2

Kungl. Maj. ts proposition nr 41.

Förslag

till

Utlänningslag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1

§•

Utlänning äger rätt att, i den utsträckning och på de villkor denna lag stad­

gar, inresa till riket och utresa ur riket samt här uppehålla sig och inne­

hava anställning. Ej må han i annat fall eller i annan ordning än i denna

lag angives tvingas att lämna riket.

Vid tillämpningen av denna lag skall iakttagas att utlänning icke i vidare

mån underkastas inskränkning i sin frihet än som i varje särskilt fall fin­

nes vara av nöden.

2

§.

Politisk flykting skall ej utan synnerliga skäl vägras fristad i riket, då han

är i behov därav.

Såsom politisk flykting anses i denna lag utlänning som i sitt hemland

löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse. Med politisk förföljelse

förstås att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss sam­

hällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av po­

litiska förhållanden utsattes för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller

frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller ock att på grund av politiskt

brott allvarligt straff ålägges honom.

3 §•

Den kontroll över utlänningar, som erfordras för tillämpningen av denna

lag, skall utövas under ledning av en central utlänningsmyndighet. Konung­

en förordnar, vilken myndighet som skall vara central utlänningsmyndighet.

I ärende som avses i denna lag äger den centrala utlänningsmyndigheten

inhämta yttrande från en nämnd (utlänningsnämnden). Nämnden skall be­

stå av tre ledamöter som, jämte en eller flera suppleanter för var och en av

dem, utses av Konungen för viss tid. En av ledamöterna och suppleant för

denne skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

7

Förpassning.

22

§.

Utlänning, som uppehåller sig i riket utan att, då så fordras, innehava

pass och tillstånd att vistas här, må förpassas ur riket.

23 §.

Beslut om förpassning meddelas, efter utlänningsnämndens hörande, av

den centrala utlänningsmyndigheten; föreligger utresebeslut, erfordras dock

icke att utlänningsnämnden yttrar sig i ärendet.

24 §.

Utlänningen må, när särskilda skäl därtill föreligga, i förpassningsbeslutet

förbjudas att under viss tid återvända till riket utan tillstånd av den centrala

utlänningsmyndigheten.

25 §.

Beslut om förpassning skall angiva grunden till förpassningen samt inne­

hålla upplysning, om beslutet må av utlänningen överklagas. Äger denne

klaga, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Ut­

skrift av beslutet skall tillställas utlänningen så snart det kan ske.

Förvisning.

26 §.

Dömes utlänning till ansvar för brott, varå straffarbete kan följa, eller

förklaras utlänning medgivet anstånd med ådömande eller verkställande ar-

straff för sådant brott förverkat, och kan det på grund av gärningens be­

skaffenhet och övriga omständigheter befaras att han kommer att här i riket

fortsätta brottslig verksamhet eller föranleder brottet eljest att han icke bör

få kvarstanna, må domstolen förvisa honom ur riket.

Vid bedömande om utlänning bör förvisas skall hänsyn tagas till utlän­

ningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han

vistats i riket. Utlänning, som innehar bosättningstillstånd eller som då åta­

let väcktes sedan minst fem år tillbaka var bosatt i riket, må förvisas en­

dast om synnerliga skäl äro därtill.

Förlisas utlänning, skall det men han därigenom lider beaktas vid be­

stämmande av annan påföljd för brottet. Förordnar domstol enligt 4 kap.

strafflagen om förändring av påföljd, som ådömts jämte förvisning, må ock

meddelas det beslut i fråga om förvisningen, som därav påkallas.

9

31 §.

I ärende angående utvisning skall, om utlänningen begär det, förhör hål­

las. Det åligger myndighet som handlägger ärendet att i god tid innan beslut

om utvisning meddelas underrätta utlänningen om hans rätt att påkalla

förhör.

Vad i första stycket sägs skall ej gälla i ärende, som efter besvär kommit

under myndighets prövning.

32 §.

Beslut om utvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända

till riket. Förbudet må begränsas till att gälla viss tid. I beslutet skall erinras

om den påföljd som överträdelse av förbudet kan medföra enligt 66 §.

33 §.

Beslut om utvisning skall angiva skälen för utvisningen samt innehålla

upplysning, om beslutet må av utlänningen överklagas. Äger denne klaga,

skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Utskrift av

beslutet skall tillställas utlänningen så snart det kan ske. Är utlänningen till­

städes, skall beslutet även muntligen avkunnas för honom.

34 §.

När det finnes påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens

intresse, må Konungen utvisa utlänning oeh förbjuda honom att återvända

till riket eller ock föreskriva inskränkningar och villkor för hans vistelse i

riket.

I ärende om utvisning enligt denna paragraf skall förhör hållas.

Särskilda tvångsåtgärder.

35 §.

Uppkommer fråga om avvisning, förpassning eller utvisning eller om

verkställighet av sådan åtgärd eller om verkställighet av förvisning, äger

den myndighet som handlägger ärendet förordna att utlänningen skall tagas

i förvar eller ställas under uppsikt.

Åtgärd enligt första stycket må ock, då Konungen handlägger ärendet,

vidtagas av länsstyrelse eller den centrala utlänningsmyndigheten och, då

den centrala utlänningsmyndigheten handlägger ärendet, av länsstyrelse.

Kan det skäligen befaras att utlänningen avviker, må åtgärden vidtagas av

polismyndighet. Anmälan om åtgärden skall skyndsamt göras hos den myn­

dighet som handlägger ärendet, och det åligger denna myndighet att omedel­

bart pröva om åtgärden skall bestå.

36 §.

Då beslut meddelas om avvisning, förpassning eller utvisning av utlän­

ning, som hålles i förvar eller står under uppsikt, skall den myndighet som

meddelar beslutet pröva om utlänningen, till dess verkställighet sker, allt­

jämt skall hållas i förvar eller under uppsikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

11

förordna om hans hämtande; förordnande om hämtning av annan än ut­

länningen må dock icke meddelas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Vid förhöret skola de omständigheter som kunna inverka på ärendets av­

görande noga utredas. Då allmänt ombud är tillstädes, skall han angiva,

vilka åtgärder mot utlänningen som äro i fråga, samt redogöra för den ut­

redning som åberopas i ärendet. Finnes ej allmänt ombud, äger utlänningen

eljest på lämpligt sätt erhålla kännedom om utredningen. Tillfälle skall be­

redas utlänningen att angiva sin ståndpunkt och uttala sig om åberopade

omständigheter.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga, om utlänningen begär

det och förhörsmyndigheten icke finner omständigheterna föranleda till

annat.

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning till allmänt ombud, bi­

träde och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör samt om

åläggande för utlänningen att återgälda av allmänna medel utgiven biträdes-

ersättning.

43 §.

Finnes i ärende enligt denna lag att utredning vid domstol erfordras rö­

rande omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen

förordna, att förhör härom skall hållas vid allmän underrätt.

Vid förhöret skall lämplig person, som den centrala utlänningsmyndig-

heten förordnar, vara tillstädes såsom allmänt ombud. Rätten skall kalla

utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och eljest ombesörja att han

inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning som är på fri fot kallelse att

inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Om utlännings rätt att åtnjuta biträde vid förhör skall vad i 41 § andra

stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; rätten skall före förhöret un­

derrätta utlänningen om vad sålunda är stadgat rörande biträde.

Rätten äger, då det påkallas av omständigheterna, förordna att förhöret

skall hållas inom stängda dörrar. Om ersättning till allmänt ombud, biträde

och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör samt om åläg­

gande för utlänningen att återgälda av allmänna medel utgiven biträdeser-

sättning gäller vad Konungen bestämmer. I övrigt skall beträffande förhöret

i tillämpliga delar gälla vad om rättegång i brottmål är stadgat; förhöret

skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling.

Fullföljd av talan m. m.

44 §.

Polismyndighets beslut om avvisning och länsstyrelses beslut om utvis­

ning må överklagas av utlänningen.

Klagan föres hos den centrala utlänningsmyndigheten genom besvär. Kla­

gande har att inom en vecka efter det han erhållit del av beslutet inkomma

med besvären, i fråga om avvisning till den centrala utlänningsmyndigheten

och beträffande utvisning till länsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 41,

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

15

kande, må den centrala utlänningsmyndigheten meddela beslut, ehuru ytt­

rande från utlänningsnämnden icke föreligger.

Avser verkställighet, som enligt andra stycket underställts den centrala

utlänningsmyndigheten, förpassning och har förhör icke hållits i förpass-

ningsärendet, skall, om utlänningen begär det, förhör hållas. Det åligger

den centrala utlänningsmyndigheten att, innan ärendet avgöres, underrätta

utlänningen om hans rätt att påkalla förhör.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten anledning till verkställighet

enligt 54 §, skall frågan härom underställas Konungen.

59 §.

Har fråga om verkställighet enligt 58 § andra stycket underställts den

centrala utlänningsmyndigheten, äger utlänningen föra klagan över myndig­

hetens beslut, om utlänningsnämnden icke avgivit yttrande i ärendet eller

om nämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening.

Klagan enligt första stycket föres hos Konungen genom besvär. Klagande

har att inkomma med besvären till den centrala utlänningsmyndigheten inom

en vecka efter det han erhållit del av beslutet.

60 §.

Möter svårighet vid verkställighet eller är det tvivelaktigt huru verkstäl­

lighet skall ske, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndig­

heten. Har den centrala utlänningsmyndigheten meddelat beslut om avvis­

ning, förpassning eller utvisning, äger myndigheten lämna närmare anvis­

ningar för verkställigheten.

Vägrar fartygs eller luftfartygs befälhavare i fall som avses i 56 § att mot­

taga utlänningen, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

61 §.

Återvänder utlänning, som blivit förvisad eller utvisad ur riket, utan att

vara berättigad därtill, skall beslutet om förvisning eller utvisning på nytt

verkställas. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

förpassning, då beslutet därom innehåller förbud för utlänningen att under

viss tid återvända till riket.

62 §.

Därest utlänning, som enligt en med stöd av denna lag meddelad föreskrift

icke äger uppehålla sig utanför viss ort, viss kommun eller visst landsfiskals-

distrikt, anträffas på annan plats, skall han genom polismyndighetens för­

sorg föras till plats, där han äger vistas.

Straff och ersättningsskyldighet.

63 §.

Underlåter utlänning, som utan erforderligt tillstånd uppehåller sig i riket,

att göra ansökan om tillstånd; eller

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

innehar utlänning sådan anställning eller utövar han sådan verksamhet,

för vilken arbetstillstånd fordras, utan att hava sådant tillstånd; eller

har någon utlänning i sin tjänst, ehuru denne icke, då så erfordras, har

arbetstillstånd,

straffes med dagsböter.

64 §.

Uen som icke gör anmälan, vilken är föreskriven i författning, utfärdad

med stöd av denna lag, eller som i sådan anmälan eller i ansökningsärende

enligt denna lag eller sådan författning mot bättre vetande lämnar oriktig

uppgift;

den som hjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot föreskrift i

denna lag eller i författning, utfärdad med stöd därav;

utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att hava pass,

tillstånd att inresa, tillstånd att vistas i riket eller arbetstillstånd, överträ­

der bestämmelserna i denna lag eller vad med stöd av lagen blivit föreskrivet;

samt

utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hans avvis­

ning, förpassning, förvisning eller utvisning,

straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med

fängelse i högst sex månader.

65 §.

Överträder utlänning föreskrift, meddelad med stöd av denna lag, att han

icke må uppehålla sig utanför viss ort, viss kommun eller visst landsfiskals-

distrikt, straffes med fängelse i högst sex månader eller, där omständig­

heterna äro mildrande, med dagsböter.

66

§.

Uppehåller sig utlänning i riket, ehuru han enligt verkställt beslut om för­

visning eller utvisning icke ägt återvända, skall han straffas med fäng­

else i högst sex månader. Till straff skall dock ej dömas, om utlänningen

flytt hit för att undgå politisk förföljelse.

67 §.

Avvisas, förpassas, förvisas eller utvisas utlänning, är han skyldig att

gälda kostnaden för sin befordran till den ort, dit han sändes genom myn­

dighets försorg. Vad nu sagts skall ock gälla, då utlänning enligt 62 § genom

polismyndighets försorg föres till plats, där han äger vistas.

Äterföres i fall som avses i 56 § utlänning till fartyg eller luftfartyg, med

vilket han hit ankommit, eller sättes han ombord på annat fartyg eller luft­

fartyg enligt vad där sägs, är dess innehavare skyldig att utan ersättning av

statsverket föra utlänningen ur riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

17

Särskilda bestämmelser.

68

§.

Med polismyndighet avses i denna lag i stad, där kriminalpolisintendent

finnes, denne samt i övriga städer och på landet polischefen i orten och

landsfogden inom området för dennes polisverksamhet. Polismyndighet vare

ock såväl i stad som på landet annan, vilken av länsstyrelsen särskilt förord­

nats att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet, så ock den

som av polismyndigheten förordnats att granska pass och mottaga anmäl­

ningar, den sistnämnde dock endast såvitt angår fullgörande av det läm­

nade uppdraget.

69 §.

Bestämmelserna i denna lag äga allenast i den mån Konungen förordnar

tillämpning på främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och

avlönade konsulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer utan gälla om dem de

föreskrifter Konungen meddelar.

Angående särskilda förmåner för vissa internationella organisationer gäl­

ler vad därom är stadgat.

70 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller under andra utom­

ordentliga förhållanden äger Konungen utfärda särskilda föreskrifter om

utlännings inresa och uppehåll i riket, rätt till anställning här och avlägs­

nande härifrån samt om utlännings omhändertagande i anstalt eller för­

läggning.

Har Konungen i annat fall än då riket är i krig meddelat bestämmelser

om verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning, vilka

avvika från vad som stadgas i 53 och 54 §§, eller ock bestämmelser om ut­

lännings omhändertagande i anstalt eller förläggning, skola, såvida icke krig

inträffar, bestämmelserna, vid äventyr att de eljest bliva ogiltiga, inom en

månad underställas riksdagens prövning. Varda bestämmelserna icke inom

två månader från det underställningen skett av riksdagen gillade, skola de

upphöra att gälla.

71 §.

Konungen meddelar bestämmelser om hemsändande av utlänning, som

faller fattigvården till last eller omhändertages jämlikt barnavårdslagen

eller sinnessjuklagen och som icke är politisk flykting.

Om utlämning för brott är särskilt stadgat.

2

Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 41.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

19

Utdrag ao protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 oktober 1953.

Närvarande:

Statsministern

E^{rlander ,} statsråden

Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng,

E^ricsson, A^ndersson, L^ingman, N^orup, H^edlund, P^ersson, H

jalmar

N^ilson, L^indell, N^ordenstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny utlän­

ningslagstiftning.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade jag den 10 mars

1949 en kommitté för att verkställa utredning om en revision av utlännings­

lagen och lagen om utlämning av förbrytare. Till ledamöter i kommittén ut­

sågs presidenten I. Wieslander, tillika ordförande, samt ledamoten av riks­

dagens andra kammare, chefredaktören R. Edberg, ordföranden i statens

utlänningskommission, byråchefen N. Hagelin och dåvarande ledamoten av

riksdagens första kammare, professorn Å. Holmbäck. Dessutom tillkallades

tio sakkunniga att samråda med kommittén.1 Den 21 november 1951 av­

gav kommittén betänkande med förslag till utlänningslag m. in. (SOU 1951:

42).

Betänkandet innehåller — förutom förslag till utlänningslag — förslag till

dels lag om ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående

utlämning av förbrytare, dels förordning om ändring i vissa delar av för­

ordningen den 18 juni 1864 (nr 41) angående utvidgad näringsfrihet och

dels förordning om ändring av 4 § förordningen den 29 december 1949 (nr

723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods.

Yttranden över kommitténs betänkande i dess helhet har efter remiss av­

givits av statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, överståthållar-

ämbetet och samtliga länsstyrelser, chefen för försvarsstaben, polismästar­

1 Sakkunniga var direktören i svenska arbetsgivareföreningen E. Brodén, f. d. expeditionschefen

i justitiedepartementet C. G. Bruno, dåvarande pressombudsmannen i landsorganisationen, nu­

mera landshövdingen R. Casparsson, överdirektören i arbetsmarknadsstyrelsen C. W. Curtman,

dåvarande ordföranden i utlänningsnämnden, f. d. justitierådet N. Gärde, avdelningschefen i för­

svarsstaben, överstelöjtnanten H. Leche, utrikesrådet S. Petrén, statspolisintendenten G. Thulin,

landssekreteraren i Malmöhus län S. Wetterlundh och vice ordföranden i utlänningskommissionen’

byråchefen O. Wiman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

21

Inledning.

Utlänningslagstiftningen i Sverige.

Under senare hälften av 1800-talet och fram till tiden för första världs­

kriget upprätthöll vårt land principen om fritt folkutbyte med andra stater.

En utlänning kunde sålunda utan pass fritt inresa i riket, han ägde uppe­

hålla sig här utan tillstånd och hans rätt att arbeta här var med oväsentliga

undantag icke underkastad några begränsningar. Vår första lagstiftning på

området, lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar

att här i riket vistas, innehöll bestämmelser om åtgärder mot kriminella eller

eljest asociala utlänningar. Sådana utlänningar kunde enligt lagen avvisas

vid inresan eller, om de kommit in i landet, utvisas. Lagen innehöll emeller­

tid även ett fullmaktsstadgande för krig och andra extraordinära förhållan­

den, och med stöd av detta utfärdade Kungl. Maj :t under första världskriget

i administrativ ordning ett flertal författningar, vilka avsåg att tillgodose

allmänna ordnings- och säkerhetssynpunkter och i detta syfte ytterligare

reglerade utlännings rätt att inkomma och vistas här. Sålunda meddelades

1917 bestämmelser om passtvång och 1918 föreskrevs att utlänning icke fick

inresa utan att hans pass var påtecknat (viserat) av svensk myndighet.

Emellertid ansågs en närmare reglering i lag önskvärd, och en sådan kom

till stånd genom 1927 års lag om utlännings rätt att här i riket vistas. I la­

gen sammanfördes med vissa ändringar de ursprungliga reglerna i 1914 års

lag och de sedermera i administrativ ordning meddelade kontrollföreskrif­

terna. Det främsta syftet med den nya lagen var att skydda den svenska ar­

betsmarknaden, så att denna bevarades åt den inhemska arbetskraften, samt

att förhindra bosättning här i landet av ej önskvärda befolkningselement.

Därjämte beaktades ordnings- och säkerhetssynpunkter. I lagen upptogs

regler om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Handläggningen av dylika

tillståndsärenden uppdrogs åt socialstyrelsen. För avlägsnande av utlänning­

ar, som inkommit i riket och som uraktlåtit att ställa sig till efterrättelse

föreskrifterna rörande vistelsen här, infördes förpassning såsom en enklare

procedur än utvisning. Rätt att besluta om förpassning tillkom, liksom i fråga

om utvisning, länsstyrelse.

Med hänsyn till förhoppningarna om en återgång till förkrigstidens friare

förhållanden begränsades lagens giltighetstid till fem år. Lagen erhöll emel­

lertid sedan med smärre ändringar fortsatt giltighet till utgången av år

1937. Den ersattes då av 1937 års utlänningslag, vilken dock ej innebar någ­

ra mera genomgripande ändringar i förhållande till 1927 års lag. Handlägg­

ningen av förpassningsärenden överfördes från länsstyrelse till socialstyrelsen

och vidare inrättades utlänningsnämnden. Flyktingproblemet hade vid tiden

för lagens tillkomst fått stark aktualitet och hithörande problem beaktades

också i lagen. Även 1937 års lag fick till en början en till fem år begränsad

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

23

inneha anställning i annans tjänst samt ej heller utöva verksamhet som

föranledes av anställning utomlands, frånsett verksamhet som handelsre­

sande. Arbetstillstånd erfordras emellertid icke för anställning i statens

tjänst.

Såväl uppehålls- som arbetstillstånd skall meddelas för viss tid samt må

förbindas med erforderliga förbehåll. Arbetstillstånd skall avse visst slag

av arbete. Beslut om uppehållstillstånd må innehålla föreskrift, att utlän­

ningen senast vid tiden för tillståndets utgång skall lämna riket (utrese-

beslut). I motsats till uppehållstillstånd kan arbetstillstånd återkallas.

Enligt en fullmaktsbestämmelse i utlänningslagen äger Kungl. Maj :t i

visst fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar med­

giva undantag från bestämmelserna om uppehålls- och arbetstillstånd. Den­

na bestämmelse har i synnerhet kommit till användning i fråga om arbets­

tillstånd. Sålunda är mycket stora utlänningsgrupper f. n. befriade från

skyldigheten att inneha sådant tillstånd, bl. a. medborgare i de nordiska

länderna, baltiska flyktingar och kvinna, som är gift med svensk medbor­

gare. Därjämte gäller för alla utlänningar befrielse i fråga om vissa yrken,

bl. a. husligt arbete.

I fråga om ordningen för prövningen av ärenden angå­

ende uppehålls- och arbetstillstånd är huvudregeln, att avgö­

randet ligger hos den centrala utlänningsmyndigheten; innan den centrala

myndigheten avgör fråga om arbetstillstånd skall samråd äga rum med ar­

betsmarknadsstyrelsen. Huvudregeln har emellertid jämkats genom lagänd­

ringar, som vidtogs 1947 och som öppnar möjlighet till en viss decentra­

lisering. I utlänningslagen stadgas sålunda, att i den omfattning Kungl.

Maj :t förordnar ansökan om uppehålls- eller arbetstillstånd må upptagas,

förutom av den centrala utlänningsmyndigheten, jämväl av lokal myndig­

het, som därvid äger bevilja tillstånd. Finner den lokala myndigheten att

ansökan icke bör bifallas, skall ärendet underställas den centrala myndig­

heten. I anslutning till dessa stadganden i utlänningslagen lämnas i utlän-

ningskungörelsen närmare föreskrifter om decentraliseringens omfattning.

Enligt dessa äger sålunda polismyndighet i den omfattning den centrala ut­

länningsmyndigheten bestämmer upptaga och bifalla ansökan om uppehålls-

eller arbetstillstånd, dock ej för längre tid än två år. Samma behörighet som

polismyndighet kan i fråga om arbetstillstånd tillkomma länsarbetsnämnd,

såvida ej ansökningen samtidigt avser jämväl uppehållstillstånd. Med stöd

av dessa bestämmelser har den centrala utlänningsmyndigheten i sin tur

utfärdat närmare föreskrifter angående polismyndighets och länsarbets­

nämnds befattning med uppehålls- och arbetstillståndsärenden.

Utlänningslagen skiljer mellan tre former för utlännings avlägsnande

från riket: avvisning, förpassning och utvisning. Avvisningen innebär

att utlänningen avlägsnas vid gränsen eller omedelbart efter det han inkom­

mit på svenskt område. Avvisning kan äga rum beträffande dels vissa kri­

minella eller eljest av sociala skäl icke önskvärda utlänningar, dels ock ut­

länningar, som saknar vederbörlig legitimationshandling eller eljest åsido­

hänskjutande skall dock ej äga rum, om påståendet uppenbarligen är

oriktigt.

För att underlätta utlännings avlägsnande ur riket har i utlänningslagen

meddelats föreskrifter om utlännings tagande i förvar och

ställande under uppsikt. Förfarandet avser ingripande av till­

fällig art i avbidan på beslut om avlägsnande eller på verkställighet av så­

dant beslut.

Beslut om att utlänning skall tagas i förvar må meddelas av den centrala

utlänningsmyndigheten, länsstyrelse eller polismyndighet. Skall utlänning

hållas i förvar över en månad, skall dock frågan inom samma tid under­

ställas Kungl. Maj :ts prövning. Av Kungl. Maj :t meddelat beslut om ut­

lännings hållande i förvar gäller för varje gång ej längre tid än tre må­

nader.

I fråga om fullföljd i utlänningsärenden gäller att utlänning äger

fullfölja talan mot polismyndighets avvisningsbeslut till den centrala utlän­

ningsmyndigheten och mot länsstyrelses beslut om utvisning till högsta

domstolen. Mot den centrala utlänningsmyndighetens beslut rörande för­

passning eller andra åtgärder må talan endast fullföljas i begränsad om­

fattning. Klagan föres i detta fall hos Kungl. Maj :t genom besvär, och besvä­

ren prövas i statsrådet. Besvär över den centrala utlänningsmyndighetens

beslut må i huvudsak endast föras i fråga om beslut om utlännings avlägs­

nande ur riket och besvärsrätt föreligger även i dessa fall blott under förut­

sättning att antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat

avvikande mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats

från nämnden.

Utlänningslagen innehåller vidare ett särskilt fullmaktsstadgan-

d e för extraordinära förhållanden. I detta föreskrives, att i händelse av

krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på

grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, Kungl. Maj :t äger

med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller

att vistas å viss ort inom riket eller att här i riket antaga eller inneha arbets-

anställning meddela de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga. Vi­

dare stadgas, att i fall varom i paragrafen sägs Kungl. Maj :t må i fråga om

utlännings avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter

omständigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

25

Statistiska uppgifter angående utlänningarna i Sverige.

Efter den starka emigrationen under senare delen av 1800-talet och bör­

jan av 1900-talet har Sverige från och med år 1930 blivit ett invandrings-

land, d. v. s. antalet till riket inflyttade överstiger de utflyttade. Immigra­

tionen, som endast till en mindre del består av återinvandrande svenskar, har

fram till det senaste världskriget varit av jämförelsevis ringa omfattning.

Under krigs- och efterkrigsåren har emellertid invandringen ökat i mycket

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

27

Utlännings rätt till uppehåll och arbete i riket.

Kommittén.

Kommittén behandlar till en början grundprinciperna för en ny utlän­

ningslag och diskuterar därvid idén om det fria folkutbytet. Vid utform­

ningen av en ny lag borde enligt kommitténs mening denna idé vara grund­

läggande. Endast sådana inskränkningar i det fria folkutbytet borde göras,

som med hänsyn till vissa nationella intressen vore nödvändiga. Kommit­

tén konstaterar emellertid, att det i nuvarande läge vore oundvikligt att bi­

behålla åtskilliga inskränkningar i de fria förbindelserna mellan folken.

Till skydd för svenska intressen, i främsta rummet landets säkerhet och

svensk arbetskraft, måste tillströmningen av utlänningar till riket under

överskådlig tid framåt kontrolleras och i viss mån också begränsas.

I enlighet härmed är också kommitténs förslag byggt på samma grund­

valar som den nuvarande lagen. För att en utlänning skall få vara i landet

utöver en viss kortare tid, som regel tre månader, och för att han skall få

taga arbete här erfordras sålunda tillstånd. Liksom i gällande lag angives

icke vad som förutsättes för att utlänning skall erhålla tillstånd att vistas

här och tillstånd att arbeta. Däremot reglerar förslaget i likhet med den

nuvarande lagen ingående under vilka förutsättningar och former en ut­

länning får avlägsnas ur riket.

Beträffande utlännings inresa till riket överensstämmer

förslaget i allt väsentligt med den gällande lagen. Utlänning skall sålunda

regelmässigt vara skyldig att vid inresan vara försedd med pass eller annan

legitimationshandling. Liksom hittills skall vissa kriminella eller eljest

asociala utlänningar och utlänningar som åsidosätter de formella föreskrif­

terna för inresan kunna avvisas vid gränsen.

Vad angår frågan om utlännings uppehåll i riket har kommittén under­

sökt, huruvida icke det syfte som reglerna om uppehållstillstånd skall tjäna

—- att förhindra icke-önskvärda utlänningar att bosätta sig här — skulle

kunna tillgodoses genom ett system utan uppehållstillstånd.

De utlänningar, som eljest genom vägrat uppehållstillstånd hindrades kvar-

stanna i landet, finge man i så fall avlägsna genom utvisning. Ett sådant

system skulle emellertid enligt kommitténs mening vara förbundet med så­

dana nackdelar — framför allt ur rättssäkerhetssynpunkt — att det nu­

varande vore att föredraga. Kommittén ansåge därför, att utlänningslag­

stiftningen under överskådlig tid framåt måste bygga på ett system med sär­

skilda tillstånd för de utlänningar som uppehölle sig här. Liksom hitintills

borde emellertid för kortare uppehåll i landet icke fordras tillstånd, såvida

icke utlänningen tillhörde nation, för vilken viseringsskyldighet föreskrivits.

Och vidare borde liksom enligt gällande lag Kungl. Maj :t äga befogenhet att

för vissa grupper av utlänningar kunna lätta på kontrollen och eftergiva

kravet på tillstånd för vistelse i riket.

Det nuvarande systemet med tidsbegränsade uppehållstil 1-

28

Iitingl. Maj:ts proposition nr 41.

stånd hade enligt vad kommittén framhåller både fördelar och nack­

delar. En väsentlig fördel vore, att utlänningsstockens storlek i landet ge­

nom tillståndens tidsbegränsning kunde mjukt anpassas efter vad landets

förhållanden vid skilda tidpunkter krävde. Vid tillståndsprövningen kunde

olika synpunkter beaktas; hänsyn kunde tagas icke blott till utlänningens

individuella egenskaper utan även till omständigheter av mera generell art

(arbets- och bostadsmarknaden, eventuellt politiska eller andra likartade

synpunkter). Å andra sidan kunde kritik också riktas mot den nuvarande

ordningen. Det kunde sålunda anföras, att systemet med de upprepade, stän­

digt återkommande tillståndsprövningarna, som avsåge även de mest sköt­

samma utlänningarna, vore onödigt arbetskrävande och tyngande både för

myndigheter och utlänningar utan att dock bereda de senare den rättssäker­

het, som särskilt vid längre tids vistelse i landet vore önskvärd.

Kommittén har härefter behandlat frågan, huruvida uppehållstill­

stånd icke skulle kunna meddelas utan tidsbegränsning. Man

kunde emellertid enligt kommitténs mening icke bedöma lämpligheten av

att införa icke-tidsbegränsade tillstånd utan att samtidigt taga i betraktande

möjligheterna att bryta upp ett sådant tillstånd. Kommittén ansåge införan­

det av icke-tidsbegränsade uppehållstillstånd förutsätta, att dessa tillstånd

skulle kunna brytas även av andra skäl än de nuvarande utvisningsgrunder-

na. Det vore nämligen enligt kommitténs uppfattning icke ändamålsenligt

att genom oåterkalleliga tillstånd giva utlänningar garanti för att de för

all framtid skulle få kvarstanna i landet, även om de — utan att göra sig

skyldiga till så grovt asocialt beteende som nu fordrades för utvisning —

misskötte sig. Vid sidan av de i den gällande lagen upptagna utvisningsan-

ledningarna kunde det otvivelaktigt beträffande en utlänning framkomma

omständigheter av skiftande art, som medförde att det framstode som olämp­

ligt att utlänningen finge vistas här, fastän han vid en föregående prövning

befunnits hava kvalifikationer för ett icke-tidsbegränsat tillstånd.

Kommittén framhåller, att införandet av en möjlighet att vid sidan av up­

pehållstillstånd för viss tid meddela sådana tillstånd utan tidsbegränsning

skulle innebära avsevärda fördelar i flera avseenden. Framför allt skulle ett

sådant system vara av värde för utlänningarna. En utlänning, som erhållit

ett uppehållstillstånd utan tidsbegränsning, skulle kunna känna sig trygg

för att hans fortsatta vistelse här i landet skulle bero helt och hållet på hans

egen skötsamhet och han skulle på annat sätt än nu kunna inrätta sig för

att för framtiden stanna här. Ett system med icke-tidsbegränsade tillstånd

skulle bereda myndigheterna en väsentlig arbetslättnad genom att man be­

träffande de utlänningar, för vilka sådant tillstånd meddelats, skulle slippa

ifrån den tid efter annan återkommande prövningen av frågan om förlängt

uppehållstillstånd. Genom att bevilja skötsamma utlänningar icke-tidsbegrän­

sade tillstånd skulle man kunna ernå vad som måste anses vara i hög grad

eftersträvansvärt, nämligen en lättnad i uppsikten över dessa utlänningar,

samtidigt med att man skapade möjlighet att differentiera och skärpa upp­

sikten beträffande övriga.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

beaktas, att endast utlänningens individuella förhållanden och icke allmänt

immigrationspolitiska skäl finge vara grund för återkallelse. Det vore givet,

att en återkallelse, som till sina verkningar för utlänningen stode en ut­

visning eller förpassning mycket nära, i samma mån som dessa åtgärder

måste i fråga om förfarandet vara förbunden med tillfredsställande rätts-

säkerhetsgarantier för utlänningarna.

Kommittén föreslår, att bestämmelser om återkallelse av uppehålls- och

bosättningstillstånd upptages i förslaget. Av den betydelse kommittén givit

åt återkallelse!! följer, att enligt förslaget nytt tillstånd (med strängare vill­

kor, på kortare tid) som regel skall givas efter det återkallelse skett; skulle

utlänning avlägsnas ur riket, borde nämligen, uttalar kommittén, icke åter­

kallelse utan utvisning användas.

