större problem att i takt med den ökande rörelse volymen - delvis betingad av inflationen — öka det egna kapitalet för att uppfylla det föreskrivna kapitahtäckningskravet. Möjligheten att med nuvarande regler i fortsättningen klara kapitaltäckningskravet förutsäller en förbättrad lönsamhet. Förutom de avsättningar av beskattade
vinstmedel som härigenom skulle möjliggöras skulle, vad gäller bankaktie-
bolagen, möjligheten att konkurrera om riskvilligt kapital via nyemissioner av aktier förbättras. En förbättrad lönsamhet måste i allt väsentligt ske genom att bankerna tilläts öka räxtemarginalerna, vilket i sista hand skulle drabba bankkunderna. Med hänsyn till konsekvenserna härav är det inte realistiskt att tänka sig att bankernas kaptaltäckningsproblem i nägon större utsträckning skulle kunna lösas på detta sätt.
Det bör också framhällas att en kraftigt ökad emission av aktier och förlagslän från bankernas sida för att klara kapitaltäckningskravet skulle ta 1 anspråk den svenska kapitalmarknaden i en omfattning som med hänsyn till andra samhällssektorers kapitalbehov inte är önskvärd. Mot bakgrund av vad jag nu har sagt anser även jag att det är motiverat att se över kapitaltäckningsbestämmelserna för att finna en lösning varigenom bankernas behov av täckningskapital dämpas utan att insättarnas berättigade intresse av förlustskydd därför eftersätts.
Det förslag som oftast har framförts i diskussionerna kring bankernas kapitaltäckningsproblem — och som ocksä tas upp i bankinspektionens skrivelse — är att också de obeskattade värderegleringskontona för utläning, valutor och obligationer helt eller delvis skall få räknas in bland det utlåningsgrundande kapitalet. Redan kreditinstitututredningen ansåg att värderegleringsreserven borde få räknas in i den legala kapitaltäckningen, men då dessa reserver liksom beskattade egna medel skulle få viss multipeleffekt på utläningskapaciteten kunde utredningen inte förorda att reserverna jämställdes med eget kapital. Enligt utredningens förslag skulle reserverna dock på visst sätt få o>eaktas genom en särskild avdragsregel. Detta förslag avvisades i propositionen och I anslutning därtill pekade jag på att reserverna snabbt kan reduceras eller försvinna med följd att kapitalbasen skulle variera i storlek alltefter inträffade förluster eller ändrad inställning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler. Jag fann en på så sätt rörlig kapitalbas opraktisk och svårtillämpad.
Ett beaktande av värderegleringskontona 1 kapitaltäckningssammanhang synes närmast avse reserveringarna för utlåning. Dessa ökade för bankaktiebolagens det från år 1968 till utgången av år 1974 trån ca 1400 milj. kr. till ca 2400 milj. kr. och torde därmed tämligen väl ha följt expansionen av bankernas rörelsevolym. Kommittén bör undersöka om det gär att finna en lösning där värderegleringsreserverna kan jämställas som täckningskapital samtidigt som de olägenheter som jag berörde i 1968 års proposition i möjligaste män elimineras.
Kommittén bör emellertid överväga även andra möjligheter att ordna det insättarskydd som skapas genon kapitaltäckningsreglerna. Kommittén bör med andra ord vara fri att söka finna en reglering som för en längre tid framöver löser bankernas kapitaltäckningsproblem samtidigt som kravet på skydd för insättarna tillgodoses.
Av vad jag nu har anfört framgår att kommittén bör göra en fullständig
översyn av reglerna om kapitaltäckning i banklagen, sparbankslagen och jordbrukskasserörelselagen. Som bankinspektionen har anfört i sin skrivelse bör därvid uppmärksammas i vad mån bankernas utlandsengage-
mang bör föranleda en skärpning av täckningskravet för dessa engagemang. Lagtekniskt innebär de nuvarande reglerna en betydlig förenkling jämfört med den reglering som tidigare gällde. Även de gällande reglerna är emellertid delvis tämligen komplicerade. Kommittén bör undersöka om reglerna kan förenklas ytterligare. Den bör särskilt pröva om riskklassystemet kan göras enklare, eventuellt ända dithän att man har endast ett täckningskrav applicerat på bankinstitutets samtliga placeringar.
2¶Kapitaltäckningsbestämmelser i banklagstiftningen
2.1 Inledning
Bankinstituten finansierar sin kreditgivningsverksamhet i huvudsak med medel som anförtros dem av kunderna. Det är självklart att bankerna inte
kan låta insättarna bära de förlustrisker som är förenade med bankverk-
samheten. För att täcka dessa risker måste bankerna ha ett eget kapital. Det egna kapitalets främsta uppgift är alltså att skydda insättarna mot förluster av insatta medel. I banklagstiftningen finns därför sedan länge
bestämmelser som syftar till att garantera att bankerna häller en tillräcklig
kapitalstyrka i form av eget kapital.
2.2 Gällande rätt
Kapitaltäckningsreglerna, som är enhetligt utformade för alla bankinstitut, finns för affärsbankerna i 57 § lagen (1955: 183) om bankrörelse (BL), för sparbankerna t 26 § lagen (1955:416) om sparbanker (SpL) och för föreningsbankerna 1 34 §& lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen (Jkl) och innebär i huvudsak följande.
En bank skall till insättarnas skydd ha ett eget kapital (för sparbank egna fonder) till visst lägsta belopp. Detta bestäms i förhållande till bankens tillgångar och till garantiförbindelser som banken har ingått, dvs. bankens placeringar. Vid beräkningen av kravet på eget kapital resp. egna fonder indelas placeringarna i fyra grupper efter riskgrad. Den lägsta riskgraden omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk. I den högsta riskgraden ingår de mest riskbetonade tillgångarna. Placeringarna i den lägsta riskgraden är helt fria från täckning med eget kapital. I övrigt skall en bank
vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst nittio procent av ett belopp, som
motsvarar sammanlagt 196 av summan av placeringarna i den näst lägsta riskgraden, 496 av summan av placeringarna i nästa riskgrad samt 8'Z av summan av placeringarna i högsta riskgraden. Det samlade kravet på eget kapital, som gäller för en bank framräknas genom att kapitalkraven för
bankens olika tillgångar läggs samman.
Med affärsbanks eget kapital avses aktiekapital, reservfond, disposi-
tionsfond och vinstbalans som har fastställts av bolagsstämma. Med för-
4 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 190
eningsbanks eget kapital, som i fråga om kaptaltäckning räknas gemensamt för centralkassa och anslutna jordbrukskassor, avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och fastställd vinstbalans. Sparbanks egna fonder
är grundfond, reservfond och garantifond. Med eget kaptal får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, som
har utställts av banken intill ett belopp motsvarande för affärsbankerna aktiekapitalet, för sparbankerna reservfonden och för föreningsbankerna
det belopp vartill centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital uppgår. I fråga om förlagskapital som långivare kan äterkräva inom fem år,
gäller dock en ytterligare begränsning till högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot 1075 av för affärsbank aktiekapitalet, för sparbank reservfond och för föreningsbankerna det egna kapitalet.
Tillgång skall tas upp till bokfört värde. Närmare bestämmelser om dessa värden finns intagna i bokföringslagen och i 91 & BL, 48 § SpL samt i
43 och 44 88 JKL. I fråga om garantiförbindelser gäller att de skall tas upp till nominella belopp.
I den lägsta riskgraden, som i legtexten betecknas som grupp A, tas upp inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret. Hit hör också skattkammarväxlar, svenska stats- och kommunobligationer samt hypoteksobligationer och obliga-
tioner utgivna av kreditaktiebolag eller Nordiska investeringsbanken samt
andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet. svenskt bankinstitut eller vissa andra rättssubjekt svarar. Till sädana rättssubjekt räknas allmän kassa eller inrättning, vars reglemente har fastställls av regeringen, kreditaktiebolag och försäkringsföretag med svensk koncession. Genom cen lagändring år 1975 upptogs bland dessa rättssubjekt också sådant bankäpt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kreditaktiebolag vid tillämpningen av denna bestämmelse. Lagändringen skedée närmast med tanke på bankernas sidobolag som driver factoring- eller lzasingrörelse. Till den lägsta riskgraden hänförs slutligen fordringar och garantiförbindelser för vilka banken har
erhällit säkerhet i värdehandling eller fordran som tidigare har angivits.
Till den näst lägsta riskgraden :- i lagtexten betecknad som grupp B — hör andra fullgoda obligationer än de som har upptagits I grupp A, fordringar på utländskt bankföretag eller försäkringsföretag eller på samfällighets-
förening. Hit räknas vidare fordringar med säkerhet av inteckning i jord-
bruks-. affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom
75 <& av uppskattningsvärdet. Slutligen förs till grupp B fordringar och
garantiförbindelser med säkerhet i sådan värdehandling eller fordran som hör till samma grupp.
I nästa riskgrad — grupp C -- placeras i huvudsak andra inteckningslån än de som tidigare har nämnts. Sådana placeringar är fordringar med säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller
tvåäfamiljshus eller flerfamiljshus med statligt bostadslån eller tomträtt till
sådan fastighet. om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan 75 och 100 25 av uppskattningsvärdet. Till samma kategori räknas fordringar med säkerhet av inteckning i industritas-
tighet eller tomträtt till sådan fastighet inom 50 27 av uppskattningsvärdet.
Till grupp C hör också fordringar med säkerhet av förlagsbevis och aktier, som noteras vid Stockholms fondbörs, samt borgen upp till 25 000 kr. för varje låntagare. Hit hör slutligen garantiförbindelser för vilka banken har säkerhet i form av värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som räknas in i samma riskgrupp.
Till den högsta riskgraden — grupp D -— förs alla tillgängar och garanti-
förbindelser som inte har räknats in i riskgraderna A —C och som inte skall
avräknas från eget kapital.
För bankernas engagemang 1 sidobolag, dvs. svenskt eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet, gäller genom en särskild regel ett kapitaltäckningskrav på 100 2. Tre typer av sidoföretag är undantagna från detta stränga täckningskrav, nämligen företag där staten
är delägare, bostadsfinansterande kreditaktiebolag och kommunlåneinsti-
tut, de sistnämnda efter lagändring som trädde i kraft den I junuari 1977 (prop. 1976/77:241, NU 1976/77: 11, rskr 1976/77: 52). Engagemang i sådant sidobolag förs ull riskgrupp D med ett kapitaltäckningskrav av 8 ££. Särskilda regler gäller också för bankernas engagemang i fastighetsbolag som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet för att bereda banken lokaler
m.m.
Kapitaltäckningsbestämmelserna i banklagarna innehåller slutligen några värderingsregler i fråga om inteckningssäkerheter.
2.3 Historik 2.3.1 Inledning
De nu gällande kapitaltäckningsreglerna är resultatet av en fortgående utveckling som steg för steg förändrat kapitalkraven och i stort sett allt mer
lindrat dessa krav. De ändringar som undan för undan har gjorts i de
ursprungliga reglerna har nästan alltid aktualiserats av en så kraftig inlåningsökning I bankinstituten att kraven på kapitaltäcknig blivit allt svårare
att uppfylla, samtidigt som lagstiftaren bedömt att bankinstitutens ökade finansiella konsolidering och den erfarenhetsmässiga värderingen av riskmomenten i bankrörelsen lämnat utrymme för en uppmjukning av kapital-
kraven.
I det följande lämnas en redogörelse för den utveckling av kapitalkraven
som har lett fråm till de nu gällande reglerna. Härvid kommer tyngdpunk-
ten att läggas på frågan om vad som i kapitaltäckningshänseende skall
räknas som eget kapital. Särskilt uppmärksammas frågan om även bankernas obeskattade reserver dvs. värderegleringskonton för utlåning, värdepapper och valutor, skall få räknas in i det risktäckande kapitalet. Vidare
Prop. 1978/79: 190 in LE
redogörs mera ingående för hur bankernas obligationsinnehav har behandlats i kapitaltäckningshänseende. I ett särskilt avsnitt behandlas vidare förlagslånens ställning I kapitaltäckningssammanhang.
2.3.2 Kapitaltäckningsbestämmelser före nu gällande lag
Bestämmelserna om kapitaltäckning var ursprungligen utformade som regler om inläningsrätt. De innebar att bankerna fick ta emot inläning till ett belopp motsvarande högst en viss multipel av det egna kapitalet. Reglerna var i väsentliga avseenden olika för de skilda bankinstitutsgrup-
perna.
För affärsbankernas del föreskrevs i [911 års banklag att banks inlåning inte fick överstiga fem gånger bolagets egna fonder. Eftersom det egna kapitalet och de inlånade medlen huvudsakligen används till kreditgivning,
kan denna vår första inlåningsrättsregel liksom dess efterföljare sägas
innebära, att mot en banks placeringar och den förlustrisk de medför skall stå egna fonder av viss minsta storlek, dvs. i detta fall ett belopp motsva-
rande ca 1776 av samtliga placeringar. En inläningsrättsregel kan sålunda
översättas till en placeringsregel, som ger besked om vilka kapital- eller
fondtäckningskrav, som gäller för bankens kreditgivning.
Inläningsrätten för affärsbankerna höjdes genom lagändring år 1920 till åtta gånger det egna kapitalet. I 1255 års banklag bestämdes denna multipel till tio. Kraven på fondtäckning av inlåningen hade dock redan tidigare mildrats på olika sätt, bl.a. genom provisoriska bestämmelser under 1930och 1940-talen. Dessa lättnader innebar bl. a. att den del av inlåningen som placerades i vissa som riskfria betraktade tillgångar (kassamedel, statspapper m. m.) helt eller delvis kunde få undantas vid beräkningen av inlåningsrätten. Genom en lag år 1946 om bankaktiebolags inlåning delades affärsbankernas placeringar in i tre grupper efter stigande riskgrad. Denna princip med bankernas placeringar indelade efter riskgrad med olika krav på kapitaltäckning låg till grund också för inlåningsrättsreglerna i 1955 års banklag.
För sparbankerna infördes regler om inlångsrätt genom 1923 ärs sparbankslag. Sparbanksinlåning, som tnte motsvarades av kassa, banktillgo-
dohavanden, fullgoda svenska obligationer, vissa inteckningslån och andra
riskfria placeringar, fick enligt lägen inte överstiga 12,5 gånger sparbankens fonder. Denna regel kombinerades med en annan regel, som innebar
att inlåningen med undantag av vad som motsvarades av kassa och bank-
tillgodohavanden aldrig fick överstiga 50 gånger fonderna. Denna yttersta inlåningsspärr ändrades år 1937 till en 30-gångerregel som emellertid skulle gälla först efter en övergångstid om tolv år. Kraven på fondtäckning
mildrades genom genom provisorisk lagstiftning år 1947. Kretsen av täck-
ningsfria tillgångar vidgades och Kungl. Maj:t fick rätt att medge undantag från 30-gångerregeln och i stället tillämpa 50-gångerregeln. I 1955 års sparbankslag behölls systemet med att begränsa sparbankernas inlånings-
Prop. 1978/79: 190 'n ET
rätt genom dubbla relationsregler. Den inläning som inte placerades i täckningsfria tillgångar begränsades liksom tidigare till 12,5 gånger spar-
bankernas egna fonder. Inlåning som inte placerats 1 den första, mest
riskfria gruppen fick aldrig överstiga 50 gänger sparbankens fonder.
För jordbrukskasserörelsens del har de bestämmelser som reglerar centralkassornas inläningsrätt alltsedan år 1942 varit så gott som identiska med dem som gällde för sparbankerna.
Även om de för affärsbanker, sparbanker och centralkassor gällande
inlåningsrättsreglerna var likartade genom att de grundade sig på en upp-
delning av tillgångarna i tre riskgrupper var de i övrigt i väsentliga avseenden olika. Bestämmelserna var betydligt mindre restriktiva för sparbanker-
nas och centralkassornas än för affärsbankernas del. Således var kapital-
kraven för de olika placeringarna lindrigare för sparbanker och centralkassor och omfattningen av täckningsfria tillgångar var större.
En historik över kapitaltäckningsreglernas utveckling och en utförligare redogörelse för reglernas innehåll före den nya banklagstiftningen är 1968 finns i kreditinstitututredningens betänkande (SOU 1967:64) Samordnad banklagsuftning (s. 152—173).
2.3.3 1968 års lag
2.3.3.1¶Allmänt
I betänkandet Samordnad banklagstiftning som ligger till grund för gäl-
lande lagstiftning framhöll kreditinstitututredningen att det i och för sig är
möjligt att få samma kapitaltäckningskrav med inlåningsbestämmelser som med direkta placeringsregler. Utredningen ansåg det emellertid som mest följdriktigt att kapitaltäckningsreglerna utformades som placeringsregler differentierade efter placeringarnas art. Utredningen ansåg vidare att bestämmelserna borde vara enhetliga för samtliga bankinstitut. Utredningen grupperade bankinstitutens placeringar i fyra olika riskgrader, där riskgrad 1 omfattade placeringar med ingen celler ringa förlustrisk och riskgrad 4 de mest riskbelastade placeringarna. Som kapitaltäckning föreslog utredningen för tillgångar i riskgrad I. utom för rena kassatillgångar, 0,5 7 eget
kapital och för riskgraderna 2-4 eget kapital om 17, 476 resp. 84. Det
samlade kravet på eget kapital räknas fram genom att kapitalkraven i de olika riskgraderna läggs samman. Utredningen förordade vidare att förlagsbevis som getts ut av bankinstitut i kapitaltäckningshänseende med
viss begränsning skulle få jämställas med eget kapital intill ett belopp
motsvarande för affärsbankerna aktiekapitalet, för sparbankerna reservfonden och för föreningsbankerna det belopp vartill centralkassa och anslutna jordbrukskassors eget kapital uppgår. En närmare redogörelse för förlagsbevisens behandling i kapitaltäckningshänseende lämnas under avsnitt 2.3.6. Dessutom föreslog utredningen att ett belopp motsvarande summan av värderegleringsreservernas belopp för utlåning och överskottet av reserven för värdepapper skulle få dras från tillgångarnas värde i den högsta riskgraden innan kapitalkravet beräknades.
Departementschefen förklarade i proposition i ämnet (1968: 143) att han anslöt sig till de grundläggande tedömningar som läg bakom utredningens förslag. Han erinrade om att såväl de dävarande inlåningsrättsreglerna som de föreslagna placeringsreglerna vid sidan av sin huvudfunktion att trygga imsättarna också verkade placeringsdirigerande. Med anledning härav
framhöll departementschefen at: kapitaltäckningskravens ändamäl — att
trygga insättarna > enligt hans åsikt liksom hittills borde få bestämma de nya kapitaltäckningsreglernas innehåll på ett avgörande sätt. Den före slagna konstruktionen med kapitaltäckningsregler utformade som placeringsregler betecknade han som en utveckling av det gällande inlåningsrättssystemet med väsentliga fördelar. Reglerna knyts direkt till bankinstitutens placeringar, vilket är följdriktigt eftersom det egna kapitalet skall stå emot risk som är förenad med kreditgivningen. Reglerna blir också betydligt mindre komplicerade och sålunda lättare att tillämpa för bankinstituten och tillsynsmyndigheten. Vidare lämpar de sig väl för att tillämpas på olika
typer av bankinstitut, oavsett rörelseinriktning och utlåningsstruktur. Sy-
stemet medför nämligen med given omslutning att det ställs större krav på eget kapital hos ett bankinstitut med en mer riskbetonad placeringsstruktur än hos andra.
Utredningens förslag att kapitaltäckningskraven borde vara desamma för alla bankinstitut grundade sig på uppfattningen att förlustrisken på en
en. Utredningen betonade emellertid, att även om förlustrisken som sådan inte förändras så kan placeringens storlek motivera skilda kapitalkrav beroende på vilket institut som gör placeringen. Denna skillnad i riskbedömningen för en och samma placering hänför sig inte till typen av bankinstitul utan till institutets storlek i förhållande till en kredit av given storlek. Utredningen ansåg dock inte att det behövdes någon differentiering av kapitalkraven efter institutens storlek. Därvid beaktade utredningen att bank enligt en särskild bestämmelse i banklagstiftningen inte får bevilja kredit ät en och samma läntagare eller i intressegemenskap förbundna åntagare I sådan utsträckning ait institutets säkerhet äventyras. Vid remissbehandlingen berördes frågan om enhetlighet av några remissinstanser. Sparbanksföreningen ansäg att en enhetlig reglering var en självklar följd av utredningens principiella ställningstagande för en samordnad banklagstiftning. Jordbrukskassetförbundet ville se lagförslaget som en hel-
het och var därför berett att godta de starkt ökade krav som förslaget
innebar för rörelsens del. Bankinspektionen framförde viss kritik mot förslaget att kapitalkravet fullt ut skall vara lika för samtliga bankinstitut och fann det motiverat att kravet för sparbanker och kreditkassor sattes något lägre än för affärsbanker. Som skäl härför anfördes att sparbankernas och kreditkassornas låneponrtföljer under överskådlig tid kommer att ha en annan och mindre riskbetonad sammansättning än affärsbankernas. Departementschefen delade utredningens uppfattning att kapitaltäcknings-
Prop. 1978/79: 190 'n 'n
bestämmelserna skulle vara enhetliga för affärsbanker, sparbanker och eentralkassor. En enhetlig reglering av kapitaltäckningskraven var enligt hans mening också en självklar följd av ställningstagandet till en samordnad banklagsuftning.
Utredningens förslag till kapitaltäckningsbestämmelser innebar enligt
utredningens beräkningar, som hänförde sig ull förhållandena i bank-
instituten den 31 december 1964, sänkningar av kapitalkraven för samtliga affärsbanker med minst 2522, 1 sex fall med mer än 352. För de ca 30 sparbanker för vilka beräkningar gjorts innebar förslaget sänkningar för 20 sparbanker med mer än 1566, varav för tre med mer än 354. För tre sparbanker innebar förslaget en ökning med ca 1076. Tre centralkassor fick enligt förslaget sina kapitaltäckningskrav höjda med 10—15 - medan de övriga mo fick måttliga sänkningar.
Som skäl för de sänkta kapitaltäckningskraven anförde utredningen att de faktiska förlusterna under efterkrigstiden varit ringa men att detta förhållande endast i mindre mån kunde tjäna som vägledning för kapitaltäckningskvoternas storlek. Utredningen sökte även bedöma kapitaltäckningskvoternas rimliga storlek med utgångspunkt från de kapitaltäckningskrav. som de dävarande imläningsrättsbestämmelserna angav. Enligt utredningens mening framstod dessa som betryggande. På grund härav och då skärpta krav innebär ökade kostnader för kreditförmedlingen utgick
utredningen från att någon skärpning av de samlade kapitaltäckningskra-
ven i och för sig ej behövdes. Särskilt i fråga om affärsbankerna vilka som tidigare nämnts hade de strängaste kapitaltäckningskraven, framstod tvärtom en mildring av det samlade kapitaltäckningskravet som motiverad.
Till de remissinstanser som uttalade sig om kapitalkravet i stort hörde
bankinspektionen (jfr. prop. 1968: 143 s. 116). Inspektionen konstaterade
till att börja med att utredningens förslag skulle innebära en minskning av kapitalbehovet för flertalet affärsbanker med 40-509. Inspektionen berörde därefter bl. a. den betydelse för behovet av riskbärande kapital som bankinstitutens dolda reserver, främst i form av värderegleringskonton för utläning, kan ha. Värdet av dolda reserver betonades men samtidigt underströks att kapitaltäckningsreglerna skall tillämpas inte bara under goda konjunkturer utan även under däliga. Erfarenheterna visade också att reserverna snabbt kan försvinna inte bara på grund av inträffade förluster utan också till följd av en ändrad inställning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler.
Det kapitalskydd. som erbjuds insättarna, kan således under avsevärd tid vara begränsat till det i lag föreskrivna minimikapitalet, hette det i framställningen. Kraven på riskkapital måste därför avvägas så. att bank-
instituten med bevarat förtroende från allmänhetens sida skall kunna fun-
gera även under perioder med sämre konjunkturer. Det riskkapital, som enligt lag skall finnas i ett bankinstitut måste i princip vara så stort att det i och för sig är tillräckligt som skydd för insättarna. Vidare betonades att det
krav på riskkapital som i lag generellt ställs upp på bankinstitut är minimikrav. I anledning därav påpekade inspektionen, att om en bank i sin rörelse är beredd att ta större risker än normalt, måste banken hålla ett motsvarande högre kapital än det som föreskrivs t lag.
Sammanfattningsvis anförde inspektionen att mycket tydde på att bankernas verksamhet skulle bli mera riskbetonad än under den för närinpslivet så gynnsamma efterkrigsperioden och att det inte var förenligt med
klok och försiktig politik att införa regler som för affärsbankernas del skulle innebära en halvering eller en kanske ännu längre gående reduktion
av det minimikapital, som obligatoriskt måste finnas till insättarnas skydd. En så extrem ätgärd skulle illa rimma med de envist återkommande kraven
från näringslivets sida på ett ökat risktagande i bankerna. En sådan ”ned-
rustning” skulle inte heller kunna motiveras från kostnadssynpunkt. Enligt inspektionen kunde det för affärsbankernas del därför anses rimligt och
acceptabelt om det föreskrivna minimikapitalet reducerades med endast
20--25 2. Om utvecklingen skulle göra detta motiverat, kunde kapitaltäckningsreglerna efter ett antal år liberaliseras ytterligare. Med utgångspunkt härifrän föreslog inspektionen därför vissa ändringar i detaljutftormningen av utredningens förslag.
De synpunkter bankinspektionen anfört manade även enligt departementschefens bedömande till försiktighet (prop. 1968: 143 s. 137). Enligt departementschefen var det emellertid för att åstadkomma enhetliga kapi-
taltäckningsbestämmelser nödvändigt att förhållandevis kraftigt sänka kapitalkravet för affärsbankerna, som hade de strängaste kraven, eftersom det inte fanns nägra bärande skäl för att i stället starkt skärpa kapitalkra-
ven för sparbanker och centralkassor. Departementschefen erinrade också om att ett högre kapitaltäckningskrav medför högre kostnader för den kreditförmedling som bankerna "illhandahåller och pekade på att dessa kostnader ytterst får betalas av dem som tar institutens tjänster i anspråk. Den ytterligare trygghet ett högre kapitaltäckningskrav innebär för insättärna får därför vägas mot de nackdelar som lägre inlåningsräntor och högre lånekostnader medför. Å andra sidan framhöll departementschefen att det också måste beaktas att det från såväl bankernas som näringslivets synpunkt är angeläget, att bankerna har en så stark kapitalställning, att de verkligen har möjlighet att lämna riskbetonade krediter och kan ta de förluster som följer därav. Vid detaljutformningen av kapitaltäckningsbestämmelserna beaktade departementschefen ovanstående synpunkter.
Propositionens kapitaltäckningsregler innebar en minskning av kapitalkravet i förhållande till inlåningsrättsreglerna med 38 Ze för affärsbankerna och 2174 för sparbankerna samt en höjning för centralkassorna med 5 76. Detta innebar att kapitalkravet i procent av summan av samtliga tillgångar
och ingångna garantiförbindelser för affärsbankernas del sänktes från 6,57 7 till 4,33 2 och för sparbankernas del från 1,89 till 1,50 Z6, medan
kapitalkravet för centralkassorna höjdes från 1,98 till 2,09 26. I fråga om beräkningen av nu angivna siffror och motsvarande siffror enligt bl.a. uredningens förslag hänvisas till prop. 1968: 143 s. 151 f.
2.3.3.2 Riskkatalogen
Då det gällde att ta ställning till riskindelningen av ett bankinstituts placeringar anförde kreditinstitututredningen följande. Ett bankinstituts resurser kan schematiskt sett vara placerade i kassu och därmed jämförliga tillgångar, I värdepapper och län samt i tillgångar som behövs för att möjliggöra bankverksamheten som sådan, dvs. inventarier och fastigheter.
Utredningen indelade de förlustrisker som kan anses vara förbundna med
dessa olika placeringar i kursrisker, valutarisker och solvensrisker. Utredningen definierade termen kursrisk som risken för en förändring I en placerings kapitalvärde till följd av förändringar i den allmänna räntenivån. Enligt utredningen är den vanligaste placeringen med denna risktyp obligationer, vilkas avkastning utgår efter en för obligationernas bindningstid fast räntesats. Kursrisken hänger samman med att obligationens avkastning inte ändras vid en höjning av den allmänna räntenivån, vilket medför att dess avkastning blir relativt sett lägre än på placeringar vars avkastning
följer den allmänna räntenivån. Eftersom man får räkna med att räntegottgörelsen på insättarsidan stiger vid höjd allmän räntenivå försämras härige-
nom institutets lönsamhet. Bankinstitutet kan i det nya läget handla på två olika sätt som i princip kan beräknas ge lika stora inkomster. Det kan behålla värdepapperet och därigenom få en relativt lägre avkastning på placeringen för återstoden av dess bindningstid. En annan möjlighet är att avyttra värdepapperet och därigenom ta en kapitalförlust, som t princip motsvarar det kapitaliserade värdet av den försämrade avkastningen under
återstoden av placeringens bindningstid. Utredningen påpekade att vid
sjunkande allmän räntenivå blir förhållandet det omvända. Enligt utred-
ningen kan bankinstituten genom att avsätta vinstmedel till värderegle-
ringskonto nedskriva obligationsportföljens värde till de sänkta marknadsvärden som följer av en allmän räntehöjning. Härigenom uppnäs dels att
obligation I institutets räkenskaper ej upptas till högre värde än marknads-
värdet, dels att mera medel hålls kvar i rörelsen och härigenom kan förbättra den genom räntehöjningen relativt försämrade lönsamheten i
. bankinstitutet.
Utredningen förutsatte vid sin beräkning av kapitaltäckningskraven att obligation skulle tas upp till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet.
Utredningen uppgav att den övervägt att ta ytterligare hänsyn till kurs-
risker för obligationer genom krav på att obligations värde skulle beräknas
till ett med visst procenttal reducerat belopp av marknadsvärdet men att den ansåg att det var tillräckligt med ett allmänt villkor att obligation får tas upp till högst marknadsvärdet. I den mån ett bankinstitut ej har möjlighet att nedskriva obligationsportföljens värde tll marknadsvärdet förutsatte
utredningen att resterande belopp skulle täckas med eget kapital. Med detta ansäg utredningen att något ytterligare speciellt hänsynstagande till kursrisk inte behövdes i kapitaltäckningssystemet.
Tillgångar som är förbundna med valutarisker, dvs. risk för förlust i
samband med förändring av växelkurser, angavs vara dels tillgodohavande
och fordringar i utländsk valuta, dels värdepapper löpande i sådan valuta. I
fråga om fordringar i form av reverser som löper i utländsk valuta fann
utredningen att dessa kunde tas undan från kapitaltäckning för valutarisker eftersom bankernas inlåning i utländsk valuta balanserade valutarisker för
sådana tillgångar. Utredningen fann därför att valutariskerna inte behövde
särskilt beaktas på annat sätt än att tillgodohavande I utländska valutor hos utländska bankföretag etc. skulle beräknas till marknadsvärdena.
Utredningen fann — med hänsyn till vad den anfört om kurs- och valutarisker — att kraven på kapitaltäckning väsentligen endast kommer att avse solvensrisker, dvs. de förlustrisker, som hänger samman med att bankinstitutens gäldenärer inte fullgör sina ätaganden mot kreditgivaren.
För placering i en tillgång med större förlustrisk borde härvid krävas högre
kapitaltäckning än för en tillgång med mindre förlustrisk. I praktiken är det endast undantagsvis möjligt att ange förlustrisken på en placering eller grupp av placeringar. Det var därför enligt utredningens uppfattning ofrånkomligt att varje i praktiken genomförd gruppering av placeringar efter förlustrisk får en schematisk prägel.
Utredningen stannade för att föreslå att bankinstitutens tillgångar grupperas efter förlustrisk på fyra olika riskgrader.
Utredningen framhöll att grupperingen av tillgångarna efter förlustrisk vilade delvis på en indelning av bankinstitutens låntagare med staten och
kommunerna i en första grupp med ingen risk för betalningsinställelse och
därefter kreditmarknadens institutioner i en närmast följande grupp. I
övrigt grupperades tillgångarna med ledning av säkerhetens art. Placering-
ar för vilka särskild säkerhet inte ställts fördes därmed tll den högsta riskgraden.
Utredningen ansåg att förslaget, trots att det i viss mån var av schematisk karaktär, väsentligen tog hänsyn till såväl den samlade förlustrisken för ett bankinstitut som till de olikheter i kapitaltäckningskrav som skilda sammansättningar av olika instituts placeringsportföljer kan kräva.
Till riskgrad 1 förde utredningen, förutom s. k. guldkantade obligationer, även obligationer emitterade av svenskt kreditinstitut eller som offentligen utbjudits av bankinstitut, dvs. i huvudsak s.k. industriobligationer. För tillgångar 1 denna riskgrad uppställde utredningen en kapitaltäckningskvot
om 0,57. Som motivering härför anförde utredningen att risken för att de
mot banken betalningsskyldiga inte fullgör sina förpliktelser visserligen är
obefintlig eller ytterst ringa, men att själva handhavandet av tillgångarna är förenat med vissa förlustrisker. Utredningen ansäg dessutom det rimligt att
ett visst eget kapital över huvud taget krävs av ett bankinstitut.
En ledamot av utredningen förordade emellertid att tillgångarna i riskgrad 1 skulle frias från alla kapiialtäckningskrav, utöver det som ligger i föreskriften att likvida tillgångar skall redovisas till högst marknadsvärdet. Denne ledamot underströk särskilt att ett borttagande av den dåvarande prioriteringen av obligationer i kapitaltäckningshänseende skulle inverka menligt på obligationsmarknaden.
Till riskgrad 2 förde utredningen tillgångar, som ansågs innefatta relativt
obetydliga men ändå större riskmoment än tillgångar som förts till riskgrad
I. För riskgrad 2 föreslog utredningen en kapitaltäckningskvot av I.
Till riskgrad 3 förde utredningen de placeringar för vilka förlustrisken framstod som större än för riskgrad 2 men som dock ansågs kunna undantas från den högsta riskgraden. Kapitahäckningskvoten sattes av utredningen till 496. Till riskgraden fördes bl.a. andra svenska obligationer än sådana som tagits upp i riskgrad 1.
Till riskgrad 4 slutligen förde utredningen tillgångar som inte räknats upp i de tidigare riskzonerna. För riskgraden föreslogs en kapitaltäckningskvot av 8Z.
Vid remissbehandlingen redovisades skilda uppfattningar om vilka pla-
ceringar, som borde hänföras tll riskgrad 1, och om vilken kapitaltäck-
ningskvot som var den lämpliga. Riksbanksfullmäktige och poststyrelsen
ansåg med hänsyn till den säkerhet som finns för obligationslän att sådana obligationer som tagits upp I riskgrad I, med undantag av sådana som
utbjudits av svenskt bankinstitut, borde vara fria från kapitaltäckning. Som skäl härför anfördes obligationsutgivarens institutionella ställning och det förhållandet att nedskrivning enligt förslaget skulle ske till marknads-
värdet. Övriga obligationer i riskgrad I, främst industriobligationer och
utländska låntagares obligationer borde enligt dessa remissinstanser föras
över till riskgrad 2, eftersom de uppenbarligen inte kan likställas med stats-
och hypoteksobligationer.
Bankinspektionen ansäg att utredningens förslag innebar en reducering av kapitaltäckningskravet för obligationer som inte var försvarlig från risksynpunkt. Inspektionen pekade på att kursutvecklingen under efterkrigstiden på obligationsmarknaden har visat att innehav av obligationer, särskilt långa obligationer, är förenat med betydande risker och att bankinstituten kan tvingas till stora nedskrivningar av värdet. Inspektionen anförde härom.
De vinstmedel som ätgått härför har bara under den senaste femårsperioden för affärsbankernas del uppgätt till inemot 250 milj. kr., ett belopp som vida överstiger kreditförlusterna under samma period. Väl brukar i
diskussionerna om behovet av riskkapital för obligationsinnehav från bankhäll anmärkas, att bankerna efter en räntehöjning och ett därav föran-
lett kursfall icke behöver realisera sina obligationsinnehav eller 1 vart fall behöver sälja endast en mindre del därav och att de genom att avvakta förfallotiden kan få obligationerna inlösta till pari. Man förbiser emellertid därvid gärna den belastning på lönsamheten, som består därt att räntan på den mot obligattonsinnehavet svarande inlåningen under längre eller kortare perioder legat över den, som gällde vid tiden för förvärvet av obligationerna, och kanske t. o. m. över obligationsräntan. Denna belastning — för vilken kursnedgängen för obligationerna utgjort ett uttryck — har inte varit mindre reell, därför att förlusten kommit successivt. Särskilt i ett skede då
en lägränteperiod följs av en längre period med stigande ränta kan ett stort
innehav av Jågförräntande obligationer bli en allvarlig belastning för det
enskilda bunkinstitutet. Detta kan dä år efter år tvingas avsätta medel för att bringa bokvärdet på obligationerna i överensstämmelse med marknadsvärdet och kan inte avvisa krav härpå bara genom en hänvisning till att räntenivån efter ett eller annat ärtionde måhända sjunker med påföljd att obligationsinnehavet då kommer att ge kompensation för tidigare förluster.
Med hänsyn ull att det förda resonemanget främst är tillämpligt vid innehav av långa obligationer skulle en differentiering av kravet på kapital-
täckning efter obligationernas löptid vara naturlig. De gränsproblem som uppstår vid varje differentiering och även vissa andra omständigheter
ansågs emellertid tala för en enhetlig behandling av obligationerna. Inspektionen tillstyrkte därför att samma kapitalkrav skulle gälla för samtliga
ifrågavarande obligationer oavsett löptid och att täckningstalet avvägdes
efter ett genomsnitt. Inspektionen föreslog att obligationerna fördes över till riskgrad 2 med ett täckningskrav på I Zz.
Departementschefen anförde att de skäl som utredningen anfört för att tillgångar, som enligt gällande regler var helt eliter delvis täckningsfria,
skulle underkastas kapitaltäckningskrav inte övertygat honom. Enligt de-
partementschefen skulle ett genomförande av förslaget, som reservanten påpekat, sannolikt minska bankinstitutens benägenhet att förvärva dessa obligationer och därmed begräns: omfånget av obligationsmarknaden. Departementschefen förordade därför att kapitaltäckningskravet för placeringar I riskgrad 1 sattes lika med noll. I linje med vad riksbanksfullmäktige
föreslagit ansåg departementschefen emellertid att andra fullgoda obliga-
tioner - dvs. i stort sett vad utredningen betecknat som obligationer utbjudna av bankinstitut — borde föras över till riskgrad 2.
I fråga om utredningens förslag att obligationer vid beräkningen av kapitaltäckningskravet skulle tas upp till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, erinrade departementetschefen om att bankinspektionen pekat på vissa nackdelar med att sätta obligationernas marknadsvärde som norm för deras värdering i kapitaltäckningssammanhang och i stället förordat att obligationernas bokvärde skulle användas. Som framgår av det
följunde hängde de av inspektionen påtalade nackdelarna samman med att
inspektionen var kritisk till utredningens förslag att reserven för obliga-
tioner skulle få dras från tillgångarnas värde i högsta riskklassen innan kapitalkravet beräknades. Departementschefen delade inspektionens uppfattning och förordade därför att obligationer i likhet med andra tillgångar vid tillämpningen av kapitaltäckningsbestämmelserna skulle beräknas ef-
ter sina bokförda värden.
2.3.3.3 Kapitalbasen
Kreditinstitututredningen behandlade ingående frågan om vad kapitaltäckningskraven skall sättas i relation till och diskuterade i vad mån även
andra medel än de som räknades som egna medel, dvs. de beskattade, borde få räknas som kapitaltäckning. Därvid behandlades medel som står inne på värderegleringskonton.
Denna fräga hade även tagits upp av 1950 års jordbrukskasseutredning. En närmare redovisning härav lämnas 1 prop. 1955:3 s. 103. Bland sina
sammanfattande synpunkter anförde utredningen bl.a. att inlåningsreglerna borde ta viss hänsyn till den trygghet för insättarna. som kunde
skapas genom avskrivningar och avsättningar till värderegleringskonton i
de fall dessa konton var så stora, att risken för att reservfonden och annat
eget kapital skulle behöva tas i anspråk för att täcka uppkommande förluster minskat i betydande grad. Utredningen menade, att sådana konton
även om de inte var lika beständiga och säkra som reservfonder, dock gav
insättarna ökad trygghet och att det därför, när ökningen i trygghet var väsentlig och påtaglig. kunde vara riktigt att ta särskild hänsyn därtill. Detta borde enligt utredningens mening lämpligen ske genom dispens, meddelad av Kungl. Maj:t efter tillsynsmyndighetens hörande.
Den av jordbrukskasseutredningen föreslagna dispensregeln i fråga om värderegleringskonton kritiserades av några remissinstanser (se prop.
1955:3 s. 107 f.).
Bank- och fondinspektionen anförde bl. a. följande: Enligt inspektionens uppfattning är de fördelar, som kan vinnas genom hållande av dolda
reserver i vissa hänseenden särskilt framträdande för kreditinstituten, som i högre grad än andra företag är känsliga för dispositioner, som går utöver de synliga reserverna. Ty dels är dessa företag för sin rörelse i högre grad
än andra beroende av allmänhetens förtroende och dels skall för dem enligt
lag upprätthållas en viss relation mellan eget och främmande kapital, vars
underskridande tvingar kreditinstituten till minskning av sin volym, dvs. i
realiteten till kredituppsägningar. Med hänsyn härtill har inspektionen ansett framväxandet av delcredereräkningar hos affärsbanker och centalkassor vara tillfredsställande ur de synpunkter ämbetsverket har att före-
träda.
Skulle emellertid dessa räkningar enligt utredningens förslag bli inlä-
ningsgrundande, dvs. i visst hänseende jämställas med eget kapital. kan de
uppenbarligen icke längre fylla sina ovan beskrivna funktioner, i varje fall
ej beträffande så stor del av värderegleringskontot, som får anses erforder-
lig som reserv mot förluster. Sannolikt skulle väl detta förhållande föranleda ett dispenssökande kreditinstitut att nedvärdera de risker hos fordringsportföljen eller obligationskontot, för vilka värderegleringskontona är avsedda att tjäna som buffert. Ur konsolideringssynpunkt vore en sådan
utveckling att beklaga.
Sparbanksinspektionen framhöll bl. a. att det knappast kunde vara lämpligt, att kreditinstituten skulle söka övertyga ä ena sidan taxeringsmyndigheterna om att verksställda avskrivningar vore sakligt betingade och
därför borde vara skattefria samt å andra sidan tillsynsmyndigheten om att
samma avskrivningar egentligen icke alls behövde göras och därför borde få räknas som underlag för inlåningen.
Departementschefen anförde i prop. 1955:3 (s. 114) bl.a. att de med
inlåningsrätten sammanhängande problemen mäste ytterligare övervägas, innan ställning togs till frågan om en omläggning av inlåningsreglerna efter
de av jordbrukskasseutredningen föreslagna linjerna. Därför utformades reglerna om inlåningsrätten 1 1955 ärs banklag i huvudsak efter dittills gällande bestämmelser.
Kreditinstitututredningen erinrade inledningsvis om att utredningen vid behandlingen av frågan om täckning av kurs- och valutarisker hade föresla-
git att marknadsvärden för tillgångar som äger dessa risker skall användas.
Utredningen konstaterade därefter att om en låntagare brister i betalning. täcks bankens fordran i följande ordning:
1. ev. pant tas I anspråk, to förlusten täcks genom överskottet på årets rörelse.
värderegleringsreserverna tas t anspråk och
Bb beskattade medel (odisponerad2? vinstmedel, dispositionsfond etc.) tas i
anspräk.
Värderegleringsreserverna utgörs av obeskattade medel. Avdragsrätt har medgivits. eftersom ändamälet är att bygga upp reserver för att möta
förluster. Mäste beskattade medel användas för att täcka förluster innebär
detta jämfört med att använda obeskattade värderegleringsreserver, en nära nog dubbelt så hög kostnad för banken. Härtill kommer att en förtroendekris bland insättarna troligen skulle uppstå. Det är enligt utredningen därför viktigt bade från bankinstitutens och samhällets synpunkt att
instituten bereds möjligheter att bygga upp ett erforderligt förlustskydd
genom obeskattade avsättningar tull värderegleringskonton.
Ser man kapitaltäckningsfrågan renodlad som en fråga om insättar-
skydd. vilket enligt utredningens mening är det relevanta synsättet, torde det vara likgiltigt hur förluster täcks. förutsatt att de absorberas av bankinstitutet. Detta talar för att värderegleringsreserverna bör få räknas som kapitaltäckning, ev. med avdrag för den del av dessa medel som stär mot akuta risker. andra hand kan hävdas att ca 50 procent av värderegleringsreserverna skulle få inräknas i kepitaltäckningen eftersom de, efter att ha framtagits för beskattning, ull omiing halva sitt belopp skulle bli en del av beskattade egna medel.
Utredningen ansåg likväl att värderegleringsreserverna inte skulle räknas med i den legala kapitaltäckningen. Detta skulle nämligen innebära att dessa reserver liksom beskattade egna medel fick en viss multipeleffekt på
utläningskapaciteten. Däremot arsåg utredningen att värdet av värde-
regleringsreserverna borde få frånräknas tillgångarnas värde vid beräkningen av kapitaltäckningskraven. Eftersom it praktiken avsättning till värderegleringskonto oftast el hänrörs ull bestämda placeringar utan företas i klump, föreslog utredningen att summan av värderegleringsrescervernas belopp för utlåning samt överskottet av reserven för värdepapper
skulle få dras från tillgångarnas värde i den högsta riskgraden innan kapi-
taltäckningskravet fastställdes.
För värdepappersportföljen betvder detta enligt utredningen att. i den mån beloppet på värderegleringskontot är så stort att nettobokvärdet för
dessa tillgångar understiger marknadsvärdet får det överskjutande beloppet på värderegleringskontot tillsammans med beloppet på värderegleringskontot för utlåning dras av från värdet av tillgångarna i riskgrad 4 före kapitalkravsberäkningen för denna riskgrad.
I den män ett instituts avsättningar till värderegleringskonto ej skulle
förslå att tillräckligt nedskriva obligationsportföljens värde förutsatte ut-
redningen att det egna kapitalet skulle reduceras med det belopp som kan
behövas för att anpassa obligationsportföljens nettobokföringsvärde till marknadsvärdet innan det egna kapitalet får räknas som risktäckning i
Övrigt.
Utredningens förslag att värderegleringsreserver på visst sätt skulle
räknas som kapitaltäckning togs upp vid remissbehandlingen av bl.a.
bankinspektionen. Inspektionen fann den föreslagna regeln om rätt att göra avdrag för eventuell differens mellan obligationers marknadsvärde och bokförda värde alltför liberal och dessutom opraktisk i tillämpningen.
Enligt inspektionens mening är obligationernas marknadsvärden, beräk-
nade efter noteringarna på Stockholms fondbörs, inte representativa för större obligationsaffärer. Inspektionen framhöll att en utförsäljning av en
även ganska ringa del av banks obligationsinnehav på allmänna marknaden
i de flesta lägen under senare är ofelbart skulle lett till att kurserna pres-
sats. Vidare framhölls att ränteglidningar under ären även utan samband med ändringar av diskontot också kan inverka på kurssättningen och därmed på portföljernas beräknade marknadsvärde. Det föreföll därför inspektionen rimligt att värdet på bankernas obligationsinnehav skulle
sättas efter så försiktiga grunder att det inrymde marginaler för att möta
smärre förskjutningar i räntenivån utan att ett överskott, om än aldrig så
litet och kortvarigt. I det på otillförlitliga grunder vilande ”marknadsvär-
det” skall få räknas från värdet på andra. mera kapitalkrävande ullgängar. Kapitaltäckningsreglerna borde därför ändras så att kapitalkravet även i fråga om obligationer alltid skulle beräknas efter deras bokvärde, vilket i praktiken innebar att de skulle redovisas efter avdrag av reserveringar. Efter en sådan ändring fanns enligt inspektionens uppfattning knappast behov av en särskild avdragsregel. Om för andra tillgångar. som redovisas
brutto, fanns medel avsatta till mötande av förluster, fick självfallet bok-
värdet minskas med det belopp som avsatts för tillgången i fråga.
Departementschefen instämde i den kritik som bankinspektionen riktat
mot den föreslagna avdragsregeln och ullade för egen del följande. Eftersom reserverna enligt vad erfarenheten visar snabbt kan reduceras eller försvinna ästadkoms genom den föreslagna avdragsregeln en kapitalbas.
som skulle variera i storlek alltefter inträffade förluster eller ändrad inställ-
ning I fråga om behovet av säkerhetsmarginaler. En kapitaltäckningsbe-
stämmelse som bygger på en på angivet sätt rörlig kapitalbas är opraktisk och svartillämpad. På anförda skäl kunde departementschefen inte godta
utredningens förslag i denna del.
