Ds 2010:26
Överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder
1. Sammanfattning
I promemorian föreslås att Sverige ska godkänna konventionen om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (nordisk arresteringsorder, i det följande benämnd konventionen). Vidare lämnas förslag till en ny lag om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder samt vissa övriga lagändringar som behövs för att Sverige ska leva upp till de åtaganden som ett tillträde till konventionen medför. Den nu gällande lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen) föreslås upphävd.
Konventionens reglering skiljer sig på många sätt från den ordning som gäller enligt den nordiska utlämningslagen. En grundläggande skillnad är att konventionen bygger på principen om ömsesidigt erkännande av nordiska domar och beslut istället för den fria prövningsrätt som hittills har gällt inom Norden. Flera av de nu gällande avslagsgrunderna rörande bl.a. svenska medborgare, vissa krav på dubbel straffbarhet och politiska brott har också slopats i konventionen. Samtidigt föreskrivs att ett antal nya avslagsgrunder ska gälla i det nordiska samarbetet. I konventionen föreskrivs också, till skillnad från gällande regler, att beslut ska meddelas och verkställas inom vissa bestämda tidsfrister.
Den nya lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder föreslås omfatta såväl överlämnande för lagföring som för straffverkställighet. För att en gärning ska kunna ligga till grund för ett överlämnande enligt en nordisk
Ds 2010:26 Sammanfattning
arresteringsorder krävs att en frihetsberövande påföljd kan dömas ut för gärningen alternativt redan har dömts ut i den nordiska stat som har utfärdat arresteringsordern. Införandet av principen om ömsesidigt erkännande innebär att en nordisk arresteringsorder ska bifallas om inte någon av avslagsgrunderna som föreskrivs i lagen, eller som följer av någon annan lag, är för handen.
Det föreslås vidare att beslut i överlämnandefrågan ska fattas av åklagare om den eftersökte samtycker till att överlämnas, i övriga fall av tingsrätt. De tidsfrister som föreslås gälla innebär att beslut, när samtycke föreligger, ska meddelas inom tre dagar från det att samtycket lämnades och i övriga fall i princip inom 30 dagar från gripandet. Rättens handläggning ska som regel vara muntlig och den eftersökte ska ha rätt till offentlig försvarare. Vid överklagande av tingsrättens beslut i fråga om överlämnande ska krävas prövningstillstånd i hovrätten. Motsvarande ändring föreslås i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (arresteringsorderlagen).
Den nya lagen föreslås innehålla bestämmelser avseende användande av tvångsmedel som i stora drag liknar de som återfinns i arresteringsorderlagen. Således föreslås, för personer över arton år, en presumtion för att den eftersökte ska frihetsberövas i avvaktan på beslut.
I promemorian behandlas även ett avtal mellan Europeiska unionen och Island och Norge om förfarande för överlämnande mellan dessa parter (i det följande benämnt EU-avtalet). Parterna har undertecknat EU-avtalet men det har ännu inte trätt i kraft. Sverige kommer efter att både konventionen och EU-avtalet har trätt i kraft i princip att tillämpa konventionens bestämmelser i förhållande till Island och Norge istället för de som följer av EU-avtalet, eftersom konventionen föreskriver ett längre gående överlämnandesamarbete. På ett fåtal punkter krävs dock specifika lagändringar för att leva upp till EU-avtalets åtaganden.
Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Promemorians lagförslag
2.1. Förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av konventionen av den 15 december 2005 om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (nordisk arresteringsorder).
2 § Med en nordisk arresteringsorder avses ett rättsligt avgörande, utfärdat av en rättslig myndighet i en nordisk stat, som innebär en begäran om att en rättslig myndighet i en annan nordisk stat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd.
3 § En arresteringsorder, utfärdad av en annan nordisk stat enligt rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna eller enligt avtalet av den 28 juni 2006 mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge ska, om det är känt att den eftersökte befinner sig i Sverige, betraktas som en nordisk arresteringsorder.
4 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag.
I fråga om överlämnande till Sverige finns särskilda bestämmelser.
2 kap. Förutsättningar för överlämnande
1 § Den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är misstänkt, tilltalad eller dömd för en där straffbelagd gärning och som eftersöks enligt en nordisk arresteringsorder ska, om personen anträffas i Sverige och annat inte sägs i denna lag eller följer av någon annan lag, överlämnas till den utfärdande staten.
2 § Överlämnande får beviljas för en gärning som enligt den utfärdande statens lagstiftning kan leda till eller har lett till en frihetsberövande påföljd.
Om en nordisk arresteringsorder avser flera gärningar är det tillräckligt att förutsättningar för överlämnande enligt första stycket föreligger för en av gärningarna.
3 § Överlämnande får inte beviljas
1. för en gärning som har ägt rum innan den eftersökte fyllt femton år,
2. för en gärning som omfattas av nåd eller annat beslut enligt 11 kap. 13 § regeringsformen,
3. för en gärning som har prövats genom lagakraftvunnen dom i en nordisk stat eller i en medlemsstat i Europeiska unionen och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet,
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
4. för en gärning som har prövats genom lagakraftvunnen dom i en annan stat än en nordisk stat eller en medlemsstat i Europeiska unionen och om detta enligt 10 § tredje eller fjärde stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott hade utgjort ett hinder mot utlämning av den eftersökte,
5. om det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan lag har meddelats beslut att inte åtala för gärningen och det saknas förutsättningar för återkallelse av beslutet,
6. om förundersökning har inletts eller åtal väckts i Sverige för gärningen och förundersökningsledaren i det ärendet motsätter sig att lagföringen sker i den utfärdande staten,
7. om den som eftersöks för verkställighet av en frihetsberövande påföljd är svensk medborgare, bosatt i eller uppehåller sig i Sverige och denne begär att påföljden ska verkställas i Sverige samt det med hänsyn till dennes personliga förhållanden eller av någon annan anledning är lämpligast att verkställigheten sker här.
3 kap. Det inledande förfarandet
Begäran om överlämnande
1 § En nordisk arresteringsorder ska vara upprättad i enlighet med formuläret i bilagan till konventionen. Den ska vara skriven på svenska, danska, norska eller engelska eller vara åtföljd av en översättning till något av dessa språk och innehålla uppgifter om
1. den eftersöktes identitet och nationalitet,
2. namn, adress, telefonnummer, telefaxnummer och epostadress till den utfärdande myndigheten,
3. en verkställbar dom, ett häktnings- eller anhållningsbeslut eller ett motsvarande verkställbart beslut för åtminstone ett av de brott som omfattas av den nordiska arresteringsordern,
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
4. den brottsliga gärningen, med angivande av tid och plats för denna, en beskrivning av omständigheterna kring gärningen samt den eftersöktes delaktighet i den,
5. brottsrubricering,
6. straffskalan för gärningen eller, om den nordiska arresteringsordern avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd, den påföljd som har dömts ut, och
7. om möjligt andra rättsliga konsekvenser av gärningen.
2 § En nordisk arresteringsorder får skickas direkt till behörig åklagare på den ort där den eftersökte uppehåller sig.
En nordisk arresteringsorder får även översändas genom Schengens informationssystem (SIS) eller genom ett annat nationellt eller internationellt system för eftersökning av personer som är misstänkta för brott.
En efterlysning som är registrerad i SIS eller i ett annat system för eftersökning av personer och som gäller överlämnande till en nordisk stat, ska jämställas med en nordisk arresteringsorder i avvaktan på att en sådan order översänds.
Utredningen
3 § Om en nordisk arresteringsorder har skickats direkt till åklagaren eller det annars är känt att den eftersökte befinner sig på en viss plats i Sverige, ska åklagaren skyndsamt utreda om det finns förutsättningar för överlämnande från Sverige. När den som begärs överlämnad för lagföring är under arton år ska det dessutom utredas om lagföringen kan ske i Sverige.
Vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i brottmål, om inte annat sägs i denna lag.
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
Offentlig försvarare
4 § En offentlig försvarare ska förordnas om den eftersökte begär det, är under arton år eller i övrigt bedöms vara i behov av en försvarare.
Samtycke och medgivande
5 § Den eftersökte ska så snart det kan ske tillfrågas om han eller hon samtycker till överlämnande samt om han eller hon medger att i den utfärdande staten lagföras eller straffas för gärningar som har begåtts före överlämnandet men som inte omfattas av den nordiska arresteringsordern. Den eftersökte ska upplysas om innebörden av att samtycke och medgivande lämnas.
Ett samtycke och medgivande lämnas inför åklagare. En återkallelse av ett samtycke ska beaktas om den görs innan beslut i frågan om överlämnande har meddelats. En återkallelse av ett medgivande ska beaktas om den görs innan beslut om överlämnande har verkställts.
Tvångsmedel
6 § Den eftersökte ska anhållas av åklagaren om det inte saknas risk för att denne avviker eller på annat sätt undandrar sig ett överlämnande. Ett anhållande ska också ske om det finns risk för att den eftersökte genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar utredningen av en gärning som omfattas av den nordiska arresteringsordern.
Ett anhållande enligt första stycket får inte ske om det kan antas att förutsättningar för ett överlämnande saknas.
Den som inte har fyllt arton år får anhållas endast om det finns synnerliga skäl.
Om det finns skäl för anhållande enligt första–tredje styckena men det är tillräckligt att den eftersökte meddelas ett reseförbud
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
eller att det föreskrivs en anmälningsskyldighet, ska en sådan åtgärd beslutas istället för anhållande. I fall som avses i 24 kap. 4 § rättegångsbalken ska övervakning ersätta ett anhållande.
Om det finns skäl för anhållande enligt första–tredje styckena får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen i brådskande fall även utan ett anhållningsbeslut gripa den eftersökte.
7 § När någon har gripits, anhållits, meddelats reseförbud eller anmälningsskyldighet tillämpas samma regler som vid motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning. För sådana tvångsmedel gäller dock de förutsättningar som anges i 6 §.
Om den eftersökte har samtyckt till överlämnande ska häktningsframställning göras endast om den eftersökte begär rättens prövning av ett beslut om anhållande. Den tid inom vilken häktningsframställning ska göras enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken ska räknas från det att den eftersökte begär rättens prövning eller återkallar sitt samtycke till överlämnande.
För rättens beslut om häktning gäller de förutsättningar som enligt 6 § gäller för anhållande. Vad som sägs i rättegångsbalken om tid för väckande av åtal ska inte tillämpas.
Ett beslut om anhållande eller häktning ska upphävas, om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid frihetsberövandet har pågått och den påföljd som har utdömts eller som kan komma att dömas ut om den eftersökte döms för gärningen.
8 § Innehåller en nordisk arresteringsorder en ansökan om beslag tillämpas i den delen bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Om det påträffas sådana föremål som på grund av den uppgivna gärningen skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt 4 kap. 19 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, får föremålen även utan en särskild ansökan tas i beslag genom
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
beslut av åklagaren eller den som griper den eftersökte. Har beslag skett tillämpas 4 kap. 16 § andra stycket den lagen.
I samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan göras för att söka efter föremål som får tas i beslag. Förordnande om husrannsakan meddelas av åklagaren. Om det är fara i dröjsmål får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen göra husrannsakan även utan ett sådant förordnande.
4 kap. Beslutsförfarandet
Beslutande myndighet
1 § Tingsrätten beslutar efter framställning av åklagaren i frågan om överlämnande.
Åklagaren får dock, innan denne begärt rättens prövning, fatta beslut i frågan om överlämnande om den eftersökte har samtyckt till överlämnande. Åklagaren får därutöver avslå en nordisk arresteringsorder om den till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande.
I fråga om tingsrättens behörighet tillämpas 19 kap. rättegångsbalken.
Rättens prövning
2 § Vid rättens handläggning tillämpas reglerna om domstols handläggning i brottmål, om annat inte sägs i denna lag. Handläggningen ska ske med skyndsamhet. För att hovrätten ska pröva tingsrättens beslut som innebär att ärendet avgörs eller beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av sådant slutligt beslut krävs prövningstillstånd.
Tingsrätten ska för prövning av frågan om överlämnande hålla en förhandling. En förhandling behöver dock inte hållas om det
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
är uppenbart att överlämnande inte ska beviljas, den eftersökte begär att ärendet ska avgöras på handlingarna eller denne, efter att åklagaren har gjort en framställning till rätten enligt 1 §, har samtyckt till överlämnande.
Till förhandlingen ska åklagaren och den eftersökte kallas. Är den eftersökte anhållen eller häktad ska han eller hon inställas.
Tidsfrister för beslut m.m.
3 § Samtycker den eftersökte till överlämnande ska beslut i fråga om överlämnande meddelas senast tre dagar efter att samtycket har lämnats.
I övriga fall ska beslut i fråga om överlämnande meddelas senast trettio dagar efter att den eftersökte har gripits eller, när något gripande i ärendet inte har skett, senast trettio dagar efter att personen har underrättats om innehållet i den nordiska arresteringsordern.
Beslut om överlämnande får, om det finns särskilda skäl, meddelas senare än vad som sägs i första eller andra stycket. Beslutet ska då meddelas så snart det är möjligt.
Rätten ska, om möjligt, i samband med beslut i fråga om överlämnande, meddela beslut i fråga om överlämnande av föremål som har tagits i beslag enligt 3 kap. 8 §.
4 § När beslut fattas om att den eftersökte ska överlämnas ska även prövas om beslut om tvångsmedel ska gälla till dess överlämnandet har verkställts. Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter ett beslut om att den eftersökte ska överlämnas.
Konkurrerande framställningar
5 § Om två eller flera nordiska stater har utfärdat en nordisk arresteringsorder eller en eller flera av dessa stater har utfärdat en
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
nordisk arresteringsorder samt en eller flera medlemsstater i Europeiska unionen har utfärdat en europeisk arresteringsorder beträffande samma person, ska ärendena prövas i ett sammanhang vid den tingsrätt som enligt 1 § har behörighet att handlägga det först inkomna ärendet.
Inkommer en ny nordisk eller europeisk arresteringsorder efter rättens beslut om överlämnande får, om beslutet inte har vunnit laga kraft, hovrätten eller Högsta domstolen på yrkande av åklagaren besluta att tingsrätten ska pröva ärendena i ett sammanhang.
Prövningen av vilken av flera nordiska eller europeiska arresteringsordrar som ska beviljas ska ske med särskild hänsyn till gärningarnas beskaffenhet och platsen där de ägt rum, de tidpunkter då respektive arresteringsorder utfärdades samt om de avser lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd.
6 § Om det beträffande den eftersökte pågår ett ärende om utlämning för brott eller om överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen ska prövningen av frågan om överlämnande enligt denna lag anstå till dess beslut har meddelats i det andra ärendet.
Kostnader för offentlig försvarare
7 § Kostnaderna för en offentlig försvarare ska stanna på staten, om det inte finns särskilda skäl för att de ska återbetalas av den eftersökte.
Överklagande
8 § Beslut av åklagaren enligt 1 § andra stycket får inte överklagas.
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
Ett beslut om att inte bevilja överlämnande i fall som avses i 2 kap. 3 § 7 får inte överklagas. Har den eftersökte samtyckt till överlämnande får beslutet om överlämnande inte heller överklagas.
5 kap. Verkställighet av beslut om överlämnande och efterföljande beslut
Verkställighet
1 § Ett beslut om överlämnande ska verkställas inom fem dagar från det att beslutet vann laga kraft.
Åklagaren får bestämma att verkställigheten ska ske vid en viss senare tidpunkt
1. om det behövs för att den som ska överlämnas ska kunna lagföras i Sverige för annat brott för vilket det är föreskrivet fängelse i minst två år eller, om dom redan har fallit, här avtjäna en frihetsberövande påföljd som bestämts för en annan gärning än den som beslutet om överlämnande avser,
2. om omständigheter som ligger utanför de berörda staternas kontroll hindrar ett överlämnande, eller
3. om det finns starka humanitära skäl.
Istället för att skjuta upp verkställigheten i fall som avses i andra stycket 1 får ett överlämnande förenas med villkor om återförande. Villkoren fastställs av åklagaren i samförstånd med den utfärdande myndigheten.
2 § Den som ska överlämnas och är underkastad tvångsmedel kan begära att en förhandling för prövning av tvångsmedelsfrågan ska äga rum i tingsrätten inom tre veckor från det att beslut i den frågan senast har meddelats.
3 § Om den som ska överlämnas avger en förklaring om att han eller hon avstår från överklagande och medger att beslutet om överlämnande får verkställas, får verkställighet ske utan hinder av
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
att beslutet inte har vunnit laga kraft. I fråga om en sådan förklaring tillämpas 4 och 6–8 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
4 § Beslutet om överlämnande verkställs av polismyndigheten. Om den som ska överlämnas är på fri fot får han eller hon, om det är nödvändigt för att överlämnandet ska kunna genomföras, omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.
5 § Om den som ska överlämnas är frihetsberövad och verkställigheten inte sker inom fem dagar från den tidpunkt som anges i 1 § eller om den utfärdande myndigheten återkallar den nordiska arresteringsordern, ska den eftersökte omedelbart försättas på fri fot.
Om en nordisk arresteringsorder återkallas ska åklagaren hos den domstol som har meddelat ett lagakraftvunnet beslut om överlämnande göra en framställning om att beslutet ska upphävas. Har beslutet om överlämnande meddelats av åklagaren ska denne upphäva beslutet.
Tillstånd till utvidgat överlämnande
6 § Om överlämnande har skett enligt en nordisk arresteringsorder och en rättslig myndighet i den utfärdande staten gör en framställning till åklagaren om tillstånd att lagföra eller straffa den som har överlämnats även för gärningar som inte omfattades av den nordiska arresteringsordern, ska åklagaren pröva om ett överlämnande hade kunnat beviljas med beaktande av 2 kap. 3 § 5. Om denna bestämmelse hade hindrat ett överlämnande får tillstånd inte ges.
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
Tillstånd till vidareöverlämnande och vidareutlämning
7 § Den som har överlämnats från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder får utan tillstånd vidareöverlämnas till en annan nordisk stat.
En framställning om rätt att till en medlemsstat i Europeiska unionen vidareöverlämna den som tidigare har överlämnats från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder prövas av tingsrätten med tillämpning av 6 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
En framställning om rätt att till en stat utanför Norden eller Europeiska unionen vidareutlämna den som tidigare har överlämnats från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder prövas av regeringen med tillämpning av 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.
6 kap. Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige
1 § Har rätten med stöd av 2 kap. 3 § 7 avslagit en begäran om överlämnande, ska den ansvariga myndigheten i Sverige besluta om överförande av verkställigheten av påföljden hit, om inte den utfärdande staten motsätter sig det.
Den ansvariga myndigheten får besluta att den eftersökte ska tas i förvar av polismyndigheten i avvaktan på ett beslut om överförande. Den eftersökte får tas i förvar om det behövs för att verkställigheten av påföljden ska kunna påbörjas i Sverige.
Förvar som meddelats enligt andra stycket ska anses som tid under vilken den utdömda påföljden verkställts i anstalt.
2 § Om den påföljd som ska verkställas i Sverige omfattas av 5 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. tillämpas 6, 7, 22, 23, 27 § andra och tredje stycket, 29, 31, 34 och 35 §§ den lagen.
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
3 § Om den påföljd som ska verkställas i Sverige inte omfattas av 5 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. ska den ansvariga myndigheten tillämpa 7 kap.3–6 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
4 § Beslut om förvar enligt 1 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Sådana beslut och beslut av en förvaltningsdomstol gäller omedelbart om inte annat förordnas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.
5 § Offentligt biträde ska förordnas för den som enligt 1 § andra stycket tas i förvar, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.
6 § Regeringen bestämmer vilka myndigheter som är ansvariga myndigheter i Sverige enligt detta kapitel.
7 kap. Övriga bestämmelser
Återförande av personer som har överlämnats till Sverige
1 § Har överlämnande till Sverige skett för lagföring här i landet, på villkor att den som överlämnas senare återförs till den andra staten, ska polismyndigheten se till att den som har överlämnats återförs.
Om den som ska återföras är på fri fot, får han eller hon, om det är nödvändigt för att återförandet ska kunna genomföras, omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
Transport genom Sverige
2 § Den som överlämnas från en nordisk stat till en annan nordisk stat får utan tillstånd transporteras genom Sverige.
Den som överlämnas får, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, omhändertas eller tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom lagen upphävs lag (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.
2. Lagen tillämpas inte vid handläggningen av ett ärende enligt lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, om ärendet har inletts före ikraftträdandet.
3. Har någon utlämnats från Sverige till Danmark, Finland, Island eller Norge och begärs tillstånd till en åtgärd som avses i 5 kap. 6 eller 7 §, ska de bestämmelserna tillämpas. En begäran enligt 5 kap. 7 § andra stycket prövas av Stockholms tingsrätt.
4. Till dess avtalet av den 28 juni 2006 mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge har trätt i kraft tillämpas 5 kap. 7 § tredje stycket i fråga om vidareöverlämnande till en medlemsstat i Europeiska unionen av en person som tidigare har utlämnats eller överlämnats från Sverige till Island eller Norge.
2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott
Härigenom föreskrivs att 1, 26 och 26 b §§ lagen (1957:668) om utlämning för brott ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i denna lag.
Lagen gäller inte om lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge eller lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra staten.
Lagen gäller inte om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen (20XX:000) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra staten.
26 §2
Chefen för Justitiedepartementet får medge, att den som av en stat utlämnas till en annan stat får föras genom riket, om denne inte är svensk medborgare och det inte heller annars finns synnerliga skäl mot det. Framställning om detta ges in till Justitiedepartementet.
Medgivande får lämnas till att en svensk medborgare förs
1 Senaste lydelse 2003:1158. 2 Senaste lydelse 2003:1158.
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
genom riket, om hinder inte skulle ha förelegat för utlämning av honom eller henne till den mottagande staten enligt 2 eller 4 § lagen ( 1959:254 ) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.
Har tillstånd meddelats enligt första eller andra stycket får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten skall kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som utlämnas, dock längst under fyrtioåtta timmar.
När tillstånd till transport begärs i fråga om någon som utlämnas till en medlemsstat i Europeiska unionen tillämpas 8 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder i stället för bestämmelserna i första–tredje styckena.
Har tillstånd meddelats enligt första stycket får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som utlämnas, dock längst under fyrtioåtta timmar.
När tillstånd till transport begärs i fråga om någon som utlämnas till en medlemsstat i Europeiska unionen, Island eller Norge tillämpas 8 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder i stället för bestämmelserna i första–andra styckena.
26 b §3
Om det vid en transport som avses i 26 § sker en oplanerad mellanlandning i Sverige, skall tillstånd till
Om det vid en transport som avses i 26 § sker en oplanerad mellanlandning i Sverige, ska tillstånd till
3 Senaste lydelse 2005:503.
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
transport enligt den paragrafen begäras, för det fall transporten inte fortsätter inom tjugofyra timmar från landningen. Tillstånd till transport skall begäras inom nittiosex timmar från landningen.
Polismyndigheten får, om det är nödvändigt för att transporten skall kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som utlämnas, dock längst till dess en begäran om tillstånd till transport har prövats. Om tillstånd till transport inte begärs inom den tid som anges i första stycket, skall personen omedelbart friges.
Om tillstånd till transport meddelas, gäller därefter bestämmelserna i 26 § tredje stycket. Tidsfristen skall räknas från det att tillstånd meddelats.
I fråga om svenska medborgare gäller bestämmelserna i andra och tredje styckena endast under de förutsättningar som anges i 26 § andra stycket.
När transporten avser någon som utlämnas till en medlemsstat i Europeiska unionen, tillämpas 8 kap. 2 §
transport enligt den paragrafen begäras, för det fall transporten inte fortsätter inom tjugofyra timmar från landningen. Tillstånd till transport ska begäras inom nittiosex timmar från landningen.
Polismyndigheten får, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som utlämnas, dock längst till dess en begäran om tillstånd till transport har prövats. Om tillstånd till transport inte begärs inom den tid som anges i första stycket, ska personen omedelbart friges.
Om tillstånd till transport meddelas, gäller därefter bestämmelserna i 26 § andra stycket. Tidsfristen ska räknas från det att tillstånd meddelats.
När transporten avser någon som utlämnas till en medlemsstat i Europeiska unionen, Island eller Norge
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder i stället för denna paragraf.
tillämpas 8 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder i stället för denna paragraf.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden om utlämning som har inletts före ikraftträdandet.
2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m.
Härigenom föreskrivs att 9 och 28 §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §1
Om någon, som här i riket dömts till fängelse, skall för verkställighet av domen överföras till Danmark,
Finland, Island eller Norge skall bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen ( 1959:254 ) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge tillämpas.
Om någon, som i Sverige har dömts till fängelse, ska överföras till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av domen ska som villkor uppställas att denne inte får åtalas eller straffas för annat före överförandet begånget brott samt inte får vidareöverlämnas eller vidareutlämnas till en stat utanför Norden. Villkoret gäller dock inte om den dömde själv har samtyckt till åtgärden eller haft möjlighet att lämna den mottagande nordiska staten men inte gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt dit efter att ha lämnat landet.
På framställning av den
1Senaste lydelse 1983:226.
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
Vad som sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är föreskrivet skall utvisas ur riket och därvid får befordras till den andra staten.
mottagande nordiska staten kan avsteg från villkoret beviljas. Om framställningen gäller åtal eller straff för annat före överförandet begånget brott ska 5 kap. 6 § lagen (20XX:000) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder tillämpas. Prövningen ska dock även omfatta om ett överlämnande för gärningen hade kunnat beviljas enligt 2 kap. 3 § 1–3 samma lag. Om framställningen gäller vidareöverlämnande eller vidareutlämning till en stat utanför Norden ska 6 kap. 8 § lag ( 2003:1156 ) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller 24 § lag ( 1957:668 ) om utlämning för brott tillämpas.
Vad som sagts ska inte gälla, om den dömde enligt vad därom är föreskrivet ska utvisas ur riket och därvid får befordras till den andra staten.
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
28 §
Bifalles framställning om verkställighet enligt 5 §, och har för den dömdes överförande hit uppställts villkor av innebörd, som avses i 7 § lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, skola villkoren lända till efterrättelse i riket.
Bifalles framställning om verkställighet enligt 5 §, och har för den dömdes överförande hit uppställts villkor ska de villkoren gälla här.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden om överförande som har inletts före ikraftträdandet.
2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling
Härigenom föreskrivs att 1 och 13 §§ lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
Den som enligt beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge ska vara omhändertagen för vård eller behandling får efter framställning utlämnas enligt vad som sägs i denna lag för verkställighet av beslutet.
Om utlämning för brott finns särskilda bestämmelser.
Om överlämnande för brott finns särskilda bestämmelser.
Särskilda bestämmelser finns också i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000.
13 §
I fråga om utlämning enligt denna lag äger 7 och 18 §§ lagen ( 1959:254 ) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge motsvarande tillämpning.
När någon utlämnas enligt denna lag ska som villkor uppställas att denne inte får åtalas eller straffas för annat före överförandet begånget brott samt inte får vidareöverlämnas eller
1 Senaste lydelse 2008:448.
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
vidareutlämnas till en stat utanför Norden. Villkoret gäller dock inte om den dömde själv har samtyckt till åtgärden eller haft möjlighet att lämna den mottagande nordiska staten men inte gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt dit efter att ha lämnat landet.
På framställning av den mottagande nordiska staten kan avsteg från villkoret beviljas. Om framställningen gäller åtal eller straff för annat före överförandet begånget brott ska 5 kap. 6 § lagen (20XX:000) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder tillämpas. Prövningen ska dock även omfatta om ett överlämnande för gärningen hade kunnat beviljas enligt 2 kap. 3 § 1–3 samma lag. Om framställningen gäller vidareöverlämnande eller vidareutlämning till en stat utanför Norden ska 6 kap. 8 § lag ( 2003:1156 ) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller 24 § lag ( 1957:668 ) om utlämning för brott tillämpas.
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden om utlämning som har inletts före ikraftträdandet.
2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. ska införas en ny paragraf, 19 b §, av följande lydelse.
19 b §
Den som har överlämnats till Sverige för straffverkställighet enligt lagen ( 2003:1156 ) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen (20XX:000) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder ska tillgodoräknas den tid som han eller hon med anledning av begäran om överlämnande har varit frihetsberövad utom riket.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
Härigenom föreskrivs att 21 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 a §1
Beslut om vård med stöd av denna lag hindrar inte beslut om
1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716),
2. utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,
3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,
4. utlämning enligt lagen ( 1959:254 ) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
4. överlämnande enligt lagen (20XX:000) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,
6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,
8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller
9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone.
1 Senaste lydelse 2006:616.
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
Vård med stöd av denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket har verkställts.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
29 §1
Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats om
1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716),
2. utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,
3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,
4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
4. överlämnande enligt lagen (20XX:000) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,
6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,
8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller
9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone,
1 Senaste lydelse 2006:617.
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske, om det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts.
I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av 23 kap. 2 § utlänningslagen.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård
Härigenom föreskrivs att 10 a § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 a §1
Om någon har dömts till sluten ungdomsvård eller om rätten, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 brottsbalken, har förordnat att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, skall, i fråga om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljden, 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. tillämpas på motsvarande sätt.
Om någon har dömts till sluten ungdomsvård eller om rätten, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 brottsbalken, har förordnat att sådan påföljd ska avse ytterligare brott, ska, i fråga om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljden, 19 a § och 19 b § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. tillämpas på motsvarande sätt.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Senaste lydelse 2000:179.
2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5 § lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
5 §1
En person som har omhändertagits enligt 3 § får tas i förvar och placeras i häkte eller polisarrest under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter skall personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en sådan begäran om åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 17 § lagen ( 1959:254 ) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
En person som har omhändertagits enligt 3 § får tas i förvar och placeras i häkte eller polisarrest under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en sådan begäran om åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 1 kap. 2 § lagen (20XX:000) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
3.6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
4. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella
1 Senaste lydelse 2003:1172.
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
brottmålsdomstolen, eller
5. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
En behörig svensk tjänsteman får, i avvaktan på en framställning om en åtgärd enligt 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål på begäran av främmande stat, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 4 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §1
En person som har omhändertagits enligt 6 § får tas i förvar av en svensk polismyndighet under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter skall personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 17 § lagen ( 1959:254 ) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
En person som har omhändertagits enligt 6 § får tas i förvar av en svensk polismyndighet under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 1 kap. 2 § lagen (20XX:000) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
1 Senaste lydelse 2003:1169.
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet,
6. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
7. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller
8. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 7 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
Regeringen får på Internationella brottmålsdomstolens begäran medge att den som har överlämnats till domstolen får ställas till ansvar vid domstolen för annan gärning som begåtts före överlämnandet än den för vilken överlämnandet skett.
Regeringen får vidare medge att den som har överlämnats till Internationella brottmålsdomstolen får överföras från domstolen till en annan stat för lagföring. I fråga om sådan överföring tillämpas 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott eller 18 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge.
Lämnas inte medgivande enligt andra stycket, skall regeringen begära att den till Internationella brottmålsdomstolen överlämnade personen återförs till Sverige.
Regeringen får vidare medge att den som har överlämnats till Internationella brottmålsdomstolen får överföras från domstolen till en annan stat för lagföring. I fråga om sådan överföring tillämpas 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.
Lämnas inte medgivande enligt andra stycket, ska regeringen begära att den till Internationella brottmålsdomstolen överlämnade personen återförs till Sverige.
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. För ärenden som har inletts före ikraftträdandet gäller 10 § i dess äldre lydelse.
2.12. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 §, 4 kap.4 och 5 §§, 5 kap.2, 3 och 4 §§, 6 kap.8 och 9 §§ samt 8 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
5 §
Överlämnande för viss gärning får inte beviljas om
1. gärningen omfattas av nåd eller ett annat beslut enligt 11 kap. 13 § regeringsformen,
2. det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan lag har meddelats beslut att inte åtala för gärningen,
3. gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en medlemsstat i Europeiska unionen och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet,
4. gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en annan stat än en
3. gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en medlemsstat i Europeiska unionen, Island eller Norge och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet,
4. gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en annan stat än en
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
medlemsstat i Europeiska unionen och om detta enligt 10 § tredje eller fjärde stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott hade utgjort ett hinder mot utlämning av den eftersökte,
medlemsstat i Europeiska unionen, Island eller Norge och om detta enligt 10 § tredje eller fjärde stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott hade utgjort ett hinder mot utlämning av den eftersökte,
5. förundersökning har inletts eller åtal väckts i Sverige för gärningen och förundersökningsledaren i det ärendet motsätter sig att lagföringen sker i den utfärdande medlemsstaten,
6. påföljd för gärningen har bortfallit på grund av preskription eller inte längre kan dömas ut enligt svensk lag och gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige eller den eftersökte är svensk medborgare, eller
7. gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag.
4 kap.
4 §
Har åklagaren inlett en utredning enligt 3 § på grund av en arresteringsorder som har utfärdats av en rättslig myndighet i Danmark eller Finland får åklagaren, om den utfärdande myndigheten begär det, besluta att lagen ( 1959:254 ) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge tillämpas i stället för denna lag. I sådant fall skall arresteringsordern betraktas som en framställning om utlämning enligt den lagen.
Första stycket skall inte tillämpas efter det att åklagaren
En arresteringsorder utfärdad av en annan nordisk stat ska, om den eftersökta personen anträffas i Sverige, betraktas som en nordisk arresteringsorder.
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
enligt 5 kap. 1 § har begärt att tingsrätten prövar frågan om överlämnande.
5 §
Den eftersökte skall anhållas av åklagaren. Något anhållande får dock inte ske
1. om det kan antas att förutsättningar för ett överlämnande saknas, eller
2. om det inte finns risk för att den eftersökte avviker eller på annat sätt undandrar sig ett överlämnande.
Även om det inte finns sådan risk som avses i första stycket 2 skall anhållande ske om det finns risk för att den eftersökte genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar utredningen av en gärning som omfattas av den nordiska arresteringsordern.
Den som inte har fyllt arton år får anhållas endast om det finns synnerliga skäl.
Om det finns skäl för anhållande enligt första–tredje styckena men det är tillräckligt att den eftersökte meddelas ett reseförbud eller att det föreskrivs en anmälningsskyldighet, skall en sådan åtgärd beslutas istället för anhållande. I fall som avses i
Den eftersökte ska anhållas av åklagaren om det inte saknas risk för att denne avviker eller på annat sätt undandrar sig ett överlämnande. Ett anhållande ska också ske om det finns risk för att den eftersökte genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar utredningen av en gärning som omfattas av arresteringsordern.
Ett anhållande enligt första stycket får inte ske om det kan antas att förutsättningar för ett överlämnande saknas.
Den som inte har fyllt arton år får anhållas endast om det finns synnerliga skäl.
Om det finns skäl för anhållande enligt första–tredje styckena men det är tillräckligt att den eftersökte meddelas ett reseförbud eller att det föreskrivs en anmälningsskyldighet, ska en sådan åtgärd beslutas istället för anhållande. I fall som avses
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
24 kap. 4 § rättegångsbalkenskall övervakning ersätta ett anhållande.
i 24 kap. 4 § rättegångsbalkenska övervakning ersätta ett anhållande.
Om det finns skäl för anhållande enligt första–tredje styckena får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen i brådskande fall även utan ett anhållningsbeslut gripa den eftersökte.
5 kap.
2 §
Vid rättens handläggning tillämpas reglerna om domstols handläggning och överklagande av domstols beslut i brottmål, om inte annat sägs i denna lag. Handläggningen skall ske med skyndsamhet.
Tingsrätten skall för prövningen av frågan om överlämnande hålla en förhandling. En förhandling behöver dock inte hållas om det är uppenbart att överlämnande inte skall beviljas, om den eftersökte samtycker till överlämnande eller om han eller hon begär att ärendet avgörs på handlingarna.
Till förhandlingen skall åklagaren och den eftersökte
Vid rättens handläggning tillämpas reglerna om domstols handläggning i brottmål, om inte annat sägs i denna lag. Handläggningen ska ske med skyndsamhet. För att hovrätten ska pröva tingsrättens beslut som innebär att ärendet avgörs eller beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av sådant slutligt beslut krävs prövningstillstånd.
Tingsrätten ska för prövningen av frågan om överlämnande hålla en förhandling. En förhandling behöver dock inte hållas om det är uppenbart att överlämnande inte ska beviljas, om den eftersökte samtycker till överlämnande eller om han eller hon begär att ärendet avgörs på handlingarna.
Till förhandlingen ska åklagaren och den eftersökte
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
kallas.
Är den eftersökte anhållen eller häktad skall han eller hon inställas.
kallas.
Är den eftersökte anhållen eller häktad ska han eller hon inställas.
3 §
Tingsrätten skall meddela beslut i fråga om överlämnande senast trettio dagar efter det att den eftersökte gripits.
Samtycker den eftersökte till ett överlämnande, skall beslutet meddelas senast tio dagar efter det att samtycket har avgetts.
Tingsrätten ska meddela beslut i fråga om överlämnande senast trettio dagar efter det att den eftersökte har gripits eller, när något gripande i ärendet inte har skett, senast trettio dagar efter att personen har underrättats om innehållet i arresteringsordern.
Samtycker den eftersökte till ett överlämnande, ska beslutet meddelas senast tio dagar efter det att samtycket har avgetts.
Tingsrätten får, om det finns särskilda skäl, meddela sitt beslut senare än vad som sägs i första eller andra stycket.
4 §
Om två eller flera medlemsstater har utfärdat arresteringsorder beträffande samma person, skall ärendena prövas i ett sammanhang vid den tingsrätt som skall handlägga det först inkomna ärendet.
Om två eller flera medlemsstater har utfärdat arresteringsorder eller en eller flera av dessa stater har utfärdat arresteringsorder samt en eller flera nordiska stater har utfärdat nordisk arresteringsorder beträffande samma person, ska ärendena prövas i ett sammanhang vid den tingsrätt som ska handlägga det först inkomna ärendet.
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
Inkommer en ny arresteringsorder efter rättens beslut om överlämnande får, om beslutet inte har vunnit laga kraft, hovrätten eller Högsta domstolen på yrkande av åklagaren besluta att tingsrätten skall pröva ärendena i ett sammanhang.
Prövningen av vilken av flera arresteringsorder som skall beviljas skall ske med särskild hänsyn till gärningarnas beskaffenhet och platsen där de ägt rum, de tidpunkter då varje arresteringsorder utfärdades samt om de avser lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd.
Inkommer en ny arresteringsorder efter rättens beslut om överlämnande får, om beslutet inte har vunnit laga kraft, hovrätten eller Högsta domstolen på yrkande av åklagaren besluta att tingsrätten ska pröva ärendena i ett sammanhang.
Prövningen av vilken av flera arresteringsorder som ska beviljas ska ske med särskild hänsyn till gärningarnas beskaffenhet och platsen där de ägt rum, de tidpunkter då varje arresteringsorder utfärdades samt om de avser lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd.
6 kap.
8 §
Om överlämnande har beviljats enligt denna lag och en rättslig myndighet i den medlemsstat dit överlämnande har skett gör en framställning till åklagaren om tillstånd
1. att lagföra eller straffa den som har överlämnats även för gärningar som inte omfattades av överlämnandet, eller
2. att till en annan medlemsstat i Europeiska unionen överlämna den som har överlämnats från Sverige, prövas ärendet med tillämpning av 2–5 kap. Behörig tingsrätt är den som prövade frågan om
2. att till en annan medlemsstat i Europeiska unionen, Island eller Norge överlämna den som har överlämnats från Sverige, prövas ärendet med tillämpning av 2–5 kap. Behörig tingsrätt är den som
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
överlämnande.
Vad som i 2–5 kap. sägs om tvångsmedel och frister skall inte tillämpas i de fall som avses i första stycket. Offentlig försvarare skall förordnas för den som har överlämnats. Den som har överlämnats skall ges tillfälle att yttra sig över framställningen. Tingsrätten prövar om det finns skäl att hålla en muntlig förhandling.
prövade frågan om överlämnande.
Vad som i 2–5 kap. sägs om tvångsmedel och frister ska inte tillämpas i de fall som avses i första stycket. Offentlig försvarare ska förordnas för den som har överlämnats. Den som har överlämnats ska ges tillfälle att yttra sig över framställningen. Tingsrätten prövar om det finns skäl att hålla en muntlig förhandling.
9 §
En framställning om rätt att till en stat utanför Europeiska unionen utlämna den som tidigare har överlämnats från Sverige till en medlemsstat i Europeiska unionen prövas av regeringen med tillämpning av 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.
En framställning om rätt att till en stat utanför Europeiska unionen, Island eller Norge utlämna den som tidigare har överlämnats från Sverige till en medlemsstat i Europeiska unionen prövas av regeringen med tillämpning av 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.
8 kap.
2 §1
Begärs tillstånd till transport genom Sverige av någon som överlämnas på grund av en arresteringsorder eller som utlämnas till en annan medlemsstat i
Begärs tillstånd till transport genom Sverige av någon som överlämnas på grund av en arresteringsorder eller som utlämnas till en annan medlemsstat i
1 Senaste lydelse 2005:502.
Ds 2010:26 Promemorians lagförslag
Europeiska unionen skall Rikspolisstyrelsen bevilja sådant tillstånd och ange under vilka villkor transporten får ske.
Har tillstånd meddelats enligt första stycket får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten skall kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som överlämnas eller utlämnas, dock längst under fyrtioåtta timmar.
Om en oplanerad mellanlandning sker i Sverige, får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten skall kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som överlämnas eller utlämnas, dock längst till dess en begäran om tillstånd till transport har prövats. Om tillstånd till transport inte begärs inom nittiosex timmar från landningen, skall personen omedelbart friges.
Om tillstånd meddelas, gäller därefter bestämmelserna i andra stycket. Tidsfristen skall räknas från det att tillstånd meddelats.
Europeiska unionen, Island eller Norge ska Rikspolisstyrelsen bevilja sådant tillstånd och ange under vilka villkor transporten får ske.
Har tillstånd meddelats enligt första stycket får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som överlämnas eller utlämnas, dock längst under fyrtioåtta timmar.
Om en oplanerad mellanlandning sker i Sverige, får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som överlämnas eller utlämnas, dock längst till dess en begäran om tillstånd till transport har prövats. Om tillstånd till transport inte begärs inom nittiosex timmar från landningen, ska personen omedelbart friges.
Om tillstånd meddelas, gäller därefter bestämmelserna i andra stycket. Tidsfristen ska räknas från det att tillstånd meddelats.
Promemorians lagförslag Ds 2010:26
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden som har inletts före ikraftträdandet.
3. Bakgrund
Utlämning av personer mellan stater för lagföring eller för verkställighet av utdömda frihetsberövande påföljder har under lång tid utgjort en betydelsefull del av det internationella straffrättsliga samarbetet. En viktig utveckling har skett under Europarådets ledning. Redan i slutet av 1950-talet antogs den grundläggande konventionen på området, den europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 (1957 års utlämningskonvention, SÖ 1959:65). Till denna konvention har fogats två tilläggsprotokoll. Åtagandena är genomförda i svensk rätt genom lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen, prop. 1957:156, bet. 1LU 1957:37, rskr. 1957:377), som när den trädde i kraft ersatte en tidigare lag från 1913. Utlämningslagen är för närvarande föremål för översyn (Utlämningsutredningen, Ju 2009:16). Utredarens huvudsakliga uppdrag är att dels göra en genomgripande genomgång av regelverket i sak, dels se över lagstiftningens tekniska och språkliga utformning. Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2011.
Tidigare innehöll utlämningslagen även bestämmelser om utlämning till andra medlemsstater i Europeiska unionen (EU) som grundade sig på konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 1998:43) och konventionen om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 2001:49). Samarbetet inom EU har dock fördjupats ytterligare och baseras numera på rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (arresteringsorderrambeslutet, EGT L 190,
Bakgrund Ds 2010:26
18.7.2002, s. 1). Arresteringsorderrambeslutet har genomförts genom lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (arresteringsorderlagen, prop. 2003/04:7, bet. 2003/04:JuU8, rskr. 2003/04:107) samt genom två förordningar (förordning [2003:1179] om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och förordning [2003:1178] om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Bestämmelserna syftar bl.a. till ett mer effektivt utlämningsförfarande och vilar på principen om ömsesidigt erkännande, vilket innebär att ett beslut om överlämnande, ett begrepp som i detta sammanhang ersatt utlämning, i princip ska verkställas av andra medlemsstater om inte särskilda och relativt begränsade vägransgrunder är för handen. Arresteringsorderförfarandet tillämpas även gentemot Danmark och Finland om inte berörda myndigheter i det enskilda fallet har kommit överens om att tillämpa det nordiska utlämningsförfarandet.
Den 28 juni 2006 undertecknades avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge (EU-avtalet). Genom avtalet skapas ett arresteringsorderförfarande mellan, å ena sidan, EU:s medlemsstater, och, å andra sidan, Island och Norge. EUavtalet är i stor utsträckning likalydande med arresteringsorderrambeslutet. Efter ikraftträdande av Lissabonfördraget av den 13 december 2007 om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (Lissabonfördraget, EUT 2007 C 306/1) har avtalet den 15 februari 2010 översänts till Europaparlamentet för dess godkännande.
Det nordiska samarbetet på området har också en lång tradition. Utlämning mellan de nordiska länderna regleras i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (den nordiska utlämningslagen, prop. 1959:72, bet. 1LU 1959:22, rskr. 1959:207). Lagstiftningen har sin grund i en rättslig harmonisering inom Norden och innebär ett mer
Bakgrund
långtgående och mindre komplicerat samarbete än det som gäller enligt utlämningslagen.
Vid det nordiska justitieministermötet på Svalbard i juni 2002 beslutades att de harmoniserade nordiska utlämningslagarna skulle revideras, främst i ljuset av arresteringsorderrambeslutet. Syftet var att förenkla och effektivisera utlämningsförfarandet mellan de nordiska staterna, med full respekt för grundläggande rättsprinciper, och i överensstämmelse med respektive lands internationella förpliktelser, bl.a. i förhållande till nämnda rambeslut. Konventionen om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (nordisk arresteringsorder) antogs på det nordiska justitieministermötet i Skagen den 21 juni 2005 och undertecknades av samtliga parter, inklusive Sverige, i Köpenhamn den 15 december samma år (i det följande benämnd konventionen). Till konventionen finns också en förklaranderapport som syftar till att ge vägledning vid tolkningen av konventionen.
I avsnitt 4 lämnas en utförlig redogörelse för innehållet i konventionen och EU-avtalet och överenskommelsernas förhållande till gällande rätt. En sammanfattning av reformbehovet görs i avsnitt 4.4. Överväganden och förslag lämnas i avsnitt 5.
4. Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt samt genomförandet i övriga Norden
4.1. Konventionen om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (nordisk arresteringsorder)
4.1.1. Konventionens syfte och allmänna utgångspunkter
Konventionen är tänkt att ersätta nu gällande ordning och samtliga tidigare instrument om utlämning mellan de nordiska staterna, dvs. både det harmoniserade utlämningsförfarande som har tillämpats sedan 1950-talet och – i förhållande till Danmark och Finland – den europeiska arresteringsordern.
Syftet med konventionen är att åstadkomma smidigare regler om utlämning mellan de nordiska staterna för att kunna förenkla och effektivisera förfarandet. Konventionen bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Det innebär att en begäran från en nordisk stat om att få en person överlämnad för lagföring eller verkställighet i princip ska bifallas av den verkställande staten om inte någon av de avslagsgrunder som uttryckligen föreskrivs i konventionen föreligger. I syfte att vidare förenkla handläggningen utgör en nordisk arresteringsorder både en
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
begäran om frihetsberövande för överlämnande och en begäran om överlämnande. För att markera att det rör sig om ett systemskifte har det tidigare använda begreppet utlämning bytts mot överlämnande. Vidare används begreppen den utfärdande staten istället för den anmodande staten och den verkställande staten istället för den anmodade staten.
I ingressen anges att konventionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen, vilka är gemensamma för de nordiska staterna. Det anförs att konventionen respekterar de grundläggande rättigheterna, som de garanteras av den europeiska konventionen av den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), och respekterar de nordiska staternas identitet. Vidare anges att konventionen inte hindrar de nordiska staterna från att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier. Slutligen föreskrivs bl.a. att ingen person får avvisas, utvisas, utlämnas, överlämnas, vidareutlämnas eller vidareöverlämnas till en stat där han eller hon löper allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling.
Nedan görs en genomgång av konventionsåtagandena och en jämförelse med gällande rätt. I avsnitt 4.4 redovisas en sammanfattning av reformbehovet.
Det bör i sammanhanget noteras att konventionen föreskriver vad som ska gälla såväl för den utfärdande som den verkställande staten. Den nordiska utlämningslagen reglerar å sin sida endast vad som ska gälla när Sverige agerar som verkställande stat, medan bestämmelser om när Sverige är utfärdande stat i huvudsak återfinns i förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott (utlämningsförordningen). Vid genomgången av gällande rätt kommer fokus att ligga på lagstiftningen.
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
Det kan vidare noteras att Finland den 1 januari 2008 upphävde sin motsvarighet till den nordiska utlämningslagen och således sedan denna tidpunkt endast gör framställningar om överlämnande från Sverige med stöd av arresteringsorderrambeslutet. Vid presentationen av promemorians överväganden och förslag i avsnitt 5 görs, när så är relevant, en genomgång av arresteringsorderlagens bestämmelser i förhållande till varje delförslag.
4.1.2. Tillämpningsområde
Konventionens tillämpningsområde framgår av artikel 2.1. Där föreskrivs att en nordisk arresteringsorder får utfärdas för lagföring av gärningar som enligt den utfärdande statens lagstiftning kan leda till ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd samt för straffverkställighet av dom på fängelsestraff eller någon annan frihetsberövande åtgärd. Av artikel 2.2 framgår att det, för det fall den nordiska arresteringsordern omfattar flera gärningar, är tillräckligt att dessa förutsättningar är uppfyllda för en av gärningarna (s.k. accessoriskt överlämnande).
En nordisk arresteringsorder kan utfärdas beträffande den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott. Till grund för ordern ska ligga en verkställbar dom, ett anhållningsbeslut, häktningsbeslut eller annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan.
Gällande rätt
Konventionens tillämpningsområde överensstämmer i princip med nuvarande ordning enligt den nordiska utlämningslagen (1 och 3 §§). Lagen innehåller dock även särskilda strafftrösklar för svenska medborgare (2 §) som inte återfinns i konventionen. Någon möjlighet att utlämna en person som inte samtycker till
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
det på grundval av ett anhållningsbeslut finns heller inte enligt gällande rätt. Om den som begärs utlämnad inte samtycker till utlämningen eller erkänner den gärning som ligger till grund för begäran ska ansökan grunda sig antingen på en fällande dom eller ett annat beslut där det framgår att en domstol i den utfärdande staten funnit att det föreligger sannolika skäl för det brott som ansökan grundar sig på (9 § andra stycket). Vid ett tillträde till konventionen krävs således en ändring av gällande rätt för att en nordisk arresteringsorder ska kunna ligga till grund för ett överlämnande. Denna kan, till skillnad från vad som gäller idag, grundas på ett anhållningsbeslut även då den eftersökte inte samtycker till utlämning.
4.1.3. Förhållandet till den europeiska arresteringsordern
Av artikel 1.2 följer att en europeisk arresteringsorder utfärdad av Danmark, Finland eller Sverige ska betraktas som en nordisk arresteringsorder enligt konventionen. En nordisk arresteringsorder ska således ha företräde framför en europeisk dito utan att detta särskilt behöver anges i framställningen. I förklaranderapporten anges att avsikten med denna bestämmelse är att minska den administrativa belastningen på så sätt att det inte ska vara nödvändigt att utfärda både en nordisk och en europeisk arresteringsorder i de fall den utfärdande staten inte känner till i vilket land den eftersökte befinner sig.
Gällande rätt
Idag gäller enligt 4 kap. 4 § arresteringsorderlagen den omvända ordningen. Den utfärdande myndigheten i Danmark eller Finland måste särskilt begära att en utfärdad europeisk arresteringsorder i Sverige ska beaktas som en framställan om utlämning enligt den nordiska utlämningslagen. I denna del krävs således lagändringar för att tillgodose konventionens reglering.
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
4.1.4. Förutsättningar för överlämnande
Enligt artikel 1.1 i konventionen definieras en nordisk arresteringsorder som ett rättsligt avgörande, utfärdat av en nordisk stat med syftet att en annan nordisk stat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd. Regleringen riktar sig till de av de nordiska staterna angivna behöriga rättsliga myndigheterna. Av definitionen framgår att en nordisk arresteringsorder i princip ersätter det tvåstegsförfarande som är det vanliga enligt den nordiska utlämningslagen, där en person först efterlyses och sedan, efter gripandet, begärs utlämnad.
I konventionen föreskrivs vidare i artikel 1.3 att en nordisk arresteringsorder ska verkställas i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande. Ett överlämnande ska således i princip ske om inte någon av de i konventionen angivna avslagsgrunderna föreligger. Någon kontroll av dubbel straffbarhet ska, enligt artikel 2.3, inte göras.
Som nämnts innehåller ingressen uttalanden om att grundläggande rättsprinciper ska upprätthållas och att konventionen inte hindrar de nordiska staterna från att tillämpa sina konstitutionella regler. Vidare regleras i konventionens artikel 4 tre obligatoriska avslagsgrunder. Överlämnande ska således vägras om nåd eller amnesti för det brott som ligger till grund för arresteringsordern har meddelats i den verkställande staten och denna stat var behörig att lagföra brottet enligt nationell lagstiftning, den eftersöktes ansvar redan har prövats för samma gärning i en nordisk stat eller en medlemsstat i EU och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas (principen om ne bis in idem) samt om gärningen ägt rum innan den eftersökte har uppnått straffmyndighetsålder enligt lagstiftningen i den verkställande staten. De obligatoriska avslagsgrunderna, som staterna är skyldiga att införa, innebär att den verkställande
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
rättsliga myndigheten ska avslå den nordiska arresteringsordern om någon av dessa omständigheter föreligger.
