Prop. 1971:114

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, m.m.

Nr 114

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, m. m.; given Stockholms slott den 30 april 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av . statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtandc till riksdagen före- dragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

[ propositionen föreslås en särskild lag om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands. Den är föranledd av en inom Europarådet ut- arbetad konvention om straff för vägtrafikbrott. I propositionen för- ordas även att Sverige tillträder konventionen med vissaiförbehåll. '

Lagförslaget innebär att tillämpningsområdet för vissa straffbestäm- melser i svensk trafikrätt utvidgas att omfatta också förseelser som har begåtts utom Sverige. Sålunda föreslås-lagen om straff för vissa trafik"- brott bli generellt tillämplig på utomlands begångna gärningar. Vidare skall straffbcstämmelserna för överträdelse av föreskriften i vissa andra trafikförfattningar, bl a. vägtrafikförordningen, kunna tillämpas också vid överträdelser utomlands av föreskrift som giiller på gärningsorten och har sin motsvarighet i de svenska trafikförfattningarna. Slutligen skall man i Sverige kunna straffa den som i annat nordiskt land har överträtt vissa där gällande föreskrifter som saknar motsvarighet i svenska trafikförfattningar. Efter överenskommelse med utomnordisk stat skall Kungl. Maj:t kunna förordna att sistnämnda bestämmelser skall gälla även gärning som har begåtts i den staten. En förutsättning för att ansvar skall kunna ådömas enligt den föreslagna lagen är dock att gärningen var straffbar också på gärningsorten.

I propositionen föreslås vidare att kravet i brottsbalken på särskild- åtalsprövning i fråga om brott som har begåtts utomlands skall upphöra att gälla gärning som har förövats i Norden.

Slutligen föreslås att brottsbalkens regler om preskription ändras så att bl. a. preskriptionstiderna för ådömt straff i vissa fall förkortas.

Prop. 1971: 114

IJ

] Förslag till Lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands

Härigenom förordnas som följer.

1 5 Lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott gäller även i fråga om gärning som begåtts utomlands.

2 % Bestämmelse om straff för överträdelse av

1. sådan föreskrift i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring å motorfor- don som avser förbud mot brukande av motorfordon utan föreskriven försäkring,

2. föreskrift i vägtrafikförordningen (1951: 648) eller med stöd av förordningen meddelad föreskrift eller

3. föreskrift i förordningen (1960: 134) om mopeder tillämpas även i fråga om gärning varigenom någon utomlands över- trätt motsvarande föreskrift som gällde på gärningsorten. '

35. Till böter högst femhundra kronor dömes, om ansvar ej kan föl- ja enligt 1 eller 2 5, den som i Danmark, Finland, Island eller Norge överträder där gällande föreskrift angående

1. förbud mot framförande av motorfordon utan föreskriven trafik- försäkring,

2. skyldighet att följa polismans anvisningar i trafiken,

3. fordons hastighet,

4. fordons plats på vägen under färd, fordons färdriktning, möte med eller omkörning av annat fordon, ändring av färdriktning eller passeran- de av järnvägskorsning,

5. förkörsrätt,

6. skyldighet att bereda fri väg för utryckningsfordon,

7. skyldighet att följa anvisning som ges genom vägmärke, signal el- ler körbanemarkering, ,

8. förbud mot parkering eller stannande av fordon,

9. förbud mot användning av fordon eller särskild fordonstyp på vissa vägar,

10. säkerhetsanordningar för fordon eller last, 11. märkning av fordon eller last, 12. fordonsbelysning och dess användning, 13. fordons last eller lastförmåga eller 14. fordons registrering, registreringsskyltar eller nationalitetsbeteck- nmg.

4 % I den mån det påkallas för uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt avtal med annan främmande stat än som anges i 3 5, kan Konung-

Prop. 1971: 114

en förordna att nämnda paragraf skall äga tillämpning i fråga om gär- ning som begås i den staten.

5 5 Till ansvar för gärning som avses i denna lag får ej dömas, om gärningen var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

2. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken. dels att 35 kap. 5 5 skall upphöra att gälla, dels att.. 2 kap. 5 5 samt 35 kap. 6 och 8 åå skall ha nedan angivna

lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 KAP. ' 5 % Åtal för brott, som inom n'ket begåtts å utländskt fartyg eller luft- fartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.

Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas allenast ef- ter förordnande som i första styc- ket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas, om brottet förövats å svenskt fartyg eller luft- fartyg eller i tjänsten av befälha- varen eller någon som tillhörde besättningen & sådant fartyg eller av krigsman å område där avdel- ting av krigsmakten befann sig eller ock av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.

Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas allenast ef- ter förordnande som i första styc— ket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas, om brottet förövats

!. å svenskt fartyg eller luftfar- tyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besätt- ningen å sådant fartyg,

2. av krigsman å område där avdelning av krigsmakten befann sig.

3. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller å fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller

4. av svensk, dansk, finsk, 1s- ländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.

Prop. 1971: 114

Nuvarande lydelse

I intet fall må påföljd ådömas sedan trettio år eller, om å brottet icke kan följa fängelse över två år, .sedan femton år förflutit från dag som i 4 sägs.

Föreslagen lydelse

I intet fall må påföljd ådömas sedan från dag som i 4 & sägs har förflutit

I. fem år, om (2 brottet ej kan följa svårare straff än böter och tid för ädömande av påföljd för brottet bestämmes enligt] _»? 1,

2. femton år, om i annat fall än i ] sägs å brottet ej kan följa fäng- else över två år,

3. trettio år i övriga fall.

85

Ådömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid som nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:

1. fem år, om fängelse på kor- tare tid än sex månader ådömts.

2. tio år, om fängelse i sex må- nader eller på längre tid men icke över två år ådömts,

3. femton år, om fängelse på längre tid än två år men icke över åtta år ådömts,

Ådömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid som nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:

]. fem år, om fängelse ej över ett år ådömts,

2. tio år, om fängelse på längre tid än ett år men icke över fyra år ådömls,

3. femton år, om fängelse på längre tid än fyra år- men icke. över åtta år ådömts.

4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts. 5. trettio år, om fängelse på livstid ådömts.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 kap. 5 5 den dag Konungen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1972.

Prop. ] 971: 114

U'!

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på Stockholms slott den 16 april 1971.

Niirvaramle: statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP— LING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST. GEIJER, MYRDAL, WICKMAN, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, LlDBOM, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge- mensam bcredning mcd statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning om beivrande. av trafikbrott som begåtts utomlands, m.m. och anför.

1. Inledning

Inom Europarådet har utarbetats en konvention om straff för vägtra- fikbrott, som lades fram för undertecknande den 30 november 1964. Konventionen har undertecknats av Belgien, Cypern, Danmark, Frank- rike, Grekland, Italien, Luxemburg, Nedcrländerna, Turkiet, Förbunds- republiken Tyskland och Österrike. Europarådets medlemsstater kan till- träda konventionen genom ratifikation eller godkännande. Konventionen träder i kraft tre månader efter det att den har ratificerats eller god- känts av tre stater. Hittills har konventionen ratificerats endast av Cy- pern och Frankrike.

Konventionen i engelsk och fransk originaltext jämte översättning till svenska torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi- laga ] .

Vid flera tillfällen under senare år har företrädare för berörda dc- partement och ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige hål- lit överläggningar i frågan om ländernas tillträde till konventionen och om enhetlig nordisk strafflagstiftning angående utomlands begångna tra- fikbrott. Vid överläggningarna uppnåddes enighet om att länderna borde ansluta sig till europarådskonvcntionen. Efter överläggningarnas avslu- tande upprättades inom justitiedepartcmentet i november 1970 en pro- memoria (Ds Ju 1970: 28) angående beivrande av trafikbrott som bc— gåtts utom riket m.m. 1 promemorian föreslås bl. a. en särskild lag om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Prop. 1971: 114 6

I skrivelse den 29 oktober 1968 till Kungl. Maj:t hemställde riksåkla- garen (RÅ) om ändring i reglerna om särskild åtalsprövning för brott som har begåtts i annat nordiskt land. Även denna fråga har behandlats i den nyss nämnda departementspromemorian. I denna del innehåller promemorian förslag till ändring i reglerna i 2 kap. brottsbalken (BrB) om åtal för brott som har förövats utom riket.

I januari 1964 uppdrog kontaktmännen för nordiskt lagstiftningssam- arbete åt nordiska straffrättskommittén, som består av representanter för Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, att behandla frågan om straffrättslig preskription. Kommittén redovisa-de resultatet av sina överläggningar i ämnet i ett särskilt betänkande den 18 juni 1966. Be- tänkandet är tryckt i Nordisk udrcdningsserie (NU 1967: 15). Kommit- téns uttalanden i denna fråga har övervägts inom justitiedepartementet. Övervägandena har utmynnat i ett förslag till ändring i 35 kap. BrB. som innehåller regler om preskription. Även detta förslag har tagits upp i den tidigare nämnda departementspromemorian.

Nu angivna förslag om ändring i BrB torde få fogas till statsrådspro- tokollet i detta ärende som bilaga 3 .

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av RÅ, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsstyrelsen. rikspolisstyrelsen, statens trafiksäkerhetsverk, länsstyrelserna i Krono- bergs, Malmöhus, Värmlands och Norrbottens län, trafikmålskommit- tén (JU 1962: 46). utredningen (JU 1956: 42) rörande specialstraffrättcn, ' svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté (K 1961: 24), Sveri- ges advokatsamfund, Föreningarna Sveriges tingsrättsdomare (domare- föreningcn), Sveriges statsåklagare och Sveriges länspolischefer, Sveriges trafikbilägares riksorganisation och Motororganisationernas samarbets- delegation (MSD). RÅ har bifogat yttranden från överåklagaren i Stock- holm samt cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Malmöhus, Hal- lands, Värmlands och Norrbottens län. Länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens län har överlämnat yttranden från myn- digheter inom polis- och åklagarväscndet.

Trafikmålskommittén1 avlämnade i november 1967 delbetänkandet (SOU 1967: 59) Förundersökning. Betänkandet innehåller främst för- slag till ändrade bestämmelser om förundersökning i brottmål men även vissa andra förslag rörande brottmålsförfarandet. Bl.a. föreslås änd- ring i bestämmelsen i 35 kap. 6 & BrB om absolut preskriptionstid vid ådömande av påföljd. Förslaget lorde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga 4. ,

Efter remissbehandling (ang. remissinstanser, se prop. 1.969: 114) lades betänkandet till grund för vissa ändringar i rättegångsbalken , vilka syftar

* F.d. borgmästaren Yngve Kristensson, ordf., advokaten Sten Agvald, över- åklagaren Bernt-Erik Berntsson, numera avlidne lagmannen Nils G. Fröding, rätts- chefen Bertil Holmquist, polismästaren Kurt Lindroth och försäkringsdirektören Lennart Lindstrand.

Prop. 1971: 114 7

till att rationalisera utredningsförfarandet i brottmål ( prop. 1969: 114 , 1LU 1969: 48, rskr 1969: 326). Förslaget till ändring i BrB:s bestäm- melse om absolut preskriptionstid togs inte upp till behandling i det sammanhanget. Föredragande departementschefen ansåg det lämpligare att kommittéförslaget i den delen prövades i samband med andra änd- ringar i preskriptionsbestämmclserna. Jag ämnar ta upp frågan i föreva— rande sammanhang.

2. Konventionens huvudsakliga innehåll

Artiklarna i trafikmålskonventionen är uppdelade på fem avdelningar. I del I (art. 1 och 2) med rubriken ”Grundläggande principer" anges ramen för konventionens tillämpningsområde. Del II (art. 3—7) upptar huvudsakligen regler om konventionsstats skyldigheter i samband med begäran om lagföring av en person i hans hcmviststat för vägtrafik- brott som han har begått i annan konventionsstat. I del III (art. 8'—13) finns regler beträffande framställning från konventionsstat om verk- ställighet i hemvistlandct av dom som har meddelats i mål om' ansvar för vägtrafikbrott, Del IV (art. 14—23) innehåller regler om vilka hand- lingar som skall bifogas framställningar om lagföring och verkställighet samt om kommunikationsvägar, underrättelser, översättning m.m. I del

V (art. 24—35) upptas —— förutom sedvanliga slutbestämmelser om un- ' '

dertecknande, ratifikation, godkännande och ikraftträdande —— bl. a. vis- sa definitioner samt regler om alternativ likformig lagstiftning.

Till konventionen har fogats två bilagor. I bilaga I finns en förteck- ning över vägtrafikbrott, som omfattas av konventionen, och i bilaga Il anges vilka förbehåll som får göras beträffande konventionens bestäm- melser.

I art. ] anges som grundläggande princip att konventionsstat, inom ' vars område en person med hemvist i annan konventionsstat har begått vägtrafikbrott, kan antingen göra framställning om lagföring i hemvist- staten eller begära att redan meddelad dom skall verkställas där. I prin- cip får framställning om lagföring inte göras, om gärningsstaten redan har vidtagit åtgärd för lagföring i den egna staten. Även om sådan åtgärd har. vidtagits, får begäran om lagföring i hemviststaten dock göras, om gärningsstaten anser det omöjligt att fullfölja förfarandet eller att verk- ställa straffet i dess helhet. Verkställighet av dom kan inte begäras, förr- än domen har blivit verkställbar i gärningsstaten. I artikeln fastslås ock- så hemviststatens skyldighet att behandla framställning om lagföring och verkställighet enligt konventionens bestämmelser. Som ett generellt un- dantag anges, att hemviststaten kan vägra verkställa dom som har med- delats i den tilltalades utevaro. '

Prop. 1971: 114 8

I art. 1 likställs ”administrativt beslut” med dom. Frågan vilka avgö- randen som avses med sådant beslut berörs i det följande.

Med ”vägtrafikbrott” förstås i konventionen enligt definition i art. 24 varje brott som är upptaget i den förteckning som bilaga I till konven- tionen innehåller. I punkterna 1—3 i förteckningen anges brotten vål- lande till annans död eller till kroppsskada i samband med vägtrafik, smitning från trafikolycksplats, framförande av fordon under påverkan av alkohol, narkotika eller andra ämnen med liknande verkningar samt framförande av fordon i svårt trötthetstillstånd. I punkterna 4—7 räk- nas upp sådana trafikförseelser som framförande av motorfordon för vilket inte finns trafikförsäkring, underlåtenhet att följa polismans an- visningar i trafiken samt överträdelse av bestämmelse om fordons has- tighet, dess plats på vägen, färdriktning, möte, omkörning, förkörsrätt, parkering, fordonsbelysning, registrering och körkortsinnehav.

Bland övriga definitioner i artikel 24 av begrepp som används i art. 1 kan nämnas, att med ”dom” avses avgörande som har meddelats av judiciell myndighet och med ”administrativt beslut” beslut som i en del stater, t.ex. Förbundsrepublikcn Tyskland, meddelas av administrativ myndighet som är behörig att ålägga i lag föreskrivna påföljder för vissa typer av vägtrafikbrott. För Sveriges del får godkända strafföreläg- ganden och ordningsbotsförelägganden anses falla under begreppet dom.

Art. 2 innehåller krav på dubbel straffbarhet för tillämpning av kon- ventionens-bestämmelser om lagföring och straffverkställighet. Vägtra- fikbrott skall således, för att kunna föranleda framställning-om lagföring eller verkställighet, vara straffbart enligt både gärningsstatens och hem- viststatens lagstiftning. Vidare föreskrivs, att hemviststatens egen lagstift- ning skall vara tillämplig i fråga om lagföringen eller verkställigheten. Vid sitt avgörande skall hemviststaten dock beakta de "trafikregler” som gäller på den ort där gärningen har begåtts. Med ”trafikregler” av- ses i konventionen enligt art. 24 bestämmelser som reglerar de ämnen vilka anges i punkterna 4—7 i förteckningen över vägtrafikbrott i bi- laga I.

Del II med rubriken ”Lagföring i hemviststaten" inleds med en för- klaring i art. 3 att hemviststatens myndigheter är behöriga att vidta åt- gärder för lagföring av trafikbrott, som har begåtts i annan föl-drags- slutande stat, när denna stat gärningsstaten har gjort framställ- ning därom. Bestämmelsen innebär inte någon förpliktelse att avvakta framställning om lagföring. Kan en stat på grund av sina straffrättsliga domförhetsregler utan särskild begäran beivra trafikbrott, som har för- övats utomlands, behåller staten denna rätt. Detta följer av innehållet i art. 26.

Enligt art. 4 skall den stat som har mottagit framställning om lagfö- ring granska framställningen och besluta i enlighet med sin egen lag vil- ka åtgärder framställningen skall föranleda.

Prop. 1971: 114 9

Sedan framställning om lagföring har skett, får gärningsstaten enligt art. 5 inte vidta åtgärder mot gärningsmannen för att beivra brottet, vare sig lagföring eller verkställighet av ådömd påföljd. Gärningsstaten får tillbaka sin behörighet i detta hänseende, om hemviststaten meddelar att framställningen om lagföring inte kommer att leda till någon åtgärd. Detsamma gäller, om gärningsstaten återkallar framställningen, innan förhandling i målet inleds vid domstol i första instans i hemviststaten eller innan ”administrativt beslut” meddelas där. Återkallelse kan dock ske endast på grund av någon ny omständighet som har blivit känd för gärningsstaten efter det att begäran om lagföring har sänts till den andra staten.

Art. 6 innehåller särskilda regler om åtalspreskription. Framställning om lagföring ges den verkan i gärningsstaten att preskriptionstiden av- bryts. l hemviststaten skall preskriptionstiden normalt räknas från den dag då framställningen om lagföring tas emot. I bilaga ]] ges konven- tionsstat möjlighet att förbehålla sig rätten att inte godta art. 6 eller att endast godta den i viss del.

I art. 7 föreskrivs, att handlingar som upprättas av judiciella och ad- ministrativa myndigheter i endera av gärningsstaten och hemviststaten skall ha samma rättsliga verkan i den andra staten som om de hade upprättats av dess myndigheter.

Del III, som har rubriken ”Verkställighet i hemviststaten" inleds med en bestämmelse i art. 8 om behörighet för hemviststaten att verkställa utländsk dom eller utländskt administrativt beslut i mål om ansvar för vägtrafikbrott. Verkställigheten skall ske i enlighet med hemviststatens lag. Det föreskrivs särskilt, att hemviststaten är behörig att besluta om villkorlig frigivning. Nåd kan enligt artikeln beviljas av antingen hem- viststaten eller gärningsstaten.

I art. 9 anges dels de fall då verkställighet i hemviststaten inte får ske och dels de fall då hemviststaten kan vägra verkställighet. Verkstäl- lighet får inte äga rum bl. a. om gärningsmannen redan har slutgiltigt dömts i hemviststaten för samma gärning eller om den ådömda påfölj- den är preskriberad enligt lagen i gärningsstaten eller hemviststaten. Verkställighet kan vägras, om hemviststaten har beslutat att inte vidta åtgärder eller att avbryta redan påbörjade åtgärder för att beivra de brott som avses i gärningsstatcns framställning. Detsamma gäller om den aktuella gärningen är föremål för domstols prövning i hemviststa— ten. Slutligen kan hemviststaten vägra verkställa utländsk dom, om sta- ten anser att verkställighet skulle strida mot grunderna för dess rätts- ordning eller inte kan förenas med de straffrättsliga principer som till- lämpas av denna stat.

I art. 10 och ]] ges närmare bestämmelser om verkställigheten. I fråga om annan påföljd än böter har hemviststaten enligt art. 10 möj- lighet att i stället för den ådömda påföljden bestämma påföljd för brot-

Prop. 1971: 114 10

tet enligt sin egen lagstiftning. Därvid får maximistraffet i hemvistlan- dets lag inte överskridas och inte heller får påföljden göras strängare än den som har bestämts i gärningsstaten. Den nya påföljden skall till sin art motsvara den tidigare ådömda så nära som möjligt. För verk- ställighet av böter gäller enligt art. 11 att hemviststaten inte får ta ut högre belopp än som kan ådömas för ett motsvarande brott i den staten.

Arr. 12 innehåller bestämmelser om åtgärder för de fall då böter inte betalas frivilligt. '

I arr. 13, som motsvarar art. 5 i avdelningen om lagföring, meddelas förbud för gärningsstaten att låta verkställa dom eller beslut, sedan framställning om verkställighet i hemviststaten har gjorts. Efter en så- dan framställning får verkställighet ske i gärningsstaten endast om hem- viststaten har meddelat, att den vägrar att eller inte kan verkställa gär- ningsstatens avgörande.

Enligt bilaga ” kan konventionsstat förbehålla sig rätt att inte godta innehållet i del III eller att godta denna avdelning endast beträffande vissa slag av påföljder eller verkställighetsåtgärdcr.

I del IV, ”Allmänna bestämmelser”, finns föreskrifter av formell art,- gemensamma för framställningar om lagföring och om verkställighet. Arr. 14 innehåller regler om vilka handlingar som skall fogas vid fram- ställning till hemviststaten.

I art. 15 anges som huvudregel att framställningar, svar och andra meddelanden enligt konventionen skall sändas genom justitiedeparte- mentet i resp. stat. Genom särskild förklaring till Europarådets general- sekreterare kan konventionsstat an'mäla att den avser att för sin räk- ning välja annan kommunikationsväg. Enligt arr. 16 kan hemviststaten begära kompletterande upplysningar av den stat som har gjort framställ- ning.

Art. ]? reglerar i vissa avseenden förhållandet mellan konventionen och den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål ( prop. 1961: 48 , 1LU 1961: 29, rskr 1961: 190). I artikeln vidgas om- rådet för inbördes rättshjälp inom trafikbrottskonventioncns tillämp- ningsområde till att omfatta fler rättshjälpsåtgärder än som följer av rättshjälpskonventionen. I art. 17 anges särskilt att föreläggande att be- tala böter för trafikbrott inte skall anses som en verkställighetsåtgärd.

l art. 18 föreskrivs viss underrättelseskyldighet för hemviststaten be- träffande åtgärder som har vidtagits med anledning av framställning från gärningsstaten. Sådan underrättelse skall lämnas utan dröjsmål och vara åtföljd av handling som visar att påföljd för brottet har verkställts. Avsåg framställningen lagföring av brott, skall dessutom sändas bestyrkt avskrift av det slutliga avgörandet i hemviststaten.

Frågan om översättning av framställningar och andra handlingar reg- leras i arr. 19.

Prop. 1.971: 114 11

Enligt art. 20 behöver handlingar som sänds för konventionens till- lämpning inte vara legaliserade. Böter, som har tagits ut på framställ- ning om lagföring eller verkställighet, tillfaller hemviststaten art. Zl .

I arr. 22 och 23 finns bestämmelser om rättegångskostnader. Varje land tar i princip ut kostnaderna för handläggningen där enligt sina egna regler. Har hemviststaten haft kostnader i samband med lagfö- ring eller vcrkställighet, skall sådana kostnader enligt uttrycklig före- skrift i art. 23 inte ersättas av gärningsstaten.

Den sista avdelningen. del V med rubriken "Slutbestämmelser”, in- leds med en uppräkning av definitioner i art. 24. Artikelns huvudsakliga innehåll har redovisats i samband med den föregående redogörelsen för art. 1 och 2

I art. 25 förklaras att bilaga I, förteckningen över trafikbrott, utgör en integrerande del av konventionen. Konventionsstaterna har enligt ar- tikeln möjlighet att som trafikbrott beteckna brott som inte finns an- givet i förteckningen eller utesluta brott som är förtecknat i den och kan på så sätt ändra konventionens tillämpningsområde i förhållande till övriga konventionsstater. En sådan ändring sker genom skriftlig förklaring till Europarådets generalsekreterare.

Utöver vad som har nämnts vid art. 3 föreskrivs i art. 26, att kon- ventionen ej heller i fråga om verkställighet av dom begränsar hem- viststatens behörighet enligt dess interna lagstiftning.

De stater som vanligen reglerar sina inbördes förhållanden genom likformig lagstiftning eller särskilda ömsesidiga avtal ges genom art. 27 möjlighet att oberoende av konventionen bestämma sina inbördes för- bindelser på sådant sätt, även när det gäller frågor som faller inom konventionens tillämpningsområde. Dessa stater kan sålunda komma överens om att inte tillämpa konventionen på förhållandet sig emel- lan. Generalsekrcteraren skall underrättas om en sådan överenskom- melse.

Enligt art. 28 skall Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor övervaka tillämpningen av konventionen och försöka bidraga till en vänskaplig lösning av de svårigheter som kan uppstå.

Återstående artiklar, art. 29—35, innehåller sedvanliga slutbestäm- melser om undertecknande, ratifikation, ikraftträdande m.m.

Bilaga II innehåller »— förutom de bestämmelser om möjligheter till förbehåll som har redovisats vid art. 6 och i samband med redo- görelsen för del III en föreskrift att konventionsstat kan, om dess konstitution gör det nödvändigt, förklara att den godtar framställning om lagföring endast i de fall som anges i dess interna lagstiftning. Fö- reskriften har närmast tillkommit på begäran av den italienske dele- gaten för att göra det möjligt för Italien att ratificera konventionen trots visst krav i den italienska grundlagen.

Prop. 1971: 114 17

3. Gällande svensk rätt m. 111.

3.1 Bcivrantle av brott som begåtts utomlands

Allmänna bestämmelser om i vilken utsträckning svensk straffrätt kan tillämpas i fråga om brott som har begåtts utom riket finns i 2 kap. BrB , som har rubriken ”Om tillämpligheten av svensk lag”. Med 7"svensk lag" avses svensk strafflag i vidsträckt mening, dvs. både BrB och straffbestämmelser i andra författningar.

Enligt 2 5 första stycket är svensk lag tillämplig och svensk domstol behörig att döma beträffande brott som svensk medborgare har begått utom riket. Detsamma gäller beträffande brott som utlänning med hem- vist i Sverige har begått utomlands. Det har överlämnats åt rättstillämp- ningcn att bestämma huruvida en person skall anses ha tagit hemvist här i riket. Endast om bosättningen har viss stadigvarande karaktär, an- ses hemvist föreligga.

I paragrafens andra stycke föreskrivs, att vissa andra kategorier ut- länningar, som har begått" brott utom riket, faller under svensk straff— rättslig domsrätt. Efter svensk lag och vid svensk domstol kan sålunda dömas utlänning, som efter brottets begående har blivit svensk med- borgare eller har tagit hemvist här i landet, utlänning som är medbor- gare i annat nordiskt land och finns här eller utlänning som över hu- vud finns i riket, om det straff som kan följa på brottet enligt svensk lag är fängelse i mer än sex månader. En förutsättning för att dessa utlänningar skall falla under den svenska jurisdiktionen är dock att den brottsliga gärningen inte var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten. Den omständigheten att ett brott som har begåtts utomlands är preskriberat enligt gärningslandets lag, när lagföring för brottet är aktuell i Sverige, utesluter emellertid inte svensk domstols behörighet.

I 3 &" anges ett antal specialfall, i vilka svensk domstol är behörig att döma utlänning även i annat fall än som anges i 2 & -—— för brott som har begåtts utom Sverige. Utlänning kan sålunda dömas här i landet och efter svensk lag, om brottet har förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av den som var befälhavare eller tillhörde be- sättningen på ett sådant fartyg. Även utlänning som har begått brott på område, där avdelning av krigsmakten befann sig, omfattas alltid av den svenska domsrätten. Om han inte var krigsman, gäller detta endast om avdelningen befann sig på området för annat ändamål än övning. Har utlänning utomlands förövat brott mot Sverige, svensk medborgare eller svensk menighet, inrättning-eller sammanslutning eller mot annan utlänning som hade hemvist i Sverige, kan han dömas här enligt svensk lag, även om förutsättningarna enligt 2 5 inte föreligger. Slutligen är utlänning som har begått folkrättsbrott hclt generellt underkastad

Prop. 1971: 114 13

svensk domstols straffrättsliga behörighet. I en till riksdagen nyligen av- lämnad prop. 1971: 92 föreslås detsamma gälla utlänning som har be- gått sådan gärning som i ett i samma proposition intaget förslag till ny straffbestämmelse föreslås få benämningen kapning av luftfartyg.

Enligt 5 55 får åtal för brott, som har förövats utom riket, i regel inte väckas annat än efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den som Kungl. Maj:t har bemyndigat därtill. Utan särskilt åtalsförordnande får åtal dock väckas, om brottet har förövats 1) på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde be- sättningen på sådant fartyg, 2) av krigsman på område där-avdelning av krigsmakten befann sig eller 3) av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse. _

Med stöd av bl.a. 5 & har Kungl. Maj:t i Kungl. brev till RÅ (1964z892) bemyndigat RÅ att meddela åtalsförordnande bl.a. för brott som har förövats i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg, som går i reguljär trafik mellan dessa länder, samt för brott som har förövats utomlands av svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige. Om det finns anledning därtill, skall frågan om åtals väckande hänskjutas till Kungl. Maj:t.

I 2 kap. BrB regleras således omfattningen av svensk domstols be- hörighet att enligt svensk lag döma för brott som har begåtts utom Sverige. Men dessa regler anger endast den yttre ramen för den straff- rättsliga jurisdiktionsrätten. En förutsättning för tillämpningen av 2 kap. BrB är, att det föreligger ett brott enligt svensk lag. Det beror fram- för allt på innehållet i brottsbeskrivningarna i de särskilda straffbe- stämmelserna om sådant brott kan anses föreligga. I allmänhet inne-, håller straffbestämmelserna inte något krav på att gärningen för att vara straffbar skall vara bcgången inom landet eller på annat sätt ha an- knytning till Sverige. 1 stor utsträckning måste de svenska straffbe- stämmelserna också tolkas så att de gäller även brott som begås utom- lands. För flertalet brott i BrB, t. ex. brotten mot person enligt 3—7 kap. och förmögenhetsbrotten enligt 8—10 kap., finns uppenbar- . ligen inte någon begränsning i förhållande till 2 kap. BrB. Vid andra brott är det tydligt att en begränsning måste göras, även om uttryck- lig föreskrift saknas. Ämbetsbrotten i 20 kap. BrB kan sålunda inte begås av annan än den som är svensk tjänsteman, liksom endast en sådan tjänsteman anses kunna vara föremål för brott mot tjänsteman enligt 17 kap. 1—5 åå BrB. Straffbestämmelser rörande näringsrättsliga förseelser och ordningsförseelser anses i regel inte gälla utanför Sverige. Så är fallet med ansvarsbestämmclserna i t. ex. affärstidslagen och lotte- riförordningen samt 16 kap. 14 & BrB om dobblcri.

[ många fall är det dock mera ovisst vilket geografiskt tillämpnings- område en straffbestämmelse har. Sådan ovisshet råder bl. a. i fråga om tillämpningen av vägtrafikförfattningarna, som med något undantag

Prop. 1971: 114 14

saknar föreskrifter i detta avseende. Straffbestämmelserna inom trafik— rätten har tidigare i regel- ansetts gälla endast för brott som har be- gåtts inom Sverige. Straffrättskommittén nämnde ”de vanliga trafikför- fattningarna” som exempel på specialstraffrättsliga bestämmelser, vil- kas giltighet var begränsad till gärningar som har begåtts här i landet (SOU 1953: 14 s. 436). Men därefter har utvecklingen i rättspraxis gått i sådan riktning att de flesta bestämmelserna i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott (TL) har ansetts tillämpliga på brott som har begåtts utom Sverige. Högsta domstolen (HD) har sålunda dömt för vårdslöshet i trafik utomlands enligt 1 5 första stycket TL, ratt- fylleri enligt 4 Q 1 mom. och s. k. smitning enligt 5 & samma lag (NJA 1960 s. 430 samt 1961 s. 507 och 596). Däremot har åtal mot svensk medborgare enligt 4 5 2 mom. TL för rattonykterhet vid förande av bil utom riket ogillats. Bestämmelsen om straff för rattonykterhet har därvid antagits vara avsedd att gälla endast gärning som begås inom Sverige. I domskälen har HD betonat att bestämmelsen bär mycket av ordningsföreskriftens prägel och att motsvarighet i allmänhet sak- nas i utländsk lagstiftning (NIA 1967 s. 409).

I 19 kap. 2 & rättegångsbalken (RB) finns en särskild forumregel för brott som har förövats utomlands. Enligt denna bestämmelse upp- tas åtal för brott som har förövats bl.a. på ort utom riket av den domstol där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet eller av domstolen i den ort, där han har gripits eller eljest uppehåller sig. All- mänt tvistemålsforum är enligt huvudregeln i 1.0 kap. 1 & RB dom- stolen i den ort där svaranden har sitt hemvist. Med hemvist avses här mantalsskrivningsorten. Kungl. Maj:t kan förordna om avsteg från forumregeln i 19 kap. 2 &.

Åtal för brott som har förövats utom Sverige kan väckas här på framställning av myndighet i gärningslandet. Lagföring här i landet för ett utomlands begånget brott kan ske, även när brottet har kommit till svenska myndigheters kännedom på annat sätt. För brott som har be- gåtts här i landet kan det i vissa fall bli aktuellt att begära lagföring i annat land. Så kan fallet vara t.ex. när gärningsmanen har hunnit lämna landet innan lagföring har skett och utlämning för brott inte kan ske. Förfarandet vid framställning om lagföring i annat land har inte - reglerats i författning. Inom Norden förekommer i ganska stor utsträck- ning att åtal för brott, som har begåtts i ett land, väcks i det land där den misstänkte vistas. Därvid har utvecklats en praxis att åklagarmyn- digheterna skriftväxlar direkt med varandra. De högsta åklagarmyndig- heterna i de nordiska länderna ingick den 6 februari 1970 ett samarbets— avtal om lagföring i annat nordiskt land än det där brottet har förövats. I avtalet, som anknyter till tidigare praxis, anges efter vilka grunder åklagare bör pröva i vilket land lagföring bör ske samt regleras frågor om innehållet i framställning om lagföring i annat land; vilka handlingar

Prop. 1971: 114 15

som därvid skall bifogas, vilka myndigheter som sänder och mottar så- dan framställning samt om återkallelse av åtagande eller framställning. Avtalet är i sin svenska version intaget i RÅ:s cirkulär C 65 den 25 sep- tember 1970.

Framställning om åtal i utomnordiskt land för brott som har begåtts här i landet görs på diplomatisk väg via RÅ. Även åtalsframställningar från utom-nordisk myndighet till svensk myndighet går över utrikesde- partementet. .

] cirkulär C 34 den 25 september 1967 har RÅ meddelat vissa anvis— ningar rörande begäran om åtal i annat land.

3.2. Preskription

35 kap. BrB innehåller regler om bortfallande av påföljd på grund av preskription. 1—6 åå innehåller regler om åtalspreskription och- 7—11 55 regler om preskription av ådömd påföljd.

Enligt ] 5 förhindras åtalspreskription genom att den misstänkte häk- tas eller får del av åtalet inom tid som anges i paragrafen och som va- rierar beroende på brottets svårhetsgrad. Preskriptionstiderna är föl- jande:

Prcskriptionstid Svåraste straff som kan följa på brottet

2 år fängelsei högst 1 år 5 » >> i mer än 1 år men ej över 2 år 10 » » i mer än 2 år men ej över 8 år 15 » » på viss tid över 8 år 25 » » på livstid

Med uttrycket straff som ”kan följa på” brottet avses i BrB att inte endast straffskalan för det särskilda brottet skall beaktas utan även all- männa bestämmelser som vidgar eller minskar skalan, t. ex. återfalls- regeln i 26 kap. 3 & BrB. l paragrafen finns också en bestämmelse om preskription vid s. k. ideell konkurrens, dvs. när en handling innefattar flera brott. För sådant fall föreskrivs att påföljd kan ådömas för alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av dem.

I 2 5 finns en särskild preskriptionsregel för ämbetsbrotten i 20 kap. 1—4 åå BrB. Den kortaste preskriptionstiden för sådant brott är fem år.

I 3 5 finns bestämmelser om preskriptionstiden i de fall då häktning eller åtal inte leder till dom. 4 5 anger utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden.