2.3.3.4 Sammanfattning
Departementschefens förslag innebar således att kapitalkravet skulle sättas I relation till bankens eget beskattade kapital och att en banks tillgångar — inkl. obligationer — skulle beräknas efter sina bokförda värden. dvs. efter de värden de skall ha i bankinstituts balansräkning. Närmare bestämmelser om dessa värden finns intagna i banklagarna och i bokföringslagen. Enligt dessa bestämmelser fick omsättningstillgångar — inkl.
obligationer — inte sättas högre än verkliga värdet. I den mån värde-
regleringsreserv avsalts för tillgäng eller grupp av ullgängar fick hänsyn tas härtill vid beräkningen av kapitalkravet. Detta innebar i praktiken att de
värderegleringsreserver som finns för utlåningen dras ifrån tillgångarna i riskklass D innan kapitalkravet beräknas. På motsvarande sätt kommer
värderegleringsreserverna för utländska valutor att reducera storleken av sådana tillgångar innan kapitalkravet enligt riskklass B beräknas. Vidare fick värderegleringsreserverna för obligationer, dvs. skillnaden mellan
marknadsvärdet och det bokförda värdet, dras ifrån sådana tillgångar i
riskklass D och B innan kapitalkravet beräknas.
2.3.4 Värderingsprinceiper för obligationer
Före 1968 ärs lagsuftning gällde en särskild värderingsregel för sparban-
kernas obligationsinnehav. Sålur.da fick svenska, fullgoda riskbärande
obligationer bokföras till högst visst schematiskt beräknat värde (medeltalvärde), grundat på medelräntan under de senaste tio åren på s. k. guldkantade obligationer. Sparbankerna tvingades härigenom inte att i likhet med affärsbanker och cemralkassor vid en nedgång i obligationskurserna kapti-
talisera och i förväg skriva bort den förlust som kunde beräknas inträda till
följd av att marginalen mellan räntan på obligationerna och räntan på den däremot svarande inläningen under ett antal är blev mindre, utan sparbankerna kunde anpassa obligationerrias bokvärde till det nya marknadsvärdet genom successiva nedskrivningar. Denna möjlighet hade ansetts oundgänglig för sparbankerna med hänsyn till deras i regel mycket omfattande obligationsportfölj och deras i hög grad långfristiga, delvis bundna utlä-
ning. Krediinstitututredningen föreslog emellertid att denna regel borde
slopas. Bankinspektionen delade utredningens bedömning och framhöll bl.a. att det saknades anledning att betrakta sparbankernas obligationsplaceringar på annat sätt än övriga bankinstituts. framför allt om i stort sett samma regler — bl. a. I fråga om krediters löptid — skulle gälla för samtliga bankinstitut. Departementscheferi anslöt sig till utredningens förslag och framhöll att räntebärande obligationer borde värderas efter samma prin-
ciper som omsättningstillgängar i allmänhet, dvs. att verkliga värdet inte får överskridas. Departementschefen tillade att detta värde var i fråga om obligationer Iik värdigt med marknadsvärdet.
I samband med tillkomsten av lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel
behandlades åter frågan om värderingen av vissa obligationer i boksluts-
sammanhang. Utredningen om den kreditpolitiska lagstiftningen framhöll att det framträtt ett behov av att bankerna genom obligationsförvärv bidrog till utbudet av längfristig kredit. Enligt utredningen kunde dock ett omfattande innehav av obligationer vid en nedgång av obligationskursen medföra särskilda påfrestningar för bankernas redovisade resultat. Med avsteg från den allmänna regeln att obligationer i likhet med andra omsättningstillgångar inte fick sättas högre än verkliga värdet föreslog utredningen att bankinstituten gavs möjlighet att anpassa obligationernas bokförda värde till ett lägre marknadsvärde genom successiva nedskrivningar. Den föreslagna särskilda värderingsregeln utformades efter mönster från
vad som före 1968 ärs ändringar i banklagstiftningen gällde för sparbanker.
De obligationer som omfattades av förslaget var sådana som anges i
riskklasserna A och Bi kapitaltäckningsreglerna.
Även sparbanksföreningen tog i en skrivelse till Kungl. Maj: t upp denna
fråga och begärde att den bestämmelse som tidigare gällt för sparbankerna
äter skulle införas. Sparbanksföreningen pekade på att sparbankernas ökade obligationsinnehav och obligationernas sjunkande marknadsvärden medfört att sparbankerna fått betydande nedskrivningsbehov på sina obli-
gationsportföljer. Det förelåg enligt sparbanksföreningen en risk för att vissa sparbanker skulle få ta i anspråk hela den befintliga nedskrivningsreserven — inkl. reserven i obundna krediter — samt årets överskott för att nedbringa det bokförda värdet på obligationerna till på bokslutsdagen gällande marknadsvärde. Enhigt föreningen var gällande regler för värde-
ring av obligationer motiverade endast om obligationerna betraktas som likvida tillgångar. I verkligheten är det dock endast en marginell del av obligationerna som kan betraktas på detta sätt, eftersom handeln på andra-
handsmarknaden är begränsad. Därtill korn att försäljning av bostadsobli-
gationer i större utsträckning heller inte kunde ske eftersom sparbankerna åtagit sig att svara för en viss överenskommen ökning av bostadsobligationer varje år. Enligt sparbanksföreningen var därför den helt övervägande delen av sparbankernas obligationsinnehav att betrakta som en långsiktig placering som inte var avsedd eller möjlig att omsätta i verkligt likvida tillgångar.
Vid remissbehandlingen godtogs utredningens förslag i huvudsak. Bank-
inspektionen anförde bl.a. att i den mån obligationer betraktades som verkligt likvida tillgångar det fanns skäl för att endast marknadsvärdet
skulle få tillämpas. Enligt inspektionen var dock ett sådant betraktelsesätt
inte överensstämmande med verkligheten eftersom obligationer vid större
utbud inte är i reell mening likvida. Mot en strikt tillämpning av gällande regel kunde enligt inspektionen vidare invändas att den får en starkare
inverkan på det redovisade ekonomiska resultatet än vad som är motiverat med hänsyn till utvecklingen på nägot längre sikt. Inspektionen tillstyrkte därför att bankinstituten fick möjlighet att ifräga om värdering av obligationer successivt anpassa sig efter ändrade räntelägen.
5 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 190
Kammarrätten i Stockholm ställde sig avvisande till förstaget och an-
förde bl. a. att de skäl som kunde åberopas för den före 1968 års lagstift-
ning gällande särbestämmelsen inte längre var aktuella. Motivet till denna
särregel var till väsentlig del sparbankernas i hög grad långfrisuga. delvis
bundna utläning. En sådan utlåning kunde ur ekonomisk synvinkel i viss
mån sägas ligga anläggningstuillgångarna nära. För sparbankernas del hade emellertid förhållandena härvidlag ändrats genom 1968 års banklagstift-
ning. Departementschefen framhölt att de krav som från samhällets sida ställs
på bankernas engagemang på kapitalmarknaden vid fallande obligations-
kurser kan leda till betydande påfrestningar för bankernas redovisade resultat. Mot denna bakgrund fann departementschefen der rimligt att
bankerna gavs möjlighet till successiva nedskrivningar enligt den av utred-
ningen föreslagna metoden. Enliet departementschefens förslag skulle me-
delränteberäkningen grundas på obligationer som utfärdats av staten. hypoteksbanken och statshypotekskassan samt avse medelräntan under de
senaste tio åren.
Från kapitaltäckningssynpunkt fick den nya regeln den effekten att kapitaltäckningssituationen tnorn bankväsendet förbättrades något i för-
hållande till 1968 års lagstiftning Placeringar i obligationer enligt riskklass
A kräver ingen kapitaltäckning och placeringar i riskklass B endast en procent kapitaltäckning. I den mån en banks reserver måste tas i anspråk för en nedskrivning av sådana placeringar medför det därför endast en
obetydlig lättnad att dessa tillgångar vid ullämpningen av kapitaltäcknings-
bestämmelserna skall beräknas efter avdrag för gjorda reserveringar. Värderegleringsreserver för utläning har däremot större betydelse. Dessa reserver dras nämligen ifrån värdet av tillgängarna i riskklass D, som har ett
kapitaltäckningskrav på 8 procent. Eftersom den nya obligationsvärderingsregeln avsevärt minskade bankernas behov att skriva ned obligationer
fick man därför också ökat utrymme för avsättningar till de från kapitaltäckningssynpunkt förmånligare värderegleringsreserverna för utlåning.
2.3.5¶Den provisoriska ändringen år 1977
Efter förslag av banklagsutredningen har kapitaltäckningskraven genom lagstiftning år 1977 (prop. 1976/77: 126, NU 1976/77:33, rskr [976/77: 243)
reducerats med 10 procent i avvaktan på ett slutligt ställningstagande när banklagsutredningen har slutför: sitt uppdrag i fråga om nya kapitaltäck-
ningsregler.
2.3.6 Förlagslån som täckningskapital
Som tidigare har nämnts får i viss utsträckning med eget kapital i
kapitaltäckningshänseende likställas förlagsbevis utställda av banker. Ut-
märkande för förlagslån är dels att lånet brukar tas upp genom utfärdande av skuldförbindelser avsedda för den allmänna marknaden. s. k. förlagsbe-
vis. dels att långivarna har rätt till betalning först efter låntagarens övriga
borgenärer. Enligt gällande bestämmelser får affärsbanker, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit med eget kapital i kapitaltäckningshänseende jämställa förlagslån intill ett belopp motsvarande för affärsbank aktiekapital, för sparbank reservfond och för centralkassa kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital.
Metoden att med förlagslän förstärka det inlåningsgrundande egna kapitalet infördes genom en lag som gällde under ären 1923—1925. Lagen. som
endast berörde affärsbanker och var av provisorisk karaktär tullkom på förslag av dåvarande bank- och fondinspektionen i en situation då vissa
banker mäste ta I anspråk de egna fonderna för att täcka förluster och
därför tenderade att överskrida det i banklagen stadgade inlåningsminimum. Inspektionen framhöll i sitt förslag att ett förlagskapital som lånats
upp av en bank och som i förmånsrättshänseende placerats efter bankens övriga skulder till sin natur stod så nära bankens egna fonder att det vid beräknande av inlåningsmaximum borde kunna jämställas med en sådan fond.
Frägan om förlagskapitalets ställning återupptogs av 1949 års banklagssakkunniga (SOU 1952:2), vilka i stort sett anslöt sig till nyssnämnda uppfattning. De sakkunniga ansåg dock att sådant lån borde få grunda
inlåningsrätt endast i begränsad utsträckning, eftersom förlagslån inte utgjorde ett till banken lika bundet kapital som aktiekapitalet. I förekomman-
de fall borde bank under förlagslånets löptid vidta sådana åtgärder att inte inlåningsrätten vid lånetidens slut hastigt minskades. Från denna utgångspunkt föreslog de sakkunniga att med eget kapital skulle få likställas av
banken utgivna förlagsbevis initill ett belopp motsvarande högst hälften av
bankbolags aktiekapital. dock endast under förutsättning att betalning för
bevisen kunde av långivaren krävas tidigast efter fem år. Föredragande
departementschefen anförde i motiven bl. a. (prop. 1955:3 s. 115) att slutlig ställning till denna fråga borde tas först i samband med övervägandena om gemensamma inlåningsregler för de olika typerna av inlåningsinstitut. I avvaktan härpå borde dock Kungl. Maj:t ges rätt att efter prövning i varje särskilt fall medge bank rätt att högst till belopp motsvarande halva aktie- "kapitalet lägga förlagskapital till grund för inlåning. Lämpligheten av att uppställa viss återstående minsta löptid såsom förutsättning för att förlags-
lån skall få vara inläningsgrundande syntes honom dock starkt kunna ifrägasättas. Departementschefen ansäg det emellertid inte vara nödvän-
digt att ta slutlig ställning i denna fråga eftersom Kungl. Maj:t skulle ha att pröva de närmare villkoren för dispens.
Därefter togs motsvarande bestämmelser in I sparbankslagen och jordbrukskasselagen. Angående motiveringen härför kan följande nämnas.
I betänkandet Lag om sparbanker m. m. (SOU 1954: 10) anförde 1948 års sparbankssakkunniga bl. a. följande. Rätten att bilda garantifond utgör ett medel att tillföra sparbank främmande kapital såsom underlag för inlåning-
en. För de större sparbankerna är detta inte en tillfredsställande fram-
komstväg. När dessa sparbanker behöver öka sina fonder genom tillskott
av kapital utifrån. avser behovet självfallet ganska stora belopp i absoluta tal. Sparbankerna i fråga måste därför vända sig till en bred allmänhet med
sin inbjudan att teckna bidrag till garantifonden. En sådan ätgärd skulle från psykologisk synpunkt kunra vara mindre lycklig med tanke på de oriktiga föreställningar. som fondbildning av detta slag kan ge upphov till.
Med hänsyn härtill föreslog de sakkunniga att rätten till garantifondbildning skulle kombineras med en befogenhet att uppta förlagslån. De sakkunniga framhöll emellertid att förlagskapital inte helt kan jämställas med sparbankens fonder och föreslog därför att förlagskapital skulle vara inläningsgrundande bara intill ett belopp, motsvarande hälften av sparbankens
reservfond, och att förlagslån med kortare återstående löptid än fem år
över huvud taget icke skulle få vara underlag för inlåning.
Departementschefen hänvisade till vad han anfört i fråga om affärsbanks rätt att lägga förlagskapital till grund för inlåningen och förordade att
sparbankerna jämställdes med affärsbankerna i detta avseende.
Såvitt gäller lagen om jordbrukskasserörelsen tillkom motsvarande be-
stämmelser efter förslag från 1950 ärs jordbrukskasseutredning. Utredningen upplyste att centralkassa, som är I behov av att stärka sitt inlåningsunderlag, mäste lita till frivilliga insatser från de egna medlemmarna och
från medlemmar i anslutna jordbrukskassor. Denna utväg var emellertid.
sedan kasserörelsen nätt nuvarande omfattning och fätt nuvarande bankmässiga karaktär, enligt utredningens mening inte helt tillfredsställande.
Utredningen föreslog därför att av centralkassa utställda förlagsbevis efter ansökan hos Kungl. Maj:t genom särskilt medgivande skulle kunna likstäl-
las med eget kapital och räknas såsom inläningsunderlag intill ett belopp, motsvarande högst hälften av de: egna kapitalet. Sistnämnda begränsning syntes erforderlig för att hindra att centralkassa i allt för stor utsträckning litade till förlagsbevis såsom inläningsunderlag. Därigenom skulle kassornas karaktär av kooperativa organisationer kunna undanskymmas i för hög grad och önskan att stärka fondställningen genom åtgärder för att öka
insatskapitalet och reservfonden få minskad stimulans. Föredragande departementschefen anslöt sig till förslaget (prop.
1956: 122 s. 162) samt förordade att bestämmelsen utformades på motsvarande sätt som skett för affärsbarnker och sparbanker.
Kreditinstitututredningens uppdrag innefattade enligt direktiven även bedömning av förlagslånens ställning, vilken fråga. som nyss nämnts hade uppskjutits i väntan på överväganden sävitt gällde gemensamma regler om
de skilda kreditinstitutens inläningsrätt.
I skrivelse tull Kungl. Maj: hemställde Svenska bankföreningen att
utredningen gavs direktiv om förtursbehandling av denna fråga. I framställningen pekade bankföreningen på att ett framträdande drag i den
svenska ekonomins utveckling under de senaste åren hade varit en kraftig
expansion av inlåningen i affärsbankerna. Därmed hade följt en motsvarande successiv ökning i behovet av täckningskapital. För att anskaffa sådant står, framhöll föreningen. tre utvägar till buds, nämligen fondök-
ning. nyemission av aktter och utgivande av förlagsbevis. Från många synpunkter framstod för föreningen utgivunde av förlagsbevis som den lämpligaste lösningen. Föreningen pekade också på att bankerna under senaste åren i stor utsträckning tagit upp förlagslån. Några negativa verkningar härav hade inte framträtt. Det var sålunda enligt föreningen allmänt erkänt att förlagslånekapital utgjorde ett lika gott skydd för insättarna som aktiekapital och fonder. Tiden borde därför vara mogen att uppmjuka
villkoren för bankernas rätt att likställa medel som upplänats mot förlagsbevis, med eget kapital. I banklagen borde därför införas en generell rätt
för bankerna att inom vissa gränser utnyttja förlagslånekapital som underlag för inlåning. Föreningen fann dessutom att dessa gränser utan olägenhet borde kunna vidgas betydligt i jämförelse med den nuvarande ramen,
vilken, som nämnts, innebar en maximering till ett belopp motsvarande
hälften av aktiekapitalet.
Kreditinstitututredningen som avgav utlåtande över bankföreningens framställning hade ingenting att erinra emot en provisorisk uppmjukning av bestämmelserna om förlagslån som underlag för inläningsrätt. Utredningen förordade att banklagen ändrades så att affärsbank medgavs möjlig-
het att med eget kapital likställa förlagsbevis intill ett belopp motsvarande
högst bankens aktiekapital. Utredningen förordade vidare att motsvarande provisoriska ändringar också genomfördes för sparbankers och centralkassors vidkommande.
Sparbank borde enligt utredningen således få möjlighet att med egna
fonder få likställa förlagsbevis intill ett belopp motsvarande högst sparban-
kens reservfond. Centralkassa föreslogs få möjlighet att med eget kapital
likställa förlagsbevis intill ett belopp motsvarande högst centralkassans
och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital. Utredningen föreslog
härjämte att kraven på dispens slopades.
Vid remissbehandlingen av bankföreningens framställning och kreditin-
stitututredningens utlåtande var inställningen över lag positiv. I fråga om den föreslagna ramen för rätten att i inlåningshänseende
hikställa förlagskapital med eget kapital kom bankinspektionen in på frågan om förlagskapitalets ställning. De skäl som tidigare anförts för en begränsning var enligt inspektionen alltjämt bärande. Beträffande speciellt affärs-
bankerna utgör bankens aktiekapital och fonder obestridligen en fastare grund för rörelsen än ett förlagskapital. Med hänsyn till den skillnad som i
detta hänseende finns mellan det egna kapitalet och förlagskapitalet borde kapital av det senare slaget enligt inspektionen endast i begränsad omfattning få utgöra underlag för inlåningen. Erfarenheterna av förlagskapitalets
användning som inlåningsunderlag hade emellertid varit positiva och inspektionen hade inte något att erinra mot en viss vidgning av den angivna
ramen i och för sig. Hur långt man därvid skall gå är en avvägningsfråga. vid vars avgörande får beaktas bl.a. ätgärdens karaktär av kortvarigt
provisorium i avbidan på inläningsrättsfrågans slutliga lösning. Den av
kreditinstitututredningen förordade höjningen — till ett belopp motsvarande hela aktiekapitalet — framstod för inspektionen mot bakgrund härav som ett mycket längtgående förslag. Emellertid ville inspektionen inte direkt motsätta sig att gränsen provisoriskt bestämdes på sätt utredningen förordat. I detta sammanhang framhöll inspektionen att frågan i vilken män förlagskapital skall få användas såsom inlåningsunderlag inte borde bedömas isolerad utan att den borde vid det slutliga avgörandet sättas in i det större sammanhang som hela kornplexet om inlåningsrätten utgör.
I fråga om den konkreta utformningen av uppmjukningen av förlagslånereglerna framhöll bankinspektionen att, om dispensprövningen slopades. vissa bestämmelser kunde behövas för att mildra olägenheten av att marginalkapitalet till viss del är tillgängligt endast under en begränsad tid, eftersom förlagskapital skall återbetalas till långivarna. Inspektionen förordade därför föreskrifter för såväl affärsbanker som sparbanker och jordbrukets kreditkassor av innebörd att om avbetalning på förlagslåneskuld. som skall amorteras inom de närmast följande fem åren, något av dessa år till sitt belopp överstiger en tiondel av aktiekapitalet eller motsvarande beräkningsgrund, det överskjutande beloppet inte skall få grunda inläningsrätt.
Även föredragande departementschefen ansåg att en provisorisk uppmjukning av reglerna om förlagskapitalets ställning i inlåningshänseende kunde ske och förordade en lösning i enlighet med vad kreditinstitututredningen föreslagit. Enligt departementschefen borde av skäl som bankinspektionen framhållit lagliga föreskrifter också ges beträffande de förutsättningar under vilka förlagskapital skall få räknas som inlåningsrättsgrundande.
De föreskrifter departementscrefen föreslog överensstämde i sak med inspektionens förslag.
I sitt slutbetänkande föreslog kreditinstitututredningen inte någon ändring av dessa regler. Departementschefen delade denna uppfattning.
2.3.7 Bankernas engagemang i sidobolag
I fråga om bankinstituts innehav av aktier i sidobolag gäller som framgått av det föregående särskilda kapitaltäckningsregler.
För bankinstituten gäller i princip förbud att förvärva aktier. Förbudet är emellertid inte undantagslöst. Sålunda kan affärsbank efter tillstånd av regeringen förvärva aktie i annan affärsbank, i utländskt bankföretag och i svenskt aktiebolag eller utländskt företag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna. Även sparbanks och centralkassas förvärv av sådana aktier är reglerad i lag, fastän på ett annat sätt.
Bankinstitutens intresse i s. k. sidobolag kan efter bolagens verksamhetsinriktning delas in i sex grupper, nämligen bankinstitut, bostadsfinansierande kreditaktiebolag, industri-, fartygs- och exportfinansierande bolag, kommunlåneinstitut, utländska bankföretag och factoring- och leasingbolag.
Före 1968 års lagstiftning fanns inte några regler om hur kapitalkravet för sidobolagsengagemang skulle beräknas. Den praxis som tillämpades
innebar emellertid ett kapitalkrav av 100 procent för sådant engagemang.
Till grund för denna rättstillämpning låg åsikten att det egna kapital som
enligt lag skulle hållas som skydd för bankens insättare inte samtidigt
kunde utgöra riskkapital också I ett annat kreditinstitut.
Kreditinstitututredningen föreslog att aktier i sidobolag skulle ingå i riskgrad 4 och sålunda kräva 8 procent kapitahäckning. Avgörande för utredningens förslag var att lagstiftningen för kreditinstituten är genomsyrad av soliditetshänsyn och att etablering och förvärv av kreditinstitut är
underkastad det allmännas kontroll (betänkandet s. 183 f.). En ledamot av utredningen var skiljaktig och hävdade att tidigare tillämpad praxis borde lagfästas (betänkandet s. 257).
Vid remissbehandlingen (prop. 1968: 143 s. 129 ff.) var bankinspektionen
starkt kritisk mot utredningsmajoritetens förstag. Inspektionen betonade angelägenheten av att det reella skydd som banklagarnas kapitaltäckningsregler är avsedda att ge insättarna inte minskas eller elimineras genom
manipulationer av olika slag som 1. ex uppdelning av rörelsen på olika
juridiskt självständiga enheter och andra liknande åtgärder av rent organi-
satorisk art. Därför måste. som dittills skett i praxis, från bankinstitutets
eget kapital räknas av vad bankinstitutet investerar som riskbärande kapi-
tal i andra kreditunstitut. Enligt inspektionens mening mäste i princip krävas att den föreslagna relationen mellan eget och främmande kapital skulle föreligga för koncernen i dess helhet.
Bankföreningen tillstyrkte utredningsförslaget att begränsa täckningskravet för ifrågavarande placeringar till 8 procent. Bankföreningen framhöll bl. a. följande. Rörelse genom dotterbolag är inte — som inspektionen syntes anse -- att jämställa med egen rörelse. Om en bank äger ett kreditinstitut och så stora förluster uppstår i kreditinstitutet att detta mäste gå i konkurs, så kan skadan för banken maximalt gå upp till bokförda värdet av dess aktieinnehav i institutet. Bankföreningen menade att sådant aktieinnehav genomsnittligt erbjuder väl så god säkerhet som de tillgångar som förts till riskgrad 4. Bankernas investeringar i sidobolag avser till största delen företag, vars egen utlåning enligt förslaget skulle ingå i riskgraderna I och
2 Riksbanksfullmäktige betonade att de insatser av riskkapital, som det är fråga om i huvudsak avser svenska bank- och kreditaktiebolag. Det har
ansetts i hög grad ligga i det allmännas intresse att sådana företag inrättas och i flera fall har staten inträtt som delägare. Vidare har de från säkerhetssynpunkt getts en utomordentligt betryggande organisation med rätt höga krav på kapitaltäckning. Fullmäktige kom på dessa skäl till slutsatsen att
den av utredningsmajoriteten föreslagna lösningen borde kunna accepteras i fråga om insatser i svenska bankinstitut och kreditaktiebolag, så länge
karaktären hos denna grupp kreditinstitut inte förändras. I övriga fall
borde kapitaltäckningsfrågan bedömas i enlighet med tidigare tillämpad praxis.
Departementschefen anförde i propositionen (s. 150):
Som framgår av det anförda talar goda skäl för både utredningens och bankinspektionens förslag till lösning av frågan om kapitaltäckning för bankinstitutens intressen i sidobolag. Å ena sidan kan sägas att utredning-
ens förslag innebär att möjligheter öppnas för bankinstitut att genom
koncernbildning utan insats av nytt riskkapital driva en kreditgivningsrörelse av helt annan omfattning än f.n. Exempel på hur detta kan gå till har
bankinspektionen anfört i sitt remissyttrande. Genom cen sådan koncernbildning, som I fråga om de vanliga aktiebolagen är en välkänd företeelse,
kan ett bankinstitut med ett förhållandevis litet riskkapital behärska en hel kedja av kreditinstitut. Det egna kapital/insättarborgenärsskyddet för en sådan koncern kan teoretiskt bli illusoriskt. Mot detta resonemang kan ä andra sidan invändas att bankinstitutens förvärv av sidobolag vanligen kräver ullstånd av Kungl. Maj:t och att de svenska kreditinstituten är underkastade legala soliditetskrav. Vidare kan göras gällande att eu bankinstituts aktieinnehav i ett sidobolag inte är att bedöma annorlunda än vilken placering som helst. En lämplig avvägning mellan de ståndpunkter
som intagits i denna fråga synes enligt min mening vara, endera som
riksbanksfullmäktige förordat ati för de svenska sidobolagen kräva 8 Zz kapitaltäckning medan för de utländska engagemangen skall krävas 100 2 kapitaltäckning, eller att behålla nuvarande ordning för alla sidobolagsengagemang utom såvitt gäller de kreditinstitut där staten ingår som delägare. Jag anser övervägande skäl tala för den sistnämnda lösningen. Härigenom vinns att bankinstitutens engagemang i kreditaktiebolag av typen Industrikredit, Företagskredit och Exportkredit, blir mindre betungande än hittills i kapitaltäckningshänseende. Vidare undviks risken för att kapitaltäckningsbestämmelsernas utformning kan ge anledning till etablerande av
sidobolag. Liksom hittills bör härvidlag företagsekonomiska skäl vara utslagsgivande. Jag förordar alltså att i kapitaltäckningsbestämmelserna
tas in en föreskrift av innehäll att från eget kapital skall räknas av bokförda värdet av vad bankinstitut som aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag, som driver någon form av bankverksamhet, dock inte såvitt gäller företag i vilket staten är delägare.
Genom lagändring 1973 sänktes kapitaltäckningskravet från 100 procent till 8 procent för bankernas engagemang i de s.k. bostadsfinansierande
kreditaktiebolagen (prop. 1972: 118, NU 1972: 53, rskr 1972: 303). På motsvarande sätt sänktes kapitaltäckningskravet genom lagändring 1977 för
bankernas engagemang i kommurlåneinstitut (prop. 1976/77:21, NU 1976/
77:11, rskr 1976/77:52).
3¶Kapitaltäckningsbestämmelser i vissa utländska banksystem
3.1 Allmänt
Regler beträffande det egna kapitalets storlek är ett grundläggande inslag i banklagstiftningen eller bankinspektionspraxis i så gott som alla länder
med ett utvecklat bankväsen. Dessa regler kan vara utformade på olika sätt. i en del länder — såsom i de nordiska — återfinns bestämmelser om kapitaltäckning i banklagen, medan i andra länder —- såsom USA och England — inga lagliga föreskrifter förekommer utan bedömningen om det egna kapitalet kan anses vara ullräckhget grundas på riktlinjer och praxis som utvecklas av inspekterande myndigheter. En jämförelse av kapitalkra-
ven för bankerna i ohka länder försväras av olika definitioner och av
olikheter i skatte- och redovisningsregler, exempelvis ifråga om nedskriv-
ningar och avsättningar till olika former av reserver. Vidare försvåras jämförelsen av de avsevärda skillnader I avseende på struktur och rörelse
som banker i olika länder uppvisar. Sålunda kan regler som avpassats för banker I ett visst land förefalla förvånansvärt stränga eller liberala, när de jämförs med bestämmelser I ett land med en annan bankstruktur. I det följande redovisas översiktligt hur kapitaltäckningsbestämmelserna i vissa utländska banksystem är utformade. Framställningen tar i huvudsak sikte på de bestämmelser som gäller för utländska affärsbanker.
Av intresse för svenskt vidkommande har bedömts vara att undersöka
de utländska kapitalkravens huvudprincip (förbindelser eller risktillgångar
som bas) och belysa relationen mellan förbindelser eller risktillgångar å ena sidan och eget kapital ä den andra sidan (kravprocentsatsen) samt speciella krav beträffande dels anläggningstillgångar och participationer,
dels garantiförbindelser. Vidare är det av intresse att undersöka i vad mån öppna eller dolda reserver av olika slag får inräknas i kapitalbasen, liksom
också huruvida förlagslån får likställas med eget kapital vid beräkningen av
kapitaltäckningen. Dessutom redovisas i korthet förekomsten av celler
planerna på inlåningsförsäkring i vissa länder.
I fråga om huvudprincipen för kapitalkraven kan två olika synsätt urskiljas. I det ena fallet relateras kravet på eget kapital till förbindelserna
(inläningen): i det andra fallet ställs kravet i relation till riskgraden hos
tillgångarna (placeringarna, utlåningen). I båda fallen kan kravet omfatta även bankens garantiförbindelser. Vidare gäller i vissa länder särskilda krav på kapitaltäckning beträffande anläggningstillgångar och stora kredi-
ter.
3.2 Närmare om kapitaltäckningsbestämmelserna i vissa utländska banksystem
I den följande översikten har beaktats kapitaltäckningsreglerna i EGländerna, USA, Schweiz och de nordiska länderna.
Belgien
I den belgiska banklagen relateras kapitalkravsreglerna till aktivsidan av balansräkningen. Reglerna är differentierade på två sätt, nämligen dels så,
att det krävs en relativt högre kapitaltäckning för en liten bank än för en
stor bank, dels att relativt riskfyllda placeringar kräver större eget kapital än de mindre riskbetonade.
Tillgångarna indelas i olika riskklasser, som kräver 0,2 Ce, I St och 5 (7
eget kapital. Krediter till en individuell kund eller till en grupp av kunder
med likartad risk, motsvarande över 20 % av bankens egna fonder, äåsätts ett extra kaptitalkrav på 2.5 <£.
För en banks garantuförbindelser gäller ett kapitalkrav på 5 Zz, dvs. samma procentsats som för den högsta riskklassen bland tillgångarna.
Beräkningarna görs en gång i månaden, men ”observationsperioden” omfattar 12 månader I genomsnitt. Det är inte fråga om en löpande 12månadersperiod. utan en fast 12-månadersperiod.
En separat beräkning görs beträffande de tillgångar som måste vara till
100 ££ täckta av eget kapital. Hit hör t. ex. vissa participationer.
Som eget kapital får räknas synliga och dolda reserver, beträffande de sistnämnda dock med avdrag för beräknade akuta förlustrisker. Förlagslån får vidare inräknas i eget kapital om det har minst 3 ärs löpud. Förlagslån i utländsk valuta får dock endast medräknas i viss proportion till bankens
fordringar i utländsk valuta.
Danmark Egna fonder måste utgöra minst 8 7 av totala skuld- och garantiförbindelser. med vissa undantag (före Sanklagsändringen 1974 behövde endast 50 <& av garantibeloppet medräkras). I en särskild regel föreskrivs att så länge relationen mellan eget kapital och totala förbindelser understiger 15 4, skall minst 15 4 av årets nettoöverskott efter beräknad skatt avsättas till reservfonden.
Som eget kapital räknas aktiekapital, bundna och fria reserver. Hit hänförs också obligationsreserv utöver marknadsvärdet. Förlagslån får likställas med eget kapital, upp til: 40 &£ av eget kapital.
Vid beräkning av kapitalkravet avseende bankens förbindelser får från dessa dras förslagslån med vissa reservationer.
Finland
En affärsbanks eget kapital skall uppgå till minst 4 94 av förbindelserna. Från dessa fär avdragas bankens kassa, bankens fordringar hos staten, kommuner. kommunalförbund, församlingar, hos Finlands Bank samt hos andra inhemska och utländska banker, av banken utgivna lån som garante-
rats av staten, kommun, kommunalförbund eller församling samt sådana
obligationer som banken får hänföra till kassareserven. En banks garanti-
förbindelser beaktas till halva beloppet vid beräkningen av
kapitaltäckningen.
Kapitalkravet kan nedsättas till lägst 3 Z för viss tid av bankinspektionen och till mindre än 3 76 för högst ett år av finansdepartementet. i Enligt en ändring i banklagen som träder i kraft den 1 januari 1979 får vid
beräkningen av kapitalkravet med eget kapital jämställas hälften av sådan kreditförlustreservering som enligt bolagsordningen med bolagsstämmans samtycke kan användas endast för täckande av bankens kreditförluster, dock högst till ett belopp som motsvarar I 7 av bankens totala förbin-
delser. Finansministeriet kan likväl av särskilda skäl ge banken ullstånd att
jämställa kreditförlustreservering med eget kapital ull ett belopp som överstiger ovannämnda maximum.
Bankinspektionen kan medge att förlagslän får likställas med eget kapital och avdras från förbindelserna. maximalt upp till 50 7 av eget kapital.
Förlagslån förekommer endast I relativt begränsad omfattning.
I syfte att trygga affärsbankernas soliditet och insättarnas tillgodohavanden skall varje affärsbank tillhöra en gemensam säkerhetsfond för alfärsbankerna, vilken ägs av dessa banker.
Frankrike
Det finns f. n. inga lagliga föreskrifter i kraft beträffande retationstal eget
kapital/förbindelser eller riskullgångar, utom ifråga om banker som specia-
liserar sig på kreditgivning till avbetalningshandeln, där det föreskrivs att
sådana krediter får uppga till högst tio gånger det egna kapitalet.
I det egna kapitalet inräknas enligt praxis olika slag av reserver och
under vissa specifika villkor maximalt 50 7 av utestående konvertibla obligationer. Det pågår emellertid en debatt rörande införandet av bestämda relations-
tal beträffande det egna kapitalet som ett led i en harmonisering av bank-
lagstiftningen inom EG. De egna fonderna i franska banker är förhållandevis små och det gäller
inte minst hos de tre stora nationaliserade bankerna som svarar för huvudparten av de franska bankernas rörelsevolym. Ett införande av kapitalkrav i överensstämmelse med vad som kan komma att gälla i en framtida harmoniserad — banklagstiftning inom EG skulle ställa krav på kapitalökningar i de franska bankerna.
Det finns inget system för inlåningsförsäkring i Frankrike. Vid enstaka
bankfallissemang på senare tid har emellertid insättarna hållits skadeslösa genom bistånd från andra banker.
Italien
haliens centralbank kan, med godkännande av CICR (Comitato Inter-
ministeriale per il Credito e il Risparmio), fastställa en viss relation mellan
en banks egna fonder och dess totala förbindelser. Den kan vidare sätta en
gräns för förhållandet mellan en banks aktiekapital och dess placeringar i fasta tillgångar och aktier.
Italiens centralbank har dock inte begagnat dessa möjligheter att fastställa sådana relationstal. De enda krav som hitills uppställts avser maximiregler beträffande stora krediter.
Pet egna kapitalet utgörs förutom av inbetalt aktiekapital av reserver,
kreditförlustreserveringar och det eventuella övervärde som kan föreligga, då värdepapper är bokförda till lägre värde än börsvärdet vid udpunkten för den senaste balansräkningen. Förlagslän får I allmänhet icke emitteras av banker.
Nederländerna
Kravet på eget kapital enligt gällande banklag relateras till tillgångarna,
som indelas i olika riskgrupper. För bl.a. kredicr till offentliga sektorn och till utländska regeringar krävs inget kapital. Övriga riskklasser fordrar
ett eget kapital på 2.554, 3 1/3 77, 54 och 102. Tilläggskrav och maximiregler gäller beträffande stora krediter. Kapitalkraven omfattar vissa garantier till fulla beloppet, medar andra garantier inte alls kräver kapitaltäckning.
För participationer I finanstellz institutioner är kapitalkravet 100 26, me-
dan det för andra aktieinnehav utgör 102. Anläggningstillgångarna får inte överstiga eget kapital.
I det egna kapitalet får inräknas både synliga och dolda reserver. Däremot får inte avsättningarna för akuta förlustrisker medräknas.
Förlagslån får likställas med eget kapital under förutsättning att totala förlagslän inte överstiger eget kapital och att ärliga amorteringar inte
överstiger 59- av eget kapital (centralbanken kan medge undantag från
dessa villkor).
Myndigheterna har föreslagit att obligatorisk inlåningsförsäkring skall införas om bankerna inte enas om ett omfattande system på frivillig väg.
Norge
Enligt banklagen skall en affärsbanks egna kapital utgöra minst 6,5 Z av
bankens totala förbindelser. Från dessa fär avdragas ett belopp motsvarande bankens kassabehällning, tillgodohavande hos Norges Bank och på postgiro, innehav av skattkammarväxlar, statsobligationer och statsgaran-
terade sådana samt utläning med garanti av staten eller statsinstitutioner som finansdepartementet i detta avseende jämställer med staten. I kapitaltäckningskravet innefattas inte en banks garantiförbindelser,
som dock som regel inte fär överstiga det egna kapitalet.
I det egna kapitalet får fonder och avsättningar (utom skatteavsättningar) inräknas. Utom beskattade reserver inräknas även vissa avsättningar ull speciella ändamål (t. ex. investeringsfonder). Däremot får konsolideringsreserver för utlåning och obligationer inte inräknas. Förlagslån kan efter regeringens medgivande helt eller delvis få jämställas med aktiekapital.
I balansräkningen får obligationer värderas till anskaffningsvärde och behöver inte skrivas ned om marknadsvärdet understiger detta. I årsredo-
visningen måste dock anges skillnaden mellan anskaffningsvärde och marknadsvärde på obligationsportföljen.
Affärsbankerna har gemensamt bildat en garantifond (sikringsfond). som
har tull uppgift att stödja medlemsbankernas verksamhet och ställa t. ex.
garanti för att en medlemsbank uppfyller sina skyldigheter. Fondens kapital skall utgöra minst 1 1/2 fc av medlemsbankernas sammanlagda inlaning från allmänheten.
Schweiz
I tillämpningsförordningen till banklagen (Vollziehungsverordnung) stipuleras som en allmän regel att en banks skulder inte får överstiga 10 gånger dess egna medel. I den mån förbindelserna täcks av kassamedel
utgör dock kapitalkravet endast 21/24. För den del av skulderna som
motsvaras av utlåning som säkerställts av pantbrev inom belåningsvärde är kapitalkravet 54. liksom för lån till eller mot garanti av stat, kommun eller motsvarande. Bankkommissionen kan emellertid med stöd av banklagen i speciella fall
medge undantag från föreskrifterna beträffande t. ex. kapitaltäckningen. ty enligt lagen är det fråga om "vägledande principer som skalt följas under
normala förhållanden”. Sådana avvikelser kan dock medges endast för
begränsad tid och för finansiellt sunda banker.
Om en bank har mer än 5042 av förbindelserna i utlandet, ökas kapitalkravet för del som översuger 50, med ytterligare 24.
I det egna kapitalet inräknas även dolda reserver, förutsatt att dessa tagits till beskattning. Förlagslan för banker är en okänd företeelse i Schweiz.
Det förekommer ingen inlåningsförsäkring, men i fråga om kantonalbankerna garanterar kantonerna insättningar upp till 5000 Sfrs.
Storbritannien
I Storbritannien finns inga i lag eller förordningar fastställda kapitaltäckningskrav. Bank of England använder sig i egenskap av bankinspekterande myndighet av två slag av relationstal:
1) egna fonder i relation ull totala förbindelser
2) egna fonder I förhållande tll risktillgångar.
Bank of England har inte tillkännagivi några generella relationstal (ra-
tios) utan behandlar varje bank för sig. Som en allmän regel brukar dock
anges att en banks risktillgångar icke bör överstiga en multipel av 20 gånger det egna kapitalet.
Vad beträffar anläggningstillgångar, dras värdet av dem från eget kapi-
tal, varefter resterande belopp, s. k. fria resurser får användas i soliditetsberäkningarna.
I det egna kapitalet inräknas alla slag av reserver. Vidare får i det egna kapitalet medräknas förlagslån i både inhemsk och utländsk valuta. Bank of England har angett en önskvärd ursprunglig löptid på minst 5 år, och helst 10 år.
Regeringen har presenterat ett förslag om en obligatorisk ”Deposit
Protection Fund”, administrerud av Bank of England. Enligt förslaget
skulle systemet omfatta insättningar upp till £ 10 000.
Förbundsrepubliken Tyskland
Enligt kreditlagen (Kreditwesengesetz) skall ett kreditinstituts eget kapi-
tal vara så avpassat att institutet kan uppfylla sina förpliktelser. Det
ankommer på kontrollmyndigheten (Bundesaufsichtsamt) att bedöma om detta krav är uppfyllt med ledning av normer (Grundsätze) som den utfärdar i samråd med Bundesbank. Den skall också konsultera bankföreningarna angående dessa normer.
Enligt nu gällande normer får ett kreditinstituts kreditvolym inte överstiga 18 gänger det egna kapitalet. Vid beräkningen av kapitaltäckningen
medtages vissa krediter med endast 50 eller 20 464 av nominella värdet, och vissa krediter till offentliga sektorn utelämnas helt.
Tilläggskrav och maximiregler tilliimpas beträffande stora krediter, varmed avses en kredit som motsvarar mer än 15 §z av kreditinstitutets egna
kapital. Garantiförbindelser beaktas endast till hälften vid beräkningen av kapi-
taltäckningskravet.
I det egna kapitalet får inräknas endast beskattade reserver.
Förlagslån får inte likställas med eget kapital.
Beträffande värderingen av obligationer gäller att obligationsporiföljen uppdelas i två kategorier. ”Anlageobligationen” som utgör en långsiktig placering och ”Umsatzobligationen” som är föremål för löpande handel och omsättning.
De förra får upptagas till anskaffningsvärde, de senare till högst mark-
nadsvärde.
Det finns inget lagligt krav på inlåningsförsäkring, men på frivillig väg
bildade de privata bankerna 1975 en försäkringsfond för insättningar (från andra än banker) upp till 30 42 av eget kapital. Till fonden betalar varje
bank årligen en avgift om 0.3 "/,, av den försäkrade inlåningen. Tidigare
fanns ett system där endast insättning upp till 20000 DM täcktes. Sparbankerna och föreningsbankerna har egna försäkringssystem.
USA Enligt Regulations of the Board of Governors of the Federal Reserve” skall en banks eget kapital (net capital and surplus) vara ”adequate in relation to the character and condition of its assets and to its deposit liabilities and other corporte responsibilites”. Det ankommer på ”supervi-
sor” och ”bank management” att bedöma vad förhållandet bör vara.
Därför har kapitaltäckningskvoter (capital ratios) traditionellt använts av kontrollmyndigheterna för at: bedöma bankernas solvens. De tillämpade formlerna, har varierat under årens lopp. Under andra världskriget,
då bankerna i stor utsträckning måste investera I statspapper och detta
innehar en hög takt av monetär expansion, övergavs principen att bedöma
kapitalbehovet i relation till inlåning till förmån för ett mera realistiskt
synsätt, nämligen att jämföra egna kapitalet med risktillgångar. Det finns
emellertid inga enhetliga kapitaltäckningsregler. De normer som tillämpats har reviderats nedåt från gång till annan. Enligt normer som f.n. tillämpas, indelas tillgångarna i olika riskgrup-
per. för vilka kapitalkraven utgör Oz, 14, 294,3 7.,5 2, 20, 50 4 och 100 7 (för vissa anläggningstillgångar). I ju mera likvid form som en banks
tillgångar är. desto lägre blir det sammanlagda kapitaltäckningskravet.
Den under senare är snabba volymexpansionen har här, liksom i många andra länder, inneburit betydande problem när det gäller att vidmakthålla
en acceptabel kapitalstruktur. För mänga banker har akticemissioner inte kunnat komma I fraga på grund av rådande aktiekurser. En utväg har varit att i stället emittera förlagslån (debentures or capital notes). I viss utsträckning accepteras denna form av kapitaltäckning av tillsyvnsmyndigheterna men betraktas inte som en lika god kapitalkälla som aktiekapital. Vad inlåningsförsäkring beträffar, är sedan länge privatpersoners insättningar i bankerna obligatoriskt försäkrade upp till 40 000 §. Försäkringen
administreras av Federal Deposit Insurance Corporation (FDIC) som också är en av tillsynsmyndigheterna i USA.
3.3 Sammanfattning
En jämförelse av olika länders kapitalkrav och deras innebörd försväras av skillnader i definitioner och I skatte- och redovisningsregler. Med reserva-
tion för dessa svärigheter synes följande slutsatser kunna dras: = Kapitalkraven relateras allt mer ull de risker som olika slag av tillgångar
kan bedömas innebära. i stället för — som ofta tidigare— till enbart
verksamhetens volym. = Varje lands kravprocent och definitioner är så olika att det är svårt att
göra korrekta jämförelser och beräkna genomsnittliga procentkrav.
—- Kapitalkraven utomlands beträffande anläggningstillgängar och partici-
pationer varierar mycket. I vissa fall föreskrivs att anläggningstillgång-
arna inte får överstiga eget kapital. som i Belgien. Frankrike, Nederlän-
derna och Förbundsrepubliken Tyskland. I andra fall stipuleras en
kapitaltäckning på 100 <& eller också dras deras värde från det egna
kapitalet. innan detta får användas i soliditetsberäkningarna som i Stor-
britannien. I vissa länder nämns speciellt participationer. Sålunda är
Nederländernas kapitalkrav 100 § för participationer i finansiella insti-
tutioner mot 10 Z för andra aktieinnehav. I Belgien är kravet för vissa
participationer 100 2 för andra 5 26, eller detsamma som för vissa andra
grupper av tillgångar. — I vissa länder är kraven ifråga om garantiförbindelser lägre än beträffan-
de krediter. I Belgien och Danmark jämställs garantierna, liksom i
Sverige. med övriga förbindelser. I Finland och Tyskland medräknas
endast 50 7. av garantibeloppet och i Nederländerna omfattas bara vissa
garantier av ett kapitalkrav. I Norge räknas inte garantierna in bland
förbindelserna, men de får erligt en särskild regel inte överstiga eget
kapital.
- I många länder får reserver av konsolideringskaraktär likställas med eget kapital. Så är 1. ex. fallet i Belgien, Frankrike, Nederländerna, Schweiz och Storbritannien. I Finland fär bankerna från 1979 rätt att likställa 50 2% av kreditförlustreserver med eget kapital. Ofta skiljs i de
utländska bankreglerna mellan sådana avsättningar som görs för akuta
förlustrisker och sådana som görs i konsolideringssyfte. Som regel får
avsättningar för akuta förlustrisker inte jämställas med eget kapital. Ett undantag härvidlag utgör Storbritannien, där även sådana avsättningar
(Uspecific provisions”) får medräknas i de egna fonderna.
= Det är vanligt att förlagslån får jämställas med eget kapital. Ofta gäller dock en maximigräns och regler om viss minimilöptid. Ett undantag är t.ex. Förbundsrepubliken Tyskland, där förlagslån ej får inräknas i eget
kapital.
= Före Herstatt-kraschen förekom inläningsförsäkring endast i USA och Förbundsrepubliken Tyskland. Därefter har förslag framlagts om infö-
rande av inlåningsskydd även i Storbritannien och Nederländerna. sam-
tidigt som skyddssystemet krafugt förstärkts I Tyskland.
4¶Översikt av debatten om kapitaltäckningsfrågorna
I det följande redovisas vissa synpunkter som under senare år i den allmänna debatten förts fram beträffande kaptitaltäckningsreglerna och solvensen inom bankväsendet.! Genomgående understryks vikten av att en bank har en tillfredsställande soliditet. Salunda framhålls att en banks
kanske viktigaste tillgång är förtroendet för banken: den fasta förvissningen hos omvärlden att banken i alla situationer står för sina förpliktelser.
Att bankerna har en tillfredsställande soliditet ligger emellertid inte endast
i bankernas eget intresse. Detta är också en väsentlig förutsättning för
tryggheten hos insättare, kredittagare och anställda inom bankväsendet.
