SOU 1969:14

Filmen - censur och ansvar

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Genom beslut den 9 oktober 1964 bemyndi- gade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikde- partementet att tillkalla högst sex sakkunni- ga för att utreda den statliga filmcensurens ställning och därmed sammanhängande frå- gor.

Med stöd av detta bemyndigande tillkalla- de departementschefen den 27 oktober 1964 såsom sakkunniga lagmannen Gunnar Ek- blad, ledamoten av riksdagens andra kam- mare ombudsmannen Rune Gustavsson, justitierådet Ingrid Gärde Widemar, leda- moten av riksdagens första kammare chef- redaktören Yngve Möller, folketshuschefen Thage G. Peterson och ledamoten av riks- dagens andra kammare utbildningschefen Alf Wennerfors. Tillika uppdrogs åt Ek- blad att som ordförande leda de sakkunni- gas arbete. De sakkunniga har antagit be- nämningen filmcensurutredningen.

Den 19 november 1964 tillkallades hov- rättsrådet Gunnar Ekman att, räknat från den 13 november 1964, vara sekreterare åt utredningen och departementssekreteraren Olle Johnson att från samma dag vara bi- trädande sekreterare.

Att som experter biträda utredningen till- kallades den 28 april 1965 docenten Bengt Börjeson, filosofie licentiaten Leif Furham- mar och professorn Knut Sveri och den 16 december 1968 hovrättsassessorn Jan Hultgren.

Utredningen har den 21 juni 1967 av— lämnat betänkandet »Filmens inflytande på sin publik» (SOU 1967: 31).

Sedan utredningen numera har slutfört sitt uppdrag, får utredningen härmed över- lämna sitt slutbetänkande.

Stockholm den 12 juni 1969.

Gunnar Ekblad

R une G ustavsson

Thage G. Peterson

Ingrid Gärde Widemar Yngve Möller

Alf Wennerfors

Gunnar Ekman Olle Johnson

55. Av nämnden i plenum avgöres

1. frågor om censuråtgärder av normeran- de betydelse för nämndens verksamhet,

2. frågor om andra censuråtgärder vilka av ledamot, som ej är censor, hänskju- tes till plenum,

3. frågor som enligt 8 & hänskjutes till plenum.

6 %

I pleniärende är nämnden beslutför när ordföranden eller vice ordföranden och minst tre andra ledamöter är närvarande.

Som nämndens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden bi— träder.

7 & Ärende, som icke skall avgöras i plenum, avgöres av en censor.

Vill censor i ärende, som avses i första stycket, förbjuda film för barn under elva år eller under femton år eller är han tvek- sam i fråga om avgörandet, skall ärendet prövas av två censorer. Är dessa ense om att vilja meddela sådant förbud eller kan de ej enas, förfares enligt 8 &. Blir de ense om att godkänna film, gäller deras mening som nämndens beslut.

8 % Skall ärende enligt 7 å andra stycket prö- vas av två censorer och är de ense om att vilja förbjuda film för barn under elva år eller under femton år, skall ordföranden och sökanden underrättas härom. Biträder ord- föranden censorernas mening gäller den som nämndens beslut, om sökande icke begär att ärendet skall hänskjutas till avgörande i plenum. Biträder ordföranden icke censo- rernas mening eller är dessa av olika mening skall ärendet hänskjutas till avgörande i ple- num.

9 & Pleniärende avgöres efter föredragning som ankommer på den censor ordföranden för- ordnar eller annan särskilt förordnad före- dragande.

Ordföranden får själv övertaga beredning och föredragning av pleniärende.

10 5 I pleniärende skall tillfälle beredas sökanden att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest finnes lämpligt, muntligen framföra synpunkter i ärendet.

115. Om någon som närvarit vid den slutliga

handläggningen av censurärende har skilj- aktig mening, skall denna antecknas.

12%

Ordföranden eller kanslichefen eller, efter beslut av ordföranden, annan tjänsteman får infordra förklaring, upplysning eller ytt- rande i censurärende hos nämnden.

Övriga ärenden

135

Annat ärende än censurärende avgöres av ordföranden eller, efter dennes bemyndigan- de, kanslichefen.

145

När ordföranden är hindrad att fullgöra sina uppgifter i fråga om ärenden, som av- ses i 13 å, fullgöres dessa av kanslichefen.

Tjänstetillsättning m. m.

155

Ordförande och vice ordförande i nämnden förordnas av Kungl. Maj:t för högst tre år i sänder bland de ledamöter som icke är censorer.

Ledamot som är censor förordnas av Kungl. Maj:t för högst fem år i sänder. Suppleant för sådan ledamot förordnas av Kungl. Maj:t för högst ett år i sänder.

Övriga ledamöter och suppleanter förord- nas av Kungl. Maj:t för högst tre år i sän- der.

Tjänster tillsättes och annan personal an— tages av nämnden.

Besvär

165

Mot nämndens beslut i censurärende får ta- lan ej föras.

Förslag till

Filmansvarighetslag

Härigenom förordnas som följer.

1 & Denna lag gäller yttrandefriheten i film som visas offentligt.

Lagen gäller ej radioprogram när det sändes i rundradiosändning som avses i radiolagen den 30 december 1966 (nr 755).

I frågor, som ej behandlas i denna lag eller i bestämmelse som meddelats med stöd av lagen, gäller vad som föreskrives i annan författning.

2 &

Missbruk av yttrandefriheten i film medför ansvar och skadeståndsskyldighet endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Vad som sagts nu gäller även förverkande av egendom och annan särskild rättsverkan av brott.

Med yttrandefrihetsbrott i film avses i denna lag framställning eller offentliggöran— de, som enligt 7 kap. 4 eller 5 % tryckfri- hetsförordningen skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott om gärningen begåtts genom tryckt skrift. Yttrandefrihetsbrott föreligger endast om filmen visats offentligt.

Bestämmelse i brottsbalken eller annan lag om påföljd för brott, som avses i 7 kap. 4 och 5 åå tryckfrihetsförordningen, gäller även när brottet är att anse som yttrande- frihetsbrott i film.

3 5 För varje film skall finnas en filmutgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihets- brott. Ingenting får förekomma i filmen mot filmutgivarens vilja.

Filmutgivare skall ha hemvist i Sverige. Han får inte vara omyndig eller i konkurs- tillstånd.

Filmutgivare för film förordnas av den som producerar filmen. Är filmutgivare ej förordnad när filmen i Sverige utlämnas för offentlig visning, förordnas filmutgivare i stället av den som utlämnar filmen.

4 5 Innan film visas offentligt skall den som har att förordna filmutgivare h05 filmnämnden göra anmälan om vem som är filmutgivare för anteckning i register, som föres hos nämnden.

5 & Filmutgivare är ansvarig för yttrandefrihets— brott i film för vilken han är förordnad.

Har anmälan som avses i 4 & ej skett, när filmen visas offentligt, ansvarar i stället producenten och den som i Sverige utlämnat filmen för offentlig visning. Detsamma gäl- ler om filmutgivaren, när filmen visas of- fentligt, inte längre är behörig eller uppen- bart inte innehar den befogenhet han skall ha enligt 3 &.

Kan i fall som avses i andra stycket ej ut- rönas vem som i Sverige utlämnat filmen

för offentlig visning, ansvarar i dennes ställe den som visat filmen.

6 5 Ansvar för yttrandefrihetsbrott i film eller för medverkan till sådant brott får ej ådö- mas annan än den som är ansvarig enligt 5 &.

Den som lämnat meddelande för offent- liggörande i film är fri från ansvar, när ansvarsfrihet skulle ha förelegat om med- delandet under motsvarande förhållanden lämnats för offentliggörande i tryckt skrift.

7 5

För skada på grund av yttrandefrihetsbrott i film svarar den som är ansvarig för brottet enligt 5 5.

Producenten och den som i Sverige ut— lämnat filmen för offentlig visning är skyl- diga att jämte filmutgivaren ersätta skadan.

Skadeståndsskyldighet får ej åläggas an— nan än den som är ansvarig för skadan enligt första eller andra stycket.

8 5

Fråga som rör missbruk av yttrandefriheten i film bedömes efter samma grunder som gäller för bedömningen av missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap. 45 tryckfrihets- förordningen.

Den som är ansvarig för innehållet i film enligt 5 5 skall anses ha haft kännedom om innehållet och medgivit att filmen visades offentligt.

I mål om ansvar eller skadestånd eller om förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan på grund av yttrande- frihetsbrott i film får fråga ej väckas om vem som, utan att vara ansvarig för brottet eller skadeståndsskyldig enligt denna lag, författat eller framställt filmen, framträtt i denna eller lämnat meddelande för offent- liggörande i filmen.

9 5

Vid tillämpning av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken skall vad som sägs om undersökningsledare och åklagare i stället avse justitiekanslern.

Föreligger yttrandefrihetsbrott i film får de exemplar av filmen, vilka är avsedda att visas offentligt, förklaras förverkade. Beträffande förverkande av egendom el- ler annan särskild rättsverkan av brott gäl— ler i övrigt 36 kap. 1_3 åå, 4 & tredje stycket samt 5—12 åå brottsbalken.

115

Mål om ansvar eller skadestånd eller om förverkande av egendom eller annan sär- skild rättsverkan på grund av yttrandefri- hetsbrott i film upptages av Stockholms rådhusrätt. Om det är lämpligt med hän- syn till utredningen, kostnader och andra omständigheter, kan sådant mål upptagas även av annan rådhusrätt som är behörig att pröva tryckfrihetsmål.

Beträffande rättegången äger i övrigt 12 kap. och 14 kap. 1—3 åå tryckfrihetsför- ordningen samt lagen den 22 april 1949 (nr 164) med Vissa bestämmelser om rätte- gången i tryckfrihetsmål, jämte anslutande föreskrifter, motsvarande tillämpning. De som är jurymän för tryckfrihetsmål är behöriga att medverka även i mål som av— ses i denna paragraf.

12 5 Allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott i film väckes av justitiekanslern. Sådant åtal skall väckas inom sex månader från det filmen visats offentligt och anmälan enligt 4 & gjorts. Sedan allmänt åtal väckts inom nämn- da tid får dock nytt åtal väckas mot annan som är ansvarig för brottet.

Bestämmelse i brottsbalken om bortfal- lande av påföljd gäller även när brottet är att anse som yttrandefrihetsbrott i film.

13%

Filmutgivare eller annan som har att taga befattning med film får ej avslöja vem som författat eller framställt film, framträtt i film eller lämnat meddelande för offentlig- görande i film. Detta gäller dock ej, om den vars namn avslöjas samtyckt till detta eller om skyldighet att avslöja hans namn före- ligger enligt lag.

Den som bryter mot denna paragraf dö— mes till böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal för sådant brott väckes av justitiekanslern. Åtal får väckas endast efter angivelse av målsägande.

145

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Konungen meddelar även bestämmelser om skyldighet för den som har att för- ordna filmutgivare att låta justitiekanslern och enskild ta del av innehållet i film samt fastställer villkoren härför.

Denna lag träder i kraft den

1. Utredningsuppdraget och dess fullgörande

1.1. Direktiten

I direktiven för utredningens arbete, vilka innefattas istatsrådsprotokollet den 9 ok- tober 1964, redogjorde dåvarande chefen för ecklesiastikcepartementet, statsrådet Eden- man, inledn'ngsvis för gällande bestämmel- ser om cenzuren och förarbetena till dessa. Han erinrade vidare bl.a. om den offent- liga debatte1 om filmcensuren och anförde därefter föl_ande:

Den unde' senare tid pågående intensiva dis- kussionen rérande filmcensuren har visat, att en betydande oklarhet råder om censur verkli- gen är motiverad för vuxen publik och hur denna verksamhet i så fall lämpligen bör vara utformad. Band dem som anser att censuren bör bibehållas godtages i allmänhet den i nu- varande regler för filmgranskningen fastslagna målsättningei, att ingrepp mot film, om man bortser från sådana specialfall som rör rikets säkerhet elle' förhållande till främmande makt, inte bör grundas på andra skäl än sådana som syftar till at. förebygga brott eller verka som mentalhygietiskt skydd. Däremot är mening- arna mycket delade i frågorna om hur olika åldersgrupper påverkas av film och huru påver- kan från filn skiljer sig från påverkan av lik- nande slag f'ån andra massmedia. Detta torde delvis samnanhänga med att problemen på området är otillräckligt utforskade. Den veten- skapliga forikning som redan bedrivits på om- rådet synes c'essutom inte ha sammanställts och gjorts allmätt tillgänglig i tillräcklig utsträck- ning.

Starka skål synes enligt min uppfattning så- lunda föreligga för en utredning med syfte att möjliggöra en grundlig omprövning av behovet av respektive förutsättningarna för den statliga

filmgranskningen. Jag förordar därför, att en sådan utredning verkställs genom särskilda sak- kunniga.

Utgångspunkten för utredningsarbetet bör vara att bättre än hittills varit möjligt belysa vilka faktorer, som kan motivera särskild för- handsgranskning eller eventuellt andra former av särskild samhällskontroll för offentliga vis- ningar av film. Utredningen bör därvid inrikta sig på att diskutera karaktären av de skade- verkningar på olika publikkategorier som kan tänkas motivera vissa generella normer för så- dana ingripanden.

För den vetenskapliga dokumentation och analys som krävs härför, bör utredningen till- föras särskild expertis. Det ligger nära till hands att härvid i första hand utnyttja den grupp av experter som engagerats i de av Sven- ska Filminstitutet igångsatta forskningsprojekten med uppgifter som berör den nu tillkallade utredningens.

Mot bakgrund av den bild, som utredningen sålunda erhåller, bör de sakkunniga förutsätt- ningslöst pröva behovet av särskild samhälls- kontroll av filmvisningar och de lämpligaste administrativa lösningarna för att åvägabringa sådan kontroll.

1.2. Vissa avgränsningsfrågor

Av utredningens direktiv får anses framgå att utredningens uppdrag såvitt gäller censur- frågan avser filmvisningar av alla slag som är offentliga. TV vänder sig främst till tit- tarna i hemmen. Sådan visning är enligt gäl- lande rätt inte att betrakta som offentlig och skulle därför ur denna synpunkt sett falla utanför uppdraget.

Emellertid kan av propositionen (1966: 149) till radiolagen den 30 december 1966 (nr 755) utläsas att departementschefen inte ansåg det möjligt att ta definitiv ställning till frågan om skillnaden i censurhänseende mellan film som visas på biograf och film som visas i TV förrän i samband med be- handlingen av utredningens kommande för- slag. Det censurförbud som föreskrivs i la- gen borde i avvaktan på detta ställningsta- gande avse också film som visas i TV, framhöll han. Dessa uttalanden ger vid han— den att utredningen bör ta upp nyssnämnda fråga till behandling.

Härtill kommer att mottagning av TV- film numera förekommer också i olika sam- manhang som många gånger kan vara att anse som offentliga, t. ex. på hotell, kaféer, restauranger, i skyltfönster etc. TV-sändning av film från Sveriges Radio kan även återges i storfilmformat under former som överens- stämmer med offentliga biografföreställning- ar. Privata sändningar av TV kan också komma att mottas under liknande former. Visningar av det slag som har angivits nu torde under alla förhållanden omfattas av utredningens direktiv i censurfrågan.

På grund av det anförda anser sig utred- ningen vid prövning av denna fråga inte kunna förbigå den film som visas i TV.

Med stöd av uttalandet i direktiven om en förutsättningslös prövning av behovet av särskild samhällskontroll av film och de lämpligaste administrativa lösningarna härför har utredningen ansett sig böra behandla Också frågan om en särskild ansvarighets- lagstiftning för filmen.

1.3 U Iredningsarbetet

Utredningen har i enlighet med direktiven sett som en huvuduppgift att skaffa sig kän— nedom om hur filmen påverkar publiken. Möjligheterna att genom censur eller på annat sätt motverka ev. skador som filmen antas vålla människor har varit en annan väsentlig fråga att vinna klarhet i. För den forskning som krävts bl.a. härför har ut-

redningen främst anlitat Svenska filminsti- tutets filmforskningsgrupp.

Filmforskningsgruppen, som konstituera- des vid årsskiftet 1963—1964, består av pro- fessorerna Sven Ahnsjö (barnpsykiatri), Torgny Segerstedt (sociologi), Gudmund Smith (psykologi) och Arne Trankell (peda- gogik). Som ordförande fungerar filminsti- tutets verkställande direktör Harry Schein och som sekreterare fil. lic. Leif Furhammar.

Utredningen har nära följt det arbete som bedrivits av filmforskningsgruppen. Utred- ningen och gruppen har sålunda haft flera gemensamma sammanträden för ömsesidig information och diskussion och även i öv— rigt samrått i olika frågor.

Filmforskningsgruppen har tagit initiativ till ett flertal forskningsprojekt av vilka någ- ra slutförts. En del av dessa har anknytning till filmpåverkan och censurproblematik. Resultaten av forskningen har redovisats till utredningen efter hand som de har blivit tillgängliga.

I juni 1967 avgav filmforskningsgruppen enligt utredningens önskan en sammanfat- tande rapport om dittills utförda undersök— ningar kompletterade med andra nyare svenska undersökningar och ställda mot bakgrunden av tidigare utförd forskning. Rapporten innehåller också gruppens slut- satser i anledning av den redovisade forsk- ningen.

Inför behandlingen av utredningens kom- mande förslag ansåg utredningen att det var av värde att nya forskningsresultat blev kän- da i god tid. Härigenom kunde också nya synpunkter komma fram som kunde bli av betydelse för utredningens arbete. Utred- ningen ansåg det därför lämpligt att rappor- ten offentliggjordes innan utredningen avgav sina förslag. I enlighet härmed framlade ut- redningen den 21 juni 1967 — utan något eget ståndpunktstagande — som sitt första betänkande filmforskningsgruppens rapport >>Filmens inflytande på sin publik» (SOU 1967: 31). Betänkandet har inte remissbe- handlats men utsänts till vissa myndigheter och organisationer m.fl. för kännedom. I ett särskilt utlåtande till chefen för utbild- ningsdepartementet har Statens biografbyrå

Utredniigens egna experter, Börjeson, Furhamma, Hultgren och Sveri, har stått till utredninges förfogande för överläggningar och samråt Börjeson och Sveri har bl. a. bi- trätt med ganskning av filmforskningsgrup- pens rappt't. De har också — liksom Fur- hammar —lämnat bidrag för belysande av bl. a. frågat om film och brottslighet.

I syfte at utröna dels åsikter om sexual— skildringarpå bio och i TV dels bio- och TV-vanor Jar utredningen med hjälp av Sta- tistiska cerralbyråns utredningsinstitut låtit genomföra en intervjuundersökning om bl. a. dessafrågor. Undersökningen, som ut- fördes i sanarbete med utredningen beträf- fande Iagstftningen om yttrande- och tryck- frihet i visa fall (yttrandefrihetskommittén), omfattade Lven vissa frågor om konsumtio- nen av om inställningen till pornografisk litteratur. Jtredningen har också tagit del av vissa aijra upplysningar om pornografi, bl. a. en de sakkunnigutlåtanden i ett danskt betänkandt om tukt- och sedlighetsbestäm- melsernas 1tformning i Danmark1 och en intervjuunersökning med vissa ytterligare frågor on konsumtionen av pornografi m.m. som Svenska institutet för opinions- undersöknngar (SIFO) har utfört på upp- drag av uredningen rörande sexual- och samlevnadfrågor i undervisnings- och upp- lysningsarbtet (USSU). Resultaten av ut- redningsintitutets och USSU:s undersök- ningar ha= sammanställts av docent Bör- jeson i en 'apport som bifogas betänkandet (bil. 7).

För att )redda underlaget för utredning- ens — ochyttrandefrihetskommitténs — be— dömning zv pornografiska framställningars och våldsszildringars inverkan har yttrande inhämtats rån socialstyrelsen i frågan huru- vida konstmtion av pornografi eller vålds- skildringarkan antas medföra några skade- verkningarur olika synpunkter.

Utredniigen har tagit del av vissa under- sökningar om ett underutskott inom Euro- parådets lriminalrättskommitté under se- nare år ha tagit initiativet till rörande frå- gan om mssmedias inflytande på ungdoms- brottslighe; Av intresse ur utredningens syn-

punkt är framför allt en rapport med titeln »The cinema and the protection of youth» som utarbetats av H. Michard, >>consulting expert» i kommittén.

I Danmark tillsattes 1963 en statlig kom- mitté med uppgift att överse den gällande censurordningen. Kommittén avgav sitt be— tänkande i slutet av 1967. Utredningen har haft ett nära samarbete med den danska kommittén. Gemensamma sammanträden har hållits den 17 september 1965 i Köpen- hamn, den 16 december 1966 i Stockholm och den 30 augusti 1967 i Köpenhamn.

Utredningen har också samrått i olika frågor med yttrandefrihetskommittén som tillsattes i oktober 1965. Ett flertal gemen- samma sammanträden har hållits. Genom utredningens sekreterare har kontakt vidare hållits med två statliga kommittéer i Norge som utrett olika frågor rörande filmcensur. De båda sistnämnda kommittéerna har nu— mera avslutat sitt arbete.

I syfte att skaffa underlag för en bedöm— ning av den svenska censurens verksamhet samt tidigare och nuvarande censurpraxis har utredningen inhämtat upplysningar och statistik m.m. från Statens biografbyrå och Statens filmgranskningsråd. Synpunkter här- om har också framkommit vid ett gemen— samt sammanträde som utredningen haft med de båda myndigheterna. Information har även lämnats av utredningens expert Furhammar som tidigare under några år tjänstgjort som censor. Utredningen har vi— dare sett ett stort antal svenska och ut- ländska filmer som har varit föremål för censuringripande. Uppgift på samtliga spel- filmer, som har granskats av biografbyrån, har månadsvis tillställts utredningen med an— givande av byråns beslut i varje särskilt fall.

För att få uppgifter om barnfilm, under- visning i filmkunskap m. fl. frågor som har samband därmed har utredningen haft över- läggningar med den svenska barnfilmkom— mittén och nordiska barnfilmnämnden. Ut- redningens sekreterare har också haft viss kontakt i saken med skolöverstyrelsen. Leda- moten Peterson och utredningens sekreterare

1 Straffelovrådets betankning om straf for por— nografi. —— Betmnkning nr 435/1966.

har vidare deltagit i en konferens om ifråga- varande spörsmål anordnad 1966 i Wien av International centre of films for children. Om barns TV-vanor och reaktioner på vålds- inslag i TV har utredningen inhämtat upp- lys ningar ur bl.a. undersökningar härom som Sveriges Radio låtit utföra.

Utredningen har hållit 84 interna sam- manträden. Härtill kommer ett flertal sam- manträden med statliga myndigheter och utredningar samt med vissa organisationer. Utöver vad som har framgått av det före— gående har utredningen sålunda samman- trätt med bl. a. producenter, distributörer, biografägare, regissörer och skådespelare m. fl. företrädare för filmbranschen, med filmkritiker, med psykologer, sociologer, pe- dagoger och läkare, med Sveriges Radio, med USSU och riksförbundet för sexuell upplysning samt med samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Sam- råd i olika frågor har skett med även andra myndigheter m.fl., främst med Svenska filminstitutet. Genom utrikesdepartementet har uppgifter inhämtats om filmcensur m. m. i andra länder.

Följande framställningar och utlåtanden har av Kungl. Maj:t överlämnats till utred- ningen att tas i beaktande vid fullgörandet av utredningsuppdraget:

Den 14 juli 1965 anhållan från svenska mis- sionsförbundet m.fl. kristna samfund och organisationer om åtgärder mot skadligt in— flytande av vissa publikationer och filmer,

samma dag anhållan från Göteborgs kvinnli- ga diskussionsklubb om strängare regler för filmgranskning,

den 21 januari 1966 förslag från Sveriges filmproducenter AB om förenklat system för censurbehandling av filmkopior,

den 5 mars 1968 utlåtande av biografbyrån i anledning av utredningens delbetänkande »Filmens inflytande på sin publik»,

den 14 mars 1968 anhållan från Kristet Samhällsansvar om viss utredning angående filmcensur samt

den 20 juni 1968 anhållan från Opinions— gruppen för skärpt filmcensur om åtgärder till förhindrande av kulturradikala över- tramp på olika områden.

Utredningen har under sitt arbete avgett följande utlåtanden:

Den 13 juli 1965 angående Nordiska rådets rekommendation om en undersökning av filmens inverkan på åskådarna, särskilt barn och unga, m.m.,

den 31 januari 1966 över betänkande med förslag till radioansvarighetslag (SOU 1965: 58),

den 7 mars 1967 angående förslag till ny taxesättning vid biografbyrån,

den 17 maj 1967 angående viss forskning om filmpåverkan m. m.,

den 18 december 1967 över förvaltnings- domstolskommitténs betänkande »Förvalt- ningsrättskipning» (SOU 1966: 70) samt

den 17 april 1969 över en ansökan av Svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet om befrielse från tillämpning av förordningen den 5 juni 1959 (nr 348) med särskilda bestämmelser om biografföreställ- ningar m. m.

I F örhandsgranskning och spridning av film

2. Historik

Filmen kom till Sverige 1896. Åren 1905— 1910 kom genombrottet för biograferna. Programmen utgjordes för det mesta av kor- tare reportage och komiska scener som ställdes samman till entimmesföreställningar, men det hade också börjat komma kortare dramatiska filmer. Programmen saknade nästan helt och hållet konstnärlighet. Av- ståndet till varietén var ännu inte klart mar- kerat: filmnummer visades på varietéema och dessas artister föredrog ofta visor på biograferna.

Under de första åren utgjordes biografer- nas publik till övervägande del av barn och ungdom. Många vuxna, framför allt den genom bildning och ställning opinions- bildande delen, försmådde i regel filmen. Filmväsendet betraktades som en enkel för att inte säga tarvlig förströelse för unga och mindre bemedlade närmast att jäm- ställa med cirkusföreställningar — »små- folkets teater». Biograferna framstod också som ett slags skräckkammare.

Biograferna ökade emellertid kraftigt i antal, och man började få upp ögonen för det nya folknöjets betydelse, socialt, kultu- rellt och ekonomiskt. Redan tidigt — om- kring 1905 — lät överståthållarämbetet i Stockholm föreskriva vissa särskilda villkor för biografföreställning.

Dessa och liknande bestämmelser var av rent lokal räckvidd och kunde bara föran- leda ingripanden i efterhand mot program- men. En stark opinion började emellertid

kräva bättre kontroll över dessa, särskilt med hänsyn till den ungdomliga publiken. Vid ett opinionsmöte i Stockholm 1908 krävdes att överståthållarämbetet skulle se till att föreskrifterna för biografföreställ- ningar verkligen efterlevdes. Dessutom till- sattes en biografkommitté som frivilligt skul- le kontrollera att de stadgar följdes som gällde för Stockholm.

Allmänhetens och huvudstadspressens uppmärksamhet var härigenom riktad på biograferna. Också i landsorten underkasta- des biografprogrammen granskning, och fall av förevisningar av olämpliga filmer om— nämndes i provinspressen.

Vid 1909 års riksdag väcktes två motio— ner om förhandskontroll av program för biografföreställningar, särskilt sådana till vilka barn hade tillträde. I riksdagen fram— hölls bl. a. att filmen var ett andligt gift och att biografägarna själva hade begärt kon- trollen. Motionerna fick också stöd av sym- patiuttalanden från olika håll i landet. Det fanns emellertid också mer reserverade rös— ter, bland dem Hjalmar Branting som i riks- dagen yttrade bl. a.: >>Hur önskvärt det utan tvivel är att dessa föreställningar underkastas offentlig kontroll såvitt rör ungdomen är det klart att man då lätt kommer in på ett område där man berör teatercensur och vad därtill hör.» Han underströk vederbörande utskotts yttrande att förslaget berörde »ett ytterst ömtåligt område, vars beträdande ur

så väl principiell som praktisk synpunkt på- kallar den största försiktighet».

Riksdagen biföll motionerna och anhöll i skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning om mera bestämda och effektiva föreskrifter för att förebygga filmens skadliga inflytande, särskilt på ungdomen. I skrivelsen anfördes bl. a.:

Det torde ej kunna förnekas, att biografföre- ställningar med goda och gedigna program kan i viss mån utgöra verksamma bildningsmedel och för allmänheten vara en både nyttig och nöjsam förströelse. Men å andra sidan har er- farenheten tyvärr redan visat, att de mången gång urartat till ett mer eller mindre osunt ge- schäft, som går ut på att, genom att ibland de goda och bildande numren i programmen in- sticka omoraliska, rafflande, skrämmande dy— lika, ockra på allmänhetens godtrogenhet. I stället för att verka bildande och förädlande, verkar de därför ofta skadligt och förråande. De har därigenom börjat bliva en verklig fara speciellt för det uppväxande släktet. Det för- hållandet, att biografteatern framställer levan- de bilder, gör, att intrycken härav djupare in— präglas i de ungas sinne. Och särskilt torde det vara just de mest rafflande scenerna, som på barnasinnet utövar ett oemotståndligt inflytan- de. Det torde därför ej råda mer än en mening därom, att man bör göra allt vad göras kan för att söka råda bot på de allvarliga och svå- ra missförhållanden, som på jämförelsevis kort tid börjat inrota sig i fråga om biografföreställ- ningar.

En kommitté bestående av tre sakkunniga tillsattes. Kommittén avgav 1910 »betänkan- de med förslag till förordning innefattande vissa bestämmelser angående förevisning av biografbilder».

Bl. a. på grund av erfarenheter från Malmö och Hälsingborg, där en kommunal filmcensur hade inrättats några år tidigare, ansåg de sakkunniga att enda effektiva sät- tet att rätta till missförhållandena var att låta biografbilderna förhandsgranskas av ett för hela landet gemensamt organ. Detta skulle medföra likformighet i tillämpningen och besparing av tid, arbete och kostnad för kontrollen.

Efter en viss bearbetning framlades ären- det för 1911 års riksdag (prop. 1911: 160) som antog kommitténs förslag med en del smärre ändringar. Den därefter utfärdade

förordningen av den 22 juni 1911 (nr 71) angående biografföreställningar (biografför- ordningen) trädde i kraft den 1 december samma år. Samtidigt trädde det statliga organet för filmgranskningen, statens bio- grafbyrå, i verksamhet.

Biografförordningen upptog förutom de allmänna grunderna för filmgranskningen också en bestämmelse om en åldersgräns vid 15 år för filmer som godkänns för barn. I förordningen har under årens lopp inte fö- retagits mera avsevärda ändringar av prin- cipiell innebörd.

Alltsedan filmcensuren inrättades kom dess berättigande att diskuteras mer eller mindre intensivt. 1938 väcktes motioner i riksdagen om skärpning av censuren eller i varje fall av samhällets övervakning av fil- men. I en av motionerna föreslogs att censu- ren skulle utvidgas till att omfatta också filmalster som var fördummande, förytligan- de eller smaklösa. Å andra sidan började man i pressen allt oftare göra gällande att filmen hade nått en sådan mognad och ställning i samhällslivet att censuren kunde undvaras.

Med hänvisning till bl. a. dessa opinions- yttringar föreslog biografbyrån 1946 i en skrivelse till Kungl. Maj:t en allmän över- syn och omprövning av bestämmelserna för filmgranskningsverksamheten. I skrivel- sen framhölls bl.a. att om en så viktig opinionsskapande faktor som filmen fort- farande skulle vara föremål för förhands- granskning borde denna kontroll i möj- ligaste mån äga rum under allmän insyn och i viss medverkan med representativa före- språkare för samhällets kulturella och so- ciala strävanden. För att allmänheten lättare skulle få reda på filmcensurens beslut före- slogs att man skulle inrätta ett gransknings- råd med uppgift att säga sin åsikt om filmer som föranledde särskild tveksamhet inom biografbyrån. Rådet skulle inte bli något verkställande censurorgan utan till hela sin karaktär vara rådgivande. Biografbyrån skulle alltså fortfarande ha full beslutande— rätt vid filmgranskningen. Bland övriga frå- gor som borde utredas nämndes i skrivelsen

också bl.a. frågan om att skydda barn och ungdom mot skadlig filmpåverkan.

Dessa och andra meningsyttringar och förslag ledde till att Kungl. Maj:t 1949 till— kallade sakkunniga — 1949 års filmkommit- té — för att underkasta censurbestämmelser- na en allmän och förutsättningslös ompröv- ning och översyn. Kommittén skulle också utreda frågan om barn och film.

Kommittén avgav två betänkanden: ett 1951 om flmcensuren (SOU 1951: 16) och ett 1952 om barn och film (SOU 1952: 51). I det senare föreslogs bl. a. statligt stöd åt produktion av barnfilm.

I betänkandet om filmcensuren diskute- rade kommittén att låta filmer för vuxna helt befrias från censur och framhöll därvid bl. a. att det rådde skarpt delade meningar om vad som var moraliskt eller mentalhygie- niskt farlig. Kommittén tillstyrkte dock att censuren skulle bibehållas inte bara för att skydda barnen utan också med tanke på vuxna därför att den behövdes som »men- talhygieniskt skydd mot sadistiska och skad- ligt ångestpressande inslag i filmerna». Kom- mittén framhöll också risken för en både godtyckligzre och strängare privat censur om den statliga censuren upphörde.

I fråga om bestämmelserna för barnför- bjuden ocl: barntillåten film föreslog kom- mittén att lS-årsgränsen skulle höjas till 16 år och att en andra åldersgräns skulle infö- ras vid 11 år. För att reducera riskerna för godtyckliga ingripanden från censuren fö- reslogs vidire i enlighet med biografbyråns tidigare förslag ett granskningsråd med råd- givande funktion i förhållande till censur- myndigheten.

Praktisk: taget alla remissinstanser anslöt sig till förslaget att bibehålla censuren. Ock— så övriga förslag godtogs i stort sett eller lämnades utan erinran under remissbehand- lingen.

Föredragande departementschefen (prop. 1954: 116) delade uppfattningen att censu- ren borde bibehållas. Dess betydelse ansåg han främst ligga i att den erbjöd ett skydd för barnen mot skadliga filmintryck. Men även när det gällde film avsedd för visning inför vuxen publik fann han att censuren

fyllde en viktig mentalhygienisk funktion.

De bestämmelser för censuren, som före— slogs i propositionen, innebar att censurens mentalhygieniska inriktning kraftigt under- ströks. Departementschefen uttalade, att in- gripande i filmerna efter moraliska eller estetiska linjer inte borde få förekomma. och avböjde bestämt varje form av smak- censur. Han betonade vikten av att filmer och filmscener bedöms inte bara efter sina rent formella element utan också med be- hörigt hänsynstagande till filmens samman- hang, syftning och helhetsverkan. I propo— sitionen föreslogs i överensstämmelse här- med vissa ändringar i biografförordningen. Dessutom förordades en lägre gräns vid 11 år vid sidan av den existerande gränsen för barntillåten film, 15 år. Departementschefen biträdde också förslaget om att inrätta ett granskningsråd som rådgivande organ.

Riksdagen (SU 1954: 112; rskr 309) ansåg att filmcensuren borde bibehållas och hade inget att erinra mot de föreslagna förutsätt- ningarna för ingripanden av mentalhygie- niska och socialetiska skäl. Riksdagen biföll också förslaget om ett granskningsråd. Där- emot ansåg riksdagen inte att det fanns till- räckliga skäl för att införa alternativa ål- dersgränser.

1959 ersattes den tidigare biografförord- ningen med den nu gällande (prop. 1959: 135; ZLU 39; rskr 308). Frågan om film- censuren borde avskaffas behandlades inte. Däremot infördes den alternativa lägre grän- sen för barntillåtna filmer vid 11 år.

En ny instruktion för biografbyrån ut- färdades 1963. I förhållande till den tidigare instruktionen innehöll den bl. a. den nyheten att byrån skulle inhämta filmgransknings- rådets yttrande om film av betydande konst- närligt värde. 1965 underkastades instruktio- nen en formell bearbetning.

I den offentliga debatten fortsatte man under åren närmast efter 1959 års lagstift- ning att ifrågasätta om filmcensur är nöd— vändig för vuxna människor. Vissa ställ- ningstaganden från biografbyråns sida vid olika tidpunkter kritiserades skarpt antingen på grund av att ingrepp ansågs oberättigade med hänsyn till gällande normer eller på

grund av att byrån underlät att göra ingrepp med hänvisning till filmens sammanhang och konstnärliga värden. Argumenteringen kring dessa frågor belyste bl. a. den oklarhet som råder framför allt om filmens ev. skadlighet.

Särskilt intensivt bröts meningarna kring två svenska filmer. Den ena, Ingmar Berg- mans »Tystnaden», fick 1963 oklippt passe- ra censuren. Den andra, Vilgot Sjömans »491», blev 1964 totalförbjuden av biograf- byrån men släpptes av Kungl. Maj:t fri för vuxna efter föreskrift om vissa klipp m.m. Främst tack vare dessa censurfall kom fil- men och filmcensuren att utgöra ett viktigt inslag i kulturdebatten under 1964.

I »Tystnaden» var det ett par öppna, realistiska sexualscener som väckte häftig kritik på några håll. Om »491» hävdades det å ena sidan att så spekulativa utmaningar mot vedertagna seder inte var förenliga med konstnärliga ambitioner och borde förbjudas av censuren. Å andra sidan framhölls att inga gränser fick sättas för konstnärens be- mödanden att inmuta nya områden under hans strävan att vidga sin och publikens verklighetsbild och att Vilgot Sjöman med »491» inte bara hade skapat ett betydande konstverk utan Också hade gjort en viktig social insats.

I en skrivelse till biografbyrån 1963 med anledning av att justitieombudsmannen hade begärt yttrande om filmen »Tystnaden» ifrågasatte de censorer, som deltog i beslu- tet om denna film, om inte censur för vuxna kunde slopas, förslagsvis över 18 år. De ansåg vidare att tiden var mogen för en översyn av censuren i dess helhet. Chefen för byrån, direktör Erik Skoglund, som inte deltog i beslutet om »Tystnaden», framhöll också för egen del i ärendet att man vid en sådan utredning med fördel kunde överväga om det fanns förutsättningar att slopa film- censuren för vuxna med fastställande av en lämplig vuxenavg'ränsning.

Debatten om »Tystnaden» och »491» gav eko även i riksdagen. Långvariga debatter förekom vid olika tillfällen under vårsessio- nen 1964.

I motioner vid samma riksdagssession (I:

316 samt I: 385 och 11: 459) begärdes en utredning om filmcensurens ställning. Mo- tionärerna angav som utredningens huvud- syfte att pröva om censur för vuxna är nöd- vändig och hur åldersgränserna för barn och minderåriga bör avvägas. De hänvisade där- vid bl. a. till TV:s tillkomst och den föränd- ring detta kunde innebära. Över motionerna, som hänvisades till allmänna beredningsut- skottet, yttrade sig ett antal organisationer och myndigheter. Förslaget om utredning tillstyrktes eller lämnades utan erinran i de flesta yttranden.

I sitt utlåtande (ABU 33) framhöll all- männa beredningsutskottet att reglerna för filmcensuren skapade osäkerhet vid tillämp- ningen och att osäkerhet rådde om de motiv som kunde föranleda fortsatt särställning för behandlingen av film i förhållande till andra massmedia. I enlighet med utskottets förslag beslöt riksdagen (rskr 307) med anledning av motionerna att hos Kungl. Maj:t begära en förutsättningslös utredning om den stat- liga filmcensurens ställning och därmed sam- manhängande frågor.

Också efter det utredningen tillsattes i slutet av 1964 har censurdebatten fortsatt om än inte med samma styrka som 1963—— 1964. Som framgår av redogörelsen nedan för censurens praxis engagerades opinionen åter i censurproblemet framför allt genom två filmer av Vilgot Sjöman (1967 och 1968) med öppna sexualskildringar. Biografbyråns godkännande av dessa filmer medförde krav både på en skärpning av censuren och på dess avskaffande.

Under senare tid har frågan om våldet i film och TV kommit mera i förgrunden i de- batten. Diskussionen har framför allt rört sig om det s.k. underhållningsvåldet och dess ev. skadeverkningar på lång sikt vilka av många ansetts vara mera beaktansvärda än påverkan av sexualskildringar i film. Des— sa frågeställningar berörs närmare i det följande.

3. Nuvarande ordning

Gällande bestämmelser om censuren finns, som berörts tidigare, i förordningen den 5 juni 1959 (nr 348) med särskilda bestäm— melser om biografföreställningar m.m. och i instruktionen för statens biografbyrå den 3 december 1965 (nr 748).

Enligt 3 & biografförordningen får bio- grafbyrån inte godkänna film eller del av film vars förevisande på grund av det sätt varpå händelserna skildras och det sam- manhang vari de förekommer kan verka för- råande eller skadligt upphetsande eller för- leda till brott. Inte heller får film eller del av film godkännas om dess förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till rikets för— hållande till främmande makt eller kan lända till upplysning om förhållanden vilkas uppenbarande kan medföra men för försva- ret eller eljest för rikets säkerhet. Biograf- byrån får också i annat fall vägra godkänna film eller del av film om byrån finner att förevisande därav uppenbarligen skulle stri- da mot allmän lag. Film eller del av film får inte godkännas till förevisning för barn under 11 år eller för barn, som fyllt 11 men inte 15 år, i den mån den kan vålla barn i sådan åldersgrupp psykisk skada. Biograf- byrån får inte vägra godkänna film på andra grunder än dessa.

Till byrån är som nämnts knutet ett råd— givande organ i censurärenden, statens film- granskningsråd. Byrån får inte avgöra så- dana ärenden utan att ha inhämtat rådets yttrande om det är fråga om att helt för-

bjuda en film, att förbjuda betydande delar av en film, att förbjuda delar av en film, som har vunnit erkännande som film av be— tydande konstnärligt värde eller som uppen- barligen kan antas vinna sådant erkännande, eller att företa en censuråtgärd som är av normerande betydelse för verksamhetens utövande.

Biografbyrån består av en direktör, som är byråns chef och dessutom filmcensor, samt tre andra fast anställda censorer. Dess- utom finns en extra censor och suppleanter. Direktören utnämns av Kungl. Maj:t. De övriga censorerna förordnas av Kungl. Maj:t, de ordinarie för högst fem år i sänder och extra för högst ett. Av de censorer som tjänstgör f. n. är en barnläkare och en lärare.

Den som vill få en film granskad skall enligt biografförordningen göra skriftlig an- mälan därom till biografbyrån. Filmgransk- ningen sköts normalt av de tre ordinarie censorerna. Direktören deltar inte kontinu- erligt i granskningsarbetet. Enligt nuvaran— de praxis arbetar de tre andra censorerna på halvdagspass enligt en på förhand bestämd turordning. I det ena censurpasset ingår två censorer och i det andra en censor. Indel- ningen är gjord så att censorerna på två- manspasset skall få tillfälle till samråd med olika censorpartner.

Enligt gällande instruktion kan en censor ensam fatta beslut bara om att godkänna en film utan inskränkning. Om han vill för- bjuda en film helt eller delvis skall han

tillkalla ytterligare en censor. Kan de två censorerna inte enas om en films bedöm- ning skall en tredje tillkallas. I detta fall blir de flestas mening biografbyråns beslut. Vid lika röstetal gäller den mening som den som är äldst i tjänsten företräder.

I praktiken underställs en film ofta två eller flera censorers prövning också i tvek- samma fall eller då det anses att filmens be— dömning är förenad med någon principiell fråga, t. ex. hänsyn till granskningens konse- kvens och kontinuitet. I principfallen deltar i regel också direktören.

Om en film totalförbjuds utfärdas ett för— budskort (vitt) av innehåll att filmen inte får visas offentligt i Sverige. Den tilläm- pade censurgrunden i biografförordningen anges. I förekommande fall anges också den bestämmelse i »allmän lag» som har åberopats.

Beträffande totalförbjudna filmer före- kommer det ofta att filmägaren återkommer en eller flera gånger med grundligt klippta versioner av filmen som då har möjlighet att bli tillåtna för visning inför vuxen publik. Ibland räknar censorerna avsiktligt med den- na möjlighet. Det gäller särskilt filmer där man har funnit det nödvändigt med så om- fattande klipp att man inte har ansett sig kunna göra detta utan att helt förvanska filmen. Genom att totalförbjuda filmens originalversion i dessa fall överlåter byrån åt filmägaren att själv ta initiativet till klipp- ning av filmen som sedan kanske kan släp- pas fri.

I fråga om helt eller delvis godkända fil- mer tillämpas följande. Om filmen inte fö- religger i färdigt skick vid granskningstill- fället __ den saknar t. ex. svensk titel eller svenska texter — får filmägaren ett interi- mistiskt besked om att filmen under vissa förutsättningar kan komma att godkännas. Därefter återgår filmen till filmägaren för textkompletteringar etc. Har klipp före- skrivits får han dock inte klippa själv utan detta blir byråns uppgift när filmen i si- nom tid återkommer i färdigställt skick.

Föreligger filmen i komplett skick och inga klipp har föreskrivits utfärdas omedel- bart tillståndskort. Sådana kort är gula: tillå-

ten för den som fyllt 15 år, gröna: tillåten för den som fyllt 11 år, och röda: tillåten för alla. Har klipp föreskrivits utförs dessa i regel av biografbyrån varefter tillstånds- kort utfärdas. Gäller det filmer av katego- rierna grönt eller rött sker dock klippning på initiativ av eller med tillåtelse av film- ägaren. Om i dessa fall biografbyråns re- kommendationer om klippning inte god- känns av filmägaren sker inget ingripande utan filmen placeras i närmast högre kate- gori.

Någon motivering för partiella förbud (klipp) ges inte i praxis. Skälet härför anges främst vara att motiveringen anses framgå av klippbeskrivningen.

Filmgranskningsrådets fem ledamöter, av vilka de flesta f.n. är författare till yrket, förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av tre år i sänder. Kungl. Maj:t utser också en av ledamöterna att vara rådets ordförande. Vid handläggningen av ett ärende, som har hän- skjutits till rådet, framlägger biografbyrån och filmägaren sina synpunkter på fallet. Efter en intern diskussion inom rådet med- delas rådets rekommendation varvid åter- igen representanter för byrån och filmäga- ren brukar vara närvarande. De har då till— fälle att ställa frågor om rekommendatio- nens innebörd.

Under tiden från den 1 juli 1954, då filmgranskningsrådet tillsattes, till den 1 januari 1969 har rådet uttalat sig om sam- manlagt 337 filmer varav 33 kortfilmer och de övriga långa spelfilmer. I 53 av dessa filmfall (ca 16 %) var rådet och biograf- byrån av skiljaktig mening.

Mot biografbyråns beslut att höra eller inte höra filmgranskningsrådet får talan inte föras, inte heller över rådets rekommenda- tioner. Besvär hos Kungl. Maj:t över byråns censurbeslut förekommer relativt sällan. Ärendena remitteras alltid till rådet för ytt- rande. Under tiden 1955—1968 avgjordes 40 besvärsmål. Därav ledde 10 till ändring i byråns beslut.

I detta sammanhang bör erinras om barn- filmkommitténs arbete med granskning av filmer och bedömning av deras lämplighet för barn i olika åldrar. Härom hänvisas till

framställningen i kap. 15. Det kan nämnas att barnfilmkommittén var representerad i filmgranskningsrådet fram till 1963.

Vad beträffar censurens praxis är cen- surgrunderna »förråande» och »skadligt upphetsande» de ojämförligt mest tilläm- pade.

Av en promemoria om biografbyråns ar- bete m.m. som byrån har upprättat för ut— redningens räkning framgår att det stora flertalet ingripanden görs i syfte att elimi— nera grov brutalitet, destruktivitet, råhet och sadism. Bildkategorier som ofta föran— leder förbud eller klippning är sålunda t. ex. långvariga, råa slagsmål med inslag av grym- het och blodsutgjutelse, detaljerade eller ut- dragna skildringar av grymhet mot männi— skor eller djur, olika former av tortyr, när— gångna skildringar av avrättningar eller avancerade skräckscener rörande dödshot, mord, dråp eller självmord.

Ett ingripande mot en film med starka inslag av våld och destruktivitet, som väckte en hel del debatt, var totalförbudet 1966 mot »De vilda änglarna», en kritisk beskriv- ning av ett kaliforniskt skinnknuttegäng som i sitt uppror mot samhället omger sig med bl. a. nazistsymboler. Filmen frigavs seder- mera efter besvär. Däremot stod sig ett total- förbud något senare mot en film med lik- nande motiv, »Born Losers».

Vid sidan av sådana våldsskildringar har biografbyrån traditionellt varit särskilt re- striktiv också på ett annat närliggande om— råde, nämligen skräckfilmerna. Ett omdis- kuterat censurfall inom denna genre var den engelska filmen »Peeping Tom» som drabbades av totalförbud 1966. Filmer som skildrar sinnessjukdom eller liknande till- stånd blir också ofta klippta eller förbjud- na. Uppmärksammade fall härav under senare år var bl. a. två amerikanska filmer: mentalsjukhusskildringen »Shock Corridor», totalförbjuden 1964, och »Chappaqua», en självupplevd narkomanskildring med omdis— kuterade psykedeliska sekvenser. Den senare friade censuren (1967) efter att ha hört me- dicinalstyrelsen i ärendet.

I fråga om skildringar av sexuella förhål- landen får den svenska filmcensuren all-

mänt sett anses tämligen liberal jämfört med de flesta andra länders, i varje fall såvitt gäller ordinär sexualitet. Gränserna för den sexuella frispråkigheten har under de senare åren gång efter annan flyttats framåt. Som har framgått av det föregående var det bl. a. censurens ställningstagande till filmerna »Tystnaden» och »491» som satte i gång den debatt som ledde till att filmcensurut- redningen tillsattes i slutet av 1964. Sedan dess har positionerna på det sexuella front- avsnittet förskjutits radikalt, framför allt ge- nom nyssnämnda filmer av Vilgot Sjöman. »Jag är nyfiken — gul» (1967) och »Jag är nyfiken — blå» (1968). I dessa skildras sam- lag och andra sexuella handlingar öppnare än i någon tidigare film som har visats of- fentligt här i landet. Båda filmerna godkän— des utan klipp.

Alltjämt är dock biografbyrån mera re- striktiv när den sexuella situationen innefat- tar sadism eller tvång. Våldtäktsscener t. ex. klipps ofta bort eller förkortas. Likaså sexu- ella perversiteter.

Censurgrunden »förleda till brott» tolkar biografbyrån, enligt vad nämnda promemo- ria utvisar, som främst avseende direkt brottsinstruktiva filmbilder eller scenföljder. Normen har tillämpats ytterst restriktivt och sporadiskt. När det har förekommit har det gällt någon sådan illustrativ detalj i skild- ringen av förberedelse eller utförande av brott som byrån har ansett kunna ge t. ex. tips som inte är önskvärda. Oftast har nor- men använts i förening med någon av eller båda censurgrunderna »förråande» och »skadligt upphetsande». Något totalförbud med tillämpning av ifrågavarande censur- norm synes inte ha förekommit.

Censurgrunden »stridande mot allmän lag» har också åberopats mycket sällan. Be- stämmelsen i 16 kap. 11 & brottsbalken om sårande av tukt och sedlighet har dock anförts som skäl för biografbyråns ingri- pande i några enstaka fall. Ett antal kort-

De följande bilderna är hämtade ur uppmärk' sammade filmer från censurens början fram till i dag.

Avgrunden. 19] l.

Granskn.-N:r 1 9 9 8 gå”/W&W / % Tillverka. -N:r

Til/verk”. fir/nm ,/%+%We/ Anf. ex.: / Filmens svenska-titel (ar/1 [lr/i [il/ii/zds/cuv: %AWW

XM, ;fé/Wz wie... ???...

Fil/nens längd, järv lsli/);mi/ig; % , ; (fler klippning: & fWZ Ora/zskn.-avgifl z'rlagtl mel/: , fi" ' 7'Ä7; år 7 -, [%,/a /.

Ovanstående film god/erinnesför (Wer/lligfärfvisning : Sverige, dock icke för barn under 15 är. Stockholm den / 7£é 19 //

Biografbyrån. %; Anmärkningar. IfM/ÄVMM Mw- %& %?” ”%%/awazzf—e WWW cada/Vw W M

”Wp ”f&ä ”Via/r &!WM” ”?r/24%

WW.

Beskrivning (rubrik och undrrrubrilecr):

(...an E...-...å %*

1950.

Unga spillror.

Gläd dig i din ungdom. 1939 (ovan). Fartfeber. 1953 (överst på nästa sida).

Vildfåglar, 1955 (nederst på nästa sida).

'$..I—1J

___.

Jungfrukällan. 1960 (överst på föregaende sida).

Tystnaden. l963 (ncdcrst pa föregaende sida).

491. 1964 (man).

Hon dansade en sommar. |951.

Jag är nyfiken — gul, 1967 (nedan).

filmer i smalfilm av pornografisk typ för- bjöds 1963 och 1967. Ett av motiven — vid sidan av »förråande» och »skadligt upphet- sande» — för byråns totalförbud mot »491» var vidare att några avsnitt, bl. a. ett mono- log- och dialogparti, ansågs uppenbart äg- nade att såra tukt och sedlighet. Det fram— går att byrån vid detta och flera andra in- gripanden har tänkt framför allt på ungdo- mar närmast över 15-årsgränsen och den större risk för skadlig påverkan som har antagits föreligga för dessa jämfört med äldre personer.1 Tukt- och sedlighetspara- grafen har slutligen åberopats i ett par fall 1968. Det ena gällde filmen »Dom kallar oss mods», en dokumentär skildring av två unga alkohol- och narkotikamissbrukare som regisserades av två elever vid filmin- stitutets filmskola. Biografbyrån ville klip- pa bort en samlagsscen med stöd av nämnda lagrum. Efter besvär godkändes dock filmen i obeskuret skick av Kungl. Maj:t. Det and— ra avsåg några renodlade samlagsfilmer. Filmgranskningsrådets majoritet ansåg att filmerna borde godkännas men Kungl. Maj:t förbjöd filmerna med åberopande av nyss— nämnda lagrum. Utöver nu angivna fall har hänvisning till »allmän lag» inte förekom- mit från biografbyråns sida.

I biografbyråns praxis har utsovringen av de barntillåtna filmerna genomgående skett efter en sträng värdeskala. Formule- ringen i biografförordningen »vålla barn psykisk skada» synes i biografbyråns tolk- ning ta sikte på film eller filmavsnitt som kan verka skrämmande på barn i olika åldrar eller på annat sätt störa deras känslo— liv eller som kan ge impulser till brotts- liga handlingar. Men biografbyrån innefat- tar under denna censurgrund enligt uppgift också film som kan hos unga >>inympa fal- ska livsvärden eller rubba deras förmåga till kritik av och ansvar för sina handlingar». Som exempel nämns filmer där narkotika- missbruk skildras positivt och utan avstånds- tagande eller där raggargängs destruktiva och brottsliga beteende beskrivs glorifie- rande.

Vad beträffar barn under 11 år synes cen— sorerna anse som sin viktigaste uppgift att

skydda dem mot filmer som de kan upp— fatta som skrämmande eller som ett hot mot sin trygghet. I tveksamma fall förbju- der man hellre än man friar. Filmerna av reportage- eller journaltyp liksom de rena reklamfilmerna blir dock som regel helt barntillåtna.

I fråga om barn i åldern 11—15 år fäster man enligt biografbyrån största vikten vid riskerna för kriminellt inflytande eller all- män påverkan som kan leda till brutalitet. Man förbjuder sålunda bl. a. sadistiska fil- mer med inslag av terror och rå sexualitet. Däremot godkänns »hyggliga» äventyrs-, västern— och detektivfilmer liksom också ganska realistiska dokumentärfilmer och djurfilmer. Också filmer som behandlar ett psykologiskt problem eller andra särskilda frågor — utom de rent sexuella — på ett »sobert och allvarligt sätt» torde biograf— byrån vara beredd att godkänna för de äld- re barnen under 15-årsgränsen.

De mentalhygieniskt betingade bedöm- ningsgrunderna ger genom sin allmänna av- fattning självfallet ett brett utrymme för oli— ka personliga meningar och värderingar. Av handlingarna i bl. a. ärendena »Tystnaden» och »491» framgår också mycket skiftande uppfattningar om censurgrundernas tillämp- ning, särskilt med hänsyn till den ungdom- liga publiken. Den lämnade redogörelsen för censurens praxis bör ses mot bakgrun- den härav.

Enligt vad biografbyrån har framhållit ut- går emellertid byrån när det gäller normerna »förråande», »skadligt upphetsande» och »brottsförledande» i huvudsak från filmens syftning och helhetsverkan eller, för att an— vända biografförordningens ordalag, »det sätt varpå händelserna skildras och det sammanhang vari de förekomma». Utifrån en sådan analys träffas avgörandet i normal- fallen på ett antagande om filmens poten- tiella verkan på olika kategorier av normala

1 »491» blev, som nämnts, sedermera godkänd för barnförbjuden visning med föreskrift bl. a. att nämnda talparti skulle göras ohör- bart. I utslaget tog regeringen inte stånd- punkt till om sekvensen i fråga var :porno- grafisk» eller inte.

åskådare. Fall kan emellertid förekomma då de mentalhygieniska skyddssynpunkterna föranleder att man tar särskild hänsyn till minoritetsgrupper bland publiken, t. ex. i fråga om filmer som anses vara särskilt äg- nade att framkalla attitydförändringar, som inte är önskvärda, eller grava ångest- eller skrämseleffekter. Däremot bortser man en- ligt byrån från sådana ev. publikreaktioner som betingas av religiös, moralisk eller po- litisk uppfattning eller rena smakhänsyn.

En särskild fråga är vilken betydelse vid filmgranskningen som tillmäts en films konstnärliga värde. Biografbyrån har särskilt under senare år utan tvekan iakttagit större varsamhet i fråga om censuringrepp i konst- närliga filmer. I fallet »Tystnaden» åbero- pades uttryckligen konstnärligheten som ett skäl för att denna film godkändes obeskuren. Man har härvidlag kunnat stödja sig inte bara på biografförordningens ordalag om filmskildringens »sätt och sammanhang» utan också på bestämmelsen i instruktionen för byrån om skyldighet för byrån att in- hämta filmgranskningsrådets yttrande när det gäller ingrepp i film av betydande konstnärligt värde.

Censur av hänsyn till främmande makt har i stort sett förekommit bara i tider av internationell oro. Under sista världskriget förbjöds sålunda en rad filmer varje år med åberopande av denna censurgrund, däribland Leslie Howards »Pimpernel Smith». Efter kriget har det förekommit bara i några en- staka fall, sista gången 1959. I ett senare censurfall (1961), som gällde dokumentär- filmen »Krigsförbrytare», förekom visserli- gen också en utrikespolitisk aspekt. Bio- grafbyrån diskuterade om det skärpta utri- kespolitiska läge, som ansågs råda, i och för sig var ägnat att inverka på den men- talhygieniska bedömningen. Byråns beslut grundades dock inte på sådana övervägan- den. Frågan var 1963 uppe i riksdagen. I anledning av en motion framhöll allmän- na beredningsutskottet i utlåtande (ABU 1963: 7), som tillstyrktes av riksdagen, att det inte var tillfredsställande om utrikespo- litiska förhållanden tilläts påverka bedöm-

ningen av en films mentalhygieniska verk- ningar.

Vad slutligen angår den censurgrund, som gäller försvaret och rikets säkerhet torde inte heller den föranleda ingripande annat än i undantagsfall. Biografbyrån rådfrågar därvid militär expertis.

Filmcensurens praxis i statistisk belysning framgår av bil. 1—6 till detta betänkande.

4. Allmänna synpunkter

Yttrandefriheten är i ett nutida demokratiskt samhälle av fundamental betydelse för sam- hället och medborgarna. I vårt land har den också sedan lång tid tillbaka erkänts som en självklar medborgerlig rättighet. Sålunda för- utsätter tryckfrihetsförordningen en allmän tryckfrihet. Yttrandefriheten måste självfal- let i princip omfatta alla slags media. Be- gränsningar däri bör förekomma bara om det är nödvändigt med hänsyn till andra väsent- liga allmänna intressen.

Censur bör alltså inte förekomma i någon som helst form om det inte ur samhällets synpunkt finns tungt vägande skäl härför. Från en annan utgångspunkt kan samma sak uttryckas så, att människornas möjligheter att ta del av de framställningar av olika slag som de själva önskar inte bör begränsas utan tvingande skäl.

Denna princip har varit utgångspunkten för utredningens arbete. Principen stämmer väl med den utveckling i riktning mot större öppenhet och frihet som under senare år har förekommit både i det allmänna livsmönstret och i lagstiftning och rättspraxis kring åsikts- och privatlivsfrågor. Det senaste utslaget av dessa tendenser är det förslag om liberalise- ring av lagstiftningen om trosfrihet, tukt och sedlighet rn. rn. som yttrandefrihetskommit- tén lägger fram i sitt betänkande. (Jfr s. 45.)

Filmen är i dag i vårt land det enda om- råde inom kulturlivet där det förekommer statlig censur i betydelsen obligatorisk, fort-

löpande förhandsgranskning. Censurmyndig— heten bestämmer i förväg vad som skall få framföras offentligt. På alla andra områden — bildande konst, teater, litteratur, press, radio, TV — kan samhället bara i efterhand ingripa mot missbruk av yttrandefriheten.

Tryckfriheten som en lagfäst rättighet, garanterad av bl.a. förbud mot förhands- censur, har i Sverige en längre historia än i de flesta andra länder. Sedan 1809 är den fastställd i grundlag. Teatercensur avskaffa- des 1872. För radio- och TV-sändningar har någon förhandscensur aldrig förekommit. Genom 1966 års radiolag har också för dessa medias del lagfästs den princip om själv- ständighet och frihet från förhandsgransk- ning av myndighet som gäller för pressen. Det har skett genom ett censurförbud, upp- byggt efter samma principer som motsvaran- de förbud i tryckfrihetsförordningen. Mot bakgrund av den frihet som alltså gäller för bl. a. övriga massmedia frågar man sig om det finns tillräckliga skäl att beträffande film låta en statlig myndighet bestämma vad människor skall få ta del av.

Vid bedömning av denna fråga må till att börja med erinras om de tekniska fram- steg och djupgående förändringar i samhäl- lets ekonomiska, sociala och kulturella struk- tur som har skett de sista årtiondena. Ut- vecklingen har medfört att stora delar av befolkningen i våra dagar kommer i kon- takt med förhållanden utanför sin egen

miljö i långt högre grad än tidigare. I detta sammanhang har TV:s och övriga mass- medias utveckling spelat en betydande roll. Inte minst TV:s expansion har medfört att biograffilmen i dag inte intar samma cen- trala plats bland massmedia som tidigare. Med hänsyn till denna utveckling framträ- der enligt utredningens mening filmcensu- rens främsta motiv — skydd för publiken mot skadlig filmpåverkan — inte längre med samma vikt.

Den svenska censuren förutsätts inte in- gripa efter moraliska eller estetiska riktlinjer. I diskussionen om filmcensuren hör man emellertid ofta moral- och smakargument framföras. Man måste se till, sägs det, att det som visas på film står i överensstäm- melse med de moraliska normer som om- fattas i samhället. Censuren befriar oss ock- så från en massa dålig film, stoppar »det värsta drägget». Sådana argument är enligt utredningens mening irrelevanta och måste avföras från diskussionen. Med tanke på ytt— randefriheten, konstens frihet inbegripen, är det principiellt oacceptabelt att förevisning av en film skall bero på om en statlig myn- dighet godkänner filmen utifrån etiska eller estetiska principer. Härtill kommer att det knappast är möjligt att fastställa en objektiv måttstock för utövandet av en censur base- rad på sådana kriterier. Det skulle därför vara en inte obetydlig risk för att censurens avgöranden skulle komma att träffas på grundval av censorernas subjektiva uppfatt- ning om vad som skall anses som moraliskt förkastligt eller konstnärligt mindrevärdigt.

Ett annat irrelevant argument för censur är att den ger möjlighet att förbjuda sam- hällskritiska skildringar som inte är »sanna». Sådana synpunkter förekom t. ex. i debatten kring »491» som ansågs ge en felaktig bild av en viss yrkesgrupp. En censur med upp- gift att granska om samhällskritik är riktig och tillåtlig är självfallet otänkbar i en demo- krati. Film som kritiserar rådande förhål— landen bör inte betraktas annorlunda än andra inlägg i samhällsdebatten. Det ankom- mer här — liksom i moral- och smakfrågor — på allmänna opinionen, recensenter m. fl.

att bedöma inlägget, inte en statlig myn— dighet.

Filmindustrin måste i regel kalkylera med mycket stora publikmassor för att en film skall bära sig. Detta ekonomiska beroende av en bred publik har lett till att filmproduk- tionen ofta vädjar till en mera ytlig smak och inte vågar ta risken av att satsa på konst- närlig film. Att film sålunda i stor utsträck- ning produceras med det primära syftet att nå största möjliga vinst och inte med tanke på att framställa kulturellt värdefull film är dock enligt utredningens mening inte i och för sig något skäl för censur. Affärs- mässig spekulation i en bred publiks för- modade önskningar och behov förekommer på många andra områden där censur inte kommer i fråga. Man kan peka t.ex. på boulevard- och serietidningarna.

Viss del av den internationella produk- tionen har under senare år blivit allt hår- dare. Många hävdar att tillståndet skulle vara ändå värre om inte censuren fanns. Censuren skulle sålunda ha en viss återhål- lande effekt på framför allt importen av utländsk film och hålla borta det allra grövsta. Detta åberopas också som ett vä- sentligt skäl för att bibehålla censuren.

Om censuren avskaffas är det inte osan- nolikt att anta att svenska filmproducenter skulle producera filmer med starkare effek- ter än nu och att sådan film skulle importe- ras i större utsträckning. Det är också möj— ligt att vissa företag skulle producera eller importera filmer med grovt våld, sadism och liknande eller pornografisk film med sådana inslag. I vad mån sådana filmer också skulle komma upp på svenska biografer är svårt att säga.

I vilken utsträckning repertoaren kom- mer att ändras vet man inte, inte heller om ändringen blir övergående eller varaktig. Den helt övervägande delen av den svenska filmbranschen torde emellertid vara ansvars- medveten och mån om sitt anseende. Med hänsyn bl. a. härtill finns det anledning anta att slopad censur knappast skulle betyda någon avgörande förändring av biografer- nas repertoar i det långa loppet. Under alla förhållanden är det enligt utredningens

uppfattning inte motiverat att grunda censur — i varje fall för vuxna — på enbart en för- modan om annorlunda repertoar.

Det torde finnas lika liten anledning här som eljest att göra skillnad mellan film och andra media. Det bästa skyddet — bortsett från branschens självansvar — är inte censur utan reaktionen från publiken samt pressen och andra massmedia. Utredningen är helt enig med den danska kommittén när den betonar vikten av det inflytande på reper- toaren som kan utövas på detta sätt och som bör bli ändå större efterhand som för- ståelsen för filmen som medium utvecklas genom bl. a. ökad undervisnings- och upp— lysningsverksamhet.

Förutom den bevakning av filmrepertoa- ren som sålunda utövas av allmänna opinio- nen finns i fall av rättskränkningar genom film också viss möjlighet till ingripande i efterhand med stöd av gällande bestämmel- ser i bl.a. brottsbalken. För att förstärka detta skydd föreslår utredningen, som fram- går av avd. II, särskilda ansvars- och rätte- gångsbestämmelser.

Som nämnts anses den svenska censuren vara tämligen liberal jämfört med andra länders, särskilt när det gäller sexualitet. Också i fråga om våldsfilmer har en i regel mera restriktiv linje på sista tiden frångåtts vid flera tillfällen. Denna utveck- ling innebär att censuren har en mycket begränsad räckvidd som den arbetar i dag. Den kritiseras från vissa håll för att den har upphävt sig själv. Förhållandet anförs emel- lertid också som skäl för fortsatt censur. Därvid åberopas att censuren i varje fall inte gör någon skada inom det snäva om— råde där den utövas numera. Hur det än förhåller sig därmed är det uppenbart att detta inte är ett tillräckligt motiv för att upprätthålla en censurordning.

Till stöd för statlig censur åberopas vidare att man härigenom eliminerar risken för en privat censur från enskilda eller organisa- tioner, t.ex. efter amerikanskt mönster. Den statliga censuren ger en viss garanti åt alla medborgare, säger man. Om den upphör kan man riskera en både godtyckligare och strängare privat censur.

Som omtalas i bil. 8 finns i USA officiell censur bara i vissa stater. Därutöver finns en omfattande inofficiell censur. Inflytelse— rika privata organisationer dirigeras av bl. a. ledande kvinnoföreningar och av katolska kyrkan. Indirekt har dessa ett visst infly- tande på filmproduktionen genom att de re- presenterar en ekonomiskt mycket mäktig opinion. Filmbranschen har också en egen censurorganisation. Utanför USA finns pri- vat censur av betydelse framför allt i katol- ska länder där kyrkan klassificerar filmerna efter moraliska grunder. I bl.a. Västtysk— land finns också branschcensur.

I Sverige lär det knappast finnas jord- mån för att etablera en organiserad privat censur, vare sig lokalt eller på riksplanet, av den karaktär som finns t.ex. i USA. Det finns i vårt land inga påtrycknings- grupper med den omfattning eller styrka att de skulle kunna tvinga fram något sådant. Inte heller torde det från den svenska film- branschens sida finnas en önskan att etablera en egen censurordning om den statliga cen- suren skulle upphöra helt eller delvis, i varje fall inte om den nuvarande övre åldersgrän- sen bibehålls oförändrad.

En helt annan sak än en organiserad privat censur är att olika organisationer i samhället uttalar sig eller att åsiktsgrupper över huvud taget reagerar för eller emot en film. Då är det fråga om fri opinions- bildning som är ett bättre sätt att påverka filmrepertoaren än censur.