I syfte att åstadkomma en förenkling av utlänningslagens systematiska

uppbyggnad har kommittén undersökt möjligheterna att sammanföra de

olika instituten för utlännings avlägsnande ur riket, avvisning, förpassning

och utvisning. Kommittén har funnit avvisningen intaga en sådan särställ­

ning i förhållande till de båda andra instituten, att den icke kunde samman­

föras med något av dem. Ett sammanförande av utvisningen

med förpassningen vore däremot enligt kommitténs uppfattning

motiverat ur flera synpunkter. Det skulle sålunda innebära en avsevärd för­

enkling av lagen utan att ofördelaktigt inverka på ändamålsenligheten och

tydligheten. Kommittén anför även, att de skäl, som vid förpassningens

tillkomst åberopades till stöd för att göra skillnad mellan förpassning och

utvisning, icke längre vore bärande. Med införandet av förpassningen hade

avsetts att åstadkomma ett enklare och snabbare förfarande än utvisning,

men utvecklingen hade blivit sådan, att förpassningsförfarandet i allmänhet

icke vore enklare eller snabbare än utvisningsproceduren.

Kommittén erinrar vidare om att enligt nuvarande ordning olika myndig­

heter hade att besluta om utvisning och förpassning, och att häri kunde

ligga ett motiv till att upprätthålla två institut. Sammanfördes befogenheten

att besluta i ärenden av båda slagen till en myndighet, förelåge emellertid

icke detta motiv.

Införandet av återkallelse ansåge kommittén också utgöra ett skäl för att

förena utvisningen med förpassningen. Återkallelsen skulle nämligen bli ett

alternativ såväl till utvisningen som ock i viss utsträckning till förpass­

ningen.

Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att utvisning och för­

passning sammanföres till ett institut, för vilket kommittén föreslår be­

nämningen utvisning.

Kommittén föreslår, att som grund för den nya utvisningen upptages vad

som i huvudsak motsvarar de nuvarande utvisnings- och förpassningsan-

ledningarna, samt vidare vissa lindrigare former av misskötsamhet än de

nuvarande utvisningsskälen. Återkallelse av uppehålls- eller bosättningstill­

stånd skall enligt förslaget med vissa undantag stå som alternativ till ut­

visning. Då samma grund kan föranleda antingen utvisning eller återkal-

Kungl. Maj. ts proposition nr 41.

33

lelse förutsätter förslaget dock att vid utvisning skälen skall vara starkare.

Kommittén framhåller, att det vida fält av misskötsamhet, som skulle ut­

göra grund för återkallelse och utvisning, uppenbarligen icke kunde an­

givas i lagen med en sådan kasuistisk metod som i den nuvarande lagen an­

vändes för utvisningsgrunderna. Det vore därför nödvändigt att — vid

sidan av vissa av de nuvarande utvisnings- och förpassningsgrunderna —-

införa en mera allmänt avfattad regel. Kommittén föreslår i detta hänseen­

de, att uppehålls- och bosättningstillstånd må återkallas, om utlänningen

genom sin vandel eller livsföring eller sina gärningar ådagalägger, att han

icke kan eller vill anpassa sig efter den här i riket gällande ordningen. För

att i detta fall utvisning skall äga rum förutsättes därjämte, att genom

utlänningens fortsatta vistelse i riket kan antagas uppstå fara för allmän

ordning, säkerhet eller sedlighet. Utlänning med bosättningstillstånd må

dock endast utvisas, om denna fara är att anse som allvarlig eller eljest

synnerliga skäl föreligger till utvisning.

Kommittéförslaget innehåller en fullständig reglering av politiskt

flyktingskap och därmed sammanhängande förhållanden. Vid ut­

formningen av dessa bestämmelser har utgångspunkten för kommittén va­

rit, att politiska flyktingar skall erhålla skydd i minst samma utsträckning

som för närvarande. Det är att märka att en politisk flykting — i likhet

med vad som anses vara fallet enligt gällande rätt — icke får någon ovill­

korlig rätt att erhålla asyl i riket. Enligt förslaget skall emellertid vid

prövning av fråga om uppehålls- eller bosättningstillstånd särskild hän­

syn tagas till om utlänningen såsom politisk flykting har behov av fristad

i riket. Vid verkställighet av avvisning eller utvisning får en utlänning som

regel icke befordras till land, där han kan antagas bliva utsatt för sådan

fara eller förföljelse som enligt förslaget konstituerar politiskt flyktingskap

eller till land, där han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva sänd

till land som nu nämnts.

Gällande bestämmelser om utlännings tagande i förvar och

ställande under uppsikt har med endast oväsentliga ändringar

i sak överförts till förslaget. Förvarstagande eller ställande under uppsikt

får sålunda icke tillgripas annat än som ett led i ett förfarande för ut­

lännings avlägsnande ur riket; det kan enligt förslaget äga rum i avbidan

på dels beslut om avvisning eller utvisning och dels verkställighet av sådant

beslut.

Förslaget innehåller flera fullmakts st a dg anden, varigenom

Kungl. Maj :t tillerkännes befogenhet att vidtaga mer eller mindre vittgå­

ende ändringar i det system för utlänningskontrollen som lagen uppställer

såsom det normala. Sålunda äger Kungl. Maj :t under förutsättning av öm­

sesidighet med främmande makt träffa överenskommelse att de i lagen stad­

gade inskränkningarna i utlännings rätt att inresa, att uppehålla sig här

och taga arbete, helt eller delvis, icke skall äga tillämpning å medborgare i

den staten. Utan fordran på ömsesidighet äger Kungl. Maj :t enligt förslaget

medgiva undantag från reglerna om arbetstillstånd och, i fråga om vissa

3

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 41.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

grupper av utlänningar eller medborgare i Danmark, Finland, Island eller

Norge, även från bestämmelserna om skyldighet att inneha legitimations-

handling eller tillstånd att vistas här. Kungl. Maj :t har enligt förslaget vi­

dare möjlighet att lägga en starkare kontroll på inresorna till Sverige ge­

nom förordnande om att utlänning skall ha särskilt tillstånd för inresan

(visering) och att utlänning, som kommer hit för att taga arbete, vid in­

resan skall vara försedd med arbetstillstånd. Liksom den gällande lagen in­

nehåller förslaget ookså ett fullmaktsstadgande för krig och andra situa­

tioner av extraordinär natur.

Kommittén framhåller, att genom de nu berörda fullmaktsstadgandena

Kungl. Maj :t erhölle möjlighet att anpassa utlänningskontrollen efter vad

olika förhållanden kunde kräva. Lagen kunde därför enligt kommitténs

mening passa även under andra förhållanden än de nuvarande, och kom­

mittén föreslår därför också att lagen icke skall vara tidsbegränsad. Kom­

mittén erinrar om att det som ett argument mot att tillerkänna lagen per­

manent giltighet förut i olika sammanhang anförts, att man genom en så­

dan ordning skulle övergiva förhoppningarna om en återgång till de tidi­

gare, mera fria förhållandena på detta område. Detta argument ansåge kom­

mittén emellertid icke ha log för sig. Det riktiga vore enligt kommitténs

uppfattning att lagens bestämmelser avfattades på sådant sätt, att de gåve

rum för denna önskvärda återgång till friare förhållanden.

Yttrandena.

Kommitténs förslag till ny utlänningslag har till sina huvudgrunder i ytt­

randena i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Flera myndig­

heter och sammanslutningar anför särskilda skäl som talar för ett god­

kännande av förslagets principiella grunder. Sålunda anser länsstyrelsen i

Älvsborgs län, att förslaget präglas av en human anda och väl tillgodoser

utlänningarnas rättsskyddsintressen. Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar,

att lagförslaget genom sin fullständighet och den klara och systematiska

uppställningen syntes komma att i hög grad även för de lokala myndig­

heterna underlätta handläggningen av utlänningsärenden. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län finner det självklart, att lagstiftningen skall utfor­

mas så, att det fria folkutbytet främjas, och anför vidare bland annat föl­

jande.

I synnerhet i en tid, då åldersfördelningen i vårt land är ogynnsam, bör

det vara av stort intresse att yngre yrkeskunnig utländsk arbetskraft kän­

ner sig väl till rätta i vårt land. Utlänningslagstiftningen bör sålunda vara

utformad så att den befrämjar assimilering av sådana utlänningar, som äro

vårt land till gagn och som här vill öppna sig en framtid. Det är därför an­

geläget att de kunna känna sig delaktiga i svensk rättssäkerhet och — i den

mån som de fullgöra sina skyldigheter — i vår sociala välfärdspolitik. Läns­

styrelsen vill i detta sammanhang framhålla som sin uppfattning att ut­

länningar, vars arbetskraft och insatser vårt land tillgodogör sig under

goda tider, även böra kunna påräkna trygghet här under dåliga tider. Läns­

styrelsen finner att det framlagda förslaget är väl ägnat att ytterligare ut­

bygga rättssäkerheten för utlänningar i vårt land samtidigt som det tillgodo­

ser möjligheten att avskilja parasiterande existenser, som icke är önskvärda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

35

Andra remissmyndigheter uttalar också sitt gillande av att förslaget ut­

formats med utgångspunkt från principen om fritt folkutbyte. Bland dem

som uttalar sig på detta sätt märkes socialstyrelsen, länsstyrelsen i Kalmar

län, länsarbetsnämnden i Uppsala län, föreningen Nordens centralstyrelse,

svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Även i andra

yttranden ger man sin anslutning till principen, ehuru under framhållande

av att avsevärda inskränkningar i denna nödvändiggjordes av nu rådande

politiska förhållanden i världen. Uttalanden i denna riktning göres sålunda

av utlänningskommissionen, utlänningsnämnden, landsorganisationen och

länsstyrelsen i Kronobergs län. Denna länsstyrelse understryker, att princi­

pen framför allt borde upprätthållas gentemot medborgare i de övriga nordis­

ka länderna. Vad anginge övriga utlänningar funne länsstyrelsen uppenbart,

att avsevärda inskränkningar måste göras i det fria folkutbytet. Enligt läns­

styrelsens mening vore det därvid önskvärt, att utlänningar, som gjort sig

kända för skötsamhet, finge så stor rörelsefrihet som möjligt, medan åter

utlänningar, som visat tecken på kriminalitet eller annan asocialitet, hölles

under effektiv kontroll och i allvarligare fall avlägsnades ur riket. Ur dessa

synpunkter ansåge länsstyrelsen förslaget vara mera ändamålsenligt än

gällande rätt genom att å ena sidan bosättningstillstånd införts samt å andra

sidan grunderna för en utlännings avlägsnande ur riket fått en mera allmän

avfattning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att ett förverkli­

gande av idén om det fria folkutbytet, i så måtto att var och en skulle äga

rätt att bosätta sig i det land han önskade, icke torde bliva möjlig under den

framtid, som nu kunde överblickas. Även om den svenska immigrationspo-

litiken på grund av knappheten på arbetskraft inom landet för närvarande

vore ganska generös, rådde det icke något som helst tvivel om att en ned­

åtgående konjunktur med överskott på arbetsmarknaden omedelbart skulle

leda till en väsentlig skärpning, när det gällde möjligheterna att här erhålla

uppehålls- och arbetstillstånd. En synnerlig återhållsamhet ansåge läns­

styrelsen därför vara av nöden, då det gällde att draga de praktiska slut­

satserna av denna ideellt mycket tilltalande grundprincip. Länsstyrelsen i

Skaraborgs län finner det principiellt riktigt, att alla åtgärder, som skä­

ligen kunde vidtagas för att underlätta det mellanfolkliga umgänget, ge­

nomfördes, men förutsättningen härför borde vara dels att en viss reci-

procitet tillämpas länderna emellan och dels att det egna landets säkerhet

och skydd gentemot och övervakning av utlänningsklientelet icke eftersat­

tes samt att en icke för stark konkurrens eller motsatsställning på ar­

betsmarknaden mellan inhemsk och utländsk arbetskraft uppkomme. Även

om det vore tilltalande att Sverige bleve ett föregångsland i strävandena till

ett närmande folken emellan, syntes det dock länsstyrelsen tveksamt, om

ett ensidigt eftergivande av de inskränkande regler beträffande utlännings-

politiken, som f. n. gällde, vore tillrådligt i nuvarande läge av internationell

spänning.

I vissa av de tillstyrkande yttrandena uttalar man sin anslutning till att

förslaget utformats på ett sätt, som möjliggör erforderlig anpassning efter

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

37

ne denne förslagets uttryckliga understrykande av utlännings jämställdhet

med svensk medborgare mindre lyckligt. Kommittén hade för övrigt över­

dimensionerat anspråken på det rättsskydd en utlänning rimligen borde

komma i åtnjutande av. Detta vore förklarligt om befogade anmärkningar

förelåge mot svenska myndigheter för uraktlåtenhet att beakta dessa an­

språk. Sådana anmärkningar hade emellertid veterligen icke framkommit.

Kriminalpolisintendenten framhåller vidare, att även om kommittéförslaget

ändrades i enlighet med vad han yrkade, komme enligt hans uppfattning

Sverige att erbjuda utlänningarna ett rättsskydd och en rättsställning som

intet annat land — icke ens något av våra grannländer — hade möjlighet att

tillförsäkra dem.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner icke kommittéförslaget ägnat att läggas

till grund för en permanent lagstiftning utan genomgripande ändringar i

vad gäller arbetsmarknadsfrågor. Ur arbetsmarknadssynpunkt innebure för­

slaget en avsevärd försämring jämfört med nuvarande ordning. Styrelsen

ville icke förneka att betänkandet i vissa avseenden innehölle förslag till av­

sevärda förbättringar, men det sätt på vilket kommittén behandlat de frågor

som närmast berörde styrelsen ingåve allvarliga betänkligheter. Kommit­

téns förslag präglades också av knapphändighet, både i fråga om redogö­

relser för förarbetena till nu gällande bestämmelser och motiveringar till

kommitténs förslag i olika punkter. Styrelsen uttalar, att kommittén bort­

sett från vad som tidigare förekommit beträffande handläggningen av ar-

betstillståndsfrågor och att detta fört kommittén in på alltför teoretiska

överväganden. Under sådana omständigheter funne styrelsen det förklarligt,

att utredningsresultatet kommit att väsentligt skilja sig från vad som på­

fordrades av de praktiska angelägenheter, det vore avsett att reglera.

Reservanten i utlänningskommissionen (t. f. byråchefen Ernberg) anför,

att åtskilliga invändningar kunde riktas mot kommitténs förslag och att den

gällande lagen därför vore att föredraga, framför allt genom att den till sin

utformning vore klarare än förslaget. Reservanten finner det bl. a. vara

betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt att övergiva principen att en utlänning

med uppehållstillstånd vore garanterad att — om han icke beginge brott —

få vistas här under den tid tillståndet gällde. Sammanförandet av utvis­

ningen med förpassningen hade utan att innebära någon fördel lett till in­

vecklade och svårbegripliga bestämmelser. Erfarenheterna av den praktiska

tillämpningen av den gällande lagen måste sägas vara goda och om man

blott vidtoge vissa mindre genomgripande ändringar i denna lag, skulle den

komma att fylla högt ställda anspråk.

Förslaget om bosättningstillstånd har vunnit anslutning i

flertalet remissyttranden. I ett stort antal yttranden föreslås emellertid mer

eller mindre långtgående jämkningar i kommitténs förslag. Dessa jämkning­

ar avser framför allt förutsättningarna för att bosättningstillstånd skall

meddelas.

Införandet av bosättningstillstånd i enlighet med vad kommittén föresla­

git tillstyrkes eller lämnas i huvudsak utan erinran i yttranden av bl. a.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

utlånningskommissionen, utlänningsnämnden, socialstyrelsen, arbetsmark­

nadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Krono­

bergs, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, landsorganisationen, svenska

arbetsgivareföreningen, tjänstemännens centralorganisation, kooperativa

förbundet och industriförbundet.

Till det av herrar Leche och Thulin angivna särskilda yttrandet ansluter

sig chefen för försvarsstaben, länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands,

Värmlands, Västmanlands och Gävleborgs län, två skiljaktiga ledamöter i

utlänning skommissionen, elva landsfogdar, fyra poliskamrar och två läns­

avdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Skaraborgs, Västernorrlands och Jämt­

lands län, landsfogden i Kronobergs län samt landsfiskalsf öreningen i Väs­

ternorrlands län ger uttryck för en viss tveksamhet i fråga om införandet

av bosättningstillstånd. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser sålunda,

att tillstånden icke skulle komma att medföra någon lättnad i arbetet för

myndigheterna, eftersom en ingående prövning ur olika synpunkter vore

erforderlig, innan ett sådant tillstånd kunde meddelas. Enligt länsstyrelsens

mening bör under rådande förhållanden bosättningstillstånd icke meddelas

i andra fall än då förutsättningar för upptagande till svensk medborgare i

huvudsak föreligger, men det av någon anledning finnes lämpligt dröja med

att förläna vederbörande fulla medborgerliga rättigheter. Länsstyrelsen i

Jämtlands län finner den privilegierade ställning, som utlänningar med bo­

sättningstillstånd föreslås erhålla, ägnad att ingiva betänkligheter. Dessa

betänkligheter, säger länsstyrelsen, ökade i styrka inför kommitténs uttalan­

de, att icke alltför stränga krav borde uppställas för erhållande av bosätt­

ningstillstånd och att förutsättningarna icke borde låsas fast i snäva linjer

i lagen. Länsstyrelsen ansåge, att därest förslaget om bosättningstillstånd

genomfördes, stränga krav borde uppställas för tillståndens erhållande, så

att dessa tillstånd mera komme att höra till undantagen. Liknande synpunk­

ter anföres av länsstyrelserna i Skaraborgs och Västernorrlands län, vilka

länsstyrelser därjämte särskilt betonar vikten av att arbetsmarknadssyn-

punkterna ges stort inflytande vid tillståndsgivningen.

I fråga om bosättningstillstånden har avstyrkande yttranden avgivits av

länsstyrelserna i Örebro och Kopparbergs län, landsfogden i Örebro län,

poliskamrarna i Linköping, Halmstad, Borås och Örebro, landsfiskalen i

Ticrps distrikt samt landsfiskalsf öreningen i Hallands län.

Länsstyrelsen i Örebro län har visserligen principiellt icke något att in­

vända mot bosättningstillstånden men anser det i dagens oroliga utrikes­

politiska läge icke tillrådligt att lätta på utlänningskontrollen på det sätt

som skulle ske genom dessa tillstånd.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län hyser den uppfattningen, att man skulle

uppnå det mesta av vad kommittén ville vinna med bosättningstillstånden,

om man skapade möjlighet att meddela uppehållstillstånd att gälla tills vi­

dare — utan att dessa tillstånd skulle medföra några sådana förmåner som

bosättningstillstånden — och kombinerade detta system med rättighet att,

39

när skäl därtill förefunnes, återkalla uppehållstillstånd. Av länsstyrelsens

yttrande må här återgivas följande synpunkter:

Ett av de skäl kommittén anför till stöd för bosättningstillstånden är

önskemålet att tillgodose utlänningarnas trygghetskänsla. Enligt länsstyrel­

sens förmenande är det dock icke troligt, att det stora flertalet utlänningar,

som sedan någon längre tid vistats här i landet och som gör en ordinär ar­

betsinsats på den svenska arbetsmarknaden, besväras av någon egentlig oro

för att de icke skola få sina uppehållstillstånd förlängda. Utlänningarna

äro väl medvetna om att förlängning av uppehålls- och arbetstillstånd för

den, som en längre tid vistats här i landet och väl anpassat sig efter den

här gällande ordningen, i regel är en rutinåtgärd. Med den starkt humani­

tärt betonade inställning, som kännetecknar svensk utlänningspolitik, är

det enligt länsstyrelsens uppfattning alldeles otänkbart, att vid ett ändrat

konjunkturläge eu utlänning, som länge vistats i landet och här gjort en

god insats på arbetsmarknaden, skulle förvägras uppehållstillstånd i fort­

sättningen och till och med tvångsvis förpassas ur riket. Länsstyrelsen fin­

ner sålunda, att ett system med bosättningstillstånd icke är nödvändigt med

hänsyn till de skötsamma utlänningarnas berättigade anspråk på trygghet

under sin vistelse här i landet.

Det andra skälet till införande av bosättningstillstånd, eller önskan att

minska arbetsbördan för vederbörande utlänningsmyndigheter, är enligt

länsstyrelsens uppfattning av större vikt. Önskemålet att kunna bevilja ut­

länning uppehållstillstånd tills vidare har gjort sig starkt gällande efter det

senaste världskriget, och länsstyrelsen hälsar därför med tillfredsställelse,

att meddelande av sådana tillstånd avses bli möjligt enligt den nya lagen.

Däremot ställer sig länsstyrelsen mera skeptisk till tanken att förbinda

icke-tidsbegränsade uppehållstillstånd med särskilda rättsverkningar. Re­

dan det förhållandet, att utlänningarna genom att särskilda förmåner äro

förbundna med bosättningstillstånden komma att uppdelas i två klart åt­

skilda kategorier med väsentligt olika rättigheter, är ägnad att föranleda en

viss betänksamhet. Om bosättningstillstånden emellertid förbehölles dem,

som klart ådagalagt sin avsikt att varaktigt kvarstanna i landet, skulle gi­

vetvis fördelarna med bosättningstillstånden vara övervägande. Den huvud­

sakligaste orsaken till länsstyrelsens tveksamhet är emellertid den, att kom­

mittén genom sitt förslag till bosättningstillstånd enligt länsstyrelsens för­

menande icke tillräckligt beaktat säkerhetssynpunkterna. Det förhåller sig

nämligen icke så, att de i detta avseende opålitliga utlänningarna redan på

ett relativt tidigt stadium kunna med tillräcklig säkerhet avskiljas från

dem, som äro helt tillförlitliga. Erfarenheten visar tvärtom, att personer,

som äro stadda i politiskt illegala ärenden, oftast äro socialt sett mycket

skötsamma och ordentliga. Enär en sådan illegal verksamhet, som här åsyf­

tas, så gott som alltid bedrives på lång sikt, skulle det, om ett system med

bosättningstillstånd infördes, vara jämförelsevis lätt för vederbörande att

förskaffa sig sådant tillstånd för att därefter, sedan myndigheterna i stor

utsträckning frånhänt sig de yttre möjligheterna till hans övervakning, på­

börja illegal verksamhet.

De regler kommittén föreslagit för att motverka ur säkerhetssynpunkt

farliga konsekvenser av att utlänningar med bosättningstillstånd skola äga

att utan arbetstillstånd antaga arbetsanställning kunna enligt länsstyrelsens

mening icke skapa ett tillräckligt effektivt skydd. Det nuvarande systemet

med en kombination av uppehållstillstånd och arbetstillstånd är i förhål­

lande till kommittéförslaget både effektivare och smidigare.

Länsstyrelsens tveksamhet inför förslaget om bosättningstillstånd förstär-

kes ytterligare på grund av de stränga fordringar, som uppställas för att ut­

visning av utlänning med bosättningstillstånd skall kunna äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

I de andra yttrandena, där införandet av bosättningstillstånd avstyrkes,

anföres bl. a., att dessa tillstånd vore underlägsna tidsbegränsade tillstånd

ur säkerhets- och andra kontrollsynpunkter och att de fördelar man ville

vinna genom bosättningstillstånden kunde ernås genom meddelandet av tids­

begränsade tillstånd för längre tid. Det göres också gällande, att tillstånden

icke komme att medföra den åsyftade arbetsbesparingen för myndigheterna,

eftersom för meddelandet av ett icke-tidsbegränsat tillstånd förutsattes en

väsentligt mera omfattande prövning än för ett tidsbegränsat tillstånd. Polis­

kammaren i Borås anser det oriktigt att genom bosättningstillstånd låta ut­

länningarna komma i åtnjutande av alla de med svenskt medborgarskap för­

enade förmånerna utan att samtidigt av dem fordra motsvarande medbor­

gerliga förpliktelser, i främsta rummet värnplikt. Att ålägga dessa utlän­

ningar värnplikt, vore å andra sidan icke tillrådligt ur säkerhetssynpunkt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner förslaget att bosättningstillstånd

icke får förbindas med förbehåll ge anledning till en viss tvekan. Särskilt

med hänsyn till det tryckta läget på bostadsmarknaden i storstäderna an-

såge länsstyrelsen det vara av en viss betydelse att kunna meddela s. 1c. stor-

stadsförbud.

Den för utlänningar med bosättningstillstånd föreslagna friheten på

arbetsmarknaden har i stort sett icke mött invändningar i de ytt­

randen, där dylika tillstånd överhuvud godtages. Länsstyrelsen i Östergöt­

lands län finner det dock knappast förenligt med den egna befolkningens

intressen att genom icke tidsbegränsade tillstånd tillförsäkra utlänningar

garanti att fritt konkurrera på arbetsmarknaden. I händelse av minskad till­

gång på arbete torde det, enligt vad länsstyrelsen uttalar, icke kunna undgås

att en dylik garanti kan föranleda misstämning bland den inhemska befolk­

ningen. Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler ger också uttryck för stark

tveksamhet på denna punkt.

En uppdelning av de tidsbegränsade uppehållstill­

stånden i besölcstillstånd och andra uppehållstillstånd förordas av arbets­

marknadsstyrelsen. Vad kommittén ansett vara en olägenhet med införandet

av besökstillstånd, nämligen att deras införande måste medföra att en utlän­

ning icke under den uppehållstillståndsfria tremånaderstiden skulle kunna

taga arbete utan att först erhålla uppehållstillstånd, framstode för styrelsen

i stället som en synnerligen god lösning på ett för styrelsen bekymmersamt

problem. Styrelsen ansåge det nämligen nödvändigt med någon form av

ytterligare kontroll över viseringsfria utlänningars inströmning på den sven­

ska arbetsmarknaden.

De allmänna synpunkter kommittén anlagt på reglerna om ar­

betstillstånd finner arbetsmarknadsstyrelsen vittna om en missupp­

fattning av hela frågan om användande av utländsk arbetskraft. Enligt sty­

relsens mening måste arbetstillståndsskyldigheten anses tjäna det dubbla

syftet att dels skydda svenska arbetstagareintressen, dels ock tillförsäkra de

arbetsgivarekategorier, för vilkas verksamhetsområden den utländska ar­

betskraften rekryterats, möjlighet att tillgodogöra sig detta arbetslcraftstiil-

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

41

skott. Under sådana omständigheter kunde det knappast ens vid stark ar­

betskraftsbrist vara från rent arbetsmarknadspolitisk synpunkt angeläget

att kunna medgiva generella eftergifter i fråga om arbetstillståndsskyldig-

heten. Nuvarande eftergifter hade heller icke tillkommit av denna anledning

utan huvudsakligen i syfte att underlätta den centrala utlänningsmyndighe-

tens arbetsuppgifter.

En reservant i utlänningskommissionen (t. f. byråchefen Laurell) vill —

med hänvisning till befolkningsutvecklingen i landet och den därav beting­

ade nödvändigheten av väsentliga tillskott av utländsk arbetskraft — kraf­

tigt understryka kommitténs uttalande, att det i konjunkturlägen med brist

på arbetskraft skall vara möjligt att medgiva utlänningar samma frihet på

arbetsmarknaden som svenskar.

Införandet av möjligheten till återkallelse av uppehålls- och bo-

sättningstillstånd har i yttrandena vunnit allmänt gillande. Flera myndig­

heter understryka uttryckligen fördelarna med återkallelseinstitutet. Sålun­

da anför passkontrollföreståndaren i Hälsingborg bl. a. följande.

Förslaget om att tillstånd kunna återkallas fyller ett länge känt behov

inom utlänningspolitiken. Med denna regel är det att förvänta att myndig­

heterna på ett mera övertygande sätt än nu skola kunna trygga de sköt­

samma utlänningarnas vistelse i landet från den agitation, som tid efter

annan uppstått på grund av att utlänningar med långtidstillstånd på ett all­

varligt sätt visat, att de genom dålig vandel och livsföring icke vilja eller

ha förmåga att anpassa sig efter svenska förhållanden, samtidigt som myn­

digheterna på ett smidigt sätt kunna befria landet från misskötsamma ut­

ländska element. Denna regel medför också att myndigheterna redan på ett

tidigt stadium kunna ge utlänningar långtidstillstånd och befria administra­

tionen från en stor mängd rutinärenden, enär myndigheterna alltid har möj­

lighet att begränsa tillstånden.

Förslaget att införa återkallelse av uppehålls- och bosättningstillstånd av-

styrkes endast av en reservant i utlänningskommissionen (t. f. byråchefen

Ernberg). Denne reservant framhåller, att enligt den gällande lagen en

utlänning, som beviljats uppehållstillstånd, vore garanterad att få vistas

här under den tid tillståndet gällde, såframt han icke beginge brott, som

kunde föranleda utvisning. Att frångå denna princip, som garanterade ut­

länningen rätt att vistas i riket under hans tillstånds giltighetstid, kunde

icke kompenseras med vilka garantier man än sökte omgärda institutet åter­

kallelse.

Sammanförandet av utvisningen med förpassning-

e n till ett institut tillstyrkes uttryckligen av utlänningskommissionen, läns­

styrelserna i Kalmar, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norr­

bottens län samt landsfogden i Uppsala län. Länsstyrelsen i Hallands län har

icke något att erinra mot sammanförandet men kan icke dela kommitténs

uppfattning att härigenom ernås en förenkling av lagen.

Socialstyrelsen, passkontrollföreståndaren i Hälsingborg och sistnämnde

reservant i utlänningskommissionen avstyrker förenandet av utvisnings- och

förpassningsinstitut. Socialstyrelsen uttalar, att de båda instituten vore så

artskilda — å ena sidan de noga angivna utvisningsskälen och å andra för-

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

passningsledningarna, vilka krävde ett diskretionärt bedömande — att de

näppeligen kunde smältas samman. Det vore vidare att märka, att en sam­

mansmältning av utvisnings- och förpassningsfallen till ett institut skulle

kunna medföra, att deni moraliska bedömningen av utvisningsfallen också

komme alt vidlåda förpassningsfallen. Genom sin karaktär lämpade sig ut-

visningsfallen mycket väl för handläggning av länsstyrelserna. I förpass-

ningsärendena vore enligt socialstyrelsens mening förhållandet ett annat.

Där vore bedömningen mera grannlaga, bland annat därför att hänsyn måste

tagas till immigrationspolitiska synpunkter.

I flera yttranden ifrågasättes riktigheten av att för utlänningar med bo-

sättningstillstånd uppställa strängare fordringar för utvisning än för andra

utlänningar. Det framhålles sålunda, att om en utlänning med bosättnings-

tillstånd trots det honom visade större förtroendet uppträdde så, att genom

hans vistelse kunde antagas uppstå fara för allmän ordning, säkerhet eller

sedlighet, saknades anledning att låta honom kvarstanna i riket. Erforderlig

hänsyn till utlännings personliga förhållanden skulle ändå alltid tagas. Ut­

talanden av detta innehåll göres av utlänningsnämnden, länsstyrelserna i

Malmöhus och Älvsborgs län, landsfogden i Jönköpings län samt poliskam­

rarna i Norrköping och Halmstad.

Förslaget att tillerkänna utlänningslagstiftningen perma­

nent giltighet tillstyrkes eller lämnas utan erinran i samtliga ytt­

randen utom dem som avgivits av länsstyrelsen i Västernorrlands län, po­

liskammaren i Örebro och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler. I de

tillstyrkande yttrandena anföres i stort sett samma skäl som kommittén

lämnat till stöd för sitt förslag. I de avstyrkande yttrandena åberopas så­

som motiv för att lagstiftningen bör vara tidsbegränsad i främsta rummet

det rådande labila politiska läget i världen. Poliskammaren i Örebro fram­

håller, att utlänningspolitiken måste variera med hänsyn till det vid olika

tidpunkter rådande utrikespolitiska läget och att man icke på förhand kunde

bedöma storleken av sådana variationer annat än möjligen för en kortare

tidsperiod framåt. Mot denna bakgrund ansåge poliskammaren det kunna

ifrågasättas, huruvida icke lagstiftningen borde vara tidsbegränsad, samt

anför vidare följande.

I en tidsbegränsad lagstiftning synes vissa av de grundprinciper, som

kommittén uppställt, t. ex. den om utlännings rättsskydd, mera kunna mar­

keras än i en icke tidsbegränsad lagstiftning. I en icke tidsbegränsad lag­

stiftning föreligger alltid risk för att grundprinciperna skjutas åt sidan av

en mångfald undantagsföreskrifter och fullmakter, vilket med nödvändig­

het föder osäkerhet. Även om poliskammaren för sin del principiellt anser,

att utlänningslagstiftningen borde vara icke tidsbegränsad, anser poliskam-

maren likväl, att praktiska konsekvenser och hänsynen till utlänningarna

tala för en tidsbegränsad lagstiftning.

Det i förslaget åt Kungl. Maj :t givna bemyndigandet att i mån av ömsesi­

dighet helt eller i begränsad utsträckning slopa utlänningskontrollen be­

träffande medborgare i visst land avstyrkes av länsstyrelsen i Uppsala lån,

som icke finner det lämpligt att Kungl. Maj :t skall kunna utan riksdagens

börande i väsentlig grad omlägga landets utlänningspolitik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

43

Handläggningen av utlänningsärenden.

Den centrala utlänningskontrollen.

Kommittén.

