Prop. 1975/76:211

om samordnad sysselsättnings- och reginalpolitik

Prop.l975/76:211 Regeringens proposition

1975/76: 211

om samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik,

beslutad den 13 maj 1976.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de åtgärder och de ändamål som framgår av fö- redragandens hemställan

På regeringens vägnar

G. E. STRÄNG INGEMUND BENGTSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av sysselsättningsutredningens och länsplaneringens material samt regeringens ställningstaganden i 1976 års reviderade finansplan läggs förslag fram om principerna för den framtida sysselsättnings- och regio- nalpolitiken.

Sysselsättningen har ökat snabbt under senare år. Ökningen har tack vare de regionalpolitiska insatserna blivit jämnt fördelad mellan landets olika delar. Den kraftiga befolkningsminskningen i skogslänen har hejdats och vänts till ökning. Den tidigare snabba befolkningsökningen i storstadsom- rådena har blivit mera balanserad.

Sysselsättningspolitiken bör. framhålls det, vara att medverka till att undanröja hinder för förvärvsarbete och att öka antalet arbetstillfällen så att arbete kan erbjudas alla som vill delta i arbetslivet. Detta innefattar en strävan att var och en skall ges möjlighet att delta i arbetslivet efter sin förmåga. Det förutsätter vidare att jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet kan åstadkommas. att trygghet i anställningen kan skapas och att regional balans kan uppnås. För detta behövs insatser över ett brett tält.

Arbetsförmedlingen upprustas f. n. i fråga om personal organisation och teknik. Beslut har redan fattats om att ta ytterligare steg.

Förslag läggs fram om ett nytt bidragssystem för halvskyddat arbete. Det nuvarande bidraget på 40% av den direkta lönen ersätts med ett bidrag på 75 % på total lönekostnad under första anställningsåret. En avtrappning av bidraget sker därefter. Särskilda insatser föreslås för ungdomar med svåra handikapp. Bidrag kan lämnas under det första året med 90 % av den totala lönekostnaden och under följande år med 50 %.

Särskilda insatser bör göras för de ungdomar som möter svårigheter på

Prop. l975/76:2|1

IQ

arbetsmarknaden. Förändringar bör göras såväl inom utbildningen som i arbetslivet och i kontakten mellan skolan och arbetslivet. Utbildningens uppläggning och dimensionering föreslås förändrad så att ungdomarnas möj- ligheter på arbetsmarknaden förbättras. Fr.o.m. budgetåret 1977/78 till- kommer de s.k. planeringsråden. som har till uppgift bl.a. att följa si- tuationen för de ungdomar som lämnar skolan. På initiativ av sysselsätt- ningsutredningcn bedrivs försöksverksamhet med intensifierad arbetsför- medling för ungdomar i 19 orter. På grundval av den nu pågående verk- samheten bör metoder kunna utarbetas för arbetsförmedlingarnas verksam- het i hela Iandet. Starka skäl talar också för att arbetsförmedlingsinsatserna för ungdomar bör prioriteras. Syftet med åtgärderna är att alla ungdomar som slutar skolan skall erbjudas arbete. praktik eller utbildning.

Länsstyrelserna föreslås få i uppdrag att analysera brister i de lokala ar- betsmarknaderna. Ett sådant underlag behövs såväl för trafikplaneringen som för en kommunal sysselsättningsplanering. Möjligheterna bör prövas att i byggnadslagstiftningen införa regler om att sysselsättningsfrågorna äg- nas uppmärksamhet i bebyggelseplaneringen.

Rcsmöjligheterna mellan bostäder och arbete bör förbättras. De kollektiva transporterna bör spela en ökad roll för arbetsresorna. Jämställdhetsdele- gationen överväger att initiera försöksverksamhet med förbättrade resmöj- ligheter till arbetsplatserna.

I propositionen redovisas åtgärder som syftar till att åstadkomma indu- striell expansion och tryggad sysselsättning. Det samspel som under senare år har vuxit fram mellan industri- och regionalpolitiken bör vidareutvecklas. De lokaliseringspolitiska medlen kommer att utredas.

] propositionen redovisas den överenskommelse som regeringen har träffat med Sveriges industriförbund om samråd i lokaliseringsfrågor. Syftet med samrådet skall vara att skapa förutsättningar för att regionalpolitiska syn- punkter beaktas på ett tidigt stadium i industrins investeringsplanering. Sys- temet med lokaliseringspåverkan föreslås bli fullföljt på länsplanet.

Överläggningar kommer att tas upp med kooperationen om liknande överenskommelser.

Åtgärderna för att bekämpa arbetslöshet vid konjunkturavmattning har byggts ut under senare är. Tack vare dessa åtgärder har arbetslösheten på den svenska arbetsmarknaden kunnat hållas på en mycket låg nivå samtidigt som antalet sysselsatta kontinuerligt har kunnat ökas. De principer som därvid har prövats bör ligga fast och vidareutvecklas. Hög beredskap bör upprätthållas inför kommande konjunkturavmattningar.

För att behoven när det gäller sjuk- och hälsovård. social omvårdnad. utbildning m. m. skall kunna tillgodoses kommer det att krävas betydande resurser under de närmaste åren. Beslut om utbyggnad av samhällsservicen kommer fortlöpande att fattas av kommuner. landsting. regering och riksdag. Utgångspunkten är därvid de föreliggande verksamhetsplanerna. Strävan bör vara att vidga verksamheten i riktning mot att tillgodose de faktiskt

Prop. 1975/76:211 3

föreliggande behoven. Angelägna reformer och standardtörbättringar måste därvid förverkligas i den takt som de samlade resurserna medger.

Målet för serviceförsörjningen, som det formulerades år 1972. bör ligga fast. Särskilda stödjepunkter för lokal service i kommuner inom inre stöd- området med stor yta bör utses. Ortsplancn kompletteras därför genom att 20 orter i inre stödområdet och två orter på Gotland utses till kommun- delscentra. Vidare föreslås vissa förändringar i storstadsområdena. Avgräns- ningen av storstadsområdena i ortsplanen avvecklas. Nynäshamn och Sö- dertälje i Stockholms län och Stenungsund i Göteborgs och Bohus län föreslås bli regionala centra.

Länsstyrelserna föreslås ägna ökad uppmärksamhet åt förhållandena i kommuner som ligger isolerat i förhållande till större och mera väldiffe- rentierade arbetsmarknader.

Förslag till ramari form av befolkningstal för planeringen av verksamheter i länen läggs fram för år 1985.

Särskilda anvisningar kommer att utarbetas när det gäller att fullfölja länsplaneringen.

Förslag läggs fram om en samordnad sysselsättningsplanering. Syssel- sättningsutredningen kommer att få i uppdrag att bedriva försöksverksamhet med lokal sysselsättningsplanering. Överläggningar kommer att tas upp med företrädare för kommunerna för att vidareutveckla det samarbete som redan har påbörjats kring kommunala insatser för sysselsättningen.

Förslag läggs också fram om länsplaneringens framtida utformning. Den bör i fortsättningen bedrivas så att en årlig översyn och aktualisering kan Ske. Fullständiga länsplaneringsomgångar bör som hittills genomföras unge- fär vart femte år. En avstämning bör göras under planeringsperioden.

När det gäller sysselsättningsplaneringen på länsnivå anges ansvars- och samarbetsområden för länsstyrelser och länsarbetsnämnder.

[ propositionen redovisas slutligen de aktuella forskningsprogrammen kring regional- och sysselsättningspolitiska frågor.

Prop. 1975/76:21] 4

Utdrag ARBETSMARKNADSDl'jPARTf—I M |:" NTE'I" PRO'I'OKO LL vid rcgcringssantmanträde 1976-05-13

Närvarande: statsrådet Sträng. ordförande och Andersson. Johansson. Asp- ling. Lundkvist. Geijer. Bengtsson. Carlsson. Feldt. Sigurdsen, Gustafsson. Zackrisson. Leijon. Hjelm-Wallén. Peterson.