Den svenska filmcensuren är avsedd att vara ett socialt motiverat skydd för vissa medborgargrupper och samhällsintressen. Den skall förhindra att sådant filmmaterial sprids som kan inverka skadligt på publi- ken, framför allt barnen. De senare årens censurdebatt har visat att det råder delade meningar om nödvändigheten av censur i denna mening, i varje fall när det gäller vuxna. Att man har bibehållit filmcensuren har berott på dels antaganden om mediets speciella egenskaper som påverkningsme- del dels oklarhet om filmens ev. skadeverk- ningar.

Samhällets principiella målsättning bör emellertid som nämnts vara att undvika

censur. Med denna utgångspunkt anser ut- redningen att det enda som skulle kunna motivera filmcensur är att film har en skad— lig inverkan på publiken, enligt den defini- tion på begreppet »skadlig» som ges nedan i kap. 6, och att censur är bättre ägnad att motverka en sådan inverkan än de former av offentlig eller annan kontroll som an- vänds annars för att minska skador av det slaget i samhället.

5. Underlag för utredningens överväganden

Som har omtalats tidigare har utredningen anlitat framför allt filminstitutets filmforsk- ningsgrupp för den vetenskapliga dokumen- tationen och analysen av bl. a. filmens ev. skadeverkningar.

Filmforskningsgruppens rapport »Filmens inflytande på sin publik» utgör en viktig del av underlaget för utredningens bedöm- ningar. Rapporten behandlar främst frågor, som rör filmpåverkan, men går också in på effekterna av censurens verksamhet. I en avslutande framställning ger gruppen en samlad redovisning av resultaten från de olika forskningsprojekten och de konklusio- ner som man har dragit med utgångspunkt också från det internationella forsknings- läget. Gruppen redovisar också vilka olika slutsatSer den drar av resultaten med av- seende på behovet av samhällsingripande mot film för å ena sidan vuxna och å andra sidan barn.

Utredningen har vidare tagit del av bl. a. socialstyrelsens ovannämnda yttrande1 och en rapport om föreliggande psykologiska undersökningar om filmpåverkan som utar- betats av professor Gerhard Nielsen på upp- drag av den danska censurkommittén. Niel- sens slutsatser överensstämmer i allt väsent- ligt med filmforskningsgruppens. När det gäller frågan om ev. skadliga verkningar av skildringar av sexuella förhållanden finns

upplysningar av viss betydelse också i det tidigare berörda danska betänkandet om straff för pornografi.

De vetenskapliga undersökningar och sak- kunnigutlåtanden, som sålunda föreligger, är enligt utredningens mening inte tillräckligt omfattande eller klargörande för att medge helt entydiga slutsatser om filmcensuren. Över huvud taget är det på hela detta om- råde förenat med betydande svårigheter att skaffa sig säkra bevis. Som filmforsk— ningsgruppen framhåller är nämligen orsaks- sammanhangen bakom filmskadorna inte otvetydiga och tillåter sällan några säkra konklusioner om filmupplevelsernas isolera- de betydelse. Särskilt vanskligt är det na— turligtvis att bevisa att en viss skadeverk- ning inte kan förekomma. Men det är också svårt att påvisa otvetydiga orsaksförhållan- den. Samma osäkerhet gör sig gällande i fråga om censurens effekter.

De resultat utredningen har kommit till kan därför inte grundas enbart med en hän— visning till forskningsresultaten. I viss ut- sträckning har utredningen varit tvungen att företa en värdering på grundval av antagan- den om sannolikheten av vissa skadeverk- ningar och om censurens möjligheter att motverka dessa.

11 fråga om yttrandets innehåll hänvisas till yttrandefrihetskommitténs nämnda betänkande.

6. Skadebegreppet

Begreppet »skadlig» är centralt både i den nuvarande censurlagstiftningen och i den offentliga debatten som har förts om cen- suren. Det är emellertid inte entydigt och har varit en av stötestenarna i diskussionen. Ett försök att analysera begreppet har gjorts i filmforskningsgruppens rapport. Enligt den definition som läggs fram i rapporten kan en film betraktas som skadlig om den med- för att åskådarna tillfogas lidande, t.ex. ångest, eller att deras beteende ändras så att det föranleder lidande för andra människor eller lagöverträdelser. En skadlig effekt föreligger också om åskådarnas atti- tyder till andra människor eller till grund- läggande värderingar förråas, >>avhumanise- ras». En förråad människa beskrivs som en som inte har samma förmåga att känna medlidande som andra.

Det är mot bakgrunden av denna teore- tiska analys av skadebegreppet som film- forskningsgruppen har arbetat. Vissa forsk— ningsresultat inom området1 torde emeller- tid aktualisera frågan om begreppet bör nyanseras i vissa hänseenden som framgår av det följande.

Enligt filmforskningsgruppen menas med skada framför allt något som vållar lidande. Både individen själv och en censurinstitu- tion har en benägenhet att avskärma, censu— rera intryck som har en sådan konsekvens. Nämnda forskningsresultat synes emellertid föranleda att det också är olyckligt när en individuell anpassning inte bygger på rea-

listiska förutsättningar utan på en avskärm- ning av verkligheten. Enligt detta betrak- telsesätt är det rent av lämpligt att indivi- den i viss utsträckning >>skadas>>. Man ser det som osannolikt att en hållbar anpass- ning i tillvaron kan byggas upp utan att negativa, »skadliga» erfarenheter — t.ex. framställningar av krig och annan vålds— utövning, svält och nöd _ utnyttjas som led i denna anpassningsprocess. Det finns m. a. 0. reaktioner på grund av att se film som med rätta kan karakteriseras som visst subjektivt lidande samtidigt som de från andra bedömningsgrunder kan vara ange- lägna för individen. Omvänt finns det filmupplevelser som inte innebär subjektivt lidande men som ändå kan anses skadliga, t.ex. genom att filmen skildrar en tragisk verklighet, som »borde» vålla subjektivt lidande, så glättat att individen skyddas och hans falska men behagliga verklighets- bild legitimeras.

Ännu en nyansering av filmforsknings— gruppens diskussion kring skadefrågorna torde vara motiverad enligt uppfattning av andra forskare. Gruppen karakteriserar »förråande» i betydelsen reducering av för- mågan att känna medlidande som en enty- digt skadlig inverkan. Det kan emellertid enligt nämnda uppfattning ifrågasättas om

1 Se bl. a. Claes Ianssen, En undersökning av förhållandet mellan »viljan att censurera» och föreställningar om verkligheten. _ Stockholm 1966.

detta är alldeles självklart. Det är, fram- hålls det, uppenbart att individens anpass- ning förutsätter förmåga att i viss utsträck- ning avvisa andras lidande från sina upp- levelser, man måste i viss mening vara »förråad» för att kunna uthärda. Denna för- måga får dock inte utvecklas därhän att man blir likgiltig eller okänslig. I så fall har en skadlig »avhumanisering» uppkom- mit.

Det resonemang som nu har förts bil- dar utgångspunkten för utredningens be— dömning av censurfrågan såvitt gäller den ev. skadliga påverkan filmen kan ha. Utred— ningen har i anslutning härtill diskuterat huruvida upplevelse av känslokränkning och liknande reaktioner skulle kunna bedömas som en skada i detta sammanhang. Till den- na fråga återkommer utredningen i det föl- jande.

En fråga av stor betydelse är om man skall utgå enbart från den verkan film kan ha på en publik med normal psykisk balans — den stora majoriteten av filmpubliken —— eller ta hänsyn också till minoriteten psykiskt sjuka, ytterst labila eller överkäns- liga människor. Av filmforskningsgruppens rapport framgår att praktiskt taget vilken film som helst —- också de som under inga omständigheter skulle bli föremål för cen- suringripande ens efter skärpta bestäm- melser — under olyckliga omständigheter kan inverka skadligt på sådana människor. En skademöjlighet av det slaget kan enligt utredningens mening inte påverka frågan om censur skall upprätthållas. En motsatt inställning skulle kunna leda till egendom- liga konsekvenser. Utredningen anser alltså att filmens ev. skadliga verkningar bör be- dömas främst med hänsyn till den verkan filmen kan ha på normalpubliken.

7. Vuxencensuren

7.1. Inledning

Utredningen har tidigare betonat att utgångs- punkten för dess arbete har varit att — med hänsyn till yttrandefriheten — censur inte bör förekomma över huvud taget om det inte finns tungt vägande skäl härför ur samhäl- lets synpunkt. I enlighet härmed har utred- ningen funnit att det enda som skulle kunna motivera filmcensur är dels att film orsakar skador i den mening som anges i kap. 6, dels att censur är bättre ägnad att motverka ska— dor av detta slag än de former av offentlig eller annan kontroll som eljest används för att motverka sådana skador i samhället.

Denna konklusion har enligt utredningens sätt att se olika konsekvenser för bedöm- ningen av behovet av censur av film för vux— na och behovet av barncensur. Värdet av yttrandefrihet talar framför allt emot censur för vuxna. Vuxencensur bör därför slopas om det inte visas att det sannolikt före- ligger risk för skador i nyssnämnda mening för vuxna och att censuren har en speciell förmåga jämfört med andra reaktionsformer att motverka dessa skador.

Till frågan om barncensuren återkommer utredningen i det följande. Som framgår av kap. 9 drar utredningen gränsen mellan vuxna och barn ur förevarande synpunkt vid 15 år.

7.2. Risken för skadeverkningar

Som filmforskningsgruppen framhåller i sin forskningsrapport är det relativt klart belagt att film ibland kan medverka i vissa skade- sammanhang även när det gäller vuxna. Be- greppet »skada» är därvid taget i förut- nämnda mening. Som nämnts tidigare har de undersökningar som har företagits inte redovisat några resultat som möjliggör en- tydiga slutsatser om filmens inverkan på individerna. När det gäller filmens långtids- effekter — liksom övriga massmedias -— sak- nas forskning nästan helt.

Emellertid tycks det i varje fall vara en sak som forskarna är ense om: det är åskå- daren själv — hans situation, personlighet och bakgrund — som är den viktigaste faktorn i fråga om filmpåverkans karaktär, riktning och styrka, inte filmen. Filmen är för sin verkan beroende av hela den mångfald av inflytelser som format och formar den en- skilda individen, däribland också hans kul- turkonsumtion i stort. Är individen redan förut känslostörd eller missanpassad kan film påverka honom skadligt i långt högre grad än om han är välanpassad och stabil.

Bortsett från sistnämnda förhållande, som f.ö. förefaller ganska självklart, ger emel— lertid forskningen som sagt inte mycket väg- ledning. Någon absolut eller definitiv kun- skap står ju heller inte att vinna. Utred- ningens ställningstaganden måste därför, som har påpekats tidigare, i stor utsträck-

ning baseras på avvägningar om sannolik- heten av vissa skadeverkningar och möjlig- heten att motverka dessa genom censur.

Både vid censurens utövande och i den allmänna debatten har man när det gäller frågan om filmens ev. skadeverkningar gjort en åtskillnad mellan film som skildrar sexu- ella förhållanden och film som innehåller våldsskildringar. Vid bedömning av film— skadeproblemet kan det vara naturligt att enligt den gängse uppdelningen behandla ev. effekter av filmsexualitet och av filmvåld var för sig. De båda kategorierna korrespon- derar dessutom i stort sett mot de nuva- rande censurgrunderna »skadligt upphetsan- de» resp. »förråande».

Till sexuell film hänför utredningen i den följande framställningen såväl öppna realis— tiska sexualskildringar i seriösa filmer som mer eller mindre pornografiska filmer med enda syfte att verka sexuellt retande. Med våldsfilm avses framställningar av alla typer av våld, såsom kriminal-, västern-, agent- och krigsfilmer.

7.2.1. Film med sexuella motiv

Av bl. a. den statistiska undersökning som utredningen har låtit företa tillsammans med yttrandefrihetskommittén framgår att en stor del av svenska folket är negativt inställt till öppna framställningar i film av sexuella handlingar. Det framgår emellertid också att den negativa inställningen är väsentligt star- kare hos äldre än hos yngre.

Detta resultat torde bero på att många människor av moralisk, religiös eller annan orsak känner sig kränkta av att komma i kontakt med sådana framställningar. En an- nan orsak är otvivelaktigt att man oberoen- de av ev. kränkningar anser att sådana framställningar — särskilt de som uppfattas som anstötliga eller smaklösa — inte bör fö- rekomma i ett ordnat samhälle.

I fråga om känslokränkningar bör man emellertid komma ihåg att ingen är tvingad att se en viss film. Innan man går på bio måste man köpa en biljett och man vet i regel någorlunda på förhand vad det är för slags film man har bestämt sig för att se.

Det finns också möjligheten att lämna bio- grafen om filmen skulle visa sig vara annor- lunda än man har väntat sig. Även i kon- takten med de smaklösa framställningarna finns ett väsentligt moment av frivillighet: de som ogillar sådana filmer torde för det mesta kunna undvika att se dem.

Det bör erinras om att den nuvarande censuren inte heller är till för att skydda de intressen som det här är fråga om. Den skall vara mentalhygieniskt inriktad och har inte att ingripa efter moraliska eller este- tiska linjer.

Om man alltså måste bortse från känslo- kränkningar och liknande effekter av sexuell film återstår att se om sådana framställ- ningar kan antas ha skadeverkningar enligt den tidigare givna definitionen.

Utredningen tar först upp frågan om ev. ökad sexualbrottslighet. En sådan verkan skulle — har det framkastats i diskussionen — kunna tänkas bero på att en sexuell fram- ställning på film, t. ex. av en våldtäkt eller en könsakt med ett barn, kunde ge impuls till eller tjäna som instruktion för en brottslig handling, eller att en film med erotiska eller sexuella motiv medförde en sexuell upphets— ning som ledde till en sexualförbrytelse. Vidare har det sagts att sexuella skildringar på film, och kanske framför allt beskriv- ningar av sexualförbrytelser, kunde på lång- re sikt påverka de nödvändiga sociala häm- ningama mot sexualförbrytelser.

Filmforskningsgruppen uttalar härom i sin rapport att inga undersökningar stöder uppfattningen att sexualskildringar på film skulle vara av betydelse för uppkomsten av sexualbrott. Denna slutsats bekräftas av so- cialstyrelsens förutnämnda utlåtande liksom av Nielsens rapport och vissa sakkunnigut- talanden som fogats till danska strafflag- rådets tidigare omnämnda pornografibetän- kande. Av detta material framgår att kon- sumtionen av pornografi anses snarare vara ett parallellfenomen till sexualbrott än dess orsak.

Omnämnas bör också en undersökning om vålds- och sedlighetsbrottslighetens för— ändringar i Sverige under åren 1950—1964 som på utredningens uppdrag har utförts av

professor Sveri. Den omfattar bl.a. våld— täkt och otukt. För jämförelses skull har utvecklingen av vissa tillgreppsbrott med- tagits. Undersökningen visar för sedlighets- brottens del mycket små förändringar jäm— fört med tillgreppsbrottsligheten utom rån- brotten. Materialet ger enligt Sveri inget stöd för uppfattningen att film eller TV har haft någon negativ inverkan på utveck- lingen av sedlighetsbrottsligheten. (Jfr bil. 9.)

Frågan huruvida konsumtionen av sexuell film som beskriver sedlighetsbrott på ett accepterande sätt eller i varje fall utan av- ståndstagande kan tänkas på längre sikt framkalla eller förstärka kriminella dispo- sitioner eller nedbryta motståndet mot kri- minella handlingar och därmed indirekt medverka till en ökning av sexualbrottslig- heten har inte varit föremål för någon ve- tenskaplig undersökning. En sådan är natur- ligtvis också vansklig att åstadkomma. Det finns å andra sidan inte heller något positivt stöd för att man här bör räkna med några egentliga skadeverkningar.

En annan ifrågasatt skadeverkan av sexu- ell film är att sådan film skulle kunna åstad- komma en ändring av människors drifts- inriktning. Därmed skulle avses mera väsent- liga ändringar av formen för könsdriftens tillfredsställande. Det föreligger inte heller här några vetenskapliga undersökningar som gör det sannolikt att en sådan verkan skulle uppkomma.

En undersökning av professor Ahnsjö, som redovisas i filmforskningsgruppens rap- portl, utgör inget undantag härifrån. Under— sökningen bestod av en enkät bland landets samtliga psykiater angående behandlingsfall som hade uppfattats som »direkt framkal- lade av film vid biografbesök» eller där »att visst samband kunnat anses föreligga mel— lan symtom resp. sjukdomstillstånd och filmupplevelse vid biografbesök». Även de psykiatriskt och psykologiskt sakkunniga, som har uttalat sig i det danska pornografi- betänkandet, har upplyst att de inte i klinisk verksamhet stött på fall där ändring av driftsinriktning kan antas ha ett orsakssam- manhang med pornografi.

Det har också diskuterats om inte kon-

sumtion av sexuell film kan orsaka psykiska skadeverkningar. Man har därvid främst haft grovt pornografiska skildringari åtanke. Frågan gäller om sådana skildringar kan or- saka sexualångest, ev. i sådan grad att den kan karakteriseras som sexualneuros, eller i varje fall en inställning till sexuella hand- lingar som är präglad av vämjelse eller av- sky eller av en uppfattning av könslivet som något »fult» eller >>oanständigt>>. En annan tänkbar skada skulle kunna bestå i att indi— viden fick svårigheter att anpassa sig till ett normalt könsliv.

Inte heller sistnämnda frågor är belysta genom några vetenskapliga undersökningar. Av Ahnsjös enkät framgår emellertid att vissa filmer i ett fåtal fall tycks hos vuxna ha aktualiserat bl. a. sexualskräck som redan har förelegat. Med få undantag har det gällt individer som har varit disponerade för så- dana symtom, dvs. överkänsliga, neurotiska, psykiskt insufficienta eller sjuka. Däremot har de danska sakkunniga inte stött på några fall i psykiatrisk eller psykologisk klinisk verksamhet där man har kunnat anta ett orsaksförhållande mellan pornografi och psykisk skadeverkan såvitt gäller vuxna.

Ytterligare en fråga som utredningen har övervägt är om sexuell film kan tänkas med- föra en ändring av den allmänna inställ- ningen till könslivet eller av sexualetiken. Det görs sålunda ibland gällande att sexual- livet kunde komma att inta en alltför domi- nerande plats på bekostnad av andra livs- värden. Uppfattningen av könslivet kunde bli förgrovad på det sätt att det i större omfattning kom att uppfattas som enbart ett medel till fysisk tillfredsställelse frigjort från känslomässig bindning till partnern och ev. förbundet med en nedvärdering av det motsatta könet. I nära samband härmed står frågan om en påverkan av sexualetiken i riktning mot mindre ansvarskänsla i ett kär- leksförhållande och mera tolerant hållning till promiskuitet.

1 Sven Ahnsjö, Svenska psykiaters syn på film- påverkan. Resultat av enkätsvar. (Tillsam— mans med Bengt Börjeson, Lars Lorentzon, Eva Ros, Inställningen till filmens brotts- framkallande effekt.) -—- Stockholm 1966.

De verkningar av sexuell film som nu sist har ifrågasatts är långtidseffekter som på grund av sin karaktär har befunnits svåra att göra till föremål för vetenskaplig forskning. Någon sådan har inte heller förekommit på just detta område. Däremot föreligger social- psykologisk och sociologisk forskning om den allmänna frågan om massmedias på- verkningsmöjligheter. Denna forskning anses inte ge någon vägledning i fråga om verk- ningar av det slag som här avses.

När det gäller särskilt frågan om för— hållandet mellan pornografi och sexualetik finns det slutligen vissa uttalanden i det tidigare åberopade danska materialet som motsäger att konsumtion av pornografi skulle leda till exempelvis ökad promiskui- tet. Sådana beteendeförändringar betingas, framhålls det, mera av förhållandena i det totala samhället än av en mer eller mindre fri tillgång till pornografi.

Utredningen finner att det inte föreligger vetenskapligt underbyggda säkra slutsatser när det gäller de ev. skadeverkningar av sexuell film som har diskuterats. Det har — frånsett några få tveksamma fall — inte kunnat bekräftas att en skadeverkan bevis- ligen kan förekomma, men det har heller inte hävdats att möjligheten för en sådan skadeverkan med säkerhet kan uteslutas. Det råder m.a.o. en utpräglad osäkerhet. Det ligger enligt utredningens uppfattning inget överraskande häri. Endast få veten- skapliga undersökningar har företagits i vilka man har sökt att få dessa problem belysta. Som har påpekats upprepade gånger måste det i många hänseenden vara svårt att genomföra sådana undersökningar. Bety- dande risker föreligger också just på detta område att man blandar in egna moraliska eller andra värderingar i en förment veten- skaplig granskning.

En betydande svårighet är att man vid de bedömningar av t.ex. pornografins effekter, som har skett, i regel har utgått från en bild av pornografin och konsumtio- nen av pornografi som gäller för ett sam- hälle som tillämpar restriktioner i fråga om innehållet av pornografiska alster. En mera

relevant bedömningssituation vore att man laborerade med de potentiella verkningarna av ett friare utflöde av pornografi. Det är nämligen otvivelaktigt en påtaglig skillnad mellan å ena sidan den sexualitet som skild- ras i också »avancerade» spelfilmer som »491», »Tystnaden» och Nyfikenfilmerna och å den andra pornografiska filmer där samlag visas utan restriktioner.

Det finns enligt utredningens mening ingen anledning att undervärdera de möj- liga effekterna av sexualskildringar på män- niskorna. I individens personlighetsstruktur ingår sannolikt —— i olika grad hos olika människor — ett system av tabuföreställ- ningar om sexuella beteenden och önsk- ningar. Detta system torde fylla väsentliga funktioner när det gäller att upprätthålla eller försvåra individens anpassning. Det lär sålunda vara omöjligt att generalisera be- träffande dessa tabuföreställningars nega- tiva eller positiva betydelse för individen - de kan ha båda funktionerna. Men de torde vara väsentliga.

Exponering av genuin pornografisk film torde för de flesta människor leda till mer eller mindre stark tillfällig sexuell upphets- ning. Vad denna upphetsning kan få för effekter vet man inte. Forskningen har ännu så länge föga upplysningar att lämna i frå- gan. Effekterna torde dock kunna bli både negativa och positiva.

De negativa effekterna av pornografisk film torde vara mest sannolika för dem för vilka sexuellt beteende är förbundet med ångestupplevelser. Man bör sålunda enligt utredningens mening inte utesluta risken att i varje fall perverterade, mer eller mindre sadistiska pornografiska filmer kan för sådana människor i vissa fall leda till konsekvenser som är att betrakta som skadliga ur samhällets synpunkt.

Möjliga positiva konsekvenser av öppna realistiska skildringar i film av naturliga sexuella förhållanden — däribland också »normal» pornografi -— torde vara att för- svaga för individen negativa tabuföreställ- ningar eller sexuella vanföreställningar, av- lasta ångest- eller skuldkänslor för vissa sexuella handlingar eller över huvud taget

ge en mera naturlig syn på det sexuella. Människor kunde tänkas härigenom bli mera frigjorda och harmoniska i sitt sexualliv.

Utredningen håller för troligt att på det hela taget de positiva effekterna av filmer av sistnämnda slag på lång sikt kommer att överväga de negativa. Därvid bortser utred- ningen som synes från pornografiska fram- ställningar som spekulerar i perversitet eller sadism. Utbudet av sådana filmer kan san- nolikt befaras komma att öka om vuxencen- suren slopas liksom utbudet av vissa andra slags pornografiska alster har ökat kraftigt under de senaste åren. Det finns dock tecken som tyder på att den grovt spekula- tiva och konstlösa produktionen av sådana alster lever högt just på tabuföreställningar— na och uppdämda spänningar. (Beträffande kriminalisering av de grövsta framställning- arna jfr s. 45.)

Sammanfattningsvis vill utredningen i denna del anföra att det föreliggande mate- rialet inte ger tillräckligt stöd för antagande att visning av film med sexuella motiv san- nolikt medför skadeverkningar för en vuxen publik med normal psykisk balans.

7.2.2 Våldsfilm

När det gäller att bedöma vilken inverkan Våldsfilm kan ha på människorna är det framför allt tre aspekter som är av intresse. Den första är frågan om åskådarna direkt kan tänkas bli stimulerade till aggressiva eller våldspräglade handlingar mot andra genom att se Våldsfilm. Den andra gäller i vilken utsträckning sådan film kan orsaka psykiska störningar. Den tredje aspekten tar sikte på om åskådarnas inställning till andra människor eller till våld och lagöverträdel- ser kan komma att förråas, »avhumanise- ras». Alla dessa verkningar omfattas av det skadebegrepp som är utgångspunkten för resonemanget.

I filmforskningsgruppens rapport fram- hålls att filmens betydelse för brottslighe- ten alltid har varit den mest laddade frågan i den allmänna debatten om filmen och dess ev. skadeverkningar. Filmforskningsgruppen ger i sin forskningsrapport en sammanfat—

tande redovisning av den kriminologiska forskningens ståndpunkter i frågan.

Man framhåller för det första att krimi- nellt beteende är en följd av ett komplicerat samspel mellan olika faktorer där filmupp— levelser intar en mycket undanskymd plats. Det är att märka att denna uppfattning, enligt vad utredningen har inhämtat, är gil- tig också för amerikanska förhållanden där exponeringen av filmer med våldsinnehåll eller kriminella huvudteman kan vara myc- ket betydande inslag i individens tillvaro, mätt t. ex. i mängden film- eller TV-seende per vecka.

Direkt inverkan från film beträffande kriminellt handlingssätt inskränker sig enligt filmforskningsgruppen erfarenhetsmässigt till följande tre typer.

Vissa filmer som innehåller en mer eller mindre uttrycklig brottsinstruktion kan ge uppslag till ett brotts utförande. Den franska filmen »Rififi», som ingående skildrar en komplicerad inbrottsteknik, brukar åberopas som exempel på sådana filmer. Betydelsen av denna s.k. instruktiva effekt från fil- mens sida torde vara starkt överskattad, be- tonar forskningsgruppen. En väsentlig för- utsättning för en rad kriminella beteenden är otvivelaktigt inlärning, men denna inlär- ning torde alldeles övervägande ske i den asociala gruppens regi. Intellektuell infor- mation kan ju f.ö. inhämtas i många andra förbindelser än i filmer, påpekas det.

Det har vidare i vissa sammanhang fram— hållits att filmen kan överföra asociala »mönster», t.ex. stilettbruket efter filmen »Vänd dem inte ryggen». Det betonas emel- lertid att filmen också i dessa fall enbart torde vara en av impulsgivarna. Den aso- ciala gruppen utväljer och accepterar be- teendet i fråga, övriga massmedia förstärker den ursprungliga filmskildringen och mer- kantila intressenter följer upp särskilt ung- domarnas intressen genom att effektivisera distributionen av de erforderliga attributen.

När det gäller spridning av gruppmönster för beteendet är det vidare enligt filmforsk- ningsgruppen möjligt att betydelsen av ut- budet i biograffilm av våldsam dramatik och fiktion har blivit övervärderad i förhållande

till den snabba nyhetsförmedlingen i mass- media, framför allt TV. Det är möjligt att sistnämnda rent sakliga information kan få konsekvenser som är mer omfattande och betydelsefulla än de ströfall av beteendepå- verkan som den dramatiska biograffilmen ev. kan ge upphov till.

Filmupplevelser har slutligen, framhåller filmforskningsgruppen, i några mycket säll- synta fall lett till olika slags våldsdåd. Inom forskningen betonas emellertid att det sken- bart direkta sambandet mellan filmseendet och våldsgärningarna egentligen synes tvek- samt. Mycket tyder på att samma slags be- teende ändå skulle ha utlösts förr eller se- nare. Individernas disposition i de redovi- sade fallen för handlingar av detta slag före- faller nämligen nästan alltid att vara mycket hög, framhålls det.

Det sistnämnda vinner stöd av social- styrelsens utlåtande och Ahnsjös enkät.1 En- käten visar bl.a. att landets samtliga psy- kiater — innefattande också rättspsykiaterna — hade ansett sig kunna göra ett samband mellan filmupplevelser och brott sannolikt bara i enstaka fall. Den visar också att flera psykiater anser, att TV-film innebär ett större riskmoment än film på biograf och att vissa psykiater inte tillmäter filmen större betydelse än press och andra mass- media, litteratur och teater.

I anslutning till det ovan anförda vill ut- redningen erinra om den tidigare omnämnda undersökningen av professor Sveri om bl. a. våldsbrottslighetens förändringar. Den omfat- tar — förutom våldtäkt och otukt —— brotts- typerna mord, dråp, misshandel med dödlig utgång, övriga misshandelsbrott och rån. Undersökningen visar att också våldsbrotten företer mycket små förändringar i jämfö- relse med tillgreppsbrottsligheten med un— dantag av rån. Materialet ger enligt Sveris uppfattning inte heller för våldsbrottslig— hetens del stöd för uppfattningen att film eller TV har haft någon negativ inverkan på utvecklingen.

Frågan om filmen kan bidra till att ut- lösa aggressionshandlingar har varit föremål för en rad undersökningar. Filmforsknings- gruppens resonemang i denna fråga refere-

rar närmast till den laboratoriemässiga ame- rikanska forskning som har genomförts av Berkowitz m.fl.2 Berkowitz' forskning har inriktats på att pröva två konträra hypoteser, som i alla tider har skurit sig mot varandra, rörande inverkan av aggressivt filmstoff. Den ena går ut på att våldsinslagen på bio lockar fram, underblåser oeh stimulerar ag- gressiva tendenser hos publiken och att de därmed är samhällsfarliga. Den andra har försvarat filmen och menat att filmvåldet verkar i rakt motsatt riktning och låter åskå- darna avreagera sig sin egen aggressivitet. Underförstått skulle denna >>katharsis» mins- ka sannolikheten för senare aggressivt be- teende, och våldsfilmerna skulle sålunda vara samhällsnyttiga.

Filmforskningsgruppen framhåller att den förstnämnda hypotesen tycks få stöd av ett större antal experimentresultat. Gruppen betonar emellertid dels att ingenting talar emot att båda effekterna kan gälla sam- tidigt, dels att forskningen på grund av sin laboratoriemässiga karaktär har liten rele- vans för frågan om film och brottslighet.

Filmforskningsgruppen konkluderar att resultaten av ifrågavarande undersökningar delvis är svårtydbara. Inom utredningen har upplysts att inte ens själva utgångspunkten för undersökningarna är odiskutabel. Frågan synes alltså vara ganska kontroversiell och också andra uppfattningar finnas än dem som har redovisats i forskningsrapporten.

Innan utredningen lämnar frågan om vad filmforskningen har att säga om filmens ev. inverkan på kriminalitet och aggressivitet skall ytterligare ett par frågor beröras där ofta missförstånd anses uppkomma.

En källa till missförstånd ligger, framhålls det, i det förhållandet att filmindustrin in- tresserar sig för det som publiken är intres- serad av och vill betala för. I tider av till- tagande brottslighet, narkotikamissbruk etc. är det. naturligt att filmen följer upp detta. Filmen återspeglar — liksom andra media — olika företeelser i samhället. Då ligger miss- uppfattningen nära till hands, menar man,

1 Ahnsjö, a.a. 2 Jfr Leif Furhammar, Filmpåverkan. -— Stock- holm 1965.

att det är filmer om narkotikamissbruk som har gett upphov till narkotikaproblemet osv.

Ett annat slags vantolkade samband be- handlas i filmforskningsgruppens rapport un- der rubriken »frekvensundersökningar». Det konstateras ofta i undersökningar av denna typ, som gäller biovanor och biopreferenser hos olika grupper, att ungdomar från hem med ogynnsam uppfostringsmiljö går mera på bio än andra liksom att grupper med kriminell belastning uppvisar en extremt hög biokonsumtion. Olena Sennton1 påvisar att individer med aggressivt beteende och bete- endestörningar går mera på bio än andra. Filmforskningsgruppen intar en kritisk hållning mot statistiska samband av denna typ. Det kan ligga nära till hands, fram- håller gruppen, att >>tolka dem som entydiga orsaksförhållanden med filmkonsumerandet som upphov till störningar eller andra be- svärande omständigheter. Några belägg för sådana tolkningar lämnar emellertid inte dessa data, något som forskarna själva van- ligen är angelägna att betona».

Enligt vad utredningen har erfarit torde man numera vara beredd att avföra fre- kvensundersökningarna som en i forsknings- processen passerad metod att verifiera ev. orsakssamband med kriminellt beteende. Det torde finnas skäl, anses det, att i likhet med filmforskningsgruppen betrakta en en— skild filmkonsumtion mera som en följd eller ett symtom på bakgrunds- och person- lighetsfaktorernas funktion.

Till de ofta övertolkade undersöknings- resultaten räknas slutligen rapporterna från intervjuer där man direkt har frågat t.ex. fängelseinterner om de anser att filmen har haft något avgörande inflytande på deras kriminalisering. I en amerikansk undersök- ning uppgav sålunda 10% av tillfrågade interner att filmen hade haft ett sådant in- flytande. Dessa siffror anses vara synner- ligen osäkra på grund av metodens svaghet. Dels torde få interner, framhålls det, ha självinsikt nog att själva ta ställning till or- sakssammanhanget bakom sin situation. Dels anses frågan så ställd att den inbjuder till ett bekräftande svar, särskilt som filmen re-

dan intar en misstänkt position i allmän- hetens ögon.

Det sistnämnda förhållandet anses f.ö. bli bekräftat i Börjesons m. fl. undersökning om inställningen till filmens brottsframkal— lande effekt.2 Den avsåg att utröna attityder till filmpåverkan hos en grupp ungdoms— vårdare. Undersökningen visade, framhålls det, att filmen schablonmässigt intog en viktig plats bland de olika faktorer som be— dömarna ville ange som brottsframkallande.

När det gäller våldsfilmers medverkan till psykiska störningar råder delade me- ningar inom den psykiatriska expertisen. Enstaka rapporter om individuella fall har publicerats i olika sammanhang. Materialet är dock av så tillfällig natur att det inte anses medge några bestämda konklusioner.

Ahnsjös undersökning3 visar emellertid att det är sällsynt att svenska psykiater träf- far på vuxna personer med psykiska stör- ningar som bedöms vara orsakade av att patienten har sett någon viss film eller kon- sumerat stora mängder av något visst slag av film. Undersökningen ger vidare vid handen att när detta någon gång inträffar rör det sig om redan störda personer vilkas tidigare ångesttillstånd har förvärrats eller på nytt aktualiserats av innehållet i någon film. Det är bl. a. skräck- och krigsfilmer som oftare än andra kan vara starkt provo- cerande. Traumatiserande filmupplevelser av det nyss antydda slaget kan emellertid, vi- sar undersökningen, föranledas också av till synes helt oskyldiga filmer som inte bru- kar uppfattas som provocerande eller kri- tiska ur censursynpunkt, t. ex. en trafikfilm.

Som nämndes inledningsvis har man vid sidan av det inflytande på brottsfall och aggressivitet samt psykiska störningar, som hittills har diskuterats, att beakta också den inverkan på attityder till samlevnadsnormer. till solidaritet med medmänniskorna och respekt för andras rätt som våldsfilmen kan

1 Olena Sennton, Exposure to films and school adjustment. Studies in cinema attendance and film violence preference as related to emo- tional adjustment and school achievment. — Uppsala 1965. 2 Börjeson m.fl., a.a.

3 Ahnsjö, a.a.

ha. Det rör sig alltså här åter om skadlig påverkan av mera långsiktig karaktär. I filmforskningsgruppens rapport ges en sam- manställning av de vanligaste uppfattning- arna inom detta område. Därav framgår bl. a. följande.

En stor konsumtion av film som demon- strerar eller glorifierar våld kan medföra förskjutningar i individernas attityder och värderingar. Denna påverkan resulterar of- tast i att attityder, som redan finns, för- stärks eller konserveras. Filmens inflytande kan emellertid inte isoleras från andra in- trycksskapande element i individens miljö utan fungerar enbart inom ramen för de förutsättningar som utgörs av individens per- sonlighet, bakgrund och omgivning. Av framställningen synes vidare framgå en upp- fattning att filmen å ena sidan inte kan rubba starkt rotade övertygelser, å andra sidan att filmens påverkningskraft försva- gas eller elimineras om inte dess inverkan understöds eller förstärks genom gruppens inflytande över individen.

Filmforskningsgruppen framhåller att den hittillsvarande attitydforskningen knappast har gett några mera nyanserade insikter i de psykiska processer som är i verksamhet. Detsamma gäller för frågan om egentliga långtidseffekter av att se film. I regel har effekterna av en eller ett par filmer under- sökts omedelbart efter visningen, ibland — som i en undersökning av dr Olof Eltham- mar som har utförts i forskningsgruppens regi1 — har granskningen av effekterna ut- sträckts över ett något längre tidsintervall. Däremot har hittills i stort sett saknats un- dersökningar som belyser effekter av upp- repad exponering av visst filminnehåll un- der mycket lång tid. Skälen härför anges framför allt vara de betydande svårighe- terna att genomföra en sådan forskning. En svårighet med experimentell forskning på detta område är t. ex., framhålls det, att hålla faktorn >>långvarig konsumtion av visst slags film» tillräckligt isolerad från andra relevanta faktorer.

Under sista året har det framför allt varit det s.k. underhållningsvåldet i film och TV som har stått i centrum för intresset och

blivit föremål för livlig diskussion. Frågan har gällt om en intensiv och långvarig kon- sumtion av våldsskildringar av den typ som presenteras i TV:s underhållningsserier som >>Helgonet>> och >>High Chaparral» och lik- nande agent- och västernfilmer på bio kan medföra inlärning av de attityder och aggres- siva handlingsmönster som dessa filmer ger prov på, öka toleransen inför andras vålds- användning, öka den egna benägenheten att lösa konflikter med våld etc. Bakgrunden till den förda debatten har varit det stora ut- budet av våldsskildringar i massmedia, och nya forskningsinitiativ rörande filmens lång- siktiga verkningar har efterlysts.

Numera finns också en studie som delvis belyser dessa frågeställningar. Det är en undersökning om västernfilmerna2 som har utförts på initiativ av filmforskningsgrup- pen.

I undersökningen kartläggs de mera ge- nomgående kännetecknen hos västernfilmen — den amerikanska och den numera allt vanligare europeiska, inspelad framför allt i Italien eller Spanien — samt konsumtionen av sådan film. Den sistnämnda delen av undersökningen är grundad på intervjuer med 600 åskådare av sådana filmer i Stock- holm.

De europeiska västernfilmerna är, påpe- kas det, i regel väsentligt brutalare än de amerikanska. Ofta innehåller de tortyr- scener, bilder av döda med kulhål i an- siktet eller av människor som har blivit svårt misshandlade, skildringar av massakrer eller av döendes smärta, skräck eller ångest etc. Människors öde blir genomgående bestämt av deras förmåga att tveklöst utöva våld. Det är en värld som fungerar oberoende av alla moraliska värderingar, framhålls det. Sålunda är t. ex. den typiske europeiske västernhjälten en människa som är full- ständigt socialt obunden, är helt utan krav att ta hänsyn till andra och följer sin egen moral som ofta avviker från samhällets i

1 Olof Elthammar, Emotionella reaktioner in— för film hos 11—18-årsgrupper. — Uppsala 1967. 2 Björn Häggqvist, Innehållet i Västern-filmer. — Stockholm 1969.

övrigt. Det råder inget tvivel om, betonas det, att dessa filmer är en av de mest ge- nomförda och medvetet renodlade spekula- tioner i våld som över huvud taget har före- kommit på bio. Vid en jämförelse med dem kan de amerikanska västernfilmerna ofta förefalla relativt oskyldiga. Med de euro- peiska har de dock i varje fall det gemen- samt, påpekas det, att de framställer våldet som något nödvändigt eller berättigat. I många fall kringgärdas det av någon form av etisk diskussion som emellertid inte för- mår att ändra slutresultatet: gång på gång inskärper filmerna att den enskilde, åtmin- stone i Västern, när som helst kan ställas i situationer där det är både hans rättighet och plikt att personligen utöva olika for— mer av våld — från att ge sin fru stryk till att skjuta någon.

När det gäller konsumtionen av västern— filmer visar undersökningen att det i Stock- holm finns en inte obetydlig publik av rela- tivt flitiga biobesökare som företrädesvis söker sig till sådana filmer. Det framgår också att dessa biobesökare i avsevärd ut— sträckning är intresserade också av andra våldsgenrer, som t.ex. agentfilmen.

I fråga om de ev. skadeverkningarna av västernfilmer redovisas i undersökningen den gängse uppfattningen på forskarhåll att man inte kan på vetenskaplig grund dra några slutsatser om filmers effekter från deras innehåll. Författaren tror dock att det kan finnas risk för att den nyss be- rörda allmänna atmosfär och livshållning, som filmerna förmedlar, kan komma att påverka åtminstone de flitiga västernåskå- darna på ett skadligt — avhumaniserande - sätt i deras vardagsliv. Det finns också andra företrädare för denna uppfattning. Sålunda har t. ex. socialstyrelsen i sitt för- utnämnda yttrande varit inne på en lik- nande tankegång, dock med framhållande av att denna inte stöder sig på empirisk grund.

Den allmänna inriktningen på spekulation i våld kan censuren inte ändra på, påpekas det i undersökningen om västernfilmerna. Och det är ytterst tvivelaktigt om censur- åtgärder kan göra något för att mildra en

ev. avhumaniserande verkan, betonas det. (Sistnämnda synpunkter som ju rör frågan om censurens effekter behandlas närmare i avsnitt 7.3.)

Vad en ökad massmediaforskning med sikte främst på långtidseffekterna kan kom- ma att ge för resultat är naturligtvis omöj- ligt att bedöma. F. n. torde man ofta anta att en långtidseffekt är lika med summan av en rad korttidseffekter. Ofta kombine- ras denna teori med antagandet om ett slags gradvis minskat tillskott av effekter efter upprepad exponering. Vissa forsknings- resultat stöder denna syn på den kumula- tiva verkan. Resonemanget i filmforsknings- gruppens rapport om filmens attitydförstär— kande men inte attitydskapande verkan torde kunna hänföras till dessa antaganden om hur en >>långtidseffekt ser ut».

Utredningen finner att filmvåldet och dess ev. verkningar är ett komplicerat kapitel där forskningen bara har gett antydningar till svar på ett fåtal av de delproblem som efter hand visar sig ingå i sammanhangen. De hittillsvarande forskningsresultaten tyder emellertid på att filmer med våldsinslag un- der vissa omständigheter kan verka aggres- sivt stimulerande och i undantagsfall också utlösa kriminella handlingar eller psykiska störningar. Att sådana filmer även kan på— verka individens attityder tycks finnas all anledning att anta.

Vad angår filmens förmåga att stimulera till aggressivt beteende kan emellertid hän- visas till att sådana verkningar hos vuxna av det föreliggande materialet att döma förekommer i mycket liten omfattning. De statistiska och andra data som har pre- senterats är visserligen synnerligen osäkra. De tyder dock på att t.ex. antalet film- influerade brott, om man över huvud taget kan tala om sådana, är ytterst obetydligt. Också frekvensen av filmupplevelser som har utlöst psykiska störningar hos vuxna är uppenbarligen mycket begränsad.

Oavsett vilka förskjutningar våldsfilmen kan medföra i individens attitydbildning eller på vilket sätt detta kan ske är det enligt utredningens mening inte osannolikt,

att det är inom detta område som sådan film har relativt sett sin mest väsentliga inverkan på sin publik. Den omständigheten att fil- mens påverkan förstärks i gruppsamvaron kan inte frita filmen från en aktiv roll i individens attitydbildning. Därmed är inte sagt att riskerna för negativa attityd- förskjutningar på grund av Våldsfilm skulle vara särskilt betydande jämfört med andra påverkningsfaktorer. Härtill kommer det tidigare åberopade förhållandet att den in- verkan, som film över huvud taget kan ha, övervägande synes bero på vissa betingelser hos individen själv och individens omgiv- ning.

Det är visserligen inte uteslutet att vålds- filmen på ifrågavarande område kan tänkas ha åstadkommit skador som inte har kom- mit till publicerad kännedom eller som har varit av den art att forskningen inte har kunnat konstatera eller mäta dem. Man kan t. ex. förutsätta att störningar av den typ som redovisas i Ahnsjös enkät1 inträffar utan att komma till psykiatrisk behandling eller vet- skap. Det skulle dessutom kunna hävdas att den omständigheten att skador har påvisats vi så få fall kan tänkas bero just på att censuringripandena har hindrat vissa filmer från att åstadkomma sin potentiella skade- verkan.

Det material som har stått till utred- ningens förfogande ger emellertid inte stöd för att normala vuxna människor löper större risk att ta skada om de ser vålds- film än om de tar del av framställningar eller yttringar av våld i andra samman- hang.

7.2.3 Vissa andra frågor

Vid värderingen av filmens möjliga skade- verkningar finns det enligt utredningens me- ning skäl att lägga vikt vid den omständig- heten att befolkningen i dag i långt högre grad än tidigare är utsatt för påverkningar från andra faktorer, inte minst från övriga massmedia.

Den väsentligaste faktorn i detta samman- hang är otvivelaktigt TV - som utredningen föreslår liksom hittills skall vara fri från cen-

sur. Enligt vad utredningen har inhämtat från Sveriges Radio har f. n. omkring 90 % av Sveriges befolkning mellan 15 och 80 år tillgång till TV i sin bostad. TV- innehavarna tillbringar i allmänhet under måndagar—torsdagar och söndagar en tim- me mellan kl. 19 och 22 framför TV- apparaten. Motsvarande uppgift för fredags- och lördagskvällar är en och en halv tim— me. Under perioden januari 1960—decem- ber 1968 visades i TV omkring 620 spel- filmer. En del av dessa filmer har innehållit relativt starka våldsscener. Genom Aktuellt och liknande nyhetsprogram får stora delar av befolkningen vidare regelmässigt autenti- ska bildmässiga skildringar av krigshandling- ar, oroligheter och liknande våldspräglade händelser. Även de västem— och kriminalse- rier som ges i TV innehåller ofta våldsskild- ringar av liknande slag som spelfilm av samma typ.

Härtill kommer realistiska framställningar av olika slag av våld och sexualitet på tea- tern och i böcker, veckotidningar, serie- magasin och deckarhäften samt den stora floran av boulevardtidningar och andra por- nografiska alster.

Det är alltså klart att en stor del av be- folkningen i långt högre grad än tidigare är van att se både våldspräglade skildringar och öppna framställningar av sexuallivet. Detta får anses ge ytterligare stöd för utred- ningens bedömning att vuxencensuren inte längre är motiverad.

Utredningen är medveten om att det öka- de utbudet av våld- och sexskildringar i massmedia i sig kan upplevas som en potentiell fara. Samtidigt som detta enligt utredningens mening talar mot filmcensur talar det också för positiva åtgärder med en generell räckvidd.

7.3 Censurens effekter

Av redogörelsen i föregående kapitel har framgått att variationerna i den individuella mottagligheten är av större betydelse än filmens karaktär när det gäller manifesta

1 Ahnsjö, a.a.

mentalhygieniska skadeverkningar på grund av film. Vilken film som helst —— t. ex. någon av alla dem som enligt gällande liberala censurpraxis tillåts för vuxna — anses under tillräckligt olyckliga omständigheter kunna vålla psykisk skada etc. om mottagaren är disponerad, något som f.ö. inte torde vara unikt för film utan kan gälla vilken före- teelse som helst i samhället. Detta illustrerar de utomordentliga svårigheterna för en cen- surinstitution att förutse och därmed mot— verka ifrågavarande skador genom enstaka ingripanden så som nu sker. Möjligen skulle, som filmforskningsgruppen framhåller, ett konsekvent totalförbjudande av hela film- kategorier kunna medföra att enskilda hand- lingar, som inte är önskvärda, eller psykiska besvärstillstånd undviks eller åtminstone uppskjuts. Ändå torde sådana handlingar eller besvär inte kunna undvikas om inte censuren utsträcks till bl. a. övriga mass- media.

När det gäller ogynnsamma attitydpå- verkningar från vissa sexualfilmer eller från våldsfilmer eller andra filmer som tecknar asociala beteendemönster torde censuren be- höva tillgripa ändå mera långtgående åt- gärder för att över huvud taget ha någon verkan. Som betonas av bl.a. filmforsk- ningsgruppen lär det knappast vara den enskilda filmen som kan ha någon utslags- givande effekt i detta sammanhang och ännu mindre den enskilda scenen utan mas- san av filmer som konsumeras av vissa in- divider. Det framhålls också som sannolikt att ogynnsam påverkan kan vara resultatet även av filmer som demonstrerar t.ex. en klar antikriminell tendens. Enligt vad före- tagna attitydundersökningar tycks ge vid handen bör nämligen sådana filmer för- stärka också sådana redan utbildade attity- der som de avser att motarbeta (s.k. bume- rangeffekter).

Om censuren verkligen effektivt skulle bidra till att motverka risken för inte önsk- värda attitydpåverkningar torde med hänsyn till det anförda krävas en nyorientering av censurens praxis innebärande att en större del av biografrepertoaren totalförbjöds. Som i fråga om psykiska störningar etc. torde

likafullt kvarstå risker för ogynnsamma atti- tydpåverkningar från andra media om inte en radikal censur infördes också för dessa.1

Sådana konsekvenser är enligt utredning- ens mening orimliga att ta. Vad gäller fil- men kan det inte vara rimligt att man — utifrån en önskan att förhindra eller be— gränsa risken för ev. skadliga verkningar på en minoritet av publiken — genomför en kraftig skärpning av censuren som knap- past kan undgå att också drabba t. ex. se- riösa konstnärliga filmskildringar. Det skulle strida bl.a. mot de tidigare anförda syn- punkterna med avseende på yttrandefrihe- tens betydelse som har varit utgångspunkten för utredningens arbete.

Som har framhållits i det föregående har censuren självfallet en preventiv effekt. En betydande del av olika filmer kommer aldrig i fråga att införas till vårt land och över huvud taget kommer en del film aldrig på tal för produktion. Producenterna ålägger sig självcensur till följd av sin kännedom om censurens principer. Man vet mycket litet om vilka konsekvenser en begränsning av censuren kan tänkas få i fråga om denna preventiva effekt. Som utredningen har an- fört i kap. 4 torde dock vuxencensurens av- skaffande knappast i det långa loppet kom- ma att betyda någon avgörande ändring av de flesta biografers repertoar — även om man tar i beaktande censurens preventiva effekt.

7.4 Slutsatser

Som har omtalats tidigare betraktades fil— men ursprungligen som en allvarlig sam- hällsfara. Alltjämt är det en vanlig uppfatt— ning att filmen har en påverkningsförmåga med negativare konsekvenser än några andra

1 Inom forskningen på detta område synes det finnas de som antar att massmedia — inte avsiktligt eller medvetet utan nödvändigt — speglar och förstärker, kan betraktas som ett symtom på djupt rotade sociala mönstringar i samhället. Enligt denna hypotes skulle man kunna eliminera allt våld från både TV och biograferna och ändå få något i stället som gav samma speglings- och förstärkningseffek- ter.

kommunikationsmedel och att censur är ett nödvändigt och verkningsfullt medel för att motverka dessa konsekvenser. Den föregå- ende framställningen ger vid handen att det inte har visats att vuxna normala människor skulle ta. större skada av att se film än av att ta del av framställningar eller yttringar av t. ex. sexualitet eller våld i andra samman- hang. D—et har också framgått att de film- skador som kan tänkas uppkomma t. ex. för psykiskt labila individer eller i form av ogynnsam attitydpåverkan inte torde av en censurinstitution kunna motverkas med nå- gon effektivitet.

På grund av det anförda och då det mate- rial som f. n. finns att tillgå inte heller i öv- rigt ger stöd för att samhällskontrollen av biograffilm ur de synpunkter som här är i fråga måste vara annorlunda än sådan kon— troll av andra media, när det gäller vuxna, anser utredningen att vuxencensuren bör avskaffas.

Utredningen är medveten om att forsk- ningsresultat om film och filmpåverkan inte är några en gång för alla givna sanningar. Filmkonsten utvecklas, får större och större resurser och blir allt friare i sina uttrycks- medel. Också publiken ändrar sig med åren. Dessa förhållanden betyder enligt utred- ningens mening att ett ev. upphävande av vuxencensuren måste få karaktären av ett försök. Om fortsatt forskning skulle ge be- lägg för att filmen medför påtagliga skade— verkningar för vuxna bör frågan omprövas. En sådan omprövning behöver naturligtvis inte föranleda återgång till censur. Andra åt- gärder — av en typ som tillämpas f. ö. i sam- hället — torde i så fall naturligen komma i åtanke i första hand.

Som har påpekats tidigare kommer slopad vuxencensur inte att medföra en total frihet i fråga om filmvisning för vuxna. Det inne- bär däremot att filmen kommer att under- kastas samhällskontroll i efterhand såsom är fallet beträffande alla andra media. Som framgår av avd. II nedan föreslår utred- ningen för filmens del särskilda former för denna efterhandskontroll.

Såvitt avser sexuella skildringar finns möj- lighet till ingripande med stöd av gällande

bestämmelser i bl. a. brottsbalken. F. n. finns stadgandet i 16 kap. 11 5 första stycket om sårande av tukt och sedlighet. I yttrande- frihetskommitténs betänkande föreslås att detta stadgande upphävs och ersätts med två nya bestämmelser. Den ena innebär en inskränkning i rätten att sprida pornogra- fiska alster. Spridning av sedlighetssårande framställningar får sålunda enligt förslaget inte ske på ett sådant sätt att den enskilde utan egen aktiv medverkan måste ta del av framställningen. Detta betyder inte att por- nografisk film inte skulle få visas på bio- graferna. Det innebär bara att sådana filmer inte får visas utan föregående upp- lysning om filmens karaktär. Härutöver föreslås emellertid ett absolut förbud mot de grövsta pornografiska framställningarna.

Som har framhållits förut har den svenska censuren under senare år blivit allt liberalare i fråga om framställningar av sexuella för- hållanden. Öppna skildringar av samlag och andra sexuella handlingar har sålunda god- känts i vissa fall. Med tanke härpå torde det inte komma att innebära någon radikal för- ändring i förhållande till nuvarande ordning att det överlåts på åklagarmyndigheten att ingripa när den misstänker att det föreligger en straffbar framställning.

När det gäller våldsskildringar finns f.n. möjlighet till ingripande med stöd av allmän lag bara om framställningen är sadistisk el- ler eljest har samband med det sexuella. Ytt- randefrihetskommittén föreslår emellertid i sitt betänkande kriminalisering av de gröv- sta våldsskildringarna över huvud taget.

Utredningen vill slutligen erinra om att det finns andra sätt att reagera mot filmens negativa effekter än genom restriktioner av olika slag. De positiva åtgärder det här kan bli fråga om behandlas närmare i kap. 15.

8. Barncensuren. Allmänna synpunkter

8.1. Inledning

Av det föregående har framgått att ett av den svenska filmcensurens huvudsyften allt- sedan dess tillkomst har varit att skydda barn mot det skadliga inflytande som film har påståtts kunna utöva på minderåriga. I denna del har väl censurens berättigande ti— digare aldrig ifrågasatts på allvar.

Utredningen har hävdat att filmcensur är motiverad under förutsättning att film orsa- kar skador i utredningens mening och att censur är bättre ägnad att motverka dessa än de medel som i övrigt används för att minska sådana skador i samhället. När det gäller vuxna har utredningen funnit att det inte har visats vare sig att det finns påtag- liga skaderisker eller att censuren som den utövas f.n. — eller skulle kunna rimligen utövas efter en ändring av förutsättningarna — har möjligheter att nämnvärt minska des- sa. Utredningen har därför kommit till att vuxencensuren bör avskaffas.

Vid bedömning av frågan barn och film har utredningen haft en i viss mån annan utgångspunkt. Här gör sig enligt utredning— ens mening hänsyn till yttrandefriheten inte gällande med samma tyngd som i fråga om vuxna. Barns pågående personlighetsutveck- ling gör dem också mer än de flesta vuxna mottagliga för påverkan i olika riktningar. De bör därför anses ha en mer obetingad rätt till skydd från samhällets sida. Med hänsyn till bl. a. dessa omständigheter anser

utredningen att barncensuren bör bibehållas om det inte är osannolikt att film kan vålla barn skador enligt den tidigare givna defini- tionen. Denna utvecklas i det följande när- mare med särskilt avseende på barn.

8.2. Risken för skadeverkningar

Som har framhållits tidigare upprepade gånger medger inte filmforskningen några entydiga slutsatser om filmpåverkan. Man har dock funnit belägg för att film ibland kan medverka till skador i nyssnämnda me- ning, men man är också ense om att det inte är filmens utan individens beskaffenhet som är den mest kritiska faktorn i samman- hanget. Detta har giltighet beträffande film— påverkan i allmänhet men i fråga om skade— riskerna, efter vad det förefaller, i högre grad beträffande barn.

Om filmskadornas fördelning på olika åldrar finns inte mycket utrett. Man antar dock på goda grunder att skaderiskerna är störst i förskoleåldern och sedan minskar med åren. Denna regel gäller dock inte utan undantag. De ev. riskerna för t. ex. påverk- ningar av direkt asocial natur anses sålunda vara störst i pubertetsåren.

En typ av filmeffekter som är vanliga i fråga om barn är dels chockverkan och Skrämsel som bara varar under själva film— upplevelsen, dels mer eller mindre snabbt

övergående ängslan, oro, sömnsvårigheter, mardrömmar och liknande. Sådana tillfälliga störningar torde i de allra flesta fall böra be— traktas som godartade och är inte att anse som skada i utredningens mening. Utred- ningen bortser också från den inverkan som vissa filmer kan ha på ungdomens föreställ- ningsvärld genom att ge en falsk, snedvri— den eller förenklad bild av verkligheten. En sådan effekt är visserligen inte önskvärd ur samhällets synpunkt men kan inte anses som skada att motivera ingripande genom censur.

Med skada i denna mening jämställer ut- redningen däremot när det gäller barn vissa störningar som kan uppkomma genom att de ser film som inte är lämplig med hänsyn till deras utvecklingsgrad. Till denna fråga återkommer utredningen i det följande.

8.2.1. Film med sexuella motiv

I föregående kapitel har framhållits att det varken för vuxnas eller barns vidkommande föreligger undersökningar som ger möjlig— het till några säkra slutsatser i frågan huru- vida framställningar på film av sexuella för- hållanden kan ha ett skadligt inflytande. Som har framgått av det föregående saknas dock positiva belägg för skadeverkningar på en vuxen publik med normal psykisk balans. Detsamma gäller barn och ungdom. Att döma av vissa expertuttalanden i det danska pornografibetänkandet kan det dock inte uteslutas att sexuell upphetsning kan påver- ka unga, som är sexuellt osäkert orienterade, till perversa handlingar.

Det förefaller dock som om skaderiskerna av att se sexuell film inte heller för barn bedöms vara särskilt påtagliga, i varje fall inte för den stora majoriteten av välanpas- sade barn. Det är dock att märka att mino- riteten av känsliga och labila torde vara väsentligt större bland barn än bland vuxna. Vidare bör man ha i minne att skadornas relativt ringa omfattning på detta område i någon mån bör kunna förklaras av att cen- suren alltid har varit restriktiv med att barn- tillåta filmer som innehåller sexuella scener.

Filmens ev. verkningar på barn och unga

är som påpekas i kap. 9 i hög grad beroende av åskådarens ålder och utveckling. Särskilt synes detta gälla sexualfilmens effekter. Av vissa undersökningar att döma tycks scener med sexuellt innehåll vara ointressanta för barn under 12-årsåldern. Denna uppfattning grundar sig dock _— bör det påpekas också här — på det utbud av spelfilm vi har i dag. Kraftigast förefaller de emotionella reak- tionerna i form av sexuell upphetsning att vara i puberteten med lö-årsåldern som höjdpunkt.

De bedömningar av den sexuella filmens effekter som föreligger har som nämnts ut- gått från nuvarande utbud av spelfilm. Den risk för skadliga konsekvenser med avseende på rent pornografisk film, som ev. kan antas föreligga i vissa fall för vuxna, torde inte kunna uteslutas heller för barn och unga. Möjligen kan riskerna t.o.m. anses totalt vara något större för de senare, framför allt med tanke på det relativt större antalet psykiskt labila i dessa åldrar men även genom att unga med t. ex. sexualångest torde ha svårare än äldre att undvika att se filmer som aktualiserar denna ångest. Som har betonats tidigare vet man emel- lertid på grund av bristen på forskning myc- ket litet härom liksom om pornografins inflytande över huvud taget.

Utredningen anser sig av det föreliggande materialet kunna dra den slutsatsen i fråga om det stora flertalet barn att det är osan- nolikt att de skulle ta skada av att se skildringar av sexualitet i vare sig vanliga spelfilmer eller pornografiska filmer. Här- för talar också, bl. a., den allt friare inställ- ning till sexuella frågor som råder bland dagens ungdom liksom det förhållandet att ungdomen tycks ha en tolerantare attityd till sexuella framställningar än vuxna. Som har antytts tidigare finns det emel- lertid enligt utredningens mening anledning att anlägga också vissa speciella synpunkter på frågan om barn och filmpåverkan. Barns personlighet och medvetenhet mognar som bekant gradvis. Det kan enligt utredningens mening inte vara önskvärt att de får se fil- mer som kan avbryta eller allvarligt störa

deras utveckling även om filmerna inte kan medföra skadliga verkningar i förutnämnda betydelse. Många barn är t. ex. alltjämt bristfälligt orienterade om sexuella frågor. Det kan då anses olämpligt med en oin- skränkt möjlighet för barn att se filmer som innehåller mycket detaljerade, kanske sa— distiska skildringar av sexuella förhållan- den. Det anförda synes också rimma väl med hemmens och skolans strävanden att >>slussa>> ut objektiv sexualupplysning i ung- domsgruppema och över huvud taget att anpassa den fostrande verksamheten till bar- nens mognadsgrad och därigenom främja deras mognande till harmoniska människor.

I föregående kapitel har anförts att filmer med sexuella motiv många gånger kan an- tas ha positiva effekter för individen. Detta synes gälla inte bara vuxna utan också barn och unga.

8.2.2. Våldsfilm

Som har framgått av det föregående är forskningsresultaten också i fråga om vålds- filmen och dess ev. verkningar svårtolkade och delvis motstridiga.

Vad först gäller frågan om filmvåld och ungdomskriminalitet hävdar filmforsknings- gruppen, som nämnts, att det finns föga stöd i föreliggade undersökningar för att film skulle kunna direkt orsaka brott i den me— ningen att individer som annars inte har tendenser eller dispositioner i asocial rikt- ning blir kriminaliserade av att se film. Med brott torde därvid avses främst våldsbrott och annan grövre kriminalitet. Undersök- ningarna skulle däremot ge vid handen att en stor filmkonsumtion kan vara ett symtom på djupare liggande psykiska svårigheter som kan leda till ungdomsbrottslighet.

Inom forskningen på området görs emel- lertid också gällande att man inte bör ute- sluta att den allmänt förråande verkan som en överdriven filmkonsumtion ev. skulle kunna medföra (jfr nedan) kan ha en viss betydelse för ungdomskriminaliteten, dock knappast våldsbrottsligheten, särskilt med tanke på att psykiskt labila och psykiskt

belastade barn ofta är mycket flitiga film- konsumenter. Filmforskningsgruppen läm— nar också möjligheten öppen att sådana ungdomar — de som redan är disponerade för kriminella reaktionssätt — kan påverkas till att begå brott efter att ha sett film. Enligt en annan uppfattning skulle det snarare vara under perioder av en män- niskas liv då hon möter mycket konflikt- betonade normer, t.ex. under förpuberte- ten eller början av puberteten, som filmen ev. kan ha en sådan verkan.

Hur det än må förhålla sig med det synes kriminologerna vara ense om att ålders- gruppen ll—14 år torde vara den mest mot- tagliga för ett visst slag av påverkan, näm— ligen till en brottslighet av typen småstölder, smärre inbrott, motorfordonstillgrepp och skadegörelse. Till detta anses bidra bl. a. det välkända förhållandet att ungdomar först i denna ålder bildar mera stabila gäng och utvecklar ett mera regelmässigt och struktu- rerat gruppbeteende. Kriminologiska un- dersökningar visar att detta slags krimina- litet närmast är en normal företeelse i denna åldersgrupp.1 I den mån asocial norm- förmedling via film över huvud taget är en mätbar företeelse bör den därför sannolikt vara mest kännbar i den gruppen, hävdas det.

Som har nämnts tidigare kan det mate- rial som föreligger inte läggas till grund för några säkra slutsatser när det gäller risken för psykiska störningar på grund av vålds— skildringar på film. Ahnsjös undersökning2 visar emellertid att det i barn- och ungdoms- psykiatermaterialet var mer än dubbelt så många jakande svar på frågan om ett sam- band mellan -— ofta våldsbetonade — film- upplevelser och psykiska störningar som i vuxenpsykiatermaterialet. Den helt övervä- gande delen av sådana samband hänför sig

1 Kerstin Elrnhom, Self-reported delinquency among schoolchildren in Stockholm. Scandi— navian Studies in Crirninology, Vol. 1. — Oslo 1965. -— Enligt senaste statistik är nästan 40 % av dem, som blir fast för stöld, inbrott och skadegörelse, under 15 år (se bl. a. Cecil Hammarberg, En statistisk analys av ungdomskrirninaliteten under 1960-talet. — Statistisk tidskrift 1968: 4). Ahnsjö, a.a. m

l l l

visserligen till förskoleåldern eller till spe- ciellt känsliga och störningsdisponerade barn. Och effekterna har i allmänhet be— stått av akut ängslan och oro, mörkrädsla och sömnsvårigheter, alltså effekter som inte är att betrakta som skada enligt den använda begreppsbestämningen. Som Elt- hammars avhandling1 ger vid handen kan sådana tillfälliga störningar dock förekom- ma också hos >>normala» barn upp i 11- årsåldern om barnet utsätts för intensivt ångestprovocerande filmer. Efter 13—års— åldern har också sådana filmer bara undan- tagsvis verkningar av det slaget och då näs- tan uteslutande hos speciellt känsliga in- divider. Det anses f.ö. att det även i dessa åldrar torde vara den personliga påverk- ningen genom föräldrar, jämnåriga, lärare och andra som är den mest väsentliga för den unges allmänt psykiska utveckling.

Som har framhållits tidigare är det en vanlig uppfattning på ifrågavarande om- råde att en långvarig, betydande konsum- tion av våldsfilmer och andra filmer som tecknar asociala beteendemönster kan med— föra förskjutningar i individernas attityder och värderingar, oftast i form av ett förstär- kande av redan etablerade asociala attity- der. Vissa bedömare ifrågasätter — utan att ha några vetenskapliga bevis härför -— om inte en konsumtion av våldspräglade filmer av denna storleksordning kan medverka till att också skapa en grogrund för att ned- bryta barns hämningar mot våldsutövning och över huvud taget minska respekten för andras liv och andra allmänt erkända grund- läggande värderingar.

Hur stora riskerna för sådana långtidsef- fekter av film, som har berörts nu, kan vara för barn vet man lika litet om som när det gäller vuxna. Många barn har en betydande känslomässig labilitet, är av olika skäl vack- lande eller osäkra i sina attityder till mänsk- liga eller sociala frågor och saknar tidigare kunskaper eller erfarenhet i olika ämnen. Utförda undersökningar tyder på att sådana individer — vare sig de förut har visat asociala tendenser eller inte — skall vara mer omedelbart lättpåverkade än andra. Härtill kommer att äldre barn ofta till-

hör en större grupp jämnåriga kamrater, gänget. Biobesöken sker också oftast med kamrater, och filmens innehåll bärs vidare i kamratkretsens samvaro. I den mån andan och tendenserna i gruppen är av ett slag som inte är önskvärda ur samhällets syn- punkt anses riskerna öka för att individen skall påverkas i negativ riktning; likaså om den eller de tongivande i gruppen har an- ammat inte önskvärda attityder. För nor- mala tonåringar är dock detta av över- gående art och upphör av sig själv när indi- viden växer ur gänget vid 15—17-årsåldern.

Det bör här erinras om att film med mer eller mindre omfattande inslag av våld kan komma att utgöra en ganska stor del av den samlade filmproduktionen. Av Olena Senntons2 m. fl. undersökningar framgår vi- dare att den stora filmkonsumtionen med ett eller flera biobesök i veckan synes sätta in redan i 14-årså1dern, att det finns ett posi- tivt samband mellan biobesöksfrekvens å ena sidan och aggressivitet Och beteendestör- ningar å den andra samt att unga med hög egen aggressivitet i större utsträckning än andra söker sig till filmer med våldsinslag. Dessa förhållanden medverkar ytterligare, antar man, till att den effekt, som ev. kan uppkomma efter hand om man under lång tid ser ett stort antal våldspräglade filmer, torde göra sig särskilt gällande i yngre ål- dersgrupper.

Frågan är emellertid komplicerad. En vansklighet ligger i att aggressionshämning- ar hos barn anses vara ett problem som inte är mindre än aggressiviteten. En socialpsy- kiatrisk undersökning av med. dr Gustav Jonsson m.fl.3 angående några hundratal >>normala» skolpojkar i Stockholm i åldern omkring 7—16 år visar sålunda att ca 10 % av alla pojkarna var bråkiga, besvär- liga och aggressiva medan 15 % tillhörde aggressionshämningstypen.

Utredningen anser att av det föregående sammanfattningsvis framgår att det inte kan

1 Elthammar, a.a. 2 Olena Sennton, a.a. 3 Gustav Jonsson m.fl., 222 Stockholmspojkar. — Stockholm 1964.

anses osannolikt att film med våldsinslag ibland kan medverka till vissa inte önsk- värda effekter för barn, efter vad det före- faller främst på attityd- och normbildning- ens område. Bevismaterialet härför är inte särskilt stort. Det framgår dock att sanno- likheten för negativa effekter torde vara större för barn totalt sett än för vuxna.

