Prop. 1959:72

('med förslag till lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

1

Nr 72

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge m. m.; given Stockholms slott den 20 februari 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge; samt

2) lag angående tillägg till lagen den 6 december 1957 (nr 668) om ut­ lämning för brott.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

om framställningen avser flera gärningar, någon av dessa, skall framställ­ ningen grundas på en av domstol i den stat, från vilken framställningen inkommit, meddelad fällande dom eller ock annat av domstol i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl före­ ligga till misstanke att den som begäres utlämnad begått det uppgivna brot­ tet. Begäres någon utlämnad för att lagforas för flera brott är det tillfyllest att till grund för framställningen föreligger sådant beslut beträffande alle­ nast något av brotten.

Vid framställningen skall, om det i förekommande fall ej framgår av do­ men eller beslutet, fogas uppgift om personens nationalitet och hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt företes.

¹⁰ §.

Åklagaren skall skyndsamt verkställa erforderlig utredning enligt vad om förundersökning i brottmål är stadgat.

Samtycke, som avses i 9 § andra stycket, avgives i åklagarens närvaro in­ för allmän underrätt. Rätten är därvid domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.

11

§.

Högsta domstolen prövar på begäran av den som avses med framställ­ ningen, huruvida utlämning kan lagligen beviljas enligt denna lag. Om det finnes erforderligt, skall förhandling hållas. Förhandling må ej vägras, med mindre tidigare förhör under utredningen måste anses tillfyllest eller saken finnes uppenbar.

Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt denna lag, må framställningen icke bifallas.

12

§.

Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åkla­ garen, om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av mot­ svarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff, använda och hos rät­ ten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är föreskri­ vet för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att särskild utredning, utöver vad av framställningen om utlämning framgår, förebragts till stöd för att den som avses med framställningen begått det uppgivna brottet.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet avgjorts eller högsta domstolen i fall som avses i It § funnit hinder mot utlämning möta. Talan mot rättens beslut föres genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

18 §.

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger Konungen på framställning medgiva, att den som utlämnats må ställas till ansvar för annan före utlämningen förövad gärning än den, för vilken utlämning skett, eller utlämnas till annan av de i 1 § omförmälda staterna. I fråga om sådan framställning skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat an­ gående framställning om utlämning. Medgivande må lämnas allenast om, såvitt handlingarna visa, utlämning för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Framgår av inkomna handlingar, att framställningen icke kan lagligen bifallas, eller finner Konungen eljest anledning att icke villfara framställ­ ningen, skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av högsta domstolen, dock endast om det begäres av den som avses med framställ­ ningen. Finner högsta domstolen att hinder möter, må framställningen icke bifallas.

Beträffande tillstånd till utlämning till annan än de i 1 § omförmälda staterna skola bestämmelserna i 24 § lagen om utlämning för brott äga till- lämpning.

19 §.

Den som utlämnas från någon av de i 1 § omnämnda staterna till annan i samma paragraf omförmäld stat må utan särskilt tillstånd föras genom riket.

20

§.

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag i förhållande till stat, som omförmäles i 1 §.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

Utdrag av protokollet över jusiitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 januari 1959.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, N^etzén, J^ohansson, ^af G^eijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lag­ stiftning om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Inledning

År 1951 framlade 1949 års utlänningskommitté förslag till ny utlännings­ lagstiftning, innefattande dels en ny utlänningslag dels viss omarbetning av 1913 års lag angående utlämning av förbrytare (SOU 1951: 42). På grund­ val av kommitténs förslag antogs vid 1954 års riksdag en ny utlänningslag, vilken trädde i kraft den 1 juli 1954. Vad beträffar frågan om revision av lagstiftningen om utlämning för brott befanns det vid beredningen inom justitiedepartementet av denna fråga önskvärt att utlämningslagstiftningen underkastades en mera genomgripande omarbetning än vad utlännings- kommittén föreslagit, och med anledning därav utarbetades förslag till en helt ny lag i ämnet, redovisat i en den 20 september 1954 dagtecknad pro­ memoria. På grundval av nyssnämnda förslag antogs vid 1957 års riksdag en lag om utlämning för brott, vilken trädde i kraft den 1 januari 1958 (prop. 1957:156, första lagutskottets uti. 1954:37).

Vid utarbetandet av den nya lagstiftningen om utlämning för brott förut­ sattes att särskilda bestämmelser skulle gälla beträffande utlämning till Danmark, Finland, Island och Norge. Vid det nordiska justitieminister- möte, som hölls i Stockholm den 11 och 12 december 1953, hade beslutats att till gemensam nordisk utredning upptaga frågan om ett förenklat för­ farande i fråga om utlämning för brott mellan de nordiska länderna. För ändamålet tillsattes en kommitté, bestående av delegerade från Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Vid överläggningarna inom kommittén uppnåddes enighet om att man, såvitt anginge utlämning mellan de nordiska länderna, skulle föreslå slo­ pande av det nuvarande konventionssystemet. Varje land skulle antaga en lag om utlämning för brott till övriga nordiska länder med reglering dels av förutsättningarna för utlämning dels av förfarandet i utlämningsären-

Kangl. Maj:ts proposition nr 72 år 105!)

9

den. I båda hänseendena skulle eftersträvas att med största möjliga en­ kelhet förena kravet på betryggande rättssäkerhet. Den beslutande myndig­ heten i utlämningsärende skulle äga pröva ärendet med hänsyn till om­ ständigheterna i varje särskilt fall; det skulle således ej vara obligatoriskt att efterkomma varje framställning, som föll inom ramen för bestämmel­ serna om utlämning. Det förutsattes dock, att en lagligen grundad ulläm- ningsframställning som regel borde efterkommas, om ej särskilda skäl ta­ lade däremot.

Arbetet vid överläggningarna inriktades på att enligt de angivna riktlin­ jerna åstadkomma såvitt möjligt likformiga lagtexter för alla de nordiska länderna. Vid möte i Helsingfors den 21—23 oktober 1955 fördes diskus­ sionerna i ämnet på grundval av detaljerade lagutkast, upprättade av de olika delegationerna. I stort sett uppnåddes därvid enighet om lagtextens innehåll.

Såsom resultat av de dittills förda förhandlingarna framlades i prome­ moria den 15 december 1955 (stencilerad) ett förberedande utkast till lag för Sveriges del. Utkastet har såsom bilaga fogats till detta protokoll (Bi­ laga B). Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av justitie- kanslersämbetet, riksåklagarämbetet, statens utlänningskommission, utlän­ ningsnämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Göte­ borgs och Bohus, Värmlands samt Norrbottens län, polismästarna i Stock­ holm, Göteborg och Malmö, statens kriminaltekniska anstalt, 1951 års rät- tegångskommitté, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshöv­ dingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler samt föreningen Sveriges landsfiskaler. Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden från statsåklagarna i Stock­ holm, Göteborg och Malmö. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat ytt­ randen från poliskammaren i Hälsingborg samt från polisintendenten där­ städes ävensom yttranden från föreningen Malmöhus läns landsfiskaler. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har vid sitt yttrande fogat yttrande från landsfogden i länet. Länsstyrelsen i Värmlands län har överlämnat yttranden från landsfogden i länet samt från Värmlands läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler. Polismästarna i Stockholm och Göteborg har bifogat yttranden från kriminalpolisinlendenterna i respektive städer.

De svenska delegerade har sedermera, på grundval av fortsatta överlägg­ ningar inom kommittén, framlagt ytterligare en promemoria i ämnet, dag- tecknad den 20 oktober 1956 samt innefattande ett i förhållande till det förberedande utkastet jämkat förslag till lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Förslaget anslöt sig — med erforder­ lig anpassning till svenska förhållanden — till de riktlinjer, varom flertalet inom kommittén enat sig. Ärendet upptogs ånyo vid det nordiska justitie­ ministermöte, som hölls i Oslo den 3 och 4 februari 1958. Förhandlingar i ämnet fördes vid detta tillfälle även mellan justitieministrarna och Nor­ diska rådets juridiska niomannakommitté. överläggningar har slutligen ägt rum i Helsingfors den 3 och 4 juni 1958 med representanter för respektive

10

departement i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Vid dessa överlägg­ ningar uppnåddes i huvudsak enighet om den sakliga lydelsen av texterna. Kvarstående avvikelser hänförde sig väsentligen till detaljer, där det råder skiljaktighet mellan de olika ländernas rättegångssystem.

I det följande skall till en början lämnas en redogörelse för det huvud­ sakliga innehållet i promemorian av den 15 december 1955 samt remissytt­ randena däröver. Därefter följer en summarisk redogörelse för innehållet i 1956 års promemoria samt för frågans behandling i Nordiska rådet.

1955 års promemoria samt yttrandena däröver

Såsom förut anförts innehåller promemorian bestämmelser dels om villkoren för utlämning till annat nordiskt land dels om förfarandet. Beträffande villkoren för utlämning har man med hänsyn till den nära rättsgemenskap som råder mellan de nordiska länderna ansett det möjligt att borttaga flera av de hinder för utlämning, som är angivna i den gällande utlämningslagstiftningen. Att man har ansett sig kunna gå ganska långt i detta avseende sammanhänger också med den allmänna utgångspunkten, att en utlämningsframställning skall prövas med hänsyn till omständig­ heterna i varje särskilt fall. I promemorian föreslås, att förbudet mot ut­ lämning av det egna landets medborgare uppmjukas. Sålunda skall svensk medborgare kunna utlämnas till annat nordiskt land, om han sedan minst två år haft hemvist utom riket. Vidare skall utlämningsförfarandet kunna tillämpas å svensk medborgare, om han icke själv åberopar sitt medborgar­ skap såsom hinder mot utlämning utan samtycker till denna. Utlämning skall i princip kunna ske för alla slags brott. En särskild regel upptages dock beträffande politiska brott. Utlämning må medgivas för sådant brott, om det med hänsyn till den särskilda samhörigheten mellan de nordiska länderna finnes påkallat, att gärningsmannen lagföres för brottet i det land som önskar utlämningen. Det är icke nödvändigt att den gärning för vilken utlämning begäres är belagd med ansvar enligt svensk lag utan det räcker med att den är straffbar enligt lagen i det land som begär utlämning.

Vad angår förfarandet är det avsett att myndigheterna skall kunna träda i direkt kontakt med varandra utan att behöva gå den diplomatiska vägen. Framställning om utlämning skall sålunda i Sverige kunna göras till riks­ åklagaren eller, om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, direkt till stats- eller distriktsåklagare. För tryggande av rättssäkerheten kräves att domstol alltid är inkopplad i ärendet. Framställning om utlämning skall i enlighet härmed grundas antingen på en av domstol i den begärande sta­ ten meddelad fällande dom eller också på annat av domstol i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl till misstanke att den som begäres utlämnad begått det uppgivna brottet. Se­ dan framställningen inkommit ankommer det på åklagaren att verkställa utredning i ärendet, i huvudsak enligt de principer som gäller för förun­ dersökning i brottmål. Efter det utredningen avslutats, skall handlingarna i ärendet översändas till justitiedepartementet och beslut över framställ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

12

ket avviker från de för svensk rätt gällande normerna. En utlämningslag- stiftning, som skall gälla i förhållande till alla främmande länder, måste därför innehålla åtskilliga förbud mot utlämning. Föreningen delar den i den remitterade promemorian uttalade åsikten att dessa förbud kunna i väsentlig utsträckning uppmjukas i den utlämningslagstiftning, som skall gälla allenast i förhållandet mellan de nordiska länderna, och att förfaran­ det vid utlämning i detta fall kan förenklas. Hur långt man bör sträcka sig i eftergifter är en lämplighetsfråga, vilken, såsom också är avsett, bör lö­ sas i samförstånd mellan de nordiska länderna.

