Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om preskription av skattefordringar m.m. Den nuvarande ordningen med två skilda preskriptionssystem för skatter. tullar och avgifter — dvs. att preskription sker antingen enligt de allmänna reglerna om tioårig preskription eller enligt de särskilda föreskrif- terna i uppbördslagen — ersätts enligt förslaget med ett enhetligt system.

Den femåriga preskriptionstiden enligt uppbördslagen föreslås gälla för i princip alla skatter. tullar och allmänna avgifter. Preskriptionstiden skall i regel räknas från utgången av det kalenderår då fordringen förföll till betalning.

Den femåriga preskriptionstiden kan under vissa förutsättningar utsträck- as. Den får sålunda förlängas med fem år om gäldenären saboterat indrivningen genom att ha gjort sig av med egendom i syfte att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt. Förlängning får också ske om gäldenären har hållit sig undan eller stadigvarande vistats utomlands. Beslut om förlängning fattas i dessa fall av länsrätten.

Preskriptionstiden förlängs också om kronofogdcmyndigheten skriftligen medger att gäldenären helt eller delvis betalar sin skuld efter den ordinarie preskriptionstidens utgång. I sådana fall inträder preskription vid utgången av det kalenderår då betalningen skall vara fullgjord enligt medgivandet.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den ljuli 1982. Enligt förslaget skall de nya bestämmelserna gälla även för fordringar som vid ikraftträdandet inte har preskriberats enligt äldre bestämmelser.

• Sida 2
•  Original

lx)

Prop. 1981/82z96

] Förslag till Lag om preskription av skattefordringar m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

] 5 Denna lag gälleri fråga om preskription av fordringar som tillkommer det allmänna och som drivs in enligt bestämmelserna i uppbördslagen (l953:272) eller tullagen (1973z670). Den tillämpas dock inte på fordringar enligt studiestödslagen (1973349). '

Preskriptionstid Inledande bestämmelse

2 & Har för en fordran gällt mer än en sista betalningsdag. skall fordringen anses ha förfallit till betalning på den betalningsdag som inföll först.

Ordinarie preskriptionstid

3 5 En fordran preskriberas fem år efter utgången av det kalenderår då den förföll till betalning, om inte annat följer av andra stycket.

Har en fordran fastställts till sitt belopp l. sedan den förfallit till betalning eller

2. sedan föreskriven tid för avlämnande av deklaration eller annan redovisning för fordringen gått ut. räknas preskriptionstiden i fråga om sådan del av fordringen som dessförin- nan inte har varit indrivningsbar frän utgången av det kalenderår då fastställelsen ägde rum. Punkt 2 gäller dock-inte i fråga om en fordran som har påförts enligt uppbördslagen (1953272) eller lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter.

Preskriptionstid vid anstånd m. m.

4,5 Medges den som svarar för betalning av en fordran helt eller delvis anstånd med betalningen. preskriberas fordringen i motsvarande mån tidigast två år efter utgången av det kalenderår då anståndet upphörde att gälla.

5 & Förordnas god man enligt ackordslagen (197(l:847) innan fordringen har preskriberats. preskriberas den tidigast två år efter utgången av det kalenderår då förordnandet meddelades eller. om ackord kommer till stånd, efter utgången av det kalenderår då ackordet skall vara fullgjort.

Första stycket gäller inte om god man förordnas under tid då preskrip- tionstiden är förlängd på grund av 9 %.

• Sida 3
•  Original

&»

Prop. 1981/82:96

6 & Fär den som svarar för betalning av en fordran helt eller delvis uppskov med betalningen enligt kronofogdemyndighetens skriftliga medgivande. preskriberas fordringen såvitt gäller honom tidigast vid utgången av det kalenderår då betalningen skall vara fullgjord enligt medgivandet. Fordring- en preskriberas härigenom dock inte senare än fem år efter utgången av det kalenderår då preskription annars skulle inträda enligt 3 &.

Preskriptionsrid vid beslut om preskriptionsförlängning

7 & Preskriptionstiden får på kronofogdemyndighetcns ansökan förlängas av länsrätten mot den som svarar för betalning av en fordran. om han

1. har överlåtit. undanskaffat eller upplåtit särskild rätt till egendom och det kan antas att han gjort detta för att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för fordringen.

2. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig.

3. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig samt det kan antas att han hållit sig undan eller

4. har stadigvarande vistats utomlands. En förlängning enligt första stycket 2—4 får beslutas endast om de förhållanden som anges där förelegat sedan fordringen överlämnats för indrivning och särskilda skäl inte talar mot en förlängning.

Mot en juridisk person får förlängning enligt första stycket 2—4 beslutas. om sådana förhållanden som anges där har förelegat i fråga om en företrädare för den juridiska personen och detta med hänsyn till företräda- rens inflytande över eller befattning med den juridiska personens verksam- het kan antas ha varit av betydelse för det allmännas möjligheter att få betalt för sin fordran.

8 & Vid tillämpning av 7å skall preskriptionstiden förlängas till utgången av femte kalenderåret efter det då preskription annars skulle inträda enligt 3 ä.

9 5 Har ansökan om förlängning av preskriptionstiden ingivits inom den tid och i den ordning som föreskrivs i 13 &. preskriberas fordringen tidigast. när lagakraftägande beslut på grund av ansökningen föreligger.

Innebörden av preskription

10 & Preskription innebär att åtgärder för att få betalt för en fordran inte får vidtas. Har fordringen innan preskription inträtt helt eller delvis säkerställts genom sådan åtgärd. får dock denna fullföljas efter preskriptionstidens utgång.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1981/82:96 4

Under tid då preskriptionstiden är förlängd på grund av 9 &, får åtgärd för att få betalt för fordringen inte vidtas utöver vad som krävs för att säkerställa den. Lös egendom-som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård får dock säljas.

Har ansökan om förlängning av preskriptionstiden återkallats eller lämnats utan bifall enligt beslut, som har vunnit laga kraft. skall åtgärd som avses i andra stycket såvitt möjligt återgå.

]] & Bestämmelserna i 89 andra stycket preskriptionslagen(1981 :130) tillämpas på fordringar som avses i denna lag. Om flera har gått i borgen för betalning av en fordran gäller 9å preskriptionslagen.

Svarar flera solidariskt för betalningen av en fordran i andra fall än som avses i första stycket, inverkar det förhållandet att preskription har inträtt mot någon av dem inte på de övrigas betalningsskyldighet.

125 Preskription inskränker inte det allmännas rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken det allmänna har panträtt till säkerhet för fordringen.

Behöriga myndigheter m. m.

13å Ansökan om förlängning av preskriptionstid enligt 75 görs av den kronofogdemyndighet hos vilken målet om indrivning av fordringen är anhängigt. Mål om sådan förlängning prövas av länsrätten i det län. där den sökande myndigheten har sin verksamhet.

Ansökningen skall ha kommit in till länsrätten före utgången av preskriptionstid som gäller enligt 3—6 åå.

145 Det allmännas talan i mål om förlängning av preskriptionstid enligt 7 5 förs i kammarrätt och regeringsrätten av riksskatteverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Lagen tillämpas även på fordringar som har förfallit till betalning före ikraftträdandet och som inte har preskriberats dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

Fordringar som avses i andra stycket preskriberas ej före den 1 januari 1984. om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt äldre bestämmelser.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1981/82:96 '

2. Förslag till Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953:272) l dels att 71, 76. 77 och 77 a åå skall ha nedan angivna lydelse, dels att rubriken närmast före 705 skall lyda "Efterkrav m. m.".

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

715

1 m 0 m . Åtgärder för uttagande av skatt må icke vidtagas mot skatt- skyldig senare än fem år efter utgång- en av det uppbärdsär. under vilket skatten skolat erläggas enligt verk- ställd debitering eller. i fråga om preliminär skatt som avses i 27 s 2 mom. vid 2), fastställts till betal- ning.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må kammarrätts eller regerings- rättens beslut i mål, där anstånd med betalning av skatt medgivits i anled- ning av besvär, verkställas inom en tid av två år från utgången av det uppbördsär, då beslutet medde- lades.

2 m om. Har arbetsgivare verk- ställt skatteavdrag för preliminär skatl men icke inbetalat det innehåll- nu beloppet. mä lokal skattemyndig- het icke fastställa ansvariglzet för arbetsgivaren senare än fem år efter utgången av det uppbördsår dä sådan kvarstående skatt skulle ha erlagts. som svarar mot preliminär skatt för det inkomstår då skatteavdraget verk- ställdes. Avser skatteavdraget kvar- stående skatt. må fastställelsen icke ske senare än fem år efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten skolat erläggas enligt verkställd debi- tering.

' Lagen omtryckt 197275. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974z771.

1 mom. Har arbetsgivare gjort avdrag för preliminär skatt eller k var- stående skatt men inte betalat in det innehållna beloppet. får den lokala skattemyndigheten inte ålägga arbets- på grund härav, i fråga om preliminär

givaren betalningsskyldighet skatt. senare än sju år eller, ifråga om kvarstående skatt, senare än fem år efter utgången av det kalenderår, då avdraget gjordes.

2 m 0 m . Har arbetsgivare under- låtit att göra avdrag för preliminär skatt eller kvarstående skatt, får den lokala skattemyndigheten. om inte annat följer av andra stycket. inte ålägga arbetsgivaren betalningsskyl- dighet på grund härav. i fråga om preliminär skatt. senare än sju år eller, i fråga om kvarstående skatt, senare än fem år efter utgången av det kalenderår. då avdraget skulle ha gjorts.

• Sida 6
•  Original

Prop. l981/82:96

Nuvarande lydelse

Åtgärder för indrivning av skatt. som arbetsgivare innehållit genom skatteavdrag. må icke vidtagas senare än fem år e ter utgången av det uppbördsår då beslut om fastställelse enligt första stycket meddelades.

Har arbetsgivare underlåtit att verkställa skatteavdrag. må hans ansvarighetfriirskatten icke fastställas och ej heller åtgärder för uttagande av skatten vidtagas mot honom sedan arbetstagarens ansvarig/tet för skatten upphört enligt 1 mom.

Utan hinder av vad ovan föreskri- vits må kammarrätts eller regerings- rättens beslut varigenom arbetsgiva- re ålagts ansvari gltet för arbetstagares skatt verkställas inom en tid av två år från utgången av det uppbördsår då beslutet meddelades.

3 m om . Har enligt ackordslagen (I970:847) god man förordnats före utgången av tid som angives i ] ellerZ mom.. må utan hinder av vad som i nämnda moment sägs åtgärder för uttagande av skatt vidtagas inom två år från utgången av det uppbördsår då förordnandet skett eller. om ackord kommer till stånd. från utgången av det uppbördsår då ackordet skolat vara fullgjort.

()

Föreslagen lydelse

Har skattskyldig beviljats anstånd med betalning av skatt i avvaktan på kammarrätts eller r'egeringsrättens beslut med anledning av besvär. fåri fall som avses i första stycket betal- ningsskyldighet åläggas arbetsgi- varen inom en tid av ytterligare högst två år. räknat från utgången av det beslut kalenderår. då domstolens

meddelades.

76 s:

Arbetsgivare. som betalat skatt för arbetstagare jämlikt 75 &. äger söka skattebeloppet åter uv arbetsta- garen. Härvid har arbetsgivaren att till vederbörande kronofogdemyn-

3 Senaste lydelse 1981:839.

Arbetsgivare som har betalat skatt i enlighet med beslut om betalnings- skyldighet enligt 75 åfår söka belop- Den arbetsgivare som vill söka belopp åter pet åter av arbetstagaren.

• Sida 7
•  Original

Prop. l981/82z96

Nuvarande lydelse

dighet ingiva det indrivningskvitto. som må hava överlämnats till arbets- givaren, eller på annat sätt hos kro- nofogdemyndigheten styrka. att han erlagt skatten.

Kronofogdemyndigheten må hos arbetstagaren uttaga beloppet i sam- ma ordning som stadgats [ fråga om indrivning av skatt. dock att införsel ej må beviljas. Därvid är arbetstaga- ren skyldig att &” beloppet erlägga restavgift.

Föreslagen lydelse

av arbetstagaren skall till kronofog- dcmyndigheten ge in det kvitto som han har fått vid betalningen eller på annat sätt styrka. att han har betalat skatten.

Kronofogdemyndigheten får hos arbetstagaren driva in beloppet i den ordning som gällerför indrivning av skatt. lnförselfår dock inte beviljas. Arbetstagaren skall betala restavgift på beloppet.

Bestämmelsen i 4 .?" preskriptions- lagen (I981:I30) gäller i fråga om arbetsgivarens regressfordran enligt första stycket.

77 äl

Har arbetsgivare gjort skatteav- drag men inte inbetalat det innehåll- na beloppet i tid och ordning. som är föreskriven i denna lag. får beloppet indrivas hos arbetsgivaren i samma ordning som gäller för restförd skatt.

llar arbetsgivare gjort skatteav- drag men har han inte betalat in det innehållna beloppet i tid och ord- ning. som föreskrivs i denna lag. får beloppet. sedan betalningsskyldighet för det har ålagts arbetsgivaren. dri- vas in hos honom i den ordning som gäller för indrivning av skatt.

Arbetstagaren är fri från betalningsansvar för motsvarande skattcbc-

lopp.

77aå

Har den sotn företräder arbetsgi- vare. som är juridisk person. verk- ställt skatteavdrag mcn uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala det innehållna beloppet i tid och ordning som i 775 sägs. är han jämte arbetsgivaren betalnings- skyldig för skattebeloppet jämte

restavgift. Betalningsskyldighcten

3 Senaste lydelse l979:489.

Har någon. i egenskap av företrä- dareför arbetsgivare som är juridisk person. verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala det innehållna beloppet i tid och ordning som i 77 s sägs. är han tillsammans med arbets- givaren betalningsskyldig för skatte- beloppet och den rcstavgift som

• Sida 8
•  Original

Prop. 1981/82:96

Nuvarande lydelse

må jämkas eller eftergivas när sär- skilda skäl föreligga.

Talan om ålägga/ide av betalnings- skyldighet enligt första stycket föres vid allmän domstol.

Yrkande om åläggande av betal- ningsskyldighet som nu sagts må icke framställas och ej heller åtgärder för indrivning vidtagas sedan arbetsgi- varens ansvarig/tet för skattebelop- pet bortfallit på grund av bestämmel- serna i 71 5. Utan hinder härav må dom. varigenom sådan betalnings- skyldighet ålagts. verkställas inom en tid av två år från utgången av det uppbördsår då domen vunnit laga kraft. Hos den som blivit ålagd betalningsskyldighet må indrivning ske i samma ordning som gäller för ' restförd skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller restavgift på grund av betalnings- skyldighet enligt första stycket äger söka beloppet åter av arbetsgivaren. Därvid gälla i tillämpliga delar bestämmelsernai 76 5 om uttagande av skatt som arbetsgivare betalat för arbetstagare.

Föreslagen lydelse

belöper på detta. Betalningsskyldig- heten får jämkas eller efterges om det föreligger särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalnings- skyldighet enligt första stycket skall föras vid allmän domstol. Talan får inte väckas sedan arbetsgivarens betalningsskyldighet för skattebe- loppet har bortfallit enligt lagen (l982:000) otnpreskripiion av skatte- fordringar m. m. Hos den som har blivit älagd betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för restförd skatt.

Den som har fullgjort betalnings- skyldighet för skattebelopp eller restavgift enligt första stycket får söka beloppet åter av arbetsgivaren. Därvid tillämpas bestämmelserna i 76 :$.

Bestämmelsen i 4 # preskriptions- lagen ( 1981:130 ) gäller i fråga om regressfordran enligt tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före ikraftträdandet.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1981/82:96

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1968z430j om mervärdeskatt

Härigenom föreskrivs att 48 och 48 a åå lagen (19681430) om mervärde— skattI skall ha nedan angivna lydelse.

Nut-'arande lydelse Föreslagen lydelse

48 äl

Betalas icke skatt i behörig tid och ordning indrives skatt och restav- gift.

Bestämmelserna i uppbördslagen(1953:272) om indrivning. avkort- ning och avskrivning samt efterkrav och preskription gäller i tillämpliga delar i fråga om mervärdeskatt. Införsel enligt 15 kap. utsöknings- balken får äga rum vid indrivning av och mervärdeskatt restavgift på skatten.

Betalas inte skatt i behörig tid och ordning skall skatten och den restav- gift. som belöper på denna. drivas in.

Bestämmelserna i uppbördslagen(1953z272) om indrivning. avkort- ning och avskrivning samt efterkrav gäller i tillämpliga delar i fråga om mervärdeskatt. Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken fär äga rum vid indrivning av mervärdeskatt och restavgift pä skatten.

48aå

Har den som företräder skattskyl- dig. som är juridisk person, uppsåt- ligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att inbetala skatt i rätt tid och ordning. är han jämte den skatt- skyldige betalningsskyldig för skattebeloppet och restavgift enligt 47 %. Betalningsskyldigheten får jämkas eller eftergivas när särskilda skäl föreligger.

Talan om åläggande av betalnings- skyldighetföres vid allmän domstol. Talan får ej väckas och åtgärd för indrivning får ej vidtagas sedan den skattskyldiges ansvarig/tet för skatte- beloppet bortfallit på grund av pre-

' Lagen omtryckt l979z3tl4. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974z885. 3 Senaste lydelse 1981:843.

Har någon, i egenskap av företrä- dare för skattskyldig som är juridisk person. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in skatt i rätt tid och ordning. är han tillsammans med den skattskyldige betalningsskyldig för skattebeloppet ' Betal- ningsskyldigheten får jämkas eller och restavgift enligt 47 &. efterges om det föreligger särskilda skäl. Talan om att ålägga betalnings- 'skyldighet skall föras vid allmän

domstol. Talan får inte väckas sedan den skattskyldiges betalningsskyl- dighet för skattebeloppet ltar bort- fallit enligt lagen (1982.-000) om pre-

• Sida 10
•  Original

Prop. 1981/82:96

Nuvarande lydelse

skription. Utan hinder härav får dam. varigenom betalningsskyldig- het ålagts. verkställas inom en tid av två år från utgången av det kalender- år. under vilket domen vunnit laga kraft. llos den som blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller restavgift på grund av betalnings- skyldighet enligt första stycket äger söka beloppet åter av den skattskyl- dige.

10

Föreslagen lydelse

skription av skattefordringar m. m. l—los den som har blivit ålagd betal- ningsskyldighet fär indrivning ske i samma ordning skatt.

som gäller för

Den som fullgjort betalningsskyl- dighet för skattebelopp eller restav- gift enligt första stycket får söka beloppet åter av den skattskyldige.

Bestämmelsen i 4 .é' preskriptions- lagen (1981 :130) gäller i fråga om regressfordran enligt tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före ikraftträdandet.

• Sida 11
•  Original

Prop. l98l/82:96

4. Förslag till

11

Lag om ändring i lagen (1959z92) om förfarandet vid viss kon- sumtionsbeskattning

Härigenom föreskrivs att 27 aå lagen (195919!) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27aåi2

Har den som företräder skattskyl- dig. som är juridisk person. uppsåt- ligen av grov oaktsamhet underlåtit att inbetala skatt i rätt tid och ordning. är han jämte den skatt- betalningsskyldig för skattebeloppet och ränta dårå enligt 27 &. Betalningsskyldigheten får jämkas eller eftergivas när särskilda

eller

skyldige

skäl föreligga.

Talan om åläggande av betalnings— skyldighet enligt första stycket föres vid allmän domstol. Talan får ej väckas och åtgärder för indrivning få ej vidtagas sedan den skattskyldiges anst-'arighet för skattebeloppet bort- fallit på grund av preskription. Hos den som blivit ålagd betalningsskyl- dighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller ränta på grund av betalningsskyldig- het enligt första stycket äger söka beloppet äter av den skattskyldige.

Har någon, i egenskap av företrä- dare för skattskyldig som är juridisk person. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in skatt i rätt tid och ordning. är han tillsammans med den skattskyldige betalningsskyldig för skattebeloppet och ränta som belöper på detta enligt 27 .6. jämkas eller efterges om det förelig-

Betalningsskyldigheten får

ger särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalnings- skyldighet enligt första stycket skall föras vid allmän domstol. Talan får inte väckas sedan den skattskyldiges betalningsskyldighet för skattebelop- pet har bortfallit ( I 982.000) om skattefordringar m. m. Hos den som har blivit älagd betalningsskyldighet

enligt lagen

preskription av

får indrivning ske i samma ordning som gäller för skatt.

Den som fullgjort betalningsskyl- dighet för skattebelopp eller ränta enligt första stycket får söka belop- pet äter av den skattskyldige.

Bestämmelsen i 4 # preskriptions— lagen (1981 :130) gäller- i fråga om regressfordran enligt tredje slyeket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse av lagens rubrik l974:863. 3 Senaste lydelse 1973z920.

• Sida 12
•  Original

Prop. l98 1/82z96

5. Förslag till

12

Lag om ändring i lagen (l958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs att 18 och 20 ås" lagen (1958295) om sjömansskatt' skall ha nedan angivna lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1853

Har redare. utan att skatteavdrag verkställts. erlagt skatt för sjöman. äger redaren söka skattebeloppet äter av sjömannen. Härvid har reda- ren att till vederbörande kronofogde- myndighet ingiva det indrivnings- kvitto. som må hava överlämnats till redaren. eller på annat sätt Itos kronofogdcmyndigheten styrka. att han erlagt skatten.

Kronofogdemyndigheten må hos sjömannen uttaga beloppet i samma ordning. som stadgas i fråga om indrivning av skatt. dock att införsel ej må beviljas. Därvid är sjömannen skyldig att å beloppet erlägga restav- gift cnligt bestämmelserna i 14å 2 mom.

Har en redare. som inte har verk- ställt skatteavdrag. betalat skatt för en sjöman. får redaren söka beloppet äter av sjömannen. Den redare som vill söka belopp åter av sjömannen skall till kronofogdemyndigheten ge in det kvitto som han har fått vid betalningen eller på annat sätt styr- ka. att han har betalat skatten.

Kronofogdemyndigheten får hos sjömannen driva in beloppet i den ordning som gäller för indrivning av skatt. lnförselfår dock inte beviljas. Sjömannen skall betala restavgift på beloppet enligt bestämmelserna i 14 .5 2 mom.

Bestämmelsen i 4 # preskriptions- lagen (198I:130) gäller ifråga om redarens regressfordran enligt första stycket.

20 s*

l-lar redare underlåtit verkställa avdrag för sjömansskatt. må hans eller sjömannens anst-'arighet för skatten icke fastställas och ej heller åtgärder för intagande av skatten vidtagas senare än fem år efter utgången av det är. under vilket skatteavdraget skolat verkställas. ' Lagen omtryckt 1970-933. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777. 3 Senaste lydelse 198l:842. ? Senaste lydelse 1974:777.

Har en redare underlåtit verkstäl- la avdrag för sjömansskatt. får hans eller sjömannens betalningsskyldig- het för skatten inte fastställas senare än fem är efter utgången av det är. under vilket skatteavdraget skulle ha verkställts.

• Sida 13
•  Original

Pmp. 1981/82z96

Nut-'arande lydelse

Revisionskrav mot redare i anled— ning av att innehållen sjömansskatt icke inbetalats må icke fastställas senare än fem år efter utgången av det år. under vilket skatteavdraget verkställdes.

Åtgärder för indrivning av inne— hållen sjömansskatt må icke vidtagas senare än fem år efter utgången av det år. under vilket fråga om fastställelse av rei-'isionskravet prövats av sjö- mansskattenåmnden eller. ifall som avses i I7a9' andra stycket. det år under vilket redovisning för den period skatten avser inkommit till sjömansskattekontoret.

Utan hinder av vad ovan föreskri- vits må kammarrätts eller regerings- rättens beslut, varigenom redare eller sjöman ålagts ansvarig/tet för sjö- mansskatt. verkställas inom en tid av två år från utgången av det år då beslutet meddelades.

Har enligt ackordslagen ( ] 970.847) god man förordnats före utgången av tid som angives i det föregående. må utan hinder av vad ovan sägs åtgärder för uttagande av skott vidtagas inom två år från utgången av det år då förordnandet skett eller. om ackord kommer till stånd, från utgången av det år då ackordet skolat vara fullgjort.

Föreslagen lydelse

Revisionskrav mot en redare med anledning av att innehållen sjömans- skatt inte. har betalats in för inte fastställas senare än fem år efter utgången av det är. under vilket skatteavdraget verkställdes.

Denna lag träder i kraft den l juli 1982. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före ikraftträdandet.

• Sida 14
•  Original

Prop. l98l/82z96

6. Förslag till Lag om ändring i kupongskattelagen (l970z624)

Härigenom föreskrivs i fråga om kupongskattelagen(19701624)' dels att 28% skall upphöra att gälla. dels att rubriken närmast före 285 skall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

I Senaste lydelse av lagens rubrik l9741996.

14

• Sida 15
•  Original

Prop. l981/82:96

7. Förslag till Lag om ändring i lagen (l959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen ( l981:69l) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 30 och 30 a åå lagen (1959z552) om uppbörd av

vissa avgifter enligt lagen (19811691) om socialavgifterl skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 s3

Vad i uppbördslagen(1953272) och föreskrifter angående tillämp- ningen av nämnda lag stadgas om restavgift. indrivning och redovis- ning av restförd skatt. avkortning och avskrivning av skatt. antagande av aekordsfi'irslag som rör skatt samt upprättande av balanslängd skall tillämpas också i fråga om avgiftsbe- lopp som avses i 29å; dock skall befogenhet. som enligt '58 å 2 mom. angivna lag tillkommer länsstyrelse stället utövas av riksförsäkringsverket. [ eller riksrevisionsverket. i fråga om efterkrav och preskription tillämpas föreskrifterna i 70 och 7] åå uppbördslagen. dock att vad i 70 å 2 mom. nämnda lag sägs beträf- fande länsstyrelse i stället skall gälla riksförsäkringsverket.

Vad i uppbördslagen(1953272) och föreskrifter angående tillämp- ningen av lagen föreskrivs om restav- gift. indrivning och redovisning av restförd skatt. avkortning och av- skrivning av skatt. antagande av aekordsförslag som rör skatt samt upprättande av balanslängd skall tillämpas också i fråga om avgiftsbe- lopp som avses i 29 å. Befogenhet. som enligt 58 å 2 mom. nämnda lag tillkommer länsstyrelse eller riksre- visionsverket. skall dock i stället utövas av riksförsäkringsverket. I fråga om efterkrav skall föreskrifter- na i 70å uppbördslagen tillämpas. Vad i 70 å 2 mom. nämnda lag sägs beträffande länsstyrelse skall dock i stället gälla riksförsäkringsvcrket.

Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken får äga rum vid indrivning av avgifter som debiteras enligt denna lag.

30 a åå Har någon. i egenskap av företrädare för arbetsgivare som är juridisk person. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in arbetsgivarzn'gift i rätt tid och ordning. är han tillsammans med arbetsgivaren bctalningsskyldig för avgiftsbeloppet och den restavgift som belöper på detta. Betalningsskyldighcten fär jämkas eller efterges om det föreligger särskilda skäl.

' Lagen omtryckt 1974:93R. Senaste lydelse av lagens rubrik 19811696. 3 Senaste lydelse [DN:s—16. 3 Senaste lydelse l98llz3l4.

• Sida 16
•  Original

Prop. l981/82z96

Nuvarande lydelse

Talan om att ålägga betalnings- skyldighet enligt första styckct skall föras vid allmän domstol. Talan får inte väckas och åtgärd för indrivning inte vidtas sedan arbetsgivarens ansvarig/tet för avgiftsbcloppet har bortfallit på grund av preskription. En dom på beta/ningsskyldighet får dock verkställas inom två år från utgången av det kalenderår då domen vann laga kraft. Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för arbetsgivaravgift.