Enligt 5 5 kan preskriptionstiden förlängas i vissa fall när den brotts- ligc begår nytt brott, medan preskriptionstiden för ett tidigare brott ännu löper. Denna särreglcring gäller endast svårare brott. l paragrafen före- skrivs att om någon, som har begått brott på vilket kan följa svårare straff än fängelse i två år, förövar nytt brott inom preskriptionstiden för det första brottet, preskriptionstiden för båda brotten räknas från

:

Prop. 1971: 114 16

den tidpunkt då det senare brottet begicks. Detta gäller endast om fäng- else i över två år kan följa även på det senare brottet. Begår den brotts- lige ytterligare brott, på vilket fängelse i mer än två år kan följa, får bestämmelsen motsvarande tillämpning.

I 6 5 finns bestämmelser om absoluta preskriptionstider. Dessa tider kan inte förlängas enligt 5 5 och är även oberoende av om häktning har skett eller åtal har delgetts den brottslige. Enligt paragrafen får på— följd i intet fall ådömas, sedan trettio år har förflutit från brottet. Kan inte fängelse över två år följa på brottet, är den absoluta preskriptions- tiden dock endast femton år.

Ådömda böter bortfaller enligt 7 ä' efter tre år från det domen vann laga kraft, om inte ansökan om böternas förvandling dessförinnan har delgetts den bötfällde. Paragrafen reglerar också verkan av den döm- des död. I sådant fall bortfaller böterna utom i vissa undantagsfall.

För ådömt fängelse gäller enligt 8 5 fem olika preskriptionstider i en stigande skala som har graderats efter det ådömda straffets längd. Ti- derna räknas från dagen för lagakraftvunnen dom. Preskription hindras genom att straffet börjar verkställas inom preskriptionstiden. Följande uppställning visar preskriptionstiderna för ådömt fängelse.

Preskriptionstid Ådömt fängelsestraff

5 år under 6 mån. 10 » 6 mån. eller mera men inte över 2 år 15 » mer än 2 år men inte över 8 år 20 » viss tid över 8 år 30 » livstid

I kapitlets därpå följande två paragrafer finns bestämmelser om pre- skriptionstidens beräkning vid avbruten verkställighet av fängelse på viss tid, 9 5, samt om preskription av ungdomsfängelse och internering, 10 5. 11 5 slutligen innehåller en hänvisning till lagen (1948: 449) om disciplinstraff för krigsmän. '

4. Nordiskt lagstiftningssamarbete och nordisk rätt

4.1 Beivrande av trafikbrott som begåtts utomlands '

I de övriga nordiska länderna är rättsläget på trafikstraffrättens områ- de i stort sett detsamma som i Sverige. Trafikreglerna anses således i all- mänhet vara territoriellt begränsade. För vissa trafikbrott har man gjort undantag i rättspraxis. I Danmark, Finland och Norge har sålunda det egna landets bestämmelser om körning i alkoholpåverkat tillstånd till- lämpats även när körningen har ägt rum utomlands. Den norska motsva- righeten till den svenska bestämmelsen om vårdslöshet i trafik har också ansetts tillämplig på körning som har skett utom Norge.

Prop. 1971: 11.4 17

Redan innan trafikbrottskonventionen öppnades för undertecknande förekom överläggningar på departementsplanet mellan representanter från samtliga nordiska länder utom Island' 1 avsikt att söka effektivise1a samarbetet inom Norden i fråga om beivrande av utomlands begångna trafikbrott och att harmonisera lagstiftningen på detta område. Efte1 konventionens tillkomst har överläggningarna också avsett de lagstift- ningsåtgärder som kunde krävas för tillträde till konventionen.

Vid överläggningarna har man enats om 'att det 'inom Norden bör' genomföras en i sak ensartad lagstiftning om' beivrande av trafikbrott som har begåtts utomlands. Denna lagstiftning skall till sitt innehåll an- knyta till konventionens bestämmelser. På grund av väsentliga olikheter i den lagtekniska uppbyggnaden av ländernas trafiklagstiftning har man .. emellertid inte funnit det möjligt att införa formellt likformiga regler inom Norden. De nordiska länderna bör enligt överenskömmelsen reg- lera sitt inbördes förhållande på grundval av den gemensamma Iagstift- ' ningen och inte med stöd av konventionen. Man bör alltsa med stöd av art. 27 avge förklaring att konventionen inte skall tillämpas inom Nor- den. Vid överläggningarna har man också kommit överens om att län- ' derna bör i samma utsträckning utnyttjade möjligheter att göra förbe- ' håll mot konventionen som anges i bilaga II till konventionen. På denna punkt har man nått enighet om att 'de nordiska länderna inte bör ansluta sig till art. 6 om preskription och del III om I'verkställighet. Vid över- läggningarna har man varit ense om att den gemensamma nordiska lag- stiftningen om straff för trafikbrott utomlands om möjligt bör träda i kraft samtidigt i de olika nordiska länderna och att dessa också bör ' ansluta sig till konventionen samtidigt.

Sedan departementsöverläggningarna avslutats, har i Danmark ge- nomfot ts lagstiftning som står i överensstämmelse med den ståndpunkt som antogs vid överläggningarna. Lagstiftningen gör det möjligt för Danmark att ratificera konventionen. I 69 & fterdselsloven finns allmän- na bestämmelser om straff för den som bryter mot lagens föreskrifter eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Genom' lag den 4 juni 1969 har i en ny paragraf i fterdselslo'ven, '69 a %, införts be- stämmelser om ansvar för trafikförseelser som' är'begångna utomlands.

I 69 a & första stycket fterdsclsloven har sålunda föreskrivits att de all- männa ansvarsbestämmels'erna i 69 5 samma lag äger tillämpning också på handlingar som har begåtts utomlands. Därvid anges dock att de'be-l gränsningar skall gälla som följer av 7 och 1'0 %% borgerliga straffelo- ven. Hänvisningen till dessa paragrafer innebär bl. a. krav på att hand- lingen skall ha begåtts av person som är medborgare i nordiskt land eller är bosatt i sådant land och att handlingen skall vara s'traffbar ock- så enligt gärningslandets lag. Hänvisningen innebär Också att påföljd för brottet skall bestämmas enligt dansk lag men 'att straffet inte 'får ' " bli strängare än det straff som kunnat följa enligt gärningslandets lag.

2 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 114

Prop. 1971: 114 18

Vidare får ansvar inte ådömas när åtal mot gärningsmannen för hand- lingen har ogillats i gärningslandet, när ådömt straff för handlingen har verkställts eller när påföljd för brottet har bortfallit enligt gärnings- landets lag.

Enligt 69 a & andra stycket fzerdselsloven skall bestämmelsen i första . stycket äga motsvarande tillämpning på den som, utan att överträda någon dansk föreskrift, i Finland, Island, Norge eller Sverige bryter mot där gällande trafikregler av visst slag. De trafikregler som därvid anges är desamma som finns förtecknade under punkterna 4—7 i konventio— nens bilaga I.

Tredje stycket i samma paragraf ger justitieministern fullmakt att för- ordna, att andra stycket skall gälla även överträdelse som har begåtts i utomnordisk stat. Bestämmelsen gör det möjligt för Danmark att rati- ficera trafikbrottskonventionen. .I fjärde stycket slutligen sägs, att fterd- selslovens särskilda regler om behandlingen av skadeståndsfrågor i tra- fikmål inte skall gälla brott som avses med den nya paragrafen.

Enligt övergångsbestämmelserna träder 69 a & i kraft först efter be- slut av justitieministern.

I Finland krävs särskild lagstiftning för tillträde av konventionen. Sådan lagstiftning torde inte vara att vänta inom den närmaste tiden.

Den norska vegtrafikloven den 18 juni 1965 innehåller bestämmelser (32 5) som bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter om att brott mot utländska trafikregler kan bestraffas enligt den allmänna norska straffbestämmelsen för trafikbrott. En förutsättning för att sådana före- skrifter skall kunna meddelas beträffande gärningar, begångna i utom— nordisk stat, är att överenskommelse därom har träffats med denna stat. Administrativa föreskrifter enligt 32 5 har ännu inte meddelats.

4.2. Preskription

Nordiska straffrättskommittén, som har i uppdrag att behandla frå- gor om enhetlig nordisk lagstiftning på straffrättens område, tog 1964 upp frågan om preskription. Kommitténs överläggningar i ämnet har, som tidigare nämnts, resulterat i ett år 1966 avlämnat betänkande (NU 1967: 15).

Beträffande åtalspreskription har kommittén först behandlat frågan huruvida preskription bör ske efter gärningstypens straffmaximum eller efter det straff som gärningen förskyller i det särskilda fallet. Kommit- tén har förordat den ordning som gäller i Finland, Norge och Sverige, dvs. attprcskriptionstiden bestäms av straffskalans maximum. I fråga om preskriptionstiderna har man enats om att i den nordiska lagstift- ningen använda de norska och svenska fristerna som mönster och har sålunda föreslagit att preskriptionstiderna inom Norden bör vara två,

Prop. 1971: 114 19

fem, tio, femton och tjugofem år. Den sista tidsfristen bör avse brott för vilket straffet är livstids fängelse. Kommittén har i detta samman- hang förklarat, att man är medveten om att fullständig likformighet i fråga om åtalspreskription vid likartade brott inte uppnås, även om samt- liga länder i Norden lägger straffmaximum till grund för beräkning av preskriptionstiden och inför samma preskriptionstider. Det finns ändå skillnader mellan länderna i fråga om straffarter och straffskalor för de olika brotten. Samma gärning kan därför även i fortsättningen pre— skriberas efter viss tid i ett land men vid en annan tidpunkt i något av de andra länderna. Dessa olikheter kan, betonar kommittén, endast un- danröjas genom en gemensam nordisk revision av straffskalorna för de olika brotten.

Kommittén har också övervägt frågan om åtalspreskription vid fler- faldig brottslighet. Det har därvid rått enighet inom kommittén att man i de nordiska länderna bör ansluta sig till den princip efter vilken pre- skriptionsreglerna är utformade i Sverige. Om flera brott har begåtts ge- nom flera olika handlingar, s. k. realkonkurrens, bör sålunda varje brott bedömas för sig i preskriptionshänseende. Har flera brott begåtts genom en handling, ideell konkurrens, bör den längsta preskriptionstiden gälla. Kommittén har konstaterat i fråga om realkonkurrens att den svenska regeln om framskjuten utgångspunkt för preskriptionstiden vid upprepad grövre brottslighet (35 kap. 5 % BrB) saknar motsvarighet i de andra nor- diska strafflagarna.

Kommittén har också uttalat sig om preskriptionstidens början och om preskriptionsavbrott. Man har varit ense om att preskriptionstiden bör räknas från den dag då brottet begicks eller från den tidpunkt då en viss verkan inträdde, om sådan verkan är en förutsättning för att påföljd skall kunna ådömas. Vidare har kommittén konstaterat betydan- de rättsolikheter i fråga om preskriptionsavbrott mellan Danmark, Is— land och Norge, å ena sidan, och Finland och Sverige, å den andra. Enligt den danska, isländska och norska regleringen avbryts preskrip- tionstiden redan när förundersökning inleds. I finsk och svensk rätt läggs preskriptionsavbrottct till ett senare stadium, nämligen häktning eller delgivning av åtal. Enligt kommitténs uppfattning går det inte att nå en enhetlig lösning i detta avseende.

I samband med frågan om preskriptionsavbrott har kommittén också behandlat vilken verkan ett uppehåll eller avbrott i påbörjad hand— läggning av målet bör ha. Kommittén har inte gjort någon rekommen— dation i denna del utan endast —- liksom i fråga om preskriptionsav— brott —— konstaterat att det råder olikheter i ländernas lagstiftning på denna punkt.

Vidare har kommittén undersökt reglerna om enskilt åtal och åtal efter angivelse av målsäganden. Därvid har man konstaterat, att det i

Prop. 1971: 114 20

samtliga nordiska länder utom Sverige finns bestämmelser med särskild preskriptionstid för sådan talan. I Sverige finns en sådan tidsgräns en- dast vid våldtäktsbrotten. Det framgår av betänkandet att övriga län- der enats om en enhetlig tidsfrist, sex månader, för enskilt åtal.

Beträffande preskription av ådömt straff finner kommittén det sär- skilt angeläget att skapa enhetliga regler på detta område. Likformiga. regler skulle nämligen få betydelse för det nordiska samarbetet i fråga om straffverkställighet. Inom kommittén har man enats om ett system med differentierade preskriptionstider i'en stigande skala. Därvid har man använt de finska, norska och svenska reglerna som förebild. Kom- mittén har föreslagit följande regler för vanligt frihetsstraff.

Preskriptionstid Ådömt frihetsstraff

5 år ej över 1 år 10 » mer än 1 år men ej över 4 år 15 » mer än 4 år men ej över 8 år 20 » viss tid över 8 år 30 » livstid

Enligt kommittén kan det i varje land finnas behov av särregler för andra typer av frihetsberövande sanktioner. .

För ådömda böter bör enligt kommittén i princip — som i Sverige _ gälla en treårig preskriptionstid. Från dansk, finsk och norsk sida har man dock uttalat sig för en längre preskriptionstid eller möjlighet till förlängning vid större bötesbelopp. I fråga om avbrott i preskrip- tionstiden för ådömda böter har man inom kommittén, med undantag för Finland, varit ense om att preskription skulle avbrytas endast ge- nom rättslig åtgärd för indrivning eller för verkställighet av förvand— lingsstraff.

Beträffande böter har kommittén slutligen övervägt frågan om inver- kan av gärningsmannens död. Det har varit enhällig uppfattning inom kommittén att böter inte bör kunna ådömas eller verkställas efter döds- fallet. .

Kommittén har även behandlat frågan om preskription vid konfiska- tion. Denna del av betänkandet har för svensk del legat till grund för de nyligen gjorda ändringarna i brottsbalkens förverkanderegler ( prop. 1968: 79 , 1LU 1968: 33, rskr 1968: 229).

På grundval av kommitténs betänkande genomfördes i Danmark 1967 ny lagstiftning om straffrättslig preskription. Man följde därvid i huvudsak kommitténs förslag till enhetlig reglering. De tidsfrister som kommittén rekommenderade för preskription av åtal och ådömt straff har sålunda införts i den danska strafflagen. Undantag har dock gjorts för brott för vilket stadgas livstidsstraff och för dom på sådant straff. I sådana fall kan, liksom tidigare, preskription inte inträda enligt dansk rätt. Enligt den nya danska lagstiftningen preskriberas. ådömda böter

Prop. 1971: 114 21

efter tre år. Preskriptionstiden för böter på över 3 000 kronor är dock fem år. Det har vidare införts en allmän regel om att straffrättslig på- följd över huvud taget inte kan verkställas efter den dömdes död. För ådömt ungdomsfängelse och för ”sikkerhedsforvaring” har införts sam- ma regler som gäller i Sverige för motsvarande påföljder, nämligen fem resp. femton år. '

I Finland har frågan om straffrättslig preskription behandlats i den av det finska justitieministeriet tillsatta nordiska straffrättskommissio- nen. I mars 1968 lämnade kommissionen ett betänkande i ämnet (kom-' mittébetänkande 1968: A1), som innehåller förslag till ny lagstiftning om preskription. Denna har utformats helt i överensstämmelse med nordiska straffrättskommitténs rekommendationer i de frågor i vilka det har rätt enighet inom kommittén. I det finska betänkandet finns också förslag till absoluta preskriptionstider, vilka har getts samma in- nehåll som den svenska regeln i 35 kap. 6 & BrB. Ådömda böter före- slås bli preskriberadc efter tre år med särregler för de fall då egendom har tagits i mät eller avbetalning har beviljats dessförinnan. Proposi- tion med förslag till ändrade regler om straffrättslig preskription kom- mer sannolikt att läggas fram under våren 1971.

I Norge lämnade straffelovrådet i november 1969 förslag till änd- ring av bestämmelserna om straffrättslig preskription. Förslaget, som bygger på nordiska straffrättskommitténs betänkande, ansluter helt till de rekommendationer som kommittén har varit enig om. I fråga om preskription av ådömda böter föreslås samma regler som gäller i Dan- mark efter lagändringen 1967. I en nyligen avlämnad proposition har den norska regeringen framlagt förslag till ändring av preskriptionsreg- lerna. Förslaget är grundat på straffelovrådets betänkande.

Hänvisningar till S4-2

  • Prop. 1971:114: Avsnitt 7.1.5

5. Departementspromemorian och trallkmålskommitte'n

5.1 Beivrande av trafikbrott som begåtts utomlands

5.1.1 Tillträde till konventionen

I promemorian konstateras, att den starkt ökade trafiken över grän- serna har medfört att det allt oftare förekommer att trafikregler över- träds av trafikanter som är på endast tillfälligt besök i landet. En sådan trafikant kan hinna lämna landet, innan han har blivit lagförd där. På det sättet kan han helt undandra sig lagföring. Han kan nämligen i all- mänhet inte dömas i hemlandet, eftersom trafiklagstiftningen i flera län- der inte är tillämplig på utomlands begånget brott. För att lagföring skall kunna komma till stånd blir det därför ofta nödvändigt att hålla kvar trafikanten i gärningslandet. '

Prop. 1971: 114

IQ Is)

Enligt promemorian är det lämpligast att beivra trafiköverträdelser i gärningslandet i omedelbar eller nära anslutning till överträdelsen. Man hänvisar till det svenska ordningsbotssystemet, som fr.o.m. den I. juli 1968 är tillämpligt över hela landet. Genom föreläggande av ord- ningsbot kan mindre, erkända trafikbrott avgöras på platsen. [ prome- morian framhålls att man bör i första hand söka komma till rätta med problemet rörande lagföring av tillfälliga utländska trafikanter genom att öka möjligheterna till sådant summariskt förfarande. Det svenska ordningsbotssystemet har tjänat som modell till en resolution som Euro- parådets ministerkommitté antog den 20 september 1968 (nr 25). [ re- solutionen rekommenderas medlemsstaterna att införa ett förenklat för- farande för handläggning av mindre trafikbrott. Det anförs att de nu— varande svårigheterna vid beivrande av utomlands begångna trafikbrott kommer att undanröjas i den mån andra länder inför sådana förfaran- den.

I promemorian uttalas också att även strafföreläggandeinstitutet i Sverige bidrar till en smidig lösning av lagföringsfrågan.

I många fall är det dock enligt promemorian inte möjligt eller lämp- ligt att använda ett summariskt förfarande, bl. a. enär straff i allmänhet inte kan verkställas i annat land. Det anses därför angeläget att trafik- brott som begås under tillfällig vistelse utomlands i större utsträckning skall kunna beivras i gärningsmannens hemland. Därigenom kan ingri- pandet bli effektivare men också smidigare. Gärningsmannen slipper att bli kvarhållen i avvaktan på process. I promemorian framhålls att en sådan lösning fordrar internationellt samarbete.

Konventionen om straff för vägtrafikbrott öppnar två vägar att be- ivra trafikförseelser i annat land än där förseelsen har begåtts, nämligen lagföring i den stat där gärningsmannen har sitt hemvist eller verkstäl- lighet i den staten av dom som har meddelats i annan stat med anled- ning av förseelsen. Enligt bilaga II till konventionen kan konventions— stat förbehålla sig att inte godta bestämmelserna om verkställighet i hemviststaten av trafikmålsdom som har meddelats i gärningsstaten. Vid överläggningar som har hållits på departementsplanet mellan repre- sentanter för Danmark, Finland, Norge och Sverige har man enats om att de nordiska länderna bör tillträda konventionen. Man har dock fun- nit det lämpligt att utnyttja möjligheten att förklara sig inte godta kon- ventionens bestämmelser om verkställighet av dom.

I promemorian förklaras att anslutning till konventionen skulle med- föra ökade möjligheter att beivra trafikförseelser som begås av personer på tillfälligt besök i ett land. Man skulle också vinna bl. a. den förde- len att den tillfällige besökaren som gör sig skyldig till trafikförseelse inte behöver avvakta rättegång i gärningslandet utan kan fortsätta sin planerade resa. Det föreslås därför att Sverige tillträder konventionen.

Prop. 1971: 114 23

Till frågan vilka lagstiftningsåtgärder som krävs för ett tillträde åter- kommer redogörelsen längre fram i promemorian.

När det gäller konventionens bestämmelser om verkställighet av dom framhålls, att det inom Norden redan bedrivs samarbete med stöd av den nordiska verkställighetslagstiftningen (i Sverige lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkstäl— lighet av straff m. m.). I förhållande till övriga stater torde det enligt promemorian saknas anledning att nu göra så vidsträckta åtaganden som ett samarbete på verkställighetsstadiet måste innebära. Det upply- ses att Frankrike den enda stat jämte Cypern som hittills har rati- ficerat konventionen har förklarat att man inte godtar konventionen i den del som gäller verkställighet. Som det främsta skälet att inte nu godta konventionens verkställighetsbestämmelser anges i promemorian att en europarådskonvention om brottmålsdoms internationella rätts- verkningar den 28 maj 1970 har öppnats för undertecknande. Konven- tionen har redan undertecknats av bl. a. Danmark, Norge och Sverige. Den innehåller regler om domsvcrkställighet som spänner över ett be- tydligt vidare fält än trafiklagstiftningen. Enligt promemorian talar myc- ket för att Sverige ansluter sig till konventionen om brottmålsdoms in- ternationella rättsverkningar. Det föreslås att frågan om verkställighet av utländska trafikmålsdomar tas upp i det sammanhanget. Sverige bör därför förbehålla sig att inte godta trafikbrottskonventionen i den del som gäller verkställighet av dom. '

I promemorian framhålls, att man vid de nordiska departementsöver- läggningarna har enats om att konventionen inte bör tillämpas inom Norden utan att det inbördes förhållandet de nordiska länderna emel- lan i stället i enlighet med praxis för lagstiftningsarbetet i Norden bör grundas på enhetlig lagstiftning som uppfyller konventionens krav. [ art. 27 i konventionen föreskrivs att de konventionsstater som enligt praxis inrättar sitt inbördes förhållande med stöd av en enhetlig lagstift- ning eller genom särskilda ömsesidiga avtal med uteslutande av konven- tionens regler kan gå tillväga på samma sätt i fråga om beivrande av trafikbrott. Det föreslås därför i promemorian att man från svensk sida avger förklaring i enlighet med art. 27 i fråga om konventionens till- Iämpning inom Norden.

5.1.2 Särskild lagstiftning om trafikbrott som begåtts utomlands

De trafikbrott som omfattas av europarådskonventionen räknas upp i bilaga I och är fördelade på sju punkter. I konventionen skiljs 'i visst hänseende mellan de brott som anges i punkterna 1—3 och övriga brott. Detta innebär enligt promemorian att vid lagföring av brott som anges i punkterna 4—7, t. ex. förande av bil utan trafikförsäkring eller överskridande av hastighets- eller parkeringsbestämmelser, hemviststa-

Prop. 1971: 114 34

ten skall tillämpa det objektiva innehållet i de trafikregler som gällerpå gärningsorten. För trafikbrott som räknas upp i punkterna 1—3 (vål- lande till annans död eller till kroppsskada i samband med vägtrafik, smitning från trafikolycksplats samt framförande av fordon under på- verkan av alkohol, narkotika eller andra ämnen med liknande verk- ningar eller i svårt trötthetstillstånd) blir däremot hemviststatens in- hemska lagstiftning tillämplig i full utsträckning. .

Större delen av de trafikbrott som omfattas av konventionen torde enligt gällande rätt inte kunna beivras här i landet, om de har begåtts utomlands. För att konventionens krav skall kunna uppfyllas föreslås därför i promemorian att tillämpningsområdet för svensk trafiklagstift- ning vidgas genom införande av en särskild lag om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket. De bestämmelser som bör ingå i en sådan lag behandlas i promemorian med utgångspunkt från uppräkningen av trafikbrott i bilaga I till konventionen. I punkt 1 i bilagan upptas som vägtrafikbrott ”vållande till annans död eller till kroppsskada i sam- band med vägtrafik”. Dessa förfaranden är enligt svensk lag närmast att hänföra till brottsbalksbrotten vållande till annans död (3 kap. 7 & BrB) och vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 & BrB). Den som i samband med vägtrafik av oaktsamhet som-ej är ringa vållar an— nans död, sjukdom eller kroppsskada dömes enligt såväl 1 & TL som 3 kap. 7 5 resp. 8 % BrB i enlighet med reglerna om straff vid samman- träffande av brott. I promemorian uttalas att nämnda paragrafer i BrB redan nu kan tillämpas på brott som har begåtts utomlands. Man behö- ver därför inte lagstifta för att uppfylla konventionens krav i detta hän- seende. Det uttalas också att 1 & TL i praxis har ansetts tillämplig på gärning som har begåtts utomlands. Enligt promemorian är det dock i tydlighetens intresse lämpligt att införa en uttrycklig föreskrift om till- lämpligheten utomlands av denna bestämmelse.

I punkterna 2 och 3 anges som trafikbrott s.k. smitning och fram- förande av fordon under-påverkan av alkohol eller annat liknande ämne eller i svårt trötthetstillstånd. I promemorian sägs att dessa förfaran- den närmast faller under TL:s bestämmelser om rattfylleri och smitning från trafikolycksplats (4 5 1 mom. och 5 5). Fullständig överensstäm— melse föreligger emellertid inte. I punkt 2 talas om smitning av for- donsförare, medan 5 & TL gäller även andra vägtrafikanter. Punkten 3 däremot avser en vidare krets av trafikanter, fordonsförare över hu- vud taget, än motsvarande bestämmelse i TL som gäller förare av mo- tordrivna fordon. Också de nu nämnda bestämmelserna i TL anses en- ligt avgöranden i högsta domstolen tillämpliga på gärningar som begås utomlands. Det föreslås, att även TL:s bestämmelser om rattfylleri och smitning skall omfattas av den lagbestämmelse som har föreslagits be- träffande 1 & TL. Det förhållandet att den personkrets som berörs av punkten 3 i bilaga I är vidare än den som nämns i 4 5 1 mom. TL an-

Prop. 1971: 114 25

ses inte vålla problem med hänsyn till konventionens krav på dubbel straffbarhet. . .

I promemorian diskuteras om också övriga straffbestämmelser i TL bör tas med i en bestämmelse om territoriell utvidgning av tillämp- ningsområdet för TL.

Hinder eller störning i trafiken, som straffbeläggs i 2 & TL, beteck- nas som sekundärbrott till vårdslöshet i trafik och anses i promemorian böra kunna beivras här i landet även när det har begåtts utomlands.

1 punkt 7 i bilaga I till konventionen har upptagits ett brott som mot- svarar olovlig körning enligt 3 & TL. Denna gärning ingår bland de- förseelser i konventionen i fråga om vilka det materiella innehållet i gärningslandets trafikregler skall beaktas. Tillämpningsområdet för den svenska bestämmelsen om olovlig körning kan enligt promemorian inte anses klart. Om 3 & TL skall tillämpas på förseelser begångna utom Sverige, bör det ges en uttrycklig föreskrift härom. Det konstateras att 3 & TL innehåller en hänvisning till regler om vilka fordon som är kör- kortspliktiga och till bestämmelserna om behörighet att framföra så- dana fordon. För straffbarhet i fråga om utomlands begångna gärning- ar bör det inte krävas annat än att gärningen står i strid mot de reg- ler om körkortsplikt och behörighet som gällde på gärningsorten. En sådan lösning ligger närmast till hands med hänsyn till den rättspoli- tiska grunden för bestämmelsen och stämmer även med konventionens uppfattning att körning utan giltigt körkort är att hänföra till de förse- elser vid vilka endast ”trafikreglerna” på gärningsorten skall beaktas. ] promemorian föreslås således att 3 & TL pådetta sätt görs tillämplig på förseelser som begås utom Sverige. Körning utomlands blir sålunda straffbar som olovlig körning enligt 3 & TL så snart gärningsortens krav på tillståndsbevis, motsvarande svenskt körkort, för ifrågavarande slag av fordon har åsidosatts. Straffbarhet kan således enligt promemorian föreligga, även om körningen, om den hade ägt rum i Sverige, inte hade varit straffbar här, t. ex. därför att fordonet inte var körkortspliktigt. enligt VTF eller föraren hade körkort som gav honom rätt att föra for- don i Sverige men inte i gärningslandet. .

I fråga om rattonykterhetsbestämmelsen i 4 & 2 mom. TL framhålls ] promemorian, att HD i rättsfallet NJA 1967 s. 409 har intagit den ståndpunkten att bestämmelsen får antas vara avsedd att gälla endast gärningar som har begåtts i Sverige. Som HD uttalade i rättsfallet har enligt promemorian rattonykterhet visserligen i viss mån karaktär av en ordningsförseelse men det anses dock önskvärt att den som gör sig skyldig till sådant brott i ett land som har motsvarande straffbestäm- melse kan straffas här i landet.

I promemorian föreslås sålunda att samtliga straffbestämmelser i TL görs tillämpliga även på gärningar som har begåtts utom riket. En be- stämmelse härom har tagits upp i l 5 i den föreslagna lagen om straff

Prop. 1971: 11.4 26

för trafikbrott som har begåtts utom riket. Bestämmelsen har gjorts ge- nerell och är alltså inte begränsad att gälla endast i förhållande till vis- sa stater.

Förslaget att samtliga straffbestämmelser i TL skall gälla också går- ningar som begås utomlands innebär att man från svensk sida går ut- över konventionens förteckning över trafikbrott i bilaga 1. Enligt art. 25.2 kan stat som önskar att konventionen skall tillämpas på vägtra- fikbrott som inte är upptagna i bilaga I avge skriftlig förklaring härom. En sådan, av Sverige avgiven förklaring kan leda till att andra stater efter godkännande av förklaringen förbinder sig att i sitt eget land beivra även de trafikbrott enligt TL som inte finns förtecknade i bila- ga I. I promemorian föreslås att man avvaktar erfarenheterna av kon— ventionens tillämpning i praktiken, innan man tar ställning till om så- dan förklaring skall ges.

De trafikförseelser som finns förtecknade under punkterna 4—7 i konventionens bilaga I och beträffande vilka hemviststaten skall till- lämpa det materiella innehållet i de trafikregler som gäller på gärnings- orten har sina motsvarigheter främst i annan trafiklagstiftning än TL. I promemorian lämnas en redogörelse för motsvarande svenska bestäm- melser. Trafikförseelsen i punkt 4 motsvaras i svensk rätt av förseelse mot 24 % trafikförsäkringslagen i den del paragrafen straffbelägger bru- kande av motorfordon utan föreskriven försäkring. Punkt 7 avser olov- lig körning och har behandlats tidigare. De återstående trafikbrotten (punkterna 5 och 6) motsvaras i svensk rätt av olika trafiköverträdelser som regleras i VTF och förordningen (1960: 134) Om mopeder. De be- stämmelser i VTF som är av intresse i detta sammanhang är närmast 2—8, 10—13, 21, 40—42, 44—52, 54—57 och 59 55 samt de föreskrif- ter om hastighetsbegränsningar och parkering som har meddelats med stöd av 56 ä 4 mom. och i lokala trafikföreskrifter, utfärdade med stöd av 61 ä 1 eller 2 mom., ävensom de straffbestämmelser som hänför sig till de nämnda paragraferna.

I promemorian påpekas att det är främmande för svensk rätt att vid svensk domstol tillämpa utländska straffbestämmelser. Den som har begått en förseelse utomlands döms i stället enligt svensk straffbestäm- melse i den mån denna är tillämplig på utomlands begångna gärningar. De nyss redovisade bestämmelserna i trafiklagstiftningen anses vara begränsade till förseelser som begås inom landet.

Om konventionens krav i den nu behandlade delen skall kunna upp- fyllas, måste enligt promemorian straffbestämmelserna för överträdelse av svenska trafikregler ändras så att de kan tillämpas även när utom- lands gällande trafikrcgel har åsidosatts. Det framhålls emellertid att den svenska trafiklagstiftningen inte alltid har någon bestämmelse som exakt överensstämmer med den utländska föreskriften. Däremot finns det i regel en bestämmelse i svensk rätt som kan sägas motsvara den

Prop. 1971: 114 27

utländska. Som exempel härpå anges i promemorian föreskrifter om fordons plats på vägen och förkörsrätt vid höger- resp. vänstertrafik samt hastighets- och parkeringsbestämmelscr. Det framhålles att krav på full överensstämmelse mellan den utländska och svenska regeln för lagföring här i landet skulle leda till att man endast i begränsad om- fattning kunde tillämpa svensk trafiklagstiftning på trafiköverträdelser utomlands. Den praktiska nyttan av en sådan reglering skulle bli ringa och konventionens krav skulle inte vara tillgodosedda. I promemorian föreslås därför att den svenska trafikstraffrätten görs tillämplig på utom- lands begångna förseelser så snart förseelsen består i brott mot en ut- ländsk trafikregel som reglerar ett förhållande som har sin motsvarighet i svensk trafikbestämmelse. Det är enligt promemorian i viss mån oklart vilka straffbestämmelser i svensk trafikrätt som direkt motsvarar de förseelser som räknas upp i bilaga I. Det anses att de bestämmelser som krävs för tillträde till konventionen blir enklare och tydligare om det ges en gemensam regel för alla ”motsvarighetsfall'” i VTF. Enligt promemorian kan det inte anföras några bärande skäl mot en sådan utvidgning. Det föreslås även att tillämpningsområdet för föreskrifter som Kungl. Maj:t eller myndighet har meddelat med stöd av VTF utvidgas till att gälla överträdelser utomlands av där gällande bestäm- melser som reglerar motsvarande förhållanden. Också straffbestäm- melserna i lagen om trafikförsäkring å motorfordon föreslås bli utvidgade på samma sätt, i den del de avser brukande av motorfordon utan före- skriven trafikförsäkring. Även mopedförordningens speciella straffbe- stämmelser bör enligt promemorian omfattas av en sådan utvidgning.

I promemorian har sålunda i 2 35' lagförslaget tagits in en bestäm- melse om tillämpning av straffbestämmelser för överträdelse av före- skrift i nämnda trafikförfattningar även i fråga om gärning varigenom någon utom riket har åsidosatt sådan föreskrift i gärningslandet som reglerar motsvarande förhållande.

Enligt promemorian bör motsvarighetskriteriet inte ges en alltför snäv tolkning i praxis. Finns t. ex. i ett land en regel om allmän hastighets- begränsning på landsväg får den anses motsvara de regler om generell hastighetsbegränsning som Kungl. Maj:t har utfärdat med stöd av 56 ä 4 mom. VTF, även om högsta tillåtna hastigheten är en annan än den som gäller här i landet. I promemorian uttalas att rättstillämpningen kommer att underlättas av att ländernas trafikregler blir alltmer likfor- miga. Nordiska vägtra-fikkommittén arbetar med harmonisering av tra.- fikreglcrna inom Norden.

Det föreslås att 2 % liksom 1 & den föreslagna lagen skall vara ge- nerellt tillämplig och inte begränsad till Norden eller till konventions- stater.

Den föreslagna bestämmelsen i 2 % lagförslaget uppfyller enligt pro- memorian inte helt konventionens krav. Regeln ger visserligen svensk

Prop. 1971: 114 28

trafiklagstiftning ett vidsträcktare tillämpningsområde i straffrättsligt hänseende än som följer av konventionens uppräkning. Men den innehål- ler samtidigt den begränsningen att straff kan ådömas endast när den ut- ländska trafikregeln motsvaras av en svensk bestämmelse. Trots att man i stor utsträckning har samma eller likartade trafikregler inom Europa- rådets medlemsstater, finns det dock bestämmelser till vilka man inte kan finna någon motsvarighet i svensk trafikrätt. I promemorian fram- hålls att konventionen kräver att överträdelse av bestämmelser i sådana ämnen som räknas upp i punkterna 4—7 i konventionens bilaga I skall kunna bestraffas även om hemviststaten inte har motsvarande regel.

Punkten 7, som gäller körning utan giltigt körkort, kräver dock en- ligt promemorian inte någon särskild bestämmelse om straff, när svensk lag saknar motsvarande regel. Enligt vad som nämnts tidigare skall nämligen 3 % TL med stöd av 1 5 den föreslagna lagen kunna tillämpas på körning utomlands, oberoende av om körningen hade varit olovlig om den hade företagits i Sverige.