I artikel 5 föreskrivs fem fakultativa avslagsgrunder som staterna kan välja att införa och som innebär att en nordisk arresteringsorder får avslås om någon eller några av dem föreligger. Dessa avslagsgrunder är att lagföring för samma gärning pågår i den verkställande staten (lis pendens), att gärningen som ligger till grund för den nordiska arresteringsordern är att anse som helt eller delvis begången i den verkställande staten och där inte utgör ett brott, ne bis in idem avseende domar från länder utanför Norden och EU, meddelad åtalsunderlåtelse eller nedlagt åtal i den verkställande staten, eller om den eftersökte i en annan nordisk stat omfattas av ett slutligt avgörande som hindrar senare lagföring, samt att den verkställande staten, när den nordiska arresteringsordern avser straffverkställighet, åtar sig att själv verkställa den utdömda påföljden.
Artikel 6 innehåller en möjlighet att villkora ett överlämnande för lagföring av en person som är medborgare eller bosatt i den stat som ska verkställa överlämnandet, på så sätt att det eventuella straff som ådöms i den utfärdande staten ska avtjänas i hemstaten. Syftet med en sådan reglering är främst att möjligheten till återanpassning förbättras om verkställigheten av straffet sker där personen sedan också ska leva och bo.
Gällande rätt
I den nordiska utlämningslagen upptas ett fåtal avslagsgrunder. Dessa är dels ett förbud mot att utlämna någon för politiska brott som inte motsvarar brott enligt svensk lag (4 § första stycket), dels förbud mot utlämning om det i Sverige meddelats dom eller åtalsunderlåtelse angående samma brott som utlämningen avser (5 §). Därutöver finns specialregler som begränsar möjligheten att utlämna svenska medborgare (2 § och 4 § tredje stycket). Även pågående lagföring kan i vissa
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
situationer utgöra hinder mot utlämning (6 §). Att lagen innehåller så få avslagsgrunder ska dock ses mot bakgrund av att den nordiska utlämningslagen – till skillnad från konventionen – bygger på en fri prövning i varje fall. Även om det inte finns någon tillämplig avslagsgrund kan utlämningsframställan således ändå avslås om det i det enskilda fallet skulle bedömas lämpligt. I förarbetena till den nordiska utlämningslagen anfördes att även om den allmänna utgångspunkten är att en lagligen grundad nordisk utlämningsframställan ska bifallas, innebär den diskretionära prövningsrätt som tillkommer den beslutande myndigheten att det finns en funktion som innebär att en utlämning inte i det enskilda fallet leder till stötande resultat (prop. 1959:72 s. 27).
När det gäller regleringen av förutsättningarna för ett överlämnande ställer ett tillträde till konventionen relativt omfattande krav på ändringar och kompletteringar av gällande rätt. Principen om fri prövning för den verkställande staten har i konventionen ersatts med principen om ömsesidigt erkännande. Av de avslagsgrunder som uttryckligen anges i den nordiska utlämningslagen är det bara ett fåtal som har en motsvarighet i konventionen. De avslagsgrunder som avser politiska brott och som gör skillnad på egna medborgare och andra personer har slopats i konventionen. Omvänt innehåller konventionen ett antal avslagsgrunder, däribland flera som har fått en obligatorisk utformning, som inte har någon motsvarighet i dagens reglering.
I den nordiska utlämningslagen finns ingen bestämmelse som motsvarar konventionens reglering om villkorad utlämning. Dock finns en generell möjlighet enligt 7 § andra stycket att i samband med beviljande av en utlämning uppställa de villkor som anses nödvändiga. Inom Norden finns dessutom en ordning med överförande av straffverkställighet enligt lag (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen). Principen enligt denna lag är att en nordbo ska verkställa ett fängelsestraff i sitt hemland även om han eller hon har dömts i en annan nordisk stat.
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
4.1.5. Särskilda regler i förhållande till Island
Konventionen innehåller en särreglering i förhållande till Island avseende dels överlämnande av egna medborgare, dels överlämnande för politiska brott (artiklarna 26-27). Genom dessa bestämmelser ges Island en möjlighet att vägra överlämnande av en egen medborgare om denne inte stadigvarande vistats i den utfärdande nordiska staten sedan minst två år eller det brott som ligger till grund för den nordiska arresteringsordern enligt isländsk rätt är belagd med minst fyra års fängelse. Vidare får Island vägra överlämnande för politiska brott om den som eftersöks är isländsk medborgare, om gärningen inte är motsvarar brott enligt isländsk lag eller omfattas av artiklarna 1–3 i Europarådets konvention av den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism. Övriga nordiska länder får tillämpa motsvarande regler reciprokt gentemot Island. Som framgår av avsnitt 4.3.3 nedan har Island valt att inte utnyttja dessa möjligheter i sin lagstiftning.
Gällande rätt
I den nordiska utlämningslagen finns ingen särreglering i förhållande till något nordiskt land. De regler om politiska brott och egna medborgare som enligt konventionen gäller endast i förhållande till Island är dock i sak i överensstämmelse med de regler som enligt den nordiska utlämningslagen generellt gäller i förhållandet till alla nordiska länder.
4.1.6. Utfärdande av en nordisk arresteringsorder
Av artikel 3.1 i konventionen framgår att en nordisk arresteringsorder ska utfärdas av en rättslig myndighet som är behörig enligt den utfärdande statens lagstiftning. Formen och innehållet i en nordisk arresteringsorder framgår av artikel 7.1
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
samt av det formulär för utfärdande som är bilagt konventionen. Där framgår att en nordisk arresteringsorder ska innehålla uppgifter om bland annat den eftersökte, en beskrivning av brottet, inklusive dess rubricering, och förekomsten av en verkställbar dom, häktnings- eller anhållningsbeslut eller motsvarande. För det fall den nordiska arresteringsordern omfattar flera brott räcker det att det finns ett anhållnings- eller häktningsbeslut för ett av brotten (artikel 7.2).
En grundtanke i konventionen är att rättsliga myndigheter i den verkställande staten, på grundval av den information som framgår av den nordiska arresteringsordern, ska kunna fatta beslut om gripande, anhållande, häktning och överlämnande av den eftersökte. Den verkställande myndigheten ska alltså normalt inte ha behov av några ytterligare upplysningar än de som framgår av själva arresteringsordern. Om det behövs får dock kompletterande uppgifter begäras in från den utfärdande staten (artikel 13.2).
Enligt konventionens artikel 8.1 får arresteringsordern, om det är känt var den eftersökte befinner sig, översändas direkt till den rättsliga myndighet som den nationella staten enligt artikel 3.2 förklarat vara behörig att verkställa en nordisk arresteringsorder. Staterna får även utse en centralmyndighet för att biträda de rättsliga myndigheterna (artikel 3.3). Om det däremot inte skulle vara känt var den eftersökte befinner sig får den utfärdande rättsliga myndigheten enligt artikel 8.2 begära att en eller flera av de nordiska staterna efterlyser personen enligt sitt nationella efterlysningsförfarande. Den utfärdande myndigheten kan också besluta om en registrering av den eftersökte i Schengens informationssystem (SIS). En sådan registrering anses likvärdig med en nordisk arresteringsorder om den är åtföljd av den information som beskrivs i artikel 7.1. Under en övergångsperiod, så länge SIS inte kan överföra all den information som beskrivs i artikel 7, ska en registrering ändå anses likvärdig med en nordisk arresteringsorder i väntan på att denna mottas av den verkställande rättsliga myndigheten (artikel 8.3). Av förklaranderapporten framgår vidare att en efterlysning
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
också ska kunna göras genom Interpol. Där sägs också att tanken är att en nordisk arresteringsorder, liksom är fallet idag, ska kunna översändas med fax.
Gällande rätt
Enligt 9 § nordiska utlämningslagen kan en framställning om utlämning göras av såväl polis- som åklagarmyndighet. I 6 § utlämningsförordningen anges vilka uppgifter som ska bifogas ansökan. Där framgår att en ansökan bland annat ska innehålla uppgifter om den person som begärs utlämnad, om den brottsliga gärningen och tillämpliga straffbestämmelser i den utfärdande staten samt, då samtycke till utlämning inte föreligger, ett beslut som visar att en domstol funnit sannolika skäl för att den som begärs utlämnad har begått det uppgivna brottet.
En framställning om utlämning lämnas antingen till riksåklagaren eller, om den eftersöktes uppehållsort är känd, direkt till lokal åklagare (9 § första stycket). Ett ärende om utlämning enligt den nordiska utlämningslagen inleds dock i många fall antingen genom en s.k. nordisk efterlysning eller, om den eftersöktes uppehållsort är okänd, genom en internationell efterlysning. En nordisk efterlysning kan göras även med ett anhållningsbeslut som grund medan det för utfärdande av en internationell efterlysning krävs att personen ifråga är häktad.
Såvitt avser det inledande förfarandet krävs sammanfattningsvis, vid ett tillträde till konventionen, ändring av gällande rätt på så sätt att det tydligt regleras att en nordisk arresteringsorder som inkommer till Sverige ska innehålla samtliga de uppgifter och vara utformad på det sätt som föreskrivs i konventionen. Slutligen bör tillägg till gällande rätt göras, vari det framgår att ett nordiskt överlämnandeförfarande även kan inledas genom en efterlysning i SIS.
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
4.1.7. Utredning och tvångsmedel
Konventionen föreskriver inte närmare hur utredningen av en nordisk arresteringsorder ska bedrivas utan lämnar denna fråga i princip åt de nordiska staterna att själva reglera. När en person som eftersöks enligt en nordisk arresteringsorder grips, följer av artikel 9.1 bl.a. att denne i enlighet med den nationella lagstiftningen i det land där gripandet skett ska upplysas om innehållet i den nordiska arresteringsordern. Av artikel 9.2 framgår att även rätten till juridiskt biträde och tolk ska följa den nationella lagstiftningen i den stat där gripandet ägt rum.
Även frågan om den eftersökte, efter gripandet, ska vara fortsatt frihetsberövad samt vilka tvångsmedel som kan behövas för att utreda den nordiska arresteringsordern och säkra överlämnandet ska avgöras i enlighet med den verkställande statens lagstiftning (artikel 10). Istället för att hålla den eftersökte frihetsberövad får den verkställande staten tillfälligt försätta personen på fri fot, om den vidtar alla de åtgärder som bedöms nödvändiga för att undvika att personen avviker. Enligt artikel 22 ska den utfärdande staten räkna av tiden för varje frihetsberövande, även i den verkställande staten, från det totala frihetsberövande som ska avtjänas i den utfärdande staten till följd av att ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande påföljd har dömts ut.
Frågan om beslag och överlämnande av beslagtagen egendom regleras särskilt i artikel 25. Bestämmelsen anger att den verkställande staten enligt nationell rätt ska beslagta och överlämna egendom som kan behöva företes som bevis eller har förvärvats av den eftersökte till följd av brottet.
Gällande rätt
Enligt nuvarande ordning utreds nordiska utlämningsärenden i första hand på lokala åklagarkamrar. Utredningen ska bedrivas skyndsamt och med tillämpning av rättegångsbalkens regler om
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
förundersökning i brottmål (10 §). Därav följer även att offentlig försvarare förordnas som i ett vanligt brottmål, dvs. som regel om fråga om tvångsmedel aktualiseras eller om den personliga situationen för den individ som begärs utlämnad påkallar det. Ersättning till den offentlige försvararen ska betalas av staten, om det inte finns särskilda skäl för att den som begärs utlämnad ska återbetala kostnaden (14 §). Såvitt gäller tolkning regleras i rättegångsbalken visserligen endast en sådan rätt vid förfaranden inför rätten. Samma principer tillämpas dock utan någon uttrycklig bestämmelse därom även under förundersökningen (Fitger, Kommentaren till rättegångsbalken, Del 1, s. 5:12).
Vad gäller tvångsmedel reglerar 17 § vad som gäller för tiden innan en utlämningsframställning har inkommit (s.k. provisoriskt anhållande). Där anges bland annat att den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott för vilket han eller hon kan utlämnas och vars motsvarighet kan leda till fängelse i Sverige, får anhållas av åklagare om polis- eller åklagarmyndighet i den andra nordiska staten begär det eller i anledning av en i en sådan stat utfärdad efterlysning. Den anhållne kan begära rättens prövning av anhållningsbeslutet. Rätten ska i sådant fall skyndsamt hålla en förhandling, enligt de regler som gäller för brottmål. Så snart anhållningsbeslutet har fattats ska den nordiska staten i fråga underrättas om det. Beslutet ska hävas om det inte inom två veckor efter avsändandet av underrättelsen om beslutet har kommit in en framställning om utlämning. Om en anhållen person inte har frigetts ska åklagaren ge in en häktningsframställan till rätten senast den femte dagen från den dag myndigheten fick del av utlämningsframställningen. Den som hålls häktad har rätt till ny förhandling inom tre veckor från det att beslut senast meddelats.
Även beslag får ske. Om en utlämning sedan beviljas kan samtidigt beslutas att beslagtagen egendom ska överlämnas till den utfärdande staten (15 § tredje stycket).
Tvångsmedelsanvändningen efter att en utlämningsframställning har lämnats in regleras i 12 §. Där framgår att tvångsmedel kan användas till främjande av
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
utredningen och för att säkerställa utlämning i enlighet med reglerna om brottmål i 24–28 kap. rättegångsbalken. Den som begärs utlämnad kan alltså anhållas och häktas som i vanliga brottmål. En förutsättning är dock att den gärning utlämningsframställan grundas på eller motsvarande gärning enligt svensk lag utgör ett brott. Vissa specialregler gäller emellertid för tvångsmedel i ett nordiskt utlämningsärende. Exempelvis gäller rättens beslut om tvångsmedel till dess ärendet har avgjorts eller, om utlämning beviljas, till dess utlämningen har verkställts. Även efter att ett beslut om utlämning har fattats kan beslut om tvångsmedel meddelas. Talan mot ett tvångsmedelsbeslut förs genom besvär till Högsta domstolen utan någon inskränkning i tid. Den som har häktats i ett utlämningsärende kan begära att en ny häktningsförhandling ska hållas inom tre veckor från det att ett beslut senast meddelades. Att tiden för ett frihetsberövande i anledning av ett nordiskt utlämningsärende ska avräknas från en frihetsberövande påföljd som sedan utdöms i Sverige framgår av 33 kap. 7 § brottsbalken.
Sammanfattningsvis kräver ett tillträde till konventionen, såvitt avser regleringen av tvångsmedel, vissa ändringar av gällande rätt. Då en arresteringsorder innebär både en begäran om gripande och överlämnande behövs inte längre en reglering som gör skillnad på användande av tvångsmedel i anledning av en begäran om gripande och sådant användande i anledning en begäran om utlämning.
Det finns dock även i övrigt skäl att se över tvångsmedelsregleringen i den nordiska utlämningslagen, se avsnitt 4.4.
4.1.8. Samtycke m.m.
I samband med att den eftersökte grips ska han eller hon även upplysas om möjligheten att samtycka till överlämnandet. Ett sådant samtycke ska lämnas inför den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med den verkställande statens lag (artikel
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
11.1). Enligt artikel 11.2 ska den eftersökte personen alltid ha rätt till juridiskt biträde som kan säkerställa att ett samtycke lämnas frivilligt och med insikt om dess följder. Samtidigt som den eftersökte samtycker till att överlämnas kan denna även lämna sitt samtycke till att enligt artikel 23.2 b) lagföras för andra gärningar än de som omfattas av arresteringsordern (se vidare avsnitt 4.1.10).
En person som eftersöks enligt en nordisk arresteringsorder och som inte samtycker till överlämnandet ska enligt artikel 12 ha rätt att höras innan ett beslut meddelas.
Gällande rätt
Enligt den nordiska utlämningslagen lämnas samtycke till utlämning till åklagaren (10 § andra stycket). Av utlämningsförordningen framgår att samtycket lämnas skriftligen enligt formulär som fastställs av riksåklagaren (12 §). Vidare framgår att den som ska utlämnas ska underrättas om innebörden i samtycket och att ovan nämnda formulär som huvudregel ska vara översatt till det språk den som ska utlämnas normalt använder (5 b § tredje stycket samma förordning). I dessa fall ställs inte samma krav som i icke-samtyckesfallen på att ansökan ska grundas på ett beslut där en domstol funnit att det föreligger sannolika skäl till misstanke om att den som begärs utlämnad har begått det uppgivna brottet.
4.1.9. Tidsfrister och beslut
Beslut om överlämnande ska enligt artikel 3 fattas av de nationella behöriga myndigheterna. Ett allmänt skyndsamhetskrav ska gälla för handläggningen av en nordisk arresteringsorder (artikel 14.1). Ett beslut i anledning av en nordisk arresteringsorder ska enligt artikel 13.1 fattas inom de tidsfrister och enligt de villkor som ställs upp i konventionen.
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
Därutöver finns preciserade tidsfrister för meddelande av ett överlämnandebeslut och verkställandet av detsamma. Ett slutligt beslut om överlämnande i fall där den eftersökte samtycker ska meddelas senast tre dagar efter det att samtycket lämnades och i övriga fall senast trettio dagar efter att den eftersökte har gripits. Är dessa tidsfrister omöjliga att hålla ska utfärdande stat skyndsamt underrättas och beslut fattas så snart det är möjligt (artikel 14.2–4). Om den person som eftersöks skulle omfattas av några privilegier eller av immunitet som gör lagföring eller verkställighet omöjlig och dessa hinder sedermera skulle upphävas, börjar tidsfristerna inte löpa förrän den verkställande rättsliga myndigheten har informerats om upphävandet (art 16). Ytterligare ett undantag från tidsfristerna gäller om personen som eftersöks enligt en nordisk arresteringsorder skulle vara skyddad mot vidare utlämning på grund av ett åtagande av den verkställande staten gentemot någon annan stat som i ett tidigare skede överlämnat eller utlämnat personen (artikel 17).
Konventionen innehåller även bestämmelser för den situationen då flera stater har begärt överlämnande eller utlämning av samma person (artikel 15). De omständigheter som ska beaktas vid avgörande av vilken framställning som då ska bifallas är bland annat brottens relativa svårhetsgrad, gärningsort och när de olika framställningarna utfärdades. Enligt samma artikel påverkar inte konventionen förpliktelser enligt Internationella brottmålsdomstolens stadga eller gentemot de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt.
Ett beslut i anledning av en nordisk arresteringsorder ska omedelbart meddelas den utfärdande myndigheten (artikel 18). Ett avslagsbeslut måste motiveras (artikel 14.6). Vid bifall ska den eftersökte överlämnas så snart som möjligt och senast fem dagar efter att beslutet meddelats. Visar sig denna tidsfrist av särskilda skäl omöjlig att hålla ska en ny tidsfrist om maximalt fem dagar sättas. Tidpunkten kan därutöver skjutas upp ytterligare endast av anledningar som ligger utanför de berörda staternas kontroll eller av allvarliga humanitära skäl, exempelvis
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
att ett överlämnande skulle kunna innebära fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Om tidsfristerna har löpt ut ska personen i förekommande fall försättas på fri fot (artikel 19.6).
Skulle den verkställande staten före verkställighet av beslutet om överlämnande själv vilja lagföra den eftersökte för en annan gärning eller låta denne avtjäna straff för en redan utdömd påföljd finns en möjlighet att skjuta upp överlämnandet (artikel 20.1). Istället för att skjuta upp överlämnandet kan de inblandade parterna komma överens om villkor för ett tillfälligt överlämnande (artikel 20.2).
Om det vid verkställandet av ett överlämnande är nödvändigt att föra personen över eller igenom ytterligare ett eller flera nordiska länder än de som varit involverade i fråga om arresteringsordern, får det ske utan något särskilt tillstånd (s.k. transitering, artikel 21).
Gällande rätt
Enligt den nordiska utlämningslagen kan beslut om utlämning fattas av tre olika instanser; lokal åklagare, riksåklagaren eller regeringen (15 §). Regeringen fattar alltid beslut i de fall det rör sig om politiska brott eller om det finns konkurrerande framställningar från flera olika stater. I övrigt fattas beslut om utlämning av lokal åklagare i de fall den person som begärs utlämnad har samtyckt till utlämningen och det bl.a. inte finns ett åtal eller en fängelsedom mot denne i Sverige samt åklagaren inte finner annat hinder mot utlämningen. I övriga fall överlämnas utredningen till riksåklagaren. Om riksåklagaren finner det uppenbart att utlämningen ska bifallas och ärendet inte rör en svensk medborgare eller något av de övriga fall då regeringen har exklusiv beslutanderätt, får utlämningen beviljas. I förarbetena har anförts att uppenbarhetskravet ska tolkas så att ärendet, vid minsta tveksamhet till ett bifall, ska överlämnas till regeringen (prop. 1982/83:91 s. 15). Riksåklagarens beslut får inte överklagas (21 §). Övriga ärenden överlämnas till
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
regeringen. Innan regeringen meddelar sitt beslut får den, om det finns särskilda skäl, inhämta yttrande från Högsta domstolen (15 a §). Det kan exempelvis bli aktuellt att höra Högsta domstolen om det rör sig om ett gränsfall eller ärendet aktualiserar lagtolkningsfrågor (prop. 1980/81:154 s. 36). Högsta domstolen ska hålla förhandling om det anses behövas. Om Högsta domstolen finner att utlämning inte kan ske är regeringen bunden av domstolens beslut.
I den nordiska utlämningslagen finns ingen bestämd tidsfrist för verkställandet av ett beslut om utlämning utan endast ett stadgande om att det ska göras så snart det kan ske (16 §). Liknande regler om uppskjutet och villkorat överlämnande som föreskrivs i konventionen återfinns i den nordiska utlämningslagen (6 §). De är där emellertid utformade som tillfälliga hinder mot att bevilja utlämning och inte, som i konventionen, som hinder mot verkställighet. Lagens transiteringsbestämmelse överensstämmer också med konventionens reglering (19 §).
Sammanfattningsvis krävs för ett tillträde till konventionen inga lagändringar i fråga om vilken myndighet som ska fatta beslut, då det i konventionen endast anges att beslut ska fattas av en rättslig myndighet. Med detta begrepp förstås i första hand åklagare och domstol (jfr prop. 2003/04:7 s. 98) men det är samtidigt upp till varje stat att avge en förklaring om utsedda behöriga rättsliga myndigheter. Det finns emellertid skäl som ändå talar för att göra en översyn av reglerna beträffande beslutande myndighet i de nordiska överlämnandeärendena (se vidare avsnitt 4.4). Konventionen föreskriver även ett antal tidsfrister för beslut och verkställighet som inte återfinns i nu gällande reglering.
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
4.1.10. Möjlighet till åtal för andra brott samt till vidareöverlämnande och vidareutlämning
Konventionens huvudregel är att specialitetsprincipen inte gäller. En person som har överlämnats får således i princip ställas till ansvar även för andra brott, begångna före överlämnandet, än det eller de brott som låg till grund för den nordiska arresteringsordern (artikel 23). Ett par undantag från denna regel föreskrivs emellertid i samma artikel. I de situationer då överlämnande för det tillkommande brottet inte skulle ha medgivits på grund av att en obligatorisk avslagsgrund enligt artikel 4 föreligger får den överlämnade personen inte lagföras för brottet. Detsamma gäller om ett överlämnande skulle ha vägrats med tillämpning av specialreglerna i förhållande till Island och det tillkommande brottet är ett politiskt brott. Samma sak gäller vidare om ett överlämnande skulle ha kunnat vägras med hänvisning till någon av de fakultativa avslagsgrunderna avseende gärningsort (artikel 5.2) eller åtalsunderlåtelse (artikel 5.4) och den verkställande staten inte ger sitt samtycke till åtgärden. Nämnda undantag från huvudregeln blir dock inte tillämpliga om personen som har överlämnats själv har samtyckt till att lagföras också för andra brott eller om denne haft möjlighet att lämna den nordiska stat dit han eller hon har överlämnats men inte har gjort det inom 45 dagar efter slutgiltigt frigivandet alternativt har lämnat landet men återvänt. I dessa situationer kan ett överlämnande således alltid utvidgas och lagföring äga rum för andra brott än de som låg till grund för den nordiska arresteringsordern.
Vidareöverlämnande av en person som har överlämnats enligt en nordisk arresteringsorder för ett brott begånget före överlämnandet får som huvudregel göras till en annan nordisk stat (artikel 24.1). Undantaget är om överlämnandet skulle ha kunnat vägras av den verkställande staten med tillämpning av specialreglerna mellan Island och de övriga nordiska staterna. Vidareöverlämnande eller vidareutlämning till stater utanför Norden får däremot som huvudregel inte ske (artikel 24.2). Från
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
denna regel finns tre undantag; att den överlämnade personen själv samtycker till åtgärden, att denne har haft möjlighet att lämna den utfärdande staten men inte gjort det inom 45 dagar från sitt slutliga frigivande eller har återvänt till den staten efter att ha lämnat den, eller att den verkställande staten samtycker.
Gällande rätt
Den nordiska utlämningslagens reglering avseende möjlighet för den utfärdande staten att åtala eller straffa för brott som inte omfattades av utlämningsframställningen gör skillnad mellan svenska och utländska medborgare (7 §). För svenska medborgare gäller i princip ett förbud mot sådan utvidgad utlämning. Undantaget är om den eftersökte själv samtycker till åtgärden eller om denne frivilligt har vistats i den utfärdande staten under viss tid. För utländska medborgare gäller specialitetsprincipen däremot bara om det finns en svensk dom eller beslut om åtalsunderlåtelse eller om gärningen utgör ett politiskt brott. I samtliga fall krävs regeringens tillstånd för att avsteg från specialitetsprincipen ska göras. Även för vidareutlämning för annat brott begånget före den ursprungliga utlämningen krävs regeringens tillstånd (18 §). Vidareutlämning till en stat utanför Norden får som huvudregel inte ske (7 § första stycket 4).
I dessa delar skiljer sig således konventionens reglering från gällande rätt och ett tillträde till konventionen ställer därmed krav på lagändringar.
4.1.11. Slutbestämmelser
I konventionens allmänna- och slutbestämmelser regleras dels förhållandet till andra internationella instrument, dels bl.a. frågor om undertecknande och ikraftträdande.
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
Bestämmelserna i konventionen påverkar inte de nordiska staternas åtaganden enligt arresteringsorderrambeslutet eller andra utlämningsförfaranden med tredje land (artikel 28.2). Staterna får också ingå bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser med medlemsstater i EU eller tredjeland efter konventionens ikraftträdande. Sådana avtal eller överenskommelser får dock inte påverka förbindelserna med nordiska stater som inte är parter i dessa (artikel 28.3)
Av artikel 29 framgår bl.a. att en nordisk stat kan tillträda konventionen genom undertecknande, med eller utan förbehåll för efterföljande ratifikation eller godkännande. Sverige undertecknade, som nämnts, konventionen den 15 december 2005 med förbehåll för senare ratifikation. Konventionen träder i kraft tre månader efter samtliga nordiska staters tillträde. I förhållande till Grönland och Färöarna gäller särskilda ikraftträdanderegler. Konventionen möjliggör vidare för de stater som tillträtt att komma överens om interimistisk tillämpning i avvaktan på ett slutligt ikraftträdande.
4.2. Avtalet mellan EU och Island och Norge (EUavtalet)
4.2.1. EU-avtalets innehåll
Avtalets syfte är att förbättra överlämnandet av personer mellan, å ena sidan, EU:s medlemsstater, och, å andra sidan, Norge och Island. De avtalsslutande parterna åtar sig att se till att systemet för utlämning mellan medlemsstaterna och Island och Norge ersätts med ett nytt system som grundar sig på en mekanism för överlämnande på grundval av en arresteringsorder (artikel 1). Artikel 2 innehåller definitioner av ett antal nyckelbegrepp i avtalet.
En arresteringsorder får, vid överlämnande för lagföring, utfärdas för gärningar som i den utfärdande staten kan leda till en frihetsberövande åtgärd i minst tolv månader eller, vid
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
överlämnande för verkställighet av en påföljd, om en frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut (artikel 3.1). Huvudregeln är att ett överlämnande bara får ske om gärningen utgör ett brott också enligt den verkställande statens lagstiftning (artikel 3.2). Undantag från detta görs för vissa brott. Därutöver får varje stat välja att från kravet på dubbel straffbarhet undanta de brottstyper som upptagits i den s.k. listan i arresteringsorderrambeslutet (artikel 3.3–4).
De avslagsgrunder som ska gälla eller får åberopas anges i artiklarna 4–7. De obligatoriska avslagsgrunderna gäller på samma sätt som i konventionen vid amnesti, vissa fall av ne bis in idem och bristande straffmyndighet. De fakultativa avslagsgrunderna omfattar bl.a. bristande dubbel straffbarhet om inte undantagen är tillämpliga, lis pendens, preskription i vissa fall, vissa gärningar som har begåtts på den verkställande statens territorium, vissa fall av ne bis in idem samt om arresteringsordern avser verkställighet av påföljd och den verkställande staten åtar sig att verkställa straffet.
Som huvudregel får ett överlämnande inte vägras med motiveringen att personen i fråga är medborgare i den verkställande staten eller med att den verkställande staten betraktar brottet som politiskt. En stat får emellertid bestämma att egna medborgare inte kommer att överlämnas eller endast beviljas på vissa villkor. I sådant fall får andra stater tillämpa ömsesidighet.
I övrigt gäller att avtalet inte påverkar skyldigheten att respektera skyddet för mänskliga rättigheter (artikel 1.3 och ingressen).
EU-avtalet ger i artikel 8 möjlighet för den verkställande staten att ställa villkor vid överlämnandet. Sådana villkor kan gälla rätt till förnyad prövning vid vissa utevarodomar, rätt till omprövning av ett livstidsstraff och rätt att återföras till sitt hemland för straffverkställighet vid överlämnande för lagföring.
Förfarandereglerna i EU-avtalet liknar i mycket motsvarande regler i konventionen. En arresteringsorder ska enligt avtalets artikel 11 vara upprättad i enlighet med det formulär som bilagts avtalet. Arresteringsordern får översändas direkt till den
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
verkställande myndigheten eller registreras i SIS (artikel 12). En arresteringsorder enligt EU-avtalet ska behandlas och verkställas skyndsamt men tidsfristerna skiljer sig från de som anges i konventionen (artikel 20.1). Fall då den eftersökte har rätt till privilegier eller immunitet regleras i artikel 23. Frågor om samtycke till överlämnande regleras i artikel 16. Artikeln reglerar också möjlighet till avstående från specialitetsprincipens skydd. Om den eftersökte samtycker till överlämnande, bör det finnas ett slutgiltigt beslut tio dagar efter det att samtycker lämnats (artikel 20.2). I övriga fall är huvudregeln att det slutgiltiga beslutet om överlämnande bör fattas senast 60 dagar efter det att den eftersökte har gripits (artikel 20.3). Den eftersökte ska, enligt artikel 26, överlämnas så snart som möjligt, som huvudregel tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att bifalla arresteringsordern.
Den eftersöktes rättigheter regleras bl.a. i artiklarna 14 och 17, t.ex. i fråga om offentlig försvarare och hörande. Vidare ska det frihetsberövande som sker i den verkställande staten avräknas från det totala frihetsberövande som ska avtjänas i den utfärdande staten till följd av att ett fängelsestraff döms ut (artikel 29). EU-avtalet tillåter som huvudregel inte att den utfärdande staten efter ett överlämnande lagför den överlämnade personen också för andra brott än sådana som omfattas av beslutet om överlämnande (artikel 30). Artikel 31 reglerar vidareöverlämnande och vidareutlämning. Enligt denna bestämmelse kan parterna lämna ett allmänt medgivande till vidareöverlämnande till andra stater som omfattas av avtalet. I vissa situationer krävs dock inte verkställande stats medgivande, exempelvis om den eftersökte själv samtycker. För vidareutlämning till tredjeland krävs dock alltid den verkställande statens medgivande i det enskilda fallet. Transitering av en eftersökt person ska som huvudregel tillåtas. Det finns dock en möjlighet att lämna en förklaring där förbehåll görs för egna medborgare (artikel 28 jämförd med 7.2).
EU-avtalet träder i kraft den första dagen i den tredje månaden efter den dag då generalsekreteraren för Europeiska
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
unionens råd har fastställt att alla formella krav på samtycke från parterna till avtalet har fullgjorts.
4.2.2. EU-avtalets förhållande till konventionen och till gällande rätt
Förhållandet till konventionen
Såväl konventionen som EU-avtalet bygger på ett förfarande om överlämnande enligt en arresteringsorder. Båda reglerar – för svenskt vidkommande – förfarandet vid överlämnande mellan, å ena sidan, Sverige och, å andra sidan, Island och Norge.
Enligt artikel 34 i EU-avtalet tillåts staterna att fortsätta att tillämpa överenskommelser som är i kraft i den mån dessa gör det möjligt att fördjupa eller vidga avtalets målsättningar och bidrar till att ytterligare förenkla eller underlätta förfarandena för överlämnande av personen som är föremål för en arresteringsorder. Staterna får också sluta nya avtal i den mån sådana avtal gör det möjligt att fördjupa eller vidga samarbetet i förhållande till EU-avtalet och som bidrar till att ytterligare förenkla eller underlätta förfarandena för överlämnande av personer som är föremål för en arresteringsorder, särskilt genom att fastställa kortare tidsfrister, genom att utöka förteckningen av brott enligt den s.k. listan, genom att ytterligare begränsa skälen till att vägra verkställighet eller genom att sänka strafftröskeln för överlämnande. Denna reglering innebär att Sverige får tillämpa konventionen i förhållande till Norge och Island, i den mån åtagandena enligt konventionen går längre än EU-avtalet.
Vid en jämförelse mellan de båda överenskommelserna kan konstateras att konventionen i samtliga delar har en reglering som innebär ett lika eller mer utvecklat samarbete än vad som följer av EU-avtalet (som nämnts kommer Island inte att införa särregleringen enligt artikel 26–27 i konventionen). Som exempel kan nämnas att EU-avtalet i förhållande till konventionen
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
föreskriver högre strafftrösklar, fler avslagsgrunder och längre tider för beslut och verkställighet. Detta får till följd att Sverige, i enlighet med artikel 34 i EU-avtalet, kommer att tillämpa konventionens bestämmelser i förhållande till Norge och Island.
Därutöver reglerar emellertid EU-avtalet ett par situationer där mer än två stater är inblandade som inte regleras i konventionen, nämligen vissa fall av transitering (artikel 28) och vidareöverlämnande eller vidareutlämning (artikel 31). EUavtalets regleringen är dessutom i dessa delar i ett par situationer mer långtgående än gällande svenska bestämmelser, se nedan.
Förhållandet till gällande rätt
Det föreslås i avsnitt 5.1 att Sverige tillämpar konventionen och den reglering som följer av den i förhållande till Norge och Island. EU-avtalet innebär dock vissa krav på lagändringar.
Såvitt avser transitering reglerar den nordiska utlämningslagen endast rent internnordiska transporter. För dessa krävs inget tillstånd (19 §). När transitering ska ske genom Sverige vid utlämning från en stat inom eller utanför EU (exempelvis från Norge och Island) till en EU-medlemsstat tillämpas 8 kap 2 § arresteringsorderlagen. Enligt denna bestämmelse finns ingen möjlighet för svenska myndigheter att avslå en begäran om transitering (se även prop. 2003/04:7 s. 150 f.). Om transitering däremot ska ske i anledning av utlämning från en EU-medlemsstat till en stat utanför EU återfinns den tillämpliga regleringen i 26 § utlämningslagen. Enligt denna ska transitering till en nordisk stat medges, om hinder inte skulle ha förelegat för utlämning enligt 2 eller 4 § nordiska utlämningslagen, dvs. om det är fråga om utlämning av svenska medborgare eller för politiska brott. Samma reglering blir även tillämplig vid transitering från en stat utanför EU till Norge eller Island. Som framgår av avsnitt 5.7.2 kommer Sverige inte att lämna en förklaring till EU-avtalet avseende undantag för transitering av egna medborgare. Detta innebär att nuvarande
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
reglering i arresteringsorderlagen och utlämningslagen i denna situation alltså tillåter en större möjlighet att neka transitering än EU-avtalet.
Som ovan redovisats tillåter den nordiska utlämningslagen som huvudregel inte vidareöverlämnande eller vidareutlämning till stater utanför Norden. Även för vidareutlämning till en nordisk stat krävs regeringens medgivande (18 §). Denna reglering är således snävare än EU-avtalets bestämmelse, som i vissa situationer tillåter vidareöverlämnande utan den verkställande statens medgivande. Detsamma gäller i de fall Sverige har att ta ställning till en begäran om vidareutlämning från en EU-medlemsstat till en stat utanför EU. En framställning om tillstånd ska då enligt 6 kap. 9 § arresteringsorderlagen prövas med stöd av 24 § utlämningslagen. Enligt denna bestämmelse ska frågan om vidareutlämning i princip prövas på samma sätt som en begäran om utlämning från Sverige.
4.3. Nordiskt genomförande av konventionen
4.3.1. Danmark
Danmark har tillträtt konventionen. Den 30 april 2007 beslutades Lov om aendring af lov om udlevering af lovovertaedere og om ophaevelse af lov om udlevering af lovovertraedere til Finland, Island, Norge og Sverige. Samtidigt sade Folketinget ja till att EU-avtalet med Norge och Island ratificeras. Lagen träder i kraft när justitieministern beslutar. Lagtekniskt ska konventionens bestämmelser genomföras genom att det i den danska utlämningslagen, i anslutning till de delar av lagen som innehåller regler om utlämning enligt en europeisk arresteringsorder, införs ett särskilt kapitel om utlämning inom Norden. Den tidigare nordiska utlämningslagen ska samtidigt upphävas och den danska utlämningslagstiftningen ska alltså finnas samlad i en lag.
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
Som förutsättningar för överlämnande innehåller regleringen, utöver de i konventionen angivna avslagsgrunderna, även en hänvisning till att överlämnandet inte får strida mot mänskliga rättigheter. Samtliga fakultativa avslagsgrunder har införts. De avslagsgrunder som avser att aktuell gärning begåtts i Danmark men där inte är straffbar (artikel 5.2) samt meddelad åtalsunderlåtelse för samma gärning (artikel 5.4) har dessutom gjorts obligatoriska.
Vad avser förfarandet ska beslut om överlämnande, precis som enligt den tidigare nordiska utlämningslagen, fattas av åklagare. När det finns en konkurrerande framställning från annan än en nordisk stat ska beslut dock fattas av Justitiedepartementet. Den som eftersöks enligt en nordisk arresteringsorder kan begära att åklagarens beslut omprövas av domstol. Även samtycke till överlämnande och avsteg från specialitetsprincipen ska lämnas inför domstol.
4.3.2. Finland
Även Finland har tillträtt konventionen. Lag om utlämning för brott mellan Finland och de övriga nordiska länderna trädde ikraft den 1 januari 2008 samtidigt som den tidigare gällande nordiska utlämningslagen upphävdes.
Samtliga fakultativa avslagsgrunder har införts. De avslagsgrunder som avser att aktuell gärning begåtts i Finland men där inte är straffbar (artikel 5.2) samt att den som söks för straffverkställighet är medborgare i Finland och vill avtjäna straffet där (del av artikel 5.5) har gjorts obligatoriska. Som obligatoriska avslagsgrunder har också införts att överlämnandet kan strida mot mänskliga rättigheter eller att det föreligger humanitära hinder mot överlämnande.
Förfarandet enligt den nya lagen har gjorts i princip identiskt med vad som föreskrivs i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen. Beslut om överlämnande fattas av ett antal utvalda tingsrätter.
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
Dessa beslut kan överklagas till Högsta domstolen. Samtycke lämnas inför tingsrätten.
Vid konkurrerande framställningar från stater utanför Norden och EU avgör Justitiedepartementet vilken framställning som ska bifallas.
4.3.3. Island
Det isländska parlamentet har under våren 2010 röstat ja till en lag om nordisk arresteringsorder. Lagen träder i kraft när samtliga nordiska länder har tillträtt konventionen.
Som redovisats i avsnitt 4.1.5 innehåller konventionen en möjlighet för Island att införa vissa särregleringar beträffande överlämnande av egna medborgare samt för politiska brott (artikel 26–27). Denna möjlighet har emellertid inte utnyttjats i den isländska lagstiftningen.
Samtliga av konventionens fakultativa avslagsgrunder har införts och även i lagstiftningen fått en fakultativ utformning. Någon hänvisning till mänskliga rättigheter som avslagsgrund förekommer inte.
Beslut om överlämnande fattas av riksåklagaren. Denne fattar även beslut då det föreligger konkurrerande nordiska arresteringsorder. För det fall det föreligger en konkurrerande framställning från någon stat utanför Norden beslutar emellertid Justitiedepartementet vilken framställning som ska ha företräde.
4.3.4. Norge
Norge har tillträtt konventionen. Lov om pågripelse og overlevering mellom de nordiske stater på grunn av straffbare forhold (lov om nordisk arrestordre) beslutades den 19 september 2008. Lagen träder i kraft när kungen bestämmer.
Samtliga fakultativa avslagsgrunder har införts. Den avslagsgrund som avser att åtalsunderlåtelse meddelats för
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
samma gärning (artikel 5.4) har gjorts obligatorisk. Någon hänvisning till mänskliga rättigheter som avslagsgrund har inte ansetts nödvändig.
I samtyckesfallen fattar åklagare beslut om överlämnande. I övriga fall ska tingsrätten pröva om förutsättningarna för överlämnande är uppfyllda. Denna prövning är begränsad till frågorna om begäran utgör en nordisk arresteringsorder såsom den definierats i lagen samt om någon obligatorisk vägransgrund föreligger. Om domstolen finner att dessa villkor är uppfyllda skickas ärendet tillbaka till åklagaren för beslut i överlämnandefrågan. Tingsrättens beslut kan inte överklagas. Åklagarens beslut får däremot överklagas.
Beslut vid konkurrerande framställningar från flera nordiska stater fattas av domstol och vid konkurrerande framställningar från en stat utanför Norden av Justitiedepartementet.
4.4. Sammanfattning av lagstiftningsbehovet och behovet av en reform
I avsnitt 4.1 och 4.2 har bestämmelserna i konventionen och EUavtalet behandlats och en redogörelse för gällande rätt lämnats. I avsnitt 4.3 har lämnats en kort redogörelse för hur övriga nordiska länder valt att genomföra konventionen. Det lagstiftningsbehov som åtagandena i konventionen och EUavtalet ger upphov till kan sammanfattas enligt följande.
Konventionen
Den nordiska utlämningslagen bygger på fri prövningsrätt för den verkställande staten, dvs. en person får utlämnas. Konventionen utgår istället från ordning som bygger på principen om ömsesidigt erkännande; den utfärdande statens dom eller beslut erkänns direkt och den eftersökte ska överlämnas om inte någon av konventionens avslagsgrunder
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
föreligger. Som ovan redovisats ställer detta systemskifte relativt omfattande krav på ändringar och kompletteringar av gällande rätt. Av de avslagsgrunder som uttryckligen anges i den nordiska utlämningslagen är det bara ett fåtal som har en motsvarighet i konventionen. De avslagsgrunder som avser politiska brott och som gör skillnad på egna och utländska medborgare har slopats i konventionen. Omvänt innehåller konventionen ett antal avslagsgrunder som inte har någon motsvarighet i dagens reglering.
Frågan om vilket förfarande som ska gälla vid utredning och val av beslutande myndighet lämnas i stora delar till de enskilda nordiska staterna att själva bestämma. Trots detta ställer ett tillträde till konventionen krav på ett antal ändringar och kompletteringar av gällande rätt. Således krävs en reglering som innebär att en nordisk arresteringsorder ska innehålla samtliga de uppgifter och vara utformade på det sätt som föreskrivs i konventionen. Ändring krävs även för att ett anhållningsbeslut i alla situationer ska kunna ligga till grund för en nordisk arresteringsorder. Det krävs därutöver en reglering som klargör att ett nordiskt överlämnandeförfarande också kan inledas genom en efterlysning i SIS. Vidare innebär en nordisk arresteringsorder både en begäran om gripande och överlämnande. Det behövs därför inte längre en ordning som gör skillnad på användande av tvångsmedel i anledning av en begäran om gripande och sådant användande efter det att en begäran om utlämning har inkommit. Konventionen föreskriver vidare ett antal tidsfrister för beslut och verkställighet som inte återfinns i nu gällande reglering.
Konventionens bestämmelser om möjligheter för den utfärdande staten att åtala den överlämnade personen även för andra brott än de som omfattas av den nordiska arresteringsordern samt möjligheterna till vidareöverlämnande eller vidareutlämning skiljer sig också från gällande rätt.
Slutligen kommer lagändringar att krävas för att klargöra det förhållandet att en europeisk arresteringsorder utfärdad av
Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt Ds 2010:26
Danmark eller Finland ska betraktas som en nordisk arresteringsorder om den eftersökte påträffas i Sverige.
EU-avtalet
Som ovan konstaterats innehåller konventionen i princip en reglering som innebär ett lika eller mer utvecklat samarbete än vad som följer av EU-avtalet. Till följd därav kommer Sverige att tillämpa konventionens bestämmelser i förhållande till Norge och Island och inte EU-avtalets.
EU-avtalet reglerar emellertid ett par specifika situationer där fler än två stater är inblandade som inte omfattas av konventionen. Det rör sig om vissa fall av transitering och om vidareöverlämnande eller videreutlämning. I dessa delar är EUavtalets reglering på vissa punkter också mer långtgående än gällande bestämmelser. Således kommer EU-avtalet i dessa delar att kräva ett par mindre lagändringar. Lagreglering kommer även att krävas för klargörande av att en arresteringsorder utfärdad av Norge eller Island med stöd av EU-avtalet ska behandlas som en nordisk arresteringsorder om den eftersökte påträffas i Sverige.
Övrigt reformbehov
Ett tillträde till konventionen ställer således krav på ett antal förändringar i nuvarande lagstiftning. Därutöver finns emellertid skäl som talar för att nu även se över reglerna bl.a. angående beslutande myndigheter i de nordiska överlämnandeärendena, oaktat att konventionen lämnar den frågan öppen.
Det nordiska utlämningssamarbetet har, som tidigare redovisats, förvisso fungerat väl men bygger samtidigt på en harmoniserad lagstiftning som varit i bruk i drygt femtio år och som till viss del har blivit såväl språkligt som innehållsmässigt föråldrad.
Ds 2010:26 Överenskommelsernas innehåll och jämförelse med gällande rätt
Även de ändrade förutsättningarna för överlämnande enligt konventionen jämfört med dagens nordiska utlämningsregler påverkar frågan om beslutande myndighet och därmed förfarandereglerna. Exempelvis innebär slopandet av hindersreglerna avseende egna medborgare och politiska brott i konventionen att de avslagsgrunder regeringen hittills har prövat i princip nu försvinner. Det är i praktiken endast en mycket begränsad del av de nordiska utlämningsärendena i Sverige som under årens lopp har prövats av regeringen. Under perioden 2005-2009 har sammanlagt sju nordiska ärenden hänskjutits till regeringen. En uttalad generell strävan (se t.ex. prop. 1999/2000:61 s. 132) är även att förvaltningsärenden i möjligaste mån ska hanteras av myndigheter och inte av regeringen. Den allmänna utvecklingen får också anses ha gått mot att ge domstolarna en förstärkt roll vid prövning av beslut av betydelse för den enskilde och den rättsliga prövningen har förskjutits i riktning mot underrätterna.
I detta sammanhang bör även noteras att Högsta domstolen till regeringen framställt önskemål om ändringar, bl.a. i den nordiska utlämningslagen, som går ut på att domstolens prövning i de nordiska utlämningsärendena ska flyttas från Högsta domstolen till lägre instanser (Ju2000/6730/BIRS). Det anges i framställan att Högsta domstolens prövning i allmänhet har varit av enkel beskaffenhet och haft ett begränsat prejudikatvärde.
Därutöver har viss kritik framförts, i olika sammanhang, mot tvångsmedelsregleringen i den nordiska utlämningslagen som varande delvis otydlig och summarisk.
Sammanfattningsvis finns således goda skäl för att i detta sammanhang göra en översyn av reglerna bl.a. avseende beslutande myndighet, även i de delar konventionen inte innebär något uttryckligt åtagande att förändra gällande rätt.
5. Överväganden och förslag
5.1. Tillträde till konventionen
Förslag: Riksdagen godkänner konventionen av den 15 de-
cember 2005 om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (nordisk arresteringsorder).
Skälen för förslaget
De nordiska staterna har sedan lång tid tillbaka en stor samsyn på viktiga rättsliga områden, vilket har lett till ett särskilt nära rättsligt samarbete, bl.a. i straffrättsliga frågor. På utlämningsområdet finns sedan 1950-talet ett samarbete grundat på en harmoniserad lagstiftning. Samarbetet enligt de nordiska utlämningslagarna har fungerat mycket väl och har också utgjort en inspirationskälla till delar av regelverket om överlämnande inom EU.
Konventionen syftar till ett förbättrat samarbete och innebär på flera punkter en utvidgning av skyldigheten att överlämna en eftersökt person i förhållande till såväl den nuvarande nordiska utlämningsordningen som den europeiska arresteringsordern. Hittills har det inom Norden gällt en fri prövningsrätt för den verkställande staten. Konventionen bygger istället på principen om ömsesidigt erkännande av nordiska domar och beslut och innebär en principiell skyldighet att överlämna den eftersökte
Överväganden och förslag Ds 2010:26
om inte vissa närmare angivna avslagsgrunder är för handen. I linje härmed har flera av de nu gällande avslagsgrunderna rörande bl.a. svenska medborgare, vissa krav på dubbel straffbarhet samt politiska brott slopats i konventionen. Samtidigt föreskrivs att ett antal andra avslagsgrunder ska gälla i det nordiska samarbetet.
I avsnitt 4 konstateras att konventionens reglering på många sätt skiljer sig från den ordning som idag gäller enligt den nordiska utlämningslagen, varför ett svenskt tillträde kräver ändring av det gällande regelverket på ett antal punkter. Bland annat krävs ändringar av reglerna rörande förutsättningarna för ett överlämnande och vilka avslagsgrunder som kan åberopas, det inledande förfarandet, tidsfrister för beslut i överlämnandefrågan och verkställighet av dessa, möjligheterna till åtal för andra brott, liksom till vidareöverlämnande samt förhållandet till den europeiska arresteringsordern. Som konstaterats i det föregående föreligger också behov av en reform vad avser beslutande myndighet och tvångsmedelsregleringen.
Enligt EU-avtalet får staterna tillträda och tillämpa avtal som innebär ett mer fördjupat och förenklat samarbete. Det föreslås att Sverige tillämpar konventionen i förhållande till Island och Norge, eftersom den innebär ett lika eller mer utvecklat överlämnandesamarbete än det som följer av EU-avtalet.
På några punkter krävs dock, som nämnts, lagändringar för att tillgodose de åtaganden som följer av EU-avtalet.
I kommande avsnitt redogörs närmare för de överväganden som har gjorts vid bedömningen av lagstiftningsbehovet samt lämnas förslag till lagändringar. Dessa lagändringar bedöms vara rimliga och sammantaget leda till ett modernt och även fortsatt väl fungerande nordiskt samarbete såvitt avser överlämnande för lagföring eller verkställighet av utdömda frihetsberövande påföljder.
Det ligger i Sveriges intresse att ha ett fortsatt gott samarbete med våra nordiska grannländer på detta område. Konventionen har redan tillträtts av Danmark, Finland och Norge och arbete för ett tillträde pågår i Island (se närmare avsnitt 4.3).
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
Med hänsyn härtill föreslås att riksdagen godkänner konventionen. De förklaringar som bör lämnas i samband med ett svenskt tillträde redovisas i avsnitt 5.7.
5.2. En ny lagstiftning
Förslag: En lag om överlämnande från Sverige enligt en
nordisk arresteringsorder införs. Lag (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge upphävs.
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen.
Skälen för förslaget
Som tidigare konstaterats och som behandlas vidare i det följande kräver ett tillträde till konventionen relativt omfattande ändringar av det gällande regelverket. Det finns även i övrigt ett visst behov av reformer på området.
En första fråga att ta ställning till är hur en ny lagstiftning bäst genomförs. Det ligger nära till hands att överväga om lagstiftningsbehovet kan tillgodoses genom ändringar i den nordiska utlämningslagen. Som framgått av den jämförelse som gjorts i avsnitt 4 skiljer sig dock konventionen och den nordiska utlämningslagen väsentligt åt, både vad gäller struktur och innehåll. Stora skillnader föreligger såväl avseende förutsättningarna för överlämnande som regler om själva förfarandet. Ett antal av de avslagsgrunder som upptas i den nordiska utlämningslagen, som möjligheten att vägra utlämning av egna medborgare och utlämning för politiska brott, har slopats i konventionen, som å andra sidan innehåller avslagsgrunder som är nya för det nordiska samarbetet. Enligt konventionen förutsätts vidare att en översänd nordisk
Överväganden och förslag Ds 2010:26
arresteringsorder utgör tillräckligt underlag för såväl gripande som överlämnande av den eftersökte, medan den nordiska utlämningslagen i normalfallet förutsätter ett tvåstegsförfarande där den eftersökte först efterlyses och grips, varefter en särskild begäran om utlämning översänds. I konventionen föreskrivs också tidsfrister för såväl beslut som för verkställighet, vilket saknas i den nordiska utlämningslagen.
Sammanfattningsvis är skillnaderna mellan konventionsåtagandena och den nordiska utlämninglagen så stora att en genomgripande omstrukturering, med omfattande ändringar av det nuvarande regelverket, skulle krävas för ett tillträde till konventionen. Den nordiska utlämningslagen passar därför mindre väl som utgångspunkt.
En annan möjlighet som bör övervägas är om lagstiftningsbehovet kan tillgodoses genom ändringar i arresteringsorderlagen. Det som talar för en sådan lösning är främst att konventionens uppbyggnad, men även i betydande delar dess innehåll, i mycket liknar arresteringsorderrambeslutet. Således är strukturen med bland annat en arresteringsorder istället för det traditionella tvåstegsförfarandet, en i princip uttömmande reglering av avslagsgrunder och reglerade tidsfrister lika i konventionen och i arresteringsorderlagen.