Föredragande: statsrådet Bengtsson

Proposition om samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

1. Inledning

Genom beslut den 22 mars 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla sakkunnigalmed uppgift att ut- reda den långsiktiga sysselsättningspolitiken. Utredningen (A 1974z02) har antagit namnet sysselsättningsutredningen. Utredningen har avlämnat ett delbetänkande (SOU 1975190) Arbete åt alla. Till betänkandet har fogats reservationer av ledamöterna Karl-Olof Faxén. Ingemar Eliasson. Bertil af Ugglas. Lars Werner och Nils Åsling samt ett särskilt yttrande av ledamoten Ingemar Eliasson.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefälhavaren (ÖB). socialstyrelsen. postverket. televerkel. statens järnvägar (SJ). statens vägverk. sjöfartsverket. luftfartsverket. statskontoret. statistiska centralby- rån (SCB). riksrevisionsverket (RRV). konjunkturinstitutet. statens perso- nalmänd (SPN). skolöverstyrelsen (SÖ). lantbruksstyrelsen. skogsstyrelsen. statens naturvårdsverk. överstyrelsen för ekonomiskt försvar. arbetsmark- nadsstyrelsen (AMS). arbetarskyddsstyrelsen. statens invandrarverk. bos- tadsstyrelsen. statens planverk. statens industriverk. statens vattenfallsverk.

] Förbundsordföranden Lars Sandberg. riksdagsmännen Arne Pettersson och Mats Hellström. kanslichefen Carin Beckius. riksdagsmännen Nils G. Åsling. Bertil af Ugg- las. Karl-Erik Eriksson och Lars Werner. fil.dr. Rudolf Meidner. utredningschefen Per-Olof Edin. förste ombudsmannen John Östlund. direktörsassistenten Hans San— debring. docenten Karl-Olof Faxén. direktören Sune Eriksson. lörbundsdirektörcn Rune Carlsson. generaldirektören Benil Rehnberg och professorn Gösta Rehn. Från den ljuli 1975 har riksdagsmannen Karl-Erik Eriksson ersatts av kanslichefen Ingemar Eliasson.

Prop. 1975/76:211 5

statens handikappråd. Sveriges Riksbank. Sveriges Exportråd Svenska för- eningen för studie- och yrkesvägledning samtliga länsstyrelser, Stockholm. Norrtälje. Enköping. Eskilstuna. Norrköping. Jönköping. Vetlanda. Ljungby. Västervik. Emmaboda. Gotland. Karlskrona. Hässleholm.Tomelilla. Malmö. Höör. Helsingborg. Halmstad. Kungsbacka. Uddevalla. Göteborg. Borås. Skövde. Gullspång, Karlstad. Arvika. Örebro. Köping. Sala. Borlänge. Avesta. Sandviken.Sundsvall.Kramfors.Östersund.Härjedalen.Skellefteå.Vilhelmi- na. Luleå och Övertorneå kommuner. Dessutom har svar inkommit från Tyre- sö kommun. samtliga landsting. Centerns kvinnoförbund. Centerns ung- domsförbund.Centralorganisationen SACO/SR.decentraliseringsutredning- en. expertgruppen för regional utredningsverksamhet ( ERU'). expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA). Folkpartiets kvin- noförbund. Handikappförbundens centralkommitté. Handelns arbetsgivaror- ganisation. institutet för social forskning (SOFI). kommunalekonomiska ut- redningen. Kooperativa förbundet (KF). Landsorganisationen i Sverige (LO). Landstingsförbundet. Lantbrukarnas riksförbund. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund. nämnden för samhällsinformation. Statsföretag. Svenska ar- betsgivareföreningen (SAF). Svenska handelskammarförbundet. Svenska kommunförbundet. Sveriges elevers centralorganisation (SECO). Sveriges förenade studentkårer (SFS). Sveriges hantverks- och industriorganisation. Sveriges industriförbund. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Sve- riges socialdemokratiska ungdomsförbund. Tjänstemännens centralorgani- sation (TCO) samt Föreningen Sveriges socialchefer. Riksförbundet för ut- vecklingsstörda barn. Teknologorganisationen REFTEC. Företagareför- eningarnas förbund. Svenska Samernas Riksförbund. Genom beslut den 5 juni 1973 uppdrog Kungl. Maj:t åt länsstyrelserna

i samtliga län att genomföra en fortsatt regional utvecklingsplanering — länsplanering 1974. Anvisningarna för verksamheten utfärdades också nämnda dag (Ds ln 197319). Tillägg och ändringari anvisningarna har därefter utfärdats av chefen för dåvarande inrikesdepartemcntet den 27 november 1973 samt av chefen för arbetsmarknadsdepartementet den 7 februari 1974. den 17 september 1974 och den 6 december 1974. Resultaten av länsplanering 1974 redovisades av länsstyrelserna till arbetsmarknadsdepartementet den 15 juni 1975. En samlad utvärdering av länsplanering 1974 har redovisats av arbetsmarknadsdepartementets enhet för regional utvecklingsplanering i rapporten (SOU 1975191) Politik för regional balans.

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av överbefälhavaren (ÖB). socialstyrelsen. postverket. televerket. statens järnvägar (SJ). statens vägverk. sjöfartsverket. luftfartsverket. statskontoret. statistiska centralby- rån (SCB). riksrevisionsverket (RRV). konjunkturinstitutet.. skolöverstyrel- sen (SÖ). lantbruksstyrelsen. skogsstyrelsen. statens naturvårdsverk. över- styrelsen för ekonomiskt försvar. arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). statens invandrarverk. bostadsstyrelsen. Statens planverk. statens industriverk. sta- tens vattenfallsverk. statens handikappråd. Sveriges Riksbank. Sveriges Ex—

Prop. 1975/76:21] 6

portråd. samtliga länsstyrelser. Stockholm. Norrtälje. Enköping. Eskilstuna. Norrköping. Jönköping. Vetlanda. Ljungby. Västervik. Emmaboda. Got- land. Karlskrona. Hässleholm. Tomelilla. Malmö. Höör. Helsingborg. Halm- stad. Kungsbacka. Uddevalla. Göteborg. Borås. Skövde. Gullspång. Karlstad. Arvika. Örebro. Köping. Sala. Borlänge. Avesta. Sandviken. Sundsvall. Kramfors. Östersund. Härjedalen. Skellefteå. Vilhelmina och Övertorneå kommuner. Dessutom har svar inkommit från Tyresö och Örnsköldsviks kommuner. samtliga landsting. Centerns kvinnoförbund. Centerns ung- domsförbund. Centralorganisationen SACO/SR. decentraliseringsutred- ningen. expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU). Folkpar- tiets ungdomsförbund. institutet för social forskning (SOFI). kommunale- konomiska utredningen. kooperativa förbundet (KF). Landsorganisationen i Sverige (LO). Landstingsförbundet. Lantbrukarnas riksförbund. Nämnden för samhällsinformation. Statsföretag. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). Svenska handelskammarförbundet. Svenska kommunförbundet. Sveriges hantverks- och industriorganisation. Sveriges industriförbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Föreningen Sveriges social— chefer.

I anslutning till min redogörelse för sysselsättningsutredningens betän- kande och för länsplanering 1974 skall jag kortfattat redovisa vissa utred- ningsförslag som har nära samband med de sysselsättnings- och regional- politiska frågorna. Det gäller förslag som har framförts av expertgruppen för regional utredningsverksamhet (SOU 1974:1) Orter i regional samverkan och (Ds A 1975112) Regionalpolitiska studier och vidare förslag från ut- redningen om regionalpolitiska styrmedel (SOU l974z82) Samverkan för re- gional utveckling samt från arbetsgruppen för utredning av vissa praktik- frågor.