När det gäller punkterna 4—6 uttalas i promemorian, att svensk lagstiftning måste kompletteras med en bestämmelse om straff för den som utomlands överträder en föreskrift som reglerar något av de ämnen som räknas upp i dessa punkter. Bestämmelsen bör vara tillämplig en- dast i sådana fall då förseelsen inte kan bestraffas enligt straffbestäm- melse som avses i 1 eller 2 & lagförslaget.

I enlighet med den överenskommelse som träffades vid de nordiska departementsöverläggningarna föreslås, att straffbestämmelsen rörande förseelserna i punkterna 4—6 görs generellt tillämplig på trafikbrott som begås i Danmark, Finland, Island eller Norge. Det föreslås också i enlighet med överenskommelsen att man därutöver föreskriver att Kungl. Maj:t efter överenskommelse med annan främmande stat kan förordna att bestämmelsen skall tillämpas i förhållande till den staten. Det blir då möjligt för Kungl. Maj:t att låta regeln gälla i förhållande till stat som är ansluten till trafikbrottskonventionen.

I promemorian räknar man med att tillämpningsområdet för den be- stämmelse som föreslås för fall då svensk trafikrätt saknar motsvarande bestämmelse kommer att bli relativt begränsat. Straffskalan i denna be- stämmelse behöver därför inte differentieras efter de normer som har varit bestämmande för utformningen av straffbestämmelserna i de - svenska trafikförfattningarna. l promemorian uttalas, att man vid ut- formningen av straffskalan bör beakta att gärningsmannen inte bör be- straffas strängare än vad som skulle ha blivit fallet i gärningslandet. Om straffet bestäms till penningböter, behöver den dömande myndighe- ten inte jämföra straffskalorna i de båda länderna för undvikande av att förseelsen blir strängare bedömd här i landet. I promemorian anförs att man vinner ytterligare en fördel genom att bestämma straffet till pen-

Prop. 1971: 114 29

ningböter. När det är tveksamt om ett motsvarighetsfall enligt 2 5 lag- förslaget föreligger, kan den dömande myndigheten i stället åberopa nu förevarande bestämmelse _— i den mån den är tillämplig —— utan att riskera att straffet blir bestämt efter en strängare straffskala än den som skulle ha gällt om ?. & hade tillämpats.

I promemorian föreslås sålunda bestämmelser i enlighet med det an- förda. I 3 5 lagförslaget har förts in de regler som skall gälla för trafik- förseelser som har begåtts i annat nordiskt land. I 4 5 har tagits in be- myndigande för Kungl. Maj:t att efter avtal med annan främmande stat förordna att bestämmelsen i 3 5 skall äga motsvarande tillämpning på förseelse begången i den staten.

I 80 ä 2 mom. vägtrafikkungörelsen (1951: 743) föreskrivs att kör- kortsregistret skall underrättas bl. a. när körkortsinnehavare har funnits skyldig till brott mot TL som har begåtts vid förande av motordrivet fordon med undantag för överträdelse av 49 ä 2 mom. första stycket c)—f) och 3 mom. VTF eller av föreskrift enligt 61 ä 1 mom. b) VTF. I promemorian uttalas att sådan underrättelseplikt också skall föreligga när körkortsinnehavare döms för vägtrafikbrott utomlands med stöd av 1 eller 2 5 den föreskrivna lagen. Underrättelse bör däremot inte ske vid tillämpning av 3 & i lagförslaget, dvs. när körkortsinnehavaren har gjort sig skyldig till överträdelse av utländsk föreskrift som saknar motsvarig- het här i landet. Detta kräver ändring i 80 & 2 mom. vägtrafikkungörel- sen.

Enligt promemorian bör den särskilda lagen om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket träda i kraft den 1 juli 1971. Det. föreslås att konventionen ratificeras samtidigt.

5.1.3 Övriga lagstiftningsfrågor med anledning av konventionen

Konventionen innehåller inte någon definition av begreppen fordon och motorfordon. I promemorian sägs att begreppet fordon bör förstås på samma sätt som i VTF och trafikförsäkringslagen. Enligt båda författ- ningarna förstås med fordon varje anordning på hjul, band eller medar som är inrättad för färd på marken och inte löper på skenor. Det före- slås att begreppet motorfordon, som i konventionen förekommer endast i samband med bestämmelse om underlåtenhet att fullgöra ,trafikförsäk- . ringsplikt, definieras på samma sätt som i trafikförsäkringslagen, dvs. motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen för att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran, motordrivet fordon som är inrät- tat huvudsakligen som dragfordon för annat fordon eller för arbetsred- skap och är försett med gummihjul samt annat motordrivet fordon som är konstruerat för eller utan svårighet kan ändras till en hastighet över- stigande 30 kilometer i timmen (2 5).

Inte heller begreppet hemvist definieras i konventionen. Enligt prome-

Prop. 1971: 114 30 morian kan man utgå från att begreppet har samma innebörd som be- greppet hemvist i 2 kap. BrB, dvs. hemvist anses föreligga om bosätt- ningen har viss stadigvarande karaktär.

Om man ger konventionens hemvistbegrepp denna innebörd kan enligt promemorian sägas, att de allmänna reglerna i 2 kap. BrB om svensk straffrättslig kompetens är så Vidsträckta att de t.o.m. går utöver kon- ventionsåtagandena. Dessa bestämmelser uppfyller sålunda konventio- nens krav och behöver inte ändras.

Enligt art. 2 andra punkten i konventionen är dubbel straffbarhet en förutsättning för lagföring i hemviststaten. Bestämmelsen innebär enligt promemorian inte att domstol i konventionsstat skulle vara förhindrad att döma till ansvar för utomlands begånget vägtrafikbrott, när dubbel straffbarhet inte föreligger. Av bestämmelsen följer däremot att kon- ventionsstat inte kan åberopa konventionens bestämmelser som grund för en framställning om lagföring eller verkställighet i fall då gärningen inte är straffbar både i det egna landet och i hemviststaten. I prome- morian uttalas att innehållet i artikeln i och för sig inte kräver lagstift- ning.

I svensk rätt saknas en generell bestämmelse om att det för lagföring i Sverige för gärning som har begåtts utomlands krävs att gärningen är straffbar på gärningsorten. Sådant krav uppställs endast —— med vissa undantag när brottet har begåtts av utlänning utan hemvist här i landet (2 kap. 2 och 3 åå BrB). Det konstateras i promemorian att de nuvarande reglerna om svensk domstols kompetens sålunda medför att svensk medborgare eller utlänning mcd hemvist i Sverige med stöd av den föreslagna lagen kan dömas till ansvar för brott mot TL även när gärningen var straffri i det land den begicks. Sådana situationer torde enligt promemorian uppkomma endast i fråga om brott mot 4 & 2 mom. TL (rattonykterhet). Det betonas att åklagaren kan beakta sådant för- hållande vid den särskilda åtalsprövning som skall göras enligt 2 kap. 5 5 andra stycket BrB. Åtal för rattonykterhet kan sålunda underlåtas, om dubbel straffbarhet inte föreligger.

I detta sammanhang hänvisas till att det i promemorian läggs fram förslag också till ändring av 2 kap. 5 & BrB. Denna ändring innebär att kravet på särskild åtalsprövning tas bort i fråga om brott som har begåtts i annat nordiskt land. Åklagare blir således i princip skyldig att föra talan om ansvar för rattonykterhet, förövad i annat nordiskt land, även i de fall då gärningsorten saknar en motsvarande straffbestäm- melse. I promemorian påpekas också, att det f. n. pågår lagstiftnings- arbete i syfte att inom Norden vinna större enhetlighet beträffande lag— stiftningen om trafiknykterhctsbrott. Bl.a. har i Danmark lagts fram ett kommittéförslag om införande av en motsvarighet till den svenska bestämmelsen om rattonykterhet. Enligt promemorian kan man inom

Prop. 1971: 114 31

en nära framtid vänta sig bättre överensstämmelse mellan de nordiska ländernas trafiknykterhctslagstiftning. Därigenom minskar riskerna för att nyss berörda situationer skall uppkomma.

Den praktiska betydelsen av att svensk rätt inte upprätthåller något generellt krav på dubbel straffbarhet antas bli ringa på förevarande om- råde. I promemorian uttalas att man likväl i och för sig skulle kunna överväga att i den föreslagna lagen föra in en bestämmelse om att an— svar får ådömas med stöd av lagen endast om gärningen vid tiden för dess begående var straffbar enligt lag som gällde på gärningsorten. Man finner dock att en sådan bestämmelse skulle innebära en nyhet och ett principiellt ställningstagande på ett snävt avgränsat område till ett problem som har betydligt större räckvidd. Det framhålls också att det för en svensk ratifikation av konventionen inte krävs att vi tar ställning till frågan om dubbel straffbarhet. Även i övrigt saknas enligt prome- morian anledning att i detta speciella sammanhang ta upp frågan i hela dess vidd.

När det gäller eventuella ändringar i proccrslagstiftningen behandlas först art. 4 i konventionen. Enligt denna artikel åtar sig hemviststaten att granska varje framställning om lagföring och att därefter vidta åt— gärder enligt dess egen lagstiftning. I promemorian uttalas att konven- tionsstat således inte är skyldig att låta begäran om lagföring resultera i åtal utan dess myndigheter kan t.ex. lägga ned förundersökningen eller besluta att inte väcka åtal. Konventionen anses i denna del inte kräva någon ändring i den svenska processlagstiftningen.

När framställning om lagföring har skett, får gärningsstaten enligt art.. 5 inte längre vidta åtgärder för lagföring mot gärningsmannen. Gärningsstaten får tillbaka denna rätt, om hemviststaten meddelar att den inte har vidtagit någon åtgärd med anledning av framställningen. Rätten återfås också, om gärningsstaten återkallar framställningen på grund av senare inträffade omständigheter och återkallelsen sker innan förhandling i målet har inletts i första instans i hemviststaten. De svens- ka straffprocessuclla reglerna är enligt promemorian förenliga med konventionsförpliktelserna enligt art. 5. Det finns visserligen inga bestäm- melser som reglerar överföring av åtal för brott som har begåtts här i landet till det land där gärningsmannen har sitt hemvist men heller ingenting i lagstiftningen eller rättstillämpningen som hindrar förfaran- det. Enligt promemorian får åklagaren anses ha uppfyllt sin åtalsplikt enligt 20 kap. 6 & RB genom en sådan åtgärd (jfr RÅ:s cirkulär C 34). Det hänvisas vidare till regeln i 45 kap. 1 % tredje stycket RB om att nytt åtal inte får väckas mot den tilltalade för gärning, för vilken han redan står under åtal. I enlighet med grunderna för denna bestämmelse torde svenska åklagare i praktiken anse sig förhindrade att här i landet väcka åtal, när åtal. för samma brott har väckts i annat land efter svensk

Prop. 1971: 114 32

åklagares begäran om lagföring där. Det föreslås, att närmare bestäm— melser eller anvisningar med anledning av innehållet i art. 5 meddelas i administrativ ordning av riksåklagaren.

Art. 6 i konventionen innehåller regler om beräkning av preskriptions- tiden för trafikbrott, när framställning om lagföring har gjorts enligt konventionen. I konventionens bilaga II ges möjlighet för konventions- stat att göra förbehåll mot artikeln. Konventionens preskriptionsregler innebär bl. a. att tiden för åtalspreskription" skall börja räknas-i hem-— viststaten först från den dag då framställningen om "lagföring tas emot. Enligt promemorian kan en sådan regel knappast godtas från svensk synpunkt. Det kan inte anses förenligt med svensk kriminalpolitik att förlänga tiderna för åtalspreskription beträffande trafikbrotten. Sverige bör därför göra förbehåll mot art. 6 i enlighet med "den överenskom- melse som träffades vid de nordiska departementsöverläggningarna.

I art. 15 regleras vilka myndigheter som skall sända och ta emr't- framställning om lagföring. Enligt huvudregeln skall framställningar gå genom ländernas justitiedepartement. Enligt promemorian "bör den direkta skriftväxling som förekommer mellan åklagarmyndigheterna i Norden användas även i de fall som nu avses. När det gäller framställ- ningar till eller från utomnordiska stater föreslås i promemorian att Sverige i enlighet med tidigare praxis sänder och tar emot sådana fram- ställningar på diplomatisk väg. Den fortsatta skriftväxlingen anses'kunna ske direkt mellan vederbörande åklagarmyndigheter. Det föreslås så- lunda att anmälan om dessa avvikelser från art. 15 skall göras till Euro- parådets generalsekreterare i enlighet med art. 15.4. '

Det krav som art. 17 ställer på konventionsstat att lämna annan kon- ventionsstat rättshjälp i-brottmål uppfyller Sverige enligt promemorian redan genom nuvarande lagstiftning.

Bestämmelser om förfarandet vid överföring av trafikmål bör enligt promemorian för Sveriges del meddelas i administrativ ordning. Kon- ventionens regler om t.ex. framställnings innehåll och underrättelser om vidtagna åtgärder bör beaktas. Beträffande samarbetet inom Norden anses det lämpligt att man förfar i enlighet med den praxis som har utbildats i fråga om överföring av brottmål i allmänhet från ett nor-- diskt land till ett annat. '

I fråga om rättegångskostnader bygger konventionen (art. 22 och 23) på principen att varje konventionsstat tar ut kostnader för förfarandet i sin stat enligt interna regler. Kostnader som drabbar staten kan inte begäras ersatta av annan stat. Principen att rättegångskostnader skall stanna på den stat i vilken de uppkommit anses i'promemorian stämma överens med svensk rätt. Bestämmelserna i 31 kap. RB om återbetal- ningsskyldigbet för den dömde ger inte möjlighet för domstol att ålägga den dömde att utge ersättning för rättegångskostnad som har uppkom- mit i annan stat. Konventionen föreskriver emellertid inte någon för-

Prop. 1971: 114 . 33

pliktelse för hemviststaten att på gärningsstatcns begäran av den dömde uttaga ersättning för rättegångskostnad som har uppkommit i den se- nare staten. Artiklarnas innehåll anses således inte föranleda någon lag- stiftningsåtgärd.

5.2. Särskild åtalsprövning vid brott som begåtts utomlands

I skrivelse den 29 oktober 1968 till Kungl. Maj:t har RÅ hemställt om ändring av BrB:s regler om särskild åtalsprövning vid brott som har begåtts utom Sverige. Åtal för sådant brott får enligt huvudregeln i 2 kap. 5 % andra stycket BrB väckas endast efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den som Kungl. Maj:t har bemyndigat att väcka åtal. I paragrafen anges vissa fall när åtalsförordnande inte fordras. Bland undantagen kan nämnas brott som har förövats på svenskt far- tyg eller luftfartyg eller av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse. Åtalsregcln skiljer inte mellan brott som har förövats i annat nordiskt land och brott som har begåtts i land utanför Norden. Kungl. Maj:t har dock —— med utnyttjande av sin delegationsrätt i 2 kap. 5 & BrB '— den 18 december 1964 bemyndigat RÅ att förordna om åtal för brott som har förövats i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder. I nyssnämnda skrivelse har RÅ föreslagit, att åtal i dessa fall skall få väckas utan särskilt förordnande. Skrivelsen avser brott som begås i annat nordiskt land och är inte begränsad att gälla endast trafikbrott. Antalet framställningar mellan Sverige och annat nordiskt land om åtal i trafikmål är enligt uppgift lågt i förhållande till övriga brottmål.

RÅ:s skrivelse har tagits upp till behandling i departementspromemo- rian. I denna uttalas, att skrivelsen visar att framställningar om åtals- förordnande för brott som har begåtts i annat nordiskt land, ökar i antal. Framställningarna synes regelmässigt bifallas av RÅ. Det kan därför vara en onödig omgång att kräva åtalsförordnande i dessa fall.

Föreskriften om särskild åtalsprövning syftar enligt promemorian till att begränsa den vidsträckta svenska kompetensen enligt 2 kap. BrB i fall då ett ingripande är meningslöst eller olämpligt. Politiska övervägan- den skall också kunna beaktas. Dessutom skall man vid prövningen kunna ta hänsyn till om dubbel straffbarhet föreligger. Den straffrätts- liga lagstiftningen och rättstillämpningen är enligt promemorian så lik- artad i Norden att det knappast finns anledning att upprätthålla krav på särskild åtalsprövning för brott som har begåtts i annat nordiskt land. RÅ:s förslag medför att åklagare inte längre får möjlighet att underlåta åtal av den anledningen att dubbel straffbarhet inte förligger. Men det anses att den harmonisering av lagstiftningen som har skett inom Norden har bidragit till, att det dock i praktiken är så att en i

3 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 114

Prop. 1971: 114 ' 34

annat nordiskt land begången gärning för vilken lagföring i Sverige kan bli aktuell alltid är straffbar också i gärningslandet. Därför anses det inte vara fråga om någon saklig reform. RÅ:s framställning anges vara föranledd endast av intresset att undvika åtalsprövningar som i praktiken har visat sig inte fylla någon egentlig funktion.

I promemorian föreslås således att det inte skall krävas särskilt för- ordnande för åtal för brott som har begåtts i något av de andra nordiska länderna eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder. I enlighet härmed har utarbetats förslag till ändring av 2 kap. 5 & BrB. I promemorian påpekas att den föreslagna lagändringen med- för att motsvarande bestämmelse i 1964 års Kungl. brev till RÅ måste utgå.

5.3. Preskription

I promemorian behandlas nordiska .s'traffrättskommitténs övervägan- den rörande preskription. Det konstateras att kommittén i stor utsträck- ning enats om likformiga regler på detta område. Kommitténs förslag till enhetlig reglering har redan lett till ändrad lagstiftning i Danmark. Den nya danska lagstiftningen. ansluter sig enligt promemorian i hu- vudsak till kommittéförslaget. Det framhålls också, att man i Finland och Norge har lagt fram förslag till ändrad lagstiftning på detta om- råde. Dessa förslag följer också kommitténs rekommendationer. Även från svensk sida bör man enligt promemorian 'göra vissa ändringar i preskriptionsreglerna för att följa kommitténs rekommendationer.

Kommittén konstaterade i sitt betänkande att övriga nordiska länders strafflagar saknar motsvarighet till regeln i 35 kap. 5 & BrB att utgångs- punkten för preskriptionstiden vid grövre brottslighet skjuts upp, när den brottslige begår nytt grovt brott inom preskriptionstiden för det tidigare brottet. Med anledning härav uttalades i promemorian, att det vid brottsbalkens tillkomst gjordes endast sådana ändringar i preskrip- tionsreglerna som hade samband med införande av enhetligt frihets— straff. Under remissbehandlingen av de förslag från strafflagberedning- en (SOU 1953: 17 och 1956: 55) som låg till grund för brottsbalkens påföljdssystem hade dock ifrågasatts, om det fanns skäl att behålla den bestämmelse i strafflagen som senare fick sin plats i 35 kap. 5 % BrB. Föredragande departementschefen medgav i proposition till BrB att något mera framträdande behov av bestämmelsen inte kunde på- visas men ansåg inte att det fanns tillräckliga skäl att föreslå att den togs bort (prop. 1.962: 10 C s. 418).

I promemorian anförs att det efter detta uttalande inte synes ha inträffat någon omständighet som skulle göra det nödvändigt att be— hålla en bestämmelse om förlängning av preskriptionstiden vid upp- repad grövre brottslighet. Det anses angeläget att skapa största möjliga

Prop. 1971: 1.14 35

rättslikhet i Norden i fråga om preskriptionsreglerna. Det föreslås där— för att regeln i 35 kap. 5 & upphävs.

För preskription av ådömt fängelsestraff gäller, som förut nämnts, enligt 35 kap. 8 & BrB fem olika preskriptionstider, nämligen fem, tio, femton, tjugo och trettio år. Den tillämpliga tiden bestäms av det ådöm- da straffets längd. Inom nordiska straffrättskommittén har man enats om ett system för preskription av ådömt frihetsstraff som i princip stäm— mer överens med den svenska regeln. I promemorian anges att förslaget för Sveriges del innebär den ändringen att preskriptionstiden sänks från tio till fem år för fängelsestraff från sex månader t.o.m. ett år och från femton till tio år för fängelsestraff på mer än två men inte över fyra år.

Utformningen av preskriptionsreglerna för ådömt fängelsestraff har enligt promemorian inte någon större praktisk betydelse. Det framhålls som sällsynt att den som har dömts till frihetsstraff undandrar sig verkställighet så länge att straffet blir preskriberat. Enligt promemorian kan några särskilda skäl för att bestämma tidsgränserna vid de olika preskriptionstiderna på det ena eller andra sättet inte anföras. Man finner dock att hänsyn till det nordiska samarbetet i fråga om straff- verkställighet kan kräva enhetliga regler för'länderna inom Norden. Kommitténs rekommendationer anses vara en lämplig övergång. Det föreslås därför att den svenska bestämmelsen ändras så att 35 kap. 8 & BrB stämmer med vad nordiska straffrättskommittén har föreslagit.

T rafikmålskommittén har i sitt betänkande Förundersökning övervägt om inte den absoluta preskriptionstid för ådömande av påföljd som reg- leras i 35 kap. 6 & BrB (trettio år eller, om det inte på brottet kan följa fängelse i mer än två år, femton år) kan förkortas vid bagatellartade brott. Kommittén anser det föga önskvärt att domstolarna behandlar mål, i vilka endast böter kan komma i fråga, 10—15 år efter det den straffbelagda gärningen har begåtts. Skälen för lagföring försvagas snab- bare i mål av mindre allvarlig karaktär som bötesmålen. Att, lagföra t.ex. trafikovarsamhet mer än fem år efter händelsen är enligt kom- mittén tämligen meningslöst från såväl individual- som allmänpreventiv synpunkt. Det anses också utsiktslöst att åstadkomma övertygande ut- redning i ett trafikmål, när lång tid har förflutit från förseelsen. 'I regel måste domen bli frikännande i brist på bevis. Antalet bötesmål som efter delgivning blir liggande hos domstolarna är dock inte så stort.

Karaktären på de bötesbrott som avses är av skiftande slag. Bland trafikbrotten nämns vårdslöshet i trafik samt —' med Visst undantag förseelser mot VTF, trafikförsäkringslagen och automobilskatteförord- ' ningen. Som exempel från BrB nämns ringa misshandel, åverkan, tagan- de av olovlig väg, fylleri och förargelseväekande beteende (3 kap. 5 &, 12 kap. 2 och 4 55 samt 16 kap. 1.5 och 16 åå). I_övrigt nämns vissa exempel från specialstraffrätten (s. 244 och 245).

Prop. 1971: 1.14 36

Kommittén finner starkt vägande skäl tala för att den absoluta preskriptionstiden förkortas när det gäller brott för vilka inte kan följa svårare straff än böter. Brott med normerade böter som påföljd bör dock undantas, så att deklarationsbrottens ställning i preskriptions- hänseende blir oförändrad.

När det gäller effekten av en förkortad absolut preskriptionstid i bötesmål nämner kommittén först de fall då utdömande av straff är en förutsättning för att annan förpliktelse skall kunna åläggas i brottmålet, t. ex. automobilskatt enligt 14 % automobilskatteförordningen och före- läggande vid vite att fullgöra försäkringsplikten enligt 22. & trafikförsäk- ringslagen. Vidare berörs frågan om konsekvenserna i mål där skade- ståndstalan förs och i mål där talan förs om förverkande på grund av brott. Kommittén betonar att nu berörda frågor aktualiseras redan i dag, när åtalspreskription inträder enligt 35 kap. 1 & BrB. En förkort- ning av den absoluta preskriptionstiden anses emellertid öka antalet fall där dessa frågor kan uppkomma. Kommittén anser inte detta vara ett hinder mot att genomföra en förkortning av den absoluta preskrip- tionstiden. Möjligen kan det vara motiverat av hänsyn till nämnda verk- ningar att inte begränsa tiden alltför mycket.

Beträffande preskriptionsgränsen för bötesmålen föreslår kommittén, att den sänks från nuvarande 15 år till fem år. Kommittén har övervägt om man bör välja en ännu kortare tid, t. ex. tre år. En treårsgräns skulle dock innebära att rätten endast hade ett år till sitt förfogande för att avgöra ett bötesmål, om åtal inte väcktes förrän i slutet av den tvååriga tiden för åtalspreskription. En så kort tidsfrist som tre år skulle enligt kommittén öppna möjligheter för misstänkta att komma undan påföljd i mera invecklade bötesmål med lång utredningstid.

6. Remissyttrandena

6.1. Beivrande av trafikbrott som begåtts utomlands

Det grundläggande förslaget i denna del av promemorian, nämligen att Sverige skall tillträda europarådskonventionen om straff för vägtrafikbrott och genomföra de lagändringar som behövs för tillträde till konventionen, har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser.

Förslaget att Sverige skall göra förb ehåll beträffande konven- tionens bestämmelser om v 0 r k 5 t ä 1 l i g h e t av trafikmålsdom har tillstyrkts av de flesta remissinstanserna. Bland dessa befinner sig .RÅ, överåklagaren i Stockholm, länsåklagarnIyndigheterna i Hallands, Värm- lands och Norrbottens län, de båda hörda hovrätterna, trafiksäkerhets- t'erkct och specialstraffrt'irtsutredningen.

Flera remissinstanser framhåller dock behovet av ökade möjligheter

Prop. 1971: 114 37

att i hemlandet verkställa påföljd för trafikbrott. De anser det lämpli- gast oeh mest ändamålsenligt att trafikbrott bestraffas i gärningslandet samt förordar därför en ökad användning av förenklat förfarande för handläggning av mindre brottmål och hänvisar till de svenska institu- ten parkeringsbot, ordningsbot och strafföreläggande. En utvidgad an- vändning av sådana förfaranden anses dock kräva att den påföljd som har förelagts kan verkställas i hemlandet. Länsstyrelsen i Kronobergs län, som i princip delar uppfattningen att Sverige bör göra förbehåll beträffande konventionens verkställighetsavsnitt, anser dock att det bör övervägas om Sverige inte bör tillåta verkställighet av dom på penning- böter maximerade till visst belopp. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner att frågan om verkställighet av utländska domar i trafikmål bör lösas snarast möjligt. Länsåklaga/myndigheten i Malmöhus län är av samma mening och framhåller dessutom att Sverige bör reservera sig mot tra- fikbrottskonventionens bestämmelser om verkställighet endast under förutsättning att man tillträder konventionen om brottmålsdoms interna- tionella rättsverkningar. Också polismyndigheten i Helsingborg fram- håller betydelsen av att Sverige snabbt ratificerar denna senare konven- tion. Rikspolisstyrelsen och trafikmålskommittén finner att konventio— nen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar innehåller ett alltför komplicerat system för verkställighet av trafikmålsdom. De an- ser inte att konventionen på ett praktiskt sätt kan lösa de särskilda problem som hänger samman med det stora antal domar som finns på trafikrättens område. Enligt deras uppfattning bör verkställighetsfrå- gorna övervägas på nytt. Man bör försöka lösa dessa frågor i samordning med det arbete som pågår inom bl. a. Europarådet för en harmonisering av trafikstraffrättens materiella regler.

Polismyndigheten i Malmö har förordat att Sverige tillträder konven— tionen endast i vad avser verkställighet av utomlands ådömda böter.

Förslaget i promemorian att Sverige skall göra förbehåll mot konventionens p r e s k r i p t i o n 5 r e g 1 e r i art. 6 har inte mött någ- ra invändningar från remissinstanserna.

Förslaget i promemorian att t r a f i k b r o t t 5 l 3 g e n skall utvidgas att gälla även brott som har begåtts utomlands har i allmänhet tillstyrkts. Flera remissinstanser har dock därvid invänt att krav på dubbel straff- barhet bör införas. Redogörelsen återkommer senare till vad dessa re- missinstanser anfört i det sammanhanget. Mot förslaget i övrigt har från några remissinstanser framförts vissa erinringar. Sålunda avstyrker rikspolisstyrelsen, trafikmålskommittén och svenska ledamöterna av nordisk vägtrafikkommitte' att bestämmelsen i 2 % TL görs generellt tillämplig utomlands, eftersom den får anses gälla brott som har karak— tär av ren ordningsförseelse. Denna typ av förseelse hör i stället hemma bland de förseelser som räknas upp i 3 % lagförslaget. Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår att 1 & lagförslaget förtydligas så att det

Prop. 1971: 114 38

framgår att man vid olovlig körning skall ta hänsyn till de materiella rättsreglerna på gärningsorten.

Promemorieförslaget att straffbestämmelserna i vissa a n d r a t r a - f i k f ö r f a t t n i n g a r skall utvidgas att omfatta överträdelser av så- dana föreskrifter i gärningslandet som har sin motsvarighet i Sverige har tillstyrkts av de flesta rcmissinstanserna bl.a. RÅ, överåklagaren : Stockholm, länsåklagarmymligheten i Hallands län, de båda hörda hov- rätterna, trafiksäker/letsverket och länsstyrelsen i Kronobergs län.

En del remissinstanser, som i princip tillstyrker förslaget i denna del, har ifrågasatt om man inte bör utesluta rena bagatellförscelser från tillämpningen av svensk trafikstraffrätt på utomlands begångna för- seelser. Länsstyrelsen i ll'lalnzöhns län anser det inte ekonomiskt för- svarbart att flytta lagföringen av t. ex. parkeringsförseelser från ett land till. ett annat. Liinsåklagaren i Norrbottens län ger uttryck för lik— nande uppfattning. Polismyntligheler/m i Helsingborgs och lllalmö di- strikt anser att förteckningen över trafikbrott i konventionen bör ses över och att en del förseelser bör uteslutas från konventionens tillämp- ningsområde i enlighet med art. 25. Polismyndigheten i Malmö distrikt anser dock inte att någon begränsning behöver göras i fråga om tillämp- ningen inom Norden.

Rikspolisstyrelsen, trafikmålskommittén och svenska ledamöterna av nordisk vägtrafikkommitté avstyrker en generell utvidgning av det geografiska tillämpningsområdet för andra trafikförfattningar än trafik- brottslagen. Trafikmålskommittén, vars åsikter i stort delas av de båda andra instanserna, anser att kriminalisering inte bör ske utöver vad som behövs för tillträde till konventionen. Kommittén varnar för en in- flation i straffbestämmelser och finner inte att det i promemorian har redovisats några skäl för den föreslagna utvidgningen. Processekonomis- ka hänsyn talar också för en viss restriktivitet. Det torde enligt kom- mittén t. ex. nästan aldrig finnas anledning att överföra handläggning av parkeringsförseelser. Kommittén föreslår sålunda med instämmande av rikspolisstyrelsen och svenska ledamöterna av nordisk vägtrafikkom- mitté att 2 & utgår helt ur lagförslaget.

När det gäller motsvarighetskriteriet i 2 & lagförslaget anser RÅ, att problem kan uppstå vid avgörande av frågan om ett mot- svarighetsförhållande föreligger i ett konkret fall, men finner inte att man kan befara några direkta olägenheter. Hovrätten för Västra Sverige anser att tolkningssvårigheter kan uppstå och förordar viss restriktivitet när det gäller tolkningen av rekvisitet ”motsvarande förhållande”. Hov- rätten antar också att det kommer att bli endast få mål av det här slaget som avser brott begångna utanför Norden. Det ganska omständliga för- farandet liksom kravet på översättning och utredning om gärningslandets rättsregler på området torde enligt hovrätten i regel inte stå i rimligt för- hållande till den påföljd som kan tänkas bli ådömd.

Prop. 1971: 114 39

Överträdelse av utländsk trafikföreskrift som sak- n a r m 0 ts v a r i g h e t i svensk trafikrätt skall enligt promemorian bestraffas med böter högst 500 kronor (3 och 4 55 lagförslaget). För- slaget har i denna del tillstyrkts av praktiskt taget samtliga remissinstan- ser. Trafikmålskommittén, som anser att 2 & bör utgå ur lagförslaget, föreslår att de nu aktuella bestämmelserna jämte bestämmelsen om ut- vidgning av TL:s tillämpningsområde tas in i TL. Trafiksäkerhetsverket ifrågasätter om reaktionen kan begränsas till böter högst 500 kronor när det gäller förseelser som tas upp i 3 & 7 (skyldighet att följa anvis- ning som ges genom anslag, vägmärke eller signal). Denna punkt avser förseelser, bl.a. körning mot rött ljus och utkörning på korsande väg utan att stanna, som enligt trafiksäkerhetsverket är allvarliga från tra- fiksäkerhetssynpunkt.

Specialstraffrättsutredningen har gjort vissa mera allmänna uttalan- den om den del av förslaget som gäller beivrande av trafikförseelser som i Sverige regleras i andra författningar än TL. Utredningen anser det vara ett tekniskt svårt problem att skapa ett funktionsdugligt system för beivrande av utomlands begångna trafikförseelser av den typ som be- handlas i VTF utan att ge avkall på de krav som den straffrättsliga lega- litetsprincipen ställer på enhetlighet i bedömningen av samma slags brott och möjlighet för den enskilde medborgaren att förutse de straffrätts- liga konsekvenserna av sitt handlande. Lösningen i promemorieförsla- get är enligt utredningen fullt funktionsduglig men anses dock vara i viss mån obestämd i fråga om avgränsningen av det straffbara området för förseelser som bestraffas olika strängt. Utredningen syftar på motsva- righetskriteriet i 2 & lagförslaget. Det torde inte sällan bli svårt att avgöra om en viss överträdelse av trafikregler i utlandet skall förskylla dagsbö- ter eller penningböter, om den beivras i Sverige. Denna svårighet att förutse påföljdens art markeras särskilt genom rcservstadgandet i 3 & lagförslaget. Frågan om motsvarighetskriteriets och reservstadgandets praktiska betydelse med hänsyn till legalitetsprincipens krav skulle enligt utredningen ha varit lättare att bedöma, om man i promemorian hade försökt att jämföra brottsbeskrivningarna i VTF med bestämmelser om straff för trafikförseelser i de länder som har den största frekvensen av svenska vägtrafikanter, t. ex. Danmark, Finland, Norge och Tyskland. I avsaknad av en sådan undersökning känner utredningen en viss osä- kerhet rörande konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen. Då det rör sig om lagöverträdelser som inte kan förskylla strängare straff än böter, finner utredningen dock olägenheterna av denna osäkerhet inte vara större än att den föreslagna lagstiftningen kan accepteras.

Specialstraffrättsutredningen tar också upp en fråga som inte berörs i promemorian, nämligen vilken betydelse som bör tillerkännas gärnings- mannens okunnighet om den trafikregel som han har överträtt i gär- ningslandet. En utlännings okunnighet om rättsregler i ett land, där han

Prop. 1971: 114 40

vistas tillfälligt, brukar ofta anses ursäktlig och fria från ansvar på grund av I ätt s v il 1 f a r el s e. Ofta lär hänsyn till sådan okunnighet tas i gärningslandet på det sättet att en lindrig trafikförseelse av en utlänning inte rapporteras eller, om den rapporteras, att man underlåter både åtal på gärningsorten och begäran om åtal i hemlandet. Om åtal begärs i hemlandet, bör de rättstillämpande myndigheterna beakta ursäktlig rätts- villfarelse rörande de överträdda trafikreglerna genom åtalsunderlåtelse, frikännande eller påföljdseftergift. Är villfarelsen inte klart ursäktlig, kan det dock vara motiverat att ta hänsyn till den vid straffmätningen.

Förslaget att beivrande av trafikbrott som har begåtts i annat nor- diskt land bör bygga på enhetlig lagstiftning och inte på konventionen har lämnats utan erinran.

Remissinstanserna har i regel godtagit förslaget att det geografiska tillämpningsområdet för TL och de trafikförfattningar som anges i 2 % lagförslaget vidgas att omfatta förseelser som begåtts utomlands u t a n begränsning till konventionsstater. Detsamma gäller förslaget att 3 5 den föreslagna lagen skall efter överenskommelse kunna bli tillämplig också på annan utomnordisk stat än konventionsstat. Hov- rätten för Västra Sverige har dock satt i fråga om Kungl. Maj:ts behö- righet i denna del bör avse annan stat än konventionsstat.