Det föreligger emellertid även här ett antal betydande skillnader mellan de båda systemen. Skillnaderna har sin grund i att arresteringsorderlagen är utformad för att möjliggöra ett rättssäkert överlämnande också till länder vars rättssystem skiljer sig betydligt mer från det svenska än vad som är fallet inom Norden. Arresteringsorderlagen är också tillämplig i förhållande till länder med vilka Sverige ännu inte har den långa tradition av mycket förtroendefullt samarbete som finns i förhållande till de nordiska länderna. I jämförelse med arresteringsorderrambeslutet har de nordiska staterna genom konventionen därför gått ett steg längre genom att helt avskaffa kravet på dubbel straffbarhet, i princip inte ange någon strafftröskel för vilka brott överlämnande får begäras, inte göra någon skillnad mellan egna och utländska medborgare, ta upp färre fakultativa
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
avslagsgrunder, införa kortare tidsfrister för beslut och verkställighet samt utöka möjligheten att ställa den överlämnade till svars för brott som inte omfattas av den nordiska arresteringsordern. Att genomföra nödvändiga ändringar i arresteringsorderlagen skulle därför medföra behov av en stor mängd särlösningar för nordiska förhållanden. Detta skulle leda till en svåröverskådlig och svårtillämpad lagstiftning.
Den möjlighet som då i princip kvarstår är att de lagändringar konventionsåtagandena föranleder genomförs i en ny lag, samtidigt som den nordiska utlämningslagen upphävs. En samlad reglering av överlämnandeinstitutet inom Norden bör ge den tydligaste och mest lättillämpade ordningen. Det kan också konstateras att utlämningar inom Norden hittills har reglerats i en separat lag och att denna ordning har fungerat väl. En sådan ordning lämnar också fritt utrymme att behålla de delar av den nordiska utlämningslagen som har fungerat bra och som står i överensstämmelse med konventionen, samtidigt som inspiration till utformningen av lagbestämmelserna i andra fall kan sökas bl.a. i arresteringsorderlagen. I enlighet med konventionens terminologi bör, för att markera det systemskifte som nu äger rum, det tidigare använda begreppet utlämning ersättas med begreppet överlämnande.
Konventionen innehåller bestämmelser som reglerar förhållandena både när Sverige agerar som utfärdande och verkställande stat. På samma sätt som den nordiska utlämningslagen och arresteringsorderlagen kommer den nya lagen dock i princip att innehålla regler som avser handläggningen av överlämnanden från Sverige. Bestämmelser om utfärdande av en nordisk arresteringsorder och handläggningen av överlämnanden till Sverige kräver inte reglering i lag. Sådana handläggningsregler meddelas därför i förordning. I förordningsform meddelas även tillämpningsföreskrifter till lagen.
Konventionsåtagandena föreslås alltså genomföras genom den nya lagen. Det bör i detta sammanhang även påpekas att en allmän princip vid tillämpning av rättsregler som baseras på
Överväganden och förslag Ds 2010:26
internationella avtal är att de ska tolkas fördragskonformt. Det innebär att en lagbestämmelse, om dess innebörd i ett visst fall inte är helt klar, kan behöva tolkas med stöd av den bakomliggande överenskommelsen. Tillämparen bör då kunna utgå från att lagstiftaren har haft för avsikt uppfylla sitt åtagande enligt överenskommelsen. Detta innebär i förevarande fall att den som ska tillämpa den nya lagen kan behöva gå tillbaka till konventionen.
5.3. Förutsättningar för överlämnande
5.3.1. Tillämpningsområde
Förslag: Med en nordisk arresteringsorder avses ett rättsligt
avgörande, utfärdat av en rättslig myndighet i en nordisk stat, som innebär en begäran om att en rättslig myndighet i en annan nordisk stat ska gripa och överlämna en person för lagföring avseende gärningar som enligt den utfärdande statens lagstiftning kan leda till en frihetsberövande påföljd eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd.
En europeisk arresteringsorder utfärdad av Danmark eller Finland med stöd av arresteringsorderrambeslutet samt en arresteringsorder utfärdad av Island eller Norge med stöd av EU-avtalet ska betraktas som en nordisk arresteringsorder om det är känt att den eftersökte befinner sig i Sverige. En ändring av motsvarande innebörd införs i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Skälen för förslaget
I konventionens artikel 1.1 anges att en nordisk arresteringsorder är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en nordisk stat med syfte att en annan nordisk stat ska gripa och
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Det nya begreppet nordisk arresteringsorder föreslås definierat i lagen. I avsnitt 5.3.2 redovisas närmare principen om överlämnandeskyldighet och de avslagsgrunder som får åberopas.
Av artikel 3 i konventionen följer att såväl utfärdande som verkställande myndighet ska vara rättsliga myndigheter. Vidare föreskrivs i artikel 2.1 att en nordisk arresteringsorder kan avse överlämnande dels för lagföring av gärningar som kan leda till en frihetsberövande påföljd i den utfärdande staten, dels för verkställighet av en redan utdömd frihetsberövande påföljd.
Av artikel 1.2 följer att en europeisk arresteringsorder utfärdad av Danmark eller Finland ska betraktas som en nordisk arresteringsorder om det är känt att den eftersökte befinner sig i Sverige. Detta ska gälla utan att det särskilt behöver anges. Detsamma föreslås gälla en arresteringsorder utfärdad av Island eller Norge efter att EU-avtalet har trätt i kraft. Syftet är att underlätta administrationen kring arresteringsorderförfarandet.
Enligt 4 kap. 4 § arresteringsorderlagen gäller den omvända ordningen för nordiska utlämningsärenden, dvs. att den utfärdande myndigheten i Danmark eller Finland särskilt måste begära att en utfärdad europeisk arresteringsorder ska beaktas som en framställan om utlämning enligt den nordiska utlämningslagen. Det föreslås därför att denna bestämmelse ändras.
Överväganden och förslag Ds 2010:26
5.3.2. Avslagsgrunder
5.3.2.1 Allmänna utgångspunkter och grundläggande hinder för överlämnande
Förslag: Den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är
misstänkt, tilltalad eller dömd för en där straffbelagd gärning som kan leda till eller har lett till en frihetsberövande påföljd och som eftersöks enligt en nordisk arresteringsorder ska, om denne anträffas i Sverige och inget annat sägs i lagen om nordisk arresteringsorder eller i annan lag, överlämnas till den utfärdande nordiska staten.
Om en nordisk arresteringsorder omfattar flera gärningar är det tillräckligt att förutsättningar för överlämnande vad avser brottets svårhetsgrad eller det utdömda straffet föreligger för en av gärningarna.
Skälen för förslaget
Traditionellt har utlämning mellan stater byggt på en fri prövningsrätt för den verkställande staten. I Sverige har denna princip kommit till uttryck såväl i utlämningslagen som i den nordiska utlämningslagen. Med ett system med fri prövningsrätt finns inget krav på att alla de avslagsgrunder som kan tänkas bli aktuella måste regleras uttömmande.
Konventionen bygger däremot, som nämnts, på ett system med ömsesidigt erkännande och en principiell skyldighet att överlämna. Lagen om en nordisk arresteringsorder föreslås därför i princip uttryckligen reglera vilka avslagsgrunder som hindrar att överlämnande beviljas. Någon fri prövningsrätt ska således inte längre gälla när en nordisk stat begär någon överlämnad från Sverige. Överlämnande ska ske i samma situationer som enligt nuvarande ordning, dvs. när den
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
eftersökte är misstänkt, tilltalad eller dömd för en brottslig gärning som i den utfärdande staten kan leda till eller har lett till en frihetsberövande påföljd och personen befinner sig i Sverige.
Konventionens bestämmelser om s.k. accessoriskt överlämnande korresponderar med vad som gäller enligt den nordiska utlämningslagen, dvs. att det är tillräckligt att en av de gärningar som den nordiska arresteringsordern grundas på kan leda till eller har lett till en frihetsberövande påföljd i den lagförande staten. I denna del kan nuvarande bestämmelse därmed införas oförändrad i sak i en ny reglering.
Som redogjorts för i avsnitt 4.1.4 innehåller den nordiska utlämningslagen vissa krav på dubbel straffbarhet vad gäller utlämning av svenska medborgare samt utlämning för politiska brott (2 och 4 §§). Konventionen, som uttryckligen föreskriver att någon kontroll av dubbel straffbarhet inte ska ske, går alltså längre än vad som gäller idag. Med hänsyn till likheten mellan de nordiska rättssystemen torde denna nyhet i och för sig få begränsad praktisk betydelse. Avskaffandet av detta hinder för överlämnande visar dock hur samarbetet inom Norden nu fördjupas ytterligare.
Nedan redogörs bl.a. för de grundläggande hinder mot överlämnande som gäller samt allmänna utgångspunkter beträffande de avslagsgrunder som regleras i konventionen.
Grundläggande hinder för överlämnande m.m.
Utöver de grunder för avslag som regleras i artikel 4 och 5 i konventionen (se närmare nedan) innehåller ingressen ett antal beaktandesatser som syftar till att grundläggande rättsprinciper i samband med ett överlämnande ska respekteras. Där hänvisas bland annat till Europakonventionen och de nordiska staternas konstitutionella regler. Dessa beaktandesatser är inte formulerade som uttryckliga avslagsgrunder men har i vissa fall i de övriga nordiska länder som har tillträtt konventionen införts som sådana. Exempelvis har såväl i Danmark som Finland
Överväganden och förslag Ds 2010:26
föreskrivits att ett överlämnande inte får ske om det skulle strida mot mänskliga rättigheter.
De grundlagsbestämmelser som i första hand kan tänkas utgöra hinder mot ett överlämnande torde vara bestämmelserna i regeringsformen om föreningsfrihet och om immunitet samt tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens regler. Gärningar som omfattas av de två senare grundlagarna kan endast lagföras och straffas i den omfattning och enligt den särskilda ordning som föreskrivs i dessa grundlagar. Ett överlämnande för lagföring eller straffverkställighet avseende en gärning som omfattas av tryckfrihetsförordningens eller yttrandefrihetsgrundlagens regler kan således inte komma i fråga. Detsamma gäller om överlämnandet skulle strida mot någon annan grundlagsbestämmelse.
Det har i tidigare lagstiftningssammanhang diskuterats om det, för att uppmärksamma tillämparen på grundlagarna, bör göras en uttrycklig hänvisning till att dessa gäller. Det har emellertid ansetts att det som regel inte är lämpligt att tynga lagstiftningen med en erinran om vad som gäller enligt grundlagarna (se exempelvis prop. 2003/04:7 s. 72). Något skäl att frångå denna bedömning kan inte anses föreligga.
Det kan inte heller inom ramen för det nordiska samarbetet anses påkallat att uttryckligen erinra om att ett överlämnande inte får strida mot mänskliga rättigheter såsom de regleras i Europakonventionen. Samtliga nordiska stater har högt utvecklade rättssystem och det kan förutsättas att ett överlämnande till ett annat nordiskt land inte kommer i konflikt med Europakonventionen (jfr även den norska propositionen, Ot. prp. nr. 39 s. 13). Hänvisningen till ”annan lag” innebär dock en möjlighet att avslå en nordisk arresteringsorder som eventuellt skulle stå i strid med Europakonventionen.
Utöver de rättsprinciper som ska beaktas enligt konventionens ingress och som således kan få till följd att en nordisk arresteringsorder inte ska bifallas, kan även andra omständigheter, utöver de som anges som avslagsgrunder i konventionen, utgöra hinder mot ett överlämnande. Det kan
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
röra sig om att den person som begärs överlämnad av en nordisk stat tidigare har överlämnats från en medlemsstat i EU eller utlämnats från ett tredjeland till Sverige under villkor att denne inte skulle vidareöverlämnas eller vidareutlämnas (artikel 17). Det kan också vara så att personen som begärs överlämnad åtnjuter någon form av immunitet eller privilegier som omöjliggör ett överlämnande (artikel 16). Den först nämnda situationen regleras i 2 kap. 8 § brottsbalken, enligt vilken ett villkor som har uppställts vid överlämnande eller utlämning till Sverige ska gälla här. Regler om immunitet och privilegier finns både i grundlagarna och i vissa övriga lagar, bl.a. i riksdagsordningen och i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Även denna typ av hinder mot överlämnande omfattas av hänvisningen till ”annan lag”.
Allmänt om konventionens avslagsgrunder
Konventionens artikel 4 föreskriver tre obligatoriska vägransgrunder; amnesti i den verkställande staten, ne bis in idem i vissa fall avseende domar meddelade i Norden och EU samt att den eftersökte inte var straffmyndig när gärningen ägde rum.
I artikel 5 föreskrivs fem fakultativa vägransgrunder; lis pendens, att gärningen som ligger till grund för den nordiska arresteringsordern helt eller delvis är begången i den verkställande staten och där inte anses utgöra ett brott, ne bis in idem avseende domar från länder utanför Norden och EU, meddelad åtalsunderlåtelse eller nedlagt åtal i den verkställande staten eller slutligt avgörande för samma gärning i något annat nordiskt land samt att den verkställande staten övertar lagföringen. Vidare regleras i artikel 6 en möjlighet att göra överlämnandet beroende av villkor om att få avtjäna ett eventuellt straff i hemlandet.
Vad gäller de avslagsgrunder som har en obligatorisk utformning i konventionen har konventionsparterna inte getts någon valmöjlighet i fråga om dessa ska tillämpas eller inte. De
Överväganden och förslag Ds 2010:26
fakultativa avslagsgrunderna är däremot formulerade på så sätt att de rättsliga myndigheterna i den verkställande staten får vägra att verkställa den nordiska arresteringsordern om någon av dessa grunder föreligger. Detta innebär att det står konventionsparterna fritt att välja dels om de, helt eller delvis, vill tillämpa de fakultativa avslagsgrunderna och dels om dessa i sådant fall ska få en obligatorisk eller fakultativ utformning i den nationella lagstiftningen; en tolkning som det ges uttryck för även i den norska propositionen (se Ot.prp. nr. 39 s. 13 f.). I det senare fallet lämnas åt de verkställande myndigheterna att i det enskilda fallet avgöra om en viss avslagsgrund ska tillämpas eller inte.
Vid valet av om de fakultativa avslagsgrunderna ska införas för svensk del är en viktig faktor i vilken utsträckning de övriga nordiska länder har infört dem. Det framstår som önskvärt att de nordiska överlämnandeärendena även framöver, så långt det är möjligt, kan bedömas på ett enhetligt sätt. Som redovisats i avsnitt 4.3 har inget av de övriga nordiska länderna valt att slopa någon av konventionens fakultativa avslagsgrunder. Detta är en omständighet som talar för att de, i någon form, bör införas även här. Å andra sidan talar ambitionen om ett smidigt samarbete med så få hinder som möjligt för att avslagsgrunderna om möjligt bör begränsas.
Såvitt gäller frågan om avslagsgrunderna i artikel 5 bör, då de införs i svensk lag, få en fakultativ eller obligatorisk utformning kan konstateras att det beträffande flertalet av dessa går att konstruera exempel både när det framstår som önskvärt att en nordisk arresteringsorder ska beviljas som att den ska avslås. Detta talar för att de bör få en fakultativ utformning. I samma riktning talar att den allmänna utgångspunkten för regleringen bör vara att samarbete ska kunna ske i så stor utsträckning som möjligt, naturligtvis med beaktande av frågor som rättssäkerheten för den enskilde.
Det kan emellertid konstateras att det i andra regelverk där motsvarande valmöjlighet funnits och där beslutanderätten lagts på myndighetsnivå istället för hos regeringen, har valts en
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
tvingande reglering avseende tillämpliga avslagsgrunder (se arresteringsorderlagen, prop. 2003/04:7 s. 70 f., lagen [2005:500] om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut, prop. 2004/05:115 s. 60 och lagen [2009:1427] om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen, prop. 2008/09:218 s. 52). Som skäl har främst anförts att verkställande myndighet bör kunna fatta sina beslut snabbt och utan krav på någon mer omfattande utredning eller analys. Detta är, mot bakgrund av de mycket korta tidsfrister som ställs upp i konventionen, ett skäl som i högsta grad har relevans beträffande ärenden om överlämnande enligt en nordisk arresteringsorder. Det föreslås mot denna bakgrund att de avslagsgrunder som införs får en obligatorisk utformning. Detta hindrar dock inte att det, i de fall det bedöms lämpligt, vid utformningen av avslagsgrunderna kan införas kvalifikationer som i viss mån begränsar deras räckvidd.
Det bör också understrykas att det normala förfarandet, mot bakgrund av det goda samarbete som finns mellan de rättsliga myndigheterna inom Norden, torde vara att en informell dialog förs mellan den utfärdande och den utredande myndigheten för det fall den senare har funnit att någon av avslagsgrunderna är för handen och att arresteringsordern då om möjligt justeras eller återkallas. Det torde med andra ord bli relativt ovanligt att en nordisk arresteringsorder behöver avslås.
I det följande behandlas de enskilda avslagsgrunderna närmare.
Överväganden och förslag Ds 2010:26
5.3.2.2 Bristande straffmyndighet
Förslag: Överlämnande för en viss gärning får inte beviljas
om gärningen har ägt rum innan den eftersökte fyllt femton år.
Skälen för förslaget
Det är en nyhet i det nordiska samarbetet att bristande straffmyndighet vid gärningstillfället regleras som en obligatorisk avslagsgrund. Denna avslagsgrund återfinns däremot i 2 kap. 4 § 1 arresteringsorderlagen.
I nuläget saknar bristande straffmyndighet praktisk betydelse som avslagsgrund, eftersom samtliga nordiska länder har 15 år som straffmyndighetsålder. I Danmark har dock i oktober 2009 lagts fram ett regeringsudspill om att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år. Ett lagförslag med motsvarande innehåll är planerat till innevarande år.
Det får anses vara en viktig princip att en person inte ska kunna överlämnas för en gärning begången innan han eller hon är straffmyndig. I konventionen är denna princip också formulerad som en obligatorisk avslagsgrund och det föreslås därför att den införs i den nya regleringen.
Beträffande de ungdomar som fyllt femton år men som ännu inte fyllt arton bör beaktas att det i de flesta sådana fall bör vara möjligt att antingen besluta att lagföringen istället ska ske i Sverige (se avsnitt 5.4.3.1) eller att skjuta upp överlämnandet (se avsnitt 5.4.5).
I detta sammanhang bör även erinras om att Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) givetvis ska beaktas i ärenden om
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
överlämnande för brott. Det finns emellertid inte något hinder i den konventionen mot att överlämna den som inte har fyllt 18 år.
5.3.2.3 Amnesti
Förslag: Överlämnande för en viss gärning får inte beviljas
om gärningen omfattas av nåd eller ett annat beslut enligt 11 kap. 13 § regeringsformen.
Skälen för förslaget
Artikel 4.1 i konventionen föreskriver att en nordisk arresteringsorder ska avslås om det brott som ligger till grund för arresteringsordern omfattas av amnesti i den verkställande staten och denna stat var behörig att lagföra brottet enligt sin nationella lagstiftning.
Enligt 11 kap. 13 § regeringsformen får regeringen genom nåd efterge eller mildra en brottspåföljd eller annat liknande av myndighet beslutat ingrepp avseende en enskilds person eller egendom. Om det finns synnerliga skäl får regeringen också besluta att vidare åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig gärning inte ska ske (abolition). Regeringens nåderätt omfattar såväl individuell nåd som kollektiv nåd (amnesti) och abolition. Regeringen beviljar nåd i ett fåtal fall varje år. Ärenden om abolition är ytterst ovanliga och amnesti, i den mening som avses i regeringsformen, har inte förekommit under modern tid.
En uttrycklig avslagsgrund avseende amnesti är i princip en nyhet i det nordiska samarbetet. Dock anses det nuvarande förbudet mot utlämning om det finns ett svenskt beslut om åtalsunderlåtelse i 5 § nordiska utlämningslagen omfatta även av regeringen meddelat beslut om abolition enligt 11 kap. 13 § regeringsformen (prop. 1975:35 s. 62).
Överväganden och förslag Ds 2010:26
Konventionens bestämmelse om amnesti motsvaras såväl av bestämmelser i arresteringsorderrambeslutet som det andra tilläggsprotokollet till 1957 års utlämningskonvention. I samband med Sveriges tillträde till tilläggsprotokollet förklarade departementschefen att man med begreppet ”amnesty” i protokollet fick förstå inte bara beslut om kollektiv benådning (amnesti) utan också individuella nådebeslut samt beslut om abolition (prop. 1978/79:80 s. 14).
Även om denna vägransgrund i praktiken inte kan förväntas bli utnyttjad särskilt ofta föreslås den införas i lag, då den i konventionen är upptagen som en obligatorisk vägransgrund. Det föreslås att bestämmelsen formuleras på samma sätt som i arresteringsorderlagen och således omfattar såväl nådebeslut som beslut om amnesti och abolition.
5.3.2.4 Ne bis in idem
Förslag: Överlämnande för en viss gärning får inte beviljas
om den eftersöktes ansvar för gärningen redan har prövats i en stat inom Norden eller EU och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet. Detsamma gäller om den eftersöktes ansvar för gärningen redan har prövats i en stat utanför Norden eller EU och detta enligt 10 § tredje eller fjärde stycket utlämningslagen hade utgjort ett hinder mot utlämning. Motsvarande ska gälla i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Skälen för förslaget
I den nordiska utlämningslagen är avslagsgrunden ne bis in idem begränsad till svenska domar (5 §). I arresteringsorderlagen är en
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
dom beträffande samma gärning meddelad i någon medlemsstat i EU införd som en obligatorisk avslagsgrund under vissa förutsättningar (2 kap. 5 § 3). Såvitt avser dom för samma gärning som har meddelats i en stat utanför EU, gäller den som avslagsgrund om detta förhållande enligt 10 § tredje eller fjärde stycket i utlämningslagen hade utgjort ett hinder mot utlämning (2 kap. 5 § 4).
Förbudet mot att lagföras eller straffas två gånger för samma sak är en grundläggande rättsprincip som bland annat, vad gäller förfaranden inom samma stat, kommer till uttryck i artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen. Även inom Norden och EU, där gränserna mellan länderna kommit att få mindre betydelse, är det naturligt att denna princip får fullt genomslag. I enlighet med konventionens reglering föreslås därför att ett överlämnande ska vägras om den aktuella gärningen redan har prövats genom lagakraftägande dom i en nordisk stat eller en medlemsstat i EU och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet.
Även då en dom avseende samma gärning har meddelats utanför Norden och EU är det rimligt att en nordisk arresteringsorder, på samma sätt som enligt arresteringsorderlagen, avslås om utlämning för gärningen hade varit omöjlig med tillämpning av reglerna i 10 § tredje eller fjärde stycket utlämningslagen. Denna bestämmelse korresponderar med möjligheten att i motsvarande fall med stöd av 2 kap. 5 a § brottsbalken lagföra personen i Sverige utan hinder av den utländska domen. Tanken är således att för det fall en i utlandet meddelad dom innebär hinder för lagföring i Sverige ska inte heller utlämning till ett annat land än det där domen meddelades kunna komma ifråga (prop. 1975:35 s. 62).
I förklaranderapporten till konventionen anges att bestämmelserna avseende ne bis in idem inte innebär någon skyldighet för den verkställande myndigheten att på eget initiativ undersöka om det finns någon annan dom avseende samma gärning. Dessa avslagsgrunder blir således bara tillämpliga om
Överväganden och förslag Ds 2010:26
det faktum att den eftersökte redan dömts för samma gärning skulle framgå av den information som den verkställande myndigheten besitter. I detta får, för svenskt vidkommande, anses ligga att göra en kontroll mot det svenska belastningsregistret, vilket finns tillgängligt på samtliga åklagarkammare och domstolar i Sverige. Någon skyldighet att i övrigt göra efterforskningar bör i princip inte bli aktuell om inte den eftersökte gör en invändning om att hans eller hennes ansvar för gärningen redan är prövat.
Då även EU-avtalet föreskriver att en dom meddelad i en medlemsstat, Island eller Norge utgör obligatoriskt hinder mot överlämnande, föreslås att tillägg görs i arresteringsorderlagens ne bis in idem-reglering så att domar meddelade i Island och Norge jämställs med domar meddelade i en medlemsstat.
5.3.2.5 Åtalsunderlåtelse
Förslag: Överlämnande för en viss gärning får inte beviljas
om det i Sverige har beslutats åtalsunderlåtelse avseende samma gärning och det saknas förutsättningar för återkallelse av beslutet.
Skälen för bedömningen
Ett nationellt beslut om åtalsunderlåtelse utgör en obligatorisk avslagsgrund i den nordiska utlämningslagen (5 §). Inte heller enligt arresteringsorderlagen får ett överlämnande beviljas om det finns en i Sverige meddelad åtalsunderlåtelse för gärningen (2 kap. 5 § 2).
Regler om åtalsunderlåtelse återfinns i första hand i 20 kap. 7 § rättegångsbalken, jfr dock även 22 § andra stycket lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Ett beslut om åtalsunderlåtelse får meddelas i vissa angivna situationer under förutsättning att något väsentligt
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts. Ett sådant beslut får även, i vissa situationer, meddelas sedan åtal är väckt (20 kap. 7 a § samma balk). Regleringen utgår ifrån att omständigheterna är sådana att den misstänkte är skyldig till brottet och att åklagaren i och för sig skulle kunna emotse en fällande dom men att situationen ändå är sådan att åtal inte bör väckas. I normalfallet krävs att ett erkännande föreligger. Ett beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas om det föreligger särskilda omständigheter (20 kap 7 b § rättegångsbalken). I princip krävs att någon ny omständighet inträffat, som ett återfall i brottslighet av liknande slag som inte är av lindrig beskaffenhet. En annan situation då återkallelse kan bli aktuell är om åtalsunderlåtelse meddelats i en konkurrenssituation (20 kap. 7 § första stycket 3) och den misstänkte blir helt frikänd eller frikänd i sådan omfattning att det utdömda straffet kan anses som helt otillräckligt (Fitger, Kommentaren till rättegångsbalken, Del 2, s. 20:34).
En meddelad åtalsunderlåtelse utgör således i de flesta situationer ett för den enskilde gynnande beslut som innebär hinder mot att senare väcka talan för samma gärning. När så är fallet bör en meddelad åtalsunderlåtelse – på samma sätt som gäller idag – innebära ett hinder mot överlämnande avseende samma gärning. I de situationer då beslutet om åtalsunderlåtelse däremot hade kunnat återkallas framstår skälen för ett avslag emellertid inte lika övertygande. Det kan exempelvis röra sig om en situation då den eftersökte, utöver det brott som åtalsunderlåtelsen avser, misstänks för en eller flera gärningar av liknande slag begångna i den utfärdande staten. Det föreslås mot denna bakgrund att en meddelad åtalsunderlåtelse i Sverige inte ska utgöra hinder mot överlämnande i de fall då det finns förutsättningar att med tillämpning av svenska regler återkalla beslutet.
Något behov av att utnyttja konventionens möjlighet att i det nordiska samarbetet införa rätten att neka överlämnande med hänvisning till nedlagt åtal eller åtalsunderlåtelse meddelad i annan nordisk stat kan inte anses föreligga.
Överväganden och förslag Ds 2010:26
5.3.2.6 Pågående lagföring i Sverige
Förslag: Överlämnande för en viss gärning får inte beviljas
om förundersökning har inletts i Sverige eller om åtal för gärningen har väckts här och förundersökningsledaren i det ärendet motsätter sig att lagföring sker i den utfärdande staten.
Skälen för förslaget
I den nordiska utlämningslagen saknas hänvisning till pågående nationell lagföring för samma gärning (lis pendens) som uttrycklig avslagsgrund.
Avslagsgrunden lis pendens regleras i arresteringsorderlagen på så sätt att ett överlämnande inte får beviljas om förundersökning pågår eller åtal väckts i Sverige i fråga om samma person för den gärning överlämnandet avser och förundersökningsledaren motsätter sig det (2 kap. 5 § 5). I förarbetena anförs att utgångspunkten vid bedömningen av om överlämnandet ska beviljas bör vara att lagföringen sker där förutsättningarna för en materiellt riktig dom är bäst, vilket i sin tur är beroende bl.a. av var bevisningen bäst kan tas upp. Andra skäl som kan tala mot ett överlämnande är om målsägandens möjligheter att söka skadestånd skulle äventyras eller försämras eller att huvudförhandling redan inletts och det, med hänsyn till nedlagda kostnader eller nedlagt arbete, skulle vara olämpligt att överflytta lagföringen (prop. 2003/04:7 s. 85 f.).
I förklaranderapporten till konventionen anges att beslut om var lagföring ska äga rum, i de situationer då flera nordiska stater har påbörjat ett förfarande beträffande samma gärningsman och samma gärning, mot bakgrund av det nära samarbetet mellan de nordiska staterna som redan idag föreligger, ofta kommer att kunna lösas genom överenskommelser mellan de behöriga
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
rättsliga myndigheterna. Det kan alltså förväntas att beslut i de allra flesta fall fattas helt informellt genom en överenskommelse mellan inblandade förundersökningsledare. I sammanhanget kan även nämnas att Sverige, Danmark och Finland genom rådets rambeslut av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden har en skyldighet att samråda då det föreligger sådana parallella förfaranden (2009/948/RIF, EUT L 328/42, 15.12.2009).
I undantagsfall kan det emellertid ändå finnas behov av en säkerhetsventil i de fall involverade myndigheter inte kan nå en överenskommelse. Det är då rimligt att den svenska förundersökningsledaren, när den eftersökta personen befinner sig i Sverige, ges en möjlighet att avgöra var den fortsatta lagföringen bäst äger rum om ett samförstånd inte kan nås. Det föreslås således att om förundersökningsledaren i denna situation motsätter sig ett överlämnande ska den nordiska arresteringsordern avslås.
5.3.2.7 Övertagande av straffverkställighet
Förslag: Överlämnande för straffverkställighet får – såvitt
avser en person som är medborgare, bosatt eller uppehåller sig i Sverige – inte beviljas om den eftersökte begär att påföljden ska verkställas i Sverige och det på grund av dennes personliga förhållanden eller av någon annan anledning är lämpligast att påföljden verkställs i Sverige.
Skälen för förslaget
Konventionen föreskriver att en nordisk arresteringsorder avseende straffverkställighet får avslås om den eftersökte uppehåller sig, är bosatt eller medborgare i den verkställande
Överväganden och förslag Ds 2010:26
staten och denna stat åtar sig att själv verkställa påföljden enligt sin lagstiftning.
Motsvarande avslagsgrund finns inte i den nordiska utlämningslagen. I arresteringsorderlagen har däremot som obligatorisk avslagsgrund införts att den person som begärs överlämnad för straffverkställighet är svensk medborgare och begär att få verkställa sitt straff i Sverige. Om den eftersökte sedan tiden för gärningen stadigvarande vistats i den utfärdande staten i minst två år gäller detta bara om det med hänsyn till de personliga förhållandena eller annars finns särskilda skäl för att straffet verkställs här (2 kap. 6 §). Enligt förarbetena infördes denna bestämmelse främst för att snabbt och enkelt kunna överföra en straffverkställighet utan att gå genom förfarandet enligt den traktatbaserade regleringen på området. Detta intresse ansågs inte väga lika tungt beträffande andra än svenska medborgare utan stark anknytning till den utfärdande staten (prop. 2003/04:7 s. 90 f.).
En viktig faktor då motsvarande avslagsgrund infördes i arresteringsorderlagen var således att proceduren för överförande av straffverkställighet som i övrigt gällde mellan medlemsstaterna var relativt komplicerad och tidsödande. Inom Norden finns däremot redan ett välfungerande system för överförande straffverkställighet genom den nordiska verkställighetslagen. Principen enligt denna lag är att en nordbo ska verkställa ett fängelsestraff i sitt hemland även om han eller hon har dömts i en annan nordisk stat. Av skrivningar i förklaranderapporten framgår också att det synes ha varit en utgångspunkt vid utarbetande av konventionen att den nordiska verkställighetslagen skulle fortsätta att tillämpas. Det kan vidare förutsättas att en nordisk stat vars straff kan överflyttas enligt den nordiska verkställighetslagen i princip inte har något intresse av att utfärda en nordisk arresteringsorder för att få personen överlämnad. Det skulle mot denna bakgrund vara möjligt att undvara den aktuella avslagsgrunden utan att därmed riskera stötande resultat.
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
Det kan emellertid inte uteslutas att tillämpningen av två parallella system med olika beslutandeordningar i vissa fall skulle kunna orsaka handläggningsmässiga problem, där en person i värsta fall med tillämpning av den nordiska arresteringsordern skulle överlämnas till en annan nordisk stat i syfte att där verkställa en påföljd, för att sedan återföras enligt regelverket om överförande av straff. Denna farhåga gör sig gällande inte minst mot bakgrund av att samtliga övriga nordiska länder har infört den aktuella avslagsgrunden, i en majoritet av dem dock som fakultativt hinder. Främst för att undvika sådana komplikationer föreslås att denna avslagsgrund införs. I sammanhanget bör anmärkas att även om den har formulerats som en grund för avslag är det egentligen inte fråga om en sådan i den meningen att den är avsedd att begränsa samarbetet. Istället är det fråga om att på enklast möjliga sätt sammanfoga två system som annars skulle kunna verka i olika riktningar.
Det kan naturligtvis variera från fall till fall var den dömde har starkast anknytning och var verkställigheten därmed lämpligast äger rum. Om den eftersökte begär att få avtjäna sitt straff i Sverige bör det därför vara upp till den myndighet som beslutar i överlämnandefrågan att pröva var straffverkställigheten lämpligast äger rum. En utgångspunkt vid denna prövning bör vara att straffverkställigheten i de flesta fall lämpligast sker där den dömda personen senare ska leva och bo. Även möjligheten till kontakter med anhöriga under avtjänandetiden eller andra personliga förhållanden kan spela in. Därutöver bör beaktas att ett överlämnande av en svensk medborgare för avtjänande av en mycket lång fängelsevistelse i ett annat land torde vara att jämställa med landsförvisning, vilket förbjuds av 2 kap. 7 § regeringsformen (prop. 1975/76:209 s. 121). För det fall straffverkställigheten lämpligast anses äga rum i Sverige föreslås således att den nordiska arresteringsordern ska avslås.
Överväganden och förslag Ds 2010:26
5.3.2.8 Gärningar som har begåtts i Sverige men som inte är straffbara här
Bedömning: Det bör inte införas några regler som innebär att
överlämnande inte ska beviljas om gärningen helt eller delvis är begången i Sverige, men här inte utgör brott.
Skälen för bedömningen
Gärningsort har endast begränsad betydelse enligt den nordiska utlämningslagen men hindrar i vissa fall utlämning av svenska medborgare. Enligt arresteringsorderlagen gäller att en gärning som är begången helt eller delvis på svenskt territorium och som inte utgör brott här inte får ligga till grund för ett överlämnande (2 kap. 5 § 7).
Övriga nordiska länder som har tillträtt konventionen har valt att införa den aktuella avslagsgrunden; i Danmark och Finland har den även fått en obligatorisk utformning. Särskilt mot den bakgrunden bör noga övervägas om avslagsgrunden ska införas även här.
Det har historiskt ansetts vara en viktig princip att en gärning som är straffri i den stat där den begicks och som således inte kan leda till lagföring i denna stat inte heller ska kunna resultera i en utlämning eller ett överlämnande. Som ovan nämnts har denna princip dock fått ett begränsat genomslag i den nordiska utlämningslagen. Vid en ändring i utlämningslagen år 1975 utmönstrades skyldigheten att avslå en begäran om utlämning med hänsyn till att brottet begåtts i Sverige. Detta motiverades bland annat med att det, med hänsyn till den ökade rörligheten över gränserna, i allt större utsträckning framstod som ändamålsenligt att ett brott kunde lagföras i annat land än gärningslandet. (prop. 1975:35 s. 50 f.). Det ska dock noteras att det i utlämningslagen finns ett generellt krav på dubbel straffbarhet.
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
Den aktuella avslagsgrunden kan, med hänsyn till de stora likheter som råder mellan de nordiska ländernas rättssystem och vad som är kriminaliserat, förväntas få mycket begränsad praktisk betydelse inom Norden. Även för de sannolikt mycket sällsynta situationer som kan tänkas uppstå där en person begärs överlämnad till ett annat nordiskt land för en gärning som helt eller delvis begåtts i Sverige men som här inte utgör brott, är det svårt att se att ett överlämnande till ett annat nordiskt land skulle kunna leda till ett stötande resultat. Ett överlämnande även i sådana situationer ligger tvärtom i linje med konventionens generella strävan mot ett fördjupat samarbete, bl.a. genom att kravet på dubbel straffbarhet helt avskaffas.
Mot denna bakgrund finns inte tillräckliga skäl som motiverar införande av en regel om att ett överlämnande inte får beviljas på den grunden att gärningen helt eller delvis är begången i Sverige men här inte utgör brott.
5.3.2.9 Villkorat överlämnande
Bedömning: Det bör inte införas några bestämmelser om
villkorat överlämnande.
Skälen för bedömningen
Konventionens bestämmelse om villkorat överlämnande har inte någon direkt motsvarighet i den nordiska utlämningslagen. Däremot finns en motsvarande reglering i 3 kap. 2 § arresteringsorderlagen.
Syftet med att den dömde ska verkställa ett straff i den stat där denne är medborgare eller bosatt är främst att möjligheten till återanpassning förbättras om verkställigheten sker där personen sedan också ska leva och bo. Det är således samma skäl som gör sig gällande som när en nordisk arresteringsorder avslås
Överväganden och förslag Ds 2010:26
på den grunden att verkställande stat övertar straffverkställigheten (se avsnitt 5.3.2.7). Det kan också göras gällande att dessa situationer är så nära förknippade med varandra att det framstår som ologiskt att införa nämnda avslagsgrund men däremot inte utnyttja konventionens möjlighet att ställa upp villkor om återförande av dömda personer.
Emellertid finns, som ovan nämnts, inom Norden redan idag en smidig ordning med överförande av straff enligt den nordiska verkställighetslagen. I förklaranderapporten till konventionen anges att denna ordning ska iakttas vid ett återförande enligt artikel 6. Regleringen är visserligen inte obligatoriskt utformad men bygger på och tillämpas enligt principen att svenska medborgare och personer med hemvist i Sverige ska verkställa nordiska straff i Sverige. Det innebär att dessa grupper i de allra flesta fall kommer att få verkställa ett utdömt straff i Sverige, även om garantier inte inhämtas innan överlämnandet verkställs. Det finns mot den bakgrunden inte tillräckliga skäl att nu införa ett moment som tynger handläggningen av de nordiska överförandeärendena.
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
5.4. Förfarandet
5.4.1. Beslutande myndigheter
Förslag: Tingsrätten beslutar efter framställning av åklagaren
i frågan om överlämnande.
Åklagaren får dock, innan denne begärt rättens prövning, fatta beslut i frågan om överlämnande om den eftersökte har samtyckt till överlämnande. Åklagaren får även avslå en nordisk arresteringsorder om den till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande.
Bestämmelserna i 19 kap. rättegångsbalken tillämpas i fråga om behörig tingsrätt.
Skälen för förslaget
Allmänna utgångspunkter
Som redovisats i avsnitt 4.1.9 ställer konventionen inga andra krav på vilken myndighet som ska fatta beslut om överlämnande än att det ska vara fråga om en rättslig myndighet (artikel 3).
Enligt den nordiska utlämningslagen fattas beslut om utlämning i de flesta fall av åklagare. Endast i ärenden där ansökan inte uppenbart ska bifallas eller som avser svenska medborgare, politiska brott eller konkurrerande framställningar fattas beslut av regeringen, i vissa fall efter hörande av Högsta domstolen. Det rör sig, som redovisats i avsnitt 4.4, i realiteten om ett mycket litet antal ärenden varje år. Dessa avser så gott som uteslutande svenska medborgare. Det finns enligt gällande rätt inga möjligheter att överklaga besluten.
I arresteringsorderlagen har en annan lösning valts. Där prövas frågan om överlämnande i samtliga fall av tingsrätt. Det
Överväganden och förslag Ds 2010:26
enda undantaget är om arresteringsordern är så bristfällig att den inte kan ligga till grund för en prövning. I dessa fall får åklagare avslå framställningen. Tingsrättens beslut får överklagas enligt allmänna regler om överklagande av domstols beslut i brottmål, dvs. både till hovrätt (utan prövningstillstånd) och Högsta domstolen. Ett beslut om att bevilja överlämnande får dock inte överklagas om den eftersökte har samtyckt till att överlämnas. Inte heller får ett beslut om att inte bevilja överlämnande för straffverkställighet på den grunden att påföljden istället ska verkställas i Sverige överklagas. När detta system infördes angavs bland annat att ett beslut om överlämnande är ett ingripande beslut som ställer höga krav på en rättssäker prövning. Särskilt påpekades också att arresteringsorderrambeslutet inte lämnar utrymme för någon diskretionär prövning samt att ett överlämnande enligt rambeslutet kommer att begäras av myndigheter i stater vilkas rättsliga system inte är så lika vårt som är fallet inom Norden (prop. 2003/04:7 s. 99).
Som fastslagits i avsnitt 4.4 är det lämpligt att i aktuellt sammanhang överväga en översyn av reglerna om beslutande myndighet och förfarandet vid handläggningen av ärenden om överlämnande inom Norden, även i de delar konventionen inte innebär något uttryckligt åtagande att förändra gällande rätt.
Inledningsvis kan konstateras att det inte längre finns skäl att låta regeringen besluta om överlämnande inom Norden. I konventionen slopas i princip de avslagsgrunder som regeringen hittills haft att pröva (egna medborgare och politiska brott) och det finns inte heller i övrigt någon anledning att tro att så utrikespolitiskt känsliga situationer skulle uppstå i ärenden om överlämnande till ett annat nordiskt land att det till följd därav skulle finnas skäl att låta regeringen bibehålla någon beslutanderätt.
Konventionen anger att beslut ska fattas av ”rättsliga myndigheter”. Med detta begrepp avses enligt vedertagen uppfattning i första hand åklagare och domstol (se prop. 2003/04:7 s. 98). Det är också dessa myndigheter som rimligen bör övervägas som beslutsfattare i de nordiska
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
överlämnandeärendena. En utgångspunkt för övervägandena är att det bör finnas starka skäl för att ändra den ordning som finns idag och som fungerar bra. Samtidigt innebär införandet av ett arresteringsorderförfarande inom Norden ett systemskifte som delvis får betydelse även för valet av beslutande myndighet. Ett exempel är att det enligt den nordiska utlämningslagen, i de fall där samtycke till utlämning inte lämnas, ska ligga ett domstolsbeslut till grund för en ansökan (9 §). I förarbetena angavs att det för tryggande av rättssäkerheten krävs att domstol alltid är inkopplad i ärendet (prop. 1959:72 s. 25). En nordisk arresteringsorder kan däremot baseras även på ett anhållningsbeslut (artikel 7). Med detta i åtanke – samt även mot bakgrund av att regeringens och Högsta domstolens speciella roll och den säkerhetsventil denna har inneburit föreslås slopas – får det anses naturligt att prövningen åtminstone till viss del läggs i domstol.
Ett argument som kan göras gällande är att samma rättigheter som tillkommer den eftersökte enligt arresteringsorderlagen, exempelvis vad avser domstolsprövning, också bör gälla för personer som eftersöks i nordiska överlämningsärenden. Mot detta kan emellertid ställas den långa tradition av gott samarbete och förtroende samt den stora rättslikhet som föreligger mellan de nordiska staterna. Det finns mot den bakgrunden starka skäl att sträva efter att i de nordiska ärendena i högre utsträckning än i de europeiska låta beslutsrätten ligga kvar hos åklagare. Detta är en ordning som historiskt har fungerat väl och som har lett till att beslut i många fall kunnat fattas snabbt och enkelt, något som givetvis även är till fördel för den eftersökte, som i de allra flesta fall är frihetsberövad medan ärendet handläggs.
Beslutande myndighet när samtycke till överlämnande lämnas samt vid bristfällig nordisk arresteringsorder
Antalet nordiska utlämnings- och överlämnandeärenden från Sverige har under senare år uppgått till mellan ca 50 och 70 per
Överväganden och förslag Ds 2010:26
år, varav samtycke har lämnats i långt mer än hälften av fallen. Enligt gällande rätt lämnas samtycke inför åklagare och det är också åklagare som fattar beslut i dessa fall. Det har ansetts att det, då den eftersökte inte har något att invända mot att utlämnas, finns grund för att använda ett enklare förfarande än annars (prop. 1959:72 s. 25). Några skäl att ändra nuvarande ordning för dessa fall har inte framkommit. Det är en ordning som har fungerat väl och som också ger förutsättningar för att hålla den mycket korta tidsfrist för beslut (inom tre dagar från det att samtycket lämnades) som konventionen föreskriver. Det föreslås därför att åklagare även fortsättningsvis ska fatta beslut om överlämnande i de fall den eftersökte, innan åklagaren har begärt rättens prövning, samtycker till att överlämnas till ett annat nordiskt land.
För det fall en nordisk arresteringsorder till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning föreslås vidare, på samma sätt som enligt arresteringsorderlagen, att åklagare ska kunna avslå densamma. Det kommer då inte att ske någon prövning av ärendet i sak. I avsnitt 5.4.2 behandlas frågan om komplettering av en bristfällig nordisk arresteringsorder. Det föreslås inga uttryckliga regler om detta.
Det ankommer på Åklagarmyndigheten att bestämma vilka åklagare som är behöriga att handlägga ärenden om nordisk arresteringsorder. Någon uttrycklig bestämmelse om detta är inte nödvändig.
Beslutande myndighet när samtycke till överlämnande inte lämnas
I de fall då ett samtycke till överlämnande inte ges finns ett flertal tänkbara varianter för val av beslutande myndighet, vilket visas inte minst av den variation av system som har valts av de övriga nordiska länderna (se avsnitt 4.3). I Norge har exempelvis valts ett system där domstol i princip endast prövar de obligatoriska avslagsgrunderna, medan de fakultativa
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
avslagsgrunderna och själva överlämnandefrågan prövas av åklagare. Det skulle också vara tänkbart med ett system där olika myndigheter prövar framställningen beroende på om denna uppenbart skulle avslås eller bifallas. Således skulle åklagare, som idag, kunna avgöra de fall som uppenbart ska bifallas, medan övriga fall prövas av domstol. Även det motsatta skulle vara tänkbart, dvs. att åklagare prövar de fall som uppenbart ska avslås, medan övriga fall prövas av domstol.
Som ovan framgått föreslås att samtliga avslagsgrunder som införs får en obligatorisk utformning. Någon uppdelning av beslutsfattandet på det sätt som har gjorts i Norge är därmed inte aktuell. Tidigare har också redovisats att det i praktiken sannolikt kommer att vara ovanligt att en nordisk arresteringsorder avslås. Det framstår även mot den bakgrunden som onödigt tillkrånglat att dela upp kompetensen i beslutsfattandet mellan åklagare och domstolar på något av de föreslagna sätten.
Ett alternativ till de beskrivna systemen med delat beslutsfattande skulle kunna vara en ren åklagarprövning. För en sådan variant talar främst att detta är ett väl inarbetat system som har fungerat bra. Flera av de avslagsgrunder som ska prövas ligger även innehållsmässigt nära till hands att prövas av åklagare. Det nuvarande systemet är också okomplicerat och möjliggör en snabb prövning av ärendet.
Det kan dock ifrågasättas om en prövning av åklagare, utan möjlighet till överklagande, ur ett rättssäkerhetsperspektiv är en tillfredsställande ordning i ett modernt överlämnandeförfarande. Som tidigare angivits finns visserligen goda skäl för att, i förhållande till de nordiska länderna, ha ett snabbare och smidigare beslutsförfarande än gentemot övriga Europa. Det kan emellertid framstå som en något svårmotiverad diskrepans om en person som eftersöks enligt en europeisk arresteringsorder har rätt att bli hörd i domstol medan en person som eftersöks enligt en nordisk arresteringsorder och som inte samtycker till överlämnande får sin sak prövad utan motsvarande rättigheter. Som ovan konstaterats innebär även det förhållande att en
Överväganden och förslag Ds 2010:26
nordisk arresteringsorder ska kunna baseras på ett anhållningsbeslut samt förslaget att regeringens och Högsta domstolens speciella roll, och den säkerhetsventil denna har inneburit, ska slopas att det framstår som naturligt att viss del av prövningen läggs i domstol.
En tänkbar variant skulle kunna vara ett system som ligger i linje med det som har valts i Danmark, där åklagare fattar beslut om överlämnande men med en rätt för den eftersökte att begära omprövning av domstol om beslutet gått honom eller henne emot. En fördel med ett sådant system är att dagens välfungerande åklagarbaserade system till stor del behålls, samtidigt som den eftersökte om han eller hon så önskar har rätt till en domstolsprövning med de rättssäkerhetsgarantier detta innebär. Det kan emellertid inte uteslutas att, i de fall den eftersökte inte lämnar samtycke, en domstolsprövning i regel kommer att begäras. I sådant fall framstår den inledande åklagarprövningen som mindre behövlig. Den försvårar dessutom möjligheterna att hålla de snäva tidsfrister konventionen uppställer.
Lämpligare synes då vara att åklagaren, i de ärenden där samtycke inte föreligger, snarast möjligt anmäler ärendet till tingsrätt som därefter har att pröva frågan om överlämnande. Mot en sådan ordning kan främst hållas att den riskerar att leda till en mindre snabb och smidig handläggning jämfört med dagens system. Mot detta ska dock ställas de skäl som redovisats ovan till stöd för att ge domstolar en roll i beslutsprocessen, där inte minst rättssäkerhetsaspekten får anses väga tungt. Ett överlämnande, även om det sker till ett annat nordiskt land, är ett ingripande beslut för den enskilde som ställer höga krav på en rättssäker prövning. Därutöver kräver konventionen att den eftersökte, om han eller hon inte samtycker till överlämnande, ska ha rätt att höras. Det framstår som lämpligt att personen i dessa fall ges möjlighet att höras inför domstol, där ett tvåpartsförfarande dessutom är ett naturligt inslag. Domstolen bör då rimligen även vara det organ som fattar beslut om överlämnande.
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
För domstol bör, på samma sätt som vid prövningen av en europeisk arresteringsorder, de vanliga forumreglerna för brottmål i 19 kap. rättegångsbalken tillämpas. Detta ska framgå av den nya lagen.
Hänvisningar till S5-4-1
- Ds 2010:26: Avsnitt 5.4.3
5.4.2. Utformning och översändande av en nordisk arresteringsorder
Förslag: En nordisk arresteringsorder ska upprättas i enlighet
med formuläret i bilagan till konventionen. Den ska innehålla uppgifter om bland annat den eftersökte, en beskrivning av brottet och förekomsten av en verkställbar dom, häktnings- eller anhållningsbeslut eller motsvarande för åtminstone ett av de brott som omfattas av den nordiska arresteringsordern. En nordisk arresteringsorder ska vara skriven på svenska, danska, norska eller engelska.
Om det är känt var i landet den eftersökte befinner sig får en nordisk arresteringsorder översändas direkt till lokal åklagare. En nordisk arresteringsorder får även översändas genom Schengens informationssystem (SIS) eller något annat system för eftersökning av personer misstänkta för brott.
Skälen för förslaget
En nordisk arresteringsorders form och innehåll
I artikel 7 i konventionen regleras en nordisk arresteringsorders innehåll och form. Av artikel 7.1 framgår vilka uppgifter arresteringsordern ska innehålla samt att dessa ska föras in i det formulär som finns bifogat till konventionen. Där föreskrivs att en nordisk arresteringsorder ska innehålla uppgifter om den eftersökte, kontaktuppgifter till den utfärdande rättsliga myndigheten och uppgift om relevant dom, anhållnings- eller häktningsbeslut eller annat rättsligt beslut med samma
Överväganden och förslag Ds 2010:26
rättsverkan. Vidare ska det eller de brott som ligger till grund för arresteringsordern anges, liksom en beskrivning av omständigheterna kring gärningstillfället och den eftersöktes delaktighet. Om en dom mot den eftersökte har meddelats ska påföljden anges, i annat fall ska tillämplig straffskala redovisas. Om brottet har föranlett andra konsekvenser ska även dessa redovisas. För det fall den nordiska arresteringsordern omfattar flera brott räcker det om det finns ett anhållnings- eller häktningsbeslut för ett av dessa brott (artikel 7.2).
Konventionens formkrav skiljer sig från regleringen i den nordiska utlämningslagen bl.a. genom att samma krav gäller oavsett om den eftersökte samtycker till överlämnande eller erkänner det brott som ligger till grund för den nordiska arresteringsordern. Dessutom är det enligt konventionen tillräckligt med ett anhållningsbeslut som grund för en nordisk arresteringsorder medan det enligt den nordiska utlämningslagen, i de fall det inte föreligger samtycke eller erkännande, krävs en dom eller ett domstolsbeslut där sannolika skäl för misstanke har konstaterats. Som en följd av att konventionen bygger på principen om ömsesidigt erkännande, där uppgifterna i den nordiska arresteringsordern ska godkännas utan att den verkställande myndigheten gör någon egen prövning av deras riktighet, krävs inte heller att den dom eller beslut som den nordiska arresteringsordern grundas på bifogas framställningen.
Den information som en nordisk arresteringsorder ska innehålla är i princip identisk med de uppgifter som ska registreras vid en efterlysning enligt SIS samt i hög utsträckning även identisk med de uppgifter som ska framgå av en europeisk arresteringsorder. Att så är fallet är naturligtvis en förutsättning för att ett nordiskt arresteringsorderförfarande ska kunna inledas genom en registrering i SIS och för att en europeisk arresteringsorder på ett smidigt sätt ska kunna ”omvandlas” till en nordisk arresteringsorder på det sätt som föreskrivs i konventionen. Det förslås således att en nordisk arresteringsorder ska vara upprättad i enlighet med formuläret i
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
bilagan till konventionen och innehålla samtliga de uppgifter som konventionen föreskriver. För det fall den nordiska arresteringsordern omfattar flera brott är det tillräckligt att förekomsten av en verkställbar dom, ett häktnings- eller anhållningsbeslut eller motsvarande redovisas för ett av brotten.
Konventionen reglerar inte vilket språk en nordisk arresteringsorder ska skrivas på. Inte heller i den nordiska utlämningslagen regleras språkfrågan. I praktiken lämnas dock ansökningar från övriga Norden som regel in på den utfärdande statens språk. Ansökningar från Finland lämnas regelmässigt in på svenska.