2. Sysselsättningsutveckling 2.1 Utvecklingen på arbetsmarknaden (SOU I975:90. kap. 2)

I betänkandet Arbete åt alla analyseras ingående sysselsättningsutveck- lingen under första delen av 1970-talet.

Under den senaste tioårsperioden har antalet sysselsatta ökat med ca 300000 personer. Ökningen faller helt på kvinnorna. Det är i första hand kvinnor med barn som har ökat sin sysselsättningsgrad. Ökningen av den totala sysselsättningen under 1960- och l970-talcn kan helt hänföras till den offentliga sektorn.

Fig. 2.1 visar sysselsättning och övrig verksamhet bland män och kvinnor i åldern 16—64 år. Diagrammen visar antalet sysselsatta fördelade efter bl. a. arbetad tid och frånvarande under mätveckan.

Skillnaden i andelen sysselsatta är stor mellan män och kvinnor. Bland de sysselsatta kvinnorna finns en mycket stor grupp deltidsarbetande. Ar- betslösheten är förhållandevis liten ijämförelse med den stora grupp som

Prop. 1975/76:21] 7

af. ama».

Fig. 2.1 Sysselsättning och övrig verksamhet bland män och kvinnor i åldern 16—64 år 1 965—1 974. Årsgenamsnirr. Källa: AKU

Prop. 1975/76:21] 8

står utanför arbetskraften.

Bland männen i åldern 16—24 år dominerar de heltidsarbetande och de studerande. En stor del upptas också av värnpliktstjänstgöring. Under de senaste åren har andelen studerande minskat kraftigt. Arbetslösheten ökade påtagligt i början av 1970-talet. Sysselsättningsgraden har likväl ökat.

Andelen heltidsarbetande kvinnor i åldern 16—24 år är väsentligt mindre än bland de jämngamla männen. Bland kvinnorna finns det också en stor andel latent arbetssökande. Detta antyder att det i den här gruppen finns en betydande undersysselsättning.

För kvinnor i åldern 25—44 år är skillnaden i förhållande till männen i motsvarande åldersgrupp mycket stor. Endast en ganska liten del av kvin- norna är heltidsarbetande. Grupperna arbetslösa och latent arbetssökande är förhållandevis stora.

Bland män i åldern 45—64 år dominerar de heltidsarbetande men de intagna för vård och övriga "arbetsoförmögna" etc. har ökat påtagligt under 1970- talet. Bland män i dessa åldrar kan finnas viss "potentiell arbetskraft".

Bland kvinnor i åldern 45—64 år heltidsarbetar en mycket liten andel. Förhållandevis få är överhuvudtaget sysselsatta. Trots detta utgör både de arbetslösa och de lantent arbetssökande en mindre andel här än bland de yngre kvinnorna. Också bland kvinnorna i denna åldersgrupp kan finnas en stor grupp som kan komma att efterfråga arbete.

När det gäller åldersgruppen 45—64 år (både män och kvinnor) kan det finnas skäl att påpeka att förhållandena skiljer sig väsentligt mellan åldrarna 55—64 år och 45—54 år. Inte minst när det gäller de äldsta kvinnorna tyder mycket på att de inte kommer att söka sig ut på arbetsmarknaden utan mycket stora aktiveringsinsatser.

Andelen män i åldern 65—74 år. som förvärvsarbetar har minskat mycket kraftigt under senare år medan andelen arbetande i eget hushåll. arbets- oförmögna och övriga har ökat. Det finns också en viss registrerbar grupp latent arbetssökande. Det är uppenbart att det i denna grupp kan finnas många som både kan och vill arbeta. Andelen förvärvsarbetande bland kvin- norna i åldern 65—74 år är mycket liten. De nya pensionsbestämmelserna som gör det möjligt att ta ut deltidspension mellan 60 och 70 år kan komma att påverka utvecklingen av förvärvsfrekvensen bland de äldre. Andelen förvärvsarbetande kan komma att minska mindre snabbt i fortsättningen.

Sysselsättningsgraden för män över 45 år har minskat. De gifta männens sysselsättningsgrad har emellertid förändrats mycket litet med undantag för den äldsta åldergmppen. I åldrarna över 45 år har emellertid andelen sysselsatta ej gifta män. sjunkit snabbt under perioden 1965—1974 med 4—5 procentenheter i åldrarna 45—54 år och nära 10 procentenheter i åldersgruppen 55—64 år.

Fig. 2.2 visar förändringen av antalet personer i arbetskraften fördelat på befolkningsförändring och relativa arbetskraftstal. Under femårsperioden 1965—1970 ökade arbetskraften med 176 000 personer. Närmare tre fjärde- delar av denna ökning föll på befolkii'ingsförändringen och huvuddelen av

Prop. 1975/76:211 9

.. . ökning p.g.a. . okning 119-31. __ . förändring av befolkningsforandrlng ar'betskraftstalen

Fig. 2.2 Ökning av antalet personer i arbetskraften 1965—1970, 1970—19744/5rde/ad på jörändring av befolkning och relativa arbetskraftstal.

denna bestod i sin tur av nettoinvandring. Under fyraårsperioden 1970—1974 var förhållandet helt förändrat. Av en ökning med 124 000 personer svarade befolkningsförändringarna bara för drygt 10 % och nettoinvandringen var närmast försumbar. Förändringar i de relativa arbetskraftstalen svarade för 90 % av ökningen.

Ökningen av de relativa arbetskraftstalen faller för bägge perioderna helt på den kvinnliga arbetskraften. medan männens sysselsättningsgrad har minskat under perioden.

2.2. Arbetskraften — alternativa kalkyler (SOU 1975:90. kap. 4) 2.2.1 Den potentiella arbetskraften — nägra räkneexempe/

I sysselsättningsutredningen diskuteras omfattningen av den potentiella arbetskraften i anslutning till ett antal räkneexempel.

Om man antar att kvinnorna skulle ha samma sysselsättningsgrad som männen år 1975 skulle antalet sysselsatta kvinnor behöva ökas med knappt 600000. Enligt SCB:s prognos sker en viss utjämning fram till år 1980. Ytterligare knappt 400 000 kvinnor skulle dock behöva sysselsättas för att

Prop. 1975/76:21] 10

nå fullständig utjämning. Om man förutsätter att männens sysselsättnings- grad i åldersgrupperna över 45 år skulle vara densamma år 1980 som t. ex. år 1970. så skulle arbetskraftsresurserna bli större —ytterligare ca 80 000 per- soner. Drygt hälften av dessa skulle vara 65—74 år.

Ett annat sätt att exemplifiera de potentiella arbetskraftsresursernas stor- leksordning och fördelning är att utgå ifrån förvärvsfrekvenserna i Stock— holms och Jönköpings län för kvinnor resp. män och anta att alla kommuner i landet skall uppnå dessa sysselsättningsgrader. Beräkningarna har gjorts med utgångspunkt från länsplaneringens prognoser för utveckling av sysselsättningen mellan åren 1970 och 1980. Det måste kraftigt under- strykas att en beräkning av denna typ inte ger en fullständig bild av den potentiella arbetskraften eftersom den inte på något sätt beaktar att det finns stora arbetskraftsresurser också bland de kvinnor i Stockholm som står utanför arbetskraften.

Fördelningen på ålder och kön framgår av fig. 2.3.

(det i'r'amazrå'r' ,25—44år 45—64 år

Fig. 2.3 De potentiella arbetsquftsti/lgängarna år 1980 (] OOO-tal), beräknade med ut— gångspunkt/rån regional utjämning av sysse/sättningsfrekvenserna;förde/ning efter ålder och kön.

Prop. 1975/76:21]

Fig. 2.4 Potentiella arbetskraftstillgängar i skilda län. Staplarnasförsta tväfältfrän vän- ster räknat visar hur mänga/ler som skulle,/'örvärvsarbeta i de skilda länen om männen resp. kvinnorna i alla landets kommuner skulle arbeta isamma utsträckning som i de delar av landet där sysselsättningsgraden nu ligger högst —för männens del Jönköpings län och för kvinnornas del Stockholms län. Det tredje fältet visar vad en ytterligare höjning av kvin- nornas sysselsättningsgrad upp till männens niva" skulle betyda antal sysselsatta.