Kommittén anser det uppenbart, att det måste finnas en central utlän-

ningsmyndighet, som har ledningen av utlänningskontrollen. Denna myn­

dighet borde själv avgöra principiellt viktiga eller mera svårbedömda ären­

den, medan ärenden av annan beskaffenhet om möjligt borde handläggas av

lokala myndigheter. Enligt förslaget skall den centrala myndigheten också

tjänstgöra som besvärsinstans.

Vid sidan av den centrala utlänningsmyndigheten skall enligt förslaget

liksom hittills utlänningsnämnden stå som ett självständigt organ med sina

uppgifter i huvudsak orubbade. Nämnden skall sålunda avgiva yttrande till

Kungl. Maj :t eller den centrala utlänningsmyndigheten, därvid nämnden i

vissa fall har att hålla förhör med vederbörande utlänning. Reglerna om be­

svär över den centrala utlänningsmyndighetens beslut ansluter sig till vad

nu gäller.

Bosättnings tillstånd skall enligt förslaget meddelas av den centrala ut­

länningsmyndigheten, som skall samråda med arbetsmarknadsstyrelsen an­

gående riktlinjerna ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt för beviljande av

dylika tillstånd.

Frågor om uppehållstillstånd skall enligt förslaget liksom enligt gällande

lag prövas av den centrala utlänningsmyndigheten i den mån ärendena icke

decentraliseras. Den centrala myndigheten skall också i viss utsträckning

pröva frågor om utvisning och återkallelse av tillstånd.

Vad angår frågan om vilken myndighet som skall pröva arbetstillstånds-

ärenden är huvudregeln i kommittéförslaget, att prövningen skall ske hos

den centrala utlänningsmyndigheten. Enligt den gällande lagen skall den

centrala utlänningsmyndigheten vid handläggning av fråga om arbetstillstånd

samråda med arbetsmarknadsstyrelsen. Kommittén framhåller, att sam­

råd mellan den centrala utlänningsmyndigheten och arbetsmarknadsstyrel­

sen icke behövde äga rum i varje särskilt arbetstillståndsärende. Det syntes

i allmänhet tillräckligt, att myndigheterna träffade överenskommelse angå­

ende de allmänna principerna för tillståndsgivningen och att de särskilda

ärendena endast prövades av båda myndigheterna i de fall, där så enligt

dessa principer borde ske.

Kommittéförslaget innehåller icke någon motsvarighet till stadgandet

i gällande lag, att där så med hänsyn till särskilda förhållanden finnes

påkallat, Konungen må föror dna att med avseende å frågor om arbetstill­

stånd vad i lagen stadgas om den centrala utlänningsmyndigheten i stället

skall gälla den centrala arbetsmarknadsmyndigheten.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Föreskrifterna i gällande lag om att arbetsmarknadsstyrelsen skall in­

hämta yttrande från arbetsmarknadens organisationer har oförändrade över­

förts till kommittéförslaget.

En av de sakkunniga, med vilka kommittén samrått, herr Curtman, har

avgivit ett särskilt yttrande, i vilket han uttalar, att kommittén vid utfor­

mandet av sitt förslag i allt för ringa grad beaktat arbetsmarknadssynpunk-

terna och behovet för arbetsmarknadsstyrelsen att kunna bevaka dessa och

alltså öva inflytande, när det gällde utlänningars sysselsättande på den

svenska arbetsmarknaden. Lagen borde enligt hans mening innehålla stad­

gande därom, att Kungl. Maj:t skulle kunna bemyndiga arbetsmarknadssty­

relsen att i den centrala utlänningsmyndighetens ställe besluta i arbetstill-

ståndsärenden, och att arbetsmarknadsstyrelsen, då sådant förordnande icke

vore meddelat, skulle äga få sig underställt arbetstillståndsärenden i den

omfattning, som styrelsen funne erforderligt för att utöva sina befogenheter

såsom centralt arbetsmarknadsorgan.

Yttrandena.

I flera yttranden kritiseras förslaget att bibehålla den centrala ut­

lännings myndigheten och utlänningsnämnden. Lands­

fogden i Uppsala län och svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter om en

central utlänningsmyndighet är erforderlig. Föreningen, som förordar att

arbetstillståndsgivningen överflyttas å arbetsmarknadsstyrelsen, finner det

bl. a. med hänsyn till den föreslagna decentraliseringen föga lämpligt att

endast för ärenden rörande uppehållstillstånd och övriga kontrolluppgifter

bibehålla en särskild central utlänningsmyndighet. Det voi*e enligt förening­

ens mening möjligt att utan större olägenheter inordna frågor om uppe­

hållstillstånd och allmän övervakning hos redan bestående institutioner,

t. ex. statspolisen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Därest utlännings­

nämnden bibehölles med oförändrade uppgifter, torde nämnden kunna läm­

na dessa myndigheter viss vägledning.

Industriförbundet finner det tveksamt, om en central utlänningsmyndig­

het komme att bli nödvändig. Särskilt i den mån friare förhållanden kunde

uppnås förtjänade det enligt förbundets mening att övervägas, om det icke

skulle vara möjligt att låta andra befintliga myndigheter, vilka ändå icke

kunde undvaras vid dessa ärendens behandling, i första hand arbetsmark­

nadsstyrelsen och statspolisen, övertaga handläggningen av ärenden enligt

utlänningslagen.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att det borde undersökas, huruvida

icke den centrala utlänningsmyndigheten och utlänningsnämnden skulle

kunna sammanslås till ett organ. Länsstyrelsen i Kopparbergs län, liksom

kriminalpolisintendenten i Stockholm ifrågasätter, om utlänningsnämnden

bör bibehållas. Länsstyrelsen åberopar, att en av nämndens viktigaste upp­

gifter under senare år varit att hålla förhör i utlänningsärenden men att

enligt förslaget förhören i allmänhet skulle ombesörjas av den centrala ut­

länningsmyndigheten. Vidare hänvisar länsstyrelsen till det förhållandet, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

45

när hämnden inrättades år 1937 fanns i den dåvarande centrala utlännings-

myndigheten, socialstyrelsen, inga lekmän representerade vid utlänningsären­

denas handläggning, vilket emellertid nu vore fallet och jämväl avsåges bli

förhållandet i framtiden. En förutsättning för att nämnden skulle kunna

uteslutas vore emellertid enligt länsstyrelsens mening, att besvärsrätt inför­

des beträffande i princip alla av den centrala myndigheten fattade beslut i

ärenden, i vilka utlänningsnämnden enligt förslaget skulle avgiva yttrande.

Förslaget att den centrala utlänningsmyndigheten skall pröva ansökning­

ar om bosättningstillstånd har mött invändningar i yttranden av

arbetsmarknadsstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen och tjänstemän­

nens centralorganisation. Arbetsgivareföreningen föreslår — under åbero­

pande av att bosättningstillstånd i första hand vore avhängiga av utlän­

ningens samhälleliga nytta •— att meddelandet av tillstånden omhänderhas

av arbetsmarknadsstyrelsen. Tjänstemännens centralorganisation anser, att

vid prövningen av frågor om bosättningstillstånd stor hänsyn borde tagas

till arbetsmarknadssynpunkterna och att sådant tillstånd därför borde be­

viljas först efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen i varje särskilt fall.

Liknande synpunkter utvecklas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Landsorganisationen påpekar, att i fråga om bosättningstillstånd icke

funnes någon motsvarighet till den för arbetstillstånd gällande regeln om

hörande av arbetsmarknadsorganisationerna. Detta motiverades med att en

utlänning som erhållit bosättningstillstånd icke vore bunden till något visst

verksamhetsområde. Motiveringen vore naturligtvis riktig i vad den avsåge

yttranden från bransch- eller fackorganisationer. Däremot utgjorde bosätt-

ningstillståndens antydda karaktär tydligen intet skäl för att i hithörande

ärenden inte höra de centrala arbetsmarknadsorganisationerna. Med hänsyn

till dessas permanenta representation i arbetsmarknadsstyrelsen ansåge

landsorganisationen likväl icke erforderligt att i lagen upptaga någon be­

stämmelse om direkt hörande av organisationerna.

Beträffande frågan huruvida arbetstillstånd skall beviljas av den

centrala utlänningsmyndigheten eller arbetsmarknadsstyrelsen har i det

övervägande antalet yttranden icke framställts några erinringar mot kom­

mitténs förslag. I yttranden av socialstyrelsen, utlänningskommissionen,

länsstyrelsen i Jönköpings län, föreståndaren för passkontrollen i Hälsing­

borg, poliskammaren i Linköping och länsarbetsnämnden i Hallands län till-

styrkes förslaget uttryckligen och man tar i dessa yttranden i allmänhet

också direkt avstånd från det av herr Curtman avgivna särskilda yttrandet.

Länsstyrelserna har med de undantag, som framgår av det följande, icke

haft något att erinra mot förslaget.

Socialstyrelsen uttalar gentemot det särskilda yttrandet att en detaljpröv­

ning av det slag, som nu utfördes av arbetsmarknadsstyrelsen i varje sär­

skilt arbetstillståndsärende, icke torde vara erforderlig. Ärendenas hand­

läggning fördröjdes i avsevärd grad av denna prövning, som närmast före-

fölle att överbetona betydelsen av centraldirigering på det arbetsmarknads­

politiska området. Utlänningskommissionen anför, att den ansåge att den

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

centrala arbetsmarknadsmyndigheten borde ha ett stort inflytande på beslu­

ten i ärenden angående arbetstillstånd. Detta borde emellertid kunna upp­

nås genom konferenser mellan de båda myndigheternas tjänstemän samt

genom remissförfarande. Det slutliga avgörandet måste emellertid ligga hos

utlänningsmyndigheten. I åtskilliga fall vore nämligen omständigheterna så­

dana, att frågor om uppehålls- och arbetstillstånd måste avgöras gemensamt.

Härvid vore ofta arbetsmarknadssynpunkten endast ett av de skäl, som kun­

de påverka ett ärendes avgörande. Övriga skäl kunde exempelvis vara av

humanitär natur, utlännings anknytning till Sverige, hans försörjningsskyl-

dighet mot svenska medborgare ävensom polisiära och militära omständig­

heter. Slutligen talade även praktiska skäl för att utlänningen icke skulle

behöva inhämta tillstånd från två myndigheter för att få rätt att vistas och

arbeta i Sverige. Kommissionen betonar också utlänningens starka intresse av

att ett arbetstillståndsärende icke toge alltför lång tid och framhåller, att

remissförfarandet därför icke finge göras alltför omständligt.

Att arbetsmarknadspolitiska synpunkter måste beaktas i högre grad än

som skett i kommitténs betänkande hävdas i yttranden av arbetsmarknads­

styrelsen, svenska arbetsgivareföreningen, tjänstemännens centralorganisa­

tion, poliskammaren i Gävle och länsarbetsnämnden i Uppsala län. I dessa

yttranden förordas, att arbetstillståndsgivningen skall tillkomma arbets­

marknadsmyndigheterna. Länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands

lön, landsorganisationen och en skiljaktig ledamot i utlännings kommissio­

nen (byråchefen Skogh) uttalar sin anslutning till det av herr Curtman av­

givna särskilda yttrandet.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som riktar kritik mot kommitténs förslag i den­

na del, förordar, att styrelsen med sina underlydande organ skall omhänderha

arbetstillståndsgivningen och att övrig utlänningskontroll anförtros åt någon

annan centralmyndighet — vilken lämnar styrelsen öppet. Genom att ar­

betstillstånd skulle vara giltigt endast om utlänningen innehade uppehålls­

tillstånd, tillerkändes denna centrala kontrollmyndighet vetorätt gentemot

styrelsens beslut. I det troligen mycket begränsade antal fall kontrollmyn­

digheten, trots att arbetsmarknadsstyrelsen meddelat avslag å utlännings

ansökan om arbetstillstånd, ansåge sig böra bevilja uppehållstillstånd, hade

styrelsen intet att erinra mot att kontrollmyndighetens beslut bleve avgö­

rande även för utlänningens rätt att taga anställning. Dock borde styrelsen

ensam äga avgöra, inom vilket yrke utlänningen av arbetsmarknadspolitiska

skäl lämpligen borde erhålla arbetstillstånd. För styrelsen och länsarbets­

nämnderna skulle förändringen i fråga om arbetsbelastning icke bliva an­

märkningsvärt stor. Styrelsen vore nu obligatorisk remissmyndighet i för­

hallande till utlänningskommissionen i arbetstillståndsärenden, samma upp­

gift som länsarbetsnämnderna hade gentemot polismyndigheterna. Föränd­

ringen skulle närmast bestå i att de obligatoriska yttrandena i stället kom-

me att utgöra verkliga beslut. Förslaget förutsatte icke överflyttning av nå­

gon personal från utlänningskommissionen till arbetsmarknadsstyrelsen

utan styrelsen ansåge att den både lokalt och centralt vore i stånd att fylla

Kungl. Maj:ts proposition nr él.

47

uppgifterna med den personalorganisation, som nu förefunnes för ända­

målet.

Till stöd för sitt förslag åberopar styrelsen bland annat följande.

Styrelsen erinrar inledningsvis om att den nuvarande ordningen för pröv­

ningen av arbetstillståndsfrågor icke kunde anses vara ett uttryck för nå­

got definitivt ställningstagande från statsmakternas sida. Utvecklingen efter

kriget hade också visat, att utlänningsfrågan väsentligen vore arbetsmark-

nadsbetingad. Sedan mitten av år 1948 kunde arbetsmarknadsstyrelsen sä­

gas helt ha utövat ledningen av den arbetsmarknadsbetingade invandrings­

politiken. Det hade visat sig föranleda avsevärda olägenheter, att styrelsen

icke hade beslutanderätt i fråga om arbetstillstånd utan att denna vore helt

förbehållen utlänningskommissionen. Olika uppfattningar hade också visat

sig hos kommissionen och styrelsen i fråga om principerna för beviljandet

av arbetstillstånd. Särskilt vore detta fallet i fråga om de problem, som sam­

manhängde med att utländska turister begagnade den viseringsfria tiden till

att taga arbete här. Styrelsen och kommissionen hade också olika uppfatt­

ning i fråga om nödvändigheten av att innan en utlänning första gången be­

viljades arbetstillstånd undersöka förhållandena i fråga om den avsedda ar-

betsanställningen. En sådan undersökning ansåge styrelsen nödvändig. Även

om en utlänning senare ägde växla arbetsplats, borde han nämligen icke

släppas in på arbetsmarknaden, förrän det konstaterats, att detta icke

skedde i strid mot svenska arbetsmarknadsintressen. Det förhållandet att

kommissionen kunde föra sin egen arbetsmarknadspolitik i strid med den

officiella arbetsmarknadsmyndighetens uppfattning visade, att formerna

för tillståndsprövningen vore fel avvägda. En av styrelsen avstyrkt ansökan

om arbetstillstånd borde icke få bifallas av kommissionen utan frågan om

utlänningens förpassning ur riket borde då prövas av Kungl. Maj :t. —- Sty­

relsen framhåller vidare, att arbetsmarknadsmyndigheternas befattning med

utlänningsärenden omfattade även andra områden än dem som direkt reglera­

des av utlänningslagen och dess följdförfattningar. Enligt vad styrelsen här­

efter uttalar, kunde den svårligen föreställa sig att beträffande andra utländ­

ska arbetssökande än flyktingar några andra synpunkter kunde under nor­

mala förhållanden få ens tillnärmelsevis sannna betydelse som de arbets­

marknadsbetingade. Det vore enligt styrelsens mening unikt inom förvalt­

ningen, att en centralmyndighet under normala förhållanden hade så in­

skränkta befogenheter på sitt eget ämbetsområde som faktiskt nu formellt

vore fallet beträffande arbetsmarknadsstyrelsens ställning i fråga om utlän­

ningarna på arbetsmarknaden. Det enda skäl, som skulle kunna åberopas

för att en myndighet på sådant sätt degraderades till remissmyndighet på

sitt eget kompetensområde, måste vara, att ärendena skulle avgöras under

hänsynstagande till jämväl andra synpunkter, som vore av den art, att myn­

digheten själv icke borde få inhämta erforderlig utredning beträffande de­

samma eller icke ansages vara kapabel att objektivt avgöra deras relevans i

förhållande till de egna facksynpunkterna. Sådana omständigheter förelåge

emellertid icke. De synpunkter som borde beaktas vid tillståndsprövningen

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

vore — förutom rent individuella hänsynstaganden — av utrikespolitisk, stats-

ekonomisk, arbetsmarknadspolitisk, befolkningspolitisk, kulturell och poli­

siär art. Beträffande de utrikespolitiska och statsekonomiska synpunkterna

framhåller styrelsen, att det icke torde vara meningen att vare sig arbets­

marknadsstyrelsen eller ett fristående centralt utlänningsorgan i dessa av­

seenden skulle driva sin egen politik utan de hade endast att följa statsmak­

ternas direktiv. Detta hade styrelsen möjlighet att göra i samma utsträck­

ning som andra centrala ämbetsverk. Styrelsens förutsättningar i fråga om

arbetsmarknadspolitiska ställningstaganden behövde icke närmare kom­

menteras. Beträffande de befolkningspolitiska och kulturella kunde först

fastslås, att de icke direkt låge inom kompetensområdet för en speciell utlän-

ningsmyndighet utan måste inhämtas från annat håll, en möjlighet som stode

öppen även för arbetsmarknadsstyrelsen. Därtill kunde läggas att styrelsen

med hänsyn till andra arbetsuppgifter hade anledning att kontinuerligt hålla

sig informerad om dessa synpunkter eftersom dessa inverkade på den allmän­

na arbetsmarknadspolitiken. De polisiära bedömandena ansåge styrelsen

skulle helt överlåtas på annat organ, eftersom enligt styrelsens förslag ar­

betstillstånd skulle vara giltigt, endast om erforderligt uppehållstillstånd

beviljats av kontrollmyndigheten. Vad åter anginge styrelsens möjligheter

till individuella hänsynstaganden betonar styrelsen, att den redan nu i icke

ringa utsträckning loge humanitära hänsyn. I vissa fall vore styrelsen bättre

lämpad att vid arbetstillståndsgivningen taga humanitära hänsyn utan att

behöva eftersätta samhällsbetingade krav om restriktivitet än ett fristående

utlänningsorgan, som saknade för ändamålet lämplig lokal representation.

— Styrelsen framhåller vidare, att utlänningarnas anställningsförhållanden

vore särskilt känsliga för sysselsättningssvängningar på arbetsmarknaden

och att det därför fordrades, att organisationen härför vore ändamålsenlig.

Det vore till avgjord nackdel, om beslutanderätten låge hos en myndighet,

som erhölle härmed sammanhängande informationer i andra hand och som

själv icke i övrigt berördes av de komplikationer, som uppstode, om icke er­

forderliga åtgärder vidtoges i tid.

För ett bibehållande av möjligheten för Kungl. Maj :t att under särskilda

förhållanden bemyndiga arbetsmarknadsstyrelsen att i den centrala utlän-

ningsmyndighetens ställe besluta i arbetstillståndsärenden uttalar sig — för­

utom de remissinstanser som enligt vad ovan anförts anslutit sig till herr

Curtmans särskilda yttrande — jämväl länsstyrelsen i Örebro län.

Beträffande det samarbete, som i arbetstillståndsärenden bör förekomma

mellan myndigheterna och intresseorganisationerna på arbetsmarknaden,

förordar arbetsmarknadsstyrelsen en återgång till vad som gällde före till­

komsten av 1945 års utlänningslag eller att organisationerna skall erhålla

tillfälle att yttra sig i arbetstillståndsärende, där ej detta är av särskilt

brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligger. Detta

överensstämde i viss mån också med nuvarande praxis. Styrelsen ansåge det

som en betydande fördel, att man genom den intima kontakten med fackor­

ganisationerna hade fått dessa att känna viss medansvarighet i utlännings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

49

politiken, vilket vore av väsentligt värde vid lösningen av de problem, som

kunde uppstå vid en åtstramning på arbetsmarknaden med sysselsättnings-

svärigheter som följd. Två ledamöter i arbetsmarknadsstyrelsen (herrar

Saemund och Larsson) reserverar sig mot styrelsens yttrande i denna del.

Tjänstemännens centralorganisation anser också, att den nuvarande ord­

ningen med en medverkan av organisationerna i enskilda arbetstillstånds-

ärenden är mycket värdefull. Den sakkunskap i bransch- och yrkesfrågor

och kännedom om lokala förhållanden, som funnes inom de olika fackliga

organisationerna och deras lokala organ, borde vara av stor betydelse för

den utredning, som nödvändigtvis måste föregå avgörandet av en ansö­

kan om arbetstillstånd. Kontakten med organisationerna torde också med­

verka till att den irritation, som lätt uppstode på en arbetsplats vid anstäl­

landet av utlänning, undvekes eller mildrades.

En skiljaktig ledamot i utlänningskommissionen (herr Laurell) utveck­

lar i ett särskilt yttrande de enligt hans mening stora olägenheterna av att

arbetsmarknadens intresseorganisationer tillerkännes rätt att yttra sig i

varje särskilt arbetstillståndsärende.

Decentraliseringsfrågor.

Kommittén.

Om handläggningen av ansökningar om uppehålls- och

arbetstillstånd uttalar kommittén, att de goda erfarenheter, som

vunnits av den sedan 1947 gjorda decentraliseringen, gåve vid handen, att

man borde fortsätta på den inslagna vägen mot ökad decentralisering. En

ökad decentralisering stode även i överensstämmelse med den av kommittén

angivna grundprincipen för handläggning av utlänningsärenden eller att

den centrala utlänningsmyndigheten borde avgöra principiellt viktiga eller

mera svårbedömda ärenden, medan ärenden av annan beskaffenhet om möj­

ligt borde handläggas av lokala myndigheter.

Kommitténs förslag beträffande handläggningen av ansökningar om uppe­

hållstillstånd ansluter sig till den gällande ordningen. Det innebär dock den

ändringen, att länsstyrelse skjutes in som ett mellanled mellan polismyn­

dighet och den centrala utlänningsmyndigheten samt tillerkännes vidsträck­

tare befogenheter än nu tillkommer polismyndighet. Liksom hittills skall

Kungl. Maj :t äga förordna att polismyndighet må upptaga och bevilja vissa

grupper av ansökningar. Ansökningar som polismyndighet finner sig ej böra

bevilja skall enligt förslaget kunna överlämnas till länsstyrelse. Länsstyrelse

skall hava befogenhet att bifalla eller avslå en dit överlämnad ansökan. Befo­

genheten att avslå en ansökan föreslås emellertid begränsad till de fall, då

vissa särskilda grunder för avslag föreligger (bl. a. asocialitet). Anser läns­

styrelse att en ansökan på annan grund bör avslås, skall ärendet överlämnas

till den centrala utlänningsmyndighetens prövning.

4

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 41.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

I fråga om prövningen av ärenden angående arbetstillstånd föreslås mot­

svarande ändring. Sådana ärenden skall sålunda principiellt prövas av den

centrala utlänningsmyndigheten. I den omfattning Kungl. Maj :t förordnar

må de emellertid upptagas och avgöras av polismyndighet, lokal arbetsmark­

nadsmyndighet eller länsstyrelse. Sådant förordnande må ej innehålla be­

myndigande för polismyndighet eller lokal arbetsmarknadsmyndighet att av­

slå ansökan om arbetstillstånd.

Liksom enligt gällande ordning skall enligt förslaget Kungl. Maj :t utfärda

de grundläggande bestämmelserna om decentraliseringen, och därvid äger

Kungl. Maj :t bemyndiga den centrala utlänningsmyndigheten att utfärda

närmare föreskrifter och anvisningar.

I fråga om utvisning och återkallelse av uppehåll s-

och bosättningstillstånd framhåller kommittén bl. a., att en

lokal handläggning vore fördelaktig framför allt med hänsyn till möjlig­

heterna att utan omgång kunna anordna en muntlig förhandling inför den

beslutande myndigheten med de rättssäkerhetsgarantier detta innebure.

Trots de fördelar som vore förknippade med förhör med utlänningen inför

lokal myndighet syntes vissa ärendens beskaffenhet likväl påkalla, att pröv­

ningen skedde hos den centrala utlänningsmyndigheten. Sålunda borde,

oavsett vad som åberopades som grund för en utvisning eller återkallelse,

de ärenden, där fråga vore om politiskt flyktingskap, icke lämpligen hand­

läggas av annan myndighet än den centrala, såvida icke påståendet uppen­

barligen vore oriktigt.

Enligt kommitténs förslag skall utvisnings- och återkallelseärenden, när de

icke prövas centralt, handläggas av länsstyrelse. Kommittén diskuterar frå­

gan huruvida det icke skulle vara ändamålsenligt att tillerkänna domstol

viss befogenhet att besluta om utvisning. Kommittén konstaterar emellertid,

att det endast vore i fråga om de utvisningsgrunder, vilka avsåge brott här

i riket, som det skulle vara att föredraga att förlägga prövningen till dom­

stol i stället för till länsstyrelse. Att fördela beslutanderätten i utvisnings-

ärenden mellan domstol och länsstyrelse skulle emellertid enligt kommit­

téns uppfattning medföra väsentliga nackdelar, och kommittén säger sig

därför icke hysa någon tvekan om, att det är bättre att beträffande dessa

ärenden sammanföra prövningen hos länsstyrelse.

Befogenhet att pröva ärenden angående utvisning eller återkallelse skall

enligt förslaget fördelas mellan den centrala utlänningsmyndigheten och

länsstyrelse på så sätt, att länsstyrelse skall pröva de ärenden som mot­

svarar de nuvarande utvisningsfallen, de enligt förslaget tillkommande fal­

len av misskötsamhet och vidare vissa av de nuvarande förpassningsfallen,

i främsta rummet dem där länsstyrelse enligt förslaget äger avslå ansökan

om uppehållstillstånd. Alla ärenden rörande utvisning eller återkallelse

av tillstånd för utlänning, som gör gällande politiskt flyktingskap, skall

dock, såvida icke påståendet uppenbarligen är oriktigt, prövas av den cen­

trala utlänningsmyndigheten. Den centrala myndigheten skall även pröva

alla andra utvisnings- och återkallelseärenden, vilka icke faller inom läns­

styrelses behörighet.

Kangl. Maj:ts proposition nr 41.

51

Kommittén föreslår, att lekmän skall deltaga i länsstyrelses

prövning av vissa utvisnings- och återkallelseärenden. Denna lekmannamed-

verkan skulle anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som för

andra grupper av ärenden föreslagits av 1948 års länsstyrelseutredning i

dess betänkande angående länsstyrelsernas organisation och ställning inom

länsförvaltningen (SOU 1950:28).

Yttrandena över kommittéförslaget.

Frågan om en decentraliserad handläggning av ärenden angående bevil­

jande av bosättningstillstånd har upptagits i vissa remissyttran­

den. Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och

landsfogden i Älvsborgs län uttalar sig sålunda för att länsstyrelse bör in­

kopplas i dessa ärenden. Överståthållarämbetet anför, att eftersom med­

delandet av bosättningstillstånd som regel torde komma att utgöra ett

första led i utlänningens upptagande till svensk medborgare, borde pröv­

ningen av ansökningar om bosättningstillstånd och om medborgarskap icke

vara så olikartad som enligt förslaget. Länsstyrelse borde därför i fråga

om ansökningar om bosättningstillstånd sättas in som ett mellanled. På

grund av det stora antalet dylika ansökningar, som kunde förväntas under

en övergångstid, ansåge sig överståthållarämbetet dock icke för närvarande

kunna föreslå en sådan ordning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

och landsfogden i Älvsborgs län anser, att bosättningstillstånd bör meddelas

av länsstyrelsen. Länsstyrelsen hänvisar till sambandet med medborgar-

skapsärenden och påpekar, att länsstyrelserna genom sin förtrogenhet med

de sociala frågorna vore kvalitativt väl lämpade för prövningen av ärenden

angående bosättningstillstånd. De arbetsmarknadssynpunkter, som borde

beaktas vid utfärdande av bosättningstillstånd, skulle kunna tillgodoses ge­

nom samarbete med länsarbetsnämnden. I övrigt borde anvisningar utfär­

das av den centrala utlänningsmyndigheten. Införandet av bosättningstill­

stånd skulle också medföra en sådan mängd av ansökningar att den centrala

utlänningsmyndigheten för lång tid framåt bleve blockerad av dessa. De

regionala myndigheterna skulle därför enligt länsstyrelsens mening lättare

kunna bemästra uppgiften.

Beträffande den av kommittén föreslagna decentraliseringen av handlägg­

ningen av ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd före-

iigger stora meningsskiljaktigheter i yttrandena. Förslaget tillstyrkes ut­

tryckligen av utlänningskommissionen, utlänningsnämnden, länsstyrelserna

i Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs

län, landsfogden i Östergötlands län och poliskammaren i Eskilstuna. Fem

länsstyrelser lämnar åter förslaget utan erinran.

I flera yttranden tillstyrkes en vidgad decentralisering. Länsstyrelsen i

Malmöhus län uttalar sig sålunda härför utan att närmare angiva hur den

bör utformas. En utvidgning av länsstyrelses befogenheter utöver vad kom­

mittén föreslagit förordas av länsstyrelserna i Kronobergs och Kopparbergs

län samt landsfogden i Älvsborgs län.

52

Länsstyrelsen i Hallands län, som icke anser den föreslagna decentralise­

ringen ändamålsenlig, framlägger två alternativa förslag av vilka det första

avser utökning av polismyndigheternas befogenhet under det länsstyrelserna

som hittills icke skall beröras av dessa frågor. Därest denna decentralisa-

tion icke bleve tillräcklig för avlastning av den centrala utlänningsmyndig-

hetens arbetsbörda, ville länsstyrelsen såsom andra alternativ föreslå, att

samtliga ärenden av ifrågavarande art, som icke borde anförtros polismyn­

dighets avgörande, överflyttades till länsstyrelserna.

För en decentralisering till polismyndighet i större omfattning än vad

kommittén föreslagit uttalar sig även länsstyrelserna i Stockholms, Söder­

manlands och Jämtlands län, poliskammaren i Linköping, Karlskrona och

Örebro samt landsfiskalsföreningen i Västernorrlands län. I nu avsedda

yttranden förordas sålunda, att polismyndighet tillerkännes befogenhet att

meddela avslag å ansökan om tillstånd.

Länsstyrelsen i Uppsala län förklarar sig kunna tillstyrka kommitténs

förslag endast under förutsättning, att de föreskrifter och anvisningar, som

skulle begränsa länsstyrelsernas befogenheter, meddelades av Kungl. Maj :t.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ger uttryck för i stort sett samma uppfatt­

ning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län avstyrker kommitténs förslag om decen­

tralisering till länsstyrelserna, eftersom bärande skäl härför saknades. Lik­

nande uttalanden göres av polismästaren i Uppsala och poliskammaren i

Borås.

I flera andra yttranden ställer man sig också avvisande till förslaget, där­

vid det göres gällande, att den av kommittén föreslagna ordningen för läns­

styrelses befattning med tillståndsärenden vore stridande mot länsstyrelses

hävdvunna ställning inom statsförvaltningen genom att länsstyrelsen kom-

me att underordnas en annan central myndighet än Kungl. Maj :t. Läns­

styrelsen i Örebro län anför sålunda bl. a., att länsstyrelsen funne det an­

märkningsvärt, att en decentralisering ansetts möjlig endast i så ringa om­

fattning, och att dessa synbarligen enkla ärendens handläggning behövt

kringgärdas med så rigorösa bestämmelser. Den direktivrätt, som den cen­

trala myndigheten skulle erhålla gentemot länsstyrelserna, innebure ett av­

steg från de principer, som hittills varit utmärkande för länsstyrelsernas

ställning inom statsförvaltningen. Någon särskild grund för denna direktiv­

rätt utöver kravet på enhetlighet i tillämpningen hade icke anförts. Läns­

styrelsen måste under sådana förhållanden bestämt avstyrka att länsstyrel­

serna på sätt som här föreslagits underordnades den centrala myndigheten.

Ifrågavarande ärenden vore enligt länsstyrelsens förmenande icke av mera

komplicerad natur än att de efter direktiv av den centrala myndigheten kun­

de handläggas av polismyndighet.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Västmanlands och

Västernorrlands län.

Kommitténs förslag beträffande handläggningen av ärenden angående

utvisning och återkallelse av tillstånd lämnas till sina

huvuddrag i allmänhet utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

53

I några yttranden föreslås dock en utvidgning av länsstyrelses befogen­

heter. Länsstyrelsen i Stockolms län anser, att en handläggning hos den

centrala myndigheten vore underlägsen en lokal behandling med hänsyn

till kravet på snabbhet, muntlighet och omedelbarhet, och förordar därför,

att alla utvisnings- och återkallelseärenden skall handläggas hos länssty­

relse med undantag för ärenden rörande politiska flyktingar och utlän­

ningar med bosättningstillstånd. Överståthållarämbetet kan icke dela kom­

mitténs uppfattning, att fråga om utvisning av en politisk flykting bör prö­

vas av den centrala utlänningsmyndigheten, samt anför härom bl. a. föl­

jande.