Det föreslås nu att den praxis som har gällt i språkfrågan för ansökningar om utlämning inom Norden kodifieras i lag så att en nordisk arresteringsorder skriven på svenska, danska eller norska ska godtas. Med hänsyn främst till att registreringar i SIS görs på engelska bör av praktiska skäl även engelska accepteras. Detta överensstämmer också med vad som gäller enligt arresteringsorderlagen (4 kap. 2 § första stycket) samt för ansökningar om rättslig hjälp enligt 2 kap. 5 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Som tidigare redovisats är en grundtanke i konventionen att den verkställande staten ska kunna fatta alla de beslut som den nordiska arresteringsordern föranleder på grundval av de uppgifter som anges i densamma. Några ytterligare upplysningar ska i normalfallet inte behövas. Om en nordisk arresteringsorder ändå i något fall skulle anses ofullständig finns enligt artikel 13.2 en möjlighet att inom viss tid begära komplettering.
Den nordiska utlämningslagen saknar en uttrycklig bestämmelse om vad som ska gälla då en ansökan anses ofullständig. I praktiken har avsaknaden av en sådan reglering, såvitt känt, inte medfört några problem. För det fall en utlämningsansökan vid något enstaka tillfälle inte varit komplett har åklagarna genom informella kontakter sett till att den kompletterats.
Åklagarnas handläggning av en begäran om komplettering av en ofullständig nordisk arresteringsorder bör inte heller nu kräva
Överväganden och förslag Ds 2010:26
lagreglering. I avsnitt 5.4.1, ovan, behandlas frågan om åklagarens möjligheter att avslå en nordisk arresteringsorder som till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning.
Översändande av en nordisk arresteringsorder
Av artikel 8 i konventionen framgår att en nordisk arresteringsorder får skickas direkt till den verkställande myndigheten om det är känt var den eftersökte befinner sig. Om vistelseplatsen är okänd får den utfärdande myndigheten, som ett led i efterforskningen, anmoda en eller flera av de andra nordiska länderna att efterlysa personen enligt sina respektive nationella efterlysningsförfaranden. Den utfärdande myndigheten kan också välja att utfärda en efterlysning i SIS. Detta kan göras oavsett om den eftersöktes uppehållsort är känd eller okänd. En sådan registrering anses likvärdig med en nordisk arresteringsorder om den är åtföljd av de uppgifter som krävs i artikel 7.1. Tanken är alltså att registreringen i SIS ska innehålla alla de upplysningar som krävs för den nordiska arresteringsordern. Under en övergångsperiod kan det dock finnas registreringar som inte åtföljs av en sådan fullständig information. Även dessa ska enligt artikel 8.3 anses likvärdiga med en nordisk arresteringsorder. Det kan också förekomma att ärendet inleds genom en efterlysning via Interpol. I dessa fall får en fullständig nordisk arresteringsorder istället sändas direkt till den verkställande myndigheten så snart det står klart var den eftersökte befinner sig.
Den nordiska utlämningslagen bygger på direkta kontakter mellan de nationella myndigheterna. Av 9 § följer att en framställning om utlämning från Sverige lämnas antingen till riksåklagaren eller, om den eftersöktes uppehållsort är känd, direkt till lokal åklagare.
Även enligt arresteringsorderlagen kan en order, om det är känt att den eftersökte befinner sig på en viss plats i Sverige,
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
skickas direkt till behörig åklagare (4 kap. 1 § andra stycket). Huvudregeln är emellertid att arresteringsordern översänds genom SIS eller genom annat system för eftersökning av personer som är misstänkta för brott, såsom Interpol (4 kap. 1 § första stycket). En efterlysning i SIS eller i ett annat system för eftersökning och som avser utlämning eller överlämnande till en medlemsstat jämställs med en arresteringsorder, även om den inte innehåller all den information som arresteringsordern enligt rambeslutet ska innehålla, i avvaktan på att en sådan översänds (4 kap. 2 § andra stycket).
Det föreslås att en nordisk arresteringsorder, när det är känt var den eftersökte befinner sig, ska kunna skickas direkt till den lokala åklagaren på den aktuella platsen i överensstämmelse med dagens system.
Ett nordiskt arresteringsorderförfarande föreslås därutöver kunna initieras genom en registrering i SIS eller något annat system för eftersökning av brottsmisstänkta personer. Tanken är att dessa regler i princip ska korrespondera med motsvarande regler i arresteringsorderlagen. Detta inte minst mot bakgrund av att en utfärdad europeisk arresteringsorder, utan någon formell procedur eller särskilt beslut, ska anses som en nordisk dito om den utfärdande staten är nordisk och personen påträffas i ett annat nordisk land. Det föreslås således även att en efterlysning som har registrerats i SIS eller i ett annat system för eftersökning av personer och som gäller överlämnande till ett nordiskt land, ska jämställas med en nordisk arresteringsorder i avvaktan på att en sådan order översänds. Detta föreslås även omfatta en nationell efterlysning som har skett på begäran av en annan nordisk stat. Om den eftersökte efter en efterlysning påträffas i Sverige ska en komplett nordisk arresteringsorder skyndsamt sändas till behörig åklagare.
Överväganden och förslag Ds 2010:26
5.4.3. Utredningen
5.4.3.1 Allmänt om utredningen
Förslag: Åklagaren ska inleda en utredning när en nordisk
arresteringsorder har skickats direkt till åklagaren eller när det annars är känt att den eftersökte befinner sig på en viss plats i Sverige.
Utredningen ska bedrivas med skyndsamhet och avse frågan om det finns förutsättningar för ett överlämnande från Sverige. När den som begärs överlämnad för lagföring är under arton år ska det alltid utredas om lagföringen istället kan ske i Sverige.
Bestämmelserna om förundersökning i brottmål tillämpas om inget annat anges i den nya lagen.
En offentlig försvarare ska förordnas om den eftersökte begär det, är under arton år eller i övrigt bedöms vara i behov av en försvarare. Kostnaderna ska som huvudregel stanna på staten.
Skälen för förslaget
Som föreslagits ska en nordisk arresteringsorder kunna översändas direkt till lokal åklagare om det är känt var den eftersökte befinner sig, annars sker en efterlysning genom en registrering i SIS eller något annat tillämpligt efterlysningsförfarande. Som en följd därav föreslås att åklagarens utredning om förutsättningar för ett överlämnande ska påbörjas antingen när en nordisk arresteringsorder inkommer direkt till åklagaren eller när det framkommer att en efterlyst person befinner sig i Sverige.
Konventionen utgår i princip från att de nordiska länderna tillämpar sina respektive nationella processuella regler vid utredningen av en nordisk arresteringsorder. Emellertid finns ett allmänt krav på att en nordisk arresteringsorder ska behandlas med skyndsamhet (artikel 14.1).
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
Enligt gällande ordning utreds de nordiska ärenden som avser utlämning från Sverige i princip vid de internationella åklagarkamrarna. Utredningen ska enligt 10 § bedrivas skyndsamt och enligt rättegångsbalkens regler om förundersökning i brottmål.
Det saknas skäl att ändra gällande ordning där det är åklagare som utreder frågan om det finns förutsättningar för ett överlämnande till ett annat nordiskt land. Det föreslås därför en reglering som motsvarar gällande bestämmelser om att utredningen ska bedrivas skyndsamt och med tillämpning av rättegångsbalkens regler om förundersökning i brottmål. På samma sätt som i arresteringsorderlagen (4 kap. 3 §) föreslås vidare att det i lagen förs in en särskild erinran om åklagarens skyldighet att utreda förutsättningarna för lagföring i Sverige när den nordiska arresteringsordern avser en person som inte har fyllt arton år. Det bör i dessa fall vara en utgångspunkt att lagföringen sker i Sverige.
Enligt konventionen ska den eftersökte ha rätt till juridiskt biträde och tolkning i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande staten(artikel 9.2).
I rättegångsbalken föreskrivs en rätt till tolkning endast vid förfaranden inför rätten. Samma rätt tillämpas dock utan någon uttrycklig bestämmelse även under förundersökningen (Fitger, Kommentaren till rättegångsbalken, Del 1, s. 5:12). I denna fråga behövs således inte någon annan reglering än den allmänna hänvisningen till att bestämmelserna om förundersökning i brottmål ska tillämpas.
Vad avser den eftersöktes rätt till offentlig försvarare är förhållandet delvis ett annat. Rättegångsbalkens regler avseende förordnande av offentlig försvarare är huvudsakligen utformade med utgångspunkten att det är fråga om att utreda ett brott och om att bestämma en lämplig påföljd. I ärenden som inleds av en nordisk arresteringsorder avser utredningen istället förutsättningarna för ett överlämnande. Det kan följaktligen finnas situationer när rättegångsbalkens regler i denna del passar mindre väl. Således föreslås att en offentlig försvarare i ärenden
Överväganden och förslag Ds 2010:26
om överlämnande till ett annat nordiskt land ska förordnas om den eftersökte själv begär det, är under arton år eller i annat fall bedöms vara i behov av en offentlig försvarare. På samma sätt som enligt 14 § nordiska utlämningslagen föreslås att kostnaden för en offentlig försvarare ska stanna på staten om det inte finns särskilda skäl för att den eftersökte ska vara återbetalningsskyldig.
5.4.3.2 Samtycke
Förslag: Den eftersökte ska tillfrågas om han eller hon
samtycker till överlämnande samt om han eller hon medger att i den utfärdande staten lagföras eller straffas för en gärning som har begåtts före överlämnandet men som inte omfattas av den nordiska arresteringsordern. Sådant samtycke och medgivande lämnas inför åklagare.
Ett samtycke till överlämnande får återkallas fram till dess beslut i överlämnandefrågan har meddelats. Ett medgivande att avstå från specialitetsprincipen får återkallas fram till dess ett beslut om överlämnande har verkställts.
Skälen för förslaget
Konventionens bestämmelser om samtycke till överlämnande får för den eftersökte till följd att denne avsäger sig sin ovillkorliga rätt att bli hörd (artikel 12) samt att beslut om överlämnande ska fattas senast tre dagar efter att samtycket lämnades (artikel 14.2). Ett samtycke får med andra ord långtgående effekter för den eftersökte och för handläggningen av överlämnandeärendet. Även ett avstående från specialitetsprincipen kan under vissa förhållanden få betydande konsekvenser för den enskilde (se avsnitt 4.1.10). Därför innehåller konventionen ett antal regler som syftar till att skydda den enskilde då samtycke lämnas. Den
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
eftersökte ska således ha rätt till juridiskt biträde och förhållandena ska vara sådana att det framgår att samtycket lämnats frivilligt och med fullt medvetande om dess följder (artikel 11.2). Samtycket ska protokollföras (artikel 11.3) och ska kunna återkallas i enlighet med den verkställande statens nationella rätt (artikel 11.4).
Samtycke till utlämning enligt den nordiska utlämningslagen lämnas enligt 10 § till åklagare. Av utlämningsförordningen framgår att samtycket lämnas skriftligen enligt fastställt formulär (12 §). Vidare anges bl.a. att den som ska utlämnas ska underrättas om innebörden av samtycket och att ovan nämnda formulär som huvudregel ska vara översatt till det språk den som ska utlämnas normalt använder (5 b § tredje stycket).
Nuvarande regler om hanteringen av samtycke till utlämning är i överensstämmelse med konventionens reglering (beträffande rätten till offentlig försvarare och tolk, se avsnitt 5.4.3.1). Det föreslås därför att gällande bestämmelse om att samtycke ska lämnas till åklagare införs oförändrad i den nya lagen. En ny reglering bör även omfatta medgivande till att lagföras för en gärning som har begåtts före överlämnandet men som inte omfattas av den nordiska arresteringsordern. Övriga handläggningsregler för upptagande av samtycke och medgivande kan, på samma sätt som idag, regleras på annat sätt än genom lag.
Den nordiska utlämningslagen innehåller inga regler om återkallelse av samtycke eller medgivande till avsteg från specialitetsprincipen.
I arresteringsorderlagen föreskrivs att en återkallelse av samtycke ska beaktas fram till dess beslut om överlämnande har fattats samt att en återkallelse av medgivande till lagföring för andra brott ska beaktas om den görs innan överlämnandebeslutet har verkställts (4 kap. 9 § andra stycket). Vid införandet av denna bestämmelse anfördes att en återkallelse av ett samtycke till överlämnande kan förorsaka stora olägenheter i handläggningen och kan användas av den eftersökte t.ex. för att sabotera verkställigheten. Det ansågs därför att ett samtycke inte
Överväganden och förslag Ds 2010:26
ska kunna återkallas efter att beslut om överlämnande har meddelats. Ett återtagande av medgivande till lagföring för andra brott får däremot ingen inverkan på överlämnandeförfarandet men kan ha stor betydelse för den som ska överlämnas. Det ansågs därför rimligt att ett återtagande av medgivande ska kunna ske fram till verkställighet av överlämnandebeslutet (prop. 2003/04:7 s. 112 f.).
Som ovan konstateras får såväl ett lämnat samtycke till överlämnande som ett medgivande till lagföring för andra brott än de som omfattas av den nordiska arresteringsordern långtgående konsekvenser för den enskilde. I det föregående har också föreslagits att beslut om överlämnande i de fall samtycke föreligger ska fattas av åklagare istället för av domstol. Det bör därför tydligt regleras under vilka förutsättningar en återkallelse av ett sådant samtycke respektive medgivande ska beaktas. Den reglering som har valts i arresteringsorderlagen framstår i denna del som lämplig även för det nordiska samarbetet. Det föreslås således att samtycke och medgivande ska kunna återkallas på samma sätt som i ärenden avseende en europeisk arresteringsorder. När ett samtycke till överlämnande återkallas ska åklagare, på samma sätt som i en utredning där samtycke aldrig har lämnats, göra en framställning vid domstol för rättens vidare handläggning och beslut (se avsnitt 5.4.1).
5.4.3.3 Personella tvångsmedel
Förslag: Den eftersökte ska anhållas av åklagaren om det inte
saknas risk för att denne avviker eller på annat sätt undandrar sig ett överlämnande. Ett anhållande ska också ske om det finns risk för att den eftersökte genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar utredningen av en gärning som omfattas av den nordiska arresteringsordern.
Ett anhållande får dock inte ske om det kan antas att förutsättningar för ett överlämnande saknas. En eftersökt
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
person som inte har fyllt arton år får anhållas endast om det finns synnerliga skäl.
När det bedöms tillräckligt ska andra mindre ingripande tvångsmedel användas istället för anhållande. I fall som anges i 24 kap 4 § rättegångsbalken får häktning i princip endast ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas.
Om det finns skäl för anhållande får, i brådskande fall, en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen även utan ett anhållningsbeslut gripa den eftersökte.
När ett anhållningsbeslut har meddelats och den eftersökte samtycker till överlämnande ska denne tillfrågas om han eller hon begär rättens prövning. Om en sådan prövning begärs ska åklagaren göra en häktningsframställning hos rätten. Då ska samma regler om handläggning och rättens prövning av tvångsmedelsbeslut gälla som vid motsvarande åtgärd i en svensk förundersökning. Den tid inom vilken en häktningsframställning ska göras enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken ska emellertid räknas från det att den eftersökte begär rättens prövning eller återkallar sitt samtycke till överlämnande.
För rättens beslut om häktning gäller samma förutsättningar som för anhållande.
Ett beslut om anhållande eller häktning ska upphävas om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid frihetsberövandet pågått och den påföljd som utdömts eller som kan komma att utdömas om den eftersökte döms för gärningen.
Det görs också en redaktionell ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Överväganden och förslag Ds 2010:26
Skälen för förslaget
Förutsättningar för tvångsmedelsanvändning m.m.
Av konventionens artikel 10 följer bl.a. att den verkställande staten enligt sin nationella lagstiftning ska avgöra om en person som grips i anledning av en nordisk arresteringsorder ska vara fortsatt frihetsberövad. Det krävs att den verkställande staten vidtar alla åtgärder som bedöms nödvändiga för att undvika att personen avviker.
Som beskrivits i avsnitt 4.1.7 finns det i den nordiska utlämningslagen en möjlighet till s.k. provisoriskt anhållande enligt 17 §, medan 12 § reglerar tvångsmedelanvändningen efter att en begäran om utlämning inkommit. Tvångsmedel kan, enligt den senare bestämmelsen, användas ”till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning”, vilket i princip anses motsvara rättegångsbalkens reglering avseende kollusionsfara och flyktfara. Det krävs vidare att den gärning som utlämningsframställan omfattar utgör brott enligt svensk lag. I övrigt gäller, med ett par mindre undantag, de allmänna reglerna om tvångsmedel i brottmål som finns i rättegångsbalken.
På samma sätt som konstaterades vid införandet av arresteringsorderlagen bör de förutsättningar som ska gälla för tvångsmedelsanvändningen i ärenden grundade på en nordisk arresteringsorder framgå direkt av lagen (jfr prop. 2003/04:7 s. 116). En allmän hänvisning till rättegångsbalkens tvångsmedelsbestämmelser får, mot bakgrund av att någon självständig prövning av den eftersöktes skuld i dessa ärenden inte ska göras av de svenska myndigheterna, anses mindre lämplig. Det saknas också i dessa fall betydelse för tvångsmedelsanvändningen om gärningen är straffbar i Sverige och vilket straff som i sådant fall kan följa enligt svensk lag.
I praktiken frihetsberövas idag som regel den eftersökte såväl inför en utlämning inom Norden som inför ett överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder. När det är fråga om ett
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
överlämnande föreligger i 4 kap. 5 § arresteringsorderlagen emellertid även en lagstadgad presumtion för att den eftersökte ska frihetsberövas. Vid bestämmelsens införande anfördes att det, för att det över huvud taget skulle vara möjligt att inom de relativt snäva tidsfristerna som gäller kunna genomföra en rättslig prövning av frågan om överlämnande och för att i händelse av bifall kunna verkställa beslutet inom de fristerna, krävs att den som begärs överlämnad inte håller sig undan eller avviker från prövningen eller från verkställigheten av beslutet (a. prop. s. 116).
I den nordiska konventionen är tidsfristerna ännu kortare än vad som gäller enligt arresteringsorderrambeslutet. Det finns således även för de nordiska ärendena på motsvarande sätt skäl för en presumtion för frihetsberövande av den eftersökte. Undantagen från denna presumtion bör lämpligen vara desamma som de som gäller enligt 4 kap. 5 § arresteringsorderlagen. Således ska inget anhållande ske om det kan antas att förutsättningar för ett överlämnande saknas eller det saknas skäl att tro att den eftersökte kommer att avvika eller undandra sig ett överlämnande. Det ska alltså finnas faktiska omständigheter som talar mot att flyktfara föreligger. Därutöver ska ett anhållande ske när det föreligger kollusionsfara.
Det har riktats viss kritik mot utformningen av 4 kap. 5 § arresteringsorderlagen som varande delvis otydlig. En omformulering av bestämmelsen föreslås därför i enlighet med förslaget i den nya lagen om en nordisk arresteringsorder. Någon ändring i sak är dock inte avsedd.
När det gäller personer som inte har fyllt arton år bör presumtionen emellertid vara den motsatta. En frihetsberövande åtgärd ska, på samma sätt som gäller enligt 23 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, istället kunna beslutas bara om det föreligger synnerliga skäl.
För all tvångsmedelsanvändning gäller att tvångsmedlet får användas endast om syftet med åtgärden inte kan nås genom mindre ingripande åtgärder, den s.k. proportionalitetsprincipen. Liksom i en svensk förundersökning kan det under vissa
Överväganden och förslag Ds 2010:26
förhållanden vara tillräckligt att den eftersökte istället för att frihetsberövas meddelas reseförbud eller åläggs anmälningsskyldighet. En sådan åtgärd ska då ersätta ett beslut om anhållande.
I fall som avses i 24 kap. 4 § rättegångsbalken, dvs. om det pga. exempelvis den misstänktes ålder eller hälsotillstånd kan befaras att en häktning skulle komma att medföra allvarligt men, får häktning bara ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Detta gäller dock inte om den eftersökte inte vill underkasta sig övervakning.
På samma sätt som en polisman enligt rättegångsbalkens regler har rätt att i brådskande fall gripa en person även utan ett anhållningsbeslut när skäl för ett anhållande föreligger (24 kap. 7 §) bör en polisman eller tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen i motsvarande situation kunna gripa en person som eftersöks enligt en nordisk arresteringsorder.
När den eftersökte har gripits, anhållits eller blivit föremål för något annat tvångsmedel enligt vad som redovisats ovan ska samma regler gälla som vid motsvarande åtgärd enligt en svensk förundersökning. Detta innebär bland annat att åklagaren senast klockan tolv tredje dagen efter ett anhållningsbeslut ska göra en häktningsframställning till rätten (se dock undantaget nedan avseende samtyckesfallen). För rättens häktningsbeslut ska samma materiella förutsättningar gälla som för ett anhållningsbeslut.
Ett meddelat tvångsmedelsbeslut ska kunna överklagas på samma sätt som vid en svensk förundersökning, dvs. till hovrätt och Högsta domstolen. Ett beslut om överlämnande kan dock verkställas utan hinder av att ett tvångsmedelsbeslut i samma ärende har överklagats.
För det fall ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid det har pågått och den påföljd som har utdömts eller kan komma att utdömas om den eftersökte fälls för gärningen ska frihetsberövandet upphävas. Detta kan exempelvis bli aktuellt om den nordiska arresteringsordern avser överlämnande för straffverkställighet och påföljden har hunnit
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
avtjänas under ärendets handläggning. Det kan också vara fallet om en sådan arresteringsorder avser lagföring och det finns risk för att den påföljd som kan komma att dömas ut är kortare än den tid som frihetsberövandet pågått.
Samtyckesfallen
Som redovisats i avsnitt 5.4.1 föreslås att åklagare, på samma sätt som gäller idag, ska besluta i överlämnandefrågan när den eftersökte har samtyckt till att överlämnas. Beslut ska i dessa fall meddelas senast tre dagar efter att samtycket lämnades. I de flesta fall kommer samtycket sannolikt att lämnas i nära anslutning till anhållningsbeslutet och beslutet om överlämnande kommer då ofta att meddelas innan fristen för häktningsframställan har gått ut. Detta behöver emellertid inte vara fallet utan samtycke kan också lämnas vid en senare tidpunkt än i samband med anhållningsbeslutet. Därutöver kommer det i normalfallet att dröja ytterligare någon eller ett par dagar efter överlämnandebeslutet innan detta verkställs. Det framstår i dessa situationer inte som ändamålsenligt att en häktningsframställan med automatik ska behöva tillställas rätten. Samtidigt är det ur ett rättssäkerhetsperspektiv en självklarhet att den enskilde ska kunna få ett tvångsmedelsbeslut prövat av rätten om det begärs.
Som tidigare anförts är det eftersträvansvärt att, när så är möjligt, behålla den enkelhet och snabbhet som präglar det nuvarande utlämningsförfarandet inom Norden utan att rättssäkerheten för den enskilde sätts på spel. För den situation som ovan beskrivits finns därför goda skäl att behålla den konstruktion som idag finns i 17 § nordiska utlämningslagen (om s.k. provisoriskt anhållande) där beslut om tvångsmedel prövas av rätten endast om den som avses med beslutet begär det. Om en sådan begäran görs ska åklagaren inom tre dagar lämna in en häktningsframställan till rätten. Rättegångsbalkens regler ska då tillämpas på samma sätt som beskrivits ovan
Överväganden och förslag Ds 2010:26
beträffande de fall där samtycke inte föreligger. Tidsfristen enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken föreslås emellertid – istället för att ta sin utgångspunkt i tidpunkten för anhållandet – räknas från det att den eftersökte begär rättens prövning. För det fall ett lämnat samtycke återkallas föreslås på motsvarande sätt att tidpunkten för återkallandet tas till utgångspunkt för när en häktningsframställning ska lämnas in till rätten.
Restriktioner
Frågan om den anhållne kan åläggas restriktioner i ett ärende om utlämning eller överlämnande är inte särskilt reglerad i lag. Vid genomförandet av arresteringsorderrambeslutet gjordes bedömningen att det inte fanns anledning att i arresteringsorderlagen föra in några särregler beträffande häktningsrestriktioner (prop. 2003/04:7 s. 118 och 187). Det anfördes att det i ett inledande skede torde vara möjligt att med tillämpning av nuvarande bestämmelser, i avvaktan på ytterligare information, genast besluta om restriktioner om det finns omständigheter som ger vid handen att kollusionsfara föreligger, vilket är en förutsättning enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken. Vidare anfördes att åklagaren kan ha anledning att ta kontakt med den utfärdande myndigheten för att informera denna om de svenska reglerna avseende restriktioner och skaffa sig tillräckligt underlag för bedömning av restriktionsfrågan.
Något skäl att idag göra en annan bedömning vad avser behovet av en reglering av frågan om restriktioner i ärenden om överlämnande inom Norden föreligger inte.
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
5.4.3.4 Reella tvångsmedel
Förslag: Om en nordisk arresteringsorder innehåller en
ansökan om beslag ska lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål tillämpas i den delen.
Om det annars påträffas föremål som på grund av den uppgivna gärningen skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål får de även utan särskild ansökan tas i beslag av åklagare eller den som griper den eftersökte. Beslaget ska då anmälas till rätten för prövning.
I samband med ett frihetsberövande av den eftersökte får husrannsakan göras för eftersökande av sådana föremål som får tas i beslag.
Skälen för förslaget
Artikel 25 i konventionen föreskriver att egendom som kan behöva företes som bevis eller som har förvärvats av den eftersökte till följd av brottet ska, på begäran av den utfärdande staten eller på den verkställande statens eget initiativ, beslagtas i enlighet med den verkställande statens lagstiftning och överlämnas till den utfärdande staten.
Enligt den nordiska utlämningslagen kan beslag ske såväl i samband med ett provisoriskt anhållande enligt 17 § som under utredningstiden enligt 12 § om det behövs för att främja utredningen och säkerställa utlämning. Om utlämningsansökan inte innehåller någon uttrycklig begäran därom kan beslag ske på initiativ av åklagaren med tillämpning av rättegångsbalkens regler om beslag i brottmål. När en utlämning beviljas följer av 15 § tredje stycket att det samtidigt kan förordnas att ett beslagtaget föremål ska överlämnas. I beslutet kan göras förbehåll om det är
Överväganden och förslag Ds 2010:26
påkallat med hänsyn till den enskildes rätt eller från allmän synpunkt. Exempelvis kan i beslutet förordnas att föremålet ska återlämnas till Sverige efter rättegång. Om utlämningsbegäran innehåller en uttrycklig begäran om husrannsakan eller beslag tillämpas istället bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Detta innebär bland annat att rätten ska pröva om beslaget är lagligen grundat och om föremålet ska lämnas över till den begärande staten (4 kap. 21 §). Egendom får enligt 4 kap. 19 § tas i beslag och överlämnas om den skäligen kan antas ha betydelse för utredning av gärningen, vara frånhänd någon genom brott eller förverkad på grund av brott om egendomen hade kunnat förverkas i en svensk rättegång och det finns särskilda skäl att lämna över den. Ett överlämnande får enligt 5 kap. 2 § samma lag, i princip på samma sätt som enligt den nordiska utlämningslagen, förenas med villkor.
Även enligt arresteringsorderlagen ska bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål tillämpas när arresteringsordern innehåller en uttrycklig begäran om beslag. Om en sådan begäran inte har framställts men det påträffas föremål som enligt 4 kap. 19 § samma lag skulle kunna bli föremål för beslag, kan dessa tas i beslag av åklagare eller den som griper den eftersökte (polis, tull- eller kustbevakningstjänsteman). Frågan ska sedan prövas av rätten enligt bestämmelserna i samma lag. I samband med att den eftersökte frihetsberövas får även husrannsakan göras för att söka efter sådana föremål som får tas i beslag.
Några skäl att ändra gällande ordning beträffande de fall där det finns en uttrycklig begäran om beslag från den utfärdande staten föreligger inte. På samma sätt som i arresteringsorderlagen är det dock lämpligt att det görs en tydlig hänvisning till bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Någon ändring i sak är det emellertid inte fråga om, då dessa regler även tidigare har tillämpats i de nordiska ärendena. Det föreslås vidare att en bestämmelse införs som motsvarar arresteringsorderlagens reglering beträffande beslag när den utfärdande staten inte har begärt någon sådan åtgärd men det
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
påträffas föremål som skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Husrannsakan ska då också kunna ske i samband med frihetsberövandet.
De beskrivna situationerna avser alltså i första hand åtgärder för att bistå den utfärdande staten i dess brottsutredning. För det fall beslag eller husrannsakan (eller andra tvångsmedel) skulle behövas för att åklagaren ska kunna utreda förutsättningarna för ett överlämnande följer, på samma sätt som idag gäller enligt den nordiska utlämningslagen, av den allmänna hänvisningen till bestämmelserna om förundersökning i brottmål att sådana beslut under utredningen kan meddelas med stöd av rättegångsbalkens bestämmelser.
Hänvisningar till S5-4-3
5.4.4. Beslutsförfarandet
5.4.4.1 Prövning, tidsfrister och överklagande
Förslag: Vid rättens handläggning tillämpas i huvudsak
reglerna om domstols handläggning i brottmål om inget annat anges. Handläggningen ska ske med skyndsamhet.
Tingsrätten ska hålla en förhandling om det inte är uppenbart att överlämnande inte ska beviljas, den eftersökte begär att ärendet avgörs på handlingarna eller denne – efter att åklagaren har gjort en framställning till rätten – har samtyckt till överlämnande. Till förhandlingen ska åklagaren och den eftersökte kallas. Om den eftersökte är frihetsberövad ska han eller hon inställas.
När rätten eller åklagaren meddelar beslut om att den eftersökte ska överlämnas ska även prövas om ett meddelat beslut om tvångsmedel ska gälla till dess beslutet om överlämnande har verkställts. Beslut om tvångsmedel får meddelas även efter att överlämnande har beviljats.
Om den eftersökte har samtyckt till överlämnande ska beslut i överlämnandefrågan meddelas senast tre dagar från
Överväganden och förslag Ds 2010:26
det att samtycket lämnades. I övriga fall ska beslut i överlämnandefrågan meddelas senast 30 dagar från gripandet. När den eftersökte inte har gripits i ärendet ska beslut i fråga om överlämnande meddelas senast trettio dagar efter att denne har underrättats om innehållet i den nordiska arresteringsordern. Motsvarande bestämmelse ska införas i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Om det finns särskilda skäl får beslut i överlämnandefrågan meddelas senare. Beslut ska då meddelas så snart det är möjligt.
Beslut om överlämnande av beslagtagna föremål ska om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet om överlämnande av den eftersökte.
Åklagarens beslut i fråga om överlämnande får inte överklagas. Tingsrättens beslut att inte bevilja överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd på den grunden att verkställigheten istället ska ske i Sverige får inte överklagas. Beslut får inte heller överklagas om den eftersökte har samtyckt till överlämnande.
Vid överklagande av tingsrättens beslut i fråga om överlämnande krävs prövningstillstånd i hovrätten. Motsvarande ändring görs i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Skälen för förslaget
Rättens prövning
Utöver de bestämmelser om den enskildes rätt att höras och rätt till juridiskt biträde och tolk som ovan nämnts samt de bestämmelser om tidsfrister för beslut som behandlas nedan innehåller konventionen inte några särskilda bestämmelser i fråga om hur prövningen av en nordisk arresteringsorder ska gå till.
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
Som tidigare framgått är en domstolsprövning i överlämnandeärenden en principiell nyhet i förhållande till nuvarande nordiska system. En möjlighet för den eftersökte att höras i domstol finns idag endast om regeringen beslutat att inhämta yttrande från Högsta domstolen och domstolen anser att en förhandling behöver hållas. När en domstolsprövning för de ärenden där den eftersökte inte samtycker till överlämnande nu föreslås införd framstår det därför som naturligt att i första hand utgå från arresteringsorderlagens bestämmelser på området. Dessa förfaranderegler är numera väl inarbetade hos åklagare och domstolar och har i allt väsentligt visat sig fungera väl.
När arresteringsorderlagen infördes ansågs att de allmänna förfarandereglerna i brottmål skulle vara tillämpliga. Detta innebär naturligtvis inte att överlämnandeärendet är ett brottmål och att exempelvis huvudförhandling ska hållas, utan endast att förfarandereglerna, i tillämpliga delar, är desamma som vid handläggningen av brottmål (jfr 19 § andra stycket lagen [1946:804] om införande av nya rättegångsbalken). På samma sätt som gäller enligt arresteringsorderlagen föreslås nu, då domstolen ska pröva en nordisk arresteringsorder, de allmänna reglerna för handläggningen av brottmål gälla om annat inte anges. Rätten är då domför med en domare (1 kap. 3 § rättegångsbalken). Med tanke på de korta tidsfrister som gäller enligt konventionen finns anledning att i lagtexten erinra om att rättens handläggning ska ske skyndsamt.
Mot bakgrund av den konventionsgrundade rätten att höras samt även i övrigt av rättssäkerhetsskäl föreslås att tingsrätten som huvudregel ska hålla förhandling. Skriftlig handläggning föreslås dock för de fall då det är uppenbart att ett överlämnande inte ska beviljas eller den eftersökte själv begär att ärendet avgörs på handlingarna. Inte heller om den eftersökte, efter att ärendet har överlämnats till tingsrätten, samtycker till överlämnande behöver förhandling hållas. Åklagaren och den eftersökte ska på sedvanligt sätt kallas till förhandlingen. Om den eftersökte är frihetsberövad ska han eller hon inställas.
Överväganden och förslag Ds 2010:26
Rättens prövning går i huvudsak ut på att, med åklagarens utredning som underlag, avgöra om det finns förutsättningar att bevilja ett överlämnande. Rätten ska även, om det är möjligt, samtidigt fatta beslut om överlämnande av beslagtagen egendom.
Ett beslut om att inte bevilja överlämnande måste enligt konventionens artikel 14.6 motiveras. Det följer redan av rättegångsbalken att rättens beslut i överlämnandefrågan – oavsett om det rör sig om ett bifall eller ett avslag – ska motiveras (jfr 30 kap. 5 och 10 §§ i tillämpliga delar). Någon ytterligare reglering i denna fråga bör därmed inte krävas.
Tvångsmedel
Om överlämnande beslutas ska, i förekommande fall, åklagaren eller annars rätten även pröva om beslutade tvångsmedel ska gälla fram till dess beslutet har verkställts. Om det undantagsvis inte skulle finnas ett meddelat tvångsmedelsbeslut kan det även i samband med beslutet om överlämnande eller därefter, vid behov, meddelas ett tvångsmedelsbeslut enligt de förutsättningar som ovan redovisats.
Tidsfrister
Av konventionens artikel 14 framgår att ett slutligt beslut om överlämnande i fall där den eftersökte samtycker ska meddelas senast tre dagar efter det att samtycket lämnades och i övriga fall senast trettio dagar efter att den eftersökte greps. Är dessa tidsfrister omöjliga att hålla ska den utfärdande staten skyndsamt underrättas och beslut fattas så snart det är möjligt. Ett beslut i anledning av en nordisk arresteringsorder ska enligt artikel 18 omedelbart meddelas den utfärdande myndigheten.
I den nordiska utlämningslagen finns ingen bestämd tidsfrist för när ett beslut om utlämning ska meddelas. De ärenden som inte gått vidare till regeringen för prövning har dock som regel
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
kunnat avgöras inom ett par veckor. Ett tillträde till konventionen kräver emellertid att de tidsfrister som där regleras införs i lagen.
Således ska, då den eftersökte har samtyckt till överlämnande, beslut i överlämnandefrågan meddelas senast tre dagar från det att samtycket lämnades. I övriga fall föreslås att rätten ska meddela beslut senast 30 dagar efter gripandet av den eftersökte.
Som ovan framgått kommer den eftersökte i de allra flesta fall att vara frihetsberövad i avvaktan på beslut i överlämnandefrågan. Utgångspunkten för beräkning av 30dagarsfristen – från gripande – är då problemfri. Det kan emellertid inträffa att en nordisk arresteringsorder inte föranleder något gripande, exempelvis på grund av att den eftersökte redan är frihetsberövad i ett annat ärende. Frågan om utgångspunkten för beräkning av tidsfristerna i sådana fall diskuterades redan i lagstiftningsärendet avseende arresteringsorderlagen. Departementspromemorians förslag i det ärendet, att utgångspunkten skulle vara när den eftersökte ”påträffats”, ändrades då efter remisskritik som gick ut på att detta begrepp kunde vålla tolkningsproblem. Istället valde man att hålla sig till rambeslutets ordval ”efter gripandet” (prop. 2003/04:7 s. 127). Det framstår emellertid som mindre tillfredsställande att någon tidsfrist inte är föreskriven för de fall då den eftersökte inte grips i anledning av den utfärdade arreseringsordern. För dessa fall föreslås därför att dagen då personen underrättades om innehållet i den nordiska arresteringsordern istället ska tas som utgångspunkt för beräkning av 30-dagarsfristen. Motsvarande tillägg föreslås också infört i arresteringsorderlagen.
Om det finns särskilda skäl kan beslut meddelas vid en senare tidpunkt än de ovan nämnda. Det kan exempelvis röra sig om att den eftersökte avviker eller blir sjuk. Denne kan också åtnjuta immunitet eller skydd på grund av villkor uppställda i anledning av en tidigare utlämning eller överlämnande och ett upphävande av immuniteten eller skyddet är under utverkande. Tidsgränserna kan också vara svåra att hålla om beslutet ska prövas i flera
Överväganden och förslag Ds 2010:26
instanser (se vidare nedan beträffande överklagande). Om tidsfristerna överskrids ska den utfärdande myndigheten underrättas om dröjsmålet och skälet till förseningen och beslut sedan fattas så snart som möjligt.
Överklagande
Åklagaren kommer, som ovan framgått, att meddela beslut i överlämnandefrågan i de fall den eftersökte har samtyckt till att överlämnas. Åklagaren kommer också att meddela beslut då en nordisk arresteringsorder till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande. Åklagarens beslut föreslås inte kunna överklagas. Detta är, sett till innehållet i besluten, samma ordning som idag gäller såväl enligt den nordiska utlämningslagen (beträffande samtyckesfallen) som enligt arresteringsorderlagen.
I fråga om tingsrättens beslut om överlämnande gäller enligt arresteringsorderlagen att dessa får överklagas till hovrätten, utan prövningstillstånd, samt till Högsta domstolen. Undantaget är, utöver då samtycke till överlämnande har lämnats, beslut som innebär att överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd inte har beviljats på den grunden att verkställigheten istället ska ske i Sverige. En sådan begränsning infördes efter synpunkter från Lagrådet då det ansågs ändamålsenligt att beslutet i dessa fall vann laga kraft omedelbart så att straffverkställigheten kunde inledas snarast möjligt.
Samma undantag som föreskrivs i arresteringsorderlagen såvitt avser vilka beslut som inte ska vara överklagbara föreslås i den nya lagen.
Som ovan nämnts innebär den korta tidsfrist för beslut som gäller enligt konventionen att problem kan uppstå när överlämnandefrågan ska prövas av flera instanser. I konventionens förklaranderapport anges också att tidsfristerna ska ses som vägledande och att det kan vara så att fristerna, för
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
det fall ett beslut exempelvis ska prövas i flera instanser, inte kommer att kunna hållas. I dessa fall ska beslut istället meddelas så snart som möjligt. Det skulle mot bakgrund av detta uttalande vara möjligt att argumentera att man vid framtagande av konventionen utgått ifrån att konventionens tidsfrister i ett antal fall inte skulle komma att hållas. För att anses leva upp till konventionens syfte torde det emellertid vara viktigt att inom ramen för ett nytt system i största möjliga mån sträva efter att tidsfristerna ska kunna hållas.
Även såvitt avser arresteringsorderlagen står det klart att rätten att överklaga ett beslut om överlämnande till hovrätten utan prövningstillstånd samt till Högsta domstolen har inneburit att de tidsfrister som rambeslutet föreskriver har överskridits i ett relativt stort antal ärenden. Kritik har också riktats mot Sverige av denna anledning och det har rekommenderats att arresteringsorderlagen ändras i den delen (se rådets utvärderingsrapport om Sverige från år 2008 ”Den praktiska tillämpningen av den europeiska arresteringsordern och motsvarande förfaranden för överlämnande mellan medlemsstaterna”, dok. 9927/2/08, COPEN 102).
Det finns således starka skäl som talar för att någon form av begränsning av handläggningstiderna bör införas såväl i den nya lagen som i arresteringsorderlagen. Utgångspunkten bör vidare vara att reglerna bör vara desamma för överlämnanden inom Norden som inom EU.
Ett överlämnande innebär, som ovan konstaterats, ett för den enskilde ingripande beslut som ställer höga krav på en rättssäker prövning. Vid arresteringsorderlagens införande konstaterades också att det, inte minst med hänsyn till Högsta domstolens erfarenhet av utlämningsärenden, inte var lämpligt att avskära möjligheten att överklaga hovrättens beslut (prop. 2003/04:7 s. 101). Det föreslås därför att prövningstillstånd ska krävas för hovrättens prövning av en fråga om överlämnande, såväl enligt den nya lagen som enligt arresteringsorderlagen. En sådan ordning kortar handläggningstiden för de flesta ärenden om överlämnande samtidigt som ett krav på prövningstillstånd inte
Överväganden och förslag Ds 2010:26
innebär att möjligheten att överklaga tas bort. Genom hovrättens prövning av om prövningstillstånd ska ges görs noggranna överväganden av hur tingsrätten har handlagt målet samt om det finns något som ger anledning att betvivla utgångens riktighet. (jfr 49 kap. 14 § rättegångsbalken). Om hovrätten beslutar att inte meddela prövningstillstånd kan det beslutet överklagas till Högsta domstolen. Värt att notera är också att förslaget om prövningstillstånd i hovrätten avser överklagande av beslut i överlämnandefrågan eller andra beslut där ärendet avgörs och således inte omfattar överklagande av beslut om tvångsmedel och/eller restriktioner.
5.4.4.2 Beslut vid konkurrerande framställningar
Förslag: Om det föreligger konkurrerande nordiska eller
nordiska och europeiska arresteringsordrar, ska ärendena på åklagarens begäran prövas i ett sammanhang vid den tingsrätt som har behörighet att handlägga det först inkomna ärendet. Om det efter ett icke lagakraftvunnet beslut om överlämnande inkommer en ny arresteringsorder får, på yrkande av åklagaren, hovrätten eller – om ärendet överklagats dit – Högsta domstolen besluta att ärendena ska prövas vid tingsrätten i ett sammanhang.
Prövningen av vilken av de konkurrerande arresteringsordrarna som ska beviljas ska ske med särskilt beaktande av gärningarnas beskaffenhet och platsen där de ägt rum, de tidpunkter då respektive arresteringsorder utfärdades samt om de avser lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd.
I de fall det pågår ett ärende om utlämning eller om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen ska prövningen av frågan om överlämnande på grund av en nordisk arresteringsorder skjutas upp till dess beslut har meddelats i det andra ärendet.
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
Skälen för förslaget
I konventionens artikel 15 regleras den situationen att flera stater har begärt överlämnande eller utlämning av samma person. Enligt denna bestämmelse ska den verkställande staten, vid avgörande av vilken av framställningarna som ska verkställas, bland annat beakta brottens relativa svårhetsgrad, gärningsort och när de olika framställningarna utfärdades. I artikel 15.3 påpekas särskilt att bestämmelsen inte påverkar de nordiska staternas förpliktelser enligt Internationella brottmålsdomstolens stadga eller gentemot de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt.
Enligt gällande nordiska ordning beslutar regeringen, när det föreligger en konkurrenssituation, vilken framställning som ska bifallas med beaktande av beskaffenheten av brottet eller brotten, tiden och platsen för det, framställningarnas tidsföljd, den eftersöktes nationalitet och hemvist samt övriga omständigheter (8 §).
I arresteringsorderlagen (5 kap. 4 och 5 §§) anges att om två eller flera medlemsstater har utfärdat arresteringsordrar beträffande en och samma person ankommer det på den tingsrätt som är behörig att pröva den först inkomna arresteringsordern att avgöra om en tillkommande order ska ha företräde framför den förra eller inte. Har rätten redan prövat den första arresteringsordern och beslutat att överlämnande ska ske får hovrätten eller Högsta domstolen, på yrkande av åklagaren, förordna att tingsrätten ska pröva ärendena i ett sammanhang. En förutsättning är dock att det första beslutet om överlämnande inte har vunnit laga kraft. Prövningen av vilken av flera arresteringsordrar som ska beviljas görs med hänsyn till gärningarnas beskaffenhet, platsen för deras förövande och tidpunkterna för när framställningarna utfärdades samt om de avser lagföring eller verkställighet av ett frihetsstraff. Om den som eftersöks för överlämnande på grund av en arresteringsorder även är begärd utlämnad till en annan stat eller till en tribunal eller överlämnad till Internationella brottmålsdomstolen ska
Överväganden och förslag Ds 2010:26
frågan om överlämnande på grund av en arresteringsorder förklaras vilande till dess att det andra ärendet är avslutat. Det har inte ansetts lämpligt att i den situationen låta domstol avgöra vilken av framställningarna som ska bifallas eftersom domstolen som prövar arresteringsordern i sådant fall skulle binda regeringen i sitt ställningstagande (prop. 2003/04:7 s. 131).
Som tidigare redovisats föreslås nu regeringens roll i de nordiska överlämnandeärendena slopad. Det framstår då som lämpligt att införa en reglering av konkurrensfrågorna som är samordnad med den i arresteringorderlagen. För det fall det föreligger en konkurrenssituation mellan flera nordiska arresteringsordrar eller mellan en eller flera nordiska arresteringsordrar och en eller flera europeiska arresteringsordrar ska det således ankomma på den tingsrätt som är behörig att pröva den första inkomna arresteringsordern att efter framställan av åklagaren pröva vilken av dessa som ska ha företräde. Detta gäller oavsett om samtycke till någon av framställningarna skulle föreligga. Samma regler som i arresteringsorderlagen ska gälla för de fall den först inkomna arresteringsordern redan skulle ha prövats av tingsrätten ska också gälla. Detsamma gäller de omständigheter som ska beaktas vid rättens avgörande, vilka överensstämmer med konventionens reglering.
Vidare föreslås en motsvarande reglering som i arresteringsorderlagen då konkurrens föreligger mellan en framställning om utlämning till ett tredjeland, till någon av tribunalerna eller till Specialdomstolen för Sierra Leone eller en begäran om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen. I dessa fall ska frågan om överlämnande enligt en nordisk arresteringsorder alltså förklaras vilande till dess beslut har fattats i det konkurrerande ärendet.
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
5.4.5. Verkställighet
Förslag: Ett beslut om överlämnande ska verkställas inom
fem dagar från det att beslutet vunnit laga kraft. Innan överlämnandebeslutet har vunnit laga kraft kan den som ska överlämnas nöjdförklara sig.
Verkställigheten kan skjutas upp om det behövs för att den som ska överlämnas ska kunna lagföras i Sverige för ett annat brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller mer eller, om dom redan fallit, här avtjäna en frihetsberövande påföljd för en annan gärning än den som beslutet om överlämnande avser. Verkställigheten får också skjutas upp om omständigheter som ligger utanför de berörda staternas kontroll hindrar ett överlämnande eller när det finns starka humanitära skäl. I stället för att skjuta upp verkställigheten får överlämnandet till den utfärdande staten ske på villkor om återförande. Beslut om att skjuta upp eller villkora överlämnandet fattas av åklagaren.
Den som ska överlämnas och är underkastad tvångsmedel kan, om verkställigheten drar ut på tiden, begära att en förhandling för prövning av tvångsmedelsfrågan ska äga rum i tingsrätten inom tre veckor från det att beslut i den frågan senast har meddelats.
Ett överlämnandebeslut verkställs av polismyndigheten. Om den som ska överlämnas är på fri fot, får han eller hon omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten under högst fyrtioåtta timmar, om detta bedöms vara nödvändigt för att överlämnandet ska kunna genomföras.
Om verkställighet av beslutet inte sker i tid eller den utfärdande myndigheten återkallar den nordiska arresteringsordern ska den eftersökte omedelbart försättas på fri fot. Om återkallelse sker efter att en domstol meddelat ett lagakraftvunnet beslut om överlämnande ska åklagaren göra
Överväganden och förslag Ds 2010:26
en framställning om att beslutet ska upphävas. Har beslutet om överlämnande meddelats av åklagaren ska denne upphäva beslutet.
Skälen för förslaget
Enligt artikel 19 i konventionen ska den eftersökte överlämnas så snart som möjligt vid en tidpunkt som de berörda myndigheterna kommer överens om, dock senast fem dagar efter det slutliga beslutet om att bevilja ett överlämnande. Visar det sig av särskilda skäl omöjligt får en ny tidsfrist om ytterligare som längst fem dagar ställas upp. Därutöver kan verkställigheten skjutas upp på grund av omständigheter som ligger utanför de inblandade staternas kontroll eller på grund av starka humanitära skäl. Vidare kan verkställigheten enligt artikel 20 skjutas upp för att i den verkställande staten möjliggöra lagföring eller straffverkställighet av en annan gärning än den som den nordiska arresteringsordern avser. Istället för att skjuta upp verkställigheten i en sådan situation kan överlämnandet förenas med villkor om återförande.
Enligt den nordiska utlämningslagen ska en utlämning verkställas så snart det kan ske (16 §). Det är polismyndigheten som verkställer beslutet. Om den som ska utlämnas är på fri fot får han eller hon, om det är nödvändigt, omhändertas och tas i förvar i högst 48 timmar. Istället för att, som i konventionen, betrakta pågående lagföring eller utdömt straff i den verkställande staten som tillfälliga verkställighetshinder, behandlas dessa omständigheter i den nordiska utlämningslagen som tillfälliga hinder mot att bevilja utlämning (6 § första stycket). Det ställs i lagföringsfallet ett krav på att det brott som den svenska förundersökningen eller åtalet avser har minst två år i straffskalan. För straffverkställighetsfallet krävs att det rör sig om en dom på fängelse eller annat omhändertagande på anstalt. Istället för att skjuta upp verkställigheten får utlämning äga rum
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
för rättegång i den ansökande nordiska staten under villkor att personen sedan återlämnas till Sverige (6 § andra stycket).
I arresteringsorderlagen föreskrivs att verkställighet ska ske inom tio dagar från ett lagakraftvunnet beslut (6 kap. 1 §). Verkställigheten sker som huvudregel genom att personen som ska överlämnas hämtas av den utfärdande medlemsstaten. I samband med beslutet om överlämnande kan rätten även besluta om uppskjutet eller villkorat överlämnande, om det i Sverige pågår lagföring eller är utdömt ett straff för någon annan gärning. Rätten kan också besluta att skjuta upp verkställigheten om det finns starka humanitära skäl. Om sådana skäl tillkommer efter beslutet kan även åklagare fatta beslut om att skjuta upp verkställigheten. Detsamma gäller om något hinder uppstår som ligger utanför de berörda staternas kontroll.
Tidsfrist för verkställighet och tillfälliga hinder
Inledningsvis kan konstateras att konventionen, till skillnad från den nordiska utlämningslagen, innehåller en fastslagen tidsfrist om fem dagar inom vilken ett lagakraftvunnet beslut om överlämnande ska verkställas. En anpassning till konventionens reglering bör göras så att denna tidsfrist framgår av lag. På samma sätt som enligt arresteringsorderlagen bör den som ska överlämnas kunna påskynda verkställigheten genom att nöjdförklara sig. En hänvisning till relevanta bestämmelser i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. ska därför tas in i den föreslagna lagen.
Det kan vidare konstateras att konventionen, i likhet med arresteringsorderlagen, utgår från att pågående lagföring och utdömt straff i den verkställande staten utgör tillfälliga verkställighetshinder och inte – som i den nordiska utlämningslagen – tillfälliga hinder mot att bevilja utlämning. Även om resultatet i praktiken oftast blir detsamma krävs att lagstiftningen i denna del anpassas till konventionens konstruktion. Några skäl att ändra de materiella förutsättningar
Överväganden och förslag Ds 2010:26
som gäller enligt den nordiska utlämningslagen när tillfälligt hinder anses föreligga på grund av pågående lagföring eller utdömt straff finns däremot inte. Detta innebär att verkställigheten föreslås kunna skjutas upp om det behövs för att den som ska överlämnas ska lagföras i Sverige för ett annat brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller mer eller, om dom redan fallit, här avtjäna en frihetsberövande påföljd som utdömts för en annan gärning än den som beslutet om överlämnande avser. Som ett alternativ till att skjuta upp verkställigheten kan den eftersökte överlämnas på villkor att han eller hon därefter återförs till Sverige.
Därutöver anger konventionen att verkställigheten kan skjutas upp på grund av omständigheter som ligger utanför de berörda staternas kontroll, såsom omfattande strejk eller svåra störningar i kommunikationerna eller när det finns starka humanitära skäl. Som exempel på det sistnämnda nämns i konventionstexten att det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa (artikel 19.5). Den eftersöktes ålder, om denne är under arton år, torde också i allmänhet kunna utgöra ett sådant hinder.
Om verkställigheten skjuts upp kan det i undantagsfall bli fråga om en långvarig tvångsmedelsanvändning gentemot den som ska överlämnas. För dessa fall föreslås, på samma sätt som enligt arresteringsorderlagen, att den som ska överlämnas ska ha rätt att få frågan om tvångsmedel omprövad av rätten inom tre veckor från det senaste tvångsmedelsbeslutet.
Beslut om att skjuta upp eller villkora överlämnandet
En annan fråga är vilken myndighet som ska fatta beslut om att skjuta upp verkställigheten eller att tillfälligt överlämna en person med villkor om återförande. I arresteringsorderlagen har, som ovan nämnts, valts en lösning där domstolen fattar beslut om att skjuta upp eller villkora överlämnandet i de fall då hindret
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
är känt redan när beslutet fattas. Om hindret däremot blir känt först efter domstolens beslut fattas beslutet av åklagaren.
Beslut om att skjuta upp eller villkora ett överlämnande bör ske efter kontakter och samråd med den utfärdande staten. Lagrådet anförde i sitt yttrande över arresteringsorderlagen att det såg påtagliga fördelar med att i samtliga fall anförtro åklagaren uppgiften att, efter kontakter med den utländska myndigheten, fatta beslut om uppskov (se prop. 2003/04:7 s. 346 och 354). I Norden finns, som tidigare nämnts, ett särskilt nära samarbete mellan de brottsutredande myndigheterna. Mot den bakgrunden föreligger goda skäl för förslaget att i de nordiska ärendena låta frågan om tillfälliga verkställighetshinder i samtliga fall beslutas av åklagare.