8.2.3. Film med skrämmande innehåll

En av filmindustrins mest betydande genrer kvantitativt sett är skräckfilmen eller över huvud taget film med skrämmande motiv. Typexempel på den renodlade skräckfilmen är >>Frankenstein», »Dr Jekyll och mr Hyde» och »Dracula». Huvudtemana i så- dana filmer är ondskan, destruktiviteten och skräcken i olika former: dödsskräcken, sexualskräcken och inte minst ångest för att kroppsligt eller själsligt stympas, klyvas el- ler förvandlas. Skräcken personifieras av oli- ka sorters monster, motbjudande onda män— niskor, vampyrer och vålnader. Andra for- mer av filmer där skräcken står i centrum i större eller mindre utsträckning är science fiction-filmen och thrillern.

Enligt gällande biografförordning kan en film barnförbjudas om den kan väl- la barn psykisk skada. Som har påpekats tidigare får av förarbetena till bestäm- melsen anses framgå att man därmed har velat skydda barn bl.a. mot filmer som är skrämmande och som de kan uppfatta som ett hot mot sin trygghet. Den svenska censuren har alltid varit mycket restriktiv i fråga om sådana filmer. De har konsekvent barnförbjudits. Förbud har ibland ifråga— satts eller förekommit t.o.m. i vuxensam- manhang, t.ex. i de mycket uppmärksam- made censurfallen »Repulsion», en film om hur sexualskräck driver en ung flicka in i sinnessjukdom, och den tidigare omnämnda »Peeping Tom», psykologisk skräckfilm där mördaren dödar med kameran.

Det är uppenbart att många barn skulle få kraftiga skrämselreaktioner om de fick se filmer av sistnämnda typ eller Frankenstein— are och mumier, framför allt de minsta

barnen eftersom de ofta saknar den vuxnes distans till filmskeendet och därför upplever filmen som verklighet. I Ahnsjös psykiater— enkät var också skräckfilmerna en av de kategorier som mer än andra uppgavs ha föranlett störningar av olika slag, mest hos barn men i vissa fall också hos vuxna. Detta resultat bekräftas såvitt gäller barn av en undersökning som har utförts av Sveriges Radio och visade att thrillers och deckare helt dominerar bland program i TV (och radio) som 8—16-åringar uppger sig bli skrämda av.1

Skrämsel torde i vanliga fall vara en akut och snabbt övergående företeelse, f.ö. ofta svår att skilja från »önskespänning». Det är alltså en effekt som utredningen inte i och för sig betraktar som skada i egentlig me- ning. I vissa fall torde den t. o. rn. kunna ha en positiv verkan. Om ängslan och skräck blev en mera vanlig komponent i barns film- upplevelser skulle emellertid deras känsla av trygghet i tillvaron kunna rubbas mera varaktigt. En sådan verkan måste jämställas med skada.

8.2.4. Vissa andra frågor

Tidigare har framhållits betydelsen av att befolkningen i dag utsätts för påverkan från andra faktorer än film i högre grad än förr Och att detta är ett förhållande som talar för att vuxencensur inte längre är mo- tiverad. (Jfr avsnitt 7.2.3.) Också för barnens del gäller naturligtvis att de är föremål för påverkningar från många andra och väsent- ligare källor än filmen. Utredningen har i detta sammanhang diskuterat det inflytande som TV:s tidigare omtalade mycket stora utbredning kan ha på frågan om att upprätt- hålla barncensur och dess närmare utform— ning.

Av de omkring 600 spelfilmer som visa- des i TV under tiden 1960—1968 var ca 280 barnförbjudna. När det visas en film, som är barnförbjuden eller av TV anses olämplig för barn, meddelas detta alltid före

1 Barn, ungdom och radio. — Sveriges Radio. Sektion för publikundersökningar 1966 (sten- cil).

sändningen. Vidare förlägger TV såvitt möj- ligt barnolämpliga filmer till sen kvällstid, normalt efter kl. 21. Trots dessa åtgärder ses ett stort antal barnolämpliga filmer av barn. Av en landsomfattande undersök- ning som Statistiska centralbyråns utred- ningsinstitut utförde hösten 1962 på skol- barn i årskurserna 3 och 5 av den obliga- toriska skolan framgick att de program som en barnfilmjury hade bedömt som barn- olämpliga låg synnerligen högt i både tittar- frekvens och uppskattning.1 35 % av barnen hade sett och nästan alla hade uppskattat den barnförbjudna långfilm som visades un- der den vecka undersökningen pågick.

Det är emellertid inte bara spelfilmema som kan innehålla skildringar som kan an- ses olämpliga i varje fall för mindre barn. Som nämnts tidigare innehåller bl. a. TV— Aktuellt inte sällan »Starka» skildringar av krigshandlingar och andra framställningar av våldspräglad karaktär. Av barnundersök- ningar som har utförts i Sveriges Radios regi framgår att 10—16-åringar i stor ut- sträckning tittar på olika vuxenprogram i TV och att vuxenprogrammen har stor pu- blik också bland 3—9-åringama. Eftersom Aktuellt är ett av de populäraste program- men finns det anledning tro att en mycket stor del barn från hem med TV regelmäs- sigt ser Aktuellt.

Mot bakgrund av dessa upplysningar om barns TV-tittande och den påverkan som barn utsätts för från en mångfald andra håll, såsom böcker, seriemagasin, boulevardtid- ningar etc., kan man fråga sig om det allt- jämt finns tillräckliga skäl — i syfte att före- bygga skaderisker som kan vara förbundna med vissa filmer — att söka hindra barn att se sådana filmer på biograferna. Enligt ut- redningens mening torde det dock finnas grund härför. Vad särskilt gäller TV kan er- inras om att TV-sändningar i regel mottas i hemmet, oftast tillsammans med föräldrar eller syskon. Familjens trygghetsbefrämjande inflytande bör enligt många forskares me- ning bidra till att den påverkan som kan utgå från TV-rutan för det mesta får en an- nan och mindre skadlig karaktär än den på— verkan som kan förekomma på biograferna,

i varje fall om barn får tillfälle att efteråt bearbeta TV-upplevelsen med någon äldre.

Den omständigheten att människorna ut- sätts för påverkan från en lång rad andra faktorer, som inte är underkastade samma kontroll som biograffilmerna, är vidare en- ligt utredningens mening inte i sig självt till- räcklig anledning att för barns del upphäva kontrollerande anordningar om det anses vara behov av sådana anordningar för barn. Härför talar de tidigare berörda skydds- synpunkterna som har obetingad prioritet när det gäller barn.

8.3 Censurens effekter

Det har tidigare omnämnts att de åtgärder censuren under åren har vidtagit leder till en viss osäkerhet vid bedömandet av de potentiella skadeverkningarna av film. Fel- källan torde vara mest kännbar när frågan om censurens mentalhygieniska berättigan- de gäller barn och ungdom. Även om kritik ibland har riktats mot censurens verksamhet torde man enligt utredningens uppfattning kunna förutsätta att censuråtgärderna i stor utsträckning har kommit att gälla sådana fil- mer som annars kunde ha inverkat ogynn— samt på barn- och ungdomspubliken. Det kan m.a.o. inte anses osannolikt att de skadliga verkningar filmen ev. kan ha för barn skall — till skillnad från vad som är fallet för vuxnas del, i varje fall enligt gäl- lande censurpraxis — kunna motverkas i viss omfattning med hjälp av censur.

För närvarande censurförbjuds för barn omkring 60 % av de spelfilmer som ges in för granskning. Den vanligaste motiveringen härför är att filmen innehåller våldsscener som anses vara olämpliga för barn. Om cen- surens hittillsvarande praxis bibehålls skulle det betyda att en väsentlig del av bl. a. de starkt våldspräglade filmerna inte kan visas för barn.

1 Skolbarn och TV. En undersökning utförd av Statistiska centralbyråns utredningsinstitut på uppdrag av barnfilmkommittén och nordiska barnfilmnämndens svenska sektion. — Stock- holm 1963 (stencil).

Som har framgått av det föregående är kun— skapen om olika filmers och filmtypers ev. skadliga inverkan på olika kategorier av barn och ungdom liksom censurens möjlig- heter att motverka en sådan inverkan och den effekt som ett upphävande av barncen- suren kan få ännu mycket begränsad. Det föreliggande materialet får dock anses ge vid handen att det inte är osannolikt att film i vissa sammanhang kan ha skadliga verkningar och att skaderiskerna är större än i fråga om vuxna. Det förefaller inte hel- ler osannolikt att skadeverkningarna i nå- gon utsträckning kan förebyggas med hjälp av en censurordning. Samtidigt torde det en- ligt utredningens mening i varje fall inte f. n. finnas tillräckliga möjligheter att mot- verka filmens ev. skadeverkningar för barn enbart genom andra föranstaltningar än censur. (Jfr kap. 15.)

Av betydelse är slutligen, som utredning- en har betonat tidigare, att de skäl som talar mot att upprätthålla vuxencensur — först och främst hänsyn till yttrandefriheten — inte gör sig gällande med samma Vikt när det gäller samhällskontroll av barns film- konsumtion.

På grund av det anförda anser utredning- en att barncensuren bör bibehållas. Om fort- satt forskning skulle ge underlag för en säkrare bedömning av filmens inverkan på barn och möjligheterna att på annat sätt än genom censur motverka en ev. skadlig in— verkan, bör frågan tas upp på nytt.

9.1. Frågans tidigare behandling

I 1910 års filmbetänkande föreslogs att barn under 15 år inte skulle ha tillträde till barn— förbjuden biografföreställning utan att vara åtföljd av någon äldre person. 15-årsgränsen togs sedan upp i 1911 års biografförordning. Däremot avfärdades en »ledsagarregel» av den typ, som förordats i betänkandet, med hänvisning till kritik av denna under remiss- behandlingen. I motiven finns inga skäl an- givna för att gränsen dragits just vid 15 år.

Redan under biografförordningens första decennium blev frågan om åldersgränsen föremål för offentliga diskussioner. En höj— ning av 15-årsgränsen fördes ofta på tal. Både den dåvarande folkskoleöverstyrelsen och regeringen uppvaktades med framställ- ningar i detta syfte. Sedan Kungl. Maj:t hade uppdragit åt biografbyrån att utreda frågan om lämpligheten att vidta en sådan höjning lade byrån 1923 fram en utredning i saken. Den mynnade ut i ett med någon tvekan framfört förslag om barngränsens höjning till 16 år. Förslaget ledde inte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedermera diskuterades saken i ungdoms— vårdskommitténs betänkanden (SOU 1945: 22 och 1951: 41). Kommittén avvisade tan- ken på en höjning av åldersgränsen till 16 år. Som skäl mot en sådan höjning angavs bl. a. att det inte var önskvärt att unga hind— rades att ta del av den realistiska livskun- skap som filmen kan ge. Filmer kunde vara

Åldersgränserna för barncensuren

till gagn för ungdomens personlighetsutveck- ling och ge en värdefull inblick i och kun— skap om olika miljö- och levnadsförhållan- den. Kommittén fann vidare att det inte fö— relåg tillräckliga skäl för att införa förbud för barn under förslagsvis 7 år att besöka biograf. Inte heller ansåg kommittén att det var tillrådligt att införa två grupper barn- tillåtna filmer med åldersgränserna 15 år och 10 år.

1949 års filmkommitté påpekade att det i praktiken hade visat sig svårt och föga ändamålsenligt att hålla fast vid en enda barngräns vid 15 år eftersom barn under denna ålder reagerade helt olika vid olika åldrar för samma film. På grund därav föreslog kommittén att man skulle införa ytterligare en barngräns vid 11 år och höja 15-årsgränsen till 16 år. Inom kom- mittén diskuterades också lämpligheten av ett förbud för barn under 6 eller 7 år att besöka biografer. Det ansågs emellertid opåkallat eftersom kommittén utgick från att en lägre gräns vid 11 år skulle leda till en stark gallring av de filmer som begärdes godkända för barn under denna ålder.

Filmkommitténs förslag om två ålders- gränser vann instämmanden i de flesta re- missyttranden. Förslaget stöddes också av Kungl. Maj:t som i 1954 års proposition uttalade bl. a. (jfr ovan s. 20).

Att den nuvarande anordningen med endast en gräns, vid 15 år, är förenad med vissa olägen- heter, som bereder både censuren och föräld-

rarna till de biografbesökande barnen bekym- mer, står för mig klart. Biografbyråns gransk— ningsmän måste vid bedömningen av vad som kan godtagas som »barntillåten film» försöka finna ett slags medelproportional mellan hän- synen å ena sidan till vad som kan anses tole- rabelt för de yngsta årsgrupperna och å den andra till de äldre barngruppernas mera avan- cerade filmsmak. Det som passar för en fjor- tonåring är kanske alldeles opassande för en åttaåring. Åtskilliga filmer, särskilt de mera äventyrsbetonade, blir nu barnförbjudna därför att de inte lämpar sig för små barn. Med under senare år ökad styrka har därför önskemål framförts om att söka få till stånd en större nyansering av de för barnpublik godkända fil- merna. En höjning av den nuvarande ålders- gränsen för barn utan ett samtidigt införande av en ny lägre åldersgräns — såsom från vissa håll förordats — skulle utifrån de här anförda synpunkterna avgjort leda till ökade svårighe- ter för censuren och möjligen även till minskat skydd för de mindre barnen mot skadlig på- verkan. En isolerad sänkning av barngränsen kan å andra sidan lämnas ur räkningen. Den omedelbara konsekvensen av en sådan åtgärd skulle bli en kraftig skärpning av censuren, som vid sin bedömning av film för vuxna måste ta hänsyn till de nytillkommande tonåringarna. Den enda praktiskt övervägbara möjligheten att komma till rätta med problemet torde följaktli— gen erbjuda sig genom det nu på nytt framförda förslaget om införande av två åldersgränser. Huruvida man därvid såsom den högre ålders- gränsen tager den nuvarande gränsen, 15 år, eller —-— på sätt filmkommittén föreslagit — sätter den vid 16 år synes mig mindre betydel- sefullt än att få den nya lägre åldersgränsen lämpligt avvägd. Därest en dylik lägre ålders- gräns skall införas, synes mig övervägande skäl tala för, att den av kommittén förordade 11— årsgränsen godtages.

Som skäl för att bibehålla 15-årsgränsen anförde departementschefen bl. a. följande.

Denna har gällt under hela tiden från biograf- förordningens tillkomst år 1911. En höjning av denna skulle säkerligen få till följd, att de unga i ökad utsträckning sökte komma in på barn- förbjudna föreställningar. Vid höjning av grän— sen med ett år skulle för övrigt biografperso- nalens kontrollsvårigheter sannolikt öka. Ur principiell synpunkt synes mig vidare den övre gränsen böra avpassas så att till »barn» hänfö- ras den grupp av minderåriga som icke upp- nått eller någorlunda genomgått det fysiska och psykiska genombrott som kännetecknar puber- tetens inträde. 15—årsgränsen torde i stort sett fylla detta krav. I sammanhanget vill jag också erinra om det ansvar i straffrättsligt hänseende som inträder vid fyllda 15 år.

Tanken på ett totalförbud för barn i för- skoleåldern att bevista biografföreställning- ar avvisades av departementschefen. Han ansåg sig inte heller kunna biträda ett för- slag som hade väckts inom 1949 års film- kommitté och gick ut på att barn under 7 år skulle få besöka biografföreställningar bara i sällskap med vuxen person.

I anledning av propositionen väcktes två motioner i ämnet (II: 592 och 593). I den ena föreslogs att åldersgränserna skulle fast- ställas till 12 och 16 år. Som motiv angavs bl. a. att man härigenom skulle uppnå enhet- liga nordiska regler. Psykologiska skäl talade också för en 12—årsgräns på grund av be- gynnande pubertet vid denna ålder. I den andra motionen föreslogs förnyat övervä- gande av frågan om förbud för förskole- barn att besöka biografer utan sällskap med vuxen.

Kungl. Maj:ts förslag om ytterligare en ål- dersgräns vid 11 år tillstyrktes av statsut- skottets majoritet (SU 1954: 112). En mino- ritet inom utskottet reserverade sig däremot för att bibehålla gällande ordning. Enligt re- servanternas mening borde utskottet ha utta- lat bl.a. följande.

Angelägenheten att söka i möjligaste mån skyd- da barn och ungdom mot film, som för dem kan medföra psykisk skada, har gjort det nöd- vändigt att bestämma en gräns vid 15 år, under vilken ålder tillträde till vissa filmer är för- bjudet. Mot bibehållandet av denna gräns har utskottet icke något att invända. Ostridigt år dock, att denna gräns i praktiken blivit mycket flytande på grund av svårigheten för biograf- personalen att bedöma barnens ålder och utöva en tillnärmelsevis effektiv kontroll av förbudets efterlevnad. Att ett införande av jämväl en lägre åldersgräns skulle komma att fresta de barn, som tidigare fått se all slags barntillåten film, till överträdelser av det nya förbudet får anses vara obestridligt. Samtidigt skulle biograf- personalens kontrollbesvär ytterligare öka. Fö- reskrifter, vilka med all sannolikhet kommer att leda till överträdelser, finner utskottet icke tillrådliga. Mot den föreslagna kategoriklyv- ningen av barnen kan vidare anföras, att den kan medföra ekonomiska olägenheter för bio- grafägare på de mindre tätorterna ute i landet; en strikt avgränsning av barnen i olika grupper måste nämligen på dessa orter antagas komma att minska publikunderlaget vid visandet av barntillåten film. Följden kan bli, att barnen i

stor utsträckning uteslutes från möjligheten att se film. En annan invändning är enligt utskot- tets mening, att en differentiering av barnpubli- ken gör det svårare för föräldrar med barn i olika åldersgrupper att tillsammans med barnen besöka en biografföreställning, liksom svårighet för gemensamma biografbesök även uppkom- mer för syskon i olika åldrar. Omotiverade sy- nes ej heller de invändningar vara — vid kom- mittéförslagets remissbehandling framförda av biografägareförbundet och småskollärarinneför- bundet —— att ett genomförande av två ålders- gränser skulle komma att ytterligare minska filmproducenternas villighet att satsa på pro- duktion av barnfilm.

Första kammaren följde utskottsreservan- ternas avslagsyrkande medan andra kam— maren biträdde Kungl. Maj:ts förslag, dock först efter lottning. Vid gemensam votering avslogs förslaget.

I en motion vid 1956 års riksdag (11: 630) hemställdes återigen om utredning om för- skolebarnens tillträde till biografer. I enlig- het med allmänna beredningsutskottets för- slag (utlåtande nr 8) föranledde motionen inte någon riksdagens åtgärd.

1958 ingav biografbyrån en framställning till Kungl. Maj:t om omprövning av försla- get att införa en ny lägre åldersgräns vid 11 år. Dessutom hemställde byrån om nya över- väganden om förbud för barn under 7 år att besöka biograf utan sällskap av vuxen, dock utan att framställa något direkt yr- kande.

Vid remissbehandling av biografbyråns förslag stöddes detta av en klar majoritet bland remissinstanserna. I 1959 års propo- sition framhölls att olägenheterna med alter- nativa åldersgränser inte var större än att de mer än väl uppvägdes av systemets för- delar: möjlighet för censuren att bereda de mindre barnen ett effektivare skydd, god- känna ett större antal filmer för de större barnen och ge föräldrarna bättre upplys- ning om de barntillåtna filmernas lämplighet för olika åldrar. Departementschefen före- slog därför att 15-årsgränsen skulle bibe- hållas och en ll-årsgräns införas. Däremot ansåg han inte att det fanns tillräckliga skäl för en författningsreglering beträffande för- skolebarnen.

I fråga om 15-årsgränsen hänvisade de- partementschefen till de skäl för att behålla denna gräns som hade anförts i 1954 års pro- position. Han påpekade också att en mot- svarande gräns för barns medverkan vid of- fentliga nöjesföreställningar fanns i 1956 års allmänna ordningsstadga. Andra lagutskot- tet biträdde förslaget om två åldersgränser vid 11 och 15 år vilket också blev riks- dagens beslut.

9.2. Utredningens överväganden 9.2.l Inledande synpunkter

De tre ålderskategorier som genom 11- och 15-årsgränserna avgränsas från varandra an- tas ha olika förutsättningar att motstå psy- kiska skadeverkningar från film. Frågan om dessa åldersgränser eller andra gränser eller ålderskriterier över huvud taget är ade- kvata för sitt syfte skall liksom vissa andra gränsdragningsfrågor behandlas nedan.

Det är uppenbart att den stora variatio- nen i människors mognad och utveckling gör det ytterst vanskligt att fastställa ålders- gränser. Inom varje åldersgrupp finns stora avvikelser åt båda hållen från de allmän- psykologiska mognadskriterier som brukar betraktas som normala för åldern. Även om väldefinierade normalkriterier i fråga om >>filmmognad» kunde uppställas återstår problemet hur stor hänsyn det är rimligt att ta till de minoriteter inom varje ålders- grupp som ligger under den normala mog- nadsnivån och som kan förutsättas vara mindre psykiskt rustade än majoriteten. Di- lemmat blir ännu mer påtagligt i censur— praktiken där flera åldersgrupper måste fö— ras samman i varje kategori. Vilken eller vilka åldersgränser man fastställer måste ju dessutom bero av — och återverka på — barncensurens granskningsgrunder.

I forskningslitteraturen kring problemet barn och film finns det en hel del skrivet om biofrekvens, utvecklingsfrågor i sam- band med film och reaktioner inför film. Utredningen skall inledningsvis beröra des- sa frågor i korthet.

Det är allmänt känt att barn och ungdom i regel går på bio i mycket större utsträck— ning än vuxna. Besöksfrekvensen är en bety- delsefull faktor för samspelet mellan film och publik och undersökningar härom är vanliga. Ett svenskt arbete på området är Olena Senntons tidigare omnämnda avhand— ling.1 Av undersökningarna synes framgå att besöksfrekvensen stiger från IO-årsåldern mot en toppnivå i 17—18-årsåldern. Under ett par år är den därefter tämligen oför- ändrad för att sedan åter sjunka. Som jäm- förelse kan nämnas att TV-tittandet tycks tillta stadigt ungefär fram till 12-årsåldern varefter det avtar bland de aktiva ålders- grupperna.

Åldern är emellertid inte den enda om- ständigheten som är av betydelse för bio- vanoma. En iakttagelse som återkommer i ett flertal undersökningar är att barn från lägre socialgrupper söker sig till biograferna avsevärt mer än barn från högre. Viktigare än sådana rön är sannolikt de som har att göra med barnens emotionella anpassning och atmosfären i hemmet. Det må sålunda erinras om att ungdomar från hem med ogynnsam uppfostringsmiljö går mer på bio än andra och att grupper med kriminell belastning går extremt mycket på bio. Av Olena Senntons undersökning framgår, att de barn som går mycket på bio är sämre anpassade än andra i sitt yttre förhållnings— sätt till omvärlden. De visar mera aggres- sivitet i umgänget och mera störande be- teende. De har också större svårigheter att följa skolans allmänna normer. Däremot tycks det inte finnas något som tyder på ett samband mellan biobesöksfrekvens och ångest eller liknande nervösa symtom.

Redan tidigare har det varnats för att tolka tendenserna i dessa undersökningar som belägg för ett orsakssamband mellan filmkonsumerandet och storkonsumentemas personlighetsdrag. Att de redovisats här be— ror på att det självfallet är av betydelse för frågan om filmens verkningar hur de barn och ungdomar är beskaffade som oftast ut- sätter sig för filmintrycken. Av betydelse

därvidlag är också sällskapsvanoma i sam— band med biobesöken. Ännu i 10—årsåldern har barnen i stor utsträckning sällskap med sina föräldrar när de går på bio, konstate— rar Olena Sennton i sin undersökning. Men från 11—12-årså1dern sker biobesöken helst tillsammans med kamrater.

En annan väsentlig frågeställning är hur barn i olika åldrar upplever film. Många tycks föreställa sig att barn ser film som någon sorts vuxna i miniatyr. I själva verket torde barnets och den vuxnes sätt att upp- leva film ofta skilja sig betydligt, och olik- heterna är alltmer framträdande ju yngre barnet är.

Barnen i förskoleåldern är den kategori som framför andra har blivit uppmärksam— mad i litteraturen. Det är också dessa barn som allmänt har betraktats som mest utsatta när det gäller riskerna av biobesök. I regel tycks det råda enighet om att många av dem kan ha svårt att förstå filmens särskilda språk. De saknar ofta förmågan att följa kontinuiteten i en filmintrig och en stor del av dem saknar förmågan att se filmskeendet som ett spel utan upplever filmen som ak— tuell verklighet. Ofta knyter de egna fanta- sier och associationer till det de ser.

Givetvis föreligger individuella skillnader. Vissa barn kan tillägna sig filmspråket långt tidigare än andra, bl. a. när de haft möjlig- het att se film tillsammans med äldre som har kunnat förklara sammanhangen. Här spelar kanske TV en roll i filmuppfostran. Man torde sålunda kunna anta att 1960- talets barn än tidigare >>filmmogna>> än deras jämnåriga från 1930-talet.

Förut har refererats till Elthammars un- dersökning som är av särskild betydelse för frågan om åldern och filmpåverkan.2 Syftet med denna undersökning var att studera barns och ungdomars emotionella reaktioner inför olika typer av intensivt provocerande film.

Undersökningen omfattade fyra grupper pojkar och flickor i 11—, 13-, 15- och 18- årsåldern. Varje grupp omfattade ca 40

1 Olena Sennton, a.a. 2 Elthammar, a.a.

personer. De fick se sju spelfilmer, däribland Bufiuels »Gatans desperados», den tyska fil- men »Bron» och >>491>>. Tillsammantagna ger dessa filmer — som till största delen handlar om ungdomar och barn — en prov- karta på brutalitet, asocialitet och ångest- upplevelser av olika slag samt sexuella pro— vokationer. Alla filmerna var barnförbjudna. Omedelbart efter visningarna undersökte man försökspersonernas reaktioner med av- seende på aggressivitet, depression och ångest. I experimentet ingick också en barn- psykiatrisk-barnpsykologisk personlighetsbe- dömning ett tiotal månader efter den sista filmvisningen.

Mot Elthammars undersökning har fram- hållits att filmmaterialet är något ensidigt valt. Alla filmerna har hög konstnärlig lö- dighet Och bär fram ett emotionellt kompli- cerat budskap. De torde också generellt av- vika betydligt från vad ungdomar omkring tonårsåldern själva ofta väljer, t.ex. krigs- filmer av mera enkelt snitt eller filmer som avspeglar tonårsproblematik av typen »Rag- gare». Urvalet liksom en del andra restrik— tioner i försöksbetingelserna har ansetts in- nebära en viss begränsning i undersökning- ens allmängiltighet.

Det som framför allt är av intresse ur ut- redningens synpunkt är vilka skillnader som konstaterades mellan åldersgrupperna.

När det gäller aggressivitet och depressiva känslor registrerades inga skillnader med un- dantag av 15— och 18-årsflickorna som rea- gerade något kraftigare än de övriga, med aggressivitet dock bara i anslutning till >>491>>.

I fråga om skrämsel- och ångestreaktio- ner uppvisade ll-åringarna kraftigare reak- tioner än de tre äldre grupperna. Omkring 20 % av ll-åringarna fick övergående ef- terstörningar i form av mardrömmar, mörk- rädsla m.m. Bland dessa 20 %befann sig flera normalstabila barn. Efterverkningar av detta slag förekom i de högre åldrarna en- dast tillfälligtvis och då bara hos individer med nervös läggning. Mellan 13—åringar och 15-åringar förekom ingen skillnad inbördes. De skilde sig däremot — obetydligt — från 18-åringarna (dock endast de 18-åriga poj-

karna) som hade ännu något svagare reak— tioner.

Det mest anmärkningsvärda resultatet av undersökningen är enligt utredningens me- ning att det i förhållande till de mycket »starka» filmer som visades var så liten skill- nad i reaktionen hos de fyra åldersgrupper- na. Bara beträffande ångestreaktionen var det alltså en påvisbar skillnad mellan 11- åringamas och de övriga åldersgruppernas reaktion. Och även bland 11-åringarna var det så stor del som 80 % som inte reagerade annorlunda än övriga åldersgrupper.

De små skillnaderna i reaktioner stämmer också väl överens med Elthammars andra huvudresultat. Hans undersökning fäster nämligen också uppmärksamheten på att den emotionella personlighetsstrukturen kan betraktas som en avsevärt mer betydelsefull faktor än den biologiska åldern när det gäller de psykologiska konsekvenserna av provocerande filmupplevelser. De vid un- dersökningen konstaterade ångestreaktioner— na fanns i de allra flesta fall hos barn som hade visat tecken på bristande känslomässig stabilitet redan tidigare. Märkligt nog kom det emellertid inte fram några skillnader i omedelbara känsloreaktioner mellan grupper med olika personlighetstyper — de uppträdde först vid jämförelse mellan personlighets- kategoriernas efterreaktioner. Detta tyder enligt Elthammar på att det inte är inten- siteten i den pågående filmupplevelsen, som i första hand är avgörande för efterverk— ningarna, utan individens förmåga att be- arbeta intrycken och känslorna. Försöksper- soner med begränsade bearbetningsresurser — sådana med tidigare neurotiska symtom och tvångsmässiga drag — är de som rea- gerar med ångesttendenser och oro i hem- met efter uppskakande filmupplevelser.

Elthammars båda huvudresultat bekräftas av en annan svensk undersökning om unga åskådares reaktioner inför Våldsfilm, också den utförd i filmforskningsgruppens regi.1 Vid undersökningen sökte man finna ut hur

1 Ingvar Bokander och Kerstin Lindbom, Upp- levelseförändringar hos barn och ungdom ef- ter visning av aggressionsmättad spelfilm. —- Köpenhamn 1967.

tre olika grupper av barn och unga reage- rade på en starkt våldspräglad amerikansk film. Den första gruppen bestod av 36 grundskoleelever med en genomsnittsålder av 13,5 år, den andra av 30 gymnasister med en genomsnittsålder av omkring 18 år. Den tredje gruppen slutligen bestod av 20 manliga elever från en yrkesskola för ung- domsbrottslingar.

Undersökningen visade att det inte var någon signifikant skillnad i reaktionen hos de två förstnämnda grupperna. Det var allt- så inte så att 13-åringarna genomsnittligt reagerade kraftigare än 18—åringarna. Däre- mot var det betydande individuella skillna- der inom grupperna såtillvida att de mer instabila (neurotiska) åskådarna påverkades häftigare än de stabila.

Utredningen finner av det föregående fram- gå att åldern inte kan sägas vara det mest adekvata kriteriet vid bedömning av barns reaktioner. Utredningen har diskuterat om man borde underlåta att fastställa bestämda åldersgränser i lagen och i stället överlåta till censuren att bestämma gränsen i varje särskilt fall, ev. dock med en övre gräns reglerad i lagen. En sådan ordning har man i Finland. Som framgår av bil. 8 kan den finska censuren förbjuda en viss film för barn under 16 år eller under en av censuren bestämd lägre ålder. (När särskilda skäl föreligger kan censuren också förbjuda en film för barn och ungdom under 18 år.)

Utredningen vill inte rekommendera ett sådant system. Om möjligheten att bestäm- ma individuella åldersgränser verkligen ut- nyttjades skulle systemet sannolikt skapa en betydande osäkerhet och ytterligare svårig- heter vid bl.a. biografpersonalens kontroll av barnens ålder. Det är därför troligt att censuren skulle komma att gå in för vissa schabloner i stil med fasta gränser. Detta be- kräftas också av tillämpningen av de finska reglerna. Möjligheten till ett individuellt fastställande av åldersgränserna används sällan. Dessa sätts vanligen vid 12 och 16 år.

Härtill kommer att man med tanke på

bristen på säkra upplysningar om var ålders— gränserna bör dras inte har mycket att vinna på att öppna en möjlighet till ett in- dividuellt bestämmande av gränserna.

Utredningen vill således inte förorda >>f1y- tande gränser» utan anser att barncensuren bör vara baserad på bestämda åldersgränser. Fråga uppkommer då om den nuvarande ordningen med två gränser är den lämpli- gaste eller om det finns andra lösningar som är bättre.

Det föreliggande materialet ger ett visst stöd för att sannolikheten för skador i sam- band med filmseende i regel är större för de yngre barnen, omkring 10—11-årsåldern och därunder. De äldre barnen däremot är erfarenhetsmässigt normalt bättre psykiskt rustade. Detta kan anses tala för att begrän- sa censurskyddet till dem som bäst behöver det och alltså nöja sig med en barnförbuds- gräns vid lämplig, relativt låg ålder.

Utredningen vill för sin del inte föreslå en sådan begränsning av barncensuren, framför allt med tanke på utredningens för- slag att slopa vuxencensuren och de risker som ett realiserande av detta i så fall ev. skulle kunna medföra för de äldre barnen. Återgång till en odifferentierad barncensur med bara en övre åldersgräns har inte av någon ifrågasatts. Utredningen anser att de skäl, som anfördes för alternativa ålders— gränser när ll-årsgränsen infördes 1959, alltjämt har giltighet och att en ordning med två gränser alltså bör bibehållas.

9.2.2. Den nedre åldersgränsen

Som har framhållits upprepade gånger tidi— gare är det av flera orsaker vanskligt att fastställa meningsfulla åldersgränser för barns tillträde till filmvisning. Det kan ald— rig bli fråga om annat än en grovsortering efter vad man kan anta vara ett normalt genomsnitt för vederbörande åldersklass.

Den nu gällande ll-årsgränsen har inte motiverats närmare i förarbetena till 1959 års lagstiftning. Skäl kan anföras både för att höja och sänka den och för att behålla den oförändrad.

Det föreliggande vetenskapliga materialet ger enligt utredningens mening inte tillräck- ligt stöd för en ändring av ll-årsgränsen. Elthammars undersökning visar visserligen att det med avseende på ångestreaktioner är en viss skillnad mellan ll-åringar och 13- åringar. Detta kan synas i viss mån tala för att den nedre gränsen inte bör vara lägre än 12 eller 13 år. Det bör emellertid observeras att de filmer som ingick i undersökningen var utvalda som exempel på filmrepertoarens högsta provokationsintensitet, alltså synnerli- gen barnförbjudna, och att ändå det helt övervägande antalet 11-åringar inte reagera— de kraftigare än övriga åldersgrupper. De ef- terreaktioner som förekom hos en mindre del av ll-åringarna var också av godartad natur, såsom sömnsvårigheter etc. Med hän- syn till dessa förhållanden får Elthammars resultat enligt utredningens uppfattning an- ses ge vid handen att ll-åringarna bör klara sådana filmer som censuren godkänt för dem, som fyllt 11 men inte 15 år, lika bra som övriga barn inom sistnämnda kategori. Risken för att ll-åringar skulle få se vuxen- filmer torde också vara liten om en övre gräns bibehålls omkring 15—årsåldem.

Som framgår av översikten över ålders- gränsbestämmelserna i andra länder (bil. 8) varierar dessa inte obetydligt. Den nedre gränsen är i Danmark och Norge satt vid 12 år.

Till förmån för en höjning av de svenska åldersgränserna har i olika sammanhang åberopats önskvärdheten av att få till stånd likartade censurregler i de nordiska länder- na. Utredningen anser också att det är an- geläget att film kan visas i dessa länder en- ligt i stort sett samma principer. Emellertid tillämpas i Finland sedan 1966 en ny cen- surlagstiftning, som bl. a. innebär en ytter— ligare differentiering av åldersgränsbestäm- melserna, och i Norge har nyligen på grund- val av ett utredningsbetänkande antagits lag- stiftning (ännu ej ikraftträdd) om bl.a. en liknande differentiering. Samtidigt kommer vuxencensur inom kort att avskaffas i Dan- mark och föreslås av utredningen bli slopad också i Sverige. Det är alltså inte realistiskt

att f.n. hoppas på enhetliga censurregler i Norden även om tanken härpå fördenskull inte bör ges upp.

Mot en höjning av ll—årsgränsen synes tala att gruppen mognare barn -— om utred- ningens förord för en övre gräns vid fyllda 15 år accepteras (jfr nedan) — utan klar psykologisk motivering skulle bli begränsad till de tre årsgrupperna 12-, 13- och 14— åringar.

Vid utredningens överläggningar med oli— ka sakkunniga har det också framförts skäl för att sätta den nedre gränsen lägre än vid 11 år. Barnfilmkommittén har sålunda ifrå- gasatt 9 år med hänsyn till att behovet av spänning och handlingsfyllda moment enligt kommitténs mening gör sig gällande i åld- rarna från 9 år. Andra har rekommenderat att sätta gränsen vid ändå lägre ålder av liknande skäl som barnfilmkommittén anfört och med hänvisning till att många 8-9-10- åringar f.n. hindras att se bra filmer på grund av den särskilda hänsyn censuren måste ta till de yngsta barnen.

Som utvecklas närmare i avsnitt 9.2.4 anser utredningen inte att det finns behov av speciella regler till skydd för de sist- nämnda. Den grovgallring som sker vid 11- årsgränsen torde vara tillräcklig för att sålla bort filmer som kan vara skadliga för dem. Otvivelaktigt är det önskvärt att filmutbu- det till barn i 8—10-årsåldern befordras kva— litativt och kvantitativt. Detta torde dock kunna ske på lämpligare sätt än genom en låg nedre åldersgräns vilket kan medföra nya svårigheter, främst på grund av den sto— ra åldersskillnaden inom den nya kategorin: 14-åringars möjligheter att se film skulle få avgöras under hänsynstagande till vad 8—9- åringar kan ta skada av.

Till förmån för en åldersgräns vid 11 år talar enligt utredningens mening att en så- dan gräns har gällt sedan lagändringen 1959. Gränsen har alltså fått en viss hävd och biografpersonalen och andra berörda har vant sig vid den.

Eftersom det således inte kan visas att det finns ett klart behov av att flytta 11- årsgränsen anser utredningen att denna bör bibehållas.

Som har nämnts i det föregående har 11- årsgränsen inte närmare motiverats när den infördes genom 1959 års lagstiftning. Om anledningen till att man i 1911 års biograf- förordning satte 15 år som övre gräns är inte heller något upplyst.

Liksom i fråga om den nedre gränsen har skäl anförts både för att höja och sänka den övre gränsen och att behålla den oför- ändrad. Det har också ifrågasatts att be— hålla lS-årsgränsen men samtidigt öppna en möjlighet att sätta en högre gräns vid t. ex. 18 år.

Under utredningsarbetet har från vissa håll gjorts gällande att en höjning av 15- årsgränsen vore motiverad med hänsyn till att denna gräns skulle skära igenom puberte— ten som brukar betraktas som en särskilt la- bil och känslig utvecklingsfas. För en höj- ning skulle också tala att ett inte obetydligt antal ungdomar i åldersgrupperna närmast över 15 år skulle vara omogna, osäkra och psykiskt labila och därför mera mottagliga för inverkan från film, framför allt attityd- påverkan.

Enligt uppfattning inom expertis varierar pubertetens inträde och förändringar avse- värt inom könen. Den påstås dock allmänt sett börja tidigare numera än förr. Flickor utvecklas snabbare än pojkar. Redan i 15- årsåldem anses sålunda de flesta flickor ha passerat puberteten medan en mindre del av dem befinner sig i slutet av denna fas. Av pojkarna i samma ålder anses också de flesta — men inte lika många som flickorna — ha lämnat puberteten medan ett mindre antal ännu befinner sig i förpuberteten. Med hänsyn bl. a. till den förskjutning nedåt av puberteten som alltså synes ha skett fin— ner utredningen att pubertetsfrågan inte motiverar en höjning av 15-årsgränsen.

När det gäller ungdomar i 15—18—års- åldern torde det inte vara klarlagt att san- nolikheten för skaderisker i samband med att se film skulle generellt sett vara större för dem än i årsgrupperna däröver. Resulta— ten av Elthammars och Bokanders m. fl. un— dersökningar ger inga belägg för att reak—

tionerna inför Våldsfilm skulle ändra sig under åldrarna närmast efter 15-årsgränsen. De skillnader som har konstaterats följer i stället med olikheter i den psykiska utrust— ningen. Forskningen ger över huvud taget inget stöd för en höjning av 15-årsgränsen och ännu mindre för någon viss högre gräns som skulle vara lämpligare än denna ur mentalhygienisk synpunkt.

Utredningen har övervägt om det ur and— ra synpunkter finns skäl som talar för en högre gräns än 15 år. Till förmån för en 16-årsgräns skulle kunna åberopas att skol— plikten upphör vid 16 år och att 16 år är den generella vuxenfilmgränsen i de övriga nordiska länderna. Vidare kunde anföras att vuxencensurens slopande och ovisshet om vad detta kan få för inverkan på filmreper- toaren i och för sig skulle kunna ge ett visst stöd för en höjning.

Utredningen anser att inget av dessa skäl är av den vikt att det inverkar på utred- ningens bedömning av frågan. Vad först gäl- ler argumentet med avseende på skolpliktens upphörande kan det ytligt sett synas ligga något i tanken på en gemensam åldersgräns för filmen och skolan. I själva verket torde det emellertid snarast vara en fördel att barnen får tillgång till vuxenfilm medan de ännu går kvar i skolan. Skolan bör då ha viss möjlighet att genom sin filmundervis- ning och på andra sätt hjälpa dem att be- arbeta sina filmupplevelser och stimulera deras intresse för bra film.

Beträffande intresset av rättslikhet i de nordiska länderna kan utredningen begrän- sa sig till att hänvisa till vad som nyss an- förts därom. Vad gäller vuxencensurens slopande kan också åberopas den föregå— ende framställningen. Som där har påpe- kats torde av olika skäl — bl. a. den pre- ventiva effekt som risken för åtal och rätte— gång etc. torde få — ett avskaffande av vuxencensuren knappast i det långa loppet komma att innebära någon avgörande änd- ring i de flesta biografers repertoar. Och en- bart en förmodan om en annorlunda reper- toar kan inte vara ett tillräckligt skäl för att höja den övre barnförbudsgränsen — så mycket mindre som dagens 15-åringar tack

vare främst massmedia torde vara mera vana att se påträngande skildringar av våld, sexualitet m.m. än gårdagens.

Ovan har framhållits att forskningen inte ger något stöd för en höjning av 15—års- gränsen. För att en sänkning skulle vara möjlig finns däremot vissa hållpunkter. De två mellangrupperna, 13- och lS-åringarna, i Elthammars personmaterial uppvisade ju helt överensstämmande reaktioner.

Emellertid bör en sänkning av 15-årsgrän- sen inte komma i fråga om den nedre grän- sen såsom utredningen föreslår sätts oför- ändrat vid 11 år. Härför kan åberopas sam- ma skäl som anförts tidigare mot en höj- ning av ll-årsgränsen vid bibehållen 15— årsgräns. Även bortsett härifrån torde en sänkning inte vara lämplig med tanke på att ll—l4-åringarna, såsom nämnts tidigare, kan tänkas vara mottagliga för ett visst slag av asocial normförmedling.

Den nuvarande 15-årsgränsen har gällt under hela tiden från biografförordningens tillkomst 1911. Därefter har skett upprepa- de ställningstaganden till förmån för den. 1949 års filmkommitté föreslog en höjning till 16 med bl. a. en motivering som inte är relevant om vuxencensuren slopas, nämligen att höjningen skulle kunna bidra till en mil- dare censurbedömning av vissa barnför- bjudna filmer. Riksdagen avslog 1954 16- årsgränsen och fastställde då liksom 1959 gränsen vid 15 år. Tanken på en höjning till 16 diskuterades också av ungdomsvårds— kommittén men avvisades.

Utredningen vill vidare ånyo understryka att ungdomen tycks mogna psykiskt tidi- gare än förr. Många l4—15-åringar be- traktas numera på ett helt annat sätt som vuxna, de har en öppenhet och självständig— het som tidigare generationer saknade, de är bättre orienterade, deltar i diskussioner osv. Till detta bidrar bl. a. en förbättrad utbildning och kontakt från barnaåren med olika massmedia.

Att höja den övre åldersgränsen skulle inte rimma väl med dessa förhållanden. Det skulle innebära att man på filmens område upprätthöll ett utvidgat förmyndarskap i en tid då man annars vill ge ungdomen ökad

medbestämmanderätt och uppöva dess för- måga till självständig, kritisk värdering. Här- igenom skulle man också förhindra många unga att komma i kontakt med debattfilm och annan engagerande film som kan vara av betydelse för deras personlighetsutveck- ling.

I sammanhanget vill utredningen erinra om att ansvar i straffrättsligt hänseende in- träder vid 15 år och att en motsvarande gräns för barns medverkan vid offentliga nöjestillställningar har uppställts i 1956 års allmänna ordningsstadga. Det kan också nämnas att de politiska ungdomsorganisa— tionerna har satt fyllda 15 år som nedre gräns för medlemskap. Den allmänna ten- densen när det gäller åldersgränser går i sänkande riktning.

15-årsgränsen vid biobesök synes liksom ll-årsgränsen ha fungerat bra och torde i ännu högre grad än denna ha gått in i folks medvetande. En höjning skulle sannolikt av många ungdomar uppfattas som ett miss— troendevotum och få till följd att de i ökad utsträckning sökte komma in på barnför- bjudna föreställningar. Biografpersonalens kontrollsvårigheter skulle antagligen också öka.

På grund av det som nu har anförts anser utredningen att lS-årsgränsen bör bi- behållas.

Den danska censurutredningen diskuterar i sitt betänkande huruvida avskaffandet av vuxencensuren kan motivera att 16-årsgrän- sen suppleras med en möjlighet att vid sär- skilda tillfällen förbjuda film för unga un- der 18 år. 18-årsgränsen skulle användas först och främst beträffande film som enligt censurens hittillsvarande praxis skulle ha totalförbjudits eller i vilken det skulle ha gjorts väsentliga klipp som villkor för fil— mens godkännande för vuxna. Den danska utredningen framhåller emellertid att kon- trollsvårigheter för biograferna talar emot en sådan möjlighet till differentiering. Man pekar vidare på risken för att huvudeffekten av att vid enstaka tillfällen bestämma den övre åldersgränsen till 18 år skulle bli att ifrågavarande filmer därigenom skulle få en inte avsedd men verkningsfull reklam. Ock-

så den omständigheten att den skadeverkan som främst kan komma i fråga inte antas vara förknippad med den enskilda filmen utan förutsätter att den unge biobesökaren ser ett större antal filmer av en bestämd kategori gör det enligt den danska utred— ningens mening tvivelaktigt om det finns till- räckliga skäl att lagfästa en åldersgräns som förutsätts komma till användning bara i un— dantagsfall. Utifrån dessa synpunkter har den danska utredningen ansett sig böra av- stå från att föreslå att de gällande ålders- gränserna kompletteras med en 18-årsgräns.

En ändring av sådan innebörd i den nors- ka biograflagen har däremot som nämnts antagits nyligen (se s. 59).

De argument för en 18-årsgräns som framförs i de danska och norska betänkan- dena med avseende på skyddet av ungdo- men är i huvudsak att under de sista åren visat sig en tendens i riktning mot hårdare och mera brutala filmer. Även om unga människors påverkbarhet avtar efterhand som de närmar sig vuxenstadiet är den ännu i 16—18-årsåldern så stor, anser man, att det kan finnas behov av en möjlighet att höja åldersgränsen till 18 år när det rör sig om filmer som anses kunna verka särskilt förråande. Man lägger därvid också någon vikt vid att en nöjaktig kontroll av att ål- dersgränserna upprätthålls inte är möjlig och att man därför måste räkna med att en del 14—15-åringar ser film som är förbju- den för barn under 16 år.

Utredningen anser inte att det finns skäl att föreslå en möjlighet för censuren att i särskilda fall bestämma en 18-årsgräns. Till stöd härför vill utredningen till att börja med åberopa det som anförts i det danska betänkandet mot en sådan ordning. Häremot kan också åberopas vissa av de skäl mot att generellt höja lS-årsgränsen som har redovi- sats ovan. Det senare gäller såväl bristen på vetenskapligt stöd för större skaderisker i 15—17-årsåldern än i högre åldrar som ung— domens tidigare mognad m.m. En ordning enligt de ifrågasatta riktlinjerna torde slutli— gen förutsätta att alla filmer som filmägaren inte på förhand avstår från att visa för unga under 18 år måste ges in till censuren för

granskning. Detta torde i realiteten komma att bli praktiskt taget alla filmer med hänsyn till filmägarnas intresse att kunna visa fil- merna för den betydande biopubliken i 15—18-årsåldern. Granskningsmässigt sett skulle man alltså då i stort sett ha kvar sam- ma system som det som gäller nu. Dess— utom kunde emellertid en 18-årsgräns sådan som den här diskuterade tänkas i realiteten verka som en vuxencensur och få konse- kvenser för produktionen av och tillgången på kvalitetsfilm. Sannolikt skulle det nämli- gen antingen inte alls produceras eller im- porteras filmer av god kvalitet, som man kunde räkna med att få visa bara för per- soner över 18 år, eller göras erforderliga klipp i dem för att få med gruppen 15—17- åringar.

Utredningen vill understryka vikten av en så noggrann kontroll som möjligt av att ål- dersgränserna respekteras. Betydelsen härav ökar om vuxencensuren avskaffas. Någon verkligt effektiv kontroll av de biobesökande barnens ålder kan naturligtvis inte åstad- kommas utan att någon form av legitima- tionsplikt införs. En sådan lösning av kon— trollfrågan diskuterades i riksdagen både 1954 och 1959 men förkastades då som allt- för omständlig. Enligt utredningens mening bör den inte heller nu övervägas. Förutom att ett sådant system skulle bli tungrott skulle det vara ägnat att medföra kompli- kationer i form av t. ex. utlåning och över- låtelser av de identitetsbandlingar systemet förutsätter. Även med detta system skulle en fullständig säkerhet inte kunna nås för att de som inte är berättigade blev ute- stängda. Utredningen finner därför att man som hittills måste lita till biografpersonalens bedömning av barnens ålder.

9.2.4. De yngsta barnen

Som framgår av bil. 8 finns i en del länders censurförfattningar särskilda bestäm— melser som reglerar de yngsta barnens till- träde till biografföreställningar. I regel gäl- ler det de barn som ännu inte har börjat skolan och bestämmelserna går för det mesta ut på totalt förbud att gå på bio eller förbud att gå på bio utan sällskap

med föräldrar eller någon annan vuxen. I Norge får sålunda barn under 7 år inte gå på bio om de inte har börjat skolan. Bestämmelsen har genom nyssnämnda lag— ändring uppmjukats på det sättet att censu— ren vid särskilda tillfällen kan bestämma att barn som har fyllt 5 år skall få tillträde till biograf om de har sällskap med föräld- rar eller andra målsmän.

Utredningen har övervägt om det finns anledning att införa bestämmelser av detta slag i den svenska censurlagstiftningen. Till förmån härför talar det som har framhållits tidigare om oförutsebara efterverkningar av förskolebarns biobesök, särskilt när de är ensamma, och ökade skaderisker över hu- vud taget. Förskolebarnen har vidare som nämnts svårt att förstå många filmer och har då i regel inget utbyte av dem.

Utredningen vill inte bestrida att dessa skäl i och för sig har fog för sig och anser därför att förskolebarnen helst inte bör gå på bio utan sällskap av föräldrar eller andra vuxna. Det torde emellertid enligt utredning- ens mening inte vara samhällets sak att här ingripa, så mycket mindre som det knappast föreligger något avgörande behov av lag- stiftning. De åtgärder som kan behövas — utöver det avskiljande av filmer som cen— suren utför med tanke på barn under 11 år — kan sannolikt utan större risk överlåtas åt föräldrarna som i varje fall i fråga om denna ålderskategori måste antas kunna ut- öva en tillräckligt effektiv kontroll över sina barns filmkonsumtion. En ökad tillgång på barnfilm som är lämplig för de minsta bar— nen skulle naturligtvis också vara av bety— delse i detta sammanhang.

Avslutningsvis kan erinras om att frågan om förskolebarnens biobesök har prövats av riksdagen åtskilliga gånger — senast 1959 — utan att riksdagen har funnit lagstiftnings- åtgärder påkallade. Även den danska cen- surkommittén har övervägt frågan och kom- mit till samma resultat.

9.2.5. Barns tillträde till sena föreställningar

I fråga om barns tillträde till biografföre- ställningar finns f.n. utöver åldersbestäm-

melsema också en annan restriktion. I 4 5 2 mom. biografförordningen stadgas nämli- gen att barn under 15 år, som inte åtföljs av målsman eller någon annan person som har kommit till mogen ålder, inte får lämnas till- träde till föreställning som slutar senare än kl. 22. Liknande tidsbegränsningar för barns biobesök finns även i vissa andra länder, bl. a. i Norge.

Enligt utredningens mening torde något behov av lagstiftning inte föreligga på den- na punkt.

10. Grunderna för barncensurens utövande

10.1. Frågans tidigare behandling

1910 års filmsakkunniga angav som norm för censorernas verksamhet — förutom all— män lag —— att de inte fick godkänna filmer vilkas förevisande skulle vara anstötligt i sedligt, religiöst eller politiskt hänseende el- ler eljest verka förråande eller till förvil- lande av rättsbegreppen. När det gällde fil- mer som var avsedda också för barn borde censorerna ha full frihet att bedöma vad som kunde vara skadligt eller inte skadligt. För barn fick sålunda inte heller godkän- nas filmer som var >>ägnade att på ett ona— turligt sätt uppjaga (deras) fantasi eller el- jest skadligt inverka på deras andliga eller kroppsliga utveckling». I de sakkunnigas förslag gjordes vissa jämkningar under den fortsatta behandlingen. Bl.a. utmönstrades de politiska och religiösa inslagen.

1949 års filmkommitté betonade att film- censuren borde vara huvudsakligen mental— hygieniskt inriktad. Härom anförde kom— mittén.

Även när det gäller mentalhygieniska frågor, är det svårt att göra kategoriska uttalanden om skadeverkningar av film annat än när det gäller barn och psykolabila personer. När det gäller vuxna, »normala» människor, är det också svårt att väga mot varandra vådorna av en psykisk upphetsning och värdet av en konstnärlig upp- levelse. Vissa grundregler bör ändå kunna ac- cepteras som rimliga och ändamålsenliga. Främst bör censuren ingripa mot sadistiska och nedbrytande inslag, som på grund av filmens suggestionskraft, filmens utbredning och filmens

kommersiella karaktär kan få mycket vida och djupa verkningar. Censuren bör här kunna vara en garanti för allmänheten mot sådant som är skadligt upphetsande och förråande.

Kommittén avsåg i övrigt med sitt förslag att åstadkomma en viss modernisering och rationalisering av normerna för filmgransk- ningen vilka hade varit i stort sett orubbade sedan 1911. Förslaget hade följande lydelse.

Statens filmcensur må ej godkänna film, som kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller där förbrytelser framställas så att de kun- na locka till efterföljd eller innebära en upp- maning till lagstridig handling. Avgörande vid prövning av sådan verkan skall vara det sätt varpå händelserna framställas eller det sam- manhang i vilket de förekomma.

Betydelsen av termerna >>förråande>> och >>upphetsande>> var inte klar och fixerad, framhöll komittén, men den hade trots nog- grant övervägande inte funnit några andra termer som bättre täckte avsikten med den- na censurbestämmelse. Uttrycket »upphet- sande» hade dock förstärkts till »skadligt upphetsande» eftersom själva upphetsning- en inte alltid behövde innebära något för- kastligt.

Slutmeningen i den av kommittén före- slagna författningstexten avsågs som ett skydd mot risken att den mentalhygieniska inriktningen skulle komma i konflikt med konstnärliga värden i filmerna. Det under- ströks att scener som isolerade skulle kunna anses falla under censurbestämmelserna borde bedömas insatta i sitt sammanhang

Kommittén framhöll att den inte hade kunnat tillmötesgå önskemål om att censu— rens befogenheter skulle utvidgas till att avse ingripande mot film av »fördummande, för— ytligande och smaklös» natur. En sådan censur ansåg kommittén böra överlämnas åt kritiken och den allmänna opinionen; staten kunde inte utvidga sin verksamhet till att döma i dessa ytterst vanskliga smakfrågor, och det skulle stå i alltför skarp kontrast mot yttrande— och tryckfriheten att genom- föra en filmcensur på sådana grunder.

En bestämmelse i 1911 års förordning om barnförbud för filmer som kunde uppjaga barns fantasi m.m. ersattes i kommitténs förslag med en föreskrift som i sak överens- stämmer med den nu gällande om film som »kan vålla barn _ — _— psykisk skada». Mo- tiveringen för den senare formuleringen framgår inte klart men det förefaller som om man med bestämmelsen har velat skydda barn bl. a. mot filmer som är skrämmande och som de kan uppfatta som ett hot mot sin trygghet.

Kommitténs uttalande att censuren borde vara huvudsakligen mentalhygieniskt inrik- tad godtogs i allmänhet vid remissbehand- lingen eller lämnades utan erinran. Som framgår av historiken delade föredragan- de departementschefen denna uppfattning (prop. 1954: 116, se 5. 20 ovan). Han hade dock vissa erinringar mot den författnings- text som kommittén hade föreslagit. Bl.a. förordade han att man skulle bibehålla rät- ten att inskrida mot film som uppenbart strider mot allmän lag. Riksdagen hade som nämnts inget att erinra mot de föreslagna förutsättningarna för censuringripanden av de skäl som nu har angetts.

Bortsett från vissa huvudsakligen redak- tionella jämkningar överensstämmer nu gäl- lande biografförordning när det gäller de mentalhygieniskt betingade censurgrunderna med 1954 års bestämmelser.

De censurgrunder som motiveras av utri- kespolitiska hänsyn eller militära säkerhets- skäl tillades biografförordningen strax efter första världskrigets utbrott 1914. De har se- dan dess kvarstått oförändrade i sak.

10.2. Utredningens överväganden 10.2.1 Inledning

Som har framgått av det föregående år syf- tet med den förhandsgranskning av film, som utredningen föreslår skall bibehållas, att i möjligaste mån förhindra skadeverk- ningar som filmen kan tänkas ha på barn och ungdom.

De viktigaste censurgrunderna enligt gäl- lande rätt är som nämnts mentalhygieniskt betingade. Hit hör »förråande», »skadligt upphetsande», »förleda till brott» och »vål— la barn psykisk skada». De skadliga effekter av film som innefattas i dessa uttryck täcks av den bestämning av begreppet skada eller det som jämställs därmed, som är utgångs- punkten för utredningens bedömningar. Det- samma gäller »strida mot allmän lag» i den mån det lagstridiga är något som kan anses som skadligt enligt definitionen. Ärekrän- kande partier i en film torde väl sålunda för det mesta inte i och för sig kunna bedömas som »skadligt». Däremot är det tänkbart att skadlighetsrekvisitet oftare anses upp- fyllt i fråga om filmer som kan vara äg- nade att såra tukt och sedlighet. Hänvis- ningen till »allmän lag» som norm för film— granskningen har emellertid uppenbarligen inte längre någon funktion i ett system med enbart barncensur.

I kap. 3 har redovisats hur kriterierna »förråande», »skadligt upphetsande» och »förleda till brott» tillämpas f. n. i censurens praxis. Där har bl. a. framhållits att censu- ren vid bedömningen av en film från dessa aspekter har att ta hänsyn också till konst- närligt värde hos filmen och väga detta mot den potentiella skadligheten. En sådan av- vägning — som många gånger torde vara ett nästan olösligt problem — är inte heller i och för sig motiverad om vuxencensuren slopas. Vad barncensuren har att bedöma är enbart risken för skadlig påverkan av film. Vid den prövningen har man självfallet att också ta hänsyn till filmens samman- hang, syftning och helhetsverkan.

De hänsyn som enligt utredningens upp- fattning bör vara avgörande vid prövningen av en films skadlighet för barn har angetts

i det föregående. När det gäller utform- ningen av de grunder för granskning som med tanke härpå bör uppställas för barn- censuren, kan man tänka sig olika lösningar. Utredningens överväganden härom redovi- sas i nästa avsnitt.

De censurgrunder i gällande biografför- ordning som betingas av utrikespolitiska hänsyn och militära säkerhetsskäl fanns inte från början i förordningen. Då ett behov av skyddsbestämmelser på detta område upp- kom tedde det sig troligen naturligt av prak- tiska skäl att ta in bestämmelserna i en förordning som redan fanns. Om vuxencen- suren slopas kommer emellertid inte som hittills alla filmer att bli föremål för cen- surgranskning. Med hänsyn bl. a. härtill är censur ur nyssnämnda synpunkter inte lång— re motiverad i nuvarande former. Till frågan i vad mån sådan censur bör ersättas av nå- gon reglering i annan form återkommer ut- redningen i det följande (se s. 67).

10.2.2. Den mentalhygieniska gransknings- grunden

Ett första alternativ som utredningen har diskuterat är att inte bestämma några kri- terier alls för barncensurens utövande. Av- görandet om en film bör tillåtas bli visad för barn i de olika ålderskategorierna skulle i enlighet härmed överlåtas till censurens fria skön i varje särskilt fall. Möjligen skulle helt allmänt anges att en film inte fick god- kännas om den var skadlig för barn. En sådan lösning har valts av den danska film- censurutredningen. Den fann det riktigast att de enskilda skadekriterierna — liksom hittills i Danmark — inte upptas i författ- ningen. Några sådana återfinns inte heller i den nya danska censurlag som numera har antagits.

Utredningen anser sig inte kunna förorda ett sådant system. Om filmgranskningsorga- net är representativt för olika intressen och meningsriktningar och inrymmer expertis på olika aktuella områden kunde det visserligen göras gällande att det skulle räcka med de allmänna synpunkter på risken för skade- verkningar för barn som utredningen har

redovisat. Också med ett sådant organ skul- le emellertid enligt utredningens mening en lösning som den nu angivna lämna fältet alltför fritt för subjektiva åsikter och andra ovidkommande synpunkter vid bedömning— en, vilket skulle vara betänkligt inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Utredningen har därför funnit att granskningsgrunderna bör anges något närmare i själva författningen. Härigenom torde nyssnämnda risker minska och bättre vägledning ges både för film- granskningsorganet och andra som kan ha intresse av censurkriterierna.

En närmare bestämning av gransknings- grunderna kan göras efter olika riktlinjer. Ett alternativ är att ange de företeelser i en film som inte får visas för barn, ett annat att beskriva de skadliga verkningar av film som man inte vill att barn skall ut- sättas för. Man kan också tänka sig en kombination av de båda metoderna.

Till förmån för en bestämmelse som upp— tar de företeelser i en film som inte får godkännas för barn har framhållits att det skulle vara en fördel ur filmgranskarnas synpunkt med mera konkret angivna kri- terier i stil med de kataloger med långa uppräkningar av otillåtna typer av filmer eller inslag i filmer som förekommer på en del håll utomlands. Det har också sagts att en sådan ordning vore en fördel för pro- ducenter och importörer av film: de skulle bättre veta vad de hade att hålla sig till.

Mot en sådan ordning talar å andra sidan svårigheten att allmängiltigt oeh uttömman- de beskriva vad det är för företeelser i fil- merna som kan vara skadliga. Bestämmelser som konkret anger de företeelser i en film som inte får visas blir också lätt föråldrade. Värderingarna i samhället kan ändras och nya forskningsresultat och erfarenheter visa att den företeelse som i dag antas vara skadlig i själva verket är ofarlig och vice versa. Härtill kommer att bestämmelser av detta slag — som måste bli ganska de- taljerade — kan befaras göra gransknings- organet alltför bundet och beröva det den elasticitet som är nödvändig för den censur som utredningen föreslår.

Av sådana skäl som nu har anförts anser

utredningen att granskningsgrunderna inte bör formuleras med utgångspunkt från de skadliga företeelserna i en film. Utredningen förordar i stället en allmänt avfattad regel som tar sikte på de ev. skadliga verkningarna av att se film. En sådan regel torde bl. a. ge censurmyndigheten, som enligt utredning- ens förslag förutsätts representera sakkun— skap och erfarenhet inom barnpsykologi och andra berörda områden (jfr avsnitt 12.2.2), större möjlighet att efter eget bedömande i varje särskilt fall avgöra om en film med hänsyn till alla relevanta omständigheter kan inverka skadligt — i den bemärkelse utredningen lägger häri — på barn i en viss ålderskategori.

I förslaget till bestämmelse om censur— grunder fäster utredningen uppmärksamhe— ten på vissa väsentliga skadeverkningar och ger exempel på företeelser, såsom expone- randet av grovt våld och sadism, som enligt utredningens mening i större utsträckning än andra kan befaras ge sådana verkningar. Till dessa frågor liksom bestämmelsens när- mare utformning i övrigt m. m. återkommer utredningen i specialmotiveringen.

Enligt gällande ordning får censuren inte anlägga någon lämplighetsnorm vid film— granskningen. Detta framgår indirekt av en föreskrift i den centrala censurbestämmelsen som säger att biografbyrån inte får vägra att godkänna en film på andra grunder än dem som anges i bestämmelsen. Att en film har förklarats barntillåten innebär alltså inte att den också har rekommenderats som lämplig för barn. Inte heller i den nya censurordning som föreslås bör enligt utredningens me- ning censurgranskningen kombineras med en lämplighetsbedömning. Härom hänvisas till kap. 15 nedan där dessa synpunkter ut— vecklas närmare.

10.2.3. Vissa andra frågor

Som har framgått av det föregående får en- ligt 3 ?? biografförordningen film inte god- kännas om dess förevisande >>kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhål- lande till främmande makt eller kan lända

till upplysning om förhållanden, vilkas up- penbarande kan medföra men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet».

Ingripanden från biografbyråns sida grun- dade på denna bestämmelse har förekom- mit mycket sparsamt. När det gäller att bedöma om en film innehåller något som kan vara olämpligt av militära säkerhets— skäl har den ordningen utvecklats att byrån fattar beslut först sedan man har varit i kontakt med den person inom försvarssta- ben som har utsetts till kontaktman i så- dana fall. Byrån fattar därefter beslut i överensstämmelse med kontaktsmannens ut- talande. Vederbörande försvarsmyndighet har uppgett att det ibland har förekommit att filmföretag har vänt sig till försvars- myndigheten för att få råd och anvisningar redan under inspelningen av en film.

Den nuvarande ordningen för att be— vaka de intressen, som avses med ovan- nämnda bestämmelse, bygger på det för- hållandet att alla filmer blir föremål för granskning. Om vuxencensuren avskaffas blir emellertid ett stort antal filmer aldrig förhandsgranskade. Att bibehålla en för- handsgranskning av alla filmer enbart för att tillgodose de intressen som berörs i före- varande censurgrunder finner utredningen inte erforderligt. Inte heller är det enligt utredningens mening påkallat att i de be- stämmelser som skall reglera barnfilm- granskningen ha kvar dessa censurgrunder.

Den av utrikespolitiska hänsyn betingade censurgrunden torde över huvud taget inte behöva ersättas av reglering på annat sätt. Det bör vara självklart att filmen skall kunna fritt kritisera förhållandena i andra länder på samma sätt som t.ex. pressen. Detta ligger i linje med bl. a. upphävandet av bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen om ärekränkning mot främmande makts överhuvud.

Beträffande den censurgrund som gäller försvaret och rikets säkerhet har utred- ningen under hand från vederbörande för- svarsmyndighet erfarit att behovet av skyddsbestämmelser för filmens del torde vara odiskutabelt. Det skulle kunna inne- bära säkerhetsrisker att inte ha några be-

stämmelser på detta område. Mot denna bakgrund får utredningen föreslå att de nuvarande censurreglerna i denna del er- sätts med skyddsbestämmelser av annat slag.

Bestämmelser rörande bildsekretess till skydd för försvaret och rikets säkerhet återfinns f.n. i olika författningar. Lagen med vissa bestämmelser till skydd för försva- ret m.m. (SFS 1940: 358) innehåller bl.a. förbud mot fotografering av militära för- svarsmedel m.m., kungörelsen ang. förbud mot försäljning och utförsel av flygfotogra- fier m. m. (SFS 1940: 802) reglerar bl. a. frå- gan om bildsekretess för flygfotografier och andra fotografier som återger vissa försvars- resurser m.m., lagen om förbud mot sprid- ning av vissa kartor m.m. (SFS 1949: 680) innehåller bestämmelser om försäljning eller annan spridning av tryckta kartor och foto- grafier, och luftfartskungörelsen (SFS 1961: 558) upptar förbud mot fotografering från luften. Behov av skyddsbestämmelser för filmens del bör kunna tillgodoses genom jämkningar inom det författningssystem som nu har angetts.

11. Undantag från barncensur

11.1. Frågans tidigare behandling

I 1910 års betänkande undantogs från film- granskningen filmer som visades i samband med föreläsning vid läroanstalt. De sak- kunniga övervägde att utesluta också före- läsningar i allmänhet över vetenskapliga, litterära eller konstnärliga ämnen, föredrag om resor och liknande. Tanken avvisades emellertid med hänvisning till svårigheter- na att förhindra missbruk av ett så vid- sträckt undantag. Däremot undantogs ock- så filmer som skildrade händelser, som hade inträffat nyligen, och visades inom tio da- gar efter det de hade ägt rum. Sådana fil- mer skulle dock godkännas av polisen. Av- sikten med denna bestämmelse var att bere- da större möjlighet att visa illustrationer till dagshändelsema.

I propositionen 1911 föreslogs ytterligare några undantag, nämligen visning vid an- daktsövning och vid statsunderstödd före- läsning. Dessutom infördes möjlighet till dispens. Som exempel på dispensfall angavs visning vid vetenskaplig eller populärveten- skaplig föreläsning. Vid riksdagsbehandling- en samma år ströks nu nämnda undantag. I övrigt godkändes propositionen.

I 1911 års förordning gjordes under de kommande åren inte någon ändring av principiell betydelse i förevarande bestäm- melser. I gällande biografförordning har dessa följande lydelse (9 5):

Vad i denna förordning är stadgat gäller ej för det fall, att film, som icke berör försvaret eller eljest rikets säkerhet vidkommande förhållan- den, förevisas i samband med undervisningen vid läroanstalt; ej heller i andra fall då Ko- nungen på ansökan meddelar befrielse från förordningens tillämpning.