Även om en länsstyrelse på grund av mindre allsidig erfarenhet måhända

icke äger samma möjligheter som den centrala utlänningsmyndigheten att

bedöma verklighetsunderlaget för utlänningens påståenden om politiskt

flyktingskap, finner ämbetet emellertid, att frågan som regel har sin hu­

vudsakliga betydelse när det gäller verkställigheten av ett eventuellt utvis-

ningsbeslut. Av motiven synes icke heller framgå, att kommittén funnit

politiskt flyktingskap i och för sig böra tillmätas betydelse vid prövningen

av principfrågan huruvida utlänningen skall tillåtas kvarstanna i riket. Att

göra undantag från denna grundsats synes icke motiverat. Den av kom­

mittén föreslagna ordningen synes för övrigt kunna medföra betydande olä­

genheter. Som regel torde frågan, huruvida ärendet skall överlämnas till

den centrala utlänningsmyndigheten icke kunna avgöras förrän länssty­

relsen hållit ingående förhör med utlänningen. För den händelse den vid

länsstyrelsen förebragta utredningen skulle anses vara tillfyllest, torde den

centrala utlänningsmyndigheten som regel komma att grunda sitt beslut vad

avser såväl frågan om återkallelse respektive utvisning som verkställigheten

på denna utredning och, särskilt i de fall där politiskt flyktingskap icke

anses föreligga, endast undantagsvis föranstalta om nytt förhör med ut­

länningen, därest icke denne själv påkallar sådant. Enligt ämbetets me­

ning skulle det vara synnerligen betänkligt om beträffande denna grupp

av ärenden frågan om återkallelse respektive utvisning skulle komma att

avgöras av annan myndighet än den, som hållit förhöret.

För en utvidgning av länsstyrelses befogenheter uttalar sig även länssty­

relserna i Kronobergs, Hallands och Jämtlands län.

Mer eller mindre långtgående inskränkningar i de befogenheter kom­

mittén tillagt länsstyrelse förordas i andra yttranden. Sålunda ifrågasätter

länsstyrelsen i Örebro län, huruvida det icke vore lämpligast alt länssty­

relserna frikopplades från utvisnings- och återkallelseärenden, när den

centrala myndigheten genom initiativ- och besvärsrätt ändå skulle ha viss

befattning med dessa ärenden. Kriminalpolisintendenten i Stockholm före­

slår, att länsstyrelse endast skall pröva utvisning på grund av urbota be­

straffning inom eller utom riket och vidare viss del av vad som motsvarar

de nuvarande förpassningsärendena.

Socialstyrelsen och länsstyrelsen i Älvsborgs län motsätter sig, att läns­

styrelse skall pröva ärenden, motsvarande den nuvarande förpassningen.

Socialstyrelsen framhåller, att utlänningsnämnden icke skulle komma att

höras i dylika ärenden och att den föreslagna besvärsrätten och införandet

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

av viss annan garanti för utlänningens rättssäkerhet utgjorde andrahands-

åtgärder, vilka icke vore ägnade att ersätta den hos den centrala utlän-

ningsmyndigheten samlade enhetliga prövningen av dessa ärenden. Dessa

fall vore i regel av mycket ömtålig natur, och besluten vore oftast av av­

görande betydelse för utlänningarnas levnadsförhållanden. Enligt social­

styrelsens bestämda uppfattning skulle det vara synnerligen olämpligt att

i de ärenden, som fölle under det nuvarande förpassningsinstitutet, sprida

ut beslutanderätten på ett flertal myndigheter. Vidare torde det icke vara

möjligt att draga en så klar gräns mellan länsstyrelsernas och utlännings-

myndighetens kompetensområden i fråga om ärenden av detta slag, att

tvekan ej kunde råda om var beslutanderätten skulle ligga.

Frågan om att tillerkänna domstol befogenhet att avgöra

utvisningsf rågor finner länsstyrelsen i Västmanlands län böra

upptagas till övervägande. Åtminstone den domstol, som dömt en utlänning

för brott, borde enligt länsstyrelsens mening kunna få avgöra frågan om

hans utvisning. Länsstyrelsen ansåge det otvivelaktigt, att en sådan an­

ordning skulle medföra arbetslättnad för de administrativa myndigheterna

utan att medföra motsvarande ökning för domstolarna.

Förslaget om le k man na medverkan i länsstyrelse vid

handläggning av utlänningsärenden har endast behandlats i yttranden av

länsstyrelser och därvid i allmänhet avstyrkts eller kritiserats. I flertalet

fall har myndigheterna också hänvisat till sina uttalanden över länsstyrelse­

utredningens förslag. Endast länsstyrelsen i Kronobergs län synes direkt

tillstyrka förslaget. I flera yttranden förordas att frågan icke behandlas

separat genom bestämmelser därom i utlänningslagen utan göres helt be­

roende av resultatet av omprövningen av länsstyrelseutredningens förslag.

Uttalanden av sådant innehåll göres av länsstyrelserna i Uppsala, Söder­

manlands, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs och Skaraborgs län. Länsstyrelsen i

Hallands län, som är av samma mening, finner medverkan av lekmän icke

erforderlig i ärenden av så enkel beskaffenhet som utlänningsärenden. Utan

att direkt motsätta sig förslaget anför länsstyrelserna i Stockholms och

Kristianstads län betänkligheter mot detta.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Värmlands, Västernorrlands, Jämtlands

och Norrbottens län avstyrker förslaget. Några av länsstyrelserna hänvisar

därvid till att de över huvud motsatte sig lekmannamedverkan i länssty­

relse, vilken skulle verka mycket tyngande för länsstyrelsernas arbete och

för övrigt icke hade någon uppgift att fylla.

Inrikesdepartementets promemoria och yttrandena över denna.

I den inom inrikesdepartementet upprättade promemorian angående de­

centralisering av vissa utlänningsärenden framhålles, att vid en decentra­

lisering, som ginge längre än den av kommittén föreslagna, endast ett al­

ternativ torde komma i fråga, nämligen att i princip helt decentralisera

handläggningen av de individuella utlänningsärendena från den centrala

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

55

utlänningsmyndigheten till regionala eller lokala myndigheter. Denna form

för handläggningen benämnes i promemorian total decentralisering.

En decentralisering av utlänningsärendena från den centrala utlännings­

myndigheten till regionala eller lokala organ skulle enligt vad som anföres

i promemorian medföra fördelar ur olika synpunkter. En avlastning av den

centrala utlänningsmyndigheten skulle sålunda möjliggöra en begränsning

av personalbehovet hos denna. Ur beredskapssynpunkt skulle det vidare

vara av värde att redan i fred fördela arbetsbördan och ansvaret för de

individuella ärendena på regionala organ, vilka i krig under alla förhållan­

den måste handha väsentliga delar av utlänningskontrollen. För utlänning­

arna skulle en decentralisering medföra påtagliga fördelar genom ökade

möjligheter för dem att erhålla direkt kontakt med den beslutande myn­

digheten. Härtill komme, att vid en lokal handläggning allmänt sett bered­

des ökat utrymme för hänsynstagande till de särskilda förhållandena i det

speciella fallet.

Å andra sidan framhålles i promemorian, att vissa skäl också kunde an­

föras mot en decentraliserad prövning. Därvid syntes främst kunna åbero­

pas intresset av enhetlighet och av en smidig tillämpning av gällande princi­

per för utlänningspolitiken i allmänhet och i speciella avseenden. Det

konstateras emellertid i promemorian, att det med hänsyn till enhetlighets-

kravet icke mötte hinder att i princip decentralisera prövningen av utlän­

ningsärendena. Även vid en decentralisering skulle den centrala utlän­

ningsmyndigheten kunna fullgöra sin uppgift att uppdraga och utforma de

allmänna riktlinjerna för utlänningspolitiken. Detta skulle då ske genom

råd och anvisningar till de myndigheter, vilka anförtroddes tillämpningen.

De tillämpande myndigheterna skulle även erhålla viss uppfattning om de

aktuella riktlinjerna för utlänningspolitiken av centralmyndighetens beslut

i besvärsärenden. — Prövningen av de individuella utlänningsärendena vid

en decentraliserad prövning vore av så kvalificerad karaktär, att den borde

förläggas till länsstyrelserna.

Vissa ärenden vore emellertid, enligt vad som uttalas i promemorian, av

så speciell natur, att några fördelar icke stode att vinna genom en decentra­

lisering. Detta vore fallet med bl. a. viseringsärenden, ärenden rörande ut­

färdande av främlingspass eller resedokument, ärenden rörande beviljande av

bosättningstillstånd, ärenden rörande utlänningar, som kunde misstänkas

för samhällsskadlig verksamhet, och prövningen av frågor om politiskt

flyktingskap. Dessa ärendesgrupper borde även vid vad som benämndes

total decentralisering handläggas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Det framhålles i promemorian, att vid en decentraliserad prövning upp-

stode vissa svårigheter med det material rörande utlänningarna i landet,

som samlades hos utlänningskommissionen i dossierer och som bestode av

anmälningar av domstolar, åklagare och polismyndigheter om brott, förse­

elser eller andra förhållanden av betydelse vid prövning av fråga om uppe­

hålls- eller arbetstillstånd för utlänning. Eftersom det icke vore praktiskt

möjligt att hålla detta material tillgängligt på ett ändamålsenligt sätt annat

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

än centralt, bleve det nödvändigt att, när ett ärende aktualiserades hos en

länsstyrelse, det centralt förvarade materialet rörande vederbörande utlän­

ning eller i vart fall viss del av detta tillhandahölles länsstyrelsen för att

efter ärendets avslutande återställas till den centrala myndigheten.

Beträffande de ekonomiska verkningarna av det ena eller det andra hand-

läggningsförfarandet påpekas i promemorian, att dessa vore beroende av

flera ovissa faktorer såsom utlänningsstockens storlek och sammansättning,

den blivande utlänningspolitiken o. d. Det vore därför omöjligt att göra någ­

ra exakta beräkningar. Det konstateras emellertid, att såväl kommitténs

förslag som ett system med i princip total decentralisering skulle medföra

kostnadsökningar för det allmänna i förhållande till nu tillämpat system.

Med utgångspunkt från nuvarande ärendesmängd kunde kostnadsökningen

uppskattas till omkring 300 000 kronor om året vid total decentralisering

och omkring 170 000 kronor om året vid partiell decentralisering enligt kom­

mitténs förslag.

I yttrandena över promemorian är den meningen förhärskande, att

den nuvarande ordningen för handläggning av tillståndsärenden bör bibe­

hållas. Den grupp av myndigheter, som ger uttryck för denna mening, inne­

fattar samtliga hörda centralmyndigheter/ länsstyrelsen och landsfogden i

Norrbottens län, kriminalpolisintendenten i Stockholm, poliskammaren i

Malmö och landsfiskalen i Haparanda distrikt.

Som skäl för denna ståndpunkt åberopas i flera av dessa yttranden, att

fördelarna av en decentralisering icke torde uppväga de därmed förbundna

kostnadsökningarna för det allmänna. Detta är fallet med yttrandena från

utlänningskommissionen, statskontoret, organisationsnämnden och polis­

kammaren i Malmö. I vissa av dessa yttranden framhålles även de svårig­

heter, som vid en längre gående decentralisering än den nuvarande föranled­

des av att dossiermaterialet beträffande utlänningarna måste förvaras cen­

tralt och vid behov tillställas länsstyrelserna. Utlänningskommissionen an­

för också vissa principiella invändningar mot en decentralisering på detta

område. Arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län hän­

visar i första hand till dossiersvårigheterna men betonar även de ökade

kostnaderna. Landsfiskalen i Haparanda distrikt uttalar, att den nuvarande

ordningen fungerade tillfredsställande och att det därför saknades anled­

ning att övergå till ett annat system. En liknande ståndpunkt intages av

landsfogden i Norrbottens län och kriminalpolisintendenten i Stockholm.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför vissa principiella betänkligheter

mot en decentralisering av utlänningsärenden och förklarar sig med hänsyn

härtill samt kostnadsökningarna och svårigheterna med dossierna närmast

vara böjd för att avstyrka en utvidgad decentralisering. Därest emellertid en

ökad decentralisering likväl funnes böra vidtagas, ville länsstyrelsen för sin

del förorda en i princip total decentralisering.

Den s. k. totala decentraliseringen förordas av överståthållarämbetet, läns-

Statspolisintendenten hav i sitt yttrande helt anslutit sig till utlänningskommissionens yttrande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

57

styrelsen i Kopparbergs län, landsfogden i Malmöhus län och polisintenden­

ten i Hälsingborg. Överståthållarämbetet framhåller dock, att ämbetet icke

tagit ställning till, huruvida fördelarna av en total decentralisering kunde

anses motivera den kostnadsökning decentraliseringen medförde.

Som skäl för en decentralisering anför överståthållarämbetet bl. a., att det

på ett förvaltningsområde som det ifrågavarande, där ett avsevärt antal in­

divider hade ett direkt intresse av ärendenas behandling, vore eftersträvans­

värt att avståndet mellan den handläggande myndigheten och det berörda

klientelet icke vore längre än som med upprätthållande av kravet på till­

räckligt kvalificerad handläggning och enhetlighet vore erforderligt. Det

framhålles vidare, att länsstyrelsernas inkoppling på allenast vissa slag av

utlänningsärenden vore mindre tillfredsställande såväl ur länsstyrelsernas

som den enskilde utlänningens synpunkt. Vid bedömande av de i pro­

memorian behandlade formerna för handläggning av utlänningsärenden ha­

de ämbetet funnit, att kommitténs förslag icke vore ändamålsenligt, då det

medförde flertalet av de olägenheter, som den totala decentraliseringen inne-

bure i fråga om dossierrekvisitioner o. d., utan att samtidigt medföra en ra­

tionell arbetsfördelning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att kommitténs förslag vore behäf­

tat med allvarliga brister medan däremot förslaget om total decentralisering

organisatoriskt ginge väl att genomföra och även i övrigt ur olika synpunk­

ter vore mest ändamålsenligt. Trots de väsentligt ökade kostnaderna för

statsverket förordade länsstyrelsen därför en total decentralisering.

Värdet av en decentralisering utvecklas av polisintendenten i Hälsingborg,

som också ifrågasätter, om en decentralisering kommer att medföra några

avsevärda kostnader.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i och för sig intet att erinra mot den

totala decentraliseringen men anser det kunna diskuteras, om fördelarna

av den totala decentraliseringen uppväger de kostnader, som beräknats följa

därav. Vissa decentraliseringsåtgärder borde emellertid enligt länsstyrelsens

uppfattning vidtagas, främst för att avlasta den centrala utlänningsmyndig-

hetens arbetsbörda. Kommitténs förslag i detta avseende syntes väl avvägt

även i förhållande till de kostnader som beräknats uppstå vid dess genom­

förande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser kostnadsberäkningarna i

promemorian i visst avseende så bristfälliga, att länsstyrelsen saknade möj­

lighet att taga slutgiltig ställning till de olika alternativen. I och för sig

funne länsstyrelsen intet vara att erinra mot en total decentralisering, även

om förfarandet med de s. k. dossierna måste giva en viss mindre önskvärd

tungroddhet åt ärendenas handläggning. Rent principiellt borde nämligen

enligt länsstyrelsens mening en så långt gående decentralisering som möj­

ligt komma till stånd. Eftersom kostnadsökningarna icke syntes bliva allt­

för stora, ansåge länsstyrelsen, att detta icke borde hindra en i och för sig

önskvärd decentralisering.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Besvärsordningen.

Kommittén.

I fråga om besvärsordningen är det i främsta rummet beträffande klagan

över länsstyrelses beslut som kommittéförslaget innehåller anmärkningsvär­

da nyheter. Enligt förslaget må sålunda länsstyrelses beslut, varigenom an­

sökan om uppehålls- eller arbetstillstånd icke bifallits, samt länsstyrelses

beslut i ärende angående utvisning' eller återkallelse överklagas hos den

centrala utlänningsmyndigheten.

Kommittén finner det självfallet att den centrala utlänningsmyndig­

heten skall vara besvärsinstans i ärenden angående beviljande av tillstånd.

Däremot diskuterar kommittén ingående vilken myndighet som bör vara

överinstans i utvisnings- och återkallelseärenden. En besvärsprövning hos

den centrala utlänningsmyndigheten, efter det att utlänningsnämnden av­

givit yttrande och eventuellt förhör hållits med utlänningen, kunde enligt

kommitténs mening tillfredsställa högt ställda rättssäkerhetsanspråk. Den

centrala myndighetens ställning såsom ledande för utlänningspolitiken i

dess helhet syntes också påkalla, att myndigheten icke uteslötes från be­

fattning med de ärenden, som i första instans avgjordes av länsstyrelse.

Vad anginge frågan om fullföljd mot den centrala utlänningsmyndighe-

tens beslut, skulle det enligt kommitténs mening möjligen kunna ifrågasät­

tas, om icke högsta domstolen, som nu vore överinstans i utvisningsärenden,

också borde bli högsta instans i utvisnings- och återkallelseärenden. Emel­

lertid ansåge kommittén, att denna uppgift borde tillkomma Kungl. Maj :t i

statsrådet och att fullföljden dit borde underkastas begränsningar, i huvud­

sak motsvarande de nu gällande.

Yttrandena.

Förslaget att den centrala utlänningsmyndigheten skall vara besvärsin­

stans i förhållande till länsstyrelse avstyrkes av länsstyrelserna i Söderman­

lands, Hallands och Västmanlands län samt poliskammaren i Halmstad.

Länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län ställer sig tveksamma till för­

slaget och länsstyrelsen i Värmlands län anser, att högsta domstolen allt­

jämt bör vara fullföljdsinstans i utvisningsärenden. Som skäl för sitt av­

styrkande av förslaget i denna del anför länsstyrelsen i Södermanlands län,

att den hyste allvarliga principiella betänkligheter mot att centrala verk

bleve besvärsinstanser för länsstyrelse. Ur rättssäkerhets- och allmän prin­

cipiell synpunkt funne sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka, att den cen­

trala utlänningsmyndigheten tjänstgjorde som besvärsinstans över länssty­

relse, utan förordade, att besvär över länsstyrelses beslut skulle anföras di­

rekt hos Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen i Hallands län utvecklar liknande syn­

punkter.

Såvitt angår utvisningsärenden förklarar sig nedre justitierevisionen och

Göta hovrätt icke ha något att erinra mot den föreslagna besvärsordningen.

59

Justitierevisionen uttalar, att rättssäkerhetssynpunkten, i den män det gäll­

de utvisning på grund av begånget brott, finge anses vara tillgodosedd ge­

nom den domstolsprövning, som regelmässigt föreginge utvisningsärendet.

Det syntes även mindre lämpligt, att utvisningsärenden prövades av högsta

domstolen, då det ändock ankomme på administrativ myndighet att efter

delvis liknande synpunkter pröva, huruvida utvisningsbeslutet skulle verk­

ställas eller icke.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför, att om icke styrelsen skulle bliva central

utlänningsmyndighet i arbetstillståndsärenden, måste styrelsen utrustas med

en omfattande besvärsrätt gentemot utlänningsmyndighetens beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Departementschefen.

En ovillkorlig rätt att vistas i riket och att här vinna sin utkomst till­

kommer endast svensk medborgare. Utlänning kan icke, vare sig enligt

svensk lag eller internationellt erkända rättsregler, göra anspråk på att i

dessa hänseenden vara likställd med svensk medborgare. Häri ligger alltså

en principiell skillnad mellan medborgarskap och utlännings rättsställning,

en skillnad som icke kan avlägsnas utan att dessa begrepp får en ändrad

innebörd. Å andra sidan bör det finnas en legal reglering av utlännings möj­

ligheter att uppehålla sig här i riket, varigenom det stadgas rättsliga garan­

tier mot godtycklig behandling och i största möjliga utsträckning ges en

tryggad ställning också för utlänning. Det är utlänningslagstiftningens upp­

gift att skapa ett sådant rättsskydd.

Före det första världskriget fanns på detta område icke någon särskild

lagstiftning, frånsett vissa administrativa bestämmelser om hemsändning av

utlänning, som här i riket beträddes med lösdriveri. Den första lagen i äm­

net kom till år 1914. I denna behandlades ingående, under vilka förutsätt­

ningar en utlänning på grund av kriminalitet eller asocialt levnadssätt skul­

le få nekas tillträde till riket eller avlägsnas härifrån, och förfarandet vid

sådan administrativ avvisning eller utvisning reglerades. Vid sidan om den

administrativa utvisningen förelåg även en befogenhet för Kungl. Maj :t att

förordna om utvisning av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens

intresse (s. k. politisk utvisning). Lagen innehöll icke några bestämmelser

om allmän utlänningskontroll. Någon sådan fanns heller icke vid lagens

tillkomst; utlänningar ägde utan passtvång fritt tillträde till riket och hade

rätt att utan särskilt tillstånd vistas här och inneha arbetsanställning.

Med stöd av ett fullmaktsstadgande i 1914 års lag genomfördes emellertid

under det första världskriget en allmän kontroll över utlänningar; passtvång

infördes och utlänning förbjöds i princip att utan tillstånd inresa till riket,

uppehålla sig här eller inneha arbetsanställning. Man torde från början ha

hyst förhoppningar om att denna utlänningskontroll skulle kunna avvecklas

vid en återgång till mera normala förhållanden efter krigets slut. Så blev emel­

lertid icke förhållandet. Den politiska och ekonomiska osäkerheten kvarstod

60

och transoceana länder förde en restriktiv invandringspolitik; härtill kom

att utlänningskontrollen ansågs nödvändig i kampen mot arbetslöshet under

det ekonomiskt tryckta läget i sintet av 1920-talet. Någon återgång till ett

friare folkutbyte mellan länderna kunde sålunda icke uppnås, och ä%en

vårt land nödgades bibehålla den under kriget tillkomna utlänningskontrol­

len, låt vara att denna under vissa perioder kunde avsevärt begränsas. Be­

stämmelserna om utlänningskontrollen, vilka alltså tillkommit i administra­

tiv ordning, sammanfördes år 1927 med stadgandena om utvisning av kri­

minella och asociala till en lag. Helt ville man dock icke uppgiva förhopp­

ningarna om att kunna avskaffa inskränkningarna i samfärdseln och återgå

till törkrigstidens förhållanden. Lagen gjordes därför provisorisk; även de

delar av den nya lagen, vilka ersatte 1914 års lag, fick alltså provisorisk ka­

raktär. Lagstiftningen har sedan efter hand förnyats och även vid några

tillfällen omarbetats. Den nu gällande lagen i ämnet antogs år 1945 och gäl­

ler — efter beslutade förlängningar — till utgången av juni 1954.

Den utlänningslag av provisorisk karaktär som sålunda gäller har efter

hand fått ökad praktisk betydelse till följd av att antalet utlänningar som sö­

ker sig till vårt land under senare år blivit avsevärt mycket större än tidigare

var vanligt. Medan hela antalet utlänningar i riket under en lång följd av år

före det andra världskriget höll sig mellan 15 000 och 25 000, har antalet

under och etter kriget stigit till det mångdubbla. Antalet var sålunda i maj

1945 inemot 195 000 och uppgick i juli 1946 till 116 000 och i juli 1952 till

267 000. För år 1953 kan, sedan medborgare i de nordiska länderna erhållit

tritt tillträde till riket, antalet icke exakt angivas. Av tillgängliga siffror

tramgär emellertid att antalet utlänningar som vistades i riket med uppe­

hållstillstånd den 1 juli 1953 översteg 100 000, vartill kommer alla som icke

behöver sådant tillstånd. Till jämförelse kan nämnas att antalet utlänningar

sysselsatta på den svenska arbetsmarknaden i juli 1952 var 121 000 och i

juli 1953 uppgick till 114 000.

Det betydligt ökade antal utlänningar som vistas i landet består delvis av

sådana som endast tillfälligt uppehåller sig här. I juli 1952 hade sålunda

något mer än hälften av utlänningarna vistats här kortare tid än tre måna­

der. Därjämte är det emellertid också fråga om utlänningar som varaktigt

bosätter sig i riket. Vårt land, som under tiden närmast före det första

världskriget hade en betydande utvandring, har numera blivit ett invand-

ringsland.

Mot den gällande utlänningslagen kan göras den principiella anmärk­

ningen att det råder en motsättning mellan å ena sidan de bestämmelser,

som går tillbaka till 1914 års lag och som har till syfte att reglera avvisning

och utvisning av kriminella och asociala utlänningar, och å andra sidan de

regler som sammanhänger med den generella utlänningskontrollen. I det

förra hänseendet är det i lagen noga angivet, under vilka förutsättningar ett

ingripande mot utlänningen får ske, och genom ett rättsligt förfarande med

möjlighet för utlänningen att vid beslut om utvisning klaga i högsta dom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

61

stolen har man eftersträvat att bereda utlänningen rättssäkerhet. Reglerna

om utlänningskontrollen bygger däremot principiellt på att en utlänning

icke utan tillstånd äger vistas i riket och i lagen anges icke närmare, under

vilka förutsättningar sådant tillstånd skall beviljas. Utlänningarnas rätts­

säkerhet tillgodoses här i huvudsak endast genom föreskrifter om den myn­

dighet som skall pröva skilda slag av tillståndsärenden. Beviljas utlänning

icke erforderligt tillstånd, måste han lämna landet. Därför föreligger också

vid sidan om utvisning ett särskilt institut för att avlägsna utlänning ur riket,

nämligen förpassning. De materiella förutsättningarna för förpassning är icke

angivna i lagen; den som icke har tillstånd att vistas här kan förpassas. Här­

av följer att det enligt lagen icke föreligger något formellt hinder mot att en

utlänning, som vid rättslig prövning funnits icke böra utvisas, därefter utan

angivet skäl vägras förlängning av sitt uppehållstillstånd och förpassas ur

riket.

Vid en omarbetning av lagen kan det vara anledning att undersöka om det

är möjligt att avlägsna denna inkonsekvens i lagens principiella byggnad.

Kommittén har berört denna fråga och därvid undersökt om lagens syfte

skulle kunna tillgodoses utan uppehållstillstånd. Enligt kommitténs mening

finge då utvisningsgrunderna utbyggas så att man skulle kunna utvisa så­

dana utlänningar som nu förmås att lämna landet genom att uppehållstill­

stånd vägras. Kommittén avvisar tanken på en sådan uppläggning av lagen

under framhållande av både praktiska synpunkter och rättssäkerhetshän-

syn. Vad kommittén föreslagit om att låta förpassningsinstitutet uppgå i

utvisning innebär icke heller något annat än ett formellt sammanförande av

dessa båda institut; den principiella motsättningen med hänsyn till grunden

för åtgärden kvarstår oförändrad.

Vid bedömande av det nu berörda spörsmålet måste beaktas att syftet med

de olika instituten för utlännings avlägsnande ur riket är helt olika. Reg­

lerna om utvisning av kriminella och asociala personer avser att ur riket

avlägsna personer som på grund av sina individuella egenskaper icke är

önskvärda. Det är naturligt att bedömandet härav bör ske genom ett rätts­

ligt förfarande. Den generella utlänningskontrollen däremot tar sikte på att

kontrollera och avväga tillströmningen av utlänningar till landet ur mera

allmänna synpunkter. I främsta rummet har det visat sig nödvändigt att

begränsa denna tillströmning ur försörj ningssynpunkter och av hänsyn till

bostadsförhållanden. Under oroliga tider har också ordnings- och säkerhets­

synpunkter gjort sig gällande. Det är alltså i den generella utlänningskon­

trollen icke i första hand fråga om ett kvalitativt bedömande av den en­

skilde utlänningen utan om en allmän begränsning av tillträdet till riket

och om förutsättningarna för undantag i de särskilda fallen från sådan be­

gränsning. Även ett bedömande av utlänningens personliga förhållanden kan

dock komma i fråga, då en restriktiv politik för tillträdet till riket upprätt-

hålles. Men det är då fråga om ett bedömande som sammanhänger med de

allmänna riktlinjerna för utlänningspolitiken, och detta bedömande bortfal­

ler, i den mån en friare utlänningspolitik föres. Förpassningsinstitutet är

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

62

nödvändigt för att den generella utlänningskontrollen skall kunna upprätt­

hållas. Då det icke är möjligt att i lagen reglera den materiella innebörden

av den aktuella utlänningspolitiken, är det icke heller möjligt att angiva

några materiella förpassningsanledningar i lagen. Det är alltså icke heller

möjligt att reellt sammanföra förpassning med utvisning.

Det uppställda spörsmålet begränsar sig således till om det föreligger till­

räckliga skäl att bibehålla utvisningsinstitutet, då utlänning ändå icke har

någon principiell rätt att vistas i riket och alltid kan förpassas ur riket,

därest han saknar tillstånd att uppehålla sig här. Det måste emellertid be­

aktas att utvisningen tillgodoser det varaktiga behovet av ett rättsligen reg­

lerat institut för att ur riket avlägsna personer som icke bör tillåtas att

vistas här. Även om kravet på tillstånd för vistelse i riket eftergives, kvarstår

alltså behovet av utvisning såsom ett permanent institut.

Av vad nu sagts framgår alltså att den angivna principiella motsättningen

i lagen icke kan avlägsnas. Den sammanhänger med att lagen på en gång

skall tillgodose skilda syften. Lagen skall både fylla behovet av ett varaktigt

system för att avlägsna kriminella eller eljest asociala utlänningar och bilda

underlaget för en med de ekonomiska konjunkturerna sammanhängande ut-

länningspolitik. Härav följer att såsom utvisningsanledning endast bör gälla

sådana omständigheter som under alla förhållanden och oavsett utlännings-

politikens växlingar bör medföra att utlänningen avlägsnas ur riket.

Beträffande den generella utlänningskontrollen har kommittén erinrat

om att från 1860-talet och fram till första världskriget ett fritt folkutbyte

rådde mellan vårt land och andra länder, och kommittén uttalar att idén

om det fria folkutbytet bör utgöra grundval för en ny utlänningslagstiftning.

Samtidigt är emellertid kommittén av den uppfattningen att i dagens läge

inskränkningar i de fria förbindelserna mellan folken är nödvändiga. Nå­

gon återgång i praktiken till det fria folkutbytet föreslås alltså icke.

Det torde tyvärr vara uppenbart att förutsättningar icke för närvarande

finnes för en på fritt folkutbyte grundad utlänningspolitik. De våldsamma

omstörtningar som krigsperioderna medfört i Europa och de svåra flyktings­

problem som vållats därav kommer att för lång tid framåt försvåra en åter­

gång till friare förhållanden. Å andra sidan måste beaktas att kontrollen

över utlänningars inresor och utresor, deras vistelse i landet och arbetsför­

hållanden skapar olägenheter för den enskilde och utgör en börda för det

allmänna. Då det råder fredliga förhållanden och en viss jämvikt i de län­

der, från vilka vi kan påräkna en utlänningsström av någon betydenhet,

minskar behovet av utlänningskontrollen. Denna får icke vara något själv­

ändamål: den bör, i all den utsträckning det kan ske utan fara för väsentliga

samhällsintressen, förenklas och nedskäras, så snart mera normala förbin­

delser mellan tolken kan upprättas. De goda erfarenheter som vunnits av

det friare folkutbytet med de nordiska grannländerna torde visa att avse­

värda fördelar kan uppnås genom en minskning av kontrollen. Alla torde

också vara eniga om att vårt land bör fullfölja en så fri utlänningspolitik

som vid varje tidpunkt visar sig möjligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

63

Med utgångspunkt från dessa överväganden synes det erforderligt att för

den framtid som nu kan överblickas bibehålla en lagstiftning, som inne­

fattar både ett permanent system av regler mot asociala utlänningar, gällan­

de under alla förhållanden, och sådana bestämmelser som erfordras för att

kunna hålla en mera generell utlänningskontroll. Såsom jag redan fram­

hållit bör denna kontroll icke betraktas som permanent; det bör finnas

möjligheter att nedskära och avlägsna den. Det är också av detta skäl som

den nuvarande lagen är provisorisk. Statsmakterna har vid lagens tillkomst

icke velat binda sig för att bibehålla utlänningskontrollen. Att av denna an­

ledning göra lagen provisorisk medför emellertid den olägenheten att även de

regler i lagen som bör vara av permanent natur får en tidsbegränsad giltig­

het. Härtill kommer, att en lagstiftning icke bör upprätthållas såsom ett provi­

sorium under alltför lång tid. Det nuvarande provisoriet har varat i 25 år och

någon tidpunkt för en fullständig avveckling kan tyvärr icke skönjas.

Behovet av variationer i den generella utlänningskontrollen torde hellre

böra tillgodoses på det sättet att tillämpningen av reglerna härom göres be­

roende på Kungl. Maj :ts förordnande. Lagen bör alltså, vid sidan om de

permanenta reglerna angående utlännings avlägsnande ur riket, innehålla

fullmakter som ger Kungl. Maj:t möjlighet att låta utlänningskontrollen få

större eller mindre omfattning alltefter de ekonomiska och politiska förhål­

landena i världen. Att Kungl. Maj :t härvid kommer att, i samband med

anslagsäskanden eller på annat sätt, inhämta riksdagens mening torde ligga

i sakens natur. Detta sker redan nu och torde ha större betydelse för utfor­

mandet av den aktuella utlänningspolitiken än de med flera års mellanrum

återkommande förlängningarna av lagens giltighet. Med en sådan anord­

ning som nu förordats bortfaller alltså skälet att giva lagen tidsbegränsad

giltighet.