Den regionala fördelningen av den potentiella arbetskraften framgår av fig. 2.4.

För männens del rör det sig i flertalet län om tämligen små tal både i antal och i procent. Betydande antal finns dock som framgår av figuren

Prop. 1975/76:21] 12

i de tre storstadslänen och även i de fyra nordligaste länen.

Som framgår av figuren finns de största potentiella arbetskraftstillgångarna bland kvinnorna. Samtliga län kan här visa upp betydande tal både i antal och i procent. Också på kvinnosidan väger storstadslänen tungt om man ser till antalet personer. Ser man däremot till de relativa talen finns som synes den största arbetskraftspotentialen i norrlandslänen samt i Värmlands och Kopparbergs län.

I fig. 2.5 och 2.6 har summeringar av de potentiella arbetskraftstillgångarna också gjorts på de ortstyper som används i den regionalpolitiska planeringen, och på de delar av landet som tillhör inre resp. yttre stödområdet och övriga landet.

Fig. 2.5 Potentiella arbetskra/tstillgängar i kommuner inom skilda ortstyper. Beräknade på samma sätt som för länen iI/ig. 2.4.

Fig. 2.6 Potentiella arbetskra/istillgängar i kommuner belägna i inre stödområdet, yttre stödområdet resp. i övriga riket. Beräknade på samma sätt som./ör länen i jig. 2.4.

Prop. 1975/76:211 13

2.2.2. Viljan att ta förvärvsarbete

I 'en tilläggsundersökning i anslutning till arbetskraftsundersökningarna i mars—april 1975 har frågor ställts till icke sysselsatta personer om deras vilja och förmåga att förvärvsarbeta. Sysselsättningsutredningen konstaterar i detta sammanhang att kvinnor i åldern 25—44 år är en stor grupp bland dem som vill ha arbete omedelbart. inom 6 månader eller senare. De uppgår sammanlagt till 183 000 personer. Nära två tredjedelar vill ha arbete senare än efter 6 månader, 80 % av dessa kvinnor bor utanför skogslänen. Som framgår av fig. 2.7 dominerar hushållsarbete och barntillsyn som förvärs— hinder bland dem som vill ha arbete senare än inom 6 månader.

[:l 45-444. _44-444.

Fig. 2. 7 HuvudsakligaA/ötvä/yshinderjör ej sysselsatta kvinnor i åldern 25—44 är, som vill förvärvsarbeta inom 6 månader eller senare.

Kvinnorna i åldersgruppen 45—64 år är i de tidigare återgivna räkneex- emplen den största gruppen i den potentiella arbetskraften. I denna un- dersökning utgör de emellertid en förhållandevis liten grupp (ca 70 000),

Bland de personer som arbetar deltid — i huvudsak kvinnor — finns en stor grupp som skulle vilja arbeta längre tid. Det finns emellertid en betydligt större grupp bland de förvärvsarbetande (enligt levnadsnivåundersökningen fyra gånger så stor) som skulle vilja arbeta mindre tid även om förutsätt- ningen var att lönen minskade i motsvarande grad.

Av de som vill förvärvsarbeta önskar mer än 80 % av männen heltid mot ca 15 % av de gifta kvinnorna. Det är särskilt markant att de äldre

Prop. 1975/76:211 14

kvinnorna vill ha deltid. Endast knappt en tredjedel av de kvinnor som vill ha deltid uppgeratt de skulle vilja lörvärvsarbeta om endast heltidsarbcte fanns tillgängligt.

Ytterligare en betydelsefull potentiell arbetskraft som uppmärksammats är pensionärerna. Denna grupp komnter att i framtiden växa ganska snabbt. Den kommer också att omfatta åtskilliga personer i åldrarna 60—65 år när flexibel pensionsålder och möjlighet till delpension genomförts den 1 juli 1976. Kraven från denna grupp — liksom från flera andra — kommer i stor utsträckning att inriktas på deltidsarbete och arbete under delar av året.

Den potentiella arbetskraften och dess förutsättningar måste i stor ut- sträckning få vara styrande för planeringen av nya s_vsselsättningstillfallen — inte minst dess regionala fördelning. Problemen kan emellertid inte lösas enbart genom att anpassa nytillskottet av arbetsplatser till den potentiella arbetskraftens förutsättningar. Det måste också ske en anpassning av redan existerande arbetsplatser för att tillmötesgå de krav och de förutsättningar som nya grupper har.

En av sysselsättningspolitikens viktigaste uppgifter är också att underlätta för den enskilde att kunna ta de arbeten som erbjuds på arbetsmarknaden. Detta kan ske genom stöd i olika former till utbildning och flyttning. Det är samtidigt uppenbart att möjligheterna i detta avseende är begränsade om rörligheten skall ske enbart inom de nytillkommande grupperna på at- betsmarknaden. Dessa är — framför allt när det gäller de äldre grupperna för både män och kvinnor förhållandevis svåra att motivera för t. ex. utbildning. När det gäller kvinnorna är de också synnerligen lokalt bundna.

Slutsatsen av det förda resonemanget är att sysselsättningspolitiken måste kunna arbeta med hela utbudet av arbetstillfällen och hela arbetskraften. Om anpassningen enbart skulle ske inom nytillskottet av arbetstillfällen och de nya grupperna på arbetsmarknaden. skulle utrymmet bli alltför be- gränsat och påfrestningen på de nya grupperna alltför stora.

Den potentiella arbetskraften ställer troligen speciella krav när det gäller geografisk närhet till arbetsplatsen. bättre kommunikationer till arbetsplat- sen. krav på arbetets art, arbetstidens längd och förläggning och möjlighet att variera arbetstiden. Man har speciella könsrollspräglade förväntningar på vilken typ av arbetstillfälle man efterfrågar. Man är också mer lokalt bunden än annan arbetskraft. Uppenbart är att en stor grupp. för att över— huvudtaget kunna efterfråga arbete. också måste har barntillsyncn ordnat-l på ett rimligt sätt. Brister i utbildningen är vanligt förekommande och måste i stor utsträckning kompenseras av utbildning antingen innan eller efter man anställts i ett företag. Det kan också krävas mer eller mindre omfattande inskolning. För alla dessa typer av arbetshinder finns det en arsenal av sysselsättningspolitiska medel.

Prop. 1975/76:21] 15

2.2.3. Remissyttrande/ia

De remissinstanser som behandlat de skilda kalkylerna ställer sig positiva till de principiella diskussioner som utredningen för.

Fler remissvar berör närmare de grupper som bildar den potentiella arbetskraften. Beträffande k v i n no rna framförs därvid barnomsorgen som det största förvärvshindet. För kvinnor i åldrarna 45—64 år framhålls brister i utbildningen som det främsta förvärvshindet. Vet/anda konunun framhåller kvinnor i dessa åldrar som ett betydelsefullt inslag i arbetslivet och menar att bristerna i utbildning relativt enkelt kan avhjälpas.