Utan hinder av vad i 2 & sägs må film, som troget skildrar nyligen inom riket inträffade händelser men ej berör försvaret eller eljest rikets säkerhet vidkommande förhållanden och ej heller upptagits från luften, förevisas under en tid av högst tio dagar efter de skildrade händelserna, om den för sådant ändamål god- känts, i stad med poliskammare av denna samt eljest av polischefen i orten.

Utöver de filmkategorier som framgår av detta stadgande är inte heller film som vi- sas i TV underkastad biografförordningens bestämmelser. Sveriges Radio och biograf— byrån enades 1956 om vissa riktlinjer, som delvis har berörts tidigare, innefattande bl. a. att det påpekas i TV-»hallåt» om en film är olämplig för barn, att sådana filmer visas mycket sent och att filmer som censu— ren har totalförbjudit inte visas alls.

Numera finns, som nämnts, i radiolagen ett uttryckligt förbud mot censur av TV- program, däribland också film som sänds i TV. I lagen förutsätts att sändning av radio- och TV-program (rundradiosänd- ning) skall liksom hittills handhas av ett företag med ensamrätt, f.n. Sveriges Ra- dio. Ensamrätten skall utövas opartiskt och sakligt. Riktlinjer i övrigt för program- verksamheten har fastställts 1967 genom ett

nytt avtal mellan staten och Sveriges Radio. Radionämnden övervakar att principerna följs. Ansvarighetsförhållandena i eterme- dia är genom radioansvarighetslagcn den 30 december 1966 (nr 756) reglerade i stort sett på samma sätt som för pressen.

11.2. Utredningens överväganden

Av skäl som framgår av det följande anser utredningen att TV-program som Sveriges Radio sänder i rundradiosändning bör med nuvarande system för programverksamheten liksom hittills vara generellt befriade från censur.

Utöver sådana TV-program har utred- ningen funnit att det finns anledning att från censurkravet undanta också vissa andra kategorier av film. Utredningen föreslår så- lunda dels att ett av undantagen som stad- gas i 9 5 biografförordningen utvidgas vä- sentligt, dels att vissa nya kategorier undan- tas.

11.2.1. Film som sänds i TV

Om vuxencensuren slopas helt skapas bätt— re överensstämmelse än nu mellan förbu- det mot censur av TV-program och film— censurreglema. Bibehålls som utredningen föreslår barncensuren beträffande biograf- film kvarstår emellertid en skillnad i censur- hänseende mellan de båda medierna. De viktigaste skälen för att inte heller barn- censur bör förekomma i TV är enligt ut- redningens mening följande.

Det torde först och främst vara förenat med väsentliga tekniska svårigheter att ge- nomföra censur av ifrågavarande TV-pro- gram. Men även om det tekniskt skulle låta sig göra att utöva en barncensur i TV är sådan censur enligt utredningens mening ändå inte motiverad. Det nuvarande syste- met, enligt vilket Sveriges Radio på eget ansvar med stöd av radioansvarighetslagens regler utövar en självkontroll efter de rikt— linjer som anges i bl. a. radiolagen och av- talen med staten och biografbyrån samt un- der överinseende av radionämnden, torde

vara tillräckligt betryggande. Sveriges Radio synes ha visat minst samma hänsyn som biografbyrån till de intressen som är av- sedda att skyddas genom den statliga film- censuren.

Ett särskilt problem är visning i TV av barnförbjudna filmer. Som utredningen har framhållit tidigare är det ett mycket stort antal barn som ser TV-program som har bedömts som olämpliga för barn, framför allt barnförbjudna filmer. Sveriges Radio kan dock knappast avstå från att visa sådana filmer med hänvisning till att det inte finns några garantier för att barn hind- ras att se. Alternativet skulle vara att bara barntillåtna filmer visades vilket naturligtvis vore helt orimligt. Det måste ändå till sist vara föräldrarnas sak att i möjligaste mån svara för att minderåriga inte i hemmen får se TV-filmer som är olämpliga för dem. När detta ändå sker bör det erinras om det tidigare påpekade förhållandet att mot- tagarsituationen när barn ser TV i hem- met anses på forskarhåll i regel ha en mild- rande inverkan på de emotionella reaktio- nerna inför en film.

Emellertid innebär ett slopande av vuxen- censuren att det för framtiden inte kommer att finnas några totalförbjudna biograffil- mer. Detta ställer ökade krav på ett effek- tivt skydd mot de påfrestningar som allt- för »hårda» filmer -— t.ex. sådana som enligt nu gällande ordning skulle ha total- förbjudits — kan innebära för barn och ungdom. Det bör bl. a. säkras att TV och censurmyndigheten följer samma riktlinjer vid bedömningen av om en film kan vara skadlig för barn. Den närmare utformning- en av dessa riktlinjer torde lämpligen ske vid överläggningar mellan Sveriges Radio och censurmyndigheten. Ett ökat utbud av filmer med särskilt påträngande innehåll torde också böra föranleda överväganden om en vidgad konsumentupplysning inom TV även för vuxnas del. De problem som kan uppkomma om barn och ungdom ges tillfälle att se sådana filmer vid offentliga TV-visningar bör också förtjäna uppmärk- samhet.

Innan utredningen lämnar TV-filmen

skall en avgränsningsfråga beröras. Den har att göra med sådan televisering på privat väg som inte är att anse som rund- radiosändning enligt radiolagen och alltså faller utanför denna lag. TV-program av detta slag kan tänkas komma att bli van- ligare i framtiden. I den mån de är avsedda att visas offentligt vid föreställning e. d. till vilken också barn skall ha tillträde måste de enligt utredningens förslag alltjämt ges in för granskning av censurmyndigheten. Det som utredningen föreslår skall undantas från sådan granskning är alltså uteslutande TV-program som svenskt programföretag, f.n. Sveriges Radio, får ordna med ensam- rätt.

Utredningen har vid sina överväganden och förslag ovan utgått från de förhållanden med avseende på TV-sändning i Sverige som råder nu. Om dessa skulle ändras väsentligt torde censurfrågan få bedömas från de utgångspunkter som då är aktuella.

11.2.2. Övriga undantag

Mot bakgrund av utredningens principiella utgångspunkt _ att censur över huvud ta— get bör undvikas — och förslaget att helt aVSkaffa vuxencensuren har utredningen övervägt om området för barncensur samti- digt kan minskas utan att härigenom skade— riskerna för barn ökar nämnvärt. Som re- dan har framhållits har utredningen också funnit att — utöver TV — vissa ytterligare kategorier bör undantas från censur.

I gällande biografförordning finns som nämnts en bestämmelse enligt vilken »film som troget skildrar nyligen inom riket in- träffade händelser» är befriad från censur under vissa förutsättningar. Detta undantag kan enligt utredningens mening med fördel utvidgas till att omfatta all journalfilm.

Till stöd härför kan anföras att journal- filmen som en form av nyhetsförmedling bör åtnjuta samma frihet som andra slag av sådan information. Vidare kan framhål- las att den helt övervägande delen av jour- nalfilmen numera Visas i TV. Svensk nyhets- journal har nästan helt försvunnit från bio- graferna och även den utländska har mins-

kat kraftigt. Den journalfilm som visas på biograferna utgör i regel inte något censur- problem. Det har hänt några enstaka gånger att biografbyrån har ingripit mot sådana filmer, t. ex. påträngande krigsskildringar, men för det mesta blir de helt barntillåtna. Med tanke på det nästan dagliga utbudet av fräna krigsreportage och liknande pro— gram i bl. a. TV-Aktuellt framstår det ock- så som tämligen meningslöst ur skyddssyn- punkt med sådana ingripanden.

En annan filmkategori som utredningen har diskuterat är reklamfilmen. Det är här fråga om de filmer på i regel bara ett 30- tal meters längd som i kommersiellt syfte visas på biograferna före den egentliga bio- grafföreställningens början. Dessa filmer torde lika litet som journalfilmen ha vållat några svårigheter ur censursynpunkt. Bio- grafbyrån har själv i ett ärende 1964 om förenklad censurbehandling av sådana fil- mer ifrågasatt om inte granskningen av dessa kunde slopas helt. Denna granskning kan f. ö. tidvis vara en betydande arbets- belastning för byrån.

Det anförda motiverar enligt utredning- ens mening att reklamfilmen så som den här har definierats undantas från censur. Några gränsdragningssvårigheter att tala om torde inte behöva uppkomma.

Utredningen har övervägt om inte också dokumentärfilmen skulle kunna befrias från censur. Med dokumentärfilm menar utred- ningen filmer som ger en direkt autentisk verklighetsskildring. F.n. visas också sådana filmer huvudsakligen i TV. De tenderar emellertid att öka på biograferna. Många kan vara ytterst slagkraftiga. Skrämmande inslag förekommer inte sällan. Härtill kom- mer att det blir allt vanligare att man kom- binerar rena spelfilmsavsnitt med doku- mentära avsnitt. Många spelfilmer betraktas av regissören som dokumentärfilmer. Det blir sålunda allt svårare att avgränsa spel- filmen från dokumentärfilmen. På grund av det anförda har utredningen inte funnit tillräckliga skäl att föreslå att dokumentär- film befrias från censur.

Beträffande vissa ytterligare övervägan- den och preciseringar med avseende på de

nu behandlade filmkategorierna hänvisas till specialmotiveringen nedan.

Som har framgått tidigare undantas i biografförordningen utöver vissa journal- filmer också filmer som visas i samband med undervisningen vid läroanstalt. Stad- gandet torde ta sikte främst på de offentli- ga föreläsningarna vid universiteten och lik- nande utbildning. Utredningen har över- vägt att utvidga detta undantag till all vis- ning av film av undervisande eller upply- sande karaktär som anordnas av en utbild- ningsanstalt eller någon annan kultur- eller bildningsinstitution. Om vuxencensuren slo- pas torde emellertid, såvitt nu kan bedömas, något nämnvärt behov över huvud taget inte finnas av ett undantag av detta slag. Det finns alltså enligt utredningens mening ingen anledning att lägga fram något för- slag i denna del.

11.2.3. Vissa andra frågor

Som framgår av 9 & biografförordningen finns utöver undantagsbestämmelserna till förmån för vissa filmkategorier också en ge- nerell möjlighet för Kungl. Maj:t att med- dela befrielse från förordningens tillämp- ning. Denna möjlighet till dispens bör enligt utredningens mening bibehållas.

I 9 & biografförordningen finns också vissa inskränkningar i undantagsbestäm- melserna, inskränkningar som betingas av utrikespolitiska hänsyn och militära säker- hetssynpunkter. Utredningen har tidigare framhållit att censur av sådana orsaker inte är motiverad i den nya censurordning som utredningen föreslår. Av samma skäl som har åberopats till stöd härför är inte heller förbehåll av ifrågavarande slag nu erforder- liga. Beträffande dessa frågor hänvisas i öv- rigt till framställningen i avsnitt 10.2.3.

12. Bamcensurens organisation m.m.

12.1. Frågans tidigare behandling

I 1910 års betänkande föreslog de sakkun- niga att granskning av biografbilder skulle verkställas av en eller flera censorer som förordnades av Kungl. Maj:t. Censorsupp- draget ansågs kräva stora kvalifikationer. Eftersom censurens kanske viktigaste upp- gift var att skydda barnen från påverkan av dåliga bilder ansåg de sakkunniga peda- gogisk erfarenhet vara önskvärd. Uppdra- get bedömdes bli ganska ansträngande. »Att dagligen under längre tid syssla med be- dömande av biografbilder torde knappast någon stå ut med», framhöll de sakkunniga. Någon besvärsbestämmelse fanns inte med i deras förslag men däremot i propositio- nen 1911. Denna överensstämde annars med sakkunnigförslaget.

Bestämmelserna i 1911 års förordning kompletterades 1929 med en instruktion för biografbyrån. Byrån bestod enligt in- struktionen av en chef och ytterligare två granskare. Några behörighetsvillkor före- skrevs inte.

Ungdomsvårdskommittén föreslog att an- talet granskningsmän skulle ökas. Varje film borde enligt kommittén granskas av minst två gtanskningsmän. Vidare borde psykolo- gisk sakkunskap anlitas innan en film för- klarades barntillåten. Kommittén hänvisade till två motioner vid 1944 års riksdag som riksdagen efter statsutskottets avstyrkan

hade lämnat utan åtgärd. Inte heller kom- mitténs förslag ledde till någon ändring.

Det granskningsråd som föreslogs i 1954 års proposition skulle enligt föredragande departementschefen få en viktig funktion genom att ge den allmänna opinionen en viss insyn i censurens verksamhet och sam- tidigt censurens utövare värdefulla kontak- ter med representativa företrädare för sam- ma opinion. Granskningsrådet skulle på begäran av biografbyrån uttala sig när det var fråga om väsentligare eller principiellt tveksamma censuringripanden. Ledamöterna i rådet borde utses bland personer som >>förenar vidsynthet och erfarenhet med dokumenterat intresse för filmens allmänt sociala och kulturella betydelse». Härigenom kunde man utgå från, framhölls det i propo- sitionen, att vid filmcensurens praktiska arbete skulle ske en fortgående anpassning till vad allmänna opinionen kunde sägas godta inom andra områden av kulturlivet där censur inte förekom.

I propositionen föreslogs också — i an- slutning till förslaget om att införa alter- nativa åldersgränser — att biografbyrån skulle förstärkas med ytterligare en censor med kompetens som barnpsykolog eller barnpsykiater. Förslaget om dubbla ålders- gränser fälldes av riksdagen och därmed också frågan om att öka antalet censorer. Däremot godtogs granskningsrådet. Sedan riksdagen 1959 hade bifallit det tidigare förkastade förslaget om alternativa barn-

gränser beslöt riksdagen att också förstärka biografbyrån såsom angavs nyss.

12.2. Utredningens överväganden 12.2.1 Barncensurens uppgift

Utgångspunkten för utredningens övervä- ganden i denna fråga har varit förslaget att vuxencensuren skall avskaffas. Om så sker kommer censurmyndighetens uppgift att vara begränsad till att bedöma olika filmers eller filmtypers ev. skadliga inverkan på olika kategorier av barn och ungdom.

Utredningen har övervägt om det finns anledning att bibehålla en rätt för censur- myndigheten att göra klippingripanden. I upphovsrättslagen föreskrivs att ett konst- närligt verk, t. ex. ett filmverk, inte får änd- ras så att upphovsmannens konstnärliga an- seende eller egenart kränks. Enligt motiven till stadgandet åsyftas härmed bl. a. att t. ex. målningar eller skulpturer ändras obehörigt för att tillgodose förmenta anständighets- synpunkter. När det gäller film torde regis- sören och andra upphovsmän i regel över- låta sina upphovsrätter till filmföretaget mer eller mindre generellt. För det mesta torde överlåtelsen också innebära att upphovs- männen förbinder sig att avstå från att göra gällande sin ideella rätt enligt nämnda stad- gande.

Det är enligt utredningens mening prin- cipiellt otillfredssällande att en statlig myn- dighet har laglig möjlighet att göra ingrepp i ett konstnärligt verk kanske utan att upp- hovsmannen ens känner till det. Utred- ningen rekommenderar därför att den cen- surmyndighet, som föreslås, inte får rätt att själv ombesörja klipp i filmerna. Vill myndigheten inte helt godkänna en film skall denna alltså förbjudas i befintligt skick och återställas till sökanden.

12.2.2. Barncensurens organisation

Det är uppenbart att frågan om vilka kva- lifikationer som censorerna bör besitta i en ordning med enbart barncensur ställer sig

annorlunda än när det gäller censorer som skall ta ställning till filmens ev. skadlighet för både barn och vuxna. Som framgår av det föregående finns i gällande bestäm- melser inte stadgat några särskilda krav på kvalifikationer hos censorerna. Den utök- ning av deras antal som skedde 1959 inne- bar emellertid också i praktiken en för- stärkning av biografbyråns kompetens att pröva filmer från synpunkten om de kan vålla barn skada. Denna förstärkning blev dock inte lagfäst.

Den nya filmcensurmyndighet — film- nämnden — som föreslås ersätta biograf- byrån oeh filmgranskningsrådet, bör enligt utredningens mening inrymma dels expert- filmgranskare (censorer) med sakkunskap från barn- och ungdomsområdet, dels lek- mannaledamöter företrädande olika intres- sen och meningsriktningar med anknytning till frågor som har att göra med barn och film. Filmgranskningen torde normalt böra utföras av censorerna. Dessa bör ha en kvalificerad utbildning och praktik främst i barnpsykologi, sociologi, pedagogik eller bampsykiatri. Även personer som inte har någon teoretisk utbildning på dessa områ- den men som genom sitt yrke eller på annat sätt kan antas ha skaffat sig motsvarande sakkunskap eller erfarenhet bör emellertid i lika mån kunna utses till censorer.

För lekmannaledamöterna anser utred- ningen det inte vara nödvändigt att före- skriva några närmare behörighetsvillkor. Enligt utredningens mening bör emellertid i filmnämnden — oavsett om det är fråga om censorer eller andra ledamöter — ingå personer med erfarenhet av barn- och ung- domsverksamhet. Inte minst när det gäller lekmannaledamöterna torde särskild hänsyn böra tas till intresse för och kunskap om filmen som samhälls— och kulturföreteelse. Utredningen har diskuterat om man skulle knyta lekmännens representation i nämnden till vissa intressegrupper, såsom folkrörelser och ungdomsorganisationer. Syftet härmed skulle vara att ge nämnden en så djup för- ankring som möjligt. Utredningen har emel- lertid funnit en sådan lösning mindre lämp- lig av olika skäl, bl. a. svårigheten att be-

stämma vilka av alla intressen och organi- sationer i samhället som borde bli repre- senterade. Även utan särskild föreskrift härom torde man kunna utgå från att olika intressen och meningsriktningar kommer att bli företrädda bland lekmannaledamöterna. Dessa ledamöter skulle därmed få bl. a. den funktion som avsågs med det nuvarande filmgranskningsrådet, nämligen att ge den allmänna opinionen inblick i censurens verksamhet och censuren kontakt med sam- ma opinion.

Som har framgått av det föregående bör censuren huvudsakligen handhas av censo- rer med psykologisk eller liknande fackut- bildning. Filmnämndens ordförande och vice ordförande bör enligt utredningens me- ning inte utses bland censorerna utan bland lekmannaledamöterna. Ordföranden bör i regel inte belastas med något löpande admi- nistrativt arbete. Detta bör i stället för det mesta omhänderhas av en person utanför ledamöternas krets, som tjänstgör som nämndens sekreterare och är chef för dess kansli.

Nämndens ledamöter och ett antal sup- pleanter för dem bör utses av Kungl. Maj:t, som också utser ordförande och vice ordförande. Såsom gäller beträffande de nuvarande censorerna utom direktören tor- de nämndens ledamöter böra utses för viss tid. Något hinder för förnyat förordnande bör inte föreligga.

Med hänvisning till det som nu har an- förts vill utredningen föreslå att censorerna förordnas för högst fem år i sänder och suppleanterna för dessa för högst ett år. Övriga ledamöter och suppleanter för dem bör förordnas för tre år.

12.2.3. Ärendenas handläggning

När det gäller handläggningen av censur- ärendena har utredningen övervägt om varje film obligatoriskt borde granskas av minst två censorer. För en sådan ordning skulle tala att man härigenom kunde antas få stör- re garantier för en riktig bedömning av filmerna. Å andra sidan skulle en ökning av antalet censorer i förhållande till nuvarande

organisation bli nödvändig. Detta torde vara svårt att motivera redan med tanke på att mängden filmer som ges in för granskning uppenbarligen kommer att minska kraftigt i ett system med enbart barncensur, i varje fall om den övre åldersgränsen såsom ut- redningen föreslår bibehålls vid 15 år. Här- till kommer att censorerna antas samtliga vara högt kvalificerade för sin uppgift.

Det finns alltså enligt utredningens mening inte tillräckliga skäl för att ställa krav på att alla filmer skall bedömas av flera än en censor. Det bör räcka att föreskriva att en film skall ses av två censorer om det upp- kommer fråga om att förbjuda filmen för barn helt eller delvis eller om det råder tvekan om avgörandet.

Om två censorer deltar i bedömningen av en film och inte kan bli ense om be- slutet, bör ärendet enligt utredningens me- ning hänskjutas till avgörande av film- nämnden i dess helhet. Detsamma bör gälla om det är fråga om ett censurärende, som är av normerande betydelse för gransk- ningsverksamheten, eller ett annat censur- ärende om någon av lekmannaledamöterna begär att det skall avgöras i plenum. Under särskilda förutsättningar bör också beslut av censorerna även i andra fall än de nyss- nämnda kunna hänskjutas till nämnden i plenum. Till dessa fall återkommer utred- ningen nedan. Om två censorer är ense om att helt barntillåta en film bör detta bli nämndens beslut. En ordning som den nu skisserade bör kunna genomföras genom att anställa tre censorer. Lekmannaledamö- terna föreslås till antalet vara flera än cen- sorerna.

Nämndens beslut i censurärenden bör en- ligt utredningens mening inte kunna över- klagas. Dessa beslut blir alltså slutgiltiga. Utredningens överväganden i denna fråga framgår av det följande.

Till stöd för att behålla en rätt till be- svär över nämndens beslut talar att det hit- tills har funnits en sådan möjlighet. Att av- skaffa besvärsrätten skulle alltså kunna tän- kas betyda ett minskat rättsskydd för den som är underkastad censurens kontroll. Där- vid är att märka att det för filmproducenter

och distributörer kan vara betydande eko- nomiska intressen som är förbundna med det avgörande som censuren träffar.

Så länge all film som visas offentligt är underkastad censur har skäl också kunnat anföras för att det slutliga avgörandet lig- ger som nu hos en politiskt ansvarig in- stans. När det enbart blir fråga om att bedöma en films ev. skadlighet för barn, och censuren kommer att utövas av högt kvalificerade experter, torde emellertid över- vägande skäl tala för att censurmyndighe- tens beslut inte bör kunna underkännas av ett annat organ. Det gäller här avgöranden träffade på grundval av en sakkunnigbe— dömning som bör anses tillräckligt betryg- gande även om frågan om films inverkan på barn i vissa fall kan ge anledning till betydande tvekan t.o.m. bland experter. Eftersom en så mångsidig värdering förut- sätts bli företrädd i nämnden är också be- hovet av en besvärsmöjlighet väsentligt mindre än vid avgöranden om vuxenförbud helt eller delvis, där det i större utsträck- ning kan uppstå frågor om yttrandefrihe- tens rätta avgränsning.

Med hänsyn till att någon besvärsrätt alltså inte skall finnas föreslår utredningen emellertid att avgöranden av censorer också i vissa andra fall än de förut omnämnda skall kunna hänskjutas till filmnämnden i plenum. Utredningen anser sålunda att om två censorer vill barnförbjuda en film helt eller förbjuda den för barn under den lägre åldersgränsen bör det finnas viss möjlighet för nämnden i dess helhet att ompröva frå- gan. Utredningen föreslår därför att först och främst den som har gett in filmen för granskning skall ha en ovillkorlig rätt att få ett sådant förbudsbeslut hänskjutet till plenum. Vidare bör nämndens ordförande, som får anses ha ett särskilt ansvar för nämndens verksamhet, eller vid förfall för honom vice ordföranden ha en möjlighet härtill. Om de två censorerna anser att en film bör förbjudas helt eller delvis skall de därför underrätta sökanden och ordföran- den härom. Är ordföranden ense med cen- sorerna om förbud blir detta nämndens beslut om sökanden inte begär att ärendet

skall hänskjutas till plenum eller det eljest skall avgöras av nämnden i dess helhet (jfr ovan). Om ordföranden inte delar censo- rernas mening skall ärendet också omprövas i plenum.

Genom en ordning sådan som den nu förordade torde även rättssäkerhetssynpunk- tema enligt utredningens mening tillgodoses i tillräcklig grad. Man torde också minska risken för att nämndens avgöranden kom- mer att ensidigt präglas av fackbetonade synpunkter. En fördel är också att censo- rerna skulle komma att delta i det slutliga avgörandet och i högre grad än vid en be- svärsordning i egentlig mening få möjlighet att framföra sina synpunkter innan det slut— liga avgörandet träffas.

13. Specialmotivering

Som har framhållits tidigare har utredningen ansett sig böra pröva frågan om en särskild ansvarighetslagstiftning för filmen. (Jfr av- snitt 1.2.) Av skäl som redovisas i kap. 19 har utredningen funnit att en sådan lag- stiftning bör komma till stånd om vuxen- censur avskaffas.

Utredningen har diskuterat huruvida cen- surbestämmelserna borde arbetas samman med bestämmelserna om ansvarigheten för innehållet i film. Emellertid förefaller det naturligt att var för sig reglera censurbe- stämmelsema, som kan sägas utgöra ett slags undantagslagstiftning, och ansvarig- hetsreglerna som enligt utredningens förslag har nära anknytning till tryckfrihetsförord- ningen (TF) och radioansvarighetslagen. Av bl. a. detta skäl har utredningen funnit lämpligt att föreslå två olika lagar. Därvid har det ansetts ändamålsenligt att samman- föra censurreglerna med vissa andra där- med sammanhängande frågor om film i en författning, filmlagen, och i en filmansvarig- hetslag uteslutande reglera frågor som rör det straff- och skadeståndsrättsliga ansvaret för innehållet i film.

13.1. Förslaget till filmlag 1 %

Paragrafens första stycke anger vad man i lagen avser med begreppet >>film» i tek- nisk mening. Definitionen är som synes vid. Den är avsedd att passa inte bara för den

vanliga biograffilmen och annan film som finns f.n. utan också för nya former av film som kan komma. Den tar sikte på upptagningar som på teknisk väg kan visas i form av rörliga bilder med eller utan ljud. Den innefattar emellertid även filmens titel och annan text, ev. stillbilder som kan ingå etc. Som ljud räknas tal, musik och andra ljudeffekter av olika slag. Det måste förutsättas att ljudet har sammanställts med de rörliga bilderna. Däremot behöver det inte förekomma samtidigt med dessa. Om en upptagning innehåller delar med enbart ljud går dessa sålunda in under den gjorda begreppsbestämningen. Detsamma gäller stillbildskollage av den typ som ofta före- kommer i s. k. fria filmjournaler (jfr avsnitt 19.2.1).

Hur bilderna och ljudet etc. har upp- tagits ur teknisk synpunkt —— om det har skett fotografiskt, magnetiskt, elektrostatiskt eller på annat sätt — saknar betydelse en— ligt denna begreppsbestämning. Likaså med vilka tekniska medel som den gjorda upp- tagningen (filmen) återges. Den vanliga bio— graffilmen framställs som bekant i regel med hjälp av fotografiskt material och åter- ges genom att filmremsan, med inlagt ljud, via filmprojektor projiceras mot en bild- skärm som reflekterar ljuset samtidigt som ljudet återges genom högtalare.

Film kan emellertid både tas upp och återges på flera andra sätt. Som berörs i avsnitt 19.2.1 kan reproducering av film

ske elektroniskt för visning i TV-apparat. Film behöver inte nödvändigt visas mot en filmduk utan kan projiceras rätt ut i luften. Det nu omnämnda går också in under den tekniska definitionen. Detsamma gäller film, som visas i TV, liksom TV-program över huvud taget.

Filmlagen skall emellertid inte vara till- lämplig på TV-program när de sänds av Sveriges Radio i rundradiosändning enligt radiolagen. Däremot skall filmlagen till- lämpas om t.ex. en TV-producerad film eller något annat inspelat eller direktsänt TV-program visas offentligt av någon annan än Sveriges Radio under omständigheter som inte utgör rundradiosändning i radio- lagens mening och därmed faller utanför Sveriges Radios ensamrätt enligt sistnämnda lag.

Det allmänna förbud mot censur av ra- dioprogram som finns i radiolagen rimmar väl med utredningens förslag att inte heller barncensur skall förekomma i TV. Utred- ningens skäl härför har redovisats i den allmänna motiveringen.

För att avgränsa filmlagen mot radiola- gen föreslås sålunda i andra stycket av ifrå- gavarande paragraf att filmlagen inte gäller i fråga om film när den sänds i rundradio- sändning som avses i radiolagen.

2 5

Paragrafen innefattar ett allmänt förbud mot förhandsgranskning och förhindrande av offentlig filmvisning i vidare mån än som framgår av lagen. Förbudet riktar sig lik- som motsvarande förbud i TF och radio- lagen till myndigheterna. Det avser t.ex. inte den granskning som den ansvarige film- utgivaren underkastar en film (jfr kap. 20). En sådan granskning ingår just i filmutgi- varens uppgifter.

Bestämmelserna i lagen tar sikte enbart på offentlig visning av film. Offentlighets- begreppet skall vara detsamma som hittills enligt biografförordningen. Det innebär att bestämmelserna är tillämpliga på film, som visas vid biografföreställning, som avses i allmänna ordningsstadgan, men också på t.ex. filmvisning vid sammankomst enligt

lagen om allmänna sammankomster. (Jfr prop. 1956: 143, s. 155 f.) I de flesta fall torde det inte möta några svårigheter att konstatera om offentlig visning har ägt rum eller inte eller om en film inte är avsedd för offentlig visning.

Det som föreskrivs i ifrågavarande para- graf hindrar inte ingripande mot spridning bland barn och ungdom av film, som anses förråande, med stöd av bl. a. 16 kap. 12 & brottsbalken i den mån detta lagrum kan vara tillämpligt på filmvisning. Utrymmet härför torde i varje fall vara mycket be- gränsat. Angivna lagrum synes f. ö. aldrig ha tillämpats.

Som har nämnts tidigare föreslår yttran- defrihetskommittén en bestämmelse om spridning av sedlighetssårande framställ- ning. Spridning av framställningar av det slaget får enligt kommitténs förslag inte ske på ett sådant sätt att den enskilde utan före- gående varning påtvingas något som han känner sig kränkt av. (Jfr s. 45.) Om för- slaget genomförs blir också denna bestäm- melse tillämplig på filmvisning utan hinder av föreskriften i 2 5. Bestämmelsen innebär för t. ex. en biografägare att han måste svara för att det vid biografen lämnas till- räcklig upplysning om en films karaktär.

35

Paragrafen reglerar vilken film som skall vara underkastad barncensur.

Om vuxencensuren avskaffas kommer censurmyndighetens uppgift att vara be- gränsad till att bedöma filmers ev. skad- lighet för bam och i vad mån olika ka- tegorier av barn med hänsyn härtill bör ges tillträde till offentliga filmvisningar. Att offentlig filmvisning för vuxna är fri från censur framgår av 2 &. Som nämnts under 1 & faller program som sänds av Sveriges Radio helt utanför filmlagen. Detta gäller alltså också om sådana program mottas i offentliga sammanhang, t.ex. på hotell, restauranger etc.

Den neutrala benämning på censurmyn- digheten som utredningen förordar, film- nämnden, har valts bl.a. med tanke på att hos myndigheten också skall föras ett

centralt filmregister enligt vad utredningen rekommenderar i anslutning till förslaget om en särskild ansvarighetslagstiftning för filmen. Dessutom är det inte uteslutet att nämnden — såsom den enda statliga myn- digheten för handläggning av ärenden som rör film — i en framtid kan komma att an- förtrOS ytterligare uppgifter på filmens om- råde.

Av 1 & andra stycket samt andra stycket i förevarande paragraf framgår vilken film som skall vara befriad också från barncen- sur. Det väsentligaste undantaget är TV- filmen.

Med journalfilmer — vilka som nämnts är undantagna i viss utsträckning redan nu — avser utredningen korta filmer av ren nyhetskaraktär som skildrar händelser som har inträffat nyligen.

Undantaget för reklamfilm har inskränkts till en snävt avgränsad kategori som fram- går närmare av den allmänna motiveringen. Utanför begreppet, som utredningen har bestämt detta, faller bl. a. s.k. trailers, dvs. korta spelfilmsavsnitt som i reklamsyfte visas på biograferna omedelbart före det ordinarie programmet. Likaså filmer av pro- pagandatyp, såsom valfilmer och liknande.

Av skäl som redovisas i den allmänna motiveringen har utredningen inte ansett sig böra föreslå att dokumentärfilm undan- tas. Det bör emellertid understrykas att många dokumentärfilmer kan vara angeläg- na för barn och unga att se som en viktig källa till kunskap om människor och mil- jöer utanför deras egen erfarenhetssfär, ock- så de svåra och negativa aspekterna av den- na verklighet. Utredningen förutsätter att filmnämnden tar hänsyn till detta förhållan- de i censurarbetet. (Jfr sista stycket i kom- mentaren till 4 5 nedan.)

Som är fallet enligt nuvarande ordning bör Kungl. Maj:t ha en generell möjlighet att meddela befrielse från lagens tillämp— ning. En bestämmelse härom innefattas i andra stycket.

45 I denna paragraf behandlas de grunder efter vilka barncensuren skall utövas.

Första stycket anger huvudkriteriet, skad- lighet. Härom må hänvisas till den allmänna motiveringen, särskilt kap. 6 angående det skadebegrepp, huvudsakligen byggt på film- forskningsgruppens analysering härav, som utredningen har haft som utgångspunkt för sina överväganden, och kap. 8 vari de ev. skaderiskerna utvecklas närmare.

I andra stycket ges exempel på skadliga verkningar av film och på företeelser som kan befaras ge upphov härtill. Känsla av hotad trygghet torde vara något som kan beröra framför allt de mindre barnen i skadlig riktning. Ogynnsamma förändringar i det sociala beteendet kan bl. a. orsakas av attitydförändringar som inte är önskade. Hit hör t. ex. minskade hämningar mot att använda våld, minskad känsla för mänskligt lidande och minskad respekt för människo- värdet eller för allmänt erkända sociala el- ler medmänskliga normer.

Som har framgått av den allmänna mo- tiveringen har utredningen diskuterat vissa nyanseringar av filmforskningsgruppens ska- debegrepp. Bl. a. har påvisats det olyck- liga i en individuell anpassning som inte bygger på realistiska förutsättningar utan på en avskärmning av verkligheten. Enligt utredningens uppfattning bör ett sådant ny- anserat skadebegrepp beaktas vid den prak- tiska tillämpningen av barncensuren.

5 5 Av den allmänna motiveringen framgår att utredningen inte har funnit skäl för att — i samband med förslaget om att avskaffa vuxencensuren — förorda någon ändring av de hittillsvarande åldersgränserna. Film- nämndens beslut kan i enlighet härmed in- nebära att en film godkänns helt eller att den förbjuds för barn under 11 år eller un- der 15 är. Nämndens avgörande bör fattas oberoende av sökandens yrkande.

6 & Paragrafen innehåller bestämmelser som rör barns tillträde till offentlig visning av film. Frånsett vissa ändringar av huvudsakligen redaktionell karaktär överensstämmer den med 4 & 1 mom. biografförordningen.

I biografförordningen (5 &) finns ett stad- gande med tämligen utförliga bestämmelser om vad den som vill påkalla granskning av en film har att iaktta. Han skall göra skrift- lig anmälan därom och i denna om möjligt ange filmens längd och produktionsfirma. Vidare skall han uppge om han vill ha fil- men tillåten också för barn i någon av de båda ålderskategorierna. Om inte biograf- byrån bestämmer annat skall vid anmälan fogas en förteckning över de texter, med vilka en film i förekommande fall är avsedd att visas, och en redogörelse för filmens innehåll.

Enligt utredningens mening finns det inte tillräckliga skäl för att i filmlagen bestämma hur censurärendena skall anhängiggöras. Detta bör i den mån behov härav upp- kommer kunna regleras i administrativ ord— ning. Ingen av de handlingar som talas om i stadgandet är sålunda av konstitutiv bety- delse för ärendenas avgörande. Enligt vad biografbyrån har upplyst tillämpas f. ö. stad- gandet sällan efter sin ordalydelse.

Liksom i fråga om censurärendenas an- hängiggörande finns det i biografförord- ningen (6 5) omfattande och detaljerade be- stämmelser också om hur beslut av olika slag skall avfattas m.m. Godkänns en film skall ett bevis innehållande olika uppgifter utfärdas och filmen förses med en särskild stämpel.Tillståndsbeviset skall vid anfordran tillhandahålles polismyndighet. Biografbyrån har meddelat att stämplingen av godkända filmer torde sakna betydelse ur kontrollsyn- punkt. Den underlåts f.ö. i vissa fall om filmägaren motsätter sig den. Tillståndsbe— vis lär enligt uppgift efterfrågas av polisen ytterst sällan.

Utredningen finner att inte heller de nu berörda frågorna om ärendenas avgörande och vad som har samband därmed bör regle- ras i filmlagen. Anses föreskrifter erfor- derliga bör de utfärdas i annan ordning. Utredningen förutsätter emellertid att film- nämnden anger skälen för beslut i censur- ärenden, i varje fall om ett sådant beslut går sökanden emot.

Denna paragraf motiveras av bildsekretes- sens betydelse för landets försvar. Den har — fast olika utformad — motsvarighet i TF och radiolagen. För filmens del är be- stämmelsen betingad av utredningens för- slag om att slopa den nuvarande censuren grundad på militära säkerhetsskäl och er- sätta den med reglering i annan ordning. (Jfr avsnitt 10.2.3.)

8 &

Paragrafen upptar en ansvarsbestämmelse av i sak samma innehåll som 8 & biografför- ordningen.

Ö vergångsbestämmelser

När det gäller förhandsgranskning av film, som visas offentligt för barn, skall den nya lagen i princip vara tillämplig på all sådan visning som äger rum efter lagens ikraft- trädande.

Utredningens förslag innebär att totalt förbud inte längre kan meddelas. Totalför- bud som har beslutats med stöd av biograf- förordningen skall inte heller gälla efter den nya lagens ikraftträdande. Naturligtvis fordras filmnämndens godkännande om man vill visa en totalförbjuden film också för barn. Enligt förslaget skall journalfilm och reklamfilm vara befriad också från barncensur. Äldre beslut med avseende på sådan film, som har gått ut på förbud helt eller delvis, skall sålunda inte gälla efter ikraftträdandet.

Beträffande granskningsgrunderna före- slår utredningen en regel som formellt av- viker från de nuvarande censurkriterierna men inte innebär någon större ändring i sak. Det är därför inte nödvändigt att föreskriva förnyad granskning av filmer som har god- känts helt eller delvis för bam före den nya lagens ikraftträdande (röda och gröna fil- mer). Sådana filmer skall alltså fortfarande få visas på grund av det tidigare godkän- nandet.

Enligt utredningens förslag skall film- nämndens beslut i censurärenden inte kun- na överklagas. (Se 16 & förslaget till instruk-

tion för nämnden.) Emellertid bör man bi- behålla möjligheten för den som vill anföra besvär mot beslut i ett censurärende som har meddelats före den nya lagens ikraft- trädande. Prövning av besvären bör ske en- ligt äldre bestämmelser. En övergångsbe- stämmelse härom har upptagits i lagför- slaget.

13.2 Förslaget till nämnden

instruktion för film-

1 å

Paragrafen anger i vad mån allmänna verksstadgan är tillämplig på nämnden. Första meningen överensstämmer i huvud- sak med l ä i gällande instruktion för bio- grafbyrån. Andra meningen motiveras av den arbetsfördelning mellan ordföranden och kanslichefen som föreslås.

2 5 I paragrafen anges nämndens uppgift.

Huvuduppgiften — filmgranskningen — har behandlats närmare i den allmänna mo- tiveringen. Som framgår av denna före- slås bl.a. att nämnden inte skall ha rätt att som nu godkänna en film bara delvis och själv ombesörja den beskärning av fil- men som anses nödvändig. Om det bara är vissa enstaka scener eller sekvenser som har föranlett ett förbudsbeslut av det ena eller andra slaget är det lämpligt att nämn- den anger dessa i beslutet.

Vad som förstås med film framgår av specialmotiveringen till 1 & filmlagen. Film i den bemärkelse, som anges i paragrafen, är underkastad censurkravet också om den ingår som del i t. ex. en teaterföreställning eller någon annan offentlig tillställning.

Registreringsförfarandet behandlas i spe- cialmoziveringen till 4 5 filmansvarighets— lagen.

3 &

Paragrafen innehåller bestämmelser om nämndens sammansättning och kvalifikatio— ner. Dessa frågor har behandlats i den all- männa motiveringen till filmlagen. Tillsätt-

ningen av nämndens ledamöter regleras i 15 & förslaget till instruktion för nämnden.

4 & Paragrafen behandlar frågor rörande nämn- dens administrativa personal.

Kanslichefen torde i stor utsträckning komma att handlägga administrativa ären- den.

Den nuvarande administrativa personalen på biografbyrån utgörs av — bortsett från byråns chef som också är censor — dels en kontorsskrivare (kassagöromål och ka- merala uppgifter), en kansliskrivare och en kontorist, dels tre tekniker som sköter film- visningen, stämpling av filmer etc. Om vuxencensuren avskaffas, vissa filmkatego- rier undantas också från barncensur och censurmyndighetens befattning med bl. a. klippning och stämpling av filmer slopas blir arbetsbelastningen för både kontorsper- sonalens och teknikernas del när det gäller censurärenden sannolikt avsevärt reducerad. Emellertid tillkommer registreringsarbetet.

Hur stor personal som under dessa om- ständigheter kommer att behövas är svårt att bedöma. I avvaktan på erfarenheterna ur olika synpunkter av den ifrågasatta nya censurordningens tillämng liksom av re— gistreringsarbetet bör lämpligen på försök en minimiorganisation prövas, förslagsvis bestående av kanslichefen samt en kontors- skrivare och en tekniker.

5 5

I paragrafen anges de censurärenden som skall avgöras av nämnden i plenum. Punkt 1 motsvarar ett av de fall då f.n. biograf- byrån måste inhämta filmgranskningsrådets yttrande. »Normerande betydelse» torde en censuråtgärd ha bl. a. om den innebär att grunder eller principer rubbas som har till- lämpats tidigare i censurarbetet. Bestäm- melsen i punkt 2. ger varje lekmannaledamot en obetingad rätt att få ett censurärende prövat i plenum, det må gälla på grund av ifrågasatt förbud eller godkännande eller av någon annan anledning. Det torde få för- utsättas att lekmannaledamöterna hålls fort- löpande underrättade om censurarbetet. Be—

träffande denna punkt i övrigt hänvisas till 8 5 nedan.

7och 8 åå

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om handläggningen av censurärenden som inte i första hand skall avgöras i plenum. Angående dessa frågor hänvisas till den all- männa motiveringen till filmlagen. Härtill kan fogas vissa ytterligare synpunkter.

75 första stycket upptar normalfallet: enmanscensor. Andra stycket anger när denne skall tillkalla ytterligare en censor att bedöma filmen. Det torde emellertid inte vara något som hindrar att redan från bör- jan sätta in två censorer för bedömningen, t. ex. om man kan anta att avgörandet kan bli tveksamt eller om det är fråga om en film av principiellt intresse av något slag.

Enligt 8 & kan ett censurärende på begä- ran av ordföranden eller sökanden hän- skjutas till avgörande i plenum under vissa förutsättningar. Någon tidsfrist för att fram- ställa en sådan begäran har utredningen inte ansett motiverat att bestämma för nå- gon av dem, lika litet som lekmannaleda- möternas möjlighet enligt 5 5 2. att begära plenibehandling har ansetts böra tidsbe- gränsas.

10 & Paragrafen rör utredningen i pleniärenden. Som har framgått av den allmänna mo- tiveringen föreslår utredningen att nämn- dens beslut i censurärenden inte skall få överklagas. Med hänsyn främst härtill skall det finnas möjlighet för sökanden att innan ett pleniärende avgörs meddela ytterligare upplysningar eller klarlägga sådana som re- dan har lämnats. Detta bör i de flesta fall med fördel kunna ske skriftligen. För många torde det dock vara lättare att förklara sin ståndpunkt muntligen, och det kan också vara en fördel för nämnden att få tillfälle att ställa frågor. Sökanden skall därför enligt utredningens förslag ha en obetingad rätt att få företräda vid sammanträde med nämnden. Muntlig förhandling skall också ske om nämnden av andra skäl finner det lämpligt. En sådan ordning — som f. ö.

gäller vid filmgranskningsrådets behandling av hänskjutna ärenden — kan också ha be- tydelse för allmänhetens förtroende för nämnden.

15%

Paragrafen innehåller bestämmelser om tjänstetillsättning m.m. Frågorna har be- handlats i den allmänna motiveringen till filmlagen.

14. Vissa kostnadsfrågor

När biografbyrån inträttades 1911 förutsat- tes att verksamheten vid byrån skulle vara självbärande. Utgiftema skulle täckas ge- nom intäkter i form av taxe- och stämpel- avgifter. Granskningsmännens arvoden skul- le täckas genom en lämpligt avvägd taxa, medan statsverket genom stämpelbeläggning av granskningsbevisen (tillståndskort och förbudskort) skulle tillföras ersättning för vissa fasta kostnader såsom lokalhyra, appa- ratutrustning o. d. Emellertid kom byråns verksamhet från och med 1917 att uteslu- tande finansieras med granskningsavgifter. Stämpelavgifterna kom därigenom att oav- kortade tillfalla statsverket. Under en följd av år lämnade f. ö. granskningsavgifterna ett betydande överskott. Enligt statsmakternas beslut användes en viss del av överskottet t.o.m. budgetåret 1939/40 för »befräm- jande av sådana i samband med kinemato— grafien stående ändamål, som Kungl. Maj:t funne vara förtjänta av understöd». Med stöd av detta beslut utbetalades på förslag av biografbyrån genomsnittligt 30000 kr. om året för att framställa och visa un- dervisningsfilm och vissa slag av allmän- nyttiga propagandafilmer. Den stödjande verksamheten indrogs i samband med de besparingsåtgärder som betingades av andra världskriget. Filmgranskningsverksamheten fortsatte emellertid att ge överskott t.o.m. början av 1960—talet.

Som ett led i en allmän omprövning av taxesättningen vid olika statliga myndighe-

ter och institutioner, som begärdes av 1947 års riksdag, gjorde statens sakrevision en undersökning av biografbyråtaxan. Resulta- tet härav redovisades i en promemoria i maj 1948 och blev därefter föremål för övervä- gande av 1949 års filmkommitté. Kommit- tén föreslog en taxerevision som i allt vä- sentligt anknöt till sakrevisionens synpunk- ter och rekommendationer. Förslaget upp- togs sedermera — liksom censurfrågan i dess helhet _- till prövning vid 1954 års riksdag. (Jfr kap. 2 ovan.) Vid den nykon- struktion av taxan som blev resultatet här- av var riktpunkten att biografbyråns samt- liga utgifter — alltså också hyresavgifter och fasta omkostnader som ursprungligen hade avsetts att täckas av stämpelavgiften — skulle betalas enbart av filmtaxeavgifter- na. Dessa skulle dessutom avpassas så att taxeinkomsten lämnade ett överskott mot- svarande 20 % av byråns omkostnader.

Nu gällande taxeföreskrifter som huvud- sakligen bygger på 1954 års beslut och som har stått oförändrade sedan 1959 återfinns i instruktionen för biografbyrån.

Genom beslut vid 1964 års riksdag (prop. 75, BeU 42, rskr 167) slopades stämpel- avgiften och stämpelbeläggningen av till- ståndskort och förbudskort. Det kan fram— hållas att stämpelutredningen, vars förslag låg till grund för beslutet, föreslog att den särskilda filmgranskningsavgiften borde hö- jas i samband med att stämpelmedel inte längre skulle utgå vid filmgranskning. De-

partementschefen ansåg emellertid att frå- gan om den särskilda filmgranskningsavgif- tens storlek fick prövas senare i admini- strativ ordning.

I avvaktan på resultatet av utredningens arbete har riksrevisionsverket i skrivelse den 3 februari 1967 föreslagit en indexmässig uppjustering av filmgranskningsavgiftema med 75 % på basis av löneutvecklingen fr.o.m. 1960 t.o.m. utgången av budget- året 1967/68. Förslaget som har tillstyrkts av utredningen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Som har nämnts tidigare gav filmgransk- ningsavgifterna ett överskott t.o.m. början av 1960-talet. Under budgetåret 1959/60 uppgick dock överskottet bara till 5 150 kr. Som jämförelse kan nämnas att det årliga överskottet under en tidigare tioårsperiod (1943/ 44—1952/ 53) uppgick till genom- snittligt 167150 kr. Den nedåtgående ten- densen i fråga om byråns inkomster av granskningsverksamheten blev under de första budgetåren under l960-talet allt kla- rare, och det tidigare överskottet blev ett underskott. Följande siffror rörande de tre senaste budgetåren belyser utvecklingen.

Täcknings- Inkomster Utgifter grad ca 1965/66 255 024 272 395 87 % 1966/67 243 306 340 952 67 % 1967/68 261 866 353 305 70 %

I denna redovisning har beträffande in- komster och utgifter angetts de siffror som återfinns i budgetredovisningen för resp. budgetår. Vid beräkning av täckningsgraden har hänsyn också tagits till kostnader för hyra och tjänsteförsändelser med 21 000 kr. för år.

Om den budgettekniska sidan kan för öv- rigt framhållas att inkomsterna från bio— grafbyråns verksamhet redovisas på drift- budgetens inkomstsida under inkomsttitel II uppbörd i statens verksamhet 37: Avgifter för granskning av biograffilm. För att täcka byråns utgifter anvisas årligen över rikssta-

ten gängse avlönings- och omkostnadsan- slag. . Om utredningens förslag genomförs kom— mer såväl inkomstsidan som utgiftssidan av biografbyråns verksamhet att påverkas.

Till en början kan konstateras att in- komsterna i form av granskningsavgifter kommer att minska väsentligt om vuxen- censuren slopas. Även undantaget från granskningsskyldighet för reklamfilm kom- mer att föranleda minskning av taxeinkoms- terna. Biografbyrån har uppgivit att man bör räkna med ett totalt inkomstbortfall i fråga om granskningsavgifter med ca 75 % . Självfallet har denna siffra måst grundas på osäkra beräkningar. Man vet t. ex. ingenting i dag om hur vuxencensurens slopande skul- le påverka filmbranschens benägenhet att försöka få filmer barntillåtna. Också andra förändringar kan inträffa som får konse- kvenser för det framtida granskningsorga- nets taxeinkomster. Med reservation för den osäkerhet som alltid måste vidlåda beräk- ningar av detta slag vill utredningen emel- lertid hävda att den angivna siffran 75 % kan tjäna som ungefärlig riktpunkt vid de fortsatta ekonomiska övervägandena.

Även kostnaderna för filmgranskningen torde som nämnts komma att ändras om ut- redningens förslag genomförs. Som framgår av det föregående (avsnitt 12.23 och 13.2) anser utredningen att den censurordning ut- redningen föreslår motiverar — även i be- traktande av den nya uppgiften med regi- streringsarbete — en minskning av antalet censorer och tekniker samt av biträdesper- sonalen. Utredningen har för sin del inte funnit skäl att föreslå någon ändring av löner eller arvoden åt filmnämndens perso- nal. Den föreslagna personalminskningen kommer därför att innebära en nedgång av lönekostnaderna för dessa tjänstemän med ca 80 000 kr.

På biografbyråns avlöningsanslag har också beräknats medel till arvoden åt leda- möter och suppleanter i filmgranskningsrå- det. Rådet skall enligt utredningens förslag upphöra men kan i lönehänseende sägas bli ersatt av de lekmannarepresentanter som enligt utredningen skall ingå i den nya film-

nämnden. Utredningen beräknar att arvodes- kostnaderna för dessa lekmannarepresentan— ter kommer att uppgå till i stort sett sam— ma belopp som f.n. utgår till filmgransk- ningsrådet. Inte heller i fråga om omkost- nader eller utgifter i övrigt har utredningen funnit anledning att räkna med några större förändringar.

Sammanfattningsvis kan sägas att man bör räkna med att utgifterna för filmnämn- den kommer att ligga lägre än vad som f. n. gäller för biografbyrån. Med reservation för den osäkerhet som måste råda kan enligt utredningens mening den totala minskningen av kostnaderna komma att upp- gå till ca 75 000 kr. om utredningens för- slag genomförs.

Om man vill bibehålla den nuvarande nivån på taxeinkomsterna även efter ett slopande av vuxencensuren torde — över— slagsvis — avgiften för granskning av en ordinär långfilm behöva höjas, för den först granskade kopian (»provkopian») från f. n. ca 280 kr. till ca 1 120 kr. och för and- ra kopior, som är lika med provkopian, från ca 95 kr. till ca 380 kr. Utredningen är för sin del inte beredd att föreslå en så väsentlig höjning av taxan. Höjningen skulle drabba enbart sådan film som är avsedd att visas för barn och ungdom, och utredningen hyser farhågor för att man härigenom kun- de komma att motverka produktionen av bra barnfilm.

Utredningen har också diskuterat förslag om att avgiften skulle slopas. Även om det kan anföras vissa principiella skäl mot en ordning över huvud taget enligt vilken film som man vill kunna visa för barn beläggs med en särskild avgift har utredningen dock inte funnit det tillräckligt motiverat att fö- reslå att filmgranskningen blir helt kost- nadsfri. Utredningen anser alltså att också i fortsättningen bör utgå någon form av av- gift för filmgranskningen. Även den före- slagna registreringen bör bli avgiftsbelagd.

Som synes är det f.n. svårt att med nå- gon grad av säkerhet bedöma hur stora av- gifter som bör utgå. Intill dess erfarenhet har vunnits om hur det nya system som utredningen föreslår kommer att fungera i

praktiken kan enligt utredningens uppfatt- ning granskningsavgiftema lämpligen be- stämmas till oförändrade belopp, ev. med någon indexmässig uppjustering. Registre- ringsavgifterna torde t.v. kunna utgå med något visst schablonbelopp. Därvid kan en jämförelse med de expeditionsavgifter som enligt expeditionskungörelsen betalas för ut- givningsbevis för periodisk skrift m. ni. vara av intresse.

Det nuvarande sättet att beräkna gransk— ningsavgiftema efter visst antal filmmeter (jfr 12 & instruktionen för biografbyrån) bör med fördel kunna förenklas.

15. Positiva åtgärder

15.1. Föräldraansvar

Utredningen har övervägt om kontroll av barns filmkonsumtion nödvändigtvis måste baseras på förbud knutna till vissa ålders- gränser. En pedagogiskt väl planerad upp- lysningsverksamhet som överlämnar ansva- ret för barnens biobesök till föräldrarna skulle t.ex. kunna tänkas fungera som ett bättre profylaktiskt alternativ.

När det gäller TV är det som nämnts i princip föräldrarnas sak att bestämma vil- ka program barnen skall få titta på. Man kunde därför fråga sig varför man inte skulle låta föräldrarna avgöra också vilka biograffilmer barnen skall få se. Till stöd för sådana överväganden kan anföras att de föreliggande vetenskapliga undersökning- arna visar att barns individuella beskaffen- het är mer utslagsgivande för deras mottag- lighet än deras ålder. Eftersom en censur måste operera på grundval av bestämda åldersgränser ligger det onekligen något i tanken att ersätta censuren med en ordning enligt vilken det överlåts åt de personer som känner de enskilda barnen att ta ställning till om filmen kan anses lämplig för dem. En förutsättning för att kunna genomföra en sådan ordning skulle vara att det fanns något slag av upplysningsverksamhet som gick ut på att avge vägledande uttalanden med tanke på filmers lämplighet för barn. (Jfr nedan s. 89.)

Enligt utredningens mening kan en ord—

ning efter dessa riktlinjer inte rekommen- deras f.n. För det första kan invändas att kontrollen av att barn inte ser filmer som kan anses olämpliga för dem kommer att åvila bara föräldrarna. Och de kan — liksom när det gäller TV — ofta ha svårt att förvissa sig om att barnen inte ser så- dana filmer på egen hand.

Denna svårighet kunde visserligen und- gås genom att ställa det villkoret för barns tillträde till biograferna att de åtföljs av föräldrar eller andra vuxna. >>Ledsagar- regler» av det slaget finns i vissa andra länder, t.ex, England. Till förmån för en sådan regel talar det förhållandet att barn enligt allmänt omfattade bampsykologiska uppfattningar, som har berörts tidigare, är bättre skyddade mot negativa efterverk- ningar av filmer när de ser dem i sina för- äldrars sällskap och får tillfälle att bearbeta upplevelserna med dem. Mot en sådan re- gel — vilken som nämnts diskuterades men avvisades av bl.a. 1949 års filmkommitté -— kan emellertid invändas att den i varje fall för något större barn skulle harmoniera mindre väl med skick och bruk i de flesta familjer där barn är vana att sköta sig själ- va. Det är också rätt vanligt både att för- äldrar inte har tid eller lust att gå med barnen på bio och att barnen — bortsett från de minsta -— söker sig till biograferna just för att vara tillsammans med jämnåriga i stället för med föräldrarna. Härtill kom- mer att man inte kan bortse från risken

att personer av mer eller mindre ovidkom- mande motiv kan tänkas komma att utnyttja situationen och erbjuda sig som ledsagare för att på detta sätt få kontakt med barn.

Det är vidare utredningens uppfattning att de förutsättningar i form av kunskap om filmen och förståelse för den, som ett fritt system under föräldraansvar måste bygga på, inte föreligger ännu. En del för- äldrar saknar antagligen tillräckhg förståelse för de effekter som kan vara förenade med vissa slags filmer. Det är även troligt att barnen också själva i viss mån saknar för- utsättningar att kritiskt värdera film och skydda sig mot den påverkan som kan utgå från filmen. Det sistnämnda förhållandet hänger bl.a. ihop med att undervisning i filmkunskap i skolorna ännu förekommer i rätt begränsad omfattning. (Jfr nästa av- snitt.)

15.2. Undervisning i filmkunskap

Frågan om samhället eller enskilda kan genom olika konstruktiva åtgärder stödja filmens positiva möjligheter och motverka dess negativa effekter har kommit i för- grunden i allt större utsträckning under senare år. Som utredningen har framhållit i det föregående kan tiden ännu inte anses mogen att låta sådana åtgärder ersätta barncensuren. F.n. utgör de en värdefull komplettering till denna — för att inte tala om deras allmänt kulturpolitiska betydelse. Efterhand som en aktiv filmpolitik utveck- las ytterligare kan man förmoda att tyngd- punkten kommer att förskjutas ytterligare, kanske ända därhän att det skapas förut- sättningar för att slopa även barncensuren och låta föräldrarna och barnen själva ta ansvaret.

Under senare år har fackdiskussionen om möjligheterna att förebygga inte önskvärda filmeffekter på barn och ungdom alltmer rört sig kring undervisning i filmkunskap som ett komplement eller alternativ till filmcensurens negativa funktion. De för- hoppningar som sålunda har ställts på film- undervisningens resurser både av filmkriti-

ker, ungdomsvårdare, föräldrar, psykiater, pedagoger, forskare och andra berörda par- ter är dock självfallet svåra att belägga ex- perimentellt: de avser undervisningseffekter som inte är mätbara i kunskapsprov utan gäller själva förhållningssättet till filmupp- levelsen i allmänhet. Ett par experiment, ut- förda av Furhammarl, ger dock klart stöd för att framför allt tendentiösa muntliga förberedelser i skolan kan motverka attityd- förskjutande effekter från tendentiösa fil- mer. Detta resultat motsäger alltså klart föreställningen att filmens förmåga att på- verka attityder skulle vara så stor att det talade och skrivna ordet vore utan resurser att inskrida däremot. Med en annan meto- dik har lektor Sven Norlin2 undersökt effek- terna av försöksundervisningen i filmkun- skap vid högstadiet i Österåkers skoldistrikt och kunnat redovisa resultat som innebär att även filmundervisning i blygsam omfattning tycks ge eleverna en rikare förståelse och känslighet inför filmen som konstart.

Krav på att skolan skall ge undervisning om filmmediet har vuxit fram i land efter land efter andra världskriget. Man har i allmänhet närmat sig problemet från två rätt olika infallsvinklar. En opinionsriktning — den estetiska — har hävdat betydelsen av filmen som konstart. En annan — den pro- tektionistiska — har haft nära samband med den s.k. barnfilmrörelsen och har sett det som en nödvändighet att komplettera cen- sur och andra skyddsåtgärder inför filmen och TV med en undervisning som man går- na ville ge en etisk och smakfostrande rikt- ning.

Ingen av dessa opinionsriktningar har kommit att dominera diskussionen i vårt land. Här har man i stället koncentrerat uppmärksamheten på att film och TV vid sidan av det tryckta ordet hör till de mest centrala formerna för att meddela sig. Inom sina olika användningsområden _ för doku- mentation, information och undervisning,

1 Leif Furhammar, Film, attitydpåverkan, för- handspreparation. —- Uppsala 1963 (stencil). 2 Sven Norlin, Förortsungdom och film. Några effekter av undervisning i filmkunskap. — Stockholm 1966 (stencil).

som underhållningsform och konstart — ger, menar man, filmen och TV ett rikligt under- lag för människorna att forma deras världs- bild och värderingar. Huvudsyftet med film- undervisningen måste därför vara att ut- veckla elevernas vana och förmåga att ak- tivt bearbeta de upplevelser som filmen förmedlar. Den egna upplevelsen ställs alltså i centrum, inte filmen, dess teknik, stilistik, historik etc.

I Sverige blev undervisning i filmkun- skap obligatorisk i grundskolan 1962. Film- undervisning har nu också införts i läro- planerna för fackskolan och gymnasiet. Än- nu återstår dock mycket innan sådan under- visning är helt genomförd i praktiken. Lä- rarutbildningen är ett problem. Sådan före- kommer bara i mindre utsträckning inom skolöverstyrelsens fortbildningsverksamhet och som obligatorisk utbildning vid folk- skoleseminariet i Stockholm. Vid univer— siteten finns ännu ingen utbildning i den riktning skolan vill driva sin filmkunskaps- undervisning. Den professur i filmforskning som har beslutats 1968 torde väl i sinom tid åstadkomma ändring i detta hänseende. Materielfrågan är också olöst. En arbets- grupp inom skolöverstyrelsen har dock ny- ligen lagt fram förslag om vad som behövs av tryck, bildband, film, teknisk utrustning m.m., hur skolans filmförsörjning skall or- ganiseras etc. Vad gäller filmförsörjningen har filminstitutets distribution av kvalitets- film visat sig innebära en värdefull tillgång (jfr nedan s. 91).

Utredningen vill för sin del starkt under— stryka vikten av att arbetet med att i prak- tiken genomföra filmkunskapsundervisning— en i skolan intensifieras. En viktig förut- sättning härför synes vara att filmkunskap i större omfattning än hittills kommer att ingå som ett led i lärarutbildningen, en annan att frågan om visningslokaler löses. I sistnämnda hänseende bör man i första hand utnyttja de lokalresurser som redan finns. Det kan sålunda erinras om att över 870 Folkets hus, medborgarhus, ordenshus och bygdegårdar är utrustade med projek- toranläggningar för visning av 35 mm nor- malfilm.

Filmundervisningen bör emellertid enligt utredningens uppfattning inte ses som en- bart en skolans angelägenhet. Hemmen, för- eningslivet och inte minst TV har rika möj- ligheter därvidlag. Ungdomen borde ges till- fälle att också utanför skolans ram och efter slutad skolgång få se och diskutera film i grupp. Skolans filmkunskap bör där- för få en direkt fortsättning och uppföljning i föreningslivets och bildningsorganisationer- nas verksamhet. I TV förekommer redan nu vissa program av filmundervisande ka- raktär både för barn och vuxna, även utan- för skol-TV:s ram. Denna verksamhet borde kunna byggas ut och nya former prövas. Man kunde t. ex. överväga att göra pro- gram för föräldrar och barn som behand- lade frågorna kring barn, ungdom och mass— media. Sådana program kunde kanske bl. a. medverka till att göra föräldrar bättre läm- pade än nu att själva ge filmundervisning i vidare bemärkelse: att vägleda barnens filmval, bearbeta filmupplevelserna med dem osv.

15.3. Annan upplysningsverksamhet 15 .3.1 Varudeklaration

Inom utredningen har i olika sammanhang diskuterats frågan om varudeklaration eller konsumentupplysning beträffande film. Det är i huvudsak ur tre olika aspekter som frågan har varit uppe. Dels har det gällt upplysning om filmer med tanke på att de kan komma att ses av barn, dels vägled- ning — om vuxencensuren avskaffas —— för människor som vill undvika att se filmer som de vet att de upprörs av. Den tredje aspekten hänger samman med ändringarna i yttrande- och tryckfrihetslagstiftningen som föreslås av yttrandefrihetskommittén.

När det gäller området barn och film har barnfilmkommittén under lång tid bl. a. ar- betat för att skapa en opinion för bättre barnfilm, sanera barnmatinéprogrammen och öka framför allt föräldrarnas kunskap och intresse. Kommittén, som är en sam- organisation för olika riksorganisationer, så-

som lärarförbund, folkbildningsförbund, kvinnoorganisationer, Målsmännens riksför- bund m. fl., bedriver praktisk filmgransk- ningsverksamhet kombinerad med upplys- ningsverksamhet. Fem granskningsgrupper bestående av barnpsykologer, pedagoger, filmsakkunniga och lekmän granskar regel- bundet filmer som är aktuella på repertoa- ren, främst matinéfilmer men också nya filmer när sådana någon gång förekommer. Man aktiverar pressen att ta in dels s.k. >>filmrutor» som innehåller kommitténs syn- punkter på barnmatinéerna, dels utlåtanden om nygranskade filmer för barn. De förra tas in enbart i Stockholms morgontidningar, de senare också i ett antal landsortstid- ningar. Informationen riktar sig såväl till föräldrar eller andra fostrare som barn. Den mynnar ut i uttalanden om filmerna: om de över huvud taget kan rekommen- deras, för vilka åldrar de är lämpliga, om de kan rekommenderas som >>familjefilm>> osv.

Innan utredningen går in på de övervä- ganden som har förekommit om denna form av konsumentupplysning bör det framhållas att barnfilm inte är ett alldeles entydigt be- grepp. Gränsdragningen mellan barn- och vuxenfilm har också på senare tid ibland diskuterats liksom om det över huvud taget behövs några speciella barnfilmer. På så- dana frågeställningar har utredningen ingen anledning att gå in. Begreppet barnfilm an- vänds i det följande i betydelsen filmer som barn har glädje av och som är produ- cerade med särskild tanke på dem.

Som har framgått av det föregående an- ser utredningen att det ännu inte finns förut- sättningar för att låta barncensuren helt er- sättas med en upplysningsverksamhet som överlämnar ansvaret till föräldrarna för barnens filmkonsumtion. Däremot anser ut- redningen att en konsumentupplysning om karaktären av filmer, som kan vara av intresse för barn, är av stort värde även i ett system med bibehållen barncensur.

Utredningen har övervägt om det gransk- ningsorgan, som skall utöva barncensuren, också bör kunna ge upplysning om filmer- nas lämplighet eller olämplighet för olika

åldersgrupper av barn. En sådan möjlighet har censuren i vissa andra länder. Enligt utredningens mening finns det inte tillräck- lig grund för en sådan ordning. Det kan tilläggas att en bestämmelse om lämplighets- bedömning som tidigare fanns i den danska censurlagstiftningen har upphävts — till- sammans med vuxencensuren — i den nya danska censurlagen. Motiveringen härför var bl. a. att bestämmelsen under senare år hade kommit till användning i mycket ringa omfattning.

Om sålunda utredningen inte vill förorda att censurgranskningen kombineras med en lämplighetsbedömning vill utredningen där- emot ånyo betona vikten av en så utbredd konsumentupplysning som möjligt inom detta område. Betydelsen av en sådan upp- lysning kommer sannolikt att bli ändå större än nu efter hand som intresset för och kunskapen om film utvecklas bl.a. genom filmundervisning och ökad produktion av filmer som är lämpliga för barn. Barnfilm- klubbarnas och skolans efterfrågan på in- formation torde också komma att öka i motsvarande grad.

Det ingår inte i utredningens uppdrag att ge några närmare rekommendationer röran- de konsumentupplysning om barnfilm. Ut- redningen vill dock framhäva barnfilmkom- mitténs aktningsvärda och viktiga arbete. Svagheten i dess verksamhet är emellertid att den huvudsakligen kan beröra bara stor- stadsregionerna, särskilt Stockholm, och över huvud taget måste begränsas kraftigt på grund av bristande ekonomiska resurser. Ett vidgat samarbete mellan alla berörda på ifrågavarande område, förutom kommittén och pressen främst filmbranschen, TV och skolmyndigheterna, skulle sannolikt beford- ra möjligheterna att aktivera och bredda detta slags konsumentupplysning.

Utredningen övergår härefter till den form av sådan upplysning som syftar till att vara en vägledning för vissa vuxna. Det är film- forskningsgruppen som har fört fram denna tanke.Forskningsgruppen erinrar i sin forsk- ningsrapport om de grupper i samhället som av religiösa, moraliska eller andra skäl upp-

rörs av innehållet i filmer som skildrar för- hållanden som är motbjudande för dem. Den naturliga utvägen ur deras dilemma är att de själva undviker att se de filmer som gör dem upprörda, framhålls det. En sådan självreglerande mentalhygien sägs de flesta människor tillämpa automatiskt, oberoende av vilken uppfattning de har i konstnärliga eller moraliska frågor. När det gäller film kan emellertid denna »självcensur» inte fun- gera särskilt tillfredsställande eftersom det f.n. är svårt att i förväg veta om den film man väljer att se verkligen motsvarar de önskningar man själv har beträffande fil— mens innehåll. Det förefaller därför enligt forskningsgruppen väl motiverat med någon form av varudeklaration för varje film som visas offentligt.

Vid överläggningar i denna fråga som ut— redningen har haft med företrädare för bl. a. filmforskningsgruppen och filmbranschen har framförts att man borde varna allmän— heten främst när en film innehåller öppna sexualskildringar eller starka våldsscener. Detta skulle förslagsvis ske genom att en skylt med en bokstav — S (sexualitet) eller V (våld) — jämte förklarande text sattes upp vid biografernas biljettluckor och togs in i bioannonserna. För att få informatio- nen så objektiv och effektiv som möjligt borde ett från filmbranschen fristående or- gan — lämpligen filmnämnden — svara för »märkningen». Information genom bran- schens egen försorg kunde, menar man, leda till missbruk av de kommersiellt attrak- tiva bokstäverna viika därmed inte skulle fungera som varning.

Enligt utredningens mening är det själv- fallet i och för sig av värde att upplysa om karaktären av filmer som innehåller särskilt påträngande skildringar av sexualitet eller våld eller annars typiskt kan vara ägnade att chockera överkänsliga männi- skor. Som utredningen ser det bör dock en sådan informationsverksamhet inte be- drivas av ett filmgranskningsorgan eller nå- gon annan myndighet. En granskningsverk- samhet av denna typ skulle bli ytterst vansk- lig. Det är inte rimligt att en myndighet skall ge sig in på uppgiften att med beteck—

ningar e. d. beskriva innehållet i film. Be- skrivningarna, som inte kan motiveras utför- ligt, skulle lätt kunna missbrukas och in- veckla myndigheterna i diskussioner med människor som ansåg sig vilseledda.

En sådan information skulle också kräva att samtliga >>vuxenfilmer>> skulle behöva ges in för granskning även om vuxencensu- ren slopas. Utredningen finner inte behovet av denna sorts information vara tillräckligt stort för att motivera en så omfattande granskningsverksamhet.

Konsumentupplysning om film bör enligt utredningens mening bedrivas så att produ- center och andra ansvariga inom filmbran- schen ger information och upplysning i lämpliga former. Vidare bör filmkritiker, publikorganisationer och andra påtala och föra i debatt ev. missförhållanden i denna upplysningsverksamhet och ta egna initiativ för att informera allmänheten om film.

I vissa fall kan det ha en rättslig innebörd att informera om en film eller underlåta att göra det. Som har omtalats i kap. 7 utgår utredningen från att det kommer att bli nästan helt fritt att visa filmer med öppna, realistiska sexualskildringar, t. ex. samlag, under förutsättning att tillräcklig upplysning om filmens karaktär har medde- lats i förväg. Har sådan upplysning inte lämnats eller är den otillräcklig kan enligt yttrandefrihetskommitténs förslag åtal för >>olaga spridning» komma i fråga.

15.3.2. Kritik och information i övrigt

Utredningen har i detta kapitel liksom tidi- gare i olika sammanhang betonat vikten av filmkritiken, den som utövas offentligt eller på annat sätt. Den har framhållits som ett bättre — och ur demokratisk synpunkt riktigare — skydd mot filmens negativa ef- fekter än censur.

Den svenska filmkritiken har breddats under senare år. Filmdebatten i dags- och fackpressen —- omfattande även produktions- och branschpolitiska frågor _ är livligare än förr, radio och TV anslår mera programtid åt information och debatt om film, pro- gram som avlyssnas och ses av ett stort an-

tal personer. Ändå torde alltjämt finnas behov av flera kvalificerade filmkritiker och ytterligare vidgad filminformation — inte minst i TV — för att kunna möta fil- mens snabba utveckling och det stora film- intresset hos allmänheten.

Det torde visserligen i dag vara en täm- ligen stor del av biopubliken som inte tar del av pressens filmrecensioner. Enligt ut- redningens mening finns det emellertid an— ledning tro att den information som dock i ökande grad når publiken skall — i för- ening med en utbyggd filmundervisning — med tiden få allt större betydelse dels för publikens förmåga att uppleva film och att kritiskt bearbeta upplevelserna, inte minst att urskilja och tillgodogöra sig konstnär- liga kvaliteter, dels för produktionen och importen av bra film.

15.4 Stöd är bra film och andra aktiviteter

15.4.1. Barn

Som utredningen har berört tidigare är be- greppet barnfilm något oklart och omdisku- terat. Det finns dock enligt utredningens mening flera skäl att ta upp barnfilmen för sig och diskutera dess villkor som i olika hänseenden skiljer sig från filmens i övrigt.

Sedan lång tid tillbaka råder i Sverige liksom i de övriga nordiska länderna brist på lämplig barnfilm. Det beror framför allt på att sådan film i regel inte lönar sig kom- mersiellt sett. Produktionen har varit låg. I Sverige har sålunda under senare år utöver filmer i Tjorven-serien producerats bara två biograflångfilmer för barn, >>I-Ingo och Jose- fin», f. ö. ganska annorlunda den traditio- nella barnfilmen, och >>Farbror Blås nya båt». Också import av barnfilm har skett i mycket liten omfattning. Distributionen är liksom i fråga om vuxenfilm ett pro- blem. Barnfilm visas framför allt vid barn- matinéerna och i barnfilmklubbarna. Mati- nérepertoaren synes i regel bestå av äldre, nerklippta vuxenfilmer, agent- eller västem- filmer, ofta med inslag av vålds- och krigs- romantik, och några enstaka filmer gjorda för barn. Bara en mindre del av filmerna

brukar vara rekommenderade av barnfilm- kommittén.

Bland andra aktiviteter i fråga om barn och film är det framför allt de nyssnämnda barnfilmklubbarna som är av betydelse. Det finns f.n. ett 50—tal barnfilmklubbar som antingen är självfinansierande eller under- stöds av någon föräldraorganisation, kom- mun, bildningsförbund eller liknande. Film- institutet bedriver också sådan klubbverk- samhet. Institutet har ett barnfilmarkiv och distribuerar >>paket» med smal- och kortfilmer, texthäften och ledarinstruktörer till barnfilmklubbar, bibliotek och museer. Barnfilmklubbar finns slutligen även inom de olika studieförbunden och inom barna- vårdsnämndernas fritidsavdelningar. En del av de omkring 80 AV-centralerna i landet, som förser skolorna med undervisningsfilm, är på vissa håll rena filmarkiv, ofta med kommunen som huvudman. De samarbetar då med biblioteken och visar både under- hållningsfilm och annan film utanför skolan.

Inte heller beträffande dessa frågor är det utredningens sak att gå in på någon prövning. Utredningen vill emellertid starkt understryka betydelsen av en intensifierad insats för barnfilmen. Barn är i regel för- domsfria och därför särskilt mottagliga för en omedelbar upplevelse av film. Inte minst med tanke härpå är det enligt utredningens mening angeläget ur samhällets synpunkt att alla barn oavsett social miljö eller bo— stadsort får möjlighet att komma i kontakt med bra och engagerande film på ett så tidigt stadium som möjligt. Härför fordras bl. a. åtgärder för att stimulera en ökad produktion och import av lämplig barnfilm av olika slag och för olika åldrar, ev. också av »familjefilmer» och värdefulla vuxen- filmer som är lämpade även för barn. Det gäller också att bearbeta den utländska filmen för att göra den bättre tillgänglig för svenska barn genom språköversättning samt svenskt tal och svenska texter.

Också barnfilmklubbama har en viktig uppgift att fylla på detta område. Enligt uppgift finns det lokalt ett stort intresse för klubbverksamhet med barnfilm vilket talar för att verksamheten borde kunna

breddas. Svårigheten är emellertid också här att få fram lämplig film, i detta fall 16 mm. Det har såväl kommunalt som i motioner till 1968 års riksdag (I: 623 och II: 776) väckts förslag om centrala initiativ i syfte att främja verksamheten. Dessa förslag aktualiserar det önskvärda i ett ökat sam- råd och samarbete över huvud taget mel- lan alla intressenter — inom och utom lan- det — när det gäller att finna konstruktiva lösningar för att avhjälpa bristen på film, som är lämplig för barn, och möjligheterna att visa sådan film.

15.4.2. Vuxna

1963 års filmreform — då filminstitutet ska- pades — har medfört en kvalitativ och kvan- titativ förstärkning av den svenska film- produktionen. Dessutom har en rad ytter- ligare åtgärder inom filmens område möj— liggjorts, såsom teknisk och artistisk utbild- ning, forskning, nybyggnad av filmarkiv och filmbibliotek m. m.

Reformens främsta syfte var att trygga en kontinuerlig produktion av konstnärligt vär- defull film. Kvalitetsbidrag har, anser många, stimulerat produktion av kvalitets- film. Filmproduktionen i sin helhet har fördubblats sedan 1963 och av filmerna har en fjärdedel gjorts av debuterande regissörer.

För att fördjupa samarbetet mellan film- branschen och TV träffades 1967 en över- enskommelse mellan filminstitutet och Sve- riges Radio som bl.a. öppnar en ny väg för den svenska spelfilmsproduktionen. En- ligt överenskommelsen skall svenska lång— filmer, som har samproducerats för biograf- och TV-visning, först visas på biograferna under 18 månader och sedan i TV. Tidigare har svenska filmer som regel inte visats i TV förrän efter 5—10 år. Man har också kommit överens om att de bästa svenska kortfilmerna och ett urval av utländska kvalitetsfilmer skall visas i TV. TV:s möj- ligheter att påverka filmkulturen och film- intresset i Sverige är utan tvekan mycket stora. Efter avtalet med filminstitutet bör de kunna tillvaratas ändå bättre än hittills.

Ett problem inom filmproduktionen är

att denna i hög grad är begränsad till ett fåtal bolag som i regel också äger stora biografkedjor. En anledning till denna cen- tralisering är den utveckling som har skett i riktning mot allt större variationer i fråga om det kommersiella resultatet. Allt fler fil- mer går knappt ihop eller lämnar stora un- derskott medan vinsterna på de framgångs- rika filmerna ökar kraftigt. En omfattande kontinuerlig produktion kan under dessa omständigheter ge god räntabilitet. För en- skilda oberoende producenter utanför de stora bolagen är däremot sannolikheten av betydande förluster på ett eller flera film- projekt stor.

För att i någon mån råda bot på dessa förhållanden har på förslag av filminstitu- tet en ändring genomförts i 1963 års film- avtal. Ändringen träder i kraft den 1 juli 1969 och innebär att institutet skall verka för en riskutjämning genom generella topp— lån till svenska spelfilmer från en särskild garantifond. Reformen bör enligt utred- ningens mening kunna stimulera till en breddning av filmproduktionen med möj— ligheter till konstnärlig nyorientering och nya produktionsformer. Till ökad variation och rörlighet i produktionen bör också kun- na bidra att filminstitutet både ensamt och i samarbete med svenska producenter har börjat engagera sig i produktionen, ofta genom att satsa på lågbudgeterade projekt av kooperativ karaktär.

Under senare år har i den allmänna de- batten krav rests på en fortsatt utbyggnad av filmreformen. Ovan har berörts två riks- dagsmotioner som har gällt verksamheten i barnfilmklubbar. I ett par andra motioner till 1968 års riksdag (I: 614 samt II: 431 och 789) har förslag väckts om utred- ningar rörande möjligheter att från statens sida främja visning av kvalitetsfilm vid kommunalt stödda biografer och rörande utvidgning av filmstudiorörelsen. Önskemål om icke-kommersiella av samhället stödda biografer har också framställts av bl.a. Kulturarbetarnas socialdemokratiska för ening. På försöksbasis har sådana biografer redan kommit till stånd, bl. a. i Gävle där lokal för ändamålet med gott resultat har

upplåtits i Folkets hus. Andra frågor som har förekommit i debatten är importen av utländsk kvalitetsfilm, kortfilmens situation och direkta statsanslag till filmen över huvud taget.

Ett väsentligt problem är att lösa distri— butionsfrågan. Film för minoritetssmak och s.k. exklusiv kvalitetsfilm ges i stort sett bara i de större städerna där anordnama kan basera sin visningsverksamhet på ett stort befolkningsunderlag. Om den sortens film skall visas också på mindre platser måste samhället stimulera visningsverksam- heten. Filmstudiorörelsen, studentfilmklub- barna och Svenska filminstitutets visnings- verksamhet >>Film Annorlunda» utgör alla värdefulla inslag i detta arbete. På kort- filmsidan verkar smalfilmsdistributörerna. Det senaste tillskottet här är »Filmcentrum», som syftar till att öka kontakten mellan fri- stående filmare och deras publik. För att öka kvalitetsfilmens möjligheter till egna vis- ningsställen har också tanken på samhälls- stödda biografer aktualiserats.

Utredningen har inte anledning att gå närmare in på dessa frågor, så mycket mindre som sakkunniga numera har till- kallats med uppdrag att utreda dessa och därvid också göra en kartläggning och be- dömning av filmbranschens ekonomiska struktur rn. m. Den föregående redogörelsen understryker emellertid såväl de avsevärda förbättringar för den svenska vuxen-filmen som filmreformen har medfört — främst genom att den har skapat förutsättningar för den konstnärligt värdefulla filmen att fortleva — som de problem framför allt på distributionssidan som alltjämt återstår. Vad gäller de senare måste enligt utredningens uppfattning kravet på förbättrad kultur- distribution ges samma erkännande på fil- mens område som i fråga om andra konst— arter. En ökad spridning av kvalitetsfilm utanför storstadsregionerna kan stimulera intresset för sådan film både bland de redan intresserade och bland nya publikgrupper. Särskilda biografer eller andra lokaler för visning av kvalitetsfilm kan tänkas bli av betydelse också för Visning av bl. a. kort- film.

Film och filmens påverkan på publik har bearbetats från olika utgångspunkter rela- tivt intensivt sedan 1930-talet. En interna- tionell bibliografi från 1961 upptar omkring 500 rapporter från arbeten under perioden 1930 till 1959 angående barns och ung- domars förhållande till film.1 I ett motsva- rande arbete från 1964 beträffande effekter av TV på barn och ungdom redovisas 165 undersökningar.

I och med att filmforskningsgruppen bil- dades vid årsskiftet 1963—1964 påbörjades en hel rad forskningsprojekt rörande film- påverkan. En stor del av dessa är som nämnts nu slutförda och 1967 publicerade i den forskningsrapport som är utredningens första betänkande.

Såvitt utredningen vet har någon omfat— tande filmforskning inte förekommit i de övriga nordiska länderna. I en rekommen- dation 1965 hemställde nordiska rådet hos regeringarna i de nordiska länderna att ge— mensamt låta göra en undersökning om fil- mens inverkan på åskådarna, särskilt barn och ungdom. Utredningen tillstyrkte i ett remissyttrande till den svenska regeringen ökat nordiskt samarbete i fråga om sådan forskning.

Nordiska rådets rekommendation torde emellertid ännu inte ha föranlett några åt- gärder.

Som nämnts tidigare har ett underutskott inom Europarådets kriminalrättskommitté under senare år sysslat med frågor om mass- medias ev. inflytande på ungdomsbrottslig- het. Den förut berörda slutrapporten över detta arbete avgavs 1967. Den utgör en översikt över hur problemet film—unga män- niskor behandlas i de olika medlemsländer- na med tyngdpunkt på frågorna om skyddet av unga i förhållande till filmen.

Det förefaller utredningen som om den svenska filmforskningsgruppens aktivitet i viss mån har förändrat forskningens läge på detta område. Det verkar nämligen som om

1 The influence of the cinema on children and adolescents. — Unesco 1961.

man nu från forskarnas sida kunde formu- lera problemställningar med en betydligt större skärpa än tidigare. Utredningen anser att det är angeläget att samhället tar fasta på denna tillväxt på forskarsidan. Den nyin- rättade professuren i filmforskning blir här också av betydelse.

Filmforskningen har bedrivits ur bl. a. historiska, estetiska, pedagogiska och socio- logiska aspekter. Syftet med den forskning som hittills har förekommit i filmforsk- ningsgruppens regi har främst varit att be- lysa problemen om filmpåverkan mot bak- grund av den speciella svenska censursitua- tionen.

Det är viktigt att den svenska filmforsk- ningen inte stannar upp i och med att ut- redningen avslutar sitt arbete. För fram- tiden torde det enligt utredningens mening vara angeläget att man söker finna former för något slag av forskning på bredare front omfattande inte bara filmen utan ock- så övriga massmedia och med kontakter även över gränserna. I denna forskning är det, som utredningen ser det, vissa projekt som framstår som särskilt angelägna. Det är först och främst en undersökning av lång— tidseffekter av massmedia med inriktning särskilt på verkan av en långvarig konsum- tion av våldsskildringar. Det är vidare forsk- ning med syfte att kunna bättre tillvarata TV:s och filmens möjligheter med avseende på filmundervisning, barnfilm och liknande aktiviteter. Om vuxencensuren avvecklas vore det enligt utredningens uppfattning av intresse att begagna ett sådant unikt tillfälle för att undersöka ev. effekter av övergången till ett friare system genom ett i god tid före övergången planerat forskningsprojekt.

H Ansvarighet för innehållet i film

16. Inledning

Som har nämnts tidigare har utredningen ansett sig böra ta upp till prövning också frågan om en särskild ansvarighetslagstift— ning för filmens del. Denna undersökning bör enligt utredningens mening omfatta så- väl det straffrättsliga som det skadestånds- rättsliga ansvaret.

Av det föregående har framgått att frå- gan om ansvarigheten för innehållet i pro- gram som sänds av Sveriges Radio numera är löst genom särskild lagstiftning. Som an- ges närmare i fortsättningen bör filman- svarigheten inte omfatta sådana program.

För utredningens bedömning av ansvaret för innehållet i film är det emellertid av be- tydelse hur ansvarsreglerna har utformats för radions och TV:s del. Som redovisas här- efter har detta skett i nära anslutning till TF:s regler om periodiska skrifter. Utred- ningen har därför funnit anledning att gå in på lagstiftningen inom både TF— och radio/TV-området i den mån den har be- tydelse för prövningen av filmansvarighe- ten.

17. Huvuddragen i nuvarande ordning

17.1. Tryck frihetsförordningen

Enligt TF skall det stå varje svensk med- borgare fritt att — med de begränsningar till skydd för enskild rätt och allmän säker- het som följer av TF — >>i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst». Det skall också stå var och en fritt att för offentliggörande i tryckt skrift lämna upp- gifter och meddelanden till skriftens för- fattare, utgivare eller redaktion eller till företag som yrkesmässigt förmedlar nyheter till periodiska skrifter. Varje svensk med- borgare eller svensk juridisk person är vidare genom TF tillförsäkrad rätt att sprida tryck- ta skrifter.

För missbruk av tryckfriheten, tryckfri- hetsbrott, får ansvar eller ersättningsskyl- dighet inte ådömas i annan ordning eller i annat fall än som är bestämt i TF. Ett tryckfrihetsbrott består antingen i ett otill- låtet yttrande i tryckt skrift eller i ett otill- låtet offentliggörande genom sådan skrift. I vilka fall en framställning i tryckt skrift skall anses som otillåtet yttrande anges ut- tömmande i 7 kap. 4 & TF, den s.k. brotts- katalogen. Där upptas enligt lag straffbara framställningar, som innefattar bl.a. hög- förräderi, uppror, ärekränkning mot konung- en eller annan medlem av kungahuset, skymfande av Sveriges eller främmande makts vapen eller flagga, uppvigling, sam-

hällsfarlig ryktesspridning, hot, förtal eller smädelse av folkgrupp, brott mot trosfrid, förfarande som sårar tukt och sedlighet samt ärekränkning av enskild person. Till otillåtet offentliggörande i tryckt skrift är enligt 5 & samma kapitel att hänföra bl.a. publicering av allmän handling som skall hållas hemlig. Ett tryckfrihetsbrott förelig- ger bara om den tryckta skriften har utgivits, dvs. att den har blivit utlämnad till försälj- ning eller för spridning på annat sätt. Be- träffande påföljden för ett tryckfrihetsbrott gäller samma regler som om brottet har be- gåtts på annat sätt än genom tryckt skrift.

Skadeståndsanspråk med anledning av missbruk av tryckfriheten kan grundas bara på att skriften innefattar tryckfrihetsbrott.

Även i fråga om vem som har att svara för tryckfrihetsbrott och skada på grund av sådant brott innehåller TF särskilda regler. Sålunda är det straffrättsliga ansvaret ut- format som ett ensamansvar. För innehållet i periodisk skrift är i första hand skriftens utgivare ansvarig och för innehållet i annan skrift författaren. Skadeståndsanspråk får i princip riktas bara mot den som enligt TF:s regler bär det straffrättsliga ansvaret för det aktuella tryckfrihetsbrottet. I fråga om periodisk skrift får dock anspråket riktas också mot skriftens ägare och i fråga om annan skrift mot dess förläggare.

För bedömandet av frågor om straff- och skadeståndsansvar uppställer TF en pre— sumtionsregel, som innebär att den som

ansvarar för en framställning som någon annan har författat skall anses ha haft kännedom om framställningens innehåll.

Mål om ansvar och skadestånd på grund av tryckfrihetsbrott skall enligt TF och la- gen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihets- mål handläggas i särskild ordning. Bl.a. gäller att frågan om en skrift innehåller ett brottsligt yttrande skall prövas under medverkan av jury om någon part önskar det. Reglerna om beslutsfattande är utfor- made på ett sätt som erbjuder särskilda garantier mot en snäv tolkning av tryck- friheten. I samma riktning verkar den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 & TF, som före- skriver bl.a. att den som skall döma över missbruk av tryckfriheten alltid skall tänka på att >>tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärk- samhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla».

Åtalsprövningen i tryckfrihetsmål är cen- traliserad till justitiekanslern (JK). Tillsyns- reglerna i TF ålägger justitieministern att själv eller genom ombud vaka över TF:s efterlevnad. Allmänt åtal skall väckas inom sex månader från det en skrift utgavs och s.k. granskningsexemplar avlämnades till justitieministern.

17.2. Radioansvarighetslagen

Radioansvarighetslagen, som antogs 1966 efter ett långt och omfattande utrednings- arbete. gäller >>yttrandefriheten i ljudradio— och teievisionsprogram (radioprogram)>> som anordnas av svenskt programföretag med ensanrätt, dvs. f.n. Sveriges Radio. Lagen är exklusiv i ungefär samma mening som TF. Missbruk av yttrandefriheten i ett ra- dioprogram medför ansvar och skadestånds- skyldighet bara när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Termen yttrandefrihets- brott ir bestämd genom en hänvisning till vad TF kallar tryckfrihetsbrott, alltså otill- låtet yttrande och otillåtet offentliggörande.

Yttrandefrihetsbrott föreligger bara om pro— grammet har sänts.

För alla program skall finnas en program- utgivare med uppgift att förebygga yttrande- frihetsbrott. Som enda kvalifikation upp- ställs att han skall vara myndig och ha hem- vist i Sverige. Programutgivare förordnas av radiochefen eller annan tjänsteman inom programföretaget. Före sändningen av ett program skall namnet på programutgivaren antecknas i ett register som förs av pro- gramföretaget och som skall vara tillgäng- ligt för allmänheten. Om programutgivare inte har förordnats eller sådan anteckning inte har skett inom föreskriven tid, faller ansvaret för programmet på den som skulle ha förordnat programutgivare.

Med undantag för vissa direktsändningar svarar programutgivaren ensam för yttran- defrihetsbrott. I enlighet med principen i TF bör han på grund av sitt vidsträckta an- svar också ha ett bestämmande inflytande över vad som sänds i det program som han ansvarar för. Det fastslås därför i lagen att >>ingenting får sändas mot programutgiva- rens vilja». Han kan alltså förbjuda sänd- ning av program som han inte har god- känt. Han kan däremot inte komma från sitt ansvar genom att vara passiv. Oavsett sin faktiska kunskap »skall han anses ha haft kännedom om programmets innehåll och medgivit att det sändes». Det presume- ras alltså att han uppsåtligen har låtit allting inflyta i det program som han är förordnad att övervaka.

Ansvaret enligt radioansvarighetslagen omfattar både straffansvar och skadestånds- ansvar för yttrandefrihetsbrott. För sådan Skadeståndsskyldighet svarar också pro- gramföretaget vid sidan av dem som är an— svariga för brottet.

Den som har lämnat en uppgift för of- fentliggörande i ett radioprogram är fri från ansvar under samma förutsättningar som gäller för meddelare till tryckt skrift. Detta innebär bl. a. att han för att åtnjuta ansvars— frihet måste ha lämnat sin uppgift på mot- svarande sätt som enligt TF: >>till dess (dvs. skriftens) författare eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till

denna eller till företag för yrkesmässig för- medling av nyheter till periodiska skrifter».

Anonymitetsskyddet överensstämmer i allt väsentligt med TF:s. Frågan om vem som — utan att ha ansvar enligt radio- ansvarighetslagen — har meddelat uppgift eller medverkat i program får inte väckas i mål på grund av yttrandefrihetsbrott i program. Den som har att ta befattning med radioprogram eller med nyhetsmedde- lande för ett sådant program får i princip inte avslöja meddelares eller medverkandes identitet vid äventyr av böter eller fängelse i högst ett år.

Mål om yttrandefrihetsbrott enligt radio— ansvarighetslagen skall normalt väckas vid Stockholms rådhusrätt. Om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, kostnader och andra omständigheter kan dock sådana mål upptas även av annan rådhusrätt som är be- hörig att pröva tryckfrihetsmål. Jury med- verkar på samma sätt som i tryckfrihetspro- cessen. De som är jurymän för tryckfrihets- mål är behöriga också för mål enligt radio— ansvarighetslagen.

Allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott väcks av JK. Sådant åtal skall väckas inom sex månader från det programmet sändes. För enskilt åtal tillämpas bestämmelserna i allmän lag.

I motiven uttalas att det är nödvändigt för programföretaget att i viss omfattning göra upptagningar av program för arkive- ring. Upptagningarna kan få betydelse bl. a. som bevis angående yttrandefrihetsbrott. De bör göras tillgängliga för allmänheten på vissa villkor. Bestämmelser härom har med- delats i administrativ ordning.

Som har nämnts tidigare finns bestäm— melser om radio— och "FV-verksamheten i Sverige, förutom i radioansvarighetslagen, också i 1966 års radiolag, som innehåller de grundläggande bestämmelserna om ensam- rätten för Sveriges Radio att avgöra vilka program, som skall förekomma i rund- radiosändning, och hur denna rätt skall utövas, samt avtalet 1967 mellan staten och Sveriges Radio angående programverksam- heten.

Enligt biografförordningen har biografbyrån möjlighet att ingripa om den klart finner att en film kränker ett intresse som är skyddat i allmän lag, t.ex. uppenbar ärekränkning eller uppenbart sårande av tukt och sed- lighet. Byråns ställningstagande i sådana fall inverkar i princip inte på bedömningen av ansvarsfrågan. En film som har god- känts av byrån kan alltså teoretiskt mycket väl bli föremål för allmänt åtal. Något så- dant åtal torde dock aldrig ha förekommit men däremot enskilt åtal. Orsaken härtill är sannolikt att åklagarna känner respekt inför ett avgörande av en statlig myndighet som också har haft att överväga filmens ev. lagstridighet. Resultatet av censurbedöm- ningen blir alltså i realiteten detsamma som om en domstol skulle ha avgjort saken. Byråns beslut att totalförbjuda en film in- nebär för filmägaren en förlust i ekono- miskt hänseende som är lika definitiv som efter en domstols beslut.

Det straffrättsliga resp. skadeståndsrätts- liga ansvaret för innehållet i film som emel- lertid föreligger — i varje fall i princip - är inte särskilt reglerat i lag eller annan författning. I motsats till vad som gäller för tryckta skrifter och radioprogram är därför uteslutande allmänna regler att till- lämpa.

De brott som kan tänkas i samband med film torde i stor utsträckning vara desamma som enligt TF utgör otillåtet yttrande eller otillåtet offentliggörande i tryckt skrift, och de skulle få bedömas på vanligt sätt enligt bestämmelserna i brottsbalken och gällande sekretesslagstiftning. Som exempel på brott som skulle kunna förekomma i samband med film kan vidare nämnas förfaranden som är straffbelagda som illojal konkurrens eller som överträdelser av lagstiftningen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Det straffrättsliga ansvaret för ett yttran- de — i vidsträckt bemärkelse — i film skulle i första hand komma att ligga på gärnings- mannen, dvs. regelmässigt den som har fällt yttrandet. Eftersom en film ofta är resul—

tatet av flera personers samarbete skulle emellertid ansvar för medverkan till brott inte sällan komma i fråga. Sålunda skulle manuskriptförfattare och sådana som har ledningen av eller tillsynen över inspel- ningen av en film, framför allt produk— tionsledare och regissör, under vissa förut- sättningar kunna straffas för medverkan till brottsligt innehåll i filmen. Detta skulle främst gälla om de har känt till på förhand att ett brottsligt yttrande skulle förekomma i filmen. Också den som har lämnat ett meddelande med brottsligt innehåll som tas in i en film skulle i princip kunna drabbas av medverkansansvar och alltså inte åtnjuta ansvarsfrihet som om meddelandet hade lämnats t. ex. till en tidningsredaktion. Vida- re skulle biografägare eller annan som ord- nar visning av film kunna ådömas ansvar.

Som nyss nämnts följer även det skade- ståndsrättsliga ansvaret för brottsligt inne- håll i film allmänna regler. Detta innebär att den som i egenskap av gärningsman eller medverkande är ansvarig för ett yttrande- frihetsbrott som har begåtts i samband med film också skulle bli ersättningsskyldig för den skada som har uppkommit i anledning av detta. Om >>filmägaren» inte är gärnings- man eller medverkande är det däremot oklart i vad mån han är skyldig att ersätta skadan.

Beträffande rättegången i mål om ansvar eller skadestånd på grund av framställning i film gäller rättegångsbalkens regler om brottmål resp. tvistemål i allmänhet.

18. Den tidigare behandlingen av frågan om

ansvarighet för innehållet i film

Frågan om det juridiska ansvaret för inne- hållet i film togs upp vid 1964 års riksdag, främst genom två likalydande motioner (I: 143 och II: 174). Motionärerna fram— höll att utvecklingen när det gällde mass- media, inte minst genom TV:s utbredning, hade radikalt förändrat situationen. Genom den snabba utvecklingen på kommunika- tionsteknikens område skedde i dag infor- mation och opinionsbildning via en rad olika media. En lagstiftning som i huvud- sak var gemensam för de skilda media borde enligt motionärernas mening eftersträvas. Juridiskt skulle alltså filmer, radiosänd- ningar, ljudband och grammofonskivor, som var producerade för allmän spridning, lik— ställas med det tryckta ordet. Att bekämpa osund spekulation i upphetsning och råhet var enligt motionärerna nödvändigt inom alla massmedia. Detta kunde emellertid, menade de, åstadkommas utan en förhands— censur sådan som den som gäller för film. Särskilda ombudsmän borde få i uppdrag att övervaka de olika media och få befo— genhet att omedelbart stoppa försäljning el- ler upprepad visning av sådant som ansågs strida mot lag i avvaktan på prövning av domstol. Ansvarig utgivare borde finnas för de skilda inslag som producerades i våra media. Ett sådant system skulle enligt mo- tionärernas mening resultera i en genomgri- pande självsanering på detta område.

I utlåtande (nr 23) över motionerna pekade konstitutionsutskottet på att rätten

att sprida informatiOn och åsikter bland allmänheten reglerades i vissa hänseenden på olika sätt efter beskaffenheten av den metod som användes. Vissa skäl kunde en- ligt utskottet anses tala för att gränserna för vad som får sägas eller visas offentligt dras på samma sätt vilket tekniskt hjälp- medel som än begagnas. De förhållanden, som motiverar en särlagstiftning för tryckta skrifter, kunde kanske sägas ha sin mot- svarighet också i fråga om andra media. Även beträffande dessa kunde det finnas ett behov av särskilda rättsregler för att slå vakt om yttrandefriheten, framhöll utskot- tet. Det var dock uppenbart att inte minst de stora tekniska skillnaderna mellan de olika metoderna att vända sig till allmän— heten måste påverka utformningen av dessa regler. Enligt utskottets mening var det ändamålsenligt att överväga behovet av så- dana regler i särskild ordning för varje medel att sprida upplysning och åsikter. Några praktiska problem torde knappast ha visat sig i fråga om andra media än radio, TV och biograffilm. Med hänvisning till att översyn av lagstiftningen på dessa om- råden var redan påbörjad eller nära före- stående fann utskottet att det inte fanns anledning att göra en samlad översyn av det slag motionärerna hade önskat.

Frågan om filmansvarigheten berördes också i motionerna vid 1964 års riksdag i vilka begärdes en utredning om filmcensu- rens ställning. (Se 5. 21.) I motionen I: 316

framhölls sålunda att ett slopande eller en väsentlig omläggning av filmcensuren för vuxna skulle uppenbart behöva förknippas med prövning av de rättsliga reglerna på området, lämpligen så att ett system för snabbt och smidigt rättsligt ingripande kun- de ske vid behov samt att ett ansvarighets- system skapades. Det borde prövas om inte de regler som gäller för pressen kunde ligga till grund härför i tillämpliga delar. Motio- nären tänkte då främst på behovet av en juridiskt ansvarig hos varje filmproducent eller filmimportör liksom på möjligheten att ha särskilt filmgranskningsombud med mot- svarande uppgifter som tryckfrihetsombud. Också i motionerna I: 385 och II: 459 fram- fördes tanken om inte en särskild rättslig ordning liknande tryckfrihetsprocessen var lämplig även för filmens del. I så fall be- hövdes bl.a. särskilda anordningar för att kunna ingripa i hela landet samtidigt, på- pekades det.

I yttrande över motionerna till allmänna beredningsutskottet uttalade filmgransk- ningsrådet att en utredning om filmcensu- ren också bcrde pröva om inte samhälls- kontrollen över filmen kunde ges former som mera sammanföll med dem som gällde för andra massmedia. Filminstitutet fram- höll att om man skulle ingripa mot film genom lagstiftning borde detta inte ske ge- nom censur utan genom ett domstolslik- nande förfarande vid ett centralt organ. Censurens avveckling aktualiserade enligt institutet en rad problem, såsom ansvarig- hets- och procedurfrågor vid ev. ingrepp mot film. Det torde vara nödvändigt att fastställa ansvarighetsregler samt att skapa ett centralt åtals- och domstolssystem. Möj- ligen borde ett organ etableras som kunde ge förhandsbesked i fråga om filmer med tvivelaktiga inslag från straffrättslig syn- punkt, ansåg institutet.

Yttrandefriheten och frågor som hänger samman därmed berördes också i censur- debatterna i riksdagen 1964. Konstitutions- utskottet erinrade i ett memorial angående filmen »491» (nr 12) om yttrandefrihetens innebörd och om filmens särställning såsom enda medium som är föremål för statlig

förhandsgranskning. Kungl. Maj:t torde som besvärsinstans i censurärendena, beto- nade utskottet, i enlighet med uttryckssättet i TF »alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställnings- sättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla». (Jfr avsnitt 17.1.) Det framstod sålunda som naturligt att Kungl. Maj:t vid tillämpningen av de bestämmelser i biografförordningen som reglerar censuren för vuxna iakttog försiktighet. Särskilt var detta enligt utskot- tets mening angeläget i de fall då det kunde göras gällande att en film utgör inlägg i samhällsdebatten.

I pressen har frågan om ansvaret för in— nehållet i en film berörts tämligen ofta, sär— skilt under debatterna 1963—1964 och i slu- tet av 1967. Som regel har det skett i sam— band med att filmcensurens vara eller inte vara har diskuterats. De tidningar som vill avskaffa censuren vill också för det mesta att den skall ersättas med en efterhands- granskning och ett ansvarighetssystem lik- nande det som gäller för tryckta skrifter.

19. Behovet av lagstiftning. Yttrandefrihetsbrott i film

19.1. Radio och TV

Till grund för 1966 års radioansvarighetslag låg två betänkanden av en särskilt tillkallad utredningsman, »Radions juridiska ansvar» (SOU 1962: 27) och »Radioansvarighetslag» (SOU 1965: 58).

I propositionen (1966: 156) till radioan- svarighetslagen framhöll departementsche- fen att motiven för en särlagstiftning beträf— fande yttrandefriheten i radion var flera. Dels var det ett samhälleligt intresse att ra— dions informationskällor kunde skyddas på samma sätt som pressens och att personer som ville framträda anonymt i ett radio- eller TV-program kunde göra detta utan att riskera att bli avslöjade i samband med ut— redningar om yttrandefrihetsbrott. Ett natur- ligt tillvägagångssätt, om man ville tillgodose detta intresse, var att sätta vanliga regler om straff för medverkan till brott ur spel och införa en särskild ansvarsordning för radion efter mönster av TF:s regler om an- svaret för innehållet i en periodisk skrift. Dels var det också ett samhälleligt intresse att förebygga rättskränkningar i radion och att sörja för att de som led skada på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogrammen hade effektiva möjligheter att få ersätt- ning. I det sammanhanget var ett skade- ståndsansvar för programföretaget som gick utöver vad som följde av allmänna skade- ståndsrättsliga regler ett närliggande önske- mål. Ytterligare kunde som skäl för lag-

stiftningsåtgärder pekas på oklarheter i det nuvarande rättsläget. Både för dem som skulle bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott och för dem som led skada på grund av så- dana brott var det angeläget att rättsreglerna på området var enkla och tydliga.

Departementschefen erinrade om att det vid remissbehandlingen av det första ra- diobetänkandet blev en i viss mån omstridd fråga om en särskild ansvarighetslag mot- svarade något egentligt behov men att nu så gott som alla remissinstanser vitsordade behovet av lagstiftningsåtgärder.

Även departementschefen ansåg att en särskild lagstiftning om ansvaret för miss- bruk av yttrandefriheten i radio och TV hade en viktig uppgift att fylla. En sådan lagstiftning borde kunna utformas så att den tillgodosåg angelägna rättssäkerhetsintressen och samtidigt blev ett stöd för radio/TV i dess verksamhet som informationsorgan och debattforum. Den naturliga förebilden för en radioansvarighetslagstiftning var TF. Beho- vet av lagstiftningsåtgärder framträdde en- ligt departementschefen betydligt klarare nu än bara några år tidigare.

Frågan om yttrandefrihetens gränser be- handlades inte närmare i vare sig 1962 års eller 1965 års betänkande. I vissa remiss— yttranden över betänkandena gjordes gällan— de att man helst borde vänta med en ansva— righetslag ännu någon tid i avvaktan på att denna fråga hade blivit närmare utredd. De— partementschefen delade inte denna upp—

fattning. Han kunde inte finna några bä- rande principiella skäl för att man skulle ge yttrandefriheten ett annat innehåll eller en annan omfattning i radio/TV än i andra media.

Som framgår av det föregående finns nu- mera i radioansvarighetslagen bestämmelser som innebär att gränserna för yttrandefri- heten i radio/T V och pressen sammanfaller.

19.2. Film 19.2.1 Behovet av lagstiftning

Filmen utgörs till övervägande del av un- derhållning eller konst även om både film- underhållningen och den konstnärliga fil- men samtidigt får anses vara avspeglingar av stämningar och strömningar i samhället.

Numera har filmen börjat få ökad bety- delse också som instrument för upplysning i samhällsfrågor och forum för debatt i så— dana frågor. Politiska, »samhällstillvända» filmer blir allt vanligare och filmdebatten handlar i större utsträckning än förr om ämnet >>film och samhälle».

Denna utveckling har varit tydlig sedan flera år tillbaka i åtskilliga länder utanför Sverige både i Europa och andra delar av världen. Man kan peka på den samhälls- kritiska realismen i många italienska filmer av i dag, ett antal franska dokumentära re- voltfilmer, »Krigsspel», som skildrar ett fin- gerat kärnvapenkrig, och andra antikrigs- filmer, det intensiva nutidsengagemanget och viljan till politisk och ideologisk debatt i många tjeckiska, jugoslaviska och engelska filmer etc. Utanför Europa förtjänar att nämnas främst den revolutionära filmen i olika latinamerikanska länder och de starkt socialkritiska filmer som i USA produceras av den s.k. »New American Cinema»— gruppen. Många av de nu nämnda filmerna har visats i Sverige. Vissa av dem har där- emot inte fått offentlig visning i sitt hemland.

Vid sidan av den film som har berörts ovan uppkom under 1968 en helt ny typ av film med politiskt syfte, de s.k. fria film— journalerna. De går framför allt ut på infor-

mation, agitation och propaganda. Oftast är de dagsaktuella, och en avsikt med dem är att komplettera TV och andra vedertagna former av upplysning. Närmast kan de jäm- föras med flygblad, pamfletter och affischer. De fria filmjournalerna innebär en nyhet även såtillvida att de är ett försök att ändra och vidga själva filmmediets användnings- område. Det rör sig om kortfilmer som är billiga i produktion — inspelade med lätta handkameror och 8 eller 16 mm film — och som inte är avsedda att visas på de kon— ventionella biograferna utan på gator och torg, i fabriker och fackföreningar, på po- litiska möten etc. Filmer av den här typen förekommer i dag huvudsakligen i Italien, Frankrike och USA men förefaller att spri- da sig till andra länder. Upphovsmännen är ofta anonyma men också flera av de främ— sta regissörerna är engagerade, ibland i ett kollektivt samarbete med journalister m.fl. I Sverige kan filmen »491», som har om- nämnts tidigare i olika censursammanhang, sägas ha inneburit inledningen till ett större engagemang också här i landet för en mera nu- och samhällsorienterad film. Bland ef- terföljare i denna genre kan nämnas Nyfi- ken-filmerna — också berörda i det föregå- ende —— som, delvis på ett journalistiskt sätt liknande TV:s, vill gripa in i debatten på vissa områden. Vidare »Myglaren» och >>Hjälparen», som visades i TV men var tänkta också för bio och som presenterade modern samhällssatir i olika hänseenden. Inte minst under det senaste året har den unga svenska filmen prövat sig fram i sam- hällsdebatten. »Dom kallar oss mods», ett dokumentärt socialt reportage om ungdoms- frågor (jfr s. 25), »Den vita sporten», doku— mentärskildring av händelserna i samband med tennismatchen mellan Sverige och Rho- desia i Båstad, »Ole dole doff», som be— handlar disciplinproblem och gruppmeka- nismer i skolan, och »Korridoren», där sjuk- vården är huvudtemat, är exponenter för denna film och har föranlett en hel del debatt om de frågor som har förts fram. I ytterligare filmer, som har haft premiär för inte länge sedan, behandlas andra för- hållanden med politisk bakgrund, såsom

Ådalshändelserna 1931 med nutidsanknyt- ning, ekonomiska maktförhållanden i Sve— rige och u-landsproblemen, aggressioner och krigsfara, amerikanska desertörers för- hållanden i Sverige etc. Den fränaste sam- hällsdebatten synes ha förts i kortfilmer av typen »Sanningen om Båstad».

Det är sålunda en viss utveckling som pågår inom filmen mot ett ökat engagemang i samhällsfrågor. Denna utveckling kan kom- ma att påskyndas om de nuvarande produk- tions- och distributionsförhållandena bred- das, inte minst vad gäller kortfilmen som lämpar sig särskilt väl för information och debatt. Som har berörts tidigare har på se- nare tid vissa initiativ tagits för att åstad- komma en sådan breddning. Dessa har re— dan avsatt resultat på olika områden. Som exempel skall här bara omnämnas att en del filmer, bl. a. Mods-filmen och »Den vita sporten», har tillkommit genom kollektiva eller kooperativa arbetsformer. En tendens inom filmproduktionen synes över huvud ta- get vara strävan mot mindre inspelnings- grupper med lättare och mindre utrustning. (Jfr ovan ang. filmjournalerna.)

Vad gäller filmmediets framtid, inte minst ur synpunkten av filmen som samhällsfunk- tion, bör slutligen med ett par ord beröras några ytterligare tekniska nyheter på områ- det som kan få betydelse. Det är t. ex. 8 mm filmens utveckling från »amatörfilm» till bl.a. AV-hjälpmedel och journalfilm samt de ökade möjligheterna att kopiera ner 35 mm film till 16 mm eller 8 mm film av god kvalitet för en bredare distribution till t. ex. skolor, filmklubbar eller organisationer. I vissa länder, såsom Italien, Frankrike och många öststater, är en kommersiell distribu- tion av 16 mm film vanlig, och en utveck- ling i denna riktning också i Sverige kan förutses med de större visningsmöjligheter detta skulle öppna bl. a. för kortfilmen och den >>fria filmen».

Ett komplement till distributionen av film genom uthyrning kan i framtiden komma att bli,bl. a.,försäljning av Smm kopior av olika slags film. F. 11. distribueras film här i lan- det i regel genom uthyrning eller utlåning.

Försäljning av kopior av filmerna förekom- mer i ganska begränsad omfattning. Det gäl- ler i allmänhet 16 mm kopior till skolor, AV-centraler och liknande liksom 8 mm ko- pior av gamla Chaplinfilmer etc. i en del fotoaffärer och av pornografisk film i bl.a. »sex-shops». På en del håll, bl. a. i USA, har man emellertid börjat i större skala sälja 8 mm kopior, försedda med ljud, av klassi— ker och nyare filmer i stil med pocketbooks. Denna utveckling kommer sannolikt att be- fästas ytterligare om det tidigare berörda systemet att reproducera bl. a. film elektro- niskt för visning med TV-apparat som pro- jektor slår igenom.

Mot bakgrund av det anförda är det inte orealistiskt att räkna med möjligheten att det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer till stånd en utbredd försäljning av film, inte bara genom producenter och di- stributörer av film, utan Också -— liksom f.n. i fråga om böcker, grammofonskivor, tonband m. m. —- genom foto— och bokhand— lare, varuhus, tidningskiosker etc., kanske även i särskilda filmaffärer.

Den utveckling inom filmen, som har redovisats ovan mot en inriktning också på aktuella, kontroversiella samhällsförhållan— den och därigenom även på samhällskritik liksom tendenserna till en breddning av pro- duktionen och nya distributionsformer, torde enligt utredningens mening också innebära att riskerna för rättskränkningar genom film ökar. Med tanke på denna utveckling torde rättssäkerhetssynpunktema vara i varje fall lika beaktansvärda i fråga om film som när det gäller t. ex. TV. TV har visserligen som nämnts en större räckvidd än filmen men faran för rättskränkningar i detta medium minskar genom ensamrätten för Sveriges Radio och det därmed förknippade, lagfästa kravet på saklighet och opartiskhet. Detta medför att TV:s roll — trots mediets utan tvekan stora öppenhet — måste, såsom fram- hölls i radioutredningens första betänkande (SOU 1965: 20, s. 192), begränsas till att skapa underlag för det demokratiska sam- hällets debatt, kritik och omprövning. Bara i ett fall sedan radioansvarighetslagen trädde

i kraft har också frågan om ansvar enligt lagen varit föremål för domstols prövning.1

Som skäl för lagstiftningsåtgärder i fråga om filmen kan också åberopas att det före- ligger oklarheter i det nuvarande rättsläget. Vidare kan hänvisas till intresset av att få till stånd så likartade ansvarighetsregler som möjligt för alla massmedia, inte minst för TV och filmen med tanke på det allt större samgåendet och utbytet mellan dessa båda media. Likartade ansvarighetslagar för de olika massmedia kan vara av betydelse också vid utarbetande av en ev. framtida gemensam författning för massmedia.

Även om behovet av särskild lagstiftning om ansvaret för missbruk av yttrandefrihe- ten i film inte kan helt överblickas f.n., anser utredningen således att det föreligger tillräckliga skäl att genomföra en sådan lagstiftning i samband med att vuxencen- suren avskaffas.

19.2.2. Yttrandefrihetsbrott i film

Som har nämnts tidigare sammanfaller nu- mera gränserna för yttrandefriheten i radio/ TV och pressen.

Enligt utredningens mening bör yttrande- friheten i film ges samma innehåll och om— fattning om det inte finns särskilda skäl som talar häremot. Några sådana skäl torde inte finnas. (Om inte annat sägs används be- greppet film i den bemärkelse som har an- getts tidigare, jfr avsnitt 13.l.) Olika gräns- dragning för yttrandefriheten skulle kunna vålla förvirring och inkonsekvenser. Det finns t. ex. en rad områden där filmens och TV:s intressen möter varandra. Som har nämnts tidigare har på senare tid samarbetet mellan Sveriges Radio och filmbranschen ytterligare breddats och fördjupats. Sampro— duktioner mellan TV och filmproducenter i syfte att visa filmerna i båda media kom- mer antagligen att bli vanliga. På grund av bl. a. sådana omständigheter är det en na- turlig och ändamålsenlig ordning att yttran- defriheten i film blir densamma oberoende av genom vilket medium filmen visas. Med hänsyn till att film enligt utredningens för- slag i vissa fall alltjämt skall vara under-

kastad censur torde det under alla förhål- landen saknas anledning att överväga ett snävare område för vad som får yttras utan- för TV än för vad som får sägas i TV-pro- gram. Den skillnad som kan finnas i verkan mellan olika kommunikationsmedel torde slutligen, som tryckfrihetssakkunniga fram- höll i sitt betänkande, beaktas tillräckligt vid rättstillämpningen (SOU 1947: 60, s. 130).

Det anförda innebär alltså för filmens del att en framställning i en film skall vara straffbar om den skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott i en tryckt skrift. Det- samma skall gälla ett otillåtet offentliggö- rande i en film. Brottsbeskrivningama i TF _ som sålunda kommer att bli tillämpliga också på yttrandefrihetsbrott i film — an- sluter sig i fråga om otillåtna yttranden (brottskatalogen, jfr avsnitt 17.1) till mot— svarande beskrivningar i brottsbalken. Om brottsbalkens straffbestämmelser upphävs eller begränsas återverkar detta alltså på de därtill anknutna tryckfrihetsbrotten — och därmed också filmbrotten. TF:s straff- bestämmelser kan sålunda aldrig sträcka sig längre än brottsbalkens. Å andra sidan med- för en utvidgad kriminalisering i brottsbal— ken i den mån den sträcker sig utanför TF:s brottskatalog inte några verkningar för tryckfrihetsrätten och alltså inte heller för filmens del.

Som har nämnts tidigare förutsätter TF för att tryckfrihetsbrott skall anses föreligga att den skrift, i vilken det brottsliga yttran- det förekommer, har blivit utgiven. Yttran- defrihetsbrott i radioprogram föreligger bara om programmet har sänts.

I anslutning till nämnda bestämmelse i TF har utredningen diskuterat om den lag- stiftning som föreslås skall vara tillämplig på alla filmer som har blivit >>utgivna». Yttrandefrihetsbrott i film skulle i så fall begås när filmen i Sverige utlämnas för vis- ning, uthyrning, försäljning eller spridning på något annat sätt. Utlämningstillfället skul- 1 Fallet gällde »skymfande av främmande

makts flagga» i TV. Frikännande dom med- delades av Stockholms rådhusrätt den 17 mars 1969.

le alltså vara avgörande. Att filmen faktiskt har blivit spridd skulle inte vara nödvändigt utan det skulle räcka med att spridningen har påbörjats. Det skulle inte heller fordras att spridningen har skett eller avsetts ske till en större krets. Spridning till en mindre, sluten krets, t. ex. en förening, skulle vara tillräcklig. Däremot skulle filmer som har gjorts för rent internt bruk eller privat än- damål, t.ex. för att visas för den egna fa- miljen, inte anses utgivna.

Till förmån för en reglering som den nu skisserade talar bl. a. att man också på den- na punkt skulle få en överensstämmelse med TF. Vidare kan hänvisas till de nya möjlig- heterna till distribution av film som man måste räkna med tack vare den snabba tek- niska utvecklingen på området. Dessa möj- ligheter kan komma att medföra både att filmen får ökad betydelse, jämförbar med det skrivna eller talade ordet, och att risken för rättskränkningar ökar. För den ifråga- satta konstruktionen av filmbrottet kan yt- terligare åberopas att det synes principiellt riktigt att den lagstiftning som föreslås får omfatta filmmediet i dess helhet.

Emellertid är det uppenbart att den of- fentliga visningen är den form av spridning av film som genom sin stora publicitet och räckvidd har störst betydelse ur yttrande- frihetssynpunkt. Något behov av lagstiftning för annat än filmen som massmedium kan inte heller anses tillräckligt dokumenterat f. n. Av främst dessa skäl anser utredningen att ansvarighetslagstiftningen bör — liksom den censur som nu utövas och den barn- censur som utredningen föreslår skall bibe- hållas — begränsas till offentlig visning av film. För annan spridning av film skall allt- så gälla allmänna regler. Offentlighetsbe- greppet bör vara detsamma som enligt för- slaget till filmlag. (Se 5. 78.)

Yttrandefrihetsbrott i film bör liksom motsvarande brott i radioprogram konstrue- ras som ett självständigt brott. Den som är ansvarig för ärekränkning i en film bör allt— så dömas för yttrandefrihetsbrott och inte för ärekränkning men med tillämpning dock av den påföljd som i brottsbalken föreskrivs för ärekränkning.

20. Det straffrättsliga ansvaret

20.1. Principiella synpunkter

Som har påpekats tidigare är en film i regel resultatet av ett samarbete. Det innebär med nu gällande rättsregler att flera personer kan bli ansvariga för ett brottsligt yttrande i en film. Straff kan drabba bl. a. den som har författat det brottsliga yttrandet, den som har framfört det i filmen och den som har medverkat till brottet genom att lämna en upplysning som har lagts till grund för yttrandet.

Enligt utredningens mening är det angelä- get att filmen, lika väl som pressen och ra— dio/T V, deltar i den fortgående informatio— nen och debatten i sociala och kulturella frå- gor. Som har framgått av det föregående på— går en viss utveckling inom filmen mot ett ökat engagemang i dessa hänseenden. Den- na utveckling bör inte försvåras.

En ökad insats från filmens sida i fråga om nyhetsförmedling och samhällskritik tor— de i längden förutsätta att filmen i likhet med pressen och radio/ TV får möjlighet att skydda den som vid produktionen av en film vill lämna meddelanden eller annan medverkan utan att själv ge sig till känna. Ett sådant skydd — bestående i dels frihet från ansvar och dels rätt till anonymitet -— kan enligt utredningens mening knappast göras effektivt utan att ansvarigheten iprin— cip samlas hos vissa av lagen utpekade per- soner. Angivandet i lagen vem eller vilka som i en given situation har ansvaret möj-

liggör också. ett snabbt ingripande mot ytt- randefrihetsbrott i film.

20.2 Utformningen av ansvaret 20.2.1 Allmänna synpunkter

Anser man att ett system som det nu nämn- da är lämpligt för filmens del bör det enligt utredningens mening inte komma i fråga att utforma detta system väsentligt annor- lunda än som skett för pressens del. Tvärt— om är det naturligt att ansluta filman- svarighetsreglerna så nära som möjligt till TF:s regler med bara sådana avvikelser från mönstret som är motiverade av väsentliga olikheter mellan filmen och pressen. Det finns därvid anledning att beakta det ansva— righetssystem som numera föreligger också för TV:s del, framför allt i de hänseenden som det skiljer sig från pressens.

Ansvarighetsordningen för pressen, med ansvarigheten samlad hos tidningsutgivaren, avser att tillgodose rimliga anspråk från yttrandefrihetssynpunkt i fråga om rätten att sprida information och yttra meningar. Meningen är att fakta skall kunna läggas fram utan omsvep om utgivaren träder i meddelarnas ställe, att kritik mot missförhål- landen i samhället kan framföras på ut- givarens ansvar osv.

Utgivaren av en tidning svarar enligt TF inte bara för redaktionellt material. Han

bär ensam ansvaret också för artiklar och andra bidrag som har författats av utom- stående och detta även om de publiceras med författarens namn utsatt. Häri kunde möjligen sägas ligga en risk. Det har sålun- da gjorts gällande att koncentrationen av ansvaret till utgivaren kan tänkas göra ho- nom benägen att sålla bort obekväma eller ytterlighetsbetonade meningsyttringar.

Sådana farhågor torde dock inte ha be- kräftats i praktiken för tidningarnas del. Härtill synes ha bidragit den fria etablerings- rätten och mångstämmigheten i pressen. Den svenska filmbranschen kännetecknas visserligen i dag av en stark koncentration. Som har berörts tidigare kan emellertid olika åtgärder och strävanden så småningom leda till en breddning av branschen.

Som skäl för lagstiftningsåtgärder beträf- fande filmen har tidigare pekats på oklarhe— ten i det nuvarande rättsläget. Både för dem som skall bära ansvaret för yttrandefrihets- brott och för dem som lider skada på grund av sådana brott är det angeläget att rätts— reglerna på området är så långt möjligt enk- la, tydliga och lättillgängliga. Som betonas i förarbetena till radioansvarighetslagen är enkla regler både ett rättssäkerhetsintresse och ett yttrandefrihetsintresse. Om ansvars- reglerna görs invecklade och gränsdrag- ningen blir suddig mellan dem, som medver- kar när en film kommer till, och dem som har ansvaret kan lagstiftningen förfela sitt syfte. Ansvarsreglerna kan då komma att tvinga till ingående undersökningar i kon- kreta fall om vem som är ansvarig för ett yttrandefrihetsbrott som har begåtts, och det kan bli svårt att göra undersökningarna på ett sådant sätt att meddelares och ano- nyma medverkandes identitet inte avslöjas.

Med hänvisning till bl. a. det sist anför- da finns det enligt utredningens mening inte heller för filmens del anledning att överväga ett upphovsmannaansvar i vissa fall. Regler härom föreslogs i 1965 års betänkande an- gående radioansvarigheten för en del radio- och TV-program men förkastades just där- för att de ansågs inbjuda till tolkningssvå- righeter.

De ansvarighetsregler för filmen, som utred— ningen föreslår med utgångspunkt från de allmänna synpunkter som har angetts i föregående avsnitt, innebär i huvudsak föl— jande.

För att minska den återhållande verkan som straffhotet kan utöva på den fria kritik, man framför allt vill skydda, skall bara vissa bestämda personer ha att straffrätts- ligt svara för en films innehåll. För att ett sådant ansvarighetssystem också skall bereda tillfredsställande garantier mot rättskränk- ningar bör en ansvarig vara i den ställ- ningen att han så långt det är möjligt kan påverka innehållet i filmen och förebygga brott.

Den ansvarige skall inte i alla lägen vara densamme. Med hänsyn till växlande fak- tiska förhållanden kommer än den ene än den andre i fråga som ansvarig. De olika personerna har dock inordnats i en >>an- svarighetskedja».

Utredningen föreslår sålunda att för varje film skall finnas en >>filmutgivare». Han har till uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott i filmen. En film får inte visas offentligt mot hans vilja. I enlighet härmed får han förbjuda inslag i filmen som han inte kan godkänna. Han skall ha hemvist i Sverige och får inte vara omyndig eller i konkurs- tillstånd. Däremot förutsätts det inte att han skall vara svensk medborgare vilket krävs för en tidningsutgivare enligt TF. Filmutgivare utses av filmens producent. Skulle emellertid någon filmutgivare inte ha förordnats när filmen i Sverige utlämnas för offentlig visning skall filmutgivare i stället utses av den som utlämnar filmen. (För producenten/ distributören används i det följande benämningen filmrättshavare.) Det åligger också filmrättshavare att innan en film visas offentligt första gången se till att uppgift om behörig filmutgivare anmäls för registrering i viss ordning.

Filmutgivaren är den förste i raden i an- svarighetskedjan. Därnäst åvilar ansvaret filmrättshavarna. Förutsättning för deras an- svar är att filmutgivare inte har anmälts till

registret. Filmrättshavama inträder som an- svariga i stället för filmutgivaren också för det fall att filmutgivaren, när filmen visas offentligt, inte längre är behörig eller uppen- bart inte har den befogenhet han skall ha. Genom denna bestämmelse, som har en mot- svarighet i TF, har utredningen velat tillse att en filmrättshavare i eget intresse ger filmutgivaren den position han skall ha en- ligt utredningens förslag. Avsikten är att därmed motverka förordnande av filmut- givare som bara är en bulvan.

Ansvar kan också drabba den som visar en film offentligt. Så blir fallet när ansvaret åvilar filmrättshavarna men det inte kan utrönas vem som har utlämnat filmen för offentlig visning. Filmvisaren inträder då som ansvarig i den senares ställe. Ansvaret kommer alltså i detta fall att åvila produ- centen och filmvisaren tillsammans.

Ofta kan det hända att en filmrättshavare är en juridisk person, t. ex. ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en stiftelse. I dessa fall får det straffrättsliga ansvaret enligt all— männa regler utkrävas av verkställande di- rektören, ledamot av styrelsen osv.

Principen att det skall finnas bara vissa bestämda ansvariga för yttrandefrihetsbrott i film leder till att man inte kan som annars kräva bevisat uppsåt för att kunna fälla till ansvar. Det bör sålunda också för filmens del finnas föreskrifter om uppsåtspresum- tion. När man bedömer ansvarsfrågan måste alltså den som är filmansvarig för en framställning som har gjorts av någon annan presumeras ha känt till innehållet i filmen och ha medgett att filmen visades offentligt.

Som framhålls i bl.a. 1965 års radio- betänkande är innebörden av presumtions- regeln i TF inte fullt klar. Enligt ordalagen innebär den bara att »den för skriften ansvarige ej till sitt fredande kan åberopa att han icke känner skriftens innehåll eller att detta influtit däri utan hans samtycke» (SOU 1947: 60 s. 260). I vad mån den an- svarige skall anses ha uppsåt också i fråga om andra förhållanden, som enligt straff- bestämmelsen förutsätts för fällande dom, besvaras inte av regeln. Av praktisk bety—

delse i fråga om film skulle t. ex. vara om — när fällande dom förutsätter att en upp— gift är osann — den filmansvarige skall kunna dömas trots att han inte insåg att den var osann medan å andra sidan den som har lämnat uppgiften visste om det.

Sådana och liknande problem torde emel- lertid få överlämnas åt rättstillämpningen att lösa. Det finns enligt utredningens me— ning inte skäl att på denna principiellt vik- tiga punkt lägga fram förslag som avviker från TF och radioansvarighetslagen.

Som har framgått av det föregående inne- bär de ansvarsbestämmelser i fråga om film, som utredningen föreslår, att ansvar inte skall kunna utkrävas av någon annan än dem som ovan anges som ansvariga. An- stiftare och rådgivare går alltså fria, likaså den som har medverkat som t. ex. produk— tionsledare, regissör, skådespelare etc. — förutsatt att vederbörande inte har förord- nats till filmutgivare eller eljest har ansva- ret enligt de föreslagna reglerna. Också de som har meddelat uppgifter som är avsedda att tas med i en film är i regel fria från ansvar. På motsvarande sätt som är fallet enligt TF och radioansvarighetslagen bör man emellertid också när det gäller film kunna i vissa undantagsfall straffa den som lämnar informationer. Sålunda bör tjänste- man, som bryter mot en i lag föreskriven tystnadsplikt genom att lämna en upplys- ning att användas i en film, kunna straffas för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 & brottsbalken. De undantag som bör bry- ta igenom meddelares ansvarsfrihet kan en- ligt utredningens mening utformas i anknyt- ning till 7 kap. 3 & TF såsom också har skett i radioansvarighetslagen.

Med den föreslagna ansvarsordningen blir det också möjligt att bereda meddelare och andra som har medverkat vid tillkomsten av en film och är fria från ansvar rätt att också förbli anonyma om de så önskar. Anonymi- tetsskyddet för dessa bör konstrueras i stort sett efter mönster av bestämmelsernai 3 kap. TF och motsvarande regler i radioansvarig- hetslagen.

Utredningens förslag gäller all film som visas offentligt i Sverige oberoende av om

den har producerats här i landet eller utom- lands eller om producenten är svensk eller utländsk medborgare. De utländska filmerna utgör en dominerande andel av totala an- talet filmer som visas i Sverige. Ofta kan det bli svårt att göra straff- och skade- ståndsansvar gällande mot utländska pro- ducenter. Med hänsyn härtill har utred- ningen övervägt att föreslå särskilda be- stämmelser för den utländska filmen inne- bärande främst att utländska producenter skulle avskäras från ansvarighet. Emeller- tid skulle detta sannolikt vålla bl. a. be- tydande avgränsningssvårigheter. Med tanke härpå och då utredningens förslag i fråga om skadeståndsansvar innebär att distribu- tören i Sverige alltid är skadeståndsskyldig jämsides med producenten (se kap. 21) har utredningen inte ansett lämpligt att för— orda några särregler av ifrågavarande slag.

21. Det skadeståndsrättsliga ansvaret

21.1. Det personliga skadeståndsansvaret

Som har nämnts tidigare kan enligt all- männa regler, som f.n. i princip är att tillämpa på filmen, skadestånd i anledning av ett brott genom film utkrävas av alla som har medverkat till brottet. När flera är ansvariga svarar de solidariskt i förhål- lande till den skadelidande. För den som är under 15 år eller sinnessjuk eller jäm- ställd därmed föreligger ett begränsat ska- deståndsansvar. Ansvarigheten för skade- stånd kan stå kvar trots att straff för brottet har förfallit på grund av preskription eller den brottsliges död. I sistnämnda fall anses rätten till skadestånd kunna göras gällande mot dödsboet. Om den inbördes fördel— ningen av skadeståndsansvaret mellan flera skadeståndsskyldiga finns inga bestämmel- ser i lag. I rättspraxis medges dock i prin- cip regress mellan dem som är solidariskt ansvariga.

De regler om det straffrättsliga ansvaret för innehållet i film som utredningen före- slår är — liksom motsvarande bestämmelser i TF och radioansvarighetslagen — betinga- de bl. a. av hänsyn till skyddet för yttrande- friheten. Sådana skäl talar enligt utred- ningens mening för att det personliga skade- ståndsansvaret för yttrandefrihetsbrott i film inte skall kunna göras gällande mot var och en som har medverkat till brottet utan i princip bör vara begränsat på samma sätt som straffansvaret. Utredningen före-

slår alltså att den som är straffrättsligt ansvarig för ett yttrandefrihetsbrott också skall svara för skada på grund av brottet.

21.2 Vidsträcktare skadeståndsansvar i vissa fall

Den svenska rättens principiella ståndpunkt är att skadeståndsansvar inte föreligger för annans brottsliga gärning. Det finns dock vissa undantag från denna princip. Enligt numera stadgad rättspraxis svarar t. ex. en arbetsgivare för skada som har orsakats tredje man genom vållande av någon som tillhör arbetsgivarens drifts- eller arbets- ledning. För speciella verksamhetsområden finns vidare särskilda bestämmelser om an- svar för annans vållande. Ansvaret omfattar i regel bara person- och sakskada. I vissa fall av allmän förmögenhetsskada eller icke- ekonomisk skada, som är fullt jämförliga med direkt åsamkad person- eller sakskada, har det dock förekommit att en arbetsgivare har ålagts ersättningsskyldighet för skada som har vållats av en anställd, t. ex. genom ärekränkning.

Som har framgått av det föregående upp- tar såväl TF som radioansvarighetslagen bestämmelser som vidgar kretsen av dem mot vilka Skadeståndsanspråk kan göras gällande på grund av yttrandefrihetsbrott i dessa media: vid sidan av dem som eljest är ansvariga inträder tidningsägaren, bok- förläggaren och programföretaget.

En motsvarande utsträckning av skade- ståndsansvaret bör enligt utredningens me- ning ske också för filmens del. Utredningen anser sålunda att om det finns en ansvarig filmutgivare för en film skall, jämsides med denne, filmrättshavarna (producenten och den som i Sverige har utlämnat filmen för offentlig visning) vara ansvariga för skade- stånd på grund av yttrandefrihetsbrott i filmen. För en sådan ordning talar bl.a. följande skäl.

Om den som har förordnats till film- utgivare inte kan betala skadestånd eller undandrar sig detta får den skadelidande inte vända sig mot någon annan medver- kande. Eftersom alltså en filmrättshavare genom att förordna en ensam ansvarig film- utgivare kan sägas i viss mån ha beskurit den skadelidandes rätt till ersättning är det naturligt att filmrättshavare åläggs skade- ståndsansvar tillsammans med filmutgiva- ren.

För ett skadeståndsansvar för filmrätts— havare talar sålunda främst intresset att trygga den skadelidandes möjlighet att få ut ersättning. De skadefall som orsakas av ytt— randefrihetsbrott i film torde visserligen bli rätt sällsynta. Men skadornas omfattning kan bli förhållandevis stor när en skada väl inträffar. Det är därför troligt att en enskild skadeståndsansvarig ofta kan komma att ha svårt att betala skadestånd. Skadeståndsrät— ten skulle härigenom lätt bli illusorisk. Film— rättshavare däremot torde i regel ha större ekonomiska resurser. Det är också de som har det ekonomiska utbytet av filmen.

Det är vidare filmrättshavaren som ge- nom att låta lämna ut en film med brotts- ligt innehåll för offentlig visning åstadkom- mer en skadlig effekt eller i varje fall en risk härför. En sådan risk kan naturligtvis aldrig elimineras helt men den kan minska genom olika kontrollåtgärder från filmrätts- havarens sida. Däremot kan den som lider skada uppenbarligen inte på något sätt gar- dera sig mot denna risk. Det skulle troligen i de flesta fall också vara svårt att bevisa ett orsakssamband mellan bristande kontroll från filmrättshavarens sida och skadan.

Utredningen föreslår alltså ett skade-

ståndsansvar för filmrättshavarna i enlighet med det som har framgått av det före- gående.

Skador på grund av innehållet i en film torde för det mesta komma att ha sam- band med yttrandefrihetsbrott i filmen. De kan emellertid tänkas uppkomma också i andra sammanhang. En typ av skada som det ligger nära till hands att tänka på är om en författares eller konstnärs verk an- vänds för inspelningen av en film utan hans tillstånd eller annars i strid mot den upphovsrättsliga lagstiftningen. En annan typ är sak- och personskador som kan upp- komma på grund av felaktiga meddelanden och upplysningar i en film. Människor kan tänkas rätta sig efter den felaktiga upp- giften och därigenom lida skada till person eller egendom. Det är inte heller uteslutet att t.ex. en företagare kan åsamkas all- män förmögenhetsskada på grund av fram- ställning i en reklamfilm, som innebär illo- jal reklam eller annan illojal konkurrens, eller genom ofördelaktiga eller felaktiga upplysningar i en upplysningsfilm om varor eller tjänster som han tillhandahåller all— mänheten.

I de båda betänkanden som låg till grund för radioansvarighetslagstiftningen föreslogs att Sveriges Radios skadeståndsansvar skulle omfatta också andra skador på grund av innehållet i radioprogram än sådana som hade orsakats av yttrandefrihetsbrott. Detta avvisades emellertid både av departements- chefen och riksdagen. Som skäl härför an- fördes bl. a. att TF inte ålade ägaren av en tidning något skadeståndsansvar för annat än tryckfrihetsbrott. Vidare hänvisades till att man borde avvakta resultatet av det på- gående arbetet på en allmän reformering av skadeståndsrätten.

Också för filmens del kan det finnas ut- rymme för olika meningar om en filmrätts- havares skadeståndsansvar bör vidgas utan- för området för yttrandefrihetsbrott. Med hänsyn till vad som enligt det nyss anförda gäller för tryckta skrifter, radio och TV bör emellertid enligt utredningens mening även filmrättshavares ansvar begränsas till skador på grund av sådana brott. För utkrävande

av skadestånd på annan grund bör som hit- tills allmänna regler gälla.

Ansvarigheten för filmrättshavare bör dock vara såtillvida självständig att det inte skall vara nödvändigt att först genom dom konstatera att filmutgivaren är skadestånds- skyldig. Filmrättshavama skall alltså svara solidariskt med filmutgivaren. En sådan ordning har praktiska fördelar ur proces- suell synpunkt. Den överensstämmer f.ö. inte bara med vad som gäller för utgivare och ägare av en tidning liksom för pro- gramutgivare och programföretaget enligt radioansvarighetslagen utan också med den allmänna skadeståndsrättsliga regeln för det fall att flera är ansvariga för skadestånd på grund av brott.

22. Rättegången

22.1. Inledning

I 1962 års radiobetänkande diskuterades frågan om att för mål om överskridande av yttrandefrihetens gränser i radio/ TV in- föra en särskild rättegångsordning, motsva- rande tryckfrihetsprocessen. Det erinrades emellertid i betänkandet om att man i nyare svensk processlagstiftning i allmänhet hade ställt sig avvisande till specialdomstolar och till processregler som avvek från den van- liga rättegångsordningen. Radio/TV:s ställ- ning i Sverige medförde också, framhölls det, att mål om överskridande av yttrande- frihetens gränser i dessa media inte kunde beräknas få den politiska betydelse som mål om tryckfrihetsbrott ibland hade. Det var också onödigt tillkrånglat att för den lilla grupp av mål det kunde gälla införa en sär- skild rättegångsordning med bl. a. en speciell sammansättning av domstolarna. Med hän- syn till bl. a. de nu anförda skälen skulle enligt betänkandet mål om överskridande av yttrandefrihetens gränser i radio/ TV upp- tas vid vanliga domstolar och handläggas enligt rättegångsbalken.

Det ansvarighetssystem som föreslogs i 1965 års radiobetänkande innefattade i för- hållande till det föregående ett närmande till TF. Utredningsmannen ansåg att frågan om en motsvarande tillämpning av tryck- frihetsprocessen för radio/TV:s del härige- nom hade kommit i delvis ändrat läge. Han föreslog därför, om också efter åtskillig

tvekan, att rättegången i mål enligt radio- ansvarighetslagen borde följa samma be- stämmelser som enligt TF gäller för hand- läggningen av tryckfrihetsmål. Även TF:s regler om tillsyn över yttrandefriheten ge- nom särskilda ombud och om åtal borde gälla också i fråga om ingripanden mot yttrandefrihetsbrott i radio/TV.

Som har framgått av den tidigare redo- görelsen för radioansvarighetslagen har be- stämmelserna i TF om rättegången i tryck- frihetsmål gjorts tillämpliga på radioansva- righetsmålen. Däremot upptar lagen inte några regler om skyldighet för justitie- ministern att övervaka lagens efterlevnad och att vid behov föranstalta om åtal.

22.2 Tillsyn och åtal

Bestämmelserna i TF om tillsynen över TF:s efterlevnad och om åtal innebär i princip att de vanliga lokala polis- och åklagarmyn- digheterna inte har befogenhet att av eget initiativ ingripa mot tryckta skrifter. Rätten att besluta därom har förbehållits rättsvä- sendets centrala organ. För att främja en så effektiv beivran av tryckfrihetsbrott som möjligt finns vidare regler i TF om bl.a. skyldighet att avlämna granskningsexemplar av allt som utges i tryck, i Stockholm till justitieministern och annars till tryckfrihets- ombudet i orten. Tillsynen utövas av justi- tieministern med biträde av ombuden. Om-

buden förordnas av justitieministern och finns i de flesta städer. De skall underrätta justitieministern när ett tryckfrihetsbrott har begåtts. Anser justitieministern att åtal för tryckfrihetsbrott bör anställas skall han göra anmälan därom till JK. Denne är ensam behörig att besluta om allmänt åtal för tryckfrihetsbrott och för andra brott mot bestämmelserna i TF. JK kan väcka åtal också utan anmälan från justitieministern.

Åtalsfrågan i mål om ansvar för yttran- defrihetsbrott i radio och TV handläggs enligt radioansvarighetslagen helt av JK.

I fråga om filmansvarighetsmålen finns det enligt utredningens mening inte till- räckliga skäl att föreslå tillsyn över filmer, utövad av justitieministern, eller en ombuds- organisation för att biträda med denna till- syn. Något praktiskt behov härav torde inte föreligga. Reaktion från i första hand all- mänheten samt pressen och andra mass- media men också från polisen och åklagar- myndigheten torde tillsammans innebära en tillräcklig bevakning i fall av rättskränk- ningar genom film. Beträffande en praktiskt viktig grupp av yttrandefrihetsbrott — de två ärekränkningsbrotten förtal och förolämp- ning —- kan det f. ö. bara i undantagsfall bli fråga om allmänt åtal. De får sålunda i princip bara åtalas av målsäganden. För- tal får visserligen åtalas av åklagare men under förutsättning bl. a. att målsäganden anger brottet till åtal.

Utredningen anser alltså att särskilda till- synsregler behövs lika litet för filmens del som för radio och TV. Inte heller kan det anses nödvändigt med en förberedande åtalsprövning på statsrådsnivå såsom gäller enligt TF.

Däremot finns vissa skäl som talar för att låta åtalsprövningen ske centralt också på filmområdet. En sådan prövning är av värde för att få till stånd en så enhetlig åtalspraxis som möjligt. Det är också enligt utredningens mening av vikt att påstådda rättskränkningar i filmer —- lika väl som sådana framställningar i tryckta skrifter och radio/TV — på ett tidigt stadium och inte först under rättegången prövas från andra synpunkter än de strängt juridiska.

De principer som har kommit till uttryck genom den tidigare berörda s.k. instruk- tionen i TF — som inskärper vikten av att värna yttrandefriheten och att därför upp- märksamma det egentliga syftet med en framställning — torde tillgodoses bäst med en central, kvalificerad åtalsprövning. Det är här fråga om uppgifter som kvantitativt inte torde bli särskilt betydande och som därför utan svårighet skall kunna handhas centralt.

När det gäller att avgöra vilken myndig- het som bör verkställa en sådan prövning synes valet stå mellan JK och riksåklagaren. Härvid bör beaktas att utredningens för- slag bygger på ungefär samma grundprin- ciper som TF och radioansvarighetslagen. Ur denna synpunkt förefaller det utred- ningen mest naturligt att åtalsprövningen anförtros JK. Härigenom åstadkoms också i stort sett enhetlighet på denna punkt inom massmediaområdet.

Utredningen föreslår alltså att allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott i film skall väckas av JK. En central åtalsprövning torde ha sin främsta betydelse i fråga om sådana brott. Utredningen anser emellertid att det är av värde att en och samma myn- dighet handlägger samtliga brott mot den ansvarighetslagstiftning som föreslås. IK:s åtalsbehörighet bör därför omfatta också kränkning av anonyrnitetsskyddet och andra förseelser som kan förekomma.

Tidigare har nämnts att alla filmer enligt utredningens förslag skall anmälas till ett särskilt centralt register innan de visas offentligt och att anmälan skall innehålla uppgift om vem som är ansvarig filmutgi- vare. Registret bör lämpligen föras hos filmnämnden. Beträffande de närmare be- stämmelserna härom hänvisas till special- motiveringen.

Registret bör underlätta för JK och en- skilda att vidta erforderliga åtgärder när det uppkommer misstanke om att ett yttran- defrihetsbrott i film har begåtts. För att ytterligare befrämja detta föreslår utred- ningen att JK skall ha rätt att ta del av film som har visats offentligt. Anser en enskild att han har blivit kränkt eller lidit

skada genom en film bör filmrättshavaren likaledes i regel vara skyldig att på begäran ordna så att den kränkte får tillfälle att se filmen.

Som har framgått av det föregående finns det bestämmelser om särskild åtals- preskription i fråga om allmänt åtal — sex månader från vissa angivna utgångspunkter — i både TF och radioansvarighetslagen. Skälet för den särskilda preskriptionsregeln i TF har angetts vara att en tryckt skrift är underkastad granskning genom justitiemi- nistern eller hans ombud och att det därför står klart inom r'a'tt kort tid om ett ingri- pande mot skriften kommer till stånd. Sådan klarhet torde ofta vinnas ändå snab- bare i fråga om radio- och TV-program —— framför allt på grund av dessas domine- rande räckvidd och publicitet — vilket torde ha motiverat samma korta preskriptionstid för åtal i radioansvarighetsmålen.

Också när det gäller film är det ur olika synpunkter angeläget att det snarast möj- ligt efter det en film har visats offentligt blir klart om det har förekommit missbruk av yttrandefriheten i samband därmed. Även filmen när i regel snabbt ut till ett stort an— tal människor. Några särskilda skäl till att bestämma en annan preskriptionstid än i fråga om tryckta skrifter och radio/TV- program synes inte föreligga. Utredningen anser det sålunda lämpligt att åtalspreskrip- tion för filmbrott inträder om allmänt åtal inte har kommit till stånd inom sex månader från det filmen har visats offentligt och anmälan om filmutgivare gjorts till registret. Om emellertid allmänt åtal har anställts i rätt tid mot någon för ett visst filmbrott bör dock även efter sexmånadersperiodens utgång andra personer i ansvarskedjan se- dermera kunna åtalas för samma brott. Ett sådant åtal torde vara att anse som ett nytt åtal för vilket gäller bara allmänna pre- skriptionsbestärnmelser.

I fråga om sättet för att beräkna preskrip- tionstid torde man böra använda de all- männa principerna beträffande likformig brottslig verksamhet.

Om en målsägandes rätt att ange eller väcka åtal för yttrandefrihetsbrott i film

skall de allmänna reglerna i rättegångsbal- ken gälla. Huvudregeln är att målsäganden inte får väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal om han inte har an- gett brottet och åklagaren, i detta fall JK, har beslutat att inte åtala eller underlåtit att åtala inom sexmånaderstiden. Sedan den- na tid har utlöpt utan att allmänt åtal har kommit till stånd är alltså filmen fri från så- dant åtal, och målsäganden torde omedelbart därefter själv kunna väcka åtal. Om äre- kränkningsbrotten — som ju är målsägande- brott — har talats i det föregående.

Vid utredningens överläggningar med företrädare för filmbranschen har det från branschens sida ifrågasatts om inte åklagar- myndigheten borde ha behörighet att innan en film distribueras lämna en producent eller distributör, som så önskar, förhandsbesked huruvida filmen eller någon viss del av den skulle komma att föranleda åtal. Här- för skulle, har det sagts, framför allt tala de ofta betydande ekonomiska risker som är förenade med inspelning eller distribu- tion av en film.

Utredningen hyser förståelse för film- branschens intresse att få besked i god tid om komplicerade rättsfrågor som kan på- verka beslut av vittgående ekonomisk bety- delse. Mot en möjlighet för myndighet att lämna bindande förhandsbesked i åtalsfrå- gor kan emellertid riktas vissa principiella invändningar. En sådan konstruktion skulle också vara en nyhet i svensk rätt. Den skulle dessutom — om än åtalsmyndigheten inte skulle ha rätt att förbjuda visning av en film — innebära ett slags censurliknande förfarande. Utredningen vill alltså inte för- orda den ifrågasatta anordningen med för- handsbesked från åklagarens sida. En väg- ledande domstolspraxis torde f.ö. småning- om utbilda sig på området.

22.3. Beslag

Den straffrättsliga påföljden i en tryckfri- hetsprocess såvitt angår själva skriften är dennas konfiskation. Eftersom ett slutgiltigt avgörande härom kan låta vänta på sig finns enligt TF vissa provisoriska åtgärder

för att tillgodose behovet att kunna ome- delbart förhindra de ev. skadliga verk- ningarna av en skrift som antas vara brotts- lig. Det viktigaste av dessa säkringsmedel är beslag. Innan åtal för tryckfrihetsbrott har väckts beslutar justitieministern om be— slag eller på hans uppdrag tryckfrihets- ombuden. Sedan åtal väl har väckts eller konfiskationsansökan har gjorts övergår be— fogenheten att besluta om beslag på rätten. Möjligheterna att använda beslag har kring- skurits starkt genom att vissa ganska korta frister har uppställts.

För radions och TV:s del har det inte ansetts föreligga något behov av särskilda regler om beslag motsvarande dem som finns i TF. Radioansvarighetslagen saknar också sådana regler.

När det gäller filmen torde det däremot finnas behov av en särskild beslagsregel. Med hänsyn till att JK enligt vad utred- ningen föreslår skall vara åklagare i film- ansvarighetsmålen är det sålunda lämpligt att JK också är beslagsmyndighet i första hand, på motsvarande sätt som justitiemi- nistern i tryckfrihetsmål. Efter det åtal har väckts är JK alltså inte längre behörig att själv förordna om beslag. I övrigt bör i till- lämpliga delar rättegångsbalkens beslagsbe- stämmelser gälla. Några tekniska problem härvidlag skall inte behöva uppkomma. I varje fall torde ett beslagsförfarande vara lättare att genomföra beträffande en film, som i regel bara finns i ett mindre antal kopior, än i fråga om stora upplagor av tryckta skrifter. Några särskilda tidsfrister för beslag utöver dem som stadgas i rätte- gångsbalken finns enligt utredningens me- ning inte tillräckliga skäl att förorda.

22.4. Domstolsförfarandet 22.4.1 Domstol

Behörig domstol att handlägga tryckfri— hetsmål är bara rådhusrätt, i allmänhet råd- husrätten i länets residensstad eller, om det inte finns rådhusrätt i länet, den råd- husrätt som Kungl. Maj:t har utsett (Stock- holms rådhusrätt för Gotlands län etc.).

Vissa andra större städers rådhusrätter är också behöriga, nämligen rådhusrätterna i Borås, Eskilstuna, Hälsingborg, Norrköping och Sundsvall. Det som bestämmer forum- frågan är i princip skriftens tryckningsort.

Som har framgått av det föregående skall radioansvarighetsmålen inte handläggas en- ligt allmänna forumbestämmelser utan som regel vid Stockholms rådhusrätt. I vissa fall kan de dock tas upp också av någon annan rådhusrätt som är behörig i tryckfrihets- mål.

Enligt utredningens mening är rättegångs- balkens bestämmelser om forum inte lämp- liga heller för filmansvarighetsmålen. En tillämpning av dessa bestämmelser skulle innebära att sådana mål i allmänhet skulle kunna tas upp av vilken domstol som helst i landet. De skäl som har motiverat de särskilda forumreglerna för mål enligt TF och radioansvarighetslagen — framför allt betydelsen av att få till stånd en så en- hetlig rättspraxis som möjligt och målens i viss mån särartade beskaffenhet — gäller också för filmens del. Sådana och liknande synpunkter har föranlett utredningen att diskutera om inte Stockholms rådhusrätt borde vara exklusivt forum i filmansvarig- hetsmålen. Härför skulle också tala att man sannolikt skulle uppnå större sakkun- skap vid bedömningen av målen -— vilka torde komma att bli relativt sällsynta — och att i varje fall f.n. filmbranschen i olika hänseenden är koncentrerad till Stockholm.

Man kan emellertid inte bortse från att person- och ortskännedom som är av vikt vid prövningen av bevisfrågor kan ha en viss betydelse också i ifrågavarande mål, bl.a. med tanke på den rätt till sannings- bevisning som numera finns i ärekränk- ningsmålen. Vidare kan kostnader och olä- genheter uppkomma i de fall personlig in- ställelse åläggs en misstänkt eller målsägan- de som inte bor i Stockholm.

På grund av bl.a. det som nu har an- förts förordar utredningen som huvudregel att Stockholms rådhusrätt skall vara forum i mål rörande yttrandefrihetsbrott i film. Sådana mål skall emellertid också kunna tas upp av någon annan rådhusrätt som är

behörig att pröva tryckfrihetsmål, om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, kostnader och andra omständigheter. Med tanke på vikten av en enhetlig och sak- kunnig rättstillämpning, som har betonats nyss, anser utredningen att något annat forum än Stockholms rådhusrätt bör kom- ma i fråga bara i undantagsfall. Vid pröv— ning av forumfrågan bör dock skälig hänsyn också tas till den kränktes önskemål.

22.4.2. J uryprövning

Tryckfrihetsprocessens främsta särdrag är att jury kan medverka. Så skall ske om inte parterna enas om att avstå från jury- prövning. I det senare fallet handläggs må- let som vanligt brottmål. Om juryn finner en skrift inte vara brottslig skall den till- talade frikännas. Har däremot juryn för- klarat skriften brottslig skall också rätten pröva samma fråga.

Som skäl för juryinstitutionen i tryckfri- hetsmål har anförts bl.a. att juryn har tjänat som ett särskilt skydd för tryckfri- heten och att juryn vid bedömandet av brottslighetsfrågan skulle ha en friare ställ- ning än en domare. Vidare har det fram- hållits att en jury genom sin folkliga an- knytning i allmänhet är bättre skickad att dra gränsen mellan tillåtlig kritik och straff- värt yttrande. Brottsbeskrivningarna i TF innefattar till stor del allmänna kriterier som går tillbaka på gängse uppfattningar inom befolkningen. Det har därför ansetts naturligt att tolkningsfrågorna i dessa situa- tioner har anförtrotts en jury. Också för domstolarnas egen auktoritet har det sagts vara en fördel att de inte görs till skilje- domare i politiska frågor.

Det har också förekommit kritik mot juryinstitutionen. Den har bl.a. gått ut på att juryns ledamöter skulle i högre grad än yrkesdomaren låta sig påverkas av ställ- ningstaganden och stämningar som inte hör ihop med ett objektivt bedömande av det föreliggande fallet. Detta skulle i sin tur leda till en ojämn rättstillämpning. Det har också talats om gränsdragningsproblem för

domstolarna och vissa andra processuella olägenheter som skulle vara förenade med att ha juryrättegång för tryckfrihetsmål och vanliga regler för mål om andra brott.

Tidigare har framhållits att bestämmel- serna om rättegången i tryckfrihetsmål, där- ibland alltså också reglerna om jurypröv- ning, genom radioansvarighetslagen gjorts tillämpliga även på radio/TV-målen. I det stora flertalet fall kommer juryprövningen i dessa mål att avse frågan om en program- utgivare skall dömas till straff eller skade- stånd för yttrandefrihetsbrott i ett program som han har haft att övervaka. Beträf- fande vissa program som direktsänds kan emellertid Sveriges Radio bestämma att deltagarna i programmet själva skall bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott. Också så- dana fall kan juryn alltså få till bedömning i dessa mål.

Vad beträffar filmansvarighetsmålen bör olägenheten av en ojämn rättstillämpning kunna begränsas om, som utredningen före- slår, Stockholms rådhusrätt blir forum i de flesta av dessa mål. Enligt utredningens uppfattning torde i filmansvarighetsmål bli fråga om hänsynstaganden och avvägningar av i huvudsak samma art som i tryckfri- hets- och radioansvarighetsmål: mellan ytt- randefrihetens krav på ena sidan och in- tresset av skydd mot rättskränkningar på den andra. Anses det motiverat med en juryprocess i tryckfrihetsmålen — och som en konsekvens därav också i radioansva- righetsmålen — är det svårt att ange skäl för att inte ha en liknande rättegångsord- ning i mål om överskridande av yttrande- frihetens gränser genom film, desto mera som den konstruktion av bl. a. ansvars- reglerna, som utredningen föreslår för fil- mens del, följer TF ändå närmre än mot- svarande reglering i radioansvarighetslagen. Härtill kommer att det går att införa jury- process i filmmålen — som i radioansvarig- hetsmålen — genom lagtekniskt enkla hän- visningar till tryckfrihetsprocessen.

Utredningen förordar alltså att bestäm— melserna i TF om juryprövning skall vara tillämpliga också på filmansvarighetsmålen.

Reglerna i brottsbalken eller annan lag om påföljder för brott skall gälla också när brottet är att anse som yttrandefrihetsbrott i film. Beträffande otillåtet offentliggörande är sekretesslagens bestämmelser om straff för utlämnande eller otillåten publicering av allmän handling tillämpliga.

Vissa särskilda bestämmelser om förver- kande torde bli erforderliga. Härtill åter- kommer utredningen i specialmotiveringen.

23. Specialrnotivering

Filmansvarighetslagen behandlar bara frå- gor som har med yttrandefriheten att göra. Utredningen föreslår att gränserna för ytt- randefriheten i film som visas offentligt skall vara desamma som gäller för pressen och radio/ TV. Lagen reglerar uttömmande frågan om vem som skall ha det straff- och skadeståndsrättsliga ansvaret för yttran— defrihetsbrott i film. I anslutning härtill ges vissa bestämmelser om ansvarsfrihet och anonymitet för den som lämnar information till en film och för andra som medverkar i en film. Därutöver innehåller lagen också vissa bestämmelser om handläggningen av mål om ansvar och skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott och om åtalsprövningen både i sådana mål och i mål om ansvar för brott mot bestämmelserna om anony- mitetsskydd.

I administrativt hänseende förutsätts för tillämpningen av de materiella reglerna ett system med bl. a. offentlig registrering av vissa uppgifter av betydelse för ansvaret för yttrandefrihetsbrott. De grundläggande bestämmelserna härom finns i själva lagen. Dessa bör kompletteras genom tillämpnings- föreskrifter som det bör ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda.

Den föreslagna filmansvarighetslagen har många beröringspunkter inte bara med TF

och radioansvarighetslagen utan också med '

åtskilliga andra lagar. I sådana straff- och skadeståndsrättsliga frågor som inte behand- las i filmansvarighetslagen skall gälla vad

som föreskrivs i allmän lag. Filmansvarig- hetslagens konstruktion i detta hänseende framgår av en uttrycklig bestämmelse i l &. Bestämmelsen har en motsvarighet i 15 tredje stycket radioansvarighetslagen.

1 &

Innebörden av begreppet film är detsamma som i filmlagen. (Jfr avsnitt 13.1.) Första stycket innebär att lagens tillämplighet be- gränsas till offentlig visning av film. Utan att det uttryckligen behöver sägas i lagtex- ten avses härmed visning i Sverige. Beträf- fande icke—offentlig visning gäller allmänna regler. I fråga om offentlighetsbegreppet kan hänvisas till specialmotiveringen till 2 & förslaget till filmlag (s. 78).

I andra stycket avgränsas lagens tillämp- ningsområde i förhållande till TV-program. Det föreslås sålunda att filmansvarighetsla- gen — liksom filmlagen — inte skall gälla film när den sänds i rundradiosändning som avses i radiolagen. Detta innebär att den som är ansvarig för en viss film enligt 5 & filmansvarighetslagen skall vara straff- och skadeståndsrättsligt ansvarig för yttrandefri- hetsbrott i filmen utom när den visas i sådan TV-sändning. Hans ansvar inträder när filmen visas offentligt. När en film sänds av Sveriges Radio i TV är i stället vederbörande programutgivare ansvarig en— ligt radioansvarighetslagen.

Den ordning som sålunda föreslås inne- bär att i vissa fall två olika personer kan

komma att bli ansvariga för brottsligt inne- håll i en och samma film. Detta skulle t. ex. kunna inträffa om samma film visas på en gång på biograf och i TV. Något sådant förekommer inte f. 11. Det vanligaste är att i varje fall långfilmer visas först på biogra- ferna en viss tid och därefter i TV. Om en biografvisad film misstänks vara straffbar kommer den i regel att bli beslagtagen och sedermera, om den befinns brottslig, för- verkad. Härigenom undviks för det mesta ett dubbelt ansvar.

Emellertid finns det enligt utredningens mening inte något principiellt att invända mot att filmutgivaren och programutgivaren båda skulle kunna dömas för innehållet i samma film. Det kan sålunda förekomma att flera tidningsutgivare döms för en och samma brottsliga artikel införd i olika tid- ningar. Med den konstruktion utredningen har valt blir offentlig visning av en brottslig film och sändning av samma film i ett annat medium, den reguljära TV:n, att betrakta som särskilda brott. Detta medför den fördelen att den skadelidandes möjligheter att få ut skadestånd ökar. Han kan vända sig mot vem han vill av dem som är ansva- riga för brottet, liksom mot filmrättshavar- na och programföretaget. I princip bör det inte heller föreligga något hinder att han utfår skadestånd av samtliga.

2 & Som har nämnts förut skall gränserna för yttrandefriheten i princip vara desamma för filmen som för pressen och radio/TV. Med uttrycket missbruk av yttrandefriheten i första stycket förstås detsamma som med missbruk av tryckfriheten i 1 kap. 3 & TF (jfr 2 ; radioansvarighetslagen). Filmansva- righetslagen hindrar lika litet som TF och radioansvarighetslagen att förfarande som är brottsligt i något annat hänseende än som missbruk av yttrandefriheten bedöms enligt allmän lag. Hit hör t. ex. bedrägeri, illojal konkurrens och brott mot upphovsrättslag- stiftningen,

Andra stycket innehåller en definition av begreppet yttrandefrihetsbrott som — lik- som radioansvarighetslagen — ansluter till

definitionen av begreppet tryckfrihetsbrott i 7 kap. 1 & TF. Som har framgått av det föregående förstås med tryckfrihetsbrott brott som innefattar otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom tryckt skrift. Vad som skall anses som otillåtet yttrande i tryckt skrift fram- går av den s.k. brottskatalogen i 7 kap. 4 å och vad som faller under otillåtet offentlig- görande framgår av 5 & i samma kapitel.

Av andra stycket framgår vidare att ytt- randefrihetsbrott i film begås när filmen visas offentligt. De viktigaste skälen för att begränsa den ansvarighetslagstiftning som föreslås till offentlig visning har ut- redningen redovisat i avsnitt 19.2.2. Här kan tilläggas att den offentliga visningen ur olika praktiska synpunkter, bl. a. som utgångs- punkt för beräkning av tid för åtalspreskrip- tion, får anses vara mera ändamålsenlig än »utgivandet».

I den allmänna motiveringen har fram- hållits att utredningen förordar att yttrande- frihetsbrott i film skall — liksom motsva- rande brott i radio/ TV —— utformas som ett särskilt brott. Med hänsyn härtill har i första stycket intagits en erinran om att det som sägs där också skall gälla bl.a. för- verkande av egendom. Vidare har i tredje stycket upptagits en bestämmelse om på- följd för brott.

3 &

Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i film skall enligt 5 5 i första hand åvila en sär- skilt förordnad filmutgivare. Huvudsyftet med reglerna i 3—45% år att i möjligaste mån garantera att det finns en filmutgivare för varje film.

Filmutgivarens befogenhet och kvalifika- tioner anges i första och andra styckena av förevarande paragraf. Som har fram- hållits i den allmänna motiveringen skall hans uppgift vara att förebygga yttrande- frihetsbrott. Han bör ha sådan insikt och erfarenhet att han självständigt kan bedöma frågor om missbruk av yttrandefriheten i film. Han kan förbjuda en film eller ett inslag i en film, som han anser innefatta yttrandefrihetsbrott. Däremot ankommer

det inte på honom att positivt bestämma vilka filmer som skall produceras eller distri- bueras eller vad filmerna skall innehålla.

Filmutgivaren skall liksom en tidningsut— givare och programutgivare i radio/T V vara myndig och ha hemvist i Sverige. Med hän- syn till de Skadeståndsanspråk som kan upp- komma har tillfogats att han inte får vara i konkurs. Sistnämnda bestämmelse har en motsvarighet i TF.

Enligt tredje stycket skall filmutgivare utses av filmens producent. Om filmutgivare inte är förordnad när filmen distribueras är distributören, dvs. den som utlämnar fil- men för offentlig visning, skyldig att utse sådan. Något hinder mot att en producent/ distributör (filmrättshavare) utser sig själv till filmutgivare skall inte föreligga.

Med producent bör förstås den fysiska eller juridiska person som planerar, organi— serar och genomför produktionen av en film. Under denna bestämning ryms ett flertal olika former från större, integrerade filmföretag till fristående filmare som är sin egen producent. Som producent räknas inte vad som inom filmbranschen kallas in- spelningsledare och inte heller, på ett högre stadium, produktionsledare vilka vid större produktioner leder själva inspelningsarbetet av filmen och är ett slags mellanhand mel- lan dem, som gör de skapande insatserna i filmen, och producenten.

Producenten i ovan angivna bemärkelse torde ofta vara ägare till den film han har producerat. Genom avtal är han också ofta innehavare av samtliga de upphovsrättig- heter som är knutna till filmen, alltså även sådana som grundas på insatser under själva inspelningsarbetet.

Om producenten inte har utsett filmut- givare skall i stället distributören förordna filmutgivare. De svenska filmproducenterna distribuerar i regel svenska filmer genom egna distributionsavdelningar. I detta fall finns alltså ingen särskild distributör. Det förekommer emellertid också i mindre ut- sträckning att svensk film distribueras av fristående distributionsföretag som särskild distributör. Distributionen i Sverige av ut- ländsk film fördelar sig på huvudsakligen

tre kategorier, nämligen svenska producent- företag, utländska producenters distribu- tionsföretag i Sverige samt fristående dis- tributionsföretag i Sverige. Dessa är alla att anse som distributörer enligt utredning- ens förslag under förutsättning att de själva har infört filmen till Sverige. Anlitas där- emot något av de nämnda distributionsföre- tagen av annan importör för distribuering av film skall i stället denne betraktas som den som har distribuerat filmen i Sverige.

4 %

Idenna paragraf föreskrivs att filmrättshava- re skall ombesörja att anmälan av filmut- givare sker hos filmnämnden innan en film visas offentligt. Anmälan skall göras innan filmen visas första gången. Som framgår av motiveringen till förslaget till filmlag ovan föreslår utredningen att barncensuren skall handhas av en särskild myndighet, film- nämnden, och att registreringen enligt film- ansvarighetslagen också skall förläggas till denna myndighet.

Utöver bestämmelsen i denna paragraf kan det behövas vissa tillämpningsföre- skrifter utfärdade av Kungl. Maj:t.

Anmälan till registret bör sålunda ske skriftligen. Vid anmälan bör fogas bevis om att filmutgivaren fyller de i 3 & före- skrivna behörighetsvillkoren samt förkla- ring av filmutgivaren att han har åtagit sig uppdraget. Anmälan av filmutgivare kan avse en eller flera filmer. Den bör också kunna gälla för viss tid eller t.v. Om film- utgivaren inte längre är behörig eller uppen— bart inte längre innehar den befogenhet han skall ha måste ny filmutgivare registreras.

I registret bör för varje särskild film in- föras uppgift om bl.a. filmens namn och vad som i övrigt fordras för identifiering av filmen, samt filmrättshavare, om han är annan än filmutgivaren, och dennes hem- vist.

När anteckning sker i registret bör bevis därom genast tillställas filmrättshavaren. Filmnämndens kanslichef bör lämpligen va- ra registerförare.

För registreringsbevis bör utgå expedi-

tionsavgift. Härom hänvisas till kap. 14 ovan.

5 5 Paragrafen innehåller bestämmelserna om det straffrättsliga ansvaret för innehållet i en film. Den ansvarighetskedja som utred- ningen föreslår har kommenterats i den all— männa motiveringen till vilken hänvisas. Enligt tredje stycket blir i vissa fall den som visar filmen offentligt ansvarig, alltså f.n. i regel biografägaren. Förutsättning- arna härför har redovisats i den allmänna motiveringen.

6 & Paragrafen motsvarar helt 5 & radioansva— righetslagen.

I första stycket fastslås principen att an- svar för yttrandefrihetsbrott inte får ådö- mas någon annan än den som är ansvarig enligt reglerna i S 5.

Även enligt TF gäller den regeln att ingen annan än den som enligt den särskilda an- svarsordningen svarar för tryckfrihetsbrott kan dömas för missbruk av tryckfriheten. Enligt 7 kap. 3 & TF kan emellertid ansvar ådömas den som genom att lämna med- delande till en tidningsredaktion röjer ett förhållande som han har fått kännedom om på grund av allmän befattning och som han enligt lag är skyldig att hemlighålla. Ansvar skall dock inte ådömas för medverkan till tryckfrihetsbrott, utan meddelarens gärning är att bedöma som ett fristående brott, brott mot tystnadsplikt. Ansvar inträder oberoen- de av om ett offentliggörande av den sekre- tessbelagda uppgiften har kommit till stånd eller inte.

Andra stycket i förevarande paragraf har formulerats så att man för filmens del skall få en så nära anknytning som möjligt till TF:s regler om ansvarsfrihet för med- delare. Uttrycket lämna meddelande för of- fentliggörande är avsett att täcka alla förfa— randen som omfattas av 7 kap. 3 & TF.

7 & Som har framgått av den allmänna motive- ringen bör det personliga skadeståndsansva- ret för yttrandefrihetsbrott i film följa sam-

ma regler som det straffrättsliga ansvaret. Detta har kommit till uttryck i första stycket.

Enligt andra stycket svarar producenten och den som i Sverige utlämnar filmen för offentlig visning (filmrättshavarna) solida- riskt med filmutgivaren för skada på grund av yttrandefrihetsbrott i film. Frågan huru- vida de skadeståndsansvariga har regress- rätt inbördes behandlas inte här. Denna fråga får avgöras efter allmänna skade- ståndsrättsliga regler.

Tredje stycket korresponderar mot 65 första stycket. Även utan uttrycklig bestäm- melse i ämnet får det anses gälla att enskilt anspråk kan göras gällande även om frågan om ansvar för yttrandefrihetsbrott har för- fallit eller ansvarstalan inte kan föras av nå- gon annan anledning. (Jfr 11 kap. 5 & TF.)

8 5 Denna paragraf, som har en motsvarighet i 75 radioansvarighetslagen, innehåller vissa bestämmelser som får betydelse vid hand- läggningen av mål om ansvar och skade- stånd på grund av yttrandefrihetsbrott i film.

Enligt första stycket skall missbruk av yttrandefriheten i film bedömas efter sam- ma grunder som gäller för missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap. 4å TF. Hänvis— ningen avser främst den s.k. instruktionen i första stycket. (Jfr avsnitt 17.1.) Också andra stycket i nämnda lagrum — att man vid bestämmande av påföljd för missbruk av yttrandefriheten skall beakta huruvida rättelse har skett på lämpligt sätt — kan emellertid tänkas få betydelse på filmom- rådet

Andra stycket innehåller en regel om uppsåtspresumtion. Presumtionen gäller både kännedom om innehållet i filmen och med- givande att filmen får visas offentligt.

I tredje stycket stadgas förbud mot att i mål om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i film efterforska vem som kan ha medverkat till ett filmbrott förutom de i lagen utpekade ansvariga. Bestämmelsen motsvaras av 3 kap. 2 och 4 %& TF.

Paragrafen innehåller bestämmelser om be- slag av film. Som har framhållits i den allmänna motiveringen är beslag framför allt att betrakta som en provisorisk åtgärd för att säkerställa förverkande. Hänvisning sker till beslagsbestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken. Det som föreskrivs i ka- pitlet om undersökningsledare och åklagare skall dock i stället avse JK.

Fråga om beslag av film kan inte upp- komma förrän åtminstone ett exemplar av filmen har visats offentligt. Om så har skett får detta exemplar liksom övriga exemplar av filmen, som kan bli föremål för för- verkande enligt 10 å, tas i beslag.

lOä

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förverkande.

Förverkande förutsätter att något exem- plar av filmen har visats offentligt och be- funnits innefatta yttrandefrihetsbrott. Är det fallet får emellertid förverkande om- fatta även exemplar som inte har visats offentligt, dock bara sådana som är av- sedda för offentlig visning. Härigenom ute— sluts t. ex. arkivexemplar och exemplar som har förvärvats av enskilda under omstän- digheter som gör det uppenbart att de är avsedda för privat bruk. Förverkande av film skall, lika litet som konfiskering av tryckt skrift enligt TF, vara obligatoriskt men kan utgöra rättsverkan av varje film- brott oavsett om någon kan dömas till på- följd eller inte. I stället för filmen kan dess värde förklaras förverkat. Detta kan bli aktuellt t. ex. om filmen inte finns i behåll.

Enligt andra stycket skall brottsbalkens förverkandekapitel (36 kap.) med undantag av 4 5 första och andra styckena vara till- lämpligt vid yttrandefrihetsbrott i film. Sist— nämnda stycken innehåller bestämmelser om vem förverkande får riktas mot. Ute- slutandet av dessa bestämmelser innebär att förverkande kan med de förut berörda un- dantagen riktas mot vem som helst. För- verkandeinstitutet får härigenom samma räckvidd som konfiskering enligt TF.

Betydelsen av hänvisningen i paragrafens andra stycke ligger i att också utbyte av filmbrott, framför allt vinningen, kan för- klaras förverkat med stöd av 1 å i 36 kap. brottsbalken. Av intresse för filmens del är också, bl. a., bestämmelsen i kapitlets 5 5. Enligt denna bestämmelse får domstolen i stället för förverkande föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk. Den är avsedd att tillämpas när man kan anse att förver- kande är ett obilligt eller onödigt ingripande i någons rätt eller när en annan åtgärd är mera ändamålsenlig.

Av 36 kap. 95 brottsbalken framgår att preskriptionstiden i fråga om förverkande är fem år från det brottet begicks.

llå

I denna paragraf föreslås att mål om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihets- brott i film eller om förverkande eller an- nan särskild rättsverkan av sådant brott skall handläggas i samma ordning som tryckfrihetsmål. Därvid blir alltså 12 kap. och vissa paragrafer i 14 kap. TF att tillämpa liksom även 1949 års lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihets- mål. Särskilda jurymän skall dock inte väl- jas, utan de som är jurymän enligt TF skall automatiskt vara behöriga att medverka också i mål enligt filmansvarighetslagen. Första stycket innehåller vissa forumregler. I andra stycket hänvisas i fråga om rätte- gången i övrigt till TF.

I sådana fall då meddelare ställs till an— svar för brott — se 6 5 andra stycket -— skall handläggningen ske efter vanliga regler och inte efter bestämmelserna i denna paragraf. De brott som det härvid kan vara fråga om är nämligen inte att hänföra till yttran- defrihetsbrott.

12 %

I paragrafen har getts bestämmelser om åtalsprövning och åtalspreskription. Allmänt åtal får väckas bara av JK. Preskriptionsti- den för sådant åtal är sex månader. För att tiden skall börja löpa räcker det inte att filmen har visats offentligt utan dessutom

krävs att filmutgivare har anmälts till regi- stret som förs hos filmnämnden.

Den allmänna brottspreskriptionen, som regleras i 35 kap. brottsbalken, löper jäm- sides med och oberoende av den särskilda preskriptionen som föreslås i första stycket. En erinran härom har tagits in i andra stycket.

AV l & tredje stycket i förslaget följer att enskilt åtal för yttrandefrihetsbrott i film skall följa bestämmelserna i allmän lag. I detta sammanhang får beaktas bl.a. be- stämmelserna i 20 kap. 8 & rättegångsbalken och 35 kap. brottsbalken.

13% Paragrafen innehåller regler om anonymi- tetsskydd.

Enligt 3 kap. TF åtnjuter bl. a. meddelare och författare i princip rätt till anonymitet. Reglerna härom bör betraktas som en kom- plettering av TF:s ansvarighetsregler. De nämnda personerna åtnjuter frihet från an- svar antingen helt eller under vissa förut- sättningar. Anonymitetsreglerna avser att i motsvarande mån skydda dessa från andra påföljder i form av obehag från omgiv- ningen och att därigenom undanröja ett psy- kologiskt hinder mot publiceringen av skrif- ter med ömtåligt innehåll.

I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs ett allmänt förbud för dem som har att ta befattning med film att avslöja vem som har författat eller framställt film, framträtt i film eller lämnat med— delande för offentliggörande genom film. Förbudet är förenat med straffansvar. Det har motsvarighet i 3 kap. 5 5 TF och 9 & radioansvarighetslagen.

Förbudet riktar sig mot alla som har att ta befattning med film. Däremot gäller det inte för utomstående som av någon anled- ning har råkat få upplysning om vem som har medverkat. Liksom i TF och radioan- svarighetslagen genombryts anonymitets- skyddet om den vars namn avslöjas har samtyckt till detta eller det föreligger skyl- dighet enligt lag att avslöja hans namn, t. ex. på grund av vittnesplikten.

Straff- och åtalsbestämmelserna i andra

stycket anknyter till motsvarande bestäm— melser i 3 kap. 5 & TF. För ansvar fordras uppsåt hos gärningsmannen. JK föreslås vara åklagare också för ifrågavarande brott.

Utredningen har övervägt en straffbe- stämmelse också för det fall att film visas offentligt utan att filmrättshavare har gjort anmälan enligt 4 5. Som framgår av för- slaget till S 5 skall emellertid under sådana omständigheter filmansvaret gå över på filmrättshavarna. Detta får enligt utred- ningens mening anses vara en tillräcklig sanktion mot underlåtenhet att göra an- mälan. Inte heller radioansvarighetslagen upptar f.ö. någon straffbestämmelse på denna punkt.

14 & Tillämpningsföreskrifter enligt lagen bör meddelas bl. a. i fråga om förordnandet av filmutgivare och dennes kvalifikationer samt om registreringsförfarandet enligt 4 5. Vi- dare torde behövas bestämmelser om skyl- dighet för filmrättshavare att låta JK ta del av film. Filmen bör för detta ändamål till- handahållas i Stockholm. Filmrättshavare bör också vara skyldig att utan ersättning ombesörja att enskilda, som anser att yttran- defrihetsbrott i film har begåtts mot dem eller att de har lidit skada på grund av ett sådant brott, får se den film i vilket brottet uppges ha förekommit. Detta bör dock inte gälla om det är uppenbart att de som begär att få se filmen inte berörs av den på ett sådant sätt att de kan vara målsägande. Nu angivna skyldigheter för filmrättshavare bör föreligga åtminstone under den tid filmen visas och någon tid därefter. Utredningen har diskuterat frågan om skyldighet att för framtida bevisning bevara film under längre tid. En sådan arkivering kunde ha betydelse för bevisningen om ytt- randefrihetsbrott. En motsvarande bestäm- melse finns också i tillämpningskungörelsen till radioansvarighetslagen. Med hänsyn främst till de väsentliga kostnader som skulle föranledas av en föreskrift härom har utredningen emellertid inte ansett det lämp- ligt att föreslå en sådan skyldighet.

Utredningen anser att lagen i princip skall gälla i fråga om alla filmer som visas offent- ligt efter ikraftträdandet. Även om en film har spelats in före denna tidpunkt bör alltså förslagets regler om ansvarighet för filmen, om ansvarsfrihet och anonymitet gälla. Det är tydligt att lagen inte skall vara tillämplig beträffande fihner som visats offentligt före ikraftträdandet.

En övergång till den föreslagna ansvars- ordningen kan ge upphov till övergångspro- blem. Utredningen har övervägt om en ut- trycklig reglering är påkallad. Med hänsyn till att frågan måste anses ha liten praktisk betydelse har utredningen dock stannat för att inte föreslå bestämmelser i detta hän- seende. Om övergångsproblem skulle aktua- liseras torde dessa få avgöras med ledning av allmänna regler för verkan av ny straff- rättslig och processrättslig lagstiftning.

III

Sammanfattning av utredningens betänkande

Inledning

Utredningen som har bestått av sex leda- möter med lagman Gunnar Ekblad som ordförande tillsattes den 27 oktober 1964 av dåvarande chefen för ecklesiastikdeparte- mentet. Enligt direktiven skulle utredningen förutsättningslöst pröva behovet av särskild samhällskontroll av filmvisningar och de lämpligaste administrativa lösningarna för att åstadkomma en sådan kontroll. Utred- ningen borde därvid, framhölls det, inrikta sig på att diskutera karaktären av de skade- verkningar på olika publikkategorier som kunde tänkas motivera vissa generella nor- mer för ingripanden mot filmvisning.

' Utredningen har i enlighet med sist- nämnda uttalande i direktiven sett som en huvuduppgift att skaffa sig kännedom om hur filmen påverkar publiken och vilka möj- ligheter som finns att genom censur eller på annat sätt motverka en ev. skadlig på- verkan. För den vetenskapliga dokumenta— tion och analys som krävts härför har ut— redningen främst anlitat en forskningsgrupp som under de senaste åren med stöd av Svenska filminstitutet har tagit initiativet till ett flertal forskningsprojekt av vilka vissa numera har slutförts. I juni 1967 avgav filmforskningsgruppen en sammanfattande rapport om dittills utförda undersökningar, kompletterade med andra nyare svenska undersökningar och ställda mot bakgrunden av tidigare utförd forskning.

Rapporten publicerades som utredningens

första betänkande under titeln »Filmens in- flytande på sin publik» (SOU 1967z31).

Utredningen har haft ett nära samarbete med den filmcensurkommitté som tillsattes i Danmark 1963. Den danska kommitténs betänkande, som avgavs i december 1967, har föranlett ny censurlagstiftning i Dan- mark som innebär att vuxencensur avskaf- fas. Lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1969.

När det gäller bl. a. verkningar av por- nografiska framställningar på bio och i TV har utredningen samrått med den svenska kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet (yttrandefrihetskommittén) som tillsattes 1965 och har haft till uppgift att överse vissa bestämmelser i brottsbalken, bl. a. stadgandet om sårande av takt och sedlighet. I dessa frågor har utredningen också tagit del av bl. a. vissa upplysningar i ett betänkande av det danska strafflagrå- det om straff för pornografi (nr 435/1966).

Utredningen har skaffat sig kännedom om vissa delar av det material, som ett un- derutskott inom Europarådets kriminalrätts— kommitté har lagt fram rörande frågan om massmedias inflytande på ungdomsbrotts- lighet, m.m.

Med stöd av det tidigare berörda uttalan— det i direktiven om att utredningen hade att undersöka de lämpligaste administrativa lösningarna för samhällskontroll av film— visningar har utredningen prövat frågan om

särskilda regler om vem som bör bära det straff- och skadeståndsrättsliga ansvaret för innehållet i filmer. Frågan har fått ökad aktualitet genom att utredningen, såsom framgår nedan, föreslår att censur för vuxna skall avskaffas.

Förhandsgranskning och spridning av film

På grundval av de överväganden som utred- ningen har gjort om de frågor som går in under denna rubrik lägger utredningen fram ett förslag till filmlag.

Lagen innefattar ett allmänt förbud för myndighet eller annat allmänt organ mot förhandsgranskning eller föreskrift härom samt mot förhindrande av offentlig visning av film, i vidare mån än som framgår av lagen. Med film förstås i lagen upptagning vars innehåll med tekniska hjälpmedel kan visas i form av rörliga bilder med eller utan ljud.

För att avgränsa filmlagen mot radiolagen föreslås att filmlagen inte skall gälla i fråga om film när den sänds i TV av Sveriges Radio.

Förhandsgranskning

Nuvarande ordning m. m. Sverige har haft statlig filmcensur sedan 191 l. Gällande regler om censur finns i förordningen den 5 juni 1959 (nr 348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m. och i in— struktionen den 3 december 1965 (nr 748) för statens biografbyrå. Enligt dessa bestäm- melser måste varje film som skall visas of- fentligt godkännas av biografbyrån. Byrån får inte godkänna film eller del av film om den kan verka förråande eller skadligt upp- hetsande eller förleda till brott, inte heller om den uppenbart strider mot allmän lag. Film får vidare inte godkännas om den kan vålla barn psykisk skada. Fram till 1959 fanns det bara en åldersgräns i fråga om filmer till vilka barn inte hade tillträde, nämligen 15 år. Genom 1959 års förordning infördes en ny åldersgräns vid 11 år vid sidan av den gällande 15-årsgränsen.

Censuren utövas av fyra filmcensorer som utses av Kungl. Maj:t. Någon bestämmelse om deras kvalifikationer finns inte. En av censorerna fungerar som administrativ chef för biografbyrån. Till byrån är knutet ett rådgivande organ, statens filmgransknings- råd.

Biografbyråns beslut kan överklagas hos Kungl. Maj:t.

Allmänna synpunkter. Utgångspunkten för utredningens bedömningar har varit att hänsyn till yttrandefriheten och till friheten att obehindrat ta del av de framställningar av olika slag man själv önskar strider mot varje form av censur. Denna principiella ut— gångspunkt stämmer väl överens med den utveckling i riktning mot större öppenhet och frihet som under senare år har före- kommit både i det allmänna livsmönstret och i lagstiftning och rättspraxis kring åsikts- och privatlivsfrågor.

Vid bedömning av censurfrågan har ut— redningen ansett det motiverat att ta hän- syn till de radikala förändringar i samhäl- lets ekonomiska, sociala och kulturella struktur som har skett under de allra sista årtiondena. Denna utveckling har medfört att stora delar av befolkningen i våra dagar kommer i kontakt med förhållanden utanför sin egen miljö i långt högre grad än tidi- gare. Inte minst TV:s expansion har sålunda medfört att biograffilmen i dag inte intar samma centrala plats bland massmedia som tidigare. Med tanke på denna utveckling framträder enligt utredningens mening fihn- censurens främsta motiv _ skydd för pu- bliken mot skadlig filmpåverkan — inte längre med samma vikt.

I betänkandet betonas — i överensstäm- melse med vad som i princip gäller redan nu för den svenska censuren — att statlig censur inte kan försvaras med det önskvär— da i att kunna kontrollera filmer efter rent moraliska eller estetiska riktlinjer. Utred— ningen anser det oacceptabelt att visning av en film skall bero på om en statlig myndig- het godkänner filmen utifrån sådana prin- ciper.

Ett annat irrelevant argument för cen-

sur — som någon gång har skymtat i den svenska censurdebatten —- är enligt utred— ningens mening att censur ger möjlighet att förbjuda samhällskritiska skildringar som inte är »sanna». Sådan censur är självfallet otänkbar i en demokrati.

Om censuren avskaffas är det sannolikt att det skulle importeras eller produceras filmer av ett slag som hittills har hållits bor- ta tack vare censurens blotta existens. Ut- redningen anser emellertid på skäl som framgår av betänkandet att slopad censur knappast skulle betyda någon avgörande förändring av biografernas repertoar i det långa loppet. Under alla förhållanden är det enligt utredningens mening inte moti- verat att grunda censur — i varje fall för vuxna _ på enbart en förmodan om annor- lunda repertoar. Det bästa skyddet häremot är, bortsett från filmbranschens självansvar, reaktionen från publiken samt pressen och andra massmedia.

Förutom den bevakning av filmrepertoa- ren som sålunda utövas av allmänna opi- nionen hänvisar utredningen till den möj- lighet till ingripande i efterhand med stöd av gällande bestämmelser i bl. &. brotts- balken som finns i fall av rättskränkningar genom film. Det erinras också om de änd- ringar i brottsbalken som kan bli en följd av yttrandefrihetskommitténs förslag.

Den svenska censuren anses vara täm- ligen liberal jämfört med de flesta andra länders. Som den arbetar i dag har den sålunda en rätt begränsad räckvidd. Detta anförs ibland som ett skäl för fortsatt cen- sur: den gör i varje fall ingen skada inom det snäva område där den utövas numera, sägs det. Hur det än förhåller sig därmed är detta enligt utredningens mening uppen- barligen inte ett tillräckligt motiv för att upprätthålla en censurordning.

Utredningen diskuterar i denna allmänna del slutligen det skäl för statlig censur som går ut på att man genom sådan censur eliminerar risken för en privat censur från enskilda eller organisationer, t. ex. efter amerikanskt mönster. Enligt utredningens mening finns det knappast någon jordmån i Sverige för att etablera en organiserad

privat censur av denna typ. Det finns i Sve— rige inga påtryckningsgrupper med den om- fattning eller styrka att de skulle kunna tvinga fram något sådant. Inte heller torde det från den svenska filmbranschens sida finnas en önskan att etablera en egen cen- surordning om den statliga censuren skulle upphöra.

Vid övervägande av de allmänna syn- punkter på censurfrågan som nu har redo- visats har utredningen kommit fram till att det enda som skulle kunna motivera cen- sur är att film har en skadlig inverkan på publiken och att censur är bättre ägnad att motverka sådan inverkan än de former av offentlig eller annan kontroll som an- vänds annars för att minska sådana skador i samhället. Denna konklusion har enligt utredningens sätt att se olika konsekvenser för bedömningen av behovet av censur av film för vuxna och behovet av barncensur. Vuxencensur bör enligt utredningens me- ning slopas om det inte visas att det sanno— likt föreligger risk för skada för vuxna och att censuren har en speciell förmåga jäm- fört med andra reaktionsformer att mot- verka dessa skador. Barncensur däremot bör bibehållas om det inte visas att det är osannolikt att barn tar skada av att se film.

När utredningen talar om skadlig film menas därmed framför allt film som med- för att åskådarna tillfogas lidande, t. ex. ångest, att deras beteende ändras så att det föranleder lidande för andra människor eller lagöverträdelser eller att deras attityder till andra människor eller till grundläggande värderingar förråas, »avhumaniseras». Med hänsyn till att praktiskt taget vilken film som helst under olyckliga omständigheter synes kunna inverka skadligt på psykiskt sjuka, överkänsliga eller labila människor har utredningen emellertid vid bedömning av censurfrågan ansett sig böra räkna en— bart med den verkan filmen kan ha på en normalpublik.

Den tidigare omnämnda vetenskapliga do— kumentation som föreligger på området ger i stort sett inte någon avgörande vägledning för bedömning av censurfrågan. Någon ab- solut eller definitiv kunskap kan aldrig vin—

nas. Utredningens ställningstaganden har därför i stor utsträckning måst baseras på avvägningar om sannolikheten av vissa ska- deverkningar och möjligheten att motverka dessa genom censur.

Vuxencensuren. Huvudfrågan för utred- ningen har varit huruvida möjligheten att förbjuda film för vuxna bör bibehållas. För att vinna klarhet i denna fråga har utred— ningen övervägt ev. möjliga skaderisker för vuxna av att se film.

När det gäller filmer som skildrar sexuella motiv föreligger inga vetenskapliga under- sökningar som ger tillräckligt stöd för att sådana framställningar skulle ha några skad- liga verkningar på en normal publik.

I fråga om Våldsfilm — såsom kriminal-, västern-, agent- och krigsfilmer — tyder de hittillsvarande forskningsresultaten på att sådan film under vissa omständigheter kan verka aggressivt stimulerande och i specifika fall utlösa kriminella handlingar eller psy- kiska störningar. Att döma av det material som finns tycks emellertid sådana verk- ningar förekomma i mycket liten omfattning hos vuxna. De statistiska och andra data som har presenterats är visserligen synner- ligen osäkra. De tyder dock på att t. ex. an- talet filminfluerade brott, om man över huvud taget kan tala om sådana, är ytterst obetydligt.

Risk för en mera väsentlig inverkan på publiken synes finnas på attitydbildningens område. Det förefaller sålunda inte vara osannolikt att en betydande konsumtion av film som demonstrerar eller glorifierar våld kan medföra negativa förskjutningar i individernas attityder och värderingar. Där- med är inte sagt att risken för sådana för- skjutningar på grund av Våldsfilm skulle vara särskilt stor jämfört med andra på- verkningsfaktorer. Det må också erinras om att den inverkan en film över huvud taget kan ha synes här liksom eljest över- vägande bero på vissa betingelser hos indi- viden själv och individens omgivning.

Vid värdering av filmens ev. skadeverk- ningar finns det enligt utredningens mening skäl att lägga vikt vid den omständigheten

att stora delar av befolkningen i dag i långt högre grad än tidigare är utsatta för på- verkningar av eller i varje fall vana att se realistiska framställningar av sexualitet och våld i TV och andra massmedia, teater, böcker, seriemagasin, boulevardtidningar etc.

Utredningen har sammanfattningsvis fun- nit att det material som har stått till utred- ningens förfogande inte ger stöd för att vuxna normala människor löper större risk att ta skada om de ser Våldsfilm än om de tar del av framställningar eller yttringar av våld i andra sammanhang.

Vad gäller möjligheterna att genom cen- sur motverka de risker som dock kan finnas har av det föregående framgått att varia- tionerna i den individuella mottagligheten är av större betydelse än filmens karaktär när det gäller manifesta mentalhygieniska ska- deverkningar av film. Detta illustrerar svå- righeterna för en censurinstitution att förut- se och därmed förhindra sådana skador ge— nom enstaka ingripanden som nu sker. Möj- ligen skulle ett konsekvent totalförbjudande av hela filmkategorier kunna medföra att enskilda handlingar, som inte är önskvärda, eller psykiska besvärstillstånd undveks eller uppsköts. För att kunna effektivt motverka risken för ogynnsam attitydpåverkan torde krävas ändå radikalare åtgärder innebäran- de att en större del av biografrepertoaren förbjöds. Såväl i fråga om psykiska stör- ningar etc. som attitydpåverkan torde lika- fullt kvarstå skaderisker på grund av andra media om inte en radikal censur infördes också för dessa. Nu berörda konsekvenser är enligt utredningens mening orimligt att ta.

På grund av det anförda anser utred— ningen att vuxencensuren bör avskaffas. Detta kommer inte att medföra total frihet i fråga om filmvisning för vuxna. Det innebär däremot att filmen kommer att underkastas samhällskontroll i efterhand så- som är fallet beträffande alla andra media.

Barncensuren. Vad beträffar det stora flertalet barn och ungdomar anser sig ut- redningen av det material som föreligger

kunna dra den slutsatsen att det är osanno— likt att de skulle ta skada i utredningens mening av att se skildringar av sexualitet i film. Däremot synes det finnas risk för att störningar att jämställa med sådan skada kan uppkomma för vissa barn om de ser sexuella filmer som inte är lämpliga med hänsyn till deras utvecklingsgrad.

Av forskningen på området torde framgå att det inte är osannolikt att film med vålds- inslag ibland kan medverka till inte önsk- värda effekter för barn, efter vad det före- faller främst på attityd— och normbildning- ens område. Bevismaterialet är inte särskilt stort här heller. Det framgår dock att möj- ligheten av negativa effekter torde vara större för barn totalt sett än för vuxna. Härtill synes bidra bl.a. att många barn saknar känslomässig stabilitet och därför är mer omedelbart lättpåverkade än andra. Det är också av betydelse att den vålds- präglade filmen utgör en betydande del av den samlade filmproduktionen och att den stora filmkonsumtionen synes sätta in bland barn och unga redan i 14-årsåldern.

En annan filmkategori som enligt utred— ningens mening ibland kan ha en skadlig inverkan på barn är filmer med innehåll som kan skrämma eller oroa dem. Framför allt de mindre barnen torde kunna ta skada härav, i varje fall om ängslan och skräck blev en mera vanlig komponent i deras filmupplevelser. Deras känsla av trygghet i tillvaron kunde då komma att rubbas.

Som har framgått av det som nu har an- förts kan det inte anses osannolikt att film i vissa sammanhang kan ha skadliga verk- ningar för barn och att skaderiskerna torde vara större än i fråga om vuxna.

Det finns vidare anledning att tro att ev. skadeverkningar -— till skillnad från vad som synes vara fallet i fråga om vuxna, åtminstone med nuvarande censurpraxis — i viss män kan förebyggas genom censur. Samtidigt torde det i varje fall inte f.n. finnas tillräckliga möjligheter att motverka en skadlig inverkan enbart genom andra föranstaltningar än censur.

Av betydelse är slutligen att de skäl som talar mot vuxencensuren, framför allt hän-

syn till yttrandefriheten, enligt utredningens mening inte gör sig gällande med samma vikt när det gäller samhällskontroll av barns filmkonsumtion.

På grund av det anförda har utredningen funnit att censur av film, som är avsedd att visas offentligt för barn, bör bibehållas.

Trots att forskningen synes ge stöd för att individens personliga beskaffenhet har större betydelse än åldern när det gäller filmers inverkan på barn och ungdom an— ser utredningen att barncensur bör baseras på bestämda åldersgränser. Det föreliggande vetenskapliga materialet ger enligt utred- ningens mening ett visst stöd för att sanno- likheten för skador i samband med att se film i regel är större för de yngre barnen, omkring 10—11-årsåldern och därunder, än för de äldre som normalt anses bättre psy- kiskt rustade. Detta har föranlett utred- ningen att diskutera förslag om bara en barnförbudsgräns vid lämplig, relativt låg ålder. Forskningsresultaten synes i så fall inte motivera att man frångår den nuva- rande ll-årsgränsen. Utredningen finner emellertid att en ordning med två gränser bör bibehållas, bl. a. därför att det inte har visats vara osannolikt att årsgrupperna från 11 år och närmast däröver kan ta skada av att se film. Enligt utredningens mening är det främst våldsfilmerna som kan tänkas innebära en risk för i varje fall storkon- sumenterna inom dessa grupper, framför allt genom en negativ attitydpåverkan på lång sikt. Forskningen ger ingen säker led- ning för var den övre åldersgränsen bör sättas. Den nuvarande 15-årsgränsen har gällt ända sedan biografförordningens till- komst 1911. Av bl.a. dessa skäl förordar utredningen att denna gräns bibehålls.

Vad beträffar innehållet i det stadgande som reglerar efter vilka grunder barncen- suren skall utövas föreslår utredningen en allmänt avfattad regel som innebär att en film inte får godkännas om den kan in- verka skadligt på barn. I förslaget till re— geln fäster utredningen uppmärksamheten på vissa väsentliga skadeverkningar och ger exempel på företeelser som enligt ut-

redningens mening kan befaras ge sådana verkningar i större utsträckning än andra.

Utredningen förordar att vissa filmkatego- rier inte skall vara underkastade barncensur och alltså vara generellt befriade från cen- sur. Det viktigaste av dessa undantag är film som sänds i TV — som handhas med ensamrätt av Sveriges Radio enligt särskilda riktlinjer upptagna i lag och avtal med sta- ten. Därutöver föreslås att journalfilmer och reklamfilmer undantas.

I fråga om censurens organisation rekom- menderar utredningen en myndighet, film— nämnden, som skall ersätta biografbyrån och filmgranskningsrådet. Med hänsyn till nämndens uppgift — att bedöma filmers ev. skadliga inverkan på barn och ung- dom — bör den enligt vad utredningen föreslår bestå av dels experter med kvalifi- cerad utbildning och praktik främst i barn— psykologi, sociologi, pedagogik eller barn- psykiatri eller motsvarande sakkunskap eller erfarenhet (censorer), dels lekmannaledamö- ter företrädande olika intressen och me— ningsriktningar med anknytning till frågor som har att göra med barn och film.

Med hänsyn till att filmnämnden så- lunda förutsätts representera högsta sak- kunskap inom berörda områden rekommen- derar utredningen att nämndens beslut i censurärenden inte skall kunna överklagas.

Vissa andra frågor

Utöver barncensuren skall rätten att fritt visa en film offentligt enligt vad utredningen föreslår vara underkastad vissa begräns- ningar av samma slag som enligt TF gäller för pressen.

Det gäller film som återger Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för landets försvar. Sådan film skall också kunna, liksom hittills, vara un- derkastad förhandsgranskning. Bestämmel- serna som har motsvarighet i radiolagen motiveras av militära säkerhetsskäl.

Positiva åtgärder

I ett avslutande kapitel i denna avdelning

diskuterar utredningen frågan om samhället eller enskilda kan genom olika positiva åt— gärder stödja filmens konstruktiva möjlig- heter och motverka dess negativa effekter. Utredningen understryker sålunda vikten av bl. a. att undervisning i filmkunskap och upplysning om filmers lämplighet eller olämplighet för barn ökas och breddas. Vi- dare rekommenderas en intensifierad insats för produktion och distribution av barnfil- mer. Utredningen framhåller också det ange- lägna i en fortsatt och vidgad filmforsk- ning.

Ansvarighet för innehållet i film

Utredningens överväganden beträffande frå- gan om en särskild ansvarighetslagstiftning för filmens del har omfattat såväl det straff- rättsliga som det skadeståndsrättsliga an- svaret.

För bedömningen härav har det varit av betydelse att undersöka hur motsvarande regler har utformats i tryckfrihetsförord- ningen (TF) och radioansvarighetslagen. Ut- redningen lämnar därför inledningsvis i denna avdelning av betänkandet en redo- görelse för det väsentliga i dessa författ- ningar.

Huvuddragen i nuvarande ordning på fil- mens område när det gäller ansvarighet re- dovisas också i korthet. I motsats till vad som gäller för tryckta skrifter och radio/FV- program är enbart allmänna regler att till- lämpa. Censurtvånget, som f.n. omfattar praktiskt taget all film som är avsedd att vi- sas offentligt, har emellertid inneburit att ansvarsfrågor inte har aktualiserats annat än i undantagsfall i fråga om sådan film.

Det straffrättsliga ansvaret för filmbrott skulle alltså regelmässigt i första hand kom- ma att ligga på gärningsmannen. Eftersom en film ofta är resultatet av flera personers samarbete skulle emellertid ansvar för med- verkan till brott inte sällan komma i fråga.

Den som är ansvarig för brottsligt inne- håll i en film skulle också bli ersättningsskyl- dig för den skada som har uppkommit i anledning av detta. Huruvida >>filmägaren>> skulle bli skyldig att ersätta skadan, även

om han inte är ansvarig som gärningsman eller medverkande, är oklart.

Behovet av lagstiftning

Under denna rubrik konstaterar utredningen inledningsvis att filmen har börjat få ökad betydelse som instrument för upplysning i samhällsfrågor och forum för debatt i så- dana frågor. Politiska, »samhällstillvända» filmer blir allt vanligare och filmdebatten handlar i större utsträckning än förr om ämnet >>film och samhälle». Utredningen be- rör också de s. k. fria filmjournalerna, en helt ny typ av kortfilm med syfte att in- formera, agitera och propagera. Dessa inne- bär också ett försök att ändra och vidga själva filmmediets användningsområde.

Den utveckling som sålunda pågår inom filmen mot ett ökat engagemang i sam- hällsfrågor kan, framhåller utredningen, komma att påskyndas om de nuvarande pro- duktions- och distributionsförhållandena breddas, inte minst vad gäller kortfilmen som lämpar sig särskilt väl för information och debatt. Vissa initiativ har tagits för att åstadkomma en sådan breddning. De har också avsatt resultat på olika områden.

Utredningen berör i detta sammanhang den snabba tekniska utvecklingen i fråga om utrustning och kopieringsmöjligheter. Denna utveckling innebär också, betonas det, att man bör räkna med att distribu- tion av film genom bl. a. försäljning i fram- tiden kommer att bli ett komplement till ut- hyrning, vilket f.n. är den form av distri- bution som dominerar.

Ökad inriktning inom filmen mot aktuel— la, kontroversiella samhällsförhållanden och därmed även på samhällskritik liksom ten- denserna till en breddning av produktionen och nya distributionsformer innebär också enligt utredningens mening att riskerna för rättskränkningar genom film ökar.

Med hänsyn till bl. a. sådana omständig— heter, som nu har redovisats, anser utred— ningen att om vuxencensuren avskaffas bör en särskild lagstiftning om ansvaret för miss— bruk av yttrandefriheten i film komma till

stånd -— även om behovet härav f. n. inte kan helt överblickas. En sådan lagstiftning bör enligt utredningens mening utformas så att den — liksom TF för pressen och radio— ansvarighetslagen för radio/TV _ blir ett stöd för filmen som informationsorgan och debattforum samtidigt som den gagnar rätts- säkerheten.

Den naturliga förebilden för en filman- svarighetslagstiftning är TF och radioansva- righetslagen. Utredningen framlägger sålun- da förslag till filmansvarighetslag som i sak är nära anpassat till TF och formellt i stora delar utformat i anslutning till reglerna i radioansvarighetslagen. Begreppet film i tek- nisk mening skall vara detsamma som film— lagens. Filmansvarighetslagens tillämpnings— område i förhållande till det som regleras av radioansvarighetslagen föreslås såsom i filmlagen bli avgränsat på det sättet att film- ansvarighetslagen inte skall gälla i fråga om radioprogram när det sänds i TV av Sveri- ges Radio.

Yttrandefrihetsbrott i film

Yttrandefrihetens gränser sammanfaller nu- mera i radio/T V och pressen. Enligt utred- ningens mening bör yttrandefriheten i film ges samma innehåll och omfattning om det inte finns särskilda skäl som talar häremot. Några sådana skäl torde inte finnas. Olika gränsdragningar skulle kunna vålla förvir- ring och inkonsekvenser, inte minst när det gäller TV och filmen. Samarbetet mellan Sveriges Radio och filmbranschen har ökat och samproduktioner i syfte att visa filmer- na i båda media kommer antagligen att bli vanliga.

På bl. a. de grunder som nu har åbero- pats föreslår utredningen att en framställ- ning i en film skall vara straffbar om den skulle ha varit att anse som tryckfrihets- brott i en tidning. Detsamma skall gälla ett otillåtet offentliggörande i en film.

Med hänsyn främst till att den offentliga visningen är den form av filmspridning som har störst betydelse ur yttrandefrihetssyn- punkt anser utredningen att filmansvarig-

hetslagen skall vara tillämplig bara på så— dan visning. Ett yttrandefrihetsbrott i en film begås alltså när filmen visas offentligt.

Det straffrättsliga ansvaret

En ökad insats från filmens sida i fråga om nyhetsförmedling och samhällskritik torde i längden, framhåller utredningen, förutsätta att filmen i likhet med pressen och radio/ TV får möjlighet att skydda den som vid produktionen av en film vill lämna med- delanden eller annan medverkan utan att själv ge sig till känna. Ett sådant skydd — bestående i dels frihet från ansvar och dels rätt till anonymitet _— kan enligt utred- ningens mening knappast göras effektivt utan att ansvarigheten i princip samlas hos vissa av lagen utpekade personer.