Beroende på vistelsens varaktighet kan bland utlänningarna i riket tre

grupper urskiljas. Till en första grupp kan hänföras sådana som endast gör

korta besök, t. ex. turister, handelsresande och säsongarbetare. En andra

grupp består av sådana som stannar en längre tid men som icke har för

avsikt att för framtiden bosätta sig i riket. Hit kan hänföras en ej ringa

grupp av yngre arbetstagare, huvudsakligen från de nordiska grannländer­

na. En tredje grupp bildas av de personer som stadigvarande bosätter sig

här, vare sig detta beror på att de såsom politiska flyktingar nödgats lämna

sitt hemland eller eljest på grund av släktförbindelser eller ekonomiska mo­

tiv eller av andra skäl önskar invandra hit.

Även om det naturligtvis icke alltid är möjligt att i praktiken göra någon

klar skillnad mellan utlänningar enligt en sådan gruppindelning, är det

dock tydligt att olika synpunkter gör sig gällande i lagstiftningen beträf­

fande de typiska fallen inom varje grupp. Turisttrafik och andra kortare

besök underlättas för närvarande genom att utlänning, som icke är under­

kastad viseringstvång, får vistas här tre månader utan uppehållstillstånd.

Härigenom har sålunda särskilda synpunkter i fråga om den första grup­

pen beaktats.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Skillnaden mellan å ena sidan utlänningar som gör kortare eller längre

besök i riket utan att förlora sin huvudsakliga anknytning till hemlandet

samt å andra sidan politiska flyktingar och andra invandrare har även i

några hänseenden satt sin prägel på gällande lag. Vissa särbestämmelser

upprätthålles sålunda till skydd för politiska flyktingar, och vidare angives

helt allmänt i lagen att den tid en utlänning vistats i riket skall beaktas både

vid tillståndsgivning och vid prövning av ärende om utvisning.

Vid en omarbetning av utlänningslagen är det främst angeläget att stärka

de rättsliga garantierna och tillgodose trygghetsbehovet för politiska flyk­

tingar och andra utlänningar som mera stadigvarande bosätter sig i landet.

Detta har också vid kommitténs bearbetning av lagen varit en huvudsyn­

punkt. Den ökade invandringen har nämligen medfört att de särskilda pro­

blem som sammanhänger med dessa utlänningsgruppers förhållanden fått

en långt större betydelse än tidigare. Det är uppenbart att rätten att kvar-

stanna i riket är av en helt annan vikt för utlänningar som en längre tid

varit bosatta här än för turister och mera tillfälliga besökande. Även för

den som vistats här någon tid men alltjämt har sin huvudsakliga anknyt -

ning till sitt hemland betyder det mindre, om han vägras tillstånd att kvar-

stanna, än vad det gör för den som av någon anledning lämnat sitt hemland

för att söka sig en ny boningsort i vårt land. För politisk flykting kan frå­

gan om rätten att kvarstanna vara en livsfråga.

Denna skillnad mellan olika kategorier av utlänningar har också betydelse

i fråga om arbetstillstånd. De arbetstagare som alltjämt har huvudsaklig

anknytning till hemlandet utgör ett mera rörligt skikt inom arbetsmark­

naden. Det är möjligt att låta dem vara underkastade de konjunkturmässiga

växlingarna på arbetsmarknaden utan att därigenom göra dem någon större

orätt. En vägrad förlängning av arbetstillstånd har för dem i främsta rum­

met en ekonomisk betydelse; de kan därigenom bli nödsakade att åter­

vända till sitt hemland. Av en helt annan betydelse är denna fråga för den

som är varaktigt bosatt i riket och här har sitt hem, familj, släktförbindelser

etc. Det måste krävas starka skäl för att sådana utlänningar skall kunna

tvingas att lämna landet, och på arbetsmarknaden bör det icke göras skillnad

mellan dem och svenska medborgare.

Vad särskilt angår politiska flyktingar har vårt land sedan gammalt tagit

särskild hänsyn till deras skyddsbehov, då det gällt frågor om vistelse och

arbetsanställning i riket, och därför har politiska flyktingar intagit en mer

gynnad ställning än andra utlänningar. Frågan om politiska flyktingar har

under senare år fått ökad aktualitet och, såsom jag i det följande skall

närmare utveckla, har försök gjorts att åstadkomma en internationell över­

enskommelse rörande politiska flyktingars ställning. Enligt min uppfatt­

ning är det en mycket angelägen uppgift i en ny utlänningslagstiftning att

utvidga och förstärka rättsskyddet för politiska flyktingar. Deras särställ­

ning är starkt motiverad ur både humanitära och demokratiska synpunkter,

till denna viktiga fråga skall jag återkomma i olika sammanhang såväl vid

skilda lagrum i det här föreliggande förslaget som vid den kommande be­

handlingen av lagstiftningen om utlämning av förbrytare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

65

De allmänna synpunkter rörande utlänningslagstiftningen som nu angivits

kan i olika hänseenden inverka på en ny lag i ämnet. I det följande skall

jag upptaga några huvudfrågor, som i första hand påkallar ett ställnings­

tagande.

Kommittén har ingående behandlat frågan om ytterligare differentie­

ring av tillståndstyper, som användes beträffande utlännings in­

resa och vistelse i riket. Sålunda har kommittén föreslagit införande av ett

uppehållstillstånd utan tidsbegränsning, benämnt bosättningstillstånd. Vi­

dare har kommittén diskuterat frågan om ett särskilt tillstånd för tillfälliga

besök i landet. Detta tillstånd, kallat besökstillstånd, skulle icke kunna för­

enas med arbetstillstånd och icke heller eljest medföra någon rätt att här

taga arbete eller bedriva näringsverksamhet. Kommittén avvisar emellertid

tanken att införa ett särskilt besökstillstånd.

Frågan om de typer av tillstånd som kommer till användning och den

närmare utformningen av dessa tillstånd är ett praktiskt spörsmål som

beror på behovet att uppställa olika villkor för skilda kategorier av utlän­

ningar. Både av hänsyn till utlänningarna och av praktiska administrativa

skäl bör tillståndstyperna bilda ett så enkelt system som möjligt, och varje

slag av tillstånd bör giva ett klart uttryck åt de rättigheter som därigenom

tillerkännes utlänningen.

Vad först angår frågan om ett särskilt besökstillstånd framgår av vad

kommittén anfört att något egentligt behov av en sådan ny typ av tillstånd

icke föreligger samt att de administrativa lättnader, som kan vinnas med

ett tillstånd av denna enklare typ, uppväges av praktiska olägenheter i

andra hänseenden» särskilt beträffande arbetstillstånd. Det torde också

vara möjligt att inom ramen för gällande tillståndssystem tillgodose alla de

önskemål om kontroll över utlännings arbetsanställning som finnes befo­

gade, och någon utökning av tillståndstyperna för detta ändamål är alltså

icke behövlig.

Huvudfrågan i detta sammanhang är införandet av ett uppehållstillstånd

utan tidsbegränsning. Kommittén har framhållit att lämpligheten härav icke

kan bedömas utan att samtidigt frågan om möjligheterna att bryta upp

ett sådant tillstånd tages i betraktande, och kommittén uttalar att införandet

av uppehållstillstånd utan tidsbegränsning förutsätter att sådant tillstånd

skall kunna brytas även på annat sätt än genom utvisning på nuvarande

grunder. Från denna utgångspunkt har kommittén utarbetat ett förslag som

innefattar vidsträckta möjligheter att återkalla bosättningstillstånd och

som dessutom, såsom en konsekvens därav, leder till att även tidsbegrän­

sade uppehållstillstånd — till skillnad från vad nu gäller — skall kunna

återkallas även på annat sätt än genom utvisning.

Både inom kommittén och i yttrandena har delade meningar kommit till

uttryck beträffande de föreslagna bosättningstillstånden. Två av de sak­

kunniga, som kommittén haft att samråda med, har sålunda tillstyrkt för­

slaget om bosättningstillstånd endast under den uttryckliga förutsättningen

att utlänningens bosättning här i riket påtagligen blir till gagn för samhället

samt att stora fordringar uppställes för tillståndets erhållande.

5

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 41.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Avgörande för om uppehållstillstånd utan tidsbegränsning bör införas och

vad som i så fall bör gälla om återkallelse av sådant tillstånd bör självfallet

vara behovet av en ny tillståndstyp. Det är alltså nödvändigt att klargöra,

för vilka grupper av utlänningar denna nya typ av tillstånd skulle komma

iill användning. Härvid torde man i stort sett kunna välja mellan två olika

möjligheter. Den ena är att införa ett icke tidsbegränsat tillstånd, som är

avsett för en betydande del av utlänningarna i landet och som skulle läm­

nas utan några större fordringar och utan noggrannare prövning. Ett sådant

uppehållstillstånd, gällande tillsvidare, måste kunna återkallas, så snart

anledning föreligger att icke längre tillåta utlänningen att vistas i landet.

Det måste finnas möjlighet till återkallelse även av konjunkturbetonade skäl.

Den andra utvägen är att införa en ny typ av uppehållstillstånd, avsedd att

meddelas endast åt sådana utlänningar som efter närmare prövning till-

låtes att mera stadigvarande stanna i landet. Det skulle sålunda i detta fall

vara fråga om ett verkligt tillstånd till bosättning, och utlänningens rätt att

kvarbliva i landet och här vinna sin utkomst bör då självfallet icke vara be­

roende av konjunkturväxlingar. Tillståndet bör sålunda kunna brytas en­

dast på sådana skäl som under alla förhållanden och oavsett situationen på

arbetsmarknaden kan leda till utvisning. Såsom kommittén framhåller kan

ett tillstånd av denna typ komma till användning endast för ett mindre

antal av utlänningarna i landet.

Kommitténs förslag innebär en kompromiss mellan dessa båda alternativ.

I viss utsträckning har kommittén sökt frigöra de föreslagna bosättningstill-

stånden från påverkan av skiftande konjunkturer. Förslaget medför emeller­

tid en betydande utbyggnad av möjligheterna till återkallelse, och tydligt

är att kommittén tänkt sig att den nya tillståndstypen skall komma till an­

vändning för en avsevärd del av utlänningarna i landet.

I detta förslag ligger alltså en viss förskjutning av utlänningskontrollen

från förhandsprövning till efterföljande bedömning. Det torde vara tvivel­

aktigt om detta är en önskvärd utveckling. Tvärtom torde böra eftersträvas

att utlänningskontrollen i möjligaste mån koncentreras till att vara en in-

vandringskontroll och alltså sättes in på ett så tidigt stadium av utlänning­

ens vistelse i landet som möjligt. Utlänningar som vistats länge i landet bör

så långt är möjligt beredas en tryggad ställning och icke vara underkastade

konjunkturmässiga växlingar i utlänningspolitiken.

Ur mera allmänna synpunkter torde det icke föreligga behov av ett uppe­

hållstillstånd utan tidsbegränsning, avsett att användas för det stora fler­

talet utlänningar. Dess värde för utlänningarna själva blir ganska begränsat,

då det lätt kan återkallas. De administrativa lättnader som skulle kunna

vinnas genom denna tillståndstyp kan icke vara avgörande. En administra­

tiv förenkling bör i stället eftersträvas genom att uppehållstillstånd efter

hand gives för längre tid och att sådana grupper av utlänningar, vars uppe­

håll här i regel icke behöver begränsas, befrias från skvldighet att ha uppe­

hållstillstånd.

Däremot kan det vara påkallat att införa en ny typ av uppehållstillstånd

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

67

lör en mindre grupp av utlänningar, nämligen sådana som vistats här så

lång tid att deras personliga förhållanden kan närmare prövas. I sådana

fall är del möjligt att ge dem ett löfte att de får på allvar slå sig ned i landet

— ett bosättningstillstånd. Tydligt är nämligen att den starkare invandring­

en för mera stadigvarande bosättning under senare år framkallat ett behov

av en uppdelning av uppehållstillstånden, så att man skall kunna särskilja

de utlänningar som på allvar slår sig ned i landet från de grupper av

utlänningar som har en lösare och av arbetsmarknadens konjunkturer bero­

ende anknytning till landet samt bereda den förra gruppen en mera tryggad

ställning.

Av det tidigare anförda följer att utlänning som erhållit bosättningstill­

stånd bör kunna tvingas att lämna landet endast enligt de regler som är av­

sedda att gälla under alla förhållanden, oavsett konjunkturväxlingar. Det

givna löftet att få bosätta sig i riket bör i princip icke heller eljest kunna

återtagas, liksom ej heller någon anledning föreligger att ändra bestämmel­

serna om tidsbegränsade uppehållstillstånd så att dessa skulle kunna åter­

kallas. Vad nu sagts utesluter icke att en viss översyn av de nu gällande ut-

visningsskälen kan vara behövlig. Till denna fråga skall jag återkomma i

redogörelsen för förslaget.

Med den innebörd och användning av bosättningstillstånd som nu angivits

torde de betänkligheter ur säkerhetssynpunkt som anförts av bland andra

länsstyrelsen i Kopparbergs län delvis vara beaktade. Det kan i detta hän­

seende vidare framhållas att även de utlänningar som genom bosättnings­

tillstånd beredes en mera stadigvarande rätt att vistas i riket bör vara under­

kastade s. k. politisk utvisning, när så påkallas av hänsyn till rikets säker­

het. Därigenom är det möjligt att ur landet avlägsna dem som ägnar sig åt

illegal verksamhet.

Om bosättningstillstånd alltså erhåller en mera begränsad användning,

torde några invändningar icke kunna göras mot att denna tillståndstyp

även innefattar ett obegränsat arbetstillstånd.

Beträffande den centrala administreringen av tillstånds­

frågor har kommittén förutsatt att det liksom hittills skall finnas en cen­

tral utlänningsmyndighet, som har ledningen av utlänningskontrollen. Vid

sidan om denna myndighet skall utlänningsnämnden kvarstå som ett själv­

ständigt organ med i huvudsak oförändrade uppgifter.

Förslaget i denna del har berörts i några yttranden och därvid har redo­

visats tvekan om behövligheten av en särskild central myndighet för utlän­

ningsärendena. Även bibehållandet av utlänningsnämnden har ifrågasatts.

Det torde emellertid vara uppenbart att en central myndighet i den ena

eller andra formen icke kan undvaras för ledningen av utlänningskontrol­

len. Tidigare var denna uppgift anförtrodd åt socialstyrelsen. Utlännings-

kommissionen tillkom under andra världskriget, då ett stort antal utlän­

ningar vistades i landet och utlänningsärendena fick en sådan omfattning

att de icke lämpligen kunde skötas av en byrå inom socialstyrelsen. Huru­

vida även i fortsättningen en särskild, fristående myndighet är behövlig för

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

denna uppgift eller om det icke lämpligen kan uppdragas åt socialstyrelsen

eller något annat centralt ämbetsverk att vara central utlänningsmyndig-

het, torde i detta sammanhang böra lämnas öppet. Det är här tillräckligt

att utgå från att en central utlänningsmyndighet skall bibehållas, och det

bör liksom hittills ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma, vilken myn­

dighet som skall vara central utlänningsmyndighet.

Såsom kommittén förordat torde även utlänningsnämnden böra bibehål­

las. Dess betydelse för att bereda utlänningar rättsskydd och skapa förtro­

ende för myndigheternas åtgärder bör icke underskattas. Nämndens verk­

samhet möjliggör även att besvärsärenden kan avlastas från Kungl. Maj :t.

Beträffande handläggningen av tillståndsfrågor är det största problemet,

i vad mån en decentralisering från den centrala utlänningsmyndigheten

kan åstadkommas. Till detta problem skall jag återkomma i det följande.

I fråga om arbetstillstånd uppkommer därjämte ett speciellt spörsmål,

nämligen huruvida och på vad sätt arbetsmarknadsmyndigheterna bör in­

kopplas. Kommittén har föreslagit, att ärenden rörande arbetstillstånd lik­

som hittills skall avgöras av den centrala utlänningsmyndigheten. Vid hand­

läggningen skall myndigheten samråda med arbetsmarknadsstyrelsen och

denna skall i ärenden av principen betydelse eller eljest av större vikt be­

reda sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare inom verksam­

hetsområdet tillfälle att uttala sig.

I flertalet yttranden har detta förslag tillstyrkts eller lämnats utan erin­

ran, under det att i några yttranden uttalas att arbetsmarknadssynpunkter

bör beaktas i högre grad än som skett i kommitténs förslag. Sålunda hävdar

bland andra arbetsmarknadsstyrelsen att arbetstillståndsgivningen bör till­

komma arbetsmarknadsmyndigheterna, under det att övrig utlänningskon­

troll bör anförtros någon annan centralmyndighet.

Frågor om uppehållstillstånd och arbetstillstånd hänger emellertid nära

samman. Ej sällan utgör arbetstillstånd den nödvändiga förutsättningen för

att utlänningen skall ha någon praktisk möjlighet att kvarbli i landet. Å

andra sidan är frågan om utlännings arbetstillstånd endast ett av de

spörsmål som kräver bedömande i ett utlänningsärende. Vidare förekom­

mer det utlänningsärenden, i vilka frågan om arbetsanställning icke är

aktuell. En uppdelning av beslutanderätten på det sätt som arbetsmark­

nadsstyrelsen förordat skulle leda till betydande olägenheter. Det är visser­

ligen nödvändigt att arbetsmarknadssynpunkter får ett väsentligt infly­

tande på utlänningsärendenas avgörande. Detta torde emellertid liksom

hittills kunna uppnås genom samråd mellan vederbörande myndigheter.

Även intresseorganisationerna på arbetsmarknaden bör på sätt kommittén

föreslagit erhålla inflytande på behandlingen av ärenden angående arbets­

tillstånd.

Vad härefter angår frågan om decentralisering av utlännings­

ärendenas handläggning har utöver kommitténs förslag en särskild utred­

ning verkställts inom inrikesdepartementet och redovisats i en där upprät­

tad promemoria. De förslag som kan övervägas är — förutom bibehållande

Kungl. May.ts proposition nr 41.

69

i huvudsak av gällande ordning för ärendenas handläggning — att decen­

tralisera handläggningen antingen enligt kommitténs förslag eller, såsom

i promemorian närmare utvecklas, mera fullständigt (total decentralise­

ring). Kommittéförslaget innebär att länsstyrelserna i viss utsträckning

övertager uppgifter från den centrala utlänningsmyndigheten, vilken dock

bibehåller ledningen och kontrollen över utlänningsärendenas handläggning

och själv avgör principiellt viktiga och mera svårbedömda ärenden. En

total decentralisering skulle innebära att utlänningsärendena, frånsett ett

— i och för sig betydande -— antal ärenden av mera speciell natur, helt

överfördes till länsstyrelserna och att den centrala utlänningsmyndigheten

icke i första hand tog befattning med några sådana ärenden men väl genom

råd och anvisningar uppdrog riktlinjerna för utlänningspolitiken samt fun­

gerade såsom besvärsinstans. Av promemorian framgår att en decentralise­

ring, vare sig den sker enligt det ena eller andra alternativet, skulle med­

föra vissa kostnader.

Den handläggning av vissa tillståndsärenden hos polismyndighet, som

sker med stöd av den nuvarande lagen, innebär icke att den lokala myndig­

heten tillerkänts någon verklig prövningsrätt; denna myndighet äger näm­

ligen endast befogenhet att i alldeles klara fall meddela tillstånd. Det är

emellertid en stor del av tillståndsärendena som på detta sätt handlägges

lokalt, för närvarande omkring 60 procent.

Det torde vara otvivelaktigt att en decentraliserad handläggning av utlän­

ningsärendena skulle medföra betydande fördelar. Av vikt är i främsta

rummet, att med decentraliseringen följer bättre möjligheter för utlän­

ningen att nå direkt kontakt med den beslutande myndigheten och att

därmed också vinnes ett ökat utrymme för hänsynstagande till de särskilda

omständigheterna i det speciella fallet. Det synes därjämte vara lämpligt

ur principiella synpunkter, att behandlingen av utlänningsärendena sker

av den vanliga lokala administrationen. Även ur beredskapssynpunkt fram­

står en decentraliserad handläggning som önskvärd.

Ehuru sålunda starka skäl talar för en decentralisering och då företrädes­

vis för en såvitt möjligt total decentralisering, föreligger dock vissa svå­

righeter att genomföra en sådan. För ärendenas handläggning är det nöd­

vändigt att äga tillgång till ett aktmaterial rörande utlänningarna i landet,

och detta aktmaterial kan svårligen samlas och förvaras på annat sätt än

hos en central myndighet. Med det stora antal ärenden det här gäller upp­

kommer därför arbetstekniska svårigheter, om ärendenas handläggning

skall ankomma på länsstyrelse. Härtill kommer att en sådan anordning

skulle draga med sig kostnadsökningar, som icke med säkerhet kan beräk­

nas men som under nuvarande förhållanden i promemorian uppskattats

till omkring 300 000 kronor om året vid total decentralisering och omkring

170 000 kronor om året vid partiell decentralisering enligt kommitténs för­

slag.

På grund av dessa praktiska svårigheter, som gör sig särskilt gällande i

nuvarande läge med ett stort antal utlänningar i landet och ovissa fram­

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

tidsutsikter, har jag icke ansett mig böra föreslå, att någon ytterligare

decentralisering för närvarande genomföres. Med hänsyn till de obestridli­

gen tungt vägande skäl, som anförts till förmån för decentralisering, bör

dock möjligheten hållas öppen att senare vid lämpligt tillfälle genomföra

en sådan åtgärd. För att därvid denna fråga skall kunna omprövas utan

lagändring, torde Kungl. Maj :t böra erhålla fullmakt att helt eller delvis

överflytta handläggningen av ärenden från den centrala utlänningsmyndig-

heten till annan myndighet, i första hand till länsstyrelse. En dylik fullmakts-

delegering ligger helt i linje med nuvarande lagstiftning och praxis.

Utvisning på grund av brott, som utlänning begått här i riket,

ankommer enligt gällande lag på länsstyrelse. Mot länsstyrelses beslut om

utvisning kan utlänningen fullfölja talan till högsta domstolen. Fråga om

utvisning upptages av länsstyrelse först då den dom, varigenom utlänningen

fällts till ansvar, vunnit laga kraft.

Att samhällsreaktionen mot en utlänning, som begår brott här, på detta

sätt är splittrad på skilda förfaranden hos olika myndigheter medför otvivel­

aktigt allvarliga olägenheter. Framför allt är den gällande ordningen olämp­

lig med hänsyn därtill att domstolen, som i mål om ansvar för brott av den

beskaffenhet att utvisning kan följa, regelmässigt har tillgänglig fullständig

utredning om den tilltalades personliga förhållanden och som har att under­

söka vilka åtgärder som erfordras för den brottsliges tillrättaförande, måste

fatta beslut härom utan att veta om denne blir utvisad. Länsstyrelsen å

sin sida har i regel sämre möjligheter att bedöma utlänningens personliga

förhållanden. Med hänsyn till det nu anförda har jag funnit mig böra un­

dersöka, om icke frågan om utlännings avlägsnande ur riket på grund av

här begånget brott kunde avgöras av den domstol, som har att pröva frå­

gan om ansvar för brottet. Så har denna fråga reglerats i viss utländsk

lagstiftning, t. ex. i Danmark och Schweiz.

Kommittén, som behandlat spörsmålet om handläggning av utvisnings-

frägor vid domstol, har konstaterat att beträffande utvisning på grund av

brott här i riket vissa skäl talar för en handläggning vid domstol. I fråga

om andra utvisningsärenden vore det emellertid icke lämpligt att överföra

handläggningen från länsstyrelse till domstol. Eftersom det enligt kom­

mitténs uppfattning skulle medföra väsentliga nackdelar att fördela beslu­

tanderätten i utvisningsärenden mellan domstol och länsstyrelse, föreslår

kommittén att prövningen av båda ärendesgrupperna skall kvarbliva hos

länsstyrelse.

Mot vad kommittén sålunda anfört kan emellertid framhållas att en frå­

ga om utvisning på grund av brott här i riket har ett naturligt samband

med den vid domstolen handlagda frågan om ansvar för brottet och är av

annan beskaffenhet än övriga slag av utvisningsärenden. De senare åter

har i stor utsträckning en likartad karaktär som de socialvårdsärenden

länsstyrelse eljest handlägger, t. ex. lösdrivar-, alkoholist- och fattigvårds-

ärenden.

Ett skäl mot att överföra utlänningsärendena till domstol är att denna

stundom icke kan i förväg bedöma möjligheterna att verkställa ett beslut

71

om utlänningens avlägsnande ur riket. Särskilt om utlänningen kan åbe­

ropa politiskt flyktingskap, kan det alltså föreligga en ovisshet rörande be­

slutets verkställbarhet. Samma olägenhet föreligger emellertid redan nu;

länsstyrelse och högsta domstolen fattar beslut om utvisning utan att sam­

tidigt pröva frågan om verkställighet av beslutet. I sådana fall då verkstäl-

iighetshindret är notoriskt, och detta torde praktiskt sett gälla om politiska

flyktingar, vållar det icke större svårigheter för domstol än för annan myn­

dighet att redan i förväg taga hänsyn därtill.

Ur rättssäkerhetssynpunkt synes en domstolsbehandling av utvisnings-

ärenden i brottmål vara en förbättring. Strävanden att tillgodose utlännings

rättsskydd i utvisningsförfarandet är av gammalt datum. I den gällande

lagen har de kommit till uttryck, bl. a. genom utlänningens rätt till biträde

vid förhör och genom hans rätt att fullfölja talan till högsta domstolen. Ut-

länningskommittén har också på olika sätt sökt tillgodose rättssäkerhets­

synpunkter i utvisningsförfarandet och har sålunda med hänvisning till

dylika synpunkter föreslagit att lekmän skulle medverka i länsstyrelse vid

handläggning av dylika ärenden. Det förhåller sig emellertid otvivelaktigt

så, att sådana åtgärder endast innebär ett ofullständigt efterliknande av

domstolsprocessen. Det bästa sättet att tillgodose dessa synpunkter är att

överföra ärendena till domstol. Det torde också vara självklart att, om dom­

stol erhåller befogenhet att avgöra frågor om utlännings avlägsnande ur

riket, de tillståndsbeviljande myndigheterna är skyldiga att taga erforder­

lig hänsyn till domstols avgörande.

Att en prövning av utvisningsfrågan samtidigt med ansvarsfrågan vid

domstol skulle innebära väsentliga fördelar såväl i fråga om bestämmandet

och samordningen av de olika samhällsreaktionerna på grund av ett brott

som ock ur administrativ synpunkt är alltså tydligt. Vad den administrativa

synpunkten angår förtjänar särskilt framhållas, att utvisningsfrågans hand­

läggning vid domstol medför en minskad arbetsbelastning icke blott för

länsstyrelsernas tjänstemän utan även för polismyndigheterna. Vidare är

att märka, att behovet av särskilt biträde åt utlänningen i utvisningsären-

det bortfaller.

Prövningen av fråga om utvisning på grund av brott torde alltså böra

överflyttas från länsstyrelse till domstol. Av domstolen beslutad åtgärd sy­

nes lämpligen böra erhålla en särskild benämning: förvisning. Till den

närmare utformningen av stadgandena härom skall jag återkomma vid

genomgången av de särskilda bestämmelserna i förslaget.

Om sålunda de viktigaste ärendena om utlännings avlägsnande ur riket på

grund av kriminalitet överföres till domstol, torde tillräckliga skäl icke

föreligga att för de därefter hos länsstyrelse återstående utvisningsärende-

na närmare överväga frågan om lekmäns medverkan i länsstyrelse. Denna

fråga får prövas i annat sammanhang.

Kommitténs förslag att talan mot länsstyrelses beslut i u t-

visningsärenden skall fullföljas till den centrala utlänningsmyndig-

heten har i flertalet yttranden lämnats utan erinran. Förslaget i denna del

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

innebär att klagan i utvisningsärenden icke längre skall föras i högsta dom­

stolen. Det kan erinras om att processlagberedningen föreslog att dessa ären­

den skulle fullföljas från länsstyrelse till hovrätt. Såsom en tredje, tänkbar

möjlighet erbjuder sig att fullföljden, liksom i fråga om åtskilliga andra

av länsstyrelse fattade beslut, sker till regeringsrätten.

Ett skäl att följa kommitténs förslag är sambandet mellan avvisnings-

och utvisningsärendena. Dessa torde till stor del röra samma kategorier av

utlänningar, och det torde vara uppenbart att avvisningsåtgärderna måste

stå under den centrala utlänningsmyndighetens ledning och att fullföljd i

dessa ärenden därför bör ske till denna myndighet. Härtill kommer det

samband som även, under nuvarande förhållanden, måste råda mellan ut­

visning och förpassning. Det skäl som företrädesvis talat för att utvisnings­

ärendena skall överprövas i domstolsväg, nämligen att de flesta fallen av

utvisning grundas på att utlänningen begått brott här i riket, har bortfallit

genom tillkomsten av förvisning. Mot att låta fullföljden gå till regerings­

rätten talar denna domstols stora arbetsbelastning. Av nu angivna skäl bi­

träder jag kommitténs förslag.

Härefter skall jag övergå till att redogöra för de särskilda bestämmelserna

i det inom departementet upprättade förslaget. Detta skiljer sig både i sak

och till form från kommitténs förslag. Det torde emellertid icke vara nöd­

vändigt, att jag här söker giva en fullständig redogörelse för stadgandena i

kommittéförslaget. Skillnaden mellan detta och det inom departementet

upprättade lagförslaget framgår i huvudsak av vad jag anfört i det föregå­

ende och kommer i vissa avseenden att beröras i det följande. I övrigt hän­

visas till betänkandet.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Lagens rubrik och uppställning.

I enlighet med vad kommittén föreslagit torde lagens rubrik lämpligen

böra förkortas till den allmänt brukliga benämningen »utlänningslag».

I fråga om den allmänna uppställningen företer förslaget åtskilliga för­

ändringar i förhållande till den gällande lagen. I förslaget har först upptagits

några inledande bestämmelser av allmän karaktär. Därefter följer tre av­

snitt med regler angående pass och anmälningsskyldighet, angående till­

stånd till inresa och uppehåll i riket samt angående arbetstillstånd. Gemen­

samt för de i dessa avsnitt upptagna bestämmelserna är, att de för sin till-

lämpning förutsätter ett förordnande av Konungen. Härefter kommer be­

stämmelser angående utlännings avlägsnande ur riket, fördelade efter de

olika formerna för avlägsnande: avvisning, förpassning, förvisning och ut­

visning. Reglerna i dessa avsnitt tillhör utom förpassningen den del av ut­

länningslagstiftningen, som är avsedd att gälla utan särskilt förordnande,

under det att förpassning förutsätter att tillståndsreglerna satts i tillämp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

73

ning. Efter detta följer ett avsnitt med bestämmelser om särskilda tvångs­

åtgärder, d. v. s. om utlännings tagande i förvar och ställande under upp­

sikt. Sedan har upptagits regler angående förfarandet i ärenden rörande ut­

lännings avlägsnande från riket: förhör, fullföljd av talan, återbrytande

av beslut och verkställighet. Därpå följer bestämmelser om ansvar och

ersättningsskyldighet samt slutligen ett avsnitt med rubriken »Särskilda be­

stämmelser».

Enligt kommitténs förslag skall stadganden rörande politiskt flyktingskap

sammanföras i ett särskilt kapitel. Ehuru detta kapitel innehåller särbe­

stämmelser, som avviker från vad som i allmänhet gäller om utlännings

förhållanden, innehåller förslaget icke i andra delar några hänvisningar

till kapitlet, då dylika hänvisningar enligt kommitténs mening skulle tynga

lagtexten alltför mycket. Avsaknaden av dessa hänvisningar kan emellertid

göra lagen svårläst och för min del anser jag det bättre att icke samman­

föra bestämmelserna på sätt kommittén föreslagit.

Inledande bestämmelser.

1

§•

Kommittén föreslår, att den nya lagen inledes med en bestämmelse, vari

föreskrives, att utlänning äger utan andra inskränkningar än lagen stadgar

samma rätt som svensk medborgare att inresa till riket, att här uppehålla

sig och välja vistelseort, att här antaga eller inneha anställning i annans

tjänst samt att lämna riket. Kommittén framhåller, att även om inskränk­

ningarna i dagens läge komme att bli väsentliga, stadgandet dock kunde bli

betydelsefullt som ett rättesnöre för myndigheterna vid tillämpningen. Det

kunde också medföra ett stärkande av utlänningarnas rättsställning.