16

Föreslagen lydelse

Talan om att ålägga betalnings- skyldighet enligt första stycket skall föras vid allmän domstol. Talan får inte väckas sedan arbetsgivarens betalningsskyldighet för avgiftsbe- loppet har bortfallit enligt lagen ( I 982.000) om skattejbrdringar m. m. Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för arbetsgivaravgift..

preskription av

Den som har fullgjort betalningsskyldighet för arbetsgivaravgift eller restavgift enligt första stycket får söka beloppet. åter av arbetsgivaren. Därvid tillämpas bestämmelserna i 76% uppbördslagen (1953z272).

Bestämmelsen i 4 .é' preskriptions- lagen (1981:I30) gäller i fråga om regressfordran enligt tredje

stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före ikraftträdandet.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1981/82:96 17

8. Förslag till Lag om ändring i lagen ( l976:2(l6) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 13.5 lagen (1976:206) om felparkeringsavgift skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 .S'

Om ej annat följer av denna lag gäller uppbördslagen(19532272) i tillämpliga delar i fråga om felparkeringsavgift. Reglerna om restavgift skall dock inte tillämpas. Regeringen får föreskriva avvikelser från uppbördsla- gen. när det gäller avkortning, avskrivning och det administrativa förfaran- det i fråga om felparkeringsavgift. Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken får äga rum vid indrivning av felparkeringsavgift.

Åläggande enligt 6 15 andra stycket får ej utfärdas senare än ett år efter den dag då överträdelsen skedde.

Åtgärd för indrivning av felparke- ringsavgift får ej vidtagas senare än fem år efter den dag överträdelsen skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse 1981:837.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1981/82:96 " 18

9. Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.

Härigenom föreskrivs att 28 5 lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. ut. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 ii

Betalas ej avgift inom den tid som anges i 27 5, får avgiften jämte restavgift. beräknad enligt 58 5 1 mom. uppbördslagen (1953z272). indrivasi den ordning som enligt nämnda lag gäller för indrivning av skatt.

Vid fördelning mellan staten och kommunen av medel som har influtit skall medel i första hand avsättas för kommunens fordran.

Åtgärd för indrivning av avgift får ej vidtagas, sedan fem år har förflutit från det beslutet eller domen angåen- de avgiften vann laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före ikraftträdandet.

• Sida 19
•  Original

Prop. l981/82:96 19

10. Förslag till Lag om ändring i lagen (l971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar'm. m.

Härigenom föreskrivs att Så lagen (l971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar rn. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 ä'

Fordran på slutlig skatt enligt uppbördslagen(195327?!) och fordran på slutlig anift enligt författning. som anges i 1 5 7 denna lag. har förmånsrätt endast om den tidrymd till vilken skatten eller avgiften är att hänföra har gått till ända innan beslutet om egendomsavträde meddelades.

Med sådan fordran på skatt eller avgift på vilken förordningen (18:52:10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer är tillämplig följer förmånsriitt en dast om konkursansökningen gjorts inom fem år efter utgången av det kalen- derår under vilket skatten eller avgif- ten sko'lat erläggas enligt lag eller författning eller, om särskilt beslut meddelats om betalningstid, enligt detta beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

:

1 Senaste lydelse 19742771 (övergångsbest.).

• Sida 20
•  Original

Prop. 1981/82:96 20

Utdrag BUDGETDEPA RTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1981-06-04

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Friggebo. Dahlgren. Åsling. Söder. Johansson. Wirtén. Andersson. Boo. Petri. Eliasson. Gustafsson. Elmstedt. Ahrland. Molin

Föredragande: statsrådet Wirtén

Lagrådsremiss med förslag till lag om preskription av skatte- fordringar m.m.

] Inledning

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen (USS) tillsattes den 16 februari 1973 med uppdrag att utreda frågor om kvarstad. skingringsförhud m.fl. säkerhetsåtgärder i skatte- och avgiftsprocessen. USS har hittills avgett fyra dclbetänkanden. Bevissäkringslag för skatte— och avgiftsprocessen (SOU l974:49). Betalningssäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen (SOU 1975: 104). Lag öm preskription av skattefordringar m.m. (SOU l978:87) och Preskriptionshinder vid skattebrott (SOU l980:4). Förslagen i de två förstnämnda betänkandena har legat till grund för bevissäkringslagen (1975: 1027) för skatte- och avgiftsproccssen resp. lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter. tullar och""ztvgifter.

Det betänkande som här skall behandlas är det som avser förslag till lag om preskription av skattefordringar m.m.'. Betänkandet innehåller också en redogörelse för gällande rätt och för viss utländsk rätt. Sammanfattningen och lagtexten i betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Efter remiss har yttranden inkommit från justitiekanslern (JK). riksåkla- garen. hovrätten för nedre Norrland. kammarrätterna i Jönköping och Sundsvall. rikspolisstyrelsen. försäkringsrätten för Mellansverige. riksför- säkringsverket (RFV). kammarkollegiet. riksrevisionsverket (RRV). riks-

! Ledamöterna var vid avgivandct av betänkandet (SOU 1978287) Lagom preskription av skattefordringar m.m. länsäklagaren för speciella mäl Anders Nordenadler. länsradet Sten Bergh. riksdagsledamötcrna Wilhelm Gustafsson och Kurt Söderström. departementsråtlet Gösta Welander samt riksdagsledamoten Hans-Olof Westberg.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1981/82:96 21

skatteverket (RSV). statens jordbruksnämnd. generaltullstyrelsen. länssty- relserna i Stockholms. Södermanlands. Malmöhus. Göteborgs och Bohus. Skaraborgs. Örebro. Västernorrlands och Västerbottens län, länsstyrelser- nas organisationsnämnd (LON), 1969 års punktskatteutredning (Fi 1970:57), skattetilläggsutredningen (Fi 1975106). Centralorganisationen SACO/SR, Föreningen auktoriserade revisorer. Föreningen Sveriges fögderitjänste- män. Föreningen Sveriges kronofogdar. Landsorganisationen i Sverige (LO). Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Svensk lndustriförening. Svenska atbetsgivareföreningen (SAF). Svenska bankför- eningen. Svenska företagares riksförbund, Svenska kommunförbundet, Svenska sparbanksföreningen. Sveriges ackordscentral, Sveriges advokat- samfund. Sveriges hantverks— och industriorganisation — Familjeföretagen. Sveriges industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

SAF. Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund har åberopat yttrande från Näringslivets skattedelcgation. SACO/SR har åberopat yttrande som avgctts av Jurist- och Samhällsvetareförbundet och LRF har åberopat yttrande som avgetts av Lantbrukarnas skattcdelegation. Yttrande har avgetts gemensamt av Sveriges hantverks- och industriorganisation - Familjcföretagcn samt Sveriges köpmannaförbund. Länsstyrelserna i fem län har översänt yttranden från sammanlagt 19 kronofogdemyndigheter och 4 lokala skattemyndighetcr i länen.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2.2. Tillämpningsområde

Kommittén föreslår att lagens tillämpningsområde skall omfatta de av det allmännas fordringar som skall drivas in i den ordning som UBL anger. Det innebär att tillämpningsområdet till att börja med innefattar de medelslag som anges direkti UBL (se 1 och 59 åå UBL). Vidare ingår sådana medelslag som. genom hänvisning i skilda skatte-. tull— och avgiftsförfattningar. drivs in i sådan ordning. Därtill kommer. på grund av 64.5: UBL. sådana statliga fordringar som får tas ut genom utmätning utan föregående dom.

Det av kommittén föreslagna tillämpningsområdet kommer härigenom att omfatta praktiskt taget alla skatter. tullar och offentligrättsliga avgifter. Utanför tillämpningsområdet faller bl.a. böter och domstolskostnader. Dessa drivs in på ungefär samma sätt som skatter. men först när lagakraftägande dom föreligger.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till den föreslagna avgränsningen av tillämpningsområdet. Några remissinstanser förespråkar dock att tillämp- ningsområdet utvidgas till att omfatta även vissa medelslag som får drivas in först sedan lagakraftägande avgörande föreligger och som faller under begreppet allmänt mål. I det nyligen antagna förslaget till utsökningsbalk (prop. l980/8lz8. LU 23. rskr 230) stadgas i 1 kap. oå andra stycket att allmänt mål är bl.a. mål om uttagande av böter. vite. skatt. tull. avgift och liknande medel som tillkommer staten och som får utsökas utan föregående dom samt. enligt vad regeringen närmare föreskriver. annan liknande fordran som tillkommer staten eller kommun. Utsökningsbalken träder i kraft den 1 januari 1982.

För egen del anser jag i likhet med kommittén att enhetliga bestämmelser bör kunna tillämpas påi princip alla skatter. tullar och allmänna avgifter. Hos KFM handläggs utöver dessa medelslag ytterligare några som s.k. allmänna mål. Hit hör i första hand domstolskostnader och böter. Jag ansluter mig emellertid till kommitténs mening att dessa medelslag inte bör omfattas av den nya lagen. Domstolskostnaderna kan inte anses ha en sådan offentlig-' rättslig särprägel som motiverar att dessa undantas från de allmänna preskriptionsreglerna. Intresset av en enhetlig handläggning av de allmänna målen väger här inte tillräckligt tungt. Att böter även i fortsättningen i preskriptionshänseende bör följa sina egna regler är enligt min mening naturligt med hänsyn till fordringens särskilda natur. Detsamma gälleri fråga om vite. disciplinbot. förverkande o.d.

De bestämmelser i UBL som tullagen(1973—2671'1) hänvisar till i fråga om indrivningsförfarandet kommer att upphävas från den 1 januari 1982. För att tillämpningsområdet för den föreslagna lagen skall omfatta fordringar som följer tullagens bestämmelser måste redan av den anledningen hänvisningen utformas på annat sätt. lin generell hänvisning i tullagcn till UBLzs indrivningsbestämmelser i överensstämmelse med de bestämmelser som finns i andra skatteförfattningar skulle innebära en inte önskvärd sakändring.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1981/82:96 27

Enligt min mening bör därför i den ft'ireslagna lagen införas en bestämmelse om att de fordringar som drivs in enligt tullagens bestämmelser skall omfattas av lagens tillämpningsområde.

Det anförda innebär att jag biträder kommitténs förslag att lagens tillämpningsområde skall begränsas till det allmännas fordringar som drivs in enligt bestämmelserna i UBL eller tullagen . Undantag bör dock göras för studiemedel. Dessa har en speciell konstruktion. Enligt studiestödslagen (1973z349) förfaller ett beslut om debitering av avgift. om avgiften inte betalas viss tid efter förfallodagen. [ ett nytt beslut om debitering höjs återbetalningsbeloppet bl.a. med hänsyn till det belopp som inte har betalats. Studiemedel bör därför enligt min mening lämnas utanför lagens tillämp- ningsområde.

Bestämmelserna om tillämpningsområdet anges i l &. Jag vill förutskicka att jag senare ( avsnitt 3.1.2 ) kommer att närmare ange de olika medelslag som omfattas av tillämpningsomri'idet.

2.3. Ordinarie preskriptionstid

Kommittén föreslår att de nya preskriptionsreglcrna utformas i nära ansltltningtill de principer som kommer till uttryck i 71 åUBL. Den femåriga preskriptit.)nstiden enligt UBL behålls sålunda. Men förslaget innehåller två nyheter när det gäller utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning. Preskriptionstiden börjar nämligen enligt förslaget att löpa vid utgången av det kalenderår. då fordringen pri/lärdes gäldenären i stället för som f.n. vid utgången av det uppbördsär. då fordringen _l'örföl/ till betalning.

I fråga om preliminär skatt enligt UBL och preliminär avgift enligt lagen (1959z552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring. m.m. ('AVGL) föreslås dock en undantagsregel. Har den preliminära skatten eller avgiften avräknats på slutlig skatt resp. slutlig avgift löper preskrip- tionstiden från utgången av det kalenderår. då fordringen påfördes som slutlig skatt eller avgift.

Kommittén anser vidare att den ordinarie preskriptionstiden om fem år måste kunna utsträckas i vissa situationer och föreslår att ett förlängnings- institut införs. Jag återkommer i ett senare avsnitt till denna fråga.

Remissinstanserna godtar i allmänhet kommitténs förslag att den ordinarie preskriptitmstiden skall vara fem år. Bla framhålls att en kortare tid skulle medföra ett betydligt hårdare indrivningsklimat medan en längre tid knappast skulle förbättra indrivningsresultatet i nämnvärd mån.

Frågan om den ordinarie preskriptionstidens längd kopplas i några yttranden samman med frågan om f("irlängning av preskriptitmstiden. Från några håll förordas mot denna bakgrund en kortare tn'dinaric preskriptions- tid. Några remissinstanser för a andra sidan fram alternativet att slopa förlängningsmt'ijligheterna och i stället generellt förlänga den ordinarie

• Sida 28
•  Original

Prop. l981/82z96 28

preskriptionstiden till tio år. En sådan ordning borde enligt en remissinstans kompletteras med regler som ger t.ex. KFM möjlighet att efter fem år avkorta statens fordran.

Förslaget att preskriptionstiden skall börja löpa från utgången av kalenderår i stället för uppbördsår godtas också i allmänhet av remissinstan- serna. Förslaget anses innebära en förenkling och medföra fördelar för allmänheten. Ett par remissinstanser anser emellertid att det är naturligast att knyta preskriptionstiden till uppbördsår resp. kalenderår alltefter sättet för uppbörden av det aktuella medelslaget. En remissinstans föreslår att utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning skall vara det kvartal fordringen påfördes gäldenären.

I fråga om vad som lämpligen bör utgöra den händelse som gör att preskriptionstiden börjar löpa — påföringcn av fordringen. förfallodagen eller något annat — är meningarna delade bland remissinstanserna.

Enligt min mening böri fråga om preskriptionstidens längd valet stå mellan de tider som f.n. förekommer. dvs. fem eller tio år. Preskriptionstidens längd måste givetvis avvägas så att KFM får tillräckligt med tid för att i normalfallen driva in fordringarna utan att indrivningen för den skull behöver forceras. Undersökningar som RSV har företagit visar att så mycket som 90 % av fordringsbeloppen drivs in redan under de tre första åren och att det finns utrymme för indrivningsåtgärder beträffande resterande belopp. En längre preskriptionstid än fem år är därför inte påkallad i normalfallen.

Vissa fall motiverar dock en längre tid. Hit hör de fall där den betalningsskyldigc saboterar indrivningen genom att t.ex. undanskaffa egendom som skulle ha kunnat tas i anspråk. Andra fall kan röra t.ex. stora skatteskulder. för vilkas betalning krävs längre tid än fem år. Man kan då antingen förlänga den allmänna preskriptionstiden eller också införa en möjlighet till förlängning av den kortare preskriptionstiden för dessa särfall. Båda lösningarna har såväl förtjänster som svagheter. Enligt min mening bör man emellertid fästa särskilt avseende vid att det från indrivningssynpunkt inte föreligger behov av den längre preskriptionstiden för normalfallen. Den längre preskriptionstiden skulle medföra en belastning på KFM från register- och be redningssynpunkt utan att några betydande belopp tillfördes statsver- ket. Jag anser i likhet med kommittén och flertalet remissinstanser att övervägande skäl talar för den kortare tiden. Jag föreslår således att den ordinarie preskriptionstiden skall vara fem år.

När det sedan gäller utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden torde en anknytning till kalenderår i stället för uppbördsår innebära en förenkling. Kalenderär är på ett helt annat sätt än uppbördsår ett känt och i många sammanhang använt begrepp. Beträffande medelslag utanför UBL saknas begreppet uppbördsår. Detta f("trhållande har medfört att hänvisning- en till UBL:s regler beträffande preskription föranlett tolkningssvårighe- ter.

Förslaget från en remissinstans att anknyta utgi'tngspunkten för beräkning

• Sida 29
•  Original

Prop. 1981/82:96 29

av preskriptionstiden till kvartal är en möjlighet att tillgodose önskemålen om att indrivningstiden skall vara lika lång för alla fordringar. En sådan ordning medför emellertid att indrivningsmyndigheterna får ett ökat antal preskriptionstiIlfällen att bevaka. Praktiska olägenheter uppkommer också vad gäller uppföljning och bevakning av medgivna avbetalningsplaner. I förhållande till kommitteförslaget innebär en anknytning till kvartal att det blir svårare att överblicka gäldenärens aktuella skulder. Jag kan med hänsyn härtill inte förorda en sådan lösning.

Med hänsyn till intresset att underlätta för såväl gäldenärer som andra att överblicka skuldbilden och till att flertalet medelslag saknar anknytningen till uppbördsår framstår det som naturligt att anknyta beräkningen av preskrip- tionstiden till kalenderår. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag på denna punkt.

Vad slutligen beträffar förslaget att låta det faktiska påförandet av fordringsbelopp utgöra utgångspunkten vid beräkning av preskriptionstid så medför det vissa nackdelar enligt min mening. En nackdel är att det förutsätter att man inför rutiner för att underrätta gäldenären om dagen för påförandet av fordringen. Även KFM måste underrättas härom.

Metoden att låta det faktiska påförandet vara avgörande för preskriptions- tidens beräkning medför också olägenheter när det gäller arbetsgivaravgif- terna. Påförandet av den slutliga arbetsgivaravgiften för ett utgiftsår sker genom datamaskinella bearbetningar som äger rum på båda sidor om ett årsskifte. Den föreslagna beräkningsmetoden kan därigenom medföra exempelvis att slutlig arbetsgivaravgift som skall erläggas år 1980 preskribe- ras för en arbetsgivare vid utgången av år 1984 men för en annan först i och med 1985 års utgång och detta beroende på om den maskinella bearbetning- en skedde i slutet av år 1979 eller i början av år 1980. En sådan ordning anser jag inte vara tillfredsställande. Härtill kommer svårigheter att fastställa när databearbetningen skedde. Det kan också nämnas att avgiften i det valda exemplet enligt gällande regler preskriberas vid utgången av år 1985 och att detsamma skulle gälla om förfalltxlagen får utgöra utgångspunkt för beräkningen.

Det bör vidare påpekas att kommitténs förslag innebär en förkortning av indrivningstiden för kvarstående skatt med tipp till 14 månader i förhållande till vad som gäller enligt nuvarande bestämmelser i UBL. Kvarstående skatt som skall erläggas under uppbördsåret mars 1982 — februari 1983 preskribe- ras enligt gällande regler vid utgången av februari månad är 1988. Kommitténs förslag innebär att den kvarstående skatten istället preskriberas vid utgången av år 1986. Väljer man i stället förfallodagen som utgångspunkt preskriberas skatten vid utgången av år 1987. dvs. en förkortning i förhållande till nuläget med endast två månader.

Kvarstående skatt är en av de tyngsta posterna Itos KFM. Av de s.k. månadsräkningsmedel som under år 1980 överlämnades till KFM för indrivning utgjorde kvarstående skatt ca 34 % eller 1 484 milj. kr. Detta

• Sida 30
•  Original

Prop. NSI/82:96 30

innebär att en kraftig förkortning av preskriptionstiden för kvarstående skatt direkt får stora återverkningar på Kl—Mzs arbete och kan framtvinga en forcering av indrivningsarbetet. Det anförda kan tyckas stå i strid med erfarenheterna att ca 91") få: av fordringsbeloppet drivs in under de tre första åren. Det är dock fråga om ett medelslag. som både antals- och belopps- mässigt har en dominerande ställning hos KFM. De belopp som kan tas ut under de sista åren är därför inte (')väsentliga.

Om man väljer f("irfallodagen som utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning så får det vissa konsekvenser som kan förefalla mindre tilltalande i fråga om de fordringar som skall betalas i delposter under en period som sträcker sig över ett kalenderårsskifte. Det gäller bl. a. preliminär B-skatt enligt UBL. Enligt nuvarande regler hålls de delposter som förfaller till betalning under ett uppbördsår i princip samman i preskriptionshänscende. dvs. de preskriberas samtidigt. Denna princip bryts om man går över till kalenderårsberäkning och samtidigt väljer förfallodagen som utlösande faktor.

.lag har emellertid för min del inte funnit något förhållande i UBL som kräver att delposterna hälls samman i preskriptionshänseende. Jag anser inte heller att det från principiella eller administrativa synpunkter finns några betänkligheter mot att bryta med nuvarande ordning på denna punkt. Detta innebär att om man väljer förfallodagen som utgångspunkt så behövs det inte någon särskild bestämmelse för preliminär B-skatt som förfaller till betalning på ömse sidor om ett kalenderårsskifte.

Starka skäl talar sålunda enligt min mening för att man bör välja förfallodagen och inte påföringsdagen som utgångspunkt för beräkning av preskriptionstiden. Påpekas bör vidare att det här gäller att bestämma den tidsrymd under vilken indrivning av fordran får ske och att påföringsdagen i det sammanhanget saknar betydelse. Fordringens förfallodag är däremot en naturlig utgångspunkt för preskriptionstidsberäkningen. De nuvarande bestämmelsernai UBL innebär också att förfallodagen i regel är den faktor som gör att preskriptionstiden börjar löpa.

Med hänvisning till vad jag nu anfört föreslår jag att utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden i princip skall vara utgången av det kalenderår dä fordringen förföll till betalning.

För vissa slag av fordringar är emellertid förfallodagen inte lämplig som utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning. Med förfallodag avses den dag skatten eller avgiften enligt resp. författningsbestämmelser senast skulle ha erlagts. Det förhåller sig vanligen så att skattefordringen vid denna tidpunkt är fastställd till sitt belopp och alltså känd för beskattningsmyndig- heterna. Men i fråga om exempelvis mervärdeskatt föreskrivs i 42 få lagen (l9ö8z43t1) om mervärdeskatt (ML) att skatt för viss redovisningsperiod förfaller till betalning den dag då deklaratirmen senast skall lämnas. Lämnar den skattskyldige ingen deklaration eller deklarerar han ett för lågt belopp förfaller skatten ändå till betalning i sin helhet. trots att beskattningsmyn-

• Sida 31
•  Original

Prop. 1981/82:96 31

digheten vid den tidpunkten kanske saknar kännedom om fordringen. Det är uppenbart att för fordringar av dessa slag måste en annan lösning väljas. En lämplig modell är enligt min mening att preskriptionstiden räknas med utgångspunkt i det fastställelsebeslut som beskattningsmyndigheten måste fatta. Beskattningsmyndigheten kan ibland meddela flera beslut beträffande samma fordran t. ex. preliminärt beslut och slutligt beslut. Det kan innebära att det tidigare fastställda skattebeloppet höjs. [ sådant fall bör särskild preskriptionstid endast beräknas på det ytterligare belopp som skall betalas. Fordringen enligt det preliminära beslutet är ju indrivningsbar oavsett att det inte vunnit laga kraft. Särskild preskriptionstid bör även beräknas på de ytterligare be10pp som har fastställts utöver vad som tidigare har bestämts i beskattningsmyndighets slutliga beslut eller av domstol i lägre instans. Preskriptionstiden bör således beräknas med hänsyn till ett fastställelsebeslut bara i fråga om den delav fordringen som inte redan tidigare har varit indrivningslmr. [ annat fall kan ny preskriptionstid komma att beräknas med hänsyn till varje nytt fastställelsebeslut.

Enligt nuvarande regler behandlas preliminär och slutlig skatt indrivnings- mässigt som två skilda fordringar. Att som kommitten förordat koppla samman preliminär och slutlig skatt som utgångspunkt för en gemensam preskriptionstid innebär en särreglering som enligt min mening inte är nöd 'ändig.

Sammanfattningsvis innebär alltså mitt förslag om den ordinarie preskrip- tionstiden att en fordran preskriberas fem år efter utgången av det kalenderår då den förföll till betalning. llar fordringen fastställts till sitt belopp sedan den förfallit till betalning räknas dock preskriptionstiden i fråga om (len del av fordringen som före fastställelsen inte varit indrivningsbar från utgången av det kalenderår då fastställelsebeslutet meddelades. Bestämmelserna har

tagits in i 3 S*.

2.4 Förlängning av preskriptionstid m.m. 2.4.1 Undanskuf/kmdc m' egem'fom m.m. .it/[namna synpunkter

l UBL OCh i de skatterättsliga författningar som i fråga om preskription hänvisar till UBL saknas såväl institutet preskriptionsavbrott som preskrip- tionsft'irlängning. Däremot finns i några fall möjlighet till s.k. framskjutet preskriptionsinträde. Annorlunda förhåller det sig med de medelslag som faller under de allmänna preskriptionsreglerna. Preskriptioncn kan i fråga om sådana fordringar avbrytas av ett flertal anledningar. Efter varje preskriptionstwlnott börjar en ny preskriptionstid att löpa.

Kommittén uttalar att det föreligger behov av att i vissa situationer kunna utsträcka preskriptitmstiden. l betänkandet föreslås att förlängning av preskriptionsliden skall kunna ske bl.a. i sådana fall där den som svarar för

• Sida 32
•  Original

PJ

Prop. 1981/82:96 3

betalning av en fordran söker sabotera indrivningsförfantndet. Förfarandet beskrivs på det sättet att den betalningsansvarige sedan fordringen överläm- nats till indrivning gör sig av med utmätningsbar egendom i syfte att omöjliggöra eller försvåra indrivningen. Förlängning föreslås också kunna äga rum om den som är betalningsansvarig för en fordran stadigvarande vistas utomlands och saknar utmätningsbara tillgångar i Sverige. Möjligheten till förlängning föreslås även gälla betalningsansvariga som söker undvika indrivning genom att hålla sig undan samt dem som saknar känt hemvist och beträffande vilka det inte kan klarläggas var de uppehåller sig. Preskrip- tionstiden får förlängas endast efter särskilt beslut av KFM. Beslutet skall underställas länsrätt.

Kommittéförslaget har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. De flesta är dock positiva till möjligheten att förlänga preskriptionstiden i de s.k. sabotage- och utevarofallen även om man från en del håll förordar en restriktiv tillämpning. Andra är tveksamma inför förlängningsmöjligheten. Bl.a. med hänsyn till att merparten av beloppen drivs in under de tre första åren ifrågasätts om det i praktiken blir aktuellt med förlängning i annat än få fall och om några resultat verkligen uppnås under den förlängda preskrip- tionstiden.

Som jag redan anfört anser jag att den ordinarie preskriptionstidens längd bör anpassas efter den tid det kan ta för att driva in en fordran i normalfallen. Jag har därför föreslagit en femårig preskriptionstid som huvudregel.

Det förekommer emellertid att betalningsskyldiga vidtar åtgärder i syfte att försvåra eller omöjliggöra att egendom tas i anspråk för deras skulder. Även om det i praktiken torde röra sig om relativt få fall är det inte acceptabelt att en gäldenär genom illojala förfaranden kan undandra sig att fullgöra sin betalningsskyldighet. Frågan måste också ses mot bakgrund av det allt hårdare motstånd som numera möter indrivningen av skatter och som i många fall har ett klart samband med den s.k. ekonomiska brottsligheten. Det är vidare viktigt att hålla i minnet att man i fråga om skulder mellan enskilda borgenärer i princip har en tioårig preskriptionstid på sig för att tillvarata sin rätt och dessutom möjligheter att avbryta preskriptionstiden.

Jag kommer således. i likhet med kommitten. fram till att det bör införas en möjlighet att förlänga preskriptionstiden i vissa fall där den betalnings- skyldigc undanskaffar egendom eller håller sig undan indrivningen. Jag återkommer strax till frågan om de närmare förutsättningarna för en förlängning.