U n gd o m e n är den andra gruppen som diskuteras av flera remiss- instanser. .»tntika kommun framför att gruppen ungdomar bör beskrivas när- mare och sammansättningen diskuteras mer ingående. Sandvikens kommun påpekar att sysselsättningen för ungdomar måste lösas samtidigt som sys- selsättningen för de ökande antalet pensionärer bör uppmärksammas. Norr- köpings kommun för likaledes fram problemen för ungdomarna men menar att för medelålders och äldre män krävs en samordning av arbetsmarknads- och socialpolitiska insatser då varken förtidspensionering eller dagcenter- verksamhet löser gruppens problem. Kommunen anser det nödvändigt att fastställa planerings- och vcrkställighetsansvar när det gäller åtgärder för de grupper som har mer betydande svårigheter på den traditionella arbets- marknaden. TCO efterlyser ökad forskning vad avser sysselsättningspro- blemen för frånskilda äldre män samt hur förtidspensioneringen har till- Iämpats. Statens invandrarverk framhåller att i n v a n d r a r k v i n n o r i högre grad än hittills önskar förvärvsarbete. Verket efterlyser en utvärdering av nuvarande insatser och planmässiga förberedelser inför framtiden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar bl.a. behovet av planering för lokala arbetsmarknader för att förbättra närheten till arbetsställena. För den äldre arbetskraften krävs utbyggnad av företagshälsovården och ökad ut- bildning samt ökade förmedlingsinsatser från arbetsförmedlingen. Ökad yr- kcslivsanknytning bör enligt länsstyrelsen underlätta övergången från skola till näringsliv. Svenska kommtin/örbttndet instämmer med utredningen i de krav som den potentiella arbetskraften ställer på kollektivtrafiken. närhet till arbetsplats ctc. Länsstyrelsen i .»t/vsborgs län faster särskild vikt vid att arbetstillfällena skall anpassas till arbetskraftens förutsättningar och att arbetsmarknads- politiken i större utsträckning förs in i företagen. Kramfors kommun anser att en utökad lokaliseringspolitik bättre kan utnyttja den potentiella arbets- kraften i framförallt skogslänen. Norrtälje och Emmaboda kommuner pekar på svårigheterna att erbjuda sysselsättning för båda makarna i mindre och ensidiga orter.

Ytterligare precisering av den potentiella arbetskraften och sysselsättnings- målen efterlyses av Östergötlands FCO m. ll. Jönköpings kommun anser att arbetskraftstillgången måste analyseras utifrån lokala förutsättningar. Kalmar

Prop. 1975/76:21] 16

läns landsting betonar att sysselsättningspolitiken måste grundas på en re- gionalpolitik som likställer förutsättningarna mellan olika delar av landet och även inom regionerna. Utjämningssträvandena av bl. a.sysselsättnings- graden borde enligt landstinget ha valts som utgångspunkt för analysen av de potentiella arbetskraftstillgångarna. Även länsstyrelsen i llt-'orrbottens län samt Svenska kommtin/örbumlet påpekar de regionala variationerna i sys- selsättningsgraden bland befolkningen.

Flera remissinstanser påpekar brister i kartläggningen av den potentiella arbetskraften. Göteborgs kommun och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller därvid fördelarna med intervjuundersökningar. Länsstyrelsen efterlyser llödesstatistik på regional nivå. SCB anser att pågående under- sökning om levnadsförhållandena i samhället kommer att ge nya möjligheter att belysa och analysera sysselsättningsförhållandena. Länsstyrelsen i Gotlands län menar att den potentiella arbetskraften underskattats och önskar en konkretisering av denna på länsnivå i kommande länsplaneringsomgångar.

.S'tatskontoret efterlyser studier av effekterna av arbetstidslörkortningen samt om den offentliga sektorns expansion leder till ökat inslag av kvinnlig arbetskraft.

5.4 F . Svenska Hande/skammar/ärbunclet och Industri/örbundet påpekar bris- terna i nuvarande statistikunderlag och de konsekvenser som detta medför vid analyserna av sysselsättningen och arbetskraftstillgångarna.

2.3. Sysselsättningen och dess fördelning — alternativa kalkyler (SOU 1975190. kap. 5)

Sysselsättningsutredningen diskuterar mot bakgrund av olika räkneex- empel sysselsättningsutvecklingen under återstoden av 1970-talet. Diskus- sionen görs till stor del på grundval av 1975 års långtidsutrcdning. [ det följande redovisas vissa slutsatser beträffande den offentliga sektorn.

2.3.1. Hälso- och Sill/(l'äl'l/SSP/(ll)l'n

Det är viktigt att ha en helhetsbild när hälso- och sjukvården diskuteras. Mot bakgrund av beskrivningen av långtidssjukvården diskuteras därför i det följande utvecklingen inom hälso- och sjukvården i sin helhet. Tre nivåer tas upp. De tre alternativen har räknats fram inom landstingsförbundet.

Oföl'ä/ldl'clt/ ambitionsnivå-

Med utgångspunkt från oförändrad vårdstandard kan befolkningsutveck- lingen från år 1972 fram till år 1980 beräknas kräva ca lO % i ökade eko- nomiska resurser, varav närmare 7 "a till följd av åldersförskjutningar. Sjuk- vården är alltså i behov av ett resurstillskott på 1.5 a'". per år enbart för att nuvarande standard skall kunna bibehållas. l personal skulle detta ha

Prop. 1975/76:211 17

inneburit ett behov av ca 25 000 nyanställda under perioden 1973—1979 och ytterligare ca 30000 nyanställda fram till år 1985. Redan under åren 1973—1975 har antalet anställda ökat med ca 40000. Till en del beror det också på att medelarbetstiden per sysselsatt minskat, vilket ökat personal- behovet.

Landstingens planer

Enligt landstingens planer på fem års sikt och enligt tillgängliga sjuk- vårdsplaner kan antalet sysselsatta inom hälso- och sjukvården beräknas öka med 4,6 % per år under perioden 1973—1979 och därefter med 2,7 % per år fram till år 1985. Inom hela den landstingskommunala verksamheten skulle 90 000 personer behöva nyanställas till år 1979 och ytterligare 65 000 till år 1985.

Samma relativa ulvecklingstakt som under 1960-talet

Enligt direktiven till sysselsättningsutredningen har de sakkunniga att bedöma de villkor för sysselsättningspolitiken som följer av kraven på en minst lika snabb ökning av sysselsättningen i fortsättningen som den som '.inträffade under 1960-talet.

En förkortning av arbetstiden till 35 timmar per vecka innebär år 1985 ett ytterligare personalbehov motsvarande 50000 anställda utöver vad en utveckling i enlighet med landstingens planer skulle ge samt ytterligare 80000 vid samma utveckling som under 1960-talet.

Omräknat för perioden 1975—1980 innebär de skilda alternativen en ökning på 22 000, 74000 resp. 104000 sysselsatta.

2.3.2. Utvecklingen för social service

De alternativ som här diskuteras för delar av den sociala servicen visar att det finns ett stort behov av en framtida utbyggnad. Genom befolk- ningsutvecklingen ökas behovet av åldringsvård samtidigt som målet arbete åt alla kräver att bamomsrogen byggs ut.

Tab. 2.1 visar tre alternativ för sysselsättningsutvecklingen inom social service under perioden 1975—1980.

Tab. 2.1 Ökat personalbehov inom social service 1975—1980 enligt tre alternativ (] OOO-tal anställda)

a b c Barnomsorg 14 19 40 Åldringsvård 5 10 19 Övrig social service 6 6 6 Summa 25 35 65

Prop. 1975/761211 18

Alternativ a kan sägas representera oförändrad ambitionsnivå. Barnom- sorgen byggs endast ut i sådan takt att bristen på platser inte blir större. Åldringsvården expanderar endast till följd av att antalet äldre ökar.

Alternativ b representerar kommunernas bedömningar av pcrsonalbeho- vet. De är gjorda under förutsättning att några betydande resurstillskott inte kommer att bli tillgängliga.

Alternativ c är knutet till behovet. Barnomsorgen närmar sig full be- hovstäckning och åldringsvården byggs ut i samma takt som under perioder med relativt god resurstillgång.

2.3.3. Unter'klingen jör unde/visningssektorn

De kvarstående utbildningsbehoven medför att det också för undervis- ningssektorn är motiverat att utgå ifrån en viss sysselsättningsexpansion. En oförändrad ambitionsnivå för sektorns utveckling är att bygga ut ung- domsskolan på platser där detta krävs på grund av befolkningsomfiyttningar och att bygga ut vuxenutbildningen så att den får samma relativa betydelse i arbetsmarknadspolitikcn. Det är emellertid svårt att exakt ange dessa tal. Som ett närmevärde antas därför här att en oförändrad ambitionsivå mot- svarar långtidsutredningens baskalkyl på 1,6 % volymökning per år. Det skulle innebära en sysselsättningsökning på 18000 personer.