Länsstyrelserna i Värmlands och Jämtlands län, kriminalpolisintendenten

i Stockholm, landsfogdarna i Gävleborgs och Jämtlands lån och landsfiska­

len i Tierps distrikt gör invändningar mot att idén om fritt folkutbyte kom­

mer till sådant direkt uttryck i lagen som skett i denna paragraf. Länssty­

relsen i Jämtlands län anser sålunda stadgandet knappast motsvara något

behov, enär med förslagets utformning i övrigt utlänning tillförsäkrats en

ställning, som icke lämnade mycket i övrigt att önska i fråga om rättsskydd

och rättssäkerhet. Länsstyrelsen i Värmlands län, som anför liknande

synpunkter, påpekar att stadgandet kunde medföra avsevärda olägen­

heter bl. a. genom att åt utlänningar ge föreställning om en nära nog obe­

gränsad rörelsefrihet här i landet, något som icke motsvarades av verkliga

förhållandet. Kriminalpolisintendenten i Stockholm uttalar, att redan

tanken på ett förverkligande av idén om det fria folkutbytet för närvarande

måste anses utopisk och att principuttalandet i

1

§ av förslaget därför gåve

en fullständigt felaktig bild av utlänningslagstiftningen. Det förhållandet

att en utlänning vore jämställd med svensk medborgare — i den mån hans

rörelsefrihet icke i lag eller författning begränsades — vore enligt kriminal-

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

77

Det i konventionen upptagna förbudet mot avvisning och utvisning in­

nehåller att flykting icke må avvisas eller utvisas till gränsen mot område,

varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, na­

tionalitet, tillhörighet till viss folkgrupp eller politiska åskådning. Denna

bestämmelse må likväl icke åberopas av flykting, vilken det föreligger skä­

lig anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet, där han

uppehåller sig, eller vilken, med hänsyn till att han genom lagakraftägan-

de dom har dömts för synnerligen grovt brott, utgör en samhällsfara i

sagda land.

Även kommittéförslaget innehåller bestämmelser, vilka förbjuder en så­

dan verkställighet av avvisning eller utvisning, att utlänning sändes till

land där han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse. Och även kom­

mittéförslaget upptar vissa undantag för sådana fall, då utlänningen begått

grova brott och därför utgör en samhällsfara. Då de av kommittén föreslag­

na bestämmelserna om politiskt verkställighetshinder är avsedda att gälla

för alla utlänningar, saknar det i detta hänseende betydelse att kommit­

téns definition av politisk flykting icke helt överensstämmer med konven­

tionen. Icke heller i något annat hänseende synes denna skillnad behöva

här beaktas. Konventionen kan uppenbarligen icke hindra att utlänning er­

håller en gynnsammare behandling än vad som fordras enligt konventio­

nen. Kommittéförslagets definition av begreppet politisk flykting tjänar hu­

vudsakligen syftet att möjliggöra en särskild administrativ ordning för hand­

läggning av vissa ärenden om flyktings rätt att kvarbliva i landet. Detta är

en konventionen ovidkommande fråga.

Av vad nu anförts framgår alltså att en reglering av politiskt flykting­

skap i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget står i god

samklang med konventionen.

Såsom jag redan förut framhållit är det av stor principiell betydelse, att

lagen tillgodoser behovet av skydd åt politiska flyktingar. Bland de grund­

läggande bestämmelserna i lagen bör därför upptagas en principdeklaration

om asylrätten. Det är emellertid icke möjligt att stadga någon ovillkorlig

rätt för politisk flykting att erhålla asyl här; det kan av hänsyn till rikets

säkerhet eller andra synnerliga skäl visa sig omöjligt att infria en garanti att

vårt land ovillkorligen skulle mottaga alla politiska flyktingar som kommer

hit. Men med en reservation för synnerliga skäl bör den principen finnas

uttalad i lagen, att politiska flyktingar skall erhålla en fristad i riket, då

de är i behov därav

(2

§ första stycket).

I anslutning härtill lämnas i andra stycket en definition av begreppet po­

litisk flykting. Denna definition har av tekniska skäl uppdelats på sådant

sätt att jämväl en bestämning av begreppet politisk förföljelse erhålles. I

övrigt överensstämmer definitionen i huvudsak med vad kommittén före­

slagit och lagfäster alltså en generös praxis. Såsom kommittén anfört (bet.

s. 170) är det avsett att under politisk förföljelse inbegripa diskriminering

av viss intensitet, såsom förbud mot religionsutövning, förbud att använda

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

79

5 §•

Denna paragraf innehåller bl. a. stadgande om att utlänning vid

inresa till riket skall uppvisa sitt pass för polismyndighet. Förutsätt­

ning för att detta stadgande skall tillämpas är givetvis att utlänning­

en är skyldig att innehava pass. Närmare bestämmelser om inrese-

och utresekontroll torde få meddelas i administrativ ordning och något hin­

der bör icke föreligga att därvid, liksom i nu gällande utlänningskungörelse,

förbjuda inresa eller utresa på annan ort än särskilt angiven passkontrollort.

6

§•

I denna paragraf har i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller

angivits att Konungen äger utfärda bestämmelser om anmälan av utlännings

vistelse och arbetsanställning i riket. Behovet av sådana anmälningar är

beroende på den utlänningspolitik, som vid skilda tidpunkter skall föras.

Det torde icke vara behövligt att i detta sammanhang närmare utveckla, hur

anmälningsskyldigheten bör vara reglerad. Anmälningar bör icke fordras i

större omfattning än som vid varje tidpunkt oundgängligen är nödvän­

digt.

Tillstånd till inresa och uppehåll i riket.

7 §•

I enlighet med vad jag förut anfört skall det bero på Konungens förord­

nande om för utlänning skall krävas tillstånd för inresa till eller uppehåll

i riket. Har förordnande om skyldighet för utlänning att inneha tillstånd

för inresa och uppehåll icke meddelats, äger utlänning fritt inresa och uppe­

hålla sig i riket. Endast de generellt gällande reglerna om avvisning, förvis­

ning och utvisning blir tillämpliga. Ett förordnande kan vara mer eller

mindre omfattande. Något hinder föreligger alltså icke att tillstånd fordras

endast för uppehåll i riket längre tid, under det att inresa och kortare vis­

telse här icke kräver tillstånd. Förordnande kan vidare begränsas till att

avse utlänningar av viss eller vissa nationaliteter, och från tillståndskravet

kan eljest göras de undantag som prövas lämpliga.

8

§•

Kommitténs förslag innehåller stadgande om en maximitid av tre må­

nader för visering för uppehåll. Detta stadgande kritiseras av utlännings-

kommissionen och passkontrollföresiåndaren i Hälsingborg under framhål­

lande av att det förelåge ett praktiskt behov av att kunna bevilja visering

för längre tid än tre månader.

Departementschefen.

Beträffande viseringstidens längd bör framhållas, att före tillkomsten av

1945 års utlänningslag reglerna om uppehållstillstånd endast gällde för vise-

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

ringsfria utlänningar och att för viseringspliktiga förelåg skyldighet att ha

•visering, hur länge vistelsen här än varade. Den nuvarande ordningen, en­

ligt vilken även viseringsskyldiga utlänningar efter tre månaders uppehåll

här är skyldiga att ha uppehållstilistånd, motiverades med att det skulle

innebära en förenkling att såväl viseringsskyldiga som viseringsfria utlän­

ningar efter det första tremånadersuppeliållet i riket bleve underkastade sam­

ma kontrollsystem. Enligt min mening föreligger icke tillräckliga skäl att

i princip frångå denna ordning. Beträffande längden av den tid, under vil­

ken olika typer av tillstånd kan komma till användning, torde lämpligen

bestämmelser kunna meddelas i administrativ ordning.

I överensstämmelse med vad som nu gäller enligt utlänningskungörelsen

har i förslaget upptagits föreskrift om att visering må återkallas, om sär­

skilda skäl föreligger därtill. Har utlänningen redan inrest till riket med

stöd av den beviljade viseringen, synes han emellertid — om han icke er­

hållit viseringen genom att lämna oriktiga uppgifter — i allmänhet ha ett

berättigat anspråk på att få kvarstanna den tid som angivits i viseringen.

I dylikt fall bör därför möjligheten till återkallelse av viseringen användas

endast i undantagsfall, då det är starkt motiverat.

9 §•

Innebörden av uppehållstillstånd angives i denna paragraf i huvudsaklig

överensstämmelse med vad kommittén förordat.

10

§.

I denna paragraf har upptagits bestämmelser om bosättningstillstånds in­

nebörd och giltighet. I

I fråga om förutsättningarna för att bosättningstillstånd skall beviljas

framhåller k o m in i

11

é n, att sådant tillstånd icke borde meddelas för

andra utlänningar än dem, som vore bosatta eller hade för avsikt att inom

eu nära framtid bosätta sig i Sverige och vilkas uppehåll här således icke

vore av endast tillfällig natur. Beträffande spörsmålet huruvida viss tids vis­

telse i landet bör vara en förutsättning för bosättningstillstånd yttrar kom­

mittén bl. a. följande.

Då sådant tillstånd icke bör meddelas för utlänning, som är att anse som

icke önskvärd här, ligger det i sakens natur, att bosättningstillstånd i all­

mänhet icke kan meddelas, innan utlänningen varit här någon tid och myn­

digheterna därigenom fått något material för att bedöma honom. Därige­

nom erhålles också något större säkerhet för att utlänningens uppehåll i

landet icke är rent tillfälligt. Det är å andra sidan givet, att man i undan­

tagsfall utan att utlänningen varit här skulle kunna förskaffa sig en sådan

uppfattning om vederbörande att bosättningstillstånd skulle kunna beviljas.

Som exempel härpå kan nämnas en framstående vetenskapsman eller tek­

niker som vill flytta över till Sverige, om han får bosättningstillstånd. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

81

hänsyn till det nu anförda har kommittén funnit det mest ändamålsenligt

att som regel bosättningstillstånd icke meddelas för utlänning, innan han

varit någon tid i landet, men att sådan vistelse icke uppställes såsom en

oeftergivlig förutsättning.

Kommittén behandlar härefter frågan, huruvida för bosättningstillstånd

skall uppställas den förutsättningen, att utlänningens bosättning här påtag­

ligen skall vara till gagn för samhället (genom hans arbetsinsats e. d.). En­

ligt kommitténs uppfattning kunde det medföra vissa svårigheter att vid

tillståndsprövningen konstatera, om denna förutsättning verkligen vore för

handen, utan att en omfattande utredning och ingående prövning av ut­

länningens förhållanden ägde rum. Skulle detta ske i varje ärende angående

bosättningstillstånd, vore det möjligt, att arbetslättnaden för myndigheterna

icke bleve så stor och att antalet utlänningar, som erhölle sådant tillstånd,

bleve begränsat.

Kommittén uttalar sammanfattningsvis, att icke alltför stränga krav borde

uppställas för erhållande av bosättningstillstånd och att förutsättningarna

icke borde låsas fast i snäva linjer i lagen. Vid olika tider borde nämligen i

tillämpningen olika synpunkter givas företräde, beroende framför allt på

växlingarna i landets ekonomiska och befolkningspolitiska läge. Även vid

samma tidpunkt kunde det vara befogat att i praxis för olika grupper av

utlänningar uppställa olika fordringar för erhållande av bosättningstillstånd,

detta med hänsyn till om vederbörande utlänning tillhörde ett oss närstående

folk eller icke. Enligt kommitténs uppfattning borde därför ej uppställas

såsom ett ovillkorligt krav att utlänningens bosättning här skulle vara till

gagn för samhället.

Kommittén föreslår, att förutsättningarna i lagen angives sålunda, att bo­

sättningstillstånd må meddelas för utlänning, vars bosättning i riket på

grund av hans föregående vistelse här kan anses bliva till gagn för samhället

eller då eljest särskilda skäl föreligger. Såsom exempel på fall, då särskilda

skäl kan anses föreligga, nämner kommittén bl. a. utländsk kvinna, som är

gift med svensk medborgare. En sådan kvinna borde kunna erhålla bosätt­

ningstillstånd efter kortare prövotid än den eljest brukliga. Någon utredning

om att kvinnans bosättning kunde anses vara till gagn för samhället funne

kommittén icke böra krävas.

Vidare anför kommittén, att det finnes anledning att bevilja bosättnings­

tillstånd åt sådana politiska flyktingar, som kan antagas för framtiden

komma att stanna i landet, även om deras bosättning knappast kan anses

bliva till gagn för samhället. Att även i dessa fall undantag borde göras för

asociala element, vore emellertid självklart.

,

Enligt kommitténs förslag skall utlänning med bosättningstillstånd icke

vara skyldig att under sitt uppehåll i riket inneha legitimationshandling.

Detta har kommittén motiverat med att bosättningstillståndets giltighet icke

borde vara beroende av huru länge utlänningens legitimationshandling

gällde. 6

6

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 41.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Enligt kommittéförslaget skall bosättningstillstånd förfalla, om utlän­

ningen icke inom sex månader efter tillståndets beviljande bosätter sig i

riket eller om han upphör att vara bosatt här. I sin motivering framhåller

kommittén, att ett bosättningstillstånd visserligen icke skulle vara tidsbe­

gränsat, men att det fördenskull icke, om utlänningen lämnade landet, kun­

de gälla för all framtid. En utlänning med sådant tillstånd borde kunna

lämna landet för kortvariga besök utomlands utan att tillståndet upphörde

att gälla. Bleve han däremot borta så länge, att han icke längre kunde an­

ses vara bosatt här, syntes tillståndet böra förfalla.

Beträffande frågan, hur det skall konstateras, om en utlänning med bo­

sättningstillstånd är bosatt här, ansåge kommittén det av praktiska skäl

uteslutet, att beträffande varje utlänning med bosättningstillstånd tid efter

annan verkställa undersökning, huruvida med hänsyn till samtliga förelig­

gande omständigheter utlänningen vore att anse som bosatt här. Kommit­

tén hade funnit det mest ändamålsenligt, om bedömningen av om en utlän­

ning skulle anses bosatt här eller icke, kunde anknytas till någon särskild,

lätt konstaterbar, objektiv omständighet. En sådan anknytning kunde enligt

kommitténs mening ske till utlänningens kyrkobokföring. Vore en utlän­

ning kyrkobokförd å viss fastighet i riket, utgjorde detta ett belägg för att

han vore bosatt här. Hade åter utlänningen upphört att vara kyrkobokförd

å viss fastighet, skulle han icke längre anses bosatt här. I

I yttrandena har frågan om förutsättningarna för bosättningstill­

stånd ägnats uppmärksamhet. Sålunda uttalar socialstyrelsen, att kommit­

tén, då den angivit förutsättningarna, skjutit samhällssynpunkterna för

mycket i förgrunden. Det borde vara tillräckligt att en utlänning, som kom­

mit hit och under en relativt lång tid varit bosatt här och vuxit in i sam­

hället, visat sig skötsam. Några föreskrifter om att utlänningens bosättning

skulle vara till gagn för riket borde därför icke uppställas.

Kommitténs förslag att bosättningstillstånd skall kunna meddelas, för­

utom därest utlänningens bosättning kan anses bli till gagn för samhället,

jämväl om »eljest särskilda skäl föreligga» är föremål för delade meningar.

Det vinner gillande av landsorganisationen, som dock finner det önskvärt

att den i motiven lämnade exemplifieringen på vad som skall förstås med

särskilda skäl på något sätt kunde komma till uttryck i lagtexten. Överståt-

hallarämbetet förmenar med hänvisning till de betydande förmåner som

vore avsedda att knytas till bosättningstillstånd — att förutsättningen om

gagn för samhället icke borde eftergivas annat än då fråga vore om ut­

ländsk kvinna, gift med svensk man. Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att

bosättningstillstånd borde i de fall, da bosättningen icke kunde anses vara

till direkt nytta för samhället, icke kunna beviljas annat än då mycket starka

skäl förelåge. Den av kommittén föreslagna skrivningen »då eljest särskilda

skäl föreligga» medgåve enligt länsstyrelsens uppfattning en alltför vid till-

Iämpning. Landsfogden i Värmlands lön anser, att bosättningstillstånd bor­

de förbehållas pålitliga utlänningar, som en längre tid vistats i landet eller

som innehade fast egendom eller genom släktskap stode svenska medborgare

nära.

Att bosättningstillstånd, då särskilda skäl föreligger, skall kunna medde­

las redan innan utlänningen inrest till riket och vistats här någon tid, kriti­

seras av länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs, Västmanlands och Norr­

bottens län samt kriminalpolisintendenten i Stockholm. Dessa länsstyrelser,

som anser att stora fordringar för erhållande av bosättningstillstånd bör

uppställas, vill icke eftergiva kravet på tidigare vistelse i riket; länsstyrelsen

i Älvsborgs län kan dock medgiva undantag härifrån i vissa fall, bl. a. då

vederbörandes bosättning skulle vara till gagn för samhället eller då utlän­

ningen är gift med svensk medborgare eller med utlänning med bosättnings­

tillstånd. Kriminalpolisintendenten i Stockholm framhåller, att en riktig be­

dömning av en utlänning icke kunde ske utan att denne vistats här någon

tid. Som regel borde därför enligt hans mening för bosättningstillstånd krä­

vas två års vistelse i landet. Kriminalpolisintendenten ger vidare uttryck för

den uppfattningen, att bosättningstillstånd i första hand borde meddelas

för politiska flyktingar. Dessa vore nämligen i ett helt annat behov av de

med tillståndet förknippade förmånerna än andra utlänningar. De senare,

som till övervägande del utgjordes av arbetssökande skandinaver, hade också

möjlighet att inom kortare tid erhålla svenskt medborgarskap.

Överståthållarämbetet framhåller, att kommitténs uttalanden om hur lång

tids vistelse i landet som borde krävas för bosättningstillstånd vore så föga

konkretiserade, att den centrala myndigheten komme att få mycket fria

händer. Ämbetet ville därför framföra önskemålet att genom uttalande i den

blivande propositionen någon vägledning komme att ges. Då verkningarna

av bosättningstillstånden måste bedömas såsom i viss mån osäkra både ur

arbetsmarknadssynpunkt och med hänsyn till begränsningen av den poli­

siära kontrollens möjligheter, syntes under den första tiden efter lagens

ikraftträdande bosättningstillstånd böra beviljas med en återhållsamhet, som

sedermera, om erfarenheterna bleve gynnsamma, kunde göras mindre sträng.

Liknande uttalanden om angelägenheten av en försiktig praxis göres av

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Blekinge län.

Landsorganisationen påpekar, att kommittén i motiven uttalat att en ut­

länning som regel redan innan han erhållit bosättningstillstånd borde vara

fast knuten till den svenska arbetsmarknaden. Detta förhållande borde kom­

ma till uttryck i lagtexten. En liknande synpunkt framkommer i yttrandet

från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån, där förutsättningarna för bo­

sättningstillstånd föreslås skola angivas sålunda: »Bosättningstillstånd må

meddelas utlänning vars bosättning i riket på grund av längre fast anställ­

ning eller väl vitsordad verksamhet här kan anses bliva till gagn för sam­

hället eller då eljest särskilda skäl föreligga.»

Förslaget att utlänning med bosättningstillstånd icke skall vara skyldig

att inneha legitimationshandling avstyrkes av utlänningskommissionen, ut­

länningsnämnden, länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län, kri­

minalpolisintendenten i Stockholm, poliskammaren i Gävle, passkontroll­

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

83

Iiungl. Maj:ts proposition nr 41.

85

att tidsbegränsat uppehållstillstånd bör vara den normala tillståndstypen.

I lagen bör dock föreskrivas, att fast bosättning i riket utgör en nödvändig

förutsättning för bosättningstillstånd. I övrigt torde erforderliga regler och

anvisningar för tillämpningen få meddelas i administrativ ordning, och jag

vill därför något närmare utveckla hur denna tillståndstyp enligt min upp­

fattning bör användas.

Såsom anförts i det föregående är det avsett att bosättningstillstånd skall

kunna meddelas för utlänningar, som på allvar slagit sig ned i landet och

som vistats här så lång tid att deras personliga förhållanden kan närmare

prövas. Det torde icke vara möjligt att angiva längden av den vistelse i ri­

ket som sålunda bör krävas. Avgörande bör vara att man är på det klara

med att utlänningen, oavsett konjunkturväxlingar, kommer att få kvar-

stanna i landet. Under sådana förhållanden blir det blott en onödig for­

malitet att då och då upptaga frågan om hans kvarstannande till bedöman­

de. Det ligger också i sakens natur att det bör ställas krav på skötsamhet

för att en sådan favör som bosättningstillståndet innebär skall beviljas

utlänningen.

Att i det särskilda fallet pröva om bosättningen är till gagn för samhäl­

let torde knappast vara möjligt. Det torde få ankomma på statsmakterna

att från tid till annan pröva, i vilken utsträckning en mera stadigvarande

bosättning av utlänningar kan anses gagnelig och bör tillåtas; de verk­

ställande myndigheterna bör alltså följa de allmänna direktiv som kan

komma att utfärdas härom. Det bör noga iakttagas att icke utlänningar som

kan vara opålitliga ur säkerhetssynpunkt erhåller bosättningstillstånd. En

grundlig prövning av utlänningens förhållanden ur denna synpunkt måste

föregå beviljandet av bosättningstillstånd, och föreligger det någon osäker­

het beträffande utlänningens pålitlighet bör bosättningstillstånd icke be­

viljas.

Att, såsom landsorganisationen förordat, särskilt angiva att utlänning för

att erhålla bosättningstillstånd skall vara fast knuten till den svenska ar­

betsmarknaden torde icke vara lämpligt. Även utlänningar som icke är yrkes­

verksamma kan komma i fråga till bosättningstillstånd. I sak biträder jag

dock den uppfattning som kommit till uttryck i landsorganisationens utta­

lande. Det är nämligen uppenbart att bosättningstillstånd, som är ett löfte

att få stadigvarande bosätta sig i landet, kan lämnas endast om man med

trygghet kan räkna med att utlänningen — i det fall då denne är beroende

av sin arbetsinkomst för sin försörjning — kan stadigvarande beredas ar­

bete inom landet. I

I likhet med kommittén anser jag, att bosättningstil]stånds giltighet icke

bör vara beroende av att utlänningen innehar pass. Det kan visserligen ur

kontrollsynpunkt medföra vissa olägenheter att, när förordnande medde­

lats om passtvång, utlänningar med bosättningstillstånd icke alltid är för­

sedda med pass. Det måste dock beaktas, att ett utsträckande av passtvång­

et till att även gälla dem skulle innebära, att man på en omväg berövade

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

dessa utlänningar den säkrare ställning man genom tillstånden avsett att

giva dem. Pass har nämligen tidsbegränsad giltighet och kan i allmänhet

återkallas av myndigheterna i det land, där de utfärdats.

Enligt förslaget skall alltså utlänning med bosättningstillstånd äga uppe­

hålla sig i riket, även om han icke är försedd med pass. Detta stadgande

gäller sålunda endast vistelse i riket. Vid inresa eller utresa gäller vanliga

regler.

Bosättningstillstånd kan enligt förslaget icke, såsom uppehållstillstånd,

begränsas till att gälla endast viss del av riket eller förbindas med särskilda

föreskrifter.

Ehuru bosättningstillstånd sålunda i allmänhet skall gälla utan tidsbe­

gränsning, bör detta icke vara fallet, om utlänningen lämnar landet. Upphör

utlänningen att vara bosatt här, bör tillståndet kunna återkallas. Med bo­

sättning avses i detta sammanhang den faktiska bosättningen. En viss led­

ning rörande denna kan hämtas ur kyrkobokföringen, som dock icke kan

vara ensam utslagsgivande. Det skall ankomma på den centrala utlännings-

myndigheten att, då sålunda bosättningen i riket upphört, återkalla till­

ståndet.

För att det skall vara möjligt att fortlöpande hålla kontroll över att bo­

sättningstillstånd alltjämt gäller har kommittén föreslagit att den som in­

nehar sådant tillstånd årligen skall hos polismyndighet skaffa sig ett be­

vis om tillståndets giltighet. Vid denna årliga prövning skall enligt kom­

mitténs förslag frågan om bosättning alltjämt föreligger bedömas på grund

av kyrkoskrivningen. Bestämmelser härom är avsedda att utfärdas i ad­

ministrativ ordning.

Ehuru vissa ordningssynpunkter kan anföras för en sådan årlig förny­

else av bevis om bosättningstillstånd, kan det ifrågasättas om denna är be­

hövlig. Såsom framgår av det föregående har jag — i motsats till kommit­

téns majoritet — icke avsett att bosättningstillstånden skulle komma till

användning i ett stort antal fall. Det är alltså en mindre grupp utlänningar

det här gäller. I alla sådana fall då utlänningen i vederbörlig ordning ut­

vandrar ur landet torde tillräckliga möjligheter föreligga att vinna upp­

lysning härom genom folkbokföringen. Att det i vissa andra fall kan före­

ligga ovisshet, huruvida bosättningstillståndet alltjämt gäller, kan icke vara

av någon större betydelse och icke uppväga arbetet med dessa årliga för­

nyelser. En helt annan sak är att, om utlänningen av någon anledning be­

höver förebringa bevis om gällande bosättningstillstånd, ett alltför gammalt

bevis icke kan godtagas.

1

detta hänseende kan det vara lämpligt att följa

kommitténs förslag att beviset icke bör få vara äldre än ett år. Härav följer

att det krävs någon anordning för erhållande av sådant bevis; bestämmel­

ser därom torde få utfärdas i administrativ ordning. Dessa bestämmelser

skall emellertid icke innebära någon obligatorisk skyldighet för alla utlän­

ningar som har bosättningstillstånd att årligen skaffa sig dylika bevis.

Kungi. Maj:ts proposition nr 41.

89

Tjänstemännens centralorganisation finner det principiellt oriktigt, att

staten såsom arbetsgivare skall intaga en särställning i detta sammanhang

och ger i övrigt uttryck för i huvudsak samma synpunkter på frågan som

arbetsmarknadsstyrelsen,

För att hindra utlänningar att kringgå arbetstillståndskravet genom att

antaga anställning som praktikanter eller elever utan lön förordar arbets­

marknadsstyrelsen och tjänstemännens centralorganisation, att arbetstill­

stånd skall erfordras även för oavlönad anställning.

Frågan om viseringsfria utlänningars inplacering på den svenska arbets­

marknaden upptages av kriminalpolisintendenten i Stockholm. En av bris­

terna i den gällande utlänningslagen vore enligt hans mening att bestämmel­

serna om arbetstillstånd kunde tillämpas på ett så restriktivt sätt att —

även vid en ur arbetsmarknadssynpunkt gynnsam tidpunkt — viseringsfria

utlänningar på obestämd tid tvingades till dagdriveri. Denna brist hade icke

avhjälpts i kommitténs förslag. Enligt kriminalpolisintendentens uppfattning

borde viseringsfria medellösa utlänningar beredas möjlighet att omedelbart

försörja sig, intill dess arbetsmarknadsmyndigheterna hunnit avgöra deras

önskvärdhet ur arbetsmarknadssynpunkt.

Arbetsmarknadsstyrelsen motsätter sig — som förut antytts — lättnader

i fråga om viseringsfria utlänningars anställning i riket. Syftet med vise-

ringsbefrielsen vore icke att underlätta möjligheterna för den utländska ar­

betskraften att komma in på den svenska arbetsmarknaden. De utlänningar,

som använde viseringsbefrielsen för att söka anställning här, utgjorde en­

dast undantagsvis arbetskraft av sådan kvalitet, att den vore begärlig för

vår arbetsmarknad. Enligt styrelsens uppfattning borde viseringsfria utländ­

ska arbetssökande bedömas efter samma grunder som de utlänningar, vilka

från utlandet via svensk beskickning eller konsulat ingåve sina ansökning­

ar. Endast yrkesarbetare och specialarbetare till företag av väsentlig bety­

delse för folkförsörjningen eller exportsträvandena borde som regel erhålla

arbetstillstånd. Visserligen skulle ett tillfälligt användande av den okvalifi­

cerade viseringsfria arbetskraften i vissa fall kunna tänkas inom områden

med säsongmässig arbetskraftsbrist, men styrelsen ställde sig tveksam även

härtill på grund av sina dåliga erfarenheter beträffande möjligheterna att

få dessa utlänningar avlägsnade från arbetsmarknaden, sedan deras tillstånd

löpt ut.

Departementschefen.

Även bestämmelserna om arbetstillstånd tillhör den grupp av regler i för­

slaget, vilkas tillämpning skall bero på Konungens förordnande. I likhet

med vad som föreslagits beträffande pass och tillstånd för inresa och uppe­

håll innefattar befogenheten för Konungen att meddela förordnande om

arbetstillstånd även befogenhet att inskränka ett dylikt förordnande till

vissa yrken eller vissa nationaliteter eller på annat sätt angivna grupper

av utlänningar.

Liksom kommittén anser jag, att utländsk kvinna, som är gift med svensk

Kungl. Maj. ts proposition nr 41.

91

som alltjämt befinner sig utanför landets gränser. Det får vidare beaktas,

att det under normala förhållanden är naturligt att den som söker en an­

ställning personligen inställer sig hos arbetsgivaren. Därigenom vinnes ock­

så ett säkrare bedömande av den arbetssökandes egenskaper än genom pröv­

ning endast av ansökningshandlingar. Härtill kommer den av kriminalpo-

iisintendenten i Stockholm anförda synpunkten, nämligen att bestämmel­

serna om arbetstillstånd icke bör tillämpas så restriktivt att viseringsfria

utlänningar på obestämd tid tvingas till dagdriveri. En sådan behandling av

utlänningar kan framkalla en fara för kriminalitet. Polismyndigheterna bör

därför i mån av behov utrustas med tillräckliga befogenheter att i sär­

skilda fall, då det finnes rimligt, bevilja utlänning provisoriskt arbetstill­

stånd i avbidan på prövning av ansökan om arbetstillstånd.

Vad arbetsmarknadsstyrelsen och tjänstemännens centralorganisation an­

fört om att arbetstillstånd bör fordras även för oavlönad anställning torde

icke böra föranleda någon särskild åtgärd. Det får från fall till fall bedömas

om anställning i lagens mening föreligger. Att helt generellt hänföra all

praktikant- och elevtjänstgöring till sådan anställning torde leda för långt.

15 §.

Det förekommer icke sällan, att en utlänning söker arbetstillstånd först

sedan han erhållit en anställning. Denna ordning står icke i god överens­

stämmelse med föreskriften i gällande lag, att det erfordras arbetstillstånd

även för att antaga en anställning. Emellertid kan det anses fullt lojalt, att

utlänningen antager anställningen under förutsättning att han sedermera

erhåller arbetstillstånd. För det syfte reglerna om arbetstillstånd skall tjäna

är det tillräckligt, att arbetstillstånd föreligger, innan anställningen till­

trädes. I enlighet härmed har också förevarande stadgande omformulerats.

16 §.

I denna paragraf meddelas närmare bestämmelser om arbetstillstånd,

vilka i allt väsentligt överensstämmer med gällande lag. Den skillnaden före­

ligger dock, att föreskriften i den nuvarande lagen om samråd mellan den

centrala utlänningsmyndigheten; och arbetsmarknadsstyrelsen icke upp­

tagits i förslaget. Frågan, som är av administrativ karaktär, synes böra reg­

leras i tillämpningskungörelsen.

IV §.

I kommittéförslaget har som förut berörts upptagits stadgande om att

Konungen, då det med hänsyn till rikets säkerhet finnes vara påkallat av

särskilda skäl, äger förordna att utlänning icke utan särskilt tillstånd må

anställas i visst företag eller företag av viss art.

Beträffande detta stadgande anför länsstyrelsen i Norrbottens län, att

förordnande som där avsåges borde kunna meddelas även utan att en skärp­

ning av de politiska förhållandena inträffat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

93

önskvärda medellösa utlänningar hindrades komma in i landet för att här

ägna sig åt dagdriveri. Lagen borde innehålla ett direkt stöd härför, exem­

pelvis genom uppställande av krav på att vederbörande innehade vissa kon­

tanta medel till täckande av utgifterna för den närmaste tiden. Det borde

även utsägas, att avvisning skulle ske, när det skäligen kunde befaras att ve­

derbörande skulle komma att ligga det allmänna till last.

I fråga om avvisning på grund av utomlands ådömd bestraffning påpekar

poliskammaren i Malmö, att s. k. kvalificerad villkorlig dom icke utgjorde

skäl för avvisning.

Upptagandet i lagen av en möjlighet att avvisa utlänning, som skäligen

kan antagas komma att här bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrät­

telseverksamhet, hälsas med tillfredsställelse av utlänningskommissionen

samt länsstyrelsen och landsfogden i Kronobergs län.

Departementschefen.

Införandet av en sådan allmän avvisningsgrund, som länsstyrelsen i Kop­

parbergs län förordat, skulle enligt min mening innebära ett avsteg från de

strävanden att stärka utlännings rättsställning, vilka varit vägledande för

kommittén och till vilka jag uttalat min anslutning. En dylik avvisnings­

grund skulle möjliggöra en godtycklig tillämpning. Reglerna om politisk

utvisning torde lämna tillräckliga möjligheter att, därest icke vanliga regler

förslår, komma till rätta med sådana fall som det av länsstyrelsen angivna

exemplet.

I likhet med kriminalpolisintendenten i Stockholm finner jag det ange­

läget att i görligaste mån hindra icke-önskvärda, medellösa utlänningar att

komma in i landet för att här ägna sig åt dagdriveri. I förslaget har där­

för stadgats, att utlänning som ämnar här i riket söka sitt uppehälle må

avvisas, om det skäligen kan antagas att han icke kommer att här ärligen

försörja sig. Även sådana fall då utlänningen uppenbarligen har för avsikt

att livnära sig på brottslig verksamhet faller under detta stadgande.