! Redovisningen bygger på följande artiklar i Ekonomisk revy nr 4/1975 ”Kapitalkravet från samhällssynpunkt ” av Sten Walberg, ”Kapitaltäckning och solvens från banksynpunkt” av Sture Ulvskog, ”Räntabiliteten och bankernas kapitalförsörjning” av Curt G. Olsson och Per A. Matsson och "Varför går banker omkull” av Jan Wallander. Som underlag för framställningen ligger vidare bankinspektionens skrivelse 1976-04-14 till regeringen med begäran om en översyn av kapitaltäckningsbestämmelserna samt uppsatsen ”Solvens och räntabilitet — inflationens inverkan på bankrörelsen” av L. E. Thunholm publicerad i ”Fräån skilda fält. Uppsatser tillägnade Marcus Wallenberg den 5 oktober 1974”.
Vidare framhålls att ett starkt bankväsende med förmåga att göra utveck-
lingsfrämjande insatser och ta de därmed förenade riskerna förutsätter att
bankerna har tillfredsställande solvens samt att ett starkt och motståndskraftigt bank väsende är ett nödvändigt instrument för den fortsatta ekonomiska och sociala utvecklingen i vårt land. En bankkrasch däremot är nägot av en nationell olycka, som kan spoliera förtroendet inom det ekonomiska livet och desorganisera detta. Det är mot bakgrund härav ett bety-
dande samhällsintresse att förtroendet för bankerna inte rubbas. Eftersom
stalen inte gärna kan ställa sig som löftesman för bankerna, mäste den därför genom lagsuftning och offentlig kontroll se tll att bankerna har en sådan kapitalstyrka, att insättarna kan få sin rätt även i tider av allmän kris eller vid katastrofförlust för en bank, något som på vissa häll i utlandet på
ett slående sätt illustrerades under 1974, valutaförlusternas år. Flertalet
banklagar innehåller därför också utförliga bestämmelser om minimikapital i förhållande till inlåning. utlåning eller annat lämpligt mått. I värt nuvarande kapitaltäckningssystem utgörs detta minimikapital av banker-
nas eget beskattade kapital. Det framhålls att detta kapital utgör en banks
yttersta resurs i en nödsituation, dess strategiska reserv. Den första och
viktigaste försvarslinjen utgör den skicklighet och försiktighet som ägnas
bankens placeringar och övriga affärer. Såsom en andra försvarslinje kan
man betrakta den kontroll som utövas av bankens egna organ och bankin-
spektionen. Den tredje försvarslinjen utgörs av bankens reserver I form av värderegleringskonton. Om man tar hänsyn tll de obeskattade reserverna
och den begränsning av riskerna som följer av förbudet för bank att äga
aktier, kan de svenska kapitaltäckningsreglerna inte anses vara särskilt
liberala. Vid en internationell jämförelse framgär också att svenska affärsbankers kapitaltäckning och lönsamhet skiljer sig fördelaktigt från vad man
kan uppvisa I en del andra länder.
Det har genomgående betonats att det till följd av inflationens inverkan
blivit allt svärare för bankerna att upprätthälla en tillfredsställande soliditet. Förklaringen härull är följande. En banks balansräkning bestär å ena
sidan av penningskulder och ä andra sidan av penningfordringar. En bank
gör därför, i vart fall på längre sikt, varken inflationsvinster eller inflationsförluster. Ett viktigt undantag härifrån utgör dock en banks egna fonder och konsolideringsreserver. Dessa följer nämligen inte automatiskt med i
en inflationsutveckling utan urholkas genom en fortlöpande försämring av
penningvärdet. När tillgångar och skulder i bankrörelsen blåses upp av
inflationen krävs därför tillskott till redovisade egna medel och ökade
avsättningar till värderegleringsreserverna för att en banks solvens inte
skall försämras. Det finns under inflationstider också skäl att relativt sett
t.o.m. öka värderegleringsreserverna eftersom inflationen tenderar att
medföra nya riskmoment i bankrörelsen.
Det konstateras att bankernas in- och utlåning samt rörelseresultat under perioden 1969-1974 visade god följsamhet till inflationstakten. Där- 6 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 190
emot försvagades bankernas solvens under denna period. Vid beräkningen av solvensen har hänsyn tagits tll säväl det egna kapitalet enligt kapitaltäckningsbestämmelserna som tll värderegleringsreserverna. Det är i frägå om kapitaltäckningsmedlen som försvagningen skett. Värdereglerings-
reserverna har däremot följt med i rörelsens expansion och därigenom fått
ökad betydelse från solvenssynpunkt. Sålunda ökade kapitaltäcknings-
medlen för affärsbankerna endast med 5 §& mellan är 1968 och är 1973,
medan å andra sidan värderegleringsreserverna steg med 75 4. Vid utgängen av år 1974 var ökningen av värderegleringsreserverna 94 && och dessa uppgick till sammanlagt 5760 milj. kr. Vid de angivna beräkningarna har hänsyn dock inte tagits till att 2757 milj. kr. togs i anspråk för att täcka skillnaden mellan anskaffningsvärde och marknadsvärde på obligationer. Det framhälls därför att de verkliga reserverna i huvudsak bestod av det belopp om 2400 milj. kr. som farins på värderegleringskonton för utlåning. Dessa konton hade under perioden ökats med 60 46. För sparbankernas del utgjorde värderegleringskontona för utlåning 706 milj. kr. vid utgången av år 1974. Inom föreningsbankerna uppgick värderegleringskontona för utlå-
ning vid utgången av år 1974 tll 163 milj. kr. mot 73 milj. kr. vid utgången
av är 1968. Med dessa siffror skall jämföras det totala beskattade egna kapitalet som vid utgången av år 1974 för affärsbankerna uppgick till 3 226
milj. kr., för sparbankerna till 1219 milj. kr. och för föreningsbankerna till
168 milj. kr. Att det kapitaltäckningsgrundande kapitalet relativt sett kun-
nat sjunka under perioden 1969- 1974 förklaras med den betydande libera-
lisering av kapitaltäckningsreglerna som genomfördes år 1969 och sävitt gäller affärsbankerna även med de strukturförändringar som ägt rum. De legala reglerna gav således utrymme för en viss försvagning av kapitalrelationen nägot som dock till väsentlig del motvägdes av en avsevärd förstärkning av värderegleringsreserverna. Bankerna kom därför under denna period inte att uppfatta solvensproblemet som särskilt akut. Det överutrymme i kapitaltäckningshänstende som skapades år 1969 hade emellertid år 1974 till betydande del tagits i anspråk. Skall bankerna i framtiden
klara av sin kapitaltäckning måste de därför kraftigt förstärka sin kapitalbas. Halva denna kapitalökning kan bankerna få genom att ge ut förlags-
lån. Den andra hälften av kapitalökningen måste ske i form av eget kapital
och härför krävs för affärsbankernas del nästan en fördubbling av det egna kapitalet fram till är 1980. I fråga om möjligheterna att emittera förlagslån och låta dessa bli kapital-
täckningsgrundande framhålls att dessa möjligheter begränsas av kapitaltäckningsbestämmelserna samt att bankernas soliditet inte förbättras genom dessa lån. Vidare anförs att det föreligger praktiska svårigheter att få plats för lånen på det mycket trånga utrymmet på den svenska kapitalmarknaden och att utländska för:agslån är dyra och ofta har korta löptider
samt medför kursrisker. Vad gäller möjligheterna att öka det egna kapitalet genom öppna fonde-
ringar framhålls att sparbanker och föreningsbanker huvudsakligen kan göra detta endast med de medel som uppkommit genom överskott i rörelsen. Affärsbankerna har dock möjlighet att öka det egna kapitalet även genom nyemission av aktier.
Sävitt gäller möjligheterna att höja det egna kapitalet genom öppna fonderingar framhålls att sådana fonderingar har den nackdelen att de
medför ökad skattebelastning för bankerna. Öppna fonderingar minskar
därför kraftigt utrymmet för avsättningar till värderegleringsreserver. Man
ställs därför inför dilemmat, att en fondering av beskattade vinstmedel, hur
nödvändig den än är med hänsyn tll kapitaltäckningskvoten, motverkar den inre konsolidering som just i inflationstider ter sig speciellt angelägen.
Beträffande nyemission av aktier framhålls att tillgängen på riskvilligt kapital är liten i förhållande tull efterfrågan och att de mycket höga avkast-
ningskraven på den svenska aktiemarknaden när det gäller bankaktier gör att detta är en mycket dyrbar form av kapitalanskaffning. Vid en reell expansion av bankrörelsen med bibehållen lönsamhet växer bankernas förmåga att ge utdelning även på nyemitterade aktier. Det sätts emellertid i fråga om det är riktigt att ge ut nya aktier och höja utdelningen när syftet härmed endast är att täppa igen det häl i kapitalbasen som inflationen rivit upp. Under perioden 1965— 1974 ökade också utdelningsbeloppet avsevärt längsammare än rörelseresultatet. Måste bankerna i framtiden trygga sitt
tilltagande kapitalbehov genom nyemissioner av aktier kan det dock komma att krävas en liberalare utdelningspolitik från bankernas sida. Högre utdelning kräver högre redovisade nettovinster och en därav föranledd
ökad skattebörda. Den ökade utdelning som kommer att krävas för att uffärsbankerna skall kunna öka det egna kapitalet genom nyemissioner
kapitaltäckning och soliditet. För att bankerna skall klara en konsolidering genom öppen fondering och avsättning till värderegleringskonton krävs nämligen att en betydande andel av rörelseöverskottet hälls kvar i företa-
gen.
I fråga om värderegleringskontona för utlåning, obligationer och utländska valutor framhålls att dessa konton i vart fall måste byggas upp i takt med expansionen inom bankväsendet. Som skäl härtill anges bl. a. följande. Riskmomenten i bankrörelsen tenderar att öka under inflationsti-
der. De riskfaktorer inflationen för med sig vid en expanderande kredit-
givning är visserligen latenta till att börja med, eftersom inflationen då kan
verka resultatförbättrande för företagen. Riskmomenten aktualiseras dock snabbt vid en konjunkturnedgäng och en fortgående inflationsutveckling kan därför komma att medföra ett ökat antal kreditförluster för bankerna. Ett annat risk moment har bankerna i sitt obligationsinnehav. Stigande räntor betyder kursfall på fast förräntande obligationer och särskilt med hänsyn till bankernas av bostadspolitiska skäl starkt ökade innehav av
längfristiga bostadsobligationer har detta riskmoment under senare år fått
allt större betydelse. Under år 1975 beräknades att den totala förlusten på affärsbankernas obhgationsportfölj uppgick till närmare 3 miljarder kr. Denna utveckling hade dock ej lett till en nedpressning av bankernas totala räntemarginal eftersom det skett en förbättring av förräntningen av andra tillgångar.
Ett annat risk moment som kraftigt betonas är de stora engagemang inom utlandsrörelsen som bankerna numera har. Sålunda framhålls de risker som tillkommit i bankernas valutarörelse till följd av de fluktuerande växelkurserna och de labila förhållandena på de internationella penningmarknaderna.
Den slutsats man drar efter en genomgång av bankernas möjligheter att I erforderlig utsträckning öka det egna kapitalet och bygga upp sina reserver är att det i framtiden kommer att. ställas krav på en kraftig resultatförbättring inom bankväsendet. Det framhålls även att det inte föreligger nagon automatisk följsamhet i bankernas resultatutveckling i förhållande till inflationen. Att bankerna under perioden 1968-1974 lyckades hålla resultatutvecklingen i takt med inflationea berodde i viss utsträckning på att bankerna under denna period arbetade med en kontinuerligt sjunkande andel eget kapital i sin rörelse. Framtiden kommer att ställa betydligt härdare krav på resultatutvecklingen eft2rsom bankerna blir tvungna att öka det egna kapitalet och reserverna I takt med rörelsens tillväxt.
Samtidigt som det understryks att det från solvenssynpunkt krävs betydande resultatförbättringar inom bankväsendet påpekas de konsekvenser detta har för bankernas kunder. Det framhålls sålunda att om bankerna medges att ta ut större räntemarginaler får priset härför betalas av bankkunderna, bäde insättare och läntagare. Även höjda provisionsintäkter drabbar kunderna. Möjligheterna. att nedbringa kostnaderna inom bankväsendet är också begränsade. En alltför intensiv kostnadsjakt kan leda till försämringar i service och intern kontroll utöver det tolerablas gräns.
Den utväg som genomgående anvisas för att i viss mån bemästra de problem som inflationen fört med sig är en ändring av kapitaltäckningsreglerna. Det framhälls att enbart en linjär reduktion av kapitalkravet knappast kan anses försvarlig. Det nuvarande kapitaltäckningssystemet bör ses som en helhet och en översyn bör därför inte heller innebära att man tar upp några enstaka punkter i regelsystemet till särbehandling.
Mot bakgrund av den betydancie konsolidering som bankernas värderegleringsreserver innebär framförs frän flera håll att värderegleringskontona i kapitaltäckningshänseende bör kunna jämställas med eget kapital. Vad man därvid i främsta hand avser är värderegleringsreserverna för utlåning. En ändring av kapitaltäckningsreglerna i denna riktning skulle medföra att bankerna inte i samma utsträckning som f.n. behövde använda rörelseöverskotten tll fondering av beskattade egna medel för att ästadkomma kapitaltäckning. Härigenom skulle kunna undvikas bl. a. risken för utrymmet för avsättningar till värderegleringsrescrver kraftigt beskärs i framtiden.
Det framhålls emellertid också att om värderegleringskontona skall jämställas med eget kapital måste detta självfallet leda till att åtminstone vissa av de procenttal, som nu gäller räknas upp. Avvägningen bör härvid ske så att bankernas kapitaltäckningsproblem löses samtidigt som man tillgodoser kraven på säkerhet för insättarna och upprätthåller de svenska bankernas goda internationella anseende.
För att förhindra att kapitalbasen blir rörlig i och med att värderegleringskontot för utläning skulle räknas in i kapitalbasen anvisas följande
lösning. Ett nedre tak kan sättas för värderegleringskontots storlek. Detta tak kan t.ex. sättas i relation till omfattningen av utlåningen sä att det utgör en önskvärd reservation för eventuella framtida förluster på kredit-
engagemang. När behållningen på värderegleringskonto för utlåning överstiger nämnda tak skulle behållningen få inräknas bland den utläningsrätts-
grundande kapitalmassan. En sådan regel skulle kunna utformas så, att när
behållningen på värderegleringskonto för utlåning överstiger 2 % av utläningen till allmänheten plus I 2 på garantiförbindelserna, så skulle den del av behållningen på kontot i fråga, som överstiger detta belopp få jämställas med eget kapital. Regeln skulle innebära, att skyddet för insättarna upp-
fylldes och att statsmakterna löpande kunde följa utvecklingen av procent-
talet och även justera dess höjd. om bl. a. konjunkturutveckling och kreditengagemang generellt sett skulle innebära en ökning av bankernas förlust-
risker. En annan fråga som tas upp är om man bör behålla den nuvarande
begränsningen för bankerna i fråga om rätten att jämställa förlagslån med
eget kapital. Härvid anmärks att det under alla förhållanden mäste finnas
vissa proportioner mellan eget kapital och förlagslån. Ett förslag är att man för affärsbankernas del vidgar möjligheterna att utnyttja förlagslån som kapitaltäckning genom att använda summan av eget kapital i stället för aktiekapitalet som gräns.
Det pekas vidare på särskilda problem som aktualiserats av utvecklingen. Såvitt gäller garantierna som f.n. helt jämställs med krediter framhålls
att erfarenheterna visat, att de åtminstone med entreprenad- och fullgöran-
degarantier förenade riskerna är små. Genom att dessa garantier vuxit
avsevärt under senare år har de kommit att belasta bankernas kapital på ett
oproportionerligt sätt. En sänkning av kapitalkravet för garantier anses
därför som befogad.
Ett annat område som det finns skäl för en översyn av anges vara
bankernas engagemang i dotterbolagsaktier och bankfastigheter. Beträffande dotterbanker i utlandet konstateras att sådan rörelse ingalunda är utan
sina faror för moderbanken. Risken är inte begränsad till aktierna och
eventuella krediter utan moderbanken har inom vissa gränser en moralisk
förpliktelse att hjälpa dotterbanken. Å andra sidan framhålls att dotterban-
kerna hitintills utvecklats framgångsrikt och att bankinspektionens tillsyn
kunnat göras effektivare än man från början räknat med. Beträffande
”visitkortsengagemangen” konstateras. att risken begränsar sig till aktierna men också att frågan om nyttan för moderbankerna i Sverige ännu så länge får anses obesvarad. Vad angår bankfastigheter framhålls att de i stort sett utgör bankernas enda inflationsskyddade placeringar. I fråga om depositioner hos och krediter ull utländska banker ifrågasätts mot bakgrund av de stora valutaförluster som inträffade i vissa utländska banker under år 1974 om det inte finns skäl för en höjning av kapitalkravet för sädana placeringar. |
Slutligen framställs också önskemål om att kapitaltäckningssystemet förenklas genom en minskning av antalet riskklasser.
5¶Probleminventering och grundläggande krav
5.1 Probleminventering 511 Utvecklingen till år 1976
Genom de nya kapitaltäckningsreglerna i den samordnade banklagstift-
ningen från år 1968 skapades ett expansionsutrymme för flertalet banker.
Detta utrymme uppkom genom att kapitalkravet sänktes. För de största affärsbankerna, som hade ett uttryckligt behov av lindring, uppgick sänk-
ningen av kapnalkravet till knappt 40 procent. En sådan sänkning medgav
en expansion av placeringar och garantier med ca 60 procent utan att eget kapital och förlagslån teoretiskt sett behövde ökas. Utrymmet har efter hand tagits I anspräk och under år 1976 började akuta problem uppstå för enskilda banker. I bankinspektionens skrivelse 1976-04-14 angående översyn av kapitaltäckningsbestämmelserna sägs bl. a. följande. Utvecklingen har visat att den kapitaltäckning som fanns enligt de nya reglerna har smält ihop på grund av den fortgående inflationen. Det har därför för banker av
olika slag uppstått avsevärda proslem med att anskaffa ett för utvecklingen
av verksamheten nödvändigt eget kapital. I framtiden kommer dessa svå-
righeter att accentueras.
Följande tabell belyser bankernas kapitaltäckningssituation år 1969 och är 1976.
Kapitalkravet i procent av eget kapital — kapitalutnyttjandet — har
markant ökat under den redovisade perioden. För affärsbanker och för-
cningsbanker uppgår detta tal till 126 resp. 106 procent år 1976, vilket innebär att dessa institutsgrupper är beroende av förlagslån för att täcka
kapitalkravet. Detta gäller även för ett antal enskilda sparbanker men inte
för gruppen i genomsnitt. Se vidare tabell 3. Orsaken till ett ökat kapitalutnyttjande finner man i de olika öknings-
takterna för kapitalkraven och eget kapital under denna period. Kapitalkraven har ökat med 103 procent för affärsbankerna, 85 procent för spar-
bankerna och 139 procent för föreningsbankerna. Motsvarande ökning av
Tabell 1 Kapitalkrav, eger kapital, förlagslån m.m. vid utgången av 1969 och 1976 i de olika institutsgrupperna
Instituts- Kapital- — Eget Förlags- Kapital- Överskott
grupp och krav kapital lån krav i i kapitalär mkr. mkr. mkr. av eget täckning"
kapital 7 1969 Affärsbanker 2587 2786 886 93 30 Sparbanker! 318 526 8 61 40 Föreningsbanker 95 102 20 93 22 1976 Affärsbanker 5260 4 162 1968 P6 4 Sparbanker! 589 669 80 88 21 Föreningsbanker 227 214 52 106 IS Avser de 15 största sparbankerna. ? Skillnaden mellan eget kapital inkl. förlagslån och kapitalkravet.
det egna kapitalet har varit 49 procent för affärsbankerna. 27 procent för sparbankerna och 110 procent för föreningsbankerna.
Kapitalkravets utveckling är beroende dels av volymtillväxten av placeringarna — dvs. tillgångar och garantier —- dels av placeringarnas relativa
fördelning i de olika riskklasserna. Det totala kapitalkravet mätt i procent
av summan placeringar speglar således en banks riskstruktur utifrån gällande kapitaltäckningsregler. I tabell 2 redovisas utvecklingen av detta
relationstal för de olika institutsgrupperna.
labell2 Kapivalkravet i procent av summa placeringar 1970 —-1976 för de olika institutsgrupperna
| Instituts- | Kapitalkrav, & av placeringar! |
| grupp | 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 |
| Affärsbanker | 3.1 3,11 2.93 2,73 284 280 3.12 |
| Sparbanker | 1.76 1,71 1.68 1,66 1,78 1.76 1,80 |
| Föreningsbanker | 1.89 1,83 1,86 1.88 1,93 1.86 1,78 |
! Här avses placeringar till nettovärden, dvs. efter avdrag för värderegleringskontona.
Affärsbankernas relationstal är högt i början av perioden varefter det sjunker för att i slutet stiga. Sparbankernas resp. föreningsbankernas relationstal har en mera jämn utveckling. Dessa tal visar att kapitalkraven i
sparbankerna och föreningsbankerna följt placeringsvolymens utveckling.
Affärsbankernas minskning av relationstalet fram till år 1975 förklaras — förutom av konjunkturutveckling och kreditpolitik — bl.a. av en relativ ökning av bostadsfinansieringen. Ökningen mellan år 1975 och 1976 beror till väsentlig del på ökade garantiätaganden.
Det egna kapitalets tillväxt är beroende av tre faktorer: 1) det ärliga
rörelseöverskottets! storlek. 2) fördelning av rörelscöverskottet mellan avsättning till eget kapital (efter beskattning och i förekommande fall utdelning) och avsättning till obeskattade reserver i form av värderegleringskonton, 3) tillskott av nytt kapital från ägare till affärsbank, garant till sparbank eller medlem i föreningsbank.
Med hänsyn till gällande kapitaltäckningsregler har rörelseöverskottens
storlek generellt sett varit otillräckliga för att bankerna skulle kunna göra
dels önskvärda avsättningar till obeskattade reserver, dels med vinstmedel bygga upp det egna kapitalet i takt med ökat kapitalkrav. Den bokslutspoli-
tik bankerna valt under 1970-talet innebär alt avsättningar till värderegle-
ringskonton har prioriterats på bekostnad av ökning av eget kapital. Af-
färsbankernas värderegleringskonton har mellan 1970 och 1976 ökat från
4,0 till 4,4 procent av summa placeringar, sparbankernas från 1,8 till 3,6
procent och för föreningsbankerna har värderegleringskontonas andel va-
digt att förstärka kapitaltäckningen genom att ta upp förlagslån. För affärsbankernas del här dessutom nyemission av aktier ägt rum i en betydande
omfattning under senare år. Av affärsbankernas eget kapital och förlagslån vid utgången av år 1976 hade nästan en tredjedel anskaffats på kapitalmarknaden under de närmast föregående tre åren.
I bilaga I redovisas i grafisk form utvecklingen av kapitalkrav, eget kapital, värderegleringskonton och lönsamheten för de olika institutsgrup-
perna under perioden 1970-1976. Uppgifterna i tabellerna I och 2 avser totaler och genomsnitt för bank-
grupperna. Inom varje bankgrupp föreligger dock skillnader mellan de individuella bankerna. Detta illustreras i tabell 3 nedan, där spridning och frekvens redovisas för kapitalkravet i procent av eget kapital. Tabell 3 Spridning och frekvens för kapitalkravet redovisat i procent av eget kapital 1969 och 1976 i de olika institutsgrupperna Kapitalkrav Antal banker i 70 av eget Affärsbanker Sparbanker? Föreningsbanker kapital 1969 1976 1969 1976 1969 1976
— 39 1 || 40— 49 RJ 50— 59 ho VA 60— 69 a hj 70- 79 SKV a
-— >. Ja 80-- 89 90- 99 DV FN rm
100-109 — TJ BB 110—119 - to
VI 120-- 129 130—139 2 ———.— 140-149 I 150-159 W—-—— 1
16 -— Py 15 LI S 12 12 ! Med rörelseöverskott avses fortsättningsvis det årliga resultatet före bokslutsdispositioner. ? Avser de 15 största sparbankerna.
51.2 Volvmtillväxt — inflation
Tillväxten i bankernas balansomslutning är starkt relaterad till pris- och löneutvecklingen i samhällsekonomin eftersom bankernas tillgångar och skulder är fastställda i nominella belopp. En viss ökning i balansomslutningen medför ökade kapitalkrav vare sig ökningen är real eller orsakad av inflationen. Under 1970-talet har inflationstakten markant ökat. Detta är en väsentlig orsak till att käpitaltäckningsproblem uppstätt efter relativt få
års tillämpning av gällande kapitaltäckningsregler.
Placeringarnas årliga volymexpansion under 1960-70 och under 1970—
76 redovisas nedan liksom inflationstakten under motsvarande perioder.
Tabell 4 Placeringar 1976 samt procentuell tillväxttakt 1960-70 och
1970-1976
| Institut- | Placeringar | ||
| grupp | Ultimo 1976 Årlig genomsnittsökning. 7 mdr kr. | 1960-70 | 1970-76 |
| Affärsbanker | 176,0 | 10.5 | 12,5 |
| Sparbanker | 63,7 | 82 | 10,0 |
| Föreningsbanker 13.1 | 14,7 1960 —-70 | 16,5 1970 -76 | |
| Genomsnittlig årlig inflationstakt, 26 4,0 | 83 |
t(konsumentprisindex, långtidsserien)
Skillnaderna i de nominella ökningstakterna mellan de två redovisade perioderna kan synas relativt små. Ackumulerat över ett antal år uppstår emellertid stora skillnader i placeringsvolymen — skillnader som i detta fall
1 allt väsentligt beror på den högre inflationstakten under 1970-talet.
Placeringsvolymens tillväxt är avgörande för hur stora rörelseöverskott bankerna behöver för att täcka de till placeringsvolymen relaterade kapitalkraven. En ökning i placeringarnas tillväxttakt ställer i normala fall proportionellt sett större krav på ökning av rörelseöverskottet för att en
viss soliditet skall kunna behållas. Detta illustreras i diagrammen t bilaga
"2. Beräkningarna avser affärsbankerna och grundar sig på förutsättningarna att den soliditet och den konsolideringsnivå för obeskattade reserver som förelåg i affärsbankerna år 1976 skall relativt sett bestå under en
kommande femårsperiod. Vidare förutsätts att den utdelningspolitik som
tillämpats under senare år består.
Vid en volymtillväxt om 8 procent årligen visar beräkningarna att bankerna behöver öka rörelseöverskottet med ungefär samma procenttal. Rörelseöverskottet uppgår då till ca 1.3 procent av balansomslutningen.
Om den årliga tillväxttakten för placeringar ökas till 10 procent måste
rörelseöverskottet öka med ca 13 procent årligen eller uppgå till drygt 1,5 procent av balansomslutningen. Vid 12 procents volymtillväxt krävs det att rörelseöverskottet ökar med knappt 18 procent årligen. Rörelseöverskottet uppgår då till ca 1,7 procent av balansomslutningen.
När inflationen blåser upp placeringsvolymen och rörelseöverskottet inte kan öka på det sätt ovanstående exempel visar kommer det egna kapitalet och/eller de obeskattade reserverna att urholkas.
Förutom effekten på volymullväxten medför en hög inflationstakt att lönsamheten påverkas negativt genom att bankernas rörelsekostnader ökar. Bankverksamhet är mycket personalintensiv och rationaliseringsutrymmet begränsat.
5.1.3 Belastning på kapitalmarknaden med gällande hkapitaltäckningsregler
Bankernas överskottsnivå har, som ovan sagts, inte varit tillräcklig för kapitalbildningen generellt sett, utan bankerna har i stor utsträckning mäst lita till anskaffning av externt tiltskottskapital.
Under de senaste åren har bankernas andel av upplåningen på kapital-
marknaden ökat betydligt. såväl vad gäller förlagslän som aktiekapital.
Samtidigt som bankernas belastning på kapitalmarknaden har ökat under
de senaste åren har ökningstakten i kapitalmarknadens placeringskapacitet avtagit. Kapitalmarknaden ökade under 1970-talets första är med i genomsnitt 4 miljarder kr. per år. Under de senaste ären har tillskottet till
marknaden varit betydligt mindre och uppgick år 1977 till 1,5 miljarder kr.
Ett huvudskäl till att ökningstakten har avtagit är att AP-fondens tillväxt har nätt sin kulmen. vilket framgår av de kalkyler som kapitalmarknads-
utredningen gjort med hjälp av riksförsäkringsverket.
Om den utveckling som ägt rum under senare är fortsätter vid oförändrade kapitaltäckningsregler kommer kapitalmarknaden att behöva tas i anspråk i betydande utrsträckning för att möjliggöra fortsatt bankverksam-
het. För att illustrera problemet har bankernas ekonomiska ställning skri-
vits fram med utgångspunkt från förhållandena är 1976. Utvecklingen redovisas i diagrammen i bilaga 3. Det bör understrykas att framskrivningen bygger på gemensamma förutsättningar för de olika institutsgrupperna och att den därför inte utgör nägon prognos för utvecklingen utan snarast
har ett pedagogiskt syfte.
En framskrivning under de i bilaga 3 angivna förutsättningarna visar att
affärs- och sparbankernas kapitalaas — det egna kapitalet — kommer att sjunka relativt sett. medan föreningsbankernas kapitalbas ligger på en oförändrad relativ nivå. Redan i u-gångsläget år 1976 är både affärsbanker och föreningsbanker beroende av externt tillskottskapital och sparbankerna blir som grupp beroende av sådant kapital inom ett fåtal är. I utgångsläget hade bankerna tillsammans drygt 2 miljarder kr. i förlagslån. År 1985 behöver bankerna tillsammans ett externt tillskottskapital om 7—8 miljarder kr. Största delen faller på affärsbankerna. Tillskottskapitalet avser både förlagslän och aktiekapital eller annat eget kapital.
Vid relativt sett oförändrade kapitalkrav och sjunkande kapitalbas ökar kapitalutnyttjandet. dvs. kapitalkravet i procent av kapitalbasen. Ett pro-
centtal som överstiger 100 innebär behov av externt tillskottskapital. Överstiger procenttalet 200, som fallet blir för affårsbankerna år 1983, mäste det externa tillskottskapitalet vara större än det egna kapitalet för att tillsam-
mans täcka kapitalkravet. I en sådan situation måste ! praktiken det egna
kapitalet ökas genom nyemisston av aktier.
Det bör upprepas att situationen för individuella banker varierar kraftigt.
Enskilda banker skulle i praktiken redan efter ett fåtal är komma i konflikt
med olika regler och därför omöjliggöra en utveckling med givna förutsätt-
ningar för framskrivningen.
5.2¶Grundläggande krav på nya kapitaltäckningsregler
Banklagarnas kapitaltäckningsregler anger minimikraven på soliditeten i banksystemet. Vid sidan av det kapital som enligt banklagarna är kapital-
täckningsgrundande har bankerna avsevärda reserveringar som stärker soliditeten. Soliditeten fylter framför allt följande funktioner: — den utgör det reella skyddet för insättare och andra fordringsägare, = den skapar förtroende hos allmänheten och hos in- och utländska finan-
stlärer och samarbetspartner,
= den garanterar kontinuitet och stabilitet för läntagare och personal,
— den utgör buffert vid förluster på exempelvis krediter, obligationer och
valutor.
= den utgör grund för flexibilitet och anpassningsförmåga till förändrade
förhållanden och anger ramarna för fortsatt expansion, — den är av intresse för det allmänna, eftersom vid fallisemang samhället
förorsakas avsevärt men.
Utöver de kapitaltäckningsproblem som tidigare har redovisats och som har föranletts av inflationen har bankerna under 1970-talet på viktiga
områden fätt anpassa sin verksamhet till nya förhällanden. Som exempel kan nämnas näringslivets ökade utlandsinriktning och det under 1970-talet uppträdande behovet av upplåning i utlandet. Detta har medfört att bankerna engagerat sig I ökad omfattning på den internationella kreditmarknaden. Detta kräver en anpassning till den internationella bankvärldens värderingar i fråga om bl. a. lönsamhet, soliditet och riskbedömning. Vidare lämnas bankerna inte oberörda av näringslivets strukturomvandling. Den förda penningpolitiken ställer också ökade krav på flexibilitet och styrka. Sammantaget har bankerna mött förändringar som accentucerat behovet av
god lönsamhet och tillfredsställande soliditet.
Kapitaltäckningsreglerna intar en central plats i banklagstiftningen och
avvägningen av deras innehäll är av grundläggande betydelse för banker-
nas verksamhet.
Som nyss har nämnts syftar kapitaltäckningsreglerna till att skapa tillfredsställande trygghet mot förluster av insatta medel och till att bevara '
förtroendet för bankerna även i tider då ekonomiska svårigheter möter.
Det är väsentligt att vid utformningen av reglerna beakta vad som gäller internationellt sett. Kapitaltäckningsreglerna fär inte möjliggöra en så låg soliditet att förtroendet för de svenska bankerna rubbas.
Ett nytt kapitaltäckningssystem bör om möjligt — i enlighet med vad som uttalas i utredningens direktiv — för en längre tid framöver lösa bankernas kapitaltäckningsproblem samtidigt som kravet på skydd för insättarna tillgodoses. I detta direktiv får anses ligga ett krav på att de nya reglerna inte främst skall syfta till omedelbara lättnader i kapitaltäckningshänseende utan inrymma ytterligare incitament till en egen kapitaluppbyggnad. Vidare bör det nya systemet — så långt möjligt — vara neutralt i förhållande till redan vidtagna dispositioner.
Kapitalkravet bestäms f.n. med utgångspunkt i en bedömning av riskerna i bankernas skilda placeringar. En sänkning av kravet är försvarbar om nuvarande regler visas kräva onödigt mycket kapital i förhållande till riskerna.
Enligt direktiven skall utredningen pröva om riskklassystemet kan göras enklare, eventuellt ända dithän att endast ett täckningskrav tillämpas på bankinstitutens samtliga placeringar. Även förändringar som inte sträcker sig så langt kan vara värda att överväga i förenklande syfte eller för att — med utgångspunkt i vunna erfarenheter — korrigera kraven till faktiska förlustrisker. För ändringar i riskkatalogen krävs att affärsbanker, sparbanker och föreningsbanker uppfattar förslagen som rättvisa och motiverade vid en jämförelse mellan instiutsgrupperna.
Kapitalkravets reella innehåll påverkas vidare av den definition som ges av eget kapital. dvs. den faktor till vilken riskkatalogens krav relateras. Det förslag som oftast har förts fram är att ocksä de obeskattade värderegleringsreserverna för utlåning, valutor och obligationer helt eller delvis skall få räknas in bland det utlåningsgrundande kapitalet. Förslag härom avvisades, som tidigare har nämnts, i samband med 1968 års banklagstiftningsreform. Det framhölls i propositionen att reserverna snabbt kan reduceras eller försvinna med följd att kapitalbasen skulle variera i storlek alltefter inträffade förluster eller ändrad inställning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler. En på så sått rörlig kapitalbas bedömdes opraktisk och svårtillämpad. Enligt direktiven skall banklagsutredningen undersöka om det går att finna en lösning där värderegleringsreserverna kan jämställas med täckningskapital samtidigt som de olägenheter som berördes i 1968 års proposition i möjligaste mån elimineras.
En utvidgning av kapitalbasen till att omfatta också värderegleringsreserverna rymmer inte bara nyss berörda stabilitetsproblem. Ett sådant nytt system mäste vidare avvägas så att de omedelbara lättnaderna inte blir av sådan omfattning att de svenska bankernas soliditet kan sättas i fråga av den svenska allmänheten eller i internationella sammanhang. Systemet måste också vara konkurrensneutralt. Snedvridningseffekter mellan institutsgrupperna och melian individuella banker måste unvikas. Ett system
som förutsätter särregler för viss institutsgrupp framstår — mot bakgrund
av strävandena till en samordnad banklagsuftning — som mindre lämpligt.
Vidare bör eftersträvas att framtida avsättningar till värderegleringskonto bör ge högsta möjliga utdelning i form av kapitaltäckning. Därigenom kan det nya systemet ge bankerna incitament till att öka avsättningar av detta slag, vilket såväl från det allmännas som bankernas synpunkt anses önskvärt.
Bankernas möjligheter att på skilda sätt tillgodose sina kapitalbehov
rymmer också kostnadsaspekter. Det täckningsgrundande kapitalet kan f.n. ha formen av beskattat eget kapital eller förlagslän. Bankernas kostnader för täckningskapitalet blir olika beroende på vilken form av kapital som väljs. På de nya reglerna ställs krav som innebär ökade möjligheter till
billigare kapitaltäckning. Även av detta skäl aktualiseras möjligheten att göra värderegleringskontona kapitaltäckningsgrundande.
Det är givet att uppenbara svärigheter möter när det gäller att finna ett system som helt tillgodoser den angivna kravkatalogen. Vikten av att noga
pröva möjligheterna till ändring av kapitaltäcknigsreglerna framträder tyd-
ligt vid en granskning av de alternativa möjligheter som annars står till buds. Möjligheten att med nuvarande regler i fortsättningen klara kapitaltäckningskravet förutsätter en förbättrad lönsamhet för bankerna och en
kraftigi ökad emission av aktier och förlagslån från deras sida. Som har
framhällits i utredningens direktiv måste en förbättrad lönsamhet i allt väsentligt ske genom att bankerna tillåts öka räntemarginalerna, vilket i
sista hand skulle drabba bankkunderna. och en ökad emissionsverksamhet
från bankhäll skulle ta i anspråk den svenska kapitalmarknaden i en om-
fattning som inte är önskvärd med hänsyn till andra samhällssektorers kapitalbehov.
6¶Överväganden och förslag i huvudfrågan
6.1 Inledning
Som framgått av föregående avsnitt kan kapitaltäckningsreglerna i banklagarna liberaliseras på två sätt. Det ena är att bankernas kapitalkrav
reduceras, vilket skedde genom 1968 ärs banklagsreform. Denna metod medför att intresset riktas mot utformningen av riskkatalogen. Det andra sättet är att förändra kapitalbasens sammansättning, dvs. vidga det kapital till vilket kravet relateras. Utredningen har på skäl som framgår i det
följande sökt att lösa problemet enligt den sist angivna metoden.
6.2 Riskkatalogen
Utredningen har i enlighet med sina direktiv särskilt undersökt om
riskklassystemet kan göras enklare, eventuellt ända dithän att man har
endast ett täckningskrav applicerat på bankinstitutets samtliga placeringar. I samband härmed har utredningen också undersökt om det är lämpligt att på ett avgörande sätt förbättra bankernas kapitaltäckningsläge genom att reducera de kapitalkrav som f.n. gäller.
Som påpekats i direktiven innebär de nuvarande reglerna en avsevärd förenkling jämfört med de regler som gällde tidigare. Som kreditinstitut-
utredningen på sin uid framhållit är riskkatalogen, trots att den i viss mån är
av schematisk karaktär, konstrucrad så att hänsyn tas till de olikheter i
kapitalkrav som skilda sammansättningar av olika instituts placeringsportföljer kan kräva. Att ställa upp endast ett täckningskrav på bankinstituts samtliga placeringar utan hänsyn till riskkaraktären skulle utgöra ett steg ullbaka mot det system som övergavs år 1968 och som innebar att kapitalkravet var beroende endast av inlåningsvolymen. Utredningen har därför funnit att det nuvarande systemet med flera riskklasser bör behållas.
Detta utesluter naturligtvis inte att riskkatalogen kan förenklas och att hittills vunna erfarenheter kan tala för vissa modifikationer inom detta system. Inom utredningen har också väckts förslag i syfte att förenkla riskkatalogen. Förslaget går ut på att man behåller riskklass A i sin nuva-
rande utformning samt ersätter riskklasserna B-D med två nya riskklasser.
Den ena av de nya riskklasserna skulle kräva 2,1 procents kapitaltäckning och avse fordringar för vilka utländskt bankföretag svarar samt fordringar mot säkerhet av puntbrev inom 75 procent av uppskattningsvärdet i vissa
fastigheter. För alla övriga placeringar skulle kapitalkravet sättas till sju
procent. Systemet innebär en högst avsevärd skärpning av kraven för placeringar i de nuvarande riskklasserna B och C. Således fördubblas kravet för fordringar mot säkerhet i vissa fastigheter. Dessutom höjs kravet för övriga placeringar i riskklass B, däribland s.k. fullgoda obligationer, från en till sju procent. Vidare skärps kravet frän fyra till sju procem för samtliga fordringar i riskklass C, däribland fordringar för vilka
säkerheten utgörs av pantbrev i vissa fastigheter inom 75- 100 procent av
det uppskattade värdet. För övriga fordringar innebär förslaget emellertid en lättnad i kravet från ätta till sju procent.
Utredningen har emellertid stannat för att i huvudsak behålla den nuva-
rande riskkatalogen av bl. a. följande skäl. Eftersom bankinstitutens placeringsstruktur företedde avsevärda skillnader nedlades vid riskkatalogens
tillkomst ett omfattande arbete på att utforma katalogen så att den tog hänsyn till de olikheter i kapitalkrav som skilda instituts placeringsport-
följer krävde. Den olikhet i placeringsstruktur som förelåg vid riskkatalo-
gens tillkomst kvarstår i huvudsak fortfarande. Förändringar i riskkatalo-
gen får därför inte göras så att konkurrensförhållandena inom bankväsen-
det snedvrids. Förenklingsförslaget tar emellertid inte tillräcklig hänsyn
härtill. Utredningen har inte övertygats om att de uppenbara svagheter
som förenklingsförslaget inrymmer vägs upp av de fördelar som en något mindre detaljerad riskkatalog skulle innebära. Enligt utredningens uppfatt-
ning är det heller inte meningsfullt att föreslå nägra mer avgörande förändringar av riskkatalogen så länge placeringsstrukturen inom bankväsendet
företer så stora olikheter som f.n.
Det bör också tilläggas att en omläggning av riskkatalogen i antydd riktning skulle medföra betydande övergångssvårigheter för bankinstitu- (en, som anpassat sig till nu rådande system och tillämpat det utan större svårigheter. Utredningen har därför också avstätt från att framlägga förslag om nägra mera genomgripande förändringar i den nu gällande katalo-
gen och vill endast på ett par punkter i det följande föreslå vissa ändringar.
till avsnitt 7.
6.3¶Utökning av kapitalbasen
6.3.1 Värderegleringskontonas ställning som kapitalbas
I direktiven pekas på möjligheten att utöka bankernas kapitalbas genom
att åtminstone i viss utsträckning jämställa värderegleringskontona med eget kapital.
Som framgått av avsnitt 4.3.3.3 behandlade redan kreditinstitututred-
ningen frågan om värderegleringskontonas ställning 1 kapitaltäckningen.
Som framgätt av samma avsnitt fick emellertid värderegleringskontona i
1968 års banklagstiftning endast den begränsade betydelsen att placeringarnas bruttobokvärde får reduceras med saldona på värderegleringskontona innan kapitalkravet beräknas. Utredningen har funnit att det i direktiven nämnda sättet att utöka kapitalbasen är en framkomlig väg. eftersom värderegleringskontona i
realiteten har samma funktion som det egna kapitalet när det gäller att trygga insättarnas medel. Från företagsekonomisk synpunkt kan nämligen
bankernas kapitalstyrka sägas speglas av den totala summan av obeskat-
tade reserver och beskattat eget kapital. Det är denna summa som I ett krisläge skall fånga upp förluster och därigenom skydda insättarnas medel. Det är därför likgiltigt om eventuella förluster täcks av beskattade eller obeskattade medel förutsatt att de verkligen kan absorberas av bankinstitwutet. För redovisning av utvecklingen av eget kapital och av värderegleringskontona hänvisas till diagram i bilaga 1.
Uppfattningen att värderegleringskontona, förutom som skydd mot för-
luster, även tjänar som ett medel att konsolidera verksamheten med obe-
skattat kapital har under senare är också blivi alltmer framträdande. En
bidragande orsak härtill är att realiserade förluster totalt sett har varit
mycket begränsade. Sålunda har bankernas värderegleringsreserver under
den senaste 10-årsperioden företett en stark och stabil tillväxt och i varje fall måste en väsentlig del av dessa reserver anses utgöra ett varaktigt
konsolideringskapital.
Banklagsutredningen anser således att övervägande skäl nu talar för att
värderegleringskontona får en större formell betydelse genom att delar av dessa I kapitaltäckningssammanhang likställs med eget kapital. Värderegleringskontona bör därvid ses som en helhet. Det avgörande är nämhgen inte den formella fördelningen på olika värderegleringskonton. utan storleken på de summerade saldona.
De konton för värdereglering som kommer i fråga är de som upptar avsättningar för respektive utlåningen!, utländska valutor samt obligationsinnehav. Utredningen övergär till att undersöka i vad män saldona på dessa konton kan utnyttjas som kapitalbas.
I detta sammanhang bör särskilt understrykas. att lagregler om krav på
kapitaltäckning inte är det enda medlet att trygga insättarna. Först och
främst stär den prövning av kreditsökande som bankinstitutet företar innan medel lånas ut. Skulle en fordran bli nödlidande finns emellertid flera
”säkerhetsvallar”, som kan absorbera förluster på wtläningen innan insät-
tarnas pengar äventyras. I första hand har bankinstitutet att hålla sig skadeslös genom realisation av den särskilda säkerhet som i allmänhet finns ställd för krediterna. Om särskild pant inte finns eller om panten är
otillräcklig, täcks förlusten i normala fall av den del av ärets rörelscöverskott som avsätts till värderegleringskontona. Det är således först när
dessa möjligheter uttömts som de vid årets ingång redovisade värderegle-
ringsreserverna utnyttjas för att täcka konstaterade förluster.
Under de senaste åren har de konstaterade förlusterna på utlåningen
varit av mycket begränsad omfattning, vilket framgår av tabell 5 nedan.
Tabell 5 Konstaterade förluster i procent av utlåningen till allmänheten 1970 —76 för de olika institutsgrupperna Institutsgrupp Konstaterade förluster i 7 av utlåningen till allmänheten
1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 Affärsbanker 0,19 0,18 0.16 Ol 0,06 0.07 0,06 Sparbanker! 0,01 OM 0.05 0.02 0,01 0.02 0,02 Föreningsbanker 0.02 0.01 0,01 0.01 0,01 0,01 0,02 ! Avser de IS största sparbankerna.
De enskilda bankernas motsvarande procenttal spänner från 0 till det högsta redovisade talet under perioden om 0,63. För affärsbankerna, som
har den relativt sett mest riskfyllda placeringsstrukturen bland bankgrupperna, utgjorde de konstaterade förlusterna i genomsnitt ca fem procent av det årliga rörelseöverskottet.
För att värderegleringskonto för utländska valutor skall kunna ingå i bankernas kapitalbas fordras att bankerna även i fortsättningen tillämpar
nuvarande redovisningsprinciper. som innebär att realiserade och oreali-
serade förluster på säväl å vista- som terminspositioner kostnadsförs vid ' Värderegleringskonton för garantier redovisas inte separat i officiella redovisningar utan ingår i motsvarande konto för utlåning.
bokslutstillfällena och påverkar det redovisade resultatet före bokslutsdispositioner och skatter. Ingående värderegleringssaldo kommer därmed inte att innehålla några avsättningar för konstaterade men ej realiserade valutaförluster utan kan betraktas som en del av bankens allmänna konsolidering.
Förluster på bankernas obligationsinnehav kan orsakas antingen av bristande solvens hos låntagaren, dvs. låntagaren förmår inte infria sina
förbindelser. eller genom att obligationskurserna på en befintlig portfölj
sjunker. I praktiken förekommer knappast förluster orsakade av obliga-
tionsutgivarens bristande solvens. Saldot på värderegleringskontot för ob-
ligationer kan därför i allt väsentligt ses som ett skydd mot kursrisker.
Om värderegleringskontona skall inräknas i kapitalbasen, uppkommer
frågan om vad som egentligen skall tas med i beräkningen. Skall värdereg-
Jleringskontona i sin helhet medräknas eller bör man endast räkna med en på något sätt beräknad nettoreserv. som definierus med utgångspunkt i gällande balansvärderingsregler. Som framgår av det följande är denna problematik speciellt uttalad beträffande värderegleringskonton för obliga-
tioner.
Obeskattade reserver måste uppvisa viss stabilitet om de skall ingå i
kapitalbasen. Bankerna skulle få svårigheter att arbeta med starka fluktua-
tioner I kapitalbasen. Det är därför inte önskvärt att orealiserade förluster och vinster till följd av kortsiktiga fluktuationer i marknadsvärdet på
obligationsportföljen får tillåtas att i nämnvärd omfattning påverka kapital-
basen. Däremot mäste en påverkan av kapitalbasen accepteras som följd av minskningar av de obeskattade reserverna genom realiserade förluster.