Utöver vad i promemorian anföres om de förhållanden, som motiverar en mindre restriktiv utlämningslagstiftning såvitt avser utlämning till de öv­ riga nordiska länderna, framhålles i några yttranden behovet av en förenk­ lad lagstiftning i ämnet särskilt med hänsyn till verkningarna av den för några år sedan genomförda nordiska passfriheten. Statens kriminaltekniska anstalt anser att förslaget i detta hänseende icke fyller de anspråk som från effektivitetssynpunkt bör ställas:

Brottslingar söka ofta omöjliggöra eller förhindra utredning angående brott eller undgå ådömt straff genom att fly ur landet. En sådan trafik har naturligtvis alltid förekommit mellan de skandinaviska länderna. Efter in­ förandet av passfrihet mellan dessa länder har trafiken emellertid tilltagit på ett oroväckande sätt. Praktiskt taget dagligen föreligger behov av att återföra för brott efterspanade personer från ett skandinaviskt land till ett annat. Ofta är saken mycket brådskande — en medbrottsling kan t. ex. vara gripen och måste höras emot den till annat land förrymde eller den förrym­ de behöver kanske konfronteras med vittnen eller av annan anledning skyndsamt återföras — och det gäller därför att snabbt återföra vederbö­ rande till det land där brottet ägt rum, oftast hemlandet.

Hittills har — förutom formell utlämning — avvisningsförfarandet ibland kunnat iillämpas men ofta har vederbörande överlämnats formlöst till grannlandets polismyndighet. Då nu genom passfriheten praktiskt taget varje brottsling inom Skandinavien har möjlighet att utan formella eller praktiska hinder passera över gränsen från ett skandinaviskt land till ett annat, synes det också rimligt, att polisen i förekommande allvarliga fall får befogenhet att återföra den eftersökte utan alltför mycket formaliteter och stor tidsutdräkt. Önskvärt är, att ett återförande kunde ske på samma enkla sätt såsom nu i allmänhet är fallet inom vart och ett av de skandina­ viska länderna ifråga om transport av gripen, anhållen eller häktad person från ett polisdistrikt till ett annat.

Liknande synpunkter framföres av statsåklagarna i Göteborg och Malmö. Ett i viss mån motsatt bedömande kommer till synes i det yttrande, som avgivits av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare. Emot de princi­ per på vilka förslaget vilar har styrelsen icke något att erinra. Det synes dock styrelsen som om kravet på största möjliga enkelhet i viss utsträck­ ning tillgodosetts på bekostnad av rättssäkerheten. Särskilt under oroliga förhållanden kan detta komma att visa sig ödesdigert. Men även för lugna tider förefaller reglerna i vissa hänseenden vara utformade så, att risk fö­ religger för att utlämning kan komma att ske i fall som är stötande för rättskänslan. Liknande tankegångar framföres av 1951 års rättegångskommitté. Kommittén yttrar:

Kungi. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

14

ning de nordiska länderna emellan. Liknande uppfattning tillkännages av statens utlänningskommission.

En mera återhållsam inställning till förslaget om möjlighet till utläm­ ning av svenska medborgare präglar det yttrande, som avgivits av statsåklagaren i Stockholm. Denne finner det tveksamt om någon uppmjukning bör ske av den svenska medborgare tillkommande rätten till skydd mot utläm­ ning till främmande stat. Anses emellertid betänkligheterna i sådant hän­ seende böra vika, förklaras i yttrandet ingen erinran vara att göra mot en utformning av lagstiftningen i enlighet med förslaget, vilket säges på ett betryggande sätt garantera den enskilde medborgaren en handläggning av förekommande utlämningsärenden under tillbörligt beaktande av rättssä­ kerhetens krav. Också styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner vissa principiella betänkligheter kunna anföras mot uppgivande av det eljest gäl­ lande absoluta förbudet mot utlämning av svensk medborgare. Styrelsen till­ styrker likväl förslaget att svensk medborgare må utlämnas med sitt sam­ tycke. Styrelsen säger sig härvid lägga särskild vikt vid den rättssäkerhets- garanti, som ligger i att samtycket skall lämnas inför domstol. Däremot avstyrker styrelsen att svensk medborgare i något fall utlämnas utan sitt samtycke. Det synes nämligen styrelsen angeläget att alla svenska medbor­ gare — oavsett tidigare vistelse utom riket — inom landet äger samma skydd i förhållande till annan stat. Även 1951 års rättegångskommitté hävdar, att tillräckliga skäl saknas att i annat fall än då samtycke lämnats efterge principen att svensk medborgare ej må utlämnas. I vart fall synes utlämning utan samtycke icke böra få ske till annat nordiskt land än sådant vari den svenske medborgaren tagit sitt hemvist, och därvid torde böra krävas att tiden för vistelsen utgör åtminstone fem år. Samma mening framföres av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare. Polismästaren i Malmö framhåller, att om skyddet för svensk medborgare mot utlämning skall hävas på basis av viss tids vistelse utomlands, vistelsen bör hänföra sig huvudsakligen till det land, vartill utlämning ifrågasättes samt icke ha varat allenast så kort tid som två år.

Bestämt avvisande till förslaget om möjlighet till utlämning av svensk medborgare ställer sig en reservant i föreningen Sveriges häradshövdingar, häradshövdingen Folkard von Scherling, vilken anför:

I förslagets 2 § meddelas föreskrifter om utlämning av svenska medbor­ gare. Enligt gällande rätt får sådan utlämning ej ske, vilken regel, åtmin­ stone enligt Hagströmer (Sv. straffrätt I, s. 85), har legal sanktion i 16 § regeringsformen. Oavsett huru härmed må förhålla sig, måste man starkt ifrågasätta lämpligheten av en lagändring på denna punkt. Den enskilde torde visserligen för närvarande i samtliga nordiska länder åtnjuta i hu­ vudsak likvärdigt skydd för sin rättssäkerhet. I nuvarande osäkra tider föreligger dock icke någon som helst garanti för att så kommer att förbliva. Vad som skedde under senaste världskriget kan inträffa ånyo, och det lä­ rer väl vara otvivelaktigt, att om utlämning av svenska medborgare då lag­ ligen kunnat ske, en t. ex. år 1943 från norskt eller finskt håll därom gjord framställning skulle hava framkallat starka betänkligheter. Härvidlag ut­ gör den omständigheten, att enligt förslaget en framställning om utlämning

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

16

tillämpning av denna undantagsregel torde emellertid under de orostill- stånd, varom här är fråga, ej sällan vara för handen. Så kan t. ex. vara fallet i fråga om svenskar, som under längre tid varit bosatta i ett krigfö­ rande land och därunder måhända engagerat sig i politiskt hänseende"för dettas intresse, eller i fråga om svenska frivilliga, som deltagit i kriget på främmande makts sida. Det är visserligen sant, att utlämning i dylika fall alltid i sista hand kan vägras med hänvisning till den oinskränkta diskre­ tionära prövningsrätt, som enligt förslaget tillerkänts den beslutande myn­ digheten. Det politiska läget för vårt lands vidkommande torde emellertid i dylika situationer ej sällan vara sådant, att det för myndigheten kan inne­ bära en fördel att vid avslag å en framställning om utlämning kunna hän­ visa till ett kategoriskt förbud mot utlämning i gällande lag i stället för ett på skönsmässiga grunder träffat avgörande.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsfiskaler säger sig förutsätta att befogenheten att förordna om utlämning för politiskt brott handhaves med den yttersta försiktighet. Utlänningsnämnden förklarar sig visserligen dela uppfattningen alt det med hänsyn till den särskilda samhörigheten mellan de nordiska länderna understundom kan te sig stötande att utlämning ej finge beviljas för politiskt brott. Vidare anföres i yttrandet:

Nämnden menar emellertid, att det i andra fall skulle te sig lika stö­ tande om utlämning för politiskt brott medgåves. Någon klar gräns mellan de fall, som höra till den ena eller andra gruppen, ger icke den i den före­ slagna lagtexten upptagna hänvisningen till den särskilda samhörigheten mellan de nordiska länderna. Att ge den beslutande myndigheten helt fria händer att pröva om utlämning för politiskt brott bör ske eller ej, synes nämnden, särskilt med hänsyn till att avgörandet av en sådan fråga i viss män kan få politisk karaktär, icke lämpligt. Det ställer sig å andra sidan svårt för nämnden att ge en direkt anvisning på hur frågan bör lösas i lag­ texten. Nämnden är närmast benägen att vilja förorda — i viss anslutning till vad som föreslogs av 1949 års utlänningskommitté i dess 1951 avgivna betänkande — att utlämning för politiskt brott må medgivas, om brottet är av särskilt grov beskaffenhet. Kommittén föreslog, att det skulle vara fråga om mord, dråp, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse eller grovt sabotage, men fullt så snävt anser nämnden icke att gränsen behöver dragas, när det gäller utlämning mellan de nordiska länderna.

Statens utlänningskommission anser i princip, att utlämning för poli­ tiskt brott ej bör ifrågakomma. Varje möjlighet till utlämning för sådant brott bör likväl icke uteslutas. Fall kan nämligen tänkas uppkomma, där en vägran att utlämna skulle verka direkt utmanande på den allmänna opi­ nionen. I dylika fall finner kommissionen utlämning givetvis böra kunna ske till nordisk stat.

överståthållarämbetet avråder från att principen om förbud mot utläm­ ning för politiskt brott genombrytes på sätt förslaget förutser. Ämbetet ytt­ rar:

Under nu föreliggande politiska förhållanden behöva några betänklighe­ ter visserligen icke resas mot det föreslagna undantaget; å andra sidan kan ifrågasättas om man under angivna förhållanden behöver räkna med ut- lämningsfall av angivna art. Däremot kan tillämpning av bestämmelsen lätt bli aktuell i händelse en omvälvande händelse av utrikespolitisk natur skul­

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

17

le övergå ett nordiskt land. Det torde utan att saken behöver belysas med något tänkt exempel vara tydligt, att den svenska regeringen i ett utrikes­ politiskt ömtåligt läge kan vara obenägen att skärpa detta genom att på en begäran om utlämning meddela ett avslag, som indirekt ger vid handen att samhörighet icke längre föreligger med det andra landet.

Liknande synpunkter förfäktas av Sveriges advokatsamfund, som fram­ håller att utlämning för politiskt brott ej under några förhållanden bör få ske. Härutöver anför styrelsen:

Enligt styrelsens mening bör denna grundsats upprätthållas även i för­ hållande till de övriga nordiska länderna. I promemorian anföres att det med hänsyn till samhörigheten mellan dessa länder understundom kan te sig »stötande» att utlämning ej får beviljas för politiskt brott. Styrelsen anser detta vara ett alltför svagt skäl för avvikelse från en viktig rätts­ grundsats. Med samma fog kan nämligen sägas att det understundom vore stötande, om utlämning beviljades för politiskt brott. I de olika nordiska länderna kunna vitt skilda politiska åsikter komma att göra sig gällande. Att under sådana förhållanden överlämna åt den på politiska grunder till­ satta regeringen att avgöra om det »med hänsyn till den särskilda sam­ hörigheten mellan de nordiska länderna finnes påkallat» att medgiva ut­ lämning för lagförande av politisk förbrytare, synes styrelsen alltför vansk­ ligt, icke blott ur synpunkten av den enskildes rättssäkerhet utan även med hänsyn till svårigheten att undvika meningsskiljaktigheter, vilka skulle kunna verka störande på samarbetet i övrigt.