Ett andra alternativ vore att följa ökningstakten i kommunernas per- sonalbehovsprognoser. Det skulle ge 2 % per år eller 23000 nya syssel- sättningstillfällen.

[ ett tredje alternativ kan en expansion i samma takt som under 1960-talet beräknas, dvs. 4,4 % per år. Man utgår härvid från att det alltjämt finns stora otillfredsställda behov inom utbildningssektorn. En sådan kalkyl ger en sysselsättningsökning på totalt omkring 50 000 personer mellan åren 1975 och 1980.

2.3.4. Övrig statlig och kommunal verksamhet

Några behovskalkyler av det slag-som presenterats för sjukvård och barnomsorg har inte utförts för de aktuella delarna av den statliga sektorn. Det finns emellertid anledning att räkna med en fortsatt sysselsättnings- ökning inom statlig och kommunal förvaltning.

Liksom för undervisningssektorn kan det i ett alternativ med oförändrad ambitionsnivå finnas anledning att följa långtidsutredningens basalternativ. Det ger en ökning på omkring 0,6 % per år. Sysselsättningen skulle därmed komma att öka med 7000 personer. ,

1 ett alternativ som grundas på bedömningar av utvecklingen inom olika sektorer kan det därför vara motiverat att utgå från ökningstakten i pri- märkommunemas verksamhet. för att se hur detta påverkar sysselsättnings- läget. 1 ett sådant alternativ som knyts till resurserna skulle därmed antas

Prop. 1975/76:21] 19

en sysselsättningsökning på 2 96 per år. Det ger 23 000 nya sysselsättnings- tillfällen.

] ett tredje alternativ skulle en tidigare utvecklingstakt kunna behållas. Expansionen har tidigare legat omkring 3 'å'-i per år. Det skulle ge en sys- selsättningsökning på 35000 personer.

2.3.5. Tola/bedömning av den offentliga sektorns s_vsselsättningsulvec'k/ing

Inte minst på långtidssjukvårdens. åldringsvårdens och barnomsorgens områden finns angelägna behov som icke kan täckas utan speciella insatser. Genomgången av de olika delarna av den offentliga sektorn visar att en viss expansion är ofrånkomlig även om ambitionsnivån hålls oförändrad. Många behov är emellertid så angelägna att betydligt snabbare ökningstakt måste väljas. För att klara av statsmakternas eftersträvade mål på syssel- sättningspolitikens område måste bl.a. barnomsorgen byggas ut.

Sammanfattningsvis anges tre ambitionsnivåer för den offentliga sektorns utveckling. Oförändrad ambitionsnivå. Utbyggnad motiveras av befolkningsföränd- ringar och av att "man vill förhindra att köer växer.

— Aktuell verksamhetsplanering. Denna ambitionsnivå är i huvudsak grun- dad på primärkommunernas och landstingens planer sådana de föreligger under år 1975.

Högre ambitionsnivå. Utbyggnad baserad på inventeringar av behov på enskilda områden inom den offentliga sektorn. Där uppenbara behov föreligger kan kalkylerna gälla utbyggnadstakt i nivå med vad som vid tidigare tillfälle varit en snabb'utbyggnad. Om överenskommelser har träffats om utbyggnader! som överstiger tidigare högsta expansionstakter ligger dessa till grund för kalkylen. Regeringens och Svenska kommun- förbundets överenskommelse beträffande barnomsorgen är ett exempel på detta. Mot bakgrund av det nyss anförda erhålls en bild av den offentliga sektorns utveckling under perioden 1975—1980 (se f1g. 2.8). En oförändrad ambitionsnivå skulle ge en sysselsättningsökning på omkring 70000 per- soner. Den aktuella verksamhetsplaneringen skulle ge ett tillskott på om- kring 155 000 och den högre ambitionsnivån drygt 250 000 sysselsatta. Sys- selsättningsökningen ligger enligt den högre nivån något högre än ökningen under perioden 1970—1975. Den ligger därmed också högre än den som anges i långtidsutredningens alternativ med 2 % årlig ökning i den privata konsumtionen. Utbyggnaden enligt verksamhetsplanerna ligger på motsva- rande sätt något högre än långtidsutredningens alternativ med 3 % årlig privat konsumtionsökning.

En utbyggnad av den offentliga sektorn enligt något av de skisserade alternativen torde inte bli likformig över hela landet. Såväl för den sociala

Prop. 1975/76:211 20

Arbetskraftsbehov (tusental) nyanställda

" - Social :] Ovrigt service

Undervis- Hälso- och

n,”, _ sjukvåm

Fig. 2.8 Sysselsättningsutvecklingen inom den q/j'entliga sektorn 1975—1980 enligt tre al— ternativ.

servicen (främst barnomsorgen) som för hälso- och sjukvården gäller att den är utbyggd främst i de större kommunerna. Diskussionerna om den potentiella arbetskraften kan tjäna som riktmärke också för en diskussion om var den offentliga sektorn främst bör byggas ut. Så måste t. ex. en ut- jämning av de regionala skillnaderna i kvinnornas sysselsättningsgrad, utöver att arbetstillfällen skall skapas, också i vissa fall bygga på att barnomsorgen byggs ut i regioner med låg sysselsättningsgrad.

2.3.6. Remissyttrandena

Ett drygt 60—tal av remissinstanserna har kommenterat avsnittet. Den kart- läggning av servicebehoven, som utredningen utfört och de kalkylexempel

Prop. 1975/76:21] 21

som harbaserats på dessa kanläggningar kan enligt flera remissinstanser, bland dem länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län, tjäna endast som allmänna riktvärden för politiken och det måste betonas att de är räkneexempel. Länsstyrelsen i K almar/än konstaterar med beklagande att utredningen inte an- sett det möjligt att göra några regionala bedömningar. Enligt en uppfattning, som stöds av länsstyrelsen iGotlands län. bör en sådan regionalisering genom- förs inom ramen för länsplaneringen. Några remissinstanser vänder sig mot kalkylteknikens utformning. Norrköpings kommun anser att man inte kan be- trakta utredningens högsta alternativ som behovsrelaterat med hänsyn till de schematiska metoder som använts. Kalkylerna måste i stället ses som grova riktvärden för en framtida utveckling snarare än som mål.

Flera länsstyrelser och landsting instämmer i sysselsättningsutredningens bedömning att stora behov föreligger inom de områden där offentlig verk- samhet dominerar och då speciellt inom vårdsektorn och att det därför är mest angeläget att öka insatserna där. Länsstyrelsen i Östergötlands län pekar emellertid på att det dessutom är nödvändigt att förbättra betingelserna för industrin eftersom tillväxten i den offentliga sektorn i många län och kommuner av strukturella skäl inte är tillräcklig för att klara arbetsmark- nadsproblemen. Länsstyrelsen i Norrbottens län pekar också på den varu- producerande sektorns vitala betydelse ur regionalpolitisk synvinkel. Kal- mar läns landsting menar att en expansion inom den offentliga sektorn gynnas av en snabb produktivitetsutveckling inom industrin men att avvägningen mellan tjänsteproduktion och varuproduktion i ett längre perspektiv kommer att bli beroende av hur stor u-hjälp man i framtiden beslutar sig för.

Det av sysselsättningsutredningens alternativ för utvecklingen inom den offentliga sektorn som innebär den högsta ambitionsnivån och som anger ökningen av antalet sysselsatta till ca 250000 personer fram till år 1980, vinner mest gehör bland remissinstanserna. Flera av instanserna ansluter sig emellertid inte oreserverat till detta mål utan pekar, i likhet med bl. a. landstingen i Örebro och Västmanlands län, på de stora svårigheterna att klara av de ekonomiska påfrestningar en sådan utbyggnad med tillgängliga finansie- ringsformer medför för bl. a. sjukvårdshuvudmännen.