Förlängning av preskriptionstid skall enligt kmnmitte'förslaget ske genom särskilda beslut. Ett beslut om förlängning föreslås medföra att den löpande preskriptionstiden utsträcks med två kalenderår. Uppstår på nytt förutsätt- ningar för förlängning anscr kommittén att ytterligare beslut om förlängning skall kunna fattas. Den ordinarie femåriga preskriptionstiden föreslås kunna förlängas med sammanlagt tio kalenderår. För att uppnå maximal förläng- ningstid om tio år krävs således fem beslut om förlängning.

• Sida 33
•  Original

'.!») '»

Prop. BSI/82:96

Bland rcmissinstanserna råder det delade meningar om hur förlängnings- institutet skall utformas. Med hänsyn framför allt till administrativa svårigheter med de tvååriga bcslutsperimlerna uttalar sig flera remissinstan- ser för femårsperiot'ler. I fråga om den totala tid som förli'ingning skall kunna ske diskuteras flera alternativ av remissinstanserna. Den av kommittén föreslagna förlängningen med maximalt tio år godtas av en del remissinstan- ser, medan andra anser en fördubbling av den ordinarie preskriptionstiden som tillräcklig. '

För egen del ansluter jag mig till kommitténs förslag att förlängning skall ske genom särskilt beslut. Vilken tidsrymd ett sådant beslut skall omfatta'kan diskuteras. Frågan är till stor del beroende av vilken inställning man har till den totala förlängningstiden. Jag kommer därför först att uppehålla mig vid den frågan.

Den totala förlängningstiden måste avpassas så att den verkar avhållande på dem som har tankar på att förs 'åra indrivningen genom att undanskaffa egendom eller avvika utmnlands. För det fall att någon ändå genom sådana åtgärder förhindrar indrivningen är det vidare viktigt att tiden är så pass lång att det inte framstår som utmanande att gäldenären därefter kan skaffa nya tillgångar eller återvända till landet utan ekonomiska olägenheter. Samtidigt måste å andra sidan hänsyn tas till att det administrativa merarbetet ökar ju längre den totala indrivningsperioden är. Den av utredningen föreslagna förlängningsperioden tio år utöver den ordinarie femåriga preskriptionsfris- ten är enligt min mening tilltagen i överkant. Den av några remissinstanser förespråkade fördubblingen av den ordinarie femåriga preskriptionstiden filmer jag tillräcklig. .Jag föreslår således en total förlängningstid om fem år.

De föreslagna tvååriga bcslutsperioderna medför givetvis en del adminis- trativa svårigheter. Det förhållandet att beslut om förlängning ofta kommer att omfatta ett flertal fordringar med olika förfallotid gör metoden med återkommande tvååriga beslutsperiodcr svår att tillämpa. Beslutsmyndighe- ten kan beträffande en och samma gäldenär och på samma grund behö 'a fatta flera beslut om förlängning. Det beredningsarbete som erfordras innebär en administrativ belastning för den beslutande myndigheten utan att medföra någon egentlig fördel för den enskilde. Jag föreslår därför att beslut om förlängning redan från början skall avse hela förlängningstiden eller fem år.

Utgångspunkt vid tidsberäkningen bör vara den ordinarie preskriptions- tiden. Bestämmelsen blir därigenom entydig och enkel att tillämpa. Att man utgår från den ordinarie preskriptionstiden torde inte innebära några olägenheter med hänsyn till den tvåårsfrist som finns i anstånds- och ackordsfallen. Jag anser därför att man kan nöja sig med denna fi'ärlängnings- period på fem år räknat från utgången av den ordinarie preskriptionsti- den.

3 Rikxdagen [OSI/8.2. I saml. Nr 90

• Sida 34
•  Original

Prop. 1981/82:96 34

Jag övergår härefter till de närmare förutsättningarna för förlängningsin- stitutet.

Förutsätt"ingar/za för förlängning

Kommittén föreslår att förlängning skall kunna äga rum om den som svarar för betalning av en fordran överlåter, upplåter eller undanskaffar egendom och det kan antas ha skett för att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för fordringen.

Andra fall som enligt kommitten bör föranleda förlängning är att den betalningsansvarige är oanträffbar. l betänkandet anges tre olika "utevaro- situationer". [ den första krävs att den betalningsansvarige saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var han uppehåller sig. I den andra förutsätts att vederbörande har känt hemvist men inte kan anträffas där och det inte kan klarläggas var han uppehåller sig. Det förutsätts vidare att det kan antas att han håller sig undan. Den tredje situationen omfattar personer som stadigvarande vistas utomlands. Här krävs även att det kan antas. att egendom. som häri riket kan tas i anspråk vid indrivningen. inte förslår till betalningen.

Remissinstanserna godtar i allmänhet förslaget om förlängning i fall av indrivningssabotage. dvs. vid undanskaffande av egendom o.d. Beträffande utevarofallen föreslås i några yttranden att som förutsättning för förlängning skall i samtliga fall krävas ett illojalt beteende eller att det kan antas att den betalningsskyldige håller sig undan. En instans menar å andra sidan att en kontakt med den betalningsskyldigc torde vara en grundläggande förutsätt- . ning för att kunna anmoda denne att betala en fordran. För förlängning bör det därför räcka att den betalningsskyldigc inte kan anträffas. Från ett annat håll påpekas att en utlandsvistelse inte alltid behöver innebära att vidare indrivningsätgärder är uteslutna. lngångna handräckningszwtal ger svenska myndigheter möjlighet att få fordringarna indrivna i andra länder. I flera yttranden framhålls att fordringsbeloppet måste vara betydande för att förlängning skall komma i fråga.

Jag ansluter mig i huvudsak till vad som föreslagits i betänkandet om förlängning i fall av undanskaffande av egendom o.d. Förlängning bör sålunda kunna ske om den som svarar för betalningen av fordringen har överlåtit eller undanskaffat egendom eller upplåtit särskild rätt till egendom och det kan antas att han gjort detta för att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för fordringen. Jag återkommer i specialmotivering- en till den närmare innebörden av rekvisiten.

Förlängning bör också i huvudsak i enlighet med kommitténs förslag kunna ske om den betalningsskyldige har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehåller sig. Något krav på att det skall kunna antas att han håller sig undan bör inte ställas upp för detta fall. Ett sådant krav bör däremot som kommittén har föreslagit gälla för det fall att

• Sida 35
•  Original

.Prop. 1981/82:96 35

den betalningsskyldigc inte har kunnat anträffas på känt hemvist. Som jag senare återkommer till bör förhållandena ha förelegat sedan fordringen överlämnats för indrivning. Jag biträder alltså i huvudsak kommitténs förslag även i den delen.

Jag ansluter mig också i princip till kommitténs förslag att preskriptions— tiden skall kunna förlängas för den som stadigvarande vistats utomlands. Frågan är emellertid om man för förlängning i dessa fall skall kräva att det är fråga om ett illojalt förfarande e.tl. eller om man skall följa kommitténs linje att varje utlandsvistelse av stadigvarande natur kan medföra en förlängning så snart det kan antas att egendom här i riket inte förslår till betalning.

En grundläggande målsättning med ett förlängningsinstitut bör som jag tidigare har antytt vara att alla betalningsskyldiga skall kunna bli föremål för faktiska indrivningsåtgärder under i princip lika lång tid. Om den som svarar för betalningen av en fordran reser utomlands och vistas där under en längre tid innebär det att indrivningen försvåras och försenas. Mot den bakgrunden borde en stadigvarande utlandsvistelse alltid få medföra en förlängning av preskriptionstiden.

Det är emellertid självklart att förlängning inte bör ske generellt beträffande dem som stadigvarande vistas utomlands och har skatteskulder. Om t.ex. den betalningsans tarige vistas på känd ort utomlands och det restförda medelslaget omfattas av handräekningsavtal bör man normalt undersöka möjligheten att genom handräekning ta egendom i det främman- de landet i anspråk. l dessa fall bör alltså frågan om förlängning i regel aktuz'tliseras först när egendom inte kan påträffas vare sig här i riket eller i annat land med utnyttjande av ingånget handräekningsavtal.

Fordringsbeloppets storlek bör också kunna beaktas vid frågan om förlängning. Jag är emellertid inte beredd att i lagtexten införa en bestämmelse av den innebörden att fordringen skall uppgå till betydande belopp, vilket har förordats av några remissinstanser. Samtidigt står det klart att en förlängning av praktiska skäl inte bör komlna i fråga när det gäller ringa belopp och att även andra omständigheter i det enskilda fallet bör beaktas innan man förlänger preskriptionstiden. Det bör därför enligt min mening införas en spärregel som förhindrar att förlängning sker generellt i fråga om utevarofallen. Regeln bör innebära att förlängning inte får ske om särskilda skäl talar mot detta.

Med denna lösning finns det inte något behov av att i utlandsfallen som särskilt villkor för förlängning kräva att egendom som kan tas i anspråk häri riket är otillräcklig för betalningen.

I betänkandet förutsätts att åtgärden som kan f("iranleda förlängning skall ha företagits sedan fordringen överlämnats för indrivning. alltså under indrivningsmälets handläggning. Förfarandcn dessförinnan bör enligt kom- mitten bemötas med lagstiftningsåtgärder i fråga om talerättspreskription.

Den föreslagna begränsningen har kritiserats av flera remissinstanser. Bl.a. menar man att genom en sådan begränsning kan problem uppkomma

• Sida 36
•  Original

Prop. 1981/82:96 36

beträffande indrivningsrnål som skickas mellan uppdragsgivande myndighet och kronofogdemyndighet och där de övervägande delen av tiden ligger hos den förra (handräckningsmedel). Osäkerhet kan uppstå huruvida de åtgärder som kan föranleda preskriptionsfiiirlängning vidtagits under tid som målet legat hos den uppdragsgivande myndigheten eller ej. Flera remissin- stanser föreslår att det nu aktuella villkoret skall utgå men anser dock att behov föreligger att på annat sätt begränsa den tidsrymd inom vilken den förlängningsgrundande handlingen skall ha företagits. Olika tidpunkter föreslås. bl.a. tidpunkten för avlämnande av deklaration. Några föreslår en begränsning motsvarande den som gäller för betalningssäkring. nämligen att den period som fordran avser har gått till ända eller fordringen dessförinnan har förfallit till betalning.

För egen del finnerjag att (len i betänkandet föreslagna begränsningen ger den betalningsskyldigc stora möjligheter att innan indrivning påkallas företa sådana dispositioner att fordringen inte kan tas ut. Det bör framhållas att det ofta förflyter lång tid från det en fordran förfaller till betalning och restförs och till dess den överli'imnas till KFM för indrivning. Begränsningen skapar också betydande osäkerhet i fråga om bedömningen av de sk. handräek- ningsmålen där indrivning kan påkallas upprepade gånger under preskrip- tionstiden. Avskäl som jag närmare kommeratt utveckla senare ( avsnitt 2.6 ) anser jag att behörigheten att besluta om förlängning skall läggas hos länsrätt. Frågan om tidsbegränsning kommer då enligt min mening i ett annat läge. Länsrätt bör sålunda utan vidare kunna anförtros att pröva om dispositioner företagna innan indrivning har påkallats skall föranleda förlängning av preskriptionstiden. Enligt min mening föreligger således inte behov av att i fall av undanskaffande av egendom m.m. ange någon bestämd tidpunkt inom vilken den förlängningsgrundande handlingen skall ha företagits.

När det gäller utevarofallen är situationen däremot en annan. Jag vill genom ett exempel belysa detta. KFM försöker utan framgång klarlägga var en betalningsskyldig uppehåller sig. I slutet av den ordinarie preskriptions- tiden ansöker KFM därför om förlängning av preskriptionstiden. När domstolsprt'ivningcn skall ske infinner sig den betalningsskyldige. Den ordinarie preskriptionstiden har då gått till ända. Det förhållandet att förutsättningarna för förlängning inte längre är för handen när domstolen skall avgöra saken bör inte medföra avslagsbeslut eller upphävande av en underinstans förlängningsbeslut. Detta förhindras om man anger en tidspe— riod när utevaron skall ha inträffat. Övervägande skäl talar för att som kommittén har föreslagit utevaron skall ha inträffat sedan fordringen överlämnats för indrivning. Jag biträder alltså kommitténs förslag i denna del såvitt avser utevarofallen. Det innebär alltså att det i princip är tillräckligt om den betalningsskyldigc någon gång under indrivningstiden uppfyllt förutsätt- ningarna för förlängning av preskriptionstiden. Varar utevaron endast kortare tid finns möjlighet att beakta detta förhållande genom föreskriften

• Sida 37
•  Original

Prop. 1981/82z96 37

att särskilda skäl inte skall tala emot en fi'irlängning.

Preskriptionstiden bör som nämnts kunna förlängas genom beslut av länsrätt. En grundläggande förutsättning för att förlängning över huvud taget skall kunna medges är givetvis att ansökan härom görs innan fordringen är preskriberad enligt övriga regler. En redan preskriberad fordran kan sålunda inte "återupplivas" genom ansökan om förlängning. Men har ansökan gjorts före preskriptionstidens utgång är det ett väsentligt krav för att syftet med förlängningsinstitutet inte ska gå förlorat att vissa exekutionsätgärder, t.ex. utmätning skall kunna vidtas fram till dess förlängningsfrågan slutligt har avgjorts. Jag föreslår att reglerna om förlängning utformas så att fordringen preskriberas tidigast när lagakraftägande beslut med anledning av ansökan om förlängning föreligger.

Bestämmelserna om preskriptionstid vid beslut om preskriptionsförläng- ning har tagits in i 6—8 åå.

Verkningarna av att en fordran preskriberas behandlas i avsnitt 2.5 . Det gäller även de begränsningari verkställighetshänseende som gäller från den ordinarie preskriptionstidens utgång och fram till dess lagakraftägande beslut om förlängning föreligger.

Enligt kommittén skall beslut om förlängning avse själva fordringen som sådan och gälla alla som vid tidpunkten för beslutet om förlängning svarade för betalning av fordringen. Jag behandlar också denna fråga i avsnitt 2.5 i samband med övriga frågor om solidarisk betalningsskyldighet.

2.4.2. Anståna' med betalning

Enligt gällande rätt förlängs preskriptionstiden om betalningsanstånd har meddelats i samband med överklagande av taxering eller debitering. Bestämmelserna innebär att åtgärder för uttagande av skatt för vars betalning anstånd har mcdgetts i avvaktan på kammarrätts eller regerings- rättens beslut får vidtas inom en tid av två år från utgången av det uppbördsår. då beslutet meddelades (71 & lmom. andra stycket UBL). Tiden för att fastställa ansvarighetcn för en arbetsgivare blir också förlängd på grund av meddelat anstånd. Kammarrätts eller regeringsrättens beslut som förklarar arbetsgivare ansvarig för arbetstagares skatt sedan lägre instans inte ansett honom ansvarig kan verkställas inom en tid av två är efter utgången av det uppbördsår då beslutet meddelades (71 ä 2 mom. fjärde stycket UBL).

Bestämmelser om anstånd finns även för andra fall än där fordringen är föremål för prövning i överrätt. Anstånd får medges bl.a. om den skattskyldige med anledning av omständigheter som han inte råder över — arbetslöshet. sjukdom m. m. — har svårigheter att betala skatten. Sådana anstånd påverkar inte preskriptionsinträdet.

Kommittén föreslår att i samtliga fall där anstånd med betalning av hela fordringen eller del därav medgetts fordringen skall preskriberas i sin helhet

• Sida 38
•  Original

Prop. 1981/82:96

'.'—J ." .:

tidigast två år efter utgången av det kalenderår då anständet upphörde att gälla.

Förslaget godtas i huvudsak av remissinstanserna. Ett par remissinstanser ifrågasätter emellertid kommitténs förslag att preskriptionstiden skall förlängas för hela fordringen för det fall att anståndet omfattar endast en del därav.

Jag får i detta sammanhang framhålla följande.

Bestämmelserna om framflyttning av preskriptionsintrådet när anstånd medges på grund av ("överklagande i skatteärendet har sin grund i att preskriptionstiden för skatt enligt UBL löper under anståndstiden. Preskrip- tionstiden kan om inte framflyttning sker. ha löpt ut när överinstansen meddelar sitt beslut. För att undvika en sådan konsekvens är det enligt min mening uppenbart att en bestämmelse av motsvarande slag bör föras in i den nya lagen. Även här bör utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning knytas till kalenderår.

187 ä UBL stadgas att skatt skall erläggas även om beslut om taxering och debitering inte vunnit laga kraft. l konsekvens härmed gäller att den del av fordringen som inte omfattas av anståndet skall drivas in på vanligt sätt. För egen del kan jag inte finna annat än att denna princip på sätt remissinstan- serna påpekat måste slå igenom i den nu föreslagna regleringen. Jag föreslår därför att preskriptionstiden skall förlängas bara för den del av fordringen som omfattas av anståndet.

För att förhindra att en forcering av indrivningen framtvingas i andra fall av anstånd. finner jag i likhet med kommitten att regeln om framskjutet preskriptionsinträde bör utvidgas att omfatta alla slags anstånd som medgivits den betalningsskyldige. Det kan annars inträffa att preskriptions- tiden löper ut före anståndstidens utgång. Som exempel kan nämnas att anstånd med erläggande av arvsskatt kan medges på så sätt att skattebeloppet fördelas på tio i vissa fall tjugo årliga inbetalningar [55 & lagen (l94lz416) om arvsskatt och gåvoskatt. AGL].

Jag föreslår att bestämmelserna om preskriptionstid vid betalningsanstånd utformas i enlighet med det anförda och tas in i 3 s.

2.4.3. Ackord

Enligt 71 5 3 mom. UBL får. då god man förordnats enligt ackordslagcn, indrivning av skatt ske inom två år från utgången av det uppbördsår då förordnandet skett. eller om ackord uppnås, från det uppbördsår då ackordet skall vara fullgjort. En förutsättning för förlängning är att god man hunnit förordnas innan preskription inträtt. Förlängningen av tiden för indrivning gäller både vid underhandsackord och offentligt ackord (prop. 19701136 5. 156). Däremot gäller bestämmelsen inte vid offentligt ackord i kon- kurs.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1981/82:96 39

Kommittén föreslår att bestämmelsen utformas i huvudsak enligt gällande rätt. S.k. underhandsackord skall dock enligt kommittén inte omfattas av bestämmelsen om ackord. Förlängning i sådant fall får ske med stöd av bestämmelserna om förlängning vid avbetalningsplan. Tidsberäkningen knyts till kalenderår i stället för uppbördsår.

Förslaget godtas eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Även jag ansluter mig till uppfattningen att bestämmelsen bör utformas i ' överensstämmelse med gällande rätt. I motsats till kommitténs förslag anser jag dock att även underhandsackord bör omfattas av bestämmelsen. Med den utformning av bestämmelserna om preskriptionsinträde vid avbetal- ningsplan som jag strax kommer att föreslå (avsnitt 2.4.4) finns ingen möjlighet att hänföra ackord till dessa bestämmelser.

Bestämmelserna om preskriptionstid vid ackord föreslås få sin plats i 4 s.

2.4.4. Avbetalningsplan

Har en gäldenär överenskommit med KFM om att göra avbetalningar kan det enligt kommittén ligga i båda parters intresse att betalningen skall kunna fullgöras under en längre tidsrymd än vad den ordinarie preskriptionstiden medger. Kommittén föreslår att fristen skall kunna förlängas genom beslut av KFM men att någon överprövning av domstol inte behöver äga rumi dessa fall. Förutsättning för förlängning är att den betalningsskyldigc skriftligen förbundit sig att betala fordringsbeloppet i särskilda poster och att en längre preskriptionstid än den ordinarie är nödvändig för att betalningen skall kunna fullgöras.

Remissinstanserna är i stort sett positiva till att en förlängning skall kunna ske i avbetalningsfallen. En remissinstans befarar dock att bestämmelsen kan innebära att preskriptionstiden för skötsamma gäldenärer kan komma att förlängas på ett mindre tilltalande sätt. En annan remissinstans påpekar att det är främmande för svenskt indrivningsväsende att låta gäldenären vid sidan av exekutionsurkunden skriva på en särskild skuldförbindelse. Flera remissinstanser framför förslag om att den tid beslut om förlängning avser skall anpassas till avbetalningsplanens innehåll.

För egen del vill jag anföra följande. . KFM anses ha befogenhet att medge en betalningsskyldig att betala restfört belopp i delposter och att lämna uppskov med betalning. Särskilt vid större belopp söker KFM i sådana fall säkerställa fordringen genom utmätning eller genom att ta emot säkerhet. Ofta begär gäldenären att få göra avbetalningar på skatteskulden för att undvika försäljning av utmätt egendom eller att lönen tas i anspråk genom införsel eller löneutmätning. Likaså uppkommer ofta fråga om avbetalning i samband med att säkerhet ställs. särskilt när säkerheten ställs av tredje man. KFM utreder först. oftast efter ingående diskussioner med gäldenären. om fiiirutsättningar föreligger

• Sida 40
•  Original

Prop. 1981/82:96 40

för att gäldenären skall kunna fullgöra avbetalningsplanen. Finner KFM att så är fallet lämnas ett. i regel skriftligt. avbetalningsmedgivande. Medgivan- det innebär att fordringen inte behöver betalas omedelbart. alltså i realiteten ett uppskov med betalning till de i planen angivna betalningsdagarna. Medgivandet kan avse uppskov med betalning av såväl en enda post som av flera poster.

Jag är ense med kommittén och de flesta remissmyndigheterna om att man bör öppna en möjlighet att i vissa fall kunna fördela avbetalningar över en tidsperiod som överstiger femårstiden. Härigenom kan en ibland inte önskvärd forcering av betalningarna undvikas. Genom att avbetalning förutsätter någon form av begäran från gäldenärens sida anser jag att det inte finns någon anledning att befara att en förlängning på ett mindre tilltalande sätt skulle träffa skötsamma gäldenärer. Det bör framhållas att det inte är fråga om någon civilrättslig skuldförbindelse utan ett medgivande av myndighet om visst uppskov med betalning.

Ett medgivande att betala enligt en avbetz'tlningsplan som sträcker sig över den ordinarie preskriptionstidens utgång bör avfattas så att det klart framgår att amortering sker enligt överenskommelse mellan KFM och den betal- ningsskyldige. Medgivandet förfaller i princip omedelbart om den betal- ningsskyldige inte följer den uppgjorda planen. Däremot står givetvis den genom avbetalningsplanen förlängda preskriptionstiden fast även om den betalningsskyldigc inte följer planen.

Beträffande frågan om det för förlängning bör krä 'as att det är "nödvändigt" för att betalningen skall kunna fullgöras. vill jag framhålla att indrivningsarbetet givetvis bör bedrivas med sikte på att kunna avslutas under ordinarie preskriptionstid. Avbetalning av restfört belopp bör över huvud taget medges endast om ett sådant avbetalningsförfarande är det bästa sättet för att den betalningsskyldige skall kunna fullgöra sin betalningsskyl- dighet. Men att som villkor för. förlängning ange att preskriptionstiden får förlängas bara om det är "nödvändigt" anser jag inte vara lämpligt. Det kan i själva verket vara så att även den förlängda preskriptionstiden i vissa fall är otillräcklig för att full betalning skall kunna påräknas. .

I uppskovsfallen är det själva uppskovet eller avbetalningen som står i centrum för parternas intressen. Att ett längre uppskov också kan medföra en längre preskriptirmstid kan närmast ses som en bieffekt till uppskovs- och avbetalningsfrågan. Jag anser det därför lämpligt att utforma regeln om förlängning i dessa fall efter förebild i reglerna om framskjutet preskrip- tionsinträde i anständs- och ackordsfallen. Preskriptionstiden förlängs således autmnatiskt på grund av KFMzs medgivande om avbetalning efter preskriptionstidens utgång. Jag vill betona vikten av att KFM i samband med överenskommelsen om uppskov med betalningen underrättar den betal- ningsskyldigc om denna konsekvens. Eftersom förlängning fårskc med högst fem år räknat från utgången av den ordinarie preskriptionstidcn. bör denna begränsning gälla även i avbetalningsfallen.

• Sida 41
•  Original

Prop. l981/82:96 41

Några remissinstanser har tagit upp frågan huruvida det är möjligt att anpassa förlängningen av preskriptionstiden till vad som i det konkreta fallet behövs med hänsyn till avbetalningsplanen. Med hänsyn till vad jag sagt om regelns utformning anser jag att övervägande skäl talar för en sådan lösning. Att förlänga preskriptionstiden åratal efter utgången av den tid då betalning skulle vara fullgjord enligt avbetalningsplancn kan inte vara motiverat. Betalas fordringen uppstår inga problem. Skulle avbetalningsplanen inte fullföljas kan indrivningsåtgärder självfallet vidtas. Ett uppskovsmedgivande hindrar nämligen inte KFM från att vidta indrivningsåtgärder. om det finns anledning till det. Det är enligt min mening tillräckligt att förlänga tiden till utgången av det kalenderår då betalningen skall vara fullgjord. Den lösningen kräver endast att KFM vid uppläggningen av avbetalningsplanen undviker att lägga stora avbetalningsposter i slutet av avbetalningsperioden och i synnerhet i slutet av ett kalenderår. På så sätt hinner Kl-"M att vidta faktiska indrivningsåtgärder inorn preskriptionstiden i de fall där gäldenären av någon anledning inte betalar enligt planen. Bestämmelserna rörande uppskovsfallen anges i 5 &.

Lagförslaget innebär att olika förlängningssituationcr kan kombineras. Det kan således inträffa att KFM först medger uppskov med betalning enligt 5 &. att preskriptionstiden därefter förlängs enligt (i så och att preskriptions- inträdet slutligen framflyttas enligt 4 a'. lnget hindrar heller från att KFM i flera omgångar medger uppskov enligt 5 9".

2.5 Innebörden av preskription Särskilda riiltsverkningur

Kommittén anser att de rättsliga verkningarna av de nya bestämmelserna om preskription bör vara i huvudsak desamma som gäller f.n. [ enlighet härmed föreslår kommitten att åtgärder för att kräva ut en fordran inte längre får vidtas när preskription har inträtt. Fordringen får t.ex. därefter inte läggas till grund för utmätning och den får inte heller användas för kvittning mot en genfordran. Preskription hindrar däremot inte att fordringen tas ut lll egendom i vilken det allmänna har panträtt till säkerhet för sin fordran. Vidare omfattar preskription av hm'udfordran även fordran på grund av borgen samt fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse. Om en fordran har påförts flera betalningsansvariga vid skilda tillfällen och preskription inträtt mot någon av dem inverkar detta enligt kt'nnmittens förslag inte på de övrigas betalningsansvar.

Remissinstanserna lämnar kommitténs förslag om preskriptitmens rättsli— ga verkningar i huvudsak utan erinran. De synpunkter som förs fram rör närmast tekniska och språkliga frågor.

För egen del kan jag också i huvudsak biträda kommitténs förslag. Huvudregeln om verkan av preskription bör sålunda även i fortsättningen

• Sida 42
•  Original

Prop. BSI/82:96 42

vara att åtgärder för att få fordringen betald inte kan vidtas. (_iz'ildenären skall inte längre vara skyldig att betala. En preskriberad fordran bör inte heller kunna användas till kvittning. I det sistnämnda hänseendet avviker verkningarna av preskription för offentligrättsliga fordringar från vad som gäller för civilrättsliga fordringar enligt de allmänna preskriptionsreglerna. Det bör vidare liksom f.n. ankomma på KFM och andra statliga myndigheter att självmant beakta preskriptionsbestämmelscrna för offentligrättsliga fordringar. Det innebär att en gäldenär som betalar en preskriberad fordran har rätt till återbetalning om han inte kände till att fordringen var preskriberad.

Så länge som preskriptionstiden inte har gått till ända kan utmätning och andra exekutiva åtgärder ske i vanlig ordning. Det är tillräckligt att utmätning ägt rum inom preskriptitmstiden. Därpå följande exekutiva åtgärder. t.ex. försäljning av egendom samt fördelning och redovisning av medel. får äga rum efter preskriptionstidens utgång. Staten har även rätt till utdelning i konkurs för skattefordran om staten före preskriptionstidens utgång har gjort konkursansökan eller. om den skattskyldige har försatts i konkurs på annans ansökan. före denna tidpunkt har bevakat fordringen i konkursen.

Det nu anförda har kommit till uttryck i 9 5. När det gäller civilrättsliga fordringar finns bestämmelser som innebär att preskription inte inskränker borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för fordringen. Beträffande borgen gäller på civilrättens område att preskription av en huvut'lfordran också omfattar fordran på grund av borgen. KFM har enligt lagen (l978:882) om säkerhet vid skattefordringar rätt att ta emot säkerhet för fordran som ersättning för utmätning. Säkerheten kan bestå av bl.a. pant eller borgen. Sker inte betalning får säkerheten tas i anspråk.

Jag föreslår efter förebild av vad som skall gälla enligt preskriptionslagen att deti ll s'anges att preskription inte inskränker det allmännas rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken det allmänna har panträtt.

Förslaget att preskriptirm av huvudfordran även skall omfatta fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse överensstämmer med vad som föreslås gälla på det civilri'ittsliga området i denna fråga. Förutom ränta förekommer tilläggsförpliktelser endast i begränsad omfattning på det offentligrättsliga området. Som exempel kan anges att restavgift utgår. om skattskyldig underlåter att betala in skatt enligt UBL i rätt tid och ordning. Restavgift utgår vid motsvarande försummelser enligt vissa andra författningar. t.ex. ML och AVGL.

Beträffande ränta och restavgift i UBL gäller att de i indrivningshänscende faller under UBl..:s bestämmelser (59 i). l fråga om tilläggsft'irpliktelser utanför UBL blir UBl.:s indrivningsregler tillämpliga genom hänvisningar. Ränta och restavgift kommer därigenom i preskriptionshänseende direkt att omfattas av lagförslagets tillämpningsområde. Även om den på detta sätt

• Sida 43
•  Original

Prop. l981/82z96 43

självständigt beräknade preskriptitmstiden ofta kommer att sammanfalla med huvudfordringens bör en bestämmelse införas i lf) & om att fordran på ränta eller annan tillåggsförpliktelse preskriberas samtidigt som huvudford- ran. Avgift som kräver särskild sakprövning och där särskilt beslut fattas av domstol eller annan myndighet. t.ex. skattetillägg och förseningsavgift. ingår givetvis inte i begreppet annan tilläggsft'irpliktelse. Preskriptionstiden för sådana avgifter skall beräknas för sig.

Enligt kommitténs förslag skall beslut om förlängning av preskriptionsti- den gälla genast. Försäljning av utmätt egendom får inte ske innan beslutet har vunnit laga kraft. Förslaget innebär alltså att det exekutiva förfarandet kan fortsätta även om förlängningsfrågan ännu inte hunnit prövas av rätten enligt den av kommittén förordade beslutsordningen med underställning.

Förslaget i denna del har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Som jag tidigare nämnt kommer jag i det följande att föreslå att förlängning skall beslutas av länsrätten på framställning av KFM. Fråga uppkommer då om exekutiva åtgärder får vidtas om ansökan om förlängning har gjorts men ännu inte prövats vid den tidpunkt då preskriptionstiden eljest skulle ha löpt ut. Enligt min mening bör det vara tillåtet att vidta åtgärder för att säkerställa en fordran. Detta innebär att bl.a. införsel och utmätning får ske. Däremot får åtgärder utöver vad som krävs för att säkerställa fordringen inte vidtas.

Det innebär att exempelvis redovisning av medel eller försäljning av utmätt egendom inte får ske.

För sådana åtgärder bör man i princip avvakta ett lagakraftvunnet avgörande av förlängningsfrågan. [ denna del överensstämmer principerna i mitt förslag med kommitténs. Till skillnad från kommittén anser jag emellertid att det i vissa fall måste vara möjligt att också sälja den utmätta egendomen. Jag tänker då på egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård. t.ex. lager av blommor eller andra färskvaror eller djur som kräver tillsyn och foder. I lagen bör införas en bestämmelse som medger att försäljning i sådant fall sker. Redovisning av medlen skall dock anstå. Mina förslag i dessa avseenden har tagits in i 9 &.

Solidarisk hetalningsskyldighel

Solidarisk betalningsskyldighet på det offentligrättsliga området grundar sig antingen på lag eller frivilliga åtaganden. Arbetsgivaren har en central roll i uppbördsförfarandet i vad det gäller de anställdas skatter. Fullgör inte arbetsgivaren sina skyldigheter i detta avseende kan han åläggas betalnings- skyldighet. Underlåter en arbetsgivare att göra skatteavdrag eller gör han avdrag med för lågt belopp kan han åläggas betalningsskyldighet för det skattebelopp som inte dragits av (75 & UBL).

Ett annat fall av solidariskt betalningsansvar i UBL gäller företrädare för arbetsgivare som är juridisk person. Har skatteavdrag gjorts men inte inbetalts kan f("iretrådaren jämte arbetsgivaren åläggas betalningsskvldighet

• Sida 44
•  Original

Prop. l981/82:96 44

för skatten (77 as" UBL). Liknande ansvar för ställföreträdare förekommer även i fråga om andra medelslag. t.ex. mervärdeskatt. Som exempel på solidariskt ansvar på grund av frivilligt åtagande kan nämnas borgen.

För fordringar som omfattas av i lag angivet solidariskt betalningsansvar gäller särskilda regler i fråga om den tid inom vilken ansvaret får fastställas och realiseras.

Vad angår en arbetsgivares ansvar enligt UBl. på grund av underlåtenhet att göra skatteavdrag. får varken ansvar fastställas eller indrivning ske sedan arbetstagarens bctalningsskvldighct för skatten har upphört. Arbetstagarens betalningsskyldighet upphör fem år efter utgången av det uppbördsår då skatten skulle ha betalts enligt den verkställda debiteringen. Har preliminär skatt fastställts till betalning genom särskilt beslut räknas dock femårsperio— den från utgången av det uppbördsår då fastställelsen skedde. Kammarrätts och regeringsrättens beslut varigenom en arbetsgivare ålagts betalningsskyl- dighet får dock alltid verkställas inom en tid av två år från utgången av det uppbördsår då beslutet meddelades.

I fråga om solidariskt betalningsansvar för ställföreträdare gäller att talan om ansvarighetcn skall föras hos allmän domstol. Sådan talan får inte väckas sedan arbetsgivarens ansvarighet för skattebeloppet bortfallit på grund av preskription. Denna begränsning gäller också i fråga om möjligheterna att vidta åtgärder för indrivning av beloppet. En dom varigenom betalnings- skyldighet har ålagts får dock alltid verkställas inom två år från utgången av det uppbördsår domen vann laga kraft.

Fordringar mot en arbetsgivare omfattas också av det förslag till prcskriptionsreglcr som kommitten lagt fram. Enligt detta förslag skall preskriptionstiden avseende fordran på preliminär skatt börja löpa först när lokal skattemyndighet har fastställt arbetsgivares betalningsansvar enligt 75 & eller 77 & UBL.

Även fordran enligt 77 a ; UBL mot ställföreträdare omfattas av förslagets tillämpningsområde. Det innebär att preskriptionstiden alltså börjar löpa först när domstol har ålagt ställföreträdaren betalningsskyldighet. Detsam- ma gäller. motsvarande typ av fordran enligt andra lagar.

Det sagda innebär att i vissa situationer" kan flera personer vara solidariskt ansvariga för samma fordran även om betalningsskyldigheten mot envar av dem har fastställts på olika grunder och vid skilda tillfällen. Preskriptions- tiden för en fordran beräknas enligt huvudregeln var för sig i förhållande till den som är htn'udansvarig och den som är solidariskt ansvarig. Skulle till följd av detta fordringen mot den ena preskriberas skall det enligt kommittén inte inverka på den andres ansvar för betalning av fordringen. l betänkandet föreslås en regel i överensstämmelse härmed.

För egen del får jag anföra följande.

Kommitténs förslag innebär att preskriptionstiden för uttagande av en källskattefordran hos en arbetsgivare eller en ställft'ireträdare skall frikopp- las från anknytningen till preskriptitmstiden för arbetstagaren resp. den

• Sida 45
•  Original

'Jl

Prop. 1981/82:96 4

juridiska personen i fraga. Detta är som- framgår av den lämnade redogörelsen en avvikelse från gällande rätt. För civila fordringar gäller i normalfallet att såväl fordran som solidariskt ansvar uppkommer samtidigt. lnom skatteområdet behöver detta inte vara fallet. Detta motiverar enligt min mening en regel om fullt ansvar för de solidariskt ansvariga under en för envar självständig preskripticmstid. Det innebär att jag ansluter mig till den av kommittén föreslagna ordningen att preskriptionstiden i de behandlade situationerna i 75 å och 77 a & UBL frikopplas från bindningen till preskriptionstiden för huvudfordringcn. Preskriptionstiden för dessa ford- ringar löper således självständigt och följer därmed lagförslagcts huvudre- gel.

Enligt preskriptionslagen på det civilrättsliga området svarar en solidariskt betalningsskyldig endast för sin andel. om skulden preskriberas i förhållande till någon av de andra betalningsskyldiga. Uppkommer brist hos någon av de kvarvarande gäldenärerna. fördelas ansvaret för bristen mellan de övriga kvarvarande och borgenären. Var och en av gäldenärerna svarar i förhållande till sin andel och borgenären i förhållande till den andel som preskriberats. En konsekvens av mitt ställningstagande nyss är att en fordran mot en solidariskt ansvarig skall kunna göras gällande i sin helhet även om fordran preskriberats i förhållande till annan gäldenär. Detta överensstäm— mer i sak med vad kommittén har föreslagit. Någon särskild bestämmelse i lagen om detta torde inte behövas.

Jag vill understryka att det nu angivna rättsläget avser endast situationer där det solidariska ansvaret grundar sig på lag. Det gäller således inte i de fall där det solidariska ansvaret är en följd av avtalsbundna åtaganden. Ett borgensåtagande anses nämligen även i preskriptionshänseende vara acces- sorisk till skattefordringen. Preskription av huvudfordran bör därför även omfatta fordran på grund av borgen.

[ likhet med kommittén föreslår jag därför en bestämmelse i llls' att preskription av en huvudfordran också omfattar fordran på grund av borgen.

Kommittén föreslår att ett beslut om förlängning mot en betalningsz'msva- rig skall få den verkan att fordringen mot övriga betalningsansvariga preskriberas tidigast den dag då den förlängda preskriptionstiden löper ut.

Kommitteft'irslaget har i denna del väckt stark kritik från remissinstanser- na.

För egen del får jag anföra följande. De skäl som motiverar den nyss förordade regeln om självständig preskriptionstid för en var av flera solidariskt ansvariga talar enligt min mening mot att preskriptionstiden förlängs för alla ansvariga när en av dessa ådrar sig ett förlängningsbeslut. Beslut om förlängning kommer i praktiken ofta att aktualiseras först när KFM har vidtagit resultatlösa indrivningsåtgärder mot huvut gäldenären. l—lar denne lämnat landet. medan annan betalningsskyldig finns kvar i riket.

• Sida 46
•  Original

Prop. l981/82z96 46

framstår det för mig naturligt att väcka fråga om förlängning gentemot huvudgäldenären medan sedvanliga indrivningsåtgärdcr vidtas mot annan betalningsskyldig som är kvar i landet. En utgångspunkt för lagstiftningen bör som jag har nämnt vara att alla betalningsskyldiga i görligaste man kan bli föremål för faktiska indrivningsåtgärder under lika lång tid. Har t.ex. indrivningsfi'irsi'ik gjorts mot en gäldenär under ordinarie preskriptionstid bör förlängning inte. riktas mot honom även om det mot en solidariskt ansvarig är möjligt att förlänga preskriptionstiden. t.ex. på grund av att denne undandragit sig indrivning genom utlandsvistelse.

Jag föreslår således i motsats till kommittén att beslut om förlängning skall gälla endast den som beslutet direkt riktar sig mot. Detta framgår av formuleringen i 6 &" Preskriptionstiden förlängs "mot den som svarar för betalning av en fordran. om han

2.6. Behörighet att fatta beslut. m.m.

Enligt kommittéförslaget skall förlängning av preskriptionstiden ske genom ett särskilt beslut av myndighet. Behörigheten att besluta om förlängning läggs enligt förslaget på KFM. men beslutet skall överprövas av länsrätten i det län där den beslutande KFM är belägen. Kommittén framhåller bl.a. att det är naturligt att den myndighet. som har att verkställa indrivningen även fattar beslut. som har direkt betydelse för verksamheten. En fördel med denna ordning är. framhålls det. att förlängning av preskriptionstid kan ske utan dröjsmål. vilket har betydelse för det praktiska indrivningsarbetet. I kommittén rådde inte enighet om denna lösning. Två ledamöter ansåg i stället att länsskatterätten (numera länsrätten) borde besluta om förlängning.

Flertalet av remissinstanserna ställer sig avvisande till förslaget med ("överprövning av beslutet. Några remissinstanser fi:"irordar KFM som beslutande utan någon överprövning. Andra remissinstanser föreslår att behörigheten att besluta läggs direkt på domstol.

Som jag tidigare har framhållit är även jag av den uppfattningen att beslutsbehörigheten bör läggas på domstol. Från rättssäkerhetssynpunkt är det mindre tillfredsställand' att den myndighet som både företräder det allmänna som borgenär och har verkställande och beslutande uppgifter i egenskap av exekutiv myndighet även skall ha rätt att besluta om förlängning av preskriptionstiden. Frågan om förlängning är av sådan natur att den bör utformas som en partsprocess inför domstol. Enligt mitt förslag skall även åtgärder. som den betalningsskyldige har vidtagit innan indrivning har påkallats. tas med vid bedömningen av förutsättningarna för förlängning. Med hänsyn till det anförda föreslår jag att behörigheten läggs direkt på domstol. För att förhindra att preskription inträder innan domstolen fattat beslut bör som redan berörts redan en ansökan om förlängning medföra att fordringen tills vidare inte preskriberas.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1981/82:96 47

När det gäller vilken domstol. som skall pröva frågan om förlängning. har remissinstanserna föreslagit både allmän domstol och förvaltningsdomstol. RSV förordar allmän domstol som beslutsorgan och framhåller att vissa gäldenärer alltid kommer att överklaga varje beslut om förlängning. Samtidigt kan de överklaga ett beslut om utmätning via ('_')verexekutor till hovrätt och högsta domstolen. Utmätningsprocessen blir då avhängig av preskriptionsmålets utgång. För att i möjligaste mån undvika en sådan dualism anser RSV att allmän domstol ligger närmare till hands som beslutsmyndighet än länsrätt.

För egen del finner jag den av RSV eftersträvade kopplingen till den exekutiva processen vara svår att uppnå. Ett förlängningsförfarande bör naturligen anknyta till domstol i första instans. dvs. tingsrätt eller länsrätt. Tingsrätten har emellertid ingen anknytning till den exekutiva. besvärspro- cessen. Den exekutiva processen förs f.n. via överexekutor till hovrätt. I och med den nya utsökningsbalken försvinner överexekutorsinstitutioncn. Hovrätt kommer att bli första bcsvärsinstans. Den exekutiva besvärsord- ningen är sålunda inte direkt användbar som modell för förlängningsft'irfar- andet. Det hindrar inte att problem av det slag RSV har påtalat kan uppkomma. Dessa situationer torde dock inte bli särskilt vanliga. Enligt min mening bör det vara en strävan att till förvaltningsdomstolarna föra mål som nära anknyter till skatteområdet och jag föreslår därför att länsrätten skall pröva förlängningsfrägorna i första insrans.

Det allmännas talan i mål om förlängning av preskriptionstid skall enligt kommitté-förslaget föras av den KFM. som beslutar om förlängning. Några remissinstanser kritiserar förslaget i denna del och förordar att RSV bör företräda det allmänna vid överklaganden.

Jag ställer mig också kritisk till kommittéförslaget. Det ankommer f.n. på RSV att föra talan i överklagat utsökningsmål [3 5 förordningen (19702752) med instruktion för RSV]. I utsökningsbalken stadgas att det allmänna i regel företräds av KFM men i bl.a. besvärsmål företräds det allmänna av RSV. Jag föreslår att reglerna om vem som skall utföra det allmännas talan om förlängning utformas i huvudsak efter detta mönster. Det förefaller sålunda mest ändamålsenligt att KFM gör framställning om förlängning av preskrip- tionstiden. Behörigheten bör lämpligen läggas på den KFM som har att verkställa indrivningen. Den myndigheten torde i samband med indrivnings- arbetet ha gjort de iakttagelser. som kan föranleda fråga om förlängning av preskriptionstiden. En framställning om förlängning bör givetvis riktas till länsrätten i det län där KFM är belägen.

Jag föreslår således att framställning till länsrätt och utförande av talan där skall åvila KFM medan RSV har att anföra besvär och utföra talan i kammarrätt och regeringsrätt.

De nu angivna bestämmelserna om behöriga myndigheter har tagits in i (i. 12 och 13 åå.

• Sida 48
•  Original

Prop. l98l/82z96 48

2.7 Ikraftträdande m.m.

Kommittén föreslår att de nya preskriptionsreglerna tillämpas även på fordringar som vid ikraftträdandet inte har preskriberats enligt äldre bestämmelser. Bestämmelserna skall dock inte få full giltighet i fråga om s.k. äldre fordringar. För dessa föreslås en viss övergångstid innan de nya bestämmelserna får full giltighet. Kommittén föreslår att den nya lagen träderi kraft samtidigt med reformen på den allmänna preskriptionslagstift- ningens område.

De fifireslagna övergångsbestämmelserna har i sakligt hänseende lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

För egen del får jag anföra följande. För att inte verkningarna av äldre bestämmelser skall bestå under lång tid framåt bör de nya bestämmelserna tillämpas även på s.k. äldre fordringar. Förslaget innebär att preskriptionstiden i några fall kan bli längre än f.n. För att undvika att en redan preskriberad fordran äterupplivas vid ikraftträdan- det bör dock som förutsz'ittning föreskrivas att preskription inte har inträtt dessförinnan cnligt äldre bestämmelser.

Om de nya bestämmelserna i princip blir tillämpliga också på äldre fordringar kommer preskriptionstiden att förkortas avsevärt för de fordring- ar för vilka tidigare en tioårig preskriptionstid har gällt. En sådan fordran skulle då kunna preskriberas i och med ikraftträdandet. För att undvika rättsfi'irlustcr för det allmänna när den nya lagstiftningen träder i kraft bör. som kommittén fi'ireslagit. en viss övergångstid föreskrivas under vilken indrivning av en fordran fortfarande kan äga rum.

Den nya allmänna preskriptionslagen träder i kraft den 1 juli 1981. En samordning i tiden med ft'srevarande lag är därför inte genomförbar. Jag föreslår att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1982. Som tidpunkt för när bestämmelserna skall få full giltighet föreslår jag utgången av år l983.

Enligt mitt förslag skall frågan om förlängning av preskriptionstiden bedömas av länsrätten efter ansökan av KFM. Det är inte möjligt att på detta stadium bedöma i vilken omfattning den föreslagna lagstiftningen kommer att inverka på myndigheternas arbetsbelastning. Skulle belastningen öka mer påtagligt. får det senare övervägas vilka åtgärder som kan bli nödvändi-

El'l .

2.8. Upprättande lagförslag I enlighet med det anförda har inom budgetdepartementet upprättats förslag till

l.lag om preskription av skattefordringar m.m.. l.lag om ändring i uppbördslagen (1953272). 3.1ng om ändring i lagen (låtom-Ull) om mervärdeskatt.

• Sida 49
•  Original

Prop. 1981/82:96 ' 49

4. lag om ändring i lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbe- skattning. 5.lag om ändring i lagen (1958z295) om sjömansskatt. 6.lag om ändring i kupongskattelagen (l970:624). 7.lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m.m., 8.lag om ändring i lagen (1976206) om felparkeringsavgift. 9.lag om ändring i lagen ("19761666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.. ' 1().lag om ändring i lagen (197lz'ltl72) om förmånsberättigade skatteford- ringar m.m.

Dct under 7 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för socialdepartementet.

Det under 8 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för kommunikationsdepartementet.

Det under 9 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för bostadsdepartementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Kupongskatt

Skatt enligt KupL betalas för utdelning på aktie i svenskt aktiebolag av fysisk person som inte är bosatt eller stadigvarande vistas här i landet. Kupongskatt betalas också av oskiftat dödsbo efter sådan person. utländska juridiska personer och vissa andra utdelningsberättigade. RSV är beskatt- ningsmyndighet.

Olika regler gäller i fråga om innehållande och redovisning av skatten för det fall då utdelningen sker från s.k. avstämningsbolag och då utdelningen sker från annat aktiebolag.

Aktieutdelning från avstämningsbolag ombesörjs av Värdepapperscentra- len. (VPC). VPC skall vid utdelningen innehålla kupongskatt. om det ej av tillgänglig uppgift framgår att den utdelningsberättigade ej är skattskyldig. Kupongskatt skall vidare innehållas om utdelning ej kunnat ske till följd av bristande uppgift om den utdelningsberåttigade.

VPC skall senast fyra månader efter utdelningstillfället lämna RSV uppgifter om utdelning och om innehållen kupongskatt och i regel inom samma tid betala in den innehållna skatten (8 & KupL). lnbetalas ej innehållen skatt förelägger RSV VPC att inom viss tid fullgöra sin betalningsskyldighet (22% KupL).

Har VPC underlåtit att innehålla kupongskatt fastän detta bort ske, skall VPC förskjuta kupongskatten men får kräva skattebeloppet åter_av den skattskyldige. I sådant fall skall RSV förelägga VPC att inom två månader från dag då VPC fick del av föreläggandet erlägga skattebeloppet. Vill VPC bestrida kravet. skall den senast inom samma tid göra erinran hos RSV, som meddelar beslut med anledning härav. Finner RSV att VPC skall förskjuta kupongskatt. skall VPC förelåggas att inom viss tid erlägga skattebeloppet (11 & KupL).

Den som lyfter utdelning i aktiebolag som inte är avstämningsbolag är skyldig att på fastställt formulär besvara frågor till ledning för bedömande av om den utdelningsberättigade är skattskyldig. Den som utbetalar utdelning skall innehålla kupongskatt om det av svaren inte uppenbarligen framgår att den utdelningsberättigade är fri från skattskyldighet (14 å KupL). Aktiebo- lag skall senast fyra månader efter utdelningstillfället. dock senast den 15 januari följande år överlämna till RSV (le blanketter med uppgifter om utdelning som har inkommit till bolaget samt inbetala kupongskatt för dels den utdelning för vilken med hänsyn till innehållet i uppgifterna skatt har innehållits. dels den utdelning för vilken uppgift ännu inte har inkommit till bolaget och dels den utdelning för vilken ofullständiga uppgifter har

• Sida 57
•  Original

'Jl . Xl

Prop. l981/82:96

inkommit. lnbetalas ej innehållen skatt förelägger RSV bolaget att inom viss tid fullgöra sin betalningsskyldighet (22 & KupL).

Kupongskatt får påföras skattskyldig i efterhand. RSV uppför i särskild längd utdelningsberättigad som kan antas vara skattskyldig men till vilken utdelning har utbetalats utan att kupongskatt har innehållits samt det skattebelopp som belöper på utdelningen. Denne delges utdrag ur längden och föreläggs att inom två månader från den dag då han fick del. av utdraget erlägga skattebeloppet. En sådan fordran torde få anses förfallen till betalning först när beloppet enligt föreläggandet skall betalas. Vill den utdelningsberättigade bestrida skattepåföringen. skall han inom samma tid göra erinran hos RSV som meddelar beslut med anledning härav. Finner RSV att kupongskatt skall betalas. skall den skattskyldige föreläggas att inom viss tid erlägga skatten ("Zoli KupL).

Preskriptionstiden för kupongskatt kommer enligt den föreslagna bestäm- melsen att beräknas med utgångspunkt i antingen RSV:s föreläggande. fastställelsebeslut eller i förfallodagen.

Dagen för ett föreläggandes utfärdande blir avgörande i de fall då föreläggandet riktas mot VPC avseende inte innehållen skatt och VPC inte bestrider kravet. Samma utgångspunkt blir det i fråga om innehållen men av VPC eller aktiebolag ej inbetald skatt. Preskriptionstiden räknas i dessa fall från utgången av det kalenderår då föreläggandet utfärdades. I de fall RSV meddelar beslut med anledning av att VPC bestrider ett föreläggande avseende inte innehållen skatt kommer preskriptionstiden att räknas från utgången av det kalenderår då RSV fastställde beloppet till betalning.

Såvitt gäller utdelningsberättigad till vilken utdelning utbetalats utan att kupongskatt innehållits blir förfallodagen enligt RSV:s föreläggande avgör- ande om föreläggandet inte bestrids. Preskriptionstiden räknas då från utgången av det kalenderår då fordringen enligt föreläggandet förföll till betalning. Bestrids däremot föreläggandet kommer preskriptionstiden i regel att räknas från utgången av det kalenderår då RSV fastställde beloppet till betalning. Detta följer av att fordringen inte tidigare har kunnat överlämnas för indrivning.

A rbetsgi varm-gifter

AVGL är utformad efter mönster av UBL:s bestämmelser med betalnings- dag enligt debitering. Arbetsgivaravgift debiteras under året näst efter utgiftsåret såsom slutlig avgift. l avräkning på den slutliga avgiften skall arbetsgivaren under utgiftsåret betala preliminär avgift efter i stort sett samma principer som preliminär B-skatt (19 & AVGL). Avgiftsbelopp som återstår att erlägga sedan preliminär avgift avräknats från slutlig avgift erläggs som kvarstående avgift senast den 18 i vardera av månaderna februari och april under andra året efter utgiftsåret. Tillkommande avgift skall erläggas enligt beslut om debitering fattat sedan den årliga debiteringen

• Sida 58
•  Original

Prop. 1981/82:96 58

avslutats. Avgiften preskriberas enligt nuvarande regler fem år efter utgången av det kalenderår under vilket avgiften skulle ha betalats. Förslaget innebär ingen förändring i preskriptit'mshänseende. Bestämmelscns huvud- regel blir nämligen tillämplig.

Punktskatter enligt FK L

Tidpunkten för beräkning av preskriptionstiden beträffande punktskatter som faller under FKL:s tillämpningsområde bestäms på liknande sätt som beträffande mervärdeskatt. Skattskyldig skall enligt FKL för varje beskatt- ningsperiod inkomma med deklaration till ledning för skattens fastställande. Har i deklaration angivet belopp inte betalats inom föreskriven tid skall preskriptionstiden således beräknas med utgångspunkt i förfallodagen. dvs. - den dag deklarationen senast bort avges. Formliga fastställelsebeslut fattas i regel endast om den skattskyldiges deklaration frångåtts eller om tvist av annan anledning föreligger rörande skattskyldigheten eller skattens belopp. Beslut erfordras också om den skattskyldige underlåtit att deklarera (17 å). Preskriptionstiden beräknas alltså med utgångspunkt i fastställelsebeslutet dels när deklaration inte avgctts dels när deklaration avgetts och avvikelse skett från denna. I sistnämnda fall gäller detta dock endast i fråga om den del av fordringen som inte tidigare har kunnat överlämnas för indrivning.

Vägtrafikskatt

Beträffande vägtrafikskatt gäller att den i princip för—faller till betalning vid utgången av en uppbördsmånad som bestäms av slutsiffran i fordonets registreringsnummer [4 och 16 åå vägtrafikskattckungörelsen (1973:776)]. Vägtrafikskatt påförs i regel genom automatisk databehandling på grundval av uppgifter i bilregistret utan att beslut meddelas av beskattningsmyndig- heten (225 vägtrafikskattelagen).

Beslut om fastställelse av skatt kan påkallas av den som anser att skatten påförts honom oriktigt. Även om beslut inte har påkallats får beskattnings- myndigheten ändå besluta om fastställelse av skatt i vissa fall. Efterbeskatt- ning får ske i vissa fall om den skrutskyldige föranlett skatteundandragan- de.

Skatt som fastställts genom nämnda beslut eller efterbeskattning skall inbetalas inom tid som beskattningsmyndigheten bestämmer.

Även om beslut om fastställelse påkallas eller besvär anförs befriar det inte den skattskyldige att erlägga tidigare påförd eller fastställd skatt. Preskrip- tionstiden beräknas alltså normalt med utgångspunkt i den dag då den förföll till betalning. För det fall att skatten genom beslut fastställs till högre belopp än det ursprungligen pälf'u't'la kommer preskriptionstiden på det tillkomman- de skattebeloppet i likhet med vad som sagts om mervärdeskatt att beräknas

med utgångspunkt i fastställelsebeslutet. Detta belopp har tidigare inte

• Sida 59
•  Original

Prop. l981/82z96 59

kunnat överlämnas för indrivning. Detsamma gäller i fråga om belopp som tillkommer genom efterbeskattning.

Tull

Tull och annan införselavgift fastställs enligt tullagen av tullmyndighet genom tulltaxeringsbeslut. Det fastställda beloppet skall i regel betalas till tullmyndighet inom femton dagar från den dag då beslut därom meddelas (17 å). Det gäller vare sig beloppet fastställts vid tulltaxering eller vid omtulltaxering eller eftertulltaxering. Om avgiften skall betalas enligt särskild tullräkning är det generaltullstyrelsen som bestämmer senaste inbetalningsdag. Denna får dock inte bestämmas senare än en månad från det att räkningen utfärdades (18 å). Bestämmelsens huvudregel blir således tillämplig.

Beslut om omtulltaxering kan medföra taxering till högre belopp än som tidigare beslutats. Det tillkommande fordringsbeloppet får därvid på motsvarande sätt som mervärdeskatten betraktas som en fordran för sig i preskriptionshänseende.

Arvs- och gåvoskatt

Arvsskatt utgår på arvs- eller testamentslott efter olika skatteklasser. beroende på arvs- eller testamentstagarens släktskapsförhållande till den avlidne.. Arvsskatten förskjuts regelmässigt av dödsboet och. avräknas på arvs— eller testamentslotten när lotten tillträds. Gåvoskatt utgår vid gåva och beräknas likaledes efter olika skatteklasscr beroende på bl.a. gåvogivarens och gåvotagarcns inbördes släktförhållanden. Gåvotagaren är skattskyldig. De nu nämnda skatterna förfaller om anstånd ej meddelats till betalning sex veckor efter det att beslut om skattens fastställande meddelats eller kammarkollegiet erhållit meddelande om att den skattskyldige har godtagit kollegiets anmärkning mot beskattningsmyndighetens beslut (.52 ä 1 mom. AGL). För dessa skatter räknas således preskriptionstiden med utgångs- punkt i förfallodagen. Som tidigare nämnts avses med förfallodag den dag skatten skulle ha betalats om anstånd inte meddelats.

Skatt på lotterivinster

Skatt på lotterivinst enligt lagen (1928:376) om särskild skatt å vissa lotterivinster utgår för vinst i svenskt lotteri och på svenska premieobliga- tioner. om vinstens värde överstiger visst belopp. Skatten erläggs av lotteriets anordnare eller premieobligationens utfärdare som i samband med utbetal- ningen av vinsten skall innehålla så stor del av denna som motsvarar skatten.

Anordnare av lotteri skall anmäla vinstdragningen till RSV inom en månad

• Sida 60
•  Original

Prop. 1981/82:96 60

efter vinstdragningen eller. om den har ägt rum före lottförsäljningcns början, inom en månad efter utgången av den för lottförsäljningen bestämda tiden. I anmälan skall lämnas uppgift om det sammanlagda värdet av vinster som har utfallit på sålda lotter och är underkastade lotterivinstbeskattning. Samtidigt skall lotteriets anordnare erlägga den på vinsterna belöpande Skatten [1 & kungörelsen (1964:805) om uppbörd och redovisning av särskild skatt å vissa lotterivinster].

Lämnas en korrekt anmälan räknas preskriptionstiden enligt förslaget med utgångspunkti förfallodagen. Underlåter anordnaren av lotteri däremot att anmäla vinstdragningen eller beräknar anordnaren skatten till felaktigt belopp skall RSV fastställa skattebeloppet. Preskriptionstiden beräknas i dessa fall i fråga om den del av fordringen som tidigare inte kunnat överlämnas till indrivning enligt undantagsregeln. dvs. från utgången av det kalenderår då beslutet meddelades.

Srämpelskatt

Skatt enligt stämpelskattelagen (1964:308) för förvärv av fast egendom m.m. samt för inteckning skall i regel fastställas på den inskrivningsdag, då lagfart resp. inteckning beviljas eller förklaras vilande. Skatten skall i regel inbetalas inom en månad från den dag expedition var tillgänglig för sökanden (365 första stycket). Preskriptionstiden beräknas enligt huvudregeln.

Till ledning för fastställelse av stämpelskatt för aktie samt för lotteri skall deklaration lämnas till RSV inom särskilt angivna tider. Den skattskyldige skall inom den tid som gäller för avgivandc av deklaration inbetala skatten ("36 % andra stycket). Lämnas en korrekt deklaration räknas således preskriptionstiden med utgångspunkt i förfallodagen. Underlåter den skattskyldige däremot att lämna deklaration eller bör avvikelse ske från deklaration fastställer RSV skatten genom beslut. Preskriptionstiden räknas i dessa fall enligt undantagsregeln. dvs. från utgången av det kalenderår då beslutet meddelades. Vad som sagts gäller såvitt avser den del av fordringen som inte redan tidigare har kunnat överlämnas för indrivning.

Expeditionsavngt

Avgift enligt kungörelsen (1964:618) om expeditionsavgift m.m. fastställs av den myndighet som utfärdar expeditionen eller mottar ansökan för vilken avgift skall utgå.

Avgift för ansökan skall betalas när ansökningen ges in till domstolen. Sker inte detta skall domstolen förelägga ingivaren att betala avgiften inom viss kort tid efter det att ansökan ingavs vid påföljd att ansökan i annat fall avvisas. Preskriptionstiden räknas enligt förslaget med utgångspunkt i förfallodagen. dvs. den dag när ansökningen gavs in.

Avgift 1 ärende där stämpelskatt utgår skall erläggas inom den tid som

• Sida 61
•  Original

Prop. 1981/82:96 61

gäller för inbetalning av stämpelskatten. I övriga fall skall avgift för expedition betalas inom en månad efter det att expeditionen färdigställts. Om särskilda skäl föreligger har myndighet rätt att kräva att. beställare av expedition skall betala avgiften helt eller delvis i förskott (22! å). Preskrip- tionstiden skall enligt förslaget beräknas enligt huvudregeln dvs. med utgångspunkt i den normala förfallodagen eller den dag förskottet skall betalas.

Felparkeringsavgift

I lagen om felparkeringsavgift nämns flera betalningsdagar. Har parke- ringsöverträdelse inträffat meddelas först en parkeringsanmärkning med en uppmaning att inom viss tid betala en viss angiven avgift. Betalas inte avgiften erinras fordonets ägare om betalningsansvaret och uppmanas att inom viss tid betala avgiften. Betalas ej avgiften utfärdas åläggande att betala en förhöjd avgift inom viss tid. Betalas avgiften ändå inte skall den drivas in (6 5). Preskriptionstiden beräknas enligt förslaget med utgångspunkt i betalningsåläggandet. Fordringen har inte tidigare kunnat överlämnas för indrivning.

3 %

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att den ordinarie preskriptions- tiden "automatiskt" förskjuts i den mån den betalningsskyldige har medgetts anstånd med betalning av fordringen. Bestämmelsen innebär att fordringen. om gäldenären har medgetts anstånd med betalning av denna eller del därav, preskriberas i motsvarande mån tidigast två år från utgången av det kalenderår då anståndet upphörde att gälla.

Bestämmelsen får alltså praktisk betydelse bara om anståndet upphör senare än två år före preskriptionstidens utgång. Har anstånd medgetts endast med en del av fordran förlängs preskriptionstiden för den del av fordringen, som omfattas av anståndet. Regeln avser alla de fall där anstånd medgetts och ärinte begränsad till anstånd föranledda av domstolsprövning. Utanför bestämmelsen faller sådant uppskov med betalning som KFM kan medge vid indrivning. Har KFM medgett uppskov med betalning tillämpas reglerna i 5 5.

Ikommittéförslaget används här uttrycket "gäldenären" för att ange vem som omfattas av anståndet. Med hänsyn till att lagen :i övrigt avser bestämmelser om preskription avseende även andra betalningsskyldiga som ställföreträdare och borgensmän. anser jag att uttrycket "den som svarar för betalningen” genomgående bör användas. Att bestämmelser om anstånd för ställföreträdare och borgensmän inte finns hindrar inte att uttrycket används också i förevarande paragraf.

• Sida 62
•  Original

Prop. l981/82z96 _ 62

4 &

Paragrafen innehåller bestämmelser om framskjutet preskriptionsinträdc vid ackord.

Bestämmelserna är i huvudsak utformade i överensstämmelse med gällande rätt. Paragrafen är tillämplig både vid underhandsackord och offentligt ackord. Däremot gäller bestämmelsen inte vid offentligt ackord i konkurs.

I andra stycket föreskrivs att vad som sagts tidigare i paragrafen inte gäller om god man förordnas under tid fordringen hålls vid liv endast på grund av att ansökan om förlängning getts in eller enligt ett icke lagakraftägande beslut om förlängning. Ett förordnande av god man efter utgången av den preskriptionstid som anges i 2. 3 eller 5 55 och innan en ansökan om förlängning är slutligt avgjord flyttar således inte fram preskriptionsinträ- det.

5 ä

1 paragrafen sägs att en fordran på den som av KFM skriftligen medgivits uppskov med betalningen preskriberas tidigast vid utgången av det kalenderår. då betalningen skall vara fullgjord enligt KFMzs medgivande.

Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 2.4.4. De innebär att möjlighe- terna att godta avbetalning i fråga om fordringar som är föremål för indrivning förbättras i förhållande till vad som f.n. är fallet. Bestämmelserna behövs särskilt med tanke på gäldenärer som vill göra rätt för sig men behöver en amorteringstid som är längre än den ordinarie preskriptionsti- den. ,

Ett uppskov med betalningen kan enligt paragrafen bara medföra en förlängning av preskriptionstiden om högst fem år räknat från den ordinarie preskriptionstidens utgång.

Preskriptionsinträdet förskjuts vid uppskov endast i förhållande till den som medgivits uppskov med betalningen. Ett medgivande om betalnings- uppskov för en betalningsskyldig berör således inte preskriptionstiden för eventuellt andra ansvariga.

6 &

Bestämmelserna iförsta punkten anger förutsättningarna för förlängning av preskriptionstiden vid s.k. indrivningssabotage. Det krävs att den som svarar för betalning av fordringen överlåtit eller undanskaffat egendom eller upplåtit särskild rätt till egendom och att det kan antas att-han gjort detta för att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för fordringen.

I orden "överlåtit egendom" och "upplåtit särskild rätt till egendom" innefattas försäljning. gåva, uthyrning eller pantsättning av fast eller lös egendom. Med undanskaffande bör förstås att den betalningsskyldigc har förstört. gömt eller på annat sätt undanröjt egendom så att den inte varit åtkomlig för indrivning.

• Sida 63
•  Original

Prop. l981/82z96 63

Förlängningen skall kunna utlösas av både rättsliga och faktiska fi'irfogan- den. Avgörande är dock om förfarandet kan antas ha vidtagits för att försvåra det allmännas möjlighet att få betalt för fordringen. Det skall föreligga s.k. indrivningssabotage. De åtgärder som kan ge anledning anta att ett sådtmt sabotage föreligger framstår ofta som "främmande" händelser i den betalningsansvarigcslivsföring eller verksamhet. Det kan t.ex. vara fråga om gåvor som framstår som omotiverade eller om en onormalt stor utförsäljning av lagertillgångar i en rörelse.

De f("irfaranden som det är fråga om är emellertid ibland av sådan art att de kan förefalla som naturliga led i den betalningsskylt'liges verksamhet. Men särskilda faktorer kan tillkomma som gör att det kan antas att sabotagesyfte föreligger. Som exempel kan anges att ett företag har sålt tillgångar till ett annat företag med samma ägarintressen. llar transaktitmen skett till underpris kan det tyda på att åtgärden har vidtagits i syfte att förhindra exckution i egendomen eller att försämra indrivningsresultatet. Även fordringsbeloppets storlek och värdet av den egendom som undanskaffats har givetvis betydelse vid bedömningen av fi'irlängningsfrågan.

Förfarandet skall vara sådant att det _"kan antas" ha skett i syfte att försvåra indrivningen. Det behöver inte till fullo styrkas att motivet för åtgärden var att försvåra indrivningen. Det är tillräckligt om övervägande skäl talar för detta.

För att förlängning skall kunna ske enligt andra t. o. m. fjärde punkten erfordras enligt andra stycket att de förhållanden som beskrivs i resp. punkt förelegat sedan fordringen överlämnats för indrivning. Fordringen anses vara överlämnad för indrivning när indrivningshandlingen har kommit in till KFM eller. om REX-systemet har införts för den aktuella KFM. den dag då målet registrerades i datasystemet.

Av rekvisiten i bestämmelserna följer att förhållandena bör ha varat så lång tid att indrivningen har försvårats eller omöjliggjorts. ()m KFM trots efterforskningar inte har kunnat kl'arlägga var den betalningsskyldige uppehåller sig år förutsättningarna för en förlängning av presk riptionstiden i princip uppfyllda. Om KFM däremot har lyckats komma i kontakt med den betalningsskyldigc efter en tids efterforskningar kan så lång tid av den ordinarie preskriptionstiden ännu återstå. att man inte kan hävda att indrivningen genom utevaron har försvårats eller omöjliggjorts. Dessa omständigheter kan beaktas inom ramen för föreskriften att särskilda skäl inte skall tala emot en förlängning.

Bestämmelsen i andra punk/m gäller situationer då den betalningsskyldigc har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig. Bestämmelsen anknyter nära till vad som föreskrivs i delgivningslagcn (l9701428) beträffande kungörelsedelgivning.

Med känt hemvist bör förstås att vederbörande har haft fast bostad eller har vistats stadigvarande på känd lmstadsadress. Vistelsen bör ha varit så långvarig att KFM har haft möjlighet att vidta indrivningsåtgårder mot den

• Sida 64
•  Original

Prop. 1981/82:96 64

betalningsskyldige. En person som har bytt bostad så ofta att det omöjliggjort KFM:s möjligheter att komma i kontakt med honom faller i princip under bestämmelsen. även om vistelsen på de olika adresserna varat viss kortare tid.

Enligt bestämmelsen i andra punkten erfordras även att det inte har kunnat klarläggas var den betalningsskyldige uppehållit sig. Har KFM med sina normala rutiner inte kunnat få fram uppgifter om vistelseorten - exempelvis genom arbetsgivare. släktingar eller myndigheternas register - är villkoret i princip uppfyllt.

Har KFM trots efterforskningar inte kunnat klarlägga var den betalnings- skyldige uppehållit sig kan förhållandena ha ändrats när domstolen skall avgöra saken. Genom spärregeln att särskilda skäl inte skall tala mot en förlängning ges domstolen möjlighet att bedöma om så lång tid ändå återstår innan preskription inträder att tiden ändå är tillfyllest för ytterligare indrivningsåtgärder. En sådan bedömning hör innefatta en prövning av om indrivningen i nämnvärd mån försvårats genom utevaron. Har så skett bör en förlängning ske.

Reglerna i tredje punkten gäller de situationer då den betalningsskyldigc inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig. Om det dessutom kan antas att han hållit sig undan finns förutsättningar att förlänga preskriptionstiden enligt denna punkt. Bestämmelsen ansluter nära till reglernai 15 s' delgivningslagen . Den (_)mständigheten att en person inte träffats i sin bostad eller på sin arbetsplats och det inte har gått att få reda på var han uppehållit sig tyder på att vederbörande velat undvika att komma i kontakt med myndigheterna. Även andra omständigheter måste peka på att han medvetet hållit sig undan. Avvisancle hållning och svävande uppgifter" av familjemedlemmar. arbets- kamrater eller vänner kan ge stöd för denna bedömning.

Enligt bestämmelserna i denna punkt krävs bl. a. att det kan antas att den betalningsskyldigc hållit sig undan. För att ett sådant "syfte skall kunna konstateras måste förhållandena av naturliga skäl ha förelegat en tid. Det ligger därför i sakens natur att indrivningen i sådant fall har försvårats. Om den betalningsskyldigc dyker tipp efter en tid är möjligheterna därför mer begränsade än enligt andra punkten att tillämpa spärregeln att särskilda skäl talar mot en förlängning. Ett tänkbart skäl kan vara att egendom finns tillgänglig som kan tas i anspråk vid indrivningen och som ft'.')rslår till betalning av fordringen.

Bestämmelserna i fjärde punkten omfattar utlandsfallen. För förlängning enligt denna punkt fordras att utlandsvistelsen varit stadigvarande. En vanlig scmestervistelse eller en affärsresa utomlands är således inte tillräcklig. l—"örlängning av preskriptionstiden får ske om inte särskilda skäl talar mot detta. Genom denna spärregel ges möjlighet att ta hänsyn till bl. a. om det funnits ett handräekningsavtal som möjliggjort en effektiv indrivning i det land där den betalningsskyldigc vistats. Den betalningsskyldigc kan exem-

• Sida 65
•  Original

Prop. 1981/82z96 65

pelvis ha avvikit i början av preskriptionstiden och den ordinarie tiden framstår som tillräcklig för indrivningen. Om fordringsbeloppet är mycket litet eller om vad som återstår av fordringen, sedan egendom här i riket tagits i anspråk exempelvis genom utmätning. är ringa bör förlängning av preskriptionstiden inte heller beslutas.

Ett förlängningsbeslut kan fattas redan i början av den ordinarie preskriptionstiden. I allmänhet torde dock behovet av förlängning uppstå först i slutet av perioden när KFM företagit indrivningsft'irsök mot den betalningsskyldige. Det kan dock finnas tillfällen då den bctalningsskyldige redan i inledningsskedet har uppträtt på sådant sätt. att det finns anledning att på ett tidigt stadium besluta om förlängning.

Med uttrycket "den som svarar för betalning av en fordran" avses förutom de som direkt i olika medelslagsförfattningar anges som skattskyldiga eller betalningsskyldiga även de som annars enligt lag kan åläggas betalningsskyl- dighet. Därmed omfattas t.ex. när det gäller ej inbetalda kållskatter såväl arbetsgivare som ställföreträdare av bestämmelsen. I fråga om betalnings- skyldig som ärjuridisk person har en remissinstans funnit det oklart vem som kan företa åtgärder som kan medföra förlängning mot den juridiska personen. När det först gäller fall av undanskaffande av egendom o.d. bör gälla att om den juridiska personen blir bunden av ett visSt förfarande som har företagits för den juridiska personens räkning finns förutsättningar att betrakta förfarandet som förlängningsgrundande. oavsett vem som vidtagit åtgärden. ] utevaro- och utlandsfallen finns i tredje stycket bestämmelser som tar sikte på "företrädare" för den juridiska personen. Uttrycket företrädare avses ha samma innebörd som det har i bl.a. 77 att UBL och 4811 & ML. Detta innebär att bestämmelsen inte är begränsad till en juridisk persons legala företrädare utan också kan tillämpas när någon annan i företaget bedöms ha ett sådant inflytande att han framstår som ansvarig för att innehållen skatt inte har betalts in. Exempel på en sådan tillämpning finns i rättspraxis. Jag avser härvid bl.a. det rättsfall som redovisas i NJA 1979 s. 555. En förutsättning för tillämpning av bestämmelsen är att företrädarens ft'.'n'hållanden kan antas ha haft betydelse för möjligheterna att driva in fordringen. Detta följer av föreskriften att särskilda skäl inte får tala mot en förlängning av preskriptionstiden. Bestämmelsen får sin egentliga betydelse i fråga om s.k. fåmansbolag. Det förhållandet att en företrädare för ett stort börsbolag "håller sig undan" kan knappast få betydelse för möjligheterna att driva in fordringen.

7 5 [ paragrafen finns föreskrifter av innebörd att preskriptionstiden enligt 6 & skall förlängas med fem år räknat från den ordinarie preskriptionstidens slut. Har preskriptionsinträdet tidigare framflyttats enligt 3—5 åå kommer förlängningsbeslutet i verkligheten att endast avse den tid som återstår till

• Sida 66
•  Original

Prop. 1981/82:96 66

dess fem år förflutit efter den ordinarie preskriptionstidens utgång.

8 5

I paragrafen ges föreskrifter för det fall att ansökan om förlängning av preskriptionstiden har getts in till domstol. [ sådant fall preskriberas fordringen tidigast då domstolens lagakraftägande beslut på grund av ansökningen föreligger.

Om en ansökan om förlängning görs-kort tid före preskriptionstidens utgång förhindrar bestämmelsen att fordringen preskriberas innan domstol- en har hunnit fatta beslut om förlängning. Fordringen hålls således vid liv i avvaktan på att domstolen fattar beslut och detta vinner laga kraft.

3.1.4 Innebörden av preskription

9—11 åå .

I paragraferna behandlas innebörden av preskription. Dessa frågor har utförligt behandlats i avsnitt 2.5 i den allmänna motiveringen.

Formuleringen i 9 & första stycket "att åtgärder för att få betalt för en fordran inte får vidtas" avser att uttrycka att sådana åtgärder som betalningsanmaning. kvittning. utmätning eller ansökan om förlängning av preskriptionstiden inte får vidtas.

Bestämmelserna i 9 få tredje stycket innebär att det läge som rådde innan åtgärden vidtogs om möjligt skall återställas. Det innebär beträffande exempelvis införsel att KFM skall betala ut innehållet belopp till gäldenären. Vid utmätning skall egendomen i regel återställas till gäldenären. Har försäljning skett skall intlutna medel normaltbetalas ut till gäldenären.

3.1.5 Behöriga myndigheter

12 5

I paragrafen föreskrivs att KFM som har att verkställa indrivning är behörig att ansöka om förlängning av preskriptionstiden. Ansökan skall prövas av länsrätten i det län där myndigheten. är belägen. Ansökan skall inges innan fordringen har preskriberats.

Överflyttning till annan KFM får endast ske enligt vad som i allmänhet gäller om överflyttning av utsökningsmål.

Länsrättens prövning påverkas inte av att verkställigheten. innan förläng- ningsfrågan är avgjord. överflyttas till annan KFM än den som ansökt om förlängning.

En ansökan om förlängning måste göras före preskriptionstidens utgång. Redan en ansökan medger att indrivningsåtgärder kan vidtas för att få en fordran infriad. Vissa begränsningar har dock ansetts böra göras i de indrivningsåtgärder som får vidtas innan ett lagakraftägande beslut i förlängningsfrågan föreligger. Dessa begränsningar-finns angivna i 9 &.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1981/82:96 67

Mål om förlängning handläggs hos länsrätten enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (19711191) FPL. Förfarandet är i princip skriftligt. Föreskrifterna i FPL om kommunikation och delgivning (10 och 47 åå) är tillämpliga. Domstolen kan sålunda komma att använda kungörelsedelgiv- ning enligt delgivningslagen för att kunna avgöra målet.

I enlighet med bestämmelserna i 33 å FPL förs talan mot länsrätts beslut hos kammarrätt. Mot kammarrätts beslut förs talan hos regeringsrätten. Talan får föras av den som beslutet angår om det har gått honom emot. Som framgår av 13 å skall det allmännas talan föras av RSV.

Besvär över kam marrätts beslut i fråga om f("irlängning av preskriptionstid prövas av regeringsrätten endast om prövningstillständ meddelas (35 å FPL).

I fråga om talan mot beslut i fråga om förlängning gäller en besvärstid på tre veckor räknat från den dag klaganden fick del av beslutet (7å FPL-).

Beslut om förlängning skall innehålla uppgift om vad den har att iaktta som vill överklaga beslutet. Krävs prövningstillstånd skall beslutet innehålla uppgift om detta och om de grunder på vilket sådant tillstånd meddelas (31 å FPL).

13å

I paragrafen föreskrivs att det allmännas talan i mål om förlängning i överinstans förs av RSV [jfr 3å andra stycket punkten 2 förordningen (1970:752) med instruktion för RSV].

3.2 Övriga lagförslag

Särskilda bestämmelser om indrivningspreskription finns som tidigare nämnts både i UBL och i en del andra skatte- och avgiftsförfatt:ningar. Den föreslagna lagen om preskription av skatter m.m. föranleder ändringar i dessa. De mest omfattande ändringarna gäller UBL.

Preskriptionsreglerna i 71 och 77 a åå i UBL avser säväl talerättspreskrip- tion som indrivningspreskription.

Kommittén föreslår att de bestämmelser som avser indrivningspreskrip- tion utgår. medan bestämmelserna om fastställelsepreskription lämnasi stort sett oförändrade. Anknytningen till uppbördsår behålls i kommitténs förslag angående talerättspreskription.

Förslaget om upphävande av bestämmelserna om indrivningspreskription motiveras av att de ersätts av motsvarande bestämmelser i den nya lagen.

Kommitténs förslag'har inte föranlett några erinringar från remissinstan- serna. En remissinstans ifrågasätter dock om inte begreppet "uppbördsår" bör ersättas av begreppet "kalenderår".

För egen del skall jag i första hand ta upp frågan om begreppet "uppbördsår" bör behållas och belysa denna med ett exempel.

En arbetsgivare som gjort avdrag för kvarstående skatt enligt 1978 års

• Sida 68
•  Original

Prop. 1981/82:96 68

taxering skall enligt nu gällande bestämmelser betala in det innehållna beloppet under uppbördsmånaderna mars och maj 1979. Underlåter han att göra detta får den lokala skattemyndigheten ålägga honom betalningsskyl- dighet för beloppet senast fem år efter utgången av uppbördsåret 1979—1980. dvs. senast 28 februari 1985.

Enligt huvudregeln i mitt förslag preskriberas en fordran på kvarstående skatt enligt 1978 års taxering fem år efter utgången av det kalenderår då den förföll till betalning. dvs. den 31 december 1984. Om begreppet "uppbörds- år" får kvarstå i 71 å UBL blir följden att den lokala skattemyndigheten kan fastställa betalningsskyldighet för arbetsgivaren ännu två månader efter det att fordringen preskriberats mot arbetstagaren. En sådan ordning bör enligt min mening undvikas. Detta kan uppnås genom att preskriptionstiden bestäms till fem år från utgången av det kalenderår då avdraget gjordes.

När det gäller en arbetsgivares ansvarighet för innehållen preliminär skatt är preskriptionstiden enligt nu gällande bestämmelser fem år räknat från utgången av det uppbördsår under vilket arbetstagaren skall betala den kvarstående skatt som hänför sig till det inkomstår då skatteavdraget gjordes. Om man i denna bestämmelse byter ut uppbördsår mot kalenderår följer att preskriptionstiden i stället räknas fem år från utgången av det kalenderår då denna kvarstående skatt skall betalas. Detta kan också uttryckas sa att preskription inträder sju år efter utgången av det kalenderår då skatteavdraget gjordes. Jag förordar att tiden för fastställelse av arbetsgivares ansvarighet för innehållen preliminär skatt utformas på detta sätt.

Den ordning som jag här har förordat bör också gälla i fråga om tiden för fastställelse av arbetsgivares betalningsskyldighet på grund av att han inte gjort avdrag för preliminär eller kvarstående skatt.

Det sagda innebär att man även i fråga om talerättspreskription får samma regler för det fall arbetsgivaren har innehållit ett belopp men underlåtit att betala in detta och det fall att han har underlåtit att innehålla ett belopp.

Enligt nuvarande bestämmelser får den lokala skattemyndigheten ålägga en arbetsgivare som underlåtit att göra skatteavdrag betalningsskyldighet så länge den skattskyldiges ansvarighet för skatten kvarstår. Om den skattskyl- dige har fått anstånd med betalning av skatten i avvaktan på kammarrätts eller regeringsrättens beslut får sålunda betalningsskyldighet åläggas arbets- givaren inom en tid av två år från utgången av det uppbördsår då domstolens beslut meddelades. Den ordningen bör bibehållas med den jämkningen att uppbördsår byts ut mot kalenderår.

Som tidigare nämnts kan ställföreträdare för arbetsgivare som är juridisk person åläggas betalningsskyldighet för innehållet inte redovisat skattebe- lopp. Sådan talan får inte väckas sedan arbetsgivarens ansvarighet för skattebeloppet bortfallit på grund av preskription. Jag föreslår ingen ändring i denna ordning. Därav följer att ansvarighet för ställföreträdare kommer att kunna fastställas om preskriptionstiden för den juridiska personen förlängts

• Sida 69
•  Original

Prop. 1981/82:96 69

enligt särskilt beslut eller på grund av betalningsuppsktw. En sådan koppling föreslås också i fråga om ställföreträdares ansvarighet enligt ML. FKL. AVGL och SjL.

Särskilda bestämmelser om indrivningspreskription eller hänvisning till UBL:s preskriptionsregler finns f.n. i ML. FKL. SjL. KupL. AVGL. lagen om fclparkeringsavgift och lagen om påföljder och ingripanden vid-olovligt byggande m.m. Dessa särskilda bestämmelser och hänvisningar ersätts nu av den föreslagna lagen om preskription av skattefordringar m.m. '

Slutligen återverkar den föreslagna enhetliga preskriptionstiden för skattefordringar m.m. på bestämmelserna i 3 å lagen (1971:1tl72) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. .

Allmän förmånsrått följer enligt 11 å förmånsrättslagen ('19'7tf11979) med fordran på skatter och allmänna avgifter i de fall och med de begränsningar som särskilt föreskrivs. De. åsyftade ft'ireskrifterna återfinns i lagen om förmånsberättigade skattefordringar.

Förmånsrätten för skatter Och avgifter som följer de allmänna preskrip- tionsreglerna har tidsmässigt begränsats. Beträffande sådana fordringar föreskrivs att förmånsrätt föreligger endast om konkursansökning gjorts inom fem år efter utgången av det kalenderår under vilket skatten ellcr avgiften skulle ha erlagts eller. om särskilt beslut meddelats om betalnings- tid. enligt detta beslut (3 å andra stycket).

Genom att dessa skatter och avgifter kommer att omfattas av den föreslagna lagen om preskription av skattefordringar m.m. bortfaller skälen för den beskrivna särregleringen. Jag föreslår sålunda att andra stycket i paragrafen får utgå.

En mångfald medelslag faller f.n. under de allmänna reglerna om tioårig preskription. Förslaget innebär beträffande dessa medelslag helt nya principer för beräkningen av preskriptionstiden. i första hand en kraftig förkortning till en i princip femårig preskriptionstid. Till dessa medelslag hör bl.a. arvs- och gåvoskatten. En remissinstans pekar på ett speciellt problem som rör denna. Arvslotter och gåvor som kommer från samma person inom en tioårSperiOd skall nämligen enligt 19 och 4.1 åå AGL läggas samman vid skatteberäkningen. Det senaste förvärvet skall beskattas på "toppen" av de sammanlagda förvärven under perioden eftersom skatteskalan är progressiv. Motivet till att sammanläggningstidcn bestämdes till tio år var bl.a. att skatten omfattades av reglerna om tioårig preskription (jfr prop. 1958: 145 . s. 68 och 70). Enligt min mening finns det inte någon anledning att låta den föreslagna förkortningen av preskriptionstiden få återverkningar på sam- manläggningsregeln. Denna anger endast en metod att beräkna skattens storlek. Metoden kan givetvis tillämpas även om någon av de fordringar som ingår i beräkningsunderlaget är preskriberad.

• Sida 70
•  Original

Prop. 1981/82:96 70

95”

10.

& & 1978z87 & Budgetdepartcmentct

Lag om preskription av skattefordringar m. m.

Delbetänkande av utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen

Stockholm 1978

• Sida 72
•  Original

Prop. l981/82z96 72

Sammanfattning

Betänkandet utgör en tredje etapp i utredningens arbete. Det innehåller reformerade bestämmelser om fordringspreskription vilka bestämmelser avses bli tillämpliga inom hela området för skatter. tullar och avgifter. Den nuvarande ordningen med två skilda preskriptionssystem — dvs. att preskription sker antingen enligt 1862 års preskriptionsförordning eller de särskilda föreskrifterna i uppbördslagen — ersätts således med en ny lag. som kallas lag om preskription av skattefordringar m. m.

Den femåriga preskriptionsfristen enligt uppbördslagen( 195337?!) behålls i lagförslaget. Vissa ändringar i fråga om fristens beräkning föreslås dock. F. n. gäller som preskriptionsutlösande faktor fordringens förfallodag enligt verkställd debitering eller — för vissa fall — det beslut varigenom fordrings- anspräket fastställs till betalning. Enligt förslaget skall preskriptionstiden i princip börja löpa från utgången av det kalenderår då fordringen påfördes gäldenären.

Från huvudprincipen att preskriptionstiden utgör fem år med början vid utgången av det kalenderår då fordringen debiterades eller fastställdes görs vissa undantag.

Till en början föreslås ett s. k. framskjutet preskriptionsinträdc i de fall där gäldenären har medgetts anstånd med betalningen av fordringen helt eller delvis. Fordringen preskriberas då i sin helhet tidigast två år från utgången av det kalenderår då anståndet upphörde att gälla. Framskjutet preskriptions- inträdc gäller också vid offentligt ackord enligt ackordslagcn ( 1970:847 ).

En annan nyhet i förslaget utgör institutet preskriptionsförlängning. Det innebär att den ordinarie preskriptionstiden om fem år under vissa angivna förutsättningar får förlängas genom ett särskilt myndighetsbeslut. Genom ett sådant beslut förlängs preskriptionstiden med en fast period om två är. Förlängningstiden är maximerad till tio år. För att så lång tid skall kunna uppnås. krävs således fem särskilda beslut.

Förlängning av preskriptionstiden får ske om gäldenären sedan fordringen har överlämnats till indrivning gör sig av med utmätningsbar egendom i syfte att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för fordringen. håller sig undan eller stadigvarande vistas utomlands och därvid saknar utmätningsbar egendom här i landet. I samtliga dessa 5. k. sabotagefall beslutar kronofog- demyndighet om förlängning. Beslutet skall obligatoriskt överprövas av vederbörande länsskatterätt eller efter den 1 juli 1979 länsrätt.

Preskriptionstiden får enligt lagförslaget även förlängas om gäldenär har träffat en överenskommelse om avbetalning på en skatteskuld om förläng- ning är nödvändig för att betalningen skall kunna fullgöras.

Ett förlängningsbeslut träffar i princip alla dem — gäldenärer och borgensmän _ som vid beslutstillfället var ansvariga för betalningen av fordringen.

Det föreslås att lagförslaget skall träda i kraft den 1 juli 1979.

• Sida 73
•  Original

Prop. l981/82z96 73

1. Förslag till Lag om preskription av skattefordringar m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

'l'illämpningsområde

[ & Denna lag är tillämplig i fråga om preskription av det allmännas fordran. som skall drivas in enligt bestämmelserna i uppbördslagen (19532272).

Preskriptionstid

25 Preskripticmstidcn är fem år.

$&" Preskriptionstiden börjar löpa vid utgången av det kalenderår. då fordringen påfördes gäldenären. Har fordringen avräknats på slutlig skatt enligt uppbördslagen( 1953272) eller på slutlig avgift enligt lagen ( 1959:552 om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring. m. m.. löper preskriptitmstiden dock från utgången av det kalenderår. då fordringen har påförts som slutlig skatt eller slutlig avgift.

45 Har gäldenären medgivits anstånd med betalningen av fordringen eller del av denna. preskriberas fordringen i sin helhet tidigast två år från utgången av det kalenderår. då anståndet upphörde att gälla.

Sä l—lar enligt aekordslagen (.197(1:847) god man förordnats. preskriberas fordringen tidigast två år från utgången av det kalenderår. då förordnandet har skett. eller. om offentligt ackord har kommit till stånd. från utgången av det kalenderår. då det skall vara fullgjort.

Förlängning av preskriptionstid

6.5 Sedan fordringen har överlämnats till indrivning. får preskriptionstiden förlängas om den som svarar för betalningen av fordringen. överlåter. upplåter eller undanskaffar egendom.'som kan tas i anspråk vid indrivning- en. och det kan antas ha skett för att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för fordringen.

7 & Sedan fordringen har överlämnats till indrivning. får preskriptionstiden förlängas om den som svarar för betalningen av fordringen eller ställföre- trädare för denne

1. saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var han uppehåller sig.

• Sida 74
•  Original

Prop. 198"l/82:96 74

2. inte kan anträffas på känt hemvist inom riket och det inte kan klarläggas var han uppehåller sig samt det kan antas att han håller sig undan eller

3. stadigvarande vistas utomlands och det kan antas att egendom. som här i riket kan tas i anspråk vid indrivningen. inte förslår till betalningen av fordringen.

8 & Har den som svarar för betalningen av fordringen skriftligen förbundit sig att betala i särskilda poster. får preskriptionstiden förlängas om det är nödvändigt för att betalningen skall kunna fullgöras.

9; Preskriptionstiden förlängs genom beslut. Beslutet innebär att preskrip- tionstiden i fråga om den beslutet avser löper ytterligare två kalenderår. l—"örlängning får ske med högst tio år.

10 & Svarar flera solidariskt för betalningen av fordringen. och har beslut om förlängning fattats mot en av dem. preskriberas fordringen gentemot de övriga tidigast den dag. då f("örlängningstiden löper ut.

11 & Beslut om förlängning gäller genast. Försäljning av utmätt egendom eller därmed liknande åtgärd får inte äga rum innan beslutet har vunnit laga kraft.

Innebörden av preskription m. m.

12- 5 Preskription innebär att åtgärder för att kräva ut fordringen inte längre får vidtas. Rätten att kräva ut fordringen ur egendom. i vilken det allmänna har panträtt till säkerhet för fordringen berörs dock inte.

13 & Preskription av Iun'udfordran omfattar även fordran på ränta och annan tilläggsft'jrpliktelse samt fordran på grund av borgen.

14 & Svarar flera solidariskt för betalningen av fordran. som har påförts dem vid skilda tillfällen. inverkar det f("irhållandet att preskription har inträtt mot någon av dem inte på de övrigas betalningsansvar.

Behörighet att fatta beslut m. m.

[5 & l"(")rlängning av preskriptionstid beslutas av den kronofogdemyndighet som skall verkställa indrivning av fordringen.

Beslut om förlängning får av kronofogdemyndighet fattas utan att den som berörs av beslutet har underrättats om det som har tillförts ärendet genom annan än honom själv.

• Sida 75
•  Original

Prop. l981/82:96 75

l6ä Beslut sotn kronofogdemyndighet har fattat med stöd av bestämmel- serna i 6—7 åå skall omedelbart översändas till länsskatterätten i det län. där myndigheten är belägen. Länsskatterättcn prövar snarast om förutsättningar för förlängning har förelegat.

Besvär m. m.

l7ä Talan mot beslut som kronofogdemyndighet har fattat med stöd av bestämmelserna i 8 å förs genom besvär hos länsskatterätten i det län. där myndigheten är belägen.

18 5 Det allmännas talan i mål om förlängning av preskriptionstid förs av den kronofogdemyndighet som har beslutat om förlängningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. Lagen tillämpas även på fordran som vid ikraftträdandet ännu inte har preskriberats enligt äldre bestämmelser. Preskription inträder dock inte i något fall tidigare än vid utgången av år 1981 om så inte skulle ha skett även enligt äldre bestämmelser.

• Sida 76
•  Original

Prop. 1981/82:96

Föreslagen lydelse

7lå

2 mom. Har arbetsgivare verk- ställt skatteavdrag för preliminär skatt men icke inbetalat det innehåll- na beloppet. må lokal skattemyndig- het icke fastställa ansvarighet för arbetsgivaren senare än fem år efter utgången av det uppbördsår då sådan kvarstående skatt skulle ha erlagts. som svarar mot preliminär skatt för det inkomstår då skatteav- draget verkställdes. Avser skatteav- draget kvarstående skatt. må fast- ställelsen icke ske senare än fem år efter utgången av det uppbördsår. under vilket skatten skolat erläggas enligt verkställd debitering.

Åtgärder för indrivning av skatt. som arbetsgivare inna/trilla genom skattt'awlrag. må icke vidtagas senare än fem år efter utgången av det uppbördsår då beslut om fastställelse anligtftfirsta stycket meddelades.

l—lar arbetsgivare underlåtit att verkställa skatteavdrag. må hans ansvarighet för skatten icke faststäl- las och ej heller åtgärder för uttagan- de av skatten vidtagas mot honom sedan arbetstagarens ansvarighet för skatten upphört enligt 1 inom.

Utan hinder av vad man föreskri- vits må kammarrr'itts eller regerings- rättens bas/ut varigenom arbetsgivare

ålagts ansvarighet jt'ir arln'tstagarcs

1 Lagen om omtryckt 1972:75. Senaste lydelse av lagens rubrik 19742771.

Har arbetsgivare verkställt skatte- avdrag för preliminär skatt men icke inbetalat. det innehållna beloppet. må lokal skattemyndighet icke fast- ställa ansvarighet för arbetsgivaren senare än fem år efter utgången av det uppbördsår då sådan kvarståen-

de skatt skulle ha erlagts. som svarar

mot preliminär skatt för det inkomstår då skatteavdraget verk- ställdes. Avser skatteavdraget kvar- stående skatt. må fastställelsen icke ske senare än fem år efter utgången av det uppbördsår. under vilket skatten skolat erläggas enligt verk- ställd debitering.

llar arbetsgivare underlåtit att verkställa skatteavdrag. må hans ansvarighet för skatten icke faststäl- las sedan arbetstagarens ansvarighet för skatten upphört.

• Sida 77
•  Original

Prop. BSI/82:96 Nuvarande lydelse skatt verkställas inom en tid av två år

från utgången av det uppbördsår då beslutet meddelades.

77

Föreslagen lydelse

77 a % Har den som företräder arbetsgivare. som är juridisk person. verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala det innehållna beloppet i tid och ordning som i 77% sägs. är han jämte

arbetsgivaren betalningsskyldig för skattebeloppet jämte restavgift. Betal- ningsskvldigheten mä jämkas eller eftergivas när särskilda skäl föreligga.

Talan om äläggande av betalningsskyldighet enligt första stycket föres vid allmän domstol.

Yrkande om åläggande av betal- ningsskyldighet som nu sagts mä icke framställas oeh ej heller åtgärder för indrivning vidtagas sedan arbetsgi- varens ansvarighet för skattebelop- pet bortfallit på grund av bestäm- melserna i 71 &. Utan hinder härav mä dom. varigenom sär/an betal- ningsskyldighet ålagts. verkställas inom en tid av två årfrån utgången av det uppbördsår då domen vunnit laga kraft. Hos den som blivit ålagd betalningsskyldighet mä indrivning ske i samma ordning som gäller för restförd skatt.

Yrkande om äläggande av betal- ningsskyldighet som nu sagts mä icke framställas sedan arbetsgivarens an- svarighet för skattebeloppet bortfal- lit pä grund av bestämmelserna i 71 s. Hos den som blivit ålagd betal- ningsskyldighet mä indrivning ske i samma ordning som gäller för rest- förd skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller restavgift på grund av betalningsskyl- dighet cnligt första stycket äger söka beloppet äter av arbetsgivaren. Därvid gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i 76 5 om uttagande av skatt som arbetsgivare betalat för arbetstagare.

Denna lag träder i kraft den ] juli 1979.

• Sida 78
•  Original

Prop. l981/82:96

Prop. 1981/82:96

1.2. Tillämpningsområde

Utredningen föreslär att den nya preskriptionslagstiftningens tillämp- ningsområde skall avse det allmännas fordringar som lär drivas in i den ordning som anges i UBL.

• Sida 84
•  Original

Prop. l98l/82z96 84

Kamtnarrdtlerna [Jönköping och Sundsvall ansluter sig till utredningens förslag. Avgränsningen av tillämpningsomri'tdet il'rz'igasätts av andra remiss— instanser som i stället förespråkar en utvidgning av tillämpningsområdet. Det gäller bl.a. RSV som understryker att en så langt möjligt enhetlig preskriptitmslagstil'tning underlättar indrivningsarbetct. Enligt RSV:s mening kan det ifrågasättas om den omständigheten att vissa andra medelslag— t. ex. rättegångs- och rättshjälpskostnader -- drivs in först sedan lagakraftägande avgörande föreligger bör medföra att dessa medelslag lämnas utanför den enhetliga regleringen. Även kronofogdemyitdigheterna i Malmö. Göteborg. Trelleborg och l..-"ddevaI/a uttalar att tillämpningsområdcl för den föreslagna lagen bör utvidgas att omfatta även domstols- och rättshjälpskostnader. .IK framhåller att det skulle vara till fördel om ytterligare fordringar som faller under begreppet allmänt mål kunde föras in under en lag av den fi'ireslagna beskaffenheten.

1.3. Preskriptionstid

Utredningens förslag att den ordinarie preskriptionstiden. förde fordring- ar varom här är fråga. bör vara fem år godtas av de flesta remissinstanserna. Däremot råder det delade meningar om vad som lämpligen bör utgöra utgångspunkt för beräkning av preskriptionstiden. Den föreslagna möjlig- heten till förlängning har föranlett nägra remissinstanser att väcka frågan om inte en kortare ordinarie preskriptionstid än fem år är motiverad. medan andra föredrar en utsträckt ordinarie preskriptionstid för att undvika särskilda beslut om förlängning.

Utredningens förslag avseende s. k. framskjutet preskriptionsinträt'lc i samband med anständ med betalning av l'ordring och vid offentligt ackord godtas i huvudsak av remissinstanserna.

Den femåriga preskriptionstiden godtas av SA('().='".S'R. Enligt organisatio- nen skulle en kortare tid medföra ett betydligt hårdare indrivningsklimat medan en längre tid är andra sidan inte skulle förbättra indrivningsrcsultatet i nämnvärd män. Den skattskyldige skulle förmodligen anse det meningslöst att försöka få ordning på sin ekonomi om preskriptionstiden gjordes längre än fem år. En femårig preskriptitmstid som huvudregel anses avfinsäkrings- rätten för tllellt'lnsverige vara väl avvägd med hänsyn till såväl det allmännas som de enskildas intressen. Uppfattningen att den ordinarie preskriptions- tiden bör vara fem år delas även av Sveriges advokatsamj'und. SA I". .S'venska lmnkjöreningen och Sveriges industri/örl)und. Även Föreningen Sveriges kronojogdar anser den föreslagna femåriga preskriptionstiden väl anpassad till det praktiska behovet i nm'malfallet. Länsstyrelserna i Stockho/ms. Södermanlands. Malnnfihns och l""c'isterbottetts liin ansluter sig också till utredningens uppfattning att den normala preskriptionstiden bör vara fem år.

JK anser den föreslagna preskriptionstiden som lämplig om den förenas

• Sida 85
•  Original

U|

Prop. l981/82z96 8

med sådana möjligheter till förlängning av preskriptirmstiden som förslaget innehåller.

Kunmmrriitren i Sundsvall berör också preskriptionsft'irlängningens påver- kan på den ordinarie preskriptionstiden. L"n preskriptionstid om fem år. som dessutom liksom hittills är obrytbar. torde enligt kammarrätten böra accepteras. Möjligen kan skäl anföras för att förkorta preskriptionstiden till fyra år med hänsyn till att ca 9!) procent av fordringsbeloppen drivs in under de tre första ären. ()m institutet preskriptionsft'irlängning gentunförs. bör man enligt kamimirrättens mening överväga att förkorta den vanliga preskriptionstidcn för skattefordringar m. m. till fyra är. Det kan även enligt skatletilläggsuircdningen sättas i fråga om inte en kortare preskriptitmstid är fullt tillräcklig för att tillgodose det allmännas berättigade intressen i nu förevarande sammanlmng. Utredningsförslaget öppnar möjlighet att. i fall av betalningssalmtagc eller dä gäldenär erbjuder sig att betala sin skuld i särskilda delposter. genom beslut förlänga preskriptionstiden. Emellertid är skattetilläggsutredningen vid en samlad bedömning inte beredd att föreslå en kortare preskriptionstid.

RSV kritiserar den föreslagna ordningen med möjlighet till preskriptions- fi'irlängning och för i stället fram alternativet att generellt fifirlänga den ordinarie preskriptionstiden till tio år. För att uppnå samma begränsning i ett sådant lagförslag som i utredningens kan en generell tioårsfrist enligt verket kompletteras med regler som ger exempelvis kronofogdemyndigheterna möjlighet att efter fem år avkorta statens fordran. [969 års punktskatte- utredning pekar också på alternativet att ersätta möjligheten till preskrip- tionsförlängning med en generell längre preskriptitmstid.

Krono/bgdcmymlig/ielernu i Göteborg och rl-Iurieslud förordar i första hand en preskriptionstid av tio åri likhet med vad som gäller för civila fordringar. Kronofogdemyndigheten i Göteborg anför, att en betydande fördel med en sådan ordning är att det administrativa merarbete som följer med förlängning av preskriptionstid bortfaller. Vidare när man likställighet i princip med vad som gäller beträffande civila fordringar. En så lång preskriptionstid förutsätter emellertid att kronofogdemyndigheten får datateknik till hjälp för bevakning av de allmänna målen sedan det mer aktiva indrivningsskedct har passerats. [ andra hand tillstyrker kronofogdemyndigheten utredningens förslag om fem års preskriptionstid.

Den föreslagna huvudregeln att preskriptitmstidcn börjar löpa vid utgången av det kalenderär då fordringen pafördes gäldenären. godtas av flera remissinstanser. lil. a. av försökringsriitiwi för Mel/unsverigi'. kum/nur- riinernu i .lönkr'iping och Sundsvall. IK och migru liinszriyrc/scr samt ('n'/lerar! kmnojiigdt'nrvndig/leter.

Förslaget att preskriptionstiden börjar löpa fran utgången av kalcndcriu'i stället för uppbördsår innebär enligt liirrss/_vrt'lst'n [ Stockholms liin en förenkling för hade myndigheten och allmänheten. Krom)j'ogtlernyruligliclm i Malin/i anser att fördelarna för allmänheten med beräkning med

• Sida 86
•  Original

Prop. 1981/82:96 se

utgångspunkt från kalenderår. bör väga över de indrivnings- och uppbörds— tekniska invändningar som kan göras mot en sådan regel. Föreningen Sveriges kronojiz'igdar. SAF. Svenska bankfr'ireningen. Sveriges industri/ör— bund och Sveriges azlvoka/samfiuzd uttalar sig också för preskriptionstidens anknytning till utgången av kalenderåret.

Skalleiilliiggsu[redningen föreslär i stället att utgångspunkten för preskrip- tionstidens beräkning skall vara det kvartal. då fordringen påfördes gäldenären. Det nuvarande systemet. liksom utrcdningsfi'irslaget. innebär att preskriptionstidens längd kan variera betydligt med anledning av förhållanden som den skattskyldige inte råder över. Skattetilläggsutredning- en finner detta otillfredsställande och menar att reglerna bör utformas så att preskriptionstidens längd skall variera i mindre grad än f. n.

Utredningens uppfattning att uppbördsår är olämpligt som utgångspunkt delas inte av SA CO/SR som anser det naturligast att knyta preskriptionstiden till uppbördsår resp. kalenderår alltefter sättet för uppbörden av det aktuella medelslaget. SACO/SR pekar vidare på att förslaget innebär att preskrip— tionstiden för slutlig skatt börjar löpa flera månader innan den första uppbörden förfaller till betalning. Liknande synpunkter utvecklas av kranofogdemyndiglzeten i Skövde. Utformningen av bestämmelsen innebär. enligt kronofogdemyndigheten [ Huddinge, ifråga om kvarstående skatt och avgift att preskription inträder 14 månader tidigare än enligt nuvarande bestämmelser i UBL. RSV visar på samma konsekvens och drar. med hänvisning till underlag från kronofogdemyndigheten i Borås. slutsatsen att om indrivningsresultatet från Borås är representativt för hela landet. skulle det under de 14 sista månaderna indrivna beloppet Omräknat. representera ett totalt bortfall om 2-4 milj. kr.

För att få full visshet om när en fordran på skatt eller avgift verkligen påförts gäldenären torde det. enligt krmiafogdemytidig/teten i Malmö. rent praktiskt krävas att alla indrivningshandlingar innehaller uppgift därom. LRF menar att i de fall påföringen anses ske vid databehandling måste det framgå av underrättelsen till gäldenären när påföring skett. Lokala skanemyndig/teten i Helsingborg föreslår att förfallodagen. i stället för påföringstillfället. bör vara utgångspunkt för preskriptionstiden. Preskrip- tionstiden blir i vissa fall längre om förfallodagen används.

Även R FV har erinringar i fråga om utredningens förslag att vid beräkning av preskriptionstid utgå från när fordringen pafördes. F.nligt gällande bestämmelser skall RFV fastställa avgiftsunderlag för arbetsgivarzwgifterna och i förektunmande fall tillställa arbetsgivaren räkningar pä preliminär resp. slutlig arbetsgivaravgift. Räkning pa preliminär avgift skall översändas till arbetsgivaren senast den 25 januari under utgiftsåret och räkning pä slutlig avgift tillställas honom senast den 15. januari andra året efter utgiftsåret. För de datamaskinella bearbetningarna i fråga om debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter svarar emellertid RSS-" och länsstyrelsernas dataenheter. Beräkningen av avgifterna och utskriften av räkningarna sker antingen hos

• Sida 87
•  Original

Prop. l981/82z96 87

dataenheten vid länsstyrelsen i Stockholms län eller hos RSV".

Framställningen av räkningar" på slutlig avgift sker såväl i november som under första veckorna i januari. innan utsändningen till den 15 januari äger rum. Utredningens förslag att tidpunkten för den datastyrda uträkningen av avgifterna skall vara avgörande för preskriptit.)nstidens inträde skulle därför medföra. att fordringarna. på vilka räkningar tillställts arbetsgivaren för betalning vid samma tidpunkt. skulle bli preskriberade vid olika tidpunkter. Denna ordning förefaller RFV olämplig och enligt verkets mening är det också orimligt att i vissa fall låta preskriptionstiden börja löpa innan gäldenären ens fått kännedom om det allmännas fordran mot honom. RFV vill därför föreslå. att tidpunkten för uppkomsten av fordran på arbetsgivar- avgift inte görs beroende av tidpunkten för den datamaskinella uträkningen av avgiften utan av den tidpunkt. dvs. det kalenderår.'dä räkning på avgiften tillställts arbetsgivaren. '

I detta _sammanhang påpekar RFV. att det vid anmälan för indrivning av restförda arbetsgivaravgifter inte framgår av indrivningshandlingarna när avgiften beräknats utan endast vid vilken uppbörd det för indrivning anmälda beloppet skulle ha erlagts. Att vid slutet av preskriptionstiden. dvs. flera år efter avgiftsdebiteringcn. utforska när avgiftsbeloppet räknats "ut datamaski- nellt skulle såväl för kronofogdemyndigheterna som för RFV medföra betydande administrativt merarbete. '

'Is'ammarrätrerna i Jönköping och Sundsvall har inget att" erinra mot förslaget om s. k. framskjutet preskriptionsinträde. RFV finnerförslaget'om framskjutet preskriptionsinträdc väl motiverat. Andra remissinstanser som uttryckligen godtar förslaget är SAF, Svenska ban/(föreningen, Sveriges industriförbuml och Sveriges advokalsamfund. ' ' '

1.4. Förlängning avlpreskriptionstid

Beträffande utredningens förslag att komplettera den ordinarie preskrip- tionstiden med en möjlighet att under vissa omständigheter förlänga den ordinarie preskriptionstiden med en ytterligare tidsrymd föreligger säväl positiva som kritiska remissyttranden.'

l-luvuddelen av remissinstanserna tillstyrker eller'godta'r'i'ttt det skall finnas möjlighet till preskriptionsförlängning i vissa fall. Skilda uppfattningar redovisas dock i fråga om i vilken omfattning förlängning bör kunna medges. Beträffande de kritiska eller negativa remissinstanserna gäller tveksamheten i första hand lämpligheten av att inom ramen fören s. k. massärendeprocess införa ett institut som kräver beslut grundade på omständigheterna i det enskilda fallet. '

Det av utredningen föreslagna förfarandet vid förlängning av preskrip— tionstiden lämnas i allmänhet utan erinran. Metoden kritiseras emellertid i vissa avseenden av en del remissinstanser. Kritiken riktas motatt förlängning skall ske genom upprepade beslut avseende korta tidsperioder. Vidare

• Sida 88
•  Original

Prop. l981/82z96 88

ifrågasätts den längsta tid för förlängning som utredningen ft”_'nreslagit. ] nägra yttranden tas ocksä upp fragan om inte tiden för förlängning i samband med avbetalningsuppgörelse skall knytas direkt till tiden för fullgörande av planen.

F.n allmänt positiv inställning till införandet av en möjlighet till preskrip- tionsft'fu'längning redovisas av_l'örsiikringsrällcn för illa/lansrerige, JK. LÖN, Iänsxtvrelse/'na i illa/målats och _S'c'ia'ermunlrum's' län. Kron(;]?)gde/nyndig/ze- tcmu är ocksä i huvudsak positiva till möjligheten till preskriptitmsft'fuläng- ning men förordar i allmänhet en restriktiv tillämpning. [(Milo/bydel)tyrzrl'ig- heter/nl [ Göteborg och tl-irlrit'sttu/ förordar dock i första hand en längre ordinarie preskriptionstid. [föreningen .S't'eriges krono/bgtlur förespråkar att en bestämmelse om preskriptionsft'jrlängning vid sabotage ges ett relativt vidsträckt innehåll för att inte regeln enkelt skall kunna kringgäs.

RFV finner förslaget att skattskyldiga och arbetsgivare som gör sig skyldiga till s. k. indrivningssabotage skall kunna avkrävas skatter och arbetsgivaravgifter under en förlängd preskriptionstid vara väl. motiverat. LO hälsar med tillfredsställelse att möjlighet till preskriptionsförlängning införs i de s. k. sabotagefallen. .

Kummurn'i/lwz UKM/(Wing är däremot tveksam inför ett förlängningsin- stitut. Skälet härtill är att de flesta enkätmyndigheterna uppgivit att det sällan förekommit att preskriptionsfristerna i 71 & UBl. utgjort hinder för att till fullo ta ut skatt genom _införsel eller genom frivillig betalning. Kanunarrätten befarar att uppfattningen Itos skattskyldiga och gäldenärer att preskriptions- reglerna är invecklade kommer att bestä, även framgent. i vart fall om . preskriptionslagstiftningen utökas med ett förlängningsinstitut. Kammarrät- ten har uppfattningen att i fall där gäldenären söker undgä indrivning genom att överläta. uppläta eller undanskaffa egendom i syfte att försvära det allmännas möjligheter att fä betalt är en snabb indrivning det effektivaste motvapnet. För att komma till rätta med en del av dessa svärbemäs'trtule fall pekar kammarrätten pä möjligheterna till ätervinning i konkurs. Enligt kammarrättens mening finns det mot bakgrund av det anförda skäl att vara restriktiv när det gäller att medge förlz'ingning av preskriptionstid. Endast sådana fall där ett uppenbart sabotage föreligger bör kunna drabbas av preskriptionsftfu'längning..Kammarrätten ställer sig tveksam till fi'ärslaget om förlängning i avbetalningsfallen. Kammarrätten befarar att bestämmelsen kan komma att förlänga förfarandet för skötsamma gäldenärer pä ett mindre tilltalande sätt. .

Tveksam till institutet preskriptionsförlängning är även SACO.-"SR som dock godtar att förlängning fär ske för att komma till rätta med sabotage- fallen och andra stt'fwtande fall där preskriptionstiden avvaktas utomlands. Förespråkare för en restriktiv tillämpning är Sveriges hunn'vrkx— och indum'im'guuisutiwz ["mnintlert'n'/gen och .S't'erigcs Köpnz(lamt/':',Sr/uuztl. Organisationerna anser att en preskriptionsfifu'längning kan vara motiverad under den uttryckliga förutsättningen att den enbart utnyttjas vid uppenbara

• Sida 89
•  Original

Prop. l98l/82z96 89

sabotagefall och dä det rör sig om betydande belopp. .S't'urigex tult'okulmm- fitnd godtar att beslut om preskriptiottsft'irli'ingnittg kan fattas vid klara fall av indrivttingssabotage. Även' SAI-'. Svenska hanMöre/lingen och .S't't'rigei' ill(lll-t'frf/Örluntd finner det rimligt att sabotagehandlingar som summan- hänger med gäldettärettsupptrå'tdande under indrivningsärendets handlägg— ning skall kunna utsträcka preskriptionstiden. För en restriktiv tillämpning uttalar sig även nägra kronofogdemyndiglteter. bland dent krmtajbgdemyn- (lig/teten [ Huddinge. som menar att förlängning bör ske endast i fall där gäldenären genom sitta dispositioner visat bristande lojalitet mot staten som borgenär. Sälunda bör. förlängning inte kutttta komnta i fraga enbart av det skälet att gäldenären lämnat landet. om detta skett t. ex. .för fullgörande av militärtjänstgöring i hemlandet eller av annat godtagbart skäl.

Möjligheten till förlängning i avbetalningsfallen kommenteras särskilt av RFV. .S'A('()..--"'.S'R oeh LRF som är positiva till den. SAI-'. Svens/'ta [mn/(f("ire- ningen och .S't'eriges int/1(.vlri/örlmnd anser det angeläget att möjliggöra en sädan preskriptit'msförlängning sä att gäldenärer utan att räka i betalnings- svärigheter kan fullfölja sin'a intentioner att betala sitta skatteskulder.

Förslaget om att införa institutet preskriptionsft'irlängning ltar ocksä rönt kritik. Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter av flera skäl, om det föreslagna institutet är ägnat att i praktiken utgöra någon önskvärd förbättring av det allmännas ställning som part i avgift- och skatteproeessen. I och för sig delar hovrätten utredningens uppfattning att behov kan föreligga av en längre preskriptionstid än fem år för att ge kronofogdemyndighet möjlighet att i fråga om fordringsanspråk som är föremål för indrivning godta frivilliga avbetalningsplaner som sträcker sig längre' än den normala preskriptionstiden. '

I fråga om de 5. k. sabotagefallen skulle det enligt hovrätten i praktiken vara fä fall där förli'tngning skulle behöva tillgripas samtidigt som beträffande dessa fall det nted fog kan ifrägasättas om nagra resultat verkligen skulle uppnas Linder den förlängda preskriptionstiden. Mot bakgrund ltärav ställer sig hovrätten mycket tveksam" till om det kan anses motiverat att för sabotagefallen medge en förlängning av pl't'Slx'I'lpllt'lllSllLlCll. Enligt hovrät- tens tttettittg katt det även ifragasättas om det i nägot fall över huvud taget katt anses lämpligt att inom ramett för en massät'endeprocess lata fragan om preskriptionstidetts längd vara avhängig av ett med ltättsyn till omständighe- terna i det enskilda fallet fattat beslut. För det fall beltov av längre preskriptionstid ätt fettt är katt anses föreligga i vissa fall torde bestämmelser nted generella regler om preskriptionsuppehäll eller preskrip'-:ionsavbrt.ttt. lämpligen ttted anknytning till ätgärder i slutet av den ordinarie preskrip- tionstiden. bli enklare och entydigare. ('.')m ('wervägande skäl trots allt skulle anses tala fördel föreslagna institutet preskriptionslk'irlängning. har hovrät— ten i och för sig inget att erinra mot huvtuldragen av den utformning som institutet fint i den föreslagna lagtexten.

Kunnnurrt'i/lcn [ Sum/xml! anser det tveksamt om den föreslagna regle-

• Sida 90
•  Original

Prop. l981/82:96 90

ringen får avsedd verkan. Med beaktande härav och då det här är fråga om lagstiftning som skall användas inom ratnen för en s. k. tttassärendeprocess katt det enligt kamntärri'tttens tttetting ifrågasättas om regelsystemet bör belastas ttted institutet preskriptionsförlängttittg. Det katt påpekas att behovet av att ha lagstiftningen i en särskild lag mittskar om de föreslagna reglerna i det avseendet får utgå. Omen ordning med f("ftrlängtting attses böra införas bör det enligt kammarrätten övervägas att begränsa förlängningen till fall som rör poster av viss storleksordning.

Kritiska till förslaget om preskriptionsft'ftrlängning är. som redan nämnts. RSV som för fram ett alternativ om en tioårig ordinarie preskriptit'ntstid och RRV. Det kan enligt RRV15 mening ifrågasättas vilket system. en längre ordinarie preskriptionstid eller ett systetn med förlängtting. som är att föredra vid en massärendehantering som det här är fråga om. Ett generell preskriptionstid skulle ge enkla och entydiga regler och inte heller kräva en särskild beslutsprocess. Ett sådant system är därför administrativt och kostnadsmåssigt mindre krävande än det föreslagna systemet med preskrip- tionsförlängning i vissa fall. Utredningen hänvisar emellertid också till skäl av social och psykologisk art. RRV vill mot denna bakgrund inte motsätta sig att utredningens förslag genomförs.

Beslut om förlängning av preskriptionstiden innebär enligt utredningen att preskriptionstiden löper ytterligare två år. För att uppnå maxitttal förläng- ningstid om tio år krävs således fem beslut om förlängning.

Skallerilläggsulredningen anser den föreslagna ordningen rationell och ändamålsenlig. Den innehåller till förmått för gäldenärens befogade intres- sen en garanti för att förutsättningarna för beslut återkommande omprö- vas.

Med hänsyn framför allt till administrativa svårigheter med de tvååriga bcslutsperioderna uttalar sig flera remissinstanser för beslutsperiodcr om fem år. T("O tror att en viktig och ofta förekommande målgrupp för förlängningsinstitutets tillätttpning blir den gäldcnärskategori som nted ofta mycket stora skatteskulder söker hålla sig undatt eller på attttat sätt försvåra indrivningen. Eftersom ambitionen att sabotera indrivningen oftast är syntterligen stor hos ifrågavarande klientel bör enligt organisationens bestämda ntening löptidett för ett beslut om förlängning omfatta fetn är. Detta underlättar arbetet för krottofogdemyndigltetett, som har att inför- skaffa den tttrednittg som krävs för beslutet. Ofta är det dessutom i dessa fall fråga om mycket kt'tmplicerad och tidsödattdc ittdrivning. Ft'jrutsättnittgarna för en effektiv planering av indrivttittgsarbetet blir därför större om kronofogdemyndigheten fran börjatt vet att preskriptionstidett är förlängd med fem ar.

Liknande uppfattning förs frattt av krunoft)gdemytidig/turerna i Stock/mhn. Huddinge. (ir'iteborg. Uddevalla. Skövde och I-kdkt'jping. l-"ör femåriga beslutsperiodcr uttalar sig också II).-V. Svenska spur/mnksji't'reningwt satnt [(f]ISS/_l'l'U/S't'l'l!(l i ( före/torg (N'/I lin/utv och l-"t'isterIm/tens län. Sistnämnda

• Sida 91
•  Original

Prop. l981/82z96 91

länsstyrelse pekar på att det korta förlängningssystemet medför ett betydande administrativt merarbete. Kammarrätten i Sundsvall anser att i det fall preskriptionsförlängning bör införas det lämpligaste sättet är att man öppnar möjlighet att under vissa förutsättningar komplettera den vanliga preskriptionstiden med en ytterligare tidsrymd.

I fråga om hur lång den totala förlängningsperioden bör vara diskuteras flera alternativ av remissinstanserna.

Den av utredningen föreslagna sammanlagt lS-åriga preskriptionstiden godtas av TCO. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och några kronofogdemyndigheter. nämligen de i Stockholm. Huddinge, Uddevalla och Falköping. Länsstyrelsen iSkaraborgs län anser att förlängningsperioden bör göras flexibel från två till tio år allt efter omständigheterna i det enskilda fallet.

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om inte de av utredningen anförda sociala skälen för att ej låta den ordinarie preskriptionstiden överstiga fem år också talar för att, främst av billighetshänsyn, den ordinarie preskriptionstiden inte bör kunna förlängas med så lång tid som 10 år. Med hänsyn till reglerna om talerättspreskription skulle annars vissa fordringar kunna leva kvar mer än 20 år efter det att de ursprungligen skulle ha erlagts. En maximal tioårig preskriptionstid förordas av RSV och kammarrätten i Sundsvall som anser att en fördubbling av den ordinära femåriga preskrip- tionstiden torde vara tillräcklig. För en sammanlagd tioårig preskriptionstid uttalar sig också LON. SACO/SR, Sveriges advokatsamfund, länsstyrelsen i Västerbottens län och kronofogdemyndigheten i Skövde. Kronofogdemyndig- heten i Göteborg föreslår likaså en sammanlagd preskriptionstid om tio år i sabotagefallen.

Vad gäller förlängning i samband med avbetalningsuppgörelser diskuterar skattetilläggsutredningen frågan huruvida det är möjligt att anpassa förläng- ningen av preskriptionstiden till vad som i det konkreta fallet behövs med hänsyn till avbetalningsplanen. RFV ifrågasätter om inte kronofogdemyn- dighetens förlängningsbeslut av praktiska skäl skulle kunna avse den tid avbetalningsplanen omfattar med möjlighet till ytterligare förlängning om denna inte följs. Även kronofogdemyndigheten i Göteborg för fram att preskriptionstiden i avbetalningsfallen bör förlängas med den tid som skäligen erfordras för att betalningen skall kunna fullgöras.

1.5 Innebörden av preskription m. ltt.

Några allmänna uttalanden har i detttta del inte gjorts av retttissittstanser- na. De synpunkter som lämnats redovisas i samband med gettomgättg av

spccialmotiveringen .

• Sida 92
•  Original

Prop. 1981/82:96 92

1.6 Behörighet att fatta beslut m. m.

Utredningens förslag att kronofogdemyndighet skall vara behörig att fatta beslut om förlängning men att detta beslut skall överprövas av länsskatte- rätten har mött stark kritik. Förslaget om överprövning röner den starkaste kritiken och förkastats av i stort sett alla remissinstanser.

I frågan om behörigheten att fatta beslut om förlängning i sabotagefall följer remissutfallet två huvudlinjer. Den ena linjen, som följer utredningens förslag — dvs. att kronofogdemyndighet tilläggs beslutsfunktionen men med möjlighet till besvär över beslutet hos domstol — förespråkas av RRV, de flesta länsstvrelserna och alla kronofogde/nyndigheter som yttrat sig i frågan samt SACO/SR och Föreningen Sveriges kronofogdar. Den andra linjen. som nära ansluter till reservationen i utredningen, innebär att behörigheten att fatta beslut läggs direkt på domstol omfattas bl. a. av RSV. JK. kammarrät- terna i Jönköping och Sundsvall samt Sveriges advokatsamjimd.

Sk(”roti/läggsu/rcilningen biträder utredningens förslag att kroiiol't')gde- myndighet bör ges behörighet att besluta om preskriptionsförlängning i sabotage-fallen och understryker vikten av att beslut om förlängning kan. fattas utan dröjsmål i sabotagefall.

l.änsstvrt'lswi [ Smek/mhn. Malmöhus. Skurrzlungs. l-"äs/erlnmens och Söder/nfinlands län anser också liksom utredningen att kronofogdemyndig- heterna skall kunna besluta om förlängning av prcskriptionstidcn men. som nämnts. utan att överprövning behöver ske. Länsstyrelsen i Stockholms län bedömer kronofogdemyndigbeterna som väl skickade att pa egen hand ta ställning till och avgöra om förutsättningar föreligger för en förlängning av preskriptionstiden. Liknande uppfattning framförs av de angivna länsstyrel- serna och av kronofogdemyndigheterna. Föreningen Sveriges krmmj'ogdar och SA ('()!SR förespråkar ocksä kronofogdemyndighet som behörig att fatta ' beslut.

Utredningens förslag om ("vbligatorisk överprövning möter kritik frän länsslvrelst'rnu och kronofögdcnrvn(ligheternu. l.änsslyrelsen i Stockholms län anser förslaget om överprövning vara byrz'ikratiskt och hävdar att kronofr.>gdemyndigheterna har full kompetens inom omradet och att rättssäkerheten tillgodoses genom att kronofogdemyndighetens beslut kan ("överklagas. Länsstyrelsen anser därutöver att utredningens förslag skulle öka länsrätternas arbetsbelastning. som redan i dag är allför stor. De "rättspolitiska" skäl utredningen anfört till förmän för ("werprövning förefaller enligt länsstyrelsen i .S'ödernmnlands län knappast övertygande. ('iäldenärcns befogade intressen tillgodoses bl. a. därigenom att kronofog- deim'ndighetens beslut bör fä ("överklagas. Inte heller .S'.-'l('(.).-*SR anser att behov av överprövning föreligger. ['Vi/"eningen Sveriges kröna/öglor finner inte nagot sakligt skäl för en överprövning. Erfarenheten genom åren av överprövningssystem inom olika rättsomräden visar ocksä att en sadan ordning sällan är meningsfylld. Enligt RRl :s mening kan det ifrägasättas om

• Sida 93
•  Original

Prop. l98 l/82:96 93

inte en sådan prövning mer fyller ett formellt krav än ett reellt behov. I samma ärende kan överprövning komma att ske vid fem olika tillfällen utan att nägot nytt tillförts ärendet.

l frägan vilken myndighet som hör fatta beslut i ärenden om förlängning av preskriptionstiden till”./K avständ frän utredningens förslag. Det förslag som utredningens majoritet i denna del stannat för utgör enligt .les mening en märklig h_vbrid. Understi'illning — i alla former — är ett inst::tut som är pä avskrivning i svensk rätt. Om man över huvud taget skall tillämpa umlerställning bör det enligt JKzs mening ske pä begäran av part. (_)bligatm'isk underställning bör däremot ersättas av en lösning med ett annat beslutsorgan. JK ansluter sig i övrigt till vad som anförts i reservaticmen.

Övriga remissinstanser som yttrat sig i frägan ansluter sig ocksä till uppfattningen i reservatitmen om att det hör ankomma pä domstol som första instans att avgi'ira om förutsättningar för förlängning av preskriptionstiden föreligger. Däremot finns ingen enhetlig uppfattning om vilken domstol. allmän domstol eller förvaltningsdomstol. som bör tilläggas uppgiften. '

Till reservanternas uppfattning att beslut skall fattas av länsrätt ansluter sig hovrällcn för Nedre Norr/amt. kunmmrriil/cr/m flört/(i)"ping och .S'umfst'a/f. LRF. Sveriges (ull'okalsamfimd. Sveriges lmnlverks- och il1(liistriorgaliisalion — Familjefir'remgen och Sveriges Köln;mrma/i'ir/mml. Även liinsslyrc/smz i Göteborgs och Bohus län anser att länsrätt skall besluta om förlängning och föreslär att det allmänna ombud som för statens talan enligt betalningssäk- ringslagen ocksä skall föra talan i samband med förlängning av preskrip- tionstiden.

RSV anser att förlängningsfrägan bör prövas av domstol. Utformningen av de rekvisit som enligt 6 och 7 åå i förslaget uppställts för ett förlängnings— bcslut talar enligt verkets mening för reservantermls förslag. RSV anser att den av utredningen föreslagna kopplingen till länsrätt inger betänkligheter. Utredningen s_vnes enligt verket inte till fullo ha beaktat de svärigheter som en sadan koppling ger upphov till. sz'u'igheterna hänger samman med att indrivningen mot den betalningsskyldigc i princip skall fortga utan hinder av att förlängningsfrägan inte är slutligt avgjord. Utredningens förslag bör enligt RSV bedömas utifrån att de betalningsskyldiga i de s. k. sahotagefallen är klart betalningsovilliga. De torde därför komma att driva fi:”)rlängnings- frägan sa längt som möjligt i de fall avgörandet ärav Clx'Ol'lOlTllSk betydelse för dem. t. ex. när kröntifogdemvndighet anträffar utmätningslmr egendom. Följden blir att de överklagar varje beslut om fi'ärlängning. Samtidigt kan de ("överklaga utmätningsbeslutet via överexekutor till hovrätt och högsta domstolen.

Med hänvisning till det anförda föreslär RSV att prövningen läggs pä tingsrätten.

SA F. Svenska bmiklli'ircningen och Sveriges imlusrrifi'irlum(i anser i likhet med reservanterna att drivmstolsalternativet bör väljas. men finner med

• Sida 94
•  Original

Prop. 1981/82:96 94

hänsvn till preskriptionsmalens karaktär det lämpligast att frägan handläggs av allmän domstol. '

Utredningens förslag att kronofogdem_vndighet beslutar om preskriptions- förlängningi samband med upprättande av avbetalningsplan som sträcker sig över längre tidsrymd än ordinarie preskriptionsfrist möter inte några int-'ändningar. SAF. Svenska bank/öreningen och Sveriges industrijörhmid biträder i sitt gemensamma _vttrande förslaget.

1.7 Besvär m. m.

Av de remissinstanser som förespräkar kronofogdemvndighet som beslutsmyndighet (1.6) behandlar nägra fragan om vilken domstol som bör utgöra bcsvärsinstans. Föreningen Sveriges kronoj'ogdar anser det tveksamt om länsrätt bör pröva frägor om preskription. Bedömningen av dessa frågor hör typiskt sett inte till sådan domstols kompetensrnnräde. Föreningen vill därför ifragasätta om inte reglerna om besvär över beslut om förlängning av preskription bör följa bestämmelserna om utmätningsbesvär. Beslut om fi.”)rlängning bör enligt kronoj'ogderm'm'lighelen i Göteborg fä överklagas endast i samband med klagan ("iver indrivningsätgärd. Med den ordning som kommitten föreslagit blir det risk för kompetenstvister mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol. Även kronoj'agrlentyndigheterna [ Hud- dinge. Södertälje och .S'kövde liksom SA (.."Or'SR är tveksamma till förslaget att länsrätt skall vara överprövnings- och best-'ärsinstans i fråga om preskrip- tionsförlz'ingning och förespräkar i stället att man anknyter till fullföljdsreg- lerna i utsöknings! :n och förslaget till n_v utsökningsbalk.

2.4. Förlängning av preskriptionstid

2.4.1. Rubrik

RSV anser att eftersom också 4 och 5 ss innehåller regler om preskrip- tionsförlängning rubriken bör förtydligas. Förslagsvis kunde den lyda "Beslut om förlängning av preskription".

2.4.2 6 5

Enligt paragrafen får preskriptionstiden förlängas. om den som svarar för betalning av fordringen sedan denna lämnats för indrivning gör sig av med utmätningsbar egendom i syfte att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för fordringen.

Kritiska synpunkter förs fram mot förslaget. att den handling som skall ligga till grund för beslut om förlängning måste ha ägt rum efter det att fordringen överlämnats för indrivning. av bl. a. RSV. länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län. skattetilläggsutredningen samt kronofogde- myndigheterna i Karlskoga, Södertälje. Hut/dinge, Lund och Malmö.

• Sida 98
•  Original

Prop. l981/82196 98

RSV (felar inte utredningens uppfattning att det bör krävas att de i 6 % intagna rekvisiten har uppfyllts sedan fordringen överlämnats för indrivning. Det är enligt verket svårt att förstå skälet till en sådan begränsning. Det'kan vidare uppkomma osäkerhet om när en förlängningsgrundande åtgärd har vidtagits. särskilt beträffande fordringar tillhörande kategorin handräek- ningsmcdel. där indrivningsärendena skickas mellan kronofogdemyndighet och uppdragsgivande myndighet och övervägande delen av tiden ligger hos den senare.

Utredningens åsikt att sabotagehandlingar som begåtts innan mål över- lämnats för indrivning får bemötas med lagstiftningsätgärder i fråga om talerättspreskription finner skattetilläggsutredningen inte övertygande. Vis- serligen är det uppenbart att det erfordras lagstiftningsinsatser av annat slag för att komma till rätta med de nu avsedda förfarandena. Emellertid är det tveksamt om någon annan lagregel kan förhindra betalningssabotage som vidtas t. ex. sedan gäldenären fätt misstanke om att hans skatteundanhäl- lande är upptäckt men innan fordringen har överlämnats för indrivning. Villkoret att fristen far förlängas endast om fi.")rfarandet har företagits sedan fordringen har lämnats över för indrivning bör enligt skattetilläggsutredning- ens mening utgä. Mt")tsvarande bör gälla för fall som avses i 7 s. Utmönstras detta villkor ur lagtexten föreligger behov av att pä annat sätt begränsa den tidsrymd inom vilken förfarande som avses i paragrafen skall ha företagits för att kunna grunda beslut om f("irlängning. Skattetilläggsutredningen anser att en praktisk lösning av problemet får anses vara att f("irfarande av nu avsett slag. såvitt avser det allmännas fordran på skatt. tull eller avgift. skall ha inträffat sedan tidpunkten för avlämnande av deklaration eller annan liknande handling. som borde ha utgjort grund för fordringen. har inträtt.

Olika modeller för att fastställa tidpunkten förs fram i andra remissyttran— den. Kronofogrlcmynrligltetc/1 i Karlskoga förespräkar en modell där möjligheten till preskriptionsförlängning är knuten till tidpunkten för fordrans fastställande. En sädan regel medför att parterna alltid i förväg vet frän vilken tidpunkt indrivningshindrande åtgärder kan föranleda preskrip- titmsförlängning. Som utredningens förslag är utformat kan den betalnings- skyldige inte veta när nämnda tidpunkt inträffar. Ix'ronojogrlwnymlig/wten i Huddinge föreslär att begränsningen skulle vara den som gäller för betalningssäkring. dvs. att den period skattefordran avser gått till ända eller att skatten dessförinnan förfallit till betalning. [.iinsstyrelscn i r'l-lalmölms län fi'ireslär debiteringstillfället som utgängspunkt.

[ fråga om avgränsningen av den personkrets som avses i paragrafen. anser .rkutlelil/äggsmredningen att med uttrycket "den som svarar för betalningen av fordringen" mäste förstäs gäldenär och borgensman men även företrädare som har älagts betalningsskyldighet enligt 77 a & UBL genom lagakraftägan- de dom. De förfaranden som avses i den nu förevarande paragrafen kan emellertid även företas av andra personer än de nu nämnda. t. ex.

• Sida 99
•  Original

Prop. wat/82:96 99

förmyndare. Vad angår juridisk persons skatteskuld kan ofta förfarandetm vidtas av nägon som inte är i ställningen att han kan "legalt" ha handlat för den juridiska personens räkning fastän det kan antas att legal ställfijäreträdare har initierat eller godtagit åtgärden. Det skulle leda till otillfredsställande konsekvenser om im'ändningar grundade på sådana situationer skulle förhindra beslut om preskriptionsförlängning. Bestämmelsen bör därför kompletteras med att avse även åtgärder av företrädare för betalningsskyl— dig. Uttrycket "företri'tt'larc" bör ges samma innehåll som företrädarebegrep- pet enligt bl.a. 77 a s UBL.

RSV behandlar fallet. att en fordran kanske inte kan hållas vid liv gentelnot företrädare p. g. a. att företrädaransvarct inte hunnit fastställas. Intresset av att hälla fordringen vid liv gentemot bolaget är i dessa fall stort. Likaså kan återvinningsinstitutet i konkurs föranleda att en fordran bör hållas vid liv gentemot bolaget. l nu anförda fall torde intresset att sabotera förlängningsprocessen vara stort. Om företrädarproccsscn inte hunnit så långt att dom hunnit meddelas medför den föreslagna konstruktionen att möjligheten att slutföra processen mot företrädare blir beroende av utgången i förlängningsärendct. Företrädarens åtgärder med sin privata egendom — den egendom som företrädarprocessen syftar till att ätkomma -— kan enligt förslaget i ett sådant läge inte föranleda prcskriptionsförlängning. inte ens vad gäller den presumtiva fordran som företrädarprocessen rör. l de fall det allmänna fi.”)rlorz'tr företrädaransvarsmalet p. g. a. att fordringar preskribe- rats tillkommer dessutom rättegångskostnaderna. En sådan ordning är enligt RSV:s mening otillfredsställande och inncbäri förhållande till de nin-'arande bestämmelserna en allvarlig försvagning av statens ställning gentemot de personer mot vilka lagförslaget vänder sig. Om förslaget genomförs måste de nu berörda olägenheterna undanröjas.

JK pekar på att i bl. a. (1 och 7 ss förekommer uttrycket "den som svarar för betalning av fordringen". JK vill ifrågasätta om man inte. för att underlätta läsningcn och förståelsen. kunde använda uttrycket "gäldenären eller annan som svarar etc.". Därmed uppnås bättre anknytning till främst 3

Sk("frieri/läggs”trail/tingen betonar det önskvärda i att reglerna om preskrip- tion är enkla och tydliga sa att såväl myndigheter och gäldenärer i varje situation utan egentliga toIkningssvärighetcr kan avgöra preskriptionsfrä- gan. l förevarande paragraf har föreslagits ett subjektivt rekvisit för beslut om förlängning ("det kan antas ha skett för att försvåra" etc. ...). Självfallet måste detta villkor normalt bedömas på grundval av "objektivt iakttagbara fakta. vilket även framgär av specialmotiveringen till paragrafen. Men det kan :i andra sidan antas att tvister om tolkningen av rekvisitets tillämplighet i det enskilda fallet maste uppkomma. Skattetilläggsutredningen vill under— stryka att det här ju rör sig om förlängning av preskriptionstid. alltså om beslut som inte :'iterverkar på det förfarande som har försvårat indrivningen. Mot denna bakgrund synes det fullt försvarligt att byta ut det nämnda

• Sida 100
•  Original

Prop. 1981/82:96 100

subjektiva rekvisitet mot ett objektivt villkor. förslagsvis att "förfarandet med hänsyn till föreliggande rnnständigheter kan anses ha minskat det allmännas möjlighet att få betalt för fordringen". I andra avseenden bör de objektiva villkoren skärpas. Paragrafen föreslås sålunda få följz'tnde lydelse. "Preskriptitimstiden får förlängas om den som svarar för betalning av fordringen eller företrädare för denne har överlåtit. upplåtit eller undan- skaffat egendom av ej obetydligt värde. som kunde ha tagits i anspråk vid indrivningen. och detta med hänsyn till föreliggande omständigheter kan anses ha påtagligt minskat det allmännas möjligheter att få betalt för ford ri n ge n.

Förlängning som nu avses får. i fråga om fordran som skall påföras med ledning av gäldenärs uppgift till myndighet. beslutas endast om åtgärd enligt första stycket har vidtagits sedan gäldenär lämnat eller hade bort lämna den uppgift som grundar fordringen".

Föreningen .S't't'riges kronofogdar föreslår i sitt yttrande att paragrafen ges ett mera vidsträckt innehåll. på så sätt att det räcker för kronofogdemyn- dighet att visa sannolika skäl för att överlåtelse etc. f("irekommit. Villkoret för förlängning bör enligt LIN-"förstärkas så att orden "kan antas ha skett" utbyts mot "på sannolika skäl kan antas att åtgärden vidtagits".

Sveriges tuli'nkalsunr/ilnrl anser att lagtexten bör preciseras så att därav framgår att förlängningsbeslut skall meddelas endast i klara fall av indrivningssabotage. Ft')rmulcringen i paragrafen "och det kan antas ha skett" bör ändras till "och det måste antas ha skett" eller alternativt "och det får antas ha skett". Därigenom tvingas den beslutande myndigheten till den avsedda noggranna prövningen av om förutsättningarna för förlängning föreligger. Av författningsförslaget framgår inte. enligt samfundet. om indrivningsåtgärd måste föregå beslut om preskriptionsförlängning. ] prak- tiken torde försök till undanskaffande av egendom konstateras först i samband med indrivningsatgärd. Samfundet anser att det i klarhetens intresse bör intas en bestämmelse med innebörd att förlängning får ske först sedan indrivningsåtgärd visat sig resultatlös eller otillräcklig.

Sveriges lmnlverks- och inr/torra)rgr/nisalion — Funriliqförcmgen och .S'l'erigus köpnmnn"förbund anser att preskriptionsförlängning skall få ske endast då fordringen uppgår till betydande belopp.

Kritik mot förslagets utformning i fråga om avgränsningen av sabotageåt- gärder framförs också av kum/nurräl/c'n [Jönköping. Enligt kammarrättens bedömning kan en lagstiftning. som utformas på det sätt som skett i paragrafen. komma att innebära att gäldenärer med mindre god solvens löper större risk än andra att få preskriptionstiden förlängd. Fall där exempelvis en rörelseidkare med betalningssvärigheter avyttrar tillgångar i syfte att skaffa sig ytterligare rörelsekapital torde ibland komma att vara svåra att särskilja från fall där syftet är renodlat indrivningssabotage. Kammarrätten avstyrker därför att en sådan bestämmelse som avses i (1 ? införs.

• Sida 101
•  Original

Prop. 1981/82:96 101

2.4.3 7 #

Paragrafen anger f("irutsättningarna för förlängning av preskriptionstid i det fall den betalningsansvarige eller ställföreträdare för denne inte kan nås. Med hänsyn till ändamålet med bestämmelserna ifrågasätter skafferi/läggs- utredningen om inte personkretsen som avses bör begränsas till den betalningsskyldige och legal ställff'ireträdare. Uttrycket ställföreträdare är inte entydigt och i vart fall kan det inte anses att vilken ställföreträdare som helst kan vara behörig att fullgöra skyldigheter i utmätningsförfarandet. t. ex. avlägga utmätningsed. Dct särskilda villkor för förlängning av prcskriptitmstid som föreslås i punkt 3. nämligen att det kati antas att egendom som här i riket kan tas i anspråk vid indrivningen inte förslår till betalning av fordringen. bör gälla även för förlängning med stöd av punkterna 1 och 2. De sistnämnda punkterna kan lämpligen föras samman i en bestämmelse.

Skattetilläggsutredningen anser att kontakt med gäldenären torde vara en grundläggande förutsättning för att kunna anmoda denne att betala en fordran. För förlängning bör det därför räcka att gäldenären inte kan anträffas. Det villkor som anges i punkt 2. att det kan antas att gäldenären håller sig undan. bör därför lämpligen utgå.

Sveriges köpmannaförbuna' anser att förlängning i de fall som avses i paragrafen bör få beslutas endast då fordringen uppgår till betydande belopp. Det bör också ställas krav på att gäldenärens beteende har skett eller kan antas ha skett för att försvåra indrivningen av fordran. För förlängning enligt punkt 1 och 3 bör det enligt LRF krävas att det görs sannolikt att ett illojalt undanhållande föreligger. RSV anser att lagtexten bör omformuleras på motsvarande sätt som verket föreslagit beträffande 6 &. RSV tolkar uttrycket "den som svarar för betalningen av f(n'dringen" så att det avser den som det finns i exegibel fordran mot. Med hänsyn härtill och i enlighet med de synpunkter som berörts under 6 & bör enligt RSV:s mening "ställföreträda— re." omformuleras så att begreppet motsvarar samma krets av personer som avses i bl. a. 77 a & UBL.

Sveriges (ulvokarxamjiunl fäster uppmärksamheten på den regel sorti föreslås under punkt 3. Denna regel syns enligt samfundet innebära att preskriptionstiden får förlängas — förutsatt att övriga rekvisit är uppfyllda— så snart den skattskyldige är utländsk medborgare som är bosatt i sitt hemland. Situationen kan t. ex. vara att en dansk medlmrgare. vilken är bolagsman i ett hant'lelsbolag med i övrigt svenska bolagsmän. har påförts svensk skatt p.g.a. hamlelsbolagcts verksamhet i Sverige. Samfundet vill ifrågasätta om preskriptionstiden i sådant fall bör få f("irlängas. så mycket mer som det nordiska handräckningsavtalet ger svenska myndigheter möjlighet att få fordran indriven i Danmark på i princip samma villkor som om den skattskylt'lige var bosatt i Sverige. Det bör enligt samfundets mening prövas

om lagtexten kan utformas sa att regeln endast kommer att avse svenska

• Sida 102
•  Original

Prop. l981/82z96 102

medborgare som stadigvarande vistas utomlands. Om regeln likväl anses böra behålla den generella utformningen så bör i vart fall av motiven framgå att nordiska medborgare. som är bosatta i sina respektive hemländer. bör undantas från tillämpningen av samma regel med hänsyn till existensen av det nordiska bandräckningsavtalet.

2.4.4 8 s*"

1 paragrafen sägs att preskriptionstiden får förlängas om den som svarar för - betalningen av fordringen skriftligctt förbundit sig att betala i särskilda poster och f("irlängningen är ni.")dvändig för att betalningen skall kunna fullgöras.

”( anser att efter ordet fullgöras bör läggas till "inom preskriptionstiden". Betalning av fordran torde. enligt skarten/läggs"!”redningen. i och för sig kunna fullgöras utan förlängning av preskriptionstiden eftersom frivillig betalning av preskriberad fordran får godtas. Avsikten med bestämmelsen torde dock vara att genom förlängning skall undvikas att fordringen preskriberas. Orden "för att betalningen skall kuttna fullgöras" bör därför bytas ut mot "för att förbindelsen skall kunna godtas".

Kronofogde)nyndig/teten i Södertälje lar_upp frågan om vilken karaktär f(i'trbindelsen att betala ltar. För att indrivning över huvud taget skall få ske krävs en giltig exekutionsurkund. Det ärfrämntande för svenskt indrivnings- väsende att vid sidan av exekutiottsurkunden låta gäldenären skriva på en särskild skuldförbindelse. Ett sådan skuldl't'frrbindelse skulle formellt sett kutttta åberopas i ett lagsökttittgsmål med följd att gäldenären ålades dubbel betalttingsskyldigltet. nämligen dels enligt beskattnittgsmyndighetens beslut. dels enligt lagsökningsutslaget. Däremot är det vanligt att kronofogdemyn- digheten upprättar ett skriftligt'avbetalningsntedgivande och låter gäldenä- ren skriftligen bckråfta att han fått del av det. litt sådant avbetalningsmcd— givande bör. om avbetalnittgstiden är tillräckligt lång. kunna åberopas för ett beslut om preskriptionsl'örlängnittg. Kronofogdemyttdighcten — sont finner den föreslagna bestämmelsen riktig i sak — anser att föreslagna 8 & fått en språkligt sett mindre lyckad utformning. Orden "skriftligen förbundit sig att betala" bör bytas ut.

Kruttol'ogdemyn[ligheten i Lidköping. som är tveksattt till lämpligheten av att förlänga preskriptionstiden i samband med avbetalningsuppgörelse. ifrågasätter om inte ränta skall utgå för tid efter "den vanliga preskriptions- tiden". förslagsvis gällattdc diskonto med 4 '.!-i tillägg. Kronologi/enrymlig- heten [ [.imlexlterg anser att förslaget bör kompletteras ttted ett andra stycke som ntedger möjlighet att förlänga preskriptionstiden om detär nödvändigt för att betalning skall kuttna fullgöras genom införsel.

RSV behandlar i sitt yttrande ett par puttkter i paragrafen. Enligt verkets mening bör "nödvändigt" ersättas med "skäligen erfordras". (ienom en sådan ändring ges kronofogdemyndigheten möjlighet att förlänga amorte- ringstidett i syfte att inte tvinga gäldenären att leva pa existensminimum. Ett

• Sida 103
•  Original

Prop. 1981/82:96 103

sådant beslut kan vara skäligt i vissa efterbcskattttingssituationcr. Likaså kan den föreslagna uppntjukttingen få till följd att gäldenären katt beltålla kapitalvaror som är av stort värde för just hottom eller henne. RSV tolkar utredningens uttalandett i spccialmotiverittgen på så sätt att förlängningsbe- slut endast katt meddelas om en realistisk antorteringsplan leder till att hela fordrittgen betalas. En sådan tolkning stöds också av lagtextförslagets uttryck "fullgöra". RSV ifrågasätter om detta är avsikten och om det är lämpligt.

2.4.5 9 r

Såsom RSVtidigare anfört i de allmänna synpunkterna på lagförslaget bör enligt verkets mening endast ett förlängningsbeslut kunna fattas. Om utredningens förslag följs bör lagtexten förtydligas genom tillägg enligt följande. " ..... Förlängning får ske sammanlagt med högst tio år". Den föreslagna lagtextens formulering "Beslutet innebär att preskriptionstidett i fråga om den beslutet avser löper ytterligare två kalenderår" är något oklar. Av beslutet torde. såvitt RSV förstår. endast framgå gäldenärens namn. Beslutet borde således endast kunna anses "avse" gäldenären. Utredningen uttalar dock att ett beslut om förlängning bör avse själva fordringett sotn sådatt och gälla alla som vid tidpunkten för beslutet om förlängning svarade för betalning av fordringen. I enlighet härmed borde lagtexten lta följande

lydelse. " ..... preskriptiottstiden i fråga om den fordran beslutet avser. . . 2.4.6 105

Paragrafen innehåller bestämmelser om rz'ittsverkningarna av förläng- ningsbcslut när flera är betalningsansvariga för samma fordran. Mot förslaget har kraftiga invändningar riktats.

Hot-'rätren för Nedre Norrland anför följande. För civila fordringar gäller i normalfallet att såväl fordran som borgensans 'ar eller solidariskt ansvar uppkommer samtidigt medan detta ej alls behöver vara fallet ittom skatte-. tull— och avgiftsområdet. Detta torde därför kunna motivera en regel om fullt ansvar för solidariskt ansvariga under en för envar sji'ilvständig preskrip- tionstid. Ont tttan enligt huvudregeln emellertid skall ha självständiga preskriptionsperioder förefaller det dock något oegentligt att. för det fallen av de ansvariga ådrager sig ett förlättgningsbeslut. detta också enligt 10 s får till följd att preskriptiottstidett för övriga ansvariga skulle kuttna bli förlängd. Ett törlängningsbcslut mot någon som genom myndighetsbeslut är solida- riskt ansvarig för fordringen bör därför enligt hovrättens mening ej beröra övriga ansvarigas preskriptionstider.

Enligt kuinmarrättens i]Önköping mening är de av utredningen anförda skälett inte tillräckliga för att låta beslut beträffande en gäldettär få så långtgående rättsverknittgar. som det här är fråga om. mot andra eventuella

betalnittgsattsva riga.

• Sida 104
•  Original

Prop. l981/82z96 ttt-t

Kritiska till förslaget att förlängningsbeslut skall gälla även solidariskt betalnittgsansvariga är även LRF santt SA F. Svenska [Hulk,/ÖF!!!Ifll_fJ('ll och Sveriges irtdustrtförlmml. De tre sistnämnda remissinstanserna anser att bestämmelserna i den föreslagna lt) & bör utgå och ersättas ttted en föreskrift att endast den som föranlett preskriptiottsförlättgning skall drabbas av densamma. Detta anses också lämpligt av rettt praktiska skäl: i attttat fall skulle de solidariskt ansvariga beltöva ittdras i handläggningen av förläng- ningsärettdet.

Den föreslagna regleringen ntedför enligt RSlf'jämfört ttted l-f ;" i förslaget att betalningsansvaret katt bli beroende av ttär förlättgningsbeslutet fattas. Utredningens av sikt är att förlättgningsbeslut skall kttnna nteddelas tidsmäs- sigt när som helst under preskriptionstiden. Detta ittttcbär att om en arbetsgivare nted stöd av 75 ;" första stycket UBL åläggs betalningsansvar året efter det att arbetstagaren påförts skattett katt preskriptionstiden för arbetstagarens betalningsansvar bli beroende av när förlängttittgsbeslut fattas. Om arbetsgivaren uppfyller rekvisitett för förlängning och förläng- ningsbeslutet fattas inom den preskriptiottstid som löper för arbetstz'tgaren omfattas enligt [då även arbetstagaren av förlängnittgsbeslutet. (".)m förlängaittgsbeslutet fattas ttndcr det sista året av arbetstagarens preskrip- tionstid berörs enligt 14 & arbetstagaren inte av förlängningsbeslutet. Såsom utredningen formulerat lagtextförslaget kommer ltl & att ocksa bli tillätttplig i de fall förlängningsbeslut fattas ttted stöd av s &.

RSV framhåller emellertid att de nu påpekade effekterna har ntindre praktisk betydelse för de betalningsansvariga med hänsyn till att den allmänna tioåriga preskriptionstiden gäller beträffande eventuella regres- skrav solidarerna emellan. Det anförda torde dock få betydelse för förlängningsprocessen. eftersom besvär enligt 33% andra stycket förvalt- ningsprocesslagen (1971 :291 ) får anföras av den som beslutet angår. Sålunda kan även sådana förlängningsbeslut som nted stöd av 8 få i förslaget fattas i största santförstättd med gäldenären p. g.a. inneltålleti 10 & bli föremål för en invecklad process.

[ syfte att vinna större klarhet föreslår./K att uttrycket "förlängaingstiden" byts ut mot uttrycket "den förlängda preskriptionstiden". Även skatte/ill— [t'iggxttira/ningen föreslar vissa otttfornutleringar samt att paragrafen skall kompletteras med ett andra stycke. där det utsägs att beslut om förlängning av preskriptionstid inte gäller tttot borgensman som ltar gjort förbehåll för borgens giltigltet vid sådant beslut.

2.4.7. Ils'

lltaragrafen föreskrivs att beslut om förlängning gäller genast. Vidare Siff—'$ att försäljning av ttttttätt egendom eller liknande ;"ttgärd inte får äga rum innan beslutet har vuttttit laga kraft. Några remissinstanser. RSV. skatte/ill— lfiggstnrwlningen. Inka/(ntidningen li'ir SHM'Ä'IIIIJIHX lfin (n' llt-iI'L'III-lI-L't'll Sym-,".

• Sida 105
•  Original

Prop. 1981/82:96 105

ges krmtofoga'ar och kmnofogtlcnrymlig/teten [ Malmö ifrågasätter om inte en uppmjukning av försäljnittgsft'trbudet bör ske. Den nämnda lokalavdelning— en och lvrunofog:It'mym'lig/telen i lindr'slu'rg anser att det av paragrafen klart bör framgå att försäljningsförbudet inte omfattar egendom sotn utntätts före preskriptiottstidens utgång.

Sk(ttterillt't'ggsufred/tingen uttalar följande. Avsikten med paragrafen torde ha varit att beslut varigenom preskriptionstiden förlängs skall gälla även om det inte vunnit laga kraft. I praktiken ltar bestämmelsen betydelse endast för kronofogdentyndigltets beslut och bör uttryckligen begränsas till att avse sådant beslut. Med hänsyn härtill bör bestämmelsen flyttas och placeras efter 15 å i lagft'ftrslaget. Visst undantag bör göras i andra mettingett (jfr förslaget till utsökningsbalk). "

2.5 Innebörden av preskription m. m. 2.5.1 12 s*

Förslaget innebär i första punkten inte någon ändring i gällande rätt. En fordran som omfattas av lagförslaget anses tttsläckt så snart den ftar preskriberats. Därefter får fordringen inte användas för kvittning mot gettfordratt som gäldenären katt lta mot det allmättna. Frlägger gäldenären betalning för preskriberad fordran. skall återbetalning ske till honom om han inte kände till att fordringen var preskriberad och trots detta ättdå vill betala.

För att bättre beskt'i 'a det rättsläge sotn avses ttted pt'eskt'iptit'tn bör det enligt skarten/läggatlrct'lningens mening i paragrafen anges att preskription av fordran enligt denna lag innebär att fordringsrätten ej längre förelig- ger.

RSl-"anser också att det direkt av lagtexten bör framgå att fordringett är att anse som tttsläckt. lagtexten bör också förtydligas genom att orden "eller företagsinteeknittg" fogas efter ordet "panträtt" satnt kompletteras så att preskription som inträffar efter det att utmätning skett inte påverkar utmätnittgens giltigltet.

Även kruno/og(It'myn(lig/teten f (.h'itt'lmrg föreslår att paragrafen f("trtydli- gas med ett tillägg beträffande företagsintecknittg. lv'rtum/"ugdwn_t'm1t'gheth i Sf'itlt'r'tt't'l/e föreslår att ordet "panträtt" byts ut mot "förmz'ittsri'ttt" i syfte att klargöra att ttttnätning sotn skett före preskriptiottsdagett får fullföljas. Kruttologdctnymfig/tett'n i Malmö påpekar att har pant enligt lagen (19781882) om säkerhet vid skattefordrittgar etnottagits oclt bedötns pantetts Värde täcka fordringen. kan tydligen beslut om förli'tttgning underlättas. även om villkoren i övrigt föreligger.

• Sida 106
•  Original

Prop. l981/82z96 106

2 ?.2 135

[ paragrafett föreskrivs att preskription av huvudfordran även ontfattar fordran på ränta och annan tilläggsft'trpliktelse samt fordran på gruttd av borgen.

Av betänkandet framgår indirekt enligt sk("tira/illiigx'tttrcdningm att bor- gensz'itagande att betala fordran. även om denna har preskriberats enligt UBL:s bestämmelser. grundar betalningsskyldighet för borgensmannen. Med hänsyn till detta bör enligt skattetilläggsutredningetts uppfattning paragrafen förses med följande tillägg "om ej annat framgår av borgensåta- gattdets innehåll".

Även RSV framför liknande uppfattning.

2.6 Behörighet att fatta beslut m. m. 2.6.1 l5 #

I första stycket föreskrivs att beslut om förlängning av preskriptionstid skall fattas av den kronofogdemyndighet. som skall verkställa indrivning av fordringen.

Ett par rentissittstanser anser att formuleringen är oklar och att osäkerhet katt råda om på vilken kronofogdetttyndighet det ankommer att fatta beslut. För att undvika tolkningssvi'trigheter anser kronofagdetnvndig/tt'ternu i Huddinge och Lindesberg att det klart bör anges att behörighetsregeln syftar på den kronofogdetttyndigltet som har målet för indrivning vidden tidpunkt då fråga om förlängning uppkommer. dvs. inte nödvändigtvis den kronofogv demyndighet där fordran uppdebiterats. Förslag till omformulering förs frattt av RSl-"sont föreslår en lydelse enligt följande " ..... kronofogdemyndighet som verkställer indrivning av fordringen ..... " och av skatft-'til/tiggstttred- ningen som ft'1'treslåratt orden "som skall verkställa indrivning av fordrittgett" byts ut tttot "sotn har att driva in fordringen".

Kronofogduntyndig/teterna i Stuck/mhn och Huddinge tar ttpp frågan om beslutsbehörighet i fråga om preskriptiottsförlängtting i mål ettligt ö-f s UBL. s. k. handräekningsntäl. l-landräcknittgsmålen återredovisas efter verkstäl- lighetsf'örsök till sökanden och kronofogdetttyndigheten har vanligen inte målen för indrivning när preskriptionstiden närmar sig.

Enligt andra stycket paragrafen får beslut om förlängtting fattas tttan kmttmunikatirm enligt 15 & förvaltttittgslagett. .Ilv' anser att en bestämmelse av detta slag naturligtvis är nödvändig. För att regeln inte skall missbrukas bör emellertid i lagtexten attges att regeln får användas bara i vissa fall. 'l'idsfaktorn kan t. ex. vara ett skäl men om f(j'trlättgttingsfrågan tas upp i god tid är detta ittte fallet. Även .S't't'rigr's (tdi'()knls'unt/ilml tar upp frågan om kottttttunikatiott. Sammattfattningsvis anser samfundet att uppfattningen. att kommunikation om tttöjligt skall sökas med gäldenären. på lämpligt sätt bör kotttma till uttryck i lagtexten.

• Sida 107
•  Original

Prop. l98l/82z96 l()7

2.7 Besvär m. m. 3.7.1 18.5

Hm'riiitenj'ör Nedre Norr/und ifrågasätter de i 18 ;" föreslagna reglerna om talerätt för kronofogdemyndighet. För det fall kront)fogdemyndighet ges beslutanderätt synes det ej lämpligt att myndigheten också utför det allmännas talan vid besvär över myndighetens beslut. Statens rätt bör. i likhet med vad som i stort sett i övrigt gäller inom området för skatter. tullar och avgifter, lämpligen bevakas av RSV. Detta bör för övrigt gälla även för det fall kronofogdemyndighet ej erhåller den i utret'lningen f("ireslagua beslutanderätten. dock att ärendet i länsrätt naturligtvis bör upptagas till prövning efter ansökan från vederbörande kronofogdemyndighet.

Beträffande förslaget att kronofogdemyndighet skall föra det allmännas talan enligt paragrafen. påpekar RSV att om bestämmelsen behålls. skall det allmännas talan föras av RSV (se 2 kap. 30% andra stycket i förslaget till utsökningsbalk).