Promemorians förslag att vidga trafikstraffrättens geografiska tillämp- ningsområde utan att samtidigt begränsa det genom en regel om krav på d u b b el s t r a f f b a r h e t har tillstyrkts av trafiksäkerhetsver- ket, länsstyrelsen i Kronobergs län, överåklagaren i Stockholm, läns- åklagarmyndiglzeterna i Värmlands och Norrbottens län samt polismyn- digheten i Malmö.

Det övervägande antalet remissinstanser har dock avstyrkt promemo— rieförslaget i denna del och förordat att en bestämmelse om krav på dub- bel straffbarhet införs i den föreslagna lagen om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket. RÅ anför att förslaget till ny lagstiftning innebär att svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige kan dömas till ansvar för brott mot TL, även när brottet har begåtts i land som i sin lagstiftning saknar motsvarighet till vederbörande bestäm- melse i TL. Enligt RÅ:s uppfattning är det tveksamt om det finns till- räckliga skäl att utvidga TL:s tillämpningsområde så långt. En sådan utvidgning fyller inte något praktiskt behov utan skulle i stället medföra flera olägenheter. Allmänheten skulle finna det svårförståeligt att hem- landets regler om t. ex. rattonykterhet skulle gälla även i de fall då går- ningslandet lämnar förfarandet straffritt. Man kan knappast påräkna stöd i allmänhetens rättsmedvetande för en sådan lagreglering. RÅ anser inte den särskilda åtalsprövningen vara ett helt tillfredsställande medel att lösa de problem som kan uppkomma genom förslaget. Som ett nega- tivt drag betecknar RÅ också det förhållandet att svenska rättsorgan en- dast undantagsvis kommer att få kännedom om gärningar som är straff-

Prop. 1971: 114 41

bara här i landet trots att de är straffria på gärningsorten. Tillfälligheter kommer därför att avgöra i vilka fall gärningen tas upp till prövning. De allvarligaste olägenheterna kommer enligt RÅ att uppstå när brot- tet har begåtts i annat nordiskt land. Promemorieförslaget att upphäva kravet på särskild åtalsprövning för brott som har begåtts i sådant land innebär att svensk åklagare i princip blir skyldig att föra talan om an- svar i sådana fall. Detta kommer att medföra problem främst beträf- fande trafiknykterhetsbrottet, eftersom lagstiftningen på detta område i väsentliga hänseenden är olika i de nordiska länderna. I Danmark t. ex. finns ingen fast promillegräns. De danska bestämmelserna är un- der omarbetning, men Danmark kan komma att stanna för en annan och högre gräns än vad Sverige har. Om man införde en regel om dub- bel straffbarhet, skulle man undanröja de olägenheter som förslaget innebär i fråga om rattonykterhet. För övriga brott mot TL torde en bestämmelse om krav på dubbel straffbarhet i praktiken inte innebära någon inskränkning i lagens tillämpning i förhållande till vad resultatet skulle bli enligt förslaget i promemorian. Möjligen bör körning utan giltigt körkort tas upp bland de trafikbrott som räknas upp i 3 5 lag- förslaget.

I huvudsak samma synpunkter komrner till uttryck i remissvaren från de båda hörda hovrätterna, rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län, polismyndigheten i Helsingborg, länsåklagarmyn(ligheten i Hallands län, trafikmålskommitte'n, specialstraffrättsutredningen, svenska leda- möterna av nordisk vägtrafikkom/nitté och MSD. Hovrätten för Västra Sverige understryker, att om åklagaren inte uttryckligen har begränsat sin talan till rattfylleri domstolen på grund av förslaget kan komma i det läget att man tvingas döma för rattonykterhet, begången i ett land där sådan gärning är straffri. En sådan situation uppstår, om åtal väcks för rattfylleri under påstående att den tilltalade har haft en alkohol- koncentration i blodet av minst 1,5 promille men det inte går att styr- ka annat än att promillehalten uppgick till minst 0,5 promille, dvs. den svenska minimigränsen för straffbarhet. Enligt hovrätten skulle dom- stolen kunna meddela påföljdseftergift i sådant fall, men detta anses vara en föga tilltalande nödlösning. Rikspolisstyrelsen och polismyndig- heten i Helsingborg anser det angeläget att krav på dubbel straffbarhet införs — förutom vid rattonykterhetsbrottet även vid 5. k. smitning från trafikolycksplats. Den svenska lagstiftningen uppges gå betydligt längre i kriminalisering av smitning än lagstiftningen i flertalet andra europeiska länder. MSD hänvisar till sin erfarenhet från ärenden röran- de medlemmar som vid tillfällig vistelse utomlands har gjort sig skyldiga till trafikbrott. Erfarenheten har visat att den allmänna inställningen hos svenska turister är, att man bortser från de svenska bestämmelserna utomlands och rättar sig efter de utländska.

Ett par remissinstanser har uttalat sig särskilt om beaktande av ut-

Prop. 1971: 114 42

ländsk straffmätningspraxis i mål om ansvar för brott som har begåtts utomlands. T rafikmålskommittén ställer sig tveksam till svensk domstols möjligheter att mera allmänt beakta sådan praxis. Det torde ofta vara svårt för domstolarna att få kännedom om straffmätningspraxis i andra länder. Enligt kommittén framgår det av praxis i rattfyllerimål att svensk domstol inte tar hänsyn till straffmätningen i annat nordiskt land. Det kan enligt kommittén också vara svårt att jämföra utländsk och svensk straffmätning, därför att körkortsfrågan utomlands nästan genomgående avgörs i brottmålet medan så inte sker här i landet. Om hänsyn skall tas till utländsk straffmätningspraxis, måste det enligt kommitténs upp— fattning övervägas närmare vilken. utredning som skall krävas och i vil- ken utsträckning den skall beaktas. MSD framhåller däremot att svensk domstol, som ådömer straff för trafikbrott begångna utomlands, skall beakta att påföljden inte blir svårare än den skulle ha blivit, om ansvar hade ådömts i gärningslandet.

Förslaget om skyldighet att underrätta körkortsregist— ret, när körkortsinnehavare har dömts för vägtrafikbrott utomlands, har berörts av länsstyrelsen i Kronobergs län. Promemorieförslaget att underrättelseplikt skall föreligga när någon döms jämlikt 1 eller 2 & lagförslaget bör enligt länsstyrelsen vidgas att omfatta även de fall då körkortsinnehavare enligt 3 & förslaget har funnits skyldig till över- trädelse av utländsk trafikföreskrift som saknar motsvarighet här i lan- det.

När det gäller övergångsbestämmelser till den föreslagna lagen om straff för trafikbrott som begåtts utom riket framhåller specialstraffrättsutredningen, att frågan huruvida den nya lagstiftningen kan tillämpas på trafikförseelser, som är förövade före lagens ikraft- trädande, inte berörs i promemorian. I den mån lagen innebär en utvidgning av tillämpningsområdet för svenska straffbestämmelser, vil- ket gäller t. ex. 4 5 2 mom. TL samt VTF och mopedförordningen, blir enligt utredningen 5 5 lagen om införande av brottsbalken (BrB) till- lämplig. Detta skulle innebära att lagen inte kan tillämpas på utom— lands förövade trafikförseelser som tidigare har varit fria från ansvar enligt svensk rätt.

Enligt promemorian kräver svenskt tillträde till konventionen inte någon ändring i den svenska processlagstiftningen. Ett par remissinstanser anser att åklagarens skyldigheter och befogenheter i samband med överföring av åtal uttryckligen bör regleras i lag. Göta hovrätt finner att antalet fall av överföring av åtal från Sverige till an- nat land kan beräknas öka, om den föreslagna lagstiftningen genom— förs. Man bör därför i rättegångsbalken föra in bestämmelser som reg— lerar åklagarens befogenheter att väcka åtal i Sverige i de fall då över- föring av åtal har skett eller åtal har väckts i annat land. Hovrätten

Prop. 1971: 114 43

för Västra Sverige anser att rättegångshinder bör föreligga, när man från svensk sida har gjort framställning om åtal i annat land. Rätte- gångshinder bör enligt hovrätten föreligga även sedan dom har medde- lats vid utländsk domstol. En sådan reglering kräver enligt hovrättens uppfattning uttryckligt lagstöd. MSD förordar en bestämmelse som ute— sluter möjligheten att bestraffa gärningsmannen för trafikbrott både i gärningslandet och i hemlandet.

6.2. Särskild åtalsprövning vid brott som begåtts utomlands

Förslaget att åtal för brott som har förövats i annat nordiskt land skall få väckas utan särskilt förordnande har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Rikspolis- styrclsen betonar dock att förslaget tillstyrks under förutsättning att krav på dubbel straffbarhet införs för trafikbrott utomlands. Trafik- nzålskommitte'n ansluter sig i princip till tanken att brott begånget i annat nordiskt land skall kunna åtalas utan särskilt förordnande. För- slaget har dock enligt kommittén utformats så att man samtidigt har infört absolut åtalsplikt i dessa fall. Kommittén erinrar om att en av an— ledningarna till att BrB inte ställer krav på dubbel straffbarhet är att särskild åtalsprövning skall ske vid brott som har begåtts utomlands. Det finns enligt kommittén fortfarande stora olikheter i Norden i fråga om t. ex. trafiknykterhetsbrotten, vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Kommittén föreslår därför, att det i 2 kap. BrB förs in en regel som ger åklagare rätt att underlåta åtal för brott utomlands, om särskilda skäl talar mot åtal, t. ex. att gärningen inte är straffbar utomlands. Det framhålls att samma resultat kan nås om man inför en allmän regel om relativ åtalsplikt eller uppställer generellt krav på dubbel straffbarhet. Hovrätten för Västra Sverige, som också tillstyrker förslaget i denna del, efterlyser en förklaring till att den föreslagna bestämmelsen om undantag från kravet på särskild åtalsprövning inte täcker brott, som har förövats på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan Sverige och någon av de nordiska staterna eller i sådan trafik över internationellt område mellan delar av en och samma nordiska stat.

Förslaget har avstyrkts av MSD under hänvisning till delegationens förut redovisade negativa inställning till förslaget i fråga om dubbel straffbarhet.

6.3. Preskription

Förslaget i promemorian att upphäva bestämmelsen i 35 kap. 5 å BrB om förlängning av preskriptionstiden vid upp-

Prop. 1971: 114 44

repad grövre brottslighet har fått ett positivt mottagande av de flesta remissinstanserna.

Föreningen Sveriges länspolischefer är dock tveksam till förslaget och menar, att bestämmelsen visserligen inte har kommit till användning i någon större utsträckning men att det dock har förekommit fall av grov och mycket uppmärksammad brottslighet då det har varit värde- fullt att kunna väcka åtal för brott som enligt allmänna regler skulle ha varit preskriberat.

Länsåklagarmyndiglzeten i Hallands län har avstyrkt förslaget i den- na del med motiveringen att bestämmelsen har praktisk betydelse inte minst för mera kvalificerad brottslighet av seriekaraktär som på grund av den misstänktes tillvägagångssätt inte kan avslöjas förrän efter lång tid.

Förslaget om ändrade preskriptionstider för ådömt f ä n g el s e s t r a f f har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga remiss— instanser. Krinzinalvårdsstyrelsen, som tillstyrker förslaget, bifogar sta— tistik över antalet ärenden som har inkommit till styrelsens verkställig— hetssektion under åren 1960—1970 och som har preskriberats före straffverkställighet. Av de statistiska uppgifterna framgår, att det ådöm- da fängelsestraffet preskriberades i "7 ärenden 1965, i 17 ärenden 1966, i 15 ärenden 1967, i 11 ärenden 1968, i 7 ärenden 1969 och i 8 ärenden 1970. De preskriberadc straffen varierar mellan 10 dagar (förvandlings- straff för böter) och 5 månader. Kriminalvårdsstyrelsen anser att reg- lerna om preskription av ådömt straff inte har någon större praktisk betydelse. Efter tillkomsten av nordiska verkställighetslagen har antalet sådana preskriptioner minskat. I de få fall som förekommer numera är det till stor del fråga om korta straff, ådömda icke nordiska medborgare som efter lagföring har undandragit sig verkställighet genom att lämna landet.

Endast länsåklagarmyndigheten i lllalmöhus län har avstyrkt förslaget under hänvisning till den väntade lagstiftningen om skattebrotten och menar, att ett icke ringa antal falskdeklaranter kommer att ådömas straff inom de latituder som berörs av ändringsförslaget.

Ett par remissinstanser har tagit upp frågan om enhetlig nordisk lagstiftning rörande p r e s k r i p t i o n s a v b r o t t. Länsåklagarmyn- digheten i Malmöhus län anser, att det nuvarande systemet med pre- skriptionsavbrott genom häktning eller delgivning av åtal leder till re- sultat som är stötande för det allmänna rättsmedvetandet genom att de misstänkta med nuvarande ordning i inte ringa omfattning kan undan- dra sig lagföring. Åklagarmyndigheten förordar, att preskription skall avbrytas redan under förundersökningen genom att den misstänkte del- ges misstanken om brott. Man bör därför i Sverige snarast tillskapa reg— ler om preskriptionsavbrott, som överensstämmer med reglerna i Dan- mark, Island och Norge. Trafilunålskomnzitlén beklagar att nordiska

Prop. 1971: 114 45

straffrättskommittén inte har kunnat enas i fråga om reglerna om pre- skriptionsavbrott. Kommittén anser det vara ett starkt intresse för det internationella samarbetet inom straffrätten att uppnå åtminstone nor- disk enhetlighet i denna fråga och föreslår därför att nordiska straff- rättskommittén får förnyat uppdrag i detta avseende.

Tidsfristen för enskilt åtal har berörts av trafikmåls- lcommitte'n. Även i denna fråga föreslås att nordiska straffrättskom- mittén skall få förnyat uppdrag att lägga fram förslag till enhetliga regler.

Trafikmålskommitténs förslag att sänka d en a b 5 0 ] u t a p r e - s k r i p ti o n s t i d e n från nuvarande 15 till fem år för brott varå endast kan följa böter lämnas genomgående utan erinran av de remiss- instanser som har yttrat sig i denna del.

Några remissorgan förordar längre gående ändringar. Rikspolissty- relsen erinrar om att trafikmålskommitten även har-diskuterat att be- stämma den absoluta preskriptionstiden i förevarande fall till tre år men inte velat gå så långt. Styrelsen anser, att de skäl som har anförts mot en treårig preskriptionstid inte kan anses vägande. Det torde bara vara i undantagsfall som dom i ett bötesmål inte kan meddelas inom ett år efter det att stämning har delgetts den misstänkte. Samhällsin- tresset av att lagföring sker efter en längre tid än tre år torde vid brott av detta slag även vara ganska ringa. Olägenheterna för åklagare och domstolar av att mål skall balanseras och bevakas under en följd av år måste bdömas som mera vägande än de av kommittén anförda skälen mot en treårsgräns. Rikspolisstyrelsen föreslår därför, att den absoluta preskriptionstiden i bötesmål begränsas till tre år. Styrelsen sätter också i fråga, om inte skäl föreligger att sänka den absoluta preskriptionstiden beträffande övriga brott som omfattas av preskriptionstiden 15 år till 10 år. Även domareföreningen förordar, att den absoluta preskriptions- tiden vid bötesmål sänks till tre år. Föreningen anser vidare, att också övriga absoluta preskriptionstider bör ses över.

Ett förslag av annan innebörd förs fram av överåklagaren i Göte- borg. Denne ifrågasätter, om inte de nuvarande bestämmelserna i ämnet bör ersättas av ett annat system, där en ny preskriptionstid av samma längd som har angetts för brott av olika slag i 35 kap. 1 & BrB börjar räknas från den dag då delgivning har skett av stämningen i målet. Löper denna tid till ända utan att rättegången har kunnat påbörjas, skall preskription inträda. Om reglerna utformas på detta sätt, skulle de bli mer differentierade och medge, att äldre akter hos domstolarna kunde arkiveras och att hos åklagarna arkivalier i många fall till och med kunde förstöras.

I sitt yttrande över departementspromemorian föreslår Föreningen Sveriges statsåklagare, att det utöver de båda nuvarande absoluta pre- skriptionstiderna införs en tidsgräns som är väsentligt kortare än 15 år.

Prop. 1971: 114 46

Hänvisningar till S6-3

  • Prop. 1971:114: Avsnitt 7.1.5

7. Departementsehefen

7.1. Allmänna överväganden

7.1.1. Tillträde till konventionen

Den internationella vägtrafiken har i våra dagar ansenlig omfattning. I allt högre grad utnyttjas vägnätet för godstransporter mellan länderna och i ökande utsträckning används bil för semesterresor utomlands. Den- na utveckling har lett till att en inte obetydlig del av vägtrafikanterna i olika länder utgörs av personer som vistas tillfälligt i landet. Det sti- gande antalet utländska trafikanter har i åtskilliga stater aktualiserat frågan huruvida de möjligheter som nu finns att ingripa med rättsliga medel, när sådan trafikant gör sig skyldig till trafikförseelse i det land han besöker, är tillräckliga.

Även i Sverige har vi ett avsevärt antal trafikanter som är på tillfälligt besök här. Dessa är givetvis till största delen utländska medborgare men det kan också vara fråga om svenska medborgare med hemvist utom- lands. För enkelhetens skull benämns i förevarande avsnitt varje sådan vägtrafikant som är på endast tillfälligt besök i Sverige för utländsk trafikant eller utlänning.

Om en utländsk trafikant gör sig skyldig till trafikbrott i Sverige, försöker man i allmänhet lagföra honom medan han finns kvar i lan- det. För det stora flertalet trafikförseelser är straffet endast böter. I sådana fall använder man om möjligt strafföreläggande eller föreläggan- de om ordningsbot (48 kap. RB) eller, vid parkeringsförseelse, anmaning att betala parkeringsbot (lagen (1960: 683) om parkeringsbot). Om dessa summariska förfaranden inte kan användas, försöker man slutföra brottsutredningen snabbt och delge den misstänkte stämning innan han lämnar landet. Saken kan då i många fall avgöras i rättegång utan hin der av hans frånvaro (46 kap. 1.5 & RB). Inte sällan är emellertid ut- redningen i trafikmål tidskrävande. Det kan då av olika skäl vara svårt för den misstänkte att stanna kvar i landet till dess utredningen är slut- förd. I vissa fall uppmanas han att ställa ombud för sig, som kan ta emot stämning och svara i saken för hans räkning. En annan möjlighet är att delge stämning i hans hemland.

De nu redovisade sätten för lagföring här i landet förutsätter i stor utsträckning utlänningens frivilliga medverkan. Olika tvångsåtgärder kan också vidtas för att hålla honom kvar i landet för lagföring och straff. En misstänkt person kan i. princip häktas för varje slag av brott. om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han undandrar sig lagföring eller straff genom att lämna landet (24 kap. 2 & RB). Vid ringare brott, till vilka den stora mängden trafikförseelser kan räknas, är emellertid häktning en alltför ingripande åtgärd och kommer därför inte i fråga. I sådana fall kan i stället meddelas reseförbud (25

Prop. 1971: 114 47

kap. 1 & RB). Rescförbudet kan förenas med föreskrift för utlänningen att lämna ut sitt pass eller med andra föreskrifter som syftar till' att hindra honom att lämna landet. Reseförbud tillgrips emellertid inte i alla fall då det formellt skulle vara möjligt. Kan brottet inte föranleda svårare straff än böter och skulle det bereda den misstänkte utlänningen allvarlig olägenhet att stanna kvar i landet i avvaktan på rättegång. brukar reseförbud inte meddelas.

Om en utlänning som tillfälligt vistas i Sverige döms till frihetsstraff här i landet, torde han i allmänhet vara häktad eller ha reseförbud och i sådant fall kan straffet verkställas utan praktisk svårighet. I fall då lag- föring här i landet resulterar i bötcsstraff, som är den vanligaste på— följden för trafikbrott, är det ofta svårt eller omöjligt att verkställa straffet om böterna inte betalas frivilligt. Om det kan antas att utlän- ningen kommer att dömas till böter, kan verkställigheten visserligen i princip säkerställas genom att egendom tas i förvar för kvarstad ( 26 kap. RB ). Man tar dock inte i förvar sådan egendom som en utländsk lagöverträdare har svårt att avvara, såsom fordon som han färdas med eller hans reskassa. I första hand anmodas utlänningen att frivilligt de- ponera pengar till det belopp som kan komma att utdömas.

Straffverkställighet kan i allmänhet inte ske i gärningsmannens hem- land. Inom Norden är det dock möjligt att verkställa dom på fängelse eller böter i annat land än domslandct enligt särskild lagstiftning somär enhetlig för de nordiska länderna (i Sverige lagen (1963: 193) om sam- arbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställig- het av straff m. m.). Denna lag medger verkställighet i annat nordiskt land också av godkänt strafföreläggande och föreläggande om ordnings- bot.

I de fall då lagföring inte kan genomföras här i landet kan svensk åklagare försöka få målet överflyttat till gärningsmannens hemland för åtal där. Detta förfarande är inte reglerat i lag. Möjligheten att på detta sätt få till stånd lagföring i hemlandet utnyttjas ofta inom Norden. De nordiska åklagarmyndigheterna skriftväxlar då direkt med varandra. Uverflyttning av åtal till land utanför Norden förekommer men sker inte i någon större utsträckning. Framställning om åtal görs i sådana fall på diplomatisk väg.

Möjligheterna att få till stånd lagföring för trafikbrott i annat land än gärningslandet är f. n. starkt begränsade på grund av att trafikstraff— rättsliga bestämmelser i allmänhet inte anses tillämpliga på förseelser som har begåtts utanför det egna landets gränser. Det är dessutom en allmänt vedertagen princip i flertalet länders rättssystem att utländsk straffrätt inte tillämpas. Hemlandet —— och detta gäller även Sverige måste därför i stor utsträckning vägra att överta trafikmål från gär ningslandet.

De svårigheter som jag nu har pekat på för Sveriges del har sin mot—

Prop. 1971: 114 48

svarighet i andra länder. Det har därför visat sig finnas intresse för att genom internationellt samarbete öka möjligheterna att effektivt och smidigt beivra trafikbrott som har begåtts av trafikant vid tillfällig vistel- se utanför hemlandet. För att underlätta sådant samarbete mellan de europeiska länderna har inom Europarådet utarbetats en konvention om straff för vägtrafikbrott. Konventionen öppnades för undertecknande den 30 november 1964.

I konventionen ges regler om lagföring för trafikbrott och verkställig- het av dom beträffande sådant brott i fall då gärningsmannen har sitt hemvist i annan konventionsstat (hemviststaten) än den stat där brottet har begåtts. I—Iemviststaten förpliktas att på begäran av den konventions- stat där trafikbrottet har begåtts (gärningsstaten) pröva frågan om lag- föring för brottet eller att på begäran av gärningsstaten verkställa dom som har meddelats i den staten.

Konventionen är tillämplig på ”vägtrafikbrott”. I art. 24 i konventio- nen definieras vägtrafikbrott som varje brott vilket är upptaget i en sär- skild förteckning, intagen i bilaga I till konventionen. I punkterna 1—3 i förteckningen upptas brotten vållande till annans död eller till kropps- skada i samband med vägtrafik, smitning från trafikolycksplats, fram- förande av fordon under påverkan av alkohol eller narkotika eller andra ämnen med liknande verkningar samt framförande av fordon i svårt trötthetstillstånd. I punkterna 4—7 uppräknas sådana trafikförseel- ser som framförande av motorfordon utan trafikförsäkring, underlåten- het att följa polismans anvisningar i trafiken samt överträdelse av be- stämmelser om fordons hastighet, dess plats på vägen, färdriktning, möte, omkörning eller parkering, om fordonsbelysning, registrering och körkortsinnehav.

I art. 2 slås fast att framställning om lagföring eller verkställighet av straff för vägtrafikbrott inte får göras med mindre än gärningen är straffbar enligt både gärningsstatens och hemviststatens lagstiftning. Dubbel straffbarhet krävs sålunda för konventionens tillämpning. Häri torde ligga också att brottet inte får vara preskriberat enligt någotdera landets lag.

I art. 2 föreskrivs vidare att hemviststatens egen lag skall tillämpas, när den staten har övertagit lagföring eller verkställighet. Konventionen förutsätter sålunda i första hand att hemviststatens egen trafikstraffrätt har sådant innehåll att den kan tillämpas på brott som begås utom- lands. Men konventionen förpliktar därjämte hemviststaten att i vissa fall lägga de trafikregler som gäller på gärningsorten till grund för den straffrättsliga bedömningen. Bestämmelsen är i denna del begränsad till vissa av de trafikbrott som finns uppräknade i förteckningen över vägtrafikbrott i bilaga I. Med ”trafikregler” i konventionens mening förstås nämligen enligt art. 24 bestämmelser som reglerar ämne som avses i någon av punkterna 4—7 i förteckningen. Denna reglering in-

Prop. 1.971: 114 49

nebär att konventionen gör skillnad mellan två typer av trafikbrott. För de trafikbrott som anges i punkterna 1—3 i bilaga I skall hemviststa- ten helt och hållet tillämpa sin egen lagstiftning. För övriga trafikbrott som nämns i bilagan skall hemviststaten använda den objektiva gär- ningsbeskrivningen i den utländska trafikregeln men i andra avseenden tillämpa sin egen straff— och processlagstiftning, såsom i fråga om sub- jektiva omständigheter och val av påföljd. Principen att gärningen skall bedömas med utgångspunkt från gärningslandets föreskrifter har sålunda inte upprätthållits för samtliga vägtrafikbrott som omfattas av konventionen. Att bestämmelserna om straff för sådana trafikbrott som anges under punkterna 1—3 (vållande till annans död i samband med vägtrafik, trafiknykterhetsbrott m. m.) har undantagits beror på att de inte ansetts ha samma tekniska karaktär som övriga trafikföre- skrifter utan vara grundade på principiella kriminalpolitiska värdering- ar. Det har därför föreskrivits att konventionsstaterna i dessa _fall skall tillämpa sin egen straffrätt i full utsträckning. '

Art. 3—7 i konventionen innehåller särskilda bestämmelser om kon— ventionsstaternas förpliktelser vid lagföring i hemviststaten. Hemviststa- ten förpliktas att ta emot framställning om lagföring och att granska framställningen (art. 3 och 4). Vid granskningen kan helt diskretionärt prövas vilka åtgärder framställningen skall föranleda. Av art. 26 fram- går att konventionen inte avser att inskränka den rätt en stat kan ha på grund av sina straffrättsliga jurisdiktionsregler att utan särskild begäran beivra trafikbrott som har begåtts utomlands.

När framställning om lagföring har gjorts, får gärningsstaten inte längre vidta åtgärder mot gärningsmannen för att beivra brottet. Gär— ningsstaten får emellertid tillbaka sin behörighet i detta hänseende, om hemviststaten inte vidtar någon åtgärd i konventionens mening eller om gärningsstaten återkallar framställningen på vissa grunder (art. 5).

Bland bestämmelserna om lagföring i hemviststaten finns också reg- ler om åtalspreskription (art. 6). Sådan preskription avbryts i gärnings- staten den dag framställning om lagföring avges. I hemviststaten börjar preskriptionstiden inte löpa förrän framställningen har tagits emot. Kon- ventionsstat kan förbehålla sig rätten att inte godta art. 6 eller att godta den endast i viss del (bilaga II punkt 1. b).

I art. 8—13 i konventionen ges bestämmelser om verkställighet i hemviststaten. Konventionen ålägger hemviststaten att på begäran verk- ställa dom eller administrativt beslut som har meddelats i gärnings- staten. I vissa fall är överflyttning av verkställighet utesluten enligt kon- ventionen, t. ex. om gärningsmannen redan har dömts slutgiltigt i hem— viststaten för samma gärning. Hemviststaten kan vägra verkställighet i vissa andra fall, bl. a. om hemviststaten beträffande samma gärning re- dan har beslutat att lagföring inte skall ske eller om gärningen är före— mål för domstols prövning i den staten (art. 9). När dom som har med-

4 Riksdagen ]971. ] saml. Nr 114

Prop. 1971: 114 50

delats i annan konventionsstat skall verkställas i hemviststaten, har denna stat i princip rätt att tillämpa sin egen lagstiftning (art. 8). Har annan påföljd än böter ådömts, kan påföljden bytas ut mot påföljd som skulle ha ådömts i hemviststaten för motsvarande brott. Den nya påfölj- den skall dock till sin art motsvara den tidigare ådömda så nära som möjligt. Konventionen föreskriver också att maximistraffet i hemvist- landets lag inte får överskridas och att påföljden inte får göras strängare än den som har bestämts i gärningsstaten. Vid verkställighet av böter får hemviststaten inte ta ut högre belopp än som kan ådömas för mot- svarande brott i den staten (art. 10 och 11). Genom att begära verkstäl- lighet i hemviststaten förlorar gärningsstaten sin rätt att själv verk- ställa ifrågavarande dom. Gärningsstaten blir på nytt behörig, när hem- viststaten meddelar att den vägrar verkställighet eller att den inte kan fullgöra verkställigheten (art. 13).

I konventionens bilaga 11 punkt 1 (a) ges konventionsstat möjlighet att göra reservation mot den del av konventionen som gäller verkstäl- lighet i hemviststaten. Konventionsstat kan sålunda förbehålla sig att över huvud taget inte godta innehållet i denna del eller att godta det endast beträffande vissa slag av påföljder eller verkställighetsåtgärder.

Konventionen innehåller också föreskrifter av formell art rörande förfarandet vid framställning eller mottagande av begäran om lagföring eller verkställighet, rättshjälp, översättning, rättegångskostnader m.m. (art. 14—23). Jag återkommer längre fram till dessa föreskrifter.

De konventionsstater som vanligen baserar sina inbördes förhållan- den på enhetlig lagstiftning eller särskilda ömsesidiga avtal har enligt art. 27 i konventionen möjlighet att reglera sina inbördes förbindelser på sådant sätt även i frågor inom konventionens tillämpningsområde. Konventionen tillåter sålunda att dessa stater kommer överens om att inte tillämpa konventionen på förhållandet dem emellan. Europarådets generalsekreterare skall underrättas om sådan överenskommelse.

Trafikbrottskonventionen är öppen för undertecknande av Europa- rådets medlemsstater. Den skall ratificeras eller godkännas och träder i kraft tre månader efter det att den har ratificerats eller godkänts av tre stater. I samband med undertecknande eller ratifikation kan för— behåll göras i de avseenden som nämnts i redogörelsen för art. 6 om preskription och för art. 8—13 om verkställighet i hemviststaten.

Som jag inledningsvis har anfört har konventionen hittills under— tecknats av 11 medlemsstater, däribland Danmark. Den har ännu inte ratificerats av andra stater än Cypern och Frankrike. Konventionen har således inte trätt i kraft.

Inom Norden har man sedan länge varit angelägen att få till stånd en enhetlig trafiklagstiftning. Den tekniska sidan av lagstiftningen, dvs. trafikregler, regler om vägmärken o. dyl., behandlas i nordiska vägtra- fikkommittén, i vilken ingår representanter för Danmark, Finland, Nor-

Prop. 1971: 114 51

ge och Sverige. Kommittén har under år 1970 avgett betänkandet (NU 1.970: 10) Vägtrafikregler, reviderat förslag. I förslaget har kommittén bl.a. beaktat innehållet i de internationella konventioner om vägtrafik och om vägmärken och signaler som lades fram för undertecknande i Wien hösten 1968. Kommittén fortsätter sitt arbete.

Även frågan om att beivra utomlands begångna trafikbrott har en längre tid diskuterats på nordiskt plan. Överläggningar har förts mel— lan företrädare för berörda departement och ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige i syfte att harmonisera lagstiftningen på detta område med beaktande av de krav som ställs i den europeiska konventionen om straff för vägtrafikbrott. Vid överläggningarna ena- des man om att de nordiska länderna bör tillträda konventionen. Man var också enig om att de nordiska länderna bör reglera sina inbördes förhållanden med stöd av enhetlig lagstiftning och inte på grundval av konventionen. Även möjligheterna att göra förbehåll mot konventio- nen diskuterades. Man var överens om att de nordiska länderna bör begagna möjligheten att göra förbehåll mot den del av konventionen som gäller verkställighet av dom i hemviststaten samt mot preskrip- tionsregeln i art. 6.

Man har i Danmark antagit lagstiftning som ansluter till den över- enskommelse som träffades vid de nordiska överläggningarna och är där beredd att ratificera konventionen. Även i Norge finns lagstiftning som gör en ratifikation av konventionen möjlig.

Efter avslutandet av de nordiska överläggningarna upprättades inom justitiedepartementet i november 1970 en promemoria (Ds Ju 1970: 28) ang. beivrande av trafikbrott som begåtts utom riket m.m. I pro— memorian förordas att Sverige tillträder trafikbrottskonventionen men därvid gör förbehåll i enlighet med vad de delegerade vid de nordiska överläggningarna förordat. I promemorian läggs också fram förslag till lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde till konventionen.

Vid remissbehandlingen av promemorian mötte förslaget att Sve- rige skall tillträda konventionen inte någon erinran. Vissa remissin- stanser framförde däremot kritik mot förslaget i vad avsåg förbehåll. beträffande konventionens verkställighetsdel. De framhöll att trafik- förseelser i första hand bör bestraffas i gärningslandet och om möjligt med användande av ett summariskt förfarande i stil med det svenska ordningsbotssystemet. De ansåg dock, att ett sådant förfarande inte kan bli effektivt, om inte den påföljd som ådöms kan verkställas i hemlan- det. Dessa remissinstanser fann det därför angeläget att frågan om verkställighet av utländska domar i trafikmål snarast löses. Några av dem förordade därför att Sverige tillträder konventionen även i den del som avser verkställighetsåtgärder.

Som jag tidigare har nämnt är trafikstraffrätten i de flesta länder tillämplig endast på brott som begås inom det egna landets gränser.

Prop. 1971: 114 52

Resultatet har i praktiken blivit en slumpartad behandling av de tra- fiköverträdelser som begås av en trafikant under tillfällig vistelse utan- för hemlandet. Frågan om bestraffning blir i hög grad beroende av om brottet hinner beivras medan trafikanten är kvar i landet. Det är inte alltid möjligt eller lämpligt att hålla honom kvar i gärningslandet mot hans vilja. Om en utlänning hålls kvar i avvaktan på rättegång, kan detta vara till stor olägenhet för honom. Ofta kan en sådan åtgärd framstå som alltför ingripande i förhållande till den begångna för- seelsen. De nämnda förhållandena leder därför till att åtskilliga trafi- kanter som överträder trafikföreskrifter undgår lagföring och straff.

Europarådskonventionen om straff för vägtrafikbrott syftar i första hand till att vidga tillämpningsområdet för nationella straffbestämmel- ser på trafikrättens område så att även utomlands begångna trafikbrott kan bestraffas i hemlandet. Jag anser det angeläget att främja en så- dan internationalisering av trafikstraffrätten. Man bör öka möjligheterna att beivra trafikbrott i lagöverträdarens hemland och därigenom minska antalet fall då utländska trafikanter helt undgår bestraffning. Detta skulle utan tvivel vara till fördel för trafiksäkerheten. Samtidigt skulle en sådan reform leda till att man i färre fall behöver tillgripa drastiska tvångsingripanden mot trafikanter som under tillfälligt besök i ett land gör sig skyldiga till trafikförseelser. I Danmark och Norge har redan fattats beslut om tillträde till konventionen och antagits härför nöd- vändig lagstiftning.

Jag vill till en början under hänvisning till det anförda och i likhet med remissinstanserna biträda förslaget i departementspromemorian att Sverige tillträder konventionen såvitt gäller dess bestämmelser om lagföring av utländska trafikanter. Ett tillträde från svensk sida till konventionen i denna del kräver lagstiftning i vissa av- seenden. Till denna fråga återkommer jag i följande avsnitt.