Vetlanda kommun anför att noggranna ekonomiska studier måste ske, som visar hur de olika utbyggnadsalternativen kan uppfyllas inom ramen för en realistisk fmansieringspolitik.

Kristianstads lärts landsting anför att generösa statsbidrag måste tillskjutas om det föreslagna målet ska kunna uppnås men motsätter sig samtidigt att verksamheten finansieras via en höjd arbetsgivaravgift med hänvisning till att landstingets verksamhet kräver mycket personal. Flera av sjukvårdens huvudmän, bland dem Gävleborgs läns landsting, erinrar i likhet med Gö- teborgs kommun också om svårigheterna att uppnå den höga ambitionsnivån på grund av bristande tillgång till arbetskraft i vissa nyckelpositioner, ex- empelvis sjuksköterskor.

Prop. ]975/76:211 22

Flertalet remissinstanser ansluter sig till sysselsättningsutredningens upp- fattning att de största otillfredsställda behoven inom den offentliga sektorn står att finna inom långtidsvården, åldringsvården och barnomsorgen. Länsstyrelsen i Malmöhus län pekar på att den största gruppen av potentiell arbetskraft finns bland kvinnorna och att ett av de största förvärvshindren för dem är svårigheten att skaffa barntillsyn. Länsstyrelsen ansluter sig till uppfattningen att barnomsorgen måste byggas ut väsentligt men framhåller i likhet med länsstyrelsen i Örebro län att utbyggnaden inte bara får ses ur arbetsmarknadsperspektiv utan att barnomsorgen samtidigt måste förbättras kvalitativt och planeras utifrån barnens behov av en bättre miljö. Statens invandrarverk uppmärksammar speciellt de former av förvärvshinder som Språkbarriärer och brist på information utgör och pekar på behovet av in- formation och flerspråkig personal inom barnomsorgen.

Också Iandstings/örbundei biträder utredningens högsta kalkylalternativ och framhåller bl. a. att en sådan utbyggnad ger möjligheter till större per- sonaltäthet vilket leder till stabilare kontakter och större trygghet hos pa- tienterna. Östergötlands och Södermanlands handelskammare finner det mind- re troligt att man under en så kort period som fram till år 1980 skall kunna åstadkomma sådana förändringar i förutsättningarna att gå ut i arbete att den högre målsättningen kan uppfyllas. Handelskammaren delar dock ut- redningens uppfattning att det finns stora behov av ytterligare arbetsinsatser främst inom vårdsektorn men framhåller att en satsning på industrin måste utgöra grunden för utbyggnaden av den offentliga sektorn.

Soeialstvrelsen anser det önskvärt att utredningen i det fortsatta arbetet utför kalkyler som belyser realismen i de olika efterfrågealternativen. Sty- relsen konstaterar att 85—90 % av de anställda i hälso- och sjukvård samt socialvård utgörs av kvinnor och att man inte kan vänta sig några radikala förändringar i dessa andelstal fram till år 1980. Merparten av sysselsätt- ningstillskottet i de nämnda sektorerna 169000 enligt det högsta av ut- redningens alternativ antas således utgöras av kvinnor. Detta tal ställer socialstyrelsen mot långtidsutredningen, som räknat med ett totalt tillskott i arbetskraften, inkl. den privata sektorn, av 163 000 kvinnor mellan åren 1975 och 1980. Mot bakgrund av förkortad arbetstid, ökat deltidsarbete och den redan höga andelen yrkesverksamma sjuksköterskor, underskö- terskor m. fl. anser socialstyrelsen det orealistiskt att räkna med någon större ökning av andelen yrkesverksamma. Ansträngningarna att bibehålla och öka arbetsvolymen måste enligt styrelsen helt inriktas på en höjning av anställningarnas omfattning, uttryckt i delar av heltid, för de redan yrkes- utbildade samt av utbildningskapaciteten. En ökad rekrytering förutsätter vidare en stark utbyggnad av barnomsorgen. I anslutning till detta hävdar socialstyrelsen att de behovsberäkningar som utredningen gjort för utveck- lingen av barnomsorgen och stödet till de äldre är för låga.

Hallands lärts landsting pekar på de olägenheter en ojämnt fördelad ex—

Prop. 1975/76:21] 23

pansion av landstingens tjänstesektor ger upphov till i form av markerade standardskillnader mellan olika delar av ett län eller mellan olika lands- tingskommuner. Sådana skillnader kan uppstå om expansionen av syssel- sättningsskäl sker på vissa orter. Örnsköldsviks kommun anför i anslutning till detta problem att kommuner som utarmas på arbetstillfällen inom tjäns— tesektorn får latent arbetslöshet eller svårigheter att rekrytera folk till andra näringsgrenar.

Vad avser sysselsättningen inom andra delar av den offentliga sektorn pekar ÖB på att minskningen av antalet sysselsatta inom försvaret är be- roende av statsmakternas direktiv. Statens vägverk framhåller att utredningen inte redovisat behoven av drift och byggande av vägar och pekar på den betydelse ett effektivare transportsystem har för de regionalpolitiska strä- vandena.

Flera remissinstanser anser att sysselsättningsutredningen ägnat alltför liten uppmärksamhet åt näringarna utanför den offentliga sektorn. Sålunda betonar bl. a. länsstyrelsen i Söderrrtanlartds län och LO industrins betydelse för sysselsättningen och vikten av att gå närmare in på kopplingarna mellan den offentliga och den privata sektorn.

TCO framhåller att den partiella analys utredningen utfört gör det svårt att bedöma vilka konsekvenser en utbyggnad av den offentliga sektorn får för arbetsmarknaden som helhet. Detta är inte minst märkbart när det gäller att göra regionala bedömningar av utredningens förslag. Organisationen be- tonar starkt de bindningar som finns mellan sektorerna och anser att ut- redningen i det kommande arbetet måste analysera sysselsättningsutveck- lingen inom den privata sektorn så att en samlad bild av utvecklingen kan erhållas.

SAF . Svenska hände/skamrnar/örbundet och Sveriges Industri/örbund anser att utredningsarbetet alltför ensidigt inriktats på att skapa ökad sysselsättning inom den offentliga sektorn.

Statskontoret pekar på förhållandet att sysselsättningsutredningen, länsplaneringen och långtidsutredningen sammantagna redovisar inte mind- re än åtta olika bedömningar av den framtida utvecklingen, vilka sinsemellan uppvisar väsentliga olikheter, i huvudsak betingade av skilda syften med bedömningarna, och en stor spännvidd mellan alternativen. Enligt statskon- toret är bedömningarna av den offentliga sektorns utveckling mer eller mind- re svårtillämpliga på de olika sektorernas planering. Man säger att det är svårt att göra en samlad bedömning av de tre planeringsdokumentens olika alternativ och konstaterar med beklagande att det f. n. saknas metoder och material för att skapa ett mer sammansmält planeringsunderlag, vilket hade varit önskvärt för att utnyttja denna åtminstone hittills unika situation med tre samtidiga planeringsdokument.

Prop. 1975/76:21] 24

2.4. Befolknings- och näringslivsutveckling enligt länsplanering 1974 (SOU l975:91, kap. 2)

2.4.1. Rapporten

När det gäller totalbefolkningens utvckling pekar länsstyrelsernas prog- noser på ca 8,4 milj. invånare i riket år 1980 och ca 8,7 milj. år 1990. Detta motsvarar en tillväxt under perioden 1970—1980 på 0,4 % per år och under tiden 1980—1990 på 0,3 % per år. Som jämförelse kan nämnas att befolk- ningsökningen var 0,9. % per år under perioden 1965—1970. Nedgången beror på både mindre invandring och lägre naturlig befolkningstillväxt. Även om de summerade länsstyrelseprognoserna visar på lägre befolkningstillväxt än tidigare pekar de på en större folkmängd varje år i riket än centralt upprättade prognoser.