Orealiserade kursförluster på obligationer uppstår när marknadsvärdet sjunker under anskaffningsvärdet (= bruttobokvärdet) som följd av ett förväntat eller faktiskt höjt ränteläge på marknaden. Obligationernas ränteavkastning är bunden till nominellt belopp under viss angiven löptid oberoende av ränteniväns utveckling under denna period. Vid allmänt höjt ränteläge kommer därför marknadsvärdet på en tidigare emitterad obliga-
tion att sjunka till cn kurs som ger en effekuv förräntning som överens-
stämmer med gällande ränteläge. Vid sänkt ränteläge gäller motsatsen.
Bankerna påverkas resultatmässigt av ett fluktuerande ränteläge även om orealiserade kursvinster och kursförluster i sig inte påverkar rörelse-
överskottet. Resultatpåverkan beror på att den mot bankernas obligations-
placeringar svarande kapitalanskaffningen har en rörlig ränta medan be-
fintliga obligationsportföljer har en fast avkastning. Således försämras rörelseöverskotten när räntetäget höjs eftersom ökade kostnader för kapitalanskaffningen inte motsvaras av höjda intäkter på obligationsplacering-
arna. Ränteutvecklingen på obligationsmarknaden under perioden 1970-77
kan illustreras med den effektiva räntan på statspapper med 15 års äterstående löptid. 7 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 190
| Prop. 1978/79: 190 | 98 |
| År | Effektiv ränta, 7. |
| 1970 | 7,32 |
| 1971 | 7,14 |
| 1972 | 7,34 |
| 1973 | 7,37 |
| 1974 | 8.17 |
| 1975 | 9.15 |
| 1976 | 9.61 |
| 1977 | 9.84 |
Som framgår har räntenivån höjts markant. vilket har inneburit sänkta marknadsvärden på befintliga portföljer.
I de olika banklagarna äterfinns de gemensamma balansvärderingsregler
som gäller för obligationer (91§ BL. 48 & SpL och 44§ JKL). Enligt
huvudregeln får obligationsportföljen inte tas upp ull högre värde än dess verkliga värde, varmed avses gällande marknadsvärde. Enligt denna regel mäste sålunda obligationernas nettobokvärde genom avsättningar till värderegleringskonto nedbringas till ett värde högst lika med marknadsvärdet. Minimikravet på nedskrivning påverkas därvid direkt och fullt ut både av ett höjt och ett sänkt ränteläge. Om huvudregeln skall tillämpas, tvingas
bankerna därför att skriva ned obligationerna så mycket att de har en
beredskap om obligationernas marknadsvärde sjunker på grund av ett höjt
ränteläge. I samband med den kraftiga räntehöjningen är 1974 sjönk marknadsvär-
dena på obligationer så kraftigt art ett stort antal banker inte kunde uppfylla kravet på nedskrivning enligt huvudregeln. Detta är infördes emellertid en supplementärregel för värdering av sådana obligationer som redovisas i riskklasserna A och B. Denna regel innebär att bankernas obligationsinne-
hav fär värderas utifrån ett av bankinspektionen framräknat genomsnitt av
räntan för vissa stats- och bostadsobligationer under de senaste tio åren. Härigenom får en kraftig höjning av räntenivän på kort sikt endast ett begränsat genomslag i den genomsnittliga tioårsräntan och bankerna kan mjukare och mera successivt anpassa obligationernas nettobokvärde till marknadsvärdets utveckling.
För banker som tillämpar värdering enligt tioårigt räntemedeltalsvärde
har bankinspektionen utfärdat en rekommendation som innebär att skillna-
den mellan nettobokvärdet och marknadsvärdet bör elimineras enligt en femårsplan. Banklagarnas balansvärderingsregler åskådliggörs i följande exempel. Siffrorna avser obligationsinnehavet för 13 större sparbanker 1976, mkr.
Bruttobokvärde 6 13546 Saldo
Minimikrav på H
nedskrivning . värde- 186 Högsta tillåtna nettobokvärde regl
3 enl 10-årigt räntemedeltal 5 949 konto
607 Nettoreserv
421 3 Faktiskt nettobokvärde 5 528
Diff Diff 255 255
L, Marknadsvärde 5 273.
Av gjorda avsättningar till värderegleringskontot om 607 mkr. har 186 mkr. tagits i anspråk för att täcka lagens minimikrav på nedskrivning för orcaliserade kursförluster. Resterande belopp utgör en nettoreserv I den meningen, att det högsta tillåtna nettobokvärdet kan sjunka med motsvarande belopp utan att lagens minimikrav på nedskrivning för orcaliserade
kursförluster därigenom kommer att underskridas. För att erhålla ett net-
tobokvärde som uppgår till marknadsvärdet, dvs. uppfyller huvudregeln
för värdering av obligationer. fordras ytterligare avsättningar till värdereg-
leringskonto om minst 255 mkr
En uppdelning av saldot på värderegleringskontot för obligationer på ovan angivet sätt har sin grund i den bundna räntan. Någon motsvarande uppdelning av värderegleringskontona för utlåning och valutor behöver inte ske under förutsättning att man bortser från den särskilda behandling-
en av räntebunden direkt utlåning. Denna form av utlåning är av mycket
begränsad omfattning och under avveckling. Här bortses även från statistiskt förutsebara förluster på utlåningen. De konstaterade förlusterna har nämligen som tidigare visats varit mycket små. Saldona på värderegleringskontona för utlåning och valutor kan därför sägas vara desamma som nettoreserven för dessa tillgångar.
Sammanfattningsvis kan sägas att skillnaden mellan bankernas totala saldo på värderegleringskontona och den totala nettoreserven utgörs av banklagarnas minimikrav på nedskrivning av obligationsportföljerna. Vid 1976 års utgång utgjorde detta minimikrav en summa motsvarande 10 procent av affårsbankernas summerade saldon på värderegleringskontona. 16 procent av sparbankernas och 3 procent av föreningsbankernas. Annorlunda uttryckt utgjorde nettoreserven 90, 84 resp. 97 procent av de summerade värderegleringskomona.
Om man betraktar de obeskattade reserverna för obligationer från den synpunkt som kommer till uttryck i banklagarnas värderingsregler kan hävdas att den del av värderegleringskontot som tagits I anspråk för att
nedbringa nettobokvärdet tll högsta tillatna värde faktiskt konsumerats
och följaktligen inte skulle kunna utnyttjas i kapitaltäckningssammanhang.
Med ett långsiktigt beträktelsesätt kan detta resonemang sättas i fråga av flera skäl.
För det första har obligationsportföljen i verkligheten mer karktär av anläggningstillgang än omsättningstillgång.
Det är i dag orealistiskt att tänka sig att en bank skulle i väsentlig mån kunna reducera sitt obligationsinnehav. Det är snarast någonting bankerna har för "stadigvarande bruk”. Eikviditetskravens utformning gör att en
successiv ökning av obligationsinnehavet är högst sannolik. Därtill kommer att bankerna gentemot statsmakterna åtagit sig att svara för en viss
överenskommen ökning av obligationsinnehavet. I den män en bank i en
viss situation behöver förstärka sin likviditet går den inte ut på marknaden och försöker sälja obligationer. Det finns i själva verket inte i vårt land en marknad som kan absorbera obligationer i någon större omfattning. Den enda vägen att I nägon omfattnirg mobilisera obligationer likviditetsmäs-
sigt är för affärsbankerna att beläna dem i riksbanken och för sparbankerna
och föreningsbankerna i Sparbankernas Bank resp. Föreningsbankernas Bank.
Fit annat skäl har att göra med ränteutvecklingen. Under de senaste åren har en anpassning av ränteläget för obligationer skett från 7—7,5 till ca
10 procent. Det är sannolikt att det här är en fråga om en engångslyftning
av räntenivån upp till den högre nivå som motiverats av inflationen. Det är knappast sannolikt att räntenivån framdeles skall fortsätta att stiga i samma omfattning. Sannolikheten för en sänkning av räntenivän i framtiden är
väl ungefär lika stor som sannolikheten för en ytterligare höjning. Vid en
sänkning av räntenivån kommer nettoreserven för obligationer automatiskt att öka. En sådan ökning av nettoreserven sker för övrigt redan vid
eller ätminstone stiger i kurs ju närmare förfallotiden man kommer.
Ytterligare ett skäl som pekar i samma riktning är att räntesättningen på obligationer numera är rörligare än tidigare. Obligationer förses nämligen numera ofta med en räntejusteringsklausul som innebär att räntesatsen justeras vart femte ar om det då aktuella ränteläget väsentligt förändrats.
Det medför att för nyanskaffade obligationer kommer i framtiden skillnaden mellan anskaffningsvärdet och marknadsvärdet att vara avsevärt
mindre än vad som i dag gäller för äldre obligationer.
Slutsats
Utredningen anser att de medel som avsatts till värderegleringskonto för
obligationer kan anses som ett uttryck för konsolidering och kapitalstyrka. Betraktar man bankerna som ”going concerns” finns detta kapital bevarat i bankerna och lösgörs efter hand som obligationerna förfaller till inlösen. Den omständigheten att bankerna skulle göra förluster om de försökte att i förtid sälja ut sin obligationsportfölj på marknaden har i praktiken inte någon betydelse.
Utredningen har mot bakgrund härav funnit det rimligt att i kapitaltäckningen behandla värderegleringskonto för obligationer på samma sätt som övriga värderegleringskonton. Någon reduktion för orealiserade kursförluster behöver säledes inte ske i detta sammanhang.
Vid 1968 års banklagsreform framhölls bl. a. att reserverna på värderegleringskontona kan variera I storlek alltefter inträffade förluster eler änd-
rad inställning i fråga om säkerhetsmarginaler. En på angivet sätt rörhg kapitalbas ansågs både opraktisk och svårtillämpad. Genom att utgå från värderegleringskontot för obligationer i sin helhet löses problemet med den rörlighet I kapitalbasen som uppstår om man utgår från en på visst sätt beräknad nettoreserv som fluktuerar med ränteläget.
Utredningens förslag medför därjämte även en hanteringsmässig förenk-
ling för bankerna.
Utredningens synsätt på värderegleringskontot för obligationer i kapital-
täckningssammanhang föranleder inte någon ändring av balansvärderingsreglerna.
6.3.1.1 Bruttoplaceringar
Som framgätlt av avsnitt 4.3.3.3 påverkar värderegleringskontona enligt gällande bestämmelser kapitaltäckningen på så sätt att placeringarnas bruttobokvärde reduceras med saldona på värderegleringskontona innan kapitalkravet beräknas. I det system utredningen föreslår kommer delar av värderegleringskontona att räknas in i kapitalbasen. Kapitalkravet bör därför beräknas på de totala bruttoplaceringarna.
6.3.2 Förlagslån som täckningskapital
Enligt gällande bestämmelser fär affärsbanker med eget kapital likställa det nominella värdet av förlagsbevis som har utfärdats av banken intill ett belopp som svarar mot bankens akvekapital (57 § fjärde stycket BL). För sparbanker gäller att med egna fonder får likställas det nominella värdet av förlagsbevis utställda av sparbanken intill ett belopp som svarar mot bankens reservfond (268 tredje stycket SpL). För föreningsbanker slutligen gäller att med eget kapital får likställas det nominella värdet av för-
lagsbevis som har utfärdats av centralkassa intill ett belopp som svarar mot centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital (34§ tredje
stycket JkL). I fråga om förlagskapital som långivaren kan återkräva inom fem år gäller för samtliga institut att med eget kapital resp. egna fonder får
likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot 10 procent av detta kapital resp. dessa fonder. Förlagsupplåning är en form av kapitalanskaffning bland andra i kredit-
institutens verksamhet. Den största delen av bankernas förlagsupplåning
är placerad i AP-fonden. Under senare år har förlagslån även upptagits
utomlands. Förlagsbevisen, som utgör lånens skuldförbindelse. utmärks
av att de medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga borgenärer.
Metoden att genom förlagslån förstärka det egna kapitalet är -- som fram-
gått av avsnitt 2.3.6 —- vedertagen sedan lång tid tillbaka. De ändringar i
regelsystemet som har gjorts genom ären har närmast gällt avvägningen av
i vilken omfattning förlagskapital skall få likställas med eget kapital resp.
egna fonder. I fråga om att likställa förlagskapital med eget kapital eller egna fonder ansluter sig banklagsutredningen till vad som har anförts i
andra lagstiftningsärenden om behov av vissa begränsningar. Obestridli-
gen utgör en banks eget kapital eller egna fonder en fastare grund för rörelsen än ett förlagskapital. Erfarenheterna av förlagskapitalets användning som täckningskapital har emellertid varit positiva och utredningen har
därför tagit upp frågan om viss uppmjukning av bestämmelserna om att
likställa förlagskapital med eget kapital resp. egna fonder. Hur längt man
därvid skall gå är givetvis en avvägningsfråga, som man får ta ställning till vid en samlad bedömning av kapitaltäckningen för resp. institutsgrupp.
Goda skäl kan i och för sig anföras för att som gräns för förlagslänerätten sätta det totala egna kapitalet i stället för som nu, när det gäller affärsbankerna, aktiekapitalet. Fördelningen av det egna kapitalet på aktiekapital och reserver är i och för sig godtycklig. En affärsbank kan ju genom en fondemission överföra reserver till aktiekapitalet och därmed vidga utrymmet för förlagslån. Därtill kommer önskemålet om en likartad behandling
av samtliga institutsgrupper. Utredningen har såvitt gäller affärsbanker
och sparbanker undersökt vilken effekten skulle bli om dessa bankgrupper — i likhet med vad som redan gäller för föreningsbankerna — tillåts likställa förlagslån med eget kapital resp. egna fonder intill belopp som svarar mot det egna kapitalet resp. de egna fonderna. Resultatet framgår av följande tabell.
Tabell 6 Upptagna förlagslån, outnyttjat utrymme vid gällande regler samt tillkommande wrymme om förlagslånen tillåts omfatta samma belopp som eget kapital tegna fonder). Uppgifter ultimo 1977, mkr.
| Institutsgrupp | Upptagna förlags- lån | Outnyttjat utrymme? | Tillkommande utrymme |
| Affärsbanker | 2134 | 530 | 1645 |
| Sparbanker! | 134 | 1041 | 2 |
| Föreningsbanker 49 | 184 | 0 |
! Avser 69 större sparbanker. 2 Beräkning utförd utan hänsyn till gällande begränsningsregel i fråga om förlagslån som kan återkrävas inom fem år.
Utrymmet för affärsbankerna ökar påtagligt, vilket beror på att aktieka-
pitalet endast utgör ca 60 procent av egna kapitalet. För sparbankernas del
tillkommer ett obetydligt belopp beroende på att egna fonder (=eget kapital) består förutom av reservfonden av grundfond och garantifond.
Slutsats
Utredningen anser att övervägande skäl talar för en sådan ändring av
reglerna att de skilda institutsgrupperna behandlas enhetligt. Utredningen föreslår därför att affärsbanker och sparbanker — på motsvarande sätt som redan gåäller för föreningsbanker — får likställa förlagslån som har utfärdats
av banken intill ett belopp som svarar mot bankens eget kapital.
Som framgatt av den tidigare redogörelsen gäller för samtliga bankinsti-
tut att förlagsbevis som långivaren kan återkräva inom fem år endast till en
del får utnyttjas som täckningskapital. Regeln syftar till att hindra alltför häftiga svängningar I kapitalbasen ull följd av att förlagslån löses in. Enligt vad utredningen har inhämtat medför regeln vissa problem vid tllämpningen. Utredningen anser att den utgör en onödig komplikation av ett I övrigt enkelt system. Enligt utredningen kan man utgå från att bankerna i eget intresse kommer att vidta de åtgärder som behövs för att förfallande förlagslån inte leder till kapitaltäckningsproblem. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att ifrågavarande begränsningsregel mönstras ut ur
lagstiftningen.
6.3.3 Olika modeller för ökning av kapitalbasen
Utredningen har. som framgått av avsnitt 6.3.1. funnit att värderegleringskontona bör ges en större betydelse i kapitaltäckningssammanhang genom alt utgöra grund för en vidgning av kapitalbasen. Härvid har utred-
ningen stannat för att behandla värderegleringskontona enhetligt. Någon
reduktion av saldona på värderegleringskontona behöver alltså inte ske av hänsyn till orealiserade kursförluster.
Som framgätt av avsnilt 5.2 mäste det emellertid uppställas vissa grundläggande krav för hur värderegleringskontona skall beaktas i kapitaltäck-
ningssammanhang. Sålunda bör — vid sidan av att insättarnas skydd inte ar äventyras — bl.a. följande villkor uppfyllas. = Det nya systemet bör vara neutralt mot historiskt förd bokslutspolitik. - Kapitalbasen bör cj variera vid volym- eller strukturförändringar. > Institutsgrupperna och de enskilda bankerna bör sinsemellan få likvär-
dig behandling.
= Den omedelbara utökningen av resp. institutsgrupps kapitalbas bör vara av rimlig storlek.
—- Framtida avsättningar till värderegleringskonton bör ge betydande ef-
fekt på kapitaltäckningen. — Det nya systemet bör It minsta möjliga utsträckning päverka bankernas
placeringspolitik.
Utredningen har mot bakgrund härav analyserat effekterna av ett antal
olika modeller där bankernas kapitalbaser utökas med varierande delar av
medlen på värderegleringskonton för utlåning, obligationer och utländska
valutor.
Följande madellter har analyserats.
Ireprocentsmodetllen = Den del av värderegleringskontona som överstiger tre procent av place-
ringarna får likställas med eget kapital i kapitaltäckningssammanhang
intill ett belopp motsvarande det redovisade egna kapitalet.
Kapitalkravsmodellen = Denna modell skiljer sig från treprocentsmodellen genom att minimini-
vån bestäms av Aapitalkravets storlek. Mätt i procent av placeringarna
utgjorde kapitalkravet ultimo 19761 genomsnitt 3,17 för affärsbankerna,
1.86 för sparbankerna och 1.89 för föreningsbankerna.
50-procentsmodellen —- Kapitalbasen utökas med 50 procent av medel avsatta till värderegle-
ringskonton, dock högst intull ett belopp motsvarande redovisat eget
kapital.
75S-procentsmodellen — Kapitalbasen utökas med 75 procent av medel avsatta till värderegle-
ringskonton, dock högst intill ett belopp motsvarande redovisat eget
kapital.
I de två sistnämnda modellerna har utredningen dessutom undersökt effekterna av att låta 50 resp. 75 procent av nettoreserven för obligationer ingå i kapitalbasen I stället för saldot på värderegleringskontot för obligationer. Minimikravet för nedskrivning av obligationer har alltså vid denna undersökning dragits från bruttobokvärdet på värderegleringskontot.
Analysen bygger på beräkningar som gjorts under följande förutsättningar. - Kapitalkravet beräknas på placeringarnas bruttobokvärde, dvs. gjorda
reserveringar får inte såsom för närvarande dras frän tillgångsvärdena
vid beräkning av kapitalkravet. = De begränsningar som gäller för skattefria avsättningar till värderegle-
ringskontona har inte beaktats. - Förlagslån fär i kapitaltäckningen likställas med eget kapital intill ett
belopp lika med det egna kapitalet. — Den tioprocentiga reduktionen av bankernas kapitalkrav som gäller
sedan 1 juli 1977 förutsätts slopad.
En sammanfattning av utredningens ställningstaganden återfinns i avsnitt 6.3.4.
6.3.3.1 Treprocentsmodellen
I kapitaltäckningshänseende tillåts bankerna enligt denna modell att med redovisat eget kapital likställa avsättningarna på värderegleringskontona för utlåning, obligationer och utländska valutor i den mån dessa avsättningar Överstiger en miniminivå motsvarande tre procent av bankens totala placeringar intill ett belopp motsvarande redovisat eget kapital.
Allmänna överväganden
Modellen är inte neutral mot historiskt förd bokstutspolitk. De banker som prioriterat en uppbyggnad av de obeskattade reserverna framför att med beskattade medel bygga upp det egna kapitalet fär ett bättre utgångsläge.
Volymökningar påverkar kapitalbasens storlek. Eftersom miniminivån för värderegleringskontona utgör tre procent av placeringarna kommer miniminivån I kronor räknat att öka när placeringsvolymen ökar. Kapitalbasen minskar därmed om inte nya avsättningar görs tll värderegleringskontona. Problem kan uppstå vid krafug tillväxt av placeringsvolvmen och då vinstutvecklingen är svag. Flertalet banker har emellertid under senare år avsatt till värderegleringskontona ätminstone tre procent av placerings-
ökningen. dvs. täckt den ökning i miniminivån för värderegleringskontona som orsakats av volymtillväxten (se vidare diagram, bilaga 1). Som framgår av avsnitt 6.6.3.3 har bankerna från lönsamhetssynpunkt
ett intresse av att bygga upp sina värderegleringskonton. Modellen skapar emellertid ytterligare ett motiv för bankerna att sätta av medel till värde-
regleringskontona genom att avsältningarna omedelbart eller på sikt ger en betydande ökning av kapitalbasen. Bokslutspolitiken kommer till en början att utformas efter den enskilda bankens situation. Tre huvudfall kan före-
komma.
I det första fallet har banken värderegleringskonton understigande tre
procent av placeringarna. För att möjliggöra att en del av värdereglerings-
kontona räknas in i kapitalbasen måste avsättningar ske i en sådan omfattning att miniminivån uppnås snarast möjligt. Genom den ärliga volymtill-
växten av placeringarna ställs emellertid fortsatta krav på avsättningar för
att täcka ökningen av miniminivån. Återstående det av de årliga avsätt-
ningarna kommer dock att fullt ut räknas in i kapitaltäckningen tills maximinivån är nädd.
Det andra fallet avser en bank som har ”outnyttjat utrymme” av värderegleringskontona, dvs. den del av värderegleringskontona som överstiger tre procent av placeringarna är större än det egna kapitalet. Genom att öka det egna kapitalet snarast möjligt genom vinstavsättning eller på annat sätt får ett motsvarande belopp av överutrymmet av värderegleringskontona
inräknas i kapitalbasen. Det tredje fallet avser bank som har värderegleringskonton överstigande
miniminivän men understigande maximigränsen. En frän kapitaltäcknings-
synpunkt optimal bokslutspolitik innebär i detta fall att maximala avsätt-
ningar till värderegleringskontona sker tills maximigränsen nåtts.
När bankerna nått det läget att eget kapital och tillåten del av värderegleringskontona är lika stora — vilket tar olika antal år i anspråk beroende på utgångsläge, tillväxt, vinstutveckling m.m. — kommer en balanserad tillväxt att ske av eget kapital och värderegleringskonton förutsatt att en
optimal kapitaltäckning skall uppnås.
Omedelbara effekter på kapitaltäckningen
Det framgår av nedanstående tabell att affärsbankerna och sparbankerna
som grupp får en utökning av sapitalbasen med denna modell, medan
gruppen föreningsbanker får ett försämrat kapitaltäckningsläge.
Tabell 7 Förändring i kapitalbasen m.m. vid tillämpning av treprocentsmodellen. Uppgifter per ultimo 1976
Affärs- Spar- Förenings- = Samtbanker banker! banker liga
Nettoförändring i kapitalbasen (mkr. ) 2004 356 =-12 2348 Nettoförändring i kapitalbasen if oav kapital kravet 36 34 - 5 34 Förändring av placeringarnas expansionsutrymme, Kd 29 24 - 5 28
! Avser 69 större sparbanker. Anm. Med nettoförändring i kapitalbasen avses den föreslagna ökningen i kapitalbasen minskad med den ökning i kapitalkravet som uppkommer genom att kapitalkravet beräknas på bruttoplaceringar. Med förändring av placeringarnas expansionsutrymme avses det nya utrymme de föreslagna reglerna ger för placeringsökning under förutsättning av given struktur och av oförändrat eget kapital samt oförändrade förlagslän.
Nästan samtliga enskilda föreningsbanker och ungefär en tredjedel av
antalet sparbanker får med denna modell sin kapitaltäckningssituation
försvårad i utgängsläget. Detta beror på att dessa banker har värderegleringskonton som understiger minimigränsen och att kapitalkravet beräknas
på placeringarnas bruttobokvärde i stället för på dess nettobokvärde.
Treprocentsmodellen belyses i nedanstående tabell som visar dels de olika posterna i kapitalbasen relaterade till bruttoplaceringarna, dels den ökning av kapitalkravet som följer av att kravet beräknas på bruttoplaceringar i stället för nettoplaceringar. Dessutom visas kapitalutnyttjandets förändring. Tabell 8 Värderegleringskonton, eget kapital, kapitulkrav samt kapitalutnyttjandet vid gällande regler och i treprocentsmodellen. Uppgifter per ultimo 1976 Instituts- Procent av brutto- Kapitalkrav Kapitalutgrupp placeringarna nyttjande
= kapital-
krav i 6 av
kapitalbasen
Värde- Kol. I Eget Svav av gäll. 34Z-
regl. d. kapi- = netto- = brutto- regler modell
konton 394 tal plac. plac.
| Il Gl II Iy Vv | VI VII | |
| Affärsbanker 4,34 1,34 2,36 3,12 | 126 86 | |
| Sparbanker | 3,61 0.61 2,08 1,80 1.86 84 66 |
Föreningsbanker = 2,23 -0,77 1,65 1,78 1,89 106 Ii
Kapitalutnyttjunde överstigande 100 procent innebär att bankerna måste emittera förlagslån för att klara banklagarnas krav på kapitaltäckning. Den
utökning av kapitalbasen som modellen medför innebär att affärsbankerna som grupp inte blir beroende av förlagslån medan situationen för för-
eningsbankerna skärps.
I biluga 4 redovisas de individuetla bankernas uppgifter på motsvarande sätt som i tabell 8.
Effekter på bankernas placeringspolitik
Det marginella kapitalkravet dvs. den effekt på kapitaltäckningen som en ökning av placeringarna medför kan ha betydelse för bankernas placeringspolitik. Med nuvarande kapitaltäckningsregler är det totala kapitalkravet lika stort som det marginella kapitalkravet i varje riskklass. Om exempelvis placeringarna i klass A, som är fria från täckning med eget kapital, ökar med 10 mkr. medför det ingen ökning av kapitalkravet. En motsvarande ökning av placeringarna i klass B innebär att kapitalkravet ökar med 100 000 kr. eftersom kapitalkravet utgör en procent av placeringarna.
Treprocentsmodellen medför att det marginella kapitalkravet blir större på grund av att den del av värderegleringskontona som ingår i kapitalbasen minskar med tre procent av placeringarnas ökning. En placeringsökning om 10 mkr. i klass A medför som nämnts ingen ökning av själva kapitalkravet medan kapitalbasen minskar med 300 000 kr. Nettoeffekten på marginalen blir således en skärpning om tre procent. En placeringsökning om 10 mkr. i klass B medför dels en ökning i själva kapitalkravet om 100000 kr. dels en minskning av kapitalbasen om 300 000 kr. dvs. totalt en försämring om 400 000 kr. eller fyra procent.
Det marginella kapitalkravet ökar således med 3 procentenheter i alla riskklasser och blir 3 procent i klass A, 4 procent i klass B, 7 procent i klass C och I1 procent i klass D. Relativt sett sker således den kraftigaste skärpningen av kraven i klasserna A och B. I den förstnämnda ingår bl. a. stats- och bostadsobligationer. Bankernas bidrag till utbudet på kapitalmarknaden kan alltså komma att päverkas negativt.
Långsiktiga effekter på kapitaliäckningen
Vid en bedömning av en modells långsiktiga effekter finns en rad osäkerhetsfaktorer såsom bankernas volym- och resultatutveckling, inflationstakten i samhället, ändrad placeringsstruktur, förändrat risktagande, val av bokslutspolitik etc. Utredningen har trots dessa osäkerhetsfaktorer sökt beskriva en schematisk utveckling av bankernas kapitaltäckningsförhållanden fram till sekelskiftet. Beräkningarna redovisas i diagram i bilaga 5.
Bankernas volym, rörelseöverskott och kapitalkrav har i exemplet antagits öka parallellt med 10 alternativt 15 26 per år. Det kan nämnas att den årliga volymökningen 1970-76 var för affärsbankerna 12,5 procent, sparbankerna 10,0 procent och föreningsbankerna 16,5 procent. Antagandet
innebär att bankernas placeringsstruktur är oförändrad under heta perioden. Utvecklingen redovisas med dels historisk bokslutspolitik,. dels en bokslutspoliuk som maximalt anpassats ull de föreslagna reglerna.
Den historiska bokslutspolitiken bygger på den faktiska fördelningen av rörelscöverskotten under de senaste åren inom respektive bankgrupp. För affärsbankerna innebär detta att utdelningen utgör 17 procent av rörelseöverskottet. Det egna kapitalet ökar genom vinstfondering med ett belopp uppgående till 3 procent av eget kapital, vilket i utgångsläget svarar mot 5 procent av rörelseöverskotuet. Skattebelastningen uppgår därför till att börja med till 22 procent av rörelseöverskottet. Avsättning till värderegleringskonton utgör därefter resterande del av rörelseöverskottet, vilket i utgångsläget är 56 procent. Dessutom har förluster motsvarande ett belopp av 5 procent av rörelseöverskott2t belastat värderegleringskontona. Sparbankerna avsätter med historisk bokslutspolitik 80 procent av rörelseöverskottet till värderegleringskonton, 8 procent går till skatt och nettovinsten blir 12 procent av rörelseöverskottet. Av föreningsbankernas rörelseöverskott avsätts 9 procent till återbäring som antas tillföras insatskapitalet, 62 procent avsätts till värderegleringskonton, 16 procent gär till skatt och nettovinsten blir 13 procent av rörelseöverskottet. Föreningsbankernas och sparbankernas förluster har inte belastat värderegleringskontona.
En till förslaget maximalt anpassad bokslutspohtik innebär att man söker uppnå maximal kapitaltäckning med de i rörelsen uppkomna överskotten. Nägon räntabilitetshänsyn har inte tagits i bokslutspolitiken. De enskilda bankernas rörelseöverskott disponeras enligt följande. De årliga överskotten avsätts i sin helhet till värderegleringskonton alternativt till redovisat eget kapital intill dess att ett jämviktsläge inträtt där den del av värderegleringskontona som får inräknas i kapitalbasen är lika stor som det redovisade egna kapitalet. Efter att detta jämviktsläge inträtt fördetas de årliga överskotten mellan värderegleringskonton och redovisat eget kapital på sätt som ger maximal kapitahäckning.
Som framgår av diagrammen uppstår stora skillnader beroende på vilken bokslutspolitik som väljs och vilka antaganden som görs om tillväxten.
Den historiska bokslutspolitiken och en till förslaget maximalt anpassad
bokslutspolitik kan sägas utgöra de ytterligheter mellan vilka bankerna
sannolikt skulle anpassa sig. Artagandena om de årliga tillväxttakterna
utgörs av ett normalalternativ om 10 procent och ett alternativ med en
tillväxt om 15 procent. som representerar en utveckling med kraftig inflavon.
Bankernas behov av tillskottskapital från kapitalmarknaden för att klara sin fortsatta expansion minskar påtagligt med denna modell jämfört med gällande kapitaltäckningsregler. Som framgått av avsnitt 5.1.3 skulle med nuvarande regler en 10-procentig volymexpansion leda till att bankerna, om historiska bokslutsdispositioner tillämpas, skulle behöva ett kapital-
tillskott om sammanlagt 7:-8 miljarder kr. år 1985. Med denna modell uppgär motsvarande summa till ca 3 miljarder kr. Om en maximalt anpassad bokslutspoliuk tillämpas uppgår behovet till drygt en miljard kr.
Slutsats
Modellen fyller inte de krav som utredningen ställt, främst på grund av att de olika bankerna inte får ullräcklig och likartad förbättring av kapitaltäckningen då modellen införs. Som visats har flertalet föreningsbanker och vissa sparbanker så små värderegleringskonton att dessa inte räcker ull för att utöka kapitalbasen. Modellen är inte heller neutral mot den historiska bokslutspolitiken. Vidare påverkas kapitalbasen av volymförändringar. Detta kan bl.a. leda till att bankernas placeringspolitik kan komma att päverkas på ett från samhällsekonomiska utgängspunkter mindre lämpligt sätt. Modellen ger dock god effekt på kapitaltäckningen av framtida avsättningar till värderegleringskonton. Detta förutsätter dock att miniminivån tre procent uppnåtts och att den ärliga ökningen av miniminivån inte är alltför stor i förhållande till överskottets storlek.
6.3.3.2 Kapitalkravsmodellen
För att söka nä en lösning av även föreningsbankernas och vissa sparbankers kapitaltäckningssituation har utredningen analvserat en modell
där miniminivån på värderegleringskontona, som var tre procent i föregå-
ende modell, ersätts med kapitalkravets storlek.
Med denna modell blev miniminivån år 1976 totalt 3,17 procent av
placeringarna för affärsbankerna, 1,86 procent för sparbankerna och 1,89
procent för föreningsbankerna. Jämfört med treprocentsmodellen medför
den alltså en smärre försämring för gruppen affärsbanker medan sparbanker och föreningsbanker fär klara förbättringar.
Allmänna överväganden
I likhet med treprocentsmodellen är kapitalkravsmodellen inte helt neutral mot den tidigare förda bokslutspolitiken. Tidigare uppbyggnad av obeskattade reserver på bekostnad av beskattat eget kapital gynnas.
Enligt treprocentsmodellen medför volymökningar av placeringarna att kapitalbasen päverkas eftersom miniminivån ökar i takt med placeringsvo- Iymen. I kapitalkravsmodellen uppkommer också rörlighet i kapitalbasen men genom en kombination av volym- och strukturförändringar. En volymökning leder normalt till ökade kapitalkrav. Strukturen på placeringarna kan dock samtidigt förändras så att kravet antingen ökar eller minskar relativt sett. Ytterligare en faktor som påverkar kapitalbasens rörlighet finns således i denna modell jämfört med de föregående.
På samma sätt som för treprocentsmodellen skapas genom kapitalkravsmodellen ett nytt motiv för avsättningar tll värderegleringskonton genom alt dessa avsättningar ökar kapitalbasen. Beträffande bokslutspolitiken gäller i princip samma sak som tidigare sagts om treprocentsmodellen.
Omedelbara effekter på xapitaltäckningen
Som framgår av följande tabell blir den omedelbara förbättringen i kapitaltäckningen för bankerna totalt sett något större än enligt treprocentsmodellen. Flertalet av de föreningsbanker och sparbanker som vid tillämpning av treprocentsmodellen skulle drabbats av en försämring jämfört med nuvarande regler undviker detta i kapitalkravsmodellen, medan däremot en större affärsbank kommer i ett sämre fäge. Affärsbanksgruppen totalt får en förbättring som dock är något lägre än i treprocentsmodellen. Föreningsbankerna totalt får också en förbättring till skillnad från vad som var fallet i förra modellen. Deras förbättring är dock lägre än övriga
bankgruppers. Slutligen får sparbanksgruppen en kraftigare förbättring än i
treprocentsmodellen och förbättringen är också betydligt större än de andra bankgruppernas.
Tabell9 Förändring i kapitalbesen m.m. vid tillämpning av kapitalkravs-
modellen. Uppgifter per ultimo 1976
Affärs- Spar- Förenings- = Samtliga banker banker! banker
Nettoförändring i kapitalbasen, mkr. 1689 717 44 2450 Nettoförändring i kapitalbasen I 9c av kapitalkravet 30 68 18 35 Förändring av placeringarnas expansionsutrymme, fc LE An 50 14 29 t Avser 69 större sparbanker.
Effekter på bankernas placeringspolitik
Kapitalkravet kan sägas vara ett mätt på den genomsnittliga risken i en banks totala placeringar. Det kan därför synas logiskt att den del av värderegleringskontona som inte ska räknas med i kapitalbasen är lika med kapitalkravet eller någon del därav. Den del av värderegleringskontona
som inte räknas med i kapitalbasen är avsedd som primärt skydd mot
förluster och bör därför avspegla förlustriskerna i en banks placeringar.
Samtidigt innebär denna modell ett dubbelt hänsynstagande till placeringarnas risker dels genom beräkning av kapitalkravet, dels genom beräkning av kapitalbasens storlek. Detta drabbar framför allt placeringar I riskklasserna C och D, som har höga procentuella krav. Det marginella
kravet för en placering i riskklass D blir sålunda 16 procent dels genom att
det egentliga kravet ökar med 8 procent av placeringens ökning, dels genom att kapitalbasen minskar med 8 procent av placeringens ökning. De marginella kapitalkraven i olika riskklasser blir alltså fördubblade eller O procent i klass A, 2 procent i klass B, 8 procent i klass C och 16 procent i klass D. Detta kan verka dämpande på bankernas placeringar i högre riskklasser.
Slutsats
Vid tillämpning av kapitalkravsmodellen undviker man den försämring
av kapitaltäckningsläget för föreningsbankerna och ett antal individuella
sparbanker som karaktäriserar treprocentsmodellen. Den principiella likheten mellan de båda modellerna innebär dock att vissa krav inte heller
uppfylls av kapitalkravsmodellen. Detta gäller kraven på neutralitet mot
historisk bokslutspolitik, på stabilitet i kapitalbasen och på relativt likvärdig engångsförbättring av kapitaltäckningssituationen. Vidare kan även kapitalkravsmodellen påverka bankernas placeringspolitik på ett från sam-
hällsekonomiska utgångspunkter mindre lämpligt sätt.
6.3.3.3 S0-procentsmodellen
Denna modell innebär att bankerna fär utöka sin kapitalbas med 50
procent av medlen på värderegleringskontona intill ett belopp motsvarande redovisat eget kapital.
Modellen har analyserats mot bakgrund av samma krav och med samma förutsättningar som redovisats I anslutning till föregående modeller.
Allmänna överväganden
Modellen är neutral i förhållande till historiskt förd bokslutspolitik, dvs.
kapitalbasens storlek är i det närmaste oberoende av hur resultatet i
förfluten tid fördelats mellan beskattat eget kapital och obeskattade reserver. Det ackumulerade rörelseöverskottet kan till 50 procent nyttiggöras som kapitaltäckning, antingen som eget kapital efter beskattning med ca 50 procent eller som 50 procent av obeskattade reserver inom ramen för maximiregeln.
Modellens konstruktion innebär att kapitalbasen inte påverkas av vo-
lym- eller strukturförändringar eftersom miniminivån över vilken värde-
regleringskontona får räknas in i kapitalbasen varken är relaterad till
placeringarnas storlek eller struktur.
Genom avsättningar till värderegleringskontona ger denna modell inom ramen för maximiregeln alltid tillskott till kapitalbasen med hälften av
avsättningen. I de föregående modellerna kunde tillskottet variera beroen-
de på utgångsläge, volymtillväxt m.m. från inget tillskott alls till hela
avsättningen. 50-procentsmodellen är vad avser kapitalbasens ökning genom årliga vinstmedel oberoende av andra faktorer än rörelseöverskottets storlek. Incitamenten att göra avsättningar till värderegleringskontona för kapitaltäckningens skull kan säledes i vissa fall vara mindre, i andra fall
större med denna modell än de tidigare redovisade.
Det kan i detta sammanhang erinras om att bankerna redan har incitament att bygga upp värderegleringskontona utifrån räntabilitetssynpunkt.
Avsiättningarna medför att skattebetalningen skjuts på framtiden och medel motsvarande den latenta skatteskulden stannar kvar och förräntar sig i ' bankernas rörelse.
Omedelbara effekter på kapitaltäckningen
Nedanstående tabell visar respektive bankgrupps omedelbara utökning av kapitalbasen då modellen införs och det expansionsutrymme denna medför. Det framgär att denna modell skulle leda till en betydlig förbättring av bankernas kapiutaltäckningssnuation.
Genom engängsförbättringen får bankerna ett tillfredsställande expansionsutrymme. Ytterligare uppbyggnad av kapitalbasen måste dock ske årligen för att detta förhållande på sikt skall kunna bestå. Modellens
konstruktion innebär att bankerna far bättre möjligheter härtill eftersom hälften av de årliga avsättningarna till värderegleringskontona får räknas in
i kapitalbasen. Tabell 10. Förändring ti kapitalbasen m.m. vid tillämpning av 50-procentsmodellen. Uppgifter per ultimo 1976
Affärs- Spar- Förenings- = Samtliga banker banker! banker
Nettoförändring i kapitalbasen (mkr. ) 3350 846 126 4322 Nettoförändring i kapitalbasen i S+ av kapitalkravet 60 81 52 62 Förändring av placeringarnas expansionsutrymme. Ca 50 59 43 SI ! Avser 69 större sparbanker.
Modellen ger en god effekt för alla tre bankgrupperna liksom för bankerna i varje grupp. Som framgår av tabellen blir skillnaderna i ökningen av expansionsutrymmet inte alltför stora mellan de tre grupperna. Detsamma gäller nettoförändringen av kapitalbasen i procent av kapitalkravet. Som jämförelse kan nämnas att 1968 års banklagstiftning innebar att ex-
pansionsutrymmet för affärsbankerna beräknades öka med 60 procent.
Denna modell ger således en något lägre procentuell förändring av affärs-
bankernas expansionsutrymme. För bankerna totalt sett kan förändringen
av placeringarnas expansionsutrymme uttryckas så, att, om placeringarna
ökar med 10 procent årligen och det egna kapitalet är oförändrat det tar 4-
5 år att förbruka det tillkommande expansionsutrymmet. Utredningen anser att modellens effekter är av tillräcklig omfattning för
att bankerna skall få ett acceptabelt kapitaltäckningsläge.
I bilaga 6 redovisas uppgifter sorn beskriver konsekvenserna av denna
modell för individuella banker. I tabellen redovisas motsvarande uppgifter
som i bilaga 4 avseende treprocentsmodellen.
Som tidigare nämnts har utredningen undersökt effekten av att endast
medräkna en nettoreserv för obligationer i stället för hela värderegleringskontot, dvs. reducerat kontot med lagens minimikrav på nedskrivning. Svårigheter uppstår härvidlag att direkt jämföra utfallet med tidigare be-
räkningar. Detta beror på att alla banker inte redovisat ett tioårigt räntemedeltalsvärde och att systematiska fel i jämförelsen kan uppstä. Med reservation för dessa felkällor har utredningen funnit att expansionsutrymmet
enligt tabell 10 skulle minska med 4 procentenheter för affärsbankerna, 8 procentenheter för sparbankerna och 2 procentenheter för föreningsban-
kerna.
Effekter på bankernas placeringspolitik
Vid tillämpning av 50-procentsmodellen kommer kapitalbasen inte att
påverkas av en ökning i placeringarna. Detta innebär att de totala kapital-
kraven blir lika med de marginella kapitalkraven i de olika riskklasserna. Modellen stämmer härvidlag överens med nuvarande regler. Någon ändring av bankernas placeringspolitik kommer därför sannolikt inte att ske om kapitaltäckningsregler grundade på 50-procentsmodellen införs.
Långsiktiga effekter på kapitaltäckningen
I diagrammen i biluga 7 redovisas en framskrivning av bankernas kapi-
talstruktur med denna modell som grund. Samma förutsättningar gäller i
övrigt som vid motsvarande framskrivning för treprocenmsmodellen.
Med denna modell uppgar behovet av externt tillskottskapital 1985 ull ca 2,5 miljarder kr. vid 10 procents expansion och med historiska bokslutsdispositioner. Med en maximalt anpassad bokslutspolitik behöver bankerna
knappast nägot sådant tillskott vid den tidpunkten.
Slutsats
S50-procentsmodellen är neutral mot historiskt förd bokslutspolitik, kapi-
talbasen blir stabil, institutsgrupperna och de enskilda bankerna får sinsemellan i stort sett lika behandling, den omedelbara förbättringen av kapitalbasen blir tillfredsställande och framtida avsättningar till värderegleringskontona ger god utdelning i kapitaltäckningen. På grund härav anser utredningen att denna modell bäst uppfyller de krav på ett nytt system som tidigare redovisats.
6.3.3.4 75-procentsmodellen
Denna modell innebär att bankerna får utöka sin kapitalbas med 75
procent av medlen på värderegleringskontona intill ett belopp motsvarande eget kapital.
Modellen har analyserats mot bakgrund av samma krav och med samma
förutsättningar som redovisats I anslutning till föregående modeller.
Allmänna överväganden
Till skillnad från 50-procentsmodellen är denna variant inte neutral mot historiskt förd bokslutspolitik. De banker som byggt upp eget beskattat
kapital på relativ bekostnad av värderegleringskontona får ett sämre ut-
8 Riksdagen 19781/79. 1 saml. Nr 190
gångsläge. Efter beskattning kvarstår knappt 50 procent av rörelseöver-
skottet för överföring till eget kapital. Vid avsättning till värdereglerings-
konton kan samma bruttobelopp till 75 procent inräknas i kapitalbasen inom given maximigräns. I den framtida bokslutspolitiken skulle bankerna få ett förstärkt incita-
ment till avsättningar till värderegleringskonton genom att ett betydande tillskott till kapitalbasen erhölls.
Omedelbara och långsiktiga effekter på bankernas kapitaltäckning
Jämfört med 50-procentsmodellen blir de omedelbara effekterna på kapitaltäckningen betydande, vilket framgår av nedanstående tabell.
Tabell II Förändring av kapitalbasen m.m. vid tillämpning av 75-procentsmodellen. Uppgifter per ultimo 1976
Affärs- Spar- Förenings- = Samtliga banker banker! banker
Nettoförändring i kapitalbasen (mkr.) 3835 1014 183 5032 Nettoförändring i kapitalbasen i $& av kapitalkravet 69 97 75 73 Förändring av placeringarnas expansionsutrymme, ce 57 71 62 61 t Avser 69 större sparbanker.
Bankerna skulle relativt snabbt nå maximigränsen för hur mycket av värderegleringskontona som får ingå t kapitalbasen. Många individuella banker har redan i utgångsläget ”överutrymme” på värderegleringskon-
tona.
Modellen medför att bankerna såväl på kort som på läng sikt blir väsentligt mindre beroende av externt tillssottskapital i form av aktiekapital och förlagslån än vad fallet är med övriga modeller.
Om endast nettoreserven för obligationer räknas in i kapitalbasen mins-
kar placeringarnas expanstonsutrymme för sparbankerna med 6 procentenheter. Skillnaden i expansionsutrymme är däremot obetydlig för affärs-
banker och föreningsbanker totalt sett. Detta beror på att dessa bankgrup-
per här ett ”överutrymme” på värderegleringskontona och såvitt gäller föreningsbankerna även på att de har en relativt sett mindre obligationsportfölj, som anskaffats under senar2 år.
Slutsats
Det som främst talar mot 75-procentsmodellen är enligt utredningens mening den alltför kraftiga effekten i initialskedet på kapitaltäckningen samt att den historiska bokslutspolitiken inte ger en neutral effekt på kapitaltäckningen.
6.3.4 Utredningens förslag till utökning av kapitalbasen
I enlighet med sina direktiv har utredningen sökt arbeta fram ewt förslag till nya kapitaltäckningsregler vari värderegleringskontona heh eller delvis får användas som kapitalbas. Värderegleringskontona stärker lika väl som det beskattade egna kapitalet en banks soliditet. De medel som finns avsatta på dessa konton utgör därför från insättarnas synpunkt ett lika gott skydd som det beskattade egna kapitalet. Med hänsyn till värderegleringskontonas skyddsfunktion har utredningen stannat för att närmare undersöka de möjligheter som finns för att partiellt räkna in medlen på dessa
konton i kapitalbasen. På ett sädant nytt kapitaltäckningssystem bör — vid
sidan av att insättarnas trygghet inte får äventyras — ställas en rad grundläggande krav. Exempelvis bör som tidigare har nämnts systemet vara
neutralt i förhållande till den bokslutspolitik som hittills har förts. Den nya kapitalbasen bör också kännetecknas av stabilitet och vara relativt okänslig för volym- eller strukturförändringar. Vidare bör institutsgrupperna och
de enskilda bankerna sinsemellan få likvärdig behandling. Den omedelbara ökningen av kapitalbasen bör ocksä vara av rimlig storlek och systemet så konstruerat att incitament skapas för framtida avsättningar till värderegle-
ringskonton. Dessutom bör systemet leda till att bankernas placeringspoli-
tik påverkas i minsta möjliga utsträckning.
Utredningen har analyserat ett flertal modeller mot bakgrund av dessa
krav. Den modell som enligt utredningen bäst tillgodoser de uppställda kraven innebär att hälften av medlen på värderegleringskontona för utlåning, utländska valutor och obligationer räknas in i kapitalbasen intill ett belopp som svarar mot det redovisade egna kapitalet. Förslaget löser —
med tillgodoseende av rimliga skyddsaspekter — bankernas akuta kapitaltäckningsproblem utan ytterligare belastning av kapitalmarknaden. Syste-
met innebär vidare krav på bankerna att framdeles generera eget kapital för att möjliggöra fortsatt expansion.
Förslaget att hälften av avsättningarna till värderegleringskontona får räknas in I kapitalbasen syftar till att rörelseöverskott — oavsett bokslutspolitik — bör ge i stort sett samma tillskott till kapitalbasen. Med nuvarande skattesats tillgodoser 50-procentsregeln i stort sett detta syfte.
Med nuvarande kapitaltäckningsregler kan bankerna förväntas komma att kräva utrymme på den svenska kapitalmarknaden i en omfattning som med hänsyn till andra samhällssektorers behov inte är önskvärt. Det föreslagna nya systemet leder till att bankernas anspråk på kapitalmarknaden
lättar betydligt. Vid en samlad bedömning anser utredningen att den föror-
dade modellen bäst tillgodoser de krav som har ställts upp.
Utredningen har ingående studerat om ett nytt system förutsätter att värderegleringskontot för obligationer reduceras för orealiserade kursför-
luster. Utredningen har funnit att någon sådan reduktion inte är nödvän-
dig. Härvid har avgörande vikt fästs vid att bankernas obligationsinnehav är av långsiktig karaktär. Det är orealistiskt att tänka sig att en bank i
större omfattning skulle realisera sitt obligationsinnehav. Ställningstagan-
det leder till mycket stora praktiska fördelar. Genom att utgå från värde-
regleringskontot för obligationer i sin helhet undviker man nämligen att
kapitalbasens storlek varierar i takt med att obligationernas värde skiftar
på grund av förskjutningar i det allmänna ränteläget. Som tidigare framhållits skulle en på så sätt rörlig kapitaibas bli både opraktisk och svärtilläm-
pad.
Utredningen föreslår slutligen att affärsbanker och sparbanker i likhet med vad som gäller för föreningsbanker, får med eget kapital likställa det nominella värdet av förlagsbevis intill ett belopp som svarar mot bankens totala redovisade egna kapital. Vidare föreslås slopande av den begränsningsregel som i dag finns för förlagsbevis som långivaren kan återkräva inom fem år. Motiven för dessa förslag är främst önskemål om en likformig behandling av de olika bankgrupperna samt om en förenkling av regelsystemet. Den omständigheten att begränsningsregeln slopas har också den fördelen att bankerna i nägot mindre utsträckning behöver ta kapitalmarknaden i anspråk för att förbättra sin kapitaltäckningssituation.
7¶Vissa delfrågor
7.1 Inledning
Som framgått av avsnitt 6 har utredningen funnit det befogat att på ett
par punkter föreslå förändringar i riskkatalogen. I det följande redovisas utredningens ställningstaganden i dessa frågor.
7.2 Betydelsen av borgen för hänförande av placering till viss riskgrad
Till riskklass C har förts bl.a. vissa inteckningslån under förutsättning att säkerheten är förstärkt med borgen. Till denna riskklass har vidare förts lån med enbart namnsäkerhet, dock ej till högre belopp för varje låntagare än 25 000 kr.
Enligt vad utredningen har inhämtat har förlusterna på de imeckningstån
som återfinns i riskklass C varit mycket små. Kravet på borgen torde
uppfattas mer som en formell föreskrift än som en nödvändig reell förstärk-
ning av inteckningssäkerheten. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att kravet på tilläggsäkerhet i form av borgen utmönstras. De mindre lån med enbart namnsäkerhet som har förts till riskklass C spelar enligt vad utredningen har erfarit en helt obetydlig roll. Utredningen anser därför inte en särbehandling av dessa lån motiverad utan föreslår att
bestämmelsen om att hänföra vissa borgenslån till riskklass C slopas.
Förslaget innebär att samtliga lån med enbart namnsäkerhet förs till riskklass D.
7.3 Garantiförbindelsernas behandling i kapitaltäckningssammanhang
En bankgaranti är ett ätagande av banken att intill et visst belopp fullgöra de betalningsförpliktelser som en i garantin angiven person iklätt sig. Garantin utformas som en borgen ingången av banken. Vid utfärdan-
det av bankens garantiåtagande förbinder sig uppdragsgivaren att hälla banken skadeslös. För denna förbindelse kräver banken i regel säkerhet säsom för lämnad kredit. Bankernas garantirörelse omfattar många olika slag av åtaganden. såsom
borgen för kunders län i Sverige eller i utlandet, betalning av skadestånd i samband med entreprenader och återbetalning av förskott vid bristande leverans. Beroende på det bakomliggande avtalet brukar följande indelning av garantierna göras: - Kreditgarantier = Offertgarantier = Förskottsgarantier
—- Fullgörandegarantier
—- Betalningsgarantier —- Konossementsgarantier — Övriga garantier
Garantiförbindelser är enligt gällande kapitaltäckningsregler i princip att jämställa med utlåning och underkastade krav på kapitaltäckning till hela
sitt nominella belopp.
I bankernas praxis har det visat sig att förlustriskerna när det gäller garantier, och särskilt andra garantier än kreditgarantier, är mycket begränsade. Detta kommer också till uttryck däri att bankerna traditionellt nöjer sig med sämre säkerheter för sina garantiengagemang än när det gäller den egentliga kreditgivningen. Följden härav är att garantierna tenderar att I största utsträckning hamna i riskkatalogens högsta klass, och därmed kräva högre kapitaltäckning än vad som genomsnittligt är fallet för rörelsen i övrigt. Förhållandet belyses i följande tabell.
Tabell 12. Kuapitalkrav för ställda garantier och för övriga placeringar. Uppgifter per ultimo 1976 Institutsgrupp Kapitalkrav
Garantier Övriga plac. Totalt
SG av Sk av Fo av
brutto- brutto- brutto-
mkr. plac. mkr. plac. mkr. plac.
Affärsbanker 1048 6,07 4212 2,65 5260 3,12 Sparbanker! 26 2,98 598 1,86 624 1,89 Föreningsbanker = 14 6,89 213 1.70 227 1,78 ! Avser de femton största sparbankerna.
Garantirörelsen kräver säledes ett större riskkapital än övriga placeringar utan att för den skull riskmomentet kan anses vara större. Bankerna mäste därför I sina lönsamhetskalkyler belasta garantirörelsen med relativt höga kapitalkostnader. Detta förhållande och den låga förlustrisken har skärpt konkurrensen på denna marknad från exempelvis försäkringsbolag och utländska banker, som inte är underkastade samma regler för kapitaltäckning som bankerna. Bankerna har därför på grund av kapitaltäckningsreglernas utformning humnat i ett underläge i konkurrensen.
Garantierna har sedan 1960-talet expanderat starkt och relativt krattigare än bankernas balansomslutninger. Tillväxten har hos affärsbankerna
under cn tioårsperiod i genomsnitt varit 1845: per år, medan balansomslutningen ökat med knappt 15 per år. Denna utveckling tillsammans med det högre kapitalkravet har resulterat I att garantirörelsen tar i anspråk
207. av det egna kapitalet medan zarantiernas volym motsvarar endast 107.
Mot bakgrund av det framförda förordar utredningen en viss lättnad i
kravet på eget kapital för garantirörelsen. På det kreditpolitiska området görs skillnad mellan kreditgarantier och övriga garantier (jfr. lagen 1974:922 om kreditpolitiska medeh. Utredningen har funnit att denna uppdelning av garantierna är lämpad också för användning i kapitaltäck-
ningssammanhang. För att åstadkomma samma relativa lättnad för samtligå bankgrupper och banker föreslås att andra garantier än kreditgarantier vid kapitaltäckningsberäkningen medräknas till endast 50 Zz. I följande tabell belyses vilka effekter detta får på kapitaltäckningen.
expansionsutrymme vid föreslagen reducering av kapitalkravet för vissa garantiförbindelser. Uppgifter per ultimv 1976
Affärs- Spar- Förenings- = Samt-
banker banker! banker liga
Minskning i kapitalkravet, mkr. 196 6 6 208
Minskning i kapitalkravet, 9o 4 I 3 3 Ökning av placeringarnas
expansionsutrymme, 246 (50-procentsmodellen) S 1 4 5
t Avser 69 större sparbanker.
7.4 Bankernas engagemang i utländska sidobolag
I fråga om bankinstitutens innehav av aktier i sidobolag, dvs. svenskt eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet, gäller med vissa undantag ett kapitalkrav på 100 procent. Bakgrunden härtill är bl.a. att det egna kapitalet som en bank enligt lag skall hålla som skydd för insättarna inte samtidigt skall få utgöra riskkapital i ett annat kreditinstitut. Man har med andra ord sökt undvika att en bank genom att bilda ett
dotterbolag vidgar sin kreditkapacitet jämfört med om rörelsen drivs i
moderbanken. För att en sådan likställdhet skall uppnås med hjälp av ett
kapitalkrav om 100 procent fordras emellertid att dotterbolaget är underkastat samma rörelseregler som moderbanken. Denna förutsättning före-
ligger naturligtvis sällan i fråga om utlandsengagemang. som därför i reali-
teten alltid får en viss — lättande eller betungande — effekt på bankens
kapitaltäckningssituation.
vet för en bankgrupp efter en för hela gruppen sammanslagen, s. k. konso-
liderad balansräkning. Detta innebär att samma kapitalkrav tillämpas för en placering oavsett var den bokförs inom bankgruppen. Inom utredningen har diskuterats en övergång till ett sådant system. Frägan är emellertid ytterst komplicerad och utredningen har ännu ej analyserat alla de problem som kan vara förknippade härmed. Utredningen har därför avstått från att nu lägga fram något förslag i denna del, men avser att återkomma till frågan
i det fortsatta utredningsarbetet. En annan fråga utredningen diskuterat i detta sammanhang är om det inte kan finnas skäl att sänka kapitalkravet för bankernas mindre engagemang i utländska bolag. Risken för en bank kan nämligen i sådana fall
sägas vara begränsad till aktieinnehavet. Utredningen har emellertid ansett
att denna fråga bör behandlas samtidigt med den nyss berörda problematiken och lägger därför inte nu fram något förslag i denna del.
8¶Samordning av kapitaltäckningsregler och skatteregler
8.1 Allmänt
Ett typiskt inslag i det svenska nettovinstbeskattningssystemet av företag är de regler som gör det möjligt för företagen att ta upp s. k. skattekre-
diter. Innebörden härav är att företagen —- temporärt — inte behöver betala
skatt på den verkliga vinsten under beskattningsperioden utan har möjlig-
het att disponera skattemedlen i den fortsatta verksamheten. Tekniskt går
kreditupptagningen till på så sätt att företaget vid beräkningen av verksamhetsperiodens resultat får göra vissa avdrag. Dessa avdrag motsvaras i företagets balansräkning av reserver på balansräkningens skuldsida. I vis-
sa fall minskas i stället värdet på tillgångssidan i balansräkningen. De i skattelagstiftningen angivna skattesatserna appliceras därefter på vinsten efter nämnda avdrag. Den del av vinsten som motsvarar avdragen beskat-
tas således inte, utan företaget får behålla den del av vinstmedlen som
annars skulle ha erlagts i skatt. Eftersom de på skuldsidan upplagda reserverna inte motsvaras av någon faktisk skuld, kommer en återföring av
reserverna att medföra redovisning av en ”fiktiv” inkomst. Beroende på avdragsreglernas utformning och företagets resultatutveckling kan nya
skattekrediter tas upp kontinuerligt år efter är. För ett vinstgivande och
ständigt Ullväxande företag behöver återföring av reserver och därmed amortering av skattekrediten teoretiskt sett aldrig ske.
De metoder för upptagande av skattekrediter som medges i det svenska skattesystemet är i huvudsak lagernedskrivning, inventarieavskrivning och investeringsfondavsättning. Det bör dock betonas att laägernedskrivning och inventarieavskrivning dels betingas av tullgångarnas inkurans och förslitning, dels också syftar till att möjliggöra en betryggande nedvärde-
ring av tillgångarna. Systemet med skattekrediter är förestavat av framför
allt två skäl. Det möjliggör för det första för företagen att utjämna normala
resultatsvängningar mellan olika år. Ett räkenskapsår är inte alltid en
naturlig beskattningsperiod för ett företag, vars vinstutveckling snarare
bör ses över en hel konjunkturcykel. För det andra medför skattekredit-
systemet att företagen kan konsolidera sig och bli mer motständskraftiga mot långvariga och mera djupgående resultatförsämringar.
Investeringsfondssystemets tillkomst har primärt inte dikterats av beho-
vet av att skapa skattekrediter eller möjliggöra resultatutjämning. Systemet har konstruerats i första hand för att ge statsmakterna ett stabiliseringspolitiskt instrument.
8.2 Skattekrediter i bankrörelse
När det gäller bankerna är nu beskrivna regler i princip tillämpliga. Bankföretagens lager i egentlig bemirkelse samt maskin- och fastighetsbe-
stånd utgör dock en försvinnande liten det av dessa företags utlgångar.
Maximalt utnyttjande av reglerna ger därför obetydliga skattekrediter. För placeringar i aktier, obligationer och lånefordringar tillåts inte nedskrivning utöver vad som med hänsyn till risk för förlust, prisfall m. m. framstår som skäligt. Enligt anvisningar frän riksskatteverket RSV Dt 1975:53 medges nedskrivning av lånefordrinzar med 4 4 av beviljat belopp samt 2
2 av garantiförbindelsers belopp. Nedskrivning av obligationer medges intill 90 <z av marknadsvärdet eller intill det värde som ger en effektiv förräntning som motsvarar 3 Zz över statens normallåneränta. Slutligen får
fordringar i utländsk valuta skrivas ned till 90 2 av marknadsvärdet. Enligt beräkningar som gjorts av utredningen var nedskrivningsutrymmet vid
utgängen av år 1977 7,3 % av affärsbankernas balansomslutning inkl. obligationers bruttovärde och garantiförbindelser. De faktiska nedskrivningarna uppgick till 4,4 Zz av balansomslutningen. Motsvarande tal inom
föreningsbankssektorn var 4,8 Z& resp. 2,2 Zz av balansomslutningen. För de femton största sparbankerna uppgick nedskrivningsutrymmet till 6,7 och det utrymme som tagits i anspråk var 3,5 '£.
8.3 Företagsskatteberedningens förslag
Företagsskatteberedningen diskuterar i sitt betänkande (SOU 1977:87)
Beskattning av företag olika metoder för bildandet av skattekrediter. En av utgångspunkterna för valet av skattekreditbas är de effekter på företagens
handlande som olika baser kan beräknas ge. Genom att knyta skattekredit-
bildningen till maskinavskrivningarna kan företagen antas bli stimulerade till utbyggnad av produktionsapparaten, vilket bedömdes som önskvärt.
Vissa skäl ansågs dock tala mot att öka avsättningsrätten utöver vad som f.n. gäller och som möjliggör avskrivning på fem år. På samma sätt ansåg beredningen att lagernedskrivningsrätten kunde antas stimulera lageruppbyggnad. En sädan effekt bedömdes dock inte som odelat önskvärd. Stora lager är inte i sig önskvärda. Företagen har också själva intresse av att inte
binda kapital i lager. Samtidigt hävdades det från mänga håll att möjlighe-
icn att bilda skattekrediter var otillräcklig i vissa branscher därför att lagertillgångar saknas samt att trygghetslagarna på arbetsmarknaden ställde krav på särskilda reserveringsmöjligheter. För att komma till rätta med vissa ogynsamma effekter av lagernedskrivningen och för att tillmötesgå önskemålen om nya reserveringsbaser, föreslog företagsskatteberedningen att lagernedskrivningsrätten skulle inskränkas från nuvarande 60 <z till 45 & och att en särskild reserv skulle få läggas upp till ett belopp som motsvarar högst 20 7 av lönekostnadssumman.
Företag som bedriver bank- och försäkringsrörelse undantogs emellertid från den föreslagna regeln. Beredningen redovisar i betänkandet inte när-
mare skälen till detta.
Företagsskatteberedningens betänkande bereds f.n. i budgetdeparte-
mentet.
8.4 Sammanfattande bedömning
Några speciella skäl torde inte föreligga mot att medge bankföretagen samma möjlighet till konjunkturmässig resultatutjämning i allmänt konsoliderande syfte som tillkommer industri- och handelsföretagen och som enligt företagsskatteberedningen bör tillkomma även särskilt personalintensiva företag. Den av företagsskatteberedningen föreslagna möjligheten
alt avsätta 20 % av lönekostnadssumman till en särskild reserv torde
emellertid vara mindre intressant för bankföretagen, eftersom lönekostnaderna i förhållande till balansomslutningen är en relativt liten post i bank-
företagen.
En ökad möjlighet till skattemässig konsolidering i bankföretagen skulle stärka bankernas soliditet, dvs. förhållandet mellan eget och upplånat kapital. Banklagens kapitaltäckningsregler har också till ändamål att värna om bankernas soliditet för att skydda insättare, låntagare och ytterst samhället mot bankfallissemang. En ökad skattekonsolidering skulle såle-
des komplettera och verka i samma riktning som banklagstiftningen. En
sådan samordning av bank- och skattelagstiftningen mäste i sig ses som önskvärd från allmänna samhälleliga utgångspunkter.
Det förslag till nya kapitaltäckningsregler som utredningen framlägger i
detta betänkande, innebär ett starkt incitament för bankerna att bygga upp
sina obeskattade reserver till ett belopp dubbelt så stort som det egna kapitalet. Hälften av reserverna skall nämligen enligt förslaget få räknas
som kapitalbas vid ullämpning av kapitaltäckningsreglerna, dock högst
intill ett belopp som svarar mot det egna kapitalet. Utredningen har funnit
att nuvarande skatteregler i vissa fall kan komma att utgöra hinder för en bank att bygga upp obeskattade reserver till den nivå som de nya kapital-
täckningsreglerna syftar till. De skatterättsliga avsättningsmöjligheterna
begränsar med andra ord den breddning av kapitalbasen som utredningens förslag innebär. Detta förhållande har givit utredningen anledning att gå in i en diskussion av skattefrågorna.
Utredningen. som utifrän företagsskatteberedningens förslag, anser det
följdriktigt att också banker — som är personalintenstva och i stort sett
saknar möjlighet till lagernedskrivning — ges sådana ökade möjligheter till
konsolidering att de föreslagna kapitaltäckningsreglerna får full verkan.
Detta förutsätter att bankernas möjligheter tll skattefria reserveringar
omprövas i samband med att ställnig tas till utredningens förslag om nya kapitaltäckningsregler. Som bas för bildande av skattekrediter i bankinstitut bör enligt utredningens mening av förenklings- och samordningsskäl väljas summan av institutets placeringar. F.n. ger riksskatteverkets anvis-
ningar ett nedskrivningsutrymme för bankinstituten som helhet på 7—8 6, mätt på detta sätt.
Enligt utredningens bedömande skulle en lagregel som medger bankinstituten att avsätta 10 % av placeringarna till obeskattade reserver vara tillfyllest för att lösa det av de föreslagna kapitaltäckningsreglerna föranledda skatteproblemet.
Bilaga 1.
KAPITALKRAV, EGET KAPITAI.L, VÄRDEREGLERINGSKONTON OCH LÖNSAMHET FÖR DE OLIKA INSTITUTSGRUPPERNA 1970 — 1976
Kapitalkrav i 96 av tillgångar och garantier Eget kapital i 4 av tillgångar och garantier
5.8 5.0
4.0 4.8-
Affärsbankerna Aftärsbankerna
3.8 PV 3.8
Sparbankerna lt = fött 2.0- Föreningsbankerna Ra s— eV As -—J 2.0 Mm NN
Fo II Föreningsbankerna Sn —L. -—J
Sparbankerna
1.0- 1.8
2.0 1 I 1 L " 8.8 1 l An da ”
1978 72 74 ?6 1978 72 24 76
Värderegleringskonton i & av tillgångar och garantier 5.8 Rörelseöverskott i & av tillgångar och garantier
Affårsbankerna
4.8 4,.8r
”
7”
3.8 3.8F- | Sparbankerna LK”
AA”
rr HN JR oe - —
2.8 pc Föreningsbankerna 2.0-
Affärsbankerna
1.e
Ner Sparbankerna
tu TT - — Föreningsbankerna | 1 ÅL ” Å " 8.8 n | L An
1378 2 24 76 1970 72 74 76
Bilaga 2.
SAMBAND MELLAN VOLYMTILLVÄXT OCH ÖVERSKOTTSNIVA VID KRAV PÅ KONSTANTA SOLIDITETS-, KONSOLIDERINGS- OCH UTDELNINGSNIVÅER I AFFÄRSBANKERNA VID 5 ÅRS PLANERINGSHORISONT
42 LF Okning av rorelseoversko:! EL procent per är 35
L F
L 25
- | « Volymtillväxt E | | procent per år L Å jo — | J — p —- ÅL Jan J —Ls Ju J. Jes 5 18 15 20
Erforderligt rörelseöverskot! i procent av balansomslutningen
1.5 -
Volymtillväxt procent per är ” 1 ” 7 Ar L dn 1 1 L 1 ” L L ga 5 18 15 28
Bilaga 3.
GÄLLANDE KAPITALTÄCKNINGSREGLER
Framskivning av kapnalstrukturen vid historiska böksiutsdispositioner -- samtliga värden
I procent av bruttoplacerningarna
” Affarsbankerna
FÖRUTSÄTTNINGAR 6.0
Volymökning: 10 procent per år
Kapitalkravs- 10 procent per år, vilket inne- Värderegleringskonton ökning: bär att den relativa riskstruk-
turen på placeringarna är kons-
tant under hela perioden 4.0-
Ökning av 10 procent per år, d.v.s. i | rörelseöver- takt med volymtillväxten Koapitalkrav
skott
Boksluts- Dispositionen av de olika instipolitik: tutgruppernas rörelseöverskott 2.8 Externt tillskotts-
har antagits ske i samma rela- kapital
tioner som ett genomsnitt un-
der de senaste åren.
Eget kapital 8.8 ÅL dn J L
197? 88 30 2000
2 [UA ? Sparbankerna ” Föreningsbankerna
6.0 6.8
Värderegleringskonton
4.0l
Värderegleringskonton
2.8 Su Kapitalkrav 2.80- Kapitalkrav
Eget kapital Eget kapital Externt tillskottskapital Externt tillskottskapital 8.8 L d ” 8.0 I " l 1 1977 88 38 2800 1927 eg 39 2000
Bilaga 4. Affärsbankerna Värderegleringskonton, eget kapival, kapitalkrav samt kapitaluinyitjande vid gällande regler och
i tre-procentsmodellen. Uppgifter per ultimo 1976.
| Procent av bruttoplaceringarna Kapitalkrav | Kapitalutnyttjände = kapitalkrav 1880 av | |||
| Affärsbank | Värdereg) Kol I Fpet kapi- 2 av av kapitalbasen konton 1.34 tal I I | netto- brutto- plac plac Nuv reg! = 3 :-modellen "ni IV Vv | vI | VII |
| 1. Wermlandsbanken 4.29 1.29 2.12 3.10 3.17 140 | Y3 | |||
| 2. Östgötabanken | 4.46 1.46 2.31 2.61 2.69 108 | 71 | ||
| 3. Götabanken | 3.74 0.74 210 3.18 3.21 | 146 | 113 | |
| 4. Sundsvallsbanken 6.61 3.61 2.74 3.07 3.20 105 | 58 | |||
| 5. Skaraborgsbanken 4.73 1.73 2.41 3.20 3.22 126 | 78 | |||
| 6. Uplandsbanken | 4.67 1.67 2,28 3.06 3.12 128 | 79 | ||
| 7. Sv Handelsbanken 4.90 1.90 2,22 3.51 3.59 150 | 87 | |||
| 8. Jämtlands Folkb | S.6S 2.65 3.57 3.14 3.24 | 83 | 2 | |
| 9. Skånska Banken | 4.83 1.83 2.55 3.97 4.04 | 148 | 92 | |
| 10. PK-banken | 4.26 1.26 2.09 2,25 2.27 103 | 68 | ||
| 11. Bohusbanken | S.1S 2.15 7.21 | 1.85 1.98 | 24 | 21 |
| 12. Sparbankernas B | 3.52 0.52 2.20 2.13 2.17 | 93 | 80 | |
| 13. Föreningsb Bank | 3.45 0.45 1.01 | 1.28 1.32 122 | 90 | |
| 14. Skand Ensk Banken 3.97 0.97 2.85 3.87 3.89 130 | 102 | |||
| Genomsnitt | 4.34 1.34 2.36 3.12 3.17 126 | 86 |
Sparbankerna Värderegleringskonton, eget kapital, kapitalkrav samt kapitalutnyttjaände vid gällande regler och
i tre-procentsmodellen. Uppgifter per ultimo 1976.
| Procent av bruttoplaceringarna Kapitalkrav | Kapitalutnyttjande = kapitalkrav 1 fe av | ||||
| Sparbank | Värderegl Kol 1 Eget kapi- 7 av av kapitalbasen konton 1.37 tal I | IH IH | nelto- brutto- plac plac Nuv reg! 3 Z-modellen IV Vv | VI | vH |
| I Stockholms Spb | 4.64 | 1.64 2.09 1.74 1.87 | 80 | 50 | |
| 2 Länspb Göteborg | 2.63 --0.37 2.34 1.96 1.99 | 81 | 85 | ||
| 3 Jönköp Spb | 3.17 | 0.17 2.10 2.13 2.14 | 98 | 94 | |
| 4 Spb Östergötland | 3.36 | 0.36 2.00 2.16 2.13 104 | 90 | ||
| 5 Malmö Spb Bikupan S.260 | 2.26 2.74 1.69 1.78 | Så | 35 | ||
| 6& Spb Mälardalen | 2.19 -0.8! 1.89 1.89 1.89 | 98 | 100 | ||
| 7 Örebro läns Spb | 3.29 | 0.29 1.96 1.66 1.67 | 82 | 74 | |
| 8 Länsspb Värmland 4.26 | 1.26 1.52 2.26 2.29 143 | 82 | |||
| 9 Spb Kronoberg | 2.65 —0).35 1.97 1.87 t.91 | 93 | 97 | ||
| 10 Länsspb Stockholm 2.95 -0.05 1.74 1.70 1.75 | 95 | 100 | |||
| MN LCänsspb Dalarna | 2.08 -(),92 1.59 1.36 1.37 | 84 | 87 | ||
| 12 Lundabygdens Spb 1.66 -1.34 2.54 1.57 1.59 | 61 | 63 | |||
| 13 Västerbottens Spb 5.32 | 2.32 1.30 2.10 2.14 140 | 82 | |||
| 14 Upsala Sbp | 3.64 | 0.64 1.89 1.57 1.63 | 80 | 65 | |
| 15 Gävleborgs Spb | 5.23 | 2.23 1.97 1.69 1.74 | 81 | 44 | |
| 16 Spb Norra Skarab 3.28 | 0.28 1.64 2.30 2.36 136 | 123 | |||
| 17 Borås Spb | 4.94 | 1.94 1.81 | 1.53 1.71 | 80 | 47 |
| 18 Spbi Helsingborg | 1.76 -1.24 3.16 2.13 2.12 | 66 | 67 |
| Prop. 1978/79: 190 | Procent av bruttoplaceringarna Kapitalkrav | Bilaga 4. | 127 Kapitalutnyttjände = kapitalkrav io oo av | |||
| Sparbank | Värderegl Kol I Eget kapi- fe av Ce av kapitalbasen konton |. 30 tal 1 | Ul II | netto- brutto- plac plac Nuv regl 3 7:-modellen IV | Vv | VI | vu |
| 19 Finnvedens Spb | 3.53 | 0.53 1.95 | 1.88 1.93 | 93 | 78 | |
| 20 Länspb Norrbotten 2.37 -0.63 0.97 1.38 1.47 | 138 | 151 | ||||
| 21 Kristianstads Spb | 3.22 | 0.22 2.20 1.86 1.93 | 82 | 80 | ||
| 22 Jämtlands läns Spb 5,55 | 2.55 1.72 1.89 2.12 | 104 | 62 | |||
| 23 Halmstads Spb | 3.58 | 0.58 I.86 1.63 1.72 | 84 | 70 | ||
| 24 Varbergs Spb | 4.62 | 1.62 231 2.10 2.20 | 87 | 56 | ||
| 25 Oxie Härads Spb | 1.79 1.21 3.12 1.57 1.56 | 49 | 50 | |||
| 26 Spb Västernorrland 1.76 -1.24 1.72 1.86 1.87 | 106 | 109 | ||||
| 27 Spbi Karlskrona | 6.61 | 3.61 2.56 1.75 1.96 | 64 | 38 | ||
| 28 Spbi Kalmar | 3.22 | 0.22 2.38 1.74 1.81 | 71 | 70 | ||
| 29 Skarab Läns Spb | 6.21 | 3.21 2.17 1.58 1.81 | 69 | 42 | ||
| 30 Falkenbergs Spb | 6.57 | 3.57 2.08 2.08 2.24 | 93 | 54 | ||
| 31 Oppunda Spb | 3.61 | 0.61 1.56 2.05 2.06 127 | 95 | |||
| 32 Oskarshamns Spb | 1.99 --1.01 1.34 2.17 2.18 159 | 162 | ||||
| 33 Nordv Skånes Spb 2.06 -0.94 2.23 1.67 1.71 | 73 | 7 | ||||
| 34 Spbi Alingsås | 2.56 —-0.44 1.99 1.56 1.59 | 77 | 80 | |||
| 35 Spb i Vänersborg | 3.66 | 0.66 1.88 1.57 1.68 | 80 | 66 | ||
| 36 Söderslätts Spb | 2.73 —0.27 3.22 2.06 2.07 | 62 | 64 | |||
| 37 Frosta Spb | 4.70 | 1.70 1.99 1.54 1.63 | 74 | 44 | ||
| 38 Trollhättans Spb | 4.68 | 1.68 2.02 1.73 | 1.88 | 81 | 51 | |
| 39 Uddevalla Spb | 4.10 | 1.10 1.51 1.45 | 1.55 | 92 | 60 | |
| 40 Pitedalens Spb | 4.40 | 1.40 1.52 1.43 1.57 | 90 | 54 | ||
| 41 Landskrona Spb | 2.65 -0.35 2.99 1.59 1.61 | 52 | 54 | |||
| 42 Ö Sörmlands Spb | 1.94 —- 1.06 1.59 1.33 1.34 | 82 | 84 | |||
| 43 Spb i Falköping | 4.34 | 1.34 2.27 1.94 2.01 | 82 | 56 | ||
| 44 Nyköpings Spb | 3.38 | 0.38 1.96 1.29 1.38 | 64 | 59 | ||
| 45 Eslöv-Onsjö Spb | 5.45 | 2.45 2.60 1.84 1.98 | 67 | 39 | ||
| 46 Spbi Lidköping | 6.44 | 3.44 3.75 1.44 1.69 | 36 | 23 | ||
| 47 Tjustbygdens Spb | 1.78 - 1.22 2.08 1.41 1.43 | 67 | 69 | |||
| 48 Åsbo Spb | 2.38 -0.62 2.30 1.78 1.80 | 76 | 78 | |||
| 49 Spb i Höganäs | 3.10 | 0.10 2.06 1.98 2.01 | 923 | 93 | ||
| 50 Spbi Karlshamn | 3.96 | 0.96 1.46 1.84 1.89 122 | 78 | |||
| S1 Madesijö-Nybro Spb 1.79 —- 1.21 2.12 1.66 1.68 | 7” | 79 | ||||
| 52 Ystads Spb | 3.43 | 0.43 3.2 | 1.31 | 1.34 | 39 | 36 |
| 53 Sala Spb | 4.43 | 1.43 2.16 1.31 | 1.40 | 58 | 39 | |
| 54 Westra Werml Spb 5.93 | 2.93 2.19 2.18 2.38 | 93 | 54 | |||
| 55 Örnsköldsviks Spb 3.03 | 0.03 1.60 1.43 1.53 | 87 | 94 | |||
| 56 Ulricehamns Spb | 5.34 | 2.34 3.00 1.95 2.01 | 62 | 38 | ||
| 57 Roslagens Spb | 2.25 0.75 1.88 1.86 1.85 | 97 | 98 | |||
| 58 Sunnebo Hds Spb | 3.74 | 0.74 2.29 1.97 1.96 | 83 | [0] | ||
| 59 Spb i Enköping | 3.99 | 0.99 2.84 1.57 1.61 | 53 | 42 | ||
| 60 Bergslagens Spb | 1.80 = 1.20 2.48 1.59 1.61 | 63 | 65 | |||
| 61 Dbv:s Spb | 2.54 - 0.46 1.59 1.45 | 1.49 | 89 | 94 | ||
| 62 Färs Härads Spb | 5.44 | 2.44 2.90 1.08 1.24 | 35 | 23 | ||
| 63 Åmåls Spb | 1.94 —- 1.06 1.24 1.91 | 1.94 | 151 | 156 | ||
| 64 Tomelilla Spb | 4.13 | 1.13 2.53 1.81 | 1.83 | 69 | 50 | |
| 65 Sandvikens Spb | 3.73 | 0.73 2.04 1.56 1.60 | 74 | RR | ||
| 66 Köpings Spb | SH | 2.11 3.14 1.63 1.74 | 49 | 33 | ||
| 67 Österlens Spb | 5.98 | 2.98 2.84 1.49 1.57 | 49 | 28 | ||
| 68 Rekarne Spb | 7.99 | 4.99 3.47 1.31 1.38 | 35 | 20 | ||
| 69 Skurups Spb | 4.12 | 1.12 3.03 1.06 1.12 | 33 | 27 | ||
| Genomsnitt | 3.61 | 0.61 2.08 1.80 1.86 | 84 | 66 |
Bilaga 4. Föreningsbankerna Värderegleringskomnton, eget kapitalt, kapitalkrav samt kapitalutnyttjande vid gällande regler och
i tre-procentsmodellen. Uppgifter per ultimo 1976.
| Procent av bruttoplaceringarna Kapitalkrav | Kapitalutnyttjande = kapitalkrav 1 & av | ||||
| Regional | Värderegl Kol I Eget kapi- 6 av 4. av kapitalbasen | ||||
| föreningsbank | konton 1.3. tal I | H Hl | netto- brutto- plac plac Nuv reg] 3 :-modellen IV Vv | VI | VII |
| I Mälarprovinsernas 1.83 -1.17 1.54 1.77 1.84 113 | 120 | ||||
| 2 Östra Sveriges | 2.46 -0.54 1.98 1.76 1.92 | 87 | 27 | ||
| 3 Gotlands | 2.87 -0.13 2.26 2.04 2.17 | 88 | 96 | ||
| 4 Södra Sveriges | 1.60 - 1.40 1.41 2.09 2.16 145 | 153 | |||
| 5 Malmöhus Läns | 1.41 —-1.59 1.40 1.62 1.69 114 | 121 | |||
| 6 Hallands | 2.10 -0.90 1.69 1.79 1.86 104 | 110 | |||
| 7 Västra Sveriges | 2.08 -0.92 1.48 1.55 1.62 103 | 10 | |||
| 8 Mellersta Sveriges 2.61 | :0.39 1.85 1.82 1.94 | 96 | 105 | ||
| 9 Gävle-Dala | 3.38 | 0.38 1.73 1.68 1.82 | 94 | 86 | |
| 10 Mellersta Norrlands 2.24 -0.76 1.62 1.77 1.86 107 | 115 | ||||
| 11 Västerbottens | 3.30 | 0.30 2.03 1.78 1.94 | 85 | 83 | |
| 12 Norrbottens | 2.82 -0.18 1.88 2.12 2.25 109 | 119 | |||
| Genomsnitt | 2.23 -0.77 1.65 1.78 1.89 106 | 11 |
Bilaga 5. sid. 1. TRE-PROCENTSMODELLEN Affärsbankerna
Framskrivning av kapitalstrukiuren — samtliga Värden i procent äv bruttöplacerngarra
Historiska bokslutsdisbositioner
Volymexpansion: 1046 per är Volymexpanston: 152 per är Kapitalkravsökn.: 1096 per år Kapitalkravsökn.: 1525 per år Resultatökning: 1094 per år Resultatökning: 152 per är
6.8 6.8
Värderegteringskonton L
Vårderegletingskonton
4.8 4.85
Kapitalkrav Kapitalkrav r Kapitalbas Kapitalbas
2.8 2.80r-
Externt tillskottskapita!
Externt tillskottskapital 8.8 Al L IH LL 8.0 L An i 4
1977 8g 38 2008 1927 88 38 2000
Maximalt anpassade bokslutsdispositioner Volymexpansion: 10X per år Volymexpansion: 15XK per år
| mv Kapitatkravsökn.: 1094 per är | Kapitalkravsökn.: 15K per år | |
| ” Resultatökning: 102 per är | Resultatökning: 159 per år | |
| 6.8 | 6.8 | Värderegleringskonton |
| 41.0- | 4.8 |
Kapitalbas
NN Kapitalkrav
| Kapitalkrav
Kapitalbas
2.0- 2.8
Externt tillskottskapital
L k L
8.8 th IL h
1977 80 38 2080 1927 80 Se 2008
9¶Riksdagen 1978[79. I saml. Nr 190
Bilaga 5. sid 2. TRE-PROCENTSMODELLEN Sparbankerna
Framskirivning av kapualstrukturen - samtliga varden I procent av bruttoplaceringarna
Historiska tokslutsdisposiioner
Volymexpansion: 109 per år Volymexpansion: 1598 per är Kapitalkravsökn.: 1025 per år Kapitalkravsökn.: 158 per är Resultatökning: 109 per år Resultatökning: 15K per är 5.8 6.8
Värderegleringskonton Värderegleringskonton 4.8 4.0-
- s Kapitalbas
2.80 —3N 2.8 Da Kapitalkrav Kapitalkrav | Kapitalbas L Externt tillskottskapita! Externt tillskottskapital 8.0 bo LL IL H 8.0 L ju a 4
197? 88 Ja 2808 197? 88 30 2800
Maximalt anpassade bokslutsdisposttioner
Volymexpansion: 109 per år Volymexpansion: 159 per är Kapitalkravsökn.: 109 per år Kapitalkravsökn.: 1596 per år Resultatökning: 109 per år 6.8 Resultatökning: 1594 per är
Värderegleringskonton Fa Värderegleringskonton
4.8 LÅ
Kapitalbas po od Kapitalbas 2.8 Kapitalkrav 2.8lL Kapitalkrav
Externt tillskottskapital Externt tillskottskapital
B.e ; z I a 9.8 a
1977 [1] 98 2000 1977 Be 38 2008
TRE—-PRACENTSMODELLEN Bilaga 5. sid. 3.
Föreningsbankerna
Framskiuvnruing av käpetalstrukturen = samtliga vardena precsvt av bruttoplaceringar ia
Historiska bokstlutsdispositioner Volymexpansion: 109 per år Volymexpansion: 1524 per är vc Kapitalkravsökn.: 1070 per år Y; Kapitalkravsökn.: 155 per år Kd N 2? Resultatökning: 109 per år Resultatökning: 15 per år
Värderegleringskonton 4.805 4.80-
Värderegleringskonton L Kapitalbas L
2.0- 2.0L Kapitalkrav pr Kapitalkrav Kapitalbas Externt tillskottskapital Externt tillskottskapital Lo
-L 9.8 FA L bo Lo
9.8 i L 1
197? ge 85 98 35 2000 197? 80 85 38 95 2800
Maximalt anpassade bokslutsdispositioner
Volymexpansion: 10X per år Volymexpansion: 15K per år Kapitalkravsökn.: 1092 per år Kapitalkravsökn.: 159 per år
0¶Resultatökning: 1096 per år w Resultatökning: 159 per är
6.8 6.0
d Id Värderegleringskonton
4.80L- 4.0F- Värderegleringskonton
Kapitalbas
2.0L Kapitalkrav 2.0L Kapitalkrav
dd wu
Kapitalbas
Externt tillskottskapital Externt tillskottskapital LL 8.8 L '- fu AN 0.8 d L | J
1977 [:]] 85 Se 95 2008 197? sg 5 38 35 2000
Bilaga h
Affärsbankerna
Värderegleringskonton, eget kapitai, kapitalkrav samt kapitalutnyttjande vid gällande regler och
i 50-procentsmodellen. Uppgifter per ultimo 1976.
Procent av bruttoplaceringarna Kapitalkrav Kapitalutnyttjände = Kapitalkrav io 8 av
Affärsbank Värderegl Kol I Eget kapi- 7 av Gav kapitalbasen
konton 1.50 20 tal netto- bruttoplac plac Nuv regå 50 -modellen
| I | || Dl | IV Vv | VI | VvH | |
| I. Wermlandsbanken 4.29 2.14 2.12 3.10 3.17 140 | 75 | ||||
| 2. Östgötabanken | 4.46 2.23 2.31 2.61 2.609 108 | 59 | |||
| 3. Götabanken | 3.74 1.87 2.10 3.18 3.21 | 146 | 81 | ||
| 4. Sundsvallsbanken 6.61 3.30 2.74 3.07 3.20 105 | 58 | ||||
| 5. Skaraborgsbanken 4.73 2.37 2.41 3.20 3.22 P6 | 67 | ||||
| 6. Uplandsbanken | 4.67 2.34 2.28 3.06 3.12 128 | 68 | |||
| 7. Sv Handelsbanken 4,90 2.45 2.22 3.51 3.59 150 | 81 | ||||
| 8. Jämtlands Folkb | 5.65 2.83 3.57 3.14 3.24 | 83 | 51 | ||
| 9. Skånska Banken | 4.83 2.41 2,55 3.97 4.04 148 | 81 | |||
| 10. PK-banken | 4.26 2.13 2.09 2.25 2.27 103 | 54 | |||
| 11. Bohusbanken | SAS 2.58 7.21 1.85 1.98 | 24 | 20 | ||
| 12. Sparbankernas B | 3.52 1.76 2.20 2.13 2.17 | 93 | 54 | ||
| 13. Föreningsb Bank | 3.45 1.72 | 1.01 1.2 | 1.32 122 | 65 | |
| 14. Skand Ensk Banken 3.97 1.98 2.85 3.87 3.89 130 | 81 | ||||
| Genomsnitt | 4.34 2,17 2.36 3.12 3.17 126 | 70 |
Sparbankerna
Värderegleringskonton, eget kaptta:, kapitalkrav samt kapitalutnyttjande vid gällande regler och i 5U-procentsmodellen. Uppgifter per ultimo 1976.
Procent av bruttoplaceringarna Kapitalkrav Kapitalutnyttjande =
kapitalkrav i 9 av Sparbank Värderegl Kol 1 Fget kapi- fc av av kapitalbasen
konton 1.507 tal netto- brutto-
plac plac Nuv regl 50 Z-mo-
dellen
| I | U| HI | IV Vv | VI | VII | |
| 1. Stockholms Spb | 4.64 2,32 2.09 1.74 1.87 | 80 | 45 | ||
| 2. Länsspb Göteborg 2.63 1.31 2.34 1.96 1.99 | 8 | 55 | |||
| 3. Jönköp Spb | 3.17 1.58 2.10 2.13 2.14 | 98 | 58 | ||
| 4. Spb Östergötland | 3.36 1.68 2.00 2.16 2.13 104 | 58 | |||
| 5. Malmö Spb Bikupan S.26 2.63 2.74 1.69 1.78 | 58 | 33 | |||
| 6. Spb Mälardalen | 2.19 1.09 1.89 1.89 1.89 | 98 | 63 | ||
| 7. Örebro Läns Spb | 3.29 1.64 1.96 1.66 1.67 | 82 | 46 | ||
| 8. Länsspb Värmland 4.26 2.13 1.52 2.26 2.29 143 | 75 | ||||
| 9. Spb Kronoberg | 2.65 1.32 1.97 1.87 1.91 | 93 | 58 | ||
| 10. Länsspb Stockholm 2.95 1.47 1.74 1.70 1.75 | 95 | 55 | |||
| 11. Länsspb Dalarna | 2.08 1.04 1.59 1.36 1.37 | 84 | 52 | ||
| 12. Lundabygdens Spb 1.66 0.83 2.54 1.57 1.59 | 61 | 47 | |||
| 13. Västerbottens Spb 5.32 2.66 1.30 2.10 2.14 140 | 82 | ||||
| 14. Upsala Spb | 3.64 1.82 1.89 1.57 1.63 | 80 44 | |||
| [5. Gävleborgs Spb | 5.23 2.61 | 1.97 1.69 1.74 | 81 | 44 | |
| 16. Spb Norra Skarab 3.28 1.64 1.64 2.30 2.36 136 | 72 | ||||
| 17. Borås Spb | 4.94 2.47 1.81 | 1.53 1.71 | 80 47 | ||
| 18. Spb i Helsingborg 1.76 0.88 3.16 2.13 2.12 | 66 | 2 |
Prop. 1978/79: 190 1 [0 '2
Bilaga 6
Procent av bruttoplaceringarna Kapitalkrav Kapitalutnyttjande =
Kapitalkrav i f8ooav Sparbank Värderegl Kol I Eget kapi- f& av av kapitalbasen konton 1.500 tal netto- brutto-
plac plac Nuv reg] 50 Z-mo-
dellen
| 1 | I III IV | Vv VI | VII | |
| 19. Finnvedens Spb | 3.53 1.76 1.95 1.88 1.93 | 93 | 52 | |
| 20. Länsspb Norrbotten 2.37 1.18 0.97 1.38 1.47 138 | 76 | |||
| 21. Kristianstads Spb 3.22 1.61 2.20 1.86 1.93 | 82 | 51 | ||
| 22, Jämtlands Läns Spb S.55 2.77 1.72 1.89 2.12 | 104 | 62 | ||
| 23. Halmstads Spb | 3.58 1.79 1.86 1.63 1.72 | 84 | 47 | |
| 24. Varbergs Spb | 4.62 2.31 2.31 2.10 2.20 | 87 | 48 | |
| 25. Oxie Härads Spb | 1.79 0.89 3.12 1.57 1.56 | 49 | 39 | |
| 26. Spb Västernorrland 1.76 0.88 1.72 1.86 1.87 | 106 72 | |||
| 27. Spbi Karlskrona | 6.61 3.30 2.56 1.75 1.96 | 64 | 38 | |
| 28. Spb i Kalmar | 3.22 1.61 2.38 1.74 1.81 | 71 | 45 | |
| 29. Skarab Läns Spb | 6.21 3.10 2.17 1.58 1.81 | 69 42 | ||
| 30. Falkenbergs Spb | 6.57 3.28 2.08 2.08 2.24 | 93 | 54 | |
| 31. Oppunda Spb | 3.61 1.80 1.56 2.05 2.06 127 | 66 | ||
| 32. Oskarshamns Spb 1.99 0.99 1.34 2.17 2.18 | 159 | 94 | ||
| 33. Nordv Skänes Spb 2.06 1.03 2.23 1.67 1.71 | 73 | 52 | ||
| 34. Spb i Alingsäs | 2.56 1.28 1.99 1.56 1.59 | 7 | 49 | |
| 35. Spb i Vänersborg | 3.66 1.83 1.88 1.57 1.68 | 80 | 45 | |
| 36. Söderslätts Spb | 2.73 1.36 3.22 2.06 2.07 | 2 | 45 | |
| 37. Frosta Spb | 4.70 2.35 1.99 1.54 1.63 | 74 | 41 | |
| 38. Trollhättans Spb | 4.68 2.34 2.02 1.73 1.88 | 81 | 47 | |
| 39. Uddevalla Spb | 4.10 2.05 1.51 1.45 1.55 | 92 | 51 | |
| 40. Pitedalens Spb | 4.40 2.20 1.52 1.43 1.57 | 90 | 52 | |
| 41. Landskrona Spb | 2.65 1.32 2.99 1.59 1.61 | 51 | 37 | |
| 42. Ö Sörmlands Spb | 1.94 0.97 1.59 1.33 1.34 | 82 | 52 | |
| 43. Spb i Falköping - 4,34 2.17 2.27 1.94 2.01 | 8 | 45 | ||
| 44. Nyköpings Spb | 3.38 1.69 1.96 1.29 1.38 | 64 | 38 | |
| 45. Eslöv-Onsjö Spb | 5.45 27 2.60 1.84 1.98 | 67 | 38 | |
| 46. Spb i Lidköping | 6.44 | 22 3.75 1.44 1.69 | 36 | 24 |
| 47. Tjustbygdens Spb 1.78 0.89 2.08 1.41 1.43 | 67 | 48 | ||
| 48. Åsbo Spb | 2.38 1.19 2.30 1.78 1.80 | 76 | 52 | |
| 49. Spb i Höganäs | 3.10 1.55 2.06 1.98 2.01 | 93 | S6 | |
| 50. Spb i Karlshamn | 3.96 1.98 1.46 1.84 1.89 122 | 65 | ||
| 51. Madesjö-Nybro Spb 1.79 0.89 2.12 1.66 1.68 | 7 | 56 | ||
| 52. Ystads Spb | 3.43 1.71 3.26 1.31 1.34 | 39 | 2 | |
| 53. Sala Spb | 4.43 2.21 2.16 1.31 1.40 | Så | 32 | |
| 54. Westra Werml Spb 5.93 2.96 2.19 2.18 2.38 | 93 | 54 | ||
| 55. Örnsköldsviks Spb 3.03 1.51 1.60 1.43 1.53 | 87 | 49 | ||
| 56. Ulricehamns Spb | 5.34 2.67 3.00 1.95 2.01 | 62 | 35 | |
| 57. Roslagens Spb | 2,25 1.12 1.88 1.86 1.85 | 97 | 62 | |
| 58. Sunnerbo Hds Spb 3.74 1.87 2.29 1.97 1.96 | 83 | 47 | ||
| 59. Spb i Enköping | 3.99 1.99 2.84 1.57 1.61 | 53 | 33 | |
| 60. Bergslagens Spb | 1.80 0.90 2.48 1.59 1.61 | 63 | 48 | |
| 61. Dbv:s Spb | 2.54 1.27 1.59 1.45 1.49 | 89 52 | ||
| 62. Färs Härads Spb | 5.44 2.72 2.90 1.08 1.24 | 35 | 22 | |
| 63. Åmåls Spb | 1.94 0.97 1.24 1.91 1.94 151 | 88 | ||
| 64. Tomelilla Spb | 4.13 2.06 2.53 1.81 1.83 | 69 40 | ||
| 65. Sandvikens Spb | 3.73 1.86 2.04 1.56 1.60 | 74 41 | ||
| 66. Köpings Spb | SH 2.55 3.14 1.63 1.74 | 49 31 | ||
| 67. Österlens Spb | 5.98 2.99 2.84 1.49 1.57 | 49 28 | ||
| 68. Rekarne Spb | 7.99 3.99 3.47 1.31 1.38 | 35 | 20 | |
| 69. Skurups Spb | 4.12 2.06 3.03 1.06 1.12 | 33 | 22 | |
| Genomsnitt | 3.61 1.80 2.08 1.80 1.86 | 84 SO |
Bilaga 6
Föreningsbankerna Värderegleringskonton, eget kapitar, kupitalkrav samt kapitalutnyttjande vid gällande regler och i 50-procentsmodellen. Uppgifter per ultimo 1976.