I fråga om avvisning på grund av begånget brott gör den gällande lagen

icke någon skillnad mellan brott som begåtts inom eller utom riket. I lik­

het med kommittén anser jag, att frågan om en utlänning på grund av brott

här i riket icke skall tillåtas vistas här bör prövas i annan form än det sum­

mariska avvisningsförfarandet. Enligt den gällande lagen kan avvisning en­

dast ske för vissa uppräknade brott (förfalsknings-, tjuvnads-, bedrägeri-

och förskingringsbrott, häleri m. in.). Utmärkande för dessa brott är att för­

övarna av dem i stor utsträckning återfaller och att brotten icke sällan be­

gås av förbrytare, som reser från ett land till ett annat. Det torde därför vara

ofrånkomligt att de alltjämt bör vara avvisningsgrundande. Kommittén har

ansett att även andra brott skulle kunna föranleda avvisning. Ett stadgande

härom kan emellertid leda till en alltför summarisk prövning av utlännings

tillträde till riket i de fall det här gäller. Jag kan därför icke biträda kom­

mitténs förslag i denna del utan föreslår i huvudsaklig anslutning till gäl­

lande lag att såsom avvisningsgrund upptages att utlänningen under lop­

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

95

21

§.

Denna paragraf reglerar avvisningsbeslutets innehåll. Den skillnaden fö­

religger mellan den nuvarande lagen och kommittéförslaget, att enligt den

förra beslut om avvisning skall innehålla de skäl, å vilka beslutet grundas,

medan i förslaget stadgas, att i sådant beslut skall angivas grunden till be­

slutet. Kommittén säger sig med den valda formuleringen ha velat utmärka,

att i ett avvisningsbeslut icke behöver lämnas någon egentlig motivering utan

att det är tillräckligt med en hänvisning till den lagbestämmelse som åbe­

ropas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det vara olämpligt att giva en ut­

länning en ovillkorlig rätt att vid avvisning erhålla kännedom om varför

han icke anses önskvärd i riket. I synnerhet gällde detta, då fråga vore om

avvisning av utlänning på den grund att han kunde antagas komma att här i

riket bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet. Att i

sådana fall giva utlänningen del av grunden till beslutet skulle enligt läns­

styrelsens mening uppenbarligen mången gång lända till avsevärd skada för

svenska säkerhetsintressen och skulle till och med kunna tänkas medföra,

att vederbörande medgåves inkomma i landet hellre än att han i samband

med ett avvisningsbeslut finge del av polisens misstankar.

Skyldigheten för myndigheterna att motivera sina beslut utgör en av

grundvalarna för rättssäkerheten i ett demokratiskt samhälle. Det är särskilt

angeläget att denna skyldighet upprätthålles i fråga om beslut, vilka för den

enskilde är av så ingripande natur som de som kan meddelas med stöd av

utlänningslagen. Någon skada för svenska säkerhetsintressen torde icke kun­

na uppkomma genom användande av den av kommittén föreslagna hänvis­

ningen till det tillämpliga lagrummet.

Förpassning.

De i 22—25 §§ upptagna bestämmelserna om förpassning överensstämmer

i huvudsak med gällande lag. Däremot saknas i förslaget motsvarighet till

vissa av den gällande lagens stadganden om förpassning. Sålunda har i för­

slaget icke upptagits stadgandet i 26 § gällande lag om förpassning av ut­

länning, som uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i utlän­

ningslagen eller med stöd därav blivit föreskrivet eller mot bättre vetande

lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest

i ansökningsärende, varom är stadgat i denna lag eller i författning som

med stöd därav utfärdats. Under detta stadgande kan komma förfaranden

av högst olika beskaffenhet, från tämligen grova överträdelser av utlän­

ningslagens föreskrifter och grovt vilseledande uppgifter till bagatellartade

åsidosättanden av någon oväsentlig kontrollföreskrift. Stadgandet är därför

oförenligt med strävandena att bereda utlänningar rättssäkerhet. Något be­

hov av så vidsträckta möjligheter att avlägsna utlänningar torde icke hel­

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

ler föreligga, och förpassning har också i ytterst ringa omfattning skett med

stöd av detta stadgande. Av de fall, som täckes av stadgandet, torde det en­

dast vara i de mera svårartade som det kan finnas anledning att behålla

möjligheten att avlägsna utlänningar i fråga. Då i förslaget i överensstäm­

melse med gällande lag är stadgat straff för utlänning, som gör sig skyldig

till sådant förfarande som avses i den nuvarande förpassningsbestämmel-

sen, synes prövningen av om en utlänning i dessa fall skall avlägsnas ur ri­

ket, lämpligen böra ske vid domstol och avlägsnande i förekommande fall

ske genom förvisning. Med hänsyn till det anförda har i förslaget som en

förutsättning för förvisning upptagits, att en utlänning dömes till ansvar för

förseelse, varå enligt utlänningslagen eller enligt författning, utfärdad med

stöd därav, kan följa fängelse, samt omständigheterna vid gärningens begå­

ende är försvårande. Som likställt med att omständigheterna är försvårande

har angivits, att utlänningen under de före gärningen senast förflutna två

åren dömts till ansvar för förseelse av samma slag.

I ett av de fall som behandlas i 26 § gällande lag ger förslaget även en

annan möjlighet till ingripande mot utlänningen än de nu berörda. Har ut­

länning i ärende om uppehålls- eller bosättningstillstånd mot bättre vetande

lämnat oriktig uppgift och har uppgiften föranlett, att tillståndet beviljats

honom, bör det finnas möjlighet att återkalla det under oriktiga förutsätt­

ningar lämnade tillståndet. Den centrala utlänningsmyndigheten har därför

tillagts befogenhet att, efter utlänningsnämndens hörande, förordna härom.

Bestämmelser rörande sådan befogenhet har upptagits i 50 §.

Liksom den gällande lagen — och kommittéförslaget för motsvarande fall

— innehåller det nu framlagda lagförslaget icke någon föreskrift om att för­

hör med utlänningen skall hållas, innan beslut om förpassning meddelas.

Av praktiska skäl är det uteslutet, att den centrala utlänningsmyndigheten

eller utlänningsnämnden skall kunna hålla förhör i varje förpassningsärende

och i flertalet ärenden torde något behov av förhör icke heller föreligga.

Då särskild anledning därtill förekommer, kan dock förhör anställas. Förhör

kan i synnerhet vara påkallat, då fråga är om förpassning av den som på­

står att han är politisk flykting. I visst fall har utlänning, som gör gällande

politiskt flyktingskap, också erhållit rätt att påkalla förhör, innan förpass-

ningsbeslut verkställes (58 § tredje stycket).

Det förhållandet att någon allmän rätt för utlänning att påkalla förhör

i förpassningsärenden icke föreskrivits innebär icke, att förpassningsbeslut

får meddelas utan att den beslutande myndigheten har tillgång till erforder­

lig utredning, omfattande även utlänningens egna synpunkter i ärendet.

22

§.

Ett förpassningsbeslut innebär enligt gällande lag att utlänning förelägges

att ofördröjligen eller inom viss lid lämna riket, vid äventyr att han eljest

genom myndighets försorg föres ur riket. Innebörden av ett utvisningsbeslut

är däremot, att utlänningen genom myndighets försorg skall avlägsnas här-

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

97

ifrån. Att utlänningen vid förpassning alltid skall föreläggas att själv av­

resa är ur flera synpunkter mindre lämpligt, framför allt för det fall att ut­

länningen är berövad sin frihet. Med hänsyn till det nu anförda har i för­

slaget åt förpassningen givits samma innehåll som åt utvisningen. Vad nu

sagts innebär emellertid icke något hinder mot att — i överensstämmelse

med vad nu kan ske vid verkställighet av utvisning — den myndighet som

verkställer förpassning förelägger utlänningen att inom viss kort tid själv

lämna riket.

I förslaget har icke upptagits det i den gällande lagen förekommande stad­

gandet att beslut om förpassning må meddelas redan i samband med att

utlännings ansökan om tillstånd att vistas i riket avslås. Detta stadgande,

som avser det Fall att tillståndsfrågan prövas medan utlänningen ännu äger

rätt att vistas i riket, tillämpas nu i ringa utsträckning.

24 §.

I denna paragraf har upptagits stadgande om att utlänningen, när särskilda

skäl därtill föreligger, i förpassningsbeslut må förbjudas att under viss

tid återvända till riket utan tillstånd av den centrala utlänningsmyndighe-

ten. Att förbudet att återvända skall begränsas till viss tid innebär en ny­

het, som är motiverad av praktiska skäl.

Förvisning.

I 26 och 27 §§ i förslaget har upptagits förutsättningarna för förvisning,

medan i 28 § angivits innebörden av beslut om förvisning.

Vad först angår förutsättningarna för förvisning vill jag erinra om, att

förvisning kan äga rum, då fråga är om brott som faller under svensk dom­

stols behörighet. Det är självfallet att ringare brott icke skall kunna föran­

leda förvisning. Det bör enligt min mening för att förvisning skall kunna

ifrågakomma röra sig om tämligen grov brottslighet och i allmänhet också

en brottslighet, som utlänningen, om han icke avlägsnas ur riket, kan befaras

komma att fortsätta här efter det han undergått straff i vanlig ordning.

Även med denna utgångspunkt kan det naturligtvis finnas olika meningar

om var gränsen i lagen skall dragas mellan sådan brottslighet, som skall

kunna vara grund till förvisning, och sådan som icke skall vara det. I den

gällande lagen har som förutsättning för utvisning på grund av brott här i

riket bl. a. upptagits, att straff av viss svårhetsgrad ådömts, som regel straff­

arbete eller ock fängelse ej under sex månader. En gränsdragning med an­

knytning till det straff som utmätes i det särskilda fallet synes dock i alltför

hög grad giva förvisningen karaktären av en accessorisk straffpåföljd. Det

kan vara naturligt att man valt denna utväg, när utlänningens avlägsnande ur

landet ankommit på annan myndighet än domstolen. Men om domstolen er­

håller tillfälle att taga ställning härtill samtidigt med bestämmandet av an­

nan påföljd för brottet torde domstolen böra äga möjlighet till ett friare

7

Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 saml. Nr il.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

99

i samband med förvisning tänkas förekomma, då fråga är om en utpräglad

tilfällighetsbrottslighet. Frågan om villkorlig dom skall kunna förenas med

förvisning har alltså lämnats öppen; den får bero på rättstillämpningen. I

sådana fall då domstolen ansett sig böra i första hand försöka med krimi­

nalvård i frihet utan förvisning, men denna utväg misslyckats, kan det vara

anledning att, åtminstone vid allvarligare brottslighet, förvisning kan till­

gripas. I förslaget har därför stadgats att förvisning skall kunna ske, då ett

genom villkorlig dom medgivet anstånd med ådömande eller verkställande

av straff för brott, varå straffarbete kan följa, förklaras förverkat.

Ej heller beträffande ungdomsfängelse innehåller förslaget något hinder

mot att påföljden förenas med förvisning. Det är dock knappast i överens­

stämmelse med det syfte som ligger till grund för ungdomsfängelse och den

därmed förenade eftervården att utlänning tvingas att lämna landet sam­

tidigt med att han utskrives på prov.

I likhet med vad som gäller i fråga om utvisningsärenden enligt gällande

lag bör vid bedömande om utlänning skall förvisas hänsyn tagas till utlän­

ningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han

vistats i riket. Därjämte bör, i likhet med vad redan nu gäller om utvis­

ning, krävas synnerliga skäl för förvisning av den som varit bosatt fem år

i landet; detsamma bör gälla den som har bosättningstillstånd.

För att giva uttryck åt den nyss angivna principen i förslaget, att domstol

i ett sammanhang skall taga ställning till frågan om förvisning och till öv­

riga påföljder för brottet har i 26 § tredje stycket upptagits stadgande av

innehåll, att om utlänning förvisas, det men han därigenom lider skall

beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet. Det må framhåF

las, att med påföljd för brott i detta sammanhang åsyftas, förutom straff

i egentlig mening, även skyddsåtgärder och förverkande men däremot ej

skadestånd. Stadgandet innebär icke något bemyndigande för domstolen att

underskrida de minimitider som gäller för straff eller skyddsåtgärd eller att

eljest åsidosätta vad som må vara stadgat angående påföljd för brott.

Dom eller beslut om utlännings förvisning innebär, att utlänningen skall

lämna riket och att han icke får återvända hit. Såsom kommittén föresla­

git skall förbudet att återvända kunna begränsas till att gälla viss tid. En

dom på förvisning torde komma att omfattas av Konungens befogenhet att

i brottmål göra nåd och en förvisad utlänning kan i så fall nådevägen få

förbudet att återvända mildrat. Härtill kommer, att i anslutning till vad som

redan nu gäller om utvisning även ett beslut om förvisning bör kunna åter-

brytas enligt reglerna i 51 och 52 §§.

Som nyss anförts föreslår jag, att förbudet att återvända må av domsto­

len begränsas till att avse viss tid. Det tox*de icke vara möjligt att närmare

angiva några grunder för bestämmandet av tidslängden, då domstol begag­

nar sig härav. I allmänhet kan dock tidslängden knappast ha en sådan bety­

delse för utlänningen att det är möjligt att anlägga straffmätningssynpunkter

på denna fråga. Man torde alltså få nöja sig med ett mera schematiskt av­

101

Utvisning.

29 §.

Denna paragraf innehåller förutsättningarna för utvisning. Dessa har ut­

formats på grundval av bestämmelserna i gällande lag och under hänsyns­

tagande jämväl till kommitténs förslag. Beträffande den under moment 2

upptagna förutsättningen — att utlänningen är hemfallen åt alkoholmissbruk

och i följd därav finnes vara farlig för annans personliga säkerhet eller föra

ett grovt störande levnadssätt — vill jag framhålla, att det i dessa fall även

finnes möjlighet till ingripande mot utlänningen enligt alkoholistlagen och

att utvisning icke låter sig väl förenas med alkoholistvård.

Under moment 3 har upptagits, att utlänning av tredska eller uppenbar

vårdslöshet regelmässigt undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser mot

det allmänna eller mot enskild person. Denna förutsättning saknar visser­

ligen motsvarighet i gällande lag men i praxis torde dylika omständigheter

tilläggas avgörande betydelse vid prövningen, om utlänning skall erhålla

förlängt tillstånd att vistas här, och det är enligt min mening motiverat att

införa en möjlighet att i nu avsedda fall utvisa utlänningen. Viss förebild

till stadgandet finnes också i utländsk rätt, t. ex. i schweizisk lagstiftning.

Utomlands ådömd bestraffning utgör enligt moment 4 utvisningsgrund.

Här föreligger den skillnaden i förhållande till gällande lag, att denna icke

innehåller någon motsvarighet till den i förslaget upptagna förutsättningen,

att det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan

befaras, att utlänningen kommer att bär i riket fortsätta brottslig verksam­

het. Det torde dock vara uppenbart att detta bör vara det avgörande skälet

för en utvisning.

Andra stycket innehåller bestämmelser om att i utvisningsärenden hänsyn

skall tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till läng­

den av den tid han vistats i riket. Beträffande dessa bestämmelser kan i till­

lämpliga delar hänvisas till vad som anförts rörande motsvarande regler an­

gående förvisning. Det må dock påpekas, att föreskriften i gällande lag rö­

rande utvisning av utlänning, som haft fast bostad här i fem år, endast av­

ser utvisning på grund av här i riket meddelad dom i brottmål. Enligt min

mening bör emellertid den fastare anknytning, som en längre tids bosättning

skänker eller som kommit till uttryck genom ett meddelat bosättningstill-

stånd, även beaktas i fall av asocialitet och av kriminalitet utom riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

30 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående vilka myndigheter som

skall pröva utvisningsärenden. Dess sakliga innehåll överensstämmer med

k ommittéf örslaget.

31 §.

Till skillnad från gällande lag och i överensstämmelse med vad kommit­

tén för motsvarande fall föreslagit skall enligt förslaget förhör icke hållas i

Kungl. Maj.ts proposition nr ål.

103

Meddelandet av inskränkningar och villkor för utlännings vistelse i riket

kan avse mycket olikartade ingrepp och det har därför icke ansetts lämp­

ligt att föreskriva obligatoriskt förhör före beslut i ärendet. Uppenbart är

dock att, om sådana föreskrifter och villkor innebär en mera genomgripan­

de förändring i utlänningens förhållanden, Kungl. Maj :t bör låta anställa

förhör.

Särskilda tvångsåtgärder.

I 35—38 §§ i förslaget har med mindre jämkningar upptagits de i den nu­

varande lagen på skilda ställen förekommande bestämmelserna om utlän­

nings tagande i förvar och ställande under uppsikt. Dylika åtgärder får en­

ligt förslaget liksom i gällande lag icke tillgripas annat än som ett led i ett

förfarande för utlännings avlägsnande ur riket. Såsom kommittén fram­

hållit får emellertid enbart den omständigheten, att beslut om utlännings

avlägsnande ur riket icke omedelbart kan verkställas, icke utgöra grund för

att han tages i förvar eller ställes under uppsikt. För att sådan åtgärd skall

få tillgripas måste vid sidan av verkställighetshinder föreligga andra om­

ständigheter, som gör denna påkallad, t. ex. fara för att utlänningen håller

sig undan eller för att han här kommer att bedriva för riket skadlig verk­

samhet.

Enligt 38 § i förslaget skall i överensstämmelse med den nuvarande lagen

gälla, att om det finnes anledning att hålla utlänning i förvar längre tid

än en månad, frågan därom skall inom sagda tid underställas Konungen.

Beträffande detta stadgande vill jag framhålla, att det icke är förenligt med

stadgandet att en utlänning med kortare avbrott hålles i förvar under en

sammanlagd tid av mera än en månad. I dylikt fall bör frågan underställas

Konungen, innan den sammanlagda tiden uppgår till en månad.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten vid att enligt Europa­

rådets av Sverige ratificerade konvention angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna envar som berövas sin frihet

skall äga rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet

snabbt prövas samt frigivning beslutas, om åtgärden icke är laglig. Då frå­

gan om konventionens godkännande prövades av 1951 års riksdag, gjordes av

en motionär gällande, att den uteslutande administrativa prövningen av fri-

hetsberövanden enligt utlänningslagen icke vore förenlig med berörda be­

stämmelse i konventionen. I anledning härav yttrade utrikesutskottet i sitt

av riksdagen godkända utlåtande, att enligt konventionen hinder icke mötte

mot en lagstiftning, enligt vilken personer kunde berövas sin frihet till för­

hindrande av att de obehörigen inkom i landet, eller som ett led i förfarande

för deras utvisning. Då Kungl. Maj :ts rätt enligt utlänningslagen att i sam­

band med avvisning eller utvisning förordna om internering av utlänning

vore oinskränkt, skulle talan inför domstol — därest sådan kunde äga rum —■

enligt utskottets mening endast kunna resultera i ett konstaterande av

105

Utlännings rätt till biträde har berörts i flera yttranden. Göta hovrätt fram­

håller, att enligt förslaget kunde biträde åt utlänning vid förhör icke för­

ordnas, om utlänningen ej själv ville begära det eller om han kunde antagas

äga tillgång till gäldande av biträdesersättning. Dessa inskränkningar, vilka

båda kunde leda till att biträde komme att saknas även i fall, då ett klart

behov därav funnes, ansåge hovrätten icke lyckliga. Hovrätten förordade

i stället bibehållande av de nuvarande bestämmelserna om biträde, vilka

anslöte till reglerna i rättegångsbalken om offentlig försvarare. Därest

den omständigheten, att en utlänning enligt utlänningslagen icke kunde för­

pliktas att återgälda statsverket biträdeskostnaderna, ansåges utgöra hinder

för utlänningen att erhålla biträde utan prövning av hans ekonomiska för­

hållande, syntes det hovrätten riktigare att införa möjlighet att ålägga ut­

länningen sådan återbetalningsskyldighet. Länsstyrelsen i Kronobergs län

anser också — utan att dock förorda någon ändring i reglerna angående

förordnande av biträde — det kunna ifrågasättas, om man icke i viss ut­

sträckning borde stadga skyldighet för utlänningen att till statsverket åter­

gälda kostnaden för biträde.

Advokatsamfundet uttalar, att rätten till biträde icke borde på annat sätt

inskränkas än att biträde åt på fri fot varande utlänning icke borde för­

ordnas, om utlänningen kunde antagas äga tillgång till gäldande av bi­

trädesersättning. Det saknades enligt samfundets mening anledning att be­

taga utlänningen rätten till biträde i det fall att hans rätt på grund av sakens

beskaffenhet eller eljest ansåges kunna tillvaratagas utan biträde. Samfundet

förmenade, att utlänningens rätt till biträde icke borde vara beroende av

administrativ myndighets mer eller mindre skönsmässiga bedömande av frå­

gan, huruvida hans rätt »på grund av sakens beskaffenhet eller eljest» kunde

tillvaratagas utan biträde. Det föreslagna stadgandet i denna del syntes

vara utformat efter mönster av bestämmelsen om offentlig försvarare i 21

kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken. Där förelåge emellertid den ur

rätts skyddssynpunkt viktiga garantien att prövningen ankomme på dom­

stol.

Poliskammaren i Malmö föreslår, att i det fall att utlänningens rätt icke

synes kunna tillvaratagas utan biträde, sådant skall förordnas även utan

att utlänningen begärt det. Poliskammaren förordar vidare — med hän­

visning till sekretessbehovet — att möjlighet skapas att avvisa av utlän­

ning anlitat biträde. Även länsstyrelsen i Malmöhus län hävdar att sådan

avvisningsmöjlighet bör finnas.

I detta sammanhang må anmärkas, att advokatsamfundet i sitt yttrande

även hemställer om införande av bestämmelser, som ger utlänning rätt att

vid fullföljd erhålla biträde enligt samma grunder som vid förhör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Departementschefen.

Beträffande frågan om allmänt ombud vid förhör vill jag ansluta mig till

kommitténs uttalande att, ehuru det i allmänhet icke torde föreligga något

107

föranleda till annat, förhandlingarna skall vara offentliga. I motiveringen

härtill har kommittén anfört, att offentlighet vid förhör kunde vara av

värde för utlänningen ur rättssäkerhetssynpunkt. Skulle emellertid utlän­

ningen föredraga att förhöret icke vore offentligt, syntes något annat icke

heller vara påkallat ur allmän synpunkt. Det vore å andra sidan enligt kom­

mitténs mening självfallet, att det med hänsyn till olika allmänna intressen

kunde vara nödvändigt att, även om utlänningen begärde det, förhöret icke

vore offentligt.

I kommittéförslaget stadgas vidare, att utlänningen vid förhör, såframt icke

annat av tvingande skäl finnes vara påkallat med hänsyn till rikets säker­

het, skall erhålla kännedom om den utredning, som åberopas i ärendet. Be­

träffande detta stadgande har kommittén bl. a. uttalat, att hänsyn till ut­

länningens rättsskydd krävde, att den principen gällde att utlänningen er-

hölle del av vad som åberopades emot honom, så att han finge tillfälle att

försvara sig och bemöta eventuellt oriktiga påståenden och anklagelser. Emel­

lertid hade kommittén funnit, att denna princip icke kunde gälla utan in­

skränkning. I utlänningsärenden inflöte i betydande omfattning informa­

tions- och utredningsmaterial, som kommit polisen tillhanda i dess verksam­

het för bekämpande av spioneri och sabotage m. m. Det skulle enligt kom­

mitténs mening kunna få betänkliga konsekvenser, om utlänning, mot vilken

sådana uppgifter åberopades, under alla förhållanden skulle tillerkännas rätt

att få kännedom om desamma. Utlänningens rättsskyddsintresse krävde, att

han erhölle kännedom om den utredning, som åberopades emot honom, men

detta intresse måste underordnas hänsyn till rikets säkerhet.

Till vad kommittéförslaget innehåller om offentlighet vid förhör ansluter

sig socialstyrelsen. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att förhören enligt

allmänna rättsgrundsatser och enligt hittillsvarande praxis borde vara offent­

liga, därest statsintresset ej annat föranledde. Förhörsmyndigheten borde

dock ha rätt att, om utlänning det begärde, förordna, att förhöret helt eller

till viss del skulle hållas inom stängda dörrar.

Den föreslagna inskränkningen i utlännings rätt att erhålla del av utred­

ningen vid förhör tillstyrkes, ehuru med tvekan, av utlänninyskommissionen.

En skiljaktig ledamot i kommissionen (herr Laurell) avstyrker dock in­

skränkningen, därvid han bl. a. anför följande.

Inskränkningen kan leda till synnerligen allvarliga följder, därest fråga

är om utlänning, som påstått sig vara politisk flykting. Om en utlänning ar­

betar i det lands tjänst, varifrån han en gång flytt av politiska orsaker, fin­

nes nämligen anledning antaga, att han ej längre vid ett återvändande till

landet skulle bliva utsatt för sådan fara, som konstituerar politiskt flyk­

tingskap. Hänsynen till rikets säkerhet måste nu låta det framstå som sär­

skilt angeläget att icke för utlänningen yppa resultatet av en undersökning,

som företagits på grund av misstanke om verksamhet till förmån för främ­

mande makt. Utlänningen komme därigenom att undanhållas just de delar

av utredningen, vilka åberopas till stöd för ett underkännande av hans på­

stående om politiskt flyktingskap. I och med att utlänningsmyndigheten över­

tygades om riktigheten av ett sådant underkännande, skulle utlänningen för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 41.

109

lämpligt sätt skall erhålla kännedom om utredningen. Han bör alltså icke i

något fall avlägsnas ur landet på grund av uppgifter som vid förhör hållits

hemliga för honom. Vare sig allmänt ombud är närvarande eller icke, skall

vid förhöret de omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande

noga utredas och utlänningen skall beredas tillfälle att angiva sin ståndpunkt

och uttala sig om åberopade omständigheter. Jag vill påpeka, att i ärende,

där från polismyndighetens sida göres gällande, att det förekommer material

som icke bör yppas för utlänningen, förhörsmyndigheten bör tillse att all­

mänt ombud är med vid förhöret.

I anledning av vad kriminalpolisintendenten i Stockholm anfört om be­

hovet av skydd för polisens uppgiftslämnare vill jag framhålla, att det enligt

min mening icke finnes tillräckliga skäl att beträffande utlänningsärenden

vidtaga särskilda anordningar i detta hänseende.

43 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om domstolsförhör i utlännings­

ärende. Kommittén har föreslagit den ändringen av motsvarande stadgande

i gällande lag, att den centrala utlänningsmyndigheten — i stället för läns­

styrelse enligt den gällande lagen — skall förordna lämplig person att vid

förhöret tillvarataga statens intresse. Vidare skall enligt kommittéförslaget

i fråga om offentlighet vid förhör gälla samma bestämmelser som nu upp­

tagits i 42 § tredje stycket. Enligt den nuvarande lagen är förhöret offentligt,

men rätten äger, där omständigheterna påkallar det, förordna att förhöret

skall hållas inom stängda dörrar.

Beträffande förordnande av företrädare för det allmänna vid domstolsför­

hör uttalar överståthållarämbetet, att enär polismyndighet eller allmän åkla­

gare som regel torde böra erhålla sådant förordnande, det lämpligaste syn­

tes vara att bibehålla nuvarande ordning, enligt vilken det ankommer på

länsstyrelse att utse sådan företrädare.

Ett bibehållande av gällande ordning i fråga om offentlighet vid domstols­

förhör förordas av Svea och Göta hovrätter.

Departementschefen.

Möjligheten att anordna domstolsförhör i utlänningsärende, varom utlän­

ningslagen innehållit bestämmelser sedan 1943, har utnyttjats i ytterst ringa

utsträckning, och det är — med hänsyn till att enligt förslaget ärenden an­

gående förvisning skall handläggas vid domstol och att enligt detta vid ad­

ministrativ myndighets förhör i utlänningsärenden även andra än vederbö­

rande utlänning kan höras — icke att antaga att förhören kommer att öka.

Om domstolsförhör kommer att anordnas, torde det sannolikt bli i särskilt

svårbedömda och uppmärksammade ärenden rörande förpassning eller ut­

visning av politisk flykting. Handläggningen torde då som regel ske hos

den centrala utlänningsmyndigheten och det synes med hänsyn härtill lämp­

ligast att myndigheten — som kommittén föreslagit — också förordnar all­

mänt ombud.

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

111

utlänningen saknar tillstånd att vistas i landet. Förpassning enligt 26 §

kan betraktas som en form för återkallelse av ett gällande tillstånd.

Såsom i det föregående framhållits bör uppehållstillstånd eller bosätt-

ningstillstånd i allmänhet icke kunna återkallas på annat sätt än genom

förvisning eller utvisning. Icke heller om utlänningen bryter mot kontroll­

föreskrifter, som gäller enligt utlänningslagen eller tillämpningsförfattning,

bör detta kunna medföra återkallelse i administrativ ordning. Däremot

kan sådan överträdelse i vissa fall leda till förvisning enligt 27 § i förslaget.

Om emellertid en utlänning genom medvetet oriktiga uppgifter förvärvat

lillstånd och detta alltså meddelats under oriktiga förutsättningar, bör det

finnas en möjlighet att återkalla tillståndet utan att avvakta det rättsliga

förfarandet vid domstol. En förutsättning härför bör dock vara, att den

oriktiga uppgiften på det sättet inverkar på beslutet att tillstånd icke skulle

ha lämnats, om rätta förhållandet varit känt. Det bör tillkomma den cen­

trala utlänningsmyndigheten att, efter utlänningsnämndens hörande, för­

ordna om sådan återkallelse. Stadgande av detta innehåll har upptagits i

den nu förevarande paragrafen.

Öl §.

Bestämmelserna i första stycket överensstämmer i huvudsak med vad

nu gäller. Kungl. Maj :ts befogenhet enligt första stycket att upphäva beslut

om utlännings avlägsnande ur riket omfattar även förvisning. Därjämte

torde Kungl. Maj :t äga befogenhet att i nådeväg upphäva beslut om förvis­

ning eller nedsätta den tid, under vilken utlänningen enligt förvisnings-

beslut icke äger återvända till riket. Stadgandet i första stycket medför

alltså att en ansökan, som endast avser förvisning och ej andra påföljder

för brott, icke behöver handläggas i den särskilda för nådeärenden före­

skrivna ordningen. Kungl. Maj :ts befogenhet att enligt första stycket upp­

häva beslut om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning gäller

även då beslut redan verkställts och kan sålunda begagnas, då utlänning

begär att förbud för honom att återvända till riket skall hävas.

I andra stycket behandlas den centrala utlänningsmyndighetens befogen­

het att återbryta lagakraftvunna beslut. Liksom i gällande lag är denna be­

fogenhet inskränkt till beslut om avvisning och förpassning och omfattar

icke beslut som meddelats eller fastställts av Konungen. Som förutsättning

för att den centrala utlänningsmyndigheten skall förordna om återbrytning

av beslut, som myndigheten själv meddelat, har i den gällande lagen upp-

iagits att nya skäl yppats. Det synes emellertid mera ändamålsenligt att som

förutsättning angiva att särskilda skäl föreligger. En återbrytning av ett

lagakraftvunnet beslut kan nämligen vara påkallad icke endast på grund

av skäl, som ej varit kända vid tiden för beslutet, utan även på grund av

sådana omständigheter, som visserligen då varit kända men som i belys­

ning av vad som senare inträffat måste tillmätas en annan betydelse än tidi­

gare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

113

om lagen om utlämning av förbrytare. En sådan avfattning skulle stå i

bättre samklang med behovet av en möjlighet att avlägsna notoriskt kri­

minella element bland flyktingarna. Det skulle också bättre överensstämma

med det internationella rättsmedvetandet sådant detta kommit till uttryck i

konventionen. Läns stp r elsen i Kopparbergs län anför, att den funne det

möta betydande svårigheter att verkställa en legal värdering mellan två så

föga jämförbara förhållanden som å ena sidan den fara eller förföljelse,

som hotade utlänningen, försåvitt han avvisades eller utvisades, och å and­

ra sidan den sociala skadeverkan, som följde av hans fortsatta vistelse

här. Därest en värdering av detta slag emellertid skulle anses lämplig, an-

såge länsstyrelsen proportionen mellan »fara» och »skada» böra ändras

så, att verkställighet finge ske, såvida den fara eller förföljelse, som ho­

tade vederbörande icke vore att anse som större än den skada, som föran­

leddes av hans vistelse här i riket. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser icke

heller att en sådan jämförelse som föreslagits av kommittén borde äga

rum. Verkställighet borde kunna ske, om utlänningen visat sig utgöra en

allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet.

Departementschefen.

Det skydd lagen avser att bereda politiska flyktingar bestämmes när­

mare genom reglerna om politiska verkställighetshinder. Sådant hinder

gäller icke endast för den som kan bli utsatt för politisk förföljelse i sitt

hemland och alltså betraktas som politisk flykting, utan det är tillämpligt

beträffande varje utlänning.

Huvudregeln har angivits i 53 §, enligt vilken utlänning icke får sändas

till land, där han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, och icke

heller till land, där han icke är tryggad mot att vidarebefordras till sådant

land. Kommittén har ansett att denna huvudregel icke bör gälla utan un­

dantag. Även enligt min mening är det motiverat att göra vissa sådana un­

dantag; ett undantagslöst verkställighetshinder av denna innebörd skulle

nämligen i vissa särpräglade fall leda till stötande resultat. Undantagen från

huvudregeln bör dock inskränka sig till sådana särpräglade fall och an­

knyta till den praxis som redan finnes på detta område. De bör också vara

förenliga med 1951 års konvention om flyktingars rättsställning.