En svensk ratifikation av konventionen aktualiserar frågan om denna bör avse också bestämmelserna om (1 o m 5 v e r k st ä 1 l i g h e t eller om Sverige bör utnyttja möjligheten att göra förbehåll mot konven- tionen i denna del. För egen del vill jag först framhålla, att jag i lik- het med de remissinstanser som har förordat att sådant förbehåll inte görs anser det lämpligt och ändamålsenligt att trafikförseelser i största möjliga utsträckning beivras i gärningslandet. Sålunda bör i varje fall mindre allvarliga överträdelser kunna bestraffas i omedelbar anslut- ning till överträdelsen. Jag är medveten om den svaghet som ligger i att bötesdomar och förelägganden i allmänhet inte kan verkställas utanför domslandct. Vissa steg i riktning mot ökade verkställighetsmöjligheter i internationella förhållanden har dock tagits. Inom Norden finns sam- ordnad lagstiftning om' straffverkställighet. Om en person med hem- vist i Sverige har dömts till fängelse eller böter för brott trafik- brott inbegripna i annat nordiskt land, kan straffet verkställas här

Prop. 1971: 114 53

enligt den tidigare omnämnda nordiska verkställighetslagen. Motsva- rande lagstiftning finns i de andra nordiska länderna. Vidare bör näm— nas att en konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar har utarbetats inom Europarådet och har öppnats för undertecknande den 28 maj 1970. De tre skandinaviska länderna har undertecknat konventionen. Danmark har nyligen också ratificerat den. Konventionen innehåller allmänna regler om verkställighet av utländsk brottmålsdom. Den torde få störst betydelse för mera allvarlig brottslighet, men dess system kommer säkerligen att vara en god lösning även för verkställig- het av straff för trafikbrott. Jag tänker då särskilt på bötesstraff för mindre, erkända förseelser. Jag kan sålunda inte dela vissa remissin- stansers uppfattning att det system för domsverkställighet som inrättas genom denna konvention är alltför komplicerat och att Sverige av den anledningen i stället bör utnyttja trafikbrottskonventionens verkställig- hetsregler. Från svensk sida kommer man att gemensamt med övriga nordiska länder arbeta för att 1970 års konvention snarast träder i kraft.

Så sker när konventionen har ratificerats av tre stater. Det finns an- ledning räkna mcd att ratifikation av denna konvention skall kunna ske i de berörda nordiska länderna före utgången av år 1972. Också i flera andra medlemsländer torde man förbereda ett tillträde till konventionen.

Under nu angivna förhållanden och då man i både Danmark och Norge torde komma att göra förbehåll mot trafikbrottskonvcntionens verkställighetsregler anser jag övervägande skäl tala för att ett sådant förbehåll görs även från svensk sida och att frågan om internationell verkställighet av brottmålsdomar i allmänhet blir löst i ett större sam- manhang i samband med att förslag till lagstiftning grundad på 1970 års europeiska konvention i ämnet läggs fram. Det förberedelsearbe- te i det avseendet som sedan någon tid pågår inom justitiedepartemcntet är redan långt framskriclet, och i Danmark har sådan lagstiftning redan genomförts.

Som jag tidigare har nämnt finns i art. 6 i trafikbrottskonventionen regler 0111 beräkning av preskriptionstid för trafikbrott i fall då lagföring flyttas från en konventionsstat till en annan. Regler- na innebär att tiden för åtalspreskription förlängs i både gärningsstaten och hemviststaten, när framställning om lagföring görs. Konventions- stat kan göra förbehåll mot denna artikel.

Enligt min mening bör tiden för åtalspreskription i trafikmål inte för— längas enbart därför att lagföringen skall äga rum i hemlandet i stället för i gärningslandet. Jag ansluter mig därför i likhet med remissinstan- serna till den ståndpunkt i. denna fråga som intogs av de delegerade vid de nordiska departementsöverläggningarna och föreslår sålunda att Sverige gör förbehåll mot art. 6.

Förslaget i departementspromemorian att konventionen inte skall

Prop. 1971: 114 54

vara tillämplig på trafikbrott som har begåtts inom N orden grundar sig på en rekommendation av de delegerade vid de nordiska departementsöverläggningarna och har inte mött någon kri- tik under remissbehandlingen. I den danska och norska lagstiftning som har antagits för att möjliggöra Danmarks resp. Norges tillträde till konventionen har undantag gjorts för internordiska förhållanden.

Även jag biträder promemorieförslaget i denna del. Jag förordar så- lunda att Sverige i samband med ratifikation av konventionen avger förklaring enligt art. 27 att konventionen inte skall tillämpas i förhållan- det mellan Sverige och de övriga nordiska länder som har tillträtt eller tillträder konventionen.

Art. 19 i konventionen reglerar frågan om ö v e r s ä t t 11 i n g av framställningar och andra handlingar som rör konventionens tillämp- ning. Avsändarstaten kan i princip använda sitt eget språk. Konventions- stat kan dock förbehålla sig rätt att kräva att handlingarna skall åt- följas av översättning antingen till dess eget språk eller till något av Europarådets officiella språk —— franska eller engelska eller det av dessa språk som staten anger. Ett sådant förbehåll ger övriga konven- tionsstater rätt att ställa motsvarande krav. Liknande översättningsregler finns i den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål. När Sverige tillträdde rättshjälpskonventionen, gjorde man från svensk sida det förbehållet att handlingar som skall ligga till grund för bevis- upptagning vid svensk domstol skall vara översatta till svenska språ- ket. Det ansågs däremot inte påkallat att delgivningshandlingar från utlandet skall åtföljas av översättning. Sverige har dock förbehållit sig att inte verkställa delgivning av handling som inte är översatt till svens— ka språket i andra fall än då mottagaren frivilligt tar emot handlingen (prop. 1961: 48 s. 114).

Vid övervägande hurvida man från svensk sida bör göra förbehåll mot trafikbrottskonventionens bestämmelser om översättning av handlingar utgår jag från att Sverige avger förklaring enligt art. 27 att konventio- nen inte skall tillämpas i förhållandet mellan Sverige och övriga nordiska stater. Frågan kan således bedömas utan hänsynstagande till behovet av översättning av handling från annat nordiskt språk.

[ ett senare avsnitt kommer jag att föreslå att framställning från utomnordisk stat om lagföring bör gå via utrikesdepartementet. För utrikesdepartementets handläggning i ärendet torde det i allmänhet inte vara nödvändigt att framställningen och övriga handlingar är översatta till svenska eller till något av Europarådets officiella språk. Om fram- ställningen inte genast avvisas, bör ärendet föras vidare till åklagarmyn— dighet för eventuellt ytterligare utredning samt prövning av åtalsfrågan.

För ärendets fortsatta behandling inom polis- och åklagarx-äsendet samt vid domstolarna bör framställning från utomnordisk stat jämte övriga handlingar i sådant ärende åtföljas av översättning. Jag anser det

Prop. 1971: 114 55

dock inte nödvändigt att kräva översättning uteslutande till svenska. Be- rörda svenska myndigheter bör i stor utsträckning kunna handlägga ärendena på grundval av en översättning till engelska språket. De delar av handlingarna som skall delges den misstänkte, användas som bevis- material o. dyl. får sedan här i landet översättas till svenska språket.

Om man från svensk sida kräver översättning till svenska eller engelska språket, kan motsvarande krav ställas från konventionsstat till vilken Sverige gör framställning om lagföring. I sådana fall måste över- sättningskostnaderna beaktas vid övervägande av frågan huruvida fram- ställning bör göras. Framställning som medför höga översättningskost- nader bör givetvis inte göras i fråga om bagatellförseelser.

Jag föreslår sålunda att Sverige i förklaring enligt art. 19.2 förbehål- ler sig rätt att kräva att framställning från utomnordiskt land om lag- föring och därvid fogade handlingar skall åtföljas av översättning till svenska eller engelska språket.

Hänvisningar till S7-1-1

  • Prop. 1971:114: Avsnitt 7.1.2

7.1.2. Särskild lagstiftning om trafikbrott som begåtts utomlands

Som jag tidigare har nämnt krävs lagstiftning för att Sverige skall kunna tillträda trafikbrottskonventionen. Ett tillträde till konventionen _— med de förbehåll som jag har angett i avsnitt 7.1.1kommer att medföra förpliktelse för Sverige att ta emot framställning från utom- nordisk konventionsstat om lagföring i Sverige av person med hem- vist här i landet för trafikbrott som han har begått i den staten. Kon- ventionen ger samtidigt möjlighet för vederbörande svenska myndighe- ter att till utomnordisk konventionsstat göra framställning om lagföring i den staten av person med hemvist där för trafikbrott som han har begått här i landet. Såvitt gäller framställningar av sist angivet slag krävs inte någon svensk lagstiftning för att Sverige skall kunna tillträda kon- ventionen. De föreskrifter om förfarandet vid sådana framställningar som kan behövas torde kunna meddelas i administrativ ordning. Däre- mot föranleder konventionen vissa lagstiftningsåtgärder till uppfyllande av Sveriges förpliktelse att ta emot utländska framställningar.

Konventionens bestämmelser i denna del förutsätter att varje konven- tionsstats strafflagstiftning har sådant innehåll att lagföring för de trafikbrott som omfattas av konventionen kan ske i den stat där gär- ningsmannen har sitt hemvist. Svensk domstols behörighet i straffrätts- ligt hänseende regleras i 2 kap. BrB. Enligt detta kapitel gäller som hu- vudregel att svensk medborgare eller utlänning med hemvist här i lan- det kan dömas enligt svensk lag och vid svensk domstol för brott som har begåtts utom Sverige. Även brott begånget utomlands av utlänning som inte har hemvist i Sverige faller i vissa fall under svensk jurisdik- tion. Konventionens bestämmelser avser emellertid endast brott begånget av den som har hemvist i den anmodade staten. De svenska behörighets- reglerna är alltså vidsträcktare än konventionen kräver. Jag förutsätter

Prop. 1971: 114 56

härvid att begreppet hemvist i konventionen kan anses ha samma inne— börd som i 2 kap. BrB. Det finns ingenting i konventionens föreskrifter som talar mot ett sådant antagande.

Ett utomlands begånget trafikbrott av det slag som omfattas av kon— ventionen kan emellertid bestraffas i Sverige av behörig svensk domstol endast under förutsättning att gärningen är straffbar enligt svensk lag. Det är därför nödvändigt att undersöka i vilken utsträckning bestämmel- ser i svensk lag om straff för sådana gärningar som anges i bilaga I till konventionen är tillämpliga på gärningar begångna utomlands.

Vissa av de gärningar som anges i bilaga I utgör förfaranden som en- ligt svensk lag är att hänföra till brottsbalksbrott, nämligen vållande till annans död (3 kap. 7 & BrB) och vållande till kroppsskada eller sjuk- dom (3 kap. 8 & BrB). lfrågavarande straffbestämmelser i svensk lag torde i enlighet med allmänna grundsatser om allmän svensk strafflag— stiftnings tillämplighet i rummet utan vidare vara tillämpliga på gär- ningar som har begåtts utomlands.

Beträffande vissa brott i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafik- brott (TL) har rättsläget klarlagts genom några av högsta domstolen (HD) under senare år meddelade domar. Sålunda har HD ansett be- stämmelserna om vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smitning (1 5, 4 5 1 mom. och 5 & TL) vara tillämpliga också på brott som har begåtts utom- lands (NJA 1960 s. 430 samt 1961 s. 507 och 596). Rattonykterhetsbe- stämmelsen i 4 5 2 mom. TL har HD däremot ansett vara avsedd att gälla endast gärningar som har begåtts i Sverige (_ NJA 1967 s. 409).

I övrigt saknas prejudicerande avgöranden i fråga om trafikförfatt- ningarnas tillämpning utomlands. Man torde dock närmast böra utgå från att svenska straffbestämmelser för trafikbrott i princip endast gäl- ler brott som har förövats i Sverige. Det betyder, att det stora flertalet av de trafikförseelser som räknas upp i konventionens förteckning i bi— laga I och som i allmänhet har sin motsvarighet i bestämmelser i TL, vägtrafikförordningen (1951: 649; VTF) eller av Kungl. Maj:t eller av annan myndighet med stöd av VTF meddelade föreskrifter, förord- ningen (1960: 134) om mopeder samt lagen (1929: 77) om trafikför— säkring å motorfordon inte f.n. kan bli föremål för lagföring i Sverige. Såvitt gäller trafikförseelser av detta slag krävs således vid ett svenskt tillträde till konventionen att tillämpningsområdet för den svenska lag- stiftningen utvidgas.

I departementspromemorian har i enlighet härmed lagts fram förslag till ”Lag om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket". Vid ut- formningen av lagförslaget har utgångspunkten varit att samtliga de trafikbrott som anges i förteckningen i bilaga I till konventionen skall kunna bestraffas här i landet, även när de har begåtts utomlands. De gärningar som närmast är att anse som vållande till annans död eller vållande till kroppsskada eller sjukdom och som redan nu kan bestraf-

Prop. 1971: 114 '- 57

fas i Sverige även när det har begåtts utomlands omfattas emellertid inte av lagförslaget. _

Enligt promemorieförslaget skall tillämpningsområdet för TL i dess helhet utvidgas till att omfatta även gärning som har begåtts utom ri- ket (l 5). Vidare föreslås, att bestämmelse om straff för överträdelse av föreskrift i VTF eller föreskrift som meddelats med stöd av denna för- ordning eller överträdelse av föreskrift i mopedförordningen skall till- lämpas också i fråga om gärning varigenom någon utom riket har åsi- dosatt motsvarande föreskrift i gärningslandet (2 5). Beträffande tra- fikförsäkringslagen, som berörs av konventionen endast i vad avser be- stämmelser om framförande av motorfordon för vilket inte finns tra- fikförsäkring, föreslås att endast sådan föreskrift i lagen som avser för- bud mot brukande av motorfordon utan föreskriven försäkring får sitt tillämpningsområde utvidgat på detta sätt (2 å). Förslaget innebär så- lunda att nu angivna föreskrifter i svensk lag blir tillämpliga också på förseelser som begås utomlands, under förutsättning att gärningsman- nen genom förseelsen har åsidosatt en på gärningsorten gällande trafik- regel som är identisk med eller kan sägas utgöra en motsvarighet till den aktuella svenska trafikföreskriften. Genom en sådan konstruk— tion kommer enligt promemorian Sverige att uppfylla kravet i art. 2.2 i konventionen att vid lagföring i hemvistlandet endast de trafikregler får beaktas som gällde på gärningsorten.

Promemorieförslaget i denna del omfattar således i och för sig fler trafikförseelser än som anges i konventionens bilaga I. Å andra sidan kan det tänkas förekomma föreskrifter i utländsk trafikrätt av sådant slag som anges i bilaga I till konventionen men som inte har någon motsvarighet i de författningar som enligt 2 % promemorieförslaget skall gälla också utomlands begångna förseelser. Av konventionen föl— jer att även överträdelser av sådana föreskrifter skall i vissa fall kunna beivras i Sverige. Vid de nordiska överläggningarna förutsattes att i ettvart av de nordiska länderna skulle införas bestämmelse av inne- börd, att den som, utan att kunna ådömas ansvar enligt inhemsk straff- bestämmelse, i annat nordiskt land överträder en där gällande föreskrift av sådant slag som anges i punkterna 4—7 i bilaga I till konventionen skall dömas till ansvar, och att denna bestämmelse skulle göras till- lämplig också i fråga om förseelse begången i annan konventionsstat. I enlighet härmed upptar promemorieförslaget dels i 3 & föreskrift att den som i Danmark, Finland, Island eller Norge överträder där gällan— de föreskrift av nyss angivet slag i lagrummct uppräknas uttömman- de de förseelser det är fråga om _ utan att kunna ådömas ansvar en- ligt 1 eller 2 5 skall dömas till böter, högst 500 kr, dels i 4 & bestäm- melse att Kungl. Maj:t efter överenskommelse med annan främmande stat än Danmark, Finland, Island eller Norge kan förordna att 3 & skall äga motsvarande tillämpning i fråga om gärning som begås i den

Prop. 1971: 114 58

staten. Förslaget förutsätter att Kungl. Maj:t i samband med Sveriges ratifikation av trafikbrottskonventionen meddelar förordnande enligt 4 & med avseende på utomnordiska konventionsstater.

Vid remissbehandlingen av promemorian har så gott som samtliga remissinstanser godtagit den lagtekniska lösning som föreslås i prome- morian. Kritik har dock riktats mot enskildheter i förslaget. Sålunda har de flesta remissinstanser motsatt sig en ordning som innebär att en person kan lagföras här i Sverige för förseelse som var straffri enligt den lag som gällde på gärningsorten. I övrigt har vissa remissinstanser avstyrkt en generell utvidgning av det geografiska tillämpningsområdet för andra trafikförfattningar än TL. Bland andra trafikmålskommittén anser, att utomlands begångna trafikbrott inte bör kriminaliseras i stör- re utsträckning än som behövs för tillträde till konventionen, och var- nar för en inflation i straffstadganden. Några remissinstanser ifrågasät- ter om inte Sverige bör med stöd av art. 25 i konventionen förklara att konventionen för svensk del inte är tillämplig på sådana trafikbrott som kan bedömas som rena bagatellförseelser. Ett par remissinstanser anser, att 2 & TL, som innehåller bestämmelser om straff för vägtrafikant som hindrar eller stör trafiken, inte bör göras generellt tillämplig utomlands. I ett remissyttrande hävdas, att den föreslagna påföljden för överträ- delse av 3 & lagförslaget, böter högst 500 kronor, är ett för lindrigt straff för vissa av de förseelser som bestämmelsen omfattar.

I likhet med majoriteten av remissinstanserna biträder jag förslaget i promemorian att av konventionen föranledda bestämmelser tas upp i en särskild lag om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands.

Som förut nämnts måste efter Sveriges tillträde till konventionen vis- sa bestämmelser i svenska trafikförfattningar kunna tillämpas också på brott begångna i övriga konventionsstater. I första hand är detta fallet med reglerna i TL om vårdslöshet i trafik (1 5), olovlig körning (3 5), rattfylleri och rattonykterhet (4 &) samt 5. k. smitning från olycksplats (5 g). I rättspraxis har dessa bestämmelser med undantag av bestäm- melsen i 4 & 2 mom. om rattonykterhet ansetts gälla även i fråga om utomlands begångna gärningar. En föreskrift om att sistnämnda be— stämmelse äger tillämpning också på förseelser begångna i övriga kon- ventionsstater är således nödvändig. Det synes dock lämpligt att en så- dan föreskrift får omfatta samtliga nyss angivna brott. Den bör emel- lertid då i enlighet med vad som föreslagits i promemorian och i prin- cip godtagits av remissinstanserna få generell giltighet och avse alla utomlands begångna gärningar.

Enligt promemorieförslaget skall den aktuella bestämmelsen avse TL i dess helhet och således omfatta också föreskriften om hinder i trafik i 2 & TL, trots att detta inte påkallas av hänsyn till konventionen. Detta har kritiserats under remissbehandlingen. För egen del kan jag visser- ligen medge att bestämmelsen närmast har karaktären av .ren ordnings—

Prop. 1971: 114 59

föreskrift, men jag anser det likväl inte finnas tillräcklig anledning att i detta sammanhang göra undantag för denna bestämmelse i TL och bi— träder sålunda promemorieförslaget i denna del. Som har föreslagits i promemorian bör bestämmelsen om TL:s tillämplighet i fråga om utomlands begångna gärningar tas upp i 1 % i den nya lagen.

Vid sidan av de trafikförseelser som i svensk rätt bestraffas med stöd av TL nämns i bilaga I till konventionen vissa förseelser som i Sverige är straffbelagda i VTF, mopedförordningen eller trafikförsäkringslagen.

Vad angår brott mot trafikförsäkringslagstiftningen föreslås i prome- morian att den svenska lagens tillämpningsområde utvidgas endast så- vitt avser bestämmelsen om förbud mot brukande av motorfordon utan föreskriven försäkring. En sådan utvidgning av lagens tillämpningsom- råde är påkallad av konventionens föreskrifter. I övrigt saknas det en- ligt min mening anledning att göra trafikförsäkringslagens straffbestäm— melser tillämpliga på utomlands begångna förseelser. I likhet med re- rnissinstanserna godtar jag därför promemorieförslaget i denna del.

I fråga om övriga nyss nämnda trafikförfattningar föreslås i prome- morian, att samtliga straffbestämmelser i dessa författningar och såle— des inte bara sådana som avser i konventionsbilagan angivna trafikför- seelser blir tillämpliga på utomlands begångna gärningar utan att det sker någon begränsning till gärningar i konventionsstaterna. Vissa re— missinstanser har invänt, att en generell utvidgning av det geografiska tillämpningsområdet för berörda trafikförfattningar kan befaras leda till att Sverige får mottaga en mängd framställningar om lagföring för trafiköverträdelser av bagatellartad karaktär. Förslaget har också an— setts innebära en alltför långtgående kriminalisering av trafikförseelser.

Dagens livliga internationella samfärdsel kräver en ökad harmonise— ring av de olika staternas trafikregler. Arbete med sådant syfte pågår också på både nordiskt och ett bredare internationellt plan. På grund av utvecklingen mot en allt livligare landsvägstrafik över gränserna bör trafikbrott inte längre behandlas som förseelser enbart mot nationella ordningsregler. Visserligen bestäms innehållet i trafikregler i stor ut- sträckning efter förhållandena på den plats där de skall gälla, men regleringen i olika länder har å andra sidan många gemensamma drag. Med hänsyn till den ökade internationella vägtrafiken är det angeläget att de straffbestämmelser som finns i staternas inhemska trafiklagstift- ning i större utsträckning än som f. n. är fallet görs tillämpliga också på utomlands begångna handlingar. En sådan åtgärd är ett viktigt led i arbetet på att göra trafiklagstiftningen effektiv. Det förslag som har lagts fram i promemorian syftar till att åstadkomma ökad effektivitet i detta hänseende. Genom att nu förevarande författningars straffbestäm- melser görs generellt tillämpliga på utomlands begångna trafikförseel- ser vinner man också att det inte behöver uppstå någon osäkerhet om vilka bestämmelser i författningarna som har sådan räckvidd. Jag vill

Prop. 1971: 114 60

vidare nämna, att den nyligen antagna danska lagstiftning som möj- liggör Danmarks tillträde till trafikbrottskonvcntionen i detta avseende har fått den utformning som för svensk del föreslås i promemorian. Straffbestämmelserna i den danska faerdselsloven har sålunda på mot- svarande sätt gjorts generellt tillämpliga på handlingar som begås i ut- landet. I Norge torde en motsvarande reglering blir genomförd i en nära framtid.

Med anledning av vissa remissinstansers farhågor för att prome— morieförslaget skall leda till en mängd framställningar till Sverige om lagföring för bagatellförseelser vill jag framhålla, att sådana framställ- ningar i praktiken inte torde komma att belasta det svenska rättsväsen- det i någon högre grad, eftersom gärningsstatens kostnader för över- sättning m.m. i flertalet sådana fall torde komma att bli orimligt höga i förhållande till gärningsstatens intresse av att trafikanten blir lagförd. De beräknade kostnaderna för ett måls överflyttande till hemvistlandet för lagföring torde sålunda komma att tjäna som en naturlig regulator av strömmen av framställningar om åtal för bagatellförseelser. Vidare bör erinras om den möjlighet Kungl. Maj:t och —— efter Kungl. Maj:ts bemyndigande —— RÅ har att med stöd av 2 kap. 5 & BrB underlåta att meddela åtalsförordnande för utom riket begånget brott. nin: brot- tets bagatellartade karaktär gör att äta] inte kan anses påkallat. Allmän åklagare kan också utnyttja reglerna om åtalsunderlåtelse och därige— nom medverka till att lagföring här i landet av trafikanter som utom- lands gjort sig skyldiga till endast bagatellartade trafikförseelser inte sker i onödigt stor omfattning och framför allt inte kommer till stånd när lagföring skulle medföra orimliga utredningskostnader.

Jag kan inte heller dela trafikmålskommitténs uppfattning att pro- memorieförslaget i denna del innebär en onödig kriminalisering av tra- fikförseelser. En förutsättning för lagföring för de utomlands begångna förseelser som avses här är att den trafikregel som överträtts har en motsvarighet i svensk trafikstraffrätt. Förslaget innebär således i princip inte att man i svensk rätt utvidgar det straffbara området. Å andra sidan kommer en ändring i svensk lag som innebär en avkriminalisering automatiskt att slå igenom också inom den nya lagens område.

Jag föreslår i enlighet med det anförda, att bestämmelserna om straff för överträdelse av trafikföreskrift i de i det föregående nämnda författningarna jämte nyss angivna straffbestämmelse i trafikför- säkringslagen —— i princip görs tillämpliga även i fråga om gärning som har begåtts utomlands utan att det sker någon begränsning till gär- ningar i konventionsstat. En bestämmelse i ämnet bör såsom har före— slagits i promemorian tas upp i 2 5 i den nya lagen.

Som jag tidigare har nämnt kräver trafikbrottskonventionen, att kan- ventionsstat vid lagföring för sådan förseelse som nämns i punkterna 4—7 i bilaga I till konventionen skall beakta de materiella trafikregler

Prop. 1971: 114 ' 61

som gäller på gärningsorten. Det är också tydligt att när det gäller tra— fikförseelser av detta slag liksom över huvud taget förseelser mot be— stämmelserna i nyss angivna svenska trafikförfattningar det inte kan komma i fråga att bestraffa en utomlands begången förseelse annat än i fall då denna innefattar överträdelse av en motsvarande föreskrift i lagen på gärningsorten. "l" 2 & promemorieförslaget har i enlighet härmed angetts att de ifrågavarande svenska straffbestämmelserna skall tillämpas endast i fråga om sådan utomlands begången gärning varigenom en motsvarande trafikföreskrift i gärningslandet har åsidosatts. Förslaget har i denna del inte rönt några erinringar under remissbehandlingcn och även jag biträder förslaget. I specialmotiveringen återkommer jag till frågan om den närmare innebörden av uttrycket ”motsvarande föreskrift”.

Jag har tidigare nämnt att det i promemorieförslaget finns särskilda straffbestämmelser för överträdelse av utländsk trafikföreskrift, som inte har någon motsvarighet i svensk lag. De föreslagna bestämmelserna är föranledda dels av önskemålet att få till stånd gemensam nordisk lag- stiftning om lagföring av trafikförseelser inom Norden, dels av konven— tionens krav att överträdelse av föreskrift angående sådana förhållanden som anges i punkterna 4—7 i konventionens bilaga 1 skall kunna be— straffas i hemviststaten även om det i denna stats lag inte finns någon motsvarande föreskrift.

Förslaget i denna del har inte mött andra invändningar under re- missbehandlingen än att det föreslagna maximistraffet, böter högst 500 kronor, av en remissinstans har ansetts vara för lågt i fråga om vissa av de förseelser som bestämmelsen omfattar.

Bestämmelsen i 2 & promemorieförslaget kommer att gälla endast fall då den utländska trafikregel som har överträtts har sin motsvarig- het i en svensk trafikföreskrift. Europarådets medlemsstater har visser- ligen i stor utsträckning samma eller likartade trafikregler, men inom de områden som berörs i punkterna 4—7 i konventionens bilaga I finns bestämmelser i andra medlemsstaters trafiklagstiftning som inte har någon motsvarighet i svensk rätt. För att Sverige skall kunna uppfylla konventionens krav att hemviststaten skall ha möjlighet att lagföra en trafikant också när denne i annan konventionsstat har överträtt en trafikregel som inte har någon motsvarighet i hemviststaten bör 2 % promemorieförslaget, som också har föreslagits i promemorian, kom— pletteras med föreskrifter om straff i viss fall för överträdelse av så- dan utländsk trafikföreskrift som saknar motsvarighet bland de svenska trafikreglerna.

Som framhållits i promemorian behöver dessa straffbestämmelser inte omfatta körning utan giltigt körkort (punkten 7 i konventionsbi- lagan), eftersom 3 & TL, som innehåller straffbestämmelsen om olovlig körning, enligt 1 & i den nya lagen kommer att bli generellt tillämplig

Prop. 1971: 114 62

på gärning som begåtts utomlands. 3 & TL i sin tur hänvisar indirekt till andra rättsregler beträffande frågan vilka fordon som är körkorts- pliktiga och vilka personer som är behöriga att framföra sådana fordon. '.l % nya lagen innebär följaktligen att det för straffbarhet i fråga om utomlands begången olovlig körning inte krävs annat än att gär- ningen står i strid med de körkortsregler som gällde på gärningsorten. Härigenom får konventionens krav på att hemviststaten även vid lagfö— ring för olovlig körning skall beakta ”trafikreglerna” på gärningsorten anses uppfyllda.

Jag godtar promemorieförslaget att nu berörda straffbestämmelser skall vara omedelbart tillämpliga på gärningar som begås i annat nor- diskt land och att det i övrigt skall ankomma på Kungl. Maj:t att i en— lighet med avtal med främmande stat förordna att bestämmelsen skall tillämpas också i förhållande till den staten. En grundläggande bestäm- melse för internordiska förhållanden bör tas upp i en särskild paragraf (3 g) och en fullmaktsbestämmelse av angivet slag i en efterföljande paragraf (4 å).

Av den föreslagna lagens konstruktion följer, att den nu berörda bestämmelsen i 3 5 blir subsidiär i förhållande till 1 och 2 55. Till— lämpningsområdet för 3 % torde därför bli begränsat till Specialregler för mera bagatellartade förseelser. Under dessa förhållanden kan jag inte dela uppfattningen att det föreslagna maximistraffet, böter högst 500 kronor, är för lågt. Med en sådan straffskala torde man å andra sidan inte behöva befara att i något fall strängare straff kommer att utdömas än som skolat följa på gärningen, om lagföring hade skett i gärningslandet eller om ansvar hade ådömts enligt 2 5 i den nya lagen. Också i fråga om Straffskalan biträder jag därför promemorieförslaget.

Svensk rätt intar den principiella ståndpunkten att svenska straffbe- stämmelser skall tillämpas i fråga om utomlands begången gärning obe- roende av om denna var straffbar enligt den lag som gällde på gärnings- orten. Det uppställs m. a. o. inte något allmänt krav på s. k. dubbel straffbarhet. Trafikbrottskonventionen innehåller visserligen en be- stämmelse om dubbel straffbarhet (art. 2.1), men denna innebär en— dast att konventionsstat inte får göra framställning om lagföring med stöd av konventionen i fall då gärningen inte är straffbar både i det egna landet och i hemviststaten. Bestämmelsen utgör sålunda inte nå- got hinder för domstol i konventionsstat att döma till ansvar för utom— lands begånget trafikbrott, när dubbel straffbarhet inte föreligger.

l promemorian har övervägts, om det för utomlands begångna tra- fikbrott bör i den svenska lagen föreskrivas att ansvar får ådömas "här i landet endast om gärningen var straffbar också enligt lag som gällde på gärningsorten. Därvid har anförts, att en bestämmelse av sådant slag skulle utgöra en nyhet i svensk rätt och skulle innebära ett principiellt ställningstagande på ett snävt avgränsat område till ett problem som

Prop. 1971: 114 63

har betydligt större räckvidd. Stötande konsekvenser av att krav på dubbel straffbarhet inte uppställs i fråga om trafiklagstiftningen skulle enligt promemorian kunna förhindras genom den särskilda åtalspröv- ning som i regel skall ske enligt 2 kap. 5 & BrB vid utomlands begångna brott. Övervägandena utmynnar i uppfattningen att man inte nu bör göra en särreglering på trafikstraffrättens område av frågan om dubbel straffbarhet. Promemorieförslaget innebär i enlighet härmed, att svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige kan dömas till an— svar för utomlands begången överträdelse av sådan trafikföreskrift som anges i lagförslaget, även när överträdelsen inte var straffbelagd enligt lagen i gärningslandet. Förslaget får betydelse i fråga om sådana av den nya lagen omfattade brott som enligt hittills gällande grundsatser inte ansetts över huvud taget vara omfattade av svensk strafflagstift- ning när de begås utomlands. Av särskild betydelse är frågan om dubbel straffbarhet vid rattonykterhet, eftersom motsvarighet till detta brott saknas i åtskilliga främmande länder.

Förslaget i promemorian att i viss del utvidga den svenska trafik- straffrätten att gälla även brott som begås utomlands utan att samtidigt ställa upp krav på dubbel straffbarhet har starkt kritiserats av de flesta remissinstanserna. Det har därvid framhållits bl. a. att allmänheten skulle få särskilt svårt att förstå att de svenska reglerna om rattonyk- terhet skulle gälla även i fall då förfarandet var straffritt på gärnings— orten. Man har inte ansett, att särskild åtalsprövning enligt 2 kap. 5 & BrB kan ersätta en regel om krav på dubbel straffbarhet. Ett par re- missinstanser anser att en regel om dubbel straffbarhet är särskilt ange- lägen även när det gäller smitning från trafikolycksplats.

För egen del anser jag i och för sig att starka skäl talar för att frågan om dubbel straffbarhet i dess helhet tas upp till en förutsättningslös prövning med sikte på en reglering av spörsmålet inte bara för trafik- straffrättens del utan inom straffrätten över huvud taget. Så kan emel— lertid av naturliga skäl inte ske i detta sammanhang. Frågan kan där- emot komma att aktualiseras i samband med övervägandena rörande Sveriges tillträde till 1970 års konvention om brottmålsdoms internatio- ' nella rättsverkningar. Ett ställningstagande till problemet i hela dess vidd förutsätter ett föregående utredningsarbete. Resultatet av ett sådant arbe- te bör inte onödigtvis föregripas, och från den synpunkten kan man hysa tvekan om lämpligheten av att nu genomföra en specialreglering på det begränsade område som trafikstraffrätten utgör.

Från sakliga synpunkter måste dock den kritik som har framförts. mot promemorians förslag i denna del anses tungt vägande. Förslaget kan få ogynnsamma konsekvenser i vissa fall. Särskilt när det gäller rattonykterhetsbrottet inger det betänkligheter att undantagslöst tilläm- pa TL:s straffbestämmelser också i fall då lagen på gärningsorten över huvud taget inte straffbelägger detta slags förseelser. I denna del inne-

Prop. 1971: 114 64

bär förslaget dessutom en avvikelse från HD:s ståndpunkt i det tidigare anmärkta rättsfallet NJA 1967 s. 409. Trafikbrotten har över huvud ta- get en speciell karaktär och har typiskt sett särskilt stark anknytning till den ort där de begås. Jag kan under dessa förhållanden inte finna att det möter några större betänkligheter eller innebär något äventyr- ligt föregripande av framtida ställningstaganden att i förevarande lag införa en generell bestämmelse om krav på dubbel straffbarhet när det gäller lagföring här i landet för sådana gärningar som omfattas av la- gen. Jag förordar därför att en sådan bestämmelse tas upp i en särskild paragraf i den nya lagen (5 ä).

Hänvisningar till S7-1-2

7.1.3. Övriga lagstiftaingsfrågor med anledning av trafikbrottskonven- tionen

Den med anledning av ett svenskt tillträde till konventionen här fö- reslagna nya lagen om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands aktualiserar frågan om behovet av f ö i j d ä n d r i n g a r i a n n a n lagstiftning.

I 80 ä 2 mom. vägtrafikkungörelsen (1951: 743) finns föreskrifter om skyldighet för bl. a. domstol att sända underrättelse till körkortsregist- ret, när körkortsinnehavare fällts till ansvar för vissa förseelser. I pro— memorian föreslås att dom, varigenom trafikant enligt 3 5 den före- slagna lagen har dömts för överträdelse av utländsk trafikföreskrift, vilken saknar motsvarighet här i landet, inte skall rapporteras till kör- kortsregistret men att uppgift till registret skall lämnas i vanlig ordning om dom, varigenom någon med stöd av 1 eller 2 & i den föreslagna la- gen har bestraffats här i landet för trafikbrott utomlands. En remissin- stans anser att underrättelseplikt bör föreligga också när körkortsinne— havare har dömts enligt 3 & i den föreslagna lagen.

För egen del ansluter jag mig till promemorians förslag att skyldig- heten att sända underrättelse till körkortsregister inte skall föreligga i fråga om ådömt straff för brott mot 3 5 den nya lagen. Nu angivna begränsning i underrättelseskyldigheten föranleder ändring i 80 ä 2 mom. vägtrafikkungörelsen. Frågan om denna ändring torde senare komma att anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet. Ut- över vad nu sagts synes den nya lagen inte föranleda några följdänd- ringar i annan lagstiftning.

Ett svenskt tillträde till trafikbrottskonventionen ger emellertid anled- ning attundersökabehovet av ändringar i processlagstift- n i n g e n.

Konventionen medför förpliktelse för hemviststaten att ta emot och granska varje framställning om lagföring. Därefter står emellertid hem- viststaten fri att vidta de åtgärder som föreskrivs i den inhemska lag- stiftningen (art. 4). Framställning om lagföring behöver således inte nödvändigtvis leda till åtal, utan hemviststatens myndigheter kan t. ex.

Prop. 1971: 114 65

lägga ner förundersökningen eller besluta att inte väcka åtal. Konven— tionen föranleder följaktligen i denna del inte några lagändringar.

Konventionen drar upp vissa gränser för gärningsstatens befogenhe- ter, när framställning om lagföring har skett. Gärningsstaten får då inte längre vidta åtgärder för lagföring av gärningsmannen. Denna rätt åter- fås, om hemviststaten meddelar att den inte har vidtagit någon åtgärd med anledning av framställningen. Gärningsstaten får också tillbaka rät- ten, om framställningen återkallas på grund av senare inträffade om- ständigheter och återkallelsen sker innan förhandling i målet har inletts i första instans i hemviststaten (art. 5).

Enligt 20 kap. 6 & RB är åklagare i princip skyldig att åtala för brott, som hör under allmänt åtal. Fastän frågan inte har reglerats i lag före- kommer det emellertid redan nu att åtal för brott som har begåtts i Sverige och har föranlett förundersökning här ”överförs” till och väcks i främmande stat där gärningsmannen har sitt hemvist. I fall då så sker, torde få anses att åtalspliktcn enligt svensk rätt är uppfylld.

[ 45 kap. 1 % tredje stycket RB föreskrivs, att nytt åtal inte får väc— kas mot den tilltalade för gärning, för vilken han redan står under åtal. Bestämmelsen är formellt tillämplig endast då åtal har väckts vid svensk domstol. I departementspromemorian uttalas, att svenska åklagare i enlighet med grunderna för denna bestämmelse i praktiken torde an- se sig förhindrade att väcka åtal här i landet, när åtal för samma gär- ning har väckts i annat land efter svensk åklagares begäran om lag- föring där. Enligt promemorian torde det därför inte krävas någon lag- stiftningsåtgärd med anledning av innehållet i art. 5 i konventionen. Några remissinstanser anser dock, att åklagarens befogenheter att väcka åtal i sådant fall bör regleras genom en uttrycklig bestämmelse i RB.

Enligt min mening saknas det anledning att lagstifta i denna fråga. Den praxis som har utbildats på grundval av våra nuvarande regler är väl förenlig med konventionsförpliktelserna enligt art. 5. RÅ har tidiga- re meddelat särskilda anvisningar för förfarandet vid begäran om lag- föring i annat land (cirkulär C 34). Dessa blir tillämpliga också på fram- ställningar som grundas på förevarande konvention. I den mån det be- hövs ytterligare bestämmelser eller anvisningar kan dessa meddelas i samma ordning. Det kan tilläggas att frågan om åklagares åtalsplikt ut- reds av åtalsrättskommittén (Ju 1971: 55), som enligt sina direktiv också har att uppmärksamma att åtal i viss utsträckning bör kunna underlåtas på grund av internationella överenskommelser.

I art. 7 föreskrivs att handlingar, som har upprättats i gärningssta- ten resp. hemviststaten, skall ha samma rättsliga verkan i den andra staten som om de hade upprättats av den statens myndigheter. Med handling avses förundersökningsprotokoll och liknande. Artikeln synes inte böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd från svensk sida.

5 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 114

Prop. 1971: 114 66

Art. 14 i konventionen innehåller bestämmelser om vilka handlingar som bör vara fogade vid framställning om lagföring och verkställighet. Sålunda skall vid framställning om lagföring fogas bl. a. förhörsproto- koll, utdrag av brottsregister, skisser och fotografier samt avskrift av de lagbestämmelser som är tillämpliga på fallet i gärningslandet jämte tillämpliga preskriptionsbestämmelser. Hemviststaten kan begära kom— pletterande upplysningar (art. 16).

Förfarandet för överförande av trafikmål från ett nordiskt land till ett annat är reglerat i det samarbetsavtal om lagföring i annat nordiskt land som har ingåtts mellan de högsta åklagarmyndigheterna i de nor- diska länderna (RÅ:s cirkulär C 65). Avtalets bestämmelser gäller alla slags brott och blir sålunda automatiskt tillämpliga på sådant överfö- rande av trafikmål som grundas på den enhetliga nordiska lagstiftning— en. Bestämmelser i sådana frågor som nämns i art. 14 och 16 torde för övriga trafikmål kunna meddelas i administrativ ordning.

Framställning om lagföring eller verkställighet skall enligt art. 15 sändas resp. mottagas av konventionsstaternas justitiedepartemcnt. ÖV— riga meddelanden skall utväxlas på samma sätt eller direkt mellan ve- derbörande myndigheter i konventionsstaterna. Det är tillåtet för kon- ventionsstat att avvika från dessa regler. Avvikelse skall anmälas till ge- neralsekreteraren.

Skriftväxling mellan myndigheter i de nordiska länderna bör liksom tidigare ske direkt mellan myndigheterna. Framställningar till eller från utomnordiska stater bör för svensk del i enlighet med tidigare praxis förmedlas på diplomatisk väg. Denna avvikelse från huvudregeln i art. 15 bör anmälas till Europarådets generalsekreterare enligt art. 15.4. Den fortsatta skriftväxlingen med utomnordiska länder bör ske direkt mellan vederbörande åklagarmyndigheter. Detta gäller även underrät- telse från hemviststaten om åtgärder som har vidtagits med anledning av framställning (art. 18).

Inte heller art. 17, som reglerar rättshjälp i samband med trafik- brottskonvcntionens tillämpning, föranleder någon lagstiftning.

Konventionen innehåller också särskilda bestämmelser om rätte— gångskostnader (art. 22 och 23). Dessa bestämmelser bygger på prin- cipen att varje konventionsstat skall ta ut kostnaden för förfarandet i sin stat enligt egna regler. Rättegångskostnaden skall sedan stanna på den stat i vilken den har uppkommit. Dessa regler stämmer överens med gällande svensk rätt och påkallar alltså inte några lagstiftningsåt- gärder.

7.1.4. Särskild åtalsprövning vid brott som begåtts utomlands

Åtal för brott som har förövats utom Sverige får i princip väckas endast efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t har bemyndigat att meddela sådant förordnande. I. vissa fall fordras dock

Prop. 1971: 114 67

inte åtalsförordnande. Det gäller i fråga om brott som har förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg, vidare brott som har be- gåtts av krigsman på område där avdelning av krigsmakten befann sig och brott som har förövats av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse (2 kap. 5 5 andra stycket BrB). Med stöd av 2 kap. 5 % BrB har RÅ genom brev den 18 december 1964 bemyndigats bl.a. att förordna om åtal för brott som har förövats i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder.

I. skrivelse den 29 oktober 1968 har RÅ hos Kungl. Maj:t hemställt om sådan lagändring att åtal för brott som har förövats i annat nordiskt land eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan nordiska länder får väckas utan särskilt förordnande. Förslaget avser brott över huvud taget och är inte begränsat att gälla endast trafik- brott. RÅ:s framställning har behandlats i den förut nämnda departe- mentspromemorian. I denna läggs fram förslag till lag om ändring av "2 kap. 5 & BrB, grundat på RÅ:s framställning.

Promemorieförslaget har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna, i vissa fall dock under förutsättning att krav på dubbel straffbarhet in- förs. En av remissinstanserna. anser att sådant krav i varje fall bör in- föras bcträffande trafikbrott.

Av RÅ:s skrivelse framgår, att framställningar om åtalsförordnande för brott som har begåtts i annat nordiskt land regelmässigt bifalls av honom. Åtalsprövningen torde i förevarande fall i praktiken inte fylla något ändamål, givetvis beroende på att strafflagstiftning och rättstill- lämpning i så stor utsträckning är enhetliga inom Norden. Vissa olik- heter finns dock fortfarande, bl. a. inom trafikstraffrätten. I det före— gående har jag föreslagit en regel om krav på dubbel straffbarhet för beivrande här i landet av trafikbrott som har begåtts utomlands. Ge— nom en sådan regel minskas behovet av särskild åtalsprövning ytterligare, samtidigt som de önskemål som Vissa remissinstanser har framfört om generellt krav på dubbel straffbarhet blir tillgodosedda på ett i sam- manhanget mycket betydelsefullt område. Jag vill också erinra om vad jag i det föregående ( avsnitt 7.1.2 ) har uttalat om behovet att i en nära framtid göra en översyn av bestämmelserna om svensk domstols behörighet i brottmål med avseende på frågan i vad mån krav på dub— bel straffbarhet bör uppställas.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden föreslår jag, att från kravet på särskild åtalsprövning för brott som har begåtts utomlands görs undantag för brott som har förövats i nordiskt land och i viss omfatt- ning brott som har förövats ombord på transportmedel i trafik mellan nordiska länder.

I promemorieförslaget har undantagsregeln angetts omfatta brott

Prop. 1971: 114 68

som har förövats i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på far- tyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder. Som hovrätten för Västra Sverige har framhållit bör bestämmelsen avse även brott som har förövats på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan Sve— rige och något av de andra nordiska länderna eller i sådan trafik mel- lan delar av en och samma nordiska stat. även när brottet förövats under det fartyget eller luftfartyget befann sig på internationellt område. Undantagsregeln bör införas i 2 kap. 5 å andra stycket BrB. som i sam- band därmed bör undergå en redaktionell omarbetning.

Hänvisningar till S7-1-4

7.1.5. Preskription

Regler om preskription av åtal och av ådömd påföljd finns i 35 kap. BrB . Reglerna, som har i huvudsak samma innehåll som motsvarande bestämmelser i 1864 års strafflag, bygger på principen att samhället inte bör ingripa mot brott eller låta verkställa påföljd lång tid efter det att brottet begicks eller lagföring skedde.

Det nordiska samarbetet rörande verkställighet av straff har aktua- liserat frågan om enhetliga straffrättsliga preskriptionsregler i de nor— diska länderna. Nordiska straffrättskommittén tog upp frågan till be- handling år 1964 och lade i ett betänkande av år 1966 (NU 1967: 15) fram resultatet av sitta överväganden rörande möjligheterna att nå stör- re nordisk rättslikhet på området. Kommittén behandlade frågor om prc- skriptionstider vid åtalspreskription, preskription vid flerfaldig brotts- lighet, preskriptionstidens början, preskriptionsavbrott, preskription av enskilt åtal samt preskription av ådömt straff och vid konfiskation. Man har inom kommittén enats om att föreslå i allt väsentligt likfor- miga regler. Beträffande den närmare innebörden av kommitténs för- slag hänvisar jag till redogörelsen i avsnitt 4.2 .

Kommittéförslaget har redan lett till ändrade preskriptionsregler i Danmark. Den nya danska lagstiftningen, som genomfördes år 1967, stämmer i huvudsak överens med vad kommittén har föreslagit. I Fin- land och Norge har förslag till ändrad lagstiftning på detta område ut- arbetats. Dessa förslag ansluter sig helt till kommitténs rekommenda- tioner.

Nordiska straffrättskommitténs betänkande om preskription har i Sverige behandlats i den förut nämnda departementspromemorian. I promemorian föreslås, att regeln i 35 kap. 5 & BrB om framskjuten utgångspunkt för preskriptionstiden vid upprepad grövre brottslighet upphävs. Vidare föreslås att de i 35 kap. 8 & BrB föreskrivna pre— skriptionstiderna för ådömt fängelsestraff förkortas.

De straffrättsliga preskriptionsreglerna har hos oss behandlats även i annat sammanhang. I trafikmålskommitténs betänkande ”Förunder- sökning” (SOU 1967: 59), som främst behandlade reglerna om för— undersökning i brottmål, lade kommittén också fram förslag till ändrade

Prop. 1971: 114 69

bestämmelser om absolut preskriptionstid vid bötesbrott. Förslaget in- nebär i huvudsak att den absoluta preskriptionstiden vid sådana brott genom ändringi 35 kap. 6 & BrB förkortas från 15 till 5 år.

Den särskilda regeln i 35 kap. 5 & BrB om förlängning av preskriptionstiden vid grövre brottslighet är till- lämplig, när någon har begått brott varpå kan följa fängelse i mer än två år. Begår gärningsmannen nytt sådant brott inom preskriptionstiden för det första brottet, räknas preskriptionstiden för det gamla brottet från tidpunkten för det senare brottet. Samma regel tillämpas om den brottslige begår ytterligare brott varpå fängelse över två år kan följa. På detta sätt kan tiden för åtalspreskription förlängas intill den absoluta preskriptionstiden, som för brott av här förevarande slag är trettio år. räknat från den dag brottet begicks.

I departementspromemorian föreslås som nämnts att bestämmelsen i 35 kap. 5 & BrB upphävs. Praktiskt taget samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget. De få remissinstanser som har ställt sig tveksamma till eller avstyrkt förslaget åberopar att bestämmelsen i några fall har visat sig ha praktisk betydelse.

Vid brottsbalkens tillkomst överfördes de preskriptionsregler som fanns i strafflagen i stort sett oförändrade till brottsbalken. Man gjor- de endast sådana ändringar som var nödvändiga till följd av att en— hetligt frihetsstraff infördes. Det övervägdes dock under förarbetena till balken huruvida bestämmelsen i 4 kap. 14 & strafflagen (numera 35 kap. 5 & BrB) om förlängning av preskriptionstiden vid återfall borde ändras. Min företrädare uttalade därvid (prop. 1962: 10 C s. 418), att det visserligen inte fanns något mera framträdande behov av en sådan be- stämmelse men att det dock inte fanns tillräckliga skäl att låta bestäm- melsen utgå.

För egen del anser jag i likhet med nordiska straffrättskommittén och majoriteten av remissinstanserna att tiden nu är mogen att upp- häva 35 kap. 5 & BrB. Bestämmelsen kan knappast anses ha någon betydelse för brottsbekämpningen annat än i mycket speciella fall. En motsvarande regel saknas i övriga nordiska länders lagstiftning. In- tresset av att få enhetliga preskriptionsregler i Norden talar sålunda för att bestämmelsen utgår ur brottsbalken. Jag föreslår i enlighet här- med att 35 kap. 5 & BrB upphävs.

Bestämmelsen om absolut preskriptionstid i 35 kap. 6 & BrB anger de yttersta gränserna för domstols möjligheter att ådöma påföljd. Om det inte kan följa fängelse över två år på brottet, får på— följd inte ådömas efter det att femton år har förflutit från brottet. I övriga fall, alltså vid grövre brott, är motsvarande tidrymd trettio år. För klar—hetens skull bör erinras om att domstol inte får ådöma på- följd för brott, om den misstänkte inte har häktats eller delgivits stäm- ning för brottet inom tid som anges i 35 kap. 1 & BrB. Har preskrip-

Prop. 1971: 114 70

tionstiden avbrutits genom häktning eller delgivning av stämning, får reglerna i 35 kap. 6 & BrB betydelse. Reglerna kan bli tillämpliga också när tiden för åtalspreskription har förlängts enligt 35 kap. 5 % BrB.

I den danska lagstiftningen finns f. 11. inte någon motsvarighet till be- stämmelsen i 35 kap. 6 & BrB. Inte heller finns något sådant stadgande i nu föreliggande förslag till ändring av de norska preskriptionsregler- na. Anledningen härtill är att preskriptionstiden enligt den danska lagen och det norska förslaget börjar löpa på nytt vid uppehåll i rättegången. I det förslag till ändrade preskriptionsregler som har utarbetats i Fin- land finns däremot en regel som motsvarar vår nuvarande bestämmelse.

Trafikmålskommittén föreslår, att en kortare absolut preskriptionstid införs för brott varpå inte kan följa svårare straff än böter. Undantag görs dock för brott för vilka påföljden är normerade böter. Enligt kom- mittén bör den absoluta preskriptionstiden för övriga bötesbrott vara fem år. Förslaget har mottagits positivt av remissinstanserna. Rikspo- lisstyrelsen och domareföreningen går längre än kommittén och för- ordar att den absoluta preskriptionstiden för bötesbrott bestäms till tre år.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning att den nu gällande femtonåriga preskriptionstiden är Väl lång för bötesbrott. Det ligger knappast i samhällets intresse att kunna beivra bagatellartade brott under så lång tid. Den nuvarande regeln torde inte ha någon be- tydelse som brottsavhållande faktor. Den skapar däremot vissa prak- tiska problem för domstolarna. Om den tilltalade efter delgivning av stämning inte kan anträffas, kan domstolen visserligen i hithörande fall enligt 46 kap. 15 & RB under vissa omständigheter avgöra målet i den tilltalades utevaro. Om emellertid den tilltalades närvaro bedöms som nödvändig, förblir målet anhängigt vid domstolen utan att kunna av- göras, så länge den tilltalade inte kan anträffas för delgivning av kal-- lelse. Domstolen kan inte slutbehandla målet, förrän den absoluta pre- skriptionstiden har löpt ut. Det kan sålunda bli nödvändigt att under åt— skilliga år vid upprepade tillfällen vidta åtgärder för att få till stånd för- handling i målet. Även om antalet bötesmål som blir liggande på detta sätt inte torde vara stort, bör en sådan ordning undvikas.

I frågan hur lång den absoluta preskriptionstiden bör vara vid bötesbrott finner jag kommitténs förslag om en femårig preskriptions- tid vara väl avvägt, och jag biträder därför förslaget.

Kommittén har undantagit brott för vilka påföljden är s.k. normera- de böter från sitt ändringsförslag. Sådana böter förekommer f. n. huvud— sakligen som påföljd vid brott mot skattestrafflagen (1943: 313). Kom- mittén har inte ansett det lämpligt att förkorta den absoluta preskrip— tionstiden för sådana brott.

Sedan kommittén avlämnade sitt förslag, har riksdagen bifallit ett

Prop. 1971: 114 71

av Kungl. Maj:t framlagt förslag till en reform rörande påföljdssy- stemet i fråga om överträdelse av skatte— och avgiftsförfattningar (prop. 1971: 10, SkU 1971: 16, rskr 1971: 72). Reformen innebär bl. a. att den nuvarande skattestrafflagen ersätts av en skattebrottslag. För brott som avses i den nya lagen skall böter ådömas i form av dagsböter och inte som f. n. i form av normerade böter. I skattebrottslagen finns en särskild regel om åtalspreskription. Regeln innebär — i överensstämmelse med vad som gäller enligt skattestrafflagen att åtalspreskription vid brott enligt skattebrottslagen inte i något fall inträder tidigare än fem år efter det brottet begicks. Skattebrottslagen skall träda i kraft den 1 januari 1972.

Med hänsyn till vad sålunda gäller och framdeles kommer att gälla om åtalspreskription vid brott som avses i skattestrafflagen resp. skat- tebrottslagen är det uppenbart att en förkortning av den absoluta preskriptionstiden i bötesmål till fem år inte kan avse sådana brott. För dessa brott bör sålunda de nuvarande absoluta preskriptionstiderna gälla även i fortsättningen. Från en bestämmelse om en absolut tid för åtalspreskription om fem år bör också undantas de s.k. själv- ständiga ämbetsbrotten i 20 kap. 1———4 åå BrB. Också för dessa brott gäller nämligen att minsta tid för åtalspreskription är'fem år (35 kap. 2 & BrB).

Jag föreslår i enlighet med det anförda att den absoluta preskrip- tionstiden för brott varpå inte kan följa svårare straff än böter bestäms till fem år. Som villkor för att denna kortare preskriptionstid skall vara tillämplig bör gälla att åtal för brottet preskriberas enligt huvudregeln i 35 kap. 1 5 1 BrB, dvs. efter två år från det brottet begicks. Härigenom kommer de tidigare nämnda brotten mot skatte- och avgiftsförfatt- ningar samt de självständiga ämbetsbrotten att lämnas utanför den nya preskriptionsbestämmelsens tillämpningsområde. 35 kap. 6 5 BrB bör ändras i enlighet med vad jag nu har föreslagit. Med bötesstraff likställs i detta sammanhang disciplinstraff, vilket dock inte behöver anges i lag- texten.

35 kap. 8 & BrB innehåller regler om preskriptionstid för å d 6 mt f ä n g el s e. Preskriptionstiden är fem år, om fängelse på kortare tid än sex månader har ådömts, och tio år, om fängelse i sex månader eller längre tid men inte över två år har ådömts. Har fängelse på längre tid än två år men inte över åtta—år ådömts, preskri- beras straffet efter femton år. Om domen innefattar fängelse på viss tid över åtta år, är preskriptionstiden tjugo år. Livstidsstraff slutligen preskriberas efter trettio år. Preskriptionstiden räknas i samtliga fall från den dag domen vann laga kraft. Preskriptionstiden bryts genom att straffet börjar verkställas.

I enlighet med nordiska straffrättskommitténs rekommendationer föreslås i departementspromemorian, att bestämmelsen om preskription

Prop. 1971: 114 '. 72

av ådömt fängelsestraff ändras så, att femårsregeln kommer att gälla när fängelse högst ett år har ådömts, tioårsregeln när straffet är längre än ett år men inte över fyra år och femtonårsregeln när fängelse på längre tid än fyra år men inte över åtta år har ådömts. Förslaget har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Kriminalvårdssty- relsen bekräftar i sitt yttrande, att det numera sällan förekommer att ådömt fängelsestraff preskriberas, och framhåller att tillkomsten av nordiska verkställighetslagen har bidragit till denna utveckling. Sty- relsens uttalande bestyrks av det vid styrelsens yttrande fogade statis- tiska material som jag har redogjort för i avsnitt 6.3 .

Reglerna om preskription av ådömt fängelsestraff har uppenbarligen ingen nämnvärd praktisk betydelse. Det synes emellertid lämpligt att dessa regler i möjligaste mån är enhetliga i Norden. Jag föreslår där— för, att bestämmelserna i 35 kap. 8 % BrB ändras på det sätt som har föreslagits i departementspromemorian.

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har några re- missinstanser ansett det vara angeläget, att de nordiska länderna när- mar sig varandra ytterligare när det gäller straffrättsliga preskriptions- regler. Remissinstanserna har därvid bl. a. pekat på reglerna om preskriptionsavbrott och om tidsfrister för enskilt åtal.

Nordiska straffrättskommitténs överväganden angående den nor— diska lagstiftningen om preskription omfattade också andra frågor än dem som har behandlats i det föregående. Bl. a. diskuterades de regler som har berörts av de nyssnämnda remissinstanserna. Någon enighet kunde emellertid inte nås i dessa frågor. Jag är därför inte beredd att nu lägga fram något förslag till ändrad lagstiftning i dessa hänseenden men avser att i annat sammanhang undersöka förutsättningarna för att uppnå ökad nordisk rättslikhet i dessa frågor.

7.1 .6 Ikraftträdande

Den nya lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands bör med hänsyn särskilt till innehållet i 3 5 i princip träda i kraft samti- -digt som motsvarande lagstiftning träder i kraft i de övriga nordiska länderna. I Danmark, Norge och Sverige torde ikraftträdandet kunna ske under senare hälften av innevarande år, men den närmare tid- punkten kan bestämmas först efter överläggningar med företrädare för dessa länder. Som förut nämnts är det f.n. i viss mån ovisst om och när motsvarande reglering genomförs i Finland och Island. Det torde dock inte möta hinder att den nya lagen träder i kraft i sin helhet även i förhållande till dessa länder redan vid den tidpunkt, då den sätts i tillämpning i de övriga nordiska länderna. Med hänsyn till intres- set av att lagstiftningen genomförs samtidigt i Danmark, Norge och Sverige bör det överlämnas åt Kungl. Maj:t att förordna om lagens

Prop. 1971: 114 73

ikraftträdande. Detsamma gäller av motsvarande skäl i fråga om den föreslagna ändringen i 2 kap. 5 & BrB.

De föreslagna ändringarna i 35 kap. BrB hör inte samman med för- slaget till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Dessa ändringar bör träda i kraft den 1 januari 1972.-

Hänvisningar till S7-1-5

7.1.7. Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartemcntet upprättats förslag till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands och för— slag till lag om ändring i brottsbalken . Förslagen torde få fogas till pro- tokollet i detta ärende som bilaga 5.1

Rörande det närmare innehållet i förslaget till lag om straff för tra- fikbrott som begåtts utomlands vill jag ytterligare anföra följande.

7.2. Speeialmotivering

Lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands

Paragrafen innehåller en föreskrift om att samtliga bestämmelser i TL skall gälla även i fråga om gärning som har begåtts utom riket. Paragrafen motsvarar l. & promemorieförslaget.

Bestämmelsen innebär en kodifiering av praxis i fråga om brotten vårdslöshet i trafik (1 % TL), rattfylleri (4 5 1 mom. TL) och smitning från trafikolycksplats (5 % TL). I fråga om 2 och 3 %% TL finns inte några prejudicerande avgöranden i detta hänseende. Eftersom HD i ett rättsfall från år 1967 har ansett bestämmelsen i 4 5 2 mom. TL om rattonykterhet inte vara tillämplig på gärning som begås utomlands, innebär förevarande bestämmelse en ändring av gällande rätt, såvitt av- ser svensk lags tillämplighet i fråga om utomlands begånget rattonykter- hetsbrott. Bestämmelsen i denna paragraf modifieras emellertid av den regel om dubbel straffbarhet som har intagits i 5 & departementsförsla- get.

De vägtrafikbrott som anges i punkterna 1—3 i bilaga I till trafik- brottskonventionen motsvaras närmast av bestämmelserna i 1, 4 och 5 55 TL. I punkt 7 i konventionsbilagan upptas brottet körning utan giltigt körkort, och denna punkt motsvarar alltså bestämmelsen om olov— lig körning i 3 & TL. Brottet hör till de förseelser för vilka konventio- nen föreskriver att det materiella innehållet i gärningsstatens trafikreg- ler skall beaktas. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.1.2) innehåller 3 % TL, som genom lagförslaget görs tillämp— lig på gärning som begås utomlands, en hänvisning till de regler som

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

Prop. 1971: 114 74

anger vilka fordon som är körkortspliktiga och till reglerna om behö- righet att framföra sådant fordon. När det gäller körning utomlands får 3 % TL anses innefatta hänvisning till de regler av detta slag som gäller enligt lagen på gärningsorten. Det innebär att körning utomlands blir straffbar som olovlig körning enligt 3 & TL endast om gärningsman- nen har åsidosatt de krav på tillståndsbevis, motsvarande svenskt kör- kort, som gäller på gärningsorten för det slag av fordon som har fram- förts vid tillfället. Körningen blir således straffbar, även om den skulle ha varit straffri om den hade ägt rum i Sverige, t. ex. på grund av att fordonet inte var körkortspliktigt enligt VTF eller att föraren innehade svenskt körkort men detta inte utgjorde giltigt tillståndsbevis i gärnings- landet. Omvänt blir en körning utomlands som sker i överensstämmelse med gärningslandets regler om tillståndsbevis och tillståndspliktiga for- don straffri i Sverige även om gärningen skulle ha utgjort olovlig kör- ning enligt 3 & TL, om den ägt rum i Sverige. Genom att i 5 & departe— mentsförslaget uppställts krav på att utomlands begången gärning skall vara straffbar i gärningslandet för att kunna beivras i Sverige uppkom- mer inte något behov att i förevarande paragraf uttryckligen reglera nyss berörda förhållanden.

Vid tillämpningen av förevarande paragraf skall givetvis domsrätts- reglerna i 2 kap. BrB beaktas.

Paragrafen, som motsvarar 2 & promemorieförslaget, innehåller reg- ler om tillämpning av straffbestämmelser i vissa andra svenska trafik- författningar än TL vid överträdelse av sådan utländsk trafikföreskrift som motsvarar föreskrift i svensk trafikförfattning.

De trafikförfattningar vilkas straffbestämmelser på detta sätt görs tillämpliga utomlands är 1) trafikförsäkringslagen, såvitt avser förbud mot brukande av motorfordon utan föreskriven försäkring, 2) VTF och med stöd av denna av Kungl. Maj:t eller myndighet meddelade före- skrifter samt 3) mopedförordningen.

Av de trafikförseelser som tas upp i förteckningen i bilaga I till kon- ventionen motsvaras förseelsen i punkt 4 av sådan förseelse mot 24 & trafikförsäkringslagen som avser brukande av motorfordon utan före- skriven försäkring. Trafikbrotten i punkterna 5 och 6 i förteckningen motsvaras av olika trafiköverträdelser som i Sverige straffbeläggs i VTF eller föreskrifter som meddelats med stöd av VTF eller i mopedförord- ningen.

Beträffande de nu berörda trafikförseelserna gäller enligt art. 2.2 i konventionen att hemvistlandets myndigheter skall bedöma frågan om straffbarhet med utgångspunkt från det objektiva innehållet i den lag- regel i gärningslandet mot vilken trafikanten har brutit. I andra frågor som rör straffansvar för dessa förseelser skall hemvistlandets domstolar

Prop. 1971: 114 75

däremot enligt huvudregeln i art. 2 tillämpa sin egen lagstiftning. Dessa principer skall givetvis tillämpas även i fråga om förseelser begångna i annan främmande stat än konventionsstat. .

Förevarande. paragraf innebär, att om någon har överträtt en utländsk trafikföreskrift som har sin motsvarighet i en föreskrift i någon av de angivna svenska författningarna, han skall straffas enligt den straffbe- stämmelse som är tillämplig vid överträdelse av den svenska föreskrif— ten. Vid prövning av t. ex. ett mål om fortkörning i Danmark bör alltså svensk domstol i domskälen åberopa den danska hastighetsbestämmel— sen men med stöd av förevarande paragraf straffa gärningsmannen för överträdelsen med tillämpning av den svenska straffbestämmelse som hänför sig till motsvarande svenska trafikregel.

"Det är tillräckligt för att paragrafen skall kunna tillämpas, att den utländska trafikregel som har överträtts har sin motsvarighet i en svensk trafikförfattning. Det krävs alltså inte full identitet mellan den svenska och den utländska regeln. Som exempel på föreskrifter som kan sägas motsvara varandra utan att vara identiska kan nämnas föreskrifter om fordons plats på vägen och förkörsrätt vid höger- resp. vänstertrafik samt åtskilliga hastighets— och parkeringsbestämmelser.

Enligt departementspromemorian bör motsvarighetskriteriet inte ges en alltför snäv tolkning. En remissinstans förordar emellertid en restrik- tiv tolkning under hänvisning till de tolkningssvårigheter som kan upp- stå. Enligt min uppfattning kommer vissa sådana svårigheter under alla förhållanden att uppkomma. Man torde emellertid ha större utsikter att uppnå enhetlighet i bedömningen av samma slags förseelser, om man inte tolkar motsvarighetskriteriet alltför snävt. En utländsk regel om allmän hastighetsbegränsning t. ex. får anses motsvara våra regler om generell hastighetsbegränsning, även om den högsta tillåtna hastigheten är en helt annan än den som gäller här i landet.

Även beträffande förevarande paragraf gäller att den kan tillämpas endast om svensk domstol är behörig enligt 2 kap. BrB.

3 %

Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse om straff för den som, utan att kunna ådömas ansvar enligt straffbestämmelse som avses i 1 eller 2 &, överträder dansk, finsk, isländsk eller norsk trafikföre- skrift. Paragrafen motsvarar 3 & promemorieförslaget.

Genom förevarande paragraf straffbeläggs överträdelser av föreskrif- ter i de ämnen som anges i punkterna 4—6 i bilaga I till konventionen. Paragrafen avser sålunda inte sådan trafiköverträdelse som anges i punkten 7 i konventionsbilagan, nämligen olovlig körning. Sådan för- seelse kan i den omfattning konventionen kräver straffas i Sverige med stöd av 1 ?; departementsförslaget.

Bestämmelsen är subsidiiir i förhållande till bestämmelserna i 1 och

Prop. 1971: 114 76

2 åå. Att paragrafen uttryckligen har gjorts subsidiär också i förhållan- de till l % sammanhänger med att en förseelse mot VTF ibland innefat- tar sådan ovarsamhet eller sådant hindrande eller störande av trafik som har straffbelagts i TL. I sådant fall uppkommer inte fråga om tillämp- ning av straffbestämmelserna i VTF utan gärningen bestraffas uteslu- tande med tillämpning av TL.

Straffbestämmelsen i denna paragraf avser endast överträdelse av tra- fikföreskrift i annat nordiskt land. Enligt vad som har förutsatts vid nordiska departementsöverläggningar skall Danmark, Finland och Norge i sin trafiklagstiftning införa bestämmelser av motsvarande art. Det skall alltså vara möjligt att i sådan stat beivra överträdelse här i landet av svensk trafikregel avseende sådan gärning som anges i någon av punkterna 1—14 i förevarande paragraf, även när den andra staten saknar en motsvarighet till den svenska trafikregeln. Sådan lagstiftning har antagits men ännu inte satts i kraft i Danmark. 1 Norge kan en motsvarande reglering införas genom administrativa föreskrifter. Det är f.n. ovisst vid vilken tidpunkt Finland kan genomföra lagstiftning rö— rande utomlands begångna trafikbrott. För lslands del. är det inte möj- ligt att ange om och i så fall när sådan lagstiftning kommer att införas. Det finns dock inte något hinder mot att förevarande paragraf även gäller i förhållande till Finland och Island.

Också denna paragraf förutsätter för sin tillämpning att svensk dom— stol är behörig enligt 2 kap. "BrB.

I 4 % ges regler om tillämpningen av förevarande paragraf i fråga om gärning som begås i utomnordisk stat.

45

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att, i den mån det påkallas för uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt avtal med annan främmande stat än Danmark, Finland, Island eller Norge, förordna att 3 5 skall äga tillämpning i fråga om förseelse som har be- gåtts i den staten. Paragrafen motsvarar 4 & promemorieförslaget.

Med stöd av denna bestämmelse kan Kungl. Maj:t förordna om till- lämpning av 3 g i förhållande till sådan utomnordisk stat som har till- trätt eller framdeles tillträder nämnda konvention. Bestämmelsen kan också tänkas komma till användning för den händelse Sverige framdeles ingår bilateralt avtal om lagföring för trafikbrott med främmande stat som inte har tillträtt den europeiska konventionen.

5 5 Denna paragraf, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, in- nehåller en regel om dubbel straffbarhet.

I fråga om de överväganden som ligger till grund för denna bestäm- melse hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen

Prop. 1971: 114 77

( avsnitt 7.1.2 ). Av paragrafens lydelse följer att gärningen skall vara straffbar enligt den lag som gällde när gärningen begicks. Det är endast det materiella innehållet i den främmande statens strafflagstiftning som åsyftas. I fråga om åtalspreskription tillämpas däremot svensk lag. Den omständigheten att ansvar för trafiköverträdelsen på grund av preskrip— tion enligt gärningsortens lag inte skulle kunna ådömas i gärningslandet utesluter sålunda inte att ansvar ådöms här i fall då preskription ännu inte har inträtt enligt svensk lag.

Örergcilzgrbe.ttt'imma/ser

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.1.6) bör den nya lagen träda i kraft den dag Kungl. Maj:t förordnar. Några övergångsbestämmelser behövs inte. Som specialstraffrättsutredningen framhåller i sitt remissyttrande blir reglerna i 5 5 lagen om införande av brottsbalken tillämpliga i den mån den föreslagna lagen innebär en för- ändring av tillämpningsområdet för svenska straffbestämmelser.

Hänvisningar till S7-2

8. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till 1) lag om Straff för trafikbrott som begåtts utomlands, 2) lag om ändring i brottsbalken inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats- rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Hög- het Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Prop. 1971: 114

European Convention on the punishment of road traffic ofl'enees

Preamble

The member States of the Council of Europe, signatory hereto,

Considering the increase in road traffic between European States and the dangers eonsequent upon the vio- lation of rules designed to protect road users;

Considering that the aim of the Council of Europe is the achieve- ment of greater unity between its Members;

Convinced of the neeessity of their mutual co-operation in ensuring more effective punishment of road traffic offences committed in their terri- tories,

Have agreed as follows:

SECTION I

Fundamental principles

Article 1

1. When a person ordinarily resi- dent in the territory of one Contract- ing Party has eouunitted a road traf- fic offence in the territory of an- other Contracting Party, the State of the offence may, or if its municipal law requires, must, request the State of residence to take proceedings if it has not instituted them itself, or if, having done so, it deems it impossible to carry them through to a final de- cision or to enforce the penalty in full.

1. Lorsqu”une personne qui sé- journe habiluellement sur le terri- toire d'une Partie Contractante aura commis une infraction routiere sur le territoire (Pune autre Partie C0u— traetante, l'Etat d'infraction pourra, ou, si sa loi interne le lui irnpose, (levra demander å l'Etat de residence d'exereer la poursuite s'il ne Fengage pas lui-memo on si, Payant engagée, il eslime impossible de la condnire jusqu'å decision definitive ou execu- tion intégrale de la sanction.

Convention européennc pour la repression

des infraetions routiéres Préambule

Les Etats membres du Conseil de ]*Europe, signataires de la présente Convention,

Considérant Paceroissement de la eireulation des véhicules entre les Etals européens et le danger que constitue la violatiou des ri,-gles qui assurent la séeurité des usagers de la route;

Considérant que le but du Con- seil de l'Europe est de réaliser une union plus étroite entre ses Mem- bres;

Convaincus de la néeessité de leur cooperation afin de rendre plus effi- cace la répression des infractions routieres commises sur leurs terri- toires,

Sont convenus de ee qui suit :

TITRE I

Principes fondamentaux

Article It"

Prop. 1971: 114

Europeisk konvention om straff för väg- trafikbrott

Inledning

Signatärstaterna, medlemmar av Europarådet,

vilka beaktar den ökade vägtrafi- ken mellan de europeiska länderna och de faror som är förenade med överträdelser av regler till skydd för vägtrafikanterna;

vilka beaktar att syftet med Euro- parådet är att åstadkomma en fasta- re enhet mellan dess medlemmar;

vilka är övertygade om att samar- bctc dem emellan är nödvändigt för att möjliggöra ett effektivare beiv- rande av vägtrafikbrott som begås inom deras områden;

har överenskommit om följande:

DEL I

Grundläggande principer

Artikel 1

1. När person med hemvist inom fördragsslutande stats område har begått vägtrafikbrott inom annan fördragsslutande stats område, kan eller, om dess interna lag så kräver, skall gärningsstaten göra framställ- ning om lagföring i hemviststaten, om den ej själv har inlett sådant för- farande eller om den, sedan så har skett, anser det omöjligt att fullfölja förfarandet till slutligt avgörande el- ler att verkställa straffet i dess hel- het.

(Översättnin g)

Prop. 1971: 114

2. When a judgment or admin— istrative decision has become enforc- able in the State of the offencc after the offender has been given an op- portunity to present his defence, that State may request the State of resi- dence to enforce such judgment or decision.

3. The State of residence shall take action on the request for pro- ceedings or enforcemcnt as heroin- aftcr provided. However, enforce- ment of judgmenls rendcred by de— fault shall not be compulsory.

Article 2

1.. The road traffic offencc in re— spect of which proceedings or en- forccment are requested in accor- dance with Article 1 must be pun- ishable under the laws of both the State of the offencc and the State of residence.

2. For the purposes of prosecution or enforeement of sentence the law of the State of residence shall be applicable, it being understood that the only traffic rules to be referred to shall be tliosc in force at the place of the offencc.

SECTION II

Proceedings in the State of residence

Article 3

The. authorities of the State of residence shall be competent to pro- secutc, at the request of the State of the offencc, for a road traffic of- fence committed in the territory of that State.

A rticle 4-

The competent authorities of the State of residence shall examine any request for proceedings addressed "to them under Articles 1 and 2 and shall decide, in accordance with their own laws, what action to take there- on.

2. Lorsqu'un jugement ou une dé- cision administrative devenus execu— toires apres que Pauteur de l'infrac- lion aura été en mesure de présenter sa défence seront intervenus dans l*Etat d'infraction, cet Etat pourra (lemander & l'Etat de residence de procéder a Pexécution dc cc juge— ment ou de cette decision.

3. IJEIat de residence donncra suite a la demande de poursuite 011 d'exécution dans les conditions fixées ci-apres. Toutefois, l'exécution des décisions prises par défaut sera l'acultalive.

Article 2

1. L*infraction routiere qui moti- vera la demande de poursuite ou (l'exécution prévue a l'article 1er devra etrc réprimée a la fois par la loi de l'Etat dlinfraction et par celle de llEtat de résidence.

2. Aux fins de poursuite ou d'exé- cution, le droit de l'Etat de résidencc sera applicable, étant entcndu que les scales regles de circulation prises en consideration seront celles en vi- gueur au lieu de l'infraction.

TITRE Il Poursuite dans that de résidenee

Article 3

Les autorités de l'Etat de rési- dence auront compétence pour pour- suivre, sur la demande de l'Etat (l'in- fraction, les infractions routicrcs commises sur le territoire de cet Etat.

A rticle !;

Les autorités compétentes de l*Etat de residence examineront la demande de poursuite qui leur aura été adres- sée en application des articles 1cr et 2. Elles détermineront, conformé- ment å leur propre législation, la suite å (lonner a la demande.

Prop. 1971: 114

2. När dom eller administrativt be- slut har blivit verkställbar i går- ningsstaten, sedan gärningsmannen har haft tillfälle att framlägga sitt försvar, kan denna stat anmoda hem- viststaten att verkställa domen eller beslutet.

3. Hemviststaten skall behandla framställningen om lagföring eller verkställighet i enlighet med vad som stadgas i det följande. Verkställighet av dom kan dock vägras, om domen har meddelats i den tilltalades ute- varo.

Artikel 2

1. Vägtrafikbrott som föranleder framställning om lagföring eller verkställighet i enlighet med artikel 1 skall vara straffbart enligt både gärningsstatens och hemviststatens lag.

2. I fråga om lagföring och straff- verkställighet tillämpas lagen i hem- viststaten. Emellertid får endast de trafikregler beaktas som gäller på den ort där gärningen har begåtts.

DEL II

Lagf öring i hemviststaten

Artikel 3

Hemviststatens myndigheter är be- höriga att på framställning från gär- ningsstaten vidtaga åtgärder för lag- föring på grund av vägtrafikbrott som har begåtts inom gärningssta- tens område.

Arlilc014

Behörig myndighet i hemviststaten skall granska framställning om lag- föring, som gjorts enligt artiklarna 1 och 2, och besluta i enlighet med sin egen lag vilka åtgärder framställ- ningen skall föranleda.

6 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 114

Prop. 1971: 114

Article 5

1. When the State of offencc has addressed a request for proceedings under Article 1, it may no longer proceed or enforce a decision against the offender.

2. lt may resmne proceedings or enforcement :

(a) whenever the State of resi- dence has notified the State of the offencc that it has not taken action 011 the request ;

(b) whenever, on grounds which have arisen subsequently, it has noti- fied the State of residence of the Withdrawal of its request before the opening of the hearing in a court of first instance or before the delivery of an administrative decision in the State of residence.

Article 6

1. The request for proceedings shall mention the date on which the competent authority made applica- tion. In thc State of the offencc, the lim- itation of the time for prosecution shall be suspended as from that date. Such time limitation shall begin to run again to its full extent from the date of the notification in accordance with paragraphs 2 (a,) and (b) of Article 5 that no action has been ta- ken or that the request has been withdrawn and, in any case, within six months of the request for pro- cecdings.

2. In the State of residence, the time limitation for proseculitm shall only begin to run from the date of receipt of the request for proceed- ings. When, in that State, a complaint from the victim is required for the institution of proceedings, the time- limit within which such complaint shall be. lodged will begin to run from the date of receipt of the re- quest for proceedings.

Article 5

1. Lorsque l'Etat d'infraction aura adressé la demande de poursuite pré- vue :) Particle lef, il ne pourra plus poursuivre l'auteur de l'infraction ni exécuter une décision prononcée con- tre cc dernier.

2. lt pourra reprendre la poursuite ou l”exécution :

(a) lorsque l'Etat de residence aura fait connaitre ä PEtat d”infraction qu”il ne donne pas suite utile a la demande ;

(b) lorsque, pour des motifs venus å sa connaissance postérieuren'ient a la demande, il aura notifié a l'Etat de residence le retrait de sa demande avant l'ouverture des débats judi- ciaires de premiére instance ou avant le prononcé d*une décision adminis- trative dans l'Etat de residence.

Article 6

1. La demande de poursuite men- tionnera la date 51 laquelle cette pro- cédure aura été demandée par l'au- torité compétente. Dans l'Etat dlinfraction, la pres- cription de l”aetion sera interrompuc ä cette date. Le délai de cette pres- cription reconmlencera ä courir dans sa totalité å compter de la notifica- tion (l'absence de suite ou de retrait de la demande prévue au paragraphe 2, alinéas (a) et (I)), de l'article 5, et au plus tard six mois aprés la de- mande dc poursuite.

2. Dans l'Etat de residence, le dé- lai de la prescription de Faction ne courra qu'å compter de la réeeption de la demande de poursuite.

Lorsque, dans cet Etat, une plainte de la victime est néeessaire å 'l'exer- cice de la poursuite, le délai (lans lequel cette plainte doit étre présen- tée ne commcncera ä eourir qu'å la date de la reception de la demande dc poursuite.

Prop. 1971: 114

Artikel 5

1. När gärningsstaten har gjort framsti'illning om lagföring enligt artikel 1_. får den ej längre vidtaga åtgärder för lagföring eller verkstäl— lighet mol. gärningsmannen.

2. Gärningsstaten kan äterupptaga lagföring eller verksti'illighet: (ja) när hemviststaten har medde- lat gärningsslaten att den ej har vid- tagit någon åtgärd i anledning av framställningen; (b) när gärningsstaten på grund

av omständigheter som framkommit" senare har meddelat hemviststaten att framställningen återkallas och detta sker innan förhandling i målet inleds vid domstol i första instans i hemviststaten eller innan admini- strativt beslut meddelas där.

Artikel 6

1. Framställning 0111 lagföring skall innehålla uppgift om den dag när vederbörande myndighet gjorde framställningen. l gärningsstaten avbryts tiden för åtalspreskription från denna dag. Preskriptionstiden börjar åter löpa i full utsträckning från den dag då meddelande lämnas enligt artikel 5 andra punkten (a) och (i)) att ät- gärd ej har vidtagits eller att fram— ställningen har återkallats, dock se— nast sex månader efter framställ- ningen om lagföring.

2. l hemviststaten börjar tiden för åtalspreskription ej löpa förrän från den dag då framställningen om lag- föring mottages.

Om angivelsc från målsäganden fordras för att åtal skall kunna väc- kas i hemviststaten, räknas den tids- frist inom vilken sådan angivelse skall göras från den dag då fram— ställningen om lagföring mottages.

Prop. 1971: 114

Article 7

Documents drawn up by the ju- dicial and administrative authorities of the State of the offencc shall have the same legal force in the State of residence as if they had been drawn up by the authorities of that State, and vice versa.

SECTION III

Enforcement in the State of residence

Article 8

The authorities of the State of re- sidence shall be competent, when requested by the State of the of- fence, to enforce the decisions re- ferred to in Article 1 (2) of this Convention. Decisions shall be en- forced in accordance with the law of the State of residence subject to confirmation of the authenticity of the request and of its conformity with this Convention. The State of residence shall be competent to grant the offender conditional release. The right of pardon may be exercised by either the State of residence or the State of the offencc.

Article 9

1. Enforcement in the State of re- sidence shall not take place:

(a) if the offender has been sub- ject of a final decision in that State in respect of the same offencc;

(b) if the time limit for the pen- alty has expired according to the law of either the State of the offencc or the State of residence;

(c) if the offender has benefited under an amnesty or a pardon in either the State of residence or the State of the offencc.

2. The State of residence may refuse enforcement: (a) if the competent authorities in that State have decided not to take proceedings, or to drop proceedings

Article 7

Les documents établis_par les autorités judiciaires et administra- tives de llEtat d'infraction auront dans l'Etat de résidence la meme valeur juridique que s*ils avaient été établis par les autorités de cet Etat et réciproquement.

TITRE III

Execution dans PEtat dc residence

Article 8

Les autorités de 1*Etat de residence auront eompétence pour cxécuter, sur la demande de llEtat dlinfrac- tion, les décisions prévues au para— graphe 2 de l'article 10r de la pré- sente Convention. L'exécution des decisions aura lieu selon la loi de l'Etat de residence, apres verifica- tion de Pauthcnticité de la demande et de sa conformité aux conditions fixées par la présente Convention. L'Etat de residence sera compétent en matiere de libération condition- nelle. Le droit de grace pourra étre exercé aussi bien par l'Etat de rési- dence que par FEtat d'infraction.

Article 9

1. L'exécution dans l'Etat de rési- dence n'aura pas lieu : (a) si l”auteur de l'infraetion y fait l'objet d'une decision definitive pour les mémes faits ;

(b) si la prescription de la sanc- tion est acquise d'apres la loi de l'Etat d'infraction ou (Yapres celle de l'Etat de résidence;

(c) si l'auteur de l”infraction bé- néficie d'une amnistie 011 d'une me- sure de gråce dans l'Etat dc rési- dence ou dans 1”Etat d'infraction.

2. L”Etat de residence pourra rc- fuser l*exécution : (a) si les autorités compétentes de cet Etat ont décidé (le ne pas engager de poursuites ou de mettre fin aux

Prop. 1971: 114

Artikel 7

Handlingar som upprättas av judi- ciella och administrativa myndighe- ter i gärningsstaten har samma rätts— liga verkan i hemviststaten som om de hade upprättats av dess myndig- heter och vice versa.

DEL III

Verkställighet i hemviststaten Artikel 8

Hemviststatens myndigheter är behöriga att på framställning från gärningsstaten verkställa avgöran- den som avses i artikel 1 andra punkten i denna konvention. Avgö- randcna vcrkställes enligt hemvist- statens lag, sedan framställningens äkthet och överensstämmelse med denna konvention har konstaterats. Hemviststaten är behörig att medde- la den dömde villkorlig frigivning. Nåd kan beviljas av antingen hem- viststaten eller gärningsstaten.

Artikel 9

1. Verkställighet i hemviststaten skall ej äga rum: (a) om gärningsmannen har varit föremål för slutgiltigt avgörande i denna stat med anledning av samma gärning; (h) om påföljden är preskriberad enligt lagen i gärningsstaten eller hemviststaten;

(c) 0111 gärningsmannen har fått amnesti eller nåd i hemviststaten el— ler gärningsstaten.

2. Hemviststaten kan vägra verk- ställighet: (a) om vederbörande myndighet i denna stat beträffande. samma gär- ning har beslutat att lagföring ej

Prop. 1971: 114

already bcgun, in respect of the same act;

(b) if the act for which sentence has been pronounced is also the sub- ject of proceedings in that State;

(o) to the extent that that State dcems it likely that enforcement would do violence to the fundamen- tals of its legal system or would be incompatible with the principles governing the application of its own pcnal law, in particular if, on ac- count of his age, the offender could not have been sentenced in that State.

Article 10

XVhen a request is made under Article 1 (2) for the enforcement of some pcnalty other than a fine, the State of residence shall, if necessary, substitute for the pcnalty imposed in the State of the ofl'ence the pcnalty prescribed by the law of the State of residence for a like offencc.

Such penalty shall, as far as pos— sible, correspond in nature to that imposed by the decision of which enforcement is requested. It may not exceed the maximum pcnalty pro— vided for by the legislation ot' the State of residence nor may it be longer or more severe than that im- posed by the State of the offencc. In determining the pcnalty, the com— petent authorities of the State of residence may also take into con— sideration the methods whereby the pcnalty is customarily enforccd in that State.

Article 11

W'hen a request is made for the enforcement of a fine, the State of residence shall collect payment in ae- cordance with the conditions pre- scribed by its law up to the maximum sum fixed by such law in respect of a like offencc or, failing such a maxi- mum, up to the amount of the fine

poursuites qu'elles ont exercées pour les mémes faits;

(b) si les faits qui motivent la condamnation font l'objct de pour- suites dans cet Etat;

(c) dans la mesure ou cet Etat eslime cette exécution de nature ä porter atteintc aux principes fonda— mentaux de son ordre juridique ou incompatible avec les principes qui président å l'application de son droit pénal, notamment si, en raison de son äge, l'auteur de l'infraction n'eiit pas pu "e.tre condamné dans cet Etat.

Article 10

Lorsque la demande prévue au paragraphe 2 de l'article 1cr aura pour obj et l'exécution d'une sanction autre que l'amcnde, l'Etat de rési— dence substituera, s'il y a lieu, a la sanction infligée dans l'Etat d'infrac- tion, la sanction prévue par la loi de l'Etat de résidence pour une infrac- tion analogue.

Cette sanction correspondra au tant que possible, quant å sa nature, & celle infligée par la décision ä exé- cuter. Elle ne pourra ni excéder le maximum pre'vu par la loi de l'Etat de residence, ni aggravcr par sa na- ture ou par sa durée la sanction prononcée dans l'Etat d'infraetion. En fixant la sanction les autorités compétentes de l'Etat de residence pourront prendre également en con- sideration les modalités d'exécution de la sanction habituellement appli- quée dans cet Etat.

Article 11

Lorsque la demande d'cxécution aura pour objet le paiement d'une amende, l'Etat de residence procé- dera au recouvrement dans les condi- tions prévues par sa loi å concur- rence du maximum fixé par cette loi pour une infraction analogue, on, 51 défaut de maximum légal, ä concur-

Prop. 1971: 114

skall ske eller att redan påbörjade åtgärder för lagföring skall avbrytas;

(h) om den gärning avgörandet avser är föremål för rättslig prövning i denna stat;

(c) iden mån denna stat anser att verkställighet skulle strida mot grun- derna för dess rättsordning eller vara oförenlig med dess egna straffrätts— liga grundsatser, t.ex. om gärnings- mannen på grund av sin ålder ej kunde ha blivit dömd i denna stat.

Artikel 10

När framställning enligt artikel 1 andra punkten avser verkställighet av annan påföljd än böter, skall hem- viststaten, om det finns skäl därtill, ersätta den påföljd som utdömts i gärningsstaten med påföljd som hemviststatens lag föreskriver för motsvarande brott.

Denna påföljd skall till sin art så nära som möjligt motsvara påföljd som är ådömd genom det avgörande som skall verkställas. Maximistraf— fet enligt lagstiftningen i hemvist- staten får ej överskridas. Ej heller får påföljden göras längre eller till sin natur strängare än den som har ådömts i gärningsstaten. Vid bestäm- mande av påföljden kan myndighet i hemviststaten även taga hänsyn till det sätt på vilket påföljden vanligt- vis verkställes i denna stat.

Artikel 1 1

Göres framställning om verkstäl— lighet av bötesstraff, skall hemvist- staten utkräva betalning för böterna enligt föreskrifterna i den statens lag. Det uttagna beloppet får dock icke överstiga det högsta belopp som enligt denna lag kan utdömas för motsvarande brott eller, om sådant

Prop. 1971: 114

customarily imposed in the State of residence in respect of a like offencc.

Article 12

In case of non-payment of the fine, the State of residence shall, if re— quested by the State of the offencc, apply such compulsory or substitute measures as are prescribed by its own laws.

The State of residence shall not apply a compulsory or substitute measure involving imprisonment prescribed by a sentence in the State of the offencc unless expressly re- quested to do so by that State.

Article 13

The State of the offencc may no longer enforce any decision against the offender unless a refusal or an inability to enforce has been notified to it by the State of residence.

SECTIONS IV General provisions

Article 14

1. Requests under Article 1 of this Convention shall be made in writing.

2. A request for proceedings shall be accompanied by the original or authentic copy of all statements, diagrams, photographs and other documents relating to the offencc and by a copy of the legal provisions applicable to the case in the State of the offencc. Copies of the offender's record of convictions, statutory provisions relating to the time limita- tion, writs suspending the time li- mitation, together with supporting facts, shall also be appended.

3. A request for enforcement shall be accompanied by the original or an

rence du montant de la sanction habituellement prononcée dans l'Etat de résidence pour une telle infrac- tion.

Article 12

En cas de non paiement de l'a- mende, l'Etat de résidence applique- ra, sur la demande de l'Etat d'infrac- tion, les mesures de contrainte ou de remplacement prévues par sa propre législation.

L'Etat de residence ne pourra exécuter une mesure de contrainte 011 de remplacement prévue par une décision rendue dans l'Etat d'infrac- tion et comportant une privation de liberté que si l'Etat d'infraction le demande spécialemcnt.

Article 13

L'Etat d'infraction ne pourra plus procéder ä aucune des mesures d'exé— cution demandées, ä moins qu'un rcfus ou une impossibilité d'exécu— tion lui ait été notifié par l'Etat de residence.

TITRE IV Dispositions générales Article 14

1. Les requötes prévues å l'article 1cr de la présente Convention seront formulécs par écrit.

2. La demande de poursuite sera accompagnée de l'original ou d'une copie authentique de tous proces- verbaux, croquis, photographies et autres documents se rapportant å l'infraction, ainsi que d'une copie des dispositions légales applicables en l'espece dans l'Etat d'infraction. Les copies du easier judiciaire, des dispositions légales relatives å la prescription, des actes qui l'ont in- terrompuc ainsi que l'indication des faits intcrruptifs seront également jointes. 3.141 demande d'exécution sera aceompagnée de l'original ou d'une

Prop. 1971: 114

belopp ej finns föreskrivet, det högs- ta bötesbelopp som vanligen utdömes i hemviststaten för sådant brott.

Artikel 12

Betalas ej böterna, skall hemvist- staten på framställning av gärnings- staten vidtaga sådana tvångsåtgärder eller alternativa åtgärder som före- skrives i dess egen lagstiftning.

Hemviststaten får ej verkställa tvångsåtgärd eller alternativ åtgärd som har föreskrivits genom avgöran- de i gärningsstaten och som innebär frihetsberövande annat än på ut- trycklig begäran från denna stat.

Artikel 13

Gärningsstaten får ej längre verk- ställa avgörandet, om icke hemvist- staten meddelar att den vägrar eller ej kan fullgöra verkställigheten.

DEL IV

Allmänna bestämmelser

A rtikel 14

1. Framställning enligt artikel 1 i denna konvention skall göras skrift- ligen.

2. Vid framställning om lagföring skall fogas samtliga förhörsprotokoll, skisser, fotografier och andra hand- lingar angående brottet i original el- ler bestyrkt avskrift samt avskrift av de lagbestämmelser som är tillämpli- ga på fallet i gärningsstatcn. Av- skrift av den misstänktes brottsre- gister och av tillämpliga lagbestäm- melser om preskription samt upp- gift om åtgärder, varigenom pre- skription har avbrutits och om de sakförhållanden som ligger till grund härför, skall också bifogas.

3. Vid framställning om verkstäl- lighet skall fogas avgörandet i original

Prop. 1971: 114

authentic copy of the decision, Which shall be certified enforceable in the manner prescribed by the law of the State of the offence. When the deci- sion of Which enforcement is re— quested supersedes another decision without reprodueing the statement of the facts, an authentic copy of the decision containing such statement shall be appended.

A rticle 15

1. Requests shall be sent by the Ministry of Justice of the State of the offcnee to the Ministry of Justice of the State of residence and the reply shall be sent through the same chan- nels.

2. Any communications necessary under the terms of this Convention shall be exchanged either through the channels referred to in paragraph 1 of this Article, or directly between the authorities of the Contracting Parties.

3. In case of emergency, the com- munications referred to in paragraph 2 of this Article may be made

through the International Criminal Police Organisation (Interpol).

4. Any Contraeting Party may, h_v declaration addressed to the Secre- tary-General of the Council of Europe, give notice of its intention to adopt new rules in regard to the communications referred to in para- graphs 1 and 2 of this Article.

Article 16

If the State of residence considers that the information supplied by the State of the offencc. is inadequate to enable it to apply this Convention, it shall ask for the additional infor- mation required. It may fix a time- limit for the receipt of such informa- tion.

copie authentique de la decision dont le ea'actere exécutoirc sera certifié dans les formes prescritcs par la loi de l'Etat d'infraetion. Lorsque la decision a exöcuter en remplace une autre sans reproduire l'exposé des faits, une copie authentique de la de'-cision contenant cet exposé sera jointe.

Article 15

1. La demande sera adressée par le Ministere de la Justice de l'Etat d'infraction au Ministere de la Jus- tice de l'Etat de residence. La ré- ponse sera transmise par la méme voie.

2. Les communications néeessaires å Fapplication de la présente Con— vention seront échangées, soit par la voie indiquée au paragraphe 1 du present article, soit directement entre les autorités des Parties Contractan- tes.

3. En eas d'urgence, les communi- cations visées au paragraphe 2 du present article pourront ötre trans— mises par l'intermédiaire de l'Orga- nisation Internationale de Police Criminelle (Interpol).

4. Toute Partie Contraetante pour- ra. par declaration adressée au Secrétaire Général du Conseil de 1,E111'01)e, faire connaitre qu*elle en— tend déroger aux regles de transmis- sion énoncées aux paragraphes 1 et 2 du present article.

Article 16

Si l'Etat de residence eslime que les renseignements fournis par l'Etat d'infraction sont insuffisants pour lui permettre d'appliquer la présente Convention, il demandera le com- plement d'informations néeessaire. Il pourra fixer un délai pour l'obten- tion de ces informations.

Prop. 1971: 114

eller bestyrkt avskrift. Att avgöran- det kan verkställas skall styrkas på sätt som föreskrives i gärningssta- tens lag. Om det avgörande, som skall verkställas, ersätter annat av- görande utan att återge omständig- heterna i målet, skall bestyrkt av- skrift bifogas av det avgörande som innehåller redogörelse för dessa om- ständigheter.

Artikel 15

1. Framställning skall översändas av justitiedepartementet i gärnings- staten till justitiedepartemcntet i hemviststaten och svar skall sändas genom samma departement.

2. Meddelande som fordras för till- lämpningen av denna konvention skall utväxlas antingen på det sätt som angivits i första punkten i den— na artikel eller direkt mellan veder- börande myndigheter i de i'ördrags- slutande staterna.

3. I brådskande fall kan medde— lande som avses i andra punkten i denna artikel sändas genom den in- ternationella kriminalpolisorganisa- tionen (Interpol).

4. Fördragsslutande stat kan ge- nom förklaring ställd till Europarå- dets generalsekreterare anmäla att den avser att göra avvikelser från de regler om utväxling av meddelanden som anges i första och andra punk— terna i denna artikel.

Artikel 16

Om hemviststaten finner att de upplysningar som har lämnats av gärningsstaten ej är tillräckliga för att konventionen skall kunna till— lämpas, skall den begära de komplet- terande upplysningar som fordras. Den kan därvid fastställa en tids- frist för mottagande av sådana upp- lysningar.

Prop. 1971: 114

A rticle 1 7

The Contracting Parties shall extend the legal assistance they afford one another in criminal mat— ters to measures necessary for the execution of this Convention, in- cluding the transmission of writs drawn up by the administrative authorities and service of orders to pay, the latter measure not being deemed an enforcement measure.

A rticle 1 8

The State of residence shall inform the State of the offence without delay of the action taken on a request for proceedings or enforcement and shall, in either case, send to the latter State a document certifying that the pcnalty has been enforced and also in the case of proceedings, an authentic copy of the final deci- sion.

Article 19

1. Subject to the provisions of paragraph 2 of this Article, no trans- lation of requests, or of the sup- porting documents, or of any other documents relating to the applica- tion of this Convention, shall be required.

2. Any Contracting Party may, when signing or depositing its in- strument of ratification, acceptance or accession, by a declaration addres— sed to the Secretary-General of the Council of Europe, reserve the right to require that requests and sup- porting documents should be accom- panied by a translation into its own language or into one of the official languages of the Council of Europe or into such one of those languages as it shall indicate. The other Con- tracting Parties may claim reciproc- ity.

3. This Article shall be without

Article 17

Les Parties Contraetantes éten- dront l'entraide judiciaire qu'elles accordcnt en matiere pénale aux mesures néeessaires '.'-1 l'execution de la présente Convention, notamment a la transmission des actes établis par Pautorité administrative et aux noti- fications d'un commandement de payer. cette derniere mesure n'etant pas considérée comme une mesure (_Pexécution.

.trticle 18

L*Etat de residence. informera sans retard l'Etat d"infraction de la suite donnée a la demande de poursuite ou (]*execution. ll lui adressera, dans les deux cas, un document certifiant f*exécution de la sanction el, en outre, dans le cas de poursuite, une copie authentique de la déeision dé— finitive.

.-t rticle 19

l. Sous reserve des dispositions du paragrajmc 2 du present article, la traduction des demandes de pour- suite et d'exécution et celle (les pieces annexes, ainsi que celle de tous autres documents relatifs a l'application de la présente Conven— tion, ne sera pas exigee.

2. Toute Partie Contractantc pour- ra, au moment de la signature ou du depot de son instrument de ratifica- tion, d'aeceptation ou d'adhésion, par declaration adresséc au Secrétaire Général du Conseil de l'Europe, se reserver la faculte. ('Fexiger que les demandes et pieces annexes lui soient adressees accmnpagnées, soit dfune traduction dans sa propre langue, soit d'une traduction dans i'une quel— conque des langues officielles du Con- seil de. l'Europe ou dans celle de ces langues qu*ellc indiquera. Les autres Parties Contractfmtes pourront se prévaloir du défaut de réciprocité.

3. Le. present article ne porte pas

Prop. 1971: 114

Artikel 1 7

De fördragsslutande staterna skall utsträcka den rättshjälp de lämnar varandra i brottmål till att omfatta åtgärder som är nödvändiga för den— na konventions tillämpning, däri- bland förmedling av handlingar, upp- rättade av administrativ myndighet, och delgivning av bötesföreläggande. Sistnämnda åtgärd skall ej anses som verkställighetsåtgärd.

A rtikel 18

Hemviststaten Skall utan dröjsmål underrätta gärningsstaten om de åt— gärder som har vidtagits i anledning av framställning om lagföring eller verkställighet. I båda fallen skall till denna stat sändas handling, som styrker att påföljden har verkställts, och i de fall som avser lagföring även bestyrkt avskrift av det slutliga av- görandet.

Artikel 19

1. Översättning av framställningar och därvid fogade handlingar eller av andra handlingar som rör tillämp- ningen av denna konvention får ej krävas i annat fall än som _anges i andra punkten i denna artikel.

2. Fördragsslutande stat kan vid undertecknande av denna konven- tion eller vid deponering av ratifika- tions-, godkännande- eller anslut- ningsinstrument genom förklaring till Europarådets generalsekreterare förbehålla sig rätt att kräva, att framställningar och därvid fogade handlingar skall åtföljas av översätt- ning antingen till dess eget språk eller till något av Europarådets offi— ciella språk eller till det av dessa språk som den anger. Annan för- dragsslutande stat kan kräva ömse- sidig tillämpning av förklaringen.

3. Denna artikel inkräktar icke på

Prop. 1971: 114

prejudice to any provision con- cerning translation of requests and supporting documents that may be contained in agreements or arrange- ments now in force or that may be concluded between two or more Contractirg Parties.

A rticle 20

Evidence and documents trans— mitted in application of this Con- vention need not be authenticated.

Article 21 The proceeds of fines levied as a result of requests for proceedings or enforcement shall become the property of the State of residence which may use them as it deems fit.

Article 22 The State of residence shall have power to collect, at the request of the State of the offence, the costs of prosecution and trial ineurred in that State.

Should it collect such costs, it shall be obliged to refund to the State of the offencc experts' fees only.

Article. 23

The costs of proceedings and enforcement ineurred in the State of residence shall not be refunded.

SECTION V Final provisions

Article 24 In this Convention:

(a) **Road traffic offencc” means any offencc listed in the ”Common Schedule of Road Traffic Offences” annexed to this Convention;

("b) ”State of the offence” means the State, Party to the present Con-

atteintc aux dispositions relatives a la traduction des demandes et pieces annexes, contenues dans les accords 011 arrangements en vigueur ou å intervenir entre deux ou plusieurs Parties Contractantes.

Article 20

1305 pieces et documents transmis en application de la présente Conven- tion seront dispensés de toutes les formalités de légalisation.

Article 21 Le produit des amendes pereues a la suite des demandes de poursuite ou (I”exécution sera aequis l'Etat de år résidenee qui en disposera är son gré.

Article 22

L'Etat de résidenee aura compé- tence pour percevoir, sur la demande de ]*Etat d'infraction, les frais de poursuite et de jugement expose's dans cet Etat.

S*il procede å cette perception, il ne sera tenu de rembourser å l'Etat (Yin- fraction que les honoraires d'experts qu'il a percus.

Article 23 Les frais de poursuite et d'exéeu- tion exposés dans l'Etat de résidence ne seront pas remhoursés.

TITRE V Dispositions fmales

A rticle 24

Au sens de la présente Conven- tion :

( a) L'expression (z. infraction rou- tiere » désigne toute infraction pré- vue dans la listc intitule'e ((Fonds commun d'infractions routieres >>, annexée a la présente Convention;

( b) Iiexpression (:Etat (Pinfrac- tion >> désigne l”Etat partie å la pré-

Prop. 1971: 11.4

bestämmelser om översättning av framställningar och därvid fogade handlingar som kan finnas i avtal el- ler överenskommelser som är i kraft eller kan komma att ingås mellan två eller flera av de fördragsslutande staterna.

Artikel 20 Bevismaterial och handlingar som översänds enligt denna konvention behöver icke legaliseras.

Artikel 21 Böter som har uttagits på fram- ställning om lagföring eller verk- ställighet tillfaller hemviststaten som förfogar över medlen på sätt den fin- ner lämpligt.

Artikel 22 Hemviststaten äger på begäran av gärningsstaten uttaga ersättning för de rättegångskostnader som har upp- kommit i sistnämnda stat.

Av den ersättning som sålunda uttages är hemviststaten skyldig att gottgöra gärningsstaten endast för arvoden till sakkunniga.

Artikel 23

Kostnader för lagföring och verk- ställighet, som har uppkommit i hemviststaten, skall icke ersättas.

DEL V Slutbestämmelser

Artikel 2//- I denna konvention förstås med

(a) ”vägtrafikbrott” varje brott som upptages i ”Gemensam förteck— ning över vägtrafikbrott”, vilken är fogad som bilaga I till denna kon- vention ;

(b) ”gärningsstaten” den fördrags- slutande stat inom vars område ett

()

-95

Prop. 1971: 114

vention, in whose territory a road traffic offencc has been committed;

(c) ”State of residence” means the State, Party to the present Con- vention, in which the person who has committed a road traffic offencc is ordinarily resident;

(d,) "Road traffic rules” means any rules covering items 4 to 7 of Annex I to this Convention, entitled **Common Schedule of Road Traffic Offenccs”;

(e) "Judgment” refers to decisions rendered by a judicial authority, in- cluding ”ordonnances pénales” and ”amendes de composition”;

(f) ”Administrative decision” re- fers to decision rendered in some States by administrative authorities empowered to impose the penalties prescribed by law for certain classes of road traffic offences.

Article 25

1. Annex I "to this Convention, en- titled "Common Schedule of Road Traffic Offences” shall be an integral part thereof .

2. Any Contracting Party may, at any time, by written declaration to the Secretary-General of the Council of Europe, indicate road traffic of- fences not listed in Annex I to which it wishes to apply this Convention, or those listed in Annex I which it wishes to exclude from such applica— tion, in its relations with the other Contracting Parties. '

3. XVhen a Contracting Party has added an offencc or offences to the list contained in Annex I to this Con- vention, the other Contracting Parties shall, if appropriate, notify the Sec- retary-General of the Council of Europe of their agreement. Such ad- ditions may be invoked vis-å-vis

sente Convention, sur le territoire duquel une infraction routiere a été commise ;

(c) L'expression (( Etat de rési- dence » désigne l”Etat partie a la pré- sente Convention ou séjourne habi- tuellement Pauteur d'une infraction routibre;

(d) L'expression (( regles de circu— latiOn >> désigne toute re'glementation couvrant l'un quelconque des objets des chiffres 4 a 7 de l'annexe I år la présente Convention intitulée (( Fonds commun d'infract'ions routieres >>;

(0) L'expression & jugement » s'applique aux decisions rendues par les autorités judiciaires, en y com- prenant les ordonnances pénales et les amendes de composition;

(f) L'expression (( décision admi- nistrative >> s'applique aux décisions rendues dans ccrtains Etats par des autorités administratives habilitées å prononcer les sanctions prévues par la loi pour la repression de catégories d'infractions routieres.

Article 25

1. L'annexe I a la présente Con- vention intitulée ((Fonds commun d'infractions routiéres » est partie in- tégrante de cette Convention.

2. Chaque Partie Contractante pourra, ä tout moment, par notifica- tion adressée au Secrétaire Général du Conseil de l'Europe, faire con- naitrc les infractions en matiere de cireulation routiere non visées å l'an— nexe ], qu”Elle désire soumettre å l'application de la présente Conven- tion, ou celles visées å l'annexe l qu'Elle désire exclure de cette appli- cation dans ses rapports avec les au- tres Parties Contractantes.

3. Dans le cas d”adjonction par unc Partie Contractante de nouvelles infractions a la liste contenue dans Pannexe I a la présente Convention, les autres Parties Contractantes no- tifieront, s'il y a lieu, leur accepta- tion au Secrétaire Général du Conseil de l'Europe. L'adjonction leur sera

Prop. 1971: 114

vägtrafikbrott har begåtts;

(c) ”hemviststaten” den fördrags- slutande stat i vilken den person som har begått ett vägtrafikbrott har sitt hemvist;

(d) ”trafikregler” alla bestämmel- ser som reglerar något av de ämnen som anges i punkterna 4 7 i den till konventionen fogade ”Gemensam förteckning över vägtrafikbrott”;

(e) ”dom” av judiciell myndighet meddelat avgörande, härunder in- begripet ”ordonnances pénales” och ”amendes de composition”;

(f) ”administrativt beslut” beslut som i vissa stater meddelas av ad- ministrativ myndighet vilken är be- hörig att ålägga i lag föreskrivna på- följder för vissa typer av vägtrafik- brott.

ArfiI-cel 25

1. Bilaga I till denna konvention, betecknad ”Gemensam förteckning över vägtrafikbrott” utgör en inte— grerande del av konventionen.

2. Fördragsslutande stat kan när som helst genom skriftlig förklaring till Europarådets generalsekreterare tillkännage att den i förhållande till övriga fördragsslutande stater Öns- kar att konventionen skall tilläm— pas på vägtrafikbrott, som ej är upp— tagna i bilaga I, eller att vissa våg- trafikbrott, som är upptagna i den- na bilaga, skall uteslutas från kon- ventionens tillämpning.

3. När fördragsslutande stat fogat ett eller flera brott till förteckningen i bilaga I, skall övriga fördragsslu- tande stater, om de godkänner tilläg- get, underrätta Europarådets gene- ralsekreterare härom. Tillägget kan åberopas i förhållande till sådan stat tre månader efter det att underrät-

Prop. 1971: 114

them, three months after such noti— fication.

4. W'hcn a Contracting Party has removed an offencc or offences from the list contained in Annex I to this Convention, the declaration referred to in paragraph 2 of this Article shall take effect, if it is made at the time of the signature of the Convention or of the deposit of the. instrument of ratification, acceptance or accession, at the time of entry into force of the Convention; if it is made later, three months after its receipt by the Secre- tary-General of the Council of Eu- rope. Any Contracting Party may claim reciprocity.

5. Any Contracting Party may state that under its domestic law the declaration provided for in para- graphs 2 and 3 must be submitted for approval to its legislative organs. In this event any addition to the list in Annex I shall not come into effect with regard to the said Party until the latter has informed the Secre- tary-General of the Council of Europe that such approval has been obtained.

Article 26

The present Convention does not limit competence given to the State of residence by its municipal law in regard to prosecutions and/or eu- forcement.

Article 27

1. .lt' two or more Contracting Parties establish their relations on the basis of uniform legislation or of special arrangements for reciprocity, they shall have the option of regulat- iug their mutual relations in the matter solely on the basis of such systems, notwithstanding the provi- sions of the present Convention.

2. Contracting Parties who, in ac-

opposahle trois mois aprt-s cette no- lification.

4. Dans le cas de retraitpar une Par- tie Contractante d'infractions figu- rant dans la liste contenue dans Fan- nexe I a la présente Convention, la notification prévue au paragraphe 2 du present article prendra effet, si elle est faite lors de la signature de la Convention ou du dépöt de l'in- strument de ratification, d'accepta- tion 011 d'adhésion, au moment de ['en- tree en vigueur de la Convention; si elle est faite ultéricurement," trois mois a compter de sa reception par le Secrétaire Général du Conseil de PEurope. Toute Partie Contractante pourra se prévaloir du défaut de ré- ciprocité.

5. Une Partie Contractante pourra déclarer que sa législation interne l'oblige a soumettre la notification prévue aux paragraphes 2 et 3 a l'approbation de ses organes legisla- tifs. Dans ce cas, l'adjonction a la liste prévue a l'annexe I ne prendra effet, en ce qui concerne cette Partie, que lorsqulEllc aura informé le Se- crétaire Général du Conseil de llEu— rope de l'obtention de cette approba- tion. '

Article 26

La présente Convention ne limitc pas la competence de l'Etat de rési- dence en matiere de poursuite ou d'exécution que lui confere sa legis- lation interne.

A rticle 27

1. Si deux ou plusieurs Parties Contractantes établissent leurs rela- tions sur la base d'une legislation uniforme ou d'un régime particulier de réciprocité, Elles auront la faculté de régler leurs rapports mutuels en la matiere en se fondant exclusive- ment sur ces systémes, nonobstant les dispositions de la présente Con- vention.

2. Les Parties Contractantes qui

Prop. 1971: 114

telsen om godkännande lämnades.

4. Har fördragsslutande stat ute- slutit ett eller flera brott från för- teckningen i bilaga I, gäller förkla- ring enligt andra punkten i denna artikel, om den avges vid konventio- nens undertecknande eller vid depo— nering av ratifikations-, godkännan- de- eller anslutningsinstrument, från den dag då konventionen träder i kraft och, om den avges senare, från utgången av tre månader efter det att den har mottagits av Europarå- dets generalsekreterare. Varje för- dragsslutande stat kan kräva ömse- sidig tillämpning av förklaringen.

5. Fördragsslutande stat kan till- kännage att enligt dess interna lag- stiftning förklaring enligt andra punkten och underrättelse enligt tredje punkten måste underställas dess lagstiftande organ för godkän- nande. I så fall skall tillägg till för- teckningen i bilaga I ej gälla med avseende på denna stat förrän den har underrättat Europarådets gene- ralsekreterare om att sådant god- kännande har erhållits.

Artikel 26

Konventionen inskränker ej den behörighet i fråga 0111 lagföring och verkställighet som tillkommer hem- viststaten enligt dess interna lagstift- ning.

Artikel 27

1. Om två eller flera fördragsslu- tande stater vanligen reglerar sina inbördes förhållande på grundval av enhetlig lagstiftning eller genom sär— skilda ömsesidiga avtal, har de rätt att, utan hinder av bestämmelserna i denna konvention, reglera sina in— bördes förbindelser även på detta område uteslutande på sådant sätt.

2. Fördragsslutande stater, som 71" Riksdagen 197]. ] saml. Nr 114

Prop. 1971: 114

cordance with the provisions of the present Article, exclude from their mutual relations the application of the present Convention, shall send a notification to the Secretary-General of the Council of Europe to this effect.

Article 28

The European Committee on Crime Problems of the Council of Europe shall be kept informed regarding the application of this Convention and shall do whatever is needful to facilitate a friendly settlement of any difficulty which may arise out of its execution.

A rticle 29

1. This Convention shall be open to signature by the member States of the Council of Europe. It shall be subject to ratification or acceptance. Instruments of ratification or accept- ance shall be deposited with the Sec- retary-General of the Council. of Europe.

2. The Convention shall enter into force three months after the date of the deposit of the third instrument of ratification or acceptance.

3. In respect of a signatory State ratifying or accepting subsequently, the Convention shall come into force three months after the date of the deposit of its instrument of ratifica- tion or acceptance.

Article 30

1. After the entry into force of this Convention, the Committee of Ministers of the Council of Europe may invite any non-member State to accede thereto.

2. Such accession shall be effected by depositing with the Secretary- General of the Council of Europe an instrument of accession which shall take effect three months after the date of its deposit.

viendraient a exclure de leurs rap- ports nmtucls l'application de la présente Convention, conformément aux dispositions du présent article, adresseront a cet effet une notifica— tion au Secrétaire General du Conseil de YEurope.

Article 28

Le Comité Européen pour les Problemes Criminels du Conseil de l'Europe suivra l'exécution de la présente Convention et t'acilitera autant que de hesoin le reglement amiable de toute difficulte' a laquelle l'exécution de la Convention donne- rait lieu.

Article 29

1. La présente Convention est ouvertc a la signature des Etats membres du Conseil de l'Europe. Elle sera ratifiée ou acceptée. Les instru- ments de ratification ou d*accepta— tion seront déposés pres le Secrétaire Général du Conseil de l'Europe.

2. La Convention entrera en vi— gueur trois mois aprés la date du dépöt du troisieme instrument de ra- tification ou d*acceptation.

3. Elle entrera en vigueur å Pégard de tout Etat signataire qui la rati- fiera ou l'acceptera ulterieurcmcnt, trois mois apres la date du depöt de son instrument de ratification ou d'acceptation.

A rticle 30

1. Apres l'entrée en vigueur de la présente Convention, le Comité des Ministres du Conseil de l'Europe pourra inviter tout Etat non membre du Conseil å adhérer a la présente Convention.

2. L'adhésion s*effectucra par le dépöt, pres le Secrétaire Général du Conseil de l'Europe, dlun instrument (I”adhésion qui prendra effet trois mois apres la date de son dépöt.

Prop. 1971: 114

enligt bestämmelserna i denna arti- kel utesluter sina inbördes förbin- delser från denna konvention, skall underrätta Europarådets generalsek- reterare härom.

A rtikel 28

Europarådets kommitté för brotts- lighetsfrägor skall hållas underrät- tad om tillämpningen av denna kon- vention och skall göra vad som be- hövs för att underlätta en vänskaplig lösning av varje svårighet, som kan uppstå vid tillämpningen.

A rtikel 29

1. Denna konvention är öppen för undertecknande av Europarådets medlemsstater. Den skall ratificeras eller godkännas. Instrument rörande ratifikation eller godkännande skall deponeras hos Europarådets general- sekreterare.

2. Konventionen träder i kraft tre månader efter den dag då det tredje ratifikations- eller godkännandein— strumentet deponerades.

3. I förhållande till signatärstat, som därefter ratificerar eller god- känner konventionen, träder den i kraft tre månader efter den dag då dess ratifikations- eller godkännan— deinstrument deponerades.

A rtikel 30

1. Sedan denna konvention trätt i kraft, kan Europarådets minister- kommitté inbjuda stat, som ej är medlem av rådet, att ansluta sig till konventionen.

2. Anslutning sker genom att an- slutningsinstrument deponeras hos Europarådets generalsekreterare och träder i kraft tre månader efter da— gen för deponeringen.

Prop. 1971: 114

Article 31

1. Any Contracting Party may, at the time of signature or when de- positing its instrument of ratifica— tion, acceptance or accession, specify the territory or territories to which this Convention shall apply.

2. Any Contracting Party may, when depositing its instrument of ratification, acceptance 0' accession or at any later date, by declaration addressed to the Secretary-General of the Council of Europe, extend this Convention to any other territory or territories specified in the declara- tion and for whose international re- lations it is responsible or on whose behalf it is authorised to give under- takings.

3. Any declaration made in pursu- ance of the precedin g paragraph may, in respect of any territory mentioned in such declaration, be withdrawn according to the procedure laid down in Article 33 of this Convention.

Article 3.9

1. Any Contracting Party may, at the time of signature or when de- positing its instrument of ratifica— tion, acceptance or accession, declare that it avails itself of one or more of the reservations provided for in Annex II to this Convention.

2. Any Contracting Party may wholly or partly withdraw & reserva- tion it has made in accordance with the foregoing paragraph hy means of a declaration addressed to the Secretary—General of the Council of Europe, which shall become effective as from the date of its receipt.

3. A Contracting Party which has made a reservation in respect of any provision of this Convention may not claim the application of that provi- sion by any other Party; it may, however, if its reservation is partial or conditional, claim the application

Article 31

1. Toute Partie Contractante peut, au moment de la signature ou au moment du dépöt de son instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhésion, designer le ou les ter- ritoires auxquels s'appliquera la présente Convention.

2. Toute Partie Contractante peut, au moment du dépöt de son instru- ment de 'atification, d'acceptation ou d'adhésion, ou å tout autre moment par la suite, étendre l'application de la présente Convention, par declara— tion adressée au Secrétaire General du Conseil de l'Europe, å tout autre territoire désigné dans la déclaration et dont Elle assure les relations in- ternationales ou pour lequel Elle est habilitée å stipuler.

3. Toute declaration faite en vcrtu du paragraphe précédent pou rra étre retirée, en ce qui concerne tout ter- ritoire désigné dans cette déclaration. aux conditions prévues par Particle 33 de la présente Convention.

Article 32

1. Toute Partie Contractante peut. au moment de la signature on an moment du dépöt de son instrument de ratification, d'acceptation ou diadhésion, déclarer faire usage de l'une ou plusieurs reserves figurant å l'annexc II år la présente Conven- tion. '

2. Toute Partie Contractante peut retirer en tout ou en partie une ré- serve formulée par Elle en vertu du paragraphe précédent, au moycn d*une declaration adressée au Secré- taire Général du Conseil de I'Europe et qui prendra effet å la date de sa réception.

3. La Partie Contractante qui a formulé une réserve au sujet dlune disposition de la présente Convention ne peut prétendre å l'application de cette disposition par une autre Partie; toutefois, Elle peut, si la ré- serve est partielte ou conditionnelte,

Prop. 1971: 114

Artikel 31

1. Fördragsslutande stat kan vid undertecknandet eller vid depone- ringen av instrument rörande ratifi- kation, godkännande eller anslutning närmare ange det eller de områden beträffande vilka konventionen skall tillämpas.

2. Fördragsslutamle stat kan vid deponeringen av instrument rörande ratifikation, godkännande eller an- slutning eller vid vilken som helst senare tidpunkt genom förklaring till Europarådets generalsekreterare utsträcka konventionens tillän'ipning till annat område som anges i förkla- ringen och för vars internationella förbindelser staten svarar eller för vilket den äger sluta avtal.

3. Förklaring som avgivits enligt föregående punkt kan beträffande varje i förklaringen angivet område återtagas i den ordning som föreskri- ves i artikel 33 i denna konvention.

Artikel 32

1. Fördragsslutande stat kan vid umjlertecknandet eller vid depone- ringen av instrument rörande ratifi— kation, godkännande eller anslutning förklara att den begagnar sig av en eller flera av de möjligheter till för— behåll som anges i bilaga [I till kon- ventionen.

2. Förc'tragsslutande stat kan helt eller delvis återtaga ett förbehåll som gjorts enligt föregående punkt ge— nom meddelande till Europarådets generalsekreterare vilket träder i kraft från den dag det har mottagits.

3. Fördragsslutande stat, som gjort förbehåll i fråga om någon bestäm- melse i konventionen, kan ej kräva av annan fördragsslutande stat att denna bestämmelse skall tillämpas. Staten kan dock, om förbehållet är partiellt eller villkorligt, kräva att

Prop. 1971: 114

of that provision in so far as it has itself accepted it.

4. Any Contracting Party may, on signing the present Convention or on depositing its instrument of ratifica- tion, acceptance or accession, notify the Secretary-General of the Council of Europe that it considers ratifica- tion, acceptance or accession as entailing an obligation, in interna— tional law, to introduce into muni- cipal law measures to implement the said Convention.

Article 33

1. This Convention shall remain in force indefinitely.

2. Any Contracting Party may, in so far as it is concerned, denounce this Convention by means of a noti- fication addressed to the Secretary- Gcneral of the Council of Europe.

3. Such dcnunciation shall take effect six months after the date of receipt by the Secretary-General of such notification.

Article 311-

The Secretary-General of the Council of Europe shall notify the member States of the Council and any State which has acceded to this Convention, of:

(a) any signature; (b) any deposit of an instrument of ratification, acceptance or acces- sion;

(c) any date of entry into force of this Convention in accordance with Article 29 thereof;

(d) any notification or declaration received in pursuance of the provi- sions of paragraph 4 of Article 15, of paragraph 2 of Article 19, of para- graphs 2, 3, 4 and 5 of Article 25, of paragraph 2 of Article 27 and of

prétendre ä l'application de cette dis- position dans la mesure ou Elle l'a acceptée.

4. Toute Partie Contractante pour— ra, au moment de la signature de la présente Convention ou du dépöt de son instrument de ratification, (f*acceptation ou d'adhésion, par notification adressée au Secrétaire Général du Conseil de PEurope, faire eonnaitre qu'Elle considere la ratifi- cation, l'acceptation ou l'adhésion comme entrainant l'obligation, con- formement au droit international, de prendre dans l'ordre interne les dis- positions nécessaires a la mise en oeuvre de la présente Convention.

A rticle 33

1. La présente Convention demen- rera en vigueur sans limitation de durée.

2. Toute Partie Contractante pour- ra, en ce qui la concerne, dénoncer la présente Convention en adres— sant une notification au Secrétaire Général du Conseil de l'Europe.

3. La dénonciation prendra effet six mois apres la date de la réception de la notification par le Secrétaire General.

Article 34

Le Secrétaire Général du Conseil de 1”Europe notifiera aux Etats mem- bres du Conseil et ä tout Etat ayant adhéré å la présente Convention :

(a) toute signature; (b) lc dépöt de tout instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhé- sion;

(c) toute (late d'entrée en vigueur de la présente Convention conformé- ment är son article 29;

(d) toute declaration et notifica- tion reeues en application des dis- positions du paragraphe 4 de l'article 15, du paragraphe 2 de l'article 19, des paragraphes 2, 3, 4 et 5 de Parti- cle 25, du paragraphe 2 de Particle

Prop. 1971: 114

bestämmelsen tillämpas i den mån den själv har godkänt densamma.

4. Fördragsslutande stat kan vid undertecknandet, eller vid depone- ringen av instrument rörande ratifi— kation, godkännande eller anslutning underrätta Europarådets generalsek- reterare att den anser ratifikation, godkännande eller anslutning med- föra folkrättslig förpliktelse att vid- taga erforderliga interua lagstift- ningsåtgärder för konventionens tillämpning.

Artikel 33

1. Denna konvention skall förbli i kraft under obegränsad tid.

2. Fördragsslutande stat kan för sitt vidkommande uppsäga konven- tionen genom underrättelse till Euro- parådets generalsekreterare.

3. Uppsägningen träder i kraft sex månader efter den dag då generalsek- reteraren mottog underrättelsen.

A rtikel ..?/i-

Europarådets generalselu'eterare skall underrätta rådets medlemssta- ter och varje stat, som har anslutit sig till denna konvention, om

(a) undertecknande; (l)) deponering av ratifikations—, godkännande- eller anslutningsin- strument ;

(c) dagar för konventionens ikraftträdande enligt artikel 29;

(d) förklaring eller underrättelse. enligt artikel 15 fjärde punkten, ar- tikel 19 andra punkten, artikel 25 andra, tredje, fjärde eller femte punkten, artikel 27 andra punkten eller artikel 32 fjärde punkten;

Prop. 1971: 114

paragraph 4 of Article 32;

( e) any declaration received in pursuance of the provisions of para- graphs 2 and 3 of Article 31;

(f) any reservation made in pur- suance of the provisions of para- graph 1 of Article 32;

(9) the withdrawal of any reserva— tion carried out in pursuance of the provisions of paragraph 2 of Article 32;

(h) any notification received in pursuance of the provisions of Arti- cle 33, and the date on which denun— ciation takes effect.

Article 35

This Convention and the notifica— tions and declarations authorised thereunder shall apply only to road traffic offences committed after the Convention comes into effect for the Contracting Parties involved.

ln witness whereof the undersign- ed, being duly authorised thereto, have signed this Convention.

Done at Strasbourg this 30th day of November 1964 in English and French, both texts being equally authoritative, in a single copy which shall remain deposited in the ar- chives of the Council of Europe. The Secretary-General of the Council of Europe shall transmit certified copies to each of the signatory and acceding States.

27 el du paragraphe 4 de Particle 32;

(e) toute declaration reeue en ap- plication des dispositions des para- graphes 2 et 3 de Particle 31;

(f) toute réserve formulée en ap- plication des dispositions du para- graphe 1 de Particle 32;

(g) le retrait de toute réserve ef- fectuée en application des disposi- tions du paragraphe 2 de Particle 32;

(h) toute notification recuc en ap— plication des dispositions de Particle 33 et la date 51 laquelle la dénoncia- lion prendra effet.

Article 35

La présente Convention et les declarations et notifications qutelle aulorise ne s'appliqueront qu'aux infractions routieres commises pos- terieurelnent är son entrée en vigueur entre les Parties Contractantes in- téressées.

En foi de quoi, les soussignés, du- ment autorisés å cet effet, ont signé la présente Convention.

Fait å Strasbourg, le 30 novembrc 1964 en franeais et en anglais, les deux texles faisant également foi, en un seul exemplaire qui sera de'posé dans les archives du Conseil de PEurope. Le Secrétaire Général du Conseil de PEurope en communi- quera copie certifiée conformé å chacun des Etats signataires et adhé- rents.

Prop. 1971: 114

(e) förklaring enligt artikel 31 andra eller tredje punkten;

(f) förbehåll enligt artikel 32 förs— ta punkten;

(g) återtagande av förbehåll en- ligt artikel 32 andra punkten;

(h) underrättelse enligt artikel 33 och dagen, (lå uppsägningen träder i kraft. '

Artikel 35

Denna konvention samt förkla— ringar och underrättelser enligt kon- ventionen skall tillämpas endast på vägtrafikbrott som begås sedan kon- ventionen har trätt i kraft mellan vc- derbörande stater.

Till bekräftelse härav har under- tecknade, därtill vederbörligen be- myndigade, underskrivit denna kon- vention.

Som skedde i Strasbourg den 30 november 1964 på engelska och franska, vilka båda texter äger lika vitsord, i ett exemplar, som skall för— varas i Europarådets arkiv. Europa— rådets generalsekreterare skall över- sända bestyrkt avskrift därav till varje stat som undertecknat eller an- slutit sig till konventionen.

Prop. 1971: 114

ANNEX I

Common schedule of road traffic offences

1. Manslaughter or accidental in- jury on the roads.

2. "Hit and run” driving, i.e., the wilful failure to carry out the obliga- tions placed on drivers of vehicles after being involved in a road ac- cident.

3. Driving a vehicle while:

(a) intoxicaled or under the in- fluence of alcohol;

(b) under the influence of drugs or other products having similar ef— fects;

(c) unfit because of excessivc fa- tigue.

4. Driving a motor-vehicle not covered by third-party insurance against damage caused by the use of the vehicle.

5. Failure to comply with a direc- tion given by a policeman in relation to road traffic.

6. Non-compliance with the rules relating to:

(a) speed of vehicles; (b) position and direction of vehicles in motion, meeting of on- coming traffic, overtaking, changes of direction and proceeding over level crossings;

( c) right of way; (d) traffic priority of certain vehicles such as fire-engines, am- bulances and police vehicles;

(e) signs, signals and road mark- ings, in particular ustop” signs;

(f) parking and halting of vehi- cles;

ANNEXE l

Fonds commun d9infractions routiéres

1. Homieide involontaire ou bles- sures involontaires causées dans le domaine de la circulation routicre.

2. ((Délit de fuite », dest-a-dire violation des obligations incombant aux conducteurs de véhicules a la suite d'un accident de la circulation.

3. Conduite d'un véhicule par une personne : (a) en état d'ivresse ou sous l'in- fluence de l'alcool; (b) sous l'influence de stupéfiants ou de produits ayant des effets ana- logues;

(c) inapte par suite d'une fatigue excessive.

4. Conduite d'un véhicule a mo- lcur non convert par une assurance garantissant la responsabilité civile pour les dommages causés aux tiers du fait de l'emploi de cc véhicule. ."). Refus d'obtempérer aux injonc- tions d*un agent de Pautorité con- cernaut la circulation routiére.

6. Inohservalion (les regles con- eernant : (a) la vitesse des véhicules; (b) la place des ve'hicules en mou- vement et le sens de leur marche. le eroisement, le dépassement, le changement de direction et le franel'iissement des passages är ni- veaux; (e) la priorité de passage; (d) le privilege de circulation de ecrtaius véhicules tels que les vé- hicules de lutte contre llincendie, les ambulances, les véhicules de police; (e) l'inobservation des signaux et des marques sur le sol, notamment du signal (f. Stop >>; (f) le stalionneiuent et l'arrét des véhicul es;

Prop. 1.971: 114

BILAGA I

Gemensam förteckning över vägtrafikbrott

1. Vållandc till annans död eller till kroppsskada i samband med väg— trafik.

2. ”Smitning”, dvs. avsiktlig under— låtenhet av fordonsförare att fullgöra de skyldigheter som åvilar honom efter en trafikolycka.

3. Framförande av fordon

(a) i berusat tillstånd eller under alkoholpåverkan ;

(b) under påverkan av narkotika eller andra ämnen med liknande verkningar ;

(e) i tillstånd av svår trötthet.

4. Framförande av n'lotorl'ordon för vilket ej finnes ansvarighctsför- säkring för skada som kan uppkom- ma vid brukande av fordonet.

5. Underlåtenhet att följa polis- mans anvisningar rörande vägtrafi- ken.

6. Överträdelse av bestämmelser om

(a) fordons hastighet; (h) fordons plats på vägen under färd, fordons färdriktning, möte med eller omkörning av annat fordon, ändring av färdriktning eller passe- rande av järnvägskorsning;

(cf) förkörsrätt: (d) rätt till fri väg för vissa for- don såsom brandbilar, ambulanser och polisbilar;

(e) vägu'iärke, signal eller körba- nemarkering, särskilt ”stol.)1.)"-lec- ken;

(f) parkering eller stannande av fordon;

Prop. 1971: 114

(g) access of vehicles or classes of vehicles to certain roads, (for ex- ample, on account of their weight or dimensions) ;

('h) safety devices for vehicles and loads;

('i) marking descriptive (signal- isation) of vehicles and loads;

(j.) lighting of vehicles and use of lamps;

(lc) load and capacity of vehicles;

( l) registration of vehicles, reg- istration plates and nationality plates.

7. Driving without a valid licenee.

(g) Pacces des véhicules en de catégories de véhicules å certaines voies, notamment en raison de leur poids ou de leurs dimensions;

(I)) l'équipement de séeuritc' des véhicules et de leur chargement;

(i) la signalisation des véhicules et de leur chargement;

(j) l'éclairage des l'usage des feux;

(k) la charge et la capacité des vehieules;

('I) Pilumatrieulation des véhicu- les, la plaque (Pimmatrieulation et lc signe distinclif de nationalité.

7. De'faut d'habilitation légale du conducteur.

véhicules et

Prop. 1971: 1.14

(g) fordons eller särskild for- donstyps tillträde till vissa vägar, t. ex. på grund av fordonets vikt eller storlek;

(11) säkerhetsanordningar för for— don eller last;

(i) märkning av fordon eller last;

(j) fordonsbelysning och dess an— vändning; (k) fordons last eller lastförmåga;

(lf) fordons registrering, registre- ringsskyltar eller nationalitetsbeteck- ning.

7. Körning utan giltigt körkort.

Prop. 1971: 114

ANNEX II

1. Any Contracting Party may declare that it reserves the right:

(a) not to accept Section III or to accept it only in respect of certain classes of peualties or enforcement measures;

(b) not to accept Article (') or to accept only certain provisions of this Article.

2. Any Contracting Party may declare that for reasons arising out of its constitutional law, it can ac- cept requests for proceedings only in cases specified in its municipal law.

ANNEXE II

1. Chaeune des Parties Contrac- tantes peut (lectarer qu'Elle se ré— serve de faire connaitre : (a). qu'Elle n'accepte pas le titre lIl ou qu'Elle l'accepte seulement en ee qui concerne certaines categories de sanctions ou de mesures d'exé— cution; (l)) qu'Ellc n,acceptc pas lfartiete 6 ou tiElle n'cn aecepte que cer- taines dispositions.

2. Chaeunc des Parties Contrac— tantes peut déclarer que, pour des raisons (l'ordre constitutionncl, Elle. ue peut accueillir des demandes de poursuites que dans les cas qui seront préeisés dans sa toi interne.

Prop. 1971: 114

BlLAGA Il

1. Fördragsslutande stat kan för- klara att den förbehåller sig rätten:

(a) att ej godtaga del lll eller att godtaga denna det endast beträffan- de vissa slag av påföljder eller verk- ställighetsåtgärder;

(l)) att ej godtaga artikel 6 eller att endast godtaga vissa bestämmel— ser i denna artikel.

2. Fördragsslutzmde stat kan för- klara att den av konstitutionella skäl kan godtaga framställning om lagfö- ring endast i de fall som anges i dess interna lagstiftning.

Prop. 1971: 114 114

Förslag till L 3 g

om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket

1 's" Lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott gäller även i fråga om gärning som har begåtts utom riket.

2 & Bestämmelse om straff för överträdelse av

1. sådan föreskrift i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring å motorfordon som avser förbud mot brukande av motorfordon utan föreskriven försäk- ring,

2. föreskrift i vägtrafikförordningen (1951: 648) eller föreskrift som Kungl. Maj:t eller myndighet meddelat med stöd av samma förordning eller

3. föreskrift i förordningen (1960: 134) om mopeder tillämpas även i fråga om gärning varigenom någon utom riket har åsido- satt sådan föreskrift i gärningslandet som reglerar motsvarande förhållande.

3 5 Till böter, högst femhundra kronor, dömes den som, utan att kunna ådömas ansvar enligt straffbestämmelse som avses i 1 eller 2 g, i Danmark, Finland, Island eller Norge överträder där gällande föreskrift om

1. förbud mot framförande av motorfordon utan ansvarighetsförsäkring för skada, som kan uppkomma vid brukande av fordonet,

2. skyldighet att följa polismans anvisningar i trafiken,

3. fordons hastighet,

4. fordons plats på vägen under färd, färdriktning, möte med eller om- körning av andra fordon, ändring av färdriktning eller passerande av järn- vägskorsning,

5. förkörsrätt, (3. skyldighet att bereda fri väg för utryckningsfordon,

7. skyldighet att följa anvisning som ges genom anslag, vägmärke eller signal,

8. parkering och stannande av fordon,

0. förbud mot användning av fordon eller särskild fordonstyp på vissa vagar,

10. säkerhetsanordningar för fordon och last, 11. märkning av fordon och last, 12. fordonsbelysning och dess användning, 13. fordons last och lastförmåga,

14. fordons registrering, registreringsskyltar och nationalitetsbeteckning.

Prop. 1971: 114 115

4 5 Efter överenskommelse med annan främmande stat än Danmark, Fin- land, Island eller Norge kan Konungen förordna att 3 5 skall äga motsva- rande tillämpning i fråga om gärning som begås i den staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Prop. 1971: 1.14

Förslag till L a g

om ändring i brottsbalken

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 Kap. 5 &

Åtal för ———————— bemyndigat därtill. Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas allenast efter för- ordnande som i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas, om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller nå- gon som tillhörde besättningen å så- dant fartyg eller av krigsman å om- råde där avdelning av krigsmakten befann sig eller ock av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medbor- gare mot svenskt intresse.

Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas allenast efter för— ordnande som i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas, om brottet förövats

1. å svenskt fartyg eller luftfar— tyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättning- en å sådant fartyg

2. av krigsman å område där av- delning av krigsmakten befann sig

3. i Danmark, Finland, Island el- ler Norge eller & fartyg eller luftfar- tyg i reguljär trafik mellan dessa länder eller

4. av svensk, dansk, finsk, is- ländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.

35 Kap.

:) Har någon begått brott, som i 1 5 3, 4 eller 5 sägs, och har han inom tid som där avses ånyo förövat brott varå fängelse över två år kan följa, skola de i I 5 omförmälda tiderna för ådömande av påföljd i fråga om båda brotten räknas från det sena- re. Vad nu sagts skall äga motsva- rande tillämpning, om den brottslige begår ytterligare brott varå fängelse över två år kan följa.

å

(Paragrafen upphävs.)

Prop. 1971: 11.4

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

85

Ådömt fängelse bortfaller, om do- men ej börjat verkställas innan tid som nedan sägs förflutit från det domen Yann laga kraft:

1. fem år, om fängelse på kortare tid än sex månader ådömts,

2. tio år, om fängelse i sex må- nader eller på längre tid, men icke över två år ådömts,

8. femton år, om fängelse på längre tid än två år men icke ("')ver åtta år ådömts,

Ådömt fängelse bortfaller, om do- men ej börjat verkställas innan tid. som nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:

1. fem år, om fängelse ej över ett är ådömts,

2. tio år, om fängelse på längre tid än ett år men icke över fyra år ådömts,

3. femton år, om fängelse på läng- re tid än fyra år men icke över åtta år ådömts,

4- t11150 år, ——————— år ådömts, 5. trettio år, ——————— livstid ådömts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Prop. 1971: 114 118

Bilaga & (Trafikmålskommitténs förslag)

Förslag till L 3 g om ändrad'lydelse av 35 kap. 6 & brottsbalken

Härigenom förordnas, att 35 kap. 6 5 brottsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

35 Kap. 6 5 I intet fall må påföljd ådömas se- Påföljd må i intet fall ådömas se— dan trettio år eller, om å brottet icke dan det från dag som i /1- $ sägs för- kan följa fängelse över två är, sedan flutit femton år förflutit från dag som i 1. fem år, om ä broltel ej kan ll-åsägs. följa svårare straff än böter, dock

ej normerade böter;

2. femton år, om & brottet kan följa normerade böter, eller om & brottet i annat fall än i 1 sägs icke kan följa fängelse över två år;

3. trettio år i övriga fall.

Denna lag träder i kraft den

Prop. 1971: 114 ' 119

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 26 april 1971.

Närvarande: justitierådet BRUNNBERG, regeringsrådet HJERN, justi- tierådet BERGSTEN, justitierådet GYLLENSVÄRD.

Enligt lagrådet den 23 april 1971. tillhandakommet utdrag av proto- koll över justiticärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten. Hertigen av Halland, i statsrådet den 16 april 1971, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättade för- slag till 1) lag om straff för trafikbrar! som begälls Utomlands och 2) lag om ändring i brottsbalken .

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll. hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Karin Ringberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet: Ingrid Hellström

Prop. 1971: 114 130

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 30 april 1971.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP- LING, SVEN-ERIC NILSSON, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LlDBOÄl, CARLS- SON, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge— mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till

1.) lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, 2) lag om ändring i brottsbalken . Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och anför.

Vid remissen av lagförslagen förordade jag att Sverige tillträder den i Strasbourg den 30 november 1964 avslutade europeiska l-:onx-'entionen om straff för vägtrafikbrott. Vidare förordade jag att vid ratifikation bör göras förbehåll i fråga om art. 6 och del lll samt avges förklaring enligt artiklarna 15.4, 19.2 och 27.2.

Jag hemställer under framhållande att hinder inte föreligger mot att ärendet behandlas först under riksdagens höstsession att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

dels antaga lagförslagen,

dels godkänna den europeiska konventionen om straff för vägtrafik- brott i enlighet med vad jag förordat i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm- mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro- position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Prop. 1971: 114 121