Procent av bruttoplaceringarna Kapitalkrav Kapitalutnyttjande =
kapitalkrav i & av Regional Värdereg) Kol I Eget kapi- 9 av Stav kapitalbasen föreningsbank konton 1.50 tal netto- brutto-
plac plac Nuv reg] 50 t-mo-
dellen
| I | uu "ni IV | Vv VI | vii | |
| 1. Mälarprovinsernas 1.83 ).91 | 1.54 1.77 1.84 113 | 75 | ||
| 2. Östra Sveriges | 2.46 1.23 1.98 1.76 1.92 | 87 | 60 | |
| 3. Gotlands | 2.87 1.44 2.26 2.04 2.17 | 88 | 59 | |
| 4. Södra Sveriges | 1.60 0.80 1.41 2.09 2.16 145 | 98 | ||
| S. Malmöhus Läns | 1.41 0.70 1.40 1.62 1.69 114 | 80 | ||
| 6. Hallands | 2.10 1.05 1.69 1.79 1.86 104 | 68 | ||
| 7. Västra Sveriges | 2.08 1.04 1.48 1.55 1.62 103 | 64 | ||
| 8. Mellersta Sveriges 2.61 1.31 | 1.85 1.82 1.94 | 96 | 61 | |
| 9. Gävle-Dala | 3.38 1.69 1.73 1.68 1.82 | 94 | 53 | |
| 10. Mellersta Norrlands 2.24 1.12 1.62 1.77 1.86 107 | 68 | |||
| 11. Västerbottens | 3.30 1.65 2.03 1.78 1.94 | 85 | 53 | |
| 12. Norrbottens | 2.82 :.41 | 1.88 2.12 2.25 109 | 68 | |
| Genomsnitt | 2.23 ill | 1.65 1.78 1.89 106 | 68 |
Bilaga 7. sid. 1
50--PROCENTSMODELLEN Affärsbankerna
Framskriving av kapstalstrukturen - samtliga värden i procent av bruttoplaceringarna
Historiska bökslatsd-spasi;uoner Volymexpansion: 1046 per år Volymexpansion 150 per år Kapitalkravsökn.: 109 per år Kapitalkravsökn.: 1595 per år Resultatökning: 1096 per år Resultatokning: 1594 per år vg Nn
6.0 6.8
Varderegleringskonton Varderegleringskonton
4.80Tr 4.0
Kapitalkrav Kapitalkrav
Kapttalbas Kapitalbas L Externt tillskotts—
2.8- 2.8 kapital
Externt tillskottskapital An 1 " II
8.0 8.0 192? [TJ] se 2688 1927 "80 38 2000 Maximalt anpassade bokslutsdispositioner
Volymexpansion: 1098 per år Volymexpansion: 1595 per år Kapitalkravsökn.: 10X per är Kapitalkravsökn.: 152 per år 2, Resultatökning: 102 per år tg Resultatökning: 159 per år
6.8¶Kapitalbas Kapitalbas
4.80- 4.805
Varderegleringskonton Kapitalkrav Kapitalkrav
Värderegleringskonton
2.8F- 2.8-
Externt tillskottskapital (NN Externt tillskottskapital
— 8.8 An L L
1977 38 2808 197? 80 98 2880
Bilaga 7. sid. 2 50-PROCENTSMODELLEN Sparbankerna
Framskrivning av kapitalstrukturen — samtliga värden I orocent av bruttöopiareringar na ( F Fliistoriska bökslutstispöstuoner Volymexpansion: 1092 per år Volymexpansion: 152 per år Kapitalkravsokn.: 1096 per år Kapitalkravsökn.: 152 per är Resultatökning: 1036 per år Resultatökning: 152 Fer år oh kd
6.8 6.0
Värderegleringskonton i Varderegleringskunton
4.8 4.80
Kapitalbas Kapitalbas
2.80- Kapitalkrav 2.0- Kapitalkrav
Externt tillskottskapital Externt tillskottskepital g.8 L re dh a orenat 80.8 I ; ”
197? [1] 30 2020 197? B9 30 2008
Maximalt arpassade bokslutsdispositioner Volymexpansion: 109 per år Volymexpansion: 1574 per år Kapitalkravsökn.: 109 per år Kapitalkravsökn.: 159 per år
o Resuttatökning: 10956 per år Resultatökning: 1596 per år
” 20
6.8 6.2
4.8L Värderegleringskonion 4.0 Kapitalbas Värderegleringskonton
- Kapitalbas
2.0F- Kapitalkrav 2.8F Kapitalkrav
Externt tillskottskapital
8.8 ÅL AL 4 8.8 L i" I Hd
1927 30 38 2008 1977 88 38 : 2008
Prop. 1978/79: 190 i ' =J
Bilaga 7. sid. 3. 50-—-PROCENTSMODELLEN Föreningsbankerna
Framskiovsing ov käpatatsträkturen -- samtliga vardena procent av bruttoplacer inyarna Historiska DOkslutsdispositi|ner Volymexpansion: 10946 per år Volymexpansion: 1576 per är Kapitalkravsökn.: 1046 per år Kapitalkravsökn.: 1526 per är MY Resultatökning: 1096 per år ne Resultatökning: 15946 per år 6.8 6.8
Värderegleringskonton
4.0¶Varderegleringskon Kapitalbas Kapitalbas
2.0- 2.0 Kapitalkrav Kapitalkrav
Fr | Externt tillskottskapital
g 1 LL L 9.8 1 i a t 8.8
1977 88 85 98 95 2090 197? 08 85 38 95 2008 Maximalt anpassade bokslutsdispositoner Volymexpansion: 104 per år Volymexpansion 159 per år Kapitalkravsökn.: 1076 per är Kapitalkravsökn.: 159 per år 2, — Resultatökning: 1074 per är Ya Resultatökning: 159 per år 6.9 6.8
4.8- Kapitalbas 4.807
Värderegleringskonton | Kapitalbas dd Värderegleringskonton Kapitalkrav
2.0r 2.0-
Kapitalkrav
Externt tillskottskapital |] L L I ÅL a L L L 197? [1] 85 39 95 2000 1927 38 85 30 35 2000
Reservation av ledamoten Stig Danielsson, tillika särskilt yttrande av den sakkunnige Lars-Olof Thörn
I utredningens direktiv ingick att röreslå de lättnader som är försvarliga
från säkerhetssynpunkt. Utredningen skulle också överse det tekniska systemet för kapitaltäckningsreglerna i syfte att söka ästadkomma förenklingar och en riktigare avvägning av riskerna med olika engagemang. Majoritetens förslag tull lättnader går enligt vär mening i vissa hänseenden
för långt. Det gäller medräkningen av värderegleringskontona för obliga-
tioner. i viss mån också medräkningen av förlagslån. Majoriteten har inte
heller beaktat att depositioner i utländska banker visat sig förenade med
större risker än man räknade med vid tillkomsten av nu gällande kapital-
täckningsregler. Enligt vår mening bör vidare vissa fastighetskrediter behandlas från risksynpunkt lika vare sig krediten ligger i bank eHer botten-
låneinstitut. Vi har utarbetat ett förslag som tillgodoser nämnda synpunkter och innebär mindre långtgående lättnader än majoritetsförslaget. Det innebär vidare en teknisk omläggning, som tillgodoser de i direktiven angivna önskemålen om förenklingar.
1. Huvudlinjerna i vårt förslag
I sin skrivelse till regeringen i april 1976 redogjorde bankinspektionen för den aktuella situationen när det gällde kapitaltäckningen hos bankerna. Skrivelsen, som i sina huvuddrag utarbetades i samräd med Riksbanken. utmynnade i ett förslag om att en utredning skulle vllsättas för att närmare
undersöka. vilka åtgärder som kunde vidtagas för att möjliggöra för bankerna att öka sitt kapital i samma takt som deras omslutning. I samband
därmed borde, framhöll bankinspektionen, övervägas om de gällande reglerna för kapitaltäckning kunde förenklas. De av inspektionen aktualiserade frågeställningarna beaktades i direktiven för den nu sittande banklagsutredningen.
Bakgrunden till bankinspektionens skrivelse var att det egna kapitalet i bankerna inte hade kunnat utvecklas i samma takt som bankernas omslutning, vilket medfört att bankerna fick svårigheter att uppfylla de kapital-
täckningskrav som banklagarna uppställde. Anledningen till denna utveck-
ling var främst inflationen. Som en tänkbar väg att lösa detta problem
föreslogs att vissa värderegleringskonton skulle åtminstone till en del få
jämställas med eget kapital när det gällde kapitaltäckning. Vid en sådan omprövning borde enligt verket självfallet en uppräkning ske av ätminstone vissa av de procenttal som nu gäller.
Mot bakgrund av de erfarenheter som bankinspektionen gjort av de
kapitaltäckningsregler som trädde i kraft 1969-01-01 ifrågasattes emellertid också om inte dessa regler kunde förenklas. De borde överses även i övrigt
med hänsyn till vunna erfarenheter. Därvid nämndes bl. a. att depositioner
1 utländska banker visat sig vara förenade med helt andra och större risker
än man tidigare antagit.
De regler som trädde i kraft 1969-01-01 relaterade kapitaltäckningskravet till bankernas placeringar, medan de tidigare gällande reglerna maximerat deras inlåningsrätt. Den förändring som genomfördes vid ärsskiftet 1968 —- 1969 var alltså genomgripande. De nya reglerna fastställdes också efter ingående överväganden och med hänsynstagande till de risker som kunde vara förenade med placeringar av olika slag. Dä målsättningen synes ha varit att konstruera regler som beaktade även tämligen små variationer i riskgraden hos olika placeringar blev reglerna detaljerade. Detta ledde i sin tur ull att svårigheter uppstod för bankerna vid bedömande av den rätta placeringen i riskklass av viss typ av säkerhet. För inspektionen uppkom också svårigheter att kontrollera riktigheten av rapporteringen av kapitaltäckningen hos bankerna. Att sådana problem kan uppstå
i samband med ikraftträdandet av nya bestämmelser är inte onaturligt. I
detta fall kvarstår emellertid problemen, trots att bankinspektionen säväl i generella anvisningar som vid direktkontakter med bankerna sökt klargöra
den rätta innebörden av bestämmelserna. Det förekommer alltjämt att
inspektionen i samband med kontroll av de tertialvisa kapitaltäckningsrapporterna och vid de stickprovskontroller av denna rapportering som företages I samband med bankundersökningar kan pävisa felaktigheter i klassi-
ficeringen. Felaktigheterna förklaras regelmässigt av de berörda bankerna
med reglernas svårtillämplighet och innebär ingalunda alltid att banken
redovisat för hög kapitaltäckning. Vår uppfattning grundad på erfarenhet i
det praktiska arbetet är alltså en annan än den majoriteten gett uttryck åt. Det förtjänar påpekas att tillämpningssvårigheterna — som alltså kan få ull följd att en bank har en oriktig uppfattning om sin kapacitet — också torde ha varit ett skäl tull att Svenska Bankföreningen redan i november 1973 krävde att reglerna för kapitaltäckning hel skulle omarbetas.
Det kan rent generellt ifrågasättas om det är möjligt att genomföra en sådan värdering av olika typer av placeringar att riskerna kan bedömas Ii förhållande till varandra och till det kapital som banken skall behöva ställa. Utländska banklagar visar också en provkarta på olika typer av lösningar som valts för att bestämma behovet av eget kapital i bankerna. En jämfö-
relse av olika länders kapitaltäckningskrav t. ex. i förhållande till banker-
nas omslutning kan i och för sig göras men blir med hänsyn till andra krav som i olika länder ställes på bankerna av begränsat värde. Sådana krav kan gälla säkerhet för krediter eller krav på obligationsinnehav av viss storlek. Allmänt sett är dock de utländska reglerna mindre komplicerade än de svenska. Under sådana förhållanden finns det skäl ifrågasätta om inte reglerna för kapitaltäckning bör vara så enkla och generella som möjligt och endast ta hänsyn till verkligt betydande skillnader i riskgraden mellan olika typer av placeringar.
I syfte att initiera en diskussion om förenklade regler lade underteck-
nade Danielsson och Thörn redan i maj 1977 fram ett principförslag. Vi ansäg nämligen att det var nödvändigt att diskutera tänkbara förenklingar samtidigt med att frågan om en utvidgning av kapitalbasen ventilerades. En sådan kombination av de bäda trägorna skulle enligt vår uppfattning ge möjligheter till den samlade lösning av kapitaltäckningsfrågan som direktiven förutsatte. Varje förändring av kapitalbasen eller av riskklassindelningen kommer nämligen att ge olika utslag för de enskilda bankerna beroende på att förhällandet melian eget kapital och de här aktuella värderegleringsreserverna varierar liksom även sammansättningen av bankens låneportfölj. Om effekten av en ändrad kapitalbas kan bedömas samtidigt med den inverkan som en ändring av riskktassindelningen fär på
bankernas kapitaltäckningssituation finns möjligheter att avväga effekter-
Det principförslag till ändrade kapitaltäckningsregler som av oss lades
fram för banklagsutredningen i maj 1977 har ytterhgare utvecklats och kompletterats. Förslaget har, sädent det presenterades för utredningen under våren 1978, följande utformning:
Som cget kapital räknas dels vad som enligt nu gällande bestämmelser är eget kapital dels ock 509 av värceregleringskonto för krediter, valutor
och obligationer, det senare dock endast till den del det överstiger vad som
erfordras för att skriva ned obligationerna till ett värde som motsvarar ett I0-årigt medehalsvärde. Den sålunda framräknade kapitalbasen har redu-
cerats med sådana innehav av aktier och andelar, vilka även f.n. skall frånräknas det egna kapitalet.
De kapitaltäckningskrävande placeringarna utgöres av
-— . Utlåning till allmänheten
. Garantier
wWbJ Placeringar hos utländska banker
An . Tillgångsposter som redovisas på raderna 135— 147 i månadsstatistiken för affärsbankerna och motsvarande poster i övriga bankers rapporte-
ring.
Summan av dessa placeringar har reducerats i följande avseenden:
1. Krediter till eller mot borgen av stat eller kommun har frånräknats
helt. 2. Krediter mot säkerhet av pantbrev inom 75 Zz av uppskattningsvärdet i jordbruks-, affärs- eller bostadsfaszighet eller tomträtt till sådan fastighet samt placeringar hos utländska banker har reducerats med 70 2.
Sedan bankens placeringar reducerats på här angivet sätt föreslås på det
belopp som därefter återstår en kapitaltäckning med 77. Med utgångspunkt från affärs- och sparbankernas ställning 1976-12-31 samt förenings-
bankernas 1975-12-31 sådan den redovisas i bankernas kapitaltäcknings-
rapporter har framräknats utnyttjandet av det egna kapitalet vid dessa tidpunkter, vilket framgår av bilaga 1. En jämförelse har också gjorts med
nu gällande regler och med utfallet efter en ändring enbart av kapitalbasen.
Vid denna jämförelse har samtliga garantier inräknats till sitt fulla belopp.
Den lättnad, som utredningen föreslår genom att de s.k. entreprenadparantiernas belopp reducerats till hälften har för att underlätta jämförbarhet
med utredningens material här inte medräknats. Det kan dock nämnas att en sådan förändring medför en lättnad om ytterligare 1,9—4,2 procentenheter för de fyra stora affärsbankerna och 0,4—-2,1 för övriga affärsbanker. När det gäller övriga institut blir reduktionen obetydlig. Vårt förslag inne-
bär i jämförelse med nu gällande bestämmelser en väsentlig förenkling. Det inrymmer också ett stort matt av flexibilitet. Det kan t.ex. modifieras genom att den procentsats. med vilken reduktion göres av vissa placering-
ar förändras eller genom att procentsatsen för det efter reduktion framräk-
nade beloppet ändras.
Det förtjänar framhållas att vårt förslag innebär en avsevärd möjlighet för bankerna att expandera sin rörelse utan tillskott av riskkapital. Det går emellertid mindre långt än majoritetens. Skälig hänsyn till bankernas och
insättarnas säkerhet motiverar nämligen enligt vär uppfattning största för-
siktighet när det gäller att sänka kravet på riskkapital. Förslaget innebär.
som förutsättes I direktiven, en viss omprioritering it riskbedömningen. När
majoriteten hävdar att detta innebär högst avsevärda skärpningar torde
man utgå från sitt eget förslag och inte tillräckligt beakta att även värt förslag totalt sett innebär en betydande sänkning av kapitalkravet i förhål-
lande till nuvarande regler. Man beaktar enligt vår mening inte heller tillräckligt den ökade genereringspotential som det innebär att kapitalbasen i stor utsträckning kan ökas utan skattekostnad. Majoriteten anser att de ändringar vi föreslår kan medföra att konkurrensförhållandena inom bankväsendet snedvrids. Enligt vår mening är riskerna för snedvridning mindre med vårt förslag än med majoritetens. eftersom vi i vårt förslag kunnat beakta vunna erfarenheter och alltså kunnat avväga risker I placeringar på ett mera realistiskt sätt. Att som majoriteten hälla fast vid ett stelbent och komplicerat system som enbart beaktar historiska förhållan-
den och inte förändringar i risk och omfattning beträffande olika placering-
"ar t.ex. placeringar hos utländska banker och bankirer anser vi sålunda felaktigt. Vårt förslag innebär alltså en förbättring av möjligheterna till konkurrens på lika villkor bankerna emellan.
Beträffande vär ståndpunkt i fråga om obligationerna återkommer vi under avsnitt 2.
Vårt förslag, jämfört med nuvarande regler, innehåller skärpta krav i väsentligen två avseenden, nämligen i fräga om engagemang med utländska banker samt för placeringar mot säkerhet av pantbrev i vissa fastigheter.
Betydelsen och omfattningen av placeringar hos utländska banker och bankirer har starkt ökat under 1970-talet. Samtidigt har riskerna ökat, främst kursrisker bl.a. på grund av att flytande kurser numera tillämpas
men även på grund av förluster i samband med bankfallisemang. Erfarenheten har visat, att banker gjort betydande förluster av dessa anledningar.
Allvarlig risk har förelegat för ytterligare stora förluster. En skärpning av
kapitalkravet för dessa placeringar föreslogs av bankinspektionen i skrivelsen I april 1976. I de för utredningen gällande direktiven har också uttalats att utredningen bör uppmärksamma I vad mån bankernas utlandsengagemang bör föranleda en skärpning av kapitalkravet för dem. Enligt vär mening måste en allmän lättnad av kapitalkraven förenas med en skärpning beträffande placeringar i utländska banker.
När det gäller sådana fastighetskrediter där säkerheten utgörs av pantbrev inom 75 7 av uppskattningsvärdet behandlas bankerna f. n. gynnsam-
mare än t. ex. kreditaktiebolag för bostadsfinansiering. För bankerna krävs 12: täckning i eget kapital medan för ett kreditaktiebolag riskkapitalet
måste uppgå till i det närmaste 226. Enligt vår uppfattning torde samma risk föreligga var finansieringen än sker. Vi bedömer den riskvärdering som gäller för t. ex. kreditaktiebolag som den riktigare. Värt förslag tar hänsyn till detta.
2. Obligationsvärdering
Som framgått ovan har vi lika med majoriteten funnit det riktigt att utöka kapitalbasen genom att 50 57 av de reserveringar som finns på värderegleringskonto på ett direkt sätt får räknas in i täckningskapitalet. Införandet
av värderegleringskontona 1 kapitalbasen aktualiserar, som utredningen
anför, frågan om vid beräkningen ett värderegleringskontos bruttobelopp eller en på något sätt beräknad nettoreserv skall tas med. Nettoreserven är i fråga om värderegleringskonto för obligationer, som utredningen anger, vad som finns kvar av bruttoreserven sedan man ur denna täckt obligationsportföljens underskott i förhållande till rådande marknadsvärde på obligationer.
Majoriteten har ansett att ett långsiktigt betraktelsesätt bör anläggas på banks obligationsportfölj. En banks obligationsportfölj har enligt majorite-
tens uppfattning i verkligheten mer karaktär av anläggningstillgång än
omsättningstillgäng. På grund härav och med hänsyn till den ränteutveckling, som ägt rum beträffande obligationer anser majoriteten att det är
rimligt att vid beräkningen av kapitalbasen utgå från den bruttoreserv som avsatts på värderegleringskontot för obligattoner. Härigenom synes majoriteten också mena att det riskbärande kapital som ingår i kapitalbasen
blivit icke rörligt. Vi kan inte dela den uppfattningen och får anföra följande.
Kreditinstitututredningen förutsatte på sin tid att vid beräkningen av kapitaltäckningskraven obligationer skulle ingå med marknadsvärdena. Därutöver övervägde utredningen att ta ytterligare hänsyn tll kursrisker för obligationer genom att kräva att obligationsportföljens värde skulle
upptas till ett med visst procenttal reducerat belopp av marknadsvärdet.
Utredningen ansåg emellertid ett allmänt villkor att obligationer högst fär
upptas till marknadsvärdet vara tillfyltest. Med hänsyn till en viss multipel-
effekt avvisade utredningen att värderegleringsreserverna inräknades i den legala kapitaltäckningen men förestog att bl.a. överskottet från reserven
för värdepapper fick avdras från den högsta riskklassen före applicering av
kapitaltäckningskraven. Utredningens förslag kritiserades såsom alltför liberalt och genomfördes inte.
Pen försiktighet som de tidigare ställningstagandena vittnar om ligger helt i linje med det grundläggande kravet att förtroendet för bankerna måste finnas bevarat även i tider då ekonomiska svårigheter möter. För vår del kan vi inte finna att den ekonomiska utvecklingen sedan tiden för kreditinstitututredningen varit sådan att obligationer ter sig som mindre riskabla placeringar nu än då. Att vid beräkningen av kapitalbasen utgå från bruttobeloppet på värderegleringskontot för obligationer anser vi där-
för inte riktigt. Vi delar alltså inte majoritetens uppfattning om det lämpliga
i att skilja mellan solvensrisk och insättarskydd. Majoritetsförslaget utesluter inte att kapitalberäkningen grundas på värden som vid en likvidation på kortare eller längre sikt är obefintliga. Och det är ytterst vid en likvida-
tion som det visar sig vad en banks reserver är värda. Då hjälper det inte
om man. som majoriteten föreslår, genom en lagändring förvandlat en i realiteten rörlig kaptalbas till en formellt icke rörlig. De kursförluster som
uppstår under ett verksamhetsår bör alltså enligt vår mening principiellt i
likhet med vad som gäller för t. ex. valutor realiseras” vid varje boksluts-
tillfälle. I och för sig kunde det ifrågasättas om inte kursförändringar successivt eller åtminstone tertialvis borde slå igenom vid beräkningen av kapitalbasen. Med hänsyn till att endast 50 Zz av värderegleringsreserven
tas med vid beräkningen och att hitintills förluster åtminstone till större delen fångats upp av verksamhetsärets resultat synes emellertid en följsamhet till marknadsvärdet som gär så långt ej nödvändig. Vi är för vår del beredda att göra ännu ett avsteg från marknadsvärdeprincipen i det att vi
inte vill motsätta oss att obligationerna får värderas enligt den supplemen-
tärregel grundad på ett tioårigt räntemedeltalsvärde som infördes 1974. Nämnda regel kan ses som ett uttryck för lagstiftarens uppfattning om värdet på längre sikt. En successiv anpassning till marknadsvärdet sker ju också. Vårt förslag ger mindre än majoritetens när det gäller bankernas
möjligheter att expandera sin rörelse och ta på sig ökade risker utan
tillskott av kapital.
Gentemot vad majoriteten anfört i denna fråga får vi ytterligare påpeka
att medeltalsvärdet på vissa obligationer ändå mäste tas fram en gång om
året. nämligen I samband med bokslutet dvs. varken fer eller färre gånger
än enligt värt förslag. Majoritetens förslag innebär alltså inte någon förenkling i jämförelse med värt.
3. Förlagslänens ställning i kapitaltiickningshänseende
Vi är ense med majoriteten att det är en avvägningsfråga i hur hög grad man skall likställa förlagslån med eget kapital. Vi anser det väsentligt att en bank inte i alltför hög grad Inar till främmande kapital som bas för sin
expansion. Mot den bakgrunden har vi hyst tveksamhet om den föreslagna utvidgningen. Vi har emellertid inte velat motsätta oss den. Vi kan emeller-
tid inte godta majoritetens förslag ett i täckningskapitalet inräkna förlagslån med kort äterstäende löptid. Den framförhällning som nuvarande lagstiftning framtvingar anser vi värdefull även om vi är medvetna om att bankerna också på frivillighetens väg kan antas vilja agera på samma sätt.
Förslag till utformning av lagtext närslutes (bilaga 2: 1—3).
Bilaga I
Kapitaltäckningskrav i ce av kapitalbas, beräknat på ställningen 1976-12-31 (för föreningsbankerna 1975-12-31)
Kol. 1: Beräknat enligt nuvarande regler.
Kul. 2: Beräknat enligt majoritetens förslag. Detta innebär i tekniskt aveende att nuvarande regler bibehålles.
Kul. 3: Beräknat enligt vårt i denna reservation framlagda förslag, utan reducering
för garantier samt med 706 reducering av utlåning till utländska banker och mot pantbrev inom 75 2 i bostads-, affärs- och jordbruksfastigheter.
I kapitalbasen ingår eget kapital, förlagslån samt 50 27 av värderegleringskonton.
Kapitaltäckningsprocent = 7"
| Bankaktiebolag | | | 2 | 3 |
| Handelsbanken | 99,8 | 61.6 | 76.0 |
| SE-Banken | 84,7 | 60.4 | 72.4 |
| Götabanken | 93.0 | LG | 74.4 |
| PK-banken | 81,5 | 47,4 | 60.0 |
| Wermlandsbanken | 92.6 | 58.3 | 70.3 |
| Sundsvallsbanken | 797 | 46,4 | SS,6 |
| Skånska Banken | 94.7 | 62,8 | 64,9 |
| Östgötabanken | 84.1 | 51,8 | 68.3 |
| Uplandsbanken | 90,2 | 561 | 72.1 |
| Skaraborgsbanken | 90.3 | 55,8 | 72.1 |
| Jämtlands Folkbank | 69.2 | 45.6 | 51,0 |
| Bohusbanken | 25.3 | 21,3 | 40,6 |
| Sparbankernas Bank | 62,3 | 37,9 | 37.9 |
| Föreningsb Bank | 85.0 | 41.7 | 57,2 |
Föreningsbanker, centralkassor
| för jordbrukskredi | || | 2 | 3 |
| Mälarprovinsernas | 90.7 | 65,9 | 84.5 |
| Östra Sveriges | 88,0 | 61,3 | 76,9 |
| Gotlands | 76,4 | 65.1 | 69.0 |
| Södra Sveriges | 88.5 | 70.5 | 90.5 |
| Malmöhus läns | 83,6 | 65,0 | 84,2 |
| Hallands | 77.9 | 58.6 | 81.1 |
| Västra Sveriges | 91.1 | 63,3 | 90,4 |
| Mellersta Sveriges | 95,9 | 65.1 | 86,6 |
| Gävle-Dala | 90.1 | 56,5 | 80.1 |
| Mellersta Norrlands | 91.8 | 61.9 | 96,9 |
| Västerbottens | 83,5 | 51,7 | 69,4 |
| Norrbottens | 98.8 | 66,2 | 86,9 |
10¶Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 190
| Prop. 1978/79: 190 | 146 | ||
| Sparbanker | 1 | 2 | 3 |
| Stockholms Sparbank | LAK | 47.0 | 67.8 |
| Länssparbanken Göteborg | 84.5 | 58,9 | 71.6 |
| Jönköpings Läns Sparbank | 79,3 | 55.4 | 67,5 |
| Sparbanken Östergötland | 85.6 | 57.2 | 77.0 |
| Malmö Sparbank Bikupan | 61.5 | 36,5 | 47.7 |
| Sparbanken Mälardalen | 97.4 | 65,8 | 177,3 |
| Örebro Läns Sparbank | 86,0 | 50,4 | 71.8 |
| Länssparbanken Värmland | 822 | ST. | 72,3 |
| Sparbanken Kronoberg | 82,4 | S7,.1 | 72,4 |
| Länssparbanken Stockholm | 84.2 | SS! | 91.6 |
| Länssparbanken Dalarna | 90,9 | 59,9 | 93.8 |
| Lundabygdens Sparbank | 62,8 | 51,5 | 70.9 |
| Västerbottens Sparbank | 86.6 | 45,8 | 68.4 |
| Upsala Sparbank | 81,9 | 49,3 | 63.2 |
| Gävleborgs Sparbank | 81.8 | 42.2 | 64,9 |
| Borås Sparbank | LEK | 46,2 | 62.9 |
| Sparbanken Helsingborg | 67.4 | 54.1 | 65.0 |
| Finnvedens Sparbank | 68.6 | 46.3 | 67.9 |
| Länssparbanken Norrbotten | 76,5 | 54,3 | 85,3 |
| Kristianstads Sparbank | 84.0 | 55.2 | 70,9 |
| Jämtlands Läns Sparbank | 78.4 | 47.4 | 65,4 |
| Halmstads Sparbank | 87.1 | 50,5 | 63,5 |
| Varbergs Sparbank | 94.3 | 53,7 | 67.4 |
| Sparbanken Västernorrland | 81,9 | 64,9 | 101,2 |
| Sparbanken Karlskrona | 65.6 | 35,8 | 457 |
Bilaga 2:1
Förslag till Lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse
Härigenom förordnas, att 57 § lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
57 8
Bankaktiebolag skall till insättar- Bankaktiebolag skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst nas skydd vid varje tidpunkt ha eget lägsta belopp. Detta bestämmes i kapital som uppgår till sju procent förhållande tull bankbolagets till- av bankbolagetrs tillgångar och av gångar och till garantiförbindelser garantiförbindelser som bolaget insom bolaget ingått (placeringar). gått (placeringar). Från summan Vid beräkning av kapitalkravet in- av placeringar får avdrag göras delas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen
A. 1. inneliggande kassa, chec- A. med hela beloppet för
kar, postremissväxlar samt foörd- 1. inneliggande kassa, checkar,
ringar hos riksbanken och riks- postremissväxlar samt fordringar gäldskontoret, hos riksbanken och riksgäldskon-
toret,
2, skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag eller Nordiska inves-
teringsbanken,
3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa eller annan under A I eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag, sådant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kreditaktiebolag vid tillämpningen av detta stycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,
4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdchandling eller fordran, som angives under A 1—3,
5. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran som angives under A 1—4,
B. t. andra fullgoda obliga- B. med sjuttio procent för fordtioner än de som angives under A 2, ringar för vilka utländskt bankföre-
2. fordringar för vilka utländskt tag svarar eller annat försäkrings-
bankföretag eller annat försäk- företag än som avses under A 3 och
ringsföretag än som avses under A fordringar för vilka säkerheten ut- 3 eller samfällighetsförening sva- göres av inteckning i jordbruks-, afrar, färs- eller bostadsfastighet eller
3. fordringar för vilka säkerhe- tomträtt till sådan fastighet inom ten utgöres av sjuttiofem procent av det uppskutvärdehandling eller fordran, som tade värdet av den fasta egendoangives under B 1 eller 2, men eller, i fråga om tomträtt av eller inteckning i jordbruks-, affärs- byggnad som hör till tomträtten. eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i frågå om tomtrått av byggnad som hör till tomträtten,
4. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under B 1-3,
C. 1. fordringar för vilka säker- C. med femtio procent för andra heten utgöres av garantiförbindelser än kreditgainteckning i jordbruksfastighet, i runtier och sådana garantiförbinbostadsfastighet med en- eller två- delser som anges under A 5. familjshus eller med flerfamiljshus Fordringar, för vilka avsatts reför vilket statligt bostadslån utgår server som avses i fjärde stycket I. eller i tomträtt till sådan fastighet, skall upptas till sitt bruttovärde,
om inteckningssäkerhetren är för- garantiförbindelser dock till sitt no-
stärkt med borgen och intecknin- minella belopp och övriga tillgånggen ligger mellan sjuttiofem och ar till sitt nettovärde. etthundra procent av det uppskat- Med eget kapital avses aktiekapi-
tade värdet av den fasta egendo- tal, reservfond, dispositionsfond
men eller, i fråga om tomträtt, av och av bolagsstämman fastställd
byggnad som hör till tomträtten, vinstbalans.
inteckning i fastighet, som helt eller Med eget kapital får, intill ett be-
delvis är inrättad för industriell lopp som motsvarar det belopp var-
verksamhet, eller i tomträtt till så- till bolagets eget kapital uppgar, dan fastighet inom femtio procent likställas av det uppskattade värdet av den 1. hälften av ett belopp som svafusta egendomen eller, i fråga om rar mot bankbolagets reserver för tomträtt, av byggnad och annan utlåning, garantiförbindelser och egendom som hör till tomträtten, utländska valutor samt mot bolaförlagsbevis eller aktie, som no- gets reserv för obligationer, varteras vid fondbörs här i lundet eller med avses det belopp med vilket borgen, dock ej till högre belopp för obligationernas värde enligt 91§ 2 varje låntagare än tjugofemtusen mom andra stycket överstiger det kronor, bokförda värdet,
2. garantiförbindelser för vilka 2. det nominella värdet av förbanken erhållit säkerhet i form av lagsbevis, utställda av bankbolavärdehandling, fordran eller bor- get; i fråga om förlagskapital, som gensförbindelse som angives under långivaren kan återkräva inom fem CL, år, skall dock iakttagas att med bo-
lagets kapital får likställas högst så stor del av det varje år förfallande
beloppet som svarar mot tio pro-
cent av bolagets aktiekapital.
D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.
För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt skall bankbolag vid varje tid-
Nuvarande Ivdelse Föreslagen tvdelse
punkt ha eget kapital till lägst nittio procent av ett belopp, som motsvarar sammanlagt en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar. som angivas under D. Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt nominella belopp.
Bilaga 2:2
Förslag till Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker
Härigenom förordnas, att 268 lagen (1955: 416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 §
Sparbank skall till insättarnas Sparbank skall till insättarnas
skydd ha egna fonder till visst lägs- skydd vid varje tidpunkt ha egna ta belopp. Detta bestämmes i för- fonder som uppgår till sju procent
hållande till sparbankens tillgångar av sparbankens tillgångar och av
och till garantiförbindelser som garantiförbindelser som sparbansparbanken ingått (placeringar). ken ingått (placeringar). Från sum-
Vid beräkningen av kravet på egna man av placeringar får avdrag gö-
fonder indelas placeringarna i föl- rasx Jjande fyra grupper, nämligen ÅA. 1. inneliggande kassa, chec- A. med hela beloppet för kar, postremissväxlar samt ford- 1. inneliggande kassa, checkar,
ringar hos riksbanken och riks- postremissväxlar samt fordringar
gäldskontoret, hos riksbanken och riksgiäldskontoret, 2. skattkammarväxlar och obligattoner som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag eller Nordiska investeringsbanken, 3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag, sådant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kreditaktiebolag vid tillämpningen av detta stycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, Som angives under A 1—3,
5. garanuförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet 1 värdehandling eller fordran, som angives under A 1—4,
B. I. andra fullgoda obliga- B. med sjuttio procent för fordtioner än de som angivas under A ringar för vilka utländskt bankföre- 2, tag eller annat försäkringsföretag
2. fordringar för vilka utländskt än som avses under ÅA 3 svarar och bankföretag eller annat försäk- fordringar för vilka säkerheten utringsföretag än som avses under A göres av inteckning i jordbruks-, af- 3 eller samfällighetsförening sva- färs- eller bostadsfastighet eller rar, tomträtt till sådan fastighet inom
3. fordringar för vilka säkerhe- sjuttiofem procent av det uppskatten utgöres av lade värdet av den fasta egendo-
värdehandling eller fordran, som men eller i fråga om tomträtt av
angives under BI eller 2, eller byggnad som hör till tomträtten, inteckning i jordbruks-, affärs- eller C. med femtio procent för andra bostadsfastighet eller tomträtt till garantiförbindelser än kreditgaransådan fastighet inom sjuttiofem tier och sådana garantiförbindelser procent av det uppskattade värdet som anges under ÅA 5. Fordringar,
av den fasta egendomen eller, i frå- för vilka avsatts reserver som avses
L£å om tomträtt, av byggnad som i fjärde stycket I., skall upptas till hör till tomträtten, sitt bruttovärde, — garantiförbin-
4. garantiförbindelser för vilka delser dock till sitt nominella besparbanken erhållit säkerhet i vär- lopp och övriga tillgångar till sitt dehandling eller fordran, som an- Knettovärde. gives under B 1--3, Med egna fonder avses grund-
fond, reservfond och garantifond. C. 1. fordringar för vilka säkerhe- Med egna fonder får, intill ett beten utgöres av lopp som motsvarar det belopp varinteckning i jordbruksfastighet, i till sparbankens egna fonder uppbostadsfastighet med en- eller två- går, likställas familjshus, eller med flerfamiljshus 1. hälften av ett belopp som svaför vilket statligt bostadslån utgår rar mot sparbankens reserver för
eller i tomträtt till sådan fastighet, utlåning, garantiförbindelser och
om inteckningssäkerheten är för- utländska valutor samt av sparbanstärkt med borgen och intecknin- kens reserv för obligationer, varsen ligger mellan sjuttiofem och med avses det belopp med vilket etthundra procent av det uppskat- obligationernas värde enligt 48§ tade värdet av den fasta egendo- andra stycket överstiger det bokmen eller, i fråga om tomträtt, av förda värdet,
byggnad som hör till tomträtten, 2. det nominella värdet av för-
inteckning i fastighet, som helt lagsbevis utställda av sparbanken; eller delvis är inrättad för industri- 1 fråga om förlagskapital, som ell verksamhet, eller i tomträtt till längivaren kan återkräva inom fem sådan fastighet inom femtio pro- är, skall dock iakttagas att med cent av det uppskattade värdet av sparbankens kapital får likställas den fasta egendomen eller, i fråga högst så stor del av det varje år
om tomträtt, av byggnad och an- förfallande beloppet som svarar
nan egendom som hör till tomträt- mot tio procent av reservfonden.
ten,
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
förlagsbevis eller aktie som no-
teras vid fondbörs här i landet, eller
borgen, doch ej till högre belopp för varje läntagare än tjugofem sen kronor,
2, garantiförbindelser för vilka spurbanken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under CI.
D. övriga ullgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna fonder.
För placeringar, som angivas under ÅA, fordras ej egna fonder. I övrigt skall sparbank vid varje tidpunkt ha egna fonder till lägst nittio procent av ett belopp, som motsvarar sammanlagt
en procent av summan av placeringar, som angivas under B,
fyra procent av summan av placeringar,
Förslag till Lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen
Härigenom förordnas, att 348 lagen (1956: 216) om jordbrukskasscrörelsen skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse
34 §
Centralkassa jämte anslutna jord- Centralkassa jämte anslutna jord-
brukskassor skall tll insättarnas brukskassor skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägs- skydd vid varje tidpunkt ha eget ka-
ia belopp. Detta bestämmes för pital som uppgår till sju procent av kassorna gemensamt i förhållande centralkassans jämte — anslutna till deras tillgångar och av dem in- Jjordbrukskassors tillgångar och av
gångna garantiförbindelser (place- garantiförbindelser som kassorna
ringar). Vid beräkningen av kapi- ingått (placeringar). Från summan talkravet indelas placeringarna i av placeringar får avdrag göras följande fyra grupper, nämligen
A. 1. inneliggande kassa, chec- ÅA. med hela beloppet för kar. postremissväxlar samt ford- 1. inneliggande kassa, checkar.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
ringar hos riksbanken och riks- postremissväxlar samt fordringar gäldskontoret, hos riksbanken och riksgäldskon-
toret,
2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars
reglemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag eller Nordiska inves-
teringsbanken,
3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa elter annan under A I eller 2 avsedd kassa eller inrättning. kreditaktiebolag. sådant bankägt
aktiebolag som enligt regeringens raedgivande får jämställas med kreditaktiebolag vid tillämpning av detta stycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,
4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under A I — 3.
5. garantförbindelser. som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under A 1—4,
B.1. andra fullgoda obligationer B. med sjuttio procent för ford-
än de som angivas under A 2, ringar för vilka utländskt bunkföre-
2. fordringar för vilka utländskt tag eller annat försäkringsföretag bankföretag eller annat försäk- än som avses under A 3 svarar och ringsföretag än som avses under A fordringar för vilka säkerheten ut- 3 eller samfällighetsförening sva- göres av inteckning I jordbruks-, affur. färs- eller bostadsfastighet eller
3. fordringar för vilka säkerheter tomträtt till sådan fastighet inom HI gÖres av sjuttiofem procent av det uppskatvärdehandling eller fordran, som tade värdet av den fasta egendoangives under B 1 eller 2, eller men eller, i fråga om tomträtt av inteckning i jordbruks-, affärs- eller hyggnad som hör till tomträtten. bostadsfastighet eller tomträtt til! sådan fasiughet inom sjuttiofem procent av det uppskattade viärdei av den fasta egendomen eller, i frå-
gå om tomträtt, av byggnad som
hör till tomträtten,
4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives
under B 1-3,
C.1. fordringar för vilka säkerhe- C. femtio procent för andra ga-
ten utgöres av rantiförbindelser än kreditgarantier
inteckning i jordbruksfastighet, i och sådana = garantiförbindelser bostudsfastighet med en- eller två- som anges under A 5. familjshus eller med flerfamiljshus
Sör vilket statligt bostadslån utgår Fordringar, för vilka avsatts re-
eller i tomträtt till sådan fastighet, server som avses i fjärde stycket I., om inteckningssäkerheten är för- skall upptas till sitt bruttovärde,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
stärkt med borgen och inteckning- guarantiförbindelser dock till sitt noen ligger mellan sjuttiofem och ett- minella belopp och övriga tillgånghundra procent av det uppskattade ar till sitt nettovärde värdet av den fasta egendomen el-
ler, i frå Med eget kapital avses insats-
kapital. reservfond, dispositions-
fond och av stämma fastställd
vinstbalans.
Med eget kapital får, intill ett be-
lopp som motsvarar det belopp var-
till centralkassans och anslutna
jordbrukskassors eget kapital upp-
går, likställas
I. hälften av ett belopp som sva-
rar mot centralkassans och de an-
slutna jordbrukskassornas reserver
för utläning, garantiförbindelser
och utländska valutor samt motre-
serv för obligationer, varmed avses
det belopp med vilket obligationer-
nas värde enligt 44§ andra stycket
överstiger det
Sammanställning av remissyttranden
I Bankinspektionen
Initiativet till den nu föreliggande utredningen om lättnader i kapitalkraven för bankerna har tagits av bankinspektionen I samråd med riksbanken. Varje sänkning av kapitalkravet innebär en försämring av insättarskyddet. När inspektionen det oaktat förordade, att kapitalkravet skulle mildras, berodde detta i första hand på att inspektionen fann denna åtgärd ofrånkomlig. Skälen härför, som angavs i skrivelsen från inspektionen och
ytterligare har utvecklats i betänkandet, behöver inte nu upprepas.
Men ir snektionen kunde också peka på vissa möjligheter att genomföra en sänkning av kapitalkravet på sådant sätt, att insättarskyddet bevarades bättre än vid en generell sänkning. En huvudlinje var, att lättnaderna och det därmed förenade ökade expansionsutrymmet i främsta rummet skulle komma de välkonsoliderade bankerna till del. Såsom en lämplig väg att genomföra en sådan differentiering mellan bankerna angav inspektionen att värderegleringskontona ätminstone till någon det skulle få inräknas i
kapitalbasen. För att tillvarata insättarnas intresse av skydd borde vidare en översyn ske av den riskkatalog som angav kravet på kapital för olika
slag av placeringar. Erfarenheterna frän tiden efter genomförandet av 1968 års lagstiftning hade nämligen givit vid handen, att både skärpningar och
lättnader var påkallade. Samtidigt borde en förenkling ske av 1968 års
regler, eftersom dessa visat sig invecklade och svårtillämpade och bankernas kapitaltäckningsberäkningar därför inte sällan visat sig otillförlitliga. Nämnda förhällande är inte betydelselöst från säkerhetssynpunkt. För insättarna måste det vara ett naturligt krav, att bankledningarna och bankinspektionen fortlöpande har en rättvisande bild av kapitaltäckningssituationen i respektive banker.
Bakom inspektionens förslag låg slutligen som en självklar förutsättning, att lättnaderna i kapialkravet inte blev större än nödvändigt. Redan 1968 års reform innebar en betydande lättnad i förhållande till vad som tidigare
ansetts nödvändigt. Under mellantiden har genomförts flera mindre lätt-
nader, framför allt i fråga om vissa aktieinnehav, och på intitiativ av utredningen genomfördes våren 1977 provisoriskt en generell sänkning av kapitalkravet med 10 procent. Det säger sig självt, att man från de utgångs-
punkter inspektionen har att bevaka mäste iaktta stor försiktighet, när det
blir fråga om en ytterligare sänkning av kapitalkravet.
De synpunkter och förutsättningar som sålunda gällde för inspektionens
initiativ vann i stort sett gehör, när direktiven för banklagsutredningen
utformades. Däremot har de endast till en del beaktats i det förslag som
framlagts av banklagsutredningens majoritet. I den vid betänkandet fogade reservationen har å andra sidan framlagts ett i detalj utformat förslag som baserats på nämnda synpunkter och förutsättningar. Det innebär sålunda en omvärdering av flera olika slags placeringar, en tämligen långt gående förenkling och överlag en mindre utvidgning av bankernas expansionsutrymme än majoriteten förordat.
Utredningens huvudförslag att i kapitalbasen ta med hälften av värderegleringskontona ligger i och för sig i linje med tankegångarna i skrivelsen från inspektionen och i direktiven. 1 princip får de välkonsoliderade ban-
kerna de största lättnaderna. Härom har man också varit ense inom utred-
Prop. 1978/79: 190 | 155
ningen. Det kan emellertid, såsom närmare utvecklas i det följande, med
fog ifrågasättas, om inte vissa delar av värderegleringskontona bör undantagas, innan hälften av de avsatta beloppen läggs ull kapitalbasen.
Däremot har utredningens majoritet avstätt från att göra några ändringar i den s.k. riskkatalogen utom på en punkt, entreprenadgarantierna, för vilka en sänkning till hälften föresläs. I sistnämnda hänseende är utred-
ningen enig, och redan i skrivelsen frän inspektionen fästes uppmärksam-
heten på att en ändring härvidlag kunde vara motiverad. Den i direktiven anbefallda översynen avvisas i övrigt av utredningsmajoriteten under hän-
visning till att den olikhet i placeringsstruktur som förelåg vid riskkatalogens tillkomst i huvudsak fortfarande kvarstår. Majoriteten hänvisar också till att ändringar i riskkatalogen kan leda till att konkurrensförhållandena
inom bankväsendet snedvrids.
Bankinspektionen kan inte finna detta resonemang bärande. Utvecklingen under de gångna tio åren har givit anledning till en ändrad syn på olika typer av placeringar. Ett exempel är just entreprenadgarantierna. Lika betydelsefullt är emellertid, att placeringar i utländska banker visat sig farligare än man uppenbarligen räknade med 1968. Flera utländska banker
har gått omkull, och dessa fallissemang har lett till miljonförluster för
svenska banker. I några andra fall har allvarlig risk för stora förluster
förelegat. Betecknande är, att varje bank med utlandsrörelse har detaljera-
de listor, I vilka anges de banker där deposition kan göras och maximibe-
lopp för sådana. Ett stort antal utländska banker är helt uteslutna av
säkerhetsskäl. Under en period under sommaren och förhösten 1974 kunde
endast de största och mest välrenommerade bankerna ifrågakomma för
normala depositioner.