Tab. 2.2 Folkmängden i länet och riket år 1965, 1970. 1974 samt prognoser för åren 1980 och 1990

[än 1965 1970 1974 1980 1990 Stockholms 1 370 114 1 476 704 1 489 144 1 553 100 1 645 200 Uppsala 198 797 217 292 228 680 238 500 248 200 Södermanlands 237 790 248 270 250 727 259 900 265 700 Östergötlands 369 020 382 205 386 012 398 900 409 000 Jönköpings 299 036 299 362 301 818 311 500 322 500 Kronobergs 158 695 166 852 168 826 174 100 176 200 Kalmar 238 721 240 856 240 395 ' 246 500 246 500 Gotlands 53 751 53 780 54 174 _ 53 200 53 800 Blekinge 149148 153 516 155144 159 900 164 800 Kristianstads 257 986 , 264 161 270 124 275 900 284 000 Malmöhus 671 840 718 908 737 561 775 100 812 500 Hallands 184 326 199 728 216 318 231 900 255900 Göteborgs och .

Bohus 673 555 715 201 713 591 737 500 730 000 Älvsborgs 382 575 402 242 415 603- 433 500 453 800 Skaraborgs 254 305 258 525 . 262 368 269 800 283 500 Värmlands 286 548 284 498 283 476 285 700 282 400 Örebro 268 646 275 492 273 604 275 400 269 700 Västmanlands 247 121 261 564 260 132 272 100 278 600 Kopparbergs 282 074 277 201 279 159 283 400 284 600 Gävleborgs 292 584 293 430 292 760 293 500 289 800 Västernorrlands 270 265 267 450 267 608 269 800 274 000 Jämtlands 138 112 131 304 133 044 131 500 131 900 Västerbottens 233 427 233 205 234 875 238 400 242 500 Norrbottens 259 484 255 156 261 548 275 700 299 400

Riket 7 766 294 8 076 902 8 176 691 8 444 800 8 704 500

Källor: Folk— och bostadsräkningarna 1965 och 1970; Statistiska meddelanden ser. Be nr 197513; Befolkningsprognoserna i länsplanering 1974

Prop. 1975/765211 25

Den naturliga folkökningen för 1970-talet uppgår enligt prognoserna till 231 000 personer medan den sammantagna befolkningsökningcn för riket under perioden 1970—1980 beräknas uppgå till 368 000 personer. Detta skulle förutsätta att invandringen under 1970-talet uppgår till 137000 personer. Av ökningen i folkmängden under 1980-talet väntas enligt länsplanering- ens prognoser sammanlagt ca 166 000 personer utgöra nettoinllyttning från utlandet. medan den naturliga befolkningsförändringen ökar befolkningen med ca 94 000 invånare. [ länsstyrelsernas prognoser görs ingen uppdelning mellan inrikes- och utrikesflyttning. Den invandring som konstateras vid en summering av prognosernas arbetskraftsbalanser. är därför snarast en följd av att tillgången på arbetskraft har underskattats något.

År 1970 uppgick antalet förvärvsarbetande till ca 3,5 miljoner.] Under perioden 1970—1980 kommer antalet sysselsättningstillfällen enligt länsstyrelsernas prognoser att öka med ca 90 000 eller knappt 3 %. För 1980- talet förutses en högre ökningstakt — ca 200000 arbetstillfällen eller mer än 5 %. Under femårsperioden 1965—1970 ökade antalet arbetstillfällen med ca 70000. Detta var således en större ökning än den som prognoseras för hela 1970-talet. Det kan noteras att utvecklingen hittills under 1970-talet har varit mera positiv än prognosen.

Prognoserna för jord- och skogsbruk stämmer väl överens med utveck- lingen under perioden 1970—1974. Detta innebär en sysselsättningsminsk- ning med 37 % under 1970-talet och ca 27 % under 1980-talet. För till- verkningsindustrin förutses en svag ökning fram till år 1980. Prognoserna tyder på en minskning under 1980-talet. Sysselsättningen inom industrin har hittills under 1970-talet ökat mer än vad som prognoserats fram till år 1980. Sysselsättningen inom byggnadsindustrin prognoseras minska med 23 % under perioden 1970—1980. Under 1980-talet beräknas en fortsatt minskning med 18 %. Ca 80 % av den prognoserade sysselsättningsminsk- ningen under 1970-talet hade redan inträffat i slutet av år 1974. Service- sektorerna varuhandel. samfärdsel, post- och televerk samt privata tjänster beräknas öka antalet sysselsättningstillfällen för att år 1990 nå en nivå på ca 1,2 milj. sysselsatta.

Prognoserna stämmer väl överens med utvecklingen under 1970-talet. För offentlig förvaltning och tjänster prognoseras en ökning på ca 450000 nya arbetstillfällen fram till år 1990. Utvecklingen fram till slutet av år 1974 tyder dock på att den för år 1980 prognoserade sysselsättningsnivån sannolikt uppnås redan år 1975. Arbetskraftsbehovet under hela prognosperioden 1970—1990 beräknas öka med ca 290000 förvärvsarbetande. Arbetskraftstillgångarna i riket antas under samma period öka med knappt 130000 personer, vilket innebär att

lMed förvärvsarbetande avses i detta avsnitt personer som förvärvsarbetar minst 20 tim./vecka enligt folkräkningens definitioner. Detta ger lägre värden än arbets- kraftsundersökningarna (AKU).

26. Prop. 1975/76:21]

Tab. 2.3 Antalet sysselsatta inom näringsgrenar år 1970, 1980 och 1990 samt relativ förändring ( %) för perioderna 1965—1970. 1970—1980 och 1980—1.990 enligt länsstyrel- sernas prognoser

N ä ri n g 5 g re n Antal sysselsatta Relativ förändring (] OOO-tal) ()(,

1970 1980 1990 1965— l970— 1980— 1970 1980* 1990*

Jord- och skogsbruk 282 179 131 —30.2 —20.3 —12.1 Tillverkningsindustri 1083 1 113 1098 1.4 + 1.4 - 0.7 Byggnadsindustri 340 263 240 + 3.1 —12.1 — 4.2 Varuhandel 446 453 466 — 1.3 + 0.7 + 3.6 Samf..post och tele 253 253 261 + 2.8 i- 0 + 1.5 Privata tjänster 428 453 476 + 3.3 + 2.9 + 2.5 Offentl. förv. och tj. 665 873 1 116 +35.2 +14.6 +13.l Riket 3496 3587 3788 + 1.8 + 1.3 + 2.8

* Per femårsperiod

nettoimmigrationen skulle täcka merparten eller ca 55 % av arbetskrafts- behovet. Effekterna av de ökade kvinnliga sysselsättningsgraderna medför ett tillskott på drygt 220 000 fler förvärvsarbetande kvinnor under perioden 1970-1990. Under samma period medför den väntade nedgången av de manliga sysselsättningsgraderna ca 150000 färre förvärvsarbetande.

Fig. 2.9 visar län för län hur länsstyrelserna i prognoserna har räknat med att tillgången och efterfrågan på arbetskraft kommer att anpassas till varandra. Detta innebär att effekterna under prognosperioden av föränd- ringar i åldersstruktur, sysselsättningsgrad och arbetskraftspendling satts i relation till sysselsättningsnivån vid periodens början. För flertalet län kommer de prognoserade tillgångarna av arbetskraft inte att motsvara efter- frågan. Skillnaden utgörs av den framtida flyttningen av arbetskraft och markeras i figurerna med en streckad linje.

Utvecklingen blir enligt prognoserna mer balanserad under 1970-talet än under 1960-talet. Endast fem län — Gotlands. Örebro. Västmanlands. Gäv- leborgs och Västerbottens län — antas få nettoutflyttning av förvärvsarbe- tