Prop. 1968:158
('med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193), m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
1
Nr 158
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193),
m. m.; given Stockholms slott den 31 oktober 1968.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks dagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193), 2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap,
3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr 94) om polisregister m. m.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i utlänningslagen och medborgarskaps lagen i anslutning till vad som föreslagits i prop. 1968: 142 angående rikt linjer för utlänningspolitiken in. in.
Förslaget till ändring i utlänningslagen innebär att utlännings vandel får prövas i ärende om uppehållstillstånd endast i samma utsträckning som i ärende om avvisning eller utvisning. För att ytterligare stärka rätts säkerheten i ärenden om uppehållstillstånd föreslås att utlänning, som väg ras uppehållstillstånd på grund av sin vandel, skall kunna besvära sig över beslutet hos Kungl. Maj:t i vissa fall. Utlänningsnämnden skall höras, innan den centrala utlänningsmyndigheten av sådant skäl avslår ansökan om uppehållstillstånd. Besvärsrätt skall liksom i ärende om avvisning eller utvisning föreligga, om nämnden eller ledamot i nämnden har haft avsökan de mening.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158
2
Den nuvarande föreskriften i utlänningslagen att arbetstillstånd alltid
skall avse visst slag av arbete (yrkesbegränsas) föreslås bli ändrad så att
arbetstillstånd skall kunna meddelas utan sådan begränsning. Vidare före
slås att narkotikamissbruk liksom f. n. alkoholmissbruk skall kunna föran
leda utvisning.
Ändringarna i medborgarskapslagen innebär att beslutanderätten i bl. a.
naturalisationsärenden förs över från Kungl. Maj :t till den centrala utlän-
ningsmyndigheten. Mot denna myndighets beslut i medborgarskapsärende
skall besvär kunna föras hos Kungl. Maj :t. Dessutom skall myndigheten
kunna hänskjuta medborgarskapsärende till Kungl. Maj :t för avgörande,
om det föreligger särskilda skäl, t. ex. att ärendet har påtagliga utrikes
politiska aspekter eller på annat sätt är av särskilt grannlaga natur eller
är av principiell betydelse.
Ändringarna i utlänningslagen och medborgarskapslagen föreslås träda i
kraft den 1 juli 1969.
Härutöver föreslås i propositionen ett par formella ändringar i lagen om
polisregister m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
3
1) Förslag
till
Lag
om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)
Härigenom förordnas, dels att 11, 12, 16, 23, 29, 46, 62, 65 och 71 §§utlänningslagen den 30 april 19541 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas en lydelse.
(Nuvarande lydelse)
11
Visering, uppehållstillstånd — — -Visering må —------- v--------------------Uppehållstillstånd må, i den om fattning Konungen bestämmer, med delas av polismyndighet; finner po lismyndigheten att ansökan om uppe hållstillstånd icke bör bifallas, skall ärendet underställas den centrala ut- länningsmyndigheten. Utresebeslut må meddelas endast av den centrala utlänningsmyndigheten; innan så dant beslut fattas, skall yttrande in hämtas från utlänningsnämnden.
12
Uppehållstillstånd, som innebär rätt att vistas allenast inom en kom mun eller ett landsfiskalsdistrikt, må
1 Senaste lydelse av 71 § se 1963:196.
ny paragraf, 12 a §, av nedan angiven
(Föreslagen lydelse)
§•
- av bosättningstillstånd. — utrikes ärendena.
Uppehållstillstånd må, i den om fattning Konungen bestämmer, med delas av polismyndighet; finner po lismyndigheten att ansökan om uppe hållstillstånd icke bör bifallas, skall ärendet underställas den centrala ut länningsmyndigheten. Utresebeslut må meddelas endast av den centrala utlänningsmyndigheten.
§•
Utresebeslut eller beslut, varige nom ansökan om uppehållstillstånd lämnas utan bifall på grund av om ständighet som enligt 19 § första stycket 2—5 eller 29 § första stycket kan föranleda avvisning eller utvis ning, må icke meddelas utan att ytt rande inhämtats från utlännings nämnden.
Uppehållstillstånd, som innebär rätt att vistas allenast inom en kom mun eller ett polisdistrikt, må ej,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
(Nuvarande lydelse)
ej, utan att utlänningsnämndens ytt
rande inhämtats, meddelas för läng
re tid än ett år eller förlängas utöver
nämnda tid. Finner nämnden att in
skränkningen i utlänningens rätt att
välja vistelseort icke är behövlig,
skall frågan härom underställas
Konungen.
12
(Föreslagen lydelse)
utan att utlänningsnämndens yttran
de inhämtats, meddelas för längre
tid än ett år eller förlängas utöver
nämnda tid. Finner nämnden att in
skränkningen i utlänningens rätt att
välja vistelseort icke är behövlig,
skall frågan härom underställas
Konungen.
a §.
I beslut som avses i 12 § första
stycket skall grunden för beslutet
angivas och upplysning meddelas,
huruvida utlänningen får överklaga
beslutet. Äger han klaga, skall i be
slutet givas till känna, vad han där
vid har att iakttaga. Utskrift av be
slutet skall tillställas utlänningen så
snart det kan ske.
16
Arbetstillstånd skall meddelas för
viss tid och avse visst slag av arbete.
Det må förbindas med de föreskrifter
som finnas erforderliga. Arbetstill
stånd må återkallas, om särskilda
skäl äro därtill.
Arbetstillstånd skall meddelas för
viss tid. Det må avse visst slag av ar
bete och förbindas med de övriga fö
reskrifter som finnas erforderliga.
Arbetstillstånd må återkallas, om
särskilda skäl äro därtill.
Arbetstillstånd meddelas------- - — centrala utlänningsmyndigheten.
Vid handläggning —----------—---------—-----------inom verksamhetsområdet.
23 §.
Beslut om förpassning meddelas,
efter utlänningsnämndens hörande,
av den centrala utlänningsmyndighe
ten; föreligger utresebeslut, erford
ras dock icke att utlänningsnämnden
yttrar sig i ärendet.
Beslut om förpassning meddelas,
efter utlänningsnämndens hörande,
av den centrala utlänningsmyndighe
ten. Föreligger beslut som avses i
12 § första stycket, erfordras dock
icke att utlänningsnämnden yttrar
sig i förpassningsärendet.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
(Nuvarande lydelse)
29
Utlänning må------- — — — — — — 2) om han är hemfallen åt alko holmissbruk och finnes i följd därav vara farlig för annans personliga sä kerhet eller föra ett grovt störande levnadssätt;
3) om han av—--------------- •—---------Vid bedömande---------------------------
(Föreslagen lydelse)
§•
— försörja sig;
2) om han är hemfallen åt alko holmissbruk eller narkotikamissbruk och finnes i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller föra ett grovt störande levnadssätt; ------- brottslig verksamhet.
------- äro därtill.
46
Över den centrala utlänningsmyn- dighetens beslut om avvisning, för passning eller utvisning, så ock dess beslut i tillståndsärende, som tillika innehåller utresebeslut, må klagan föras av utlänningen, om utlännings nämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening eller ock nämnden i ärende rörande avvisning icke avgivit yttrande.
Vad sålunda stadgats skall ej gälla beslut om förpassning i fall då ut resebeslut föreligger.
Klagan enligt —-------- -----------------------
§•
Över den centrala utlänningsmyn- dighetens beslut om avvisning, för passning eller utvisning, så ock dess beslut i tillståndsärende, i vilket ut länningsnämndens yttrande inhäm tats på grund av 12 § första stycket, må klagan föras av utlänningen, om utlänningsnämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening el ler ock nämnden i ärende rörande av visning icke avgivit yttrande.
Vad sålunda stadgats skall ej gälla beslut om förpassning i fall då ut länningsnämndens yttrande i ärendet ej fordras. — av beslutet.
62
Därest utlänning, som enligt en med stöd av denna lag meddelad fö reskrift icke äger uppehålla sig utan för viss ort, viss kommun eller visst landsfiskalsdistrikt, anträffas på an nan plats, skall han genom polismyn dighetens försorg föras till plats, där han äger vistas.
§•
Därest utlänning, som enligt en med stöd av denna lag meddelad fö reskrift icke äger uppehålla sig utan för viss ort, viss kommun eller visst polisdistrikt, anträffas på annan plats, skall han genom polismyndig hetens försorg föras till plats, där han äger vistas.
65 §.
överträder utlänning föreskrift, Överträder utlänning föreskrift, meddelad med stöd av denna lag, att meddelad med stöd av denna lag, att
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
(Nuvarande lydelse)
han icke må uppehålla sig utanför
viss ort, viss kommun eller visst
landsfiskalsdistrikt, straffes med
fängelse i högst sex månader eller,
där omständigheterna äro mildrande,
med dagsböter.
71
Konungen meddelar bestämmelser
om hemsändande av utlänning, som
faller fattigvården till last eller om-
händertages j ämlikt barnavårdslagen
eller sinnessjuklagen och som icke är
politisk flykting.
Efter avtal---------------------
Om utlämning —---- --------
(Föreslagen lydelse)
han icke må uppehålla sig utanför
viss ort, viss kommun eller visst
polisdistrikt, straffes med fängelse i
högst sex månader eller, där omstän
digheterna äro mildrande, med dags
böter.
§•
Konungen meddelar bestämmelser
om hemsändande av utlänning, som
erhåller socialhjälp eller omhänder-
tages jämlikt barnavårdslagen, la
gen om beredande av sluten psykia
trisk vård i vissa fall eller 35 § lagen
angående omsorger om vissa psy
kiskt utvecklingsstörda och som icke
är politisk flykting.
— av avtalet.
------- särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser äger dock
alltjämt tillämpning på ärende om uppehållstillstånd som anhängiggjorts
före ikraftträdandet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
7
2) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap
Härigenom förordnas, dels att 6, 8, 9 och 12 §§ lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 9 a §, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6
Konungen äger på ansökan till svensk medborgare upptaga (naturalisera) utlänning som
1. fyllt aderton år;
2. sedan sju år har hemvist här i riket;
3. fört en hederlig vandel; samt
4. har möjlighet att försörja sig och sin familj.
Finnes det —------------------------------Förlorar sökande, som har ut ländskt medborgarskap, ej detta i och med sin naturalisation utan fordras härför medgivande av den utländska statens regering eller an nan myndighet, må som villkor för medborgarskapets förvärvande stad gas, att sökanden inför den länssty relse Konungen bestämmer inom viss tid styrker att dylikt medgivande lämnats. Det åligger länsstyrelsen att meddela beslut, huruvida behö rigt bevis företetts.
Då utlänning enligt denna para graf upptages till svensk medbor-
§•
Utlänning, som
1. fyllt aderton år;
2. sedan sju år har hemvist här i riket;
3. fört en hederlig vandel; samt
4. har möjlighet att försörja sig och sin familj,
kan på ansökan upptagas till svensk medborgare (natur alis er as). Fråga om naturalisation prövas av den centrala utlännings myndighet som avses i 3 § utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193). — angivna villkoret.
Förlorar sökande, som har ut ländskt medborgarskap, ej detta i och med sin naturalisation utan fordras härför medgivande av den utländska statens regering eller an nan myndighet, må som villkor för medborgarskapets förvärvande stad gas, att sökanden inför den länssty relse som den centrala utlänningsmyndigheten bestämmer inom viss tid styrker att dylikt medgivande lämnats. Det åligger länsstyrelsen att meddela beslut, huruvida behö rigt bevis företetts.
Då utlänning enligt denna para-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
(Nuvarande lydelse)
gare, bestämmer Konungen huru
vida naturalisationen skall omfatta
även sökandens ogifta barn under
aderton år.
8
:
Svensk medborgare, som är född
utom riket samt aldrig här haft
hemvist och ej heller uppehållit sig
här under förhållanden som tyda på
samhörighet med Sverige, förlorar
sitt svenska medborgarskap, när
han fyller tjugutvå år. På dessför
innan gjord ansökan må dock Ko
nungen medgiva att medborgarska
pet bibehålies.
När någon---------------- -----------------
(Föreslagen lydelse)
graf upptages till svensk medbor
gare, bestämmer den centrala utlän-
ningsmyndigheten, huruvida natu
ralisationen skall omfatta även sö
kandens ogifta barn under aderton
år.
-1)
Svensk medborgare, som är född
utom riket samt aldrig här haft hem
vist och ej heller uppehållit sig här
under förhållanden som tyda på
samhörighet med Sverige, förlorar
sitt svenska medborgarskap, när han
fyller tjugutvå år. På dessförinnan
gjord ansökan må dock den centrala
utlänningsmyndigheten medgiva att
medborgarskapet bibehålies.
— svensk medborgare.
9§.
Konungen må på ansökan befria
den som är eller önskar bliva ut
ländsk medborgare från hans
svenska medborgarskap. Är sökan
den ej redan utländsk medborgare,
skall som villkor för befrielsen stad
gas, att han inom viss tid förvärvar
medborgarskap i annan stat.
Den centrala utlänningsmyndig
heten må på ansökan befria den som
är eller önskar bliva utländsk med
borgare från hans svenska medbor
garskap. Är sökanden ej redan ut
ländsk medborgare, skall som vill
kor för befrielsen stadgas, att han
inom viss tid förvärvar medborgar
skap i annan stat.
9 a §.
Om särskilda skäl föreligga, äger
den centrala utlänningsmyndighe
ten överlämna ärende som avses i
6 §, 8 § första stycket eller 9 § till
Konungen för avgörande.
1 I prop. 1968:128, som ännu inte behandlats av riksdagen, föreslås 8 § andra stycket få
ändrad lydelse.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär i den ord ning, som är bestämd för överkla gande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
§•
Talan mot den centrala utlän ning smyndighetens eller länsstyrel ses beslut föres genom besvär hos Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
3) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr 94) om
polisregister m. m.
Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 om polisre
gister m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
3 §•
Utdrag av--------------- -------------------- göres av
1. justitiekansler^ riksdagens om- 1. justitiekanslern, riksdagens om
budsmän, rikspolisstyrelsen, statens budsmän, rikspolisstyrelsen, den
utlänningskommission, länsstyrelse, centrala
utlännings myndigheten,
polischef eller allmän åklagare;
länsstyrelse, polischef eller allmän
åklagare;
2. annan myndighet — —---------------------- — — upplysningen meddelas.
5 §.
Rikspolisstyrelsen må, enligt fö
reskrifter som Konungen utfärdar,
i tryck eller på annat lämpligt sätt
mångfaldiga och till länspolische
ferna, polischeferna, statens utlän
ningskommission samt poliscentra
lerna i Danmark, Finland och Norge
sända sammanställningar av uppgif
ter från polisregister om domar, be
slut, anstaltsvistelser, avlägsnanden
ur riket och andra förhållanden av
betydelse för brottsbekämpandet i
fråga om personer som gjort sig skyl
diga till svår eller vanemässig brotts
lighet eller asocialitet.
Rikspolisstyrelsen må, enligt före
skrifter som Konungen utfärdar, i
tryck eller på annat lämpligt sätt
mångfaldiga och till länspolischefer
na, polischeferna, den centrala ut
lännings myndigheten samt poliscen
tralerna i Danmark, Finland och
Norge sända sammanställningar av
uppgifter från polisregister om do
mar, beslut, anstaltsvistelser, avlägs
nanden ur riket och andra förhål
landen av betydelse för brottsbekäm
pandet i fråga om personer som gjort
sig skyldiga till svår eller vanemäs
sig brottslighet eller asocialitet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
11
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats
rådet på Stockholms slott den 4 oktober 1968.
Närvarande:
Statsråden
A
ndersson
, L
ange
, K
ling
, J
ohansson
, H
olmqvist
, A
spling
,
P
alme
, S
ven
-E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
ustafsson
, G
eijer
, M
yrdal
,
O
dhnoff
, M
oberg
.
Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i
utlännings- och medborgarskapslagstiftningen m. m. och anför.
Inledning
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 1 december 1961 tillkallade
jag den 11 december samma år sex sakkunniga för att utreda utform
ningen av utlänningskontrollen och därmed sammanhängande frågor. De
sakkunniga1 antog benämningen utlänningsutredningen.
I utredningens uppdrag ingick bl. a. att klarlägga tillämpningen av gäl
lande bestämmelser om tillstånd för utlänning att vistas och arbeta i Sverige
och om avlägsnande härifrån av icke önskvärd utlänning samt att lägga fram
förslag till generella direktiv i fråga om tillståndsgivningen. Utredningen
har redovisat sitt uppdrag i bl. a. dessa delar i betänkandet »Invandringen.
Problematik och handläggning» (SOU 1967: 18). Enligt utredningens förslag
skall utlänning inte som f. n. kunna vägras tillstånd att vistas i Sverige på
grund av sin vandel. I stället skall möjligheterna att utvisa utlänning här
ifrån vidgas. Vidare föreslås att fråga om rätt för utlänning att ha arbets-
anställning här skall prövas av arbetsmarknadsstyrelsen och inte som nu av
den centrala utlänningsmyndigheten samt att utlänning skall få rätt att
anföra besvär över avslag på ansökan om arbetstillstånd.
Remissyttranden över betänkandet har avgetts av riksåklagaren (RÅ),
hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, styrelsen för inter
nationell utveckling (SIDA), överbefälhavaren (ÖB), socialstyrelsen, stats
1 Justitiekansler!! Bengt Lännergren, ordförande, riksdagsledamöterna Bengt Elmgren, Carl-
Erik Hedin, Jan-Ivan Nilsson och Ingrid Segerstedt Wiberg samt expeditionschefen Eskil Hell-
ner. Sedan Elmgren avlidit, tillkallades den 17 maj 1966 riksdagsledamoten Essen Lindahl
som sakkunnig.
12
kontoret, statistiska centralbyrån, centrala folkbokförings- och uppbörds-
nämnden (CFU), skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bo-
stadsstyrelsen, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, arbets
gruppen för invandrarfrågor, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göte
borgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs
och Norrbottens län, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunför
bundet, Svenska stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges arbets-
ledareförbund (SALF), Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges
industriförbund, Centralförbundet för finska föreningar i Sverige, Estniska
kommittén, Esternas representation i Sverige, Sveriges förenade student
kårer, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Norden, sammanslutningen
Individuell människohjälp, Nordiska rådets svenska delegation, Rädda
barnens riksförbund, Svenska röda korset, Folkpartiets ungdomsförbund,
Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentför
bund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
RÅ har vid sitt utlåtande fogat yttranden av överåklagaren i Stockholm
samt länsåklagarna i Malmöhus, Älvsborgs, Västmanlands och Norrbottens
län. ÖÄ har bifogat yttrande från polismästaren i Stockholm. Länsstyrelserna
har överlämnat yttranden från landstingets förvaltningsutskott i Stockholms
län, länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Kronobergs, Göteborgs och
Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län, polismäs
tarna i Eskilstuna, Ljungby, Växjö, Älmhults, Malmö, Trelleborgs, Hälsing
borgs, Göteborgs, Mölndals, Uddevalla, Karlstads, Kristinehamns, Bodens
och Haparanda polisdistrikt samt drätselkamrarna i Eskilstuna, Oxelösund
och Torshälla, drätselkammaren och socialnämnden i Linköping, drätsel
kammaren och socialförvaltningen i Malmö, drätselkammaren i Trelleborg
och stadskollegiet och socialbyrån i Hälsingborg. Länsstyrelsen i Norrbot
tens län har dessutom bifogat särskilt yttrande av länspolischefen.
Jag anhåller att nu få ta upp utlänningsutredningens nyss nämnda för
slag, som syftar till ändringar i gällande utlänningslag.
Betänkandet innehåller i övrigt förslag i fråga om riktlinjer för utlän-
ningspolitiken, utlänningskontrollen och den centrala handläggningen av
utlänningsfrågor. Utredningens förslag i dessa avseenden avser jag att
anmäla senare i dag.
Den 7 mars 1961 tillkallade chefen för justitiedepartementet med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 februari samma år lands
hövdingen Martin Wahlbäck för att utreda frågan om underlättande för
nordiska medborgare att förvärva svenskt medborgarskap. Utredningen
skulle ske i nordiskt samråd. Utredningsmannen borde vidare överväga om
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
13
den decentralisering som hade ägt rum i fråga om anmälningsärenden rörande nordiska medborgare kunde vidgas att omfatta också andra med- borgarskapsärenden.
Utredningsmannen har år 1966 avlämnat betänkandet »Decentralisering av naturalisationsärenden m. m.» (SOU 1966:20). Enligt utredningsman nens förslag skall avgörandet av dessa ärenden flyttas från Kungl. Majt till den centrala utlänningsmyndigheten.
Remissyttranden över detta betänkande har avgetts av hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, ÖB, socialstyrelsen, statskontoret, statistiska centralbyrån, CFU, AMS, statens utlänningskommission, utlän ningsnämnden, arbetsgruppen för invandrarfrågor, ÖÄ, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göte borgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Koppar bergs, Gävleborgs och Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund och För eningen Norden. Länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro, Kopparbergs och Norrbottens län har bifogat yttranden av polismyndigheter i dessa län.
Jag anhåller att nu få ta upp också frågan om decentralisering av natura- lisationsärendena.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
14
Kiingl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Ändring i utlänningslagen
Nuvarande förhållanden
Utlänning har till skillnad från svensk medborgare ingen ovillkorlig
rätt att resa in och vistas i Sverige eller vinna sin utkomst här. I enlighet
härmed kan enligt svensk rätt utlänning som med hänsyn till sin person
inte är önskvärd i Sverige hindras att resa in hit eller avlägsnas härifrån,
s. k. individuell utlänningskontroll. Vidare kan tillströmningen av utlän
ningar till Sverige regleras med hänsyn till sådana allmänna förhållanden
som arbetsmarknads-, bostads- eller försörjningsläget, s. k. generell utlän
ningskontroll.
De huvudsakliga bestämmelserna om utlänningskontrollen finns i ut
länningslagen (UtlL) den 30 april 1955 (nr 193) och utlänning skung öreisen
(UtlK) den 5 juni 1955 (nr 557). Medlen för den individuella kontrollen är
i princip avvisning, utvisning och förvisning samt för den generella visering,
uppehållstillstånd, arbetstillstånd, bosättningstillstånd och förpassning. I
fråga om de individuella kontrollmedlen ges i UtlL uttömmande regler om
förutsättningarna för medlens användning, medan lagen i fråga om de gene
rella kontrollmedlen överlämnar åt Kungl. Maj:t att bestämma i vilken ut
sträckning och under vilka förutsättningar de skall utnyttjas.
Enligt 3 § UtlL skall den kontroll över utlänningar som behövs för tillämp
ningen av lagen utövas under ledning av en central utlänningsmyndighet.
Som sådan myndighet fungerar statens utlänningskommission (1 § UtlK).
Individuell utlänningskontroll
Föreskrifter om avvisning ges i 18—21 §§ UtlL. Enligt 18 § kan avvisning
ske på sådana mera formella grunder som att utlänningen saknar pass eller
tillstånd som krävs för inresa eller att han undandrar sig att vid inresan
visa upp sitt pass eller lämna begärda upplysningar eller lämnar oriktiga
uppgifter om förhållande som kan inverka på hans rätt att resa in. De
materiella awisningsgrunderna anges i 19 §. Enligt dessa bestämmelser
kan utlänning avvisas, om han kan antas komma att sakna medel som han
behöver för sin vistelse i Sverige eller annat nordiskt land som han ämnar
besöka och för sin hemresa. Om utlänningen ämnar söka sitt uppehälle
här i landet eller i annat nordiskt land, får han avvisas om man skäligen
kan anta att han inte kommer att försörja sig ärligt. Avvisning kan vidare
ske, om det är känt att utlänningen under de senaste två åren yrkesmässigt
har bedrivit otukt, utnyttjat annans otuktiga levnadssätt eller bedrivit
olovlig införsel eller utförsel. Slutligen kan utlänning avvisas, om han tidi
gare inom eller utom landet har blivit dömd till frihetsstraff och man skä
ligen kan befara att han kommer att i Sverige eller annat nordiskt land
fortsätta brottslig verksamhet eller om det med hänsyn till hans föregående
15
verksamhet eller av annan anledning skäligen kan befaras att han kommer att här i landet eller i annat nordiskt land bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet.
De materiella avvisningsbestämmelserna i 19 § gäller inte utlänning som innehar visering, uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd.
Avvisning skall ske vid ankomsten hit eller omedelbart därefter. Avvis- ning på grunder som anges i 19 § kan dock ske upp till tre månader efter inresan (20 §).
Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet. I vissa fall skall ärende om avvisning emellertid underställas den centrala utlänningsmyndigheten, bl. a. när utlänningen påstår, att han i det land som han kommer från riskerar att bli utsatt för politisk förföljelse eller att sändas till land där han löper sådan risk, och påståendet inte är uppenbart oriktigt (20 §).
över polismyndighets beslut kan klagan föras hos den centrala utlän ningsmyndigheten (44 §). Innan utlänningsmyndigheten meddelar beslut i avvisningsärende, skall yttrande i regel inhämtas från utlänningsnämnden (20 och 45 §§). Talan mot utlänningsmyndighetens beslut får föras hos Kungl. Maj :t, om utlänningsnämnden eller någon ledamot i nämnden har anfört avvikande mening eller nämndens yttrande inte har inhämtats (46 §). Beslut om avvisning skall ange grunden till avvisningen och inne hålla upplysning, om beslutet får överklagas och vad utlänningen då har att iaktta. Utlänningen skall så snart som möjligt tillställas beslutet (21 §).
Förutsättningarna för utvisning regleras i 29 § UtlL. Utvisning kan ske av utlänning som yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att efter förmåga söka försörja sig ärligt eller är hemfallen åt alkoholmiss bruk och på grund därav anses farlig för annans personliga säkerhet eller för ett grovt störande levnadssätt. Vidare kan utlänning utvisas, om han av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person eller om han under loppet av de senaste fem åren har dömts utomlands genom dom som äger laga kraft till frihetsstraff för brott, för vilket utlämning får ske enligt svensk lag, eller avtjänat frihetsstraff som ådömts honom omedel bart för sådant brott och man på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befara, att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här.
Vid bedömande om utlänning bör utvisas skall hänsyn tas till utlän ningens levnads- och familjeförhållanden samt längden av den tid som han har vistats här. Har utlänningen bosättningstillstånd eller är han bosatt här sedan minst fem år tillbaka får han utvisas bara om det föreligger synner liga skäl.
Beslut om utvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till landet för alltid eller för viss tid (32 §). Beslut meddelas av länsstyrel sen. Ärende om utvisning skall emellertid underställas den centrala utlän-
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
16
ningsmyndigheten, när utlänningen påstår att han är politisk flykting och
påståendet inte är uppenbart oriktigt (30 §). I utvisningsärende skall i regel
förhör hållas med utlänningen, om han begär det (31 §).
Länsstyrelsens beslut om utvisning kan överklagas av utlänningen hos
den centrala utlänningsmyndigheten (44 §). Innan utlänningsmyndigheten
meddelar beslut i utvisningsärende, skall den inhämta yttrande från ut
länningsnämnden (30 och 45 §§). Över utlänningsmyndighetens beslut får
talan föras hos Kungl. Maj :t, om utlänningsnämnden eller någon ledamot
i nämnden har anfört avvikande mening (46 §).
Beslut om utvisning skall ange skälen för utvisningen och innehålla upp
lysning, om beslutet får överklagas och vad utlänningen då har att iaktta.
Utlänningen skall så snart som möjligt tillställas beslutet (33 §).
Utlänning kan utvisas också av politiska skäl. Enligt 34 § UtlL får
Kungl. Maj :t, när det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller av
annan orsak i statens intresse, utvisa utlänning och förbjuda honom att
återvända hit eller föreskriva inskränkningar och villkor för hans vistelse
här.
I anslutning härtill bör nämnas, att den centrala utlänningsmyndig
heten enligt 47 § UtlL kan överlämna ärende till Kungl. Maj :ts prövning,
om det föreligger särskilda skäl. Överlämnande skall ske, om utlännings
nämnden begär det.
Förvisning får beslutas av allmän domstol i fråga om utlänning som
domstolen har funnit skyldig till grövre brott (26 och 27 §§). När dom
stolen bestämmer annan påföljd för brottet, skall den ta hänsyn till det men
utlänningen lider genom förvisningen.
Generell utlänningskontroll
I fråga om den generella utlänningskontrollen föreskrivs i 7 § UtlL, att
Kungl. Maj :t får förordna att utlänning inte får resa in hit eller uppehålla
sig här utan tillstånd. Tillstånd meddelas som visering, uppehållstillstånd
eller bosättningstillstånd. Vidare får Kungl. Maj :t enligt 15 § förordna att
utlänning måste ha arbetstillstånd för att få ha arbetsanställning i Sverige
eller i annan egenskap än handelsresande utöva verksamhet här som för
anleds av anställning utomlands.
Visering ges för inresa och vistelse här viss tid. Visering kan återkallas
(8 §). Uppehållstillstånd ger utlänning rätt att vistas här under den tid
som anges i tillståndet. För att uppehållstillstånd skall innefatta även rätt
till inresa fordras att det anges särskilt i tillståndet. Tillstånd kan begrän
sas att gälla endast viss del av landet. Det kan också förbindas med före
skrift att utlänningen skall lämna landet senast när tiden för tillståndet
går ut, s. k. utresebeslut (9 §). Meddelat tillstånd kan normalt inte åter
kallas. Bosättningstillstånd medför rätt att resa in och utan tidsbegränsning
vistas här (10 §). Utlänning som har bosättningstillstånd behöver inte ha
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
17
arbetstillstånd för att ta anställning (15 §). Bosättningstillstånd får med delas utlänning som är fast bosatt här. Upphör bosättningen, kan tillståndet återkallas (10 §).
Har utlänning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i ärende om uppehålls- eller bosättningstillstånd och har uppgiften föranlett att han har fått tillståndet, får förordnas att tillståndet skall upphöra att gälla (50 §).
Beslut om visering, uppehålls- eller bosättningstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmvndigheten. Visering får meddelas också av utrikes ministern. Kungl. Maj :t kan medge att beslutanderätt i ifrågavarande ären den delegeras till svensk utlandsrepresentation eller polismyndighet i fråga om visering och till polismyndighet i fråga om uppehållstillstånd. Utrese- beslut får dock faltas bara av den centrala utlänningsmyndigheten (11 §).
Beslut i viseringsärende kan inte överklagas. Beslut i ärende om uppehålls tillstånd kan överklagas endast om det även innehåller utresebeslut. Innan utresebeslut meddelas skall utlänningsnämnden höras (11 §). Anför nämn den eller ledamot i nämnden avvikande mening, får talan föras mot beslutet 1 tillståndsärendet (46 §).
Kungl. Maj:t får föreskriva att utlänning, som ämnar anta arbetsanställ- ning eller utöva verksamhet som fordrar arbetstillstånd, inte får resa in i landet förrän arbetstillstånd har meddelats (13 §).
Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete. Föreligger särskilda skäl, får arbetstillstånd återkallas (16 §).
Arbetstillstånd meddelas och återkallas av den centrala utlänningsmyn digheten. I den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer får arbetstillstånd be viljas, men inte vägras, av polismyndighet eller länsarbetsnämnd. Är fråga om arbetstillstånd av principiell betydelse eller av annan anledning av större vikt, skall sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare inom verksamhetsområdet beredas tillfälle att uttala sig vid frågans handlägg ning (16 §). Beslut i ärende om arbetstillstånd kan inte överklagas.
Utlänning som kommer till Sverige utan att ha tillstånd som krävs kan som förut sagts avvisas (18 §). Uppehåller sig utlänning här utan sådant tillstånd, kan han förpassas (22 §). Föreligger särskilda skäl, kan förpass- ningsbeslut förbindas med förbud för utlänningen att under viss tid åter vända till Sverige utan tillstånd av beslutsmyndigheten (24 §). Förpass- ningsbeslut meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten, i regel efter utlänningsnämndens hörande (23 §).
I ärende om tillstånd eller förpassning får förhör hållas med utlänningen, om myndighet som handlägger ärendet finner anledning till det. Förhöret hålls av myndigheten. Den centrala utlänningsmyndigheten får i ärende som den handlägger uppdra åt ledamot eller suppleant eller överlämna till utlänningsnämnden eller länsstyrelse att hålla förhör (40 §). Förhörsmyn- digheten får uppdra åt polismyndighet eller särskilt utsedd person att vara allmänt ombud vid förhöret. Utlänning har rätt att vid förhör få biträde 2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
18
av person som är lämplig därtill (41 §). Förhandlingarna vid förhör skall
vara offentliga, om utlänningen begär det och förhörsmyndigheten inte
finner omständigheterna föranleda annat (42 §).
Tillämpningen av tillståndsbestämmelserna
Kungl. Maj :t har i UtlK gett föreskrifter om bl. a. i vilken omfattning
tillståndskrav skall upprätthållas. Enligt 20 § uppställs som huvudregel
ett generellt krav på visering för rätt att resa in i Sverige. Härifrån görs
emellertid vittgående undantag och krav på visering upprätthålls f. n. i
stort sett bara i fråga om vissa östeuropeiska, asiatiska och afrikanska sta
ter. Uppehållstillstånd krävs enligt 27 § för rätt att vistas här mer än tre
månader, som räknas från inresa i det för de nordiska länderna gemen
samma passkontrollområdet. Även krav på arbetstillstånd uppställs gene
rellt i 37 §, men undantag görs i fråga om vissa kategorier utlänningar och
vissa typer av anställning. Medborgare i övriga nordiska länder är helt
befriade från skyldighet att ha såväl uppehålls- som arbetstillstånd. Utlän
ning som ämnar ta anställning här för vilken krävs arbetstillstånd får i
regel inte resa in i landet, innan arbetstillstånd har meddelats (38 §).
UtlK innehåller vidare vissa föreskrifter om handläggningen av till-
ståndsärenden. Bl. a. sägs i 42 § att den centrala utlänningsmyndigheten,
statens utlänningskommission, skall samråda med AMS i ärende om arbets
tillstånd, om ansökningen inte avslås. SLyrelsen skall om möjligt ange all
männa riktlinjer för tillståndsärendenas bedömning med hänsyn till läget
på arbetsmarknaden. Innan riktlinjer anges, skall styrelsen ha berett sam
manslutningar av arbetsgivare och arbetstagare tillfälle att yLtra sig. Följer
utlänningskommissionen sådana riktlinjer, skall samråd med styrelsen an
ses ha skett.
Söker utlänningskommissionen samråd med AMS i ärende om arbetstill
stånd, skall styrelsen bereda sammanslutningar av arbetsgivare och arbets
tagare inom verksamhetsområdet tillfälle att uttala sig i ärendet, om det är
av principiell betydelse eller eljest av större vikt.
I fråga om förutsättningarna för att ge eller vägra tillstånd innehåller
UtlK inga föreskrifter. Praxis har därför stor betydelse. Följande bör näm
nas i detta sammanhang.
Mot bakgrunden att utlänning som har visering inte kan avvisas har
praxis i fråga om viseringsprövningen sökt ledning i de materiella avvis-
ningsbestämmelserna i 19 § UtlL. Den som enligt dessa bestämmelser hade
kunnat avvisas brukar inte få visering. Visering fungerar i praxis alltså som
ett medel både för individuell och generell kontroll. Samma funktion har
uppehållstillstånd kommit att få så till vida som tillståndsprövningen i praxis
mestadels sker med beaktande även av utlänningens personliga förhållanden.
Vägrat uppehållstillstånd jämte därefter meddelat förpassningsbeslut kom
pletterar alltså i viss utsträckning utvisningsinstitutet. Det återspeglas i ut-
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
19
visningsinstitutets användning. Av de 380 utlänningar som utvisades under
åren 1961—1965 var 372 eller 98 % nordbor, som är undantagna från skyl
digheten att ha uppehållstillstånd, och bara 8 personer eller 2 % uppehålls-
tillståndspliktiga utlänningar. De senares andel i totalantalet utlänningar
i landet utgjorde under ifrågavarande tid 35—40 %.
Vid arbetstillståndsgivningen följer utlänningskommissionen praktiskt
taget alltid den arbetsmarknadsbedömning som AMS gör. Enligt de regler
för handläggningen av frågor om arbetstillstånd som AMS antog den 31
mars 1967 skall noggrann prövning från arbetsmarknadssynpunkt företas,
när utlänning första gången ansöker om arbetstillstånd. När utlänningen
väl har accepterats på den svenska arbetsmarknaden, skall han därefter i
regel kunna räkna med att få förlängt arbetstillstånd inom det område som
tillståndet avser. Detta gäller även om utlänningen skulle vara arbetslös,
när han ansöker om fortsatt tillstånd. Vid ansökan om fortsatt arbetstill
stånd inom annat yrkesområde skall arbetsmarknadsmässig prövning i
allmänhet ske, om sökanden har haft arbetstillstånd kortare tid än ett år.
För att AMS skall tillstyrka förstagångsansökan om tillstånd krävs i
princip att följande villkor är uppfyllda.
Sökanden skall visa att han har erbjudande om anställning från arbetsgi
vare i Sverige. Arbetsmarknadsläget inom det yrkesområde som ansökningen
avser skall vara sådant att det föreligger verkligt behov av utländsk ar
betskraft. Om lämplig inhemsk arbetskraft redan finns eller beräknas bli
tillgänglig inom kort, avstyrks ansökningen regelmässigt. Erbjudna arbets-
och lönevillkor skall överensstämma med vad som under motsvarande för
hållande gäller vid anställning av svensk arbetskraft. Det anses vara ett
oeftergivligt krav att den utländska arbetskraften inte utnyttjas mot under
betalning. I fråga om fullt utbildad utländsk arbetskraft inom yrken där
det finns kollektivavtal krävs att lön utgår enligt avtal och i andra fall att
löneförmånerna motsvarar de i anställningsorten gängse inom vederbörande
arbetsområde. Kravet gäller såväl utlänningar hos svensk arbetsgivare som
utlänningar som är anställda hos utländsk arbetsgivare, t. ex. utländska
montörer som sänds till Sverige för tillfälliga entreprenaduppdrag. Slutligen
uppställs som villkor att sökanden har tillgång till lämplig bostad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Utlänningsutredningen
Behov av central utlänningsmyndighet
Vid bedömningen av frågan vilka organ som skall ha i uppdrag att verk
ställa den utlänningspolitik som statsmakterna har beslutat utgår utred
ningen från att verkställighetsfrågor som rör områden av samhällslivet,
där utlänningar är i huvudsak jämställda med svenska medborgare och
frågan om medborgarskap är av ringa eller ingen betydelse, i princip bör
handläggas av de fackmyndigheter som handhar motsvarande frågor när
det gäller svenska medborgare. Med denna utgångspunkt bör frågor om
exempelvis utbildning, arbetsförmedling, sjuk- och hälsovård och social
hjälp för utlänningar handhas av de fackmyndigheter till vilkas ämbets
områden frågorna hör.
Emellertid finns det på utlänningspolitikens område, framhåller utred
ningen, specifika frågor som rör enbart utlänningar och som ytterst har
sin grund i att dessa — till skillnad från svenska medborgare — inte äger
ovillkorlig rätt att inresa, vistas och arbeta i landet. Frågor om utlännings
inresa, uppehåll och anställning skiljer sig på ett avgörande sätt från förut
nämnda frågor och låter sig därför inte lika naturligt hänföra till någon
bestämd fackmyndighets verksamhetsområde. Även när det gäller sådana
specifika frågor bör dock enligt utredningens mening utgångspunkten vara
att det behövs en särskild utlänningsmyndighet endast i den mån frågorna
på grund av sin beskaffenhet inte kan hänföras till någon redan befintlig
fackmyndighets verksamhetsområde.
I vilken omfattning och på vilka villkor tillståndspliktiga utlänningar
skall tillåtas resa in och vistas i landet är enligt utredningen ett spörsmål
som rör en råd allmänna intressen, befolkningspolitiska, samhällsekono
miska, utrikes- och försvarspolitiska. Ofta gör även humanitära hänsyn
sig gällande. Vid prövning av frågor om visering och uppehållstillstånd är
det alltså nödvändigt att göra en avvägning mellan olika, inte sällan mot
stridiga intressen. En förutsättning för att den myndighet som skall ha att
besluta i tillståndsfrågor skall kunna göra en sådan intresseavvägning är
att myndigheten har överblick över vårt lands förhållande till andra stater
och över det svenska samhällslivet i olika avseenden. Endast ett centralt
organ har förutsättningar för en sådan överblick. Ett centralt organ är
motiverat även av vikten att tillståndsfrågor bedöms enhetligt. Utredningen
anser därför att det behövs en central utlänningsmyndighet i vart fall så
länge som det föreligger behov av generell utlänningskontroll.
Prövning av ärenden om uppehållstillstånd
För att klarlägga praxis vid prövningen av ansökningar i tillstånds-
ärenden har utredningen undersökt några tusen godtyckligt utvalda ären
den om visering, uppehållstillstånd, bosättningstil]stånd och arbetstillstånd.
21
Undersökningen har emellertid inte gett något fastare underlag för be
dömningen hur tillståndsbestämmelserna har tillämpats, vilket bl. a. be
ror på att besluten inte motiveras. I fråga om praxis i ärenden om uppe
hållstillstånd har utredningen funnit att det i första band krävs att ut
länningen har sin försörjning tryggad. Dessutom prövas hans personliga
förhållanden i övrigt, t. ex. hans vilja att göra rätt för sig, hans möjlig
heter att anpassa sig i samhället och hans pålitlighet från säkerhetssyn
punkt. I praxis har tillstånd vägrats utlänning som har visat sig vara ar-
betsovillig eller inte låtit anpassa sig till våra förhållanden eller bedömts
som en säkerhetsrisk. I anslutning till denna praxis uttalar utredningen, att.
uppehållstillståndsgivningen i den mån den används för individuell kon
troll har fyllt samma funktion som avvisnings- och utvisningsinstituten.
Det är enligt utredningen betänkligt alt uppehållstillstånd används som
ett komplement till utvisning. Utvisningsförfarandet är i motsats till uppe
hållstillståndsgivningen kringgärdat med rättsliga garantier för att bereda
utlänningen rättssäkerhet. I UtlL är t. ex. noga angivet på vilka grunder
utlänning får utvisas, och beslut om utvisning skall uppta skälen för beslu
tet. I ärende om utvisning skall förhör hållas, om utlänningen begär det.
Vid förhöret äger utlänningen få biträde. Har han inte utsett biträde och
kan hans rätt inte tillvaratas på annat sätt, skall förhörsmvndigheten för
ordna biträde åt honom. Utvisningsbeslut kan också överklagas.
Mot denna bakgrund har utredningen prövat om den praxis som har
utvecklat sig står i överensstämmelse med UtlL. Inledningsvis konstaterar
utredningen att förbudet i 19 § UtlL att avvisa utlänning som fått visering
har ansetts medföra att tillståndsmyndiglieten är skyldig att i viserings-
ärendet pröva, om viseringssökanden är diskvalificerad för inresa enligt
de materiella avvisningsgrunderna i samma paragraf. Eftersom avvisnings-
förbudet uppenbarligen förutsätter att lämpligheten av utlänningens inresa
har prövats redan i viseringsärendet, har utredningen ingen erinran mot
denna praxis.
I fråga om motsvarande förbud i 19 § UtlL att avvisa utlänning som in
nehar uppehållstillstånd ställer utredningen frågan, om förbudet innebär
att den tillståndsgivande myndigheten är skyldig att också i ärende om
uppehållstillstånd beakta de materiella avvisningsgrunderna. Enligt ut
redningens mening ger bestämmelsen knappast stöd för en sådan tolkning.
Utlänning som inte är skyldig att ha visering kan avvisas vid inresan och
under en tid av högst tre månader därefter, om han är diskvalificerad för
inresa och vistelse här enligt de materiella avvisningsgrunderna. Skyldig
het för utlänning att ha uppehållstillstånd inträder först när utlänningen
har vistats i landet i tre månader, dvs. när frågan om han är diskvalifice
rad för fortsatt vistelse här inte längre kan avgöras på de grunder som
gäller för avvisning. Formerna för avlägsnande av inte önskvärda utlän
ningar, som vistas här efter utgången av den uppeliållstillståndsfria tiden,
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
22
är i princip utvisning eller förvisning. Utvisningsbestämmelserna avser
grovt asociala eller kriminella utlänningar, medan avvisningsbestämmel-
serna avser även andra utlänningar, bl. a. sådana som kan antas komma
att sakna erforderliga medel för sin vistelse här. Det synes enligt utred
ningen med dessa utgångspunkter inte följdriktigt, att den utlänning som
i princip inte kan avlägsnas på annat sätt än genom utvisning eller för
visning skall kunna vägras uppehållstillstånd på de grunder som föreskrivs
för avvisning.
Som grund för sina fortsatta överväganden i fråga om prövningen av
ärenden om uppehållstillstånd har utredningen undersökt om motiven till
UtlL ger stöd för nuvarande praxis. Bl. a. uppehåller sig utredningen vid
vad föredragande departementschefen uttalade vid tillkomsten av gällande
UtlL (prop. 1954: 41 s. 60—61) om den individuella och den generella kon
trollens syfte. Han framhöll att det råder en principiell motsättning mellan
de bestämmelser som har till syfte att reglera avlägsnande av kriminella
och asociala utlänningar och de regler som hänger samman med den gene
rella kontrollen. Reglerna om utvisning av kriminella och asociala personer
avser att avlägsna personer som på grund av sina individuella egenskaper
inte är önskvärda, och det är därför naturligt att bedömandet härav sker
genom ett rättsligt förfarande. Den generella utlänningskontrollen däremot
tar sikte på att kontrollera och avväga tillströmningen av utlänningar till
landet från mera allmänna synpunkter. Det är alltså i den generella ut
länningskontrollen inte i första hand fråga om ett kvalitativt bedömande
av den enskilde utlänningen utan om en allmän begränsning av tillträdet
till riket och om förutsättningarna för undantag i de särskilda fallen från
sådan begränsning. Även ett bedömande av utlänningens personliga för
hållanden kan dock komma i fråga, när en restriktiv politik för tillträdet
till riket upprätthålls, men det är då fråga om ett bedömande som sam
manhänger med de allmänna riktlinjerna för utlänningspolitiken, och
detta bedömande bortfaller i den mån en friare utlänningspolitik förs, utta
lades i propositionen.
I anslutning till detta uttalande, som riksdagen godtog, anmärker utred
ningen att uppehållstillståndet i praxis har använts huvudsakligen som ett
medel för individuell kontroll, trots att en restriktiv politik för tillträdet
till vårt land inte har upprätthållits under större delen av efterkrigstiden.
Utredningen anser vidare att även anmärkningar av mera principiell art
kan riktas mot nuvarande praxis. Som förut sagts innebär denna praxis att
utlänningar berövas det särskilda rättsskydd som utvisningsförfarandet
ger. Än mer stötande ter det sig från rättssäkerhetssynpunkt att utlänning
kan vägras uppehållstillstånd på grund av sin vandel, även om han inte har
gjort sig skyldig till handling som kan föranleda utvisning. Inget hindrar
att utlänning som i utvisningsärende har funnits inte böra utvisas sedan
vägras fortsatt uppehållstillstånd på grund av samma förhållande som har
förklarats inte utgöra utvisningsanledning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
23
Beträffande möjligheterna att tillgodose rättssäkerheten i uppehållstill- ståndsärenden anför utredningen, att det självfallet är möjligt att kring gärda tillämpningen av bestämmelserna om uppehållstillstånd med samma rättsliga garantier som utvisningsstadgandena, t. ex. genom föreskrifter om i vilka fall utlänningar får vägras uppehållstillstånd på grund av sin vandel. En enklare och mera konsekvent lösning anser utredningen emeller tid vara att begränsa användningsområdet för uppehållstillstånd så att det blir medel enbart för generell kontroll. Utredningen föreslår därför att i UtlL föreskrivs, att utlänning inte får vägras uppehållstillstånd på grund av sin vandel.
I en reservation anför ledamoten i utredningen Carl Erik Hedin att beho vet av ökat rättsskydd bör tillgodoses genom att uppehållstillstånd kring gärdas med samma rättsliga garantier som utvisning. Sålunda bör Kungl. Maj :t i föreskrifter ange i vilka fall utlänning får vägras uppehållstillstånd på grund av sin vandel. I avslagsbeslut bör grunden för beslutet anges. Be svär bör få föras hos Kungl. Maj :t över avslag på ansökan om förlängt uppe hållstillstånd.
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
Utvisningsgrunderna
Med den föreslagna begränsningen av möjligheterna att vägra uppehålls tillstånd kan det enligt utredningen komma i fråga att utvidga tillämp ningsområdet för utvisning. I första hand bör möjligheterna att på nu varande grunder utvisa utlänning ökas. Utredningen föreslår att utvis ning på grund av alkoholmissbruk (29 § första stycket 2 UtlL) skall kun na ske inte som f. n. först när utlänningen till följd av missbruket för ett grovt störande levnadssätt utan redan om levnadssättet är störande. Vidare kan utvisning f. n. ske av utlänning som av tredska eller uppenbar vårds löshet gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild (29 § första stycket 3). Enligt utredningens förslag skall utvisning kunna ske redan om utlänningen av tredska eller uppenbar vårdslöshet har undandragit sig att i Sverige uppfylla sina för pliktelser mot det allmänna eller mot enskild och det med hänsyn till hans personliga förhållanden kan befaras att han inte kommer att rätta sig.
I omedelbar anslutning till förslaget att vandelsprövningen slopas i ären- införs. Utlänningars verksamhet i Sverige, bl. a. deras politiska aktivitet, har den om uppehållstillstånd föreslår utredningen att nya utvisningsgrunder enligt utredningen inte sällan tagit sig sådana uttryck att den har utgjort en fara inte bara för den allmänna ordningen och säkerheten utan också för annans personliga säkerhet. Det är inte minst med hänsyn till in vandrarnas egen säkerhet angeläget att samhället skyddas mot allvarligare yttringar av denna verksamhet. Behovet av skydd mot dylik samhällsskad- lig verksamhet skall enligt utredningens förslag tillgodoses genom sådan utvidgning av utvisningsgrunderna att utlänning kan utvisas, om han bedri
24
ver verksamhet här i landet som utgör en uppenbar fara för den allmänna
ordningen eller säkerheten.
Det kan enligt utredningens mening vidare inte komma i fråga att avstå
från möjligheterna att förhindra utlänningar, som är säkerhetsrisker, att
vistas i landet. Enligt 34 § UtlL äger Kungl. Maj:t, när det är påkallat av
hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse, utvisa utlänning
och förbjuda honom att återvända till riket (politisk utvisning). Bestäm
melsen har såvitt känt inte tillämpats under senare år, och det kan ifråga
sättas om det är lämpligt att under normala tider avlägsna säkerhetsrisker
ur landet genom politisk utvisning. Utredningen anser det lämpligare att
utvidga tillämpningsområdet för det normala utvisningsinstitutet. En så
dan ordning innebär visserligen att två institut kan komma att vara till
lämpliga i samma fall. I praktiken torde dock detta förhållande inte komma
att medföra olägenheter. Redan f. n. kan utlänning, som är säkerhetsrisk,
förmås att lämna landet inte bara genom politisk utvisning utan också
genom vägrat uppehållstillstånd. Utredningen föreslår som ny grund för
utvisning, att utlänning med hänsyn till föregående verksamhet eller el
jest skäligen kan antas komma att här bedriva verksamhet som utgör en
fara för rikets säkerhet.
Mot bakgrund av detta förslag överväger utredningen, om säkerhets-
myndigheternas arbete skulle försvåras avsevärt, om myndighet som har
beslutat om avlägsnande av utlänning därför att han utgör en fara för
rikets säkerhet skulle vara skyldig att upplysa utlänningen om grunden
för beslutet. Enligt utredningens mening torde det i praktiken inte vara
förenat med olägenheter från säkerhetssynpunkt att vid beslut om avlägs
nande av utlänning som är en säkerhetsrisk redovisa grunden för beslutet.
Myndighet bör emellertid, i den mån det är påkallat av hänsyn till rikets
säkerhet eller andra synnerliga skäl, kunna vägra utlänning att ta del av
utredningen i utvisningsärende. Utan hinder därav bör myndighet kunna
avgöra ärendet på grundval av hela utredningsmaterialet.
Slutligen framhåller utredningen att de svenska utvisningsreglerna även
med de föreslagna ändringarna kommer att ha betydligt snävare tillämp
ningsområde än motsvarande regler i de övriga nordiska länderna. Till
jämförelse nämner utredningen, att utlänning kan avlägsnas från Dan
mark genom utvisning bl. a. om hans fortsatta uppehåll i landet med
hänsyn till statens säkerhet och den allmänna ordningen inte är önskvärd
eller om hans förhållanden i övrigt ger anledning därtill, från Finland ge
nom förpassning om han genom sitt uppförande har visat att hans vistelse i
landet inte är önskvärd och från Norge genom utvisning bl. a. om han
driver omkring utan laglig sysselsättning eller om han ådömts straff för
brott mot lösdriveri- eller rusdryckslagstiftningen.
I anslutning till sin nyss nämnda reservation anför Hedin att det med
hans ståndpunkt inte blir nödvändigt att öka utvisningsmöjligheterna. Det
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
25
medför att man inte behöver föra över ett stort antal ärenden från den cen trala utlänningsmyndighetens till länsstyrelsernas handläggning. En sådan uppdelning av beslutanderätten på flera myndigheter skulle enligt Hedins mening innebära risk för oenhetlighet i bedömningen av ärendena.
Beslut i ärenden om arbetstillstånd
Utredningen redovisar de överväganden i fråga om beslutanderätten i ärenden om arbetstillstånd som har gjorts vid en rad tillfällen, senast vid tillkomsten av gällande UtlL. I det sammanhanget anförde föredragande departementschefen bl. a. (prop. 1954: 41 s. 68) att frågor om uppehållstill stånd och arbetstillstånd hänger nära samman och att en uppdelning av beslutanderätten mellan den centrala utlänningsmyndiglieten och AMS skulle leda till betydande olägenheter.
Enligt utredningens mening är den nuvarande ordningen med den cen trala utlänningsmyndigheten som beslutande organ otillfredsställande. I vilken omfattning och på vilka villkor utlänningar skall tillåtas ta anställ ning i Sverige är väsentligen en arbetsmarknadspolitisk fråga. Handlägg ningen av en rad viktiga frågor rörande utländsk arbetskraft, bl. a. inter nationellt arbetsförmedlingssamarbete, rekrytering av utländsk arbetskraft och praktikantutbyte, har uppdragits åt AMS. Med hänsyn till styrelsens befogenheter på invandringspolitikens område anser utredningen det in- konsekvent att styrelsen inte förfogar över arbetstillståndsgivningen som gör det möjligt att reglera tillströmningen av utländsk arbetskraft till den svenska arbetsmarknaden. Avsaknaden av beslutanderätt i arbetstillstånds- ärenden kan enligt utredningens mening i många fall inverka menligt på styrelsens möjligheter att snabbt och effektivt fullgöra sina uppgifter på förevarande område. Utredningen framhåller särskilt att den nuvarande organisationen innebär ett många gånger besvärande band på styrelsens handlingsfrihet i dess mellanhavanden med utländska myndigheter i frågor om arbetskraftsrekrytering, flyktingöverföring och praktikantutbyte. Detta band kommer självfallet att kännas alltmer besvärande i den mån styrel sens kontakter med myndigheter utomlands vidgas. De olägenheter som uppdelning av beslutanderätten i uppehålls- och arbetstillståndsärenden kan föra med sig anser utredningen väga lätt i jämförelse med värdet av att AMS som centralt verkställande organ för den arbetsmarknadsbetingade invandringspolitiken helt förfogar över det instrument, arbetstillståndet, utan vilket denna politik inte kan genomföras. Utredningen föreslår därför att beslutanderätten i arbetstillståndsärenden förs över till AMS.
Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd
Enligt nuvarande ordning prövas fråga om arbetstillstånd av två myndig heter, erinrar utredningen, nämligen AMS som remissinstans och den cen trala utlänningsmyndigheten som beslutande organ. Med utredningens för
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
26
slag i fråga om beslutanderätten blir emellertid styrelsens beslut slutgiltigt.
Nuvarande möjlighet för den centrala utlänningsmyndigheten att bl. a. av
humanitära skäl ge arbetstillstånd mot styrelsens avstyrkande upphör
alltså, menar utredningen. Att utlänning vägras arbetstillstånd innebär
emellertid inte nödvändigtvis att också tillstånd att vistas här vägras ho
nom. Det bör enligt utredningen liksom hittills finnas möjlighet att av hu
manitära skäl bevilja utlänning uppehållstillstånd, även om han inte har
sin försörjning tryggad genom eget arbete eller på annat sätt. Får han
uppehållstillstånd men inte arbetstillstånd, blir han hänvisad att leva på
den standard som arbetslöshetsförsäkringen eller socialhjälpen erbjuder,
tills han kan få arbete för vilket tillstånd kan meddelas. Dessutom, anmär
ker utredningen, har utlänningen alltid möjlighet att göra ny ansökan om
arbetstillstånd och då få arbetstillståndsfrågan omprövad av AMS.
Med hänsyn till den betydelse ett beslut att vägra arbetstillstånd kan ha
för den enskilde bör det enligt utredningens mening emellertid finnas möj
lighet att överpröva styrelsens beslut att vägra tillstånd. Denna överpröv
ning bör göras av Kungl. Maj :t. Utredningen finner dock praktiska skäl
tala mot att införa en allmän besvärsrätt i arbetstillstånd särenden. En
sådan ordning skulle medföra betydande arbetsbelastning för Kungl. Maj :t.
Besvärsrätten bör därför begränsas till ärenden som är tveksamma eller av
särskild beskaffenhet. Begränsning anser utredningen lämpligen kunna ske
genom att besvärsrätten, som fallet är i ärenden om förpassning, görs be
roende av utlänningsnämndens yttrande. För att nå syftet med den be
gränsade besvärsrätten är det inte nödvändigt att nämndens yttrande in
hämtas i alla ärenden där avslagsbeslut sätts i fråga. Nämnden bör höras
i sådana ärenden, där avslagsbeslut har meddelats och sökanden begärt
att yttrande inhämtas. En annan ordning skulle medföra att nämnden
skulle få att yttra sig onödigtvis i en mängd ärenden. Rätten att föra
besvär över beslut i arbetstid ståndsärende bör alltså, till skillnad från vad
som gäller i fråga om beslut om förpassning, göras beroende av att den som
beslutet avser begär, att utlänningsnämnden skall höras i ärendet, och att
nämnden eller någon ledamot i nämnden anser att tillstånd borde ha med
delats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
27
Remissyttrandena
Allmänna synpunkter
Utredningen har utgått från att krav på tillstånd för inresa, vistelse och arbete skall upprätthållas t. v. i ungefär samma utsträckning som f. n. Be träffande tillståndsgivningen har utredningen därför i enlighet med direk tiven tagit upp endast frågan om begränsning av möjligheterna att vägra uppehållstillstånd och frågan om vilken myndighet som skall ha hand om arbetstillstånden.
Några remissinstanser har berört även andra frågor om tillståndssystemet. En förenkling av systemet föreslås i några yttranden. Enligt Sveriges social demokratiska studentförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdoms förbund bör nuvarande tillstånd för inresa, vistelse och arbete ersättas med ett enda tillstånd, nämligen arbetstillstånd. Statskontoret anser att det från administrativ synpunkt är lämpligt att föra samman arbets- och uppehålls tillstånd till ett »graderat» uppehållstillstånd: »uppehållstillstånd A», inne fattande förutom rätt att vistas i landet även rätt att arbeta, och »uppehålls tillstånd B» motsvarande det nuvarande uppehållstillståndet. Den enhetliga benämningen gör att invandraren bara behöver hålla reda på reglerna för ett enda tillstånd och fylla i en enda ansökningshandling. Reglerna för tillstånds givningen kan också utformas så att ansökan prövas för »uppehållstillstånd A» i första hand och »uppehållstillstånd B» ges endast då typ A av något skäl inte kan beviljas. LO ifrågasätter om särskilda inrese- och uppe hållstillstånd kan anses vara sakligt motiverade. Man bör enligt LO allvar ligt överväga om inte denna dubblering av tillstånd och det administrativa merarbete som den medför kan avskaffas.
Behov av central utlånningsmyndighet
Alla remissinstanserna ansluter sig till utredningens uppfattning att verk ställighetsfrågor på utlänningspolitikens område i princip bör handläggas av de förvaltningsorgan som har hand om motsvarande frågor beträffande svenska medborgare.
Däremot har remissinstanserna skilda meningar om behovet av en central utlänningsmyndighet. Behovet av sådan myndighet vitsordas av hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, ÖB, socialstyrelsen, AMS, utlänningskommissionen, utlänningsnämnden, arbetsgruppen för invandrar frågor, ÖÄ, samtliga hörda länsstyrelser utom länsstyrelsen i Kopparbergs län, överåklagaren i Stockholm, tre polismästare, länsarbetsnämnderna i
Örebro och Västmanlands län, SAF, TCO, SACO, Sveriges industriförbund och Sveriges advokatsamfund.
Avvisande eller tveksamma ställer sig statskontoret, länsstyrelsen i Kop parbergs län, LO, Esternas representation i Sverige, Sveriges förenade stu dentkårer, Sveriges liberala studentförbund, Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
De remissinstanser som vitsordar behovet av central utlänningsmyndighet
har i allmänhet ingen erinran mot vad utredningen har anfört. AMS anser
att frågor om tillstånd att inresa och vistas i landet är av sådan art och
betydelse att en central utlänningsmyndighet bör finnas inrättad även i
framtiden.
Av dem som bestrider behov av särskild central utlänningsmyndighet
hävdar statskontoret att frågor om uppehålls- och arbetstillstånd bör föras
över till AMS. Frågor om visering, främlingspass och resedokument anser
statskontoret kunna fördelas mellan AMS och utrikesdepartementet. An
sökan om visering av utlänning som avser att ta anställning här eller vistas
här längre tid bör enligt statskontorets mening avgöras av AMS i sam
band med att frågan om uppehållstillstånd prövas, medan viseringsan-
sökan som avser kortare tid och saknar arbetsmarknadspolitisk anknyt
ning bör handläggas av annan myndighet. Med hänsyn till att utrikes
departementet har förstahandsinformation om de viseringsavtal som Sve
rige har ingått och mottar sådana upplysningar om främmande länders
identitetshandlingar som är av betydelse för handläggningen av viserings-
ärenden bör prövas, om inte ansvaret och direktivrätten i viseringsärenden
kan — liksom ärenden om främlingspass och resedokument — föras över
till utrikesdepartementet. LO ifrågasätter om inte överföring av arbetsupp
gifterna till redan befintliga ämbetsverk bör prövas närmare. Också Sveriges
liberala stndentförbund anser att utlänningsärendena bör fördelas mellan
redan befintliga fackmyndigheter.
Vad som är oundgängligen nödvändigt är enligt länsstgrelsen i Koppar
bergs län ett samarbetsorgan som kan verka för likformig behandling i de
olika statliga och andra organ som kommer i kontakt med utlännings
ärenden. En permanent inrättad nämnd med kvalificerad juridisk ledning
och under medverkan av medborgerliga förtroendemän skulle enligt läns
styrelsen måhända ge det bästa uttrycket åt nationens önskan om hand
läggning av utlänningsärendena på ett för svensk rättsvård tillfredsställande
sätt.
Prövning av ärenden om uppehållstillstånd
Utredningens uppfattning att uppehållstillståndsskyldiga utlänningar bör
beredas ökat rättsskydd i ärenden om uppehållstillstånd delas av så gott
som alla remissinstanser som har tagit ställning i frågan.
Bland remissinstanserna råder emellertid delade meningar om på vilket
sätt ökat rättsskydd bör beredas utlänning i fråga om prövningen av hans
vandel. Flertalet anser att det bör ske på det sätt som utredningen har
föreslagit, medan en betydande minoritet mer eller mindre klart hävdar
att det bör ske genom att tillämpningen av bestämmelserna om uppehålls
tillstånd omgärdas med rättsliga garantier, bl. a. föreskrifter av Kungl.
Maj :t om i vilka fall asociala och kriminella utlänningar skall få vägras
uppehållstillstånd.
29
Förslaget att utlänning inte skall få vägras uppehållstillstånd på grund
av sin vandel tillstyrks eller lämnas utan erinran av bl. a. RÄ, socialstyrel
sen, statskontoret, arbetsgruppen för invandrarfrågor, ÖÄ, länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Öre
bro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, länsarbetsnämnden i
Södermanlands län, två länsåklagare, två polismästare, LO, SACO, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges förenade studentkårer och flera politiska ung
domsförbund.
De tillstyrkande remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till vad ut
redningen har anfört. Sålunda är RÄ ense med utredningen om att den
individuella och den generella kontrollens syften inte har skilts åt i praxis.
Med hänsyn till denna praxis anser RÅ det påkallat att distinktionen mellan
den individuella och generella kontrollen kommer till uttryck i lagtexten.
Också socialstyrelsen tillstyrker den föreslagna bestämmelsen i UtlL att ut
länning inte får vägras uppehållstillstånd på grund av sin vandel, och stats
kontoret anser att det är befogat från såväl administrativ synpunkt som
rättssäkerhetssynpunkt att den individuella kontrollfunktion som uppe
hållstillståndet har haft enligt praxis förs över till utvisningsinstitutet.
Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län är det viktigt att skapa ett rätts
skydd som ger utlänningar garantier mot godtycklig behandling och så
långt möjligt en tryggad ställning. Utredningens förslag utgör ett väsentligt
steg framåt i detta avseende.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att det från rättssäkerhetssyn
punkt är betänkligt, att uppehållstillstånd i praxis används som medel även
för den individuella kontrollen och som ett komplement till utvisning, med
hänsyn till att de rättsliga garantier som utvisningsförfarandet har kring
gärdats med saknas i uppehållstillståndsgivningen. Det kan enligt länssty
relsen inte vara riktigt att när utvisningsanledning kan antas föreligga i
stället använda bestämmelserna om uppehållstillstånd som medel att förmå
utlänning att lämna landet. Liknande synpunkter anför länsstyrelserna i
Malmöhus och Gävleborgs län samt länsåklagaren i Norrbottens län. Den
sistnämnde påpekar emellertid att utredningens förslag kan vara förenat
med vissa olägenheter. Sålunda kan utlänning komma att meddelas uppe
hållstillstånd trots att omständigheter som skulle föranleda utvisning före
ligger. Han kan då komma att utvisas kort tid efter det han har fått uppe
hållstillstånd. Länsåklagaren ifrågasätter om det inte för sådana fall kan
vara anledning att föreskriva att uppehållstillstånd får meddelas endast t. v.
och att frågan om utvisning skall avgöras skyndsamt.
SACO anser att bestämmelserna om uppehållstillstånd aldrig hade bort
användas som medel för individuell kontroll utan endast som instrument
för reglering av invandringen främst från arbetsmarknadssynpunkt. Det
är tillfyllest att utlänningens sociala beteende prövas när UtlL:s rekvisit
för förvisning eller utvisning aktualiseras.
Hovrätten över Skåne och Blekinge hävdar att UtlL redan i sin nuvaran
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
30
de utformning ger tillståndsskyldiga utlänningar det rättsskydd som ut
redningen efterlyser. Sålunda delar hovrätten utredningens uppfattning att
lagens innebörd är att uppehållstillstånd inte får vägras på skäl som utgör
grund för utvisning. Om länsstyrelse har bedömt fråga om utvisning men
inte funnit skäl till sådan åtgärd, måste det enligt hovrättens mening vara
felaktigt om uppehållstillstånd vägras på grund av samma omständigheter
som har varit uppe till bedömande hos länsstyrelsen. Detsamma måste
gälla sådana skäl som väl i princip kan men inte anses tillräckligt starka
för att leda till förvisning eller utvisning. Enligt hovrätten är lagens inne
börd klar även utan tillägg. Hovrätten anser det emellertid vara tveksamt
om detta betraktelsesätt i alla hänseenden har tillämpning på utlänningens
»vandel». Man kan inte se bort från att det kan finnas fall då utlänning
visar sig inte motsvara de förväntningar som man har ställt på honom,
t. ex. vid mycket begränsad rekrytering av eftersökt arbetskraft. Lika väl
som han kan bli uppsagd från arbetsplatsen av sådana skäl kan det vara
motiverat att vägra honom fortsatt vistelse och arbete i landet. Det kan
också vara fråga om personer som genom utpräglad psykisk särart ställer
till svårigheter och otrevnad för omgivningen. Det kan då stundom vara
så starka skäl för ett ingripande i någon form, att det enklaste är att ut
länningen förmås att återvända hem om särskilda skäl inte talar för annat.
Utredningens förslag avstyrks av bl. a. rikspolisstyrelsen, ÖB, statens ut-
länningskommission, utlänningsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens län, överåklagaren i Stock
holm, två länsåklagare och länspolischefen i Norrbottens län. Två polis
mästare ställer sig tveksamma till utredningens förslag.
Den lösning som utredningen har föreslagit är enligt statens utlännings-
kommission enkel men den torde om den genomförs ge inte önskvärda
konsekvenser. Syftet att åstadkomma ökade rättsliga garantier för ut
länningar i uppehållstillståndsärenden kan med mindre risk för olägenhe
ter nås på ett annat sätt än utredningen har föreslagit. Kommissionen före
slår att utredningens förslag till ändring av 9 § UtlL ersätts med en före
skrift, att Kungl. Maj:t vid utfärdande av riktlinjer för beviljande av uppe
hållstillstånd även bestämmer i vilka fall kriminella, asociala eller av andra
skäl icke önskvärda utlänningar får vägras uppehållstillstånd. Härutöver
kan besvärsrätt införas. Denna besvärsrätt kan konstrueras så, att den cen
trala utlänningsmyndigheten alltid skall inhämta yttrande från utlännings
nämnden, innan avslag på ansökan om uppehållstillstånd beslutas. Utlän
ningen får sedan överklaga ett avslagsbeslut hos Kungl. Maj :t, om nämnden
eller ledamot i nämnden har anfört avvikande mening.
Även utlänningsnämnden är inne på denna linje. Enligt nämndens upp
fattning är utredningens förslag otvivelaktigt konsekvent. Av praktiska,
särskilt ekonomiska, skäl synes det emellertid önskvärt att asociala ut
länningar redan tidigt kan avlägsnas ur landet utan att man skall behöva
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
31
avvakta att de under längre tid eller i högre grad har »diskvalificerat» sig.
De olika synpunkter som enligt gällande praxis beaktas vid prövningen a\
frågan om uppehållstillstånd hänför sig i stort sett dels till omständig
heter av mer allmän immigrationspolitisk art och dels till utlänningens
individuella förhållanden. I den generella utlänningskontrollen är det en
ligt förarbetena till gällande UtlL fråga om en allmän begränsning av till
trädet till riket och om förutsättningarna för undantag i de särskilda
fallen från sådan begränsning. Vid tillståndsprövningen har alltså den be
slutande myndigheten att bilda sig en uppfattning om förutsättningarna
för utlänningen att få vistas i landet med hänsyn till hela den föreliggande
situationen. Nämnden finner det naturligt att hänsyn därvid tas även till
utlänningens personliga förhållanden. Det bör emellertid övervägas att
omgärda handläggningen av ärenden om uppehållstillstånd med ytterligare
rättsliga garantier. Nämnden förordar dels att de allmänna riktlinjer om
bl. a. uppehållstillstånd som Kungl. Maj :t enligt utredningens förslag skall
utfärda upptar närmare anvisningar om i vilka fall utlänning får vägras
uppehållstillstånd på grund av asocialitet, dels att i UtlL föreskrivs att den
centrala utlänningsmyndigheten, innan ansökan om uppehållstillstånd av
slås på grund av utlännings dåliga vandel, skall underställa utlännings
nämnden ärendet för yttrande, dels att besvärsrätt till Kungl. Maj :t införs
under samma förutsättningar som gäller för besvär över avvisning, utvis
ning och förpassning.
Om invandringen även i fortsättningen skall regleras genom generell
utlänningskontroll anser överåklagaren i Stockholm det vara till nackdel
att utlänningar, som inte är önskvärda här, genom uppehållstillstånd vin
ner fastare anknytning till landet. Det finns därför enligt överåklagarens
uppfattning inte anledning att meddela uppehållstillstånd, när det kan
antas att utlänningen på grund av visade karaktärsegenskaper kommer att
uppfylla något av rekvisiten för förvisning eller utvisning inom inte alltför
avlägsen framtid. Det rättsskydd utredningen efterlyser i detta samman
hang torde kunna åstadkommas genom regler om besvärsrätt liknande de
utredningen har föreslagit beträffande ärenden om arbetstillstånd. Krimi
nalpolitiska skäl för att behålla kravet på god vandel hos den som söker
uppehållstillstånd är starkare än de skäl som utredningen anför till stöd för
att sökandens vandel inte skall beaktas.
Rikspolisstyrelsen är ense med utredningen om att utlännings rätts-
skyddsintresse i samband med uppehållstillståndsprövningen inte är till
räckligt tillgodosett. Med hänsyn till att utlänning inte har ovillkorlig rätt
att vistas här bör det emellertid inte finnas hinder att utlänning, som är
uppehållstillståndsskyldig och som visar grov brottslighet, asocialitet eller
liknande, vägras uppehållstillstånd på grund av detta förhållande enligt
riktlinjer av Kungl. Maj :t. Det förhållandet att övriga länder i dessa hän
seenden bedriver en restriktiv utlänningspolitik kan komma att medföra
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
32
att allt större grupper sådana utlänningar beger sig till Sverige. En ökad
internationell brottslighet har redan börjat göra sig gällande även för Sve
riges del. Även om möjligheterna att vägra uppehållstillstånd skulle be
gränsas till att avse endast generell utlänningskontroll, finner styrelsen
klart olämpligt att i UtlL införa en bestämmelse av den lydelse som utred
ningen föreslår. Bestämmelsen skulle kunna ge utlänningar föreställningen
om en sådan frihet för dem i deras livsföring här i landet som inte motsva
ras av verkliga förhållandet, eftersom utvisnings- och förvisningsmöjlig-
heterna står kvar. Det bör dessutom observeras att ett utvisningsbeslut på
grund av vandel får betydligt allvarligare och mera kännbara konsekvenser
för utlänningens egen del än ett av samma anledning vägrat uppehållstill
stånd.
Inte heller länsstyrelsen i Stockholms län anser att det kan komma i
fråga att i själva UtlL ta in uttryckligt och ovillkorligt stadgande av inne
börd att utlänning inte får vägras uppehållstillstånd på grund av sin van
del. Vidgas utvisningsgrunderna överflyttas handläggningen av ett inte
oväsentligt antal ärenden om utlännings rätt att vistas i landet från den
centrala utlänningsmyndigheten till de olika länsstyrelserna. Med hänsyn
främst till risken för oenhetlig bedömning förefaller detta inte särskilt till
talande eller lämpligt. Länsstyrelsen kan för sin del inte förstå annat än
att reservationen i betänkandet åtminstone rent praktiskt har mycket som
talar för sig. Också länsstyrelsen i Norrbottens län anser att vissa praktiska
olägenheter är förknippade med utredningens förslag. Om inte någon form
av prövning av utlänningens vandel sätts in i samband med uppehållstill-
ståndsgivningen, kan fråga om utvisning av utlänning komma att tas upp
i nära anslutning till att uppehållstillstånd meddelas för honom. Enbart
det förhållandet att en kriminellt belastad eller grovt asocial individ genom
uppehållstillståndet kan komma att få en av myndighet utfärdad licens som
—- låt vara under vissa förutsättningar — berättigar honom att vistas i
landet får enligt länsstyrelsen anses otillfredsställande. Liknande synpunk
ter anför länsåklagaren i Västmanlands län.
En lösning som starkt avviker från övriga remissinstansers läggs fram
av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen anser att det är an
geläget att skapa ett rättsskydd för uppehållstillståndsskyldiga utlänningar
som ger dem garantier mot godtycklig behandling och i största möjliga ut
sträckning tryggad ställning. Frågan om besvärsrätt vid negativa beslut i
uppehållstillståndsfrågor är emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning
ömtålig. Å ena sidan kan man hysa förståelse för önskemålet att hindra
mängder av onödiga besvär. Å andra sidan bör det inte få finnas minsta
anledning till tvivel på att rättsskyddet för utlänningar är lika ovillkorligt
som i fråga om svenska medborgare. Om den centrala myndigheten orga
niseras så att den kan arbeta under domstolsliknande former i dessa frågor,
borde det vara tillräckligt med en bestämmelse att beslut i ärende som
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
liar lett till delade meningar i den centrala instansen får överklagas hos
Kungl. Maj :t.
Utvisningsgrunderna
Utredningens förslag om utvidgning av utvisningsgrunderna tillstyrks i
stort sett eller lämnas utan erinran av RÅ, hovrätten över Skåne och Ble
kinge, socialstyrelsen, ÖÄ, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och
Gävleborgs län, länsåklagarna i Älvsborgs och Norrbottens län, polismästar
na i Växjö och Ljungby, länspolischefen i Norrbottens län, LO och Sve
riges advokatsamfund. Länsstyrelsen i Kronobergs län vill inte motsätta
sig förslaget.
Bland tillstyrkande remissinstanser framhålls, att utredningens förslag i
fråga om vandelsprövningen i ärenden om uppehållstillstånd gör det nöd
vändigt att möjligheterna till utvisning vidgas. Sådana uttalanden gör bl. a.
länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.
Några remissinstanser, bl. a. utlänningskommissionen, anser att den före
slagna utvidgningen är otillräcklig. Kommissionen påpekar att en del av de
icke önskvärda utlänningar, som på grund av det föreslagna tillägget till
9 § UtlL inte skulle kunna vägras uppehållstillstånd, visserligen kan av
lägsnas ur landet med stöd av bestämmelserna om förvisning eller utvis
ning. Men det finns enligt kommissionen åtskillig kriminalitet och åtskillig
asocialitet som inte faller under dessa regler. Förvisning kan i regel ske
endast för brott på vilket kan följa fängelse i mer än ett år. Utvisning
kan inte ske på den grund att utlänningen är t. ex. hemfallen åt narkotika
missbruk och till följd därav för ett störande levnadssätt eller är farlig för
annans personliga säkerhet. Utvisning kan visserligen ske, om det kan
styrkas att utlänningen »underlåter att efter förmåga söka ärligen för
sörja sig», men här uppkommer bevisproblem som gör bestämmelsen in
effektiv. Svårigheter möter också att utvisa den som livnär sig genom
bettleri eller genom att på annat sätt parasitera på sin omgivning. Betydan
de grupper av asociala eller eljest grovt misskötsamma utlänningar faller
alltså utanför förvisnings- och utvisningsbestämmelserna. Eftersom situa
tionen är den, att de flesta andra länder för en helt annan utlänningspolitik,
kan enligt kommissionen resultatet av utredningens förslag befaras bli
ökad anhopning här av mer eller mindre asociala personer som sedan inte
tvångsvis kan avlägsnas härifrån.
RÅ, som instämmer i utredningens förslag till utvidgning av utvisnings-
möjligheterna, sätter i fråga om inte även missbruk av narkotika bör ut
göra grund för utvisning.
Ökat utredningsarbete för polisen är enligt länsstyrelsen i Kopparbergs
län en trolig följd av en utvidgning av utvisningsinstitutet. Med hänsyn till
dagens personalläge inom polisen kan detta bli kännbart. För länsstyrelsens
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
33
34
del kommer utvidgningen också att medföra ökad arbetsbelastning. Läns
styrelsen förutsätter att hänsyn tas härtill vid uppgörandet av nya perso
nalramar för vederbörande organs arbete.
Utredningens förslag avstyrks av TCO, Folkpartiets ungdomsförbund,
Sveriges förenade studentkårer, Sveriges liberala studentförbund, Sveriges
socialdemokratiska studentförbund och Sveriges socialdemokratiska ung
domsförbund. Dessa remissinstanser gör gällande att ökade möjligheter att
utvisa utlänningar inte behöver införas som följd av att vandelsprövningen
slopas i ärenden om uppehållstillstånd.
Yrkesbegränsning av arbetstillstånd
I några remissyttranden uppmärksammas gällande bestämmelse om att
arbetstillstånd alltid skall avse visst slag av arbete. Detta krav på yrkes
begränsning, ett krav som utredningen inte har berört, bör enligt LO kunna
mjukas upp. LO framhåller att den hittills förda invandringspolitikens ut
formning har gjort det nödvändigt att ha möjligheter att bl. a. yrkesbegränsa
arbetstillstånden. Vissa ändringar i nuvarande bestämmelser torde dock
vara möjliga. En uppmjukning av yrkesbegränsningen bör övervägas så till
vida att utlänning som har vistats och arbetat i landet viss tid, förslagsvis
ett—två år, befrias från sådan begränsning av tillståndets giltighet.
Esternas representation i Sverige, påpekar att yrkesbegränsningen har all
varliga nackdelar för den tillståndspliktige utlänningen, eftersom hans
rörelsefrihet på arbetsmarknaden beskärs starkt. Utlänning kan på grund
av bristande språkkunskaper och bristfällig kännedom om landets förhål
landen knappast i vistelsens början finna sysselsättning här som motsvarar
hans yrkesinriktning i hemlandet. Det är då synnerligen viktigt för honom
att han efter hand kan få övergå till sysselsättning som han själv kan finna
och är kompetent för. Yrkesbegränsningens syfte synes kunna nås enbart
genom att krav på arbetstillstånd för nyinvandrad utlänning upprätthålls.
Yrkesbegränsningen innebär enligt arbetsgruppen för invandrarfrågor ett
ofta kännbart intrång i individens möjligheter att skaffa sig bättre arbete
och står helt i motsats till vår strävan i riktning mot en rörligare arbets
marknad. Denna begränsning i arbetstillståndens giltighet förefaller därför
i bästa fall vara betydelselös och ofta direkt skadlig för både individ och
samhälle.
Beslut i ärenden om arbetstillstånd
I frågan vilken myndighet som skall ha hand om arbetstillståndsgiv-
ningen råder delade meningar bland remissinstanserna.
Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av socialstyrel
sen, statskontoret, statistiska centralbyrån, AMS, arbetsgruppen för invand
rarfrågor, ÖÄ, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gäv
leborgs och Norrbottens län, Stockholms läns landstings förvattningsut-
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
35
skott, länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län, polismästar na i Växjö och Ljungby, Svenska stadsförbundet, LO, SACO, TCO, Esternas representation i Sverige, Sveriges advokatsamfund, Sveriges liberala stu dentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
AMS framhåller att frågor som rör den utländska arbetskraften naturligt hör hemma inom styrelsens verksamhetsområde. Arbetstillståndsfrågorna är numera av helt annan omfattning och betydelse än år 1954, då den nuvarande utlänningslagstiftningen kom till. Genom det nära samarbete, som har etablerats med utlänningskommissionen, har den nuvarande ord ningen fungerat väl. När det gäller att ta ställning till hur arbetstillstånds frågorna skall handläggas i framtiden måste man emellertid tillse att verk samheten anpassas till dagens situation och den väntade utvecklingen.
Kungl. Maj :ts beslut om den organiserade invandringen innebär att AMS bär det faktiska ansvaret för invandringen av utländsk arbetskraft. Att då inte överlämna beslutanderätten i arbetstillståndsärendena till styrelsen skulle innebära en otillfredsställande begränsning av möjligheterna att be driva en effektiv arbetsmarknadsmässig invandringspolitik. Styrelsen an ser att den formella handläggningen av arbetstillståndsärenden väsentligen skall kunna ske på samma sätt som tidigare och alltså icke behöva medföra några nya tekniska svårigheter. Den nya ordningen skulle i princip inne bära att styrelsen i stället för att avge yttrande till den centrala utlän- ningsmyndigheten underrättar denna om sitt beslut i arbetstillståndsären- det. Beslutanderätten i arbetstillståndsärenden bör i den omfattning styrel sen finner lämpligt kunna delegeras till länsarbetsnämnderna. Däremot anser styrelsen att det inte längre finns motiv för att beslutanderätten dele geras till polismyndigheterna. Delegering av beslutanderätten bör enligt styrelsen i regel ske endast ifråga om ansökningar som gäller förlängt eller ändrat arbetstillstånd. Ärende där beslutanderätten har delegerats till länsarbetsnämnd skall av polismyndigheten överlämnas till nämnden för beslut. Det blir av praktiska skäl nödvändigt att utlänningsmyndigheten och AMS samordnar sina bemyndiganden till polismyndigheterna och läns arbetsnämnderna att besluta i uppehålls- resp. arbetstillståndsärenden.
Övriga tillstyrkande remissinstanser anför liknande synpunkter. Sålunda finner LO i likhet med utredningen att det mot bakgrund av de vidgade befogenheter som AMS har fått på invandringspolitikens område framstår som inkonsekvent att styrelsen inte förfogar över beslutanderätten i ar betstillståndsärenden. Nuvarande organisation kan i många fall inverka menligt på styrelsens möjligheter att på ett snabbt och effektivt sätt full göra sina uppgifter i samband med styrelsens kontakter med utländska myndigheter i frågor om arbetskraftsrekrytering, flyktingöverföring och liknande ärenden.
En tveksam inställning till förslaget har länsstyrelsen i Stockholms län.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
36
Enligt länsstyrelsen synes utredningen ha lagt fram förhållandevis vägande
skäl för sin uppfattning. Det förefaller emellertid länsstyrelsen som om ut
redningen har bagatelliserat de olägenheter som måste följa av en uppdel
ning av beslutanderätten i uppehålls- och arbetstillståndsärendena och må
hända även en smula överbetonat den positiva betydelsen av en sådan
reform.
Utredningens förslag avstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge,
rikspolisstyrelsen, utlänningskommissionen, utlänningsnämnden, SAF och
Sveriges industriförbund.
Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge har utredningen inte tillräck
ligt beaktat samordningsfrågan. Denna fråga får praktisk betydelse i de
fall då den centrala utlänningsmyndighetens och AMS:s uppfattningar
skiljer sig åt. Därvid kan två fall komma i fråga. Det ena är att myndig
heten vill bevilja uppehållstillstånd medan styrelsen vill vägra arbetstill
stånd. Det framgår av betänkandet att utlänningskommissionen endast i
ringa omfattning och huvudsakligen av humanitära skäl eller av hänsyn till
arbetsgivaren har lämnat arbetstillstånd trots styrelsens avstyrkande. Dessa
små divergenser synes knappast vara av någon betydelse. När det sägs att
avsaknaden av beslutanderätten i många fall kan inverka menligt på sty
relsens möjligheter att snabbt och effektivt fullgöra sina uppgifter på före
varande område och att den nuvarande organisationen innebär ett många
gånger besvärande band på styrelsens handlingsfrihet i dess mellanhavan-
den med utländska myndigheter i frågor om arbelskraftsrekrytering, flyk
tingöverföring och praktikantutbyte, måste detta huvudsakligen syfta på
det fallet att styrelsen vill ge arbetstillstånd, medan myndigheten vägrar
uppehållstillstånd eller dröjer med att utlova sådant. Detta skulle emeller
tid innebära att det förslag som läggs fram i betänkandet inte tillgodoser
styrelsens önskemål att kunna förfoga över instrumentet för den arbets-
marknadsbetingade invandringspolitiken. För detta syfte skulle enligt hov
rättens mening ytterligare fordras att meddelat arbetstillstånd automatiskt
innefattar också uppehållstillstånd, överflyttningen av uppgifter på AMS
skulle då bli så omfattande att det kan övervägas om inte styrelsen borde
överta hela utlänningskontrollen. En sådan lösning skulle innebära ett för
nekande av de skäl som anförs i betänkandet för att en invandringskontroll
också från andra synpunkter än renodlat ekonomiska är behövlig. Man
synes därför, tvärtemot vad som sägs i betänkandet, kunna anse att tänk
bara konflikter mellan dessa ämbetsverk väger lätt i jämförelse med bety
delsen för den enskilde utlänningen att inte behöva ställas inför ett oenhet
ligt handlande från deras sida. Om förslaget att överföra beslutanderätten
i fråga om arbetstillstånd till AMS genomförs, finns det enligt hovrätten
inga garantier för att uppehållstillstånden och arbetstillstånden hålls sam
man. Man riskerar att dessa inte bara formellt utan också reellt blir olika
slags tillstånd. Den situationen kan uppstå att det ena tillståndet löper ut
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
37
medan det andra består. Utlänningen kan bli utsatt för klander och ev. få böta för att han inte har begärt förnyelse av ett tillstånd som han har trott sig inneha. Hovrätten kan inte finna annat än att den gällande ord ningen avgjort är att föredra framför förslaget i denna del.
Inte heller rikspolisstyrelsen anser att en uppdelning av tillståndsfrågor na på två skilda myndigheter är rationell. Arbetstillståndsärenden kan i regel inte isolerat avgöras på arbetsmarknadspolitiska grunder. Arbetstill- ståndsgivningen har i det enskilda fallet nära samband med utlänningens rätt att resa in och vistas i landet. Frågor om arbetstillstånd och vistelse tillstånd måste därför alltjämt vara samordnade. Fn och samma mvndighet bör följaktligen ha det slutliga avgörandet. En annan ordning skulle enligt styrelsen bli tungrodd, dubbelarbetande och orationell. Det primära och grundläggande avgörandet måste vara det som avser utlänningens rätt att resa in och vistas bär i landet. Av skäl som utredningen har anfört måste avgörandet i den delen ligga på den centrala utlänningsmyndigheten. Den na bör alltså fatta avgörandet även i frågan om arbetstillstånd. Det utesluter självfallet inte att arbetsmarknadsmyndigheterna får det avgörande infly tandet när det gäller själva frågan om arbetstillstånd bör beviljas eller inte.
Även utlänningskommissionen anser att utlänningens rätt att vistas i lan det och hans rätt att arbeta här måste avgöras samtidigt, om också andra intressen än arbetsmarknadsintressen skall kunna beaktas vid bestäm mandet av invandringens omfattning. Eftersom det uppenbarligen inte en dast kan vara fråga om att tillföra produktionen ytterligare en arbetstagare utan om att tillåta en utlänning och hans familj att invandra och bosätta sig här för framtiden, synes det kommissionen följdriktigt att tillståndsgiv- ningen även beträffande arbetstillstånd handhas av den myndighet som en ligt utredningen skall vara verkställande organ för regeringens invand ringspolitik, dvs. den centrala utlänningsmyndigheten. Även arbetstek- niska skäl talar enligt kommissionen mot att beslutanderätten i uppehålls- och arbetstillståndsärenden delas upp på olika myndigheter. Eftersom eu utlänning i regel söker uppehålls- och arbetstillstånd samtidigt, utgör det föreslagna förfaringssättet en olägenhet för utlänningen. Kommissionen ut vecklar detta på följande sätt.
Om de skilda ansökningarna skall avgöras av respektive centrala myn digheter, har polismyndigheten nämligen att avge yttrande i såväl uppe- hållstillståndsärendet som arbetstillståndsärendet och översända handling arna till respektive myndigheter. Polismyndigheten skall därjämte pröva, huruvida utlänningens legitimationshandling skall bifogas endera ansök ningen och, i de fall legitimationshandlingen enligt givna direktiv skall bi fogas båda ansökningarna, avgöra vilken central myndighet som först skall ha densamma. Enligt nu gällande av kommissionen utfärdade föreskrifter skall utlänningens legitimationshandling bifogas ansökan om uppehålls tillstånd, så snart tveksamhet råder om legitimationshandlingen gäller för
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
38
vistelse i Sverige under den tid för vilken tillståndet söks eller i övrigt är
försedd med inskränkningar i fråga om giltigheten. Olägenheterna av den
föreslagna ordningen blir än större i de fall polismyndigheten enligt sina
instruktioner kan bifalla båda ansökningarna men likväl anser att en av
ansökningarna på grund av i ärendet föreliggande omständigheter bör
hänskjutas till vederbörande centrala myndighet. Även vid den centrala
handläggningen kan olägenheter uppstå. Eftersom den centrala utlän-
ningsmyndighetens ställningstagande till en ansökan om uppehållstillstånd
är beroende av bl. a. utlänningens möjligheter att försörja sig och detta i sin
tur i de flesta fall beror på om han kan erhålla arbetstillstånd, måste myn
digheten få kännedom om huruvida ansökan om arbetstillstånd ingetts,
när detta skett och i sinom tid utgången av ärendet. I avvaktan härpå kan
ansökningen om uppehållstillstånd i dessa fall inte avgöras. Eftersom be
svär föreslås skola kunna anföras över beslut om avslag på ansökan om
arbetstillstånd och utlänningen i de fall besvären inte bifalls är oförhindrad
att ansöka om arbetstillstånd inom ett annat yrkesområde, kan han sålunda
uppehålla sig i landet avsevärd tid utan att hans ansökan om uppehållstill
stånd kan avgöras.
Uppdelningen av beslutanderätten i uppehålls- och arbetstillståndsären-
den förutsätter därför enligt kommissionen ett intimt samarbete mellan
de myndigheter som berörs av ärendena. Ett sådant samarbete är nödvän
digt inte minst för att göra det möjligt för den centrala utlänningsmyndig-
heten att utöva kontrollen över att utlänningar inte uppehåller sig här
utan tillstånd. Den föreslagna ordningen torde leda till betydande admini
strativa svårigheter med åtföljande kostnader för det allmänna och tids
förluster för den enskilde.
Utlänningsnämnden anser att de skäl som enligt statsmakternas tidigare
bedömning talar mot en uppdelning av beslutanderätten i uppehålls- och
arbetstillståndsärenden alltjämt är gällande. En ordning som har visat sig
fungera väl bör inte ändras utan starka skäl. Enligt SAF och Sveriges in
dustriförbund kan det inte vara förenligt med god administration att
splittra ansvaret i de mest väsentliga frågorna på två myndigheter, i syn
nerhet som den ena är uppbyggd just med tanke på utlänningsfrågorna.
Det skulle bli vanskligt att hålla ihop komplexet av olika tillstånd. Det är
också oklart vad som skulle hända, om de olika myndigheterna fattade
motstridande beslut. Om arbetsmarknadsverket får till uppgift att som re
missorgan uttala sig, huruvida svensk arbetskraft kan anskaffas för det
aktuella arbetet eller ej, och den centrala utlänningsmyndigheten blir be
slutande, torde det sakligt bästa resultatet uppnås och de bästa garantier
för de närmast berördas krav på rättssäkerhet tillgodoses, nämligen ut
länningens resp. arbetsgivarens.
Besvårsrätt i ärenden om arbetstillstånd
Utredningens förslag att utlänning skall få anföra besvär över beslut,
varigenom arbetstillstånd vägras honom, tillstyrks av socialstyrelsen, stats
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
39
kontoret, AMS, utlänningsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län, länsarbetsnämnderna i Kronobergs och Västmanlands län, SAF, TCO, Sveriges industriförbund och Sveriges förenade student kårer. Några av dessa remissinstanser anser dock att besvärsrätten inte bör begränsas på det sätt som utredningen har föreslagit.
Utlänningsnämnden delar i och för sig utredningens uppfattning att be- svärsrätt bör införas i arbetstillståndsärenden om beslutanderätten i dessa ärenden flyttas till AMS. Likaså finner nämnden nödvändigt att besvärs rätten av praktiska skäl begränsas. Nämnden avstyrker emellertid bestämt att begränsningen genomförs på det sätt som utredningen föreslår. Nämn den är inte lämpad att »överpröva» bedömningen av de arbetsmarknadspo litiska förhållandena. I regel kan nämnden endast av humanitära hänsyn tänkas gå emot AMS. Man torde också kunna utgå från att nämndens pröv ning endast undantagsvis skulle leda till annat än fastställelse av avslags- beslutet. Som utredningen framhåller är det framför allt i ärenden, där utlänningen behöver arbetstillstånd för att kunna få uppehållstillstånd, som det är av vikt för utlänningen att kunna få beslut om avslag på an sökan om arbetstillstånd överprövat. Av praktiska skäl torde det därför kunna vara försvarligt att ge endast sådana utlänningar besvärsrätt. över prövningen kan möjligen ske i samband med handläggningen av frågan om uppehållstillstånd.
Statskontoret framhåller att avslag på ansökan om tillstånd i vissa av seenden kan jämställas med beslut om avlägsnande, särskilt om ansök ningen avser förlängning av tillstånd, och att besvär över beslut i tillstånds- ärende därför bör kunna anföras utan andra inskränkningar än brukliga tidsgränser. Enligt Sveriges förenade studentkårer är den föreslagna be gränsningen av besvärsrätten inte tillräckligt starkt motiverad.
Socialstyrelsen framhåller att det är angeläget att sökanden på sitt eget språk får kännedom om möjligheten till fullföljd och informeras om vad han har att iaktta.
Förslaget avstyrks av utlänningskommissionen. Kommissionen påpekar att utlänning som vill ta anställning i Sverige skall inneha arbetstillstånd innan han reser in. Han måste söka tillståndet från det land där han vistas. Får han avslag på sin ansökan, skall han enligt utredningens förslag ha möjlighet att inom en vecka efter det han har delgivits avslagsbeslutet på kalla utlänningsnämndens yttrande däröver. Den föreslagna besvärsrätten innebär en omständlig procedur med delgivning och i samband därmed översättning av beslutet och besvärshänvisning från svenska till ett för utlänningen förståeligt språk, fortsätter kommissionen. I vissa stater är den svenska utlandsrepresentationen skyldig att anlita statens egna myn digheter vid delgivningar. Vid delgivning av beslut om vägrat arbetstillstånd skulle de inhemska myndigheterna få inblick i sökandens personliga för hållanden, vilket denne kanske inte skulle finna önskvärt. För sökanden
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
40
skulle säkerligen i många fall föreligga svårigheter att i hemlandet anskaffa
hjälp med att sätta upp inlagor i besvär särendet till utlänningsnämnden
och Kungl. Maj :t. Den föreslagna besvärsrätten framstår därför enligt kom
missionen som orealistisk. Om det nuvarande beslutsförfarandet i arbets-
tillståndsärenden behålls, bortfaller den av utredningen åberopade väsent
liga grunden för det föreslagna besvärsinstitutet, slutar kommissionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
41
Ändring i medborgarskapslagen
Nuvarande förhållanden
Enligt 33 § regeringsformen (RF) får utländsk man eller kvinna upptas till svensk medborgare genom naturalisation i den ordning och under de villkor som bestäms genom särskild lag. Naturalisationsärenden skall en ligt samma paragraf prövas av Kungl. Maj :t i den mån annat inte föreskrivs i den särskilda lagen.
Den nu gällande lag till vilken 33 § RF hänvisar är lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap. Denna innehåller bestämmelser om förvärv och förlust av svenskt medborgarskap. Enligt lagen skall na turalisationsärenden prövas av Kungl. Maj :t. Villkor för naturalisation är enligt 6 § första stycket, att den sökande har fyllt 18 år, att han sedan sju år har hemvist här i riket, att han har fört en hederlig vandel samt att han har möjlighet att försörja sig och sin familj. Skulle något eller några av dessa villkor inte vara uppfyllda, kan enligt andra stycket naturalisation ändå äga rum, om det med hänsyn till sökandens förhållanden föreligger särskilda skäl härför. Som exempel på sådana skäl nämns i paragrafen, att det skulle medföra gagn för riket att sökanden upptas till svensk medborga re, att sökanden förut har ägt svenskt medborgarskap eller att sökanden är gift med svensk medborgare. När sökanden är dansk, finsk, isländsk el ler norsk medborgare kan avvikelse ske från villkoret om minst sju års hemvist i riket, även om annat särskilt skäl inte föreligger. I praxis sker också sådan avvikelse. För nordiska medborgare sänks sålunda i regel kra vet på vistelsetid med ett par år eller mer. Om utlänning inte förlorar sitt utländska medborgarskap redan i och med att han upptas till svensk med borgare utan först efter medgivande av den utländska regeringen eller an nan myndighet, kan som villkor för naturalisationen ställas att sökanden inom viss tid styrker att sådant medgivande har lämnats. Anledningen till denna bestämmelse är att man så vitt möjligt vill hindra att den svenska na turalisationen medför dubbelt medborgarskap. I naturalisationsärende be stämmer Kungl. Maj :t enligt 6 § sista stycket om naturalisationen skall omfatta även sökandens ogifta barn under 18 år.
Inom medborgarskapsrätten har Kungl. Maj :t att pröva också ansök ningar enligt 8 § första stycket, 9 § och 11 § andra stycket medborgarskaps lagen. I 8 § första stycket föreskrivs att svensk medborgare, som är född utom riket och som aldrig har haft hemvist här och inte heller har uppe hållit sig här under förhållanden som tyder på samhörighet med Sverige, förlorar sitt svenska medborgarskap när han fyller 22 år. Förlusten inträder automatiskt, när de angivna förutsättningarna föreligger. Kungl. Maj :t kan dock på ansökan medge att medborgarskapet får behållas. Enligt 9 § kan Kungl. Maj :t på ansökan befria den som är eller önskar bli utländsk med
42
borgare från hans svenska medborgarskap. Är sökanden inte redan ut
ländsk medborgare, skall ■— till undvikande av statslöshet — som villkor
för befrielsen föreskrivas att sökanden inom viss tid förvärvar medborgar
skap i annan stat. Vill någon erhålla förklaring att han är svensk medbor
gare, kan han enligt 11 § andra stycket göra ansökan därom hos Kungl.
Maj :t, som äger meddela sådan förklaring efter att ha inhämtat yttrande
från regeringsrätten.
I vissa fall kan utlänning genom ensidig viljeförklaring förvärva svenskt
medborgarskap efter födelsen eller återvinna det efter att tidigare ha för
lorat det. Bestämmelser härom ges i 3, 4 och 10 §§. Av särskild praktisk
betydelse är innehållet i 10 §. Enligt detta lagrum äger Kungl. Maj :t efter
avtal med nordiskt land förordna om tillämpning av vissa särskilda be
stämmelser som underlättar för medborgare i den avtalsslutande staten att
vinna svenskt medborgarskap. Dessa bestämmelser är f. n. tillämpliga en
dast i förhållande till medborgare i Danmark och Norge. Utlänning som
uppfyller förutsättningarna i 3, 4 eller 10 § kan hos länsstyrelsen i det län
där han är kyrkobokförd skriftligen anmäla sin önskan att bli svensk med
borgare. I sådant fall åligger det enligt 11 § länsstyrelsen att meddela be
slut huruvida svenskt medborgarskap förvärvats på grund av anmälningen.
Mot länsstyrelsens beslut kan enligt 12 § talan föras hos Kungl. Maj :t.
Förfarandet i medborgarskapsärenden regleras i kungörelsen den 24 no
vember 1950 (nr 614) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av
lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap. Ansökan om naturalisa
tion skall enligt kungörelsen ställas till Kungl. Maj :t men inges till läns
styrelsen i det län där sökanden är kyrkobokförd eller, om han inte är
kyrkobokförd i riket, till svensk beskickning eller lönat svenskt konsulat
(3 §). För naturalisationsansökan finns formulär som anger vilka uppgifter
ansökningen skall innehålla. Sökanden skall på heder och samvete be
kräfta att lämnade uppgifter är sanna. Länsstyrelse som tar emot ansökan
skall i första hand se till att ansökningen är fullständig och, om detta inte
är fallet, förelägga sökanden att komplettera den inom viss tid (4 §). Det
åligger vidare den mottagande myndigheten att genom polismyndighet eller
på annat sätt i erforderlig utsträckning skaffa in utredning om sökandens
vandel och försörjningsförmåga samt om hans fullgörande av skattskyl
dighet här i riket liksom beträffande de övriga omständigheter som kan in
verka på prövningen av ärendet. Ansökningen remitteras regelmässigt för
utredning till polismyndigheter i sökandens aktuella och tidigare bosättnings
orter i Sverige. Utredningen verkställs genom förhör med sökanden, hans an
höriga, arbetsgivare, bostadsupplåtare och andra personer som kan ha
upplysningar att lämna om sökandens vandel och förhållanden i övrigt.
Någon gång hör länsstyrelsen också annan lokal myndighet än polismyn
dighet. I ett mindre antal fall inhämtar länsstyrelsen upplysningar i ärendet
från utlänningskommissionen. I fråga om naturalisationsansökan som har
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
43
getts in till beskickning eller konsulat ankommer det på beskickningschefen
eller konsuln att på motsvarande sätt sörja för utredningen. Sedan utred
ningen har avslutats, skall den mottagande myndigheten med eget yttrande
sända in handlingarna, länsstyrelse till justitiedepartementet och beskick
ning eller konsulat till utrikesdepartementet. Yttrandet brukar i allmänhet
inte innehålla mer än ett kortfattat till- eller avstyrkande av ansökningen.
Ansökan enligt 8 § första stycket, 9 § eller 11 § andra stycket medbor
garskapslagen handläggs på i huvudsak samma sätt som ansökan om natu
ralisation (6 §). I dessa fall behöver den mottagande myndigheten dock skaf
fa in utredning i ärendet endast när de uppgifter som har lämnats i ansök
ningen är ofullständiga.
I justitiedepartementet handläggs medborgarskapsärendena inom en sär
skild arbetsenhet, medborgarskapsbyrån. Denna förestås av en huvudman
med expeditionschefs tjänsteställning och består i övrigt av fyra departe
mentssekreterare som föredragande jämte kontorspersonal. Under utred
ningen i departementet tas kontakt med den centrala utlänningsmyndigheten
och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Särskild uppmärksamhet äg
nas vidare åt frågan, om naturalisation kan leda till dubbelt medborgarskap.
För bedömningen härav fordras kännedom om innehållet i utländsk med-
borgarskapslagstiftning och ofta även i annan lagstiftning, främst på fa
miljerättens område. Upplysningar om utländsk lagstiftning inhämtas
ibland genom utrikesdepartementets medverkan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Utredningsmannen
Utredningsmannen framhåller inledningsvis att avgörandet av ansökning
ar om att genom naturalisation bli svensk medborgare sedan mitten av
1800-talet har varit förbehållet Kungl. Maj :t. Denna ordning var grundlags
fäst fram till år 1965, då 33 § RF ändrades så att det numera är möjligt
att utan grundlagsändring låta annan myndighet än Kungl. Maj :t avgöra
sådana ansökningar. 1 motiveringen till ändringen framhölls att regeringens
och departementens arbete så mycket som möjligt borde koncentreras till
viktigare frågor och att därför en hel del ärenden som nu ankommer på
Kungl. Maj :t, framför allt sådana av enklare beskaffenhet, borde föras över
till annan myndighets handläggning. I den mån det visade sig möjligt att
på medborgarskapsområdet frigöra Kungl. Maj :t från befattning med mer
eller mindre rutinbetonade ärenden ansågs det böra ske så snabbt som möj
ligt (se prop. 1964: 140 s. 245).
Enligt utredningsmannen behöver man inte hysa betänkligheter av prin
cipiell natur mot att föra över beslutanderätten i naturalisationsärendena till
annan myndighet än Kungl. Maj :t. I frågan om överförandet bör avse samt
liga ärenden eller begränsas till vissa kategorier har utredningsmannen
närmare undersökt tre olika alternativ. Det första alternativet är att de
centralisera handläggningen av enbart sådana naturalisationsärenden i vilka
sökanden är medborgare i annat nordiskt land och låta Kungl. Maj :t behålla
prövningen av övriga ärenden. Som ett andra alternativ diskuterar utred
ningsmannen en partiell decentralisering som baseras på en uppdelning av
ärendena i klara och tveksamma fall. Med klara ärenden avser han sådana
där utgången framstår som tämligen given, om hittills tillämpad praxis inte
frångås. Det andra alternativet innebär att dessa klara ärenden decentrali
seras, medan de tveksamma ärendena förbehålls Kungl. Maj :t. Vid eu
decentralisering enligt något av de nu nämnda båda alternativen ligger det
enligt utredningsmannen närmast till hands att tänka sig länsstyrelse som
beslutsmyndighet. Det tredje alternativet innebär att Kungl. Maj :t helt
befrias från befattning i första instans med naturalisationsärenden. En
total decentralisering till länsstyrelserna anser han emellertid inte böra
komma i fråga. Vid detta alternativ räknar han i stället med en central
utlänningsmyndighet som beslutande organ. I det följande redogörs närmare
för utredningsmannens överväganden beträffande dessa tre alternativ.
Decentralisering av nordiska ärenden
Vid diskussion av förutsättningarna för decentraliserad handläggning av
naturalisationsärenden kommer enligt utredningsmannen de nordiska med
borgarna i förgrunden redan på grund av den prägel som den faktiska sam
hörigheten mellan de nordiska folken ger åt de nordiska naturalisations
ärendena. Vidare är medborgarskapslagstiftningen liksom övrig aktuell lag
45
stiftning så enhetlig inom Norden att ärenden om naturalisation av med
borgare från annat nordiskt land fordrar mindre av juridiskt-tekniskt
kunnande än ärenden om naturalisation av medborgare från andra länder.
Utredningsmannen nämner också att de direktiv som har lämnats lionom
för utredningsuppdraget närmast har de nordiska ärendena i sikte.
Det finns emellertid å andra sidan vissa förhållanden som talar mot att
en decentralisering begränsas till de nordiska ärendena. Som en sådan om
ständighet anger utredningsmannen att dessa ärendens procentuella andel i
totalantalet naturalisationsärenden under senare år har visat en tendens
att sjunka och att man med tämligen stor säkerhet kan förutse att denna ut
veckling kommer att fortsätta. Som exempel nämns att de nordiska ärendena
år 1962 uppgick till nära 53 % av totalantalet naturalisationsärenden, medan
motsvarande andel år 1965 var endast 37,7 %. Antalet nordiska ärenden
var år 1965 också i absoluta tal lägre än år 1962. Utredningsmannen anger
vidare ett par omständigheter som kan medföra även en framtida absolut
nedgång av de nordiska ärendenas antal. Den ena är det gemensamma nor
diska förslag om ökade möjligheter för nordisk medborgare att genom
anmälan vinna medborgarskap i annat nordiskt land som lades fram år
1965 (NU 1965: 8). Om förslaget genomförs, torde enligt utredningsmannen
antalet nordiska naturalisationsärenden komma att minska.1 Den andra
omständigheten hänför sig till ärenden om naturalisation av finska medbor
gare. Av de nordbor som årligen naturaliseras i Sverige utgör finska med
borgare det övervägande antalet, över 90 %. En förutspådd omsvängning på
den finska arbetsmarknaden väntas medföra att det om några år kan kom
ma att råda brist på arbetskraft i Finland, vilket skulle märkbart påverka
antalet naturalisationsansökningar här i landet från finska medborgare. En
decentralisering av de nordiska ärendena torde därför enligt utrednings
mannen komma att få mer begränsad effekt än man vid direktivens till
komst synes ha räknat med.
Att föra över beslutanderätten i de nordiska ärendena till länsstyrelserna
skulle i och för sig innebära en inte oväsentlig rationaliseringsvinst så till
vida som endast en myndighet behöver ta ställning till ansökningarna, me
dan f. n. länsstyrelse först skall avge yttrande över ansökningen och Kungl.
Maj :t sedan fatta slutligt beslut. En sådan överföring är emellertid enligt
utredningsmannen inte enbart till fördel, eftersom den nödvändigtvis också
leder till att ärendena blir mindre allsidigt belysta än nu.
Utredningsmannen erinrar härefter om att en förutsättning för decentrali
sering till länsstyrelserna enligt utredningsdirektiven är att reglerna för
prövningen preciseras så att man säkrar likartad bedömning av ärendena.
Han framhåller att en skönsprövning f. n. äger rum såväl i fråga om de två
1 I prop. 1968:128 har Kungl. Maj:t till behandling tagit upp förslaget i vad det avser förvärv
av svenskt medborgarskap och föreslagit vissa lättnader för nordisk medborgare att vinna
sådant medborgarskap.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
46
naturalisationsvillkoren, att sökanden har »fört en hederlig vandel» resp.
»har möjlighet att försörja sig och sin familj», som vid bedömningen av när
förutsättningar föreligger för dispens från något eller några av naturalisa
tionsvillkoren. Det skulle i och för sig vara möjligt att i tillämpningskun-
görelsen till medborgarskapslagen kodifiera nuvarande praxis beträffande
vilken utredning som bör inhämtas i fråga om sökandens vandel och försörj
ningsförmåga och att ange vissa presumtioner för när dessa villkor skall
anses uppfyllda. Däremot anser utredningsmannen det svårare att reglera
prövningen när det gäller dispensförutsättningarna, eftersom det i de fallen
ligger i sakens natur att avgörandena måste bero på en fri kasuell prövning.
Någon enhetlig bedömning sägs i dessa fall inte kunna garanteras, om pröv
ningen decentraliseras till flera myndigheter.
Den tämligen vidsträckta möjligheten till fritt skön som nuvarande be
stämmelser ger anser utredningsmannen värdefull med hänsyn till de
många skiftningar som framkommer i naturalisationsärendena. Det är långt
ifrån önskvärt att intrång görs i detta skön. Legala presumtioner beträffande
förutsättningarna för naturalisation skulle medföra ett sådant intrång.
Utredningsmannen anser vidare att man måste räkna med att en sådan
ordning skulle leda till stelhet i tillämpningen jämfört med vad som gäller
nu, även om man öppnade möjlighet att i vissa fall frångå presumtionerna.
Närmare författningsmässig fixering av naturalisationsvillkoren från svensk
sida skulle dessutom åtminstone formellt sett innebära avsteg från den nor
diska gemensamheten i regler på förevarande område, eftersom de övriga
nordiska länderna inte har sådan fixering.
Som tidigare nämnts bereder de nordiska ärendena till skillnad från andra
naturalisationsärenden knappast några svårigheter när det gäller att in
hämta innehållet i aktuell lagstiftning i sökandens hemland. Utrednings
mannen har undersökt om de nordiska ärendena skiljer sig från övriga ären
den också i fråga om fördelningen mellan klara och inte klara fall. Vid den
uppdelning av ärendena efter deras beskaffenhet som sker under bered
ningen i justitiedepartementet visade det sig att under det år, som utred
ningsmannen har undersökt (1961), 76 % av de nordiska ärendena hän
fördes till kategorin klara fall, medan 24 % betecknades som tveksamma.
Motsvarande siffror för övriga ärenden var 70 resp. 30 %. Utredningsmannen
finner denna skillnad alltför obetydlig för att i och för sig motivera sär
behandling av de nordiska ärendena.
Avslutningsvis tar utredningsmannen upp de problem av handläggnings-
teknisk art som kan vara förenade med en decentralisering enligt det nu
diskuterade alternativet. Han framhåller att medborgarskapsärendena f. n.
hos de flesta länsstyrelserna avgörs av chefen för landskansliets allmänna
sektion — en förste länsassessor — efter föredragning av en förste länsassis-
tent. Om man anförtror åt länsstyrelserna att meddela slutligt beslut i na
turalisationsärenden som rör nordiska medborgare, bör beslutanderätten
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
47
inte delegeras till lägre tjänsteman än landssekreterare. Eftersom lands-
sekreterarna i de större och medelstora länen redan är hårt arbetsbelastade,
inger det emellertid betänkligheter att lägga på dem ytterligare arbetsuppgif
ter. Vid decentralisering till länsstyrelserna skulle det också vålla problem att
skaffa in utredningsmaterial från utlänningskommissionen och rikspolissty
relsens säkerhetsavdelning. F. n. går det till så att utlänningskommissionen
lånar ut den eller de akter som är av intresse i det aktuella fallet till justitie
departementet. Avsevärda praktiska olägenheter skulle enligt utrednings
mannen uppstå för kommissionen, om utlåningen i stället skedde till läns
styrelserna. Också de ibland ofrånkomliga kontakterna mellan den myn
dighet som handlägger naturalisationsärenden och säkerhetspolisen skulle
enligt hans mening försvåras, om beslutsfunktionen i ärendena spreds till ett
så relativt stort antal myndigheter som länsstyrelserna utgör. Utrednings
mannen betonar i det sammanhanget särskilt att de upplysningar det här
kan bli fråga om ofta bör omges med sträng sekretess och att det därför
är angeläget att de inte blir kända för en större personkrets.
Decentralisering av klara ärenden
Med klara ärenden avser utredningsmannen sådana i vilka det för en
person med kännedom om rådande praxis och med erfarenhet på området
inte bör föreligga något tvivel om utgången. I anslutning till denna bestäm
ning understryks att ett i denna mening klart ärende inte alltid behöver vara
ett från utredningssynpunkt enkelt ärende.
För att utröna avlastningseffekten om detta alternativ väljs har utred
ningsmannen undersökt fördelningen mellan klara och tveksamma naturali
sationsärenden under ett år (1961). Han har funnit, att de ärenden som inom
justitiedepartementet bedömdes som klara bifalls- eller avslagsfall utgjorde
73 % av samtliga under året avgjorda ärenden. Även om antalet avgjorda
ärenden varierar år från år anser utredningsmannen att man kan utgå från
att proportionen mellan klara och tveksamma ärenden är tämligen kon
stant. Avlastningseffekten enligt detta alternativ skulle sålunda bli avsevärt
större än vid decentralisering av enbart nordiska ärenden. Å andra sidan
skulle flertalet av de olägenheter som är förenade med det nordiska alterna
tivet göra sig gällande med än större styrka vid en kompetensfördelning
efter ärendenas art. Det gäller t. ex. svårigheterna att säkerställa likartad
saklig bedömning av ärendena, den ökade arbetsbördan för landssekreterar-
na och de handläggningstekniska problemen vid kontakterna med centrala
myndigheter.
Utredningsmannen konstaterar att decentralisering till länsstyrelserna
även av utomnordiska naturalisationsärenden dessutom skulle skapa pro
blem av delvis annan natur. Sålunda skulle kraven på de handläggande tjäns
temännens kännedom om utländsk lagstiftning bli väsentligt större på
grund av att det i de utomnordiska ärendena inte sällan blir fråga om att
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
48
tillägna sig innehållet i rättsregler som till uppbyggnad och innehåll avviker
tämligen markant från vad som gäller i vårt land. Eftersom den litteratur
som kan behöva studeras i sådana fall finns tillgänglig huvudsakligen inom
utrikesdepartementet, skulle det medföra praktiska svårigheter för tjänste
männen ute i länsstyrelserna att få ta del av den. Utredningsmannen räknar
med att en decentralisering enligt förevarande alternativ också skulle föra
med sig en inte oväsentlig ökning av antalet förfrågningar till utrikesde
partementet om utländsk lag och rättspraxis. Han finner det tveksamt om
utrikesdepartementet kan anses rustat för detta merarbete.
Som en speciell olägenhet med förevarande alternativ betecknar utred
ningsmannen att kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t och länssty
relse inte — som i det förut behandlade alternativet — kan ske på grundval
av ett faktiskt, lätt konstaterbart förhållande, nämligen sökandens natio
nalitet, utan kräver en bedömning av om utgången i ärendet är given eller
ej. Denna bedömning anser han lämpligen böra göras av samma tjänsteman
som har beslutanderätten i de ärenden som skulle falla inom länsstyrelsens
kompetensområde. Han betonar det angelägna i att förutsättningar skapas
för enhetlighet i bedömningen av kompetensfrågan vid de olika länsstyrel
serna.
Utredningsmannen framhåller slutligen att ett system, enligt vilket ärenden
av samma slag handläggs av olika organ alltefter ärendenas svårighetsgrad,
står i strid med kravet på enhetlighet inom förvaltningen. Med en uppdel
ning av ärendena efter en kvalitativ bedömningsgrund kan det nämligen
givetvis inträffa att ett ärende som länsstyrelsen avgjort skulle ha fått an
nan utgång, om det i stället hade betecknats som tveksamt och därför över
lämnats till Kungl. Maj :ts avgörande. En sådan kompetensfördelning för
vidare med sig den inte önskvärda konsekvensen att det måste utåt mani
festeras, om bifall till en naturalisationsansökan har skett utan eller med
tvekan. Att ansökningen har behandlats av Kungl. Maj :t som första instans
kan den naturaliserade och hans omgivning lätt ta som ett tecken på att han
inte har ansetts fullt oförvitlig.
Total delegering
Vid en överflyttning av alla naturalisationsärenden från Kungl. Maj :t bör
enligt utredningsmannen en central myndighet och inte länsstyrelse bli
beslutsmyndighet, överflyttningen bör ske till en central myndighet, vars
arbetsuppgifter omfattar ärenden av ungefär samma karaktär som med-
borgarskapsärendenas. Enligt utredningsmannens bestämda uppfattning bör
det inte komma i fråga att lägga beslutanderätten på rikspolisstyrelsen eller
annan polisiär myndighet. Önskemålet att få medborgarskapsärendena
sammanförda inom en myndighet med besläktade uppgifter skulle bli väl
tillgodosett om medborgarskapsärendena fördes samman med ärenden som
i övriga hänseenden reglerar utlänningars rättsställning i vårt land. Utred
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
49
ningsmannen erinrar om att utlänningsutredningen, enligt vad han inhäm
tat, hade för avsikt att föreslå att ett nytt centralt ämbetsverk inrättas för
de ärenden som enligt UtlL skall handläggas av den centrala utlännings-
myndigheten. Detta verk bör enligt utredningsmannen inträda som besluts
myndighet också i naturalisationsärenden.
I fortsättningen konstaterar utredningsmannen att en överflyttning av
samtliga ärenden till det centrala verket självfallet är överlägsen de övriga
alternativen i fråga om avlastningseffekten för Kungl. Maj :t.
Beträffande handläggningsformerna tänker sig utredningsmannen att
länsstyrelsernas nuvarande medverkan i naturalisationsärenden blir oför
ändrad, frånsett att deras yttranden ställs till den centrala utlänningsmyn-
digheten i stället för till Kungl. Maj :t. Det innebär å ena sidan att föreva
rande alternativ inte skulle medföra samma rationaliseringsvinst som de
båda övriga alternativen, enligt vilka endast en myndighet (länsstyrelsen)
hade att ta ställning till ansökningarna i de decentraliserade ärendena. Å
andra sidan skulle detta tredje alternativ garantera en lika allsidig belysning
av ärendena som nuvarande ordning.
En given fördel med att lägga beslutanderätten i samtliga ärenden hos
en enda myndighet är enligt utredningsmannen att man därigenom, så långt
det är möjligt, säkrar en likartad bedömning av ensartade fall. Man behöver
inte inskränka den centrala myndighetens fria skön genom legala bevis-
presumtioner eller andra procedurregler. Att sådana regler kan avvaras
väger enligt hans mening tungt till förmån för detta alternativ.
Om naturalisationsärendena avgörs av samma myndighet som har hand
om utlänningskontrollen, skapas också förutsättningar för en bedömnings-
mässigt värdefull samordning mellan de skilda avgörandena, något som i
viss utsträckning bör få en rationaliseringseffekt.
Den omständigheten att frågan om den centrala utlänningsmyndighetens
framtida organisation f. n. står öppen gör det möjligt att, om det nu disku
terade alternativet genomförs, anpassa organisationsform och kvalifika
tionskrav med hänsyn tagen även till medborgarskapsärendena, framhåller
utredningsmannen.
Utredningsmannen anför avslutningsvis att överföring av beslutanderät
ten till en central myndighet inte skulle behöva föra med sig några sådana
problem av handläggningsteknisk natur i samarbetet med andra centrala
myndigheter som decentralisering av naturalisationsärenden till länssty
relserna.
Utredningsmannens slutsatser
Utredningsmannen konstaterar att genomgången av de tre alternativen
ger vid handen, att betänkligheter från skilda synpunkter föreligger mot
de båda alternativ som innebär en partiell decentralisering till länsstyrel
serna. Om dessa betänkligheter är så starka att ingetdera alternativet skulle
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 158
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
50
kunna förordas lämnar han därhän. Det tredje alternativet — överflyttning
av beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till den centrala
utlänningsmyndigheten — har han nämligen funnit förenat med väsentliga
fördelar och praktiskt taget inga nackdelar. Som en given konsekvens här
av förordar han att detta alternativ genomförs. Han förutsätter därvid att
länsstyrelserna och de lokala polismyndigheterna kommer att medverka i
den förberedande handläggningen av naturalisationsärendena i samma ut
sträckning som f. n.
Det är enligt utredningsmannen inte möjligt att fristående beräkna per
sonalbehov eller kostnader med anledning av naturalisationsärendenas över
flyttning till den centrala utlänningsmyndigheten eller bedöma hur ärendena
bör inordnas i denna myndighets organisation, eftersom myndighetens fram
tida organisation övervägs av utlänningsutredningen. Utredningen borde
enligt utredningsmannen få överta denna uppgift. Utredningsmannen be
gränsar sig därför till några mera allmänna synpunkter på vissa handlägg-
ningsfrågor som blir aktuella om hans förslag om total delegering genom
förs.
Till en början påpekas att beslutanderätten i normalfallen bör tillkomma
verkschefen. Chefen för den enhet inom myndigheten som har att bereda
naturalisationsärendena bör delta i handläggningen med skyldighet att —
liksom föredraganden i ärendet — låta anteckna ev. skiljaktig mening till
protokollet. I den mån lekmannaledamöter kommer att ingå i ledningen för
den centrala utlänningsmyndigheten bör även dessa i viss utsträckning en
gageras i prövningen av naturalisationsärendena. De ärenden som är av
större vikt från allmän eller enskild synpunkt eller har principiell betydelse
eller i övrigt räckvidd utöver det aktuella ärendet bör hänskjutas av verks
chefen till avgörande i plenum, dvs. av ett kollegium bestående av verks
chefen och lekmannaledamöterna. Förutom prövning av konkreta ärenden
bör i plenum också tas upp frågor om riktlinjer för praxis och över huvud
taget spörsmål av prejudicerande natur.
Eftersom verkschefen inte torde få möjlighet att personligen delta i av
görandet av varje särskilt naturalisationsärende, föreslår utredningsmannen
att verkschefen får möjlighet att delegera beslutanderätten till chefen för
den enhet till vilken ärendena hör. Utredningsmannen är däremot inte be
redd att förorda delegering till lägre tjänstemän. Skulle det emellertid i
praktiken visa sig nödvändigt med ytterligare delegering, bör frågan tas upp
senare och bedömas på grundval av då vunna erfarenheter.
En överflyttning av beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden
utesluter enligt utredningsmannen inte att den centrala utlänningsmyndig
heten får rätt att i vissa fall hänskjuta avgörandet i sådant ärende till Kungl.
Maj :t. I bedömningen av dessa ärenden kan det i enstaka fall komma in ett
utrikespolitiskt moment av sådan styrka eller svårighetsgrad att ansvaret
för avgörandet bör vila på Kungl. Maj :t. Därför förordas att utlännings-
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
51
myndigheten i sådant fall får möjlighet att efter eget bedömande hänskjuta
ärendet till Kungl. Maj :ts prövning. Beslut om hänskjutande bör fattas av
styrelsen i plenum.
Över den centrala utlänningsmyndighetens slutliga beslut i medborgar-
skapsärende bör enligt utredningsmannen besvär kunna anföras hos Kungl.
Maj :t.
Arten av de avgöranden som kan behöva träffas i vissa medborgarskaps-
ärenden bör enligt utredningsmannen medföra att för verkschefen uppställs
kompetenskravet att han skall inneha eller ha innehaft ordinarie domar
ämbete samt därutöver ha erfarenhet av administrativ verksamhet eller lag
stiftningsarbete.
Enligt medborgarskapslagen ankommer det på Kungl. Maj :t — förutom
att avgöra naturalisationsärenden — att dels medge att den som enligt 8 §
första stycket skulle ha förlorat svenskt medborgarskap vid uppnådd ålder
av 22 år får behålla det, dels att befria den som är eller önskar bli utländsk
medborgare från hans svenska medborgarskap (9 §). Utredningsmannen
anser det ändamålsenligt att samma organ som meddelar naturalisations-
beslut även får dessa båda beslutsfunktioner om hand. Han föreslår därför
att den centrala utlänningsmyndigheten får beslutanderätten också i dessa
ärenden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Remissyttrandena
Några principiella betänkligheter mot en decentralisering av medborgar -
skapsärendena bär inte förts fram under remissbehandlingen, frånsett att
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalat att det möjligen kan sättas
i fråga om inte naturalisationsinstitutet till sin natur är sådant att beslu
tanderätten bör tillkomma Kungl. Maj :t.
För en decentralisering i en eller annan form uttalar sig
samtliga remissinstanser med undantag av statskontoret. Denna myndighet
avstyrker att naturalisationsärendena under nuvarande länsförvaltnings-
förhållanden decentraliseras till länsstyrelserna eller flyttas över till en
central utlänningsmyndighet. Statskontoret hänvisar till att kontoret i sär
skilt yttrande över utlänningsutredningens betänkande har avstyrkt dess
förslag att inrätta en fristående central utlänningsmyndighet. Statskontoret
beklagar att utredningsmannen inte har redovisat några överväganden be
träffande möjligheterna att flytta över ärendena till annan central myndig
het såsom socialstyrelsen eller arbetsmarknadsstyrelsen. Statskontoret an
sluter sig till utredningsmannens uppfattning att en decentralisering till
länsstyrelserna inte är lämplig f. n. men framhåller att saken kommer i
annat läge vid bifall till förslaget i länsförvaltningsutredningens betänkande
(SOU 1967:20) att särskilda rättsavdelningar med ett antal kvalificerade
jurister skall inrättas vid länsstyrelserna. Statskontoret förordar därför att
naturalisationsärendena t. v., liksom hittills, handläggs inom justitiedeparte
mentet och prövas av Kungl. Maj :t samt att frågan om decentralisering till
länsstyrelserna prövas på nytt vid senare tidpunkt.
Förslaget att flytta över samtliga naturalisationsärenden
till en ny central utlänningsmyndighet har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser, nämligen
av hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, ÖB, socialstyrel
sen, statistiska centralbyrån, CFU, AMS, statens utlänningskommission, ut
länningsnämnden, arbetsgruppen för invandrarfrågor, ÖÄ, länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bo
hus, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län samt advokatsamfundet.
Några av dessa remissinstanser har dock i vissa hänseenden, som redo
visas i det följande, förordat en annan ordning vid handläggningen av na
turalisationsärendena än den utredningsmannen har tänkt sig.
De remissinstanser som närmare motiverar sitt principiella ställningsta
gande för förslaget ansluter sig i allt väsentligt till de synpunkter som ut
redningsmannen har fört fram. Sålunda betonas att förslaget i fråga om av-
lastningseffekten för Kungl. Maj :t är klart överlägset de övriga redovisade
lösningarna. Från flera håll betecknas det som en fördel att förslaget med
för att medborgarskapsfrågor kommer att handläggas av en myndighet som
har att ta ställning också till flertalet övriga frågor som rör utlänningar.
53
Vidare framhålls bl. a. att förslaget skapar bättre förutsättningar för en
enhetlig bedömning av ärendena än övriga alternativ.
Tre remissmyndigheter, länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands och Väst
manlands län, uttalar sig för en överflyttning av samtliga natural i-
sationsärenden till länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner visserligen vissa omständigheter
tala mot en decentralisering till länsstyrelserna. Utom de skäl som utred
ningsmannen har anfört framhålls särskilt att länsstyrelsernas personal i
framtiden i allt större utsträckning kommer att tas i anspråk för arbets
uppgifter som avser den översiktliga samhällsplaneringen och att det där
för är angeläget att personalen befrias från göromål som inte är av direkt
intresse för länet och dess utveckling. Trots dessa förhållanden anser läns
styrelsen övervägande skäl tala för en total decentralisering till länsstyrel
serna. Länsstyrelsen pekar därvid bl. a. på att länsstyrelserna redan har eu
betydande erfarenhet av medborgarskapsärenden och att en mycket stor
del av dessa är av tämligen enkel beskaffenhet. Att en viss oenhetlighet i
bedömningen kan uppstå om beslutanderätten anförtros regionala organ
vitsordar länsstyrelsen, som emellertid framhåller att olägenheterna härav
inte behöver göra sig gällande starkare i fråga om medborgarskapsärenden
än i andra sammanhang med hänsyn till det korrektiv som besvärsrätten
utgör.
Länsstyrelsen i Värmlands län gör gällande att naturalisationsärendena
endast i undantagsfall är så komplicerade att det ter sig motiverat att mer
än en myndighet tar befattning med samma ärende. Förvärv av medborgar
skap har inte heller längre samma karaktär av statsakt som tidigare, och läns
styrelsen finner tiden nu vara inne att fullfölja den utveckling som inleddes
när länsstyrelserna fick hand om anmälningsärendena. Enligt länsstyrel
sens uppfattning är det bara vissa av de ärenden i vilka dispens från naturali-
sationsvillkoren aktualiseras som är av sådan beskaffenhet att avgörandet
bör förbehållas en central instans. Länsstyrelsen föreslår därför att läns
styrelserna får möjlighet att hänskjuta sådana ärenden till centralt av
görande.
Länsstyrelsen i Västmanlands län betonar särskilt att en total decentra
lisering till länsstyrelserna skulle medföra avsevärda rationaliseringsvinster
med hänsyn till att länsstyrelserna sannolikt skulle kunna bemästra mer-
arbetet inom ramen för gällande personalplaner.
Det alternativ som innebär en decentralisering endast av nordiska
ärenden till länsstyrelserna förordas av två remissinstanser, länsstyrel
sen i Kronobergs län och Föreningen Norden.
Länsstyrelsen i Kronobergs län medger att den lösning som utrednings
mannen har förordat har vissa fördelar men framhåller att den samtidigt
företer svagheter från rationaliseringssynpunkt, eftersom den inte medför
någon vinst i personalhänseende och inte heller ökad snabbhet i ärendenas
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
54
behandling. Länsstyrelsen finner därför en decentralisering av vässa grupper
av medborgarskapsärenden till länsstyrelserna önskvärd. Enligt länsstyrel
sens mening är begreppet »klara naturalisationsärenden» alltför vagt för
att läggas till grund för en uppdelning av ärendena mellan olika myndighe
ter. För eu decentralisering av nordiska ärenden anför länsstyrelsen föl
jande skäl. Länsstyrelserna handlägger redan nu anmälningsärenden från
nordiska medborgare. Praxis beträffande de nordiska medborgarskapsären-
dena är så fast att risk knappast föreligger för olikartad bedömning inom
länsstyrelserna, även om särskilda tillämpningsföreskrifter inte ges. Läns
styrelsernas ändrade befattning med ärendena torde inte medföra behov'
av arbetskraftsförstärkning. Decentraliseringen skulle innebära en inte obe
tydlig tidsvinst för sökandena. Nödvändiga upplysningar från säkerhets
polisen kan länsstyrelserna på ett enkelt och smidigt sätt få genom läns
polischefens förmedling. Inte heller i övrigt torde kommunikationerna med
centrala organ vålla några svårigheter. Naturalisationsansökningar från
andra än nordiska medborgare anser länsstyrelsen böra handläggas av den
centrala utlänningsmyndigheten.
Föreningen Norden, som i sitt yttrande behandlar endast frågan om de
centralisering av naturalisationsärenden beträffande medborgare i de andra
nordiska länderna, framhåller att föreningens principiella inställning till
frågan om nordbos rätt att förvärva medborgarskap i annat nordiskt land
är, att man bör överlämna åt den enskilde individen att själv avgöra om
han vid flyttning till annat nordiskt land vill behålla sitt tidigare medbor
garskap eller förvärva det nya vistclselandets. Mot bakgrund av denna
grundsyn skulle det enligt föreningens mening vara klart otillfredsställande
om de nordiska naturalisationsärendena förs över till en central utlännings-
myndighet. Målet att så långt som möjligt förenkla handläggningen av nor
diska medborgarskapsärenden torde nämligen inte kunna uppnås, om ären
dena inlemmas i en central myndighet för utlänningsfrågor i allmänhet.
Flertalet instanser som yttrar sig beträffande alternativet att decentrali
sera klara ärenden till länsstyrelserna tar tämligen bestämt avstånd
från detta alternativ av samma skäl som anförs av länsstyrelsen i Krono
bergs län vid dess förord för alternativet att decentralisera endast de nor
diska ärendena.
Länsstyrelsen i Örebro län anser däremot att en decentralisering till läns
styrelserna av klara naturalisationsärenden bör övervägas närmare med
hänsyn till de fördelar som en sådan lösning skulle medföra i form av
minskad total arbetsinsats för det allmänna. Länsstyrelsen förutsätter att
Kungl. Maj :t i samband med ett decentraliseringsbcslut av detta slag utfär
dar tillämpningsföreskrifter som anger riktlinjerna för prövningen av ären
dena och att återkommande konferenser och kurser anordnas för personalen.
Den centrala utlänningsmyndig hetens organisa
tion i stort har berörts endast av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
55
ställer sig tveksam till lämpligheten av att utforma myndigheten som ett
centralt ämbetsverk. Enligt länsstyrelsens mening skulle det med hänsyn till
myndighetens tilltänkta arbetsuppgifter möjligen ligga närmare till hands
att ge den en mera domstolsmässig karaktär.
Utredningsmannens uttalande i fråga om kompetenskraven för
verkschefen kritiseras av arbetsgruppen för invandrarfrågor, som be
tecknar det som unikt i svensk statsförvaltning att ställa upp krav på att
verkschefen skall inneha eller ha innehaft ordinarie domarämbete. Den
blivande centrala utlänningsmyndigheten bör som sin allra viktigaste upp
gift få att leda och samordna invandrarnas anpassning till det svenska
samhället och verkschefen bör väljas med hänsyn till de krav som denna
uppgift ställer. Juridiskt kompetenta personer kan beredas plats både som
rådgivare och för att bära delegerat beslutsansvar.
Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar i samma fråga att det torde vara
till fyllest med krav på avlagd juris kandidatexamen och fullgjord tings
tjänstgöring jämte erfarenhet av administrativ verksamhet eller lagstift
ningsarbete.
Beträffande beslutanderätten inom den centrala myndigheten
anser de remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga, nämligen hov
rätten över Skåne och Blekinge, utlänningskommissionen, utlänningsnämn
den och arbetsgruppen för invandrarfrågor, att det inte finns anledning att
begränsa möjligheten till delegation av beslutanderätten så starkt som ut
redningsmannen har föreslagit. I stället ansluter sig dessa remissorgan till
den ståndpunkt som utlänningsutredningen har gett uttryck för i sitt betän
kande, nämligen att beslutanderätten under verkschefen skall kunna fördelas
på flera befattningshavare, förslagsvis sex, och att verkets styrelse genom
direktiv skall fastställa hur beslutanderätten skall fördelas på olika nivåer.
Utlänningsnämnden sätter dock i fråga om inte möjligheten att delegera
beslutanderätten till tjänstemän under byråchefsnivå bör inskränkas till
ärenden i vilka förutsättningar för bifall klart föreligger. Arbetsgruppen
säger sig inte ha något att invända mot utlänningsutredningens nyssnämnda
förslag under förutsättning att garantier skapas för en rättvis och omsorgs
full behandling. En möjlighet är enligt arbetsgruppen att begränsa beslu
tandefunktionen för underordnade tjänstemän genom att ålägga dem att för
byråchefen föredra ärenden i vilka avslagsbeslut sätts i fråga. Gruppen an
ser att det också bör övervägas om inte behörigheten att avslå ansökningar
rentav bör förbehållas verkschefen, som i tveksamma fall skulle kunna
hänskjuta ärendena till avgörande i plenum.
Utredningsmannens förslag att den centrala utlänningsmyndigheten skall
ha möjlighet att efter eget bedömande hänskjuta naturalisa-
tionsärende till Kungl. Maj :ts prövning kritiseras av länsstyrelsen
i Västmanlands län. Länsstyrelsen gör gällande att den myndighet som har
tillagts beslutanderätten på ett område också bör utöva beslutsfunktionen
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
56
helt och odelat under fullt tjänstemannaansvar, om inte alldeles speciella
skäl i något fall talar däremot.