Av liknande skäl avstyrker 1951 års rättegångskommitté, att beträffande politiska brott införes andra regler om utlämning till de nordiska länderna än som gäller inom utlämningslagstiftningen i övrigt. Med politiska brott bör enligt kommittén i detta hänseende jämställas brott av krigsman och tryckfrihetsbrott, vilka står de politiska brotten nära.

I ytterligare ett par yttranden upptages i detta sammanhang spörsmålet om utlämning för tryckfrihetsbrott och militära brott. Utlänningsnämnden framhåller, att sistnämnda fråga, som genom den föreslagna lagtextens av­ fattning besvarats jakande men som icke berörts i motiveringen, kan vara föremål för delade meningar. Frågan bör därför ägnas uppmärksamhet vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Föreningen Sveriges häradshövdingar fin­ ner det visserligen kunna ifrågasättas om utlämning bör kunna ske för brott av nu nämnd beskaffenhet. Under åberopande av samma synpunkter som beträffande utlämning för politiskt brott finner föreningen emellertid betänkligheterna mot utlämning i dylika fall förlora i betydelse.

Förslaget alt utlämning skall kunna ske för gärning som ej är straffbar enligt svensk lag har i flera yttranden mött kritik från principiella utgångspunkter. Sålunda förklarar sig jnstilickanslersämbetet icke kunna undgå att hysa någon betänklighet mot försla­ gets ståndpunkt i denna del. Det synes ämbetet kunna ifrågasättas, om den i förslaget åberopade nära rättsgemenskapen mellan de nordiska länderna utgör tillräcklig grund för ett avsteg från den hävdvunna grundsatsen att utlämning ej må ske för annan gärning än sådan som är straffbelagd i den

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

utlämnande staten. Visserligen ligger det i Kungl. Maj :ts hand att avslå en framställning om utlämning. Ämbetet påpekar emellertid, att det är förut­ sett att sådan framställning regelmässigt skall bifallas.

Statens utlänningskommission påpekar, att promemorian icke innehåller någon motivering för den i förevarande fråga intagna ståndpunkten. Även om grunderna för strafflagstiftningen i de olika nordiska länderna är eller kan göras i stort sett likartade, kan det icke anses uteslutet, att särskilda förhållanden ger anledning till divergenser som motiverar en bestämmelse av innehåll att den gärning, för vilken utlämning begäres, skall vara straff­ belagd i Sverige. Kommissionen vill därför förorda införandet av eu sådan bestämmelse. Att i ett fall då utlämning begäres för en gärning, som — om den varit begången i Sverige — icke skulle kunna leda till någon straffpå­ följd, här igångsätta ett utlämningsförfarande eventuellt med anhållande och häktning, skulle enligt utlänningsnämnden kunna te sig stötande för rättskänslan. Också nämnden förordar därför, att för utlämning uppställes den förutsättningen att den gärning, för vilken utlämning begäres, är straff­ bar enligt svensk lag, därest det antages, att gärningen vore begången i Sve­ rige under förhållanden motsvarande de i det aktuella fallet föreliggande.

Samma ståndpunkt intages av 1951 års rättcgångskommitté och styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Rättegångskommittén framhåller, att utläm­ ning ej heller bör vara tillåten för gärning, som visserligen är straffbar här, men för vilken straffet enligt svensk lag skulle vara att anse som förfallet. Sistnämnda synpunkt framhålles även av justitiekanslersämbetet och för­ eningen Sveriges häradshövdingar.

I flera yttranden göres i detta sammanhang gällande, att utlämning ej bör få äga rum för brott av obetydlig svårhetsgrad. Utlänningsnämnden anför i denna del:

Vid utformningen av en nordisk utlämningslagstiftning är det enligt nämndens uppfattning självfallet, att åtskilliga av de i den nuvarande la­ gen uppställda begränsningarna i fråga om brottets beskaffenhet kunna falla bort. Det synes dock kunna ifrågasättas, om man icke gått för långt, då man som i det remitterade förslaget tagit bort alla begränsningar. Det måste uppmärksammas, att utlämning för den som blir föremål för en så­ dan åtgärd i allmänhet utgör ett kännbart ingrepp i den personliga frihe­ ten. Med hänsyn härtill anser nämnden, att utlämning icke skall ske för rena bagatellförseelser och att detta bör angivas i lagen. Hur gränsen mel­ lan utlämningsbara och icke utlämningsbara brott bör dragas i en blivande lagtext synes böra bliva föremål för närmare överväganden. Det är enligt nämndens mening icke tillräckligt att hänvisa till, att lagförslaget utfor­ mats på sådant sätt, att den beslutande myndigheten har att i varje ut- lämningsärende pröva huruvida utlämning bör äga rum.

Även om utlämningsreglerna med hänsyn till att de skall tillämpas en­ dast de nordiska länderna emellan, bör göras så litet hindrande som möj­ ligt, bör de, enligt statens utlänningskommission, icke möjliggöra utläm­ ning för rena bagatellförseelser. Detta bör enligt kommissionens mening på något sätt komma till uttryck i lagtexten, trots att denna icke anses skola stadga skyldighet att utlämna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

19

1951 års rättegångskommitté anser det icke vara riktigt att tillåta ut­ lämning för hur obetydliga brott som helst; en gränsdragning torde böra ske med utgångspunkt i det straff, som enligt svensk lag kan följa å brot­ tet. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser utlämning ej böra få komma i fråga för annan gärning än sådan som i svensk lag är belagd med svårare straff än böter. Också länsstyrelsen i Malmöhus lön framhåller, att det icke är lämpligt att s. k. förseelser kan grunda utlämning. Innehållet i 4 § i förslaget föranleder länsstyrelsen till antagande att utlämning skall ske endast i de fall, då frihetsstraff kan följa å brottet. Detta bör enligt länsstyrelsen utsägas direkt i lagen. Liknande synpunkt tillkännages av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare.

Vad angår förfarandet vid utlämning anser statens utlänningskommission det nödvändigt att bestämmelserna utformas så att de möjliggör snabb handläggning. Särskilt betydelsefullt blir detta om all pass­ kontroll mellan de nordiska länderna i en framtid slopas och utlänningar av alla nationaliteter därigenom får möjlighet att fritt röra sig inom Nor­ den. Ur dessa synpunkter finner kommissionen — med reservation för så­ dana fall då fråga är om utlämning för politiskt brott — de föreslagna be­ stämmelserna angående förfarandet tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner i och för sig intet vara att erinra mot det föreslagna förfarandet. Länsstyrelsen vill emellertid fästa uppmärksamheten vid vad poliskammaren i Göteborg anfört om det till­ vägagångssätt som för närvarande tillämpas i praxis och som synes vara en av orsakerna till att framställning om utlämning sällan förekommer.

Poliskammaren har i denna del anslutit sig till ett yttrande av kriminal­ polisintendenten i Göteborg, vari till en början framhålles, att den ringa frekvensen av utlämningsfall sammanhänger med att utlämningslagstift- ningen fyller en stor funktion genom sin blotta existens utan att behöva tillämpas annat än i undantagsfall. I anslutning härtill anföres i yttrandet vidare:

Om nämligen exempelvis polisen — — — griper en utlänning som är efterspanad för brott från sitt hemland, begär i kanske 99 fall av 100 den gripne innan någon utlämningsbegäran hinner framställas att han skall få resa hem och klara upp saken. Han vet nämligen eller tager reda på att om han icke reser frivilligt riskerar han en begäran hemifrån om utläm­ ning med påföljd att han under procedurens förlopp förlorar flera veckor, kanske månader, till ingen nytta. En sådan begäran att få resa hem har polisen här ingen anledning att motsätta sig. Det vore knappast riktigt att tvinga honom kvarstanna för att se hur utlämningsärendet gestaltar sig. Å andra sidan kan man, om det gäller ett grövre brott, i regel icke låta honom resa ensam utan man låter en polisman följa honom till gränsen. Ångrar utlänningen sig på vägen får naturligtvis icke polismannen tvångs­ vis genomföra resan utan får laga mannen med sig tillbaka, varefter ut- lämningsmaskineriet får sättas i gång.

— — Av den föreslagna föreskriften om domstolsbehandling av sam­ tycke till utlämningen förefaller det som om en sådan praxis skulle be­ traktas som otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. År detta fallet

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

och kommer eu sådan praxis att förklaras som felaktig, kan man vara över­ tygad om att utlämningsfallen komma att öka i mycket hög grad, måhända i sådan grad att det föreslagna systemets genomförande, i varje fall vad det gäller högsta domstolens engagerande, kommer att äventyras.

Slutligen erinras i yttrandet om att person som motsätter sig utlämning i åtskilliga fall kan tvångsvis föras ur landet enligt reglerna i utlännings­ lagen. I praktiken torde det förhålla sig så att utlämningsinstitutet kom­ mit till användning endast i de fall, då andra möjligheter att lösa proble­ met icke stått till buds. Ämnar man nu i rättssäkerhetens intresse göra ut- lämningsförfarande exklusivt i de fall då utlämning kan förekomma, torde en överarbetning av förslaget vara av nöden.

Frågan om på vilken myndighet det bör ankomma att pröva frågor om utlämning beröres ur principiell synpunkt av styrelsen för Sveriges advo­ katsamfund, som i denna del påpekar, att ärenden rörande utlämning till de nordiska länderna icke -— såsom när fråga är om utlämning till annan stat — regelmässigt skall göras till föremål för prövning av svensk domstol. Vidare anför styrelsen:

Såvitt styrelsen rätt uppfattat förslaget skulle dess genomförande betyda att svensk domstol icke kommer att tag'a befattning med ifrågavarande utlämningsärenden i vidare mån än som följer av 11 § i förslaget (jämförd med bestämmelser i rättegångsbalken) ävensom 12—13 §§, 14 § första stycket och 16 § andra stycket i förslaget. Intet av dessa stadganden inne­ bär emellertid att rätten skall pröva frågan huruvida utlämning lagligen må ske. Om — såsom styrelsen förordat — ytterligare förutsättningar för utlämning uppställas (straffbarhet enligt svensk lag, viss svårhetsgrad, ej politiskt brott), lärer emellertid en domstolsprövning alltid böra äga rum, om ock densamma måhända icke nödvändigtvis måste förläggas till högsta domstolen. Men även om förutsättningarna för utlämning bestämmas i full överensstämmelse med förslaget, synas skäl kunna anföras för att avgöran­ det av utlämningsärendena icke bör göras till en uteslutande administrativ __och politisk — angelägenhet. Styrelsen hemställer att denna fråga göres till föremål för ytterligare utredning och att därvid jämväl överväges huru­ vida icke en föreskrift om obligatorisk förhandling vid domstol ur rätts­ säkerhetssynpunkt vore motiverad.

En annan uppfattning framföres av statens kriminaltekniska anstalt. Det föreslagna förfarandet synes anstalten böra förenklas avsevärt. Härom an­ för anstalten:

Utlämningsbeslut bör förtroendefullt grundas på dom eller prövning av häktnings- eller anhållningsmyndighet i det land som begär utlämningen. Vidare synes svensk åklagar- eller polismyndighet böra — med vissa undanta« __ kunna anförtros att pröva och besluta om utlämning även i fall då den misstänkte icke lämnar sitt samtycke därtill. Härigenom skulle dom- stolsförfarandet för samtycke till utlämning bortfalla och likaså Kungl. Maj :ts prövning av utlämningsfrågan. Då säkerligen domstolsförfarandc för samtycke skulle komma ifråga synnerligen ofta, så skulle det här skisse­ rade enklare förfarandet innebära avsevärd tidsvinst.