Anser man att ett sådant system är lämp- ligt för filmens del är det naturligt att an- sluta filmansvarighetsreglerna så nära som möjligt till TF:s regler med bara sådana avvikelser från mönstret som är motiverade av väsentliga olikheter mellan filmen och pressen. Det finns därvid anledning att be- akta det ansvarighetssystem som föreligger för TV:s del, framför allt i de hänseenden som det skiljer sig från pressens.

De ansvarighetsregler för filmen som ut— redningen föreslår innebär i huvudsak föl- jande.

För varje film skall finnas en >>filmutgi- vare». Han har till uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott i filmen. En film får inte visas offentligt mot hans vilja. Han skall ha hemvist i Sverige och får inte vara omyndig eller i konkurstillstånd. Filmutgi- vare utses av filmens producent. Skulle någon filmutgivare inte ha förordnats när filmen i Sverige utlämnas för offentlig vis- ning skall filmutgivare i stället utses av den som utlämnar filmen. (För producenten/ distributören använder utredningen i be- tänkandet benämningen filmrättshavare.) Det åligger också filmrättshavare att innan en film visas offentligt se till att uppgift om behörig filmutgivare anmäls till ett

centralt register som skall föras hos film- nämnden.

Filmutgivaren är den förste i raden i an- svarighetskedjan. Därnäst åvilar ansvaret filmrättshavarna. Förutsättning för deras ansvar är att filmutgivare inte har anmälts till registret. Filmrättshavarna inträder som ansvariga i stället för filmutgivaren också för det fall att filmutgivaren, när filmen visas offentligt, inte längre är behörig eller uppenbart inte har den befogenhet han skall ha.

Ansvar kan också drabba den som visar en film offentligt. Så blir fallet när ansvaret åvilar filmrättshavarna men det inte kan utrönas vem som har utlämnat filmen för offentlig visning. Filmvisaren inträder då som ansvarig i den senares ställe. Ansvaret kommer alltså i detta fall att åvila produ- centen och filmvisaren tillsammans.

Eftersom det skall finnas bara vissa be- stämda ansvariga kan man inte kräva be- visat uppsåt för att kunna fälla till ansvar. Vid bedömande av ansvarsfrågan måste alltså den som är filmansvarig för en fram- ställning, som har gjorts av någon annan, presumeras ha känt till innehållet i filmen och ha medgett att den visades offentligt.

De ansvarsbestämmelser, som utredningen föreslår, innebär som synes att ansvar inte skall kunna utkrävas av någon annan än dem som förut har angivits som ansvariga. Anstiftare går alltså fria, likaså den som t. ex. har medverkat som produktionsledare, regissör, skådespelare etc. — förutsatt att vederbörande inte har förordnats till filmut- givare eller eljest har ansvaret. Också de som har meddelat uppgifter som är av- sedda att tas med i en film är i regel fria från ansvar.

Med den föreslagna ansvarsordningen blir det också möjligt att bereda meddelare och andra som har medverkat vid tillkomsten av en film och är fria från ansvar rätt att också förbli anonyma om de så önskar. Anony- mitetsskyddet för dessa skall enligt utred- ningens förslag konstrueras i stort sett efter mönster av bestämmelserna i 3 kap. TF och motsvarande regler i radioansvarighetslagen.

Av hänsyn främst till skyddet för yttrande- friheten bör enligt utredningens mening det personliga skadeståndsansvaret för yttrande- frihetsbrott i film inte kunna göras gällande mot var och en som har medverkat till brot- tet utan i princip vara begränsat på samma sätt som straffansvaret.

Utredningen diskuterar i detta samman— hang frågan om ett Vidsträcktare skade— ståndsansvar i vissa fall. Det erinras om att såväl TF som radioansvarighetslagen upptar bestämmelser som vidgar kretsen av dem mot vilka Skadeståndsanspråk kan göras gällande på grund av yttrandefrihets- brott i dessa media: vid sidan av dem som eljest är ansvariga inträder bl. a. tidningsäga— ren och programföretaget (Sveriges Radio).

En motsvarande utsträckning av skade— ståndsansvaret bör enligt utredningens me— ning ske också för filmens del. Utredning- en anser sålunda att om det finns en ansva- rig filmutgivare för en film skall, jämsides med denne, filmrättshavarna vara ansvariga för skadestånd på grund av yttrandefrihets- brott i filmen.

För ett sådant skadeståndsansvar för film- rättshavarna talar, påpekar utredningen, främst intresset att trygga den skadelidandes möjlighet att verkligen få ut ersättning.

Skador på grund av innehållet i en film torde för det mesta komma att ha samband med yttrandefrihetsbrott i filmen, framhål- ler utredningen. De kan emellertid tänkas uppkomma också i andra sammanhang. I enlighet med vad som gäller för tidningar, radio och TV bör dock enligt utredningens mening filmrättshavares ansvar begränsas till skador på grund av yttrandefrihetsbrott. För utkrävande av skadestånd på annan grund bör som hittills allmänna regler gälla.

Rättegången

I fråga om filmansvarighetsmålen föreslår utredningen att åtalsprövningen skall ske centra't såsom är fallet enligt TF och radio-

ansvarighetslagen. En sådan prövning är av värde för att få till stånd en så enhetlig åtalspraxis som möjligt. Det är också enligt utredningens mening av vikt att påstådda rättskränkningar i filmer på ett tidigt sta- dium och inte först under rättegången prö- vas från andra synpunkter än de strängt ju- ridiska. De principer som har kommit till uttryck genom den s. k. instruktionen i TF — som inskärper vikten av att värna yttran- defriheten och att därför uppmärksamma det egentliga syftet med en framställning — torde tillgodoses bäst med en central, kva- lificerad åtalsprövning. Som åtalsmyndighet föreslås justitiekanslern (JK). Enligt försla- get skall åtalspreskription inträda om all- mänt åtal inte kommit till stånd inom sex månader från det filmen har visats offent- ligt och filmutgivare anmälts till registret.

En film som antas vara brottslig skall kunna tas i beslag. Härför bör rättegångs— balkens regler gälla i tillämpliga delar. Med hänsyn till att JK föreslås bli åklagare i film— ansvarighetsmålen anser utredningen emel- lertid lämpligt att JK också är beslagsmyn- dighet innan åtal har väckts.

I fråga om forum föreslår utredningen samma reglering som gäller för radio/TV. Utredningen förordar sålunda som huvudre- gel att Stockholms rådhusrätt skall vara fo- rum i filmansvarighetsmålen. Sådana mål skall emellertid också kunna tas upp av någon annan rådhusrätt som är behörig att pröva tryckfrihetsmål om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, kostnader och andra omständigheter. Utredningen under- stryker att något annat forum än Stockholms rådhusrätt bör komma i fråga bara i undan- tagsfall.

I filmansvarighetsmål torde enligt utred- ningens uppfattning bli fråga om hänsyns— taganden och avvägningar av i huvudsak samma art som i tryckfrihets- och radioan— svarighetsmål: mellan yttrandefrihetens krav på ena sidan och intresset av skydd mot rättskränkningar på den andra. Med hänsyn härtill och då det går att införa juryprocess i filmmålen — som i radioansvarighetsmå-

len _ genom lagtekniskt enkla hänvisningar till tryckfrihetsprocessen förordar utredning— en att bestämmelserna i TF om juryprövning skall vara tillämpliga också på filmansva— righetsmålen.

Reglerna i brottsbalken eller annan lag om påföljder för brott skall gälla också när brottet är att anse som yttrandefrihetsbrott i film. Även i fråga om förverkande skall brottsbalkens bestämmelser i stort sett vara tillämpliga.

Summary of the Commission”s Report

Introduction

The Commission, consisting of six members under the chairmanship of Mr. Gunnar Ek- blad, President of a Court of Appeal Divi- sion, was set up by the then head of the Ministry of Education on October 27, 1964. By its terms of reference it was to carry out a comprehensive and neutral enquiry into the need for social control over the showing of motion pictures and the most suitable ways and means of administering such con— trol. More especially it was stressed that the Commission should discuss what harmful effects on various segments of the public might be regarded as justifying certain gene- ral procedures for intervening to prevent the showing of certain films.

In accordance with this last aspect of its directives, the Commission has considered its principal task to be to gain insight into the way in which films influence audiences and, if some of these influences are harm- ful, the feasibility of counteracting them by censorship or other means. To secure the requisite scientific documentation and anal— ysis, the Commission has chiefly relied on a research group which in recent years with the support of Svenska Filminstitutet (The Swedish Film Institute) has initiated a number of research projects, some now concluded. In June, 1967, the film research group submitted a comprehensive report on its investigations to date, appending to it

certain other recent Swedish studies, against a background of earlier research.

The report, the first to be published by the Commission, is entitled "The Influence of Films on their Audiences” (SOU 1967: 31) (Swedish Government Official Reports, 1967: 31).

The Commission has collaborated closely with the Danish Film Censorship Commis- sion, appointed in 1963. The Danish Com- mission's report, submitted in December 1967, has led to a new legislation in Den- mark, where all censorship of films for adults will be abolished. The law will enter into force on July 1, 1969.

Concerning the effect of pornography in cinema and television, and also on certain other questions, the Commission has con- sulted the Swedish Legislative Committee on Freedom of Expression and Freedom of the Press which, appointed in 1965, is charged with the revision of certain regula- tions in the penal code, for instance the rules pertaining to offences against public decency. In these questions the Commission has also taken note of certain information contained in a report by the Danish Penal Code Council, concerning punishment for issuing pornography (No. 435/1966).

The Commission has acquainted itself with certain sections of material presented by a sub-commission of the Criminal Law Committee of the Council of Europe, en

the influence of mass media on juvenile delinquency, etc.

Leaning on those more particular di— rectives, quoted above, which exhort it to look into ways and means by which society can suitably exert control over film show- ings, the Commission has considered the question of establishing particular rules as to who, in civil and criminal law, should be responsible for a film's content. The interest in this matter has increased as a result of the Commission's proposals to abolish all censorship for adults, as appears below.

Censorship and Distribution

On the basis of its own deliberations under this head, the Commission presents its pro- posals for a Film Law.

Such a Law would generally forbid all public authorities or other public organs to institute advance viewings or to hinder the public showing of film. By "film” is meant any representation whose contents, with the aid of technical equipment, can be shown in the form of motion pictures with or without sound.

To draw a clear boundary between the purlieus of the Film Law and of the Broad— casting Liability Act (1966), it is recom- mended that the Film Law shall not be held to apply to films televised by the Swedish Broadcasting Corporation.

Censorship

Present rules, etc. Sweden has had a State film censorship since 1911. The censorship rules currently in force, with special regu- lations on cinema performances, etc., are to be found in the decree of June 5, 1959 (No. 348), and in the regulations for the National Board of Film Censors, of December 3, 1965 (No. 748). Under these regulations, every film which is to be shown publicly must be approved by the Board. The Board may not approve a film or part thereof if it is likely to have a coarsening or harm- fully exciting effect, or entice to crime, nor

if it obviously contravenes the law. Further— more, a film may not receive the Board's approval if it is liable to cause psychological harm to children. Until 1959 there was only one age-limit for films to which children were not admitted, namely 15 years. By the Decree of 1959, a new age-limit of 11 years was introduced parallel to the lS-year limit already in force.

Films are censored by four censors, appointed by the Swedish Government. No rules govern their qualifications. One of the censors acts as administrative head of the Board. Associated with the Board is an ad— visory body, the National Council for Film Inspection.

Appeals to the Government may be made against the Board”s decisions.

General. As a starting point for its assess- ments the Commission has taken the view that any form of censorship is contrary to the principle of freedom of speech and the citizen's right of free access to whatever representations he may desire. This funda- mental principle tallies well with the trend towards greater candour and a freer life— style which has made itself felt in recent years, both in general behaviour and in legislation and judicial practice as they bear on matters of personal opinion and private life.

In its assessment of the censorship ques— tion, the Commission has felt obliged to take into consideration radical changes in society's economic and cultural structure during the most recent decades. These de- velopments have, to a much greater extent than before, brought large sections of the population into contact with conditions out- side their own immediate environment. Not least the spread of television has meant that the cinema film no longer occupies its former central position among mass media. In view of these developments the Commis- sion considers that less weight than before need be attached to the chief argument in favour of film censorship—the protection of the public against harmful influences.

The report emphasizes—in accordance with

principles already applied in Swedish censor- ship—that State censorship cannot be justi- fied by the desirability of controlling films in terms of moral or aesthetic norms. That the decision whether a film should or should not be ShOWn should hang on the approval of a State authority which applies such con- siderations is something the Commission cannot accept.

Another argument in favour of censor- ship which has cropped up from time to time in the Swedish censorship discussion, but which in the Commission's view is ir— relevant, is the notion that censorship offers a chance of forbidding critical portrayals of society which are not "true”. Any such censorship, in a democracy, is obviously out of the question.

If censorship is abolished, it is likely that a type of film will be imported or produced which, owing to the mere existence of the Board of Censors, has hitherto not been seen. On grounds adduced in its report, how- ever, the Commission is of the opinion that to abolish the censorship is hardly likely to lead to any decisive or long—term change of the cinema repertoire. In any case, the Commission considers it unjustifiable to base censorship—at any rate for adults— on a mere presumption that its abolition would lead to a different repertoire. Quite apart from the film industryls own sense of responsibility, the best protection against any such development would be the audi- ences' own reactions, as well as those of the press and other mass media.

Apart from such supervision of the film repertoire as is exercised by public opinion, it is always possible, the Commission points out, to intervene retroactively in cases where the law has been flouted, for instance under the provisions of the penal code. The Com- mission further calls attention to the fact that there may be certain changes in the penal code in consequence of the proposals to be submitted by the Legislative Com- mittee on Freedom of Expression.

Compared with that of most other coun- tries, the Swedish censorship is considered to be rather liberal, and as it functions today

its scope is anyway rather limited. This is sometimes adduced as a reason why it should be continued. Within so narrow a field of operation, it is said, the censorship cannot do any harm. Be that as it may, the Com- mission regards such an argument as al- together insufficient to justify future censor- ship of films.

In presenting these general views, the Commission finally discusses the idea that a State film censorship, by its mere ex- istence, eliminates the risk of private censor- ships, exercised by individuals or organiza- tions, as is the case, for instance, in the USA. In the Commission's opinion, Sweden hardly offers fertile ground for the establish- ment of organized private censorships of this type, nor are there in Sweden pressure groups large or strong enough to be able to enforce anything of the sort. Neither is it likely that, in the event of State censorship being abolished, the Swedish film industry would have any wish to establish a censor- ship of its own.

After considering the general views, here summarized, in the censorship question, the Commission comes to the conclusion that the only valid motive for a censorship might be the harmful effect on audiences, and that censorship is better equipped to counter- act such influences than other forms of control, official or otherwise, applied in other contexts to reduce such harmful effects on society. In the Commission's opinion, this is a conclusion with different implica- tions in what concerns, on the one hand, the need for an adult censorship, and on the other, the need for a censorship for children. Censorship for adults should, in the Com- mission's opinion, be abolished, unless risk of harmful effects on adults can be proved, as well as greater efficiency in censorship, compared with other forms of reaction, in countering such effects. Censorship for children, on the other hand, should be re- tained, unless it can be shown to be improb- able that children are harmed by seeing films.

By harmful films the Commission under- stands primarily such films as inflict suffer-

ing, e.g. anxiety, upon their spectators, or which bring about behavioural changes that will cause suffering for others, or such as may lead to crime, or else where the spectator's attitude toward other persons or towards fundamental values will become brutalized, "dehumanized". In view of the fact that practically any film appears, under unfortunate circumstances, capable of exert— ing a bad influence on the mentally ill or on hypersensitive or labile persons, the Com- mission, in its assessment of the censorship question, has considered that only the effects of films on a normal public should be taken into account.

The above-mentioned scientific docu- mentation available in the field does not, on the whole, give any decisive guidance in the censorship question. Absolute or de- finitive knowledge can never be attained. The Commission has therefore largely had to base its conclusions on assessments of the likelihood of certain harmful effects and the prospects of counteracting them by censor- ship.

Censorship for adults. The principal ques- tion the Commission has had to consider has been Whether to retain some means of prohibiting films for adults. In order to shed light on this matter, it has discussed the risks, if any, to adults who see films.

As regards films containing sexual motifs, no scientific investigations exist which give sufficient support to the contention that such representations have a harmful effect on a normal audience.

With regard to films of violence—such as crime stories, Westerns, or spy and war films—results of research to date indicate that under certain circumstances such films may act as a stimulus to aggression and in specific cases trigger off criminal acts or mental disturbances. However, to judge from available material, such effects seem to occur in adults to only a small degree. Statistical and other submitted data are extremely precarious. They do indicate, however, that the number of film-influenced

crimes, if one may use such an expression, is negligible.

If there is any risk of profounder in— fluence on audiences, it would appear rather to exist in the field of attitude formation. Thus it seems not unlikely that an extensive consumption of films displaying or glorify- ing violence may lead to a change for the worse in individuals” attitudes and values. This is not to say, however, that the risk of such changes occurring as a result of violence in films is particularly great, com— pared with the influence of other factors. It should also be borne in mind that, in this case as in others, a film's effect as a whole seems mainly to depend on factors within the individual and his environment.

In estimating the possible ill effects of films, one is justified, in the Commission's opinion, in attaching great importance to the fact that—to a far greater degree than hitherto—large sections of the population are today exposed to the influence of—or at any rate accustomed to seeing—realistic re- presentations of sexuality or violence on TV and in other mass media, at the theatre, in books, in "comics", in pornographic maga— zines and the like.

To sum up: The Commission does not consider the available material to have proved that normal adult persons run a greater risk of being harmed if they see films of violence than if they Witness similar representations of violence in other contexts.

As to the possibilities of counteracting by means of censorship such risks as may nevertheless exist, it transpires from what has been said above that, in what concerns manifest damage to mental hygiene, varia— tions in individual susceptibility are of greater significance than the actual nature of the film. Herein lies some measure of the difficulty the censors must experience in attempting to anticipate and thus prevent such injuries by occasional intervention, as at present. A consistent total prohibition of entire categories of films might possibly be instrumental in avoiding or postponing in- dividual undesirable acts or mental disturb- ances. But if one wishes efficiently to

counteract the risk of unfavourable in— fluences, then still more radical measures will be called for, and a large part of the cinema repertoire, as such, would have to be banned. Unless an equally radical censor- ship were also introduced for other media, the risk of damage, both in the form of mental disturbance and harmful influence on attitudes, would still remain. But to go to such lengths would, in the Commission's view, be absurd.

In view of the above, the Commission has come to the conclusion that censorship for adults should be abolished, This will not result in total freedom as to what films are shown to adults. It does mean, however, that a film will be subject to retroactive public control, as is the case with all other media.

Censorship for children. As regards the great majority of children and young people, the Commission feels justified, on the basis of the available material, in concluding that they are unlikely to come to any harm, in the sense of the word applied by the Com- mission, by seeing films of sexual content. On the other hand, there does appear to be a certain risk of disturbances, in certain children, comparable to such harmful in- fluences, when they see sexual films in— appropriate to their level of maturity.

Research in this field seems to indicate that it is not improbable that films contain— ing scenes of violence may sometimes pro- duce undesirable effects on children, ap- parently mainly in their attitude-formation and value judgments. The evidence is not very great here, either. It does transpire, however, that the possibility of negative effects is greater with children than With adults, a contributory cause being the fact that many children are emotionally un- stable, and are thus more susceptible to im- pressions and influences. It is also important to note that violent films constitute no small part of overall film production, and that children and young people already begin to absorb films in quantity at the age of 14.

Another category of film which, in the

Commission's view, may sometimes have a harmful effect on children, are films whose content may alarm or upset them. Small children, above all, seem liable to be harm- ed, at any rate if anxiety and terror become a prevalent component in their film ex- periences. Their sense of security in life could be shaken.

As stated above, it seems not improbable that in certain contexts films can exert a harmful influence on children, and that the risk is greater than for adults.

Furthermore, there is reason to believe that—contrary to What seems to be the case with adults, at least as the censorship func- tions at present—possible harmful effects on children may to a certain extent be pre- vented by means of censorship. At the same time there would appear—at least at the moment—to exist no other adequate means of preventing harmful effects except through censorship. Finally, in the Commission*s opinion it is important that the reasons which speak against censorship for adults— above all respect for freedom of speech— shall not be accorded the same weight in What concerns society”s control over what films may be shown to children.

In view of the foregoing, the Commission concludes that censorship of films intended to be shown to children should be retained.

Notwithstanding the fact that research seems to support the theory that, in what concerns the effects of films on children and young persons, an individual's personality is of greater importance than his age, the Commission is of the view that censorship for children should be based on fixed age- limits. In its view, the available scientific material to some degree supports the pre- sumption that, as a rule, seeing films is more likely to harm young children of about 10—11 years of age, or less, than older ones who are normally considered to be psychologically more stable. This has caused the Commission to discuss proposals for only one age-limit, at some suitable and rather low age. But, if so, research does not seem to motivate any deviation from the present 11-year age-limit. The Commission

feels, nevertheless, that the system with two age-limits should be retained, one reason being that it has not been proved unlikely that age groups of 11 years and a little more may be harmed by seeing films. In the Com— mission's opinion, it is mainly films of violence which may involve a risk, at any rate for "major consumers” within these groups, above all by negatively influencing their long-term attitudes. Research gives no certain guidance where an upper age-limit should be set. The present limit of 15 has been in force ever since the creation of the cinema films regulations in 1911. This is one of the reasons why the Commission recommends that it shall be retained.

As to the contents of the rules on which censorship for children should be based, the Commission proposes a rule, gener- ally expressed, that a film may not be accepted if it is likely to have a harmful influence on children. In its proposal for these rules, the Commission directs attention to certain crucial harmful effects and gives examples of phenomena which, in its opin- ion, are more likely to lead to such effects than others.

The Commission recommends that certain categories of film shall not be subject to censorship for children, and thus be gener- ally exempt from censorship. The most im- portant of such exceptions is televised film —handled exclusively by the Swedish Broad- casting Corporation, in accordance with certain specific guiding principles laid down by law and by agreement with the Govern- ment. Further, it is proposed that news- reels and advertising films be exempt.

As to the censorship”s organization, the Commission recommends an authority, the Film Board, to replace the National Board of Film Censorship and the Council for Film Inspection. In view of the board's function—to assess the possible effects of films on children and young people—it should, the Commission recommends, in- clude qualified and trained experts, who have principally had practice in child psy- chology, sociology, pedagogics or child psy- chiatry, or possessing equivalent expert

knowledge or experience (the censors), as well as laymen representing various interests and opinions related to matters connected with children and films.

In view of the assumption that the Film Board will represent the foremost expert knowledge in the field, the Commission recommends that the Board's decisions on matters of censorship shall be final.

Certain Other Questions

The child censorship apart, the right freely to show a film in public shall, the Commission proposes, only be subject to certain limitations, the same as apply to the press under the Freedom of the Press Act.

The limitations apply to films which show Sweden or some part thereof, and which contain information relevant to the country”s defence. Such films shall, as hitherto, be subject to examination before being released. These regulations, which have their equivalent paragraphs in the Broadcasting Liability Act, are motivated by considerations of military security.

Positive Measures

In a concluding chapter, the Commission discusses the question whether society or individuals could, by means of various positive measures, support the film me— dium's constructive possibilities and counter- act its negative effects. Thus the Commis- sion emphasizes the importance of wider and greater film education, and of greater information as to the suitability or other- wise of certain films for children. Intens- ified effort in producing and distributing more films for children is also recom- mended. The Commission further calls attention to the need for continued and in- creased film research.

Responsibility for a Film's Content

The Commission's deliberations on the question of special legislation on respons- ibility for films has included both the crim— inal and civil aspects of such responsibility.

In such assessments the corresponding

rules in the Freedom of the Press Act and the Broadcasting Liability Act have been regarded as important. In this section of its white paper the Commission has therefore given a preliminary account of the more essential aspects of these regulations.

A brief account is also given of the main aspects of current legislation in What con- cerns responsibility for films. In contrast to what applies to printed matter and radio/ TV programmes, only general rules are applicable. The obligatory submission to censorship which at present applies to Virtu- ally all films intended for public showing has implied, however, that questions of li- ability have arisen only in exceptional cases as regards such film.

That is to say, criminal responsibility for & film's breach of the law falls as a rule and in the first place on its perpetrator. Since a film is often the result of collabora- tion between a number of persons, a ques- tion of being accessory to crime is often likely to arise.

Anyone responsible for a film's criminal content would also be liable to pay damages for harm caused in this way. Whether the owner of the film rights would be liable for damages even if he is not responsible as a principal in the first or second degree, is not clear.

The Need for Legislation

Under this heading the Commission states in its preamble that films have begun to have increased importance as instruments of information in social questions and as a forum for debate in such matters. Political, "socially conscious” films are becoming more and more common, and the film ques— tion is being more and more discussed under the heading "films and society”. The Commission also touches on the so-called "free newsreels”, an entirely new sort of "short”, whose purpose is to inform, agitate and make propaganda. Such films also im- ply an attempt to change and extend the film's field of application.

These developments within the film itself

in the direction of an increased involvement in social issues can, the Commission em- phasizes, be accelerated, if the present production and distribution methods are widened, not least in what concerns the "short", which is so suitable as a medium for information and discussion. Certain initiatives have been taken to achieve such a broader basis. And they have also led to results in various fields.

In this context the Commission touches on the swift developments in equipment and copying techniques. These develop- ments also, the Commission stresses, imply that film distribution for instance by sale will in the future be a complement to rent- ing films, the form of distribution currently dominant.

The film's increased emphasis on current affairs and controversial social conditions, and therefore on social criticism, together with tendencies toward a broader produc- tion and new forms of distribution, also imply, in the Commission's view, a greater risk that films Will lead to breaches of the law.

In view of all this, the Commission is of the opinion that, if the adult censorship is to be abolished, special legislation on re- sponsibility for films” misuse of freedom of expression must be drawn up, even if at the moment it is not possible to survey the full extent of this need. Such legislation should, in the opinion of the Commission, be designed in such a way that—like the Freedom of the Press Act and the Broad- casting Liability Act, governing responsi- bility for TV and radio programmes—it shall provide support for the film as a medium of information and a forum of public discussion, at the same time as it furthers the rule of law.

The natural prototypes for legislation governing responsibility for films are the Freedom of the Press Act and the Broad- casting Liability Act. Thus the Commission presents proposals for a Film Liability Act which in substance closely follows the Free- dom of the Press Act and which to a great extent is formally designed in harmony

with the rules governing responsibility for radio programmes. The concept "film”, in its technical sense, shall be the same as in the Film Law. As with the Film Law, the Conunission proposes that the borderline between the region where film responsibility applies and that of the law governing radio responsibility shall be drawn in such a way that film responsibility shall not apply to programmes televised by the Swedish Broad- casting Corporation.

Breaches of Freedom of Expression in Films

The limits of freedom of expression in radio/TV and the press currently coincide. In the Commission”s opinion, freedom of expression in film should be given the same content and extent, unless there are special reasons to the contrary. No such reasons appear to exist in connection with films. Different limits could lead to confusion and illogical situations, not least in what con— cerns TV and film. There is increased colla- boration between the Swedish Broadcasting Corporation and the film industry and joint productions of films intended for showing in both media are likely to become more com— mon.

On these grounds, as well as others, the Commission proposes that what is presented in a film should be punishable if, in a news- paper, it had constituted a breach of the Freedom of the Press Act. The same should apply to impermissable publication through a film.

Particularly in view of the fact that public showing is the kind of film distribution that is of the greatest importance from the point of view of freedom of speech, the Commis- sion considers the Film Liability Act to be applicable only to such showing. For this reason, a breach of the law governing free- dom of speech would be committed in a film when it is shown in public.

Criminal Responsibility

The film's increased interest in acting as a medium for news and social criticism

should, in the long run, says the Commis- sion, imply that like press and radio/TV the film should be in a position to protect anyone who at the production of a film wishes to give information or collaborate in some other way without his identity being revealed. Such protection—consisting partly in freedom from liability and partly in a right to anonymity—can hardly be made ef- fective, in the Commissiorfs opinion, unless legal liability is in principle settled on cer— tain legally definable persons.

If such a system is found suitable to the film, then, in the opinion of the Com- mission, it is only natural that the rules for film liability shall be designed as closely as possible in accordance With the Freedom of the Press Act, only such deviations from the existing pattern as may be justified by essential differences between films and the press being allowed. In this connection there is good reason to respect the system of responsibility already governing TV, above all in those respects in which the latter deviates from that governing the press.

The rules of liability proposed by the Commission are chiefly as follows:

Each film shall have a "film publisher”. His function shall be to prevent breaches of the law governing freedom of speech by that film. The film may not be shown in public against his will. He shall be resident in Swe- den and may not be either a minor or bank- rupt. The film publisher shall be appointed by the film”s producer. If a film publisher has not been appointed when the film is being delivered in Sweden for public show- ing, then the film publisher shall instead be appointed by the person who delivers the film. (The producer/ distributor is called in the Commission's report the owner of the film rights.) Thus, before a film is shown in public, it is incumbent upon the owner of the film rights to ensure that the film publisher's identity is entered in a central register, to be kept by the Film Board.

This film publisher is the first link in the chain of liability. Next to him in order of responsibility are the owners of the film

_em_—.,. —_...=._gm__..._________m

r "; 'i "l

rights. The latter only become liable if no film publisher has been entered in the re- gister. The owners of the film rights also take the place of the film publisher and become liable if, when the film is delivered for public showing, the film publisher is clearly no longer competent or in a position to exercise his due authority.

Responsibility may also be incumbent upon the person who shows a film in public. This is the case when the owners of the film rights are responsible but it cannot be estab- lished who has distributed the film for public showing. In this case the person showing the film becomes responsible in the place of the distributor, the responsibi- lity thus being borne in common by the producer and the person showing the film.

Since only certain specified persons are liable, proof of malicious intent cannot be a condition for determining liability. In assessing liability, that is, the person who bears responsibility for showing a film made by someone else shall be presumed to be acquainted with the film's content and to have consented to its being shown in public.

The regulations governing responsibility, as suggested by the Commission, imply, as has been seen, that no other persons than those already stated can be held liable: neither a person who has originated a breach of the expression in the film, nor, for instance, others who have collaborated in the making of the film, as its producer, director, actors, etc., always assuming, of course, that none of these persons has been appointed its film publisher or in some other way bears responsibility. Persons giving information for inclusion in a film are also, as a rule, not liable.

Thanks to this system it Will also become possible to preserve the anonymity, if they so wish, of those who have contributed in— formation or in some other way have colla- borated in a film*s production, and who are free from liability. Such person's anonym- ity, the Commission proposes, shall be pro- tected largely in the same manner as under Chap. 3 of the Freedom of the Press Act

and the corresponding rules in the Broad- casting Liability Act.

Liability in Civil Law

Above all out of consideration for the right of free expression, it is the Commission*s view that personal liability for damages in civil law, in connection with a film, should not fall on all those persons who have collaborated in its production, but in prin- ciple be limited in the same way as is the criminal responsibility.

In this context the Commission discusses the question of whether in certain circum— stances liability for damages ought to be extended. It is pointed out that both the Freedom of the Press Act and the Broad- casting Liability Act contain regulations which extend the circle of those who may be sued for damages as a result of these media's breaches of freedom of expression. Besides the persons normally responsible, the owner of the newspaper, for instance, or the concern responsible for the pro- gramme (The Swedish Broadcasting Corp- oration), may be sued.

In the Commission's opinion, liability should be extended in the same way for films. It considers that even if 3. film has a legally responsible publisher, the owners of the film rights should also be liable for damages where the film's contents constitute a breach of freedom of expression.

An argument in favour of the owners of the film rights being liable for damages, the Commission points out, is first and foremost the desirability of securing a damaged party's chances of in fact getting compensation.

Harm arising out of a film's contents, the Commission says, is most likely to be connected with some breach of freedom of expression. But it can also arise out of other circumstances. As with case of news- papers, radio and TV, however, the owner of the film right's liability should be limited, in the Commission's opinion, to damages arising out of a breach of the law of free— dom of expression. For suing for damages

on other grounds, general rules should apply, as is now the case.

Process of Law

The Commission proposes that in what concerns all cases of responsibility for films, the decision whether to prosecute shall be made centrally, as is the case under the Freedom of the Press Act and Broadcasting Liability Act. Central decisions on all such matters are a valuable means of achieving maximum uniformity of practice. In the Commission's view it is also important that all alleged breaches of the law by films shall, at as early a stage as possible, be considered from other aspects than the purely juridic and not have to wait upon the trial itself. The principles expressed in the so-called instructions, attached to the Free- dom of the Press Act—which stress the great importance of protecting freedom of expression and therefore of paying atten- tion to the actual intent of any statement— would, it seems, best be secured by all decisions to prosecute or not to prosecute being made centrally and by qualified persons. The authority best suited to making such decisions, the Commission thinks, is the Office of the Attorney General. Accord- ing to the proposals, there should be a stat- utory limitation of six months from the date of the film's public showing and the reg- istration of the film publisher on all such actions and prosecutions.

A film which is considered criminal shall be subject to seizure. On this point the relevant rules of court shall apply. In view of its suggestion that the Attorney GeneraPs Office shall act as prosecutor in questions of film liability, the Commission suggests also, however, that the Attorney General”s Office shall likewise be the authority em- powered to seize a film before the com- mencement of a prosecution.

As to the correct court, the Commission suggests the same arrangement as for radio and TV, i.e., in the main the Stock- holm City Magistrates' Court. Such cases, however, shall also be actionable in any

other magistrates' court empowered to try breaches of the Freedom of the Press Act, and where such deviation may be deemed suitable in relation to the necessary en- quiries, costs etc. The Commission empha- sizes that such cases should only in excep- tional circumstances be tried by other courts than the Stockholm City Magistrates” Court.

In the Commission's view, cases of film liability should be hedged about With much the same considerations and judged much in the same spirit as press and radio cases: due consideration being paid, on the one hand, to the requirements of freedom of ex- pression, and, on the other, to the im- portance of protecting the legal rights of the citizen. Because of this, and inasmuch as trial by jury is applicable to film cases as it is to cases of radio liability, by simple legal-technical references to the manner of trying cases of breach of the Freedom of the Press Act, the Commission recommends that the regulations in that Act, governing challenges of a jury, shall also apply to cases of film liability.

The rules of the Criminal Code or other law as to the consequences of criminal acts shall also apply in cases Where such acts are to be regarded as breaches of freedom of expression by film. In point of for— feiture, the Commission deems that the rules of the Criminal Code shall also in the main apply.

Reservation

Av ledamoten Gustavsson

Utredningen har i enighet föreslagit att vuxencensuren bör avskaffas. Likaså i enig- het har utredningen föreslagit att barncen- suren bör bibehållas.

Av betänkandets kap. 9 framgår att frå- gan om åldersgränserna för barncensuren varit föremål för utredningens övervägan- den. Utredningens majoritet anser att 15- årsgränsen bör bibehållas. På denna punkt kan jag inte dela majoritetens uppfattning. Man kan anta att ett slopande av vuxencen- suren kommer att medföra en filmproduk- tion med ökade inslag av våld och sadism.

Som framhålls i utredningens betänkande är det uppenbart att den stora variationen i människors mognad och utveckling gör det ytterst vanskligt att fastställa åldersgränser. Det är emellertid nödvändigt att man åstad- kommer åldersgränser för barncensuren, som gör det möjligt att så bra som möjligt åldersmässigt indela publiken i kategorier som kan antas ha olika förutsättningar att motstå psykiska skadeverkningar från film. Vuxna normala människor är rekvisitet för vuxencensurens slopande. För min del an- ser jag det synnerligen angeläget att censur- reglerna blir så internationellt likartade som möjligt. Särskilt angeläget är givetvis detta inom Norden. I samtliga länder i Väst— europa är åldersgränsen 16 år. I Danmark, som i år slopat vuxencensur, har man fast— ställt lG-årsgränsen. När utredningen argu- menterar mot en höjning av den övre ålders- gränsen anser den att man därmed skulle

förhindra många unga att komma i kontakt med debattfilm och annan engagerande film som kan vara av betydelse för deras person— lighetsutveckling. Det är emellertid inte i första hand debattfilm och i positiv mening engagerande film som den aktuella ålders- gruppen skulle bli utestängd ifrån. Det är i stället framför allt våldsfilmer och filmer med sadistiska inslag.

Ett annat skäl för 16-årsgränsen anser jag vara att skolplikten upphör vid 16 år. Ut— redningens majoritet anser emellertid att det snarast är en fördel att barnen får tillgång till vuxenfilm medan de ännu går kvar i grundskolan. Skolan bör då ha viss möjlig- het att genom sin filmundervisning och på andra sätt hjälpa dem att bearbeta sina film- upplevelser och stimulera deras intresse för bra film. Gentemot utredningsmajoritetens uppfattning i detta avseende vill jag anföra dels att ämnet filmkunskap förekommer i ytterst ringa omfattning inom skolans ram, dels att de filmer det här är fråga om till ytterst liten del är socialt inriktade utan filmer med spekulativt syfte där våldet och sadismen glorifieras.

När utredningen i samband med att den talar om skäl för att bibehålla den nuva- rande 15-årsgränsen framhåller att den gällt hela tiden från biografförordningens till- komst 1911, så bortser man från att situa- tionen kan komma att bli annorlunda då vuxencensuren försvinner.

15—16-åringarna befinner sig i allmänhet

i en mycket känslig utvecklingsperiod. Före- bilder och upplevelser i denna ålder torde ha stor betydelse för personlighetsutveck— lingen. Det finns enligt min mening inte an— ledning att ungdomar i denna känsliga ålder skall ta del av filmer med starka inslag av våld och sadism och som också kommer att finnas i större utsträckning efter vuxen- censurens slopande. Därtill kommer att vi ingenting vet om filmens långsiktiga effek- ter.

Man vet fortfarande för litet angående sambandet mellan våldsfilmer och kriminali- tet. Det torde emellertid inte råda någon tvekan om att våldsinslagen i filmer har be- tydelse för den allmänna inställningen till våldet. Den ökning av ungdomskriminalite- ten som skett under senare år kan ha sam- band med de allt råare och mera sadistiska inslagen i vissa filmer. Om dessa problem behöver en omfattande forskning äga rum. Sålunda har utredningen framhållit att film- våldet och dess ev. verkningar är ett kom- plicerat kapitel där forskningen bara gett antydningar till svar på ett fåtal delproblem som efterhand visar sig ingå isammanhang- en. De hittillsvarande forskningsresultaten tyder emellertid på att filmer med våldsin- slag under vissa omständigheter kan verka aggressivt stimulerande och i undantagsfall också utlösa kriminella handlingar eller psy- kiska störningar. Att sådana filmer även kan påverka individens attityder tycks finnas all anledning att antaga.

Utifrån vad jag här anfört reserverar jag mig för en höjning av den övre åldersgrän- sen för barncensuren till 16 år.

tl ]. ,. 1 . . '! r i 3

Genom— Genomsnitt— snittligt Genomsnitt- ligt antal antal ligt antal förbjudna svenska utländska filmer per Åren filmer filmer år 1950—1953 34 377 13 1954—1957 38 388 15 1958—1961 23 412 23 1962—1965 20 334 11 1966—1968 26 348 6

Bilaga 2 Antalet granskade filmer (provkopior) 1950—1968

Biograflångfilmer Korta spelfilmer Reklamfilmer och (över 1500 rn) (bl. a. tecknad film) trailers Filmer i övrigt Antal sammanlagt

Bt Btll Bf Hf Bt Btll Bf Hf Bt Btll Bf Hf Bt Btll Bf Hf Bt Btll Bf Hf Summa År Röda Gröna Gula Vita Röda GrönaGula Vita Röda Gröna Gula Vita Röda GrönaGula Vita Röda GrönaGula Vita totalt 1950 139 —— 237 21 200 — 35 — 369 — 100 -— 653 — 9 — 1 361 — 381 21 1763 1951 178 — 227 14 195 — 48 — 397 — 105 — 636 ———- 18 —— 1406 — 398 14 1818 1952 155 —— 227 3 207 — 25 — 171 — 83 —— 842 — 10 — 1 375 — 345 3 1723 1953 145 —— 282 15 199 — 22 — 341 — 128 _ 741 — 9 — 1426 — 441 15 1882 1954 142 — 242 19 194 —— 34 — 356 -— 134 —— 812 -— 17 2 1 504 _ 427 21 1 952 1955 138 — 292 15 186 —— 27 — 408 — 139 — 723 —— 19 _— 1 455 _— 477 15 1 947 1956 131 — 271 14 172 —— 25 — 331 —- 156 — 803 1437 — 461 14 1912 1957 151 -— 276 10 137 — 33 — 462 — 156 — 728 1 478 — 482 15 1 975 1958 121 _— 318 18 148 — 43 _— 405 — 172 —— 713 1387 —- 561 18 1966 1959 104 19 310 25 113 5 24 — 377 3 201 — 737 1 1331 28 551 26 1936 1960 69 80 243 30 107 9 17 — 364 54 155 — 638 — 1 178 151 423 30 1782 1961 69 50 265 20 105 24 10 2 322 21 182 -— 515 — 1011 99 462 22 1594 1962 59 61 242 24 89 14 14 1 284 42 146 — 554 — 986 119 411 25 1541 1

l'"| Ill

1963 51 60 222 11 53 29 45 258 52 117 — 490 10 852 146 391 21 1410 1964 78 53 209 10 74 5 14 241 45 128 1 403 796 110 357 12 1275 —— 98 14 42 254 61 116 — 357 —— 774 156 367 1297 — 577 124 385 1091 — 552 191 430 1179 5 576 162 513 1266

_OOV'NWININNINO _.

1965 65 64 204 1966 45 72 217 5 99 17 38 — 236 33 128 _— 197 1967 60 93 234 4 81 29 35 2 236 62 155 —— 175 1968 68 74 258 10 61 24 43 — 237 54 193 — 210

woommtxxotnuxoox

WOW v—(

-—1 -—

(Bt = tillåtna för alla, Bt 11 = tillåtna fr.o.m. 11 år, Bf = förbjudna för barn under 15 år, Hf = förbjudna för alla.)

Antal klippta provkopior

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 Summa %1

Tillåtna för alla 10 5 3 3 7 4 5 2 3 42 7,4 Förbjudna för barn under 11 år 24 9 5 12 7 4 6 3 1 71 11,7 Förbjudna för barn under 15 år 48 32 48 42 45 19 35 68 60 397 18,9

Summa 82 46 56 57 59 27 46 73 64 510

Antal klippta meter i provkopior

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 Summa

Tillåtna för alla 504 174 51 146 241 202 265 40 51 1 674 Förbjudna för barn under 11 år 1062 217 40 304 130 92 200 55 14 2114 Förbjudna för barn under 15 år 1601 985 1206 1538 1427 469 1230 3 824 2 071 14 351

Summa 3167 1376 1297 1988 1798 763 1695 3919 2136 18139

1 Uttrycker procent av sammanlagda antalet filmer i varje kategori under 1960—1968 (jfr bil. 5).

iiiiiiiiiiii—iIHHIi—iH—iiiHii|i#|INAINHGQ

Produktionsland

Bt Röda

Bt 11 Gröna

Bf Gula

Hf Summa Vita filmer

USA ................................... England ................................ Sverige ................................. Italien .................................. Italien—Frankrike ........................ Italien—Spanien ......................... Frankrike ............................... Grekland ............................... Italien—Västtyskland ..................... Västtyskland ............................ Danmark ............................... Jugoslavien .............................. Italien—Frankrike—Västtyskland ........... Tjeckoslovakien .......................... Italien—USA ............................ Sovjetunionen ........................... Ungern ................................. USA—England .......................... England—Italien ......................... Norge .................................. Frankrike—England ...................... Spanien ................................. Belgien ................................. Kina ................................... Japan .................................. Indien .................................. USA—Västtyskland ...................... USA—Frankrike ......................... USA—Italien—Spanien ................... Västtyskland—Jugoslavien ................. Västtyskland—USA—Italien ............... Sverige—Frankrike ....................... Sverige—Danmark ....................... Tjeckoslovakien—Italien .................. Frankrike—Italien—Mexico ............... Frankrike—Italien—Västtyskland—Tunisien .. Italien—Frankrike—Spanien ............... Italien—Frankrike—Algeriet ............... Italien—Spanien—Västtyskland ............. Italien—Spanien—Västtyskland—Turkiet Sovjetunionen—Polen ..................... ] apan—USA ............................

24

N ND

||Ill||i—i—iii||||—ll|i———|—w———iIam—#Nmä

88 26 17 25 19 18

___—___...I _| __| ___—I |...l |__—.N—Nwwt—Aquqwat

HlllllIlllllllHlllllll—Illllll

144 42 36 30 25 21 15 14

___—___...—......___.__»__————toromuww&amocooooxo

68 N. & 258 10 410

Bilaga 5

Viss ytterligare censurstatistik 1955—1968

(biograflångfilmer)

Samman- lagd film- längd i meter

Den metriska filmläng- den fördelad på

provkopior

efterfölj. kop. (stämpelkop.)

Antalet provkop. Antalet efterfölj. kOpior (stämpel- kop.) Summa klipp- meter i provkop.

Klipp-% av hela provkop- längden Antalet granskade biograf- långfilmer

Bt Röda

Bt 1 1 Gröna

Bf

Gula

Hf Vita

Summa biograf- långfil-

mer un- der året

1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

7 248 417 7 532160 7 170 232 7 189 330 6 579 185 6 336 947 6 004 507 5 752 788 5 755 735 5 438 852 5 478 287 4 481 824 4 572 621 4 780 331 1 445 208 1 402 843 1577 718 1 519 349 1546 465 1476 710 1 343 448 1 342 619 1200 528 1 159 691 1 128 597 1 096 931 1 217 394 1 298 679 5 803 209 6129 317 5 592 514 5 669 981 5 032 720 4860 237 4 661 059 4 410169 4 555 207 4279 161 4 349 690 3 384 893 3 355 227 3 481 652

1 947 1 912 1974 1966 1 936 1782 1 592 1 540 1 410 1275 1 297 1 091 1 179 1 266

24 162 23 209 30 816 27 576 28 209 24 828 22 821 18 890 22 613 19 847 29 264 24 716 28 287 24 009

2 529 1 905 1 214 1 326 2 530 3 203 1 376 1 362 1 988 1798

763 1 695 3 919 2 136

0,17 0,13 0,08 0,09 0,16 0,22 0,10 0,10 0,16 0,15 0,07 0,15 0,32 0,16

138 131 151 121 104 69 69 59 51 78 65 45 60 68

19 80 50 61 60 53 64 72 93 74

292 271 276 318 310 243 265 242 222 209 204 217 234 258

15 14 10 18 25 30 20 24 11 10 5 4 10

445 416 437 457 458 422 404 386 344 350 333 339 391 410

Bilaga 6 Besvärsstatistik 1955—1968

Under åren 1955—1968 har avgjorts 40 besvärsmål enligt följande redogörelse.1

Överklagade beslutets

Filmens titel är och innebörd Kungl. Maj:ts utslag 1. Vildfåglar 1955 gul m. klipp Ändring 22 7. 1955: klippen upphävdes 2. La Tour de Nesle 1955 vit Ej ändring 30. 9. 1955 3. Pardonnez nos offenses 1956 vit Ej ändring 10.1 1957 4. Desperadon 1957 gul Ej ändring 22.2.1957 5. Kuslig upptäckt 1957 gul Ej ändring 22.2.1957 6. Perri, en vildmarksfantasi 1958 gul Ej ändring 14.3.1958 7. Enligt lag 1958 gul m. klipp Ej ändring 21.3.1958 8. Le Gorille vous salue bien 1959 vit Ej ändring 25.6.1959 9. Day of the outlaw 1959 vit Ej ändring 25. 9. 1959 10. En fremmed banker på 1959 gul m. klipp Ej ändring 16.10.1959 11. Never take sweets from a stranger 1960 vit Ändring 30.9.1960: godkändes som gul 12. L'Amante del Vampiro 1960 vit Ej ändring 30.9.1960 13. Krigsförbrytare 1961 gul m. klipp Ändring 26.1.1962: klippen upphävdes 14. Vildmarksäventyret 1962 grön Ändring 14.9.1962: godkändes som röd 15. Öster om Eden 1962 gul Ändring 14.9.1962: godkändes som grön 16. Hatari 1962 grön Målet desert 30.11.1962 17. Tissel och trassel 1963 gul Ej ändring 28.6.1963 18. The Outlaw 1963 vit Ändring 29.11.1963:

godkändes som gul (filmen totalförbjuden 1946)

19. 491 1964 vit Återförvisning 28.2.1964 med direktiv för gul med klipp 20. The Purple Gang 1964 vit Målet desert 6.3.1964 21. Svärdet i stenen 1964 grön Ej ändring 13.8.1964 22. Callgirlcentralen Villa Vennely 1964 vit Ändring 4. 12.1964: godkändes som gul 23. One naked night 1966 gul m. klipp Ej ändring 29. 4. 1966 24. Born free 1966 grön Ej ändring 6. 5. 1966 25. Peeping Tom 1966 vit Ej ändring 16.6.1966 26. A Woman”s Urge 1966 vit Ej ändring 9.12.1966 27. Django 1966 vit Ej ändring 10.3.1967 28. De vilda änglarna 1966 vit Ändring 1.6.1967: godkändes som gul 29. Django 1967 ej åtgärd Ej ändring 29.9.1967 (Samma film som nr 27) 30. The Born Losers 1967 vit Ej ändring 9.2.1968 31. Bränt barn 1967 gul Ej prövning 16.2.1968:

klaganden ej behörig att föra talan mot beslutet

32. Människor möts och ljuv musik 1967 gul Dzo uppstår i hjärtat 33. Dom kallar oss mods 1968 gul m. ett klipp Ändring 22.3.1968: klippet upphävdes 34. The Born Losers 1968 vit Ej ändring 13.9.1968 (Förkortad version av film nr 30) 35. The Mercenaries 1968 vit Ej ändring 20.9.1968 (Sista tåget från Katanga) 36—40. Fem pornografiska smalfilmer 1968 vita Ej ändring 25.10.1968

1 Under åren 1911—1954 behandlades 34 besvärsmål varav ett återförvisades till biograf- byrån för ny behandling. I övrigt ej ändring.

Allmänhetens inställning till Hlmcensur

Av Bengt Börjeson

1 Filmcensurutredningens och yttrandefri- hetskommitténs interviuundersökning

Filmcensurutredningen och yttrandefrihets- kommittén lät i september 1967 Statistiska centralbyråns utredningsinstitut genomföra en intervjuundersökning för att belysa frå- gor i samband med allmänhetens inställning till filmcensur och pornografi. Undersök- ningen företogs inom ramen för en s.k. omnibusundersökning. Detta innebär att fle- ra uppdragsgivare deltar med frågor inom olika ämnesområden vid intervjutillfället. Tillsammans med de båda kommittéernas frågor om vad som bör få visas i spelfilmer på biografer och i TV, om attityder till cen- sur i dessa media och till pornografi samt om bio-, TV- och läsvanor förekom således frågor om försvarsviljan och försvarskostna- derna, frågor om politiska attityder och frå- gor om radiolyssnande. För samtliga upp- dragsgivares räkning inhämtades informatio- ner om uppgiftslämnarnas kön, ålder, civil- stånd, bostadsort och utbildningsnivå.

Utredningsinstitutet har i sin tekniska rap- port (appendix 1 till denna bilaga) redovisat uppgifter om den genomförda undersökning- en — urvalets storlek, urvalsförfarande, bortfall etc. Därutöver ingår i rapporten vis- sa principiella synpunkter rörande tillförlit— ligheten hos den insamlade informationen. I appendix 2 redovisas de frågor i intervjun som filmcensurutredningen och yttrandefri- hetskommittén svarat för.

Resultaten i det följande beräknas på sva- ren från 1 828 intervjuer, varvid dock är att märka att detta antal är uppräknat: de indi- vider som ej kunnat nås per telefon har med sannolikheten 1/ 2 utvalts för en besöksin— tervju. Därefter har uppgifterna från dessa personer reproducerats och de ingår därför i materialet med dubbel vikt. Antalet inter- vjuade personer är således i realiteten en- dast 1613 ur ett primärt urval om 2049 individer.

I det följande kommer de frågeställningar som berör filmcensur resp. pornografi att behandlas var för sig. Härvidlag kommer en viss disproportion av problemen att göra sig gällande: diskussionen om filmcensur kom- mer att bli mer utförlig, dels till följd av det större antal frågor som ställts till res— pondenterna om detta ämne, dels beroende på att filmcensurutredningen låtit genomfö- ra en kompletterande databearbetning inom sitt speciella ämnesområde. Avsnitten 2:1— 2:6 har emellertid relevans också för de frå- gor som berör yttrandefrihetskommitténs område.

2 Inställningen till filmcensur

Frågan om filmcensur är till sin natur så- dan att den tilldrar sig stor uppmärksamhet i den allmänna kultur- och samhällsdebat- ten, och de flesta människor har sannolikt en på grundläggande värderingar baserad inställning till filmcensurens funktioner.

Frågan är dessutom i väsentlig utsträckning icke-teknisk till sin natur, även om — som filmcensurutredningen i flera sammanhang uppehållit sig vid —— det faktiska underlaget för avgörande i detta sammanhang är kom- plicerat och svårbedömt. Frågeställningar- nas räckvidd medför att det kan anses av ett betydande intresse att utröna allmänhetens inställning till frågor som rör eller har nära samband med filmcensurens berättigande. Filmcensurutredningen har emellertid inte sett dessa informationer som avgörande för utredningens ställningstaganden utan mera som ett kompletterande informativt under- lag till det övriga sakunderlag som utred- ningen haft att bedöma. En politisk bedöm— ning av filmcensurutredningens förslag kan däremot eventuellt beakta resultaten från intervjuundersökningen i högre grad och över huvud kan redovisade data om all- mänhetens inställning i dessa frågor tillföra diskussionen om filmcensuren och utred- ningens förslag intressanta aspekter.

2.1 Ej systematiska felkällor

I sin tekniska rapport har utredningsinstitu- tet redovisat en del av de felkällor som vid— låder undersökningar av detta slag: mätfel (intervjufel, kodningsfel, stansningsfel, be— arbetningsfel), bortfall och samplingsfel. Utredningsinstitutet anger härvidlag följan- de generella inställning: »I en intervjuun- dersökning av här aktuell typ och omfatt- ning finns det stora risker för att felaktig- heter uppkommer. I samtliga stadier av un- dersökningen, vid intervjun, kodningen, stansningen och bearbetningen, finns dessa felrisker. Särskilda felkällor utgörs dessutom av att bortfall förekommer och att endast ett stickprov av populationen undersöks.» Det är i detta sammanhang lämpligt att införa en avgränsning av felrisker som icke är systematiska och sådana felkällor som är av systematisk natur. Icke-systematiska fel är sådana som gör att de framräknade resul- taten har en andel av slumpmässighet häf- tade vid sig, men dessa fel bidrar inte till att resultaten uppvisar en systematisk miss-

visning »åt något håll». Sådana fel beror närmast av brister vid kodning, stansning och bearbetning, men också på grund av slumpmässiga fluktuationer i intervjusitua- tionen. En uppgiftslämnares uppfattning kan ju variera från tillfälle till tillfälle, in— tervjuarens beteende uppvisar också en viss andel slumpmässig variation. Samplingsfel — det fel som beror av att endast ett stick- prov av en population studerats —— bör ute- slutande ingå i den icke-systematiska felva- riationen. Om så är fallet kan storleken av felvariationen i det avseendet lätt uppskat— tas med en statistisk metodik.

I en del fall kan det vara svårt att på 10— giska grunder differentiera mellan icke-sy- stematisk och systematisk felvariation. Man kan exempelvis föreställa sig att samma in— tervjuare och samma intervjupersoner ut— nyttjades i undersökningen men med andra konstellationer intervjuare/intervjuperson: detta skulle kunna leda till en förskjutning i resultaten som inte omedelbart kan hänfö- ras till den ena eller den andra kategorin av felvariation.

Beträffande de icke-systematiska felkom- ponenterna torde dessa för denna undersök- ning vara relativt små. Bearbetningsmetodi- ken vid utredningsinstitutet är högkontrol- lerad och urvalet är tillräckligt stort för att samplingsfelen skall vara små. Utrednings- institutet anger emellertid inte några precisa bedömningsgrunder i detta aVSeende och slumpfelen i själva intervjusituationen är över huvud svåra att få något grepp om.

2.2 Systematisk felvariation

De resultat som erhållits vid intervjuunder- sökningen är sannolikt i högre grad besvä— rade av systematiska felkällor och dessa är dessutom av den karaktären att de är myc— ket svåra att frilägga. I de flesta fallen kan de i vart fall inte uppskattas med den kon- trollmetodik som tillämpas vid utrednings- institutet.

Till de systematiska felkällorna som emel- lertid i viss utsträckning kan bedömas hör de som beror av bortfallet i undersökning—

en. I den tekniska rapporten anför utred— ningsinstitutet följande synpunkter: »Erfa— renheterna Visar att de utvalda enheter som inte kan göras till föremål för intervju ofta utgör speciella grupper av befolkningen. Detta medför att deras uteblivande i många fall kommer att ha en snedvridande effekt på de procenttal som beräknas.»

Graden av denna snedvridande effekt be- ror givetvis av bortfallets storlek. I förelig- gande fall är bortfallet ca 8 %, vilket i och för sig betyder att bortfallet inte kan för- rycka tolkningen av resultaten i nämnvärd utsträckning.

Återigen är emellertid själva intervjusi- tuationen undersökningens »dark horse». Det finns en hel del skäl som kan anföras och som i allmänhet pekar på att då perso— ner utfrågas rörande inställningar i frågor av >>tabu-karaktär», de svarar med en benä- genhet för att tillfredsställa »vedertagna», »etablerade», »konventionella» uppfatt- ningar. Tänkbara skäl till detta är att inter- vjuarna uppfattas som »officiella represen- tanter» i någon mening.

De här felkällorna slår oftast starkast ut då respondenterna är kvinnor och i all syn- nerhet då kvinnor intervjuas av män: »kon- ventionella» svar är då i hög grad opportu- na.

Det nu sagda återger allmänna erfarenhe- ter från intervjuundersökningar av detta slag: i vilken utsträckning de faktiskt spelat betydande roll i denna undersökning kan inte besvaras. Denna förmodan — en gene- rell dragning mot en positiv attityd till film- censuren till följd av intervjusituationen -— bör emellertid observeras vid diskussionen av resultaten i det följande.

Det här resonemanget är ingalunda ut- tömrnande: möjligheterna att uppleta tänk— bara brister i materialet är mycket stora. I vilken mån spelar frågornas formulering en avgörande roll för de avgivna svaren — detta är ytterligare ett exempel på tveksam- het som kan anföras. Särskilt för ett par av frågorna (29, 30, 34 och 35) är det osäkert vilken betydelse uppgiftslämnare lagt in i formuleringen »spelfilm i vilken det före-

kommer ord och anspelningar av sexuell karaktär».

2.3 Ställningstagande till undersökningens felkällor

Diskussionen i föregående avsnitt leder till en entydig slutsats. De avgivna svaren måste tolkas försiktigt: procentangivelser och fre- kvenser har en inbyggd felmarginal som inte närmare kan specificeras i denna undersök- ning.

Det är emellertid angeläget att framhålla att dessa brister i materialet inte har en av- görande betydelse beroende på undersök- ningens begränsade syftning. I andra sam- manhang, t. ex. då ambitionsnivån är att förutsäga individers handlingssätt i specifi- ka situationer, såsom politiska val 0. d., är osäkerhetsmarginalen en besvärande om— ständighet vid tolkningen av data.

Denna undersökning innebär inga försök att förutsäga individers beteende i givna si- tuationer. Informationerna har i stället —— som förut antytts —— syftningen att ge en bakgrund till filmcensurutredningens förslag och diskussioner i skilda sammanhang.

2.4 Den grundläggande mätmodellen

Det finns emellertid invändningar av ett helt annat slag än de tidigare redovisade mot undersökningens uppläggning. De frågor som ställts till uppgiftslämnarna vid inter- vjun utgår implicit från en mätmodell som i sin tur bygger på antaganden om att man med frågornas hjälp kan få informationer om individernas specifika inställningar. Med denna mätmodell som grund tänker man sig att individerna har skilda s. k. san- na värden i de berörda hänseendena.

Med sådana antaganden som grund för mätmodellen blir bedömningen av under- sökningens relevans begränsad till de tillför- lighetsaspekter vi tidigare varit inne på. Då kan man väl tänka sig att de utnyttjade instrumenten och bearbetningen av infor— mationen har felkällor som ger en viss, kan- ske ospecificerad missvisning i förhållande

till de sanna värdena. Däremot ingår inget moment av tvekan om instrumentens grund- läggande relevans för sitt syfte.

Utifrån ett annat synsätt kan man se indi- videns inställning till censurfrågor som en indikator på ett fundamentalt attitydkom- plex eller — uttryckt annorlunda — som ett element i en psykologisk dimension av en betydande allmängiltighet, här tentativt betecknad som »avskärmningsbenägenhet», »tendens till förnekande» e. d. Om ett så- dant psykologiskt resonemang är rimligt, så följer därmed också kritiska överväganden beträffande relevansen hos undersökningens instrument. Mer indirekta metoder eller i varje fall en strukturell analys av ett mer omfattande intervjuformulär ter sig som bättre ägnade att tangera de psykologiskt relevanta nivåerna hos individerna.

Det skall emellertid återigen understry- kas, att ett tillvägagångssätt enligt de antyd- da riktlinjerna ligger utom ramen för film- censurutredningens syften. En undersökning av sådant slag skulle mer ha karaktären av ett vetenskapligt originalprojekt än en över- siktlig presentation av enkla informationer. Restriktivt tolkade kan även de nu förelig- gande data ge synpunkter av värde.

Det förtjänar också påpekas att en mer ambitiös granskning av censurfrågornas psykologiska aspekter hade inneburit, att filmcensurutredningens avsikt att ge ett re— lativt representativt utsnitt av befolkningens åsikter i censurfrågan skulle ha skrinlagts. De schabloner som Statistiska centralbyrån utbildar sina fältarbetare i är nämligen helt otillräckliga för en informationsinsamling en- ligt den alternativa mätmodell som skisse- rats.

2.5 Materialets bearbetning

I filmcensurutredningens uppdrag ingick också bearbetning av de insamlade informa- tionerna till en översiktlig framställning av materialet i s. k. råtabeller. Denna bearbet- ning har innefattat följande steg:

1) redovisning av uppgiftslämnarnas svar på frågorna 29—43 i omnibusundersök-

ningen med särredovisning efter ålder, kön, civilstånd, bostadsort och utbild-

ningsnivå;

redovisning av korstabulering för följan- de frågor (se appendix 2!) 29/30 29/3130/33 31/32 31/33 34/35 36/37 36/38 39/29 39/30 39/31 39/32 39/33 40/34 40/35 40/36 40/37 40/38 41/42 42/29 42/30 42/33 43/34 43/35 43/36 43/37 43/38 42/43; 3) redovisning av korstabulering för frågor- na under 2) med särredovisning efter ål- der, kön, civilstånd, bostadsort och ut- bildningsnivå; 4) redovisning av uppgiftslämnarnas svar på frågorna 29—43 med särredovisning för speciella kombinationer av »bak- grundsfaktorerna» ålder, kön, civilstånd, bostadsort och utbildningsnivå. 2 V

2.6 Bakgrundsfaktorer

Utredningsinstitutet har inhämtat upplys- ningar om följande bakgrundsfaktorer för svarslämnarna:

1) ålder 2) kön 3) civilstånd (gift/ogift) 4) bostadsortstyp (Stockholm, Göteborg, Malmö/övriga städer över 30000 inv./ annan bostadsortstyp) 5) utbildningsnivå (enbart folkskola/folk- skola med yrkesskola/realexamen eller motsvarande/ realexamen med yrkesut- bildning/ studentexamen/ studentexamen med påbyggnad/universitetsutbildning).

3 Resultat

3.1 Inställningen till censurfrågor: en översikt

Inställningen till filmcensur togs upp i un- dersökningens första fråga (29): »Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig spel- film, i vilken det förekommer ord och an- spelningar av sexuell karaktär?»

Resultaten visar att ja- och nej-svaren är mycket jämnt fördelade —— 47,1 % mot 45,8 %. Individens personliga inställning till

filmer av detta slag efterfrågades därefter (30): »Skulle Ni personligen kunna tänka Er att på en biograf se en vanlig spelfilm, i vilken det förekommer ord och anspelning— ar av sexuell karaktär?»

52,4 % av uppgiftslämnarna är positiva inför tanken att själva se filmer med sexuel- la anspelningar, 42,9 % negativa. Vi kan alltså konstatera en viss förskjutning mot större acceptans inför dessa filmer då indi- viderna talar för sig själva i förhållande till då de anlägger generella synpunkter på fil- mernas önskvärdhet.

Det finns emellertid ett starkt samband mellan svaren på frågorna 29 och 30:

Tabell 1.

30 Ja Nej 29 Ja 752 89 Nej 155 657

Om man är positiv till att spelfilmer med sexuella anspelningar får visas, så är man också positiv till att själv se sådana filmer; en negativ och generell inställning till dessa filmer samgår med att man inte själv vill se dem. Men: en större grupp individer (155) kan själva tänka sig att se sådana filmer men vill ändå inte att de skall visas på bio- graf jämfört med den grupp (89) som vill tillåta dessa filmer men själv undviker att se dem.

I den mån vi vill tolka svaren på fråga 29 i en absolut bemärkelse, är det givetvis an- märkningsvärt att en så stor grupp av per— soner (45,8%) är negativa mot filmer med sexuella motiv. Som frågan är formulerad är det uppenbart att många filmer som nu fritt visas enligt många människors uppfatt- ning borde förbjudas. Men det är en öppen fråga om nästan hälften av de svarande har denna orimliga inställning (väsentliga mänskliga problem skulle ju inte kunna speglas om »sexuella anspelningar» vore för- bjudna), och det är inte osannolikt att de svarande lagt in överbetydelser i frågans ly- delse. »Sexuella anspelningar» kan ha tol— kats som öppna sexuella skildringar, man

kan ha uppfattat att frågan gällt s. k. sex- filmer osv.

Fråga 31 är mer precis: »Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig film, i vil- ken det förekommer en skildring av ett sam- lag?»

18,3 % besvarar frågan jakande, 76,8 % av de svarande är negativa: gruppen »cen- surbenägna» individer dominerar alltså.

Till de individer som svarat nej på fråga 31 ställdes nu följande fråga: »Skulle Ni vara mer positiv till detta om man i förväg talade om att en skildring av ett samlag skulle förekomma i filmen?»

24,9 % av de censurbenägna individerna på fråga 31 är nu mer positiva om filmens sexuella innehåll i förväg angavs. Fråga 32 anknyter till en tanke som ofta diskute— rats, nämligen att filmer med sexuellt inne- håll kan accepteras om filmen »varudekla- rerades». Därmed skulle individer kunna undvika att exponeras för sexualskildringar mot sin vilja. Svaren på fråga 32 ger ett visst stöd för denna tankegång.

Man bör emellertid vara särskilt försiktig vid tolkningen av den angivna siffran —— 24,9 %. Fråga 32 är nämligen till sin for- mulering riktad och man kan förvänta sig en andel ja-svar enbart till följd av denna språkliga artefakt. Särskilt troligt är ett så- dant artificiellt utfall om individen upplevt den föregående frågan besvärande —— att bejaka en ledande fråga kan då vara en ut- väg för en del individer att neutralisera si- tuationen.

Fråga 33 berör individens personliga in— ställning till spelfilmer som innehåller en samlagsskildring. 32,1 % är positiva, 64,3 % negativa — en markerad förskjutning mot en mer positiv inställning än då frågan gäll- de om sådana filmer bör få visas.

Korstabuleringen för frågorna 31/ 33 ger följande frekvenser för ja- och nej-katego- rierna:

Tabell 2.

33 I a Nej 31 Ja 290 38 Nej 244 1 122

Vi kan återigen notera det starka sam- bandet mellan personlig inställning till spel— filmer med samlagsskildring och inställning- en till censur samt att ett betydande antal individer (244) i vårt stickprov personligen är positiva till att se filmer med detta inne- håll men negativa inför tanken att de fritt skall få visas på biografer.

Frågorna 34—38 är repliker till frågorna 29—33 men gäller nu om man i TV skall få visa spelfilmer med sexuella anspelning- ar resp. med samlagsskildringar samt indi- videns personliga inställning till sådana fil— mer i TV.

Den genomgående tendensen i dessa svar är en klart markerad restriktiv hållning till filmer med sexuellt innehåll i TV jämfört med uppfattningen om dessa filmers berät- tigande på biografer.

Endast 29,9 % (mot 47,1 %) anser att filmer med sexuella anspelningar skall få visas i TV, men 46,7 % (mot 52,4 %) kan personligen tänka sig att se sådana filmer i TV.

I viss mening kan jämförelsen mellan de sista angivna procenttalen (46,7 %—52,4 %) fungera som en indikator på tillförlitlighe- ten hos de avgivna svaren. Dessa tal bör ligga nära varandra, eftersom det knappast finns vägande skäl varför man personligen kan se en film med sexuellt innehåll på TV men ej på en biograf och vice versa. Be- traktade på detta sätt är de redovisade resul- taten relativt tillfredsställande. Den — gan- ska obetydliga — differensen dem emellan kan vara ett mått på en eller flera felkällors inverkan, t. ex. att en del personer svarat på TV-frågan med den »normala TV-situa- tionen» i åtanke (den innebär ju att man i allmänhet ser på TV tillsammans med människor som man står i nära relation till).

Då frågan tas upp (fråga 36) om program bör få visas i TV om de innehåller en sam- lagsskildring är 84,0 % av de tillfrågade negativa (mot 76,8 % då frågan gällde spel- filmer på biografer) och endast 11,4 % stäl- ler sig positiva.

Om innehållet anges i förväg kan emeller- tid 26,5 % av de negativa individerna tän- ka sig ett sådant inslag i TV —— siffran

korresponderar rätt väl med motsvarande fråga om spelfilmer på biografer och vår ti- digare kommentar är också nu tillämplig: frågans formulering och dess placering i sekvensen av frågor kan ha haft stor bety- delse för den resulterande svarsstrukturen.

Fråga 38 berör individens personliga in- ställning till TV-program där en samlags- skildring förekommer. 33,8 % av de tillfrå- gade säger att de kan tänka sig se ett sådant program, jämfört med 32,1 % då frågan gällde spelfilmer med samlagsskildring på biografer. Siffrorna visar alltså här god överensstämmelse, vilket som tidigare an- tytts kan tolkas som en tillförlitlighetsaspekt på de avgivna svaren.

Liksom tidigare då frågorna berörde cen- sur i samband med biografrepertoaren finns det för »TV-frågorna» ett starkt samband mellan individens inställning till censur och hans personliga uppfattning om program- men. De två följande korstabuleringarna vi- sar detta (tab. 3 och 4).

Tabell 3.

35 Ja Nej 34 Ja 509 31 Nej 273 839 Tabell 4.

38 Ja Nej 36 Ja 200 8 Nej 382 1 108

Samtidigt som vi återigen kan konstate- ra sambandet mellan personlig inställning till filmer och TV-program med sexuellt innehåll och benägenheten att vilja censu- rera sådana program, finner vi också bety- dande grupper -— 273 respektive 382 indi- vider —— som själva kan tänka sig se pro- grammen ifråga men som ändå vill förbju— da dem.

Grupperna med motsatt svarstendens är uppseendeväckande små. Endast åtta (!) in- divider i hela stickprovet är ovilliga att se en samlagsskildring i ett TV-program och

samtidigt inställda på att låta andra indivi- der få denna möjlighet.

3.2 Inställningen till censur: samband med olika individkarakteristika 3.2.1 Ålder

Vi redovisar sambandet mellan individens ålder och inställningen till filmcensur i ne- danstående figur (fig. 1):

Figur 1.

0/0 100

50—1 0 1 1 i | | | | 2 732 & % $ 8 % uln &, ul. ): J: &. "» —- N N mo Q' LD ln AIdersgrupper Andelen ja—svnr- på fråga 29 ------ || || || II II äl ___ n n n n n 32

Det finns ett nästan entydigt samband mel- lan ålder och inställning till filmcensur, mätt med frågorna 29 och 31. Ju högre ålder desto mer negativa är individerna mot att filmer med sexuellt innehåll (ord och an- spelningar med sexuell innebörd resp. samlagsskildring) skall få visas.

Andelen censurbenägna personer är nå- got större i tonårsgruppen än i gruppen av individer i 20—24-årsåldern; därefter visar kurvorna en konsekvent tendens.

Kurvan över ålder och inställning till fil- mer med samlagsskildringar om de »varu- deklarerades» (fråga 32) visar samma all- männa förlopp som de övriga kurvorna men är dock mer oregelbunden. De personer i gruppen 15—19 år, som var negativa till att filmer med samlagsskildring skall få visas,

ändrar i stor utsträckning (53,6 %) detta svar om man i förväg talade om att filmen skulle ha detta innehåll. För åldersgrupperna fram t. o. m. 40—49-årsgruppen ligger kurvan i stort sett fast kring 30 %-nivån och sjun- ker därefter kraftigt.

Svarsfördelningen för fråga 32 ger an- ledning till en förmodan: frågan mäter ju på »ytplanet» inställningen till förhandsin- formationens betydelse. Det är emellertid troligt att frågan i realiteten mest fungerar som en differentiator mellan »positiva» och »negativa» nejsvarare på fråga 31; de som besvarar 31 med ett nej men som ligger nä- ra gränsen till ett ja-svar kommer på nästa fråga att vara positiva >>om man förhands- informerar» om filmens innehåll.

Sambandet mellan ålder och inställningar visar för övriga frågor — individens per- sonliga inställning till sexskildringar på bio- grafer, individens inställningar till om pro- gram med sexuellt innehåll skall få visas i TV och deras personliga inställning till sådana program —— en principiell överens- stämmelse med de resultat som redovisats i fig. 1. Vi ger därför ingen särredovisning av dem.

Det kan emellertid framhållas, att vid frå- ga 34 (den »milda» sexfrågan beträffande TV-programmen) är gruppen 15—19-åring- ar mest positiv både vad avser om sådana program bör få visas och beträffande per- sonlig inställning till dessa program. An- märkningsvärt är också att vid frågan om samlagsskildring i TV bör få förekomma, gruppen av individer i 25—29-årsåldern var mest positiv (18,6 %). Skillnaderna i för- hållande till angränsande åldersgrupper är emellertid små.

3.2.2 Kön

Sambandet mellan individens könstillhörig— het och svaren på frågorna 29—38 fram- går av tab. 5 där andelen individer som gi- vit ja-svar på frågorna redovisas.

Det finns alltså ett klart och genomgående samband mellan individens könstillhörighet och inställningen till film- och TV-program med sexuellt innehåll: män är mer positiva till dessa program än kvinnor.

29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 Mån 56,6 62,5 23,5 27,9 43 4 32,2 52,4 15,0 28,0 42.1 Kvinnor 38,4 43,3 13,6 22,5 21 7 27,8 41,5 8,2 25 3 26.2

Skillnaderna är också överallt betydande utom då frågan gäller förhandsinformatio- nens betydelse (fråga 32 resp. 37) där endast relativt obetydliga skillnader obser- veras.

Vid tolkningen av siffrorna bör återigen erinras om att en del av skillnaden i mate- rialet ev. kan förklaras som en inter- vjueffekt: i en intervjusituation som mer präglats av förtrolig kontakt mellan inter- vjuare/ respondent är det troligt att en större andel av kvinnorna givit uttryck för en mer »sex-tolerant» inställning.

Våra siffror i tab. 5 kan alltså i viss mån vara ett uttryck för att vi med frågor- na fångat upp en aspekt av könsrollsbete- endet — kvinnor »skall» inta en restriktiv attityd i sexuella ting då de utfrågas om dem — snarare än att vi kommit åt verk- liga skillnader mellan könen.

3.2.3 Civilstånd

I tab. 6 nedan ges en motsvarande översikt för andelen ja-svar på frågorna 29—38, nu med särredovisning för gifta/ogifta svars— lämnare.

Vi finner en genomgående mer positiv in— ställning till filmer och TV-program med sexuellt innehåll för de ogifta individerna i stickprovet. Skillnaderna är emellertid inte lika uttalade som de som uppträdde då vi redovisade sambanden mellan ålder resp. könstillhörighet och sexuellt material i film och TV.

Vi skall emellertid avvakta en granskning av siffrorna i tab. 6 till dess vi kontrollerat om de skillnader som uppträder helt kan förklaras exempelvis utifrån det faktum att

ogifta. personer samtidigt tillhör yngre ål- dersgrupper än gifta svarslämnare.

3.2.4 Utbildningsnivå Fig. 2 nedan visar för frågorna 29, 31 och 32 sambandet mellan utbildningsnivå (de tre klasserna studentexamen, studentexamen med påbyggnad, universitetsutbildning är sammanslagna) och inställningen till film- censur.

Figur 2. olo IDO 50— __.. & x'; _ ff,/__ "___—__JQ/ _ ___-f_n” D | 1 | T | F F+ R B+ 5,$+ U

Andelen _ja—svor på fråga 29 " 31

------ || ||

_ _ _ || u || || 32

Resultaten går i väntad riktning: det finns en klar samvariation mellan hög utbildning och »sex-tolerant» inställning. Tendensen är genomgående med ett undantag: gruppen individer med »realexamen med påbyggnad» visar en mer negativ attityd jämfört med gruppen som enbart har realexamen. Där- efter visar kurvorna åter en uppåtgående trend mot en mer positiv inställning.

Tabell 6.

29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 Gifta 42,6 49,0 15,0 23,9 29,1 27,5 43,0 10,9 24,4 31,9 Ogifta 55,0 59,2 24,7 27,1 37,9 34,6 53,9 12,6 30,7 37,4 162 SOU 1969: 14

Det är också anmärkningsvärt, att ande- len individer som ger ja-svar på fråga 30 (de har alltså givit nej-svar på fråga 29) knappast stiger med ökad utbildningsnivå. Det är svårt att ge en rimlig förklaring till detta förhållande.

Relationerna mellan de olika inställning- arna till sexuellt innehåll i form av samlags- skildringar på film resp. sexuella inslag i TV-program å ena sidan och utbildnings- nivå å andra sidan visar en ungefärlig över- ensstämmelse med redovisningen för frå- gorna 29, 31 och 32 i figuren ovan.

Då frågan gäller sexuella inslag i TV- program (frågan 34) stiger emellertid inte toleransen med ökad utbildning utöver real- examen (realexamen: andel ja-svar 47,1 %; universitetsutbildning: andel ja-svar 47,7 %). Samma förhållande gäller även för frågor- na 35 och 38.

Som framhållits är svarstendenserna i det- ta avsnitt väntade: den >>liberala» attityden till sexuella ting — och över huvud till s. k. tabuföreställningar i vår kulturkrets — sam- manhänger erfarenhetsmässigt med en högre utbildningsnivå. En verkligt bärkraftig för- klaring till detta förhållande är emellertid inte lätt att ge och det finns en viss risk att man identifierar den liberala åsikten med uppfattningen att den är »bättre under- byggd», »mer genomtänkt» osv. eftersom den omhuldas av de högre utbildade. Så behöver inte vara fallet. Det kan ju exem- pelvis vara så, att de individer som har upp- nått en viss utbildningsnivå undviker att ta ställning till kontroversiella ämnesområden genom att gripa till en ytlig verbal relativism -— detta är givetvis bara en skiss till en al- ternativ förklaring bland många möjliga förklaringar.

3.2.5 Bostadsort

De förväntade svaren på frågorna 29—38, då dessa ställs i relation till individens bo- stadsort, är att individer i storstad skall ha en mer positiv inställning till sexuellt utbud i film- och TV-repertoaren än individer i småstads- och landsortsrniljö. Dessa för- väntningar är visserligen inte särskilt väl teoretiskt förankrade men får stöd av un-

I viss mån går också resultaten i den för- väntade riktningen, men skillnaderna är överraskande små, ibland obefintliga.

På fråga 29 ger 54,2 % av personerna i storstadsmiljön ja-svar, 43,4% av indivi- derna i »annan bostadsort» (ej stad över 30 000 inv.) bejakar frågan.

På fråga 31 är skillnaden obefintlig: 18,0 % i storstad och 17,5 % i »annan bo- stadsort» ger ja—svar.

3.3 Inställningen till censur: samband med film-, TV- och läsvanor

Frågorna 39—43 i frågeformuläret tar upp individernas film-, TV- och läsvanor. Vi skall i detta avsnitt redovisa några relatio- ner mellan dessa informationer om indivi- derna och deras inställning till censur.

3.3.1 Biovanor och inställning till sexuellt innehåll i film

Det finns ett utomordentligt klart samband mellan besöksfrekvens på bio och inställ- ningen till sexuella inslag på biografreper- toaren: hög besöksfrekvens innebär en (re- lativt sett) positiv inställning till visning av filmstoff med sexuellt innehåll (tab. 7).

Tabell 7. Svar på fråga 29 Svar på fråga 39 J a Nej Minst någon 88 18 gång i veckan 80,7 16,5 Minst någon 257 66 gång i månaden 74,9 19,2 Minst någon 391 356 gång om året 48,6 44,3 Aldrig 124 390

22,3 70,0

Vi kan ur tabellen bland annat utläsa, att 80,7 % av de individer som går på bio minst en gång i veckan anser att man på biografer bör få visa spelfilmer med sexuella anspelningar; 22,3 % av de personer som »aldrig» går på bio har denna positiva atti-

tyd. Det kan framhållas att resultaten i och för sig är väntade — så väntade, att man

lätt bortser från en poäng i sammanhanget. De som aldrig går på bio har uppfattningar om biografrepertoarens utformning som går ut på önskvärdheten att styra denna reper- toar så, att biobesökarnas upplevelsemöjlig- heter minskar. Legitimiteten h0s en sådan attityd ter sig uppenbart mycket tveksam.

Det är också värt att notera, att den po- sitiva attityden till sex-inslag i spelfilmer hos individer med hög besöksfrekvens del- vis kan förklaras av att dessa samtidigt till- hör de lägre ålderskategorierna. En när- mare precisering av detta generella påpe- kande kan emellertid inte göras utifrån det föreliggande materialet.

3.3.2 TV-vanor och inställning till sexuellt innehåll i TV-program

Individernas TV-vanor har ett mångtydigt samband med viljan att censurera TV-pro- grammen. Ett exempel: 28,2 % av de indi- vider som ser TV varje dag är positiva till TV-program med ord eller anspelningar av sexuell karaktär, 38,1 % i kategorin »ser TV minst en gång i veckan», 17,3 % av dem som ser på TV »minst en gång i må- naden» och 20,4% av dem som ser TV mera sällan.

Tolkningen av siffrorna kan inte nå långt — dels är antalet individer som endast ser TV minst en gång i månaden eller mer säl- lan fåtaliga i materialet, dels är TV-vanor- nas samband med utbildningsnivå, ålder etc. komplicerande inslag i bilden.

4 Redovisning för svaren i olika undergrup- per av materialet

4.1 Allmänna synpunkter

Vid den föregående redovisningen av mate- rialet har vi i ett flertal fall konstaterat, att individens inställning till filmcensur sam- varierar med individkarakteristika som ål- der, kön etc.

Från dessa iakttagelser har vi långt till att kunna påstå något om kausala relationer av typen »a är orsak till b» eller »a är en av orsakerna till b».

Sambandsanalysen för vårt material ger endast beskrivningar av olika relationer —

f.ö. beskrivningar på en rätt låg teoretisk nivå.

Även med denna ambitionsnivå vid tolk- ningen av data uppkommer emellertid be- hov av att finna mer definitiva strukturer i materialet. Då vi konstaterar ett samband mellan civilstånd och inställning till film- censur (de ogifta mer accepterande av sex- uella inslag på bio och i TV) uppkommer omedelbart frågan om detta samband kan »förklaras» av att de ogifta individerna till- hör lägre åldersklasser osv.

För att belysa dessa frågor har filmcen- surutredningen kompletterat materialbear- betningen från Statistiska centralbyrån ge- nom att indela materialet i olika undergrup- per, så att spelrummet för de olika bak- grundsfaktorerna (ålder, kön, civilstånd, ut- bildningsnivå och bostadsort) i viss mån kun- nat kontrolleras. Tillvägagångssättet skall illustreras i det följande genom en punkt- analys för en av de frågor som ingår i in- tervjuundersökningen (fråga 29).

4.2 En punktvis genomförd strukturanalys

Fråga 29 i undersökningen har följande ly- delse: »Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig spelfilm, i vilken det före- kommer ord och anspelningar av sexuell karaktär?» Svaren på frågan ger en bit av den information som vi betecknat »indivi- dens inställning till filmcensur». I detta av- snitt låter vi svaren på fråga 29 bli det enda mätvärdet på denna inställning. Vi kan då beskriva de samband vi redan erhållit mel- lan »inställning till filmcensur» och olika bakgrundsfaktorer på följande sätt (se 3.2):

Figur 3.

Inställning till filmcensur x

Civilstånd Utbildningsnivå X Bostadsort

Sambanden i fig. 3 kan utläsas så: vi har funnit starka samband mellan inställning

till filmcensur och individens ålder, kön och utbildning, ett måttligt samband mellan in- ställning till filmcensur och civilstånd och ett svagt samband för individens bostads- tillhörighet. Det är denna relationsmodell vi nu skall analysera ytterligare.

Vid den fortsatta analysen har inställ- ningen till filmcensur granskats ur fyra oli- ka aspekter: 1) med särredovisning efter civilstånd, kön och utbildning; 2) med sär- redovisning efter civilstånd, ålder och ut— bildning; 3) med särredovisning av bostads— ort och utbildning och 4) med särredovis- ning efter kön, ålder och utbildning.

De erhållna data ges i tab. 8—18: talen anger andelen ja-svar på fråga 29 för de resp. sårredovisningarna.

Tabell 8. Civilstånd Gift Ogift Folkskola man 46,7 63,3 Realskola man 62,9 82,9 Studentex man 65,9 89,5 Folkskola kvinna 27,5 30,7 Realskola kvinna 56,5 67,3 Studentex kvinna 75,0 75,0 Tabell 9. Kön Man Kvinna Folkskola gift 46,7 27,5 Folkskola ogift 63,3 30,7 Realskola gift 62,9 56,5 Realskola ogift 82,9 67,3 Studentex gift 65,9 75,0 Studentex ogift 89,5 75,0 Tabell 10. Utbildningsnivå Folk- Real- skola skola Studentex Gift man 46,7 62,9 65,9 Ogift man 63,3 82,9 85,9 Gift kvinna 27,5 56,5 75,0 Ogift kvinna 30,7 67,3 75 ,0

Civilstånd

Gift Ogift 15—39 år folkskola 59,3 66,5 > 40 år folkskola 28,2 25,5 15—39 år realskola 67,9 82,4 > 40 år realskola 46,8 34,4 Tabell 12.

15—39 > 40

Ål" År Gift folkskola 59,3 28,2 Ogift folkskola 66,5 25,5 Gift realskola 67,9 46,8 Ogift realskola 82,4 34,4 Tabell 13.

Utbildningsnivå

Folk- Real- skola skola Gift 15—39 år 59,3 67,9 Ogift 15—39 år 66,5 82,4 Gift > 40 år 28,2 46,8 Ogift > 40 år 25,5 34,4

Tabell 14. Bostadsort Medelstor Liten Storstad stad stad Folkskola 43,7 43,2 38,0 Realskola 65,7 68,9 65,3 Studentex 84,2 62,2 75 ,0 Tabell 1 5 . Utbildningsnivå Folk- Real- skola skola Studentex Storstad 43,7 65,7 84,2 Medelstor stad 43,2 68,9 62,2 30 000 inv 38,0 65,3 75,0

Tabell 16. Kön Man Kvinna Folkskola 15—39 år 73,4 50,2 Realskola 15—39 år 83,8 71,1 Studentex 15—39 år 89,7 80,6 Folkskola 40 år 38,3 17,9 Realskola 40 år 46,3 41,4 Studentex 40 år 45,8 58,3 Tabell I 7. Ålder 15—39 år 40 år

Folkskola man 73,4 38,3 Realskola man 83,8 46,3 Studentex man 89,7 45,8 Folkskola kvinna 50,2 17,9 Realskola kvinna 71,1 41,4 Studentex kvinna. 80,6 58,3 Tabell 18.

Utbildningsnivå

Folk- Real- skola skola Studentex Man 15—39 år 73,4 83,8 89,7 Man 40 år 38,3 46,3 45,8 Kvinna 15—39 år 50,2 71,1 80,6 Kvinna 40 år 17,9 41,4 58,3

Tab. 8—18 ger möjlighet till att bygga en provisorisk förklaringsmodell av sambanden mellan inställning till filmcensur och olika individkarakteristika som har mer intressant struktur än den som redovisades i fig. 3. Den nya modellen får följande utseende (fig. 4):

Figur 4.

I modellen finns två markeringar för re- lationer: först de som går till »kriterieru- tan» (inställning till filmcensur). Dessa an- ger samband mellan inställning till filmcen- sur och individkarakteristika som ej för- klaras av övriga bakgrundsfaktorers inver— kan.

Mellan en del av bakgrundsfaktorerna går »pilar» vilka har följande innebörd: den faktor i en ruta från vilken en pil går till en annan ruta har ett samband med inställning till filmcensur som kan förklaras till följd av den inverkan som den andra bakgrundsfak- torn (till vilken pilen riktas) utövar.

Den modell vi byggt upp med hjälp av data från tabellerna 8—18 kan nu förklaras på följande sätt.

Det finns ett individkarakteristikum som står i ett entydigt samband till inställningen till filmcensur, nämligen individens ålder. Detta samband kan inte förklaras genom de relationer övriga bakgrundsfaktorer har med kriteriet.

Det finns två individkarakteristika som uppvisar samband med inställning till film- censur vilka endast delvis kan förklaras till följd av övriga bakgrundsfaktorers inverkan: individens utbildningsnivå och individens kön. Generellt gäller att ju högre utbildning individen har desto mer tolerant är inställ- ningen till sexuella inslag på biografreper- toaren samt att män är mer positiva till sex-inslag i filmer än kvinnor. Dessa gene- rella påståenden har emellertid följande in- skränkningar: för män är inställningen till filmcensur inte möjlig att differentiera med utgångspunkt från utbildningsnivå om de uppnått minst realskolekompetens (rezstrik- tion 1 i figuren!). För kvinnor i ålders grup- pen 40 år och däröver samt med lägst real— skoleutbildning gäller att de är lika positiva till sex-inslag i filmer som män i samma

Inställning

]] Utbildningsnivå |e—(a) Bostadsort

(|)(z) _(7)

t'” filmcensur (3) | I ;

undergrupp (restriktion 2 och 3 i figuren). Detsamma kan sägas för kvinnor i ålders- grupp—en 15—39 år och med en utbildnings- nivå som motsvarar studentexamen. Vidare gäller att gifta kvinnor med studentexamen till och med är mer positiva till sexuella filminslag än männen i motsvarande grupp (restriktion 4 i figuren).

Ett fjärde individkarakteristikum, civil- stånd, har ett möjligt samband med inställ- ning till filmcensur. Merparten av denna bakgrundsfaktors samband med kriteriet torde emellertid förklaras genom övriga bakgrundsdatas inverkan: för individer i åldersgruppen över 40 år och med hänsyn till utbildningsnivå försvinner helt samban- det mellan civilstånd och inställning till sex- inslag i filmer, och för kvinnor med folk- skola eller studentexamen gäller samma för- hållande (restriktion 5, 6 och 7 i figuren).

För individkarakteristikum bostadsort gäller slutligen sannolikt att dess samband med kriteriet praktiskt taget helt kan för- klaras av individens utbildningsnivå (restrik- tion 8).

Vi understryker återigen att detta resone- mang är ett sätt att beskriva materialets struktur, inte ett försök att belägga kausala mekanismer till uppkomsten av positiva resp. negativa attityder till filmcensur.

Den omständighet som vi utpekat som mest utslagsgivande i vår beskrivning, indivi- dens ålder, är en viktig påminnelse om den låga teoretiska nivån i vår analys. Som teore- tiskt begrepp saknar givetvis åldern alla kva- lifikationer: vi avslutar följaktligen vårt mo— dellresonemang med ett konstaterande av att de komponenter som är mest betydelse- fulla för att ge begreppet »inställning till filmcensur» en teoretisk innebörd inte pre- ciserats i denna undersökning.

5 Slutsatser

Den undersökning rörande allmänhetens inställning till censur som genomförts visar

att en stor andel av de i undersökningen ingående individerna är negativa mot sexu- ella inslag på biografrepertoaren,

att denna negativa inställning accentue- ras då frågan gäller öppna sexuella skild— ringar av samlag,

att en begränsad del av de till sexuella skildringar negativa individerna ändrar in- ställning om filmerna i fråga »varudekla- reras»,

att fler människor är positiva till att själ- va se sexuella inslag på bio och iTV än att låta andra se detta,

att inställningen till sexuella inslag i TV- repertoaren är mer negativ än till motsva- rande inslag på bio,

att inställningen till sex-inslag i TV i öv- rigt följer samma mönster som inställningen till sexuellt innehåll i filmer som visas på biografer,

att inställning till filmcensur resp. inställ- ning till sexuellt innehåll i TV har samband med individernas läsning av litteratur, läs- ning av pornografi och inställning till porno- grafi,

att inställning till filmcensur resp. inställ- ning till sexuellt innehåll i TV visar varie- rande samband med bakgrundsfaktorerna ål- der, kön, utbildningsnivå, civilstånd och bo- stadsort,

att en strukturell granskning av bak- grundsfaktorernas samband med inställning till filmcensur utpekar åldern som det indi- vidkarakteristikum som har högst förkla- ringsvärde; därnäst kommer individens köns— tillhörighet och utbildningsnivå.

Ur undersökningen kan följande huvud- resultat utväljas:

att de individer som är positiva till film- censur i allmänhet är de som själva sällan ser filmer över huvud; de >>censurbenägna>> löper själva liten risk att exponeras för sexuella skildringar på bio,

att de psykologiska komponenter som in- går i begreppet inställning till filmcensur ingalunda klarlagts genom den företagna analysen av intervjuundersökningen.

6 Inställningen till pornografi 6.1 Allmänna synpunkter

I filmcensurutredningens och yttrandefri- hetskommitténs uppdrag till Statistiska cen- tralbyrån ingick också ett par frågor som närmast har relevans för yttrandefrihets- kommittén. Dessa berör: läsfrekvens av un- derhållningslitteratur (41), läsfrekvens av pornografisk litteratur (42), inställning till pornografi (43). Samma ämnesområde be- handlas för USSU:s räkning av SIFO, vilket material genom tillmötesgående från USSU tillställts filmcensurutredningen och yttran- defrihetskommittén. De i SIFO:s material ingående frågorna är följande:

(21) Har Ni läst eller bläddrat i någon tidning det senaste året som Ni an- ser kan betecknas som pornografi? (Ja, Nej, Tveksam) (22) Har Ni läst någon bok det senaste året som Ni anser kan betecknas som pornografi? (Ja, Nej, Tveksam)

(23) Har Ni sett någon film det senaste året som Ni anser kan betecknas som pornografi? (Ja, Nej, Tveksam)

De i SIFO—materialet ingående data base— ras på uppgifter från 2000 respondenter, med särredovisning för följande kategorier: män 18—30 år, män 30—60 år, kvinnor 18—30 är, kvinnor 30—60 år, folkskola/ yrkesskola, realexamen eller högre, gift, ogift. Dessutom har individernas konsum- tion av pornografi jämförts med individens inställning till föräktenskapliga och utom- äktenskapliga förbindelser.

6.2 Läs- och filmvanor beträffande pornografi

Resultaten från de bägge undersökningarna som utförts av Statistiska centralbyrån resp. SIFO visar en rätt märklig brist på överensstämmelse. På fråga 41 i materialet från Statistiska centralbyrån bejakar 26,2 % av de svarande att de »under det senaste året läst eller tittat i någon bok eller tid- skrift, vars innehåll huvudsakligen har be-

stått av skildringar av sexuella handlingar». 73,2 % av respondenterna förnekar detta. Fråga 21 i SIFO-intervjun bejakas av 41,1 %, medan 55,5 % svarar nej på frå— gan. Dessa diskrepanser är desto mer an- märkningsvärda som fråga 41 »borde» ge högre frekvens ja-svar, eftersom frågan konkluderar alternativen >>bok eller tid- skrift».

Skillnaderna kan givetvis bero av olika tillvägagångssätt vid samplingsförandet: i så fall är otillförlitligheten i detta avseende uppseendeväckande. En annan förklaring är skilda tillvägagångssätt vid intervjuförfaran- det, frågorna kan ha varit inbäddade i olika kontext fråga 42 har ju föregåtts av ett flertal frågor om filmcensur och detta kan ha inneburit att de som svarat intagit en alltmer »moralisk» inställning under inter- vjuns gång.

Ur en synpunkt förefaller uppgifterna från SIFO vara de som är mest rättvisande, eftersom det är rimligt att anta att andelen ja-svar är en minimi-skattning av det antal personer som verkligen konsumerat porno- grafi: argumentet utgår från föreställningen att människor hellre förtiger läsning av por— nografi än att de bejakar en sådan konsum- tion utan att de har ett reellt underlag för sitt svar.

Skillnaderna mellan informationerna från Statistiska centralbyrån och SIFO är genom- gående mycket stora; de kommenteras i det följande inte vid varje särskilt tillfälle. Gene— rellt bör emellertid anmärkas att vi här — mer eller mindre av en slump — fått ett imponerande belägg för meningslösheten i att tolka svaren på frågorna från utrednings- instituten i absolut bemärkelse.

Frågorna 22 resp. 23 i SIFO-materialet ger följande andel ja—svar: 29,8 resp. 17,6%.

Detta visar att pornografiska tidningar är det medium som när de flesta människorna — ett i dagens läge föga överraskande be- sked.

Fråga 43 i filmcensurutredningens och yttrandefrihetskommitténs uppdragsunder- sökning berör individens inställning till por- nografi. 49,3 % anser att pornografi (i form av skriftligt material och i fråga om

pornografiska bilder) bör få finnas, medan 45,0 % anser att den bör motarbetas.

6.3 Samband mellan läsvanor etc. rörande pornografi och individuella bakgrundsdata

6.3.1 Individens ålder

Svaren på fråga 42 i materialet från Sta- tistiska centralbyrån visar ett klart samgå— ende mellan individens ålder och läsvanorna rörande pornografi. 42,3 % av individerna i åldersgruppen 15—19 år har någon gång under det senaste året läst någon porno— grafisk bok eller tidskrift — därefter sjun- ker siffrorna gradvis för de olika ålders- grupperna. Det bör dock noteras att indi- vider i åldersgruppen 67—80 är ändå upp- visar en andel om 11,2 % av individerna som besvarar fråga 42 jakande. SIFO-mate- rialet visar också på ett större intresse för pornografi i de lägre åldrarna: för män i åldern 18—30 har i runt tal 70 % läst nå- gon pornografisk tidskrift; i åldersgruppen 30—60 år är siffran exakt 50 %. För kvin- nor är motsvarande siffror 36,6 % resp. 21,6 %. Samma tendens går igen då frågan gäller läsning av pornografisk bok resp. om individen under det sista året sett en film som kan betecknas som pornografisk. In— dividens inställning till pornografi är i hög grad åldersbestämd: på fråga 43 uppger i runt tal 80 % i de tre yngsta åldersgrup- perna att pornografi bör få finnas; i de två äldsta grupperna är andelen som är positiv 28,2 % resp. 13,9 %. I detta avseende är det verkligen befogat att tala om en gene- rationsklyfta.

6.3.2 Kön

Från diskussionen rörande inställningen till filmcensur kan man förvänta ett samband mellan könstillhörighet och intresse för por- nografi; förväntningen så riktad att män har ett större intresse. Denna förmodan visar sig riktig: på fråga 42 är andelen ja—svar för männen 32,6 %, för kvinnorna 20,3 %. Även SIFO-materialet belägger detta förhål- lande. Mot 70 % ja—svar för läsning av por- nografisk tidskrift för män i åldern 18—30

år svarar siffran 36,6 % för kvinnorna i samma ålder. Vi finner emellertid en intres- sant avvikelse från det entydiga mönstret här: kvinnor läser pornografi i bokform mer än i tidskrifter -— här är siffran så hög som 38,0 % och inte väsentligt understigande den andel av männen (47,4 %) som uppger att de läst någon pornografisk bok det se- naste året. Ett par funderingar kan knytas till detta: å ena sidan kan man föreställa sig att distributionen av pornografi — och framför allt av pornografiska tidskrifter _ underlättar för männen att tillgodose intres— set för sex. En så banal företeelse som por- nografiska tidskrifters förekomst på frisör— salonger osv. kan härvidlag ha påverkat siff- roma. En annan hypotes är — och den är mer intressant — att det övervägande fler- talet av pornografiska tidskrifter hittills ge- nom bildval o. d. i hög grad vänt sig till en manlig publik. Pornografiska böcker där tonvikten läggs på sexuella skildringar i ord förefaller alltså att attrahera en kvin- lig publik i en utsträckning som knappast avviker från de värden vi erhållit för män- nens del.

Individens könstillhörighet samgår också med inställningen till om pornografi bör to- lereras: män är mer positiva än kvinnor. Siffrorna för positiv inställning är 58,9 resp. 40,5 %.

6.3.3 Individens utbildning

Förväntningarna inför betydelsen av indi- videns utbildning och intresset för pomo- grafi är — i enlighet med resultaten från frågorna om filmcensur — att hög utbild- ning samgår med en mer positiv attityd till pornografi. Även i detta avseende verifieras gissningen: på fråga 42 redovisas följande andel ja-svar för de fem utbildningsnivåer- na: 21,6 %, 28,6 %, 34,0 %, 38,2 % och 31,5 %. Vi konstaterar emellertid samtidigt, att sambandet mellan utbildningsnivå och läsning av pornografi inte är särskilt mar— kant, och en sjunkande tendens finns för den grupp av individer som avlagt student- examen eller har ytterligare studiemeriter. Det finns två anmärkningar att göra i detta

sammanhang: det relativt svaga sambandet är antagligen en konsekvens av den låga kvaliteten på de flesta pornografiska pro- dukterna, markerad genom stereotypa be- skrivningar av människor och människors sexuella beteende. Samtidigt kan vi ironiskt konstatera — utifrån det faktiskt förelig— gande sambandet — att pornografi har den funktionen att överbrygga skillnader i mån- niskors utbildningsmässiga bakgrund. Vi ser alltså här ett exempel på en negativ kultur- diffusion därigenom att den »dåliga produk— ten» når den kvalificerade läsekretsen.

Den redovisade tendensen står sig också i SIFO-materialet, där vi för samtliga tre frå- gor finner högre konsumtion av pornogra- fiska alster för den grupp som har realexa- men eller däröver (SIFO-materialet är endast indelat i två utbildningsmässiga grupper).

Skillnaden mellan individer med olika ut— bildningsnivå förefaller mer accentuerad för pornografi i bokform, vilket innebär att in- divider med högre utbildning i viss mening väljer att läsa pornografi i en kulturellt mer accepterad förpackning. Den litterära nivån är för övrigt också ofta högre i pornogra- fiska böcker, t. ex. i serien Kärlek 1, 2, 3 . . .

Beträffande utbildningsnivå och inställ- ning till pornografi finner vi som väntat att individer med högre utbildning intar en icke- censurinställning. I motsats för värdena rö- rande läsvanor är denna positiva inställning mest uttalad bland de med studentexamen eller däröver. Detta innebär att vi i denna grupp finner en betydande andel som själv inte läser pornografi men ändå inte är benä- gen att inta en restriktiv hållning.

6.3.4 Civilstånd

På samtliga frågor intar de ogifta en mer positiv attityd till pornografi därigenom att

Tabell 19.

de uppger sig läsa pornografi oftare och de är mindre benägna att vilja förbjuda porno- grafin. Skillnaderna är alltså konsekventa, men ingalunda dramatiska. På fråga 42 upp- ger exempelvis 23,4 % av de gifta svarande att de läst en pornografisk tidskrift eller bok medan 31,5 % av de ogifta respondenterna besvarat frågan jakande.

6.3.5 Bostadsort

Denna indelningsgrund återfinns endast för det material som redovisats av Statistiska centralbyrån (alltså endast för fråga 42 och 43). För bägge frågeställningarna finner vi att läsvanor resp. inställning till pornografi uppvisar ett försumbart samband med typ av bostadsort.

7 Samband mellan pornografi— och filmfrågor

De frågor som ställts i filmcensurutredning- ens och yttrandefrihetskommitténs under- sökning rörande läsfrekvens för pornogra- fiska alster har korstabulerats mot en del av de frågor som rörde filmcensur resp. in- ställning till sexuellt innehåll i TV-program. Vi redovisar kortfattat dessa resultat.

7.1 Inställning till filmcensur och läsning av pornografi

De individer som någon gång under det se- naste året läst eller tittat i någon bok eller tidskrift med pornografiskt innehåll är klart mer positiva till sexuella inslag på filmre- pertoaren (tab. 19).

Skillnaderna i tabellen är närmast själv- klara; förvånansvärt är snarast att en så stor del av de individer som läst pornografisk lit- teratur ändå i stor utsträckning tar avstånd från sex—inslag i spelfilmer. Endast 30,5 % av dessa svarande anser att en samlagsskild-

J a-svar på fråga

Svar på fråga 42 29 30 31 32 33 Individer som läst pornografi .............. 65,1 71,1 30,5 35,0 52,1 Individer som ej läst pornografi ........... 41,0 46,0 14,1 22,3 25,2 170 SOU 1969: 14

Ja-svar på fråga

Svar på fråga 43 34 35 36 37 38 Pornografi bör tillåtas .................... 45,8 69,0 19,4 40,3 78,4 Pornografi bör ej tillåtas .................. 14,2 24,4 3 9 15,1 19,6

ring bör tillåtas på film. Samtidigt anser 52,1 % av dem att de personligen kan tän- ka sig se en sådan film. Skillnaden 30,5— 52,1 är ovanligt stor för dessa frågor och kan — enligt ett tidigare resonemang — tolkas som ett uttryck för svarens giltighet.

Generellt kan till resultaten i tab. 19 an- märkas att de relativt restriktiva svaren sä— kerligen till stor del beror på att vi med frå- ga 42 ingalunda fått fram en grupp av egentliga pornografi—konsumenter. Frågan är så formulerad att även tillfälliga läsare kommer med; det kan tilläggas att det varit av betydande intresse att känna till inställ- ningen hos dem som mer eller mindre regel- bundet läser eller tittar i pornografiska skrifter. Det är emellertid svårt att reali- sera sådana syften om man inte går Via undersökningar med speciellt utformad metodik.

7.2 Inställning till pornografi och inställning till sexuellt innehåll i TV—program

Den sista frågan i filmcensurutredningens och yttrandefrihetskommitténs undersökning tar upp inställningen till pornografi i all— mänhet. I materialet har svaren i detta hän- seende tabulerats mot TV-frågorna: vi no- terar återigen ett definitivt och påtagligt samband (tab. 20).

Sambandet mellan inställning till porno— grafi och inställningen till sex—inslag i TV- repertoaren är mer eller mindre självklart; det är snarast återigen förvånande att kon- statera att en så stor andel av dem som är positiva till pornografi inte accepterar tan- ken på sexuella inslag i TV.

8 Övriga informationer i materialet

Det finns ytterligare informationer som kan vara av ett visst intresse att avslutningsvis

knyta an till. I filmcensurutredningens och yttrandefrihetskommitténs frågekatalog in- gick en fråga som berör den tid individen över huvud ägnar åt läsning. Denna fråga korstabulerades också mot fråga 42 som an- ger läsfrekvens för pornografi. Resultaten visar ett visst positivt samband mellan hög läsfrekvens över huvud och läsning av por- nografi.

I SIFO-materialet finns likaså en intressant bearbetningsgrund: man har studerat rela- tionen mellan konsumtion av pornografi och inställningen till faktiskt sexuellt beteende mätt med individens uppfattning om det önskvärda i sexuell återhållsamhet avseen- de föräktenskapliga och/eller utomäkten- skapliga förbindelser. Även basfrekvenserna har intresse: den alldeles övervägande majo- riteten av svarande anser att sexuell trohet är önskvärd under äktenskapet; två mino- ritetsgrupper (tillsammans utgörande ca 15 %) anser att föräktenskapliga förbin- delser ej är önskvärda resp. att både föräk— tenskapliga och utomäktenskapliga är legi- tima. Dessa inställningar visar också mycket klara samband med uppgiven konsumtion av pornografi. Ett exempel: 10,7 % av grup- pen som anser att en »dubbel återhållsam- het» är önskvärd har läst någon pornogra- fisk bok under det senaste året, för de bå- da övriga grupperna är siffrorna 28,6 resp. 58,2 %.

9 Slutsatser

De inventeringar av allmänhetens inställning till pornografi som genomförts visar

att en betydande andel av de i undersök- ningen(arna) ingående individerna anser att pornografi ej bör få finnas,

att inställningen till pornografi — liksom

inställningen till filmcensur — i hög grad är beroende av individens ålder,

att konsumtionen av pornografi likaså i hög grad är åldersbetingad,

att inställning till och konsumtion av por- nografi uppvisar »konventionella» samband med bakgrundsfaktorerna kön, utbildnings- nivå och civilstånd,

att emellertid kvinnornas mindre uttalade intresse för pornografi eventuellt kan förkla- ras som en konsekvens av pornografins hit- tillsvarande inriktning på en manlig publik,

att uppgiven konsumtion av pornografi visar mycket definitiva samband med indi- vidernas inställning till normerna för sexu- ellt beteende över huvud.

Ur undersökningen kan följande huvud- resultat utväljas:

att de psykologiska komponenter som in- går i begreppet inställning till pornografi ingalunda klarlagts genom den företagna analysen av intervjuundersökningarna,

att en jämförelse mellan informationerna från intervjuundersökningama som genom- förts av Statistiska centralbyrån resp. SIFO uppvisar mycket betydande skillnader. Indi- rekt talar denna omständighet för en kon- sekvent försiktighet vid bedömningen av de absoluta talen som redovisats för samtliga i undersökningarna ingående frågeställningar.

Appendix l Teknisk rapport för omnibusundersökningen

i september 1967

1 Inledning

Statistiska centralbyråns utredningsinstitut har i september 1967 utfört en intervjuun- dersökning, s. k. omnibusundersökning. I denna typ av undersökningar deltar ett fler- tal uppdragsgivare med frågor inom olika ämnesområden. Dessutom insamlas för samtliga uppdragsgivares räkning uppgifter om intervjupersonernas kön, civilstånd, ål- der, utbildning och typ av bostadsort.

I septemberomgången av omnibusunder- sökningarna behandlades följande ämnesom- råden:

Försvarsviljan, försvarskostnaderna

Bio, TV- och läsvanor. Åsikter om vad som bör få visas i TV och filmer samt attityd till censur i dessa media och till pornografi

Politiska attityder

Radiolyssnande

2 Undersökningens uppläggning 2.1 Population och urval

Undersökningspopulationen var personer bosatta i Sverige födda 1887—1952, dvs. ca 6,1 milj. individer.

Stickprovet har uttagits slumpmässigt ur 1967 års mantalslängder och utgöres av ett s. k. självvägt tvåstegsurval. Som urval av

förstastegsenheter användes utredningsinsti- tutets basurval bestående av 74 s. k. pri- mära urvalsenheter (pue), utvalda med ur- valssannolikheter proportionella mot folk— mängdens storlek. I andra steget valdes per- soner med sannolikheter som var omvänt proportionella mot dem som gällde för urva- let av de primära urvalsenheterna. Varje person i populationen erhöll på detta sätt samma urvalssannolikhet och urvalet blev således »självvägt».

Det dragna urvalet omfattade 2 049 per— soner varav 513 personer utan telefon och 1 534 med.

Subsampling har skett bland de personer i urvalet som saknar telefon. Varannan av dessa har uttagits för besöksintervju. Vid den senare bearbetningen har uppgifterna från intervjupersonerna i detta stratum reprodu- cerats och ingår i materialet med dubbel vikt.

Efter denna subsampling omfattade det återstående urvalet för flertalet uppdrags- givare 1792 personer.

3 Undersökningens genomförande

3.1 F ältarbete

Som intervjuare medverkade ca 150 av ut- redningsinstitutets lokalombud, vilka samt- liga genomgått utredningsinstitutets ordina-

rie utbildning omfattande en korrespondens- kurs samt 4 dagars internatkurs. Vidare ut- arbetades särskilda instruktioner till inter- vjuarbetet i omnibusundersökningen och ut- sändes till lokalombuden.

Intervjuerna gjordes i största möjliga ut- sträckning per telefon. Om intervjuperso— nen ej kunde nås per telefon, skedde kon- takten genom personligt besök av lokalom- budet.

Intervjuarbetet påbörjades den 25 sep- tember och var avslutat den 2 oktober.

3.2 Bortfall

Det naturliga bortfallet, dvs. de personer som på grund av brister i urvalsramen ej skulle ha uttagits till intervju men ändå bli— vit uttagna, uppgick till 29 resp. 14 perso- ner. Detta bortfall påverkar ej resultaten. Fördelningen av det faktiska bortfallet framgår av nedanstående tablå.

3.3 Granskning och bearbetning

Det inkomna primärmaterialet granska- des av institutet. Efter stansning och kon- trollstansning genomfördes en maskinell kontroll av materialet med utredningsinsti- tutets kontrollprogram. Tabellframställ- ningen skedde därefter på en EDB-maskin av typ IBM 1401 enligt ett av utredningsin- stitutets standardprogram.

Visst material har däremot av utrednings-

institutet endast bearbetats t.o.m. kontroll- stansning.

4 Felkällor 4.1 Allmänt

I en intervjuundersökning av här aktuell typ och omfattning finns det stora risker för att felaktigheter uppkommer. I samtliga sta— dier av undersökningen, vid intervjun, kod— ningen, stansningen och bearbetningen, finns dessa felrisker. Särskilda felkällor utgörs dessutom av att bortfall förekommer och att endast ett stickprov av populationen under- söks.

Av avgörande betydelse för en undersök- nings tillförlitlighet torde det sätt vara, på vilket felkällorna angrips.

4.2 Mät/el

Dessa fel uppstår då ett observerat värde avviker från »det sanna». Beroende på i vil- ket stadium av undersökningen som felet uppstår brukar man skilja på intervjufel, kodningsfel, stansningsfel och bearbetnings- fel. Av dessa fel är intervjufelen svårast att eliminera, särskilt de som beror på att in- tervjuobjektet inte erinrar sig »det sanna värdet» och systematiska fel beroende på prestige, kunskapsfaktorer m. fl. Kodnings- fel och stansningsfel är lättare att kontrol- lera. Risken för nämnvärda bearbetnings- fel synes vara liten då väl utprovade pro- gram användes.

Återstående urval efter stratifiering (100 % av indivi- der med telefon, 50 % av dem, som saknar telefon) 1792

Ej i populationen (avlidna, utomlands längre än 1 år) 29

Egentligt urval 1 763 Faktiskt bortfall 150 8,5 % därav vägran 47 2,7 %

» ej anträffade,

sjuka, utomlands etc. 103 5,8 %

Antal intervjuade personer 1 613

därav i besöksstratum 215

Antal redovisade (uppvägda) intervjuer 1 828

Erfarenheterna visar att de utvalda enhe- ter som inte kan göras till föremål för in- tervju ofta utgör speciella grupper av be— folkningen. Detta medför att deras utebli- vande i många fall kommer att ha en sned- vridande effekt på de procenttal som beräk- nas. Av denna anledning är det av stor vikt att åtgärder vidtas för att höja svarsfre- kvensen.

Som tidigare framgått uppgick bortfallet i 2000-personersurvalet till 8,5 procent, i det mindre sub-urvalet till 8,4 procent, vil— ket får anses vara högre än vad som är nor- malt för intervjuundersökningar av detta slag. Det relativt höga bortfallet torde för— klaras av att undersökningen innehöll ett flertal kontroversiella frågeställningar. I en— lighet med praxis vid utredningsinstitutet presenterades frågeställningarna i det intro— duktionsbrev som utsändes till intervjuper- sonerna. Det är möjligt att detta har lett till ett högre initialmotstånd hos ett mindre an- tal intervjupersoner vilket har gett ett högre bortfall. Här måste dock understrykas att det ur policysynpunkt får anses vara nöd- vändigt att beskriva frågeställningar av fö— religgande typ i introduktionsbrevet.

Utredningsinstitutet bedömer emellertid utsikterna för ett lägre bortfall i komman— de omnibusundersökningar vara goda.

4.4 Samplingfel

Det fel, som orsakas av att endast en del av populationen undersöks låter sig behandlas med de metoder som utarbetats inom teo— rin för statistisk inferens. Det slumpmässiga fel som kan uppstå kontrolleras främst av stickprovets storlek. Detta medför att skatt- ningar som gäller delgrupper har en mindre tillförlitlighet i detta avseende än skattning— ar som gäller huvudgruppen. Av kostnads— skäl har dock en beräkning av samplingplan icke beställts och följaktligen ej heller ge- nomförts. Här kan emellertid tilläggas att vissa nivåskattningar planeras till komman- de omnibusundersökningar.

Frågeformulärets konstruktion är av stor be- tydelse för att reducera mätfelens omfatt— ning. Särskild vikt lades vid att undvika prestigeladdade och ledande frågor samt att göra dem lättfattliga. Målsättningen vid konstruktionen var vidare att framställa ett enkelt och lättarbetat formulär.

En icke obetydlig del av undersöknings- kostnaderna lades på utbildningen av inter- vjuare. Härvid lades stor vikt vid metoder- na för att nedbringa bortfallets storlek samt inlärning av frågeformuläret. Endast såda- na intervjuare deltog i fältarbetet, som ge- nomgått utredningsinstitutets grundutbild- ning och den brevkurs som nämndes i av- snitt 3.1. För kodningen utarbetades en sär- skild instruktion.

Bortfallets storlek minskades genom ut- sändande av introduktionsbrev och vägrar- brev samt ett flertal återbesök till de inter- vjuobjekt med vilka intervju ej kommit till stånd.

4.6 Kontroller

De nu redovisade åtgärderna kompletterades genom kontroller i olika stadier av under- sökningen, avsedda att upptäcka och kor- rigera uppkomna felaktigheter. Således kon- trollerades intervjuarbetet med en noggrann granskning, som utfördes samtidigt med den kompletterande kodningen av formulären. Efter stansningen kontrollstansades samtli- ga hålkort. De i avsnitt 3.3 beskrivna kon- trollkörningarna avsåg att upptäcka inter— vju-, kodnings- och stansningsfel.

Slutligen gjordes tabellresultaten till fö- remål för en noggrann översyn.

5 Redovisning av resultaten

Resultaten redovisas i form av råtabeller. Redovisningen har skett dels i absoluta tal, dels i vertikala och horisontella procenttal.

Vid granskningen av primärmaterialet upptäcktes några fall, där enstaka frågor felaktigt var överhoppade vid intervjuerna. På grund av den knappa tiden för bearbet- ningen av materialet kunde ej komplette—

rande uppgifter inhämtas i samtliga dessa fall. I några enstaka fall inträffade, att in- tervjupersonen under intervjuns gång väg- rade att fortsätta intervjun eller vägrade att besvara vissa frågor. Samtliga frågor, där uppgift således oriktigt saknas har vid kod- ningen betecknats med en 9:a.

Vid tabellframställningen har bostadsorts- typerna 3 och 4 sammanslagits, då det på grund av basurvalets konstruktion ej ansetts tillrådligt att särredovisa gruppen »annan bostadsort».

Grupp 1, Stockholm, Göteborg och Malmö avser resp. stadskommuner och ej Stor-Stockholm, Stor-Göteborg resp. Malmö- Lundregionen.

Appendix 2

Som Ni säkert vet har man på senaste tiden diskuterat, om vi skall ha filmcensur här i landet, och hur den i så fall skall vara ut- formad.

Jag skall nu avsluta intervjun med några frågor, som ställes på uppdrag av dels film- censurutredningen, som har till uppgift att utforma de regler för filmcensur, som skall gälla i framtiden, dels på uppdrag av en kommitté som planerar för en ny lagstift- ning om vår yttrande- och tryckfrihet.

Vissa av de här frågorna är kanske något närgångna, men Ni behövar bara besvara frågorna med nja» eller »nej». Jag vill emel- lertid understryka att det är mycket viktigt att man nu får veta vad svenska folket tyc- ker i den här frågan.

29 Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig spelfilm, i vilken det förekom- mer ord och anspelningar av sexuell ka- raktär?

Ja Nej Vet ej, det beror på

31 Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig film, i vilken det förekommer en skildring av ett samlag?

I a Nej Vet ej, det beror på

OM 31:2-X

32 Skulle Ni vara mer positiv till detta om man i förväg talade om att en skildring av ett samlag skulle förekomma i fil- men?

J a Nej Vet ej, det beror på

33 Skulle Ni personligen kunna tänka Er att på en biograf se en vanlig spelfilm, i vilken det förekommer en skildring av ett samlag? I a Nej Vet ej, det beror på

30 Skulle Ni personligen kunna tänka Er att på en biograf se en vanlig spelfilm, i vilken det förekommer ord och anspel- ningar av sexuell karaktär? Ja Nej Vet ej, det beror på

34 Tycker Ni att man i TV bör få visa en film eller annat program, i vilket det förekommer ord eller anspelningar av sexuell karaktär?

Ja Nej Vet ej, det beror på

35 Skulle Ni personligen kunna tänka Er att i TV se en film eller annat program, i vilket det förekommer ord och anspel- ningar av sexuell karaktär? Ja Nej Vet ej, det beror på

36

Tycker Ni att man i TV bör få visa en film eller annat program, i vilket det förekommer en skildring av ett samlag? Ja

Nej

Vet ej, det beror på

37

OM 36:2-X

Skulle Ni vara mer positiv om man ta- lade om i förväg att en skildring av ett samlag skulle förekomma i program- met?

1 a

Nej Vet ej, det beror på

38 Skulle Ni personligen kunna tänka Er att i TV se en film eller annat program, i vilket det förekommer en skildring av ett samlag? Ja

Nej

Vet ej, det beror på

39 Hur ofta brukar Ni gå på bio? Minst någon gång i veckan Minst någon gång i månaden Minst någon gång om året Aldrig Vet ej

40 Hur ofta brukar Ni se på TV? Varje dag Minst någon gång i veckan Minst någon gång i månaden Mera sällan

Aldrig Vet ej

41 När det gäller läsning av böcker på fri- tiden kan ju olika människor ägna olika mycket tid och intresse åt detta. Jag tän-

ker nu enbart på underhållningslittera- tur. Hur stor del av Er fritid ägnar Ni Er åt läsning av böcker? Är det

en mycket stor del en ganska stor del en relativt liten del eller brukar Ni sällan läsa böcker Vet ej

42 Har Ni under det senaste året läst eller tittat i någon bok eller tidskrift, vars in— nehåll Ni tycker huvudsakligen har be- stått av skildringar av sexuella handling- ar?

Ja

Nej Vet ej

43 Folk har ofta olika inställningar till por- nografi, porrböcker, porrtidningar och porrfotografier: en del tycker att de bör få finnas och en del vill motarbeta dem. Vad är Er egen inställning? Bör få finnas Bör motarbetas

Vet ej

Filmgranskning utomlands

För att få en uppfattning om filmcensuren i olika länder har utredningen dels tillskrivit vederbörande filmgranskningsorgan i Dan- mark, Finland och Norge, dels beträffande ytterligare ett antal länder inom och utom Europa genom utrikesdepartementets för- medling inhämtat svar på ett av utredning— en sammanställt frågeformulär om filmcen- sur. De flesta svaren kom in under 1965 och redovisningen i det följande sker med reser- vation för de ändringar i fråga om censur- reglerna som kan ha inträffat sedan dess. Beträffande Danmark, Finland och Norge är redovisningen dock aktuell.

I det följande lämnas en summarisk skild- ring av filmcensuren i de nordiska grann- länderna och på Island samt påvisas mera intressanta fakta om utländska förhållanden i övrigt.

Utredningen har med hänsyn till skillna- derna i fråga om tänkesätt och allmänna värderingar i olika länder ansett det över- flödigt att lämna en mera fullständig redo- visning i fråga om andra länder än de nor- diska.

1 Förekomsten av filmcensur

Samhällsdirigerad filmcensur förekommer i samtliga nordiska länder. Däremot finns i dessa länder ingen på privat initiativ ordnad granskning eller klassificering av filmer. Censuren omfattar i Finland och Norge i

princip all film som skall visas offentligt medan den i Danmark fr. o. m den 1 juli 1969 och på Island bara berör film som skall visas offentligt för barn. Film i TV omfattas inte av den allmänna censuren i något av länderna.

Av de uppgifter utredningen har fått framgår i övrigt att det bland tillfrågade 26 länder bara är i Japan och Västtyskland som det inte finns samhällsdirigerad filmcensur i någon form. I båda dessa länder finns emellertid en på frivillig väg uppbyggd film- granskningsverksamhet. Granskningsorganen — i Japan Eirin-kommissionen och i Väst- tyskland Freiwillige Selbstkontrolle der Film- wirtschaft — har filmbranschens organisa- tioner som huvudintressenter. En motsvarig— het till den japanska och tyska filmgransk- ningsverksamheten finner man också i USA. Vid sidan av mera begränsade federala och delstatliga censurregler sker där den vikti- gaste filmkontrollen enligt normer som har sammanställts genom filmindustrins försorg i Motion Picture Production Code. Även i Storbritannien sker den verkliga granskning- en i ett fristående organ. De kommunala myndigheterna har emellertid tillagts den legala rätten att ingripa mot filmer.

Privat filmkontroll utövas i övrigt huvud- sakligen av sammanslutningar med anknyt- ning till den katolska kyrkan. Så är t. ex. fallet i Argentina, Belgien, Frankrike och USA. Det kan framhållas att denna religiöst grundade påtryckningsverksamhet, vid vil-

ken självfallet moralsynpunkter ofta blir av— görande, är en mycket betydelsefull faktor att räkna med för filmproducenter och bio— grafägare. I Belgien blir den privata film- kontrollen av särskild betydelse i fråga om filmer för vuxna eftersom dessa filmer inte omfattas av den officiella filmgransknings— verksamheten.

2 Åldersgränser

Som har framgått av det föregående (kap. 9) går i Danmark och Norge gränsen mellan barn och vuxna, när det gäller filmvisning, vid fyllda 16 år. Ytterligare en gräns finns vid 12 år. I Norge gäller dessutom i prin- cip ett totalt bioförbud för barn under 7 år som inte har börjat skolan. Enligt en nyligen antagen lagändring skall emellertid den norska censuren vid särskilda tillfällen kun- na bestämma att barn som har fyllt 5 år får gå på bio tillsammans med föräldrar eller andra målsmän. Finland har en >>flytande» gräns: 16 år men med möjlighet för gransk- ningsmyndigheten att i det enskilda fallet fastställa lägre åldersgräns. I Finland kan gränsen också undantagsvis sättas vid 18 år om det finns särskilda skäl. En sådan möj- lighet har införts i den norska censurlagen genom nyssnämnda lagändring.

I andra länder varierar åldersgränserna väsentligt. Som exempel kan nämnas Brasi- lien (10, 14, 18), Frankrike (13, 18), Japan (18) och Tjeckoslovakien (6, 10, 15). I Stor- britannien, som har en enda gräns vid 16 år, får barn under denna ålder dock besöka vissa icke-barntillåtna filmer i sällskap med vuxna.

I Canada gäller generellt förbud för barn under 16 år att ensamma besöka biografer. Förbudet mister dock mycket av sin bety- delse därigenom att TV:s filmvisningar kan ske utan inskränkning.

Vid den privata filmkontrollen saknas i allmänhet preciserade åldersgränser. Man talar om vuxna, barn och ungdom. Uttryc- ken äldre ungdomar och mogen ungdom förekommer också.

Granskningsgrunderna tar i Danmark och på Island bara sikte på att skydda barn och ungdom. I den danska lagen om filmcensur heter det att censurens beslut skall grundas på en värdering av om filmen kan anses skadlig för barn. I de isländska föreskrifter- na framhålls att man vid granskningen skall ta särskild hänsyn till skrämselmoment, brott och tortyr samt omoral.

I Norge får man inte godkänna film som kan anses strida mot lag eller kränka ärbar- het eller verka förråande eller moraliskt nedbrytande. För barn får inte heller tillå- tas film som kan vara ägnad att skadligt på- verka deras >>sinne eller rättsbegrepp».

I de finska bestämmelserna, som tillkom 1965, föreskrivs att en film som till sitt in— nehåll uppenbart strider mot lag eller »god sed» inte får godkännas. Är en film »med beaktande av på vilket sätt händelserna i densamma skildrats eller i vilket samman- hang de framställs osedlig eller förrående eller genom att uppväcka skräck eller på annat sätt ägnad att skadligt inverka på den psykiska hälsan», får filmen inte heller god— kännas. Så är också fallet om >>förevisning- en av densamma kan äventyra den allmänna ordningen eller säkerheten eller försvaret eller försämra rikets förhållanden till främ- mande makt».

Granskningsgrunderna spänner i övrigt över en mycket vid sektor. I stort kan man urskilja fyra huvudprinciper för vad som gäller på området.

1. Särskilda granskningsgrunder anges över huvud taget inte i censurbestämmel- serna. Det får ankomma på vederbörande granskningsorgan att fatta beslut enligt den praxis som kan ha utbildats. Så är förhål— landet i t. ex. Frankrike, Storbritannien och Ungern.

2. Granskningsgrunderna är angivna i be- stämmelserna. I dessa beskrivs i allmänna termer det som inte anses önskvärt i en film. Man säger t.ex. att censuren får in- gripa om en film äventyrar allmän fostran, allmän moral, goda seder eller nationell sä— kerhet (Argentina) eller om den innehåller

scener som är hädiska, oanständiga eller obscena (Australien). Man kan också före- skriva att film som visas offentligt inte får strida mot allmän ordning eller moral (Hol— land) eller att det avgörande är om filmen innehåller scener eller avsnitt som strider mot grundlagens bestämmelser om goda se- der (Italien).

Den federala och delstatliga censur som förekommer i USA arbetar med begreppet obscenitet som enda grund för censur. Där- med avses huvudsakligen pornografi.

3. Bestämmelserna upptar en detaljerad beskrivning av vilka bilder och filmavsnitt som inte får visas. Så är fallet i bl. a. Bel- gien, Indien, Japan och USA.

4. I de flesta länder tas på ett eller annat sätt särskild hänsyn i bestämmelserna till behovet av att skydda ungdomen för icke önskvärt inflytande som filmen antas ha.

4 Granskningsorgan, besvärsrätt m. 171.

Enligt den nya danska censurlagen skall cen- surmyndigheten bestå av ordförande och vissa andra ledamöter som alla utses av justi- tieministern. Denne bestämmer också leda- möternas antal. Ordföranden skall ha domar- kompetens och övriga ledamöter ha pedago— gisk eller psykologisk utbildning eller genom sin verksamhet ha fått särskild insikt i barn- och ungdomsfrågor. För att biträda censu— ren kan det anställas en sakkunnig i barn- psykiatri. Censurmyndighetens beslut kan överklagas hos en särskild besvärsnämnd som är sammansatt på i huvudsak samma sätt som censurmyndigheten. Gransknings- avgift uttas för att täcka kostnaderna för censuren och besvärsnämnden.

Censur utövas i Norge av två fasta cen- sorer som utses av regeringen. Beslut av censurmyndigheten kan inte överklagas. Emellertid skall enligt förutnämnda lagänd- ring alla kontroversiella filmer prövas av fem censorer. Av dessa bör minst två vara kvinnor. Censorerna skall ges möjlighet att i enskilda fall rådgöra med sakkunniga, t. ex. psykiater, pedagoger eller jurister.

Filmgranskningen i Finland ombesörjs av

ett >>nödigt antal» censorer. Besvär över censurens beslut kan sökas hos en film- nämnd som består av elva ledamöter. I nämnden finns företrädare för olika myn- digheter och intresseriktningar. Nämnden kan vid behov anlita särskilda sakkunniga. Dess beslut kan i sin tur överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen.

På Island har barnavårdsnämnderna an- svaret för filmgranskningen.

Granskningsorganen i övriga länder före— ter stora olikheter. I USA finns bl.a. möj- ligheter att ingripa med stöd av tullagstift— ningen som förbjuder import av obscena filmer. Ett beslut kan överklagas ända upp i högsta domstolen. I Holland består gransk- ningskommissionen för filmcensur av ord- förande och minst 60 ledamöter. Bland des- sa utses fem- eller sexmannagrupper som fungerar som första resp. andra gransknings— instans. Ytterligare besvärsrätt förekommer inte.

Mellan dessa båda ytterligheter finns en rik variation av olika granskningsorgan både i fråga om antalet ledamöter och myndig- hetens sammansättning. Ofta ingår represen- tanter med särskild sakkunskap i ungdoms- frågor (Argentina, Belgien, Frankrike m. fl.). I bl.a. Australien och Indien finns regler som garanterar viss representation av kvin- nor. Den frivilliga granskningsverksamhet som förekommer i Storbritannien, Västtysk- land och Japan karakteriseras av en mycket fast organisation med ett stort antal leda- möter företrädande olika intressegrupper, däribland också filmbranschen. Nästan un- dantagslöst finns besvärsrätt över de pri- mära granskningsbesluten. I Israel gäller regeln att vem som vill får väcka talan mot visning av film som han anser oanständig eller störande för den allmänna ordningen.

Av Knut Sveri

1. Vår viktigaste källa till information om brottslighetens förändringar är utan jäm- förelse polisstatistiken, dvs. den statistik som redovisar de till polisen inkomna an- mälningarna om brott. Det finns emellertid anledning att påpeka att även denna statistik har sin begränsning om man — såsom här är fallet — önskar använda den som mått- stock på förändringar i den verkliga brotts- ligheten. I och med att många brott av olika skäl aldrig anmäls, omfattar statisti- ken endast ett visst utsnitt av denna brotts- lighet. Vidare kan påpekas att alla de föränd- ringar som inträffade år 1965, speciellt brottsbalkens ikraftträdande och polis- och åklagarmyndighetens förstatligande, har medfört att kontinuiteten i statistiken för åren före och efter 1 januari 1965 inte är fullständig. Polisstatistiken har i betydande utsträckning påverkats av dessa föränd- ringar. Tyvärr har det visat sig att detta i första hand berör våldsbrotten, vars siffror för år 1965 enligt vissa stickprovskon- troller är totalt felaktiga. Intill en korrige- ring har skett av grundmaterialet torde siff- rorna för dessa brottstyper fr.o.m. 1965 vara helt oanvändbara. I denna rapport används följaktligen en- dast uppgifterna för åren 1950—1964.

2. De brottstyper, som kvantitativt och kvalitativt kan förmodas vara sådana, att de är av speciellt intresse för filmcensur- utredningen torde vara mord—dråp (inkl.

försöksbrott), misshandel varav döden följt, övriga misshandelsbrott, våldtäkt, rån och otukt. (Ej medtagna brottstyper är t.ex. vållande till annans död, barnadråp, foster- fördrivning, koppleri, våld eller hot mot tjänsteman.)

Otuktsbrotten har tagits med då jag för- modar att de kan vara av intresse för ut- redningen. Jag gör dock uttryckligen upp- märksam på att större delen av dessa brott inte är riktiga våldsbrott, i det något våld i egentlig mening relativt sällan förekom- mer.

3. De absoluta talen finns redovisade i appendix 1. Redan av dessa uppgifter fram- går, att de berörda brottstyperna inbördes har mycket olika storleksordning. Den ojäm- förligt största gruppen utgörs av vanliga misshandelsbrott, som anmälts i ett antal på knappt 10 000 per år under 60-talet. De av dessa brott som haft den mest tragiska följ— den, nämligen den misshandlades död, är särredovisade. Deras antal är mycket litet, mellan 10 och 28 fall per år. Jag kan även tillägga att rubriceringen »grov misshandel» åsätts mindre än 10 % av alla misshandels- brott. Betr. våldtäktsbrotten vill jag göra upp- märksam på att en mycket betydande del av dessa brottsanmälningar under förunder- sökningen visar sig inte vara fall av våld- täkt. I syfte att på ett enkelt sätt åskådliggöra tendenserna i utvecklingen har jag i figu-

ren tecknat kurvorna för mord och dråp (inkl. försöksbrotten), övriga misshandels- brott, våldtäkt, rån och otukt uträknade per 100 000 av medelfolkmängden för resp. år och indexberäknade med 1950=100.

För jämförelses skull har utvecklingen av två tillgreppsbrott, inbrott och biltillgrepp, medtagits.

4. Materialet ger anledning till följande konklusioner. a) I jämförelse med tillgrepps- brottsligheten visar vålds- och sedlighets- brotten mycket små förändringar. b) Ett undantag härifrån utgör rånbrotten, vars ökning uppgår till det tredubbla år 1964 i jämförelse med år 1950. Materialet ger inget stöd för den uppfatt- ningen, att film (och TV) skulle ha haft någon negativ inverkan på utvecklingen av den svenska vålds- eller sedlighetsbrottslig- heten. Om någon inverkan från massmedia skulle existera, torde den i första hand be- röra tillgreppsbrotten.

Appendix l

Vålds- och sedlighetsbrottslighetens forandringar 1950—1964 enligt polisstatistiken

Bi'ottstyp 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964

Försök till mord eller dråp 52 48 63 53 67 54 83 68 80 73 87 83 73 106 84 Mord och dråp . . . . . . . . . . 53 60 50 59 64 49 76 61 51 57 46 44 47 78 62 Misshandel varav döden

följt 13 14 19 11 21 10 14 28 18 19 27 23 17 23 16 Övriga misshandelsbrott . . 7 382 7 718 7 378 7 557 7 753 8 605 8 496 8 542 8 384 8 224 8 684 8 742 8 718 8 988 9 516 Våldtäkt 350 449 310 330 339 375 333 356 427 474 512 516 516 516 590 Otukt 1058 1347 1150 1448 1197 1339 1086 1031 1243 1669 2033 1802 1511 1342 1280 Sedlighetssårande handling 1 348 1 308 1 195 1 284 1 321 1 344 1 225 1 118 1 156 1 257 1 366 1 532 1 646 1 805 1 905 Rån 190 214 189 261 277 316 404 452 442 455 469 491 556 607 653 Inbrott . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 714 24159 26 511 25 889 28 348 33 319 34 357 42 717 53 645 53 230 56 302 56 460 62 002 66120 72 530 Biltillgrepp . . . . . . . . . . . . . ca 3 600 — — — — — _- 18 062 20 698 17 722 18 219 20 968 23 836 24 987 26 959

Appendix 2

Vålds- och sedlighetsbrottslighetens förändringar 1950—1964 enligt polisstatistiken. Per 100 000 invånare, indexberäknat med 1950 = 100.

400

,/ / Biltillgrepp / /

. Inbrott

l / / Rån 300 , /

/ J 200 Våldtäkt

' Mordförsök

Sedlighetssårande handhng

Misshandel Misshandel varav döden följt Mord och dråp

75

50 1950 1955 1960 1965

KUNGL.M9L.

2 5 JUN 1888

STCC H LM