I första hand måste gälla att utlänning som genom sin verksamhet är

farlig för rikets säkerhet alltid kan avlägsnas ur riket, trots att ett politiskt

verkställighetshinder föreligger. Därjämte bör utlänning, som eljest gjort

sig skyldig till grovt brott och genom sin vistelse här framkallar allvarlig

fara för ordning och säkerhet, kunna avlägsnas ur riket. I detta fall måste

det dock vara fråga om en avvägning av den föreliggande situationen. Det

måste anses uteslutet att sända en sådan utlänning till land där han kan

råka i fara för sitt liv eller eljest kan bli utsatt för allvarliga övergrepp.

Kommittén har givit uttryck häråt genom föreskrift att en jämförelse skall

göras mellan å ena sidan den fara som hotar utlänningen i det land, till

vilket han sändes, och å andra sidan den skada, som kan uppkomma av

8

Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 41.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

115

mening är de! också påkallat att meddela bestämmelser till förekommande

av att vederbörande befälhavare genom att vägra att mottaga utlänningen

hindrar verkställigheten. Detta synes lämpligast ske genom ett bemyndi­

gande för länsstyrelse att förelägga tredskande befälhavare vite. Härom har

ett stadgande upptagits i 60 § andra stycket.

Enligt kommitténs förslag skall en utlänning under angivna förutsätt­

ningar kunna föras — förutom till det fartyg eller luftfartyg med vilket han

anlänt hit — till annat fartyg eller luftfartyg, som tillhör samme ägare.

Ägaren är sedan skyldig att utan ersättning av staten föra utlänningen ur

riket. Avgörande för om utlänningen skall kunna föras till annat fartyg

eller luftfartyg än det med vilket han anlänt hit bör emellertid icke alltid

vara äganderätten till fartyget eller luftfartyget utan innehavet, då detta

skiljer sig från äganderätten.

Den för verkställighet av förpassning eller utvisning angivna förutsätt­

ningen, att utlänningen icke vid inresan uppvisat sitt pass för polismyn­

dighet, kan föreligga endast om utlänningen är skyldig att inneha pass; gäl­

ler icke passtvång, kan alltså förpassning eller utvisning icke verkställas på

det sätt som angives i paragrafen.

57 §.

Liksom enligt gällande lag skall beslut om avvisning, som meddelats av

polismyndighet, gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Att för

andra beslut om avlägsnande av utlänning ur riket förutsättes att beslutet

vunnit laga kraft torde utan särskilt stadgande vara tydligt.

58 §.

Bestämmelserna i första stycket överensstämmer med vad nu gäller.

I andra stycket har — i konsekvens med de bestämmelser som eljest i

olika hänseenden lägger kontrollen över skyddet för politiska flyktingar hos

den centrala utlänningsmyndigheten — meddelats föreskrifter om under­

ställning av verkställighetsfrågor i vissa fall. För att uppskov som vållas

härav skall kunna undvikas, då utlänningens invändning redan är prövad,

t. ex. i ett förpassningsärende, har stadgats att underställning icke skall

ske, om påståendet redan är prövat enligt det beslut som förekommer till

verkställighet. Härigenom kan sådant uppskov alltså undvikas genom att

den centrala utlänningsmyndigheten i samband med förpassningsbeslut prö­

var framställd invändning om verkställighetshinder och i sitt beslut angi­

ver sitt ståndpunktstagande.

Med hänsyn till att proceduren i ett förpassningsärende kan vara sådan

att utlänningen icke fått muntligen inför den beslutande myndigheten ut­

veckla sin talan har i tredje stycket utlänningen erhållit rätt att påkalla för­

hör i ärenden som enligt andra stycket underställts den centrala utlännings­

myndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

117

Ansvar och ersättningsskyldighet.

De i förslaget upptagna bestämmelserna om ansvar överensstämmer till

sitt sakliga innehåll i huvudsak med gällande lag. En redaktionell över-

arbetning av samtliga ansvarsbestämmelser har dock vidtagits.

64 §.

I denna paragraf stadgas bl. a. straff för den som icke gör anmälan, vilken

är föreskriven i utlänningslagen eller i författning, utfärdad med stöd därav,

eller som i sådan anmälan eller eljest i ansökningsärende enligt lagen eller

sådan författning mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift.

Beträffande motsvarande stadgande i kommittéförslaget erinrar poliskam­

maren i Linköping om den konkurrens som funnes mellan olika lagrum,

då det gällde att bedöma förseelser i samband med anmälningsskyldighet

enligt utlänningslagen och hotellstadgan. En förseelse i fråga om anmäl­

ningsskyldigheten kunde allt efter omständigheterna vara att bedöma enligt

nämnda författningar eller såsom osant intygande enligt strafflagen. Enligt

poliskammarens mening vore större enhetlighet önskvärd.

I anledning av vad sålunda anmärkts vill jag framhålla, att det i före­

varande paragraf upptagna stadgandet om straff för oriktig uppgift vid full­

görande av anmälningsskyldighet eller i ansökningsärende, liksom motsva­

rande bestämmelse i gällande lag, endast delvis täckes av 13 kap. 11 § straff­

lagen och att ett särskilt stadgande i utlänningslagen därför icke kan und­

varas. Detta stadgande torde, i den mån det är tillämpligt, äga företräde

framför strafflagsbestämmelsen.

65 §.

I denna paragraf regleras det fall, att utlänning överträder med stöd av

utlänningslagen meddelad föreskrift, att han icke må uppehålla sig utom

viss ort, viss kommun eller visst landsfiskalsdistrikt. Straffet har i enlig­

het med kommitténs förslag satts till fängelse i högst sex månader eller,

där omständigheterna är mildrande, dagsböter. Förslaget innebär en skärp­

ning i förhållande till gällande lag, där normalstraffet för nu avsedda över­

trädelser är dagsböter och där vid försvårande omständigheter fängelse i

högst sex månader kan ådömas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår, att stadgandet även skall omfatta

det fall att begränsningen icke omfattar allenast viss ort, viss kommun eller

visst landsfiskalsdistrikt. Den straffskärpning som lagrummet innehåller

avstyrkes däremot av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

I fråga om denna paragraf ansluter jag mig till kommitténs förslag.

66

§.

I 42 § gällande lag stadgas straff för utvisad utlänning som återvänt utan

erforderligt tillstånd. Straff skall dock ej inträda, om utlänningen av poli­

tiska orsaker flytt hit.

119

vissa ärenden. Erforderliga bestämmelser för att reglera det inbördes förhål­

landet mellan flera enligt paragrafen kompetenta myndigheter torde få med­

delas i administrativ ordning.

Även i övrigt biträder jag förslaget, som nära överensstämmer med gäl­

lande lag.

69 §.

Enligt lagen den 10 juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner för vissa

internationella organisationer skall personer, som angives i lagen, bl. a.

personer med tjänst hos eller uppdrag av Förenta Nationerna och Europa­

rådet och den internationella domstolens ledamöter och personal, åtnjuta

immunitet och privilegier i enlighet med vad därom bestämts i stadga eller

avtal, vartill Sverige anslutit sig. Med hänsyn härtill har i förevarande pa­

ragraf upptagits en erinran om dessa bestämmelser. I övrigt överensstäm­

mer paragrafen med 57 § gällande lag.

70 §.

Kommittén anser, att det för oförutsedda situationer av extraordinär natur

måste finnas möjlighet för Kungl. Maj :t att utfärda särskilda föreskrifter

som avviker från eller kompletterar lagens regler. Kommittén föreslår att

nefogenhet i detta hänseende liksom hittills tillägges Kungl. Maj :t genom

ett fullmaktsstadgande. Förutsättningar för stadgandets tillämpning borde

enligt kommitténs mening vara, att riket befunne sig i krig eller krigsfara

eller att andra utomordentliga förhållanden av allmängiltig karaktär förelåge.

Med uttrycket »andra utomordentliga förhållanden» åsyftade kommittén i

främsta rummet det fall, att en så stark flyktingström skulle söka sig hit

att extraordinära åtgärder bleve nödvändiga.

Beträffande omfattningen av de befogenheter fullmaktsstadgandet bör giva

åt Kungl. Maj :t uttalar kommittén, att det framför allt torde vara i fråga

om frihetsberövande åtgärder, som begränsningar kunde ifrågasättas. Kom­

mittén erinrar om, att den nuvarande fullmaktsbestämmelsen icke innefatta­

de något bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter om utlän­

nings omhändertagande i anstalt eller förläggning. Det vore emellertid en­

ligt kommitténs mening nödvändigt, att Kungl. Maj :t ägde befogenhet att vid

krig eller överhängande krigsfara utfärda dylika föreskrifter. Dylik krigs­

fara borde anses föreligga, då beredskapstillstånd inträtt. För andra fall än

krig och beredskapstillstånd borde emellertid Kungl. Maj :t icke utan riks­

dagens hörande kunna vid sidan av lagen utfärda bestämmelser om frihets­

berövande åtgärder.

Kommittén anför vidare, att vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga

förhållanden visserligen avvikelser från de vanliga reglerna angående be­

handlingen av politiska flyktingar kunde vara påkallade, men att även i dy­

lika situationer politiska flyktingar såvitt möjligt borde erhålla asyl i vårt

land.

Någon erinran mot att förslaget innehåller ett fullmaktsstadgande för krig

och andra utomordentliga förhållanden har icke framställts. Länsstyrelsen i

Kiingl. Maj:ts proposition nr 41.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

121

Till skillnad från vad som i allmänhet är fallet inom beredskapslagstift-

ningen upptages icke i kommittéförslaget — som i denna del överensstäm­

mer med den gällande lagen — någon fordran på riksdagens medverkan

genom att riksdagen inom viss tid skall godkänna ett av Kungl. Maj :t med

stöd av fullmaktsstadgandet meddelat förordnande. Enligt min mening kan

emellertid utfärdandet av undantagsbestämmelser på utlänningslagstiftning­

ens område innebära att mot utlänningar kommer att vidtagas åtgärder av

så ingripande beskaffenhet, att det synes motiverat att kräva riksdagens

medverkan till dylika åtgärder. För det fall att riket kommer i krig, skulle

det dock antagligen komma att verka alltför tyngande med ett stadgande

om att de vittgående undantagsbestämmelser som då kan bli nödvändiga

skall godkännas av riksdagen. Beträffande andra extraordinära situationer

än krig anser jag riksdagens medverkan erforderlig i fråga om två grupper

av undantagsbestämmelser, vilka för utlänningarna kan vara av särskilt

stor betydelse. Vad jag åsyftar är dels bestämmelser om utlännings omhän­

dertagande i anstalt eller förläggning, och dels bestämmelser om att ut­

länning skall avlägsnas ur riket i strid mot det i förslaget stadgade förbu­

det mot att avlägsna utlänning till land, där han kan bli utsatt för politisk

förföljelse, eller till land, där han icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd

till land, i vilket han löper sådan risk.

Beträffande undantagsbestämmelser av nu angiven art anser jag böra

gälla, att de inom en månad efter utfärdandet skall underställas riksdagens

prövning vid äventyr att de eljest blir ogiltiga. Godkänner icke riksdagen

bestämmelserna inom två månader från det underställningen skett, skall de

upphöra att gälla. Inträder åter krigstillstånd, innan bestämmelserna blivit

godkända, är självfallet riksdagens prövning icke erforderlig. Det är enligt

min mening icke lämpligt att riksdagens prövning inskränkes till att endast

avse frågan om förutsättningarna för användande av fullmaktsstadgandet

föreligger. Det synes nämligen vara lika betydelsefullt, att riksdagen prövar

om de bestämmelser som utfärdats innebära ett längre gående avsteg från

de vanliga reglerna än som varit nödvändigt. I enlighet med det anförda har

kommitténs förslag i denna del omarbetats.

Det må anmärkas, att den reglering av riksdagens medverkan, som nu

föreslås, i viss mån ansluter sig till stadgandena i såväl 2 § lagen den 30 maj

1952 (nr 269) om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigs­

makten som 1 § lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmel­

ser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid

krig eller krigsfara m. in., sistnämnda lagrum i dess lydelse enligt lag den

27 april 1953. Det är enligt min mening icke möjligt att på motsvarande

sätt som i dessa båda bestämmelser och som i allmänhet är fallet inom be-

redskapslagstiftningens område inskränka Kungl. Maj :ts befogenhet till att

sätta vissa, av Kungl. Maj :t och riksdagen på förhand antagna stadganden i

kraft. Innehållet i undantagsbestämmelserna på utlänningslagstiftningens

område är nämligen i alltför hög grad beroende på vad de föreliggande för­

hållandena kan kräva för att det skall låta sig göra att på förhand bestäm­

ma stadgandenas innehåll.

123

nande ur riket på grund av brott icke lämpligen kan ske i form av förvis­

ning, om underrätts dom rörande brottet redan meddelats. Även för sådant

fall bör alltså den äldre lagen erhålla förlängd giltighet.

Verkställighet bör dock alltid ske enligt den nya lagen, om icke särskilt

verkställighetsbeslut redan föreligger.

I andra stycket har upptagits ett stadgande för att förhindra att den nya

lagen leder till ett strängare bedömande av utvisningsfråga i visst fall än

som skulle skett enligt den äldre lagen.

På grund av vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till utlänningslag.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regerings­

formen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Kungl. Maj:ts proposition nr ål.

125

Pass och anmälningsskyldighet.

4

§•

Utlänning som ankommer till riket eller uppehåller sig här skall, därest

Konungen så förordnat, vara försedd med pass. Konungen bestämmer, vilka

legitimationshandlingar som må gälla såsom pass, samt föreskriver, i vilka

fall svensk myndighet må utfärda pass för politisk flykting eller annan ut­

länning.

5

§•

Vid inresa och utresa skall utlänning uppvisa sitt pass för polismyndig­

het. Utlänning skall ock vid inresa och utresa på anfordran lämna polis­

myndighet de upplysningar som begäras.

Utlänning som vistas i riket är skyldig att på kallelse av polismyndighet

personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upplysningar om sin

vistelse i riket. Det åligger honom även att vid anfordran uppvisa sitt pass

för polismyndighet eller polisman.

6

§.

Konungen äger utfärda bestämmelser om anmälan av utlännings vistelse

och arbetsanställning i riket.

Tillstånd till inresa och uppehåll i riket.

7 §•

Konungen äger förordna, att utlänning icke utan tillstånd må inresa eller

uppehålla sig i riket; tillstånd meddelas såsom visering, uppehållstillstånd

eller bosättningstillstånd.

8

§.

Visering meddelas för inresa och vistelse i riket viss tid. Vid visering må

göras de förbehåll och meddelas de föreskrifter, som med hänsyn till inre­

sans syfte och övriga omständigheter finnas påkallade. Visering må återkal­

las, om särskilda skäl äro därtill.

9

§.

Uppehållstillstånd medför rätt att vistas i riket den tid som angivits i till­

ståndet. Det innefattar icke rätt till inresa, om ej detta särskilt angivits.

Tillståndet må begränsas till att avse uppehåll endast inom viss del av riket,

dock ej mindre del än en kommun, samt förbindas med de föreskrifter som

i övrigt finnas erforderliga. Kvarstannar utlänning i riket efter det att hans

127

14 §.

Då det av hänsyn till rikets säkerhet finnes påkallat, äger Konungen in­

skränka utlänningars rätt att uppehålla sig inom visst område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Arbetstillstånd.

15 §.

Konungen äger förordna, att utlänning icke utan tillstånd (arbetstillstånd)

må här i riket innehava anställning eller, i annan egenskap än handelsre­

sande, utöva verksamhet som föranledes av anställning utomlands.

Förordnande enligt första stycket skall icke gälla utlänning, som innehar

bosättningstillstånd. Arbetstillstånd fordras ej heller för anställning i statens

tjänst.

16 §.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete.

Det må förbindas med de föreskrifter som finnas erforderliga. Arbetstill­

stånd må återkallas, om särskilda skäl äro därtill.

Arbetstillstånd meddelas och återkallas av den centrala utlänningsmyn-

digheten. I den omfattning Konungen bestämmer må arbetstillstånd med­

delas av polismyndighet eller länsarbetsnämnd; finner polismyndigheten

eller länsarbetsnämnden att ansökan om arbetstillstånd icke bör bifallas,

skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Vid handläggning av frågor om arbetstillstånd, vilka äro av principiell

betydelse eller eljest av större vikt, skall tillfälle att uttala sig beredas sam­

manslutningar av arbetsgivare och arbetstagare inom verksamhetsområdet.

17 §.

Konungen äger, då det av hänsyn till rikets säkerhet finnes påkallat,

förordna att utlänning icke utan tillstånd av Konungen eller den centrala

utlänningsmyndigheten må anställas i visst företag eller i företag av viss

art.

Angående förbud för utlänning att innehava vissa anställningar gäller vad

särskilt är stadgat.

Avvisning.

18 §.

Utlänning, som ankommer till riket, må avvisas,

1) om han icke, då så fordras, innehar pass och tillstånd att inresa;

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

129

Förpassning.

22

§.

Utlänning, som uppehåller sig i riket utan att, då så fordras, innehava

pass och tillstånd att vistas här, må förpassas ur riket.

23 §.

Beslut om förpassning meddelas, efter utlänningsnämndens hörande, av

den centrala utlänningsmyndigheten; föreligger utresebeslut, erfordras dock

icke att utlänningsnämnden yttrar sig i ärendet.

24 §.

Utlänningen må, när särskilda skäl därtill föreligga, i förpassningsbeslutet

förbjudas att under viss tid återvända till riket utan tillstånd av den cen­

trala utlänningsmyndigheten.

25 §.

Beslut om förpassning skall angiva grunden till förpassningen samt inne­

hålla upplysning, om beslutet må av utlänningen överklagas. Äger denne

klaga, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Ut­

skrift av beslutet skall tillställas utlänningen så snart det kan ske.

Förvisning.

26 §.

Dömes utlänning till ansvar för brott, varå straffarbete kan följa, eller

förklaras utlänningen medgivet anstånd med ådömande eller verkställande

av straff för sådant brott förverkat, och kan det på grund av gärningens be­

skaffenhet och övriga omständigheter befaras att han kommer att här i riket

fortsätta brottslig verksamhet eller föranleder brottet eljest att han icke bör

få kvarstanna, må domstolen förvisa honom ur riket.

Vid bedömande om utlänning bör förvisas skall hänsyn tagas till utlän­

ningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han

vistats i riket. Utlänning som innehar bosättning,stillstånd eller som under

de före åtalets väckande senast förflutna fem åren varit bosatt i riket må

förvisas, endast om synnerliga skäl äro därtill.

Förvisas utlänningen, skall det men han därigenom lider beaktas vid be­

stämmande av annan påföljd för brottet. Förordnar domstol enligt 4 kap.

strafflagen om förändring av påföljd, som ådömts jämte förvisning, eller

varder påföljden av högre rätt ändrad, må ock meddelas det beslut i fråga

om förvisningen, som därav påkallas.

9

Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr il.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

131

31 §.

I ärende angående utvisning skall, om utlänningen begär det, förhör hål­

las. Det åligger myndighet som handlägger ärendet att i god tid innan ärendet

avgöres underrätta utlänningen om hans rätt att påkalla förhör.

32 §.

Beslut om utvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvän­

da till riket. Förbudet må begränsas till att gälla viss tid. I förbudet skall

angivas det äventyr som är stadgat för överträdelse av förbudet.

33 §.

Beslut om utvisning skall angiva skälen för utvisningen samt innehålla

upplysning, om beslutet må av utlänningen överklagas. Äger denne klaga,

skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Utskrift av

beslutet skall tillställas utlänningen så snart det kan ske. Är utlänningen till­

städes, skall beslutet även muntligen avkunnas för honom.

34 §.

När det finnes påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens

intresse, må Konungen utvisa utlänning och förbjuda denne att återvända

till riket eller ock föreskriva inskränkningar och villkor för utlännings vis­

telse i riket.

I ärende om utvisning enligt denna paragraf skall förhör hållas.

Särskilda tvångsåtgärder.

35 §.

Uppkommer fråga om avvisning, förpassning eller utvisning eller om

verkställighet av sådan åtgärd eller om verkställighet av förvisning, äger

den myndighet som handlägger ärendet förordna att utlänningen skall ta­

gas i förvar eller ställas under uppsikt.

Åtgärd enligt första stycket må ock, då Konungen handlägger ärendet,

vidtagas av länsstyrelse eller den centrala utlänningsmyndigheten och, då

den centrala utlänningsmyndigheten handlägger ärendet, av länsstyrelse. Kan

det skäligen befaras att utlänningen avviker, må åtgärden vidtagas av po­

lismyndighet. Anmälan om åtgärden skall skyndsamt göras hos den myn­

dighet som handlägger ärendet, och det åligger denna myndighet att omedel­

bart pröva om åtgärden skall bestå.

36 §.

Då beslut meddelas om avvisning, förpassning eller utvisning av utlän­

ning, som hålles i förvar eller står under uppsikt, skall den myndighet som

meddelar beslutet pröva om utlänningen, till dess verkställighet sker, allt­

jämt skall hållas i förvar eller stå under uppsikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

133

na om hans hämtande; förordnande om hämtning av annan än utlänningen

må dock icke meddelas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Vid förhöret skola de omständigheter som kunna inverka på ärendets

avgörande noga utredas. Då allmänt ombud är tillstädes, skall han angiva,

vilka åtgärder mot utlänningen som äro i fråga, samt redogöra för den ut­

redning som åberopas i ärendet. Finnes ej allmänt ombud, äger utlänningen

eljest på lämpligt sätt erhålla kännedom om utredningen. Tillfälle skall be­

redas utlänningen att angiva sin ståndpunkt och uttala sig om åberopade

omständigheter.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga, om utlänningen begär

det och förhörsmyndigheten icke finner omständigheterna föranleda till

annat.

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning till allmänt ombud, bi­

träde och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör samt om

åläggande för utlänningen att återgälda av allmänna medel utgiven biträdes-

ersättning.

43 §.

Finnes i ärende enligt denna lag att utredning vid domstol erfordras rö­

rande omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen

förordna, att förhör skall hållas vid allmän underrätt.

Vid förhöret skall lämplig person, som den centrala utlänningsmyndig-

heten förordnar, vara tillstädes såsom allmänt ombud. Rätten skall kalla

utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och eljest ombesörja att han

inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning som är på fri fot kallelse

att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Om utlännings rätt att åtnjuta biträde vid förhör skall vad i 41 § andra

stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; rätten skall före förhöret

underrätta utlänningen om vad sålunda är stadgat rörande biträde.

Rätten äger, då det påkallas av omständigheterna, förordna att förhöret

skall hållas inom stängda dörrar. Om ersättning till allmänt ombud, biträde

och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör samt om åläg­

gande för utlänningen att återgälda av allmänna medel utgiven biträdeser-

sättning gäller vad Konungen bestämmer. I övrigt skall beträffande förhöret

i tillämpliga delar gälla vad om rättegång i brottmål är stadgat; förhöret

skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling.

Fullföljd av talan m. m.

44 §.

Polismyndighets beslut om avvisning och länsstyrelses beslut om utvis­

ning må överklagas av utlänningen.

Klagan föres hos den centrala utlänningsmyndigheten genom besvär. Kla­

gande har att inom en vecka efter det han erhållit del av beslutet inkomma

med besvären, i fråga om avvisning till den centrala utlänningsmyndigheten

och beträffande utvisning till länsstyrelsen.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Om klagan rörande förvisning gäller vad eljest är stadgat om klagan över

domstols dom eller beslut.

45 §.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten i ärende, som efter besvär

kommit under myndighetens prövning, meddelar beslut om avvisning eller

utvisning, skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.

46 §.

Över den centrala utlänningsmyndighetens beslut om avvisning, förpass­

ning eller utvisning, så ock dess beslut i tillståndsärende, som tillika inne­

håller utresebeslut, må klagan föras av utlänningen, om utlänningsnämnden

eller någon dess ledamot anfört avvikande mening eller ock nämnden i ären­

de rörande avvisning icke avgivit yttrande.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla om förpassning i fall då utresebeslut

gäller.

Klagan enligt första stycket föres hos Konungen genom besvär. Klagande

har att inkomma med besvären till den centrala utlänningsmyndigheten inom

en vecka efter det han erhållit del av beslutet.

47 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger, om den finner särskilda skäl

föreligga därtill, överlämna ärende till Konungens avgörande. Sådant över­

lämnande skall ske, då utlänningsnämnden hemställt därom.

Överlämnas ärende till Konungens avgörande, skall den centrala utlän­

ningsmyndigheten bifoga eget utlåtande.

48 §.

Utlänning som äger klaga över beslut om avvisning, förpassning eller ut­

visning har rätt att avgiva förklaring, att han avstår från talan mot beslutet

och medger att åtgärden må verkställas (nöjdförklaring). Sådan förklaring

avgives inför länsstyrelse eller, i vittnes närvaro, inför polismyndighet eller

styresman vid fångvårdsanstalt eller föreståndare för häkte eller den som

är i styresmannens eller föreståndarens ställe. Förklaring inför annan myn­

dighet än den som meddelat beslutet må dock avgivas, endast om utskrift av

beslutet eller bevis om dess innehåll såvitt angår utlänningen finnes att tillgå

för den som mottager förklaringen.

Nöjdförklaring må ej återtagas. Har utlänningen, innan förklaringen av­

gives, fullföljt talan mot beslutet, skall denna talan anses återkallad genom

förklaringen.

Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om dom eller beslut, såvitt däri meddelats förordnande om förvisning.

Nöjdförklaring beträffande domen eller beslutet må avgivas, förutom inföi

135

myndighet som angives i första stycket, jämväl inför den domstol som med­

delat domen eller beslutet eller eljest inför allmän underrätt.

49 §.

Klagan över beslut i ärende enligt denna lag må endast föras i fall som

angivas i 44, 46 och 59 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Återbrytande av beslut.

50 §.

Har utlänning i ärende om uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd

mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift och har uppgiften föranlett att

tillståndet beviljats honom, äger den centrala utlänningsmyndigheten, efter

utlänningsnämndens hörande, förordna att tillståndet skall upphöra att

gälla.

51 §.

Kan beslut om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning icke verk­

ställas eller föreligger eljest, vare sig beslutet verkställts eller icke, skäl att

beslutet icke längre skall lända till efterrättelse, äger Konungen upphäva be­

slutet. I samband därmed meddelar Konungen de föreskrifter för utlänning­

ens vistelse i riket, som må finnas påkallade.

Beslut om avvisning eller förpassning, vilket icke blivit verkställt, må ock

upphävas av den centrala utlänningsmyndigheten, om särskilda skäl äro

därtill; vad nu sagts gäller dock icke beslut som meddelats av Konungen.

52 §.

Tillstånd för utlänning att utan hinder av förvisning eller utvisning göra

kort besök i riket för angelägenhet av synnerlig vikt må meddelas av Ko­

nungen eller den centrala utlänningsmyndigheten.

Verkställighet.

53 §.

Utlänning må icke vid verkställighet av avvisning, förpassning, förvis­

ning eller utvisning befordras till land, där han löper risk att bliva utsatt

för politisk förföljelse, och ej heller till land, där han icke åtnjuter trygghet

mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk.

54 §.

Utan hinder av vad i 53 § stadgas må verkställighet kunna ske till land

som där sägs, om utlänningen genom grov brottslighet ådagalagt, att hans

kvarblivande här skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning och sä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

137

skande, må den centrala utlänningsmyndigheten meddela beslut, ehuru ytt­

rande från utlänningsnämnden icke föreligger.

Avser verkställighet, som enligt andra stycket underställts den centrala

utlänningsmyndigheten, förpassning och har förhör icke hållits i förpass-

ningsärendet, skall, om utlänningen begär det, förhör hållas. Det åligger

den centrala utlänningsmyndigheten att, innan ärendet avgöres, underrätta

utlänningen om hans rätt att påkalla förhör.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten anledning till verkställighet

enligt 54 §, skall frågan härom underställas Konungen.

59 §.

Har fråga om verkställighet enligt 58 § andra stycket underställts den

centrala utlänningsmyndigheten, äger utlänningen föra klagan över myndig­

hetens beslut, om utlänningsnämnden icke avgivit yttrande i ärendet eller

om nämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening.

Klagan enligt första stycket föres hos Konungen genom besvär. Klagande

har att inkomma med besvären till den centrala utlänningsmyndigheten inom

en vecka efter det han erhållit del av beslutet.

60 §.

Möter svårighet vid verkställighet eller är det tvivelaktigt huru verkstäl­

lighet skall ske, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndig­

heten. Har den centrala utlänningsmyndigheten meddelat beslut om avvis­

ning, förpassning eller utvisning, äger myndigheten lämna närmare anvis­

ningar för verkställigheten.

Vägrar fartygs eller luftfartygs befälhavare i fall som avses i 56 § att mot­

taga utlänningen, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

61 §.

Återvänder utlänning, som blivit förvisad eller utvisad ur riket, utan att

vara berättigad därtill, skall beslutet om förvisning eller utvisning på nytt

verkställas. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

förpassning, då beslutet därom innehåller förbud för utlänningen att under

viss tid återvända till riket.

62 §.

Därest utlänning, som enligt en med stöd av denna lag meddelad föreskrift

icke äger i riket uppehålla sig utanför viss ort, viss kommun eller visst lands-

fiskalsdistrikt, anträffas på annan plats, skall han genom polismyndighe­

tens försorg återföras till plats, där han äger vistas.

Ansvar och ersättningsskyldighet.

63 §.

Underlåter utlänning, som utan erforderligt tillstånd uppehåller sig i riket,

att göra ansökan om tillstånd; eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

139

Särskilda bestämmelser.

68

§.

Med polismyndighet avses i denna lag i stad, där kriminalpolisintendent

finnes, denne samt i övriga städer och å landet polischefen i orten och lands­

fogden inom området för dennes polisverksamhet. Polismyndighet vare ock

såväl i stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen särskilt förordnats

att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet, så ock den som

av polismyndigheten förordnats att granska pass och mottaga anmälningar,

den sistnämnde dock endast såvitt angår fullgörande av det lämnade upp­

draget.

69 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade kon­

sulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna

i denna lag tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer utan gälla om dem de

föreskrifter Konungen meddelar.

Angående särskilda förmåner för vissa internationella organisationer gäl­

ler vad därom är stadgat.

70 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller under andra utom­

ordentliga förhållanden äger Konungen utfärda särskilda föreskrifter om

utlännings inresa och uppehåll i riket, rätt till anställning här och avlägs­

nande härifrån samt om utlännings omhändertagande i anstalt eller för­

läggning.

Har Konungen i annat fall än då riket är i krig meddelat bestämmelser

om verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning, vilka

avvika från vad som stadgas i 53 och 54 §§, eller ock bestämmelser om ut­

lännings omhändertagande i anstalt eller förläggning, skola, såvida icke krig

inträffar, bestämmelserna, vid äventyr att de eljest bliva ogiltiga, inom en

månad underställas riksdagens prövning. Varda bestämmelserna icke inom

två månader från det underställningen skett av riksdagen gillade, skola de

upphöra att gälla.

71 §.

Konungen meddelar bestämmelser om hemsändande av utlänning, som

faller fattigvården till last eller omhändertages jämlikt barnavårdslagen

eller sinnessjuklagen och som icke är politisk flykting.

Om utlämning för brott är särskilt stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

141

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 no­

vember 1953.

Närvarande:

justitieråden N^issen,

H^ellquist,

K^arlgren,

regeringsrådet E^ckerrerg.

Enligt lagrådet den 5 november 1953 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 9 oktober 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättat förslag till utlänningslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Johan Björling.

Förslaget föranledde följande yttranden.

1

§•

Justitieråden Nissen och Hellquist:

I det av 1949 års utlänningskommitté avgivna betänkandet föreslogs en for­

mulering av denna paragrafs första stycke, som i fråga om utlännings rätts­

ställning anknöt till vad som gäller för svenska medborgare. Då i det re­

mitterade förslaget denna anknytning bortfallit, saknas i lagtexten varje

antydan om det utav departementschefen som självfallet betecknade förhål­

landet, att innehållet i detta stycke icke får hindra en tillämpning av sådana

bestämmelser som gälla för envar. En återgång till kommitténs uttryckssätt

på denna punkt synes vara att förorda. Det torde icke behöva befaras, att

såsom under remissbehandlingen ifrågasatts ett så avfattat stadgande skulle

kunna uppfattas som en begränsning i avtalsfriheten på det privaträttsliga

området, exempelvis beträffande utlänningars ställning på arbetsmarknaden.

Likaledes i anslutning till kommittéförslaget torde den till sin innebörd

oklara lokutionen »fritt uppehålla sig» böra ersättas med »välja vistelseort».

Om rätten för utlänning, som inkommit i riket, att kvarstanna och uppe­

hålla sig här stadgas i första styckets andra punkt.

Med hänsyn till åtskilliga stadganden i det remitterade förslaget, bland

dem 70 § och 71 § första stycket, lär er det vidare vara erforderligt att i båda