De undantagsfall, där prövning borde ske på det i föreliggande utkast till förslag angivna sättet, skulle vara:

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1959

Frågans behandling i Nordiska rådet

Såsom tidigare nämnts har frågan om en gemensam nordisk utlämnings- lagstiftning varit föremål för uppmärksamhet även inom Nordiska rådet. Redan vid rådets fjärde session i Köpenhamn 1956 dryftades spörsmålet inom rådets juridiska utskott, som emellertid — då frågan ännu icke an­ sågs fullt utredd — ej fann anledning att då upptaga densamma till sak­ behandling. På förslag av utskottet beslöt rådet att uppdraga åt rådets ju­ ridiska niomannakommitté att förbereda frågan till nästkommande session. Ej heller vid denna — den femte — vilken ägde rum i Helsingfors 1957, upptogs ärendet till någon mera ingående behandling utan frågan uppsköts då att ånyo förekomma vid rådets sjätte session i Oslo den 9—15 november 1958. Då denna session vidtog, hade frågan behandlats i den juridiska nio- mannakommittén, som i utlåtande den 25 september 1958 givit sin mening om det då föreliggande lagförslaget till känna.

I nyssnämnda utlåtande erinrade kommittén bl. a., att reglerna i den gäl­ lande lagstiftningen i huvudsak tillkommit vid en tidpunkt, då resandetra­ fiken mellan de nordiska länderna ännu var relativt begränsad. I och med att den nordiska passfriheten införts och till följd av den allmänna väl­ ståndsutvecklingen hade läget helt förändrats. Miljontals människor över­ skred nu årligen de internordiska gränserna.

Kommittén framhöll vidare, att kriminella element fått möjlighet att fritt röra sig inom det nordiska området. I viss utsträckning torde brottsligheten lokalt ha inriktats på särskilda områden eller orter, som av olika skäl ut­ övade en lockelse på brottslingar även från grannländerna. Olika faktorer — såsom risken för upptäckt, straffens hårdhetsgrad, brottsförebyggande åtgärder — varierade från ett land till ett annat och även mellan olika or­ ter inom samma land. Brottslighetens lokalisering påverkades i någon mån härav. Bortsett härifrån gav passfriheten den som begått ett brott i ett land möjlighet att fara över till ett grannland i syfte att undandraga sig lagfö- ring och straff. — Polismyndigheterna hade ställts inför avsevärda prak­ tiska problem, då det gällt att möta de svårigheter som härigenom uppkom­ mit. Medan de kriminella elementen kunnat röra sig relativt fritt, var po­ lisen i princip förhindrad att i sin verksamhet överskrida de nationella gränserna. Otvivelaktigt hade de kriminella elementen vetat draga nytta härav.

Enligt vad kommittén vidare anförde hade de nordiska polismyndigheter­ na för att övervinna svårigheterna etablerat ett nära samarbete. Vad angick den föreliggande frågan om återföring av misstänkta till gärningslandet ha­ de spörsmålet i praktiken lösts på ett annat sätt än lagstiftningen angav. Enligt gällande rätt borde utlämningsförfarande tillgripas, så snart en miss­ tänkt person skulle sändas åter till ett annat nordiskt land på grund av en där begången brottslig handling. För Sveriges del t. ex. skulle en strikt till- liimpning av bestämmelserna leda bl. a. till att Kungl. Maj :t och högsta

24

övergå till en sådan hemsändningsordning, soin rekommenderats av nio- mannakommittén i dess utlåtande. Under sådana omständigheter fann ut­ skottet icke någon annan praktisk framkomlig väg föreligga i nuvarande läge än att godtaga den linje, som följts i det nu avslutade utredningsarbe­ tet på området. Utskottet anförde att den föreslagna lagstiftningen inne­ bar ett avsevärt steg framåt i förhållande till den rätt, som gällde i de län­ der, där det fanns en skriven utlämningslagstiftning. Denna lagstiftning var nämligen utformad främst med hänsyn till förbindelserna med sådana län­ der, vilkas rättssystem icke stod de nordiska så nära. Som niomannakom- mittén framhållit tillämpades emellertid dessa regler icke heller i nämn­ värd utsträckning i praktiken utan i stället ett förenklat polisiärt förfa­ rande, vilket icke i alla länder hade fullt rättsligt stöd. Ett antagande av den föreslagna lagstiftningen skulle sålunda komma att medföra den fördelen att det nuvarande ur rättslig synpunkt otillfredsställande tillståndet upp­ hörde. Ett visst försvårande av det nuvarande polisiära samarbetet blev emellertid en följd, som icke kunde undvikas.

Utskottet tillstyrkte följaktligen att en lagstiftning av det slag, varom här vore fråga, antoges men framhöll samtidigt önskvärdheten av att re­ geringarna närmare övervägde olika samarbetsåtgärder, som kunde vara ägnade att underlätta samverkan mellan de nationella myndigheter, vilka hade att syssla med förundersökningen i brottmål. Utskottet hade därvid i tankarna sådana åtgärder som åtagande av myndigheterna i ett land alt förmedla delgivning av stämningar i brottmål, som utfärdats av ett annat nordiskt lands domstolar, hjälp med utredningsåtgärder av olika slag etc. En utveckling i denna riktning skulle i längden komma att leda till ett minskat behov av utlämningsinstitutet. I den mån som utredning i fråga om den person, beträffande vilken utlämning egentligen skulle begäras, kunde utföras i det land, där han vistades, kunde man undvika att genom frihetsberövande utlämningsåtgärder tvångsvis skicka honom över till an­ nat land.

Beträffande frågan om utlämning för politiska brott yttrade utskottet att därest den av niomannakommittén föreslagna vägen valdes en regel i ämnet dock borde kompletteras med ett stadgande av innebörd att egna medborgare ej skulle kunna utlämnas för sådana brott. Utskottet framhöll önskvärdheten av att vad kommittén i denna del anfört blev föremål för re­ geringarnas närmare övervägande.

Nordiska rådet antog på förslag av utskottet en rekommendation, i vilken de nordiska ländernas regeringar uppmanades att antaga en utlämningslag­ stiftning i huvuddrag överensstämmande med det för rådet framlagda lag­ förslaget samt att överväga olika åtgärder för att effektivisera samarbetet mellan ländernas polis- och åklagarmyndigheter i brottmål (nr 25).

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår förutsattes vid utarbe­ tandet av den nya utlämningslag, vilken trädde i kraft den 1 januari 1958,

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

På grundval av de avgivna förslagen har överläggningar mellan de nordis­ ka justitieministrarna ägt rum, varvid förslagen funnits i huvudsak ägnade att läggas till grund för en reglering av det nordiska utlämningsväsendet. Även Nordiska rådet har flera gånger under senare år haft frågan om en ge­ mensam nordisk utlämningslagstiftning på dagordningen. Inom rådet har funnits opinion för att utlämningsväsendet i Norden borde förenklas ännu mera än som förutsatts i de för regeringarna framlagda förslagen. Såsom ti­ digare nämnts antog emellertid rådet vid 1958 års session — på förslag av rådets juridiska utskott — en rekommendation, i vilken de nordiska län­ dernas regeringar uppmanades att antaga en utlämningslagstiftning, i hu­ vuddrag överensstämmande med dessa förslag. Rekommendationen innehöll vidare — med tanke på en utveckling i riktning mot den önskade ytterligare förenklingen av systemet — en uppmaning till regeringarna att överväga olika åtgärder för att effektivisera samarbetet mellan ländernas polis- och åklagarmyndigheter i brottmål.

Tanken att göra utlämningsväsendet inom Norden till föremål för en sär­ skild reglering ligger enligt min mening helt i linje med de strävanden till större likformighet på lagstiftningens område, som sedan länge gjort sig gäl­ lande i de nordiska länderna. Jag hälsar därför med tillfredsställelse, att lagstiftningsarbetet i förevarande ämne numera hunnit så långt, att tanken står inför sitt förverkligande. Den nära samhörighet, som icke minst i rätts­ ligt avseende råder mellan Sverige och dess grannländer, gör det otvivelak­ tigt möjligt att för utlämning inom Norden uppställa andra regler än dem, som gäller för utlämningsväsendet i övrigt. Sålunda torde reglerna om för­ utsättningarna för utlämning kunna göras mindre stränga än motsvarande regler i den allmänna utlämningslagstiftningen. Vidare torde förfarandet kunna förenklas, då det gäller utlämning inom Norden. Det bör därvid natur­ ligtvis iakttagas, att en sådan förenkling ej vinnes på bekostnad av den en­ skildes rättssäkerhet.

Det har vid remissbehandlingen av 1955 års förslag från vissa håll fram­ förts betänkligheter i sistnämnda hänseende. Det har sålunda gjorts gällan­ de, att för normala tider en uppmjukning av eljest gällande villkor och en för­ enkling av förfarandet visserligen kan vara motiverad men att detta för tider, kännetecknade av politisk oro, icke vore försvarligt. Det har vidare fram­ hållits, att det under oroliga tider måste vara värdefullt med en utlämnings­ lagstiftning, som innehåller otvetydiga regler, grundade på hänsyn till den enskildes rättssäkerhet, om i vilka fall utlämning icke må ske samt de vill­ kor, som skall uppställas vid beviljande av utlämning. För egen del hyser jag full förståelse för dessa synpunkter. Tanken är emellertid — vilket jag sär­ skilt vill understryka — att särlagstiftningen endast skall gälla för någor­ lunda normala förhållanden. Skulle denna förutsättning brista, bör enligt min mening lagen sättas ur tillämpning. Utlämningsväsendet mellan de nor­ diska länderna kommer i så fall att i stället regleras av den allmänna utläm­ ningslagstiftningen.

Om man har den nu antydda förutsättningen för lagstiftningens tillämp­ lighet klart i sikte, kan det å andra sidan diskuteras om det ej finns möj­

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

om utlämning av egna inedborgare och utlämning för politiska brott som träder i förgrunden.

Vad den förstnämnda frågan angår må till en början erinras att den all­ männa utlämningslagstiftningen upptar ett kategoriskt förbud mot utläm­ ning av egna medborgare (2 §). Att detta förbud nu ansetts kunna uppmju­ kas, då fråga är om utlämning till annat nordiskt land, bottnar naturligtvis i det förhållandet att medborgarna i de nordiska länderna åtnjuter ett i hu­ vudsak likvärdigt rättsskydd. Förslaget att svenska medborgare i särskilda fall skall kunna utlämnas har emellertid icke undgått att vid remissbehand­ lingen mötas av viss kritik. Å andra sidan har förslaget i ett par yttranden be­ tecknats som väl restriktivt i ifrågavarande hänseende; man har i dessa ytt­ randen förordat att full likställighet åvägabringas mellan medborgare i eget land och utlänning vid utlämning de nordiska länderna emellan. För egen del anser jag mig kunna biträda den mellanståndpunkt, varom enighet upp­ nåtts vid de nordiska överläggningarna. Har den person, vilken begäres ut­ lämnad, någon längre tid bott i det land, till vilket utlämning begäres, har han otvivelaktigt uppnått en sådan grad av samhörighet med detta land, att det knappast bör möta några betänkligheter att utlämna honom dit. Två års stadigvarande vistelse i det främmande landet torde utgöra tillräcklig tid­ rymd för att konstituera sådan samhörighet. Utlämning av svensk medbor­ gare bör alltså få ske, såframt vederbörande vid tiden för utlämningsfram- ställningen sedan minst två år haft hemvist i det land, vartill utlämning ifrågasättes. Det kan naturligtvis tänkas förekomma fall, då det framstår så­ som stötande att utlämna någon, oaktat denne haft sitt hemvist i det andra landet under nämnda tid. I dylika fall har dock utlämningsmyndigheten möjlighet att med utnyttjande av sin diskretionära prövningsrätt vägra ut­ lämning. Att utlämning av egen medborgare bör, såsom föreslagits, kunna ske också då den gärning, för vilken utlämning begäres, är av viss svårhetsgrad finner jag naturligt, särskilt med tanke på angelägenheten av att framför allt de mycket svåra brotten beivras i det land, där gärningen blivit begången. Vid överläggningarna mellan de nordiska länderna har förutsatts att varje land självt får bestämma vid vilken svårhetsgrad utlämning av egen med­ borgare må äga rum. För svensk del torde böra uppställas att straffarbete i mera än fyra år kan följa å brottet. För utlämning fordras således att ve­ derbörande åtminstone gjort sig skyldig till så pass svåra brott som grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring etc., såvida icke utlämning må ske på den grund att vederbörande haft hemvist i det land som begär utlämningen.