Genomförande av verkställigheten
På samma sätt som enligt nuvarande ordning föreslås att överlämnande till de nordiska länderna ska verkställas av polismyndigheten och att den som ska överlämnas, om han eller hon befinner sig på fri fot, får omhändertas och tas i förvar under som längst 48 timmar om det bedöms som nödvändigt för att överlämnandet ska kunna genomföras.
Återkallelse av en nordisk arresteringsorder m.m.
Den nordiska utlämningslagen innehåller inga uttryckliga bestämmelser om vad som ska gälla då en begäran om utlämning återkallas.
Arresteringsorderlagen föreskriver dels att den eftersökte i en sådan situation omedelbart ska försättas på fri fot (6 kap. 6 §), dels att den domstol som har meddelat ett lagakraftvunnet beslut om överlämnande ska upphäva beslutet (6 kap. 7 § 2).
När den utfärdande staten återkallar en nordisk arresteringsorder bör det finns tydliga regler om hur ett redan
Överväganden och förslag Ds 2010:26
fattat beslut om överlämnande som ännu inte har hunnit verkställas ska upphävas samt att den eftersökte omedelbart ska försättas på fri fot. Likartade bestämmelser som de som återfinns i arresteringsorderlagen föreslås därför. Av bestämmelsen bör även framgå att åklagaren, om beslutet om överlämnande har meddelats av denne, själv ska upphäva beslutet.
Det skulle vidare, i sällsynta fall, kunna inträffa att verkställigheten av något skäl inte genomförs inom de satta tidsfristerna (jämför 6 kap. 6 § arresteringsorderlagen). Exempelvis kan det hända att praktiska problem kring verkställigheten uppstår som får till följd att den utfärdande statens myndigheter inte inställer sig på överenskommen plats för att överta den eftersökte. Enligt artikel 19.6 i konventionen ska personen, då samtliga relevanta tidsfrister har löpt ut, försättas på fri fot. Dock tillåter konventionen, som ovan nämnts, att femdagarsfristen enligt artikel 19.2 förlängs med ytterligare maximalt fem dagar om det av särskilda skäl visar sig omöjligt att överlämna personen (artikel 19.3). För de situationer då verkställigheten inte genomförs som planerat föreslås således att den eftersökte, när ytterligare fem dagar har gått, ska försättas på fri fot.
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
5.5. Överförande av straffverkställighet
Förslag: När en nordisk arresteringsorder avseende
straffverkställighet har avslagits på den grunden att den frihetsberövande påföljden istället ska verkställas i Sverige, ska den myndighet som har ansvar för verkställigheten besluta om överförande hit, förutsatt att den utfärdande staten inte motsätter sig det. Regeringen bestämmer vilka myndigheter som är ansvariga.
När verkställigheten av en påföljd ska överföras till Sverige får den ansvariga myndigheten begära att polismyndigheten tar personen i förvar, om det behövs för att verkställigheten ska kunna ske i Sverige. Tiden i förvar ska tillgodoräknas vid verkställighet av straffet i Sverige.
Beslut om förvar får överklagas till förvaltningsrätten. Vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd. Offentligt biträde ska förordnas för den som är tagen i förvar om det inte måste antas att behov av biträde saknas.
Vid verkställighet av en fängelsepåföljd ska den svenska ansvariga myndigheten vid sin handläggning tillämpa de bestämmelser i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. som gäller då en framställning om verkställighet av en sådan påföljd bifalls i Sverige.
Vid överförande av en annan påföljd än fängelse ska den ansvariga myndigheten tillämpa 7 kap.3–6 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Överväganden och förslag Ds 2010:26
Skälen för förslaget
Övertagande av straffverkställighet som avslagsgrund är en nyhet i det nordiska samarbetet och den nordiska utlämningslagen innehåller inte heller några regler om överförande av straffverkställighet (se avsnitt 5.3.2.7). I förklaranderapporten till konventionen anges att den verkställande staten i dessa situationer ska iaktta den nordiska ordningen om samarbete i fråga om verkställighet av straff m.m. som för svensk del regleras i den nordiska verkställighetslagen. Denna reglering omfattar, såvitt nu är av intresse, i princip överförande av fängelsepåföljder (5 §). Prövningen av om en sådan påföljd ska överföras till Sverige görs av Kriminalvården (25 §). Det ådömda straffet ska i Sverige omvandlas till fängelse på lika lång tid (6 §) och verkställas som en lagakraftvunnen svensk dom (7 §). Lagen innehåller även regler om övervakning efter villkorlig frigivning. Frågor om preskription prövas enligt domslandets regler medan svenska nådebestämmelser ska tillämpas. Om ett beslut om nåd har meddelas i domslandet ska emellertid även detta beaktas (31 §). Verkställighet i Sverige förhindrar att åtal väcks här för de gärningar som den utdömda påföljden avsåg (29 §).
Det finns emellertid även frihetsberövande påföljder som inte omfattas av den nordiska verkställighetslagen. Det handlar i första hand om rättspsykiatrisk vård och frihetsberövande ungdomspåföljder. Dessa kan i dagsläget under vissa förutsättningar överflyttas till Sverige från ett annat nordiskt land med stöd av 1983 års konvention om överförande av straffverkställighet, vilken samtliga nordiska länder har ratificerat. Denna konvention har genomförts i Sverige genom bestämmelser i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen).
Det kan i detta sammanhang nämnas att det sedan ett par år tillbaka pågår ett nordiskt förhandlingsarbete som bl.a. syftar till att utvidga de nordiska verkställighetslagarna att täcka fler påföljder än vad som är fallet idag.
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
I arresteringsorderlagens 7 kap. föreskrivs vad som gäller för överförande av straffverkställighet till Sverige i de situationer ett sådant överförande ska ske som en följd av ett arresteringsorderförfarande. Det anfördes vid lagens genomförande att det visserligen fanns skäl som talade mot att reglera frågan om överförande av straffverkställighet i arresteringsorderlagen men att det också fanns fördelar, inte minst för tillämparen, med att ha en samlad reglering (prop. 2003/04:7 s. 145).
Beslutsförfarandet
Bestämmelser om överförande av straffverkställighet till Sverige, där Sverige åtar sig att verkställa en frihetsberövande påföljd som dömts ut av ett annat nordiskt land, är av sådant slag att de bör regleras i lag. I linje med den bedömning som gjordes vid införandet av arresteringsorderlagen föreslås att dessa regler placeras i den nya lagen. Det motsatta fallet, att ett i Sverige utdömt straff överförs till ett annat nordisk land, kan däremot regleras i förordning.
Redan genom domstolens beslut om att avslå en begäran om överlämnande för straffverkställighet på den grunden att det anses lämpligast att påföljden verkställs i Sverige har frågan om överförande av straffverkställighet till Sverige avgjorts. Det som återstår är den praktiska hanteringen för att införa ärendet i det svenska verkställighetssystemet. I likhet med vad som gäller enligt arresteringsorderlagen föreslås att denna hantering ska skötas av de myndigheter som efter överförandet även kommer att ha ansvar för själva straffverkställigheten. Det rör sig för fängelsepåföljderna om Kriminalvården, för rättspsykiatrisk vård om Socialstyrelsen och för sluten ungdomsvård om Statens institutionsstyrelse. Endast om den utfärdande staten skulle ge till känna att den motsätter sig att straffverkställigheten överflyttas till Sverige ska den ansvariga myndigheten underlåta att fatta ett sådant beslut. Ärendet mot den eftersökte är i ett
Överväganden och förslag Ds 2010:26
sådant – rimligen mycket ovanligt – fall avslutat och denne ska försättas på fri fot.
I avvaktan på att den ansvariga myndigheten meddelar beslut om överförande samt för att verkställigheten ska kunna påbörjas i Sverige torde det i normalfallet vara så att den eftersökte är frihetsberövad. Det föreslås, i likhet med vad som föreskrivs i arresteringsorderlagen, att den eftersökte i dessa situationer efter beslut av den ansvariga myndigheten ska kunna tas i förvar. Han eller hon ska då ha rätt till offentligt biträde, om det inte måste antas att ett sådant behov saknas. Den som har varit förvarstagen ska få tillgodoräkna sig tiden i förvar när påföljden verkställs. Vidare ska ett beslut om förvar kunna överklagas till förvaltningsrätt och, efter meddelat prövningstillstånd, till kammarrätt.
Det är eftersträvansvärt att staterna, i största möjliga utsträckning vid handläggningen av ärenden om överförande av straffverkställighet, tillämpar det till stor del harmoniserade nordiska förfarandet som föreskrivs i den nordiska verkställighetslagen. Att denna lag ska tillämpas torde också ha varit utgångspunkten vid utarbetandet av konventionen. Ovan har de materiella förutsättningarna för ett överförande av straffverkställighet – vilka grundas på konventionens reglering avseende övertagande av straffverkställighet – samt därmed sammankopplade frågor om förvar redovisats. Därutöver föreslås, när den påföljd som ska överföras utgör ett frihetsstraff såsom det definieras i 5 § nordiska verkställighetslagen, att övriga tillämpliga bestämmelser i denna lag tillämpas. Det rör sig, som nämnts, om överförande av frihetsstraff, som vid en omvandling utgör ett svenskt fängelsestraff på motsvarande tid (6 §).
För de påföljder som inte omfattas av den nordiska verkställighetslagen krävs emellertid en annan lösning. Som ovan redovisats tillämpas vid överförande av en sådan påföljd från ett nordiskt land i princip den internationella verkställighetslagen. I 7 kap. arresteringsorderlagen finns hänvisningar till tillämpliga regler om överförande av straffverkställighet, vilka har sin grund
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
i den internationella verkställighetslagen. Det är lämpligt att dessa regler gäller även för de nordiska ärenden där den nordiska verkställighetslagen inte är tillämplig. Härav följer att den ansvariga myndigheten, om det behövs för att verkställighet ska kunna ske i Sverige, antingen själv meddelar de föreskrifter som krävs eller överlåter åt åklagare att lämna in en framställning om påföljdsomvandling till rätten (3 §). När påföljdsomvandling inte sker ska den ansvariga myndigheten besluta att verkställigheten som regel ska påbörjas omedelbart (4 §).
Beslut om föreskrifter och omedelbar verkställighet får överklagas (6 §). Genom hänvisningar till internationella verkställighetslagen i 5 § följer vidare att domen i huvudsak ska verkställas som om den vore en svensk brottmålsdom. Beslut om bl.a. nåd och amnesti som fattas i domslandet innebär dock att verkställigheten ska upphöra. Den dömde får inte heller åtalas på nytt i Sverige för en gärning som omfattas av den överförda påföljden.
5.6. Övriga frågor
5.6.1. Återförande av personer som överlämnats till Sverige
Förslag: Den som har överlämnats till Sverige för lagföring
under villkor om återförande ska återföras genom polismyndighetens försorg. Personen får omhändertas och tas i förvar i högst 48 timmar, om det är nödvändigt för att återförandet ska kunna genomföras.
Skälen för förslaget
Som redovisats i avsnitt 5.3.2.9 föreslås nu inte några nya regler om möjligheten för svenska verkställande myndigheter att uppställa villkor om att en person som överförs för lagföring till ett annat nordiskt land sedan ska återföras för
Överväganden och förslag Ds 2010:26
straffverkställighet i Sverige (artikel 6). En reglering behövs emellertid för att omhänderta de situationer då de övriga nordiska länder, som har valt att författningsreglera denna konventionsbestämmelse uppställer sådana villkor.
På samma sätt som idag gäller enligt 22 § nordiska utlämningslagen bör det klargöras att återförande i dessa situationer ska ske genom polismyndighetens försorg. Om den som ska återföras befinner sig på fri fot kan polismyndigheten omhänderta personen eller ta denne i förvar om det bedöms vara nödvändigt. Ett omhändertagande eller förvarstagande får dock inte vara längre än 48 timmar.
5.6.2. Specialitetsprincipen
Förslag: Om ett överlämnande från Sverige har beviljats och
verkställts och den utfärdande staten därefter begär Sveriges tillstånd att lagföra eller straffa den som har överlämnats även för annan gärning än den som omfattades av den nordiska arresteringsordern ska åklagaren pröva om ett överlämnande hade kunnat bifallas med hänsyn till i Sverige meddelad åtalsunderlåtelse avseende samma gärning. Om ett sådant beslut hade hindrat ett överlämnande får tillstånd inte ges.
Skälen för förslaget
Artikel 23 i konventionen föreskriver som huvudregel att en person som har överlämnats på grund av en nordisk arresteringsorder får ställas till ansvar även för annat brott, begånget före arresteringsordern, än det som låg till grund för själva överlämnandet. Detta gäller även egna medborgare. Konventionen uppställer emellertid vissa undantag från denna huvudregel. Dessa undantag är, såvitt nu är av intresse, att ett överlämnande inte hade kunnat beviljas med hänsyn till de
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
obligatoriska avslagsgrunderna i artikel 4 eller med hänsyn till den fakultativa avslagsgrunden i artikel 5.4 (åtalsunderlåtelse) och den verkställande staten, såvitt gäller den fakultativa grunden, inte samtycker. Undantagen tillämpas dock inte om personen själv har samtyckt till att lagföras också för andra brott eller om denne haft möjlighet att lämna den nordiska stat dit han eller hon har överlämnats men inte har gjort det på 45 dagar efter frigivandet, alternativt har lämnat landet men återvänt.
Specialitetsprincipen, dvs. att en person som utlämnas eller överlämnas inte ska kunna åtalas eller straffas för andra brott än de som låg till grund för utlämningen eller överlämnandet, är en princip som traditionellt gäller inom utlämningsrätten. I nordiska utlämningslagen har denna princip i huvudsak begränsats till att omfatta svenska medborgare. I samtliga fall gäller dock att avsteg från specialitetsprincipen endast får göras efter särskilt medgivande av regeringen (18 §). Prövningen görs i princip på samma sätt som vid en utlämningsbegäran. Även enligt arresteringsorderlagen är huvudregeln att specialitetsprincipen gäller och att tillstånd till utvidgad lagföring eller straff annars måste sökas (6 kap. 8 §). Frågan prövas då av tingsrätten.
Konventionens reglering innebär således två betydande principiella nyheter; dels att huvudregeln är att specialitetsprincipen inte gäller, dels att prövningen av om ett utvidgat överlämnande kan äga rum i princip görs av behörig myndighet i den utfärdande staten. Samtycke från den verkställande staten krävs, enligt relevanta bestämmelser, bara för frågan om det för gärningen har meddelats någon åtalsunderlåtelse.
När Sverige har agerat som utfärdande stat och det för en svensk åklagare efter överlämnandet blir fråga om att väcka åtal för andra gärningar än de som överlämnandet avsåg gäller 2 kap. 8 § brottsbalken. Av denna bestämmelse följer att bl.a. svenska myndigheter är bundna av villkor som ställts upp vid ett överlämnande eller en utlämning till Sverige. Dessa villkor kan antingen följa direkt av den bakomliggande internationella
Överväganden och förslag Ds 2010:26
överenskommelse som har tillämpats vid överlämnandet eller utlämningen till Sverige eller ha ställts upp av den verkställande staten i det enskilda fallet. I övrigt bör regleringen av de svenska åklagarnas hantering beträffande inhämtande av tillstånd m.m. i enlighet med konventionen lämpligen göras i förordning.
Frågan om svenska myndigheter kan lämna tillstånd till lagföring för andra brott än de som omfattas av ett beslut om överlämnande från Sverige bör emellertid även fortsättningsvis regleras i lag. Som ovan framgått är det en mycket begränsad prövning som ska göras i den verkställande staten. För svenskt vidkommande blir det bara fråga om att pröva om tillstånd kan ges med hänsyn till i Sverige meddelat beslut om åtalsunderlåtelse. Det är naturligt att denna prövning görs av åklagaren. Med hänsyn till den mycket begränsade prövning som ska göras samt att den överlämnade personen inte vid prövningen befinner sig i Sverige saknas behov av att i det ärendet ge möjlighet till en offentlig försvarare.
5.6.3. Vidareöverlämnande och vidareutlämning
Förslag: En person som har överlämnats från Sverige till en
nordisk stat enligt en nordisk arresteringsorder får utan tillstånd överlämnas vidare till en annan sådan stat för ett brott som har begåtts före överlämnandet från Sverige.
En begäran om tillstånd till vidareöverlämnande till en medlemsstat i EU ska prövas enligt 6 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. En begäran om tillstånd till vidareöverlämnande från en medlemsstat i EU till en nordisk stat med stöd av EU-avtalet ska prövas enligt samma bestämmelse.
En begäran om tillstånd att vidareutlämna till en stat utanför Norden och EU ska prövas enligt 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
Skälen för förslaget
Artikel 24 i konventionen reglerar den situationen då en person som har överlämnats enligt en nordisk arresteringsorder begärs överlämnad eller utlämnad till en annan stat än de två nordiska stater som varit involverade i det ursprungliga överlämnandeärendet. Bestämmelsen omfattar endast gärningar som har begåtts före det ursprungliga överlämnandet. Av artikel 24.1 framgår att något tillstånd från den verkställande staten inte behöver sökas när det rör sig om vidareöverlämnande till en annan nordisk stat. För vidareöverlämnande till en medlemsstat i EU eller vidareutlämning till en stat utanför Norden och EU krävs emellertid enligt artikel 24.2 den verkställande statens tillstånd. Sådant tillstånd ska meddelas om överlämnande eller utlämning för gärningen hade kunnat ske enligt den tillfrågade (verkställande) statens lagstiftning. Endast om den överlämnade personen själv samtycker till vidareöverlämnandet eller vidareutlämningen, eller denne haft möjlighet att lämna territoriet i den utfärdande staten men inte gjort det inom 45 dagar efter frigivandet, alternativt har återvänt till den utfärdande staten efter att ha lämnat den, behöver ett tillstånd från den verkställande staten inte utverkas.
EU-avtalet reglerar också frågor om vidareöverlämnande och vidareutlämning (artikel 31). Bestämmelsen överensstämmer i princip med motsvarande bestämmelse i arresteringsorderrambesutet. Till skillnad från konventionen omfattar EUavtalet även bl.a. den situationen att en person har överlämnats från Sverige till en medlemsstat i EU och denna stat begär tillstånd för vidareöverlämnande till Norge eller Island.
Idag regleras frågan om tillstånd till vidareutlämning inom Norden i 18 § nordiska utlämningslagen. Prövningen görs av regeringen och tillstånd får ges endast om utlämning hade beviljats för gärningen. För tillstånd till vidareöverlämnande eller vidareutlämning till en stat utanför Norden tillämpas 24 § utlämningslagen. Även enligt denna bestämmelse görs
Överväganden och förslag Ds 2010:26
prövningen av regeringen enligt samma regler som gäller för utlämning.
Vad avser tillstånd till vidareöverlämnande från en EU-stat till en annan sådan stat följer av 6 kap. 8 § arresteringsorderlagen att ärendet ska prövas av domstol i princip enligt samma regler som då överlämnande enligt en arresteringsorder prövas. När en person har överlämnats med stöd av en arresteringsorder och den utfärdande staten begär tillstånd till vidareutlämning till en stat utanför EU tillämpas, genom en hänvisning i 6 kap. 9 § arresteringsorderlagen, 24 § utlämningslagen.
Ovan redovisade bestämmelser tar alltså sikte på frågan om i vilka situationer Sverige kan lämna tillstånd till vidareöverlämnande och vidareutlämning av en person som ursprungligen över- eller utlämnats från Sverige. Om Sverige som utfärdande stat får en begäran om vidareöverlämnande eller vidareutlämning till en annan stat än den som har verkställt det ursprungliga överlämnandet eller utlämningen följer, på samma sätt som redovisats i avsnitt 5.6.2, av 2 kap. 8 § brottsbalken att svenska myndigheter är bundna av villkor som ställts upp vid det ursprungliga överlämnandet eller utlämningen. Någon ytterligare lagreglering av svenska myndigheters hantering av en sådan begäran är således inte nödvändig.
Sammanfattningsvis följer att konventionens och EU-avtalets bestämmelser om vidareöverlämnande och vidareutlämning får följande lagstiftningsmässiga konsekvenser.
I helt internnordiska situationer, dvs. när en person har överlämnats från Sverige till en annan nordisk stat enligt en nordisk arresteringsorder och en tredje nordisk stat begär personen vidareöverlämnad, krävs inte längre något svenskt medgivande.
Även för nordiska–europeiska förhållanden krävs lagändringar. I dessa situationer tillämpas, som ovan redovisats, idag 24 § utlämningslagen. För att tillgodose konventionens och EU-avtalets respektive reglering föreslås att det tillståndsförfarande som föreskrivs i 6 kap. 8 §
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
arresteringsorderlagen istället ska tillämpas, såväl då en begäran om tillstånd kommer från en EU-stat som från en nordisk stat.
För tillstånd till vidareutlämning från en nordisk stat till en stat utanför Norden och EU föreslås att nuvarande hänvisning till bestämmelserna i 24 § utlämningslagen ska införas oförändrad i sak i den nya lagen.
5.6.4. Transitering
Förslag: Den som överlämnas från en nordisk stat till en
annan sådan stat får utan tillstånd transporteras genom Sverige. Personen som ska överlämnas får omhändertas och tas i förvar i högst 48 timmar, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras.
När en transport genom Sverige avser överlämnande eller utlämning från en medlemsstat i EU eller ett land utanför EU och Norden till Norge eller Island ska regleringen om tillstånd i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder gälla. Tillägg ska därför göras i denna lag samt i lagen (1957:668) om utlämning för brott.
Skälen för förslaget
Konventionens reglering av transitering, dvs. transport av en överlämnad person genom en stat som inte berörs av överlämnandeärendet, omfattar endast rent internnordiska förhållanden (artikel 21). På samma sätt som enligt konventionen får en sådan transport enligt 19 § nordiska utlämningslagen ske utan något tillstånd från den stat genom vilken transporten ska ske. Det föreslås således att denna reglering införs oförändrad i sak. I enlighet med gällande rätt ska den som ska överlämnas få omhändertas och tas i förvar i Sverige
Överväganden och förslag Ds 2010:26
under maximalt 48 timmar, om ett sådant förfarande bedöms nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras.
Som redovisats i avsnitt 4.2 reglerar artikel 28 i EU-avtalet även frågor om transitering då ett överlämnande ska ske till eller från Norge eller Island till eller från en medlemsstat i EU. Artikeln reglerar även transitering av personer som ska utlämnas från ett land utanför Norden och EU till Norge eller Island.
När transitering idag sker genom Sverige av en person som ska utlämnas från Norge eller Island till en EU-medlemsstat tillämpas 8 kap. 2 § arresteringsorderlagen. Det är enligt denna bestämmelse Rikspolisstyrelsen som beviljar tillstånd för transiteringen. Om transitering däremot sker från en EUmedlemsstat eller ett land utanför EU och Norden till Norge eller Island tillämpas 26 § utlämningslagen. Enligt denna bestämmelse ska regeringen medge transitering till en nordisk stat, om hinder inte skulle ha förelegat för utlämning enligt 2 eller 4 § nordiska utlämningslagen, bestämmelser som nu slopas i den nya regleringen.
EU-avtalets transiteringsbestämmelse står i överensstämmelse med regleringen i 8 kap. 2 § arresteringsorderlagen. Som ovan nämnts är denna bestämmelse redan idag tillämplig då en utlämning äger rum från Norge eller Island till en medlemsstat i EU och transporten går genom Sverige. Ett tillägg i bestämmelsen föreslås nu för att den även ska omfatta den omvända situationen, dvs. att transitering genom Sverige begärs för ett överlämnande från en medlemsstat i EU till Norge eller Island med stöd av EU-avtalet. För att tillgodose EU-avtalets reglering bör motsvarande tillägg även göras i 26 § utlämningslagen, så att arresteringsorderlagens reglering blir tillämplig även för transitering vid utlämningar från ett land utanför EU och Norden till Norge eller Island.
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
5.6.5. Ingen särreglering i förhållande till Island
Bedömning: Sverige bör inte utnyttja möjligheten i
konventionen av den 15 december 2005 om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (nordisk arresteringsorder) om att införa särskilda regler i förhållande till Island.
Skälen för bedömningen
Konventionens artikel 26 och 27 ger möjlighet att tillämpa en särreglering beträffande egna medborgare och politiska brott vid ärenden mellan Island och övriga nordiska länder. Island har dock valt att inte utnyttja denna möjlighet (se avsnitt 4.3.3). Inte heller för svensk del finns det något skäl att införa en särreglering i förhållande till Island. Ärenden om överlämnande till Island ska således behandlas på samma sätt som ärenden om överlämnande till övriga nordiska länder.
5.7. Svenska underrättelser och förklaringar
5.7.1. Förklaring till konventionen
Bedömning: I samband med tillträdet till konventionen av
den 15 december 2005 om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (nordisk arresteringsorder) bör Sverige avge en förklaring enligt artikel 3.4 om behöriga myndigheter.
Överväganden och förslag Ds 2010:26
Skälen för bedömningen
Enligt konventionens artikel 3.4 ska staterna vid ratifikationen förklara vilka rättsliga myndigheter som är behöriga att utfärda och verkställa en nordisk arresteringsorder enligt dess nationella lagstiftning samt om en centralmyndighet har utsetts.
I avsnitt 5.4.1 har redovisats förslag som går ut på att åklagare ska fatta beslut i fråga om överlämnande från Sverige när den eftersökte har samtyckt till att överlämnas. Åklagare ska också kunna avslå en nordisk arresteringsorder om underlaget är bristfälligt. För övriga fall har föreslagits att allmän domstol ska fatta beslut om överlämnande från Sverige. Någon centralmyndighet för handläggning av ärenden enligt konventionen föreslås inte.
En förklaring enligt artikel 3.4 om behöriga verkställande myndigheter vid överlämnande från Sverige till en annan nordisk stat bör således utformas enligt förslaget ovan. Som tidigare redovisats ska förfarandet vid överlämnande till Sverige regleras i förordning (se avsnitt 5.2). Regeringen kommer därför att lämna förklaring om behöriga utfärdande svenska myndigheter i samband med att förordningen beslutas.
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
5.7.2. Underrättelser och förklaringar till EU-avtalet
Bedömning: I samband med tillträdet till avtalet av den 28
juni 2006 mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge bör Sverige lämna underrättelse enligt artikel 34 om att Sverige avser att tillämpa konventionen av den 15 december 2005 om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (nordisk arresteringsorder). Därutöver bör underrättelse lämnas enligt artikel 28.2 om vilken myndighet som är behörig att motta en framställning om tillstånd till transitering och den relevanta dokumentationen.
Sverige bör inte lämna någon förklaring om generellt samtycke till vidareöverlämnande.
Skälen för bedömningen
Artikel 34 - Förhållandet till andra avtal
Enligt artikel 34.2–3 i EU-avtalet tillåts staterna att fortsätta att tillämpa överenskommelser som är i kraft i den mån dessa gör det möjligt att fördjupa eller vidga avtalets målsättningar och bidrar till att ytterligare förenkla eller underlätta förfarandet för överlämnande av personen som är föremål för en arresteringsorder. Staterna får också sluta nya avtal, i den mån sådana avtal gör det möjligt att fördjupa eller vidga innehållet i EU-avtalet och bidrar till att ytterligare förenkla eller underlätta förfarandet för överlämnande av personer som är föremål för en arresteringsorder, särskilt genom att fastställa kortare tidsfrister, genom att utöka förteckningen av brott enligt den s.k. listan, genom att ytterligare begränsa skälen till att vägra verkställighet eller genom att sänka strafftröskeln för överlämnande.
Överväganden och förslag Ds 2010:26
Som redovisats i avsnitt 4.2.2 innebär konventionen, när någon särreglering mellan Island och de övriga nordiska länderna nu inte är aktuell, i samtliga delar ett lika eller mer utvecklat samarbete mellan, å ena sidan, Sverige och, å andra sidan, Norge och Island än vad som följer av EU-avtalet. Endast i två fall, när fler än enbart de nordiska länderna involveras, har EU-avtalet en reglering som går utöver konventionens, nämligen vid vissa fall av transitering (artikel 28) och vidareöverlämnande (artikel 31). Dessa frågor har behandlats i avsnitt 4.2.2.
Sverige bör således lämna en underrättelse enligt artikel 34 med innebörd att Sverige kommer att tillämpa konventionen. Något behov av att därutöver ta ställning till andra underrättelser eller förklaringar än de som avser transitering och vidareöverlämnande saknas därmed.
Artikel 28.2 – Underrättelse om behörig myndighet vid transitering
I avsnitt 5.6.4 redogörs bl.a. för förfarandet vid transitering genom Sverige av den som överlämnas mellan Norge eller Island och en medlemsstat i EU. En underrättelse bör lämnas enligt EU-avtalets artikel 28.2 om att Rikspolisstyrelsen i dessa fall är behörig myndighet att pröva tillstånd till transitering och motta relevant dokumentation.
Artikel 31.1 – Samtycke till vidareöverlämnande
Enligt den nordiska konventionen är vidareöverlämnande till andra nordiska stater som huvudregel tillåtet utan särskilt tillstånd, se avsnitt 5.6.4.
Enligt artikel 31.1 i EU-avtalet får parterna dessutom förklara att samtycke till vidareöverlämnande enligt en arresteringsorder som har utfärdats för ett brott begånget före det ursprungliga överlämnandet ska anses ha lämnats, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något
Ds 2010:26 Överväganden och förslag
annat i sitt beslut om överlämnande. EU-avtalet har i denna del en reglering som motsvarar rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. När rambeslutet genomfördes i svensk rätt valde Sverige att inte göra någon förklaring enligt motsvarande artikel (28.1, se prop. 2003/04:7 s. 163). Skäl saknas att nu göra en annan bedömning.
6. Ändringar i vissa andra lagar
6.1. Tillgodoräknande av frihetsberövande utom riket
Förslag: Ett frihetsberövande som har ägt rum utom riket i
anledning av en svensk begäran om överlämnande för straffverkställighet enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder ska tillgodoräknas den dömde vid beräkning av strafftid i Sverige.
Skälen för förslaget
Enligt konventionens artikel 22.1 ska den utfärdande staten avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en nordisk arresteringsorder från den frihetsberövande påföljd som sedermera ska avtjänas i denna stat. Av artikel 22.2 följer att den verkställande rättsliga myndigheten vid överlämnandet ska informera om den tid personen har varit frihetsberövad i anledning av den nordiska arresteringsordern. Motsvarande bestämmelse återfinns i artikel 26 i arresteringsorderrambeslutet.
Av 33 kap. 7 § brottsbalken följer att ett frihetsberövande som har ägt rum utom riket i anledning av en begäran om utlämning eller överlämnande för lagföring som huvudregel ska
Ändringar i vissa andra lagar Ds 2010:26
tillgodoräknas den som sedan döms till en frihetsberövande påföljd i Sverige. Ansvaret för avräkningen ligger enligt bestämmelsen på domstolen. I förarbetena till arresteringsorderlagen anfördes att avräkning i dessa situationer i princip ska ske obligatoriskt i samband med frihetsberövanden som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder (prop. 2003/04:7 s. 158 f.). Detsamma kommer, utan att någon lagändring krävs, att gälla frihetsberövanden som har skett i anledning av överlämnande till Sverige för lagföring enligt en nordisk arresteringsorder.
Vad däremot avser frihetsberövanden som har ägt rum utom riket i anledning av en begäran om överlämnande för straffverkställighet gäller enligt svensk rätt att sådan tid inte tillgodoräknas den dömde, om inte annat skulle följa av ett särskilt uppställt villkor. I sådant fall gäller enligt 2 kap. 8 § brottsbalken det uppställda villkoret. Vid genomförande av arresteringsorderlagen gjordes bedömningen att det inte stod i strid med rambeslutet att begränsa tillämpningen av artikel 26 till att omfatta endast frihetsberövanden som föregått överlämnande för lagföring (prop. 2003/04:7 s. 158).
I konventionens förklaranderapport anges emellertid att den utfärdande staten ska avräkna varje frihetsberövande, även i den verkställande staten, från det totala straff som ska avtjänas. Detta bör läsas så att även frihetsberövanden som har ägt rum i anledning av en nordisk arresteringsorder avseende överlämnande för straffverkställighet ska avräknas. Bestämmelser med en sådan innebörd har också införts i såväl Finland som i Norge.
Därtill kommer att Regeringsrätten i en dom den 29 april 2010 (mål nr 1553-09) funnit att det ligger i linje med arresteringsorderrambeslutets syfte och dess grundläggande princip om ömsesidigt erkännande att samtliga medlemsstater ska tillgodoräkna tid för frihetsberövanden i anledning av en arresteringsorder, oavsett om denna utfärdats för lagföring eller för straffverkställighet.
Ds 2010:26 Ändringar i vissa andra lagar
Mot den givna bakgrunden föreslås att även frihetsberövanden som har ägt rum utom riket i anledning av en svensk begäran om överlämnande för straffverkställighet såväl enligt arresteringsorderlagen som enligt den nya lagen om en nordisk arresteringsorder ska tillgodoräknas den dömde vid beräkning av strafftid i Sverige. Avräkning föreslås vara obligatorisk enligt lagen om beräkning av strafftid m.m. samt enligt lag (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård. Uppgifter om frihetsberövandets längd ska lämnas av den stat där frihetsberövandet ägt rum. Detta bör regleras i förordning. Ansvaret för att uppgifterna är korrekta ska således åligga den verkställande staten.
6.2. De nordiska verkställighetslagarna
Förslag: När överförande enligt lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m eller utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling har ägt rum och det därefter uppkommer fråga om tillstånd till utvidgat överförande alternativt utlämning eller om vidareöverlämnande eller vidareutlämning ska handläggningen i princip ske på samma sätt som enligt den föreslagna lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
Skälen för förslaget
Överförande av dömda personer till övriga nordiska länder äger, som ovan nämnts, i huvudsak rum med stöd av den nordiska verkställighetslagen. Med stöd av lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av
Ändringar i vissa andra lagar Ds 2010:26
beslut om vård eller behandling kan utlämning ske för verkställighet att en nordisk myndighets beslut om omhändertagande för vård eller behandling (sammantagna benämnda de nordiska verkställighetslagarna). Dessa lagar motsvaras av liknande regleringar i de övriga nordiska länderna. Båda lagarna innehåller hänvisningar till 7 och 18 §§ nordiska utlämningslagen, vilket bl.a. innebär att en person som har överförts alternativt utlämnats enligt någon av lagarna endast i vissa situationer efter regeringens medgivande kan åtalas eller straffas i den mottagande nordiska staten för ett brott begånget före överlämnandet eller vidareutlämnas till en annan stat.
Som framgått föreslås att den nordiska utlämningslagen ska upphävas och ersättas av en ny lag om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, baserad på konventionen. Konventionen innehåller inte samma begränsningar som gäller enligt den nordiska utlämningslagen avseende utvidgad utlämning och vidareutlämning (se avsnitt 4.1.10). Vidare kommer beslut om överlämnande och därmed sammanhängande frågor i den nya lagen inte längre att fattas av regeringen utan av åklagare och domstolar.
Vid framtagande av konventionen synes den effekt upphävandet av de harmoniserade nordiska utlämningslagarna skulle få på de aktuella nordiska verkställighetslagarna inte särskilt ha behandlats. Det framstår dock av systematiska skäl som lämpligt att frågor som kan uppstå om utvidgat överförande alternativt utlämning samt om vidareutlämning och vidareöverlämnande enligt verkställighetslagarna framöver ska lösas på det sätt som föreskrivs i konventionen och handläggas på samma sätt som föreskrivs i den nya lagen. Det föreslås därför att villkoren för när en annan nordisk stat ska kunna vidta någon av dessa åtgärder ska utformas så att de överensstämmer med konventionens artikel 23 och 24 samt att förfarandet för tillstånd till åtgärderna ska vara i linje med när sådana åtgärder begärs i ett ärende om överlämnande enligt en nordisk arresteringsorder. Såvitt avser en framställning om utvidgat överförande alternativt utlämning följer dock av det förhållandet att åklagaren i den
Ds 2010:26 Ändringar i vissa andra lagar
andra staten inte gör sin framställning med stöd av artikel 23 i konventionen att det i dessa fall ankommer på den svenska åklagaren att, utöver att kontrollera om en åtalsunderlåtelse har meddelats, även pröva om någon av konventionens obligatoriska avslagsgrunder hade hindrat ett överlämnande. Föreligger ett sådant hinder kan tillstånd till åtgärden inte ges.
7. Ekonomiska konsekvenser
Antalet nordiska utlämnings- och överlämnandeärenden från Sverige har under de senaste fem åren uppgått till mellan ca 50 och 70 per år, varav totalt sju ärenden har avgjorts av regeringen. Sverige har å sin sida begärt utlämning från de övriga nordiska länderna i runt tio ärenden per år. Det har således rört sig om ett begränsat antal ärenden och det finns heller inget som talar för en ökad ärendemängd.
Genom de regler som nu föreslås tillförs domstolarna en ny ärendekategori som kräver förhandlingar för prövning, förutom i tvångsmedelsfrågor, också i själva saken. Den kostnadsökning detta för med sig kan emellertid, mot bakgrund av den begränsade mängd ärenden som är aktuell, inte förväntas bli större än att den bör kunna finansieras inom ram. I detta sammanhang kan också noteras att domstolarnas hantering av de nordiska överlämnandeärendena föreslås ske enligt regler som i allt väsentligt är välkända för domstolarna genom rättegångsbalkens och arresteringsorderlagens reglering. Något behov av mer omfattande utbildningsinsatser eller dylikt torde därmed inte föreligga.
För Åklagarmyndigheten innebär förslaget å ena sidan att myndigheten avlastas bl.a. sina nuvarande arbetsuppgifter avseende beslutsfattande i situationer då samtycke till överlämnande inte föreligger. Å andra sidan föreslås att åklagarna i dessa fall ska göra framställning om överlämnande till rätten samt närvara vid förhandling i överlämnandefrågan. Sammantaget förväntas de nya förfarandereglerna leda till en mindre kostnadsökning. Ökningen torde dock vara så marginell
Ekonomiska konsekvenser Ds 2010:26
att den bör kunna finansieras inom ramen för rättsväsendets befintliga budgetram.
Kostnaderna för offentlig försvarare förväntas inte påverkas av förslaget.
I övrigt innebär förslaget att regeringen avlastas de ärenden som gäller utlämning till nordiska stater, vilket medför en mindre kostnadsbesparing för Regeringskansliet.
8. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Förslag: Den nya lagen och övriga lagändringar ska träda i
kraft den dag regeringen bestämmer. Vid samma tidpunkt ska lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge upphävas.
Ett ärende om utlämning till ett nordiskt land som har inletts innan den nya lagen har trätt i kraft ska handläggas enligt äldre bestämmelser. Detsamma gäller ärenden som har inletts enligt någon av de övriga lagar som föreslås ändrade.
Har någon utlämnats enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge och begärs efter den nya lagens ikraftträdande i förhållande till den andra staten tillstånd till åtgärder som motsvarar utvidgat överlämnande eller vidareöverlämnande, ska de nya bestämmelserna tillämpas.
Till dess avtalet av den 28 juni 2006 mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge har trätt i kraft ska frågan om överlämnande till en medlemsstat i EU av en person som tidigare har överlämnats från Sverige till Island eller Norge enligt en nordisk arresteringsorder prövas enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser Ds 2010:26
Skälen för förslaget
Enligt artikel 29 ska konventionen träda i kraft tre månader efter att samtliga nordiska stater har förklarat sig bundna av den. I förhållande till Grönland och Färöarna träder den dock i kraft först tre månader efter att det danska justitieministeriet har underrättat det danska utrikesministeriet och övriga staters justitieministerier att konventionen ska gälla i förhållande till Grönland och Färöarna. Framställningar om utlämning som tas emot före ikraftträdandet av konventionen ska handläggas enligt gällande utlämningsordning. Detsamma gäller ärenden som har inletts enligt någon av de övriga lagar som ändras.
EU-avtalet träder enligt artikel 38.4 i kraft den första dagen i den tredje månaden efter den dag då generalsekreteraren för Europeiska unionens råd har fastställt att alla formella krav på samtycke från parterna till avtalet har fullgjorts. För framställningar om utlämning som tas emot före avtalets ikraftträdande kommer även fortsättningsvis gällande utlämningsinstrument att vara i kraft. Framställningar som tas emot efter ikraftträdandet ska regleras av avtalet (artikel 35.1).
Ikraftträdandet av såväl konventionen som EU-avtalet är således beroende av samtliga avtalsparters ratificering. Denna tidpunkt kan idag inte med säkerhet förutspås. Såvitt gäller konventionen kan dock, vilket framgått av redogörelsen i avsnitt 4.3, konstateras att övriga nordiska länder redan har inhämtat godkännande från sina respektive parlament. En samordning med resten av Norden torde därmed kunna ske så snart även den svenska riksdagen har godkänt ett tillträde till konventionen med följd att överenskommelsen kan träda i kraft kort tid därefter.
De framställningar som inkommer till Sverige om utlämning eller överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder innan den nya lagen träder i kraft ska handläggas enligt nuvarande bestämmelser. Detsamma gäller ärenden som har inletts enligt någon av de övriga lagar som föreslås ändrade.
I något fall kan det uppstå en situation där en person har utlämnats enligt gällande ordning och den utfärdande staten,
Ds 2010:26 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
efter att den nya lagen har trätt i kraft, återkommer med en begäran om att få lagföra även för andra brott än de brott utlämningen avsåg eller om att få vidareöverlämna personen. I dessa fall bör den nya lagen tillämpas för det nya ärendet (jfr punkten 3 i övergångsbestämmelserna till arresteringsorderlagen). Eftersom sådana ärenden inte ursprungligen har prövats enligt den nya lagen föreslås att Stockholms tingsrätt utses att fatta beslut då det är fråga om att pröva en framställning om vidareöverlämnande till en EU-medlemsstat.
Till dess EU-avtalet har trätt i kraft föreslås vidare att en fråga om vidareöverlämnande till en medlemsstat i EU av en person som tidigare har utlämnats eller överlämnats från Sverige till Island eller Norge ska fortsätta att prövas enligt utlämningslagens bestämmelser (se avsnitt 5.6.3).
9. Författningskommentar
9.1. Förslaget till lag om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av konventionen av den 15 december 2005 om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (nordisk arresteringsorder).
Paragrafen klargör att lagen innehåller bestämmelser för genomförandet av konventionen. Härigenom tydliggörs också att lagens bestämmelser kan behöva tolkas med stöd av den bakomliggande konventionen (avsnitt 5.2).
2 § Med en nordisk arresteringsorder avses ett rättsligt avgörande, utfärdat av en rättslig myndighet i en nordisk stat, som innebär en begäran om att en rättslig myndighet i en annan nordisk stat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.3.1, definierar en nordisk arresteringsorder.
Med begreppet rättsligt avgörande avses avgöranden som motsvarar dom, häktnings- eller anhållningsbeslut.
Författningskommentar Ds 2010:26
Samtliga nordiska stater ska i samband med ratifikationen av konventionen genom en förklaring ange vilken eller vilka rättsliga myndigheter som är behöriga att i respektive land utfärda en nordisk arresteringsorder. Denna förklaring kommer således att vara avgörande för bedömningen av om en nordisk arresteringsorder har utfärdats av rätt myndighet (jfr avsnitt 5.7.1).
En nordisk arresteringsorder kan avse såväl en begäran om överlämnande för lagföring som för verkställighet av en redan utdömd påföljd. I det förra fallet gäller att den eftersökte ska vara misstänkt eller tilltalad för en gärning som i den utfärdande staten kan leda till en frihetsberövande påföljd. För verkställighetsfallet gäller att den utdömda påföljden ska utgöra en frihetsberövande påföljd.
3 § En arresteringsorder, utfärdad av en annan nordisk stat enligt rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna eller enligt avtalet av den 28 juni 2006 mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge ska, om det är känt att den eftersökte befinner sig i Sverige, betraktas som en nordisk arresteringsorder.
Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.3.1.
Om en europeisk arresteringsorder har utfärdats av Danmark eller Finland med stöd av arresteringsorderrambeslutet eller av Norge eller Island med stöd av EU-avtalet och det sedermera blir känt att den eftersökte befinner sig i Sverige ska begäran anses utgöra en nordisk arresteringsorder och ärendet handläggas enligt denna lag. En sådan ”omvandling” kräver ingen föregående formell procedur. Några kontakter med utfärdande stat behöver således inte tas i den frågan.
Ds 2010:26 Författningskommentar
4 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag.
I fråga om överlämnande till Sverige finns särskilda bestämmelser.
Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.2.
I paragrafens första stycke anges att närmare föreskrifter till lagen meddelas i förordning.
Vidare upplyses i andra stycket om att det finns särskilda bestämmelser om överlämnande till Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. Sådana bestämmelser meddelas i förordningsform.
2 kap. Förutsättningar för överlämnande
1 § Den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är misstänkt, tilltalad eller dömd för en där straffbelagd gärning och som eftersöks enligt en nordisk arresteringsorder ska, om personen anträffas i Sverige och annat inte sägs i denna lag eller följer av någon annan lag, överlämnas till den utfärdande staten.
I bestämmelsen, som har behandlats i avsnitt 5.3.2.1, återspeglas att konventionen bygger på principen om ömsesidigt erkännande och därmed en principiell överlämnandeskyldighet.
En förutsättning för att frågan om överlämnande från Sverige ska aktualiseras är att någon som eftersöks enligt en nordisk arresteringsorder anträffas i Sverige.
I 3 §, se nedan, anges ett antal avslagsgrunder som, om de föreligger, leder till att ett överlämnande inte ska beviljas. Därutöver kan emellertid även finnas andra hinder som gör att ett överlämnande inte ska beviljas. Detta följer av hänvisningen till annan lag i bestämmelsen. Hinder för överlämnande kan exempelvis föreligga om det skulle strida mot bestämmelser om immunitet, mot grundlagarnas tryck- och yttrandefrihetsbestämmelser eller mot Europakonventionen. Ett
Författningskommentar Ds 2010:26
annat exempel är 2 kap. 8 § brottsbalken, enligt vilken villkor som har uppställts vid ett tidigare överlämnande eller utlämnande till Sverige ska gälla här. Så snart det kan antas att det finns ett sådant hinder mot överlämnande, och hindret inte kan upphävas, får inte heller tvångsmedel användas.
2 § Överlämnande får beviljas för en gärning som enligt den utfärdande statens lagstiftning kan leda till eller har lett till en frihetsberövande påföljd.
Om en nordisk arresteringsorder avser flera gärningar är det tillräckligt att förutsättningar för överlämnande enligt första stycket föreligger för en av gärningarna.
Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.3.2.
Enligt första stycket gäller att en nordisk arresteringsorder endast kan utfärdas om gärningen (i lagföringsfallen) enligt den utfärdande statens lagstiftning kan leda till en frihetsberövande påföljd eller (i straffverkställighetsfallen) har lett till en sådan påföljd.
Av andra stycket framgår att om den nordiska arresteringsordern omfattar flera gärningar är det tillräckligt att en av dessa kan leda till eller har lett till en frihetsberövande påföljd i den lagförande staten, s.k. accessoriskt överlämnande. T.ex. kan överlämnande för ett bötesbrott ske om den nordiska arresteringsordern även grundas på en gärning som kan leda till en frihetsberövande påföljd.
3 § Överlämnande får inte beviljas
1. för en gärning som har ägt rum innan den eftersökte fyllt femton år,
2. för en gärning som omfattas av nåd eller annat beslut enligt 11 kap. 13 § regeringsformen ,
3. för en gärning som har prövats genom lagakraftvunnen dom i en nordisk stat eller i en medlemsstat i Europeiska unionen och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet,
Ds 2010:26 Författningskommentar
4. för en gärning som har prövats genom lagakraftvunnen dom i en annan stat än en nordisk stat eller en medlemsstat i Europeiska unionen och om detta enligt 10 § tredje eller fjärde stycket lagen ( 1957:668 ) om utlämning för brott hade utgjort ett hinder mot utlämning av den eftersökte,
5. om det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan lag har meddelats beslut att inte åtala för gärningen och det saknas förutsättningar för återkallelse av beslutet,
6. om förundersökning har inletts eller åtal väckts i Sverige för gärningen och förundersökningsledaren i det ärendet motsätter sig att lagföringen sker i den utfärdande staten,
7. om den som eftersöks för verkställighet av en frihetsberövande påföljd är svensk medborgare, bosatt i eller uppehåller sig i Sverige och denne begär att påföljden ska verkställas i Sverige samt det med hänsyn till dennes personliga förhållanden eller av någon annan anledning är lämpligast att verkställigheten sker här.
Paragrafen anger de uttryckliga hinder som enligt lagen utgör grund för att inte bevilja en nordisk arresteringsorder.
Enligt punkten 1 får ett överlämnande inte beviljas om den eftersökte vid tiden för gärningen inte hade fyllt femton år. Detta överensstämmer med den generella åldersgräns för straffmyndighet som gäller enligt 1 kap. 6 § brottsbalken. Frågan har behandlats i avsnitt 5.3.2.2.
Av punkten 2 framgår att ett beslut enligt 11 kap. 13 § regeringsformen utgör hinder mot att bevilja överlämnande. Enligt den bestämmelsen får regeringen meddela såväl individuella nådebeslut som beslut om kollektiv amnesti samt besluta att åtal inte ska inledas för en viss gärning (abolition). Denna fråga har behandlats i avsnitt 5.3.2.3.
Enligt punkten 3 får ett överlämnande inte beviljas om det för samma gärning redan har meddelats en dom mot den eftersökte i en nordisk stat eller en medlemsstat i EU och straffet – då det är fråga om en fällande dom som har vunnit laga kraft – antingen har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet.
Författningskommentar Ds 2010:26
En tidigare frikännande dom avseende samma gärning utgör således hinder mot överlämnande. Vid fällande dom saknas betydelse vilket straff som har dömts ut. Även villkorliga straff hindrar alltså ett överlämnande.
Åklagaren ska, inför prövningen av om hinder föreligger enligt denna punkt, göra en kontroll mot det svenska belastningsregistret. Det föreligger däremot inte någon skyldighet att i övrigt självmant göra efterforskningar. En invändning från den eftersökte själv om tidigare lagföring måste dock i de allra flesta fall naturligtvis utredas. Frågan har behandlats i avsnitt 5.3.2.4.
I punkten 4 föreskrivs att även domar meddelade i stater utanför Norden och EU i vissa situationer utgör hinder mot ett överlämnande. De domar som avses är sådana som hade utgjort hinder mot utlämning enligt 10 § tredje eller fjärde stycket utlämningslagen, om denna bestämmelse hade varit tillämplig. Den bestämmelsen korresponderar med 2 kap. 5 a § brottsbalken, på så sätt att när hinder enligt den senare bestämmelsen föreligger mot att åtala någon för en gärning på grund av en meddelad dom för samma gärning och mot samma person föreligger även hinder mot utlämning för gärningen. I övrigt hänvisas till kommentaren till föregående punkt. Denna fråga har behandlats i avsnitt 5.3.2.4.
Enligt punkten 5 utgör i Sverige meddelad åtalsunderlåtelse för samma gärning som den nordiska arresteringsordern avser hinder mot överlämnande, om det saknas förutsättningar för återkallelse av beslutet. De beslut som avses är främst åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Åtalsunderlåtelse kan dock även beslutas med stöd av 16 och 17 §§ lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Om det finns förutsättningar för att återkalla en meddelad åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 b § rättegångsbalken utgör åtalsunderlåtelsen dock inget hinder mot överlämnande. Eftersom beslut om återkallelse fattas av åklagare är det naturligt att åklagaren presenterar en utredning för rätten om denna avslagsgrund föreligger. Frågan har behandlats i avsnitt 5.3.2.5.
Ds 2010:26 Författningskommentar
I punkten 6 anges att ett överlämnande inte får beviljas om förundersökning har inletts eller åtal har väckts i Sverige för samma gärning som den nordiska arresteringsordern avser och förundersökningsledaren i det svenska ärendet motsätter sig ett överlämnande. Avslag enligt denna punkt förutsätter således att det antingen redan har inletts en förundersökning eller finns ett väckt åtal när den nordiska arresteringsordern inkommer, eller att ett sådant förfarande inleds under utredningen av överlämnandefrågan men innan beslut om överlämnande har meddelats.
Det är åklagaren som utreder överlämnandeärendet som ska inhämta uppgift om förundersökningsledarens inställning till överlämnandet. Om denne inte motsätter sig ett överlämnande och övriga förutsättningar är uppfyllda kan ett överlämnande alltså beviljas. Det finns inget krav på att den svenska förundersökningen eller åtalet måste vara nedlagt innan rätten fattar beslut om överlämnande.
Rätten ska således inte göra någon egen prövning av om lagföringen bäst äger rum i Sverige – denna prövning görs av förundersökningsledaren. Vid denna prövning bör särskilt beaktas om det i Sverige finns de bästa möjligheterna att uppnå ett riktigt avgörande som tillgodoser såväl krav på rättssäkerhet som eventuella målsägandes möjligheter att få frågor om skadestånd prövade. I normalfallet torde det inte innebära några problem för förundersökningsledaren att komma överens med sin kollega i den utfärdande staten om var lagföringen bäst äger rum och vem som ska lägga ned sin förundersökning eller sitt åtal. Om den som eftersöks enligt en nordisk arresteringsorder är under arton år torde det i allmänhet finnas starka skäl för att lagföringen sker i Sverige. Enligt 3 kap. 3 § ska åklagaren i en sådan situation särskilt utreda om lagföringen istället kan ske i Sverige.
Om en nordisk arresteringsorder avslås på denna grund för en viss gärning samtidigt som överlämnande beviljas för andra gärningar, får åklagaren enligt 5 kap. 1 § besluta att verkställigheten av överlämnandet ska skjutas upp så att
Författningskommentar Ds 2010:26
lagföring först kan ske i Sverige. Denna punkt har behandlats i avsnitt 5.3.2.6.
Punkten 7 omfattar endast nordiska arresteringsordrar som avser verkställighet av en utdömd påföljd. I dessa fall får den nordiska arresteringsordern avslås om den eftersökte är svensk medborgare, bosatt i eller uppehåller sig i Sverige och denne begär att få verkställa påföljden här samt det med hänsyn till hans eller hennes personliga förhållanden eller av någon annan anledning är lämpligast att påföljden verkställs här. Det ankommer på åklagaren att utreda om den eftersökte begär att verkställighet ska ske i Sverige. Den eftersökte bör i detta sammanhang informeras om innebörden av att verkställigheten sker i Sverige, exempelvis i fråga om villkorlig frigivning.