Utvecklingen har också visat, att fastighetskrediter inte är så ofarliga som tidigare antagits. I samband med fastighetskriser i Storbritannien,
Västtyskland och USA har bankerna förlorat mycket stora belopp på fastighetskrediter. Även i Sverige har sådana förluster förekommit, låt
vara ännu så länge i helt liten omfattning, främst beroende på det statliga och kommunala engagemanget i bostadsproduktionen. Men risken för
framtida förluster kvarstår. Detta gäller även bostadskrediter. I fråga om
affärsfastigheter är riskerna uppenbara. Värdet av dem är ju helt beroende av möjligheterna att driva en lönsam rörelse i fastigheterna. Ett område,
där riskerna har visat sig större än man hade anledning antaga 1968, är
aktiekrediterna. Utvecklingen på aktiemarknaden och inte minst katastrofen för Trend-invest visar att riskerna med sådana krediter är betydande.
Enligt inspektionens mening är det ofrånkomligt att de här redovisade
erfarenheterna beaktas, när kapitalkraven skall sänkas och felaktigheter i
riskkatalogen därmed får en långt större betydelse än hittills. Vid en
revision av riskkatalogen bör självfallet endast riskbedömningen vara avgörande. Om denna bedömning leder till en förskjutning av konkurrensför-
hällandena mellan bankgrupperna, får detta accepteras. Det är här inte fråga om att åstadkomma en snedvridning utan om att rätta till sakliga
onöjaktigheter, som visat sig föreligga i det nuvarande systemet.
Med utredningsmajoritetens avvisande hållning till en allmän översyn av
riskkatalogen sammanhänger, att den inte heller gjort den i direktiven
anbefallda förenklingen av nu gällande kapitaltäckningsregler. Som skäl
härför anges i betänkandet att bankinstituten har anpassat sig till nu rå-
dande system och tillämpat det utan större svårigheter. Bankinspektionen, som torde ha den bästa överblicken på detta område, kan inte instämma i utredningens uppfattning. Från bankchefer och andra ute på fältet får
inspektionen ofta motta klagomå: över kapittaltäckningsreglernas invecklade beskaffenhet. Sådana klagomål kommer helt naturligt i samband med
att inspektionen påtalar fel i reglernas tillämpning, men klagomålen kom-
mer lika ofta i andra sammanhang. Från säkerhetssynpunkt allvarligare är emellertid, att felfrekvensen, som hela tiden varit betydande, ännu efter snart 10 ärs tillämpning inte visar någon tendens att avta. Så sent som våren 1978 kunde inspektionen vid undersökning i en tämligen stor bank konstatera att man i grundläggande hänseenden missförstätt bestämmelserna. Det kan slutligen konstateras, att om en teknisk omläggning skall genomföras, bör detta ske i samband med en allmän sänkning av kapitalkraven. Man riskerar eljest att vissa banker fär höjda kapitalkrav och därmed förenade anpassningssväårigheter.
Inom utredningen har rått delade meningar om de förslag som framlagts beträffande förlagslånen. Övervägande skäl synes tala för den jämställdhet
i fråga om maximigränsen för förlagslånens medtagande i kapitalbasen
varom utredningen enats. Vad anpäår förslaget att borttaga den nuvarande särregeln för förlagslån med en återstående löptid av mindre än fem år kan väl, såsom skett i den vid betänkandet fogade reservationen, vissa betänkligheter anföras. Den reella betydelsen av regeln i fråga synes dock inte vara särskilt stor. Majoritetens förslag på denna punkt synes kunna accep-
teras, om det genomföres i samband med en allmän förenkling av kapital-
täckningsreglerna. Däremot synes det knappast förenligt med den avvi-
sande hållning som majoriteten i övrigt intagit i förenklingsfrågan.
Tillsammanstagna innebär utredningsmajoritetens förslag mycket långtgående lättnader i kapitalkraver. Bankerna får ett ökat expansions-
utrymme på ca 55 procent i förhållande till läget före den provisoriska
sänkningen av kapitalkravet som ägde rum 1977. Utnyttjandet av kapitalbasen nedgär i normalfallen från 80-95 procent till 40—65 procent. Självfallet är det önskvärt, att lättnaderna blir så stora att frågan om nya lättnader inte behöver aktualiseras inom de närmaste åren. Utfallet av en
reform blir i den delen beroende av den framtida utvecklingen, främst inflationsutvecklingen. Enligt inspektionens mening går förslaget dock väl
långt. Det medger en avsevärd ökning av expansionsutrymmet även för banker som inte kan betraktas som välkonsoliderade. Reformen får därmed karaktären av en betydande allmän sänkning av kapitalkrav som
tidigare ansetts väl motiverade. Man frångår också i alltför stor utsträck-
ning inspektionens grundtanke att i insättarsäkerhetens intresse huvudsakligen medge lättnader för de välkonsoliderade bankerna. Ökningen av expanstionsutrymmet bör därför vara mera begränsat. Inspektionen kan t nuvarande läge inte tillstyrka större ökning av expansionsutrymmet än
20-40 procent i normaifallen. Av central betydelse för de nya reglernas utformning är i vilken utsträck-
ning de med obeskattade medel uppbyggda värderegleringskontona skall få
inräknas i kapitalbasen. Utredningen har, såsom framgär av betänkandet, diskuterat olika modeller. Härvid synes huvudalternativet ha varit dels en
modell innebärande att viss minimiavsättning, tre procent, skall borträknas såsom motsvarande normal förlustrisk, medan återstoden anses som konsolidering och helt inräknas i kapitalbasen, dels en modell som innebär att värderegleringskontona utan reduktion medtages till halva sitt värde.
Utredningen har själv avvisat det förstnämnda alternativet. Till de av
utredningen anförda skälen, som inspektionen finner bärande, kan läggas att de diskuterade tre procenten går vida utöver normala förlustrisker men
inte heller utgör något adekvat mått på tänkbara storförluster. Inspektio-
nen mäste för sin del liksom utredningen avvisa detta alternativ. Alternativet i fråga förutsätter för övrigt att bankerna genom ändring I skattelagstiftningen fär rätt till avdrag för mycket höga avsättningar till värderegleringskonton.
Den andra metoden har, såsom utredningen påvisat. stora fördelar, och inspektionen är beredd att tillstyrka förslaget i princip. Betänkligheter kan emellertid anföras mot utredningens förslag att samtliga konton i sin helhet skall få medtagas till halva beloppet. Dessa betänkhgheter avser inte värderegleringskontot för utlåning. Viss tveksamhet kan hysas i fråga om kontot för utländska valutor. Utredningen uttalar (s. 120), att ingående
värderegleringssaldo inte innehåller några avsättningar för konstaterade
men cj realiserade valutaförluster. Detta är inte helt riktigt. I det ingående saldot 1978 för åtminstone en bank ingår en större förlust som realiserats samma år. Inspektionen är emellertid benägen att godta utredningsförslaget även i denna del.
Allvarliga betänkligheter kan däremot hysas mot förslaget att som underlag godta hela värderegleringskontot för obligationer, dvs. skillnader mellan historiskt anskaffningsvärde och bokföringsvärdet. Utredningen motiverar sitt förslag med att obligationsportföljen i allt väsentligt har karaktär av anläggningstillgång och omsättes i tämligen Iiten utsträckning. Detta är i och för sig riktigt. Det bör emellertid hållas i minne, att värderegleringskontot, liksom det egna kapitalet, har till huvuduppgift att utgöra en reserv som skall kunna realiseras, om banken drabbas av stora förluster och kommer i en krissituation. Vid en realisation har obligationsportföljen
givetvis inte högre värde än marknadsvärdet, vare sig en försäljning äger rum eller de erforderliga medlen anskaffas genom belåning. Därför är
också huvudregeln I banklagstiftningen, att obligationer inte får bokföras över marknadsvärdet. Lagstiftningen tilläter emellertid sedan några är ett högre värde, baserat på en medelränteberäkning för de senaste I0 åren. I princip borde endast den del av värderegleringskontot för obligationer, som återstär sedan kontot använts för nedskrivning till marknadsvärdet, få medtagas. Då nämnda värde fluktuerar med ränteläget, är dock marknadsvärdet mindre lämpligt som kapitalbas. I likhet med reservanterna kan inspektionen därför godta att det tioåriga medeltalsvärdet, som innebär en successiv anpassning till marknadsvärdet, utgör gräns. Däremot kan inspektionen inte anse tillrådligt att. såsom majoriteten föreslagit, lägga halva beloppet av värderegleringskontot i dess helhet till grund. I vissa fall —- nämligen om hälften av värderegleringskontot är större än hela skillnaden mellan det tioåriga medeltalsvärdet och bokfört värde — skulle kapitaltäckningen till någon del kunna grundas på ett obefintligt värde. Det kan vidare påpekas, att majoritetens förslag inte beaktar de stundom betydande skillnader som finns mellan olika banker i fråga om obligationsportföljens sammansättning. En obligationsportfölj med en större andel äldre,
lågprocentiga obligationer kräver helt naturligt större avsättningar än en lika stor portfölj med mera högförräntande obligationer för att samma konsolidering skall erhållas. Som framgår av det anförda är inspektionen beredd att i princip tillstyr-
ka utredningens förslag med de modifikationer som föreslås av reservanterna. I deras förslag frånräknas den del av värderegleringskontot för obligationer som erfordras för att bringa ned anskaffningsvärdena till de
tioåriga medeltalsvärden som banklagstiftningen anger som högsta tillåtna
värden. De gångna årens erfarenheter beträffande riskerna med olika placeringar tillvaratas, och en teknisk förenkling genomföres som möjliggör
att kupitultäckningsberäkningen sker med större säkerhet och mindre arbetsinsatser. För att ge en uppfattning om skillnaden i arbetsinsatser har
bankinspektionen bifogat dels nuvarande blankett för kapitaltäckningsbe-
räkningen dels en blankett baserad på reservanternas förslag med de modifikationer i detta som inspektionen föreslär i det följande (bilagorna cj medtagna här). Slutligen innebär reservanternas förslag en frän insättar-
skyddets synpunkt rimligare allmän nivå för sänkning av kapitalkraven.
I betänkandet anföres helt kort (s. 116) viss kritik mot reservanternas förslag. Det påpekas. att systemet innebär en högst avsevärd skärpning av kraven för placeringar i de nuvarande riskklasserna B och C men en sänkning med en procent i riskklass D.
Vad sålunda anförts får ses mot Sakgrund av att den föreslagna omläggningen sker i samband med en — även enligt reservanternas förslag — betydande allmän lättnad av kapitalkravet. Reservanterna har vidare medvelet gjort en schablonisering, baserad bl.a. på erfarenheten att en finvägning av riskerna vid olika typer av placeringar är praktiskt taget omöjlig alt göra och fort kan bli inaktuell, något som å andra sidan inte hindrar att otvetydiga och erfarenhetsmässigt belagda skillnader beaktas. Reservanterna har också betonat, att deras system är flexibelt. Det kan t.ex. modifieras genom att den procentsats. med vilken reduktion görs för vissa placeringar, ändras eller genom ati den generella procentsatsen för kapitalkravet varieras.
Den kritik som majoriteten anför mot reservanternas förslag träffar sälunda inte grundkonstruktionen i det av dem föreslagna systemet. Däremot kan man, såsom reservanterra själva antytt, diskutera vissa modifikationer, varvid de synpunkter som majoriteten anfört kan bilda en naturlig utgångspunkt.
Beträffande bottenlån i bostads- och affärsfastigheter innebär reservanternas förslag, att nuvarande kapitalkrav fördubblas, låt vara inom en starkt vidgad kapitalram. Såsom tidigare anförts kan starka skäl anföras för en höjning av kapitalkravet för bottenlånen. Motsvarande krav för kreditaktiebolag och hypoteksinstitutioner är sedan länge ca 2 procent, alltså i nivå med reservanternas förslag. Emellertid synes detta innebära en
synes kunna erhållas om bottenlånen reduceras med 80 procent i stället för av reservanterna föreslagna 70 procent. Kapitalkravet blir därmed 1,4
procent.
Ett liknande resonemang synes kunna föras beträffande placeringar i utländsk bank. De bör alltså reduceras med 80 procent, liksom bottenlånen I fastigheter.
Maijoritetens kritik synes vidare böra beaktas i fråga om posten ”andra
fullgoda obligationer”. Om kapitaltäckningsreglerna i övrigt utformas i enlighet med reservanternas av bankinspektionen modifierade förslag synes kapitaltäckning inte behöva krävas för sådana placeringar. I de beräkningar som reservanterna gjort synes heller inte ha räknats med kapitaltäckning för dem. Däremot skall givetvis, liksom f. n. krävas kapitaltäckn-
ing för sådana obligationer som inte är belåningsbara i Riksbanken. Sist-
nämnda post har dock en mycket underordnad betydelse.
Beträffande topplån i bostads- och affärsfastigheter innebär reservanternas förslag, såsom majoriteten påpekat, en höjning av kapitalkravet från 4 till 7 procent. Denna höjning är enligt inspektionens mening väl motiverad. Det rör sig här om en tämligen riskbetonad kreditgivning, ofta liggande efter den statliga belåningen. Den år enligt inspektionens erfarenhet när-
mast jämförbar med normala företagskrediter och byggnadskreditiv, som för närvarande kräver 8 procent och enligt reservanternas förslag 7 procent. På denna punkt finner inspektionen inte några bärande skäl att frångå reservanternas förslag.
Detsamma gäller län mot säkerhet i aktier och förlagsbevis. Inspektionen har i det föregående understrukit de risker, med vilka sådan kreditgivning visat sig vara förenad.
Större anledning till tvekan kan föreligga beträffande lån med säkerhet
av pantbrev i industrifastigheter inom 50 procent av uppskattningsvärdet.
Dessa län tillhör också den kategori, för vilken nu kräves 4 procent och enligt reservanternas förslag 7 procent. Beträffande industrifastigheter gäller i ännu högre grad vad som ovan sagts om affärsfastigheter i allmänhet, nämligen att deras saluvärde är helt beroende av att en lönsam rörelse kan bedrivas I fastigheten. I sammanhanget får beaktas, att åtskilliga industrifastigheter är belägna I för industriell verksamhet mindre attraktiva delar av landet. Andra är speciellt utformade för den där bedrivna industriella tillverkningen. Välkända exempel är fastigheter avsedda för varv, stålproduktion och pappersmasseproduktion, alla tillhörande branscher som för närvarande är krisdrabbade. Vilka priser som kan uppnås vid ev. realisation av sådana fastigheter är synnerligen ovisst. Mot en höjning av kapitalkravet skulle ä andra sidan kunna anföras att från samhällsekonomisk synpunkt nödvändiga nyinvesteringar inom industrin skulle i vissa fall
kunna, om man ser saken helt isolerad, i någon mån fördyras.
Även om det rent tekniskt skulle vara möjligt att lån mot bottensäkerhet i industrifastigheter specialbehandlades, vill inspektionen ifrågasätta, om
tillräckliga skäl kan anföras för en sådan lösning. Avvägningen av kapital-
kraven för olika slag av placeringar ingår i en allmän reform, vars huvudinnebörd är att kapitalkraven överlag lättas avsevärt. Även om bankerna
vid sin kreditgivning till ett industriföretag tar viss hänsyn till kapitalkravet
för lån av olika slag, kan det krav som gäller bottenlån i industrifastigheter inte spela någon nämnvärd roll i den samlade kreditgivningen till industriföretaget i fråga. Det sagda kan belysas av att affärsbankernas sammanlagda kreditgivning mot bottensäkerhet i industrifastigheter 1978-08-31 utgjorde 4824 milj. kr., medan kreditgivningen i riskgrupp D, varav huvud-
parten är företagskrediter, var 57156 milj. kr., dvs. nära tolv gånger så
stor. Mot en ökning av kapitalkravet för bottenlån i industrifastigheter på ca 14,4 milj. kr. enligt reservanternas förslag, står således enligt samma förslag en Fittnad på ca 57 milj. kr. i riskgrupp D.
Det kan således inte med fog göras gällande att reservanternas förslag totalt sett är ägnat att fördyra industrins investeringar. Dessa blir tvärtom något billigare än enligt majoritetens förslag. Riskerna med bottenlån i
industrifastigheter är som nyss påvisats inte obetydliga. De är enligt in-
spektionens mening jämförliga med flertalet av de placeringar som hör till riskgrupp D. Under sådana omständigheter anser sig inspektionen böra tillstyrka reservanternas förslag på denna punkt.
Vad slutligen angår sänkningen i nuvarande riskklass D från 8& till 7
procent får det hållas i minne att den utgör en av de vägar på vilka den
allmänna sänkningen av kapitalkravet sker i reservanternas förslag, att
jämföra med den större sänkning som majoriteten förordat och som bl. a.
innebär en ökning av kapitalbasen som går vida längre än inspektionen anser tillrådligt. Det får också beaktas att enligt vunnen erfarenhet skillnaderna I risk mellan olika typer av placeringar inte är så stor att den motiverar de stora spännvidder i kapitalkraven som finns i nuvarande
regler och majoritetens förslag. En krympning av dessa spännvidder är enligt inspektionens mening motiverad. Reservanternas förslag beträffande nuvarande riskklass Där därför enligt inspektionens mening väl avvägt.
Inspektionen vill alltså ullstyrka reservanternas förslag med följande modifikationer. Bottenlän i bostads- och affärsfastigheter samt fordringar på utländsk bank bör reduceras med 80 procent i stället för av reservanterna föreslagna 70 procent. Därmed blir kapitalkravet, som nyss nämnts, 1,4 procent att jämföra med nuvarande en procent och av reservanterna föreslagna 2,1 procent. Placeringar i ”andra fullgoda obligationer” befrias från kapitalkrav. Sluthgen synes man, som redan antytts, kunna i sin helhet godta utredningsmajoritetens förslag i fråga om bankernas egna förlagslån. Totalt sett blir sänkningen av kapitalkravet något större än reservanterna tänkt sig men lik väl åtskilligt mindre än majoriteten föreslagit.
Bankinspektionen vill förorda, att kapitaltäckningsfrågan löses enligt de riktlinjer som här angivits. Beträffande förslagets verkan på kapitalutnyttjandet i olika banker hänvisas till följande sammanställning.
| Bankaktiebolag | Förhållandet Majoritetens Reservan- Bankinspek- 31/12 1976 — förslag | | 2 | ternas förslag 3 | tionens förslag 4 |
| Handelsbanken | 99.8 | "616 | 76.0 | 72,7 |
| SE-Banken | 84.7 | 67,4 | 72,4 | 69,4 |
| Götabanken | 93.0 | 61.6 | 74,4 | 70,7 |
| PK-Banken | 81.5 | 47,4 | 60,0 | 56,7 |
| Wermlandsbanken 92,6 | 53,3 | 70,3 | 67,4 | |
| Sundsvallsbanken | 79,7 | 46,4 | S5,6 | 52,9 |
| Skånska Banken | 94,7 | 62,8 | 64,9 | 62,9 |
| Östgötabanken | 84,1 | S1,8 | 68,3 | 64,5 |
| Uplandsbanken | 90.2 | sö, l | 72,1 | 69,5 |
| Skaraborgsbanken 3 | 55,8 | 72.1 | 69.6 | |
| Jämtlands Folkbank 69.2 | 453,6 | St,0 | 48,4 | |
| Bohusbanken | 25,3 | 21,3 | 40,6 | 39,6 |
| Sparbankernas Bank 62,3 | 37,9 | 37,9 | 37,0 |
Föreningsbankernas
Bank 85.0 41.7 57.2 S6,0
Föreningsbanker, centralkassor
| för jordbrukskredit | | 2 | 3 | 4 | |
| Mälarprovinsernas 90,7 | 65,9 | 84,5 | 74,0 | |
| Östra Sveriges | 88.0 | 61,3 | 76,9 | 66,9 |
| Gotlands | 76.4 | 65,1 | 69,0 | 63,1 |
| Södra Sveriges | 88,5 | 70,5 | 90,5 | 81,2 |
| Malmöhus läns | 83,6 | 65,0 | 84,2 | 72,1 |
| Hallands | 77.9 | 58,6 | 81,1 | 70,4 |
| Västra Sveriges | 91,1 | 65,3 | 9,4 | 77,3 |
| Mellersta Sveriges 95,9 | 5 | 86,6 | 76,7 | |
| Gävle-Dala | 90,1 | S6,5 | 80,1 | 71,4 |
| Mellersta Norrlands 91,8 | 61,9 | 96,9 | 89,1 | |
| Västerbottens | 83,5 | S1,7 | 69,4 | 61,7 |
| Norrbottens | 98,8 | 66,2 | 86,9 | 82,5 |
Sparbanker I 2 3 4
Stockholms Sparbank = 85,6 47,0 67,8 60,6 Länssparbanken Göteborg 84,5 58.9 71,6 62,7 Jönköpings Läns Sparbank 79,3 55,4 67,5 59,3
Sparbanken Östergötland 85,6 57,2 77,0 68,4
Malmö Sparbank
| Bikupan | 61,5 36,5 | 47,7 | 41,7 |
| Sparbanken Mälardalen 97,4 | 65,8 | 77,3 | 65,8 |
| Örebro Läns Sparbank 86,0 | 50,4 | 71,8 | 62,0 |
Länssparbanken
Värmland 2,2 SLI 72,3 65,2
Sparbanken Kronoberg 82,4 57,1 TLA 63,3 Länssparbanken Stockholm 84,2 55,1 91.6 81,6 Länssparbanken Dalarna 90,9 59,9 93,8 79,5 Lundabygdens Sparbank 62,8 51,5 70,9 60,4 Västerbotten :
| Sparbank | 86,6 | 45,8 | 68,4 | 61,2 |
| Upsala Sparbank | 81,9 | 49,3 | 63,2 | 55,7 |
| Gävleborgs Sparbank = 81,8 | 42,2 | 64,9 | 57,4 | |
| Borås Sparbank | 389,6 | 46,2 | 62,9 | 53,8 |
Sparbanken Helsingborg 67,4 54,1 65,6 57,5 Finnvedens Sparbank = 68,6 46,3 67,9 60,5 Länssparbanken Norrbotten 76,5 54,3 85,3 Kristianstads Sparbank 84,0 55,2 70,9 Jämtlands Läns
| Sparbank | 78,4 47,4 | 65,4 | 60,3 |
| Halmstads Sparbank 87,1 | 50,5 | 63,5 | 54,7 |
| Varbergs Sparbank 94,3 | 53,7 | 67,4 | 60,3 |
Sparbanken Västernorrland 81,9 64,9 101,2 91,1 Sparbanken Karlskrona 65,6 35,8 45,7
Av det anförda torde också framgå vilka ändringar i majoritetens förslag som enligt bankinspektionens mening är nödvändiga, om det av inspektionen förordade förenklingsförslaget inte skulle genomföras i dess helhet. Sålunda bör under alla förhållanden den del av värderegleringskontot för obligationer frånräknas som går åt för att skriva ned obligationerna till högsta tillåtna bokföringsvärde. innan kontots halva belopp får läggas till kapitalbasen, Placeringar inom 75 procent av värderingsvärdet för fastighet, fordringar på utländsk bank m. fl. placeringar i riskklass B bör kräva en kapitaltäckning av förslagsvis 1,5 procent. Slutligen bör fordringar mot säkerhet i börsnoterade aktier och förlagsbevis flyttas frän riskklass C till riskklass D och alltså fordra en kapitaltäckning av 8 procent. Den av utredningen föreslagna reduktionen av entreprenadgarantierna med 50 procent bör genomföras. Beträffande bankernas egna förlagsbevis bör den
av utredningen föreslagna likställigheten mellan bankinstitutsgrupperna
godtagas. Eftersom vid detta alternativ någon nämnvärd förenkling av
kapitaltäckningsreglerna inte sker, saknas däremot tillräcklig anledning att
frånhända sig det lilla tillskott i säkerhet som ligger i nuvarande särskilda regler om förlagsbevis med kort återstående löptid. 11 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 190
Vad slutligen angår bankernas möjligheter att vid beskattningen få av-
drag för avsättningar till värderegleringskonton delar bankinspektionen
utredningens uppfattning att det från allmän synpunkt är önskvärt att bankerna har tämligen vidsträckta möjligheter härtill. En beredskap måste finnas mot förluster. Utomlands har under de senaste fem åren en del banker förlorat mycket stora belopp på krediter och valutahandel. Den nuvarande ekonomiska situationen i Sverige inrymmer stora förlustrisker, som kan innebära ett tvärt avbrott I den långa period med förhållandevis små förluster som vi haft i Sverig? sedan andra världskriget. En kraftig konsolidering är vidare nödvändig med tanke på att bankernas eget kapitel, såväl det beskattade som det obeskattade, kontinuerligt minskar i värde till
följd av inflationen. Bankerna har sämre möjligheter att kompensera sig för
denna än exempelvis handels- och industriföretag. Vid riksskatteverkets förberedelser för anvisningarna i Dt 1975: 53 hävdade tnspektionen, att den av verket beslutade högsta avdragsgilla nivån för avsättningar till värderegleringskonto för utlåning, 4 procent av beviljat belopp, är för låg. Enligt inspektionens uppfattning borde gränsen, I överensstämmelse med tidigare praxis för affärsbankerna, sättas vid lägst S procent. Bankinspektionen vidhåller denna uppfattning. Den willstyrker alltså, att utrymmet för avdragsgilla avsättningar höjs. Utredningens förslag innebär samtidigt, att principerna för avdragsrätten schabloniseras och förenklas. Inspektionen har inte någon erinran mot detta förslag.
Ledamoten Lindberger har i särskilt yttrande tillfogat följande.
”Enligt det förslag som förordas av inspektionen kommer sådana ford-
ringar och garantiförbindelser som cnligt nuvarande regler är hänförliga till gruppen C, att i kapitaltäckningshöänseende jämställas med de fordringar och tillgångar som räknas till gruppen D. Den föreslagna omläggningen innebär i sig en avsevärd förenkling. Det är också tänkbart att en närmare
analys av de faktiska förlustfrekvenserna för olika typer av engagemang
kan komma att visa att en sådan förenkling kan försvaras även med hänsyn till den verkliga riskfördelningen. Innan så kunnat ske, synes det emellertid tveksamt om en så vittgående omläggning bör vidtas med åtföljande skärpning av kraven på kapitaltäckning för en betydande grupp av krediter. En möjlig lösning skulle vara att engagemangen inom den nuvarande gruppen C. med bibehållande av förslaget i övrigt, behandlades lika med entreprenadgarantier i det av inspektionen utformade alternativet till kapitaltäckningsrapport. Tillräckliga skäl finns dock att omgående överföra krediter mot säkerhet av förlagsbevis eller aktier till högsta kapitaltäckningsklass.”
2¶Riksskatteverket (RSV)
Utredningens huvuduppgift har varit att genom en översyn av kapital-
täckningsreglerna finna en lösning som på ett godtagbart sätt medför att bankernas behov av täckningskapital dämpas. — — — RSV begränsar sitt yttrande över utredningens förslag till de delar som berör beskattningsområdet.
Utredningens förslag innebär att hälften av de obeskattade reserverna jämställs med eget kapital vid tillämpningen av kapitaltäckningsreglerna.
De obeskattade reserverna redovisas i boksluten som värderegleringskon-
ton. Enligt utredningen är detta förslag neutralt med hänsyn till bl. a. förd bokslutspolitik.
Prop. 1978/79: 190 | 163
Dessa reserver ger enligt utredningen ett uttryck för bankens soliditet och konsolidering och kan därför anses ge skydd för borgenärer och banksparare på i princip samma sätt som eget kapital. Utredningen motiverar sitt ställningstagande med att reserverna fär anses förhällandevis
stabila och att de konstaterade förlusterna under lång tid varit obetydliga.
Inte heller detta förslag anser sig RSV ha anledning att närmare ta ställning till, eftersom detta är en civilrättslig snarare än en skatterättslig fråga.
Däremot finner RSV det angeläget att något beröra utredningens förslag om ändring av de skattemässiga nedskrivningsreglerna. RSV kan i det sammanhanget inte förbehållslöst ställa sig bakom den av utredningen gjorda bedömningen att bankinstitutens värderegleringskonton nästan helt
kan ses som konsolidering.
Det är visserligen sant att de skattemässiga lagernedskrivningsreglerna ger utrymme för en viss grad av konsolidering. Hur stor denna kan få tillåtas bli är emellertid en diskutabel fråga. Storleken av dessa reserver regleras genom de skattemässiga nedskrivningsreglerna i 41 8 KL.
För närvarande gäller som huvudregel en sextioprocentig nedskrivningsrätt för lager i allmänhet. Denna nedskrivningsrätt avser emellertid dessutom att skydda företagen mot prisfallsrisker o. d. samt i viss mån även mot förlustrisker på verksamheten. Nägon uppdelning av nedskrivningsutrym-
met på konsolidering resp. prisfallsrisker o. d. har man synbarligen varken
velat eller kunnat ange. Från den schablonmässiga nedskrivningsrätten är undantagna penningförvaltande företags och försäkringsföretags place-
ringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar m. m. eller
skattskyldigs lager av fastigheter och liknande tillgångar. Värdet på lager av nu avsedda tillgängar skall tas upp till vad som med hänsyn till risk för förlust, prisfall m. m. framstår såsom skäligt.
[ förarbetena kommenteras detta undantag på följande sätt (prop.
1955: 100).
”Vad angär sådana lagertillgångar som t. ex. penningförvaltande företags och försäkringsföretags placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar m. m. eller en skattskyldigs lager av fastigheter, är det uppenbart att beträffande dylikt lager de i det föregående angivna normalreglerna för lägsta värdegräns inte bör gälla. I nu antydda fall är risken för prisfall i lagret avsevärt mindre. Att här uppställa bestämda gränser för lagernedskrivningen är, som kommittén framhållit, knappast möjligt. Det torde säsom hittills i stället få ankomma på praxis att fastställa gränsen för skälig nedskrivning. Principen bör vara att en fullt betryggande nedskrivning skall kunna medges även utan specificerad utredning. Den föreslagna författningstexten bör med hänsyn till det nu sagda i vissa hänseenden jämkas.
Jag vill tillägga att även på nu förevarande område vägledande uttalan-
den från riksskattenämnden kan finnas önskvärda från synpunkten att
vinna en avsedd och enhetlig tillämpning.”
Man kan fråga sig om undantaget för penningförvaltande företag innebär
att lagstiftaren avsett att undanta dessa företag från möjligheten till konso-
lidering, eftersom nedskrivningsrätten enbart synes avse förlustriskerna. Även om lagens bokstav ger visst stöd för en sådan slutsats får det ändå
anses sannolikt att undantagsbestämmelsen har en annan grund. En tilllämpning av huvudregeln skulle nämligen innebära en avsevärt större
konsolidering I dessa fall än i flertalet andra företag. Dessutom är förlustriskerna på de penningförvaltande företagens tillgångar jämförelsevis små.
Att så är fallet framgår av den sammanställning som redovisas i betänkandet (se sid. 120). Lagstiftarens intentioner får därför snarare tolkas sä att lagernedskrivningsreglerna skall oberoende av verksamhetens art ge i stort
sett samma konsolideringsmöjligheter. Vissa skillnader måste dock godtas till förmån för en förenkling i tillämpningen som då uppnåtts genom förhål-
landevis grova schabloner. Storleken av den konsolidering som bör godtas i här aktuella fall bör därför jämföras med den konsolidering som ligger inom ramen för de allmänna schablonreglerna. Ett sådant resonemang synes för övrigt ha accepterats också i praxis. (Regeringsrättens dom 1978- 10-25, 1534/1977).
Bestämmelserna till synes vaga innehåll har bl. a. medfört vissa svårighe-
ter när det gällt att meddela tillämpningsanvisningar för här aktuella tillgångar.
Efter den samordning som skedde på banklagstiftningens område 1969 meddelade RSV år 1975 anvisningar (RSV Dt 1975: 53) som är tillämpliga på samtliga bankinstitut. Anvisningarna innebär ett nedskrivningsutrymme
på ca 5-7 av balansomslutningen. Av detta utrymme utnyttjades vid
utgången av år 1977 ca hälften. Kent allmänt kan konstateras att även anvisningarna bygger på förhållandevis grova schabloner när det gäller bedömningen av förlustriskerna. Enligt RSVs mening synes det önskvärt
att nedskrivningsreglerna i möjligaste mån anpassas till förlustriskerna för
de olika placeringarna. Mot bakgrund av den indelning i olika riskgrader som för närvarande sker vid tillämpningen av kapitaltäckningsreglerna
kunde det därför ha ansetts rimligt att nedskrivningsutrymmet gjordes
beroende av fördelningen av placeringarna i de olika riskgraderna. En
sådan lösning ansågs dock av barkinstituten som mindre lämplig. Man
hänvisade till att en översyn av riskkatalogen framstod som nödvändig med hänsyn till den utveckling som skett i fråga om bl. a. utlandsplaceringarna och bostadslånen. En sådan differentiering skulle i så fall innebära att konsolideringsmöjligheterna blev olika beroende på bankinstitutens placeringar i olika riskgrupper. Dessa placeringar är i sin tur beroende av den verksamhetsinriktning som de olika bankinstituten av tradition haft
sedan lång tid. Detta har i sin tur varit beroende av den banklagstiftning
som gällt före ”samordningen” 1969.
Dessa synpunkter beaktades av RSV vid utformningen av nedskrivningsreglerna. Emellertid ansågs det nödvändigt att meddela olika regler för bl. a. lånefordringar och obligationer. Detta berodde bl. a. på att reglerna för sparbankerna och övriga bankinstitut var väsentligt olika vad gällde nedskrivningsutrymmet för dessa båda typer av placeringar. Dessutom föreligger, som utredningen också påpekar, överhuvudtaget inte någon reell förlustrisk på obligationsinnehavet.
Kravet på ytterligare samordning av nedskrivningsutrymmet får enligt RSVs mening ankomma på lagstiftaren att tillgodose.
Bl. a. mot bakgrund av banklagsutredningens konstaterande att redan nuvarande anvisningar leder till en avsevärd konsolidering och nuvarande praxis anser sig RSV förhindrad att utan lagreglering ytterligare öka konso-
lideringsmöjligheterna för bankerna. Om möjligt bör denna fråga tas upp i
anslutning till den översyn av nedskrivningsreglerna som föranleds av företagsskatteberedningens förslag (SOU 1977: 86). Vid en bedömning av om tillräckligt skäl finns för en sådan ökning av nedskrivningsmöjligheterna bör man särskilt beakta de särskilda förhållanden som gäller för den här typen av företag. Alt nedskrivningsreglerna på detta sätt differentieras beroende på branschtillhörighet överensstämmer även med företagsskatte-
Prop. 1978/79: 190 | 165
beredningens allmänna överväganden. Sålunda föreslår beredningen bl. a. särskilda nedskrivningsregler för byggnadsföretag och för företag som bedriver handel med fastigheter.
Företagsskatteberedningen har vidare bl. a. föreslagit att den schablonmässiga nedskrivningsrätten sänks till 45 22. Denna sänkning skall emeller-
tid ses i förhållande till beredningens övriga förslag som bl. a. innebär att
en särskild reserveringsrätt beräknas på lönesumman. Sistnämnda förslag avser att ge de arbetskraftsintensiva företagen en bättre konsolideringsmöjlighet. I vad mån beredningens förslag innebär en utökad konsolideringsmöjlighet går däremot inte att generellt besvara. Beredningen föreslår däremot inte någon ändring av nedskrivningsreglerna för de penningförvaltande företagen. Man förutsätter att dessa frågor liksom hittills skall lösas genom anvisningar från RSV. Enligt RSVs mening är det därför nödvän-
digt att även bankernas nedskrivningsmöjligheter behandlas i samband
med införandet av nya lagernedskrivningsregler. Nuvarande regler utestuter för närvarande enligt RSVs mening en ändring av gällande anvisningar.
De föreslagna ändringarna av kapitalberäkningsreglerna och ändringarna av nedskrivningsreglerna bör om möjligt genomföras samtidigt. Enligt RSVs mening är det dessutom angeläget att banklagarnas regler och begrepp — där så kan ske — även tillämpas inom skattelagstiftningen på detta område.
3 Kammarrätten i Stockholm
Betänkandets förslag avser i huvudsak ändring av gällande banklagstiftning och berör sålunda väsentligen frågor som faller utanför kammarrät-
tens erfarenhetsområde. Yttrandet kommer därför att begränsas till att
avse synpunkter på de delar av förslaget som har en skatterättslig innebörd.
Utredningens uppgift har varit att lägga fram förslag till en liberalisering
av de nu gällande kapitaltäckningsreglerna för bankerna. Förslaget innebär
bl.a. att kapitaltäckningsbehovet, som framkommer genom att bankernas
placeringar — liksom f.n. indelade i riskgrader — relateras till ett på visst
sätt beräknat och i förslaget ökat ”eget kapital”. I det egna kapitalet, som f.n. avser endast beskattade medel, skall sålunda enligt förslaget även inräknas 50 90 av medel bokförda på värderegleringskonton för utlåning, utländska valutor och obligationer. Dessa värderegleringskonton utgörs av obeskattade medel, svarande mot nedskrivning av tillgångarnas nominella värden. Nedskrivningarna förutsätts ha gjorts ”med hänsyn till risk för förlust, prisfall m. m.” (punkt 1, tionde stycket anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen, KL).
Det kan konstateras att grundvalen för avsättning till värdereglerings-
kontona, skatterättsligt sett, inte i och för sig är någon rättighet att skapa
obeskattade dolda reserver utan i stället rätten att skatterättsligt eliminera den risk för förlust som framstår som sannolik eller i alla fall tänkbar. Det
kan nämnas att nedskrivning för sådan risk i ett tidigare skede medgetts
efter restriktiva grunder. I nuläget kan ifrågasättes om de avsevärda be-
lopp som i enlighet med senare praxis medgetts överförda till bankernas värderegleringskonton varit i allo skattemässigt betingade. I betänkandet uppges visserligen (s. 95) att riskfaktorerna under inflationstider ökar behovet av avsättning till sådana konton men å andra sidan visas i betän-
kandet (s. 120) att konstaterade förluster i utlåningen till allmänheten har varit obetydliga under tidsperioden 1970— 1976.
Att medlen på värderegleringskontona uppgår till större belopp än som
behövs för att täcka de förluster som rimligen kan antas uppkomma är f. ö.
grundvalen för utredningens förslag att viss del av dessa konton skall anses som eget kapital vid beräkning av kapitaltäckningsbehovet.
Med det sist sagda har kammarrätten i och för sig inte velat ta avstånd från förslaget som sådant i denna del utan endast avsett att uttala tveksam-
het inför banklagsutredningens allmänt förda resonemang i dessa avseen-
den. Men kammarrätten anser det betänkligt från skatterättslig synpunkt
att, såsom utredningen föreslagit, medge en ökning av nu gällande, i
anvisningar från riksskatteverket förordade procenttal för beräkning av avsättningar till bankernas värderegleringskonton (RSV Dt 1975: 53). Dessa bygger på antagandet om förlustrisk. Utredningen medger själv att dessa avsättningar från denna synpunkt är fullt tillfredsställande. Förslaget 1 denna del motiveras i stället med att, om en sådan ökning av procentsatsen inte genomförs, utredningens förslag inte skulle öka möjligheten till utlåning för vissa banker även efter genomförandet av övriga förslag från utredningens sida.
Av angivna skäl och med hänsyn till de krav på ökade avsättningsmöjligheter, som, om förslaget genomförs, kan resas från andra penningförval-
tande inrättningar än banker och möjligen även andra skattskyldiga, ser sig
kammarrätten nödsakad att avstyrka genomförandet av utredningens för-
slag i den förm det framlagts.
Det kan f.ö. anmärkas att utredningen inte redovisat de skattemässiga kostnader som föranleds av förslaget, vilket i och för sig försvårar ett ställningstagande.
Om kammarrätten sålunda hyser principiella betänkligheter mot vad banklagsutredningen i skatterättsligi hänseende ifrågasätter, är domstolen självfallet medveten om att statsmakterna kan finna skattemässigt grundade principer böra stå tillbaka för mer övergripande hänsynstaganden. Skattelagstiftningen har ej sällan tidigare, och för den delen alltjämt, utnyttjats för att uppnå effekter av annat slag än sådana som kan åberopas till förmån för vad som brukar kallas en rättvis och jämlik beskattning. Konjunktur- och penningpolitiska hänsynstaganden har övat inflytande på eller rent av styrt skattelagstiftningen 1 vissa lägen. Arbetsmarknadsmässiga och stabiliseringspolitiska beaktanden har i andra, eller samma, sammanhang getts starkt inflytande.
Om de problem, som ankommit på banklagsutredningen att överväga,
inte bättre kan lösas på annat sätt — härutinnan uttalar kammarrätten ingen
mening — än genom ett utnyttjande av skattelagstiftningen i ett från dennas grundprinciper avvikande hänseende, får detta möjligen accepteras, särskilt då det i sammanhanget får anses vara fråga om ett ingrepp av trots allt
ganska marginell betydelse.
Väljer statsmakterna denna utväg, bör å andra sidan detta inte ta sig
uttryck i tillskapandet av förmånligere regler i aktuellt hänseende i anvisningarna till 41 § KL. Där bör i stället anges att för de aktuella företagen skall gälla vad därom särskilt är stacgat. Och detta bör anges i en särskild
lag. Härigenom framgår på ett mer oförtydbart sätt att andra hänsyn än de principiellt skattemässiga utgjort motivet för den ifrågasatta särbehand-
lingen i skattemässigt sammanhang.
4¶Fullmäktige i Sveriges riksbank
Redan den ändring av kapitaltäckningsreglerna, som genomfördes 1968, innebar en betydande lättnad i kapitalkraven. Det expansionsutrymme, som då skapades för bankerna bedömdes komma att bli ullfyllest för cn
lång tid framöver. Den till stor del inflationsbetingade snabba tillväxten av
bankernas omslutning kom emellertid relativt snabbt att reducera detta utrymme. Bankernas rörelseöverskott har endast i begränsad grad bidragit till en ökning av det kapital som får medräknas för att möta banklagarnas kapitaltäckningskrav. Av skattemässiga skäl har större delen av det rörelseöverskott som behållits inom bankerna i stället avsatts till obeskattade reserver. Denna typ av fondering får med nuvarande kapitaltäckningsregler inte inräknas i kapitalbasen i kapitaltäckningshänseende. Bankerna har därför under de senaste åren i hög grad fått utnyttja kapitalmarknadens resurser — såväl för emission av aktier som emission av förlagslån — för att kunna uppfylla lagstiftningens krav på eget kapital. Som en temporär åtgärd för att möta en alltmer akut situation sänktes kapitalkraven med
10 2 den I juli 1977.
Mot bakgrund av de senaste tio årens erfarenheter av gällande kapital-
täckningsregler framstår det för fullmäktige som angeläget att en ändring
av reglerna nu kommer till stånd. Reglerna bör därvid utformas på ett sådant sätt att några ytterligare ändringar härav inte kan förutses erforder-
liga för avsevärd tid framöver. Samtidigt får naturligtvis kapitaltäcknings-
bestämmelserna inte bli utformade så att skyddet för insättarnas medel blir otillfredsställande eller så att förtroendet för de svenska bankerna minskar — varken inom eller utom landet.
Det förslag till nya kapitaltäckningsregler, som utredningen lägger fram, skulle, enligt utredningens egna beräkningar, innebära en ökning av bankernas expansionsutrymme med ca 567 räknat för hela banksystemet. Häri ingår dock inte effekten av att den temporära reduceringen av kapitalkravet med 102 upphör om utredningens förslag genomföres.
Liberaliseringen av kapitaltäckningsbestämmelserna uppnår utredningen i huvudsak genom att föreslå att hälften av saldona på värderegleringskontona för utlåning, utländska valutor och obligationer får inräknas i kapitalbasen, dock högst till ett belopp som motsvarar det egna kapitalet.
Fullmäktige har inget att erinra mot utredningens förslag i dess huvuddrag. Genom att hälften av värderegleringskontona medräknas i kapitalbasen tas explicit hänsyn till bankernas fonderingar i form av obeskattade reserver och därmed alltså till deras faktiska soliditet efter avdrag av latent skatteskuld. Inräknandet av värderegleringskontona underlättar också en uppbyggnad av kapitalbasen från bankernas rörelseöverskott. Som utredningen påpekar har bankernas avsättningar till värderegleringskonton i allt större utsträckning fått karaktären av en allmän konsolidering. Bankernas realiserade förluster har varit små samtidigt som tillskotten till värderegleringskontona kunnat ske i en takt som inte alltför mycket avvikit från placeringarnas tillväxt. Detta borde också leda till att bankernas anspråk på kapitalmarknaden väsentligt kan dämpas. Med den utveckling på den svenska kapitalmarknaden som nu kan förutses — en avtagande utbudstillväxt tillsammans med kraftigt ökade anspråk från olika sektorer i ekonomin - framstår detta för fullmäktige som en fördel med utredningens
förslag.
Även om fullmäktige således rent allmänt vill tillstyrka utredningens
förslag vill fullmäktige ifrågasätta om icke på två punkter vissa modifika-
tioner bör göras. Den första punkten avser behandlingen av värderegleringsreserven för obligationer och den andra punkten avser kapitalbehovet för bankernas fordringar på utländska banker.
Enligt gällande huvudregel i banklagstiftningen får bankernas obligationsportföljer inte tas upp till ett högre värde än marknadsvärdet. Då
bankens obligationsinnehav redovisas till anskaffningsvärdet (= brutto-
bokvärdet) måste således avsättningar göras till ett värderegleringskonto så att obligationsportföljens nettobokvärde nedbringas till högst marknadsvärdet. Denna bestämmelse i banklagsuftningen innebär således att åtminstone en del av saldona på värderegleringskontona motsvaras av banklagarnas nedskrivningskrav.
Utredningen föreslår nu att totala saldot på värderegleringskontot för obligationer skall få medräknas i kapitalbasen, dvs. att hälften av behållningen på kontot skulle vara kapitaltäckningsgrundande. I betänkandet förs en diskussion om att saldot på värderegleringskontot för obligationer
först skulle reduceras med den det som utgör nedskrivningen av obligatio-
nerna till marknadsvärdet. Utredningen avvisar emellertid ett sådant tillvä-
gagångssätt. Bl. a. menar utredningen att det är orealistiskt att tänka sig att
bankerna skulle kunna avyttra en väsentlig del av sitt obligationsinnehav vid en krissituation. Någon ”marknad” som skulle kunna absorbera en sådan utförsäljning existerar inte i Sverige. Utredningen menar således att bankernas obligationsportföljer mer är att betrakta som anläggningstillgån-
gar än som omsättningstillgångar. Skillnaden mellan anskaffningsvärdet
och marknadsvärdet kommer också med stor sannolikhet att i framtiden vara mindre än vad det i dag är. Ett avgörande skäl för att reducera behållningen på värderegleringskontona för obligationer med skillnaden mellan anskaffningsvärdet och marknadsvärdet innan det får medräknas i
kapitalbasen är att förändringarna i marknadsvärdet över tiden kan uppvisa relativt stora variationer. Det innebär att bankernas kapitalbas i så
fall skulle utsättas för olämpliga fluktuationer.
Fullmäktige kan acceptera utredningens argumentering att en på grund av kursändringar varierande kapitalbas är olämplig. Av principiella skäl
framstår det likväl som felaktigt att även den del av behållningen på
värderegleringskontot som konsumerats av nedskrivningsbehovet även skulle få ingå i kapitalbasen för kapitaltäckningsreglerna. År 1974 infördes i banklagstiftningen en kompletterande regel för bankernas nedskrivning av obligationer. Enligt denna regel kan obligationer ingående i riskklass A och B få upptas till högst ett värde som baseras på den genomsnittliga räntan för vissa stats- och bostadsobligationer under en 10-årsperiod. Detta värde reflekterar därför i mycket ringa utsträckning kortsiktiga förändringar i det allmänna ränteläget utan återspeglar mer den långsiktiga ränteutvecklingen. Då obligationsvärderingen med denna metod således
blir relativt stabil över tiden framstår det för fullmäktige som en rimlig
lösning. Fullmäktige vill således föreslå att innan värderegleringskontona för obligationer får medräknas i kapitalbasen bör skillnaden mellan an-
skaffningsvärdet och ett på ovan nämnda sätt bestämt värde fråndragas. Med denna metod uppnås på sikt en principiellt mer riktig behandling av
dessa konton utan att bankernas kapitalbas får en oönskad instabilitet. Enligt de kalkyler, som utredningen har gjort, skulle en sådan metod innebära att det beräknade expansionsutrymmet för bankerna minskade med 4 procentenheter för affärsbankerna, med 8 procentenheter för sparbankerna och med 2 procentenheter för föreningsbankerna — allt jämfört ' med utredningens förslag.