Frågan om utlämning till annat nordiskt land för brott av politisk beskaf­ fenhet har föranlett livligt meningsutbyte såväl vid den i Sverige skedda re­ missbehandlingen som vid de i lagstiftningsärendet hållna internordiska överläggningarna. I åtskilliga remissyttranden har betänkligheter uttalats mot en uppmjukning av det i den allmänna utlämningslagstiftningen gällan­ de förbudet mot utlämning för politiskt brott. Å andra sidan har Nordiska rådets juridiska niomannakommitté ifrågasatt, om icke kategorien politiska brott skulle kunna helt utgå ur lagen. De numera vanligaste brotten tillhö­

30

Kungl. Mcij. ts proposition nr 72 år 1959

fria prövningsrätt vägra bevilja utlämning, då gärningen icke är straffbar enligt svensk lag.

Vad slutligen beträffar förfarandet vid utlämning är jag som framgår av det föregående beredd att tillstyrka den förenklade men dock ej helt formlösa ordning varom huvudsaklig enighet uppnåtts vid de inter- nordiska överläggningarna. Denna ordning representerar, som jag förut understrukit, en rätt långt driven förenkling i förhållande till vad enligt lagen nu gäller. I det alldeles övervägande flertalet fall torde personer, som här i landet grips för brott, begångna i hemlandet, ej ha anledning att mot­ sätta sig en utlämningsbegäran. I sådana fall skall beslut om utlämning kun­ na meddelas direkt av åklagaren under förutsättning dock att gärnings­ mannen inför domstol lämnat sitt samtycke till utlämningen. Vid lämnande av samtycke bör domstolen vara domför med allenast en ledamot, och detta torde medföra att det vanligen skall gå tämligen snabbt — måhända redan inom loppet av en dag — att få domstolsproceduren avklarad.

I de fall, då det enklare förfarandet ej kan tillämpas, blir det Kungl. Maj :t, som efter viss förberedande utredning har att besluta om utlämning. Även detta mera omständliga förfarande innebär dock en förenkling jämfört med förfarandet enligt den allmänna utlämningslagstiftningen. I motsats till den­ na avses att vid utlämning inom Norden — oavsett vilket förfarande som tillämpas — myndigheterna skall kunna träda i direkt kontakt med var­ andra utan att behöva gå den diplomatiska vägen.

Specialmotivering

I enlighet med vad förut anförts har upprättats förslag till lag om utläm­ ning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Förslag har också upprättats till lag om tillägg till lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott. Detta förslag torde ej kräva någon närmare motivering. Den i det föl­ jande lämnade specialmotiveringen hänför sig alltså uteslutande till lagen om utlämning för brott till de övriga nordiska länderna.

Lagens rubrik och uppställning

Såväl rubriken på lagen som dess uppställning följer det mönster, som den allmänna lagen om utlämning i dessa och andra hänseenden av natur­ liga skäl utgör. Sålunda har lagförslaget försetts med samma underrubriker som den allmänna lagen. Frågan om villkoren för utlämning behandlas i 1—8 §§, medan förfarandet i utlämningsärenden regleras i 9—16 §§. Vissa övriga bestämmelser har meddelats i 17—20 §§.

Villkor för utlämning

1

§•

Första stycket av denna paragraf motsvarar 1 § allmänna utläinningsla- gen och 1 § i det förslag som framlagts i 1955 års promemoria. Andra stycket

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

anförts mot upptagande i nämnda lag av en dylik regel (se prop. 1957: 156 s. 45, 119 och 128) torde ej ha den betydelse i avseende å utläm­ ning inom Norden, att det finns anledning att utesluta regeln i nu ifrågava­ rande lagstiftning.

2

§•

Paragrafen motsvarar 2 § i den allmänna utlämningslagen och i prome­ morians förslag (jfr även 3 § i nämnda förslag).

I 2 § utlämningslagen stadgas, såsom tidigare nämnts, förbud mot ut­ lämning av svensk medborgare.

Den sedan gammalt gällande grundsatsen att svensk medborgare åtnjuter skydd mot utlämning har i promemorian bibehållits men ansetts kunna i förhållande till de nordiska länderna uppmjukas på så sätt, att något abso­ lut skydd icke skall gälla för den som sedan minst två år haft hemvist utom riket. Vidare har i förslaget upptagits den förut omnämnda regeln att svensk medborgare må utlämnas, om han inför rätten förklarat sig samtycka till utlämning. Det har i promemorian framhållits att det i många fall torde vara lämpligt att en svensk, som begått brott i annat nordiskt land och blir gripen i Sverige, lagföres i det land, där brottet begåtts. Det finns då ej an­ ledning att uppställa ett absolut hinder mot att gärningsmannen utlämnas, om han själv medgiver det.

Yttrandena. Föreningen Sveriges stadsfiskaler ifrågasätter huruvida det icke må anses en aning optimistiskt att räkna med att misstänkta personer kommer att medge utlämning. De erfarenheter, som föreningens ledamöter vunnit under sin praktiska tjänstgöring, talar snarare för att de misstänkta under alla förhållanden kommer att påkalla Kungl. Maj :ts beslut för att därigenom vinna åtminstone en viss tidsfrist. I den mån medgivande skulle lämnas, innebär förslaget emellertid en betydande förenkling.

Beträffande möjligheten att utlämna svensk medborgare utan hans sam­ tycke finner justitiekansler sämbetet det icke vara klart, att en förhållandevis så kort bortovaro från Sverige som två år bör föranleda, att vederbörande sättes i den i paragrafen angivna särställningen. Förslagets ståndpunkt i be­ rörda avseende — samt i fråga om möjligheten till utlämning för brott som ej är straffbelagt i Sverige — synes ämbetet särskilt kunna diskuteras, om fråga uppkommer att utlämna svensk medborgare, som de senaste två åren vistats i annat land än de nordiska, för en gärning som är straffbelagd i den utlämningsbegärande staten men ej i Sverige (där straffbarheten kanske ny­ ligen upphävts). Emellertid är det naturligen möjligt, framhåller ämbetet, att utlämning i ett sådant fall utan olägenhet kan vägras av Kungl. Maj :t.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner innebörden av ordet »hem­ vist» i förevarande sammanhang icke vara fullt klar. Föreningen utgår från att ordet här har samma betydelse som i 10 kap. 1 § rättegångsbalken och, att således den som varit mantalsskriven inom riket skall anses ha haft sitt

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

brottet. Däremot kan det icke anses nödvändigt, att frihetsberövandet di­ rekt beslutats av domstol. Om norsk domstol dömt till »adgang till sikker- hedsforvaring» bör utlämning kunna ske, sedan vederbörande administra­ tiva myndighet med stöd av domen beslutat att gärningsmannen skall om­ händertagas för sådan förvaring.

Yttrandena. Polismästaren i Malmö finner uttrycket »anstalt» vara i viss mån obestämt; det torde vara oklart om exempelvis sinnessjukhus omfat­ tas därav. Statens kriminaltekniska anstalt ifrågasätter om det icke bör sär­ skilt anges att förvandlingsstraff för böter utgör utlämningsgrundande på­ följd.

Departementschefen. Såsom i promemorian framhållits bör, för att utläm­ ning skall kunna ske, ej krävas att frihetsberövandet beslutats av domstol. Under alla förhållanden måste dock föreligga ett beslut att gärningsmannen skall omhändertagas på anstalt. Om villkorlig dom å frihetsstraff medde­ lats kan utlämning ske först sedan den villkorliga domen förklarats för­ verkad. Villkorligt frigiven bör kunna utlämnas, sedan beslut meddelats om hans omhändertagande. Oaktat påföljden ej utgör frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt bör utlämning kunna ske också i det fall att utlämningsframställningen tillika avser annat brott, för vilket ut­ lämning enligt lagen kan äga rum. En person som i den främmande staten dömts till böter eller erhållit villkorlig dom skall sålunda under angiven förutsättning kunna utlämnas dit. Stadgandet torde främst få betydelse, då vederbörande i den främmande staten dömts villkorligt i det att domen då kan förklaras förverkad i anslutning till att den utlämnade dömes för det andra brottet. — Vad beträffar förvandlingsstraff en må nämnas att i detta hänseende det nordiska lagsamarbetet är inriktat på att sådana straff skall få verkställas i det land, där vederbörande uppehåller sig. Det torde ej bli aktuellt att i större utsträckning utlämna för verkställighet av sådana straff.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 6 § i den allmänna utlämningslagen och 5 § i promemorians förslag.

I 6 § första stycket utlämningslagen stadgas att utlämning ej må beviljas för politiskt brott. Innefattar gärningen tillika brott av icke politisk beskaf­ fenhet må enligt andra stycket utlämning beviljas för det brottet, såframt gärningen i det särskilda fallet prövas övervägande äga karaktären av ett icke politiskt brott. Det må i detta sammanhang nämnas att enligt 7 § ut­ lämningslagen utlämning ej må ske av den, som på grund av sin härstam­ ning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfatt­ ning eller eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i den främ­ mande staten utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller fri­ het eller eljest är av svår beskaffenhet, eller ock där ej åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till stat, i vilken han löper sådan risk.

36

Kungi. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

ning ej må ske om å brottet kan följa frihetsstraff i två år eller därutöver. Enligt utlämningslagen är det tillfyllest att allenast frihetsstraff kan följa för att utlämning ej må beviljas. Denna avvikelse har vidtagits för att vinna större enhetlighet i de olika ländernas lagtexter. Häktning och reseförbud, som enligt promemorians förslag skulle utgöra hinder mot utlämning, har ej heller i förevarande lag ansetts behöva särskilt beaktas.

7 §.

Förevarande paragraf har motsvarighet i 12 § i den allmänna utläm­ ningslagen och 8 § i promemorians förslag.

Enligt förstnämnda stadgande skall vid beviljande av utlämning såsom villkor uppställas att den som utlämnas icke må, utan särskilt medgivande, i den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen eller, utom i visst fall, utlämnas till annan stat med mind­ re han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna landet inom fyrtiofem dagar efter rättegång och undergående av straff eller annan påföljd som må ha ådömts honom för brott, varför utlämning ägt rum, eller återvänt dit sedan han lämnat landet. Vidare skall kunna uppställas att han icke under nämnda tid av fyrtiofem dagar må på något sätt hindras att lämna landet, såframt han ej gör sig skyldig till nytt brott, eller att han icke för brottet åtalas vid domstol, som endast för tillfället eller för särskilda undan- tagsförhållanden erhållit befogenhet att pröva mål av sådan beskaffenhet, eller att han ej för brottet straffas med döden. I övrigt uppställer Konungen de villkor som prövas erforderliga.