En fråga som har tagits upp i flera remissyttranden gäller länssty
relsernas medverkan vid handläggningen av naturalisa-
tionsärenden. Länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands och
Gävleborgs län anser att det saknas anledning att behålla skyldigheten för
länsstyrelserna att utreda ärendena och avge yttranden i dessa, om beslu
tanderätten tilläggs den centrala utlänningsmyndigheten. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län anser att slutlig ställning till länsstyrelsernas fortsatta be
fattning med ärendena inte bör fattas, förrän en närmare undersökning av
behovet därav har företagits. Som motivering för sin inställning i frågan
framhåller länsstyrelsen i huvudsak följande: Naturalisationsärendena är
i allmänhet inte av så komplicerad beskaffenhet att det är påkallat att mer
än en myndighet tar befattning med dem. Värdet av länsstyrelsernas ytt
randen, som regelmässigt torde inskränka sig till ett till- eller avstyrkande,
bör inte överskattas. De utredningar som länsstyrelserna föranstaltar om
är ofta inte bundna till det egna länet utan berör polismyndigheter över
hela landet. Handläggningen skulle förenklas om utlänningsmyndigheten
utan att anlita länsstyrelserna som mellanhand begärde utredning direkt hos
vederbörande polismyndighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
öi
Föredraganden
Ändring i utlänningslagen
Inledande synpunkter
Från 1800-talets mitt och fram till början av 1900-talet upprätthölls all mänt principen om ett fritt folkutbyte mellan länderna. Fr. o. m. första världskriget har emellertid de flesta länder infört kontroll över utlänningars inresa, vistelse och arbetsanställning i landet. Bortsett från tiden för de båda världskrigen, då nationella säkerhetsskäl stod i förgrunden, har huvudsyftet med utlänningskontrollen i allmänhet varit att skydda den egna arbetskraf ten mot konkurrens av arbetssökande från andra länder.
Denna internationella utveckling har haft sin motsvarighet i Sverige. Den tidsbegränsade utlänningslagstiftning som genomfördes år 1914 har seder mera kompletterats och dess giltighetstid har förlängts i flera omgångar. Vår första permanenta utlänningslagstiftning fick vi med 1954 års utlän ningslag, som gäller alltjämt.
UtlL bygger på den internationellt erkända principen att endast landets egna medborgare har ovillkorlig rätt att vistas i landet och få sin utkomst där. Utlänningslagstiftningens uppgift är att skapa rättsliga garantier mot godtycklig behandling av utlänningar och att i största möjliga utsträckning ge också dem en tryggad ställning. En avvägning måste alltså ske mellan de nationella skyddsintressen, som tillgodoses genom utlänningskontroll, och krav på rättsskydd för utlänningar.
De nationella skyddsintressena tillgodoses i UtlL på två vägar, dels ge nom individuell utlänningskontroll vars syfte är att hindra utlänning, som med hänsyn till sin person inte är önskvärd, att resa in i och vistas i landet, dels genom generell utlänningskontroll, varigenom tillströmningen av utlän ningar regleras från sådana allmänna synpunkter som tillgången på arbete, bostäder, livsmedel m. m. Den individuella kontrollen har permanent karak tär, medan den generella kontrollen kan anpassas till ändringar i läget på arbets- och bostadsmarknaden m. m. Följande kontrollmedel får användas.
Individuell kontroll
1) Avvisning av icke önskvärd ut länning vid inresan eller inom tre månader därefter.
2) Utvisning av icke önskvärd ut länning som vistas i landet.
3) Förvisning av utlänning som här i landet har övertygats om brott av grövre art.
Generell kontroll
1) Visering för rätt att resa in och vistas här viss angiven tid.
2) Uppehållstillstånd för rätt att vistas här utöver en tid av tre må nader.
3) Arbetstillstånd för rätt att ha arbetsanställning här.
4) Bosättningstillstånd som ger
58
rätt att resa in hit samt utan tidsbe
gränsning vistas och arbeta här.
5) Förpassning ur landet av ut
länning som vistas här utan att ha
föreskrivet pass eller vistelsetillstånd.
Utlännings rättsskyddsintresse garanteras i fråga om den individuella
kontrollen i första hand genom att UtlL anger i vilka fall avvisning, utvis
ning eller förvisning får ske. över beslut om avvisning eller utvisning kan
besvär föras, i sista hand och med vissa begränsningar hos Kungl. Maj :t.
Fråga om förvisning handläggs av allmän domstol.
I fråga om tillstånd till inresa, vistelse och arbetsanställning här reglerar
UtlL däremot inte vare sig vilka av de i lagen angivna tillstånden som krävs
eller under vilka förutsättningar tillstånd får meddelas. Med hänsyn till
syftet med den generella kontrollen har det överlämnats åt Kungl. Maj :t att
bestämma i vilken omfattning tillstånd skall krävas. Bestämmelser härom
meddelas i UtlK. Under vilka förutsättningar tillstånd meddelas bestäms
huvudsakligen genom de tillståndsgivande myndigheternas praxis. Besvärs-
rätt föreligger i regel inte i tillståndsärende. Utlännings rättsskydd är i dessa
ärenden tillgodosett främst genom föreskrifter om att alla viktigare avgö
randen skall ske under medverkan av företrädare för olika allmänna intres
sen. Sålunda fattas alla avslagsbeslut i tillståndsärenden inom en central ut-
länningsmyndighet, vars ledning består av dels representanter för olika fack
myndigheter, dels medborgarrepresentanter. Vid sin sida har den centrala
utlänningsmyndigheten en nämnd, utlänningsnämnden, som består av tre le
damöter av vilka en skall inneha eller ha innehaft domarämbete. Den centrala
myndigheten kan inhämta yttrande från nämnden i alla ärenden enligt UtlL.
I vissa fall skall yttrande från nämnden inhämtas, innan den centrala ut
länningsmyndigheten fattar beslut. Det gäller i regel bl. a. beslut om förpass
ning. Förpassningsbeslut kan dessutom överklagas under vissa förutsätt
ningar.
Som jag har sagt inledningsvis ingick det i uppgifterna för den utlännings-
utredning som tillsattes år 1961 att lägga fram förslag till hur den centrala
handläggningen av utlänningsärenden skall organiseras. UtlL föreskriver att
det skall finnas en central utlänningsmyndighet med utlänningsnämnden vid
sin sida. Men lagen överlämnar åt Kungl. Maj :t att bestämma vilken myn
dighet som skall vara central utlänningsmyndighet. Uppgiften har ålagts
statens utlänningskommission, som alltsedan den inrättades år 1944 har
haft provisorisk karaktär. Utredningen har nu i betänkandet »Invandringen.
Problematik och handläggning» funnit att behov alltjämt föreligger av gene
rell utlänningskontroll i huvudsakligen nuvarande former och omfattning
och att det behövs en central utlänningsmyndighet för handläggning av
främst tillståndsfrågor. Betänkandet innehåller vidare förslag att begränsa
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
59
möjligheterna att vägra uppehållstillstånd och att i anslutning därtill öppna
större möjligheter än nu att utvisa icke önskvärd utlänning. Dessutom be
handlas frågan, vilken myndighet som skall besluta i ärenden om arbets
tillstånd, och i anslutning därtill övervägs om besvärsrätt bör finnas i så
dana ärenden. Gemensamt för utredningens förslag i nu nämnda delar
är att de, om de godtas, föranleder ändringar i UtlL. Mina överväganden i
det följande begränsar sig till dessa förslag. Jag avser dessutom att behandla
ett vid remissbehandlingen av utredningens betänkande väckt förslag att
upphäva eller uppmjuka gällande regel att arbetstillstånd alltid skall avse
visst slag av arbete (yrkesbegränsning).
Övriga delar av utredningens betänkande avser jag att anmäla senare
i dag.
Tillståndssystemet m. m.
Utlänningsutredningen har i sitt arbete utgått från att det nuvarande
tillståndssystemet skall behållas som medel för generell utlän
ningskontroll. Systemet innebär att UtlL reglerar vilka tillståndstyper som
får förekomma och hur tillståndsärenden skall handläggas men överlämnar
åt Kungl. Maj :t att med hänsyn till förhållandena bestämma, om eller i
vilken utsträckning tillstånd skall krävas. Vid remissbehandlingen har ut
redningens utgångspunkt lämnats utan erinran av praktiskt taget alla re
missinstanser. Som jag senare kommer att utveckla närmare vid min an
mälan av övriga delar av utredningens betänkande behövs generell utlän
ningskontroll för överskådlig framtid. Vidare pågår arbete inom en nyligen
tillsatt, för de nordiska länderna gemensam kommitté för utredning av bl. a.
förutsättningarna för en enhetlig nordisk utlänningslagstiftning. Mot denna
bakgrund har jag ingen erinran mot utredningens utgångspunkt.
I några remissyttranden har föreslagits justeringar i fråga om antalet till
ståndstyper. Sålunda menar bl. a. statskontoret att man skulle kunna för
enkla systemet genom att föra samman uppehållstillstånd och arbetstillstånd
till ett enda tillstånd, uppehållstillstånd. Sakligt saknar en sådan förenkling
betydelse. Från administrativ synpunkt är förenklingen endast skenbar,
eftersom tillståndet, som statskontoret också framhåller, måste graderas i
två typer, en som ger rätt att både vistas och ha arbetsanställning i Sverige
och en som innefattar bara rätt att vistas här. Det väsentliga från administra
tiv synpunkt är att frågor om uppehålls- och arbetstillstånd handläggs ge
mensamt och att de båda tillstånden ges för samma tider. Det sker f. n.
För utlänningarna själva är det enligt min mening en fördel att tillstånden
formellt hålls skilda åt. Härigenom undviks misstag i fråga om vilken rätt
varje tillstånd ger utlänningen. Härtill vill jag foga att gällande bestämmel
ser inte hindrar att de båda tillstånden utfärdas som en enda handling, vil
ket väl låter sig göra om tillståndsfrågorna avgörs av samma myndighet. Jag
vill i detta sammanhang erinra om utredningens förslag att ärenden om
Kungi. Maj.ts proposition nr 158 år 1968
60
arbetstillstånd skall avgöras av AMS, medan avgörandet i ärenden om uppe
hållstillstånd alltjämt skall ankomma på den centrala utlänningsmyndig-
heten, ett förslag som jag behandlar i det följande. Oberoende av ställnings
tagandet till detta förslag, vars genomförande inte kan förenas med vad
statskontoret har anfört, är jag av de anförda skälen inte beredd att för
orda ifrågavarande närmast formella justering av tillståndssystemet. Efter
som en sådan justering dessutom skulle medföra ganska omfattande för
fattningsändringar, synes den under alla förhållanden inte böra övervägas,
innan den gemensamma nordiska kommitté som jag nyss nämnde har redo
visat resultatet av sitt arbete.
Vid sin prövning av hur den centrala handläggningen av utlänningsfrågor
bör organiseras har utredningen undersökt om det över huvud taget behövs
en central utlännings myndighe t. Utredningen anser att så är
fallet, åtminstone så länge vi upprätthåller generell utlänningskontroll. Den
na ståndpunkt delas av en stor majoritet bland remissinstanserna.
Som framgår av min redogörelse i det föregående har den centrala utlän-
ningsmyndigheten f.n. en rad uppgifter enligt UtlL och UtlK. Främst hän
för sig uppgifterna till viserings- och andra tillståndsfrågor samt frågor om
utlännings avlägsnande ur landet. Vid prövning av dessa frågor måste som
utredningen har utvecklat hänsyn tas till en rad skilda och ibland motstri
diga intressen av humanitär, politisk och allmän samhällelig art. Det för
utsätter att den prövande myndigheten har överblick över förhållandena på
olika områden. En uppdelning av den centrala utlänningsmyndighetens samt
liga uppgifter enligt UtlL och UtlK på skilda fackmyndigheter ■— en tanke
som har förts fram i ett par remissyttranden — är ägnad att motverka den
nödvändiga intresseavvägningen och försvåra en sammanhållen och enhet
lig handläggning av utlänningsärenden. En sådan ordning framstår vidare
inte som organisatoriskt eller administrativt rationell. Det synes inte heller
ändamålsenligt att utlänningsnämnden knyts som rådgivande organ till
skilda myndigheter. Ett annat tungt vägande skäl att behålla en central ut-
länningsmyndighet är att viktiga frågor om utlänningars anpassning i vårt
land, enligt vad jag senare i dag kommer att förorda, skall handläggas cen
tralt av samma myndighet som handlägger frågor om rätt att resa in och
vistas här. Huvudlinjen bör därför vara att kontroll- och anpassnings-
frågornas handläggning i möjligaste mån hålls samlad hos ett enda organ.
Jag ansluter mig alltså till utredningens och de flesta remissinstansernas
uppfattning att det även framdeles bör finnas en central utlänningsmvn-
dighet.
Prövningen av ärenden om uppehållstillstånd
Jag har redan framhållit att den individuella och den generella utlännings
kontrollen tillgodoser skilda syften. Gränsen mellan dessa båda typer av
utlänningskontroll är emellertid inte skarp. Sålunda kan utlänning avvisas
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
61
enbart på den grund att han saknar föreskrivet tillstånd. Å andra sidan kan den som vid inresan har visering eller uppehållstillstånd inte avvisas på grund av att han med hänsyn till sina individuella förhållanden inte är önsk värd här. Den vandelsprövning som eljest skulle ha skett vid inresan görs i dessa fall i stället i ärendet om visering resp. uppehållstillstånd. Även när ärende om uppehållstillstånd prövas först efter utlänningens inresa omfattar prövningen vanligen utlänningens vandel. Bosättningstillstånd beviljas först efter prövning av utlänningens vandel.
Det föreligger inget formellt hinder att utlänning, som har funnits inte böra avvisas eller utvisas, därefter vägras uppehållstillstånd eller förläng ning av sådant tillstånd och förpassas ur landet. Vid tillkomsten av UtlL diskuterades denna inkonsekvens i utlänningslagstiftningen. Föredragande departementschefen uttalade (prop. 1954: 41 s. 61—62) att det vid den gene rella utlänningskontrollen visserligen inte i första hand är fråga om en kva litativ bedömning av den enskilde utlänningen utan om en allmän begräns ning av tillträde till landet och om förutsättningarna för undantag i de särskilda fallen från denna begränsning. Även en bedömning av utlänning ens personliga förhållanden kan emellertid komma i fråga, när en restrik tiv politik för tillträdet till riket upprätthålls, fortsatte han, men bedöm ningen hänger då samman med de allmänna riktlinjerna för utlännings- politiken och faller bort i den mån en friare utlänningspolitik förs. Mot den na bakgrund ansågs behovet att behålla utvisningsinstitutet kunna diskute ras, men tanken att avskaffa institutet avvisades med hänsyn till att utvis ning behövs som ett permanent medel att avlägsna utlänning härifrån även om kravet på tillstånd för rätt att vistas i landet skulle efterges. Slutsatsen blev att den angivna principiella motsättningen i lagen inte kunde avlägs nas. Riksdagen godtog dessa uttalanden (1LU 1954: 14, rskr 155).
Utlänningsutredningen har nu på nytt tagit upp frågan om vandelspröv- ningen i ärenden om uppehållstillstånd. Under åberopande av rättssäker hetsskäl föreslår utredningen, att ett uttryckligt förbud att vägra utlän ning uppehållstillstånd på grund av hans vandel införs i UtlL. I anslutning härtill skall enligt utredningens förslag möjligheterna att utvisa utlänning vidgas. Så gott som alla remissinstanserna anser liksom utredningen att ut länning bör beredas ökat rättsskydd i ärenden om uppehållstillstånd. Där emot råder delade meningar om det ändamålsenliga i att tillgodose detta
- på det sätt som utredningen har föreslagit.
Från rent principiella synpunkter kan det synas tilltalande att som ut redningen förordar dra skarpare gräns än f. n. mellan individuell och gene rell utlänningskontroll. Vilka praktiska konsekvenser förslaget får beror, som framhölls vid UtlL:s tillkomst, i första hand på vilken utlänningspoli tik vi för. I prop. 1966: 52 angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken anförde jag (s. 239) att meningen är att en ordnad invandring skall tillämpas
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
62
i fråga om arbetskraft från andra än de nordiska länderna. När den ord
nade invandringen får formen av kollektiv rekrytering liksom f. ö. vid flyk
tingöverföring är det naturligt att även frågan om uppehållstillstånd prövas
i samband med rekryteringen eller uttagningen, dvs. före inresan i Sverige.
Det kan enligt min mening inte gärna komma i fråga att utlänning, som
har rekryterats utomlands och då beviljats arbets- och uppehållstillstånd,
skall kunna avvisas när han kollektivt överförs till Sverige eller, om nuva
rande förbud att avvisa den som har uppehållstillstånd kvarstår, utvisas
kort efter inresan på grund av förhållanden som förelåg redan före inresan.
En sådan ordning framstår som olämplig också vid enskild invandring. Vi
dare delar jag den uppfattning som har uttalats vid remissbehandlingen
att det från utlänningens egen synpunkt ofta måste vara mera olägligt att
drabbas av utvisningsbeslut, som alltid skall förbindas med förbud att åter
vända hit, än att få avslag på ansökan om uppehållstillstånd och ev. för
passas ur landet. De praktiska konsekvenserna av utredningens förslag är
därför knappast godtagbara. Tveksamhet inför dessa konsekvenser har
kommit till uttryck även i yttranden från remissinstanser som har tillstyrkt
utredningsförslaget. Jag kan för min del inte förorda förslaget.
Däremot är jag ense med utredningen och remissinstanserna om att det
är önskvärt att utlänning bereds ökat rättsskydd i ärenden om uppehålls
tillstånd. Det blir i dessa ärenden, till skillnad från viseringsärenden, ofta
— särskilt i ärenden om förlängt tillstånd — fråga om att pröva utlännings
personliga förhållanden, sedan han redan har vistats i Sverige någon tid och
därigenom fått i varje fall någon anknytning till vårt land. Utredningen
har själv antytt en annan väg att öka rättsskyddet än den som utredningen
har valt, nämligen genom att införa besvärsrätt för utlänningen vid avslag
på ansökan om uppehållstillstånd. I likhet med flera remissinstanser för
ordar jag en sådan lösning. Besvär sr ätten bör begränsas till fall då avslags-
beslutet grundas på utlänningens personliga egenskaper eller förhållanden,
hans vandel. Innan avslagsbeslut fattas på sådan grund bör utlännings
nämnden höras. I enlighet med vad som gäller vid besvär över den centrala
utlänningsmyndighetens beslut i ärende om avvisning eller utvisning bör
besvär över avslag på ansökan om uppehållstillstånd få föras endast om
nämnden eller ledamot i nämnden har anfört avvikande mening. Besvär bör
föras hos Kungl. Maj :t på samma sätt som besvär i avvisnings- eller utvis-
ningsärende. Jag föreslår att besvärsrätten utformas i enlighet härmed.
Genom besvärsprövningen hos Kungl. Maj :t kommer den centrala utlän-
ningsmyndigheten att få viss ledning för sin egen prövning av utlännings
vandel i uppehållstillståndsärenden. Vissa generella normer för myndighetens
prövning synes emellertid möjliga att ge. Jag återkommer i specialmotive
ringen till denna och andra frågor som aktualiseras i detta sammanhang.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
63
Utvisnings grunderna
De grunder på vilka utlänning kan utvisas ur Sverige anges uttömmande
i UtlL. De hänför sig till utlänningens vilja eller förmåga att försörja sig
ärligt och hans vilja att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser samt i vissa
fall till alkoholmissbruk och, i fråga om utlänning som har dömts för brott,
till risk för fortsatt brottslighet.
Jag har förut nämnt att utlänningsutredningen som en konsekvens av
sitt förslag att förbjuda vandelsprövning i ärenden om uppehållstillstånd
förordar att möjligheterna att utvisa utlänning vidgas. Enligt utredningen
bör det ske i två hänseenden, dels genom att nuvarande utvisningsgrunder
får större tillämpningsområde, dels genom att två nya utvisningsgrunder in
förs, nämligen alt utlänningen här i landet bedriver verksamhet som utgör
uppenbar fara för den allmänna ordningen eller säkerheten eller att han
med hänsyn till föregående verksamhet eller eljest skäligen kan antas kom
ma att här bedriva verksamhet som utgör fara för rikets säkerhet.
Med den ståndpunkt som jag nyss har tagit till utredningens förslag i fråga
om vandelsprövningen i ärenden om uppehållstillstånd föreligger enligt min
mening inte tillräcklig anledning att överväga sådana ändringar beträf
fande utvisningsgrunderna som utredningen föreslår.
Däremot anser jag skäl tala för ett vid remissbehandlingen framfört
förslag att jämställa narkotikamissbruk med alkoholmissbruk som utvis-
ningsgrund. F. n. kan utlänning utvisas, om han är hemfallen åt alkohol
missbruk och till följd därav finnes vara farlig för annans personliga säker
het eller föra ett grovt störande levnadssätt. Med den utbredning narkotika
missbruk har fått numera och de följder sådant missbruk i regel har för
missbrukarens omgivning föreslår jag att även den som är farlig för annans
personliga säkerhet eller för ett grovt störande levnadssätt till följd av nar
kotikamissbruk skall kunna utvisas. Liksom vid alkoholmissbruk blir det
vid narkotikamissbruk fråga om att i utvisningsärendet göra en avvägning
mellan bl. a. vårt lands ansvar för att missbrukaren får vård och våra vård
resurser. I allmänhet synes det vara rimligt att utvisning sker av utlänning
som kan antas ha varit missbrukare redan vid sin ankomst hit, om andra
omständigheter, främst sådana som anges i UtlL, inte talar mot utvisning.
Dit hör utlänningens levnads- och familjeförhållanden och längden av den
tid som han har vistats i landet.
Yrkesbegränsning av arbetstillstånd
Enligt UtlL skall arbetstillstånd avse visst slag av arbete. Denna obligato
riska yrkesbegränsning av arbetstillstånd har inte tagits upp till övervägan
de i utlänningsutredningens betänkande. I några remissyttranden, bl. a. ytt
randet från LO, har emellertid förordats att skyldigheten att yrkesbegränsa
64
arbetstillstånd mjukas upp eller helt upphävs. Sålunda menar LO att ut
länning som har vistats och arbetat här viss tid bör kunna få arbetstillstånd
utan yrkesbegränsning.
Möjligheten att yrkesbegränsa arbetstillstånd är väsentlig för att kontrol
lera bl. a. att invandrande utländsk arbetskraft inte söker sig till yrkesom
råden med brist på arbetstillfällen eller koncentreras till de mest osäkra yr
kesområdena. Jag kan därför inte ansluta mig till den vid remissbehand
lingen framförda uppfattningen att yrkesbegränsningen bör upphävas helt.
Däremot är jag ense med LO om att yrkesbegränsning av arbetstillstånd ofta
inte är påkallad och många gånger kan motverka den invandrade arbets
kraftens anpassning på vår arbetsmarknad, när fråga är om arbetskraft som
redan är etablerad på denna marknad. Jag föreslår att den nuvarande före
skriften i 16 § första stycket UtlL, enligt vilken arbetstillstånd alltid skall
avse visst slag av arbete, ersätts med föreskrift om att sådant tillstånd får
avse visst slag av arbete.
Beslut i ärenden om arbetstillstånd
Arbetstillstånd meddelas och återkallas av den centrala utlänningsmyn-
digheten. Av min redogörelse i det föregående för nuvarande förhållanden
framgår emellertid att AMS och arbetsmarknadsparterna har tillför
säkrats väsentligt inflytande över arbetsmarknadsbedömningen i ärenden
om arbetstillstånd. Utlänningsutredningen föreslår nu, med instämmande
av flertalet remissinstanser, att beslutanderätten i ärenden om arbetstill
stånd förs över till AMS.
Utredningens förslag liksom remissinstansernas ställningstaganden bygger
på att handläggningen av övriga tillståndsärenden och andra frågor om ut
lännings inresa och vistelse här skall ankomma på en central utlännings-
myndighet. Jag vill i anslutning härtill upplysa att det, enligt de förslag
som jag avser att anmäla senare i dag, inte är lämpligt att anförtro uppgif
ten att vara central utlänningsmyndighet åt AMS eller annan fackmyndighet
inom område som har betydelse för utlänningsfrågornas bedömning.
Statsmakterna har vid en rad tidigare tillfällen tagit ställning till frågan
att ålägga den centrala arbetsmarknadsmyndigheten beslutanderätten i ären
den om arbetstillstånd. Senast skedde det vid tillkomsten av UtlL. Som skäl
för att beslutanderätten alltjämt borde tillkomma den centrala utlännings-
myndigheten anfördes då bl. a. (se prop. 1954: 41 s. 68) att frågor om uppe
hålls- och arbetstillstånd hänger nära samman och att frågan om arbetstill
stånd är endast ett av de spörsmål som måste bedömas i utlänningsärende.
En uppdelning av beslutanderätten på olika myndigheter ansågs därför
komma att leda till betydande olägenheter.
Som utredningen betonar i olika sammanhang kan frågan i vilken omfatt
ning utlänningar skall tillåtas invandra i vårt land inte bestämmas en
bart med utgångspunkt i arbetsmarknadsläget. Hänsyn måste tas också till
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
65
bl. a. tillgången på bostäder, utbildningsmöjligheter och sjukvårdsplatser.
Humanitära och politiska synpunkter gör sig vidare ibland gällande. Som
framhölls vid tillkomsten av gällande utlänningslag hänger arbets- och uppe
hållstillstånd alltså intimt samman. Det ena tillståndet förutsätter ofta
det andra. Mot denna bakgrund har jag nyss intagit den principiella
ståndpunkten att tillståndsärendena bör hållas samman hos en enda myn
dighet. Det är givet, att denna myndighet måste få underlag för sina bedöm
ningar genom kontakter med skilda fackmyndigheter. I fråga om arbets
marknadsbedömningen är fackmyndighetens inflytande garanterat genom
uttryckliga bestämmelser i UtlL och UtlK, och i praktiken följer den cen
trala utlänningsmyndigheten AMS:s och arbetsmarknadsparternas bedöm
ning av arbetsmarknadsläget. Enligt vad AMS har framhållit i sitt remiss
yttrande har den nuvarande ordningen fungerat väl. Dessa omständigheter
talar mot ändring av nuvarande ordning.
I vilken omfattning utlänningar skall tillåtas att ta anställning i vårt land
är alltså inte i alla lägen enbart en arbetsmarknadspolitisk fråga. Jag kan
därför inte dela utredningens och flera remissinstansers mening att avsaknad
av beslutanderätt i arbetstillståndsärenden utgör en opåkallad begränsning
i AMS:s handlingsfrihet vid bl. a. arbetskraftsrekrytering i utlandet och
flyktingöverföring hit från andra länder. Som statens utlänningskommis-
sion har påvisat kan den av utredningen föreslagna ordningen dessutom
medföra administrativa olägenheter.
Av dessa skäl förordar jag att nuvarande ordning skall bestå. Jag vill
emellertid erinra om att detta innebär att AMS och arbetsmarlcnadsparterna
alltjämt skall ha det avgörande inflytandet över arbetsmarknadsbedöm
ningen i ärende om arbetstillstånd. Den centrala utlänningsmyndigheten bör
alltså inte kunna avgöra sådant ärende på grund av en annan arbetsmark
nadsbedömning än den som AMS har gett uttryck åt generellt eller i det sär
skilda ärendet. Avslag på ansökan om arbetstillstånd som AMS har tillstyrkt
eller bifall till sådan ansökan som AMS har avstyrkt bör komma i fråga en
dast när andra skäl än arbetsmarknadsskäl åberopas för beslutet.
Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd
Av min tidigare redogörelse framgår att utlännings rättssäkerhet i till-
ståndsärenden tillgodoses huvudsakligen genom att den beslutande myn
digheten bevakar de allmänna invandringspolitiska intressen som behöver
beaktas i ärendena. Mitt förslag att viss besvärsrätt skall införas i ärenden
om uppehållstillstånd innebär ett undantag från denna huvudlinje. Som
jag har utvecklat förut motiveras undantaget av den prövning av utlännings
personliga förhållanden som kan vara motiverad i dessa ärenden.
Utlänningsutredningens förslag att besvärsrätt i viss utsträckning skall
införas också i ärenden om arbetstillstånd grundar sig på att utredningen
har förordat att beslutanderätten i ärendena skall föras över från den cen-
5—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
66
trala utlänningsmyndigheten till AMS. Till följd härav kommer fråga om
arbetstillstånd att prövas av endast en myndighet, framhåller utredningen,
och möjligheten att mot AMS:s avstyrkande bevilja arbetstillstånd av hu
manitära skäl upphör.
Godtas mitt ställningstagande till frågan vilken myndighet som skall ha
beslutanderätten i ärenden om arbetstillstånd faller utredningens huvud
sakliga motiv för förslaget att införa besvärsrätt i dessa ärenden bort. Även
de remissinstanser som har anslutit sig till förslaget synes förutsätta att
besvärsrätt aktualiseras endast om AMS blir beslutande myndighet i dessa
ärenden. Jag saknar anledning att med dessa utgångspunkter pröva utred
ningens förslag.