Med undantag av en viss reduktion för garantiförbindelser - exkl. kreditgarantier — har utredningen inte funnit det ändamålsenligt att ändra den s.k. riskkatalogen. Då banklagarnas kapitaltäckningskrav framför allt bör värderas utifrån den allmänna effekten på bankernas soliditet har fullmäktige inte funnit anledning att gå in härpå. Fullmäktige vill likväl föreslå en ändring I riskkatalogen — nämligen kapitaltäckningskravet för bankernas fordringar på utländska banker. Enligt gillande kapitaltäckningsregler faller sådana fordringar inom riskgrupp B, dvs. de har ett kapitalkrav om 1952. Utredningen föreslär ingen ändring härav.
Nuvarande kapttaltäckningsbestämmelser tillkom 1968. Under de 10 år som sedan dess förflutit har bankernas utläandsverksamhet markant ökat. Pe svenska bankernas fordringar på utländska banker uppgick vid ärsskiftet 1978/79 till inte mindre än 16 miljarder kronor mot ca 4 miljarder vid årsskiftet 1968/69. De risker som är förknippade med denna verksamhet bedöms också numera vara större än vad som tidigare förutsägs.
Med hänsyn till den ökade riskpotentialen för denna form av fordringar framstår det för fullmäktige som mindre nöjaktigt att kapitaltäckningskravet bibehälles ull 157 och vill därför förestå en viss höjning av kravet --
förslagsvis till 1,54. Fullmäktige är visserligen medveten om att detta innebär att ytterligare en riskklass tillskapas men de praktiska olägen-
heterna härav synes dock inte alltför stora.
Utredningen avser att i sitt fortsatta arbete bl.a. behandla frågan om de svenska bankernas engagemang I utländska sidobolag — en studie som fullmäktige anser vara angelägen. Med hänsyn till att bankernas utlandsverksamhet har blivit så omfattande och att differentieringen på olika slag av aktiviteter har ökat kan det, enligt fullmäktiges mening, i det sammanhänget vara lämpligt att undersöka om det finns skäl att differentiera kapitaltäckningskraven för olika former av utländska fordringar och därvid analysera hur högt olika krav I så fall bör ställas.
5¶Fullmäktige i riksgäldskontoret
Mot bakgrund av de ökade svårigheter för bankerna att i takt med en vidgad rörelsevolym — delvis betingad av en fortgående inflation — öka det egna kapitalet för att uppfylla föreskrivna kapitaltäckningskrav föreslår utredningen bl.a. nya regler som möjliggör en utvidgning av kapitalbasen. Härigenom kan bankernas egna finansieringsbehov på den svenska kapitalmarknaden begränsas. Fullmäktige finner de föreslagna åtgärderna väl motiverade i synnerhet som kapitalbehoven för andra samhällssektorer inklusive staten härigenom ges ökat utrymme på denna marknad. Fullmäktige delar utredningens uppfattning att värderegleringskonton för utlåning, utländska valutor och obligationer till föreslagen del bör kunna medräknas i kapitalbasen utan att insättarnas berättigade krav på säkerhet eftersätts. Härigenom kan en naturlig följsamhet uppnås vad gäller kapitaltäckningskravens anpassning till den reala utvecklingen.
Utredningens förslag i övrigt föranleder inte någon erinran från fullmäktiges sida.
12 Riksdagen 1978179.1 saml. Nr 190
6¶Svenska bankföreningen
Bankföreningen vill inledningsvis. innan de olika detfrågorna diskuteras, understryka att det är nödvändigt att en väsentlig ändring görs av banklagens kapitaltäckningsregler. Bankerr:as rörelseresultat under en följd av är har inte varit tillräckliga för att på sikt lagens formella krav skall kunna
tillgodoses.
I de nuvarande reglerna beaktas inte de reserver som finns genom bankernas avsättningar till värderegleringskonton. Utredningen har valt att lösa de föreliggande kapitaltäckningsproblemen på så sätt att en viss del av värderepleringsreserverna får räknas in I kapitalbasen, som härigenom utvidgas — i stället för att göra en mer avsevärd reducering av kapitalkra-
ven.
Bankföreningen delar utredningens uppfattning att kapitaltäckningsreglerna bör ändras huvudsakligen genom att man tar hänsyn till de reserver som finns i bankerna. Härigenom ästadkoms den från risksynpunkt mest naturliga effekten att en liberalisering främst kommer de välkonsoliderade bankerna till del, varvid betrvggande säkerhet bibehålls för insättarnas pengar I överensstämmelse med kapitaltäckningsreglernas syfte.
Värderegleringskonton inräknas till vissa delar i kapitalbasen
Banklagens kapitaltäckningsregler syftar till att skydda insättarnas pengar mot förluster som kan uppkomma i bankernas verksamhet. Bankföreningen anser, i likhet med utreéningen, att det i direktiven nämnda sättet att utöka kapitalbasen genom att delvis medräkna värderegleringskontona är en lämplig åtgärd, eftersom dessa reserver i realiteten har
samma funktion — och är lika värdefulla — som det egna kapitalet när det
gäller att trygga insättarnas intressen. För insättarnas säkerhet är det betydligt värdefullare om bankernas konsolidering sker genom avsättning till värderegleringskontona - då hela beloppet kvarstannar som förlusttäckningskapital -- än genom överföring tll eget kapital, eftersom beloppet i det senare fallet reduceras på grund av beskattning. Genom utredningens förslag att hälften av värderegleringskontona, intill ett belopp som motsvarar eget kapital, får räknas som kapntalbas accepteras detta synsätt. Bankföreningen finner förslaget väl avvägt och tillstyrker det därför.
I den reservation som finns till betänkandet framgår att reservanterna inte fullt ut accepterar utredningsmajoritetens förslag beträffande värderegleringskontona. Reservanterna föreslär att i kapitalbasen skall inräknas hälften av värderegleringskontona intill ett belopp som motsvarar epet kapital, dock beträffande värdereglersngskonto för obligationer endast den
del som överstiger vad som erfordras för att skriva ned obligationerna till
ett värde som motsvarar ett I10-ärigt räntemedeltalsvärde.
Bankföreningen vill beträffande viärderegleringskontona framhälla föl-
jande.
Bankernas kapitalstyrka speglas av den totala summan av obeskattade reserver och beskattat eget kapital. Värderegleringskontona bör därvid ses
som en helhet. Det avgörande är inte den formella fördelningen på olika
värderegleringskonton utan storleken på de summerade saldona. Det är därför rimligt att I kapitahtäckninger behandla värderegleringskonto för obligationer på samma sätt som övriga värderegleringskonton. Någon re-
duktion för orealiserade kursförluster behöver således inte ske.
De obeskattade värderegleringsreserverna kan I det stora hela betraktas
som en allmän risktäckningsreserv. Både majoritetens och reservanternas
förslag innebär en ”uppdelning” av kontona i två lika stora delar, varav den ena betraktas som fullvärdigt komplement till eget kapital och fär utnyttjas som kapitaltäckningsbas. Enligt bankföreningens mening är det logiskt att, sedan man delat upp värderegleringskontona i dessa två delar, ingen ytterligare reducering görs av den del som skall ingå i kapitalbasen. Även detta talar för majoritetens förslag.
Bankföreningen vill understryka att majoritetens förslag inte innebär att man I kapitalbasen inräknar de totala värderegleringsreserverna utan en-
dast hälften därav. Dessutom sätts en övre gräns, lika med eget kapital, för
hur mycket av värderegleringskontona som får räknas in i kapitalbasen.
Dessa begränsningar är enligt bankföreningens uppfattning helt tillräckliga
frän risktäckningssynpunkt.
Vad särskilt angår den 50 'Z reduceringen av värderegleringsreserverna vid beräkning av kapitalbasen — reserverna mä avse obligationer eller andra tillgångar — så bör ihågkommas att de 50 £ som på grund av denna reducering lämnas utanför kapitalbasen dock motsvarar faktiskt avsatta medel till samma belopp. Även dessa medel kan därför i sin helhet användas för förlusttäckning. Den latenta skatteskulden faller ju bort i samma mån som medlen tas i anspråk. Det totala beloppet på värderegleringskontona utgör därmed ett lika gott skydd för insättarna som det beskattade egna kapitalet.
En mer omfattande utförsäljning av bankernas stora obligationsinnehav är knappast tänkbar. Om en så altvarlig soliditetskris skulle inträffa att
insättarnas pengar kommer i fara, måste situationen lösas på annat sätt än genom ”förlustförsäljningar” av bankens obligationer. Skulle en betydande utförsäljning av obligationerna mot all förmodan behöva ske, är det omöjligt att veta vilken kursen skulle bli. Samma osäkerhet gäller givetvis ifråga om värdet på andra tillgångar, om stora avyttringar av dessa skulle behöva göras. I ett sådant läge skulle således obligationernas ”marknads-
värde” i lagens mening sannolikt visa sig vara fiktivt, Det är därför inte
anledning att låta kapitalbasen bli beroende av obligationernas ”marknads-
värde” vid rapporteringstillfället eller av det 10-åriga räntemedelvärde
som reservanterna föreslår. Vad som däremot är en realitet är de medel som avsatts på värderegleringskontot. De har fonderats I banken och fungerar på samma sätt som bankens eget kapital. Detta stöder majoritetens förslag att räntefluktuationernas effekter på obligationskurserna inte skall inverka på kapitalbasen.
Senare års bokföringsmässiga kursförluster på obligationerna kan ses som resultatet av en ”engångslyftning” av räntenivån upp till den högre nivå som motiverats av inflationen. Det är knappast sannolikt att räntenivån framöver fortsätter att stiga I samma omfattning. Sannolikheten för en sänkning av räntenivån i framtiden är väl ungefär lika stor som sannolikheten för en ytterligare höjning. Vid en sänkning av räntenivån kommer
nettoreserven för obligationer automatiskt att öka. En sådan ökning av nettoreserven sker redan vid oförändrad räntenivå allteftersom lägförrän-
tade obligationer inlöses eller stiger I kurs ju närmare förfallotiden man kommer. Ytterligare en faktor som pekar i samma riktning är att räntesättningen för obligationer numera är rörligare än tidigare. Obligationer förses numera ofta med en räntejusteringsklausul. Det medför att för nyanskaf-
fade obligationer kommer i framtiden skillnaden mellan anskaffningsvärdet
och marknadsvärdet att vara avsevärt mindre än vad som i dag gäller för äldre obligationer.
Reservanternas förslag att anknyta kapitalbasen till det 10-åriga ränte-
medelvärdet för obligationerna kan på sikt innebära att en krympande andel av värderegleringskontot för obligationer får utnyttjas som kapitalbas. Det är sannolikt att medeltalsvärdet så småningom kommer att bli ganska lika med det s. k. marknadsvärdet. Härigenom minskar den ”liberaliseringseffekt”” som reservanterra menar skulle följa av deras förslag att utgå från det 10-åriga räntemedelvärdet i stället för ” marknadsvärdet”.
Förlagsbevis inräknas i kapitalbasen upp till eget kapital
I betänkandet föreslås att affärsbanker och sparbanker — liksom för närvarande föreningsbanker — fär räkna in i kapitalbasen förlagsbe vis intill ett belopp som svarar mot det egna kapitalet.
Bankföreningen tillstyrker förslaget. Ett skäl härull är att fördelningen i en affärsbank av det egna kapitalet på aktiekapital och fria reserver är relativt godtycklig, liksom i andra aktiebolag. En affärsbank kan ju genom fondemission överföra reserver till aktiekapitalet och därmed vidga utrym-
met för förlagsbevis i nuvarande kapitalbas. Ett annat skäl är att det enligt bankföreningens uppfattning är viktigt att alla bankgrupper behandlas en-
hetligt: för föreningsbankerna är recan enligt nuvarande regler gränsen lika med det egna kapitalet.
Förlagsbevis med kort återstående löptid inräknas utan begränsning i kapitalbasen
Enligt majoritetens förslag skall alla förlagsbevis med kort återstående
löptid inräknas i kapitalbasen. Reservanterna godtar inte detta förslag.
Enligt nuvarande regler får förlagsbevis, som långivaren kan återkräva inom fem år, endast till en del inräknas i kapitalbasen. Bankföreningen anser liksom utredningens majoritet att regeln medför vissa problem vid tillämpningen och att den utgör en onödig komplikation. Därtill kommer att om, såsom reservanterna föreslår, förlagslån som förfaller inom fem år skall få inräknas i kapitalbasen med ”högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av bolagets aktiekapital” (dvs. samma gräns som för närvarande), skulle den ovan diskuterade ändringen beträffande förlagsbevisen (som majoriteten föreslagit och reservanterna accepterat)! praktiken bli i det närmaste verkningslös. Reglerna beträffande förlagslånen skulle därmed få en starkare total begränsningseffekt än avsett.
Om återbetalning av förlagslån kan förväntas medföra kapitaltäckningsproblem, kan man förutsätta att bankerna vidtar erforderliga åtgärder, exempelvis ger ut nya förlagslån för att ersätta de förfallna.
Bankföreningen tillstyrker mot ovanstående bakgrund majoritetens förslag. — Om en begränsning skall gälla beträffande förlagsbevis med kort återstående löptid, bör begränsningen knytas till eget kapital i stället för till aktiekapitalet — i konsekvens med ändringen under punkt 2 ovan. Sådan är
redan nu regeln för föreningsbankerna.
Kapitalkravet sänks för vissa garamnier
Enligt utredningens förslag skall kapitalkraven för andra garantier än
kreditgarantier beräknas på hälften av det nominella beloppet.
Bankföreningen vill framhålla att de garantier som enligt utredningens
förslag skulle bli föremål för en liberalisering, bl. a. fullgörandegarantier
och förskottsgarantier, erfarenhetsmässigt är förenade med mindre förlustrisker än kreditgarantier. Såsom påpekas i betänkandet är bankernas säkerheter vanligen något sämre för garantierna än för krediterna. Följden
Prop. 1978/79: 190 | 173
härav är att garantierna tenderar att i största utsträckning hamna i riskkatalogens högsta klass. Garantirörelsen kräver därmed ett större riskkapital än Övriga placeringar, trots att riskmomentet för garantier inte kan anses vara större. Härigenom har de svenska bankerna fått ett onödigt dåligt konkurrensläge på garantimarknaden i förhällande ull försäkringsbolag och utländska banker. — Bankföreningen tillstyrker mot denna bakgrund utredningens förslag.
Ändring av riskgruppindelningen
Majoritetens förslag innebär att ett par typer av krediter flyttas mellan olika riskgrupper. Förslaget, som skulle leda till vissa förenklingar för bankerna, medför små förändringar av nuvarande riskgruppindelning, som således i huvudsak bibehålls.
Bankföreningen delar majoritetens uppfattning att man inte bör göra omfattande förändringar av riskgruppindelningen. Kapitaltäckningsreglerna bör även fortsättningsvis baseras på ett system med flera riskgrup-
per. Bankföreningen anser att de erfarenheter som vunnits sedan 1969 visar
att nuvarande riskgruppindelning är i huvudsak sakligt välmotiverad från risksynpunkt.
Bankföreningen vill, I likhet med majoriteten, framhålla att eftersom bankernas placeringsstruktur företedde avsevärda skillnader, nedlades vid riskkatalogens tillkomst 1968 ett omfattande arbete på att utforma katalogen så att den tog hänsyn till de olikheter i kapitalkrav som olika placeringsportföljer krävde. Den olikhet i placeringsstruktur som förelåg vid
riskkatalogens tillkomst kvarstår i huvudsak fortfarande. Förändringar i
riskkatalogen får därför inte göras så att konkurrensförhållandena inom bankväsendet snedvrids.
I reservationen framförs förslag om en omfattande förändring av riskgruppindelningen. Förslaget motiveras dels av reservanternas önskemål att förenkla reglerna, dels av reservanternas uppfattning att kapitalkraven behöver skärpas i väsentligen två avseenden, nämligen ifråga om engagemang med utländska banker samt för krediter mot säkerhet av pantbrev i vissa fastigheter.
Såsom påpekas i reservationen framförde bankföreningen 1973 önskemålet att kapitaltäckningsreglerna skulle omarbetas. Bankföreningen vill påpeka att vid den tidpunkten hade reglerna varit i kraft endast några är och framstod då som krångliga för bankerna att tillämpa. Sedan dess har bankernas datasystem och rapporteringsrutiner anpassats till reglernas uppbyggnad, så att bankerna numera tillämpar reglerna utan större svårigheter. En omfattande ändring av riskgruppindelningen skulle innebära betydande övergångssvårigheter och nya anpassningsproblem i bankerna samt ökade risker för felrapporteringar.
Bankföreningen kan inte finna att reservanternas förslag att minska antalet riskgrupper från fem till fyra skulle innebära någon påtaglig förenk-
ling i bankernas rapportering utöver den som utredningsmajoriteten föreslår. De fördelar som en något mindre detaljerad riskkatalog skulle innebära uppväger inte de uppenbara svagheter i andra avseenden som förslaget
skulle medföra. Bankföreningen kan inte instämma i reservanternas uppfattning att deras
förslag skulle innebära ”en förbättring av möjligheterna till konkurrens på
lika villkor bankerna emellan”. Bankföreningen delar i stället majoritetens
uppfattning att reservanternas förslag inte tar tillräcklig hänsyn till risken för en snedvridning av konkurrensförhållandena inom bankväsendet.
Bankföreningen vill, liksom majoriteten, framhålla att reservanternas förslag innebär en högst avsevärd skärpning av kraven för placeringar i de nuvarande riskklasserna B och C. Således fördubblas kravet för krediter mot säkerhet i vissa fastigheter. Dessutom höjs kravet för övriga placeringaririskklass B, däribland s. k. fullgoda obligationer, från en till sju procent. Vidare skärps kravet från fyra till sju procent för samtliga fordringar i
riskklass C, däribland fordringar för vilka säkerheten utgörs av pantbrev i
vissa fastigheter. Bankföreningen vill betona att de erfarenheter som vunnits sedan 1969 inte ger vid handen att det föreligger behov att skärpa kraven vad gäller placeringarna i grupp B och C, vilket reservanterna föreslagit.
När det gäller reservanternas förslag att kraven måste skärpas för placeringar hos utländska banker på grund av att banker där gjort betydande förluster, vill bankföreningen framhålla följande. Svenska bankers förluster på placeringar hos utländska banker har hittills varit få och av relativt ringa omfattning. Bankföreningen ifrågasätter om fordringar på utländska
banker innefattar risker i den omfattning som reservanterna antyder. Re-
servanternas förslag på denna punkt skulle innebära en fördyring av de svenska bankernas kontohällning i utländska banker, som är viktig för bankernas möjligheter att erbjuda kunderna fullgoda tjänster i fråga om handelsftnansiering, utlandsupplåning etc. Bankföreningen avvisar därför detta förslag.
Reservanternas förslag att kraven måste skärpas för fastighetskrediter
mot pantbrev inom 75 procent av rastighetsvärdet motiveras av att kapi-
talkravet beträffande dessa krediter för närvarande är högre för bostadsin-
stituten än för bankerna. Bankföreningen vill framhålla att förlusterna i bankerna på denna typ av krediter erfarenhetsmässigt är mycket obetydliga. Inte heller har de stora kreditgivarna på detta område, bostadsinstitu-
ten, uppvisat några förluster av betydelse under efterkrigstiden. Det vore
därför rimligare att sänka kravet för bostadsinstituten till den nivå som nu gäller för bankerna. Bankföreningen avvisar mot den bakgrunden reservanternas förslag.
Reservanterna motiverar vidare sitt förslag till riskgruppindelning med att de inte vill gå lika långt som majoriteten när det gäller bankernas expansionsmöjligheter utan tillskott av riskkapital. Bankföreningen vill framhålla att även om majoritetsförslagets expansionsmöjligheter förefaller betydande i dagsläget, måste detta ses i ett långsiktigt perspektiv. Även den liberalisering som skedde 1969 var betydande och föreföll då väl
tilltagen men har senare snabbt kommit att bli otillräcklig. Såsom framhål-
lits i direktiven är det angeläget att nu föreslå en lösning som är tillräcklig under lång tid framöver.
Bankföreningen vill dessutom understryka det viktiga faktum, att de expansionsmöjligheter som följer av majoritetens förslag, som bankföreningen stöder, inte baseras på särkta kapitalkrav för placeringarna utan
på att man i kapitalbasen medräknar viss del av bankernas ”dolda re-
server”. Bankföreningen anser mot denna bakgrund att majoritetens förslag till expansionsmöjligheter är försvarligt och att således allmänna ”försiktighetsskäl” inte är en tillräcklig motivering för reservanternas förslag till riskgruppindelning och därmed sammanhängande kapitalkrav.
Utredningens majoritet föreslår vissa smärre ändringar i riskkatalogen beträffande dels kravet på borgen vid krediter mot pantbrev över 75
procent av fastighetsvärdet, dels mindre lån med enbart namnsäkerhet. Förslaget i fråga om inteckningslånen innebär en bättre anpassning till de
erfarenhetsmässiga riskerna. Förslaget beträffande de mindre lånen med
enbart namnsäkerhet framförs därför att dessa i praktiken spelar en så obetydlig roll att en särbehandling framstår som omotiverad. Bankför-
eningen delar dessa synpunkter och tillstyrker förslagen, som innebär en inte obetydlig förenkling i bankernas rapportering.
Enligt nuvarande regler gäller högre kapitalkrav för svensk banks fordran på utländsk stat än för fordran på utländsk bank. Enligt bankföreningens uppfattning finns ingen motivering för detta. Förhållandet medför att krediter till utländsk stat ofta ges av svensk bank via en utländsk bank eller att svensk bank begär att utländsk bank skall garantera lånet till den utländska staten. Detta förefaller givetvis egendomligt eller t.o. m. stötande för den läntagande staten. Bankföreningen föreslår därför att fordran på utländsk stat hänförs till nuvarande riskgrupp B.
I kapitalmarknadsutredningens betänkande framlades förslag om att
banklagen bör ändras sä att bankerna får fri rätt att köpa förlagsbevis. Bankföreningen tillstyrkte i sitt remissyttrande över betänkandet det förslaget och framhöll att kapitaltäckningskravet för börsnoterade förlagsbevis borde vara detsamma som för industriobligationer. Detta är motiverat genom den prövning av dessa förlagslån, som deras börsregistrering innebär. Bankföreningen, som förutsätter att bankerna i enlighet med kapitalmarknadsutredningens förslag och de positiva remissynpunkterna får rätt att förvärva förlagsbevis, vill i detta sammanhang erinra om sina tidigare framförda synpunkter på kapitalkravet för börsnoterade förlagsbevis.
Samordning av kapitaltäckningsregler och skatteregler
I betänkandet framhålls att bankernas möjligheter till skattefria reserveringar bör omprövas i samband med att man tar ställning till utredningens förslag om nya kapitaltäckningsregler. Enligt utredningens bedömande
skulle en lagregel som medger bankerna att avsätta 10 procent av place-
ringarna till obeskattade reserver vara tillfyllest för att lösa det skatteproblem som sammanhänger med de föreslagna kapitaltäckningsreglerna.
Bankföreningen anser, liksom utredningen, att en samordning av bank-
och skattelagstiftningen i syfte att stärka vankernas konsolidering är önskvärd från allmänna samhälleliga utgångspunkter. En ökad skattekonsolidering skulle komplettera banklagstiftningen och verka i samma riktning som denna.
Bankföreningen vill framhålla att utredningens förslag till nya kapitaltäckningsregler innebär ett starkt incitament för bankerna att bygga upp sina obeskattade reserver till ett belopp dubbelt så stort som det egna kapitalet. Nuvarande skatteregler kan komma att utgöra hinder för en bank att bygga upp obeskattade reserver till den nivå som de nya reglerna syftar till. De skatterättsliga avsättningsmöjligheterna begränsar således den
breddning av kapitalbasen som utredningen vill åstadkomma.
Bankföreningen hemställer att utredningens förslag till skattefria avsättningar på 10 procent av bankernas placeringar framläggs i proposition i samband med behandlingen av de nya kapitaltäckningsreglerna.
Ändring av regler om blancokrediter
Vid arbetet med en proposition om ändring i banklagen beträffande
reglerna om kapitaltäckning vore det enligt bankföreningens mening önsk-
värt att man till behandling även upptar frågan om en ändring av banklagens regler om blancokrediter. I skrivelse till regeringen 1978-09-21 har bankföreningen hemställt att ännu en form av blancokrediter, utöver dem
som anges i lagen om bankröreise 59 § första stycket, punkterna 1-3, läggs vid sidan av blancokreditkvoten, nämligen bläncokrediter till fysiska personer, motsvarande för varje låntagare högst tre basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. En ändring i enlighet med detta förslag har enligt bankföreningens mening inte sädan karaktär att den av principiella eller praktiska skäl bör anstå i avvaktan på det slutliga resultatet av banklagsutredningens arbete. Bankerna är angelägna att den föreslagna ändringen i 59 § banklagen genomföres utan onödigt dröjsmäl. Bankföreningen hemställer därför att förslaget till ändring av 59 § banklagen upptas till behandling vid arbetet med en proposition rörande en ny kapitaltäckningsregel.
Bankföreningen hemställer att ett ikraftträdande av nya regler i banklagen — kapitaltäckningsregler och blancokreditregler — grundade på propositionen får ske i nära anslutning till riksdagens beslut.
7¶Svenska sparbanksföreningen
För att förbättra bankernas kapitaltäckningssituation föreslår utredningen en vidgning av kapitalbasen framför att på ett avgörande sätt reducera kapitalkravet. Sparbanksföreningen delar utredningens uppfattning att frå-
gan bör lösas enligt dessa riktlinjer. Utredningen avstår från att framlägga
hänvisning till att bankernas placeringsstruktur fortfarande företer stora
olikheter. Förändringar får inte göras så att konkurrensförhällandena
snedvrids, vilket kan bli effekten av en alltför stor förändring av riskklasssystemet. Sparbanksföreningen delar utredningens uppfattning även i denna fråga.
Kapitalbasens vidgning genom inräknande av delar av värdereglerings-
kontona inrymmer ett ställningstagande till värdering av obligationsinnehavet i kapitaltäckningssammanhang. Utredningen föreslår att värdering sker till bruttobokvärde och att värderegleringskonto för obligationer i sin helhet ingår i den bas av vilken en del hkställs med eget kapital. Sparbanksföreningen anser att de skäl utredningen anger för sitt ställningstagande är övertygande och föreningen tillstyrker därför utredningens förslag. Att andra värderingsregler gäller i balanssammanhang utgör inget hinder för den föreslagna värderingen i kapitaltäckningssammanhang. För-
eningen vill starkt understryka de praktiska fördelar förslaget innebär,
främst vad gäller kapitalbasens stabilitet.
Föreningen tillstyrker vidare utredningens förslag angående förlagslä-
nens ställning som täckningskapital. Av de modeller utredningen analyserat anser sparbanksföreningen, i
likhet med utredningen, att 50-procentsmodellen är den som bäst svarar mot rimliga krav på nytt system. Den förbättring av kapitaltäckningssituationen modellen medför kan bedömas tillräcklig för bankernas framtida expansion utan att därigenom negativt påverka allmänhetens förtroende för bankernas soliditet eller äventyra insättarnas medel.
Slutligen tillstyrker föreningen de förslag i vissa delfrågor, som redovi-
sas I avsnitten 7.2 och 7.3 rörande betydelsen av borgen för hänförande av
placering till viss riskgrad resp. garantiförbindelsernas behandling. Föreningen delar även utredningens bedömning avseende förändring av bankernas skattemässiga nedskrivningsutrymme. Det är angeläget att gällande regler för nedskrivning inte hindrar den föreslagna vidgningen av kapital-
basen att få full verkan. En enkel lagregel, I enlighet med utredningens : bedömning. är därvid att föredra framför gällande regelkonstruktion.
En ledamot har lämnat reservation mot utredningsmajoritetens förslag i vissa stycken. Reservationen utgör också ett särskilt yttrande av en sakkunnig. Föreningen vill kommentera det förslag till ”förenkling” av riskklässystemet, som presenteras i reservationen.
Ett av skälen till förändring av systemet anges vara att bankinspektionen kan påvisa att bankerna, efter flera års tillämpning av gällande regler, ibland klassificerar placeringarna felaktigt. Felaktigheterna förklaras därvid av berörda banker med reglernas svårtillämpbarhet. Sparbanksföreningen kan inte se detta som ett starkt skäl att förändra hela riskklasssystemet, i synnerhet som det av reservanten föreslagna systemet inte heller kan utesluta felaktig klassificering även om systemet är något enklare.
Med förenklingar följer också, som sägs i reservationen, en viss om-
prioritering i riskbedömningen. I reservantens förslag tar sig detta uttryck i
av pantbrev inom 75 procent av uppskattningsvärdet i jordbruks-, affärseller bostadsfastighet höjs från 1 procent till 2,1 procent. Motsvarande krediter mellan 75 och 100 procent av uppskattningsvärdet höjs från 4 till 7 procent. Samma kapitalkrav — 7 procent — gäller enligt förslaget för
blancokrediter, dvs. krediter utan säkerhet, och för s.k. andra fullgoda
obligationer.
I reservationen sägs: ” Majoriteten anser att de ändringar vi föreslår kan medföra att konkurrensförhållandena inom bankväsendet snedvrids. Enligt vår mening är riskerna för snedvridning mindre med vårt förslag än
med majoritetens, eftersom vi i vårt förslag kunnat beakta vunna erfaren-
heter och alltså kunnat avväga riskerna i placeringar på ett mera realistiskt Sätt.”
När det gäller höjningen av kapitalkravet för krediter mot säkerhet av pantbrev inom 75 procent av uppskattningsvärdet hänvisar reservanten till att bankerna nu behandlats gynnsammare än t. ex. kreditaktiebolag för
bostadsfinansiering, som har ett kapitalkrav om nära 2 procent. Därvid
sägs: ”Vi bedömer den riskvärdering som gäller för t. ex. kreditaktiebolag som den riktigare. Värt förslag tar hänsyn till detta.”
Sparbanksföreningen delar inte den uppfattning, som kommer till uttryck i reservantens förslag vad gäller riskbedömningen. En höjning av
exempelvis kapitalkravet för krediter mot säkerhet av pantbrev inom 75
procent av uppskattningsvärdet synes svår att motivera med hänvisning till den risk, som är förenad med krediterna. Förluster på sådana krediter
utgör en sällsynthet. För att erhälla enhetlighet i kapitalkravet mellan bankerna och kreditaktiebolagen är den naturliga förändringen att sänka
kravet för kreditaktiebolagen och inte höja det för bankerna. Föreningen delar utredningsmajoritetens uppfattning att en genomgripande förändring av riskklassystemet riskerar att på ett oönskat sätt snedvrida konkurrens-
förhållandena inom bankväsendet. En sådan snedvridning kan bli resulta-
tet om reservantens förslag genomförs.
Sammanfattningsvis tillstyrker Svenska sparbanksföreningen utredningens förslag i sin helhet.
8 Sveriges föreningsbankers förbund
Förbundet har varit representerat i utredningen och tillstyrker i alla delar de förslag som utredningens majoritet framlagt. En ledamot och den sakkunnige i utredningen har dock reserverat sig och framfört ett eget förslag.
Reservanterna anser att utredningens förslag totalt sett, medför ett alltför stort expansionsutrymme för bankerna. Mer specifikt anförs två invändningar:
1) I stället för utredningens förslag att 5072 av värderegleringskontona för utlåning, valutor och obligationer medräknas i kapitalbasen intill ett belopp lika med redovisat eget kapital skall beträffande obligationer medräknas endast 5042 av den s.k. nettoreserven dvs. den del av värderegleringskontot som överstiger vad sorn krävs för att nedskriva obligationerna till ett 10-årigt medeltalsvärde.
2) Utredningens förslag att förlagsbevis med kort äterstående löptid inräknas godtas ej.
De principiella skälen bakom utredningens förslag att medräkna 50 2 av värderegleringskontot för obligationer i kapitalbasen redovisas i betänkandet och behöver inte upprepas här. Därutöver vill vi emellertid framhålla att reservanternas uppfattning medför, att 50 Zz av den s. k. nettoreserven i stället för 50 7 av värderegleringskontot för obligationer skall medräknas i kapitalbasen, en minskning av bankernas expansionsutrymme med endast några få procentenheter på grund av att skillnaden mellan värderegleringskontot för obligationer och den s.k. nettoreserven är relativt liten. Denna skillnad kommer dessutom att mir.ska successivt genom att äldre lågförräntande obligationer i bankernas portföljer gradvis kommer att ersättas av nyemitterade obligationer med ränlejusteringsklausul. Reservanternas invändning mot utredningens förslag i denna del har således ganska liten betydelse vad gäller bankernas expansionsutrymme. I stället medför den en viss Ökad arbetsbelastning på bankerna då man måste beräkna det 10åriga medeltalsvärdet för obligationsportföljen tre gånger per år i stället för
anförda skäl bör lämnas utan avseende.
Beträffande förlagsbevis med kort återstående löptid anser förbundet att skillnaden mellan majoritetens och reservanternas uppfattningar är betydelselös ur kapitaltäckningssynpunkt. Majoritetens förslag innebär endast att en sakligt onödig komplikation I regelsystemet utmönstras vilket förbundet tillstyrker.
I reservationen framförs ett alternativt förslag till kapitaltäckningsregler som dels medför en genomgripande förändring av riskklassindelningen dels medger ett lägre expansionsutrymme för bankerna än majoritetens förslag. Förbundet delar majoritetens uppfattning att riskklassindelningen inte bör bli föremål för några genomgripande förändringar av de skäl som utförligt redovisas i betänkandet. Flaceringarnas riskstruktur måste enligt förbundets uppfattning vara av avgörande betydelse vid beräkning av kapitalkravet vilket inte tillräckligt beaktas i reservanternas förslag. Det medför också ur risksynpunkt omotiverade skärpningar av kraven för vissa placeringar bl.a. lån mot säkerhet i fastigheter och s.k. fullgoda obligationer.
Förbundet anser att majoritetens förslag medger ett lagom stort expansionsutrymme medan reservanternas förslag i detta avseende är otillräckligt. Vid avvägningen mellan behovet av ett tillräckligt skydd för insättare
och andra borgenärer och bankernas möjligheter att tillgodose en ökad kreditefterfrägan bör man genom majoritetsförslaget kunna finna en lösning som är tillfyllest åtminstone under tio år framät.
Vid tillkomsten av nuvarande regler 1969 föreföll expansionsutrymmet väl tilltaget men redan efter några år kunde man konstatera att så ej var
fallet. Bortsett från att reservanternas förslag medför ett expansionsutrymme som för bankväsendet totalt sett kan visa sig vara otillräckligt medför det också stora skillnader i expansionsutrymme mellan bankgrupperna och mellan individuella banker. Föreningsbankerna som grupp får sålunda ett betydligt Jägre utrymme än de andra bankgrupperna och för fyra av tolv regionala föreningsbanker medför förslaget t. o. m. en begränsning jämfört med nuvarande regler. Reservanternas förslag innebär således
en uppenbar risk för snedvridning av konkurrensen på bankmarknaden
och ett avsteg från principen om konkurrens på lika villkor.
Förbundet tillstyrker sålunda det förslag som utredningens majoritet framlagt och hemställer att reservanternas förslag lämnas utan bifall.
9¶Post- och Kreditbanken, PK-banken
PK-banken har anmält att banken för sin del ansluter sig till bankföreningens synpunkter vad gäller behovet av en ny nedskrivningsregel för bankerna. PK-banken har i övrigt avstått från att yttra sig med hänvisning
till att banken har varit direkt representerad i utredningen.
10¶Sparbankernas Bank och Sparbankernas Inteckningsaktiebolag (SPINTAB)
Utredningen har haft i uppdrag att se över möjligheterna att förbättra bankernas kapitaltäckningssituation. Av de möjligheter som undersökts
har utredningen valt att gå på linjen med en utökning av kapitalbasen
framför att reducera kapitalkravet. Banken och Spintab ställer sig bakom utredningens uppfattning i denna huvudfråga. Utredningen anser ätt en genomgripande förändring av riskklassystemet skulle päverka konkurrens-
betingelserna eftersom bankernas placeringsstruktur fortfarande uppvisar
stora olikheter. Utredningens uppfattning i denna fråga delas av banken och Spintab.
Utredningen har föreslagit en modell där 50 2£ av värderegleringskontona enligt vissa principer skall kunna utnyttjas för att uppnå den eftersträvade utökningen av kapitalbasen. Man föreslår också vissa förändringar av
förlagslänens ställning som täckningskapital. Med de utgångspunkter som redovisas av utredningen finner banken och Spintab den föreslagna model-
len ändamålsenlig. Vi menar att den föreslagna utökningen av kapitalbasen
på ett avgörande sätt underlättar bankernas framtida expansion utan att
äventyra insättarnas medel.
För att bankernas möjligheter att utnyttja den föreslagna förändrade
kapitalbasen inte skall förhindras av de gällande reglerna för nedskrivningsutrymmet föreslår utredningen en skattemässig konsekvensändring. I enlighet med vårt allmänna ställningstagande till utredningens förslag om utvidgning av kapitalbasen delar vi utredningens uppfattning beträffande
det skattemässiga nedskrivningsutrymmet.
Förslaget till utvidgning av kapitalbasen inrymmer enligt utredninger också ett ställningstagande till värderingen av obligationsinnehavet vid beräkningen av kapitaltäckningskravet. Utredningen föreslår I detta avseende bland annat att obligationsinnehavet skall upptas till sitt bruttovärde. Vi finner detta förslag följdriktigt och biträder sålunda utredningens uppfattning.
Vi tillstyrker även utredningens förslag beträffande förändring av placering och värdering ur riskklassynpunkt av borgen och garantiförbindelser.
Banken och Spintab har anledning att framhålla att de kapitaltäcknings-
problem som utredningen uppmärksammar även har relevans för de bank-
ägda kreditaktiebolagen. Hos dessa är bestämmelserna om kapitaläckning utformade som regler om upplåningsrätt. Av dessa kreditaktiebolag är
Spintab helägt och Kommunkredit ägt till 94 72 av banken.
Vi konstaterar att de nuvarande reglerna utgör en begränsning för Spintab att bedriva nyutlåningsverksamhet på nuvarande nivå efter utgången av 1981 och förutsätter därför att de principiella ändringar som utredningen föreslagit för bankerna beträffande beräkning av kapitalbasen skall kunna genomföras för nämnda bolag efter hemställan om godkännande av ändringar i resp. bolagsordningar. Det som härvid i första hand aktualhseras är att förlagskapital i uppläningsrättshänseende får likställas med bolagets totala egna kapital och att hälften av värderegleringskontona intill ett belopp motsvarande det egna kapitalet får räknas in i det upplåningsrättsgrundande kapitalet.
Vi vill starkt understryka att inte ens en anpassning av bolagens upplåningsregler till det förslag om utvidgning av kapitalbasen som utredningen föreslår för bankerna är tillräcklig för att lösa de upplåningsrättsproblem som kommer att föreligga för Spintab under 1980-talet. För att lösa de långsiktiga problemen behövs en översyn av de regler som gäller för bolagens garantifond och/eller en förändring av gällande upplåningsrättsmultipel.
Sammanfattningsvis tillstyrker banken och Spintab utredningens förslag i sin helhet.
11¶Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa
Styrelsen för stadshypotekskassan har inte funnit annan anledning att
yttra sig över de i betänkandet framlagda förslagen än i följande avseender.
som har visst samband med stadshypoteksinstitutionens verksamhet.
Utredningens förslag syftar till att förbättra bankernas kapitaltäcknings-
situation genom att utöka kapitalbasen. Enligt förslaget skall hälften av
gjorda avsättningar till värderegleringskontona för utläning, valutor ock
obligationer få inräknas i bankernas kapitalbas i kapitaltäckningssamman-
hang. I vad gäller bankernas innehav av obligationer utgår utredningen härvid ifrån att bankernas obligationsinnehav är av långsiktig karaktär och att hänsyn därför ej behöver tas till orealiserade kursförluster på obligationsportföljen. Denna utredningens utgångspunkt må vara riktig om där-
med avses volymen på obligationsinnehavet. Långsiktigheten torde emel-
lertid inte regelmässigt gälla de enskilda obligationsposterna, eftersom dessa enligt kassans erfarenhet i betydande utsträckning omsätts inom ramen för bankernas normala affärsverksamhet. Styrelsen har inte under-
lag att bedöma om det angivna förhållandet är av betydelse att böra
påverka utredningens förslag.
F anslutning till det förslag beträffande pantbrev inom 7544 av uppskattningsvärdet som framförs reservattonsvis i betänkandet angäcnde den s. k. riskkatalogen vill styrelsen — utan att därmed ta ställning till förslaget — för sin del hävda att det fondkrav om 25 som f.n. gäller för stadshypoteksinstitutionen synes vara väl avvägt.
12 Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag BOFAB
BOFAR har funnit sig sakna anledning att gå in på någon granskning i
detalj av banklagsutredningens betänkande utan kan i allt väsentligt in-
stämma med utredningens majoritet. — Bolaget fär inskränka sig till att i
det följande blott uppehålla sig något vid ett par av sakfrågorna i betänkandet.
Det är med största intresse som bolaget noterar det av utredningen framställda förslaget att bankernas kapitalbas skall utökas med 50 75 av de reserveringar som finns på värderegleringskonto. BOFAB finner detta mo-
tiverat för bankerna och ocksä för kreditaktiebolag av BOFAB's typ. Det
förutsättes att motsvarande ändring av bolagets bolagsordning kommer att medges vid ansökan därom.
BOFAB har även anledning att bedöma innebörden av det aktuella förslaget från en annan synpunkt, eftersom de kapitaltäckningsregler som gäller för bankerna måste påverka deras placeringsstruktur och därmed i nägon mån även deras benägenhet att förvärva sådana obligationer som emitteras av BOFAB och övriga bostadsfinansierade institut. Vad som här åsyftas är den nu aktualiserade frågan om i fortsättningen värderegleringskontot för
obligationer utan inskränkning skall inräknas i kapitalbasen för banker
eller om man endast bör räkna med en på något sätt reducerad nettoreserv.
BOFAB vill för sin del ta fasta på den utgångspunkt för majoritetens förslag
som ligger i konstaterandet att en banks obligationsportfölj i verkligheten har karaktär av anlägpgningtillgång snarare än omsättningstillgång. Med
hänsyn till likviditetskraven på bankerna och de årligen återkommande
åtagandena från bankernas sida om förvärv av bostadsobligationer råder en tendens till starkt ökade innehav av långfristiga obligationer. Detta pekar enligt bolagets uppfattning klart på att bankerna blivit nödsakade att i sina obligationsportföljer se verkliga anläggningstillgångar.
13 Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
TCO har tillstyrkt utredningens förslag till ändring av banklagens kapi-
taltäckningsbestämmelser.
14 Svenska bankmannaförbundet
Förbundet har tillstyrkt vad utredningens majoritet har föreslagit i fråga
om nya kapitaltäckningsregler.
15 Finansieringsföretagens förening
Föreningen har begränsat sitt yttrande till finansbolagens förhållanden.
På sid. 24 i lagrådsremiss med förslag vill lag om finansbolag, m. m. säger
nämligen departementschefen bl.a. att han ej anser det lämpligt att ta slutlig ställning till om värderegleringsreserverna kan jämställas med täckningskapital innan banklagsutredningens förslag föreligger och statsmakternas beslut i denna del.
Föreningen hemställer att regeringen samtidigt tar ställning till frågan
om säväl bankerna som finansbolagen, därest en lag om finansbolag in-
föres.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979
Bilaga 3
Bank Kapitalbasen Kapitalkravet i f& av kapitalbasen
enligt nuvarande regler enligt ut- — enligt de- = enligt enligt enligt de-
Ek+ därav redningens partements-nuvarande utred- partements-
förlagstån — förlagslan förslag förslaget — regler ningens = förslaget
förslag
I 2 3 4 S 7
Aflärsbanker
| Wermlandsbanken | 124 147 32659 218 047 192.598 83,43 56,71 64,29 | |
| Östgötabanken | 82393 16371 148415 141 976 90,48 6E22 64,08 | |
| Götabanken | 529557 203711 900 672 792 944 = 80,79 SNI 63,33 | |
| Sundsvallsbanken | 202707 67912 409 308 407 482 67,06 43.58 44,39 | |
| Skaraborgsbanken | NL ARI 19425 144 313 | 89,27 61.98 |
| Uplandsbanken | 144 876 48111 241 641 222291 73,15 54,02 58.88 | |
| Handelsbanken | 664069 SRB 352 2778 940 2727 277 87,33 63,13 65.0 | |
| JSamtlands Foölkbank | 24224 3800 42 117 | 77,48 ST,00 |
| Skånska banken | 148493 51000 247 B66 238 462 90,05 64.72 67.49 | |
| PKbanken | 1423 863 410 990 2436 736 2108 625 89,27 61,05 70.72 | |
| Bohusbanken | 25039 = 34 554 | 33,72 29,35 |
| Sparbankernas Bank | 263 660 20000 520 980 | 51,61 31.30 |
| Föreningsbankernas Bank 46437 8820 84054 | 80,14 53,90 | |
| SE-Banken | 2034195 631250 3350 443 2976 073 93,76 65.89 74,93 |
Sparbanker Sparbanken Stockholm 157 850 3 850 311850 278551 — 76,27 47.22 52,91
Upsala sparbank 29905 : 59 930 83,99 49.60
Sparbanken Östergötland 67472 13187 121757 86,96 54,77 Jönköpings läns sparbank 70382 12882 [27882 82,56 2.65
Sparbanken Kronoberg 42140 S140 78 768 66853 — 88.62 55,75 65.68
| Lundabygdens sparbank 37 607 | - | 59 106 Ss2925 68,50 51.07 57.04 | |
| Sparbanken Malmöhus NO 020 | 160 040 | 54,53 33.75 | |
| Låänssparbanken Göteborg 104397 | 178 298 153229 83,32 S6,76 66,06 | ||
| Borås sparbank | 20665 - 41330 41330 85,06 58.03 58.03 | ||
| Sparbanken Skaraborg 35373 7750 62 996 | 97.05 64.30 |
Lanssparbanken Värmland 47695 18 750 76 644) 73986 = 8221 61.00 63.19 Örebro lans sparbank 41952 680 83224 86,36 50.31
Sparbanken Målardalen 46930 2084 73657 63654 79,21 STA 66.79 Laänssparbanken Dalarna 27 500 = S2674 39429 90,32 53,31 71,22 Gävleborgs sparbank 29910 5000 54 820 87,98 58.96 Västerbottens sparbank 39 500 14350 64 650 64650 89,35 64.66 64.66 lanssparbanken Norrbotten th OLA 6775 26457 26457 — 88,49 68.89 68.89 Föreningsbanker
Möälarprovinsernas 24412 6850 39273 35489 95.60 69,74 77.17
Ostra Sveriges 27 365 = 49 107 44252 — 90,45 60,27 66,88 Gotlands 6503 700 11024 10034 85,55 60.04 65.97 Södra Sveriges 58303 24720 81359 76402 = 79,29 HhO.12 70.41 Malmöhus läns 21834 5515 32248 30359 = 84,79 67,17 71,35 Hallands 32251 9150 49 969 45416 76,72 58,68 64,57 Vastra Sveriges 46430 5975 79 SOS 71058 84,22 58,57 65,54 Mellersta Sveriges 26398 5200 43443 39738 95,12 68.74 75.14 Gävle-Dala 22205 1 950 42 460 42274 — 84,57 55,97 56.21
Mellersta Norrlands 26883 6550 43531 38719 70,60 52.94 SY9,52 Västerbottens 19146 = 37 156 33072 72,23 47.12 52,94 Norrbottens 12894 2466 22257 19962 77,35 54.90 AL
Kommentarer till sammanställningarna Uppgifterna avser förhållandena efter bankernas bokslut för är 1978.
hol 3 1 kapitalbasen ingår beloppet i kol I samt 50 2 av saldona på samtliga värderegleringskonton dock med
högst ett belopp motsvarande kapitalbasen enligt kol 1 med avdrag för förlagslån enligt kol 2.
Aol då kapitalbasen ingår beloppet i kol I med tillägg av 4024 av saldona på värderegleringskontona för lån
och valutor samt 4077 av skillnaden mellan medeltalsvärdet och nettobokföringsvärdet på obligationer. Nämnda tillägg ingår med de begränsningar som angivits för kol 3. I de fall belopp icke angivits har uppgifter
om medeltalsvärdet på resp. banks obligationer icke varit tillgängliga.
kol 6 och 7 Vid uträkning av kapitalkravet har beträffande utredningens förslag och departementsförslaget icke kunnat tas hänsyn till föreslagen reducering av kapitalkravet för andra garantier än kreditgarantier.
kol? Kapitalkravet beräknat med 1,5 9e kapitaltäckning för placeringar hos utländskt bankföretag.
Kartong: S. 183, kol 3 och 4 rättade såvitt avser affårsbankerna. kol 6 och 7 rättade i sin helhet.