I promemorians förslag har eftersträvats att göra de villkor, som skall uppställas vid utlämning mellan de nordiska länderna så enkla som möj­ ligt. De obligatoriska villkoren har därför begränsats till två, det ena avse­ ende ansvar för annat brott än det för vilket utlämning skett och det andra avseende utlämning till tredje stat. I enlighet därmed har i förslaget stad­ gats att vid utlämning skall såsom villkor uppställas att den utlämnade ej må utan eget samtycke ställas till ansvar för annat före utlämningen be­ gånget brott än det för vilket han utlämnats, med mindre särskilt medgi­ vande därtill lämnats, samt att den utlämnade allenast efter medgivande må utlämnas till tredje stat. Liksom enligt den allmänna utlämningslagen skall i det särskilda fallet kunna uppställas de ytterligare villkor, som anses erforderliga.

Yttrandena. 1951 års rättegångskommitté framhåller, att det även i fråga om utlämning till de nordiska länderna torde böra i lagen uttryckligen an­ ges, att vid utlämning alltid skall uppställas som villkor att den utlämnade icke må för det brott utlämningen avser ställas under tilltal inför domstol, vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden förlä­ nats befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet, samt att den utläm­ nade ej må för brottet straffas med döden. Att det sistnämnda villkoret bör uppställas, och bestämmelse härom upptagas i paragrafen hävdas jämväl

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

Förfarandet

9 §•

Förevarande paragraf motsvarar 14 § i den allmänna utlämningslagen och 10 § i promemorians förslag.

I 14 § utlämningslagen stadgas att framställning om utlämning skall gö­ ras på diplomatisk väg. Vid framställningen skall enligt stadgandet fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom som åberopas och, om det ej framgår av beslutet eller domen, uppgift om personens nationalitet och hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt företes.

Enligt vad i promemorian framhållits är avsikten att vid förfarandet ge­ nomgående upprätthålla direkt kontakt mellan myndigheterna. Stadgande härom har upptagits i promemorians förslag. Stadgandet ger vidare ut­ tryck åt grundsatsen, att utlämningsframställning skall grundas på ett beslut av domstol i den stat, från vilken framställningen inkommit. Från denna regel göres dock undantag för det fall, att den person om vars ut­ lämning är fråga samtyckt till utlämningen. I sådant fall är det enligt för­ slaget tillfyllest, att framställningen innehåller uppgifter till ledning för bestämmande av hans identitet samt upplysning om brottets beskaffenhet jämte tiden och orten för brottet.

Yttrandena. Statsåklagaren i Göteborg anser en ytterligare förenkling av förfarandet böra eftersträvas i de avseenden som avhandlas i förevarande paragraf. I yttrandet anföres.

Enligt förslaget skall domstol alltid vara inkopplad i utlämningsärende. Ett sådant förfarande skulle komma att motverka en strävan, som redan nu kan skönjas hos de nordiska polismyndigheterna, att åstadkomma en­ kelhet i samarbetet dem emellan. När gärningsmannen har invändningar att göra mot utlämning erfordras enligt förslaget antingen en av domstolen i den begärande staten meddelad dom eller också av sådan domstol medde­ lat beslut, varav framgår, att domstol funnit sannolika skäl till misstanke, att den, som begäres utlämnad, begått det uppgivna brottet. Ur rättssäker­ hetssynpunkt torde det icke vara påkallat att på ett så tidigt stadium av för­ undersökningen engagera domstol för att slå fast sannolika skäl till miss­ tanke om brott. En sådan föreskrift kommer tvärtom att stundom motverka förundersökningen. När domstol i den begärande staten förutsatts vara inkopplad i ärendet, har såsom utlämningsvillkor uppställts, att en häkt- ningsförutsättning skall föreligga. Kravet på misstanken om brott bör i detta fall icke ställas högre än vad som gäller vid utlämning efter sam­ tycke. Där räcker det enligt förslaget, att vederbörande är misstänkt — i allt fall att vederbörande är skäligen misstänkt och kan anhållas i avbidan på ytterligare utredning. På det tidigare stadiet av förundersök­ ningen, då utländsk domstol skall vara inkopplad, kan det möta svårighe­ ter att slå fast häktningsförutsättningen beträffande misstanken. Detta låter sig mången gång göra först genom förhör med den misstänkte. Det torde vara tillfyllest, om framställning om utlämning göres av åklagarmyndighe­ ten i den stat, som önskar utlämningen. Den framställningen måste givetvis

39

innehålla så detaljerade upplysningar om den misstänkte och gärningen, att därav kan utläsas, i vilken grad vederbörande är misstänkt för brottet. Rättssäkerheten torde icke behöva åsidosättas genom att domstols dom eller beslut på det stadiet icke finnes, enär det tillkommer den beslutande myn­ digheten att pröva omständigheterna i varje särskilt fall och vägra utläm­ ning, om det brister i förutsättningarna. Föreskrifterna om domstols dom eller beslut behöver åtminstone icke givas karaktären av tvingande regel.

Det ifrågasättes i yttrandet huruvida icke åklagare borde vara behörig alt besluta om utlämning även om samtycke icke föreligger från den vars utlämnande begärts, med rätt möjligen för denne att överklaga hos stats­ åklagare eller domstol.

Departementschefen. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits är tanken att vid utlämning mellan de nordiska länderna myndigheterna skall kunna träda i direkt kontakt med varandra utan att behöva gå den diploma­ tiska vägen. Framställning om utlämning bör grundas på en av domstol i den stat, från vilken framställningen inkommit, meddelad fällande dom eller också annat av domstol i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår att domstolen funnit sannolika skäl föreligga till misstanke att den som begä- res utlämnad begått det uppgivna brottet. Begäres någon utlämnad för att lagforas för flera brott torde det vara tillfyllest att till grund för framställ­ ningen föreligger domstolsbeslut endast beträffande nagot av brotten. Kra­ vet på domstolsbeslut i den stat, som begärt utlämning, kan emellertid från- fallas i de fall, då den som begäres utlämnad samtycker till utlämning. Så­ som i den allmänna motiveringen anförts lärer man få räkna med att detta kommer att ske i flertalet fall. Ej heller torde i de fall, då vederbörande er­ känner den gärning för vilken utlämning begäres — eller, om han begäres utlämnad för flera gärningar, någon av dessa — böra fordras att utläm- ningsframställningen skall grundas på domstolsbeslut. Bestämmelser i en­ lighet med vad sålunda anförts har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

Tredje stycket innehåller föreskrifter om vilka uppgifter som skall fogas till framställning om utlämning, i stort sett överensstämmande med motsva­ rande föreskrifter i den allmänna utlämningslagen.

10

§.

Denna paragraf, som i huvudsak överensstämmer med It § i promemo­ rians förslag, har viss motsvarighet i 16 § i den allmänna utlämningslagen, vari bl. a. stadgas att om utlämningsframställningen icke omedelbart av­ slås, ärendet skall överlämnas till riksåklagarämbetet, som verkställer er­ forderlig utredning enligt vad om förundersökning i brottmål är stadgat. På liknande sätt har i förevarande paragraf föreskrivits att åklagaren skynd­ samt skall verkställa erforderlig utredning i ärendet.

I anslutning till föreskriften alt utredningen skall verkställas enligt vad om förundersökning i brottmål är stadgat må erinras att detta innebär möj­

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

40

lighet för den som begäres utlämnad att påkalla förhör inför rätten (jfr 23 kap.18 och 19 §§rättegångsbalken).

11

§•

I förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i promemorians förslag, har upptagits det i den allmänna motiveringen berörda stadgandet att högsta domstolen skall, om det begäres av den som avses med utlämningsframställ- ningen, pröva huruvida utlämning lagligen kan beviljas enligt lagens be­ stämmelser. Det avses däremot icke skola ankomma på domstolen att pröva huruvida utlämning bör vägras med utnyttjande av den fria prövningsrätt som lagstiftningen bygger på.

I paragrafen har vidare stadgats — i nära överensstämmelse med vad som gäller enligt 18 § andra stycket utlämningslagen — att förhandling skall hållas om det finnes erforderligt samt att sådan förhandling ej må vägras, med mindre tidigare förhör under utredningen måste anses tillfyllest eller saken finnes uppenbar. Slutligen har i paragrafen föreskrivits -— på mot­ svarande sätt som i utlämningslagen (jfr 20 §) — att framställningen ej må bifallas, om högsta domstolen funnit hinder möta mot utlämning.

I de tillämpningsföreskrifter, som avses skola komplettera lagstiftningen (jfr 20 §), torde böra upptagas en bestämmelse att den som begäres ut­

lämnad skall underrättas om möjligheten att påkalla sådan prövning inför högsta domstolen som med förevarande paragraf åsyftas.

12

§.

Paragrafen, vars första stycke saknar direkt motsvarighet i den allmänna utlämningslagen, innehåller regler om användningen av tvångsmedel i ut- lämningsärenden. I överensstämmelse med 12 § i promemorians förslag stad­ gas sålunda att till främjande av utredningen och för att säkerställa utläm- ning, åklagaren må använda och hos rätten påkalla användandet av tvångs­ medel enligt vad i allmänhet är föreskrivet för brottmål. En förutsättning är dock — till skillnad mot vad som upptagits i promemorians förslag — att den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av motsvarande be­ skaffenhet är i svensk lag beskriven såsom brott. Det föreskrives vidare — såsom i promemorian föreslagits — att tvångsmedel må användas utan att särskild utredning, utöver vad framställningen enligt 9 § skall innehålla, förebragts till stöd för att den som avses med framställningen begått det uppgivna brottet.

I nära anslutning till vad i 16 § utlämningslagen stadgas har i andra styc­ ket upptagits att rättens beslut om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet avgjorts. Talan mot rättens beslut skall enligt stadgandet föras genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid. I tredje stycket har upptagits den i 16 § tredje stycket utlämnings­ lagen införda bestämmelsen, att den som häktats äger påfordra, att ny för­ handling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

ett tillräckligt klarläggande sätt reglerar angivna förhållanden. Härom an­ för ämbetet:

Även om stadgandet i 11 § skall anses vara tillämpligt på 14 §:s fall ■— en fråga vilken icke synes vara fullt klar — synas dock alltjämt vissa spörsmål, som uppkomma i samband med tillämpningen av 14 §, ovissa, exempelvis frågan, om samtycket skall avgivas personligen av den som begäres utlämnad eller eventuellt kan lämnas genom ombud för denne, om förhandling skall hållas inför domstolen samt om stämningsförfarande eller ansökningsför- farande skall tillämpas. Paragrafen synes böra kompletteras med anvisning­ ar i angivna hänseenden.

Även kriminalpolisintendenten i Göteborg framhåller, med instämmande av polismästaren därstädes, att paragrafen icke innehåller något om den ord­ ning i vilken samtycket inför rätten skall upptagas. Vidare påpekas i yttran­ det, att det icke framgår av bestämmelsen hur det skall förfaras, om den vars utlämnande begärts återtager sitt en gång lämnade samtycke och vill överklaga åklagarens beslut.

Att samtycke för att godtagas skall behöva avges inför domstol anses i några yttranden onödigt. Statsåklagaren i Göteborg anför sålunda, att sam­ tycke torde kunna avkrävas den misstänkte och avges under enklare former, vilka likväl är fullt betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt. I första hand skulle skriftligt samtycke kunna vara tillfyllest. I andra hand skulle sam­ tycke kunna godtagas om det i försvarares närvaro avgivits inför åklagaren. Under förundersökningen i utlämningsärenden borde domstol inkopplas blott enligt de grunder som gäller i vanliga brottmål. I anslutning till det sålunda anförda yttrar riksåklagarämbetet:

Även om ur rättssäkerhetssynpunkt måhända vissa skäl kunna anföras för att låta samtycket upptagas inför domstol, torde dessa skäl dock ej kun­ na anses ha en sådan styrka, att ett dylikt förfarande framstår såsom en nödvändighet. På grund härav och då det av statsåklagaren föreslagna för­ farandet ofta —- särskilt i sådana fall, då det redan från början är uppenbart att samtycke kommer att lämnas, eller då den ort, där domstolen samman­ träder, är belägen på långt avstånd från den plats, där den som begäres ut­ lämnad uppehåller sig — synes vara att föredraga ur praktiska synpunkter, finner ämbetet statsåklagare^ förslag vara förtjänt av att upptagas till över­ vägande.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län och polismästaren i Malmö ifrågasätter nödvändigheten av den föreslagna proceduren med samtyckes upptagande vid domstol. Enligt länsstyrelsens mening bör samtycke kunna avges inför vederbörande åklagare, varvid dock bör meddelas bestämmelser till säker­ ställande av att samtycket lämnas fritt och utan påtryckningar.

Beträffande spörsmålet om vilken åklagare som bör fullgöra uppgiften att besluta om utlämning anser justitickanslersämbetet det kunna ifrågasättas om nämnda uppgift bör anförtros vilken distriktsåklagare som helst. Det förefaller ämbetet lämpligt att tilldela uppgiften stadsfiskaler i sådana stä­ der, där statsåklagarkompetens är föreskriven för stadsfiskalstjänsten. För­ eningen Sveriges stadsfiskaler förordar, att utlämningsfrågor — i den mån

43

de skall avgöras av åklagare -— prövas av statsåklagare. Samma uppfattning tillkännages av 1951 års rättegångskommitté samt föreningen Sveriges stadsdomare med avseende å avgörande enligt 14 § första stycket. Om åkla­ gare i vissa fall skall tilläggas befogenhet att meddela beslut om utlämning synes det Sveriges advokatsamfund lämpligt att för vinnande av enhetlighet i bedömningen beslutanderätten förbehålles riksåklagaren.

Departementschefen. I första stycket av förevarande paragraf har uppta­ gits det i den allmänna motiveringen berörda stadgandet om ett enklare förfarande i de utlämningsfall, där vederbörande samtyckt till utlämningen. Det enklare förfarandet torde dock ej böra komma till användning, då frå­ ga är om politiskt brott eller i fall som avses i 6 eller 8 §. Såsom jag tidigare framhållit bör samtycket avgivas inför domstol. Beträffande formen för av­ givande av samtycke torde bestämmelser i ämnet få meddelas i tillämpnings­ föreskrifterna till lagen. Dessa torde böra innehålla att samtycke skall av­ givas av vederbörande personligen vid förhandling inför domstolen. Vid förhandlingen bör åklagaren närvara liksom även försvararen, om sådan finnes. Om domstolens sammansättning vid lämnande av samtycke bör gälla att domstolen därvid är behörig med allenast en lagfaren ledamot. För att främja en snabb behandling torde ärendet böra anhängiggöras vid domsto­ len genom skriftlig eller muntlig ansökan. Domstolens kallelse till förhand­ lingen torde i samma intresse kunna få ske muntligen.

Återtages ett inför domstol lämnat samtycke bör åklagaren rimligen vara förhindrad att besluta om utlämning.

Såsom stadgandet är utformat är åklagaren betagen möjligheten att avslå en utlämningsframställning, detta även i fall att han omedelbart kan kon­ statera att framställningen icke lagligen kan bifallas. I så fall bör han icke ägna saken någon mera vidlyftig utredning utan snarast översända ärendet till justitiedepartementet, varefter Konungen meddelar beslut däri.

Då det i paragrafen stadgats att åklagaren äger meddela beslut om utläm­ ning, om han finner att »utlämning eljest icke bör vägras», innebär detta att åklagaren tillerkänts en viss diskretionär prövningsrätt vid bedömande av förutsättningen för utlämning. Åklagaren har således möjlighet att, oaktat samtycke lämnats, underlåta meddela beslut om utlämning, om han av särskild anledning finner att utlämning ej bör ske. I sådant fall skall avgö­ randet överlämnas åt Kungl. Maj:t.

För egen del hyser jag ej några betänkligheter mot att låta även distrikts­ åklagare handha uppgiften att i fall, då samtycke lämnats besluta om ut­ lämning. En sådan decentralisering är naturligtvis starkt ägnad att befordra en snabb handläggning.

I andra stycket har införts stadgande om att Konungen skall meddela ut- lämningsbeslut i de fall då åklagaren ej enligt vad i första stycket sägs be­ slutat därom.

I 21 § utlämningslagen har stadgats att vid beviljande av utlämning Konungen må förordna, att föremål som tagits i beslag skall överlämnas till den främmande staten och att därvid må stadgas de förbehåll som av

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

44

hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt finns påkallade. En mot­ svarande bestämmelse har upptagits i tredje stycket av förevarande para­ graf.

16 §.

Förevarande paragraf motsvaras i den allmänna utlämningslagen av 20 § andra och tredje styckena samt i promemorians förslag av 15 §.

I promemorians förslag har ej upptagits några närmare regler angående det praktiska förfarandet vid verkställigheten av utlämning. Det anföres i promemorian att principen torde böra vara, att överlämnande skall ske vid gränsen, dock med de modifikationer som betingas av praktiska skäl (om exempelvis vederbörande skall transporteras med tåg från Stockholm till Oslo, kan det måhända vara lämpligast att överlämnandet sker i Oslo). Frå­ gan torde tämligen lätt lösas efter överenskommelse mellan de berörda myn­ digheterna, generellt eller i varje särskilt fall.

Kostnaderna för utlämning bör enligt promemorian bäras av varje sär­ skilt land för sig i den mån de avser åtgärder inom dess område. Även den­ na princip bör dock kunna modifieras av praktiska skäl. Överlämnandet till det andra landets myndigheter bör enligt förslaget ske snarast möjligt. I lagtexten har använts uttrycket »så snart ske kan». Härmed har man reserverat sig för uppskov i sådana fall, då hinder mot verkställighet upp­ kommit, t. ex. på grund av att den person som skall utlämnas blivit svårt sjuk. — Den som meddelar utlämningsbeslutet bör enligt promemorian ha möjlighet att förordna, att vederbörande i avbidan på verkställighet skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt. I detta fall kan det icke anses erforderligt att inkoppla domstol. Det är här ej fråga om anhållande eller häktning i vanlig mening, utan åtgärden ingår endast som ett led i verk­ ställigheten av utlämningsbeslutet.

Ittrandena. Länsstgrelsen i Malmöhus län anser stadgandet böra kom­ pletteras med en föreskrift om längsta tid för hållande i förvar. I varje fall ifrågasätter länsstyrelsen om icke efter förebild i utlänningslagen frågan om fortsatt förvaring bör ånyo prövas efter exempelvis en månad. Också po­ lisintendenten i Hälsingborg anser en bestämmelse böra införas om maxi- mering av tiden för sådant frihetsberövande som i paragrafen avses.

Statsåklagaren i Göteborg ifrågasätter om icke den som enligt förevarande paragraf tagits i förvar eller ställts under uppsikt borde tillförsäkras rätt att påkalla domstols prövning av beslut därom.

Departementschefen. Det är enligt min mening ej erforderligt att i lagen upptages några närmare regler angående det praktiska förfarandet vid verk­ ställigheten av utlämning. Det torde vara tillfyllest att i lagen allenast angi- ves att beslut om utlämning skall verkställas så snart ske kan. Mot vad i promemorian uttalats om tillvägagångssättet vid utlämning och kostnader­ na därför har jag ej funnit anledning till erinran. Det torde emellertid böra påpekas, att verkställigheten icke nödvändigtvis behöver ske genom ett direkt överlämnande av den person utlämningsbeslutet avser; det torde så­

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

45

lunda i vissa fall vara möjligt att t. ex. låta vederbörande få resa på egen hand till det andra landet.

I överensstämmelse med vad i den allmänna utlämningslagen stadgas har i paragrafen vidare upptagits att vid beviljande av utlämning förordnande må meddelas att den som skall utlämnas skall i avbidan på verkställigheten tagas i förvar eller ställas under uppsikt. Att föreskriva en viss längsta tid för hållande i förvar, såsom i ett par remissyttranden ifrågasatts, anser jag ej erforderligt, särskilt som i paragrafen uttryckligen stadgats att beslut om utlämning skall verkställas så snart ske kan. Ej heller torde det vara nödvändigt med en domstolsprövning av beslut att någon skall hållas i för­ var eller ställas under uppsikt. Som i promemorian framhållits är det här ej fråga om anhållande eller häktning i vanlig mening utan åtgärden ingår endast som ett led i verkställigheten av utlämningsbeslutet.

Övriga bestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

17 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § i promemorians förslag och 23 § i den all­ männa utlämningslagen. I nära överensstämmelse med stadgandet i utläm­ ningslagen har i första stycket av förevarande paragraf upptagits att den som i annan nordisk stat är efterlyst för brott, vilket enligt lagen kan föran­ leda utlämning, må i avvaktan på begäran därom omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet enligt vad som i all­ mänhet gäller om brottmål. Beslag må enligt paragrafen också äga rum. Såsom förutsättning för användande av angivna tvångsmedel har emeller­ tid uppställts att frihetsstraff enligt svensk lag kan följa å gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet (jfr 12 §).

Enligt bestämmelserna i den allmänna utlämningslagen skall beslut om användning av tvångsmedel utan uppskov anmälas hos rätten, som skynd­ samt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseförbud skall bestå, genast underrättar che­ fen för justitiedepartementet därom. Finner denne, att hinder mot utläm­ ning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka Konungens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall den främmande staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas om åt­ gärden. Därvid skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet be­ stämd tid, inom vilken framställning om utlämning skall göras. Mot rättens beslut må talan ej föras. Den som anhållits eller underkastats reseförbud äger dock för prövning, om åtgärden skall bestå, påfordra ny förhandling inom tre veckor från det beslut senast meddelats (23 § andra och tredje styckena).

Motsvarande bestämmelser i förevarande paragraf innefattar en något mindre vidlyftig reglering. Det har ansetts tillfyllest att i paragrafen före- skrives att beslut om användning av tvångsmedel — mot vilket beslut talan ej må föras — skall på begäran av den som beslutet avser prövas av rätten, som i ärendet skyndsamt skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är

46

stadgat. Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall enligt vad vidare stadgats ofördröj ligen underrättas, då beslut fattats om an­ vändning av tvångsmedel. Om ej framställning om utlämning mottagits inom två veckor från det underrättelsen avsändes, skall beslutet omedelbart hävas. Bestämmelserna har upptagits i andra och tredje styckena av före­ varande paragraf.

Vad beträffar rättens prövning av beslut om anhållande må betonas att rätten därvid icke avses skola pröva huruvida skäl till häktning föreligger utan dess prövning gäller frågan huruvida anhållandet må bestå. Det torde ofta icke vara möjligt att förebringa den utredning som erfordras för att visa att häktningsskäl enligt rättegångsbalken föreligger utan den miss­ tänkte skall kunna kvarhållas på de svagare grunder som gäller för anhål­ lande (jfr prop. 1957: 156 s. 96 f).

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

18 §.

Paragrafen motsvarar 17 § i promemorians förslag. I 24 § utlämningslagen stadgas att utan hinder av villkor som uppställts för utlämning Konungen äger på framställning av den främmande staten medgiva, att den som utlämnats må ställas till ansvar för annan före ut­ jämningen förövad gärning än den, för vilken utlämning skett, eller utläm­ nas till annan stat. I fråga om sådan framställning skall — enligt vad vi­ dare stadgas — i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat angående fram­ ställning om utlämning (första stycket). Medgivande må lämnas allenast om, såvitt handlingarna visa, utlämning för gärningen kunnat lagligen äga rum (andra stycket). Framgår av inkomna handlingar att framställningen icke kan lagligen bifallas, eller finner Konungen eljest anledning att icke villfara framställningen, skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av högsta domstolen. Finner högsta domstolen alt hinder möter, må framställning icke bifallas (tredje stycket).

I stort sett enahanda bestämmelser har upptagits i förevarande paragraf. En skillnad råder dock såtillvida att högsta domstolens prövning gjorts be­ roende av -— såsom enligt 11 § — att den begärts av den som avses med framställningen. I tillämpningsföreskrifterna torde böra upptagas stadgan­ de om att vederbörande skall erhålla underrättelse om att han har möjlig­ het att draga frågan inför högsta domstolen.

I paragrafen har slutligen stadgats att beträffande tillstånd till utlämning till annan stat än dem som omfattas av lagen bestämmelserna i 24 § utläm­ ningslagen äger tillämpning.

19 §.

Enligt 25 § i den allmänna lagen om utlämning äger chefen för justitie­ departementet medgiva, att den som av främmande stat utlämnas till annan stat må föras genom riket, såframt denne icke är svensk medborgare och ej heller eljest synnerliga skäl äro däremot. Framställning härom skall enligt vad vidare stadgas göras på diplomatisk väg.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom förordnas som följer.

Villkor för utlämning

1

§•

Den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket må efter framställning utlämnas enligt vad i denna lag sägs.

Utlämning må ej ske, om i den främmande staten allenast böter kan ådö- mas för gärningen, såvida ej utlämning tillika äger rum för brott, på vilket strängare straff än böter kan följa.

2

§•

Svensk medborgare må utlämnas, allenast om han vid tiden för brottet sedan minst två år haft hemvist i den stat till vilken utlämning begäres el­ ler den gärning för vilken utlämning begäres motsvarar brott, varå enligt svensk lag kan följa straffarbete i mera än fyra år; om gärningen i sin hel­ het begåtts inom riket, må utlämning dock ej ske, med mindre gärningen innefattar medverkan till ett utom riket begånget brott eller utlämning sker jämväl för gärning, som förövats utom riket.

3 §.

Har den som begäres utlämnad i den främmande staten dömts för gär­ ningen, må han utlämnas allenast om påföljden utgör frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt. Oaktat påföljden icke är sådan som nyss sagts må han ock utlämnas om framställningen om utlämning tillika avser annat brott, för vilket utlämning enligt denna lag må ske.

4

§•

Utlämning för politiskt brott må ske, allenast om gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet är i svensk lag beskriven såsom brott och den som begäres utlämnad ej är svensk medborgare.

om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, direkt hos stats- eller distriktsåklagare.

Om icke den, som begäres utlämnad, enligt vad i 15 § sägs samtycker till utlämning eller erkänner den gärning för vilken utlämning begäres eller, om framställningen avser flera gärningar, någon av dessa, skall framställ­ ningen grundas på en av domstol i den stat, från vilken framställningen inkommit, meddelad fällande dom eller ock annat av domstol i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl före­ ligga till misstanke att den som begäres utlämnad begått det uppgivna brot­

tet. Begäres någon utlämnad för att lagforas för flera brott är det tillfyllest att till grund för framställningen föreligger sådant beslut beträffande alle­ nast något av brotten.

Vid framställningen skall, om det i förekommande fall ej framgår av do­ men eller beslutet, fogas uppgift om personens nationalitet och hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt företes.

10

§.

Åklagaren skall skyndsamt verkställa erforderlig utredning enligt vad om förundersökning i brottmål är stadgat.

11

§•

Högsta domstolen prövar på begäran av den som avses med framställ­ ningen, huruvida utlämning kan lagligen beviljas enligt denna lag. Om det finnes erforderligt, skall förhandling hållas. Förhandling må ej vägras, med mindre tidigare förhör under utredningen måste anses tillfyllest eller saken finnes uppenbar.

Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt denna lag, må framställningen icke bifallas.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

12

§.

Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åkla­ garen, om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av mot­ svarande beskaffenhet är i svensk lag beskriven såsom brott, använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att särskild ut­ redning, utöver vad framställningen enligt 9 § skall innehålla, förebragts till stöd för att den som avses med framställningen begått det uppgivna brottet.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet avgjorts. Talan mot rättens beslut föres genom besvär till högs­ ta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

18 §.

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger Konungen på framställning medgiva, att den som utlämnats må ställas till ansvar för annan före utlämningen förövad gärning än den, för vilken utlämning skett, eller utlämnas till annan av de i 1 § omförmälda staterna. I fråga om sådan framställning skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat angående framställning om utlämning. Medgivande må lämnas allenast om, såvitt handlingarna visa, utlämning för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Framgår av inkomna handlingar, att framställningen icke kan lagligen bifallas, eller finner Konungen eljest anledning att icke villfara framställ­ ningen, skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av högsta domstolen, dock endast om det begäres av den som avses med framställ­ ningen. Finner högsta domstolen att hinder möter, må framställningen icke bifallas.

Beträffande tillstånd till utlämning till annan än de i 1 § omförmälda sta­ terna skola bestämmelserna i 24 § lagen om utlämning för brott äga tillämp­ ning.

19 §.

Den som utlämnas från någon av de i 1 § omnämnda staterna till annan i samma, paragraf omförmäld stat må utan särskilt tillstånd föras genom riket.

20

§.

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag i förhållande till stat, som omförmäles i 1 §.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

förrän han frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalten. Utlämning må cj heller ske, om han här i riket står under åtal för annat brott, å vilket kan följa straffarbete, eller om han eljest för annat brott hålles häktad eller är underkastad reseförbud.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga rum för lag- föring, på villkor att den utlämnade efter lagföringen utan dröjsmål över* lämnas till svensk myndighet.

8

§•

Vid utlämning skola uppställas följande villkor:

1. den utlämnade må icke utan eget samtycke ställas till ansvar för annat före utlämningen begånget brott än det för vilket han utlämnats, med mind­ re medgivande därtill lämnats i den ordning som i 17 § sägs;

2. den utlämnade må allenast efter medgivande enligt 8 eller 17 § för brott, som han före utlämningen begått, utlämnas till "tredje stat.

I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare villkor, som prövas erforderliga.

9 §•

Där flera av de i 1 § omnämnda staterna framställa begäran om någons utlämnande eller sådan framställning inkommer från en eller flera av dessa stater jämte annan stat, skola framställningarna prövas enligt de grunder som angivas i 11 § lagen om utlämning för brott; och må därvid, enligt vad i nämnda paragraf är stadgat, såsom villkor för utlämning föreskrivas, att den utlämnade skall efter att liava lagförts och avtjänat straff i den ena staten utlämnas till den andra.

Förfarandet

10

§.

Framställning om utlämning skall göras av polis- eller åklagarmyndighet i den stat som önskar utlämningen. Framställningen skall ingivas till riks­ åklagarämbetet; om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, må den dock riktas direkt till stats- eller distriktsåklagare.

Framställningen skall grundas antingen på en av domstol i den stat, från vilken framställningen inkommit, meddelad fällande dom eller ock på an­ nat av domstol i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl föreligga till misstanke att den som begäres utläm­ nad begått det uppgivna brottet. Avskrift av domen eller beslutet skall fogas vid framställningen; och skall, i den mån domen eller beslutet ej innehåller uppgifter därom, upplysning lämnas angående gärningsmannens medbor­ garskap, hans uppehållsort i riket, om denna är känd,' brottets beskaffen­ het samt tiden och orten för brottet. Signalement skall om möjligt företes. Framställningen skall vidare vara åtföljd av uppgift om de straffbestäm­ melser, som anses tillämpliga å brottet.

I fall då den om vars utlämning är fråga samtycker till utlämning enligt yad i 14 § sägs, må beslut om utlämning meddelas på grundval av fram­ ställning, som innehåller uppgifter till ledning för bestämmande av hans identitet samt upplysning om brottets beskaffenhet jämte tiden och orten för brottet.

11 §‘

Åklagaren skall verkställa skyndsam utredning i ärendet. Därvid skall, med iakttagande av vad nedan sägs, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad om förundersökning och eljest om rättegång i brottmål är stadgat.

58

Kiingl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

2

§•

Förslaget att svensk medborgare må utlämnas till annat nordiskt land synes rimligt med hänsyn till att Norden genom gemensam lagstiftning, in­ förande av passfrihet m. m. i viss mån kommit att framstå såsom en enhet. Utlämning av svenska medborgare är visserligen nu generellt förbjuden men synes — i detta särskilda fall och under förutsättning att den diskre­ tionära prövningsrätten leder till en restriktiv tillämpning då det gäller svenska medborgare — ej möta några avgörande betänkligheter.

I bestämmelsen att svensk medborgare må utlämnas, om han under viss tid haft hemvist i den stat till vilken utlämning begäres, åsyftas enligt moti­ veringen med ordet hemvist den faktiska vistelseorten. För att göra detta tydligare kunna orden »haft hemvist» lämpligen ändras till »stadigvarande vistats».

3 §•

Iakttages lagrådets hemställan om överförande hit av 1 § andra stycket, böra de i förslagets 3 § upptagna båda punkterna bilda ett andra stycke.

4 §•

Lagrådet hemställer, att det ovanliga uttrycket »beskriven såsom brott» utbytes mot det eljest gängse »belagd med straff».

⁵ §.

Förslaget avviker såtillvida från 10 § allmänna utlämningslagen, att så­ som hinder mot utlämning icke upptagits att den som avses med utläm- ningsframställningen är här i riket åtalad för det uppgivna brottet eller att straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag. Det måste ifråga­ sättas, om tillräckliga skäl föreligga för att i dessa hänseenden giva de båda lagrummen olika lydelse. För att utlämning skall kunna ske, oaktat åtal för brottet väckts här i riket, förutsättes tydligen att åtalet härstädes nedläg­ ges. Att så sker skulle emellertid i vissa fall vara uppenbart olämpligt, t. ex. om huvudförhandling redan påbörjats eller kostnad och avsevärt arbete nedlagts på målets beredande till huvudförhandling. Att åklagare för nu ifrågavarande ändamål skulle äga att på eget initiativ nedlägga åtal måste också te sig stötande för sådant fall, då Konungen enligt 1 kap. strafflagen förordnat att åtal skall ske här i riket. Därest åtal utföres av målsägande, är vidare att räkna med att denne ej skall vara villig att nedlägga åtalet. Den diskretionära prövningsrätten lämnar visserligen möjlighet att beakta hinder som ur nu antydda och liknande synpunkter kunna möta mot ut­ lämning. Men tillräcklig säkerhet för att så sker synes icke föreligga. Enligt lagrådets åsikt vore att föredraga, om även enligt nu förevarande lag åtal här i riket finge gälla som hinder för utlämning. Rörande frågan huruvida åklagare likväl äger nedlägga åtalet för att därigenom möjliggöra utlämning hänvisas till bl. a. 20 kap.6 och 9 §§rättegångsbalken (jfr ock 1 kap. 3 § strafflagen) samt till uttalanden av lagrådet och föredragande departe­

62

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, det under 1) anmärkta efter jämkning i enlighet med vad i det föregående anförts, måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5S2090