I frågan huruvida besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd är motiverad
från andra synpunkter vill jag först fästa uppmärksamheten på uttalandena
vid UtlL:s tillkomst, att det inte är möjligt att i lagen reglera den materiella
innebörden i den aktuella utlänningspolitiken. Med anledning därav fram
står besvärsförfarande i ärenden om arbetstillstånd eller, med förut angivet
undantag, uppehållstillstånd som mindre ändamålsenligt. Utlännings rätts
säkerhet i dessa ärenden bör som hittills tillgodoses genom föreskrifter om
vilken myndighet som skall pröva skilda slag av ärenden. Att förlägga be
slutanderätten i alla dylika ärenden i vilka avslagsbeslut övervägs till Kungl.
Maj :t är från praktiska synpunkter självfallet otänkbart. Jag vill emellertid
erinra om att ökad användning av kollektiv rekrytering och överföring hit
av utländsk arbetskraft i realiteten kommer att innebära att AMS:s be
dömning av arbetsmarknadsläget kan komma under Kungl. Maj :ts pröv
ning. Uppdraget att besluta om sådan rekrytering och överföring tillkom
mer f. n. AMS men inte på grund av UtlL:s bestämmelser utan på grund
av särskilt uppdrag av Kungl. Maj :t. Därav följer att AMS:s beslut i sådant
ärende kan överklagas till Kungl. Maj :t enligt de regler som enligt styrelsens
instruktion gäller för besvär över myndighetens beslut. Vidare vill jag näm
na, att mitt förslag om viss besvärsrätt i ärenden om uppehållstillstånd åter
verkar också på beslut i ärenden om arbetstillstånd. Vägras utlänning ar
betstillstånd endast på grund av att han inte får uppehållstillstånd, innebär
nämligen bifall till besvär i uppehållstillståndsärendet att även ärendet om
arbetstillstånd måste omprövas. Med hänsyn till vad jag nu anfört kan jag
inte förorda att besvärsrätt i tillståndsärenden införs i vidare mån än vad
jag har föreslagit i fråga om ärenden om uppehållstillstånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
67
Ändring i medborgarskapslagen
År 1963 tillsatte Kungl. Maj :t den s. k. departementsutredningen, som
fick i uppdrag att bl. a. undersöka möjligheterna att befria Kungl. Maj :t
från alla förvaltningsärenden av rutinbetonad karaktär och överföra dem
till annan myndighets handläggning. Syftet med en sådan överflyttning
skulle vara att stärka statsdepartementens ställning som organ för den cen
trala planeringen och ge dem ökade möjligheter att ägna sig åt frågor an
gående de större och viktigare riktlinjerna för den samhälleliga verksam
heten. På förslag av departementsutredningen har en rad decentraliserings-
åtgärder genomförts.
Enligt utredningsdirektiven för den år 1961 tillkallade sakkunnige för
översyn av den svenska medborgarskapslagstiftningen skulle utrednings
mannen också ta upp frågan om decentralisering av medborgarskapsären-
den som f. n. prövas av Kungl. Maj :t efter beredning inom justitiedeparte
mentet. I direktiven framhölls att många av dessa ärenden, särskilt de som
avser medborgare i andra nordiska länder, är av rutinartad karaktär. Ut
redningsmannen borde undersöka möjligheterna att låta dessa nordiska
ärenden prövas av länsstyrelserna, som redan avgör medborgarskapsärenden
av anmälningskaraktär. Utredningsmannen borde vidare överväga om inte
en sådan decentralisering skulle kunna genomföras även beträffande vissa
icke-nordiska ärenden.
Sedan långt tillbaka har utlänning som bosatt sig här i landet kunnat
vinna erkännande som svensk undersåte. I lag reglerades möjligheten att
få svenskt medborgarskap genom naturalisation först år 1858. Genom en
grundlagsändring nämnda år fastslogs i regeringsformen att Kungl. Maj :t
ägde att genom naturalisation uppta utländsk man till svensk medborgare i
den ordning och under de villkor som bestämdes i särskild lag. I den sam
tidigt utfärdade s. k. naturalisationslagen reglerades ordningen och vill
koren för naturalisation. Ordningen med Kungl. Maj :t som naturalisations-
beviljande myndighet har sedan varit grundlagsfäst fram till år 1965. Ge
nom ett då infört tillägg till 33 § RF öppnades möjlighet att genom föreskrift
i medborgarskapslagen tillägga annan myndighet än Kungl. Maj :t befogen
het att avgöra naturalisationsärenden. I motiveringen till grundlagsänd-
ringen erinrades om departementsutredningens uppdrag att undersöka möj
ligheterna att flytta över en del ärenden från Kungl. Maj :t till annan myn
dighet och om det uppdrag att undersöka frågan om att överföra beslutande
rätten i vissa medborgarskapsärenden från Kungl. Maj :t till underlydande
organ som den år 1961 tillkallade utredningsmannen hade fått. I den mån
det visade sig föreligga förutsättningar att frigöra Kungl. Maj :t från be
fattning med mer eller mindre rutinbetonade ärenden på medborgarskaps-
området ansågs sådan decentralisering böra genomföras så snabbt som
möjligt.
Utredningsmannen för översyn av medborgarskapslagstiftningen lade i
mars 1966 fram sitt förslag i decentraliseringsfrågan. Han förklarar, att
behovet att koncentrera departementens arbete successivt torde ha känts
allt starkare sedan utredningsdirektiven meddelades. Han har därför ansett
det ligga i linje med departementsutredningens syfte att undersöka möj
ligheterna att från Kungl. Maj :t till annan myndighet flytta över samt
liga naturalisationsärenden och inte bara sådana av rutinbetonad art. Hans
överväganden mynnar ut i förslaget att beslutanderätten i samtliga natura
lisationsärenden flyttas från Kungl. Maj :t och anförtros ett centralt ämbets
verk, vars beslut dock skall kunna överklagas hos Kungl. Maj :t. Förslaget
har fått ett genomgående positivt mottagande vid remissbehandlingen.
Innan jag går närmare in på utredningsmannens förslag, vill jag lämna
några upplysningar om den nuvarande handläggningen av naturalisations-
ärendena. Antalet till justitiedepartementet inkomna ansökningar om
svenskt medborgarskap uppgick till 6 622 år 1966, 6 667 år 1967 och 3 781
första halvåret 1968. Antalet avgjorda ärenden var samma perioder 7 116,
6 041 resp. 3151. Kungl. Maj :ts beslut innebar avslag i 305 fall år 1966, i
461 fall år 1967 och 258 fall första halvåret 1968. Som framhölls i direktiven
till 1961 års utredning om översyn av medborgarskapslagstiftningen vållar
de ärenden som avser nordiska medborgare i allmänhet inga problem i ut-
redningshänseende och är mestadels lätta att bedöma, bl. a. på grund av att
en tämligen fast praxis har utbildats på detta område. Uppgifter saknas om
hur många av de under senare år inkomna och avgjorda ärendena som av
såg nordiska medborgare. En ungefärlig uppfattning härom kan man dock
få genom att se hur många nordiska medborgare som har ingått bland de
under senare år naturaliserade utlänningarna. Till svenska medborgare
upptog Kungl. Maj :t tillhopa 42 151 utlänningar under femårsperioden
1961—1965, 10 318 år 1966 och 8 099 år 1967. Av dessa var andelen nordiska
medborgare under 1961—1965 i medeltal 43 % vart och ett av åren, medan
den under vartdera året 1966 och 1967 uppgick till 44 %. Man kan således
anta att närmare hälften av de årligen handlagda ärendena avser nordiska
medborgare och därför till alldeles övervägande del är av rutinbetonad
karaktär. Också en del av de utomnordiska ärendena är av sådan art. Deras
andel i den totala mängden av utomnordiska ärenden är dock svår att be
döma. Utredningsmannen har funnit att 73 % av samtliga de naturalisations
ärenden som avgjordes år 1961 bedömdes som klara bifalls- eller avslags-
fall.
Som »klara» ärenden betecknar han sådana där utgången framstod som
tämligen given om rådande praxis följdes. Man har emellertid anledning
att betvivla att andelen »klara» ärenden är lika stor i dag. Under senare år
har nämligen antalet naturalisationsansökningar från medborgare i av
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
69
lägset belägna länder ökat avsevärt. I dessa ärenden är det i allmänhet vansk ligare än i andra ärenden att pröva om sökanden uppfyller villkoren för naturalisation eller om sådana förhållanden föreligger att dispens från dessa villkor kan ges.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt är det uppenbart att handläggningen av naturalisationsärenden innebär en stor arbetsbelastning för Kungl. Maj :t. Det är därför angeläget att dessa ärenden i största möjliga utsträck ning förs över till annan myndighet som ett led i de förut nämnda strävan dena att stärka statsdepartementens ställning som organ för den centrala planeringen. Olika åtgärder bär redan vidtagits på andra områden för att flytta den mera löpande förvaltningsverksamheten från Kungl. Maj :t till de centrala ämbetsverken och andra organ utanför departementen. I linje här med bör en principiell utgångspunkt för behandlingen av ifrågavarande ärende vara att naturalisationsärenden skall handläggas och avgöras av Kungl. Maj :t bara om starka skäl talar därför.
Vad först angår den rent statsrättliga aspekten på denna fråga kan det med hänsyn till den utformning som 33 § RF fick genom 1965 års ändring av paragrafen inte anses föreligga något formellt hinder mot att föra över beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till annan myndighet än Kungl. Maj :t. Motiveringarna för ändringen tog emellertid sikte främst på ärenden av rutinkaraktär. Även andra ärenden bör dock kunna komma i fråga under förutsättning att de handläggs av kvalificerad myndighet och att det skapas betryggande skydd för sökandens rättssäkerhet.
Utredningsmannen har som underlag för sitt förslag lagt ett bedömande huruvida principiella betänkligheter föreligger mot att överge ordningen med Kungl. Maj :t som enda naturalisationsbeviljande myndighet. I denna fråga framhåller han att en naturalisation påverkar utlännings rättsliga och faktiska ställning i många betydelsefulla hänseenden. Utfallet av en natu- ralisationsansökan har därför stor vikt för sökanden. Med hänsyn till den utveckling mot större jämställdhet mellan svenska medborgare och här stadigvarande bosatta utlänningar som har ägt rum finner utredningsman nen emellertid medborgarskapsfrågan numera inte ha samma ingripande betydelse som under tidigare skeden. På grund av den mycket kraftiga ök ningen av antalet invandrare till Sverige nnder de båda senaste decennierna har också antalet naturalisationsärenden stigit avsevärt och därmed även antalet okvalificerade, ofta rent rutinmässiga ärenden. En sådan utveckling måste enligt utredningsmannen försvaga skälen för att av några höghets- synpunkter i princip motsätta sig varje överföring av beslutanderätten i naturalisationsärendena från Kungl. Maj :t. Liksom remissinstanserna delar jag denna ståndpunkt och anser att det inte av dessa skäl finns anledning att avvisa tanken på att avlasta Kungl. Maj :t naturalisationsärendena.
Utredningsmannen har till närmare överväganden tagit upp tre alternativ till lösning av decentraliseringsfrågan. Det först diskuterade alternativet går ut på en decentralisering till länsstyrelserna av enbart sådana ärenden
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
70
i vilka sökanden är medborgare i annat nordiskt land. Det andra alternati
vet innebär att länsstyrelserna tilläggs beslutanderätten i »klara» ärenden.
Enligt båda dessa lösningar skulle beslutanderätten i de icke delegerade
ärendena ligga kvar hos Kungl. Maj :t. Som ett tredje alternativ för utred
ningsmannen fram tanken att helt befria Kungl. Maj :t från befattning i
första instans med naturalisationsärenden. En total decentralisering till
länsstyrelserna anser han emellertid inte böra komma i fråga. Som besluts
myndighet enligt detta alternativ förordar han i stället den centrala utlän-
ningsmyndighet som skall finnas enligt 3 § UtlL. Han tar härvid sikte på
den permanenta centrala myndighet för utlänningsfrågor som utlännings-
utredningen vid tiden för avgivandet av utredningsmannens betänkande
avsåg att föreslå bli inrättad i stället för statens utlänningskommission.
Utlänningsutredningen har som förut nämnts sedermera föreslagit att ett
sådant centralt verk inrättas.
Efter att närmare ha belyst de olika alternativens för- och nackdelar ut
talar utredningsmannen som sin uppfattning att det tredje alternativet -—
överflyttning av beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till
den centrala utlänningsmyndigheten — framstår som klart överlägset de
båda andra lösningarna. Som motivering till sitt ställningstagande anför
han i huvudsak följande skäl. Det tredje alternativet tillgodoser bäst önske
målet att avlasta Kungl. Maj :t befattning med medborgarskapsärendena.
Det ger också bättre garantier för en likartad bedömning av ärendena
utan att man fördenskull — som vid decentralisering till länsstyrelserna
— torde behöva ytterligare författningsmässigt reglera tillämpningen
av medborgarskapslagens bestämmelser. Dessutom skapas förutsättningar
för en värdefull samordning mellan besluten i medborgarskapsfrågor och
de avgöranden som utlänningsmyndigheten har att träffa på andra om
råden beträffande utlänningar som vistas här i landet. De problem av hand-
läggningsteknisk natur som en spridning av beslutanderätten på läns
styrelserna skulle föra med sig, bl. a. när det gäller att inhämta material
för bedömningen från centrala myndigheter, kommer vidare inte att göra
sig gällande, om det tredje alternativet väljs.
På dessa grunder har också en stor majoritet av remissinstanserna för
ordat detta tredje alternativ. Endast statskontoret har ställt sig avvisande
till förslaget att ändra handläggningen av medborgarskapsärendena. Stats
kontoret förordar i stället att nuvarande ordning får bestå t. v. och att frå
gan om decentralisering till länsstyrelserna tas upp senare, om länsförvalt-
ningsutredningens förslag att inrätta särskilda rättsavdelningar vid läns
styrelserna genomförs.
För utredningsmannens förslag talar i främsta rummet att det, som jag
har sagt, är angeläget att utan dröjsmål i möjligaste mån befria Kungl. Maj :t
från den omfattande och betungande handläggningen av naturalisations-
ärendena. Större delen av ärendena är sådana som från bedömningssyn-
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
71
punkt kan betecknas som förhållandevis enkla och i vilka prövningen i stor
utsträckning är huvudsakligen formell. Inte så få naturalisationsärenden
är emellertid komplicerade. Sådana ärenden bör prövas av annan myndig
het än Kungl. Maj :t bara under förutsättning att prövningen kommer att
göras hos specialicerad myndighet. Endast ett permanent centralt ämbets
verk torde kunna fylla de krav som måste ställas på beslutsmyndigheten.
Även om särskilda rättsavdelningar skulle komma att inrättas vid läns
styrelserna, framstår en total decentralisering till dessa som olämplig. Jag
tänker då på svårigheterna vid en decentralisering till länsstyrelserna att
säkerställa en likartad bedömning av ensartade naturalisationsärenden.
Naturalisationsärendena kan i regel inte före ärendenas materiella pröv
ning rubriceras som »klara» eller svårbedömda. Med hänsyn härtill anser
jag liksom utredningsmannen och nästan alla remissinstanserna att det inte
är en framkomlig väg att föra över endast »klara» ärenden från Kungl.
Maj :t till den centrala utlänningsmyndighetens eller annan myndighets
prövning.
I det föregående har jag förklarat att jag ansluter mig till utlänningsut-
redningens uppfattning att det bör finnas en central utlänningsmyndighet
för handläggning av utlänningsfrågor. Jag avser att senare i dag ta upp
frågan om vilket organ som skall anförtros denna uppgift. Jag avser därvid
att föreslå att ett fristående och permanent centralt ämbetsverk för utlän
ningsfrågor inrättas den 1 juli 1969. Verket avses skola få en sådan verks
ledning och sådan organisation i övrigt att förutsättningar finns för att
dess handläggning av medborgarskapsfrågor blir fullt tillfredsställande.
Ytterligare ett par villkor bör enligt min mening ställas upp för en
överflyttning av beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till den
centrala utlänningsmyndigheten. Jag vill först erinra om att det vid pröv
ningen av naturalisationsvillkor och dispensfrågor i de nordiska ärendena
har utbildats en tämligen fast praxis. Dessa ärenden är i allmänhet inte
av sådan karaktär att prövningen bör företas av Kungl. Maj :t. Detsamma
gäller åtskilliga ansökningar från utomnordiska medborgare. Däremot kan
det diskuteras om inte vissa andra ärenden bör förbehållas Kungl. Maj :ts
prövning. Om beslutanderätten i naturalisationsärendena flyttas över till en
central myndighet, bör denna vid sin prövning av ärendena i största möjliga
utsträckning följa samma principer som Kungl. Maj :t nu gör. Givetvis upp
kommer tid efter annan anledning att ändra praxis, bl. a. på grund av
förskjutningar i den allmänna utlänningspolitiken. Ärenden, i vilka fråga
uppkommit att genomföra en sådan ändring som får särskild räckvidd
och betydelse, exempelvis för bedömningen av ett stort antal ärenden i
framtiden, synes böra avgöras av Kungl. Maj :t. Detsamma gäller de någon
gång förekommande ärenden som har utrikespolitisk anknytning samt
andra ärenden av särskilt grannlaga natur. Om den beslutande myndig
heten hänskjuter ärenden av de slag som nu har berörts till Kungl. Maj :ts
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
72
avgörande torde det emellertid vara möjligt att förena en total delegering
med kravet att Kungl. Maj :t bör avgöra vissa ärenden. Vidare bör det en
ligt min mening för en delegering fordras att sökande i naturalisations-
ärende får rätt att hos Kungl. Maj :t överklaga myndighetens beslut i na-
turalisationsärende. Under nu angivna förutsättningar anser jag att man
inte behöver hysa några betänkligheter mot att till en central utlännings-
myndighet i princip flytta över beslutanderätten i samtliga naturalisations-
ärenden, såväl de enkla som de kvalificerade.
Med hänvisning till det sagda förordar jag att beslutanderätten i samtliga
naturalisationsärenden i princip förs över till det ämbetsverk som jag avser
att föreslå bli inrättat för att fullgöra uppgiften sorU central utlännings-
myndighet. Detta föranleder ändring av 6 § medborgarskapslagen. I det
följande återkommer jag till frågorna om sådan besvär srätt och möjlighet
att hänskjuta ärende till Kungl. Maj :ts prövning som jag nyss har funnit
böra uppställas som villkor för en generell överflyttning.
I sitt betänkande föreslår utredningsmannen att den centrala utlännings-
myndigheten tilläggs beslutanderätten även i sådana ärenden om bibehål
lande av resp. befrielse från svenskt medborgarskap som avses i 8 § första
stycket och 9 § medborgarskapslagen. Förslaget har inte mött någon kritik
under remissbehandlingen. En överflyttning till det centrala verket också
av dessa ärenden, som f. n. handläggs av Kungl. Maj :t, anser jag ända
målsenligt. Jag ansluter mig därför även i denna del till utredningsmannens
förslag och förordar därav föranledda ändringar av 8 och 9 §§ medborgar
skapslagen.
Om den nu förordade ordningen genomförs, kommer Kungl. Maj :t att som
första instans i princip handlägga endast sådana medborgarskapsärenden
som avses i 11 § andra stycket medborgarskapslagen, nämligen vissa för-
klaringsärenden. En sådan ordning skiljer sig i viss mån från hur man
inom de övriga nordiska länderna handlägger sina naturalisationsärenden.
I synnerhet gäller detta i förhållande till Danmark och Island, i vilka län
der det krävs lagstiftningsmaktens medverkan i varje särskilt naturalisa-
tionsärende. I Finland beviljas naturalisation av republikens president. I
Norge tillkommer beslutanderätten regeringen, som dock — med utnyttjande
av en i den norska medborgarskapslagen intagen delegationsmöjlighet —
har flyttat över denna befogenhet på justitiedepartementet som förvaltnings
myndighet. Förhållandena inom Norden är alltså redan olikartade i före
varande avseende. En delegering av de svenska naturalisationsärendena in
nebär således inte någon splittring av en befintlig enhetlighet och behöver
därför inte inge några betänkligheter från nordisk synpunkt. Det väsent
liga är att den nuvarande nordiska enhetligheten i fråga om medborgarskaps-
rättens materiella regler och deras tillämpning bevaras.
Utredningsmannens förslag att den centrala utlänningsmyndigheten skall
få möjlighet att efter eget bedömande hänskjuta ärende till Kungl. Maj :ts
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
73
prövning har kritiserats av en remissinstans. Denna har menat att en
myndighet som tilläggs beslutanderätten på ett område också bör utöva
beslutsfunktionen helt och odelat, såvida inte alldeles speciella skäl i något
fall talar däremot. Jag delar i och för sig denna uppfattning. Som utred
ningsmannen har anfört kan emellertid i bedömningen av medborgarskaps-
ärenden undantagsvis komma in ett utrikespolitiskt moment av sådan
styrka att Kungl. Maj :t bör avgöra ärendet. Jag har nyss framhållit att
också andra ärenden av särskilt grannlaga natur samt ärenden, i vilka av
görandet får särskild betydelse för prövningen av andra ärenden, bör avgöras
av Kungl. Maj :t och inte av den centrala utlänningsmyndigheten. Till den
senare kategorien ärenden hör framför allt sådana i vilka utlänningsmyn-
digheten avser att mjuka upp praxis i fråga om dispens från naturalisa-
tionsvillkoren. Att ärenden av detta slag bör hänskjutas till Kungl. Maj :ts
avgörande är särskilt angeläget mot den bakgrunden att ärenden, i vilka
sådan ändrad praxis tillämpats, inte kan besvärsvägen bli föremål för Kungl.
Maj :ts prövning. En bestämmelse om hänskjutningsförfarandet bör tas in
i medborgarskapslagen som en ny paragraf, betecknad 9 a §. Den centrala
utlänningsmyndigheten bör således alltid hänskjuta avgörandet i de nyss
nämnda ärendegrupperna till Kungl. Maj :t. Med hänsyn till att ett naturali-
sationsärende i enstaka fall kan vara av sådan känslig beskaffenhet att det
—- utan att tillhöra dessa kategorier ärenden — ändå bör avgöras av Kungl.
Maj :t, anser jag emellertid att föreskriften bör utformas inte som ett åläg
gande för den centrala utlänningsmyndigheten utan som en allmän rätt för
denna att hänskjuta ärende till Kungl. Maj :ts prövning, när särskilda skäl
föreligger. Jag utgår från att utlänningsmyndigheten kommer att undan
tagslöst utnyttja möjligheten att hänskjuta avgörandet till Kungl. Maj :t
i de ärenden för vilka hänskjutningsförfarandet således i första hand är
avsett. En bestämmelse, motsvarande den nu föreslagna, finns intagen i
47 § UtlL.
Talan mot den centrala utlänningsmyndighetens beslut i medborgar-
skapsärende bör, som utredningsmannen har föreslagit, få föras genom
besvär hos Kungl. Maj :t. Enligt 2 § 15 :o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt prövas mål om beslut av länsstyrelse på grund av med
borgarskapslagen av regeringsrätten. Besvär över utlänningsmyndighetens
beslut bör däremot med hänsyn till prövningens natur avgöras av Kungl.
Maj :t i statsrådet. I annat sammanhang kommer att närmare övervägas
om inte dessa ärenden lämpligen bör handläggas inom inrikesdepartemen
tet, till vilket det föreslagna nya ämbetsverket avses skola höra.
Som framgått av den tidigare redogörelsen har utredningsmannen och
remissinstanserna, utöver vad jag hittills har berört, tagit upp vissa frågor
beträffande handläggningen av medborgarskapsärendena inom den cen
trala utlänningsmyndigheten, särskilt möjligheterna att delegera beslutande
rätten till tjänstemän under verkschefen. Länsstyrelsernas befattning med
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1968
74
naturalisationsärendena efter en överflyttning av beslutanderätten till ett
centralt verk har också diskuterats. I det avseendet har några remissin
stanser uttalat sig för att länsstyrelserna bör befrias från sina nuvarande
åligganden att ombesörja utredning och avge yttranden i de ärenden som
enligt förslaget i fortsättningen skall prövas av den centrala utlännings-
myndigheten.
Jag avser att senare i dag ta upp frågan om sammansättningen av verks
ledningen för det nya centrala ämbetsverket för utlänningsfrågor. Avsikten
är att förslag till organisation i övrigt av det nya ämbetsverket, bl. a. hand
läggningen inom verket av medborgarskapsärenden, skall läggas fram under
våren 1969. Frågorna om beslutsfunktionerna inom verksledningen och i
vilken omfattning delegation av beslutanderätten i medborgarskapsärenden
skall tillåtas torde få avgöras i samband med att instruktion för det nya äm
betsverket fastställs. I det sammanhanget får ställning också tas till frågan
om det är möjligt och lämpligt att befria länsstyrelserna från deras nuva
rande uppgifter med avseende på handläggningen av naturalisationsärenden.
Som jag sagt bör den centrala utlänningsmyndigheten vid sin prövning av
medborgarskapsärendena följa principer som nu iakttas av Kungl. Maj :t
i dessa ärenden. I likhet med utredningsmannen anser jag det inte nöd
vändigt eller ens önskvärt att binda utlänningsmyndighetens tillämpning
av medborgarskapslagens bestämmelser genom särskilda föreskrifter i för-
fattningsform. Jag avser att här lämna en redogörelse för huvuddragen i
Kungl. Maj :ts nuvarande praxis i de vanligaste typerna av naturalisations
ärenden. Därigenom torde tillräcklig ledning lämnas för det nya verkets
prövning av dessa ärenden. Genom sina avgöranden i besvärsärenden och
hänskjutna ärenden kan Kungl. Maj :t skapa nya riktlinjer för utlännings
myndigheten eller få till stånd ändringar i förhållande till tidigare praxis.
Redogörelsen torde få fogas som bilaga 1 till protokollet i detta ärende.
Ändringarna i medborgarskapslagen bör träda i kraft den 1 juli 1969,
då den nya centrala utlänningsmyndigheten skall inrättas enligt det för
slag som jag avser att lägga fram senare i dag. Lagändringarna föranleder
följdändringar i kungörelsen med vissa bestämmelser rörande tillämp
ningen av medborgarskapslagen. Denna fråga torde få anmälas för Kungl.
Maj :t sedan riksdagen har fattat beslut om lagförslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
75
Specialmotivering
Vad jag har föreslagit i det föregående medför ändringar i UtlL och med
borgarskapslagen. Dessutom bör ett par formella ändringar göras i lagen
den 9 april 1965 (nr 94) om polisregister m. m.
I det följande lämnas närmare motiv för ändringarna i UtlL och lagen
om polisregister m. m. I fråga om behövliga ändringar i medborgarskaps
lagen har jag inget att anföra utöver vad som förts fram i den allmänna
motiveringen.
Kungt. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Utlänningslagen
11 och 12 §§.
Uppehållstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten eller
i den omfattning som Kungl. Maj :t bestämmer av polismyndighet. Polis
myndighet får dock inte avslå ansökan om uppehållstillstånd. Enligt 9 §
andra stycket får i beslut om uppehållstillstånd föreskrivas att utlänningen
skall resa ut ur landet senast när tiden för tillståndet går ut (utresebeslut).
Sådant beslut får enligt 11 § tredje stycket meddelas endast av den centrala
utlänningsmyndigheten. Innan den fattar utresebeslut skall yttrande inhäm
tas från utlänningsnämnden. I 12 § föreskrivs att uppehållstillstånd med in
skränkning i utlänningens rätt att välja vistelseort inte får meddelas för
längre tid än ett år utan utlänningsnämndens hörande.
Enligt vad jag har föreslagit i det föregående skall ansökan om uppehålls
tillstånd inte kunna avlås på grund av utlänningens vandel utan att yttrande
har inhämtats från utlänningsnämnden. Jag föreslår att föreskrift härom
las in som ett nytt första stycke i 12 §. Också bestämmelsen i 11 § om nämn
dens hörande innan utresesbeslut fattas bör ingå i detta stycke. 12 § kommer
därigenom att uppta alla fall då nämnden skall höras i ärenden om uppe
hållstillstånd.
I enlighet med det föregående kommer ordningen för handläggningen av
ärende om uppehållstillstånd och därmed utlänningens möjlighet att anföra
besvär att bero av om ansökningen avslås på grund av utlänningens vandel
eller av annat skäl. Begreppet vandel förekommer i olika författningar men
synes inte ha någon enhetlig innebörd. Det finns därför anledning att under
söka, vad vandelsprövningen i ärenden om uppehållstillstånd konkret bör
omfatta, och därmed också klarlägga, när det blir aktuellt att i sådana ären
den höra utlänningsnämnden. På det sättet får man även en avgränsning av
besvärsrättens omfattning.
Enligt utlänningsutredningens redovisning har vandelsprövningen i ären
den om uppehållstillstånd hittills huvudsakligen avsett utlänningens vilja
att göra rätt för sig, hans möjligheter att anpassa sig i samhället och hans
pålitlighet från säkerhetssynpunkt. I stort sett motsvarar dessa grunder
76
för prövningen de i UtlL angivna avvisnings- och utvisningsanledningarna.
Det ligger därför nära till hands att knyta an vandelsprövningen i ärenden
om uppehållstillstånd till de grunder som får åberopas för avvisning eller
utvisning.
De s. k. materiella avvisningsanledningarna anges i 19 § första stycket 1—5
UtlL. Enligt punkt 1 skall utlänning avvisas om han kan antas komma att
sakna erforderliga medel för sin vistelse i Sverige eller i annat nordiskt land
som han tänker besöka och för sin hemresa. Prövningen enligt denna punkt
avser alltså rent ekonomiska förhållanden och har inget samband med ut
länningens vandel.
Avvisning kan enligt punkt 2 ske om utlänningen ämnar söka sitt uppe
hälle här eller i annat nordiskt land och det skäligen kan antas att han inte
kommer att försörja sig ärligt. Med stöd av denna bestämmelse kan utlän
ning avvisas inte bara om han uppenbarligen har för avsikt att livnära sig
på brottslig verksamhet, prostitution, yrkesmässigt hasardspel o. dyl. utan
också om han vill försörja sig ärligt men på grund av sina personliga förut
sättningar måste bedömas sakna möjlighet att fullfölja sin avsikt. Denna
prövning bör göras också i ärende om uppehållstillstånd. Vid prövning av
förstagångsansökan om sådant tillstånd föreligger av naturliga skäl begrän
sade möjligheter att bedöma utlänningens vilja och förmåga att försörja
sig ärligt. Vid prövning av ansökan om fortsatt tillstånd är förutsätt
ningarna för att göra bedömningen större. Man har då erfarenheterna av an
ställningsförhållandena och det sätt i övrigt på vilket han har fått sin för
sörjning att bygga på. Visar det sig att han trots tillgång på arbete inte har
kunnat ha stadigvarande anställning och att skälet därför huvudsakligen kan
hänföras till bristande vilja eller förmåga att acceptera förhållandena vid
svenska arbetsplatser, bör fortsatt tillstånd kunna vägras, liksom även i fall
då utlänningen under längre tider trots arbetsförmåga och tillgång på arbete
har saknat anställning och fått sin försörjning genom det allmännas försorg
eller inte kan redogöra för hur han har fått sin försörjning. Vid prövningen
av tillståndsfrågan bör hänsyn tas till bl. a. den tid som utlänningen har
vistats här och till hans familjeförhållanden. Samtidigt bör emellertid inte
förbises att visad oförmåga att anpassas till arbetslivet i vårt land inte be
höver motsvaras av samma bristande anpassningsförmåga i hemlandet, var
för det från denna synpunkt ibland kan vara motiverat att utlänningen åter
vänder till sitt hemland.
Avvisningsanledningarna i 19 § första stycket 3—5 hänför sig till prosti
tution, koppleri, yrkesmässigt bedriven olovlig in- och utförsel, undergånget
straff i förening med fara för fortsatt brottslighet samt fara för sabotage,
spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet. Det är uppenbart att sådan
prövning bör ske också i ärenden om uppehållstillstånd. Även i dessa fall
bör hänsyn tas till den tid som utlänningen har vistats här och till hans
familjeförhållanden. Men det är självfallet att dessa omständigheter får
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
77
förhållandevis mindre betydelse i de här aktuella fallen än i fråga om bris
tande förmåga att försörja sig ärligt.
Utvisningsgrunderna anges i 29 § första stycket UtlL. Jag har förut redo
gjort för innebörden av bestämmelserna. De omständigheter som sålunda kan
åberopas för utvisning bör även kunna föranleda avslag på ansökan om
uppehållstillstånd. Liksom i utvisningsärende bör hänsyn vid prövningen
tas till tiden för utlänningens vistelse här och hans familjeförhållanden.
I fråga om samordningen mellan prövningen i avvisnings- och utvisnings-
ärenden å ena och ärenden om uppehållstillstånd å andra sidan vill jag
erinra om att besvär över avvisnings- eller utvisningsbeslut prövas av den
centrala utlänningsmyndigheten, som även är beslutande myndighet i uppe-
hållstillståndsärenden, i vilka skäl föreligger för avslag. Härigenom är det
sörjt för att bedömningen i de olika slagen av ärenden blir såvitt möjligt
enhetlig.
Enligt utlänningsutredningens mening bör utlänning vidare kunna utvisas
från vårt land om han bedriver verksamhet som utgör uppenbar fara för
den allmänna ordningen och säkerheten. Sådan verksamhet lär i regel vara
straffbar i Sverige, och utlänningen kan då om brottet är av svårare art an
tingen förvisas eller utvisas enligt nuvarande bestämmelser eller vägras
uppehållstillstånd med stöd av avvisnings- eller utvisningsbestämmelserna
enligt vad jag nyss har föreslagit. Skäl att avlägsna utlänning härifrån
enbart på grund av att han har gjort sig skyldig till lindrigare brott anser
jag inte föreligga.
I detta sammanhang måste vidare uppmärksammas att utlänning f. n.
kan vägras uppehållstillstånd på grund av att han bedriver politisk verksam
het i Sverige. Härmed avses i allmänhet inte deltagande i det politiska livet
i vårt land utan huvudsakligen politisk verksamhet som avser förhållandena
i hemlandet, vare sig verksamheten riktas mot hemlandet eller mot utlän
ningens landsmän här i landet. Den prövning av utlänningens fortsatta
vistelse i Sverige som det blir fråga om här är av politisk art och bör i prin
cip inte ankomma på annan myndighet än Kungl. Maj :t. Om sådan fråga
uppkommer i ärende om uppehållstillstånd bör därför ärendet i regel hän-
skjutas till Kungl. Maj :ts prövning enligt 47 § UtlL.
Jag anser att utlännings personliga förhållanden inte bör prövas av den
centrala utlänningsmyndigheten i ärende om uppehållstillstånd i vidare mån
än vad jag har sagt nu, dvs. inom ramen för avvisnings- och utvisnings
grunderna.
Innan ansökan om uppehållstillstånd lämnas utan bifall på grund av
sökandens personliga förhållanden, skall som jag har föreslagit yttrande ha
inhämtats från utlänningsnämnden. För att yttrande skall inhämtas skall
situationen vara den att ansökan kan bifallas, om man bortser från de per
sonliga förhållandena. Andra omständigheter som gör att ansökningen bör
avslås skall alltså inte föreligga. Besvärsrätt bör finnas i ärende om uppe
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
78
hållstillstånd endast när nämndens yttrande har inhämtats. Jag återkommer
till denna fråga under 46 §. Bifalls anförda besvär skall uppehållstillstånd
beviljas.
Föreskrifterna om i vilka fall utlänningsnämnden skall höras i ärenden
om uppehållstillstånd bör inte grundas på begreppet vandel. Med hänsyn
till vad jag har anfört om omfattningen av prövningen av personliga för
hållanden i sådant ärende förordar jag att beslut, varigenom ansökan om
uppehållstillstånd lämnas utan bifall på grund av omständighet som enligt
19 § första stycket 2—5 eller 29 § första stycket UtlL kan föranleda avvis
ning eller utvisning, inte får meddelas utan att utlänningsnämndens yttran
de har inhämtats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
12 a §.
När utresebeslut eller beslut om avslag på ansökan om uppehållstillstånd
på grund av sökandens personliga förhållanden meddelas, bör det liksom i
awisningsärende föreligga skyldighet för prövningsmyndigheten att ange
grunden för beslutet. I fråga om avslagsbeslut kan det lämpligen ske ge
nom hänvisning till den avvisnings- eller utvisningsgrund som har föranlett
beslutet. Vidare bör myndigheten vara skyldig att på samma sätt som i
awisningsärende ange om klagorätt föreligger och vad utlänningen då skall
iaktta, och beslutet bör tillställas utlänningen så snart det kan ske. Jag
föreslår att föreskrifter i enlighet med vad jag nu har sagt tas in i en ny
paragraf i UtlL, 12 a §.
16 §.
Enligt första stycket första punkten skall arbetstillstånd meddelas för
viss tid och avse visst slag av arbete. Tillståndet får enligt andra punkten
förbindas med de föreskrifter som finnes erforderliga.
Som jag har förordat i den allmänna motiveringen skall skyldigheten att
yrkesbegränsa arbetstillstånd ersättas med en möjlighet därtill. En yrkes-
begränsning får alltså samma karaktär som annan föreskrift som tillstån
det f. n. får förbindas med. Jag föreslår därför att yrkesbegränsningen ut
går ur första punkten och att i andra punkten föreskrivs att arbetstillstånd
får avse visst slag av arbete och förbindas med de övriga föreskrifter som
finnes erforderliga.
23 §.
I denna paragraf föreskrivs att förpassning meddelas av den centrala
utlänningsmyndigheten efter utlänningsnämndens hörande.
Nämndens yttrande behöver emellertid inte inhämtas om utresebeslut
föreligger. Skälet för undantaget är att nämnden i detta fall har hörts re
dan i ärendet om uppehållstillstånd och då fått tillfälle att beakta sådana
omständigheter som talar mot att utlänningen tvingas att lämna landet,
79
främst humanitära skäl. Motsvarande situation föreligger när förpassnings-
beslutet grundas på att utlänningen på grund av sina personliga förhållan
den har vägrats uppehållstillstånd. Också i sådant fall har utlänningsnämn
den enligt det föreslagna nya första stycket i 12 § haft tillfälle att föra fram
sina synpunkter i ärendet om uppehållstillstånd. Jag föreslår att 23 § änd
ras så att nytt yttrande från nämnden inte heller i detta fall behöver in
hämtas i förpassningsärendet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
29 §.
I första stycket anges de fall då utlänning kan utvisas ur landet. Det
kan enligt punkt 2 ske om han är hemfallen åt alkoholmissbruk och på
grund därav anses farlig för annans personliga säkerhet eller för ett grovt
störande levnadssätt. Enligt vad jag har föreslagit skall utvisning kunna
ske även när faran för annans personliga säkerhet eller det grovt störande
levnadssättet har sin grund i narkotikamissbruk. Punkt 2 bör ändras i en
lighet härmed. Med narkotika avses sådana läkemedel och hälsofarliga varor
som upptas i den förteckning över narkotika som socialstyrelsen upprättar
enligt 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704).
Enligt andra stycket skall hänsyn i utvisningsfråga tas till utlänningens
levnads- och familjeförhållanden och till längden av den tid som han har
vistats i landet. Utlänning som har bosättningstillstånd eller som är bosatt
här sedan minst fem år får utvisas bara om synnerliga skäl föreligger.
Bosättningstillstånd ges f. n. i regel endast utlänning som har varit bosatt
här minst fem år. Jag avser att senare i dag föreslå att kravet på vis
telsetidens längd sänks så att utlänning skall kunna få bosättningstillstånd
redan efter två års bosättning i Sverige. Eftersom utlännings förhållanden
i olika avseenden prövas ingående i ärende om bosättningstillstånd bör allt
jämt krävas synnerliga skäl för att utvisa utlänning som erhållit bosätt
ningstillstånd, även om sådant tillstånd kan ges tidigare än nu. Däremot
bör liksom hittills fordras fem års bosättning i landet för att annan ut
länning skall få detta förstärkta skydd mot utvisning.
46 §.
Enligt första stycket i denna paragraf får besvär föras mot den centrala
utlänningsmyndighetens beslut om avvisning, förpassning eller utvisning
eller beslut i tillståndsärende som även innehåller utresebeslut, om utlän
ningsnämnden eller ledamot i nämnden har anfört avvikande mening eller
om nämnden i ärende om avvisning inte har avgett yttrande. Enligt tredje
stycket förs besvär hos Kungl. Maj :t. Besvären skall lämnas in till den cen
trala utlänningsmyndigheten inom en vecka från beslutets delgivning.
Som jag har föreslagit i det föregående skall besvärsrätt föreligga när an
sökan om uppehållstillstånd vägras på grund av utlännings vandel. Innan
sådant avslagsbeslut meddelas, skall utlänningsnämnden höras enligt 12 §
80
första stycket. Liksom i avvisnings- eller utvisningsärende bör besvärsrätt
föreligga om nämnden eller någon ledamot i nämnden har anfört avvikande
mening. Jag föreslår att föreskrift härom förs in i första stycket av denna
paragraf. Där bör sägas att klagan under nyss nämnda förutsättning får
föras över den centrala utlänningsmyndighetens beslut bl. a. i tillstånds-
ärende i vilket utlänningsnämndens yttrande har inhämtats enligt 12 §
första stycket. Häri innefattas även tillståndsbeslut som innehåller utrese-
beslut.
Enligt andra stycket i förevarande paragraf får besvär inte föras i för-
passningsärende, om utresebeslut föreligger. I detta fall behöver enligt 23 §
yttrande inte inhämtas från utlänningsnämnden i förpassningsärendet. Mot
svarande skall enligt den av mig förordade ändringen i 23 § gälla förpass-
ningsärende, om nämnden enligt 12 § första stycket har yttrat sig i tillstånds-
ärendet. Undantaget i 46 § andra stycket bör därför omfatta även sistnämnda
fall, dvs. alla de fall då nämndens yttrande inte behöver inhämtas i förpass-
ningsärende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
62 och 65 §§.
I dessa paragrafer, liksom i 12 §, bör ordet landsfiskalsdistrikt bytas ut
mot ordet polisdistrikt.
71 §.
I denna paragraf bör vissa formella justeringar av texten göras med
anledning av lagstiftningen om socialhjälp, sluten psykiatrisk vård och
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.
Ikraftträdande m. m.
De ändrade bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1969. Äldre
bestämmelser om prövning och handläggning av ärende om uppehållstill
stånd bör dock även efter ikraftträdandet tillämpas i ärende som har an-
hängiggjorts före ikraftträdandet.
Lagen om polisregister m. m.
3 och 5 §§.
Enligt 3 § skall utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister
meddelas, när framställning därom görs av bl. a. statens utlänningskom-
mission. I 5 § sägs att rikspolisstyrelsen får enligt särskilda föreskrifter
av Kungl. Maj :t mångfaldiga och till bl. a. statens utlänningskommission
sända sammanställningar av vissa uppgifter från polisregister.
I 3 § UtlL föreskrivs att det skall finnas en central utlänningsmyndighet.
Denna myndighet åläggs enligt olika bestämmelser i lagen eu rad upp
gifter. Vilken myndighet som skall vara central utlänningsmyndighet över
lämnar lagen emellertid åt Kungl. Maj :t att bestämma. Med hänsyn här
81
till är det mest ändamålsenligt att bestämmelser om den centrala utlän-
ningsmyndigheten i andra lagar än UtlL liksom i denna hänför sig till myn
dighetens funktion och inte till Kungl. Maj :ts beslut om vilken myndighet
som fungerar som central utlänningsmyndighet. Jag föreslår att 3 och 5 §§
lagen om polisregister ändras i enlighet härmed.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
6—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 158
'iil 7K
iifigiiiifl 1
Hemställan
I enlighet med vad jag har anfört föreligger förslag till
1) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193),
2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt
medborgarskap,
3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr
9b) om polisregister m. m.
Förslagen torde få fogas som bilaga 21 till protokollet i detta ärende.
Jag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats
rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Hög
het Regenten.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Ur protokollet:
Margit Edström
1
Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen, har uteslutits här.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
83
Bilaga 1
Kungl. Maj:ts praxis i naturalisationsärenden
Beträffande tillämpningen av medborgarskapslagen bör till en början helt
allmänt framhållas att hänsyn alltid måste tas till den inom svensk med-
borgarskapsrätt hävdade principen att såväl dubbelt eller flerfaldigt med
borgarskap som statslöshet bör undvikas. Vidare bör nämnas att principen
om familjens medborgarrättsliga enhet inte upprätthålls i samma utsträck
ning som vid medborgarskapslagens tillkomst. Särskilt gäller detta äkta
makar, oavsett kön. Slutligen bör erinras om att prövningen av medborgar-
skapsärendena i allt större omfattning sker med beaktande av den med
borgar- och privaträttsliga lagstiftningen i sökandens hemland.
6 § medborgarskapslagen innehåller bestämmelser om villkor för natu
ralisation. Beträffande två av villkoren, kraven på att sökanden »fört en
hederlig vandel» och »har möjlighet att försörja sig och sin familj», äger
en skönsprövning rum. Sådan prövning sker också vid bedömningen av när
förutsättningar föreligger för dispens från något eller några av naturalisa-
tionsvillkoren.
Naturalisationsålder
När sökanden är mellan 18 och 21 år tas hänsyn till myndighetsåldern i
hemlandet bl. a. för att undvika dubbelt medborgarskap. Viss betydelse till
mäts vårdnadshavare^ inställning till ansökningen. Någon övre ålders
gräns tillämpas inte. Den som är omyndigförklarad kan naturaliseras på
ansökan av sin förmyndare. För bifall fordras särskilda skäl.
I samband med adoption av barn finns två typer av naturalisationsären
den. Om adoptionen är fullbordad antingen genom beslut av svensk dom
stol eller genom utomlands meddelat beslut, som godkänts av Kungl. Maj :t,
och adoptivföräldrarna har gjort naturalisationsansökningen, bifalls denna
regelmässigt. Om naturalisationsärendet gäller ett utländskt barn, som
ännu ej är adopterat men som en ensamstående svensk eller svenska makar
ämnar adoptera, kan barnet naturaliseras före adoptionen, om det enligt
barnets hemlands lag är svårt eller omöjligt att genomföra adoption utan
att barnet dessförinnan har fått svenskt medborgarskap. Därvid fordras
yttrande av barnavårdsmyndighet att den planerade adoptionen är till bar
nets bästa.
Barn under 18 år upptas som regel till svensk medborgare tillsam
mans med utländsk vårdnadshavare. För att ansökan om självständig
naturalisation av barn med hemvist i Sverige och fött i bestående äktenskap
mellan svensk mor och utländsk far skall tas upp till prövning krävs i prin
cip gemensam ansökan av föräldrarna.
Det kan här anmärkas att medborgarskapslagstiftningen i åtskilliga av
84
de länder, från vilka invandrare söker sig till Sverige, inte obetingat före
skriver förvärv av faderns medborgarskap för utomlands fött barn, när
modern har främmande medborgarskap. Av denna typ är lagstiftningen i
t. ex. Bulgarien, Jugoslavien, Rumänien, Sovjetunionen och Tjeckoslova
kien. Barn i äktenskap mellan svensk kvinna och man från något av dessa
länder blir därför enligt vår medborgarskapslag svensk medborgare vid
födelsen, om denna äger rum här i landet.
Hemvist i Sverige
Medborgarskapslagen förutsätter att den sjuåriga hemvisttiden skall ha
varat oavbrutet fram till naturalisationen. Man bortser emellertid från till
fälliga avbrott som inte har hindrat sökandens anpassning till svenska
förhållanden.
Personer som vistas i Sverige med diplomatisk immunitet anses inte äga
hemvist här, ej heller deras barn under 18 år.
Från hemvistvillkoret ges i många fall dispens. Med stöd av den all
männa dispensregeln i 6 § beträffande danska, finländska, isländska och
norska medborgare har hemvistkravet för de nordiska medborgarna i praxis
sänkts till fem år.1)
Den i 6 § angivna dispensgrunden »gagn för riket» tillämpas restriktivt
och nästan enbart på villkoret om hemvisttid.
Vid giftermål mellan infödd svensk medborgare och utlänning reduceras
ofta kravet på hemvisttid förhållandevis mycket, om lagens övriga villkor
anses uppfyllda. Äktenskapet måste ha haft viss varaktighet och sökanden
skall ha visat en allmän anpassning i det svenska samhället. Om den svenska
parten i äktenskapet är naturaliserad svensk medborgare, är praxis
strängare. Kravet på hemvisttid kan reduceras för såväl utländsk man som
utländsk kvinna.
Full hemvisttid fordras inte för barn i äktenskap mellan svensk kvinna
och utländsk man, när ansökan om naturalisation ges in av båda föräldrarna
eller, om äktenskapet är upplöst, av vårdnadshavaren om han är svensk
medborgare. Hemvistkravet efterges också i naturalisationsärenden i sam
band med adoption av barn.
Även i många andra fall ges dispens i större eller mindre utsträckning
från hemvistkravet. Bland sådana kan nämnas hemvändande emigrant
eller medlem av svensk folkspillra utomlands samt personer, anställda på
svenskt fartyg eller i svenskt företag utomlands.
Hederlig vandel
Frågan i vad mån brott, som har begåtts av en naturalisationssökande,
skall vara diskvalificerande är beroende av tidpunkten för brottet och brot
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
1 I prop. 1968:128 har Kungl. Maj:t förutskickat den ändringen av praxis att för naturalisa
tion av nordiska medborgare normalt inte skall krävas längre hemvisttid än tre år.
85
tets art. Upprepad brottslighet, som inte upphört åtminstone några år före
naturalisationstillfället, anses inte förenlig med lagens vandelsvillkor.
Vandel sanmärkningar av annat slag t. ex. misskötsamhet i arbetet, för
summad underhållsplikt och annan ovillighet att göra rätt för sig kan
föranleda avslag på naturalisationsansökan. Sådant avslag meddelas i prin
cip när underhållsskuld till barn föreligger.
Försör jningsförmåga
Kravet på försörjningsförmåga har till följd av den allmänna samhälls
utvecklingen blivit mer och mer nyanserat. Till kategorier som anses fylla
kraveL hör nu unga studerande med normal studieprestation, person som
blir berättigad till ålderspension eller förtidspension som svensk medborgare,
änka i arbetsför ålder med pensionsförmåner tillräckliga för hennes och
hennes barns försörjning och person som på grund av arbetsbrist blivit
permitterad.
Kunskap i svenska språket
Vid prövning av naturalisationsansökan beaktas om sökanden behärskar
svenska språket. Ofta bortses från bristande kunskaper i detta hänseende.
Så brukar t. ex vara fallet med en utlänning som flyttar in i landet vid mo
gen ålder, om han har anknytningar till yngre släktingar här och hans ar
bete inte är beroende av kunnighet i svenska språket. Inte heller brukar
det krävas någon större kunskap i svenska språket av utländsk familj med
goda vitsord, när i familjen ingår barn i eller strax under skolåldern. En
sådan familj torde nämligen förhållandevis snart kunna lära sig det svenska
språket.
Befrielse från utländskt medborgarskap
Föreskrift om att sökanden som villkor för naturalisation skall styrka att
han har blivit befriad från sitt utländska medborgarskap meddelas endast
om föreskriften tjänar något ändamål. En sådan föreskrift är givetvis inte
aktuell, när sökanden enligt sitt hemlands lag automatiskt förlorar sitt
medborgarskap vid förvärv av annat. Inte heller finns anledning att upp
ställa villkoret för medborgare i stat som inte erkänner befrielseinstitutet.
För medborgare i land, där egen medborgare genom särskilt beslut kan be
frias från medborgarskap i det landet, ges dock i regel sådan föreskrift.
Beträffande den praxis som tillämpas i ärenden enligt 8 § första stycket
medborgarskapslagen kan här nämnas att ansökningar om behållande av
svenskt medborgarskap har nästan undantagslöst bifallits när det gällt
personer, tillhörande den första utom Sverige födda generationen. Även
avkomling i senare led har fått behålla sitt svenska medborgarskap, när
han visat samhörighet med Sverige.
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 158
Kungi. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 25 oktober 1968.
Närvarande:
f. d. justitierådet L
ind
,
justitierådet
A
lexanderson
,
regeringsrådet R
ingdén
,
justitierådet
C
onradi
.
Enligt lagrådet den 22 oktober 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 4 oktober 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193), 2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950
(nr 382) om svenskt medborgarskap och 3) lag angående ändrad Igdelse av
3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr 94) om polisregister m. m.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra
gits, förslagen under 1) och 3) av hovrättsassessorn Ingemar Cosmo och
förslaget under 2) av hovrättsassessorn Anders Wijkström.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
87
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats rådet på Stockholms slott den 31 oktober 1968.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander
,
ministern för utrikes ärendena
N
ilsson
,
statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
ange
, K
ling
, J
ohansson
, H
olmqvist
, A
spling
,
S
ven
-E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
ustafsson
. G
eijer
, M
yrdal
, O
dhnoff
,
WlCKMAN, MORERG.
Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag till 1) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193), 2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap och 3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr 94) om polisregister m. m.
Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran, och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga förslagen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall av låtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
88
Kungl. Maj;ts proposition nr 158 år 1968
Innehåli
Propositionen...................................................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll............................................................................. 1
Lagförslag............................................................................................................................... 3
Förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)....
3
Förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt
medborgarskap......... .......................... 7
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965
(nr 94) om polisregister m. m................................................................................... 10
Utdrag av statsrådsprotokollet den 4 oktober 1968...................................................... 11
Inledning................................... 11
Ändring
i
utlänningslagen...................................................................................... 14
Nuvarande förhållanden
.................................................................................................. 14
Individuell utlänningskontroll................................................................................. 14
Generell utlänningskontroll....................... 16
Tillämpningen av tillståndsbestämmelserna........................................................ 18
Ullänningsulredningen
.................................................................................................... 20
Behov av central utlänningsmyndighet................................................................ 20
Prövning av ärenden om uppehållstillstånd........................... 20
Utvisningsgrunderna......... .......................................................................... 23
Beslut i ärenden om arbetstillstånd....................................................................... 25
Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd............................................................. 25
Remissyttrandena
....................................................... 27
Allmänna synpunkter.......... ...................................................................................... 27
Behov av central utlänningsmyndighet................................................................ 27
Prövning av ärenden om uppehållstillstånd...................................................... 28
Utvisningsgrunderna................... 33
Yrkesbegränsning av arbetstillstånd..................................................................... 34
Beslut i ärenden om arbetstillstånd....................................................................... 34
Besvärsrätt i ärenden om arbetstillstånd............................................................. 38
Ändring
i
mcdborgarskapslagen....................................................................................... 41
Nuvarande förhållanden
.................................................................................................. 41
Utredningsmannen
............................................................................................................ 44
Decentralisering av nordiska ärenden................................................................... 44
Decentralisering av klara ärenden.......................................................................... 47
Total delegering........................................................................................................... 48
Utredningsmannens slutsatser................................................................................. 49
Remissyttrandena
.............................................................................................................. 52
Föredraganden....................................................................................................................... 57
Ändring i utlänningslagen
............................................................................................. 57
Inledande synpunkter................................................................................................ 57
Tillståndssystemet m. m............................................................................................ 59
Prövningen av ärenden om uppehållstillstånd.................................................... 60
Utvisningsgrunderna.................................................................................................. 63
Yrkesbegränsning av arbetstillstånd..................................................................... 63
Beslut i ärenden om arbetstillstånd....................................................................... 64 Besvärsrätt
i
ärenden om arbetstillstånd............................................................. 65
Ändring i medborgarskapslagen.................................................................................... 67
Speeialmotivering
................................................................................................................. 75
Utlänningslagen................................................................................................................ 75
Lagen om polisregister m. m........................................................................................... 80
Hemställan
............................................................................................................................. 82
Bilaga:
Kungl. Maj:ts praxis i naturalisationsärenden...................................................... 83
Utdrag av lagrådets protokoll den 25 oktober 1968.................................................. 86 Utdrag av statsrådsprotokollet den 31 oktober 1968
................................................... 87
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1968
89