En begäran om att få verkställa en påföljd i Sverige bör som regel beviljas – och den nordiska arresteringsordern alltså avslås – när det på grund av den dömdes anknytning till Sverige framstår som troligt att denne efter avslutad verkställighet ska leva och bo här. Vid långa frihetsstraff kan även t.ex. möjligheten till kontakter med anhöriga under avtjänandetiden spela in. Det är naturligt att sådana omständigheter i högre grad kommer att föreligga för personer som är medborgare eller har hemvist i Sverige än för sådana som endast uppehåller sig här. Såvitt avser svenska medborgare ska även beaktas att ett överlämnande för avtjänande av ett mycket långt fängelsestraff i ett annat land kan vara att jämställa med landsförvisning, vilket enligt 2 kap. 7 § regeringsformen inte är tillåtet. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.3.2.7.
3 kap. Det inledande förfarandet
Begäran om överlämnande
1 § En nordisk arresteringsorder ska vara upprättad i enlighet med formuläret i bilagan till konventionen. Den ska vara skriven på
Ds 2010:26 Författningskommentar
svenska, danska, norska eller engelska eller vara åtföljd av en översättning till något av dessa språk och innehålla uppgifter om
1. den eftersöktes identitet och nationalitet,
2. namn, adress, telefonnummer, telefaxnummer och e-postadress till den utfärdande myndigheten,
3. en verkställbar dom, ett häktnings- eller anhållningsbeslut eller ett motsvarande verkställbart beslut för åtminstone ett av de brott som omfattas av den nordiska arresteringsordern,
4. den brottsliga gärningen, med angivande av tid och plats för denna, en beskrivning av omständigheterna kring gärningen samt den eftersöktes delaktighet i den,
5. brottsrubricering,
6. straffskalan för gärningen eller, om den nordiska arresteringsordern avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd, den påföljd som har dömts ut, och
7. om möjligt andra rättsliga konsekvenser av gärningen.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.2, anger hur en nordisk arresteringsorder ska vara utformad och vad den ska innehålla. Den nordisk arresteringsordern ska vara upprättad i enlighet med formuläret som är bilagt konventionen och innehålla all den information formuläret anger. Om den nordiska arresteringsordern avser flera brott är det tillräckligt att ett häktnings- eller anhållningsbeslut (i lagföringsfallen) eller en verkställbar dom (i straffverkställighetsfallen) bifogas för ett av dessa brott. En nordisk arresteringsorder ska vidare vara skriven på svenska, danska, norska eller engelska eller vara översatt till något av dessa språk.
Om en nordisk arresteringsorder är ofullständig ska den utredande åklagaren kontakta utfärdande myndighet för en komplettering. Om tillräckliga kompletteringar inte inkommer och arresteringsordern anses så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning i överlämnandefrågan kan åklagaren enligt 4 kap. 1 § avslå densamma. För bedömning av vad som ska anses utgöra
Författningskommentar Ds 2010:26
väsentlig olägenhet hänvisas till kommentaren till nämnda bestämmelse.
2 § En nordisk arresteringsorder får skickas direkt till behörig åklagare på den ort där den eftersökte uppehåller sig.
En nordisk arresteringsorder får även översändas genom Schengens informationssystem (SIS) eller genom ett annat nationellt eller internationellt system för eftersökning av personer som är misstänkta för brott.
En efterlysning som är registrerad i SIS eller i ett annat system för eftersökning av personer och som gäller överlämnande till en nordisk stat, ska jämställas med en nordisk arresteringsorder i avvaktan på att en sådan order översänds.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.2, reglerar förfarandet vid översändande av en nordisk arresteringsorder.
Av första stycket framgår att en nordisk arresteringsorder kan skickas direkt till behörig åklagare, om det är känt var den eftersökte befinner sig. Åklagaren bör i dessa fall informera Rikskriminalpolisen/Enheten för internationellt polissamarbete om att en nordisk arresteringsorder har inkommit. En nordisk arresteringsorder ska, på samma sätt som idag, kunna översändas med fax. Ett översändande via e-post bör som regel föregås av en kontakt mellan utfärdande och mottagande myndighet.
Enligt andra stycket får en nordisk arresteringsorder även översändas genom en registrering i Schengens informationssystem (SIS). Registrering av en sådan efterlysning görs i första hand då den eftersöktes vistelseort är okänd men det finns inget hinder mot att inleda förfarandet på detta sätt även då det är känt var den eftersökte befinner sig.
Tredje stycket klargör att en efterlysning i vissa fall ska jämställas med en nordisk arresteringsorder. Detta gäller oavsett om det finns en nordisk arresteringsorder som ännu inte har översänts eller om en sådan ännu inte har utfärdats.
Förutsättningen är enligt bestämmelsen dels att efterlysningen ska avse omhändertagande för överlämnande till en nordisk stat,
Ds 2010:26 Författningskommentar
dels att den skall vara registrerad i SIS eller ett annat system för eftersökning av personer. En nordisk stat kan även begära att en eller flera nordiska stater efterlyser en eftersökt person enligt de egna nationella efterlysningsförfarandena. Om den eftersökte efter en efterlysning påträffas i Sverige ska en komplett nordisk arresteringsorder skyndsamt sändas till behörig åklagare. Konsekvensen av att efterlysningen på detta sätt jämställs med en nordisk arresteringsorder är således att ärendet i Sverige kan inledas trots att den utfärdande staten ännu inte har presenterat en fullständig nordisk arresteringsorder för svenska myndigheter.
Utredningen
3 § Om en nordisk arresteringsorder har skickats direkt till åklagaren eller det annars är känt att den eftersökte befinner sig på en viss plats i Sverige, ska åklagaren skyndsamt utreda om det finns förutsättningar för överlämnande från Sverige. När den som begärs överlämnad för lagföring är under arton år ska det dessutom utredas om lagföringen kan ske i Sverige.
Vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i brottmål, om inte annat sägs i denna lag.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.3.1, anger förutsättningarna för att en svensk åklagare ska inleda en utredning med anledning av en nordisk arresteringsorder samt vad som allmänt gäller för utredningen.
Av bestämmelsens första stycke, första meningen, framgår att åklagaren ska inleda en utredning dels om en nordisk arresteringsorder inkommer direkt till åklagaren, dels om ordern har registrerats i SIS eller något annat system för efterlysning av brottsmisstänkta personer enligt 2 § och det visar sig att den eftersökte befinner sig i Sverige. I det senare fallet torde den eftersökte i många fall ha gripits av polis eller tjänsteman vid tullen eller kustbevakningen.
Författningskommentar Ds 2010:26
Utredningens syfte är främst att undersöka om det finns förutsättningar för ett överlämnande. I detta ingår även bl.a. att utreda om den eftersökte samtycker till överlämnande eller avstår från specialitetsprincipens skydd. Utredningen ska, med hänsyn till de korta tidsfrister som gäller för beslut om överlämnande, bedrivas med skyndsamhet. När ett samtycke till överlämnande föreligger ska åklagaren meddela beslut efter tre dagar. Även i de fall som ska tillställas rätten är det självklart att åklagaren måste beakta de tidsfrister som gäller för rättens handläggning och göra framställningen i så god tid att rätten har möjlighet att meddela sitt beslut inom tidsfristerna (se vidare kommentaren till 4 kap. 3 §).
Av första styckets andra mening framgår att åklagaren, när det föreligger en begäran om överlämnande för lagföring och den eftersökte är under arton år, särskilt ska utreda om gärningen istället kan lagföras i Sverige. En förutsättning är naturligtvis att svensk jurisdiktion för gärningen föreligger. I dessa fall kan det således bli aktuellt att istället inleda en förundersökning i Sverige. Den nordiska arresteringsordern avslås då med stöd av 2 kap. 3 § 6 (se vidare kommentaren till denna bestämmelse).
Enligt andra stycket ska bestämmelserna om förundersökning i brottmål tillämpas om annat inte följer av lagen. Det är främst rättegångsbalkens regler som avses men även bestämmelser i förundersökningskungörelsen (1947:948) och lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare kan bli tillämpliga. Hänvisningen innebär bl.a. att frågan om användande av tvångsmedel för utredning av om förutsättningar för ett överlämnande föreligger följer rättegångsbalkens reglering.
Offentlig försvarare
4 § En offentlig försvarare ska förordnas om den eftersökte begär det, är under arton år eller i övrigt bedöms vara i behov av en försvarare.
Ds 2010:26 Författningskommentar
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.3.1, reglerar den eftersöktes rätt till offentlig försvarare.
En offentlig försvarare ska alltid förordnas om den eftersökte begär det eller är under arton år. Rätten kan även i övriga fall ex officio förordna en försvarare om den eftersökte bedöms vara i behov av en sådan. Åklagaren ska enligt 23 kap. 5 § rättegångsbalken anmäla till tingsrätten om behov av försvarare föreligger.
I 4 kap. 7 § regleras kostnaderna för en offentlig förvarare.
Samtycke och medgivande
5 § Den eftersökte ska så snart det kan ske tillfrågas om han eller hon samtycker till överlämnande samt om han eller hon medger att i den utfärdande staten lagföras eller straffas för gärningar som har begåtts före överlämnandet men som inte omfattas av den nordiska arresteringsordern. Den eftersökte ska upplysas om innebörden av att samtycke och medgivande lämnas.
Ett samtycke och medgivande lämnas inför åklagare. En återkallelse av ett samtycke ska beaktas om den görs innan beslut i frågan om överlämnande har meddelats. En återkallelse av ett medgivande ska beaktas om den görs innan beslut om överlämnande har verkställts.
Paragrafen föreskriver hur samtycke till överlämnande och medgivande till avsteg från specialitetsprincipen kan lämnas samt under vilka förutsättningar dessa kan återkallas. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.4.3.2.
Enligt första stycket ska den eftersökte, så snart det kan ske, tillfrågas om han eller hon samtycker till att överlämnas. Samtidigt ska denne tillfrågas om medgivande lämnas till att i den utfärdande staten lagföras eller straffas även för andra gärningar som har begåtts före överlämnandet men som inte omfattas av den nordiska arresteringsordern.
Författningskommentar Ds 2010:26
Ett samtycke till överlämnande får konsekvenser för handläggningen av ärendet. Beslut i överlämnandefrågan fattas i dessa fall som huvudregel av åklagaren inom tre dagar från det att samtycket lämnades. Det är mot denna bakgrund av stor vikt att den eftersökte har fullt klart för sig vad ett lämnat samtycke och medgivande får för konsekvenser.
Av andra stycket följer att ett samtycke och medgivande enligt första stycket ska lämnas inför åklagare. Om den eftersökte har lämnat ett sådant medgivande ska åklagaren meddela den utfärdande myndigheten detta.
Enligt tredje stycket kan ett samtycke återkallas fram till dess beslut i överlämnandefrågan har meddelats. Om samtycket återkallas ska åklagaren, på samma sätt som i en utredning där samtycke aldrig har lämnats, göra en framställning vid domstol för rättens vidare handläggning och beslut. Ett medgivande till att avstå från specialitetsprincipens skydd kan däremot återkallas till dess ett beslut om överlämnande har verkställts.
Tvångsmedel
6 § Den eftersökte ska anhållas av åklagaren om det inte saknas risk för att denne avviker eller på annat sätt undandrar sig ett överlämnande. Ett anhållande ska också ske om det finns risk för att den eftersökte genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar utredningen av en gärning som omfattas av den nordiska arresteringsordern.
Ett anhållande enligt första stycket får inte ske om det kan antas att förutsättningar för ett överlämnande saknas.
Den som inte har fyllt arton år får anhållas endast om det finns synnerliga skäl.
Om det finns skäl för anhållande enligt första–tredje styckena men det är tillräckligt att den eftersökte meddelas ett reseförbud eller att det föreskrivs en anmälningsskyldighet, ska en sådan åtgärd beslutas istället för anhållande. I fall som avses i 24 kap. 4 § rättegångsbalken ska övervakning ersätta ett anhållande.
Ds 2010:26 Författningskommentar
Om det finns skäl för anhållande enligt första–tredje styckena får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen i brådskande fall även utan ett anhållningsbeslut gripa den eftersökte.
I paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.3.3, regleras användande av personella tvångsmedel mot den som eftersöks enligt en nordisk arresteringsorder.
Av första stycket framgår att den eftersökte som huvudregel ska anhållas, antingen efter att han eller hon påträffats och gripits eller annars i sin frånvaro. Något beslut om anhållande ska dock inte meddelas om det saknas risk för att den eftersökte avviker eller på annat sätt undandrar sig ett överlämnande. Åklagaren måste i detta fall göra en bedömning av risken för att den eftersökte avviker. I motsats till vad som gäller vid bedömningen av flyktfara vid häktning enligt rättegångsbalken krävs i dessa fall särskilda omständigheter som talar för att det inte föreligger någon flyktfara. Det kan vara den eftersöktes ålder, livssituation eller andra personliga förhållanden som gör att det inte framstår som troligt att denne avviker eller håller sig undan. Möjligheten att på denna grund avstå från att meddela beslut om tvångsmedel bör dock tillämpas restriktivt.
Vidare framgår att ett anhållande ska ske även vid kollusionsfara. Kollusionsfaran ska hänföra sig till brottsutredningen i den andra staten men själva kollusionen kan givetvis tänkas ske i Sverige. Att det föreligger en risk av nu angivet slag är en förutsättning för att rätten ska kunna besluta om restriktioner enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken. Åklagaren kan ha anledning att ta kontakt med den utfärdande rättsliga myndigheten för att informera denna om det svenska regelsystemet och skaffa sig tillräckligt underlag för restriktionsfrågans bedömning.
Enligt andra stycket får ett anhållande aldrig ske om det kan antas att förutsättningar för överlämnande saknas. Åklagaren måste här göra en förhandsbedömning av hur frågan om överlämnande kan komma att slutligt bedömas. Om det vid en
Författningskommentar Ds 2010:26
sådan bedömning framstår som antagligt att den nordiska arresteringsordern kommer att avslås, får något anhållande inte ske. Exempelvis kan den eftersökte vara under femton år eller åtnjuta någon form av immunitet. En begäran om att få verkställa påföljden i Sverige, när den nordiska arresteringsordern avser överlämnande för straffverkställighet, gör däremot inte att det kan antas att förutsättningar för överlämnande saknas. Även om det bedöms som troligt att ett avslag kommer att ske på den grunden kan en sådan begäran nämligen återtas intill dess att rätten meddelar sitt beslut.
Enligt tredje stycket är presumtionen för anhållande den omvända när den som eftersöks inte har fyllt arton år. För att anhållande ska få ske krävs i dessa fall att det finns synnerliga skäl. Med synnerliga skäl avses detsamma som vid tillämpningen av 23 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Åklagaren ska enligt fjärde stycket besluta om reseförbud eller anmälningsskyldighet, om en sådan åtgärd är tillräcklig för att undanröja grunden för ett anhållande, dvs. en omständighet som enligt första till tredje stycket i och för sig ska medföra att anhållande sker. I fall som avses i 24 kap. 4 § rättegångsbalken gäller att övervakning ska ersätta ett anhållande. Den angivna bestämmelsen, som är tillkommen med avseende på omständigheter av främst humanitärt slag, avser sådana situationer där det på grund av den eftersöktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för hans eller hennes hälsa eller för den eftersöktes nyfödda barn. Ett frihetsberövande får i sådana fall ske endast om det är uppenbart att en betryggande övervakning inte kan anordnas.
Av femte stycket framgår att en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen i brådskande fall får gripa den som eftersöks även utan ett anhållningsbeslut. Har ett sådant gripande skett ska åklagaren genast inleda en utredning enligt 3 §. Polismannen kan dock inte utan ett anhållningsbeslut
Ds 2010:26 Författningskommentar
företa en husrannsakan enligt 28 kap. 2 § rättegångsbalken i syfte att söka efter personer som eftersöks för överlämnande.
7 § När någon har gripits, anhållits, meddelats reseförbud eller anmälningsskyldighet tillämpas samma regler som vid motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning. För sådana tvångsmedel gäller dock de förutsättningar som anges i 6 §.
Om den eftersökte har samtyckt till överlämnande ska häktningsframställning göras endast om den eftersökte begär rättens prövning av ett beslut om anhållande. Den tid inom vilken häktningsframställning ska göras enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken ska räknas från det att den eftersökte begär rättens prövning eller återkallar sitt samtycke till överlämnande.
För rättens beslut om häktning gäller de förutsättningar som enligt 6 § gäller för anhållande. Vad som sägs i rättegångsbalken om tid för väckande av åtal ska inte tillämpas.
Ett beslut om anhållande eller häktning ska upphävas, om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid frihetsberövandet har pågått och den påföljd som har utdömts eller som kan komma att dömas ut om den eftersökte döms för gärningen.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.3.3, reglerar förfarandet sedan åklagaren, med stöd av bestämmelserna i 6 §, har beslutat om anhållande eller något annat tvångsmedel mot den som eftersöks.
Enligt huvudregeln i första stycket ska samma regler tillämpas som när motsvarande åtgärd företas vid en svensk förundersökning. Det innebär att ett gripande ska föranleda en tillämpning av 24 kap.8 och 22 §§rättegångsbalken. Gripandet kan komma att leda till ett anhållande. När någon grips eller anhålls ska underrättelser ske enligt 24 kap. 9 och 21 a §§. I allmänhet kommer ett anhållande, om det inte upphävs enligt 24 kap. 10 §, att följas av en begäran enligt 24 kap. 11 och 12 §§ om häktning. För rättens prövning av häktningsfrågan kommer främst 24 kap. 5, 5 a, 13–16, 20 samt 22–24 §§ att tillämpas.
Författningskommentar Ds 2010:26
Vidare kommer enligt 24 kap. 18 § omhäktningsförhandlingar att behöva hållas var fjortonde dag, om utredningen i ärendet av en eller annan orsak skulle dra ut på tiden och en sådan förhandling inte uppenbart skulle vara utan betydelse. För det fall den eftersökte är straffmyndig men underårig ska bestämmelserna i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare tillämpas, t.ex. i fråga om bedrivande av utredningen och om underrättelser och kallelser till nära anhöriga och socialnämnden. Bestämmelser om behandlingen av en frihetsberövad person finns f.n i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (1976 års lag). En ny häkteslag har föreslagits i prop. 2009/10:135, En ny fängelse- och häkteslagstiftning. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 april 2011 då 1976 års lag upphör att gälla.
När den eftersökte har samtyckt till att överlämnas gäller som huvudregel enligt andra stycket att tvångsmedelsbeslutet inte prövas av rätten. En häktningsframställning ska i dessa fall göras endast om den som avses med beslutet begär det. Om en sådan begäran görs ska åklagaren enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken inom tre dagar lämna in en häktningsframställan till rätten. Utgångspunkt för beräkning av tredagarsfristen är dock i dessa fall inte anhållandet utan den tidpunkt då den eftersökte begärde rättens prövning. För det fall ett lämnat samtycke återkallas ska på motsvarande sätt tidpunkten för återkallelsen tas till utgångspunkt för beräkningen av när en häktningsframställning ska lämnas in till rätten.
Av tredje stycket framgår att förutsättningarna för att häkta den som har anhållits är desamma som de som enligt 6 § gäller för anhållande. Dessa skiljer sig därmed till viss del från de förutsättningar som anges i rättegångsbalken. Även i fråga om rättens beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet gäller de förutsättningar som anges i 6 §.
När det gäller frågan om vilken tingsrätt som är behörig att pröva frågorna om tvångsmedel kan, med stöd av 19 kap. 12 § rättegångsbalken, t.ex. 19 kap. 1 § tredje stycket eller 2 § samma balk komma att tillämpas. Hänvisningen till det allmänna
Ds 2010:26 Författningskommentar
förfarandet vid en svensk förundersökning är för tydlighetens skull försett med undantaget att det som sägs om tid för väckande av åtal inte ska tillämpas.
Enligt fjärde stycket ska ett beslut om anhållande eller häktning upphävas, om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den påföljd som utdömts eller kan väntas komma att utdömas om den eftersökte döms för gärningen. Bestämmelsen kan bli tillämplig när en begäran om överlämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd avser endast en så kort strafftid att påföljden kan sägas vara "avtjänad" under ärendets behandling i Sverige. Det är också möjligt att med tillämpning av bestämmelsen upphäva ett frihetsberövande som har skett i ett ärende om överlämnande för lagföring, om frihetsberövandet annars skulle bli oproportionerligt långt. Ett exempel på en sådan situation är att det finns en risk för att frihetsberövandet annars skulle bli längre än den påföljd som kan förväntas bli utdömd i den utfärdande staten. Uppkommer fråga om upphävande av ett tvångsmedelsbeslut, bör den utfärdande myndigheten kontaktas av åklagaren innan beslutet upphävs.
I fråga om vem som får upphäva ett tvångsmedelsbeslut gäller rättegångsbalkens bestämmelser. Av 24 kap. 20 § denna balk framgår att då något åtal inte väcks i ärendet är såväl rätten som åklagaren behörig att upphäva ett meddelat häktningsbeslut.
8 § Innehåller en nordisk arresteringsorder en ansökan om beslag tillämpas i den delen bestämmelserna i lagen ( 2000:562 ) om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Om det påträffas sådana föremål som på grund av den uppgivna gärningen skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt 4 kap. 19 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, får föremålen även utan en särskild ansökan tas i beslag genom beslut av åklagaren eller den som griper den eftersökte. Har beslag skett tillämpas 4 kap. 16 § andra stycket den lagen.
I samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan göras för att söka efter föremål som får tas i beslag.
Författningskommentar Ds 2010:26
Förordnande om husrannsakan meddelas av åklagaren. Om det är fara i dröjsmål får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen göra husrannsakan även utan ett sådant förordnande.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.3.4, reglerar frågor om beslag och husrannsakan i ett ärende om överlämnande.
Om den utfärdande rättsliga myndigheten i den nordiska arresteringsordern har begärt att föremål ska tas i beslag, behandlas enligt första stycket begäran som om den vore en ansökan om beslag enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Handläggningen sker då enligt den lagen. Enligt denna lag kan sådana föremål beslagtas som skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om gärningen, som kan antas vara frånhända någon genom brott eller som kan antas vara förverkade på grund av brott, om föremålen hade kunnat förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och om det finns särskilda skäl att överlämna egendomen till den andra staten (4 kap. 19 §). Har den utfärdande rättsliga myndigheten begärt beslag i samband med en nordisk arresteringsorder kan, när lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål används, även husrannsakan genomföras om det har gjorts en särskild ansökan om en sådan åtgärd.
Om det i annat fall under behandlingen av ett ärende om överlämnande påträffas föremål av det angivna slaget som skulle kunna tas i beslag enligt 4 kap. 19 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål på grund av det uppgivna brottet, kan föremålen enligt andra stycket tas i beslag och överlämnas enligt samma bestämmelse även utan att den utfärdande rättsliga myndigheten har framställt någon sådan begäran. Även i sådana fall tillämpas bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Beslutet om beslag får meddelas av åklagaren eller den som griper den eftersökte, t.ex. en tulltjänsteman. En förutsättning är att föremålet påträffas. Någon husrannsakan kan således inte bli aktuell i dessa fall (se vidare nedan). När beslag sker utan någon föregående begäran tillämpas 4 kap. 16 § lagen
Ds 2010:26 Författningskommentar
om internationell rättslig hjälp i brottmål. Det innebär att verkställda beslag ska anmälas hos tingsrätten för prövning och att rätten ska hålla förhandling i frågan. Beslagsfrågan torde dock i allmänhet kunna prövas vid en häktningsförhandling eller vid den förhandling där rätten prövar frågan om överlämnande. En bestämmelse om beslut om överlämnande av beslagtagna föremål finns i 4 kap. 3 §.
Enligt tredje stycket får husrannsakan göras för eftersökande av sådana föremål som får tas i beslag i samband med ett frihetsberövande. Bestämmelsens syfte är att husrannsakan ska kunna göras i de fall den utfärdande myndigheten inte hinner kontaktas för att komma in med en ansökan. En förutsättning för husrannsakan enligt denna bestämmelse är alltså att det föreligger fara i dröjsmål. Det handlar således om husrannsakan på initiativ av svensk myndighet. Om däremot den utfärdande myndigheten ansöker om husrannsakan tillämpas inte denna bestämmelse utan bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Om husrannsakan eller beslag (eller något annat tvångsmedel) skulle behövas för utredande av förutsättningarna för överlämnande tillämpas, genom hänvisningen i 3 kap. 3 §, rättegångsbalkens bestämmelser om förundersökning i brottmål.
4 kap. Beslutsförfarandet
Beslutande myndighet
1 § Tingsrätten beslutar efter framställning av åklagaren i frågan om överlämnande.
Åklagaren får dock, innan denne begärt rättens prövning, fatta beslut i frågan om överlämnande om den eftersökte har samtyckt till överlämnande. Åklagaren får därutöver avslå en nordisk arresteringsorder om den till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande.
Författningskommentar Ds 2010:26
I fråga om tingsrättens behörighet tillämpas 19 kap. rättegångsbalken .
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.1, anger vilken myndighet som är behörig att fatta beslut om överlämnande enligt en nordisk arresteringsorder.
Enligt första stycket ska beslut i överlämnandefrågan, i de fall överlämnande inte har beslutats av åklagaren enligt andra stycket, prövas av tingsrätten efter framställning av åklagaren. Åklagaren ska i samband med begäran redovisa den utredning som har gjorts i ärendet. Åklagaren bör samtidigt redovisa sin uppfattning i frågan, t.ex. om det enligt dennes mening föreligger hinder mot överlämnande. Det ligger i sakens natur att rätten får del av den nordiska arresteringsordern och andra handlingar som ligger till grund för densamma.
Av andra stycket framgår att åklagaren är behörig att fatta beslut om överlämnande när den eftersökte enligt 3 kap. 5 § har samtyckt till att överlämnas. Självfallet kan ett överlämnande, oavsett om samtycke föreligger, inte beviljas om hinder mot ett överlämnande föreligger enligt lagen. Åklagaren får därutöver fatta beslut om det är fråga om att avslå en nordisk arresteringsorder på grund av att denna till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande. Innebörden av vad som är en väsentlig olägenhet får bedömas från fall till fall. Det bör i allmänhet ligga i den utfärdande myndighetens intresse att snarast möjligt tillhandahålla de uppgifter som den verkställande myndigheten anser sig behöva. Åklagaren bör självfallet begära en komplettering av arresteringsordern i sådana fall. Någon särskild regel om detta har inte införts.
Efter att en nordisk arresteringsorder har överlämnats till tingsrätten för beslut kan åklagaren inte längre fatta beslut i överlämnandefrågan. Om den eftersökte samtycker till överlämnande först sedan ärendet har överlämnats till tingsrätten för prövning ska beslut i frågan således meddelas av tingsrätten inom den tidsfrist som framgår av 3 § första stycket. I dessa fall
Ds 2010:26 Författningskommentar
behöver tingsrätten enligt 2 § andra stycket inte hålla någon förhandling.
Åklagaren kan avskriva ärendet om den nordiska arresteringsordern återtas innan frågan har överlämnats till rätten för prövning. Beträffande handläggningen i de fall en nordisk arresteringsorder återtas efter att beslut om överlämnande har meddelats, se kommentaren till 5 kap. 5 §.
I fråga om tingsrättens behörighet tillämpas, enligt tredje stycket, reglerna i 19 kap. rättegångsbalken. Det innebär att det i regel är den tingsrätt där den eftersökte grips som är behörig att pröva frågan om överlämnande och därmed sammanhängande frågor, jfr 19 kap. 2 § rättegångsbalken.
Rättens prövning
2 § Vid rättens handläggning tillämpas reglerna om domstols handläggning i brottmål, om annat inte sägs i denna lag. Handläggningen ska ske med skyndsamhet. För att hovrätten ska pröva tingsrättens beslut som innebär att ärendet avgörs eller beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av sådant slutligt beslut krävs prövningstillstånd.
Tingsrätten ska för prövning av frågan om överlämnande hålla en förhandling. En förhandling behöver dock inte hållas om det är uppenbart att överlämnande inte ska beviljas, den eftersökte begär att ärendet ska avgöras på handlingarna eller denne, efter att åklagaren har gjort en framställning till rätten enligt 1 §, har samtyckt till överlämnande.
Till förhandlingen ska åklagaren och den eftersökte kallas. Är den eftersökte anhållen eller häktad ska han eller hon inställas.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.4.1, avser rättens prövning av överlämnandefrågan och därmed sammanhängande frågor.
Vid handläggningen i domstolen tillämpas enligt första stycket reglerna om brottmål, om inte annat sägs i den nya lagen. Med
Författningskommentar Ds 2010:26
det avses i första hand de för brottmål gällande bestämmelserna i rättegångsbalken. Ett sådant ärende handläggs således som ett ärende enligt rättegångsbalken. För det fall den eftersökte är under arton år finns det flera bestämmelser i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare som i tillämpliga delar ska tillämpas vid handläggningen. Ett exempel är att den unges vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran om möjligt ska höras i målet.
Rättens handläggning ska ske med skyndsamhet. Detta är en förutsättning för att de tidsfrister som regleras i 3 § ska kunna hållas.
För att hovrätten ska pröva tingsrättens beslut i frågan om överlämnande krävs prövningstillstånd. De omständigheter som innebär att prövningstillstånd ska meddelas anges i 49 kap. 14 § rättegångsbalken. Tingsrättens beslut ska enligt 49 kap. 15 § samma balk innehålla en upplysning om att prövningstillstånd krävs. Kravet på prövningstillstånd gäller beslut i överlämnandefrågan eller andra beslut som innebär att ärendet avgörs samt beslut som bara får överklagas i samband med sådana slutliga beslut. Kravet på prövningstillstånd gäller således inte tingsrättens beslut i tvångsmedelsfrågor.
Tingsrätten ska enligt andra stycket hålla en förhandling för ärendets prövning. Förhandling behöver dock inte hållas om det är uppenbart att överlämnande inte ska beviljas eller om den eftersökte har begärt att ärendet avgörs på handlingarna. Den eftersöktes önskemål bör i dessa fall i allmänhet tillmötesgås men det är i slutändan rätten som beslutar om förhandling ska hållas eller inte. Någon förhandling behöver inte heller hållas om den eftersökte, sedan ärendet har överlämnats till tingsrätten, samtycker till att överlämnas. Inget hindrar att häktningsfrågan och frågan om överlämnande prövas vid samma förhandling. Det är dock viktigt att den eftersökte och hans ombud i förväg har informerats om vad förhandlingen ska avse.
Till en förhandling ska enligt tredje stycket åklagaren och den eftersökte kallas. Finns en offentlig försvarare förordnad ska
Ds 2010:26 Författningskommentar
denne kallas till förhandlingen. Den som är anhållen eller häktad ska inställas.
Tingsrätten ska avgöra frågan om överlämnande genom beslut. Av reglerna i rättegångsbalken följer att ett sådant beslut alltid ska motiveras.
Tidsfrister för beslut m.m.
3 § Samtycker den eftersökte till överlämnande ska beslut i fråga om överlämnande meddelas senast tre dagar efter att samtycket har lämnats.
I övriga fall ska beslut i fråga om överlämnande meddelas senast trettio dagar efter att den eftersökte har gripits eller, när något gripande i ärendet inte har skett, senast trettio dagar efter att personen har underrättats om innehållet i den nordiska arresteringsordern.
Beslut om överlämnande får, om det finns särskilda skäl, meddelas senare än vad som sägs i första eller andra stycket. Beslutet ska då meddelas så snart det är möjligt.
Rätten ska, om möjligt, i samband med beslutet i fråga om överlämnande, meddela beslut i fråga om överlämnande av föremål som har tagits i beslag enligt 3 kap. 8 §.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.4.1, anger bl.a. de tidsfrister som gäller för beslut i överlämnandeärendet.
Har den eftersökte samtyckt till överlämnande ska beslut enligt första stycket meddelas senast tre dagar efter att samtycket lämnades.
Tingsrätten ska, när samtycke inte föreligger, enligt andra stycket fatta beslut i fråga om överlämnande senast trettio dagar efter det att den eftersökte har gripits. Tidsfristen räknas från det datum gripandet skedde, oavsett om den eftersökte därefter har försatts på fri fot. I de enstaka fall då den nordiska arresteringsordern inte har föranlett något gripande ska istället den dagen då personen underrättades om innehållet i den
Författningskommentar Ds 2010:26
nordiska arresteringsordern tas som utgångspunkt för beräkning av trettiodagarsfristen. Närmare föreskrifter om en sådan underrättelse lämnas i förordning.
Enligt tredje stycket får de angivna tidsfristerna frångås om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl kan föreligga t.ex. om den eftersökte åtnjuter immunitet eller om det finns ett villkor i samband med ett föregående överlämnande eller utlämning av den som begärs överlämnad, som innebär att tillstånd krävs för vidare överlämnande. Ett annat skäl som innebär att tidsfristerna inte kan följas kan vara att den eftersökte har avvikit eller drabbats av svår sjukdom som innebär att prövningen måste skjutas upp. Den utfärdande myndigheten ska alltid kontaktas om det finns anledning att frångå en tidsfrist som anges i bestämmelsen.
Av fjärde stycket framgår att beslut om överlämnande av beslagtagen egendom om möjligt ska fattas av rätten i samband med beslutet om överlämnande. Skulle det av någon anledning inte vara möjligt, kan beslut i den frågan fattas vid ett senare tillfälle.
4 § När beslut fattas om att den eftersökte ska överlämnas ska även prövas om beslut om tvångsmedel ska gälla till dess överlämnandet har verkställts. Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter ett beslut om att den eftersökte ska överlämnas.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.4.1, reglerar fortsatt tvångsmedelsanvändning efter ett beslut om överlämnande.
Om åklagaren eller rätten beslutar att överlämnande ska beviljas ska samtidigt prövas om ett meddelat tvångsmedelsbeslut ska gälla till dess överlämnandet har verkställts. För att åklagaren ska vara behörig att göra en sådan prövning krävs att tvångsmedlet inte har beslutats av rätten. Som huvudregel kommer den eftersökte i dessa fall dock endast att vara anhållen enligt beslut av åklagaren, jfr 3 kap. 7 § första stycket.
Ds 2010:26 Författningskommentar
Tvångsmedel får även beslutas i samband med ett beslut om överlämnande trots att ett sådant medel inte har använts tidigare i ärendet. Beslut kan även meddelas om att använda ett annat tvångsmedel än ett som tidigare har använts. I fråga om förutsättningar för att bevilja tvångsmedel gäller det som sägs i 3 kap. 6 och 7 §§.
I bestämmelsens andra mening anges att beslut i fråga om tvångsmedel får meddelas även efter att ett beslut om överlämnande har meddelats. Enligt 5 kap. 2 § kan den som ska överlämnas och är underkastad tvångsmedel – om verkställigheten drar ut på tiden – begära att en förhandling för prövning av tvångsmedelsfrågan ska äga rum i tingsrätten inom tre veckor från det att beslut i den frågan senast har meddelats.
Konkurrerande framställningar
5 § Om två eller flera nordiska stater har utfärdat en nordisk arresteringsorder eller en eller flera av dessa stater har utfärdat en nordisk arresteringsorder samt en eller flera medlemsstater i Europeiska unionen har utfärdat en europeisk arresteringsorder beträffande samma person, ska ärendena prövas i ett sammanhang vid den tingsrätt som enligt 1 § har behörighet att handlägga det först inkomna ärendet.
Inkommer en ny nordisk eller europeisk arresteringsorder efter rättens beslut om överlämnande får, om beslutet inte har vunnit laga kraft, hovrätten eller Högsta domstolen på yrkande av åklagaren besluta att tingsrätten ska pröva ärendena i ett sammanhang.
Prövningen av vilken av flera nordiska eller europeiska arresteringsordrar som ska beviljas ska ske med särskild hänsyn till gärningarnas beskaffenhet och platsen där de ägt rum, de tidpunkter då respektive arresteringsorder utfärdades samt om de avser lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd.
Författningskommentar Ds 2010:26
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.4.2, reglerar situationen då två eller flera nordiska stater eller medlemsstater i EU utfärdar arresteringsordrar som avser en och samma person.
Bestämmelsens första stycke anger, för det fall flera nordiska arresteringsordrar eller en eller flera sådana samt en eller flera europeiska arresteringsordrar har utfärdats beträffande en och samma person, att framställningarna ska handläggas i ett sammanhang vid den tingsrätt som har behörighet att ta upp det först inkomna ärendet. Detta gäller oavsett om samtycke skulle föreligga i något av ärendena. I rättens beslut att bevilja överlämnande ligger naturligtvis att övriga arresteringsordrar avslås.
Har tingsrätten redan hunnit avgöra ett ärende när det inkommer ytterligare en nordisk eller europeisk arresteringsorder beträffande samma person, får enligt andra stycket hovrätten eller, om ärendet överklagats dit, Högsta domstolen på yrkande av åklagaren besluta att ärendena ska prövas i ett sammanhang vid tingsrätten. En sådan sammanläggning ska dock göras endast om det redan avgjorda ärendet utgör ett bifall till arresteringsordern. En ytterligare förutsättning är att beslutet inte har vunnit laga kraft.
I det tredje stycket anges vilka omständigheter domstolen särskilt ska beakta när den avgör vilken av flera nordiska eller europiska arresteringsordrar som ska bifallas. Därvid torde överlämnande för ett allvarligare brott i allmänhet ha företräde framför överlämnande för ett mindre allvarligt brott. Vid konkurrens mellan överlämnande för lagföring och överlämnande för straffverkställighet bör i allmänhet överlämnandet för lagföring ha företräde, eftersom ett längre uppskov med lagföring kan leda till att det uppstår svårigheter att genomföra rättegången. Uppräkningen i paragrafen är dock endast exemplifierande och även andra omständigheter kan inverka på bedömningen, t.ex. om överlämnande begärs för att pröva ansvarsfrågan för flera medverkande i samma rättegång.
Ds 2010:26 Författningskommentar
6 § Om det beträffande den eftersökte pågår ett ärende om utlämning för brott eller om överlämnande enligt lagen ( 2002:329 ) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen ska prövningen av frågan om överlämnande enligt denna lag anstå till dess beslut har meddelats i det andra ärendet.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.4.2, reglerar situationen då en och samma person dels eftersöks enligt en nordisk arresteringsorder, dels begärs utlämnad till en stat utanför Norden och EU, en tribunal för brott mot internationell humanitär rätt, Specialdomstolen för Sierra Leone eller överlämnad till Internationella brottmålsdomstolen.
Av bestämmelsen framgår att prövningen av en fråga om överlämnande enligt den nordiska arresteringsordern ska anstå om det framkommer att den eftersökte även är föremål för en begäran om utlämning till ett tredjeland eller för utlämning eller överlämnande till någon av de ovan angivna domstolarna. Ärendet om överlämnande enligt den nordiska arresteringsordern får i sådant fall vilandeförklaras enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken medan regeringen prövar det andra ärendet om utlämning eller överlämnande. Om det i ett sådant ärende beslutas att den eftersökte ska utlämnas eller att han eller hon ska överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen följer att den nordiska arresteringsordern ska avslås.
Kostnader för offentlig försvarare
7 § Kostnaderna för en offentlig försvarare ska stanna på staten, om det inte finns särskilda skäl för att de ska återbetalas av den eftersökte.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.3.1, föreskriver att kostnaderna för en offentlig försvarare ska betalas av allmänna medel, om det inte finns särskilda skäl för att de ska återbetalas av den eftersökte. Regleringen överensstämmer med vad som
Författningskommentar Ds 2010:26
gäller enligt nordiska utlämningslagen. Beslut om ersättning till offentlig försvarare meddelas alltid av rätten, oavsett om ärendet i övrigt har avgjorts eller avskrivits av åklagare.
Överklagande
8 § Beslut av åklagaren enligt 1 § andra stycket får inte överklagas.
Ett beslut om att inte bevilja överlämnande i fall som avses i 2 kap. 3 § 7 får inte överklagas. Har den eftersökte samtyckt till överlämnande får beslutet om överlämnande inte heller överklagas.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.4.1, reglerar möjligheterna att överklaga ett beslut om överlämnande.
Av bestämmelsens första stycke framgår att en åklagares beslut om överlämnande (efter att samtycke har lämnats) eller om att avslå en nordisk arresteringsorder på den grunden att den är så ofullständig att den inte kan ligga till grund för en prövning inte får överklagas.
Tingsrättens beslut i fråga om överlämnande kan, med de undantag bestämmelsen anger, överklagas. För överklagande till hovrätten krävs dock prövningstillstånd, se 4 kap. 2 §. Undantagen avser dels de fall när begäran om överlämnande för straffverkställighet har avslagits på den grunden att verkställigheten istället, på den eftersöktes begäran, ska ske i Sverige (2 kap. 3 § 7), dels de fall när den eftersökte – efter att ärendet överlämnats till tingsrätten – har samtyckt till att överlämnas.
5 kap. Verkställighet av beslut om överlämnande och efterföljande beslut
Verkställighet
1 § Ett beslut om överlämnande ska verkställas inom fem dagar från det att beslutet vann laga kraft.
Ds 2010:26 Författningskommentar
Åklagaren får bestämma att verkställigheten ska ske vid en viss senare tidpunkt
1. om det behövs för att den som ska överlämnas ska kunna lagföras i Sverige för annat brott för vilket det är föreskrivet fängelse i minst två år eller, om dom redan har fallit, här avtjäna en frihetsberövande påföljd som bestämts för en annan gärning än den som beslutet om överlämnande avser,
2. om omständigheter som ligger utanför de berörda staternas kontroll hindrar ett överlämnande, eller
3. om det finns starka humanitära skäl.
Istället för att skjuta upp verkställigheten i fall som avses i andra stycket 1 får ett överlämnande förenas med villkor om återförande. Villkoren fastställs av åklagaren i samförstånd med den utfärdande myndigheten.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.5, innehåller de grundläggande bestämmelserna om verkställighet av ett beslut om överlämnande.
Ett beslut om överlämnande ska enligt första stycket verkställas senast inom fem dagar från att det vann laga kraft. Det är lämpligt att åklagaren eller rätten, beroende på vem som fattar beslut om överlämnande, i beslutet som en upplysning erinrar om den lagstadgade tidsfristen. Överlämnandet av personen ombesörjs enligt 4 § av polismyndigheten. Det torde också i flertalet fall vara polismyndigheten som kommer överens med sina nordiska motsvarigheter om närmare tid och plats för överlämnandet. Ska verkställigheten emellertid skjutas upp enligt bestämmelsens andra stycke torde det som regel istället vara åklagaren som träffar en sådan överenskommelse med myndigheterna i den utfärdande nordiska staten. Åklagaren bör också hålla polismyndigheten underrättad om när beslutet om överlämnande i dessa fall ska verkställas. Har åklagaren fattat ett beslut enligt andra stycket ska polismyndigheten givetvis underrättas om det nya beslutet.
Av andra stycket framgår att åklagaren i vissa situationer får besluta att verkställigheten ska skjutas upp. Beslut om att skjuta
Författningskommentar Ds 2010:26
upp eller villkora ett överlämnande enligt tredje stycket bör ske efter kontakter och samråd med den utfärdande staten.
I andra styckets första punkt anges att verkställigheten kan skjutas upp för att den som ska överlämnas ska kunna lagföras i Sverige för ett brott som har minst två års fängelse i straffskalan eller, om dom redan fallit, här avtjäna en frihetsberövande påföljd som bestämts för en annan gärning än den som beslutet om överlämnande avser. Bestämmelsen kan också tillämpas om en del av en arresteringsorder avslås för att lagföring pågår i Sverige för någon eller några gärningar men överlämnande samtidigt beviljas för vissa andra gärningar. Ett alternativ till uppskjutande i ett sådant fall är att på det sätt som anges i tredje stycket överlämna personen med krav på återförande.
I andra styckets andra punkt anges att verkställigheten kan skjutas upp om denna hindras av omständigheter som ligger utanför de berörda staternas kontroll. Exempel på sådana omständigheter kan vara omfattande strejk eller svåra störningar i kommunikationerna.
Enligt andra styckets tredje punkt kan åklagaren besluta om uppskov med verkställigheten om det finns starka humanitära skäl. Exempel på sådana omständigheter är att den som ska överlämnas på grund av svår sjukdom eller liknande är i sådant skick att han eller hon inte kan överlämnas utan risk för liv eller hälsa. Det kan vidare antas att en sådan risk många gånger finns för den som inte har fyllt arton år, om han eller hon på grund av ett beslut om överlämnande t.ex. tvingas bryta upp från föräldrar, skola och sin invanda hemmiljö. Det torde i allmänhet finnas skäl för åklagaren att i dessa fall inhämta utredning om den unges personliga förhållanden (se t.ex. 11 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare) i syfte att underlätta bedömningen av i vad mån ett överlämnande för tillfället skulle vara skadligt för den unge.
I stället för att skjuta upp verkställigheten enligt andra stycket första punkten kan åklagaren enligt tredje stycket besluta att överlämnande ska ske på sådana villkor om återförande som fastställs i samförstånd med den utfärdande myndigheten.
Ds 2010:26 Författningskommentar
2 § Den som ska överlämnas och är underkastad tvångsmedel kan begära att en förhandling för prövning av tvångsmedelsfrågan ska äga rum i tingsrätten inom tre veckor från det att beslut i den frågan senast har meddelats.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.5, reglerar frågan om personella tvångsmedel i de fall det finns ett lagakraftvunnet beslut i fråga om överlämnande men verkställigheten drar ut på tiden.
Bestämmelsen innebär att den som enligt ett lagakraftvunnet beslut ska överlämnas och är underkastad tvångsmedel kan begära att en förhandling för prövning av tvångsmedelsfrågan ska äga rum inom tre veckor från det att beslut i den frågan senast har meddelats. Bestämmelsen utesluter givetvis inte att frågan om omprövning väcks senare än tre veckor efter föregående beslut. En förhandling ska i sådant fall äga rum snarast. Förhandlingen äger rum inför tingsrätten även i de fall det är en högre rätt som har meddelat det lagakraftvunna beslutet om överlämnande.
3 § Om den som ska överlämnas avger en förklaring om att han eller hon avstår från överklagande och medger att beslutet om överlämnande får verkställas, får verkställighet ske utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft. I fråga om en sådan förklaring tillämpas 4 och 6 – 8 §§ lagen ( 1974:202 ) om beräkning av strafftid m.m.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.5, föreskriver att den som ska överlämnas kan påskynda verkställigheten av överlämnandebeslutet genom att avge en nöjdförklaring enligt reglerna i 4 och 6–8 §§ lagen om beräkning av strafftid m.m. En sådan förklaring ska lämnas innan beslutet om överlämnande har vunnit laga kraft. Av 8 § i den angivna lagen följer att en nöjdförklaring inte kan återtas och att ett överklagande från den som ska överlämnas förfaller genom nöjdförklaringen.
Författningskommentar Ds 2010:26
4 § Beslutet om överlämnande verkställs av polismyndigheten. Om den som ska överlämnas är på fri fot får han eller hon, om det är nödvändigt för att överlämnandet ska kunna genomföras, omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.5, föreskriver att genomförandet av verkställigheten – på samma sätt som har gällt enligt den nordiska utlämningslagen – ska ske genom polismyndighetens försorg. Om den som ska överlämnas är på fri fot, kan han eller hon omhändertas och även tas i förvar efter beslut av polismyndigheten under högst 48 timmar. Förvarstagande förutsätter att en sådan åtgärd bedöms vara nödvändig för att överlämnandet ska kunna genomföras. Möjligheten att ta någon i förvar bör givetvis tillämpas med återhållsamhet. Det finns i det hänseendet anledning att erinra om den proportionalitetsprincip som gäller enligt 8 § polislagen (1984:387).
5 § Om den som ska överlämnas är frihetsberövad och verkställigheten inte sker inom fem dagar från den tidpunkt som anges i 1 § eller om den utfärdande myndigheten återkallar den nordiska arresteringsordern, ska den eftersökte omedelbart försättas på fri fot.
Om en nordisk arresteringsorder återkallas ska åklagaren hos den domstol som har meddelat ett lagakraftvunnet beslut om överlämnande göra en framställning om att beslutet ska upphävas. Har beslutet om överlämnande meddelats av åklagaren ska denne upphäva beslutet.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.5, föreskriver vad som gäller dels då ett beslut om överlämnande inte verkställs inom den tid som anges i 1 §, dels då en nordisk arresteringsorder återkallas.
Ds 2010:26 Författningskommentar
Av bestämmelsens första stycke framgår att den eftersökte, om han eller hon är frihetsberövad, omedelbart ska försättas på fri fot om verkställigheten inte sker senast inom fem dagar från den tidpunkt som anges i 1 §, dvs. i normalfallet inom fem dagar från det att femdagarsfristen i första stycket löpt ut och i övriga fall inom fem dagar från den senare tidpunkt åklagaren beslutat. Även när en nordisk arresteringsorder återkallas ska personen omedelbart försättas på fri fot.
Av andra stycket framgår att om ett överlämnandebeslut redan har hunnit meddelas när en återkallelse inkommer ska den åklagare eller domstol som har meddelat ett sådant lagakraftvunnet beslut upphäva beslutet. Domstolens beslut fattas efter framställning av åklagaren.
Tillstånd till utvidgat överlämnande
6 § Om överlämnande har skett enligt en nordisk arresteringsorder och en rättslig myndighet i den utfärdande staten gör en framställning till åklagaren om tillstånd att lagföra eller straffa den som har överlämnats även för gärningar som inte omfattades av den nordiska arresteringsordern, ska åklagaren pröva om ett överlämnande hade kunnat beviljas med beaktande av 2 kap. 3 § 5. Om denna bestämmelse hade hindrat ett överlämnande får tillstånd inte ges.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.6.2, anger hur åklagaren ska handlägga en begäran om tillstånd att lagföra eller straffa en person som har överlämnats från Sverige även för andra gärningar än de som omfattades av den nordiska arresteringsordern. Den person förfrågan avser befinner sig alltså i ett sådant fall inte längre i Sverige.
Åklagaren ska i dessa fall endast kontrollera om en nordisk arresteringsorder avseende den aktuella gärningen hade kunnat beviljas med hänsyn till regleringen i 2 kap. 3 § 5, dvs. ifall åtalsunderlåtelse har meddelats och om det saknas
Författningskommentar Ds 2010:26
förutsättningar för återkallelse av beslutet. Denna begränsade prövning bör i regel kunna ske skyndsamt och besked lämnas inom kort tid.
Tillstånd till vidareöverlämnande och vidareutlämning
7 § Den som har överlämnats från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder får utan tillstånd vidareöverlämnas till en annan nordisk stat.
En framställning om rätt att till en medlemsstat i Europeiska unionen vidareöverlämna den som tidigare har överlämnats från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder prövas av tingsrätten med tillämpning av 6 kap. 8 § lagen ( 2003:1156 ) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
En framställning om rätt att till en stat utanför Norden eller Europeiska unionen vidareutlämna den som tidigare har överlämnats från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder prövas av regeringen med tillämpning av 24 § lagen ( 1957:668 ) om utlämning för brott.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.6.3, reglerar frågor om vidareöverlämnande och vidareutlämning av personer som ursprungligen har överlämnats från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. Personen som avses med beslutet finns i dessa fall alltså inte kvar i Sverige.
Av första stycket framgår att vidareöverlämnande till en annan nordisk stat inte kräver något svenskt tillstånd.
Andra stycket behandlar frågan om vidareöverlämnande till en medlemsstat i EU. I dessa situationer ska tingsrätten med stöd av 6 kap. 8 § arresteringsorderlagen pröva om tillstånd till vidareöverlämnande kan ges. Åklagarens utredning och rättens prövning ska i dessa fall huvudsakligen ske med tillämpning av bestämmelserna som enligt 2–5 kap. den lagen gäller vid utredning och prövningen av en arresteringsorder. De bestämmelser som avser tvångsmedel och frister blir emellertid
Ds 2010:26 Författningskommentar
inte tillämpliga. Rätten behöver inte heller hålla någon förhandling men om en sådan äger rum ska den som har överlämnats vid förhandlingen företrädas av den offentlige försvarare som har förordnats för honom eller henne. Den som har överlämnats har ingen rätt att personligen närvara vid förhandlingen men ska ges tillfälle att yttra sig över framställningen. Prövningen ska göras vid den tingsrätt som prövat det föregående överlämnandeärendet. Om överlämnande har skett enligt en nordisk arresteringsorder efter beslut av åklagare ska prövning av frågan om vidareöverlämnande göras av den tingsrätt som skulle ha varit behörig att pröva det ursprungliga ärendet, om detta hade överlämnats till domstol.
I tredje stycket behandlas den situationen att någon tidigare har överlämnats från Sverige och den utfärdande staten ansöker om att få utlämna personen vidare till en stat utanför Norden och EU. Av hänvisningen till utlämningslagen följer att framställningen i dessa fall ska ges in till Justitiedepartementet.
6 kap. Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige
1 § Har rätten med stöd av 2 kap. 3 § 7 avslagit en begäran om överlämnande, ska den ansvariga myndigheten i Sverige besluta om överförande av verkställigheten av påföljden hit, om inte den utfärdande staten motsätter sig det.
Den ansvariga myndigheten får besluta att den eftersökte ska tas i förvar av polismyndigheten i avvaktan på ett beslut om överförande. Den eftersökte får tas i förvar om det behövs för att verkställigheten av påföljden ska kunna påbörjas i Sverige.
Förvar som meddelats enligt andra stycket ska anses som tid under vilken den utdömda påföljden verkställts i anstalt.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.5, reglerar förfarandet när en frihetsberövande påföljd som har dömts ut av en annan
Författningskommentar Ds 2010:26
nordisk stat mot någon som eftersöks enligt en nordisk arresteringsorder, överförs till Sverige för att verkställas här.
I första stycket anges att den myndighet i Sverige som är ansvarig för verkställigheten under vissa angivna förutsättningar ska besluta om överförande till Sverige av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut i en annan nordisk stat. Syftet med ett sådant beslut är främst att fastställa att verkställigheten av den nordiska domen ska ske i Sverige.
För att den ansvariga myndigheten ska kunna fatta ett beslut om överförande krävs först och främst att myndigheten får kännedom om att en domstol har avslagit en begäran om överlämnande enligt en för straffverkställighet utfärdad nordisk arresteringsorder, på den grunden att påföljden ska verkställas i Sverige. Hur detta ska ske kommer att framgå av de tillämpningsföreskrifter som meddelas i anslutning till lagen.
Den ansvariga myndigheten ska inte göra någon egen bedömning av om det finns förutsättningar för att verkställigheten ska ske i Sverige – den bedömningen har domstolen redan gjort. Det har ingen betydelse för den ansvariga myndighetens beslut om den eftersökte, efter att beslutet har vunnit laga kraft, inte längre vill verkställa påföljden i Sverige. Om den utfärdande myndigheten däremot – innan den ansvariga myndigheten fattar sitt beslut – ger till känna att den motsätter sig att påföljden verkställs i Sverige, ska något beslut inte fattas. Skulle en sådan situation uppkomma ska den ansvariga myndigheten avskriva ärendet och, om personen är förvarstagen, försätta denne på fri fot. Den ansvariga myndigheten behöver dock inte efterforska den utfärdande statens inställning till frågan om verkställighet ska ske i Sverige. Det är i stället den utfärdande staten som måste meddela att den motsätter sig att verkställigheten överförs.
Om den ansvariga myndigheten behöver ytterligare information för att kunna fatta beslutet om överförande av verkställigheten till Sverige kan den kontakta behöriga myndigheter i domslandet eller via åklagaren begära den kompletterande informationen. Det är naturligt att det i första
Ds 2010:26 Författningskommentar
hand är åklagaren som under utredningen inhämtar underlag för att den ansvariga myndigheten ska kunna besluta om överförande av påföljden till Sverige.
Enligt det andra stycket får den eftersökte under där angivna förutsättningar tas i förvar. Ett sådant beslut torde i de allra flesta fall behöva meddelas innan domstolens tvångsmedelsbeslut har upphört. Den ansvariga myndigheten bör då, innan ett sådant beslut har upphört, kunna besluta att den eftersökte ska tas i förvar så snart domstolens beslut i fråga om överlämnande har meddelats. Beslut om förvar får meddelas i avvaktan på den ansvariga myndighetens beslut, om det behövs för att verkställighet av påföljden ska kunna påbörjas i Sverige. Förvaret upphör så snart den ansvariga myndigheten har beslutat om verkställighet i Sverige.
Av tredje stycket framgår att förvar som har meddelats ska anses som tid under vilken den utdömda påföljden verkställts i anstalt och således ska avräknas från den påföljden.
2 § Om den påföljd som ska verkställas i Sverige omfattas av 5 § lagen ( 1963:193 ) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. tillämpas 6, 7, 22, 23, 27 § andra och tredje stycket, 29, 31, 34 och 35 §§ den lagen.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.5, anger vilka bestämmelser i den nordiska verkställighetslagen som blir tillämpliga då en påföljd som omfattas av 5 § den lagen överförs till Sverige. Det rör sig enligt den bestämmelsen om påföljder som motsvarar ett svenskt fängelsestraff.
Enligt 6 och 7 §§ nordiska verkställighetslagen ska det utdömda straffet omvandlas till fängelse på lika lång tid och verkställas som en svensk fängelsepåföljd. I 7 § finns även bestämmelser om avräkning av strafftid och om förvandlingsstraff.
I 22 och 23 §§ samt 27 § andra och tredje styckena regleras frågor kring villkorlig frigivning.
Författningskommentar Ds 2010:26
Av 29 § följer att den dömde inte får åtalas på nytt för en gärning som omfattas av den överförda påföljden. Frågor om preskription prövas enligt domslandets regler medan svenska nådebestämmelser ska tillämpas. Om ett beslut om nåd har meddelas i domslandet ska emellertid även detta beaktas (31 §).
Enligt 34 § jämställs exempelvis strafförelägganden med dom. Denna bestämmelse kan aktualiseras vid s.k. accessoriskt överlämnande.
I 35 § behandlas kostnaderna för åtgärder enligt lagen.
3 § Om den påföljd som ska verkställas i Sverige inte omfattas av 5 § lagen ( 1963:193 ) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. ska den ansvariga myndigheten tillämpa 7 kap. 3 – 6 §§ lagen ( 2003:1156 ) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.5, avser handläggningen då den påföljd som ska överföras enligt 1 § inte omfattas av 5 § nordiska verkställighetslagen. Det rör sig i dagsläget om överförande av rättspsykiatrisk vård och frihetsberövande ungdomspåföljder.
I dessa situationer ska den ansvariga myndigheten istället tillämpa bestämmelserna i 7 kap. 3–6 §§ arresteringsorderlagen. Enligt 7 kap. 3 § den lagen får den myndighet som har ansvaret för verkställigheten i Sverige, om det krävs för att verkställighet ska kunna ske, antingen själv meddela de närmare föreskrifter som behövs för att påföljden ska kunna verkställas i Sverige eller överlämna åt åklagaren att göra framställning hos rätten om att ny påföljd ska bestämmas (s.k. påföljdsomvandling). Enligt 7 kap. 4 § ska en påföljd som överförs till Sverige som regel befordras till verkställighet omedelbart. I 7 kap. 5 § hänvisas till vissa bestämmelser i internationella verkställighetslagen. I 7 kap. 6 § föreskrivs en rätt att överklaga vissa av besluten.
För en utförligare beskrivning hänvisas till författningskommentaren i prop. 2003/04:7 s. 204 f.
Ds 2010:26 Författningskommentar
4 § Beslut om förvar enligt 1 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Sådana beslut och beslut av en förvaltningsdomstol gäller omedelbart om inte annat förordnas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.
I paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.5, anges att de ansvariga myndigheternas beslut om förvar får överklagas till förvaltningsrätt. Själva beslutet om överförande av verkställigheten kan dock inte överklagas. Förvarsbeslut, liksom beslut av en förvaltningsdomstol, gäller omedelbart om inte annat förordnas. Prövningstillstånd gäller vid överklagande till kammarrätt.
Det bör även noteras att i de fall reglerna i 7 kap. arresteringsorderlagen tillämpas vid handläggningen följer av 6 § att överklagande kan ske även av vissa övriga beslut som fattas av de ansvariga myndigheterna.
5 § Offentligt biträde ska förordnas för den som enligt 1 § andra stycket tas i förvar, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.
Enligt paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.5, bör offentligt biträde som huvudregel förordnas för den som tas i förvar i ett ärende om överförande om det inte kan antas att behov av biträde saknas. Detta kan vara fallet när förvaret förväntas bli kortvarigt, t.ex. över en helg, eller om den förvarstagne avstår från ett biträde och förvaret inte kan antas komma att dra ut på tiden.
6 § Regeringen bestämmer vilka myndigheter som är ansvariga myndigheter i Sverige enligt detta kapitel.
I paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.5, bemyndigas regeringen att i förordning ange vilka myndigheter som är
Författningskommentar Ds 2010:26
ansvariga för verkställigheten i Sverige av de påföljder som överförs med stöd av bestämmelserna i kapitlet.
7 kap. Övriga bestämmelser
Återförande av personer som har överlämnats till Sverige
1 § Har överlämnande till Sverige skett för lagföring här i landet, på villkor att den som överlämnas senare återförs till den andra staten, ska polismyndigheten se till att den som har överlämnats återförs.
Om den som ska återföras är på fri fot, får han eller hon, om det är nödvändigt för att återförandet ska kunna genomföras, omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.6.1, avser den situation då Sverige har agerat som utfärdande stat och den eftersökte har överlämnats till Sverige med ett villkor om återförande till den verkställande staten.
Överlämnande av detta slag tillämpas för att en person ska kunna lagföras i Sverige. Har ett sådant villkor ställts upp ska den som har överlämnats till Sverige återföras i enlighet med villkoret. Polismyndigheten ska enligt första stycket ombesörja återförandet. Det är naturligt att det i första hand är den åklagare som har begärt personen överlämnad till Sverige som underrättar polismyndigheten om de villkor som gäller.
Är den som ska återföras på fri fot får han eller hon enligt andra stycket omhändertas och tas i förvar i den utsträckning det behövs för att återförandet ska kunna genomföras. I frågor om proportionalitet m.m. hänvisas till vad som sägs i kommentaren till 5 kap. 4 §. Det bör dock vid förvar enligt denna bestämmelse erinras om att åtagandet att återsända den som har överlämnats hit måste beaktas särskilt vid bedömningen.
Ds 2010:26 Författningskommentar
Transport genom Sverige
2 § Den som överlämnas från en nordisk stat till en annan nordisk stat får utan tillstånd transporteras genom Sverige.
Den som överlämnas får, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, omhändertas eller tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.6.4, reglerar frågan om transport genom Sverige av en person som överlämnas mellan två andra nordiska stater.
Av första stycket framgår att en sådan transport får ske utan tillstånd från svenska myndigheter.
Enligt andra stycket får den polismyndighet som ombesörjer transiteringen ta personen i förvar om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, dock längst under fyrtioåtta timmar. I frågor om proportionalitet m.m. hänvisas till vad som sägs i kommentaren till 5 kap. 4 §.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom lagen upphävs lag ( 1959:254 ) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.
2. Lagen tillämpas inte vid handläggningen av ett ärende enligt lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, om ärendet har inletts före ikraftträdandet.
3. Har någon utlämnats från Sverige till Danmark, Finland, Island eller Norge och begärs tillstånd till en åtgärd som avses i 5 kap. 6 eller 7 §, ska de bestämmelserna tillämpas. En begäran enligt 5 kap. 7 § andra stycket prövas av Stockholms tingsrätt.
4. Till dess avtalet av den 28 juni 2006 mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge har trätt i kraft tillämpas 5 kap. 7 § tredje stycket i fråga om vidareöverlämnande till en
Författningskommentar Ds 2010:26
medlemsstat i Europeiska unionen av en person som tidigare har utlämnats eller överlämnats från Sverige till Island eller Norge.
Övergångsbestämmelserna har behandlats i avsnitt 8.
I punkten 1 anges att lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Samtidigt kommer den nordiska utlämningslagen att upphävas.
Enligt punkten 2 ska nordiska utlämningslagens bestämmelser tillämpas på utlämningsframställningar som kommer in före den nya lagens ikraftträdande. Avgörande är om handläggningen i någon form har påbörjats i Sverige, exempelvis genom att personen har gripits och anhållits i Sverige. Detsamma gäller om en begäran om utlämning har mottagits utan att personen har frihetsberövats. Endast en registrering i SIS av äldre datum innebär dock inte att ett ärende om utlämning kan anses ha inletts före ikraftträdandet av lagen.
Om det efter den nya lagens ikraftträdande inkommer en begäran om åtgärder som motsvarar utvidgat överlämnande eller vidareöverlämnande enligt 5 kap. 6 eller 7 § följer av punkten 3 att dessa bestämmelser ska tillämpas. Genom en särskild forumregel görs Stockholms tingsrätt behörig att pröva frågan om vidareöverlämnande till en EU-medlemsstat.
Av punkten 4 framgår att till dess EU-avtalet har trätt i kraft tillämpas 5 kap. 7 § tredje stycket i fråga om vidareöverlämnande till en medlemsstat i EU av en person som tidigare har utlämnats eller överlämnats från Sverige till Island eller Norge. Detta innebär att prövningen av om vidareöverlämnande kan ske görs enligt utlämningslagens bestämmelser.
Ds 2010:26 Författningskommentar
9.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott
1 § Ändringen i paragrafens andra stycke följer av att den nordiska utlämningslagen ersätts med lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
26 §
Ändringarna har behandlats i avsnitt 5.6.4. Paragrafen innehåller bestämmelser om transport genom Sverige av den som utlämnas mellan två andra stater (s.k. transitering).
Genom upphävandet av andra stycket och dess hänvisning till nordiska utlämningslagen följer att transitering av svenska medborgare inte längre kan ske enligt utlämningslagen. Detta överensstämmer med lagens generella förbud mot utlämning av svenska medborgare.
För transitering genom Sverige vid utlämning från ett land utanför Norden och EU till någon av de nordiska staterna ska, genom tillägget i tredje stycket enligt den nya lydelsen, reglerna i 8 kap. 2 § arresteringsorderlagen tillämpas istället för utlämningslagens bestämmelse. Tillstånd till transitering lämnas enligt denna bestämmelse av Rikspolisstyrelsen.
För internnordiska transiteringar tillämpas 7 kap. 2 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, se vidare författningskommentaren till denna bestämmelse.
Övriga ändringar är språkliga.
26 b § Upphävandet av bestämmelsens fjärde stycke är föranlett av att den transitering av svenska medborgare som tidigare kunde ske med stöd av bestämmelsen numera regleras i arresteringsorderlagen och lagen om överlämnande från Sverige
Författningskommentar Ds 2010:26
enligt en nordisk arresteringsorder, se författningskommentaren till 26 § ovan.
Ändringen i fjärde stycket enligt den nya lydelsen innebär att bestämmelsen inte ska tillämpas vid transport genom Sverige av någon som ska utlämnas till en nordisk stat. I detta fall ska istället 8 kap. 2 § arresteringsorderlagen tillämpas. För internnordiska transiteringar tillämpas 7 kap. 2 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, se vidare författningskommentaren till den bestämmelsen.
Övriga ändringar är språkliga.
Övergångsbestämmelser
Övergångsbestämmelser har behandlats i avsnitt 8.
Innebörden av den andra punkten är att ärenden som har inletts före ikraftträdandet av lagändringarna ska handläggas enligt äldre bestämmelser. För bedömning av om ett ärende ska anses inlett, se författningskommentaren till punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
9.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m.
9 §
Ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.2, är föranledd av att den nordiska utlämningslagen upphävs och ersätts med lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
Bestämmelsen reglerar villkoren och förfarandet då den mottagande staten önskar åtala eller straffa den överförde dömde för andra brott begångna före överförandet alternativt vill att denne ska vidareöverlämnas eller vidareutlämnas. Vidareöverlämnande till en annan nordisk stat kräver inget
Ds 2010:26 Författningskommentar
svenskt tillstånd. För övriga åtgärder krävs emellertid ett medgivande från svenska myndigheter, om inte den dömde själv samtycker till åtgärden eller har haft möjlighet att lämna den mottagande nordiska staten men inte gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt dit efter att ha lämnat landet. När en framställning görs om tillstånd att åtala eller straffa den dömde för andra brott begångna före överförandet ska åklagare, på samma sätt som enligt 5 kap. 6 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, pröva om ett överlämnande enligt denna lag hade kunnat beviljas med hänsyn till ett svenskt beslut om åtalsunderlåtelse (2 kap. 3 § 5 samma lag). Till skillnad från när det ursprungliga överlämnandet har skett enligt en nordisk arresteringsorder ska åklagaren emellertid enligt den aktuella bestämmelsen även pröva om ett överlämnande enligt lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder hade kunnat beviljas med hänsyn till de avslagsgrunder som anges i 2 kap. 3 § 1–3 nämnda lag. Det rör sig enligt dessa bestämmelser om hinder på grund av att den aktuella gärningen har ägt rum innan den eftersökte fyllt femton år, att gärningen omfattas av nåd eller annat beslut enligt 11 kap. 13 § regeringsformen samt att gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en nordisk stat eller i en medlemsstat i Europeiska unionen och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet. Om någon av dessa avslagsgrunder är för handen kan tillstånd till åtgärden inte ges.
När framställan avser en begäran om tillstånd att få vidareöverlämna den dömde till en medlemsstat i EU (utanför Norden) ska begäran prövas av domstol på sätt som föreskrivs i 6 kap. 8 § arresteringsorderlagen. En framställan om vidareutlämning prövas av regeringen enligt 24 § utlämningslagen.
Övriga ändringar är språkliga.
Författningskommentar Ds 2010:26
28 §
Ändringen är föranledd av att den nordiska utlämningslagen upphävs. Det förväntas inte att de nordiska länderna kommer att uppställa andra sorters villkor än de som har kunnat ställas upp enligt 7 § nordiska utlämningslagen.
Övergångsbestämmelser
Övergångsbestämmelser har behandlats i avsnitt 8.
Innebörden av den andra punkten är att ärenden som har inletts före ikraftträdandet av lagändringarna ska handläggas enligt äldre bestämmelser. För bedömning av om ett ärende ska anses inlett, se författningskommentaren till punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
9.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling
1 § Ändringen i paragrafens andra stycke är föranledd av att begreppet utlämning inom Norden ersätts med överlämnande. Den frågan har behandlats i avsnitt 5.2.
13 §
Ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.2, är föranledd av att den nordiska utlämningslagen upphävs och ersätts med lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
Bestämmelsen reglerar villkoren och förfarandet då den mottagande staten önskar åtala eller straffa den utlämnade personen för andra brott begångna före utlämningen alternativt vill att denne ska vidareöverlämnas eller vidareutlämnas.
Ds 2010:26 Författningskommentar
Vidareöverlämnande till en annan nordisk stat kräver inget svenskt tillstånd. För övriga åtgärder krävs emellertid ett medgivande från svenska myndigheter, om inte den dömde själv samtycker till åtgärden eller har haft möjlighet att lämna den mottagande nordiska staten men inte gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt dit efter att ha lämnat landet.
När en framställning görs om tillstånd att åtala eller straffa den dömde för andra brott begångna före utlämningen ska åklagare, på samma sätt som enligt 5 kap. 6 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, pröva om ett överlämnande enligt denna lag hade kunnat beviljas med hänsyn till ett svenskt beslut om åtalsunderlåtelse (2 kap. 3 § 5 samma lag). Till skillnad från när det ursprungliga överlämnandet har skett enligt en nordisk arresteringsorder ska åklagaren emellertid enligt den aktuella bestämmelsen även pröva om ett överlämnande enligt lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder hade kunnat beviljas med hänsyn till de avslagsgrunder som anges i 2 kap. 3 § 1–3 nämnda lag. Det rör sig enligt dessa bestämmelser om hinder på grund av att den aktuella gärningen har ägt rum innan den eftersökte fyllt femton år, att gärningen omfattas av nåd eller annat beslut enligt 11 kap. 13 § regeringsformen samt att gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en nordisk stat eller i en medlemsstat i Europeiska unionen och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet. Om någon av de nämnda avslagsgrunderna är för handen kan tillstånd till åtgärden inte ges.
När framställan avser en begäran om tillstånd att få vidareöverlämna den dömde till en medlemsstat i EU (utanför Norden) ska begäran prövas av domstol på sätt som föreskrivs i 6 kap. 8 § arresteringsorderlagen. En framställan om vidareutlämning prövas av regeringen enligt 24 § utlämningslagen.
Författningskommentar Ds 2010:26
Övergångsbestämmelser
Övergångsbestämmelser har behandlats i avsnitt 8.
Innebörden av den andra punkten är att ärenden som har inletts före ikraftträdandet av lagändringarna ska handläggas enligt äldre bestämmelser. För bedömning av om ett ärende ska anses inlett, se författningskommentaren till punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
9.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
19 b § Paragrafen, som är ny, har behandlats i avsnitt 6.1.
Bestämmelsen anger att frihetsberövanden som har ägt rum utomlands i anledning av en svensk begäran om överlämnande för straffverkställighet enligt arresteringsorderlagen eller lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder ska tillgodoräknas den dömde vid beräkning av strafftid i Sverige enligt samma regler som hade gällt om frihetsberövandet hade ägt rum här i landet. Tillgodoräknandet ska ske enligt de uppgifter som tillhandahålls av den stat där frihetsberövandet har ägt rum. Ansvaret för att uppgifterna om frihetsberövandet är korrekta åligger således den verkställande staten och någon utredning beträffande frihetsberövandet ska normalt inte behöva göras.
När ett överlämnande äger rum för lagföring i Sverige tillämpas istället 33 kap. 7 § brottsbalken enligt vilken bestämmelse tillgodoräknande av tid för frihetsberövande beslutas av domstolen.
Bestämmelsen ska tillämpas oavsett om ärendet har inletts enligt äldre bestämmelser.
Ds 2010:26 Författningskommentar
9.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
21 a § Ändringen av punkten 4 följer av att nordiska utlämningslagen ersätts med lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
9.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
29 §
Ändringen av punkten 4 följer av att nordiska utlämningslagen ersätts med lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
9.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård
10 a §
Ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.1, innebär att Kriminalvården, vid beräkning av den tid för frihetsberövande som ska tillgodoräknas en person som ska avtjäna en påföljd om sluten ungdomsvård, även ska ta hänsyn till frihetsberövanden som har ägt rum utomlands i anledning av en svensk begäran om överlämnande för straffverkställighet enligt arresteringsorderlagen eller lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. Se vidare författningskommentaren till 19 b § lag om ändring i lagen om beräkning av strafftid m.m.
Författningskommentar Ds 2010:26
9.9. Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete
3 kap. 5 § Ändringen av punkten 2 följer av att nordiska utlämningslagen ersätts med lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
9.10. Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete
8 § Ändringen av punkten 2 följer av att nordiska utlämningslagen ersätts med lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
9.11. Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen
10 § Ändringen i bestämmelsens andra stycke är föranledd av att nordiska utlämningslagen upphävs. Av ändringen följer att regeringen ska pröva frågan om vidareöverlämnande av en person som har överförts till domstolen enligt 24 § utlämningslagen även i de fall det är fråga om vidareöverlämnande till en annan nordisk stat.
Övergångsbestämmelser
Övergångsbestämmelser har behandlats i avsnitt 8.
Innebörden av den andra punkten är att ärenden som har inletts före ikraftträdandet av lagändringen i 10 § ska handläggas
Ds 2010:26 Författningskommentar
enligt äldre bestämmelser. För bedömning av om ett ärende ska anses inlett, se författningskommentaren till punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
9.12. Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder
2 kap. 5 §
Ändringen i bestämmelsens första stycke, punkterna tre och fyra, som har behandlats i avsnitt 5.3.2.4, innebär att domar meddelade i Island och Norge likställs med domar meddelade av en medlemsstat i EU, på så sätt att även lagakraftvunna domar från dessa länder under de förutsättningar som anges i bestämmelsen ska utgöra hinder för att bevilja ett överlämnande till en medlemsstat i EU. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till 2 kap. 3 § punkterna 3 och 4 lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
4 kap. 4 §
Ändringen, som har behandlats i avsnitt 5.3.1, innebär att bestämmelsen korresponderar med 1 kap. 3 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. Det hänvisas till författningskommentaren till denna bestämmelse.
4 kap. 5 § Ändringarna i paragrafens första stycke är redaktionella, ingen ändring i sak är avsedd. Bestämmelsen är likalydande med 3 kap. 6 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder som har behandlats i avsnitt 5.4.3.3. Det hänvisas i övrigt till kommentaren till den bestämmelsen.
Författningskommentar Ds 2010:
5 kap. 2 § Ändringen, som har behandlats i avsnitt 5.4.4, innebär att prövningstillstånd införs för hovrättens prövning av ett beslut som innebär att ärendet avgörs eller beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av ett sådant slutligt beslut. Bestämmelsen korresponderar med 4 kap. 2 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder och det hänvisas i övrigt till författningskommentaren till denna bestämmelse. Av övergångsbestämmelserna framgår att ärenden som har påbörjats innan lagändringen träder i kraft inte kommer att omfattas av kravet på prövningstillstånd.
5 kap. 3 § Ändringen i paragrafens första stycke, som har behandlats i avsnitt 5.4.4.1, innebär att beräkningen av trettiodagarsfristen, i de sällsynta fall då en eftersökt person inte grips i anledning av en utfärdad arresteringsorder, ska ta sin utgångspunkt i den tidpunkt då den eftersökte underrättas om innehållet i arresteringsordern. Det kan exempelvis röra sig om en situation då den eftersökte redan är frihetsberövad i Sverige av någon annan anledning. Av 4 § förordningen (2003:1179) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder framgår att den eftersökte ska underrättas om innehållet i arresteringsordern så snart som möjligt efter det att han eller hon har anträffats.
Ändringen korresponderar med vad som gäller enligt 4 kap. 3 § andra stycket lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
Övriga ändringar är språkliga.
Ds 2010: Författningskommentar
5 kap. 4 §
Ändringen i paragrafens första stycke, som korresponderar med 4 kap. 5 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, klargör vad som ska gälla när två eller flera nordiska stater eller medlemsstater i EU utfärdar arresteringsordrar som avser en och samma person. Det hänvisas i övrigt till författningskommentaren till nämnda bestämmelse.
Övriga ändringar är språkliga.
6 kap. 8 § Ändringen i paragrafens första stycke, andra punkten, som har behandlats i avsnitt 5.6.3, innebär att bestämmelsen ska tillämpas även när en person som har överlämnats till en medlemsstat i EU i enlighet med lagen begärs vidareöverlämnad till Island eller Norge. Samma bestämmelse kommer, genom en hänvisning i 5 kap. 7 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, även att tillämpas när förhållandet är det omvända, dvs. en person som har överlämnats enligt en nordisk arresteringsorder begärs vidareöverlämnad till en medlemsstat i EU, se vidare författningskommentaren till nämnda bestämmelse. För de beskrivna situationerna ska således inte längre 24 § utlämningslagen tillämpas.
Övriga ändringar är språkliga.
6 kap. 9 §
Av ändringen följer att 24 § utlämningslagen inte längre ska gälla när en person som har överlämnats till en medlemsstat i EU i enlighet med lagen begärs vidareöverlämnad till Island eller Norge. I denna situation ska istället 6 kap. 8 § tillämpas.
8 kap. 2 §
Ändringen i paragrafens första stycke, som har behandlats i avsnitt 5.6.4, innebär att bestämmelsen ska tillämpas även när transport sker genom Sverige av en person som ska överlämnas från en medlemsstat i EU till Island eller Norge. I dessa situationer ska inte längre 26 § utlämningslagen gälla. Vid helt
Författningskommentar Ds 2010:
internnordiska transiteringar ska emellertid istället 7 kap. 2 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder tillämpas.
Övriga ändringar är språkliga.
Övergångsbestämmelser
Övergångsbestämmelser har behandlats i avsnitt 8.
Innebörden av den andra punkten är att ärenden som har inletts före ikraftträdandet av lagändringarna ska handläggas enligt äldre bestämmelser. För bedömning av om ett ärende ska anses inlett, se författningskommentaren till punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
Ds 2010:26 Bilaga 1: Konventionen
Bilaga 1 Konventionen
Konvention om överlämnande mellan de nordiska staterna på
grund av brott (Nordisk arresteringsorder)
Regeringarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige har
enats om följande.
Ingress
(1) Enligt slutsatserna från det nordiska justitieministermötet på Svalbard i juni 2002, bör den nuvarande utlämningsordningen mellan de nordiska staterna förbättras och det formella utlämningsförfarandet mellan de nordiska staterna avskaffas.
(2) Det bör införas en ordning med ömsesidigt erkännande av beslut om frihetsberövanden.
(3) De nordiska staternas uttalade mål om en ännu smidigare lagstiftning på detta område har medfört en önskan om att avskaffa den nuvarande utlämningsordningen och införa en ordning grundad på en nordisk arresteringsorder om ömsesidigt erkännande, där överlämnande skall ske om inte någon av de i konventionen angivna vägransgrunderna föreligger. Därutöver kommer införandet av en ny ordning för överlämnande av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av påföljd eller för lagföring att göra det möjligt att skapa en mindre komplicerad ordning än de nuvarande utlämningsprocedurerna, inklusive den europeiska arresteringsordern.
(4) Denna konvention bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
Bilaga 1: Konventionen Ds 2010:26
friheterna samt rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för de nordiska staterna. Konventionen respekterar de grundläggande rättigheterna, som de garanteras av den europeiska konventionen av den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och respekterar de nordiska staternas nationella identitet.
(5) Denna konvention hindrar inte de nordiska staterna från att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier.
(6) Ingen får avvisas, utvisas, utlämnas, överlämnas, vidareutlämnas eller vidareöverlämnas till en stat där han eller hon löper allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
(7) Beslut om verkställighet av en nordisk arresteringsorder skall kontrolleras i tillräcklig omfattning, vilket innebär att en rättslig myndighet i den stat där den eftersökta personen har gripits skall avgöra om personen skall överlämnas.
(8) Centralmyndigheternas roll i verkställandet av en nordisk arresteringsorder skall begränsas till praktiskt och administrativt bistånd.
(9) Systemet med en nordisk arresteringsorder vilar på en hög grad av förtroende mellan de nordiska staterna.
(10) Danmark, Finland och Sverige har genomfört rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF). Samtliga nordiska stater har anslutit sig till flera av konventionerna på detta område, t.ex. den europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 och den europeiska konventionen av den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism.
(11) Den nordiska arresteringsordern skall ersätta samtliga tidigare instrument om utlämning mellan de nordiska staterna.
Ds 2010:26 Bilaga 1: Konventionen
KAPITEL 1
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Definition av och skyldighet att verkställa en nordisk
arresteringsorder
1. Den nordiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en nordisk stat med syftet att en annan nordisk stat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
2. En europeisk arresteringsorder, upprättad i enlighet med Europeiska unionens råds rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, utfärdad av Danmark, Finland eller Sverige skall betraktas som en nordisk arresteringsorder enligt denna konvention.
3. Staterna skall verkställa varje nordisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande och bestämmelserna i denna konvention.
Artikel 2
Tillämpningsområde för den nordiska arresteringsordern
1. En nordisk arresteringsorder får utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande statens lagstiftning kan leda till ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd (lagföring) eller som har lett till att det har dömts ut ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd (verkställighet av påföljd).
2. Överlämnade för lagföring eller verkställighet av påföljd för flera gärningar kan ske, även om förutsättningarna enligt punkt 1 är uppfyllda endast i förhållande till en av gärningarna.
3. Brott enligt den utfärdande statens lagstiftning skall medföra överlämnande på grundval av en nordisk arresteringsorder enligt villkoren i denna konvention och utan kontroll av dubbel straffbarhet.
Bilaga 1: Konventionen Ds 2010:26
Artikel 3
Fastställande av de behöriga rättsliga myndigheterna m.m. och
definition av tredjeland
1. Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande staten som enligt denna stats lagstiftning är behörig att utfärda en nordisk arresteringsorder.
2. Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande staten som enligt denna stats lagstiftning är behörig att verkställa en nordisk arresteringsorder.
3. Varje stat får utse en centralmyndighet för att biträda de behöriga rättsliga myndigheterna.
4. Varje stat förklarar vid ratifikationen av konventionen vilka rättsliga myndigheter som är behöriga enligt dess nationella lagstiftning och om en centralmyndighet har utsetts.
5. I denna konvention avses med ett ”tredjeland” varje stat utanför
Norden och EU.
Artikel 4
Skäl till att verkställighet av en nordisk arresteringsorder skall
vägras (obligatoriska vägransgrunder)
Den verkställande rättsliga myndigheten skall vägra att verkställa en nordisk arresteringsorder i följande fall.
1) Om det brott som ligger till grund för den nordiska arresteringsordern omfattas av amnesti i den verkställande staten och denna stat var behörig att lagföra brottet enligt sin egen lagstiftning.
2) Om den eftersökta personens ansvar för samma gärning har prövats genom en lagakraftägande dom i en nordisk stat eller i en medlemsstat i EU, och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet.
3) Om den eftersökta personen, enligt lagstiftningen i den verkställande staten, på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar för de gärningar som ligger till grund för den nordiska arresteringsordern.
Ds 2010:26 Bilaga 1: Konventionen
Artikel 5
Skäl till att verkställighet av en nordisk arresteringsorder får
vägras (fakultativa vägransgrunder)
Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en nordisk arresteringsorder i följande fall.
1) Om den eftersökta personen är föremål för lagföring i den verkställande staten för samma gärning som den som ligger till grund för den nordiska arresteringsordern.
2) Om den gärning som ligger till grund för den nordiska arresteringsordern enligt den verkställande statens lagstiftning anses begången helt eller delvis på dess territorium eller en plats som är likställd med den statens territorium, och gärningen inte utgör brott enligt den verkställande statens lagstiftning.
3) Om den eftersökta personens ansvar för samma gärningar har prövats genom en lagakraftvunnen dom i tredjeland och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet.
4) Om de rättsliga myndigheterna i den verkställande staten har beslutat att antingen inte väcka åtal för de gärningar som ligger till grund för den nordiska arresteringsordern eller underlåta åtal, eller om den eftersökta personen i en annan nordisk stat omfattas av ett slutligt avgörande för samma gärningar som hindrar senare lagföring.
5) Om den nordiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av en påföljd och den eftersökta personen uppehåller sig i, är medborgare i eller är bosatt i den verkställande staten och denna stat åtar sig att själv verkställa påföljden enligt sin lagstiftning.
Artikel 6
Villkorat överlämnande
Om den person som är föremål för en nordisk arresteringsorder för lagföring är medborgare i eller är bosatt i den verkställande staten, får överlämnandet underkastas villkoret att personen efter att ha hörts skall sändas åter till den verkställande staten för att där avtjäna det
Bilaga 1: Konventionen Ds 2010:26
frihetsstraff eller den frihetsberövande åtgärd som personen har ådömts i den utfärdande staten.
Artikel 7
Den nordiska arresteringsorderns innehåll och form
1. En nordisk arresteringsorder skall innehålla följande uppgifter, uppställda i enlighet med formuläret i bilagan.
a) Den eftersöktes identitet och nationalitet.
b) Namn, adress, telefonnummer, faxnummer och e-postadress till den utfärdande rättsliga myndigheten.
c) Uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, ett anhållnings- eller häktningsbeslut eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan som omfattas av artikel 1 och 2.
d) Brottets beskaffenhet och brottsrubricering.
e) En beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts, inbegripet tidpunkt och plats, samt den eftersöktes delaktighet i brottet.
f) Den påföljd som dömts ut, när det rör sig om en slutlig dom, eller den straffskala för brottet som föreskrivs i den utfärdande statens lagstiftning.
g) Eventuella andra konsekvenser av brottet.
2. Om en arresteringsorder avser flera brott, räcker det att det finns ett anhållnings- eller häktningsbeslut för ett av brotten.
KAPITEL 2
ÖVERLÄMNANDEFÖRFARANDE
Artikel 8
Översändande av en nordisk arresteringsorder
1. Om det är känt var den eftersökta personen befinner sig, får den utfärdande rättsliga myndigheten översända den nordiska arresteringsordern direkt till den verkställande rättsliga myndigheten.
2. Om det inte är känt var den eftersökta personen befinner sig, får den utfärdande rättsliga myndigheten anmoda en eller flera av de nordiska staterna att efterlysa personen enligt respektive stats nationella efterlysningsförfarande. När uppehållsorten blir känd, skall den nordiska arresteringsordern skyndsamt sändas till den verkställande staten.
Ds 2010:26 Bilaga 1: Konventionen
3. Den utfärdande rättsliga myndigheten får besluta om en registrering av den eftersökta personen i Schengens informationssystem (SIS), i enlighet med bestämmelserna i artikel 95 i konventionen av den 19 juni 1990 om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna. En registrering i SIS skall anses vara likvärdig med en nordisk arresteringsorder, åtföljd av den information som beskrivs i artikel 7.1. Under en övergångsperiod, så länge SIS inte kan överföra all den information som beskrivs i artikel 7, skall registreringen anses likvärdig med en nordisk arresteringsorder i avvaktan på att arresteringsordern i vederbörlig ordning mottas av den verkställande rättsliga myndigheten.
4. Om den myndighet som tar emot en nordisk arresteringsorder saknar behörighet att verkställa denna, skall den omgående självmant sända den nordiska arresteringsordern vidare till den behöriga myndigheten i sin stat och underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta.
Artikel 9
Den eftersöktes rättigheter
1. När en eftersökt person grips, skall den behöriga verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med sin nationella lagstiftning, upplysa personen om den nordiska arresteringsordern och dess innehåll samt om möjligheten att lämna samtycke till överlämnande till den utfärdande rättsliga myndigheten.
2. En eftersökt person, som har gripits för att en nordisk arresteringsorder skall kunna verkställas, har rätt till juridiskt biträde och tolk i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande staten.
Artikel 10
Fortsatt frihetsberövande
1. När en person grips på grundval av en nordisk arresteringsorder, skall den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med den verkställande statens lagstiftning avgöra om personen fortfarande skall
Bilaga 1: Konventionen Ds 2010:26
vara berövad friheten. Det är alltid möjligt att, i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande staten, tillfälligt försätta personen på fri fot, om den behöriga myndigheten i denna stat vidtar alla de åtgärder som den bedömer nödvändiga för att undvika att personen avviker.
2. För utredningen och för att säkra överlämnandet får respektive stats nationella rättsmedel brukas.
Artikel 11
Samtycke till överlämnande m.m.
1. Om den gripna personen lämnar sitt samtycke till att överlämnas, och eventuellt därutöver sitt samtycke till att lagföras för andra gärningar än de som omfattas av arresteringsordern enligt artikel 23.2 b, skall samtycket lämnas inför den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med den verkställande statens lagstiftning.
2. Varje stat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att samtycke enligt punkt 1 inhämtas under sådana förhållanden att det framgår att personen har samtyckt frivilligt och fullt medveten om följderna av samtycket. Den eftersökta personen skall i detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.
3. Samtycket skall protokollföras i enlighet med den verkställande statens lagstiftning.
4. Samtycket kan återkallas i enlighet med nationell rätt i den verkställande staten.
Artikel 12
Hörande av den eftersökte
En gripen person, som inte samtycker till överlämnande enligt artikel 11, har rätt att bli hörd av den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med lagstiftningen i den verkställande staten.
Ds 2010:26 Bilaga 1: Konventionen
Artikel 13
Beslut om överlämnande
1. Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i denna konvention, avgöra om den eftersökta personen skall överlämnas.
2. Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande staten har lämnat inte är tillräckliga för att den skall kunna fatta beslut i frågan om överlämnande, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter och får den bestämma en tidsfrist inom vilken uppgifterna skall ha kommit in till den, med beaktande av nödvändigheten att iaktta fristerna i artikel 14.
3. Den utfärdande rättsliga myndigheten får när som helst översända användbara kompletterande uppgifter till den verkställande rättsliga myndigheten.
Artikel 14
Tidsfrister och förfarande vid beslut om överlämnande
1. En nordisk arresteringsorder skall behandlas och verkställas med skyndsamhet.
2. I de fall då den eftersökta personen lämnar sitt samtycke till överlämnande, bör det slutgiltiga beslutet om överlämnande enligt den nordiska arresteringsordern fattas senast 3 dagar efter det att samtycket har lämnats.
3. I övriga fall bör det slutgiltiga beslutet om överlämnande enligt den nordiska arresteringsordern fattas senast 30 dagar efter det att den eftersökta personen har gripits.
4. I de fall då frågan om överlämnande enligt den nordiska arresteringsordern inte kan avgöras slutgiltigt inom de tidsfrister som anges i punkt 2 och 3, skall den verkställande rättsliga myndigheten skyndsamt underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och ange skälen till dröjsmålet. I sådant fall skall beslut fattas så snart som möjligt.
5. Så länge något slutgiltigt beslut om verkställande av den nordiska arresteringsordern inte har fattats av den verkställande rättsliga
Bilaga 1: Konventionen Ds 2010:26
myndigheten, skall denna säkerställa att det alltjämt finns materiella förutsättningar för överlämnande av personen.
6. Varje vägran att verkställa en nordisk arresteringsorder skall motiveras.
Artikel 15
Beslut vid konkurrerande framställningar
1. Om flera nordiska stater har utfärdat en arresteringsorder för samma person, skall den verkställande rättsliga myndigheten avgöra vilken av arresteringsorderna som skall verkställas, med vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt till brottens relativa svårhetsgrad och platsen för deras förövande, när de olika arresteringsorderna utfärdades samt om de har utfärdats för lagföring eller för verkställighet av påföljd.
2. Vid konkurrens mellan en nordisk arresteringsorder och en europeisk arresteringsorder eller en utlämningsframställning från ett tredjeland eller en medlemsstat i EU, skall den behöriga myndigheten i den verkställande staten avgöra om det är den nordiska arresteringsordern, den europeiska arresteringsordern eller utlämningsframställningen som skall ges företräde, med vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt de som anges i punkt 1 och i det tillämpliga instrumentet.
3. Denna artikel påverkar inte de nordiska staternas förpliktelser enligt
Internationella brottmålsdomstolens stadga eller gentemot de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt.
Artikel 16
Privilegier och immunitet
1. Om den eftersökta personen har rätt till privilegier eller immunitet i den verkställande staten avseende lagföring eller verkställighet av påföljd, börjar tidsfristerna enligt artikel 14 inte löpa förrän privilegiet eller immuniteten har upphävts och den verkställande rättsliga myndigheten har informerats om detta. Den verkställande staten skall se till att de materiella förutsättningarna för ett faktiskt överlämnande
Ds 2010:26 Bilaga 1: Konventionen
finns, om personen inte längre har rätt till sådana privilegier eller sådan immunitet.
2. När upphävande av privilegier eller immunitet åligger en myndighet i den verkställande staten, skall den verkställande rättsliga myndigheten utan dröjsmål begära detta hos den behöriga myndigheten. När upphävandet av privilegier eller immunitet åligger en myndighet i en annan stat eller en internationell organisation, skall den utfärdande rättsliga myndigheten begära detta hos den myndigheten eller organisationen.
Artikel 17
Konkurrerande internationella förpliktelser
Denna konvention påverkar inte den verkställande statens åtaganden, om den eftersökta personen har överlämnats eller utlämnats till denna stat från en medlemsstat i EU eller ett tredjeland och är skyddad mot vidare överlämnande i den ordning enligt vilken han eller hon utlämnades. Den verkställande staten skall vidta alla åtgärder som krävs för att utan dröjsmål begära samtycke från den stat som personen överlämnandes eller utlämnades ifrån, så att han eller hon kan överlämnas till den utfärdande staten. Tidsfristerna enligt artikel 14 börjar inte löpa förrän från och med den dag då dessa specialitetsregler upphör att gälla.
Artikel 18
Underrättelse om beslut
Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart meddela den utfärdande rättsliga myndigheten om sitt beslut med anledning av en nordisk arresteringsorder.
Artikel 19
Tidsfrist för överlämnande
1. Den eftersökta personen skall överlämnas så snart som möjligt vid en tidpunkt som de berörda myndigheterna skall komma överens om.
Bilaga 1: Konventionen Ds 2010:26
2. Den eftersökta personen skall överlämnas senast 5 dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den nordiska arresteringsordern.
3. Om det av särskilda skäl visar sig omöjligt att överlämna den eftersökta personen inom den frist som anges i punkt 2, skall den utfärdande och den verkställande myndigheten snarast bestämma en ny frist för överlämnande. Överlämnande skall ske senast 5 dagar efter det att fristen enligt punkt 2 har gått ut.
4. Om omständigheter som ligger utanför berörda staternas kontroll hindrar att personen överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 3, skall den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart kontakta varandra och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet.
5. Överlämnande kan i undantagsfall skjutas upp tillfälligt av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersökta personens liv eller hälsa. Överlämnandet skall ske så snart dessa skäl inte längre finns. Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet.
6. Om de tidsfrister som anges i punkt 2–5 har löpt ut, skall personen, om han eller hon fortfarande är berövad friheten, försättas på fri fot.
Artikel 20
Uppskjutet eller villkorligt överlämnande
1. Den verkställande rättsliga myndigheten får, efter att ha fattat beslut om verkställighet av en nordisk arresteringsorder, skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen så att denna kan lagföras i den verkställande staten eller, om dom redan har fallit, i den staten kan avtjäna en påföljd som har dömts ut för en annan gärning än den som den nordiska arresteringsordern avser.
2. I stället för att skjuta upp överlämnandet får den verkställande rättsliga myndigheten tillfälligt överlämna den eftersökta personen till den utfärdande staten på villkor som skall överenskommas mellan den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten. Överens-
Ds 2010:26 Bilaga 1: Konventionen
kommelsen skall vara skriftlig och villkoren är bindande för alla myndigheter i den utfärdande staten.
Artikel 21 Transitering
Personer som skall överlämnas från en nordisk stat till en annan nordisk stat får utan särskilt tillstånd föras över eller igenom en eller flera andra nordiska staters territorium.
KAPITEL 3
FÖLJDER AV ÖVERLÄMNANDET
Artikel 22
Avräkning av tiden för frihetsberövande i den
verkställande staten
1. Den utfärdande staten skall avräkna tiden för frihetsberövande, som beror på verkställighet av en nordisk arresteringsorder, från det totala frihetsberövande som skall avtjänas i den utfärdande staten som resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut.
2. I detta syfte skall den verkställande rättsliga myndigheten, vid överlämnandet av den eftersökta personen, lämna alla uppgifter om hur länge personen har varit frihetsberövad på grundval av den nordiska arresteringsordern till den utfärdande rättsliga myndigheten.
Artikel 23
Möjligheter till åtal för andra brott
1. En person som, för lagföring eller för verkställighet av en påföljd, har överlämnats som en följd av en nordisk arresteringsorder, får ställas till ansvar för annat brott som är begånget före överlämnandet än det brott för vilket personen överlämnades, om inte
a) överlämnande för brottet inte hade kunnat ske enligt artikel 4,
Bilaga 1: Konventionen Ds 2010:26
b) överlämnande skulle ha vägrats enligt nationell rätt enligt artikel 27, eller
c) överlämnande skulle ha kunnat vägras enligt artikel 5.2 eller 5.4 och den verkställande staten inte samtycker.
2. Trots bestämmelserna i punkt 1 får en person som, för lagföring eller för verkställighet av en påföljd, har överlämnats som en följd av en nordisk arresteringsorder, ställas till ansvar för annat brott som är begånget före överlämnandet än det brott för vilket personen överlämnades, om
a) personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den nordiska stat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det, eller
b) personen före eller efter överlämnandet har lämnat samtycke till att lagföras för andra brott.
Artikel 24
Vidareöverlämnande eller vidareutlämning
1. En person som, för lagföring eller verkställighet av en påföljd, har överlämnats till en annan nordisk stat får överlämnas vidare till en annan nordisk stat än den verkställande staten enligt en nordisk arresteringsorder utfärdad för ett brott som har begåtts före överlämnandet, om inte ett överlämnande från den ursprungliga staten till den nu utfärdande staten skulle ha vägrats enligt nationell rätt enligt artikel 26 eller artikel 27.
2. En person som har överlämnats till ett annat nordiskt land enligt en nordisk arresteringsorder får överlämnas vidare eller vidareutlämnas till en EU-stat eller vidareutlämnas till ett tredjeland enligt den utfärdande statens lagstiftning, för ett brott som har begåtts före överlämnandet, om
a) personen lämnar samtycke till detta,
b) personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den nordiska stat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det, eller
Ds 2010:26 Bilaga 1: Konventionen
c) den verkställande staten samtycker till detta. Samtycke får meddelas endast om överlämnande eller utlämning för brottet hade kunnat ske enligt den verkställande statens lagstiftning.
Artikel 25
Överlämnande av egendom
1. Den verkställande rättsliga myndigheten skall i enlighet med sin nationella lagstiftning, på begäran av den utfärdande rättsliga myndigheten eller på eget initiativ, beslagta och överlämna egendom som
a) kan behöva företes som bevis, eller
b) har förvärvats av den eftersökta personen till följd av brottet.
2. Sådan egendom som avses i punkt 1 skall överlämnas, även om den nordiska arresteringsordern inte kan verkställas på grund av att den eftersökta personen har avlidit eller avvikit.
3. Om den egendom som avses i punkt 1 är föremål för beslag eller förverkande på den verkställande statens territorium, får den staten, om egendomen behövs i samband med pågående straffrättsliga förfaranden, tillfälligt behålla eller överlämna den till den utfärdande staten på villkor att den återlämnas.
4. Rättigheter som den verkställande staten eller tredje man kan ha förvärvat i den egendom som avses i punkt 1 kvarstår. Om sådana rättigheter finns, skall den utfärdande staten återlämna egendomen utan kostnad till den verkställande staten så snart som möjligt efter det straffrättsliga förfarandet.
KAPITEL 4
SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM ÖVERLÄMNANDE TILL
ELLER FRÅN ISLAND
Artikel 26
Tillämpningsområde i fråga om egna medborgare
1. Tillämpningsområdet för den nordiska arresteringsordern, som det är definierat i artikel 2, gäller inte vid överlämnande av egna med-
Bilaga 1: Konventionen Ds 2010:26
borgare mellan, å ena sidan, Island, och, å andra sidan, Danmark, Finland, Norge och Sverige, se punkt 2–4.
2. Överlämnande från Island av en isländsk medborgare till Danmark,
Finland, Norge eller Sverige får vägras, om inte den eftersökta personen vid tiden för gärningen sedan minst två år stadigvarande vistats i den utfärdande staten eller gärningen motsvarar brott, för vilket enligt isländsk rätt är stadgat fängelse i mer än fyra år.
3. Överlämnande från hemlandet av en dansk, finsk, norsk eller svensk medborgare till Island får vägras, om inte den eftersökta personen vid tiden för gärningen sedan minst två år stadigvarande vistats i Island eller gärningen motsvarar brott, för vilket enligt den verkställande statens rätt är stadgat fängelse i mer än fyra år.
4. Överlämnade för lagföring eller verkställighet av påföljd för flera gärningar kan ske, även om förutsättningarna enligt punkt 2 eller 3 är uppfyllda endast i förhållande till en av gärningarna.
Artikel 27
Tillämpningsområde i fråga om politiska brott
1. Tillämpningsområdet för den nordiska arresteringsordern, som det är definierat i artikel 2, gäller inte vid överlämnande för politiska brott mellan, å ena sidan, Island, och, å andra sidan, Danmark, Finland,
Norge och Sverige, se punkt 2–5.
2. Överlämnande för ett politiskt brott från Island av en isländsk medborgare till Danmark, Finland, Norge eller Sverige får vägras.
3. Överlämnande för ett politiskt brott från hemlandet av en dansk, finsk, norsk eller svensk medborgare till Island får vägras.
4. Överlämnande av en utlänning för ett politiskt brott från Island till
Danmark, Finland, Norge eller Sverige får vägras, om inte gärningen motsvarar brott enligt isländsk rätt eller omfattas av artikel 1, 2 eller 3 i Europarådets konvention av den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism.
5. Överlämnande av en utlänning för ett politiskt brott från Danmark,
Finland, Norge eller Sverige till Island får vägras, om inte gärningen motsvarar brott enligt den verkställande statens rätt eller omfattas av
Ds 2010:26 Bilaga 1: Konventionen
artikel 1, 2 eller 3 i Europarådets konvention av den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism.
KAPITEL 5
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 28
Förhållande till andra rättsliga instrument
1. Denna konvention skall tillämpas mellan Danmark, Finland, Island,
Norge och Sverige.
2. Bestämmelserna i konventionen påverkar inte de nordiska staternas åtaganden enligt rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna eller andra utlämningsförfaranden med tredjeland.
3. De nordiska staterna får ingå bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser med medlemsstater i EU eller tredjeland efter konventionens ikraftträdande. Sådana avtal eller överenskommelser får inte påverka förbindelserna med nordiska stater som inte är parter i dessa.
Artikel 29 Ikraftträdande
1. De avtalsslutande staterna kan tillträda denna konvention genom
a) undertecknande utan förbehåll för ratifikation eller godkännande, eller
b) undertecknande med förbehåll för efterföljande ratifikation eller godkännande.
2. Ratifikationsinstrumenten deponeras hos det danska utrikesministeriet.
3. Det danska utrikesministeriet skall översända vidimerade kopior av ratifikationsinstrumenten till de avtalsslutande staternas justitieministerier.
4. Konventionen träder i kraft tre månader efter att samtliga nordiska stater, enligt punkt 1, har förklarat sig bundna av konventionen.
Bilaga 1: Konventionen Ds 2010:26
Konventionen träder dock i kraft i förhållande till Grönland och Färöarna tre månader efter att det danska justitieministeriet har underrättat det danska utrikesministeriet och övriga staters justitieministerier att konventionen skall gälla i förhållande till Grönland och Färöarna.
5. Innan samtliga stater har förklarat sig bundna av konventionen, kan de stater som har gjort en sådan förklaring avtala att konventionen skall träda i kraft dem emellan vid en tidigare tidpunkt än den som följer av punkt 4.
6. Framställningar om utlämning som tas emot före ikraftträdandet av konventionen skall handläggas enligt den hittillsvarande utlämningsordningen. För framställningar som tas emot därefter skall de regler gälla som antagits av staterna i enlighet med denna konvention.
Utfärdat i Köpenhamn den 15 december 2005 i ett exemplar på danska, finska, isländska, norska respektive svenska, vilka samtliga texter har samma giltighet.
BILAGA
NORDISK ARRESTERINGSORDER
Denna arresteringsorder har utfärdats av en behörig rättslig myndighet. Nedan nämnda person begärs gripen och överlämnad för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
A) Information om den eftersökta personens identitet:
Efternamn:
Förnamn:
Flicknamn, i förekommande fall:
Alias, i förekommande fall:
Kön:
Nationalitet:
Födelsedatum:
Födelseort:
Bostadsort och/eller känd adress:
Om uppgift finns, det eller de språk som den eftersökta personen förstår:
Utmärkande drag/beskrivning av den eftersökta personen:
Foto och fingeravtryck av den eftersökta personen, om dessa finns tillgängliga och kan överlämnas, eller kontaktadress för den person som kan tillhandahålla information eller en DNA-profil (om denna information kan överlämnas och inte har bifogats).
B) Beslut på vilket arresteringsordern grundas:
1. Häktnings- eller anhållningsbeslut eller verkställbart rättsligt beslut med samma verkan:
Typ:
Bilaga 1: Konventionen Ds 2010:26
2. Verkställbar dom:
Beteckning:
C) Uppgifter om straffets längd:
1. Maximal längd för det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som kan dömas ut för brottet eller brotten:
2. Längd för det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som har dömts ut:
Straff som återstår att avtjäna:
D) Brott:
Denna arresteringsorder berör totalt ............ brott.
Beskrivning av de omständigheter under vilka brottet eller brotten begicks, inklusive tidpunkt (datum och klockslag), plats och den eftersökta personens grad av delaktighet i brottet eller brotten:
Brottets eller brottens beskaffenhet och brottsrubricering samt tillämplig lagbestämmelse:
Andra relevanta omständigheter:
E) Beslag och överlämnande av föremål
Denna arresteringsorder rör också beslag och överlämnande av föremål som kan utgöra bevis:
Denna arresteringsorder rör också beslag och överlämnande av föremål som den eftersökta personen har förvärvat genom brottet:
Om uppgift finns, beskrivning av och plats för dessa föremål:
Ds 2010:26 Bilaga 1: Konventionen
F) Utfärdande myndighet
Den rättsliga myndighet som har utfärdat arresteringsordern:
Företrädarens namn:
Befattning (titel/grad):
Ärendebeteckning:
Adress:
Tfn.: (landskod) (riktnummer) (...):
Fax.: (landskod) (riktnummer) (...):
E-post:
Information för kontakt med den person som skall kontaktas för praktiska arrangemang för överlämnandet:
G) Underskrift m.m.
Underskrift av den utfärdande rättsliga myndigheten och/eller dess företrädare:
Namn:
Befattning (titel/grad):
Datum:
Officiell stämpel (i förekommande fall):
AVTAL
mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för
överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge
EUROPEISKA UNIONEN
å ena sidan, och
REPUBLIKEN ISLAND
och
KONUNGARIKET NORGE
å andra sidan,
nedan kallade ”de avtalsslutande parterna”,
SOM ÖNSKAR förbättra det straffrättsliga samarbetet mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge,
utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om skydd av individens frihet,
SOM ANSER att de nuvarande förbindelserna mellan de avtalsslutande parterna kräver ett nära samarbete i kampen mot
brottslighet,
SOM UTTRYCKER sitt ömsesidiga förtroende för varandras rättssystems uppbyggnad och funktion och för alla avtalsslu-
tande parters förmåga att garantera en opartisk rättegång,
SOM BEAKTAR att Island och Norge har uttryckt en önskan att med Europeiska unionens medlemsstater ingå ett avtal
som effektiviserar förfaringssättet för utlämning av misstänkta och dömda personer och att med medlemsstaterna tillämpa
ett överlämnandeförfarande,
SOM BEAKTAR att Europeiska unionen också anser ett sådant avtal önskvärt,
SOM ANSER att det därför är lämpligt att införa ett system för ett sådant överlämnandeförfarande,
SOM BEAKTAR att alla medlemsstater och Konungariket Norge och Republiken Island har anslutit sig till ett antal kon-
ventioner på detta område, däribland Europeisk utlämningskonvention av den 13 december 1957 och Europeisk konven-
tion om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977. Utlämningslagstiftningen i de nordiska länderna är enhetlig
och innehåller en gemensam ordning för utlämning,
SOM ANSER att samarbetsnivån enligt EU:s konvention av den 10 mars 1995 om ett förenklat förfarande för utlämning
och EU:s konvention av den 27 september 1996 om utlämning bör upprätthållas, i den mån den inte går att höja,
SOM ANSER att beslut om verkställighet av en arresteringsorder enligt detta avtal måste kontrolleras i tillräcklig omfatt-
ning, vilket innebär att det bör krävas att en rättslig myndighet i den stat där den eftersökta personen har gripits fattar
beslut om huruvida han eller hon skall överlämnas,
SOM ANSER att centralmyndigheternas roll i verkställandet av en arresteringsorder enligt detta avtal bör begränsas till
praktiskt och administrativt bistånd,
SOM BEAKTAR att detta avtal respekterar grundläggande rättigheter och särskilt Europeiska konventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna; detta avtal hindrar inte en stat från att tillämpa sina konstitu-
tionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet, yttrandefrihet i andra medier samt om frihetskämpar,
L 292/2
SV
Europeiska unionens officiella tidning
21.10.2006
Bilaga 2
SOM ANSER att ingen bör överlämnas till en stat där han eller hon löper allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr
eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,
SOM BEAKTAR att eftersom samtliga stater har ratificerat Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för
enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter, bör de personuppgifter som behandlas i samband med genom-
förandet av detta avtal skyddas i enlighet med principerna i denna konvention,
HAR ENATS OM FÖLJANDE.
KAPITEL 1
ALLMÄNNA PRINCIPER
Artikel 1
Ändamål och syfte
1.
De avtalsslutande parterna åtar sig att i enlighet med
bestämmelserna i detta avtal förbättra överlämnandet av perso-
ner för lagföring eller verkställighet av en dom mellan, å ena
sidan, medlemsstaterna och, å andra sidan, Konungariket Norge
och Republiken Island, och som miniminormer beakta bestäm-
melserna i konventionen av den 27 september 1996 om utläm-
ning mellan Europeiska unionens medlemsstater.
2.
De avtalsslutande parterna åtar sig att i enlighet med
bestämmelserna i detta avtal se till att systemet för utlämning
mellan, å ena sidan, medlemsstaterna och, å andra sidan, Ko-
nungariket Norge och Republiken Island, skall grunda sig på en
mekanism för överlämnande på grundval av en arresteringsor-
der enligt villkoren i detta avtal.
3.
Detta avtal skall inte påverka skyldigheten att respektera de
grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga prin-
ciperna i Europeiska konventionen om skydd av de mänskliga
rättigheterna eller, i fråga om en rättslig myndighet i en med-
lemsstat, principerna i artikel 6 i fördraget om Europeiska
unionen.
4.
Inget i detta avtal skall tolkas som ett förbud att vägra över-
lämna en person som är föremål för en arresteringsorder enligt
detta avtal, om det finns objektiva skäl att tro att arresteringsor-
dern har utfärdats för att lagföra eller straffa en person på grund
av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk,
politiska uppfattning eller sexuella läggning, eller att denna per-
sons ställning kan skadas av något av dessa skäl.
Artikel 2
Definitioner
I detta avtal avses med
1.
avtalsslutande parter: Europeiska unionen, Konungariket
Norge och Republiken Island,
2.
medlemsstat: en medlemsstat i Europeiska unionen,
3.
stat: en medlemsstat, Konungariket Norge eller Republiken
Island,
4.
tredjeland: alla länder utom de stater som avses i punkt 3,
5.
arresteringsorder: ett rättsligt avgörande utfärdat av en stat
med syftet att en annan stat skall gripa och överlämna en efter-
sökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelse-
straff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
Artikel 3
Tillämpningsområde
1.
En arresteringsorder får utfärdas för gärningar som enligt
den utfärdande statens lagstiftning kan leda till fängelse eller
annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer. Det-
samma gäller om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd
i minst fyra månader har dömts ut.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 3 och 4
skall det för överlämnande krävas att den gärning som ligger till
grund för arresteringsordern utgör ett brott enligt den verkstäl-
lande statens lagstiftning, oavsett brottsrekvisit eller brottets rätts-
liga rubricering.
3.
Med förbehåll för tillämpningen av artikel 4, artikel 5.1 b–g
och artiklarna 6–8 får en stat inte i något fall vägra att verkställa
en arresteringsorder som utfärdats på grund av handlingar som
utförs av en person som bidrar till att en grupp personer som
agerar med ett gemensamt syfte, begår ett eller flera brott på
området terrorism enligt artiklarna 1 och 2 i Europakonventio-
nen om bekämpande av terrorism och artiklarna 1–4 i rambeslu-
tet av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism, olaglig
handel med narkotika och psykotropa ämnen, eller mord, grov
misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, tagande av
gisslan och våldtäkt, när brotten är belagda med fängelse eller en
annan frihetsberövande åtgärd i minst tolv månader, även om
den personen inte deltar i det egentliga utförandet av det eller de
berörda brotten. Bidraget skall ha varit avsiktligt och getts med
den ytterligare vetskapen om att hans eller hennes deltagande
kommer att bidra till organisationens brottsliga verksamhet.
21.10.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 292/3
Bilaga 2
4.
Norge eller Island, å ena sidan, och Europeiska unionen på
någon av medlemsstaternas vägnar, å andra sidan, får avge en
förklaring på ömsesidig grund om att villkoret för dubbel straff-
barhet enligt punkt 2 inte skall tillämpas på de villkor som anges
nedan. Följande brott skall medföra överlämnande på grundval
av en arresteringsorder enligt villkoren i detta avtal och utan kon-
troll av om det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen, för-
utsatt att brotten, som de definieras i den utfärdande statens
lagstiftning, kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande
åtgärd i minst tre år i den utfärdande staten:
— Deltagande i en kriminell organisation.
— Terrorism.
— Människohandel.
— Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.
— Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.
— Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.
— Korruption.
— Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska
gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konventionen
av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskaper-
nas finansiella intressen.
— Penningtvätt.
— Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.
— IT-brottslighet.
— Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter
och hotade växtarter och växtsorter.
— Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.
— Mord, grov misshandel.
— Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.
— Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.
— Rasism och främlingsfientlighet.
— Organiserad stöld och väpnat rån.
— Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter
och konstverk.
— Svindleri.
— Beskyddarverksamhet och utpressning.
— Förfalskning och piratkopiering.
— Förfalskning av administrativa dokument och handel med
sådana förfalskningar.
— Förfalskning av betalningsmedel.
— Olaglig
handel
med
hormonsubstanser
och
andra
tillväxtsubstanser.
— Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.
— Handel med stulna fordon.
— Våldtäkt.
— Mordbrand.
— Brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens
behörighet.
— Kapning av flygplan eller fartyg.
— Sabotage.
Artikel 4
Skäl till att verkställighet av arresteringsordern skall
vägras
Staterna skall införa en skyldighet för den verkställande rättsliga
myndigheten att vägra att verkställa en arresteringsorder i föl-
jande fall:
1) Om det brott som ligger till grund för arresteringsordern
omfattas av amnesti i den verkställande staten och denna var
behörig att lagföra brottet enligt sin egen strafflagstiftning.
2) Om det framgår av de uppgifter som står till den verkstäl-
lande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes
ansvar för samma gärning prövats genom lagakraftägande
dom i en stat, under förutsättning att straffet, vid fällande
dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre
kan verkställas enligt lagstiftningen i den stat där domen
meddelades.
3) Om den person som är föremål för en arresteringsorder
enligt den verkställande medlemsstatens lag på grund av sin
ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar för den
gärning som ligger till grund för arresteringsordern.
L 292/4
SV
Europeiska unionens officiella tidning
21.10.2006
Bilaga 2
Artikel 5
Andra skäl till att vägra verkställighet av
arresteringsordern
1.
Staterna kan införa en skyldighet eller en valmöjlighet för
den verkställande rättsliga myndigheten att vägra att verkställa
en arresteringsorder i följande fall:
a)
Om, i något av de fall som avses i artikel 3.2, den gärning
som ligger till grund för arresteringsordern inte utgör ett
brott enligt lagen i den verkställande staten. När det gäller
skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner får
dock verkställandet av arresteringsordern inte vägras av det
skälet att den verkställande statens lagstiftning inte föreskri-
ver samma typ av skatter eller avgifter eller att den inte inne-
håller samma slags bestämmelser om skatter och andra
avgifter, tullar och valutatransaktioner som den utfärdande
statens lagstiftning.
b) Om den person som är föremål för arresteringsordern är
föremål för lagföring i den verkställande staten för samma
gärning som den som ligger till grund för arresteringsordern.
c)
Om de rättsliga myndigheterna i den verkställande staten har
beslutat antingen att inte väcka åtal för det brott som ligger
till grund för arresteringsordern eller att underlåta åtal för
gärningen, eller när den eftersökte i en stat omfattas av ett
annat slutligt avgörande för samma gärning som hindrar
senare lagföring.
d) Om åtal för brottet eller verkställigheten av straffet preskri-
berats enligt den verkställande statens lagstiftning och gär-
ningen omfattas av denna stats behörighet enligt dess egen
strafflagstiftning.
e)
Om det framgår av de uppgifter som står till den verkstäl-
lande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes
ansvar för samma gärning prövats genom lagakraftägande
dom i ett tredjeland, under förutsättning att straffet, vid fäl-
lande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte
längre kan verkställas enligt lagstiftningen i det land där
domen har meddelats.
f)
Om arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av
fängelse eller en annan frihetsberövande åtgärd och den
eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den
verkställande staten och denna stat åtar sig att själv verk-
ställa detta straff eller denna åtgärd enligt denna stats
lagstiftning.
g)
Om arresteringsordern avser brott som
i)
enligt den verkställande statens lagstiftning anses ha
begåtts helt eller delvis på dess territorium eller en plats
som är likställd med den statens territorium,
eller
ii)
har begåtts utanför den utfärdande statens territorium
och åtal enligt den verkställande statens lagstiftning inte
är tillåtet för sådana brott, när de begåtts utanför den
verkställande statens territorium.
2.
Varje stat skall informera rådets generalsekretariat om av
vilka av skälen för att vägra verkställighet i punkt 1 den har fast-
ställt en skyldighet för de verkställande rättsliga myndigheterna
att vägra verkställa en arresteringsorder. Generalsekretariatet skall
göra den erhållna informationen tillgänglig för alla stater och
kommissionen.
Artikel 6
Undantag för politiska brott
1.
Verkställighet får inte vägras med motiveringen att den
verkställande staten kan betrakta brottet som ett politiskt brott,
ett brott som har samband med ett politiskt brott eller ett brott
som vägletts av politiska motiv.
2.
Norge eller Island, å ena sidan, och Europeiska unionen på
någon av medlemsstaternas vägnar, å andra sidan, kan dock
lämna en förklaring om att punkt 1 bara kommer att tillämpas
på
a)
brott som avses i artiklarna 1 och 2 i den europeiska kon-
ventionen om bekämpande av terrorism,
b) brott som innebär stämpling – och som motsvarar hand-
lande enligt artikel 3.3 – till ett eller flera av de brott som
avses i artiklarna 1 och 2 i den europeiska konventionen om
bekämpande av terrorism,
och
c)
artiklarna 1–4 i rambeslutet av den 13 juni 2002 om bekäm-
pande av terrorism.
3.
Om en arresteringsorder har utfärdats av en stat som läm-
nat en förklaring enligt punkt 2, eller av en stat på vars vägnar
förklaringen har lämnats, kan den stat som verkställer arreste-
ringsorden tillämpa ömsesidighet.
Artikel 7
Undantag för medborgarskap
1.
Verkställighet får inte vägras med motiveringen att den
eftersökta personen är medborgare i den verkställande staten.
2.
Norge eller Island, å ena sidan, och Europeiska unionen på
någon av medlemsstaternas vägnar, å andra sidan, får lämna en
förklaring om att egna medborgare inte kommer att överlämnas
eller att överlämnande endast kommer att beviljas på vissa sär-
skilda villkor.
21.10.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 292/5
Bilaga 2
3.
Om en arresteringsorder har utfärdats av en stat som läm-
nat en förklaring enligt punkt 2, eller av en stat på vars vägnar
förklaringen har lämnats, får en annan stat, när den verkställer
arresteringsorden, tillämpa ömsesidighet.
Artikel 8
Garantier som skall lämnas av den utfärdande staten i
särskilda fall
Den verkställande rättsliga myndigheten får föreskriva att verk-
ställigheten av en arresteringsorder är beroende av något av föl-
jande villkor:
1) När en arresteringsorder har utfärdats för verkställighet av
fängelse eller en annan frihetsberövande åtgärd som har
beslutats genom utevarodom och den berörda personen inte
kallats personligen eller på annat sätt informerats om tid-
punkt och plats för den förhandling som ledde till att uteva-
rodomen beslutades, får överlämnande ske på villkor att den
utfärdande rättsliga myndigheten lämnar tillräckliga garan-
tier om att den person som är föremål för arresteringsor-
dern kommer att ges möjlighet till förnyad prövning av
beslutet i den utfärdande staten och att bli dömd i sin
närvaro.
2) Om det brott som ligger till grund för en arresteringsorder
är straffbart med fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd
på livstid får verkställandet av arresteringsordern förenas
med villkoret att den utfärdande staten lämnar en garanti
som den verkställande staten anser tillräcklig för att den
utfärdande staten kommer att ompröva straffet, efter fram-
ställan eller senast efter 20 år, eller kommer att uppmuntra
tillämpningen av benådningsåtgärder som personen är berät-
tigad att söka enligt den utfärdande statens nationella lag-
stiftning eller praxis i syfte att ett sådant straff eller en sådan
åtgärd inte skall verkställas.
3) När den person som är föremål för en arresteringsorder för
lagföring är medborgare eller bosatt i den verkställande sta-
ten får överlämnandet underkastas villkoret att personen
efter att ha hörts återsänds till den verkställande staten för
att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande
åtgärd som utdömts i den utfärdande staten.
Artikel 9
Fastställande av de behöriga rättsliga myndigheterna
1.
Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myn-
dighet i den utfärdande staten som är behörig att utfärda en arres-
teringsorder enligt den utfärdande statens lagstiftning.
2.
Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga
myndighet i den verkställande staten som är behörig att verk-
ställa arresteringsordern enligt lagstiftningen i den staten. En jus-
titieminister får vid tidpunkten för den underrättelse som avses i
artikel 38.1 utses till behörig myndighet för verkställandet av
arresteringsordern, oberoende av huruvida justitieministern enligt
den statens nationella lagstiftning är en rättslig myndighet
eller inte.
3.
De avtalsslutande parterna skall underrätta varandra om
vilka de behöriga myndigheterna är.
Artikel 10
Centralmyndighet
1.
De avtalsslutande parterna får underrätta varandra om vil-
ken centralmyndigheten är i vardera staten, när de har utsett
sådan myndighet, eller, om den berörda statens rättsordning så
kräver, flera centralmyndigheter, för att biträda de behöriga rätts-
liga myndigheterna.
2.
De avtalsslutande parterna får därvid ange att, om organi-
sationen av den berörda statens rättsväsende så kräver,
centralmyndigheten(-erna) ansvarar för det administrativa över-
sändandet och mottagandet av arresteringsorder samt för all
annan officiell korrespondens i anslutning till dessa. Dessa anvis-
ningar skall vara bindande för alla myndigheterna i den utfär-
dande staten.
Artikel 11
Arresteringsorderns innehåll och form
1.
En arresteringsorder skall innehålla följande uppgifter upp-
ställda i enlighet med formuläret i bilagan till detta avtal:
a)
Den eftersöktes identitet och nationalitet.
b) Namn, adress, telefonnummer, faxnummer och e-postadress
till den utfärdande rättsliga myndigheten.
c)
Uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, en arreste-
ringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med
samma rättsverkan och som omfattas av artiklarna 2 och 3.
d)
Brottets beskaffenhet och brottsrubricering, särskilt med
avseende på artikel 3.
e)
En beskrivning av de omständigheter under vilka brottet
begåtts, inbegripet tidpunkt och plats samt den eftersöktes
delaktighet i brottet.
f)
Det straff som dömts ut, om det rör sig om en slutlig dom,
eller den straffskala för brottet som föreskrivs i den utfär-
dande statens lagstiftning.
g)
Eventuella andra konsekvenser av brottet.
L 292/6
SV
Europeiska unionens officiella tidning
21.10.2006
Bilaga 2
2.
Arresteringsordern skall översättas till det officiella språket
eller ett av de officiella språken i den verkställande staten. Varje
avtalsslutande part får, när detta avtal ingås eller vid en senare
tidpunkt, lämna en förklaring att en översättning till ett annat
eller flera andra av en stats officiella språk kommer att godtas.
KAPITEL 2
ÖVERLÄMNANDEFÖRFARANDE
Artikel 12
Översändande av en arresteringsorder
1.
Om det är känt var personen befinner sig får den utfär-
dande rättsliga myndigheten översända arresteringsordern direkt
till den verkställande rättsliga myndigheten.
2.
Den utfärdande rättsliga myndigheten får under alla
omständigheter besluta om en registrering av den eftersökta per-
sonen i Schengens informationssystem (SIS).
En sådan registrering skall utföras i enlighet med tillämpliga
bestämmelser i Europeiska unionens lagstiftning om registrering
i SIS av personer för överlämnande. En registrering i SIS skall
anses vara likvärdig med en arresteringsorder åtföljd av den infor-
mation som beskrivs i artikel 11.1.
3.
Under en övergångsperiod, till dess att SIS kan överföra all
den information som beskrivs i artikel 11, skall registreringen
anses vara likvärdig med en arresteringsorder i avvaktan på att
originalet i vederbörlig ordning mottas av den verkställande rätts-
liga myndigheten.
Artikel 13
Närmare bestämmelser om översändande av en
arresteringsorder
1.
Om den utfärdande rättsliga myndigheten inte känner
till vilken verkställande rättslig myndighet som är behörig, skall
den göra de efterforskningar som krävs för att få denna informa-
tion av den verkställande staten.
2.
Om det inte går att använda SIS får den utfärdande rätts-
liga myndigheten använda sig av Internationella kriminalpo-
lisorganisationens (Interpols) tjänster för att översända
arresteringsordern.
3.
Den utfärdande rättsliga myndigheten får översända arres-
teringsordern på vilket säkert sätt som helst som gör det möjligt
att få en skriftlig uppteckning, så att den verkställande staten kan
fastställa att den översända handlingen är äkta.
4.
Alla svårigheter rörande översändandet av eller äktheten
hos de handlingar som behövs för att verkställa arresteringsor-
dern skall behandlas genom direkta kontakter mellan de berörda
rättsliga myndigheterna eller, i förekommande fall, med bistånd
av staternas centralmyndigheter.
5.
Om den myndighet som tar emot en arresteringsorder sak-
nar behörighet att verkställa denna, skall den självmant över-
sända arresteringsordern till den behöriga myndigheten i sin stat
och underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta.
Artikel 14
Den eftersöktes rättigheter
1.
När den eftersökte grips skall den behöriga verkställande
rättsliga myndigheten i enlighet med den nationella lagstiftningen
upplysa personen om arresteringsordern och dess innehåll samt
om dennes möjlighet att samtycka till överlämnande till den
utfärdande rättsliga myndigheten.
2.
En eftersökt person som har gripits för att en arresterings-
order skall kunna verkställas skall ha rätt till juridiskt biträde och
tolk i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkstäl-
lande staten.
Artikel 15
Fortsatt frihetsberövande
Om en person grips på grundval av en arresteringsorder skall den
verkställande rättsliga myndigheten fatta beslut i enlighet med
den verkställande statens lagstiftning om huruvida personen skall
vara fortsatt frihetsberövad. Det är alltid möjligt att, i enlighet
med den nationella lagstiftningen i den verkställande staten, till-
fälligt försätta personen på fri fot, med förbehåll för att den behö-
riga myndigheten i denna stat vidtar alla åtgärder som den
bedömer vara nödvändiga för att hindra att den eftersökte
avviker.
Artikel 16
Samtycke till överlämnande
1.
Om den gripne säger sig samtycka till att överlämnas skall
dennes samtycke och, i förekommande fall, uttryckliga avstående
från tillämpning av specialitetsregeln enligt artikel 30.2 avges
inför den verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med den
verkställande statens nationella lagstiftning.
2.
Varje stat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
samtycke och, i förekommande fall, avstående enligt punkt 1
inhämtas under sådana förhållanden att det framgår att perso-
nen har lämnat dem frivilligt och fullt medveten om följderna av
detta. Den eftersökte skall i detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.
3.
Samtycke eller, i förekommande fall, avstående enligt
punkt 1 skall protokollföras i enlighet med det förfarande som
föreskrivs i den verkställande statens nationella lagstiftning.
21.10.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 292/7
Bilaga 2
4.
Samtycke skall i princip vara oåterkalleligt. Varje stat får
föreskriva att samtycke eller, i förekommande fall, avstående kan
vara återkalleligt i enlighet med dess nationella regler. I ett sådant
fall skall den tid som förflyter mellan dagen för samtycke och
dagen för återkallelse inte beaktas vid fastställande av de tidsfris-
ter som anges i artikel 20. I samband med den underrättelse som
avses i artikel 38.1 får Norge eller Island, å ena sidan, och Euro-
peiska unionen på någon av medlemsstaternas vägnar, å andra
sidan, lämna en förklaring att de önskar använda sig av denna
möjlighet och ange på vilka villkor samtycke kan återkallas samt
alla ändringar av dessa villkor.
Artikel 17
Hörande av den eftersökte
En person som gripits och som inte samtycker till överlämnande
enligt artikel 16 skall ha rätt att höras av den verkställande rätts-
liga myndigheten i enlighet med lagstiftningen i den verkstäl-
lande staten.
Artikel 18
Beslut om överlämnande
1.
Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tids-
frister och enligt de villkor som anges i detta avtal, besluta om
en person skall överlämnas.
2.
Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de
uppgifter som den utfärdande staten har meddelat inte är tillräck-
liga för att myndigheten skall kunna besluta i fråga om överläm-
nandet, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga
kompletterande uppgifter, i synnerhet sådana som rör artik-
larna 4–6, 8 och 11, och får dessutom fastställa en tidsfrist inom
vilken de skall inkomma, med beaktande av nödvändigheten att
iaktta den tidsfrist som anges i artikel 20.
3.
Den utfärdande rättsliga myndigheten får när som helst
överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den verk-
ställande rättsliga myndigheten.
Artikel 19
Beslut vid flera framställningar
1.
Om två eller flera stater har utfärdat en europeisk arreste-
ringsorder eller en arresteringsorder för samma person, skall
beslutet om vilken av framställningarna som skall verkställas fat-
tas av den verkställande rättsliga myndigheten, som skall ta ved-
erbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt till brottens
relativa svårhetsgrad och platsen för deras förövande, datumen
för de olika arresteringsorderna samt huruvida ordern har utfär-
dats för lagföring eller för verkställande av fängelse eller en annan
frihetsberövande åtgärd.
2.
Den verkställande rättsliga myndigheten i en medlemsstat
får fråga Eurojust om råd inför ett sådant beslut som avses i
punkt 1.
3.
Om en konflikt uppstår mellan en arresteringsorder och en
framställning om utlämning som givits in av en tredjestat, skall
beslutet om huruvida arresteringsordern eller framställningen om
utlämning skall ges företräde fattas av den behöriga myndighe-
ten i den verkställande staten, som skall ta vederbörlig hänsyn
till alla omständigheter, särskilt de som anges i punkt 1 och de
som nämns i den tillämpliga konventionen.
4.
Denna artikel skall inte påverka staternas skyldigheter enligt
Internationella brottmålsdomstolens stadga.
Artikel 20
Tidsfrister och beslutsregler avseende verkställighet av
arresteringsordern
1.
En arresteringsorder skall behandlas och verkställas med
skyndsamhet.
2.
I de fall då den eftersökte samtycker till överlämnandet bör
det slutgiltiga beslutet om verkställandet av arresteringsordern
fattas inom tio dagar efter det att samtycket har givits.
3.
I övriga fall bör det slutgiltiga beslutet om verkställandet
av arresteringsordern fattas inom 60 dagar efter det att den efter-
sökte har gripits.
4.
Om arresteringsordern i specifika fall inte kan verkställas
inom de tidsfrister som anges i punkt 2 eller 3 skall den verkstäl-
lande rättsliga myndigheten omedelbart underrätta den utfär-
dande rättsliga myndigheten och ange skälen till detta. I ett sådant
fall får tidsfristerna förlängas med ytterligare 30 dagar.
5.
Europeiska unionen får, på någon av sina medlemsstaters
vägnar, i samband med den underrättelse som avses i artikel 38.1
avge en förklaring om i vilka fall punkterna 3 och 4 inte kom-
mer att gälla. Norge och Island får tillämpa ömsesidighet i för-
hållande till de berörda medlemsstaterna.
6.
Så länge något slutgiltigt beslut om verkställande av arres-
teringsordern inte har fattats av den verkställande rättsliga myn-
digheten skall denna säkerställa att de nödvändiga materiella
villkoren för ett faktiskt överlämnande av personen föreligger.
7.
Varje vägran att verkställa en arresteringsorder skall
motiveras.
Artikel 21
Situation i avvaktan på beslut
1.
Om arresteringsordern har utfärdats i lagföringssyfte skall
den verkställande rättsliga myndigheten
a)
antingen godta att den eftersökte hörs i enlighet med
artikel 22,
b) eller godta tillfällig överföring av den eftersökte.
L 292/8
SV
Europeiska unionens officiella tidning
21.10.2006
Bilaga 2
2.
Villkoren för tillfällig överföring och dess varaktighet skall
fastställas i samförstånd mellan den utfärdande och den verkstäl-
lande rättsliga myndigheten.
3.
Vid tillfällig överföring skall personen i fråga kunna åter-
vända till den verkställande staten för att närvara vid den för-
handling som rör honom eller henne inom ramen för förfarandet
för överlämnande.
Artikel 22
Hörande av personen i avvaktan på beslut
1.
Hörandet av den eftersökte skall genomföras av en rättslig
myndighet, med bistånd av någon annan person som skall utses
i enlighet med lagstiftningen i den stat där den anmodande dom-
stolen är belägen.
2.
Hörandet av den eftersökte skall verkställas i enlighet med
lagstiftningen i den verkställande staten och på de villkor som
fastställs i samförstånd mellan den utfärdande och den verkstäl-
lande rättsliga myndigheten.
3.
Den behöriga verkställande rättsliga myndigheten får ge en
annan rättslig myndighet i den egna staten i uppdrag att delta
vid hörandet av den eftersökte för att säkerställa att denna arti-
kel och de villkor som har fastställts tillämpas på ett korrekt sätt.
Artikel 23
Privilegier och immunitet
1.
Om den eftersökte har rätt till privilegier eller immunitet
avseende rättsliga förfaranden eller verkställighet i den verkstäl-
lande staten skall tidsfristerna enligt artikel 20 inte börja löpa för-
rän om, och från och med den dag, den verkställande rättsliga
myndigheten har informerats om att dessa privilegier eller denna
immunitet har upphävts.
2.
Den verkställande staten skall se till att de nödvändiga
materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande föreligger om
den eftersökte inte längre har rätt till sådana privilegier eller sådan
immunitet.
3.
När upphävandet av privilegier eller immunitet åligger en
myndighet i den verkställande staten skall den verkställande rätts-
liga myndigheten utan dröjsmål begära detta hos den myndighe-
ten. När upphävandet av privilegier eller immunitet åligger en
myndighet i en annan stat eller en internationell organisation,
skall den utfärdande rättsliga myndigheten begära detta hos den
myndigheten eller organisationen.
Artikel 24
Konkurrerande internationella åtaganden
Detta avtal skall inte påverka den verkställande statens åtagan-
den om den eftersökte har utlämnats till denna stat från ett
tredjeland och den eftersökte är skyddad genom specialitetsbe-
stämmelserna i den ordning enligt vilken han eller hon utlämna-
des. Den verkställande staten skall vidta alla åtgärder som krävs
för att utan dröjsmål begära samtycke från den stat som den efter-
sökte utlämnades ifrån, så att han eller hon kan överlämnas till
den utfärdande staten. Tidsfristerna enligt artikel 20 börjar inte
löpa förrän från och med den dag dessa specialitetsbestämmel-
ser upphör att gälla.
I avvaktan på beslutet i den stat varifrån den eftersökte har utläm-
nats skall den verkställande staten se till att de nödvändiga mate-
riella villkoren för ett faktiskt överlämnande föreligger.
Artikel 25
Underrättelse om beslutet
Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart med-
dela den utfärdande rättsliga myndigheten om vilket beslut om
åtgärder som har fattats med anledning av arresteringsordern.
Artikel 26
Tidsfrist för överlämnande av personen
1.
Den eftersökte skall överlämnas så snart som möjligt vid
en tidpunkt som de berörda myndigheterna skall komma över-
ens om.
2.
Den eftersökte skall överlämnas senast tio dagar efter det
slutgiltiga beslutet om att verkställa arresteringsordern.
3.
Om omständigheter som ligger utanför någon av de
berörda staternas kontroll hindrar att den eftersökte överlämnas
inom den tidsfrist som anges i punkt 2, skall den verkställande
och den utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart kontakta
varandra och komma överens om en ny tidpunkt för överläm-
nandet. I så fall skall överlämnandet genomföras inom tio dagar
från den nya tidpunkt som bestämts.
4.
Överlämnandet kan på grund av allvarliga humanitära skäl
i undantagsfall skjutas upp tillfälligt, till exempel om det finns
godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle
medföra fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Arresteringsor-
dern skall dock verkställas så snart som dessa skäl inte längre
föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedel-
bart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta
och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet.
Överlämnandet skall då genomföras inom tio dagar från den nya
tidpunkt som bestämts.
5.
När de tidsfrister som anges i punkterna 2–4 har löpt ut
skall personen, om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte,
försättas på fri fot.
21.10.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 292/9
Bilaga 2
Artikel 27
Uppskjutet eller villkorligt överlämnande
1.
Den verkställande rättsliga myndigheten får, efter att ha fat-
tat beslut om verkställighet av en arresteringsorder, skjuta upp
överlämnandet av den eftersökte så att personen kan åtalas i den
verkställande staten eller, om dom redan har fallit, i den staten
kan avtjäna ett straff som har dömts ut för en annan gärning än
den som arresteringsordern avser.
2.
I stället för att skjuta upp överlämnandet får den verkstäl-
lande rättsliga myndigheten tillfälligt överlämna den eftersökte
till den utfärdande staten på villkor som skall fastställas i samför-
stånd mellan den verkställande och den utfärdande rättsliga myn-
digheten. Överenskommelsen skall göras skriftligt och villkoren
skall vara bindande för alla myndigheter i den utfärdande staten.
Artikel 28
Transitering
1.
Varje stat skall tillåta transitering genom sitt territorium av
en eftersökt person som överlämnas, förutsatt att staten har fått
uppgifter om
a)
identitet och nationalitet på den person som är föremål för
en arresteringsorder,
b) att det finns en arresteringsorder,
c)
brottets beskaffenhet och brottsrubricering,
d)
brottets omständigheter, bland annat tidpunkt och plats.
Den stat på vars vägnar en förklaring har lämnats enligt arti-
kel 7.2 om att egna medborgare inte kommer att överlämnas
eller att överlämnande endast kommer att beviljas på vissa sär-
skilda villkor, får på samma grunder vägra transitering av egna
medborgare genom det egna territoriet eller underkasta transite-
ringen samma villkor.
2.
De avtalsslutande parterna skall meddela varandra vilken
myndighet som utsetts för varje stat som ansvarig för att ta emot
framställningar om transitering och de dokument som krävs, lik-
som eventuell övrig officiell skriftväxling avseende framställ-
ningar om transitering.
3.
Framställningen om transitering samt de uppgifter som
avses i punkt 1 får sändas till den myndighet som utsetts enligt
punkt 2 på varje sätt som gör det möjligt att få en skriftlig upp-
teckning. Transiteringsstaten skall meddela sitt beslut på samma
sätt.
4.
Detta avtal gäller inte om transporten sker med flyg utan
planerad mellanlandning. Om en icke planerad landning görs
skall emellertid den utfärdande staten förse den myndighet som
utsetts enligt punkt 2 med de uppgifter som avses i punkt 1.
5.
När en transitering gäller en person som skall utlämnas från
ett tredjeland till en stat, skall denna artikel gälla i tillämpliga
delar. Särskilt skall uttrycket ”arresteringsorder” enligt detta avtal
ersättas med ”framställning om utlämning”.
KAPITEL 3
FÖLJDER AV ÖVERLÄMNANDET
Artikel 29
Avräkning av tiden för frihetsberövande i den
verkställande staten
1.
Den utfärdande staten skall avräkna tiden för frihetsberö-
vande som hänför sig till verkställighet av en arresteringsorder
från det totala frihetsberövande som skall avtjänas i den utfär-
dande staten som ett resultat av en dom om ett fängelsestraff
eller en annan frihetsberövande åtgärd.
2.
I detta syfte skall den verkställande rättsliga myndigheten,
eller den centralmyndighet som utsetts enligt artikel 10, vid över-
lämnandet översända alla uppgifter om hur länge den eftersökte
varit frihetsberövad på grundval av arresteringsordern till den
utfärdande rättsliga myndigheten.
Artikel 30
Möjligheter till åtal för andra brott
1.
Norge eller Island, å ena sidan, och Europeiska unionen på
någon av medlemsstaternas vägnar, å andra sidan, får anmäla
till varandra att, i staternas förbindelser med andra stater som
omfattas av samma förklaring, samtycke skall anses ha givits till
lagföring, dom eller frihetsberövande för att verkställa ett fängel-
sestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd för ett annat brott,
som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket perso-
nen överlämnades, såvida inte den verkställande rättsliga myn-
digheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om
överlämnande.
2.
Utom i de fall som avses i punkterna 1 och 3 får en över-
lämnad person inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin
frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än
det brott för vilket personen överlämnades.
3.
Punkt 2 skall inte tillämpas i följande fall:
a)
Om personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den
stat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort
detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande, eller har
återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det.
b) Om brottet inte kan leda till fängelse eller annan frihetsbe-
rövande åtgärd.
c)
Om det straffrättsliga förfarandet inte föranleder tillämpning
av en åtgärd som innebär att den personliga friheten
inskränks.
L 292/10
SV
Europeiska unionens officiella tidning
21.10.2006
Bilaga 2
d) Om personen kommer att bli föremål för en icke frihetsbe-
rövande påföljd, inbegripet böter eller en åtgärd som träder
i stället för detta, även om påföljden inskränker den person-
liga friheten.
e)
Om personen har samtyckt till att bli överlämnad och avstått
från tillämpning av specialitetsregeln i enlighet med
artikel 16.
f)
Om personen efter sitt överlämnande uttryckligen avstått
från att utnyttja specialitetsregeln med avseende på speci-
fika gärningar som begåtts före överlämnandet. Avståendet
skall göras inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den
utfärdande staten och skall protokollföras i enlighet med
denna stats nationella lagstiftning. Avståendet skall inhäm-
tas så att det framgår att personen har gjort detta frivilligt
och fullt medveten om följderna av detta. Personen skall i
detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.
g)
Om den verkställande rättsliga myndigheten som överläm-
nat den eftersökte ger sitt samtycke i enlighet med punkt 4.
4.
En framställan om samtycke skall överlämnas till den verk-
ställande rättsliga myndigheten, tillsammans med de uppgifter
som anges i artikel 11.1, och åtföljas av en översättning enligt
artikel 11.2. Samtycke skall ges om det brott för vilket det begärs
i sig skall medföra överlämnande enligt bestämmelserna i detta
avtal. Samtycke skall vägras av de skäl som anges i artikel 4 och
får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 5 eller
artiklarna 6.2 och 7.2. Beslutet skall fattas senast 30 dagar efter
det att framställningen har mottagits. I de situationer som anges
i artikel 8 måste de garantier som föreskrivs i den artikeln ges av
den utfärdande staten.
Artikel 31
Överlämnande eller efterföljande utlämning
1.
Norge eller Island, å ena sidan, och Europeiska unionen på
någon av medlemsstaternas vägnar, å andra sidan, får anmäla
till varandra att, i staternas förbindelser med andra stater som
omfattas av samma förklaring, samtycke till överlämnande av en
person till en annan stat än den verkställande staten enligt en
arresteringsorder som har utfärdats för ett brott som har begåtts
före överlämnandet skall anses ha avgivits, såvida inte den verk-
ställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något
annat i sitt beslut om överlämnande.
2.
Under alla förhållanden får en person som har överläm-
nats till den utfärdande staten enligt en arresteringsorder, utan
samtycke av den verkställande staten, överlämnas till en annan
stat än den verkställande staten enligt en arresteringsorder som
utfärdats före överlämnandet i följande fall:
a)
Om den eftersökte har haft möjlighet att lämna territoriet i
den stat som han eller hon överlämnats till men inte har
gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande, eller
har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det.
b) Om den eftersökte samtycker till att överlämnas till en annan
stat än den verkställande staten enligt en arresteringsorder.
Samtycke skall lämnas inför de behöriga rättsliga myndighe-
terna i den utfärdande staten och skall protokollföras i enlig-
het med denna stats nationella lagstiftning. Samtycket skall
inhämtas så att det framgår att personen har gjort detta fri-
villigt och fullt medveten om följderna av detta. Den efter-
sökte skall i detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.
c)
Om den eftersökte inte utnyttjar specialitetsregeln enligt arti-
kel 30.3 a, e, f och g.
3.
Den verkställande rättsliga myndigheten skall ge sitt sam-
tycke till överlämnande av den berörda personen till en annan
stat enligt följande bestämmelser:
a)
En framställan om samtycke skall överlämnas i enlighet med
artikel 12 och åtföljas av de uppgifter som anges i arti-
kel 11.1 och av en översättning enligt artikel 11.2.
b) Samtycke skall ges om det brott för vilket det begärs i sig
skall medföra överlämnande enligt bestämmelserna i detta
avtal.
c)
Beslutet skall fattas senast 30 dagar efter det att framställ-
ningen har mottagits.
d)
Samtycke skall vägras av de skäl som anges i artikel 4 och
får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 5
eller artiklarna 6.2 och 7.2.
I de situationer som anges i artikel 8 måste de garantier som
föreskrivs i den artikeln ges av den utfärdande staten.
4.
Trots vad som sägs i punkt 1 skall en person som har över-
lämnats enligt en arresteringsorder inte utlämnas till ett tredje-
land utan samtycke av den behöriga myndigheten i den stat som
har överlämnat personen. Samtycket skall lämnas i enlighet med
de konventioner enligt vilka den staten är bunden samt enligt
den statens nationella lagstiftning.
Artikel 32
Överlämnande av egendom
1.
Den verkställande rättsliga myndigheten skall, i enlighet
med dess nationella lagstiftning, på begäran av den utfärdande
rättsliga myndigheten eller på eget initiativ beslagta och över-
lämna egendom som
a)
kan behöva företes som bevis, eller
b) har förvärvats av den eftersökte till följd av brottet.
21.10.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 292/11
Bilaga 2
2.
Sådan egendom som avses i punkt 1 skall överlämnas även
om arresteringsordern inte kan verkställas på grund av att den
eftersökte avlidit eller avvikit.
3.
Om den egendom som avses i punkt 1 är föremål för beslag
eller förverkande på den verkställande statens territorium, får den
staten, om egendomen behövs i samband med pågående straff-
rättsliga förfaranden, tillfälligt behålla eller överlämna den till den
utfärdande staten, på villkor att den återlämnas.
4.
Rättigheter som den verkställande staten eller tredje man
kan ha förvärvat i den egendom som avses i punkt 1 skall bibe-
hållas. Om sådana rättigheter finns, skall den utfärdande staten
återlämna egendomen utan kostnad till den verkställande staten
så snart som möjligt efter det att det straffrättsliga förfarandet
har avslutats.
Artikel 33
Kostnader
1.
Utgifter på den verkställande statens territorium för att
verkställa arresteringsordern skall betalas av denna stat.
2.
Alla andra utgifter skall betalas av den utfärdande staten.
KAPITEL 4
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 34
Förhållande till andra rättsliga instrument
1.
Bestämmelserna i detta avtal skall, utan att detta påverkar
deras tillämpning i förbindelserna mellan stater och tredjeländer,
från och med dess ikraftträdande ersätta motsvarande konven-
tionsbestämmelser om utlämning i förbindelserna mellan Norge
och Island, å ena sidan, och medlemsstaterna, å andra sidan:
a)
Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december
1957, tilläggsprotokollet till denna av den 15 oktober 1975,
det andra tilläggsprotokollet till denna av den 17 mars 1978
och Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism
av den 27 januari 1977, vad gäller utlämning, ändrad genom
2003 års protokoll så snart som detta träder i kraft.
b) Kapitel 4 i avdelning III i konventionen av den 19 juni 1990
om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om
gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma
gränserna.
c)
Schengenrelevanta bestämmelser i EU:s utlämningskonven-
tioner från 1995 och 1996 i den mån de fortfarande är
i kraft.
2.
Staterna får fortsätta att tillämpa de bilaterala eller multila-
terala avtal eller överenskommelser som är i kraft när detta avtal
undertecknas, i den mån de gör det möjligt att fördjupa
eller vidga avtalets målsättningar och bidrar till att ytterligare för-
enkla eller underlätta förfarandena för överlämnande av perso-
ner som är föremål för en arresteringsorder. De avtalsslutande
parterna skall underrätta varandra om sådana avtal eller
överenskommelser.
3.
Staterna får sluta bilaterala eller multilaterala avtal eller
överenskommelser efter det att avtalet har trätt i kraft, i den mån
de gör det möjligt att fördjupa eller vidga innehållet i detta avtal
och bidrar till att ytterligare förenkla eller underlätta förfaran-
dena för överlämnande av personer som är föremål för en arres-
teringsorder, särskilt genom att fastställa kortare tidsfrister än de
som anges i artikel 20, genom att utöka förteckningen över brott
i artikel 3.4, genom att ytterligare begränsa skälen till att vägra
verkställighet enligt artiklarna 4 och 5, eller genom att sänka
strafftröskeln i artikel 3.1 eller 3.4.
De avtal och överenskommelser som avses i första stycket skall
inte i något fall kunna påverka förbindelserna med de stater som
inte är parter i dessa.
De avtalsslutande parterna skall även underrätta varandra om
sådana nya avtal eller överenskommelser som avses i första
stycket, senast tre månader efter det att de har undertecknats.
4.
I den mån som de konventioner eller avtal som avses i
punkt 1 är tillämpliga på territorier i staterna, eller territorier för
vilka en stat ombesörjer de yttre förbindelserna, på vilka detta
avtal inte är tillämpligt, skall de nuvarande förbindelserna mel-
lan dessa territorier och de övriga staterna även fortsättningsvis
regleras genom dessa instrument.
Artikel 35
Övergångsbestämmelse
1.
För framställningar om utlämning som tas emot före detta
avtals ikraftträdande kommer även fortsättningsvis gällande
utlämningsinstrument att vara i kraft. Framställningar som tas
emot efter detta datum skall regleras av detta avtal.
2.
Norge eller Island, å ena sidan, och Europeiska unionen på
någon av medlemsstaternas vägnar, å andra sidan, får samtidigt
med den underrättelse som avses i artikel 38.1 göra ett uttalande,
där den förklarar att staten som verkställande stat även i fortsätt-
ningen kommer att tillämpa det utlämningssystem som gällde
innan detta avtal trädde i kraft för gärningar som begicks före en
tidpunkt som den skall fastställa. Ifrågavarande tidpunkt får inte
vara senare än detta avtals ikraftträdande. Detta uttalande kan
återkallas när som helst.
L 292/12
SV
Europeiska unionens officiella tidning
21.10.2006
Bilaga 2
Artikel 36
Tvistlösning
Tvister mellan antingen Island eller Norge och någon av Europe-
iska unionens medlemsstater om tolkningen eller tillämpningen
av detta avtal kan av en part i tvisten hänvisas till ett möte med
företrädare för EU-medlemsstaternas och Norges och Islands
regeringar i syfte att lösa tvisten inom sex månader.
Artikel 37
Rättspraxis
För att de avtalsslutande parterna skall kunna nå målet att uppnå
en så likformig tillämpning och tolkning som möjligt av bestäm-
melserna i detta avtal, skall de fortlöpande granska utvecklingen
av rättspraxis vid Europeiska gemenskapernas domstol samt
utvecklingen av rättspraxis vid behöriga domstolar i Island och
Norge beträffande dessa bestämmelser och bestämmelser i lik-
nande rättsakter som rör överlämnande. Därför skall en meka-
nism inrättas för att säkerställa regelbunden ömsesidig överföring
av denna rättspraxis.
Artikel 38
Meddelanden, förklaringar, ikraftträdande
1.
De avtalsslutande parterna skall underrätta varandra om
fullgörandet av de förfaranden som krävs för att de skall kunna
uttrycka sitt samtycke till att vara bundna av detta avtal.
2.
När de lämnar underrättelse enligt punkt 1, skall de avtals-
slutande parterna lämna de meddelanden eller förklaringar som
föreskrivs i artiklarna 5.2, 9.3, 28.2 och 34.2 i detta avtal, och
de får lämna de meddelanden eller förklaringar som föreskrivs i
artiklarna 3.4, 6.2, 7.2, 10.1, 11.2, 16.4, 20.5, 30.1, 31.1
och 35.2 i detta avtal. De förklaringar eller meddelanden som
anges i artiklarna 3.4, 10.1 och 11.2 kan göras när som helst.
De förklaringar och meddelanden som anges i artiklarna 9.3
och 28.2 kan ändras, och de som anges i artiklarna 5.2, 6.2, 7.2,
10.1, 16.4, 20.5, 34.2 och 35.2 kan återtas när som helst.
3.
När Europeiska unionen lämnar en sådan förklaring eller
ett sådant meddelande skall den ange vilken av medlemsstaterna
som omfattas av förklaringen.
4.
Detta avtal träder i kraft den första dagen i den tredje måna-
den efter den dag då generalsekreteraren för Europeiska unio-
nens råd har fastställt att alla formella krav på samtycke från
parterna till detta avtal har fullgjorts.
Artikel 39
Anslutning
Nya medlemsstaters anslutning till Europeiska unionen skall
skapa rättigheter och skyldigheter enligt detta avtal mellan dessa
nya medlemsstater och Island och Norge.
Artikel 40
Gemensam översyn
De avtalsslutande parterna överenskommer om att genomföra en
gemensam översyn av avtalet inom fem år efter dess ikraftträ-
dande, och särskilt av förklaringarna enligt artiklarna 3.4, 6.2,
7.2 och 20.5 i detta avtal. Om de förklaringar som anges i arti-
kel 7.2 inte förnyas, skall de upphöra att gälla fem år efter det
att detta avtal trätt i kraft. Översynen skall särskilt avse det prak-
tiska genomförandet, tolkningen och utvecklingen av avtalet och
kan även omfatta frågor som konsekvenserna av en vidareutveck-
ling av Europeiska unionen avseende de områden som omfattas
av detta avtal.
Artikel 41
Uppsägning
1.
Detta avtal får sägas upp av de avtalsslutande parterna. Om
avtalet sägs upp av antingen Island eller Norge skall avtalet fort-
sätta att vara i kraft mellan Europeiska unionen och den avtals-
slutande part som inte har sagt upp det.
2.
En uppsägning av detta avtal enligt punkt 1 får verkan
sex månader efter det att underrättelsen om att avtalet skall sägas
upp har lämnats in. Förfaranden för att efterkomma framställ-
ningar om överlämnande som vid denna tidpunkt fortfarande är
oavslutade skall fullgöras i överensstämmelse med bestämmel-
serna i detta avtal.
Artikel 42
Depositarie
1.
Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd skall vara
depositarie för detta avtal.
2.
Depositarien skall offentliggöra uppgifter om eventuella
underrättelser eller förklaringar som rör detta avtal.
Utfärdat i Wien den 28 juni 2006 i ett enda original, på danska,
engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, let-
tiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, slo-
vakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska, ungerska,
isländska och norska språken, vilka alla texter är lika giltiga.
21.10.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 292/13
Bilaga 2
Fyrir hönd Evrópusambandsins
For Den europeiske union
Por la Unión Europea
Za Evropskou unii
For den Europæiske Union
Für die Europäische Union
Euroopa Liidu nimel
Για την Ευρωπαϊκή Ένωση
For the European Union
Pour l’Union européenne
Thar ceann an Aontais Eorpaigh
Per l’Unione europea
Eiropas Savienības vārdā
Europos Sąjungos vardu
Az Európai Unió részéről
Għall-Unjoni Ewropea
Voor de Europese Unie
W imieniu Unii Europejskiej
Pela União Europeia
Za Európsku úniu
Za Evropsko unijo
Euroopan unionin puolesta
På Europeiska unionens vägnar
Fyrir hönd lýđveldisins Íslands
For Republikken Island
Por la República de Islandia
Za Islandskou republiku
For Republikken Island
Für die Republik Island
Islandi Vabariigi nimel
Για τη Δημοκρατία της Ισλανδίας
For the Republic of Iceland
Pour la République d’Islande
Thar ceann Phoblacht na hÍoslainne
Per la Repubblica d’Islanda
Islandes Republikas vārdā
Islandijos Respublikos vardu
Az Izlandi Köztársaság részéről
Ghar-Repubblika ta’ l-Iżlanda
Voor de Republiek Ijsland
W imieniu Republiki Islandii
Pela República da Islândia
Za Islandskú republiku
Za Republiko Islandijo
Islannin tasavallan puolesta
På Republiken Islands vägnar
Fyrir hönd Konungsríkisins Noregs
For Kongeriket Norge
Por el Reino de Noruega
Za Norské královstvi
For Kongeriget Norge
Für das Königreich Norwegen
Norra Kuningriigi nimel
Για το Βασίλειο της Νορβηγίας
For the Kingdom of Norway
Pour le Royaume de Norvège
Thar ceann Ríocht na hIorua
Per il Regno di Norvegia
Norvēģijas Karalistes vārdā
Norvegijos Karalystės vardu
A Norvég Királyság részéről
Ghar-Renju tan-Norveġja
Voor het Koninkrijk Noorwegen
W imieniu Królestwa Norwegii
Pelo Reino da Noruega
Za Nórske kráľovstvo
Za Kraljevino Norveško
Norjan kuningaskunnan puolesta
På Konungariket Norges vägnar
L 292/14
SV
Europeiska unionens officiella tidning
21.10.2006
Bilaga 2
BILAGA
21.10.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 292/15
Bilaga 2
L 292/16
SV
Europeiska unionens officiella tidning
21.10.2006
Bilaga 2
21.10.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 292/17
Bilaga 2
L 292/18
SV
Europeiska unionens officiella tidning
21.10.2006
Bilaga 2
Förklaring från parterna i avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om
förfaranden för överlämnade mellan Europeiska unionens medlemsstater och Norge och Island:
”De avtalsslutande parterna överenskommer att vid behov samråda med varandra om Republiken Island eller Konungari-
ket Norge eller någon av Europeiska unionens medlemsstater anser att det finns skäl för detta för att medge effektivaste
möjliga utnyttjande av detta avtal, bl.a. för att förhindra eventuella tvister beträffande det praktiska genomförandet och
tolkningen av detta avtal. Samrådet skall organiseras på lämpligaste sätt med beaktande av befintliga samarbetsstrukturer.”
Förklaring från Europeiska unionen:
”Europeiska unionen förklarar att möjligheten enligt artikel 9.2 andra meningen att utse justitieministern till behörig myn-
dighet för verkställandet av arresteringsordern endast kommer att utnyttjas av Förbundsrepubliken Tyskland, Konungari-
ket Danmark, Republiken Slovakien och Konungariket Nederländerna.
Europeiska unionen förklarar att medlemsstaterna kommer att tillämpa artikel 20.3 och 20.4 i enlighet med de nationella
bestämmelser som gäller för liknande fall.”
21.10.2006
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 292/19
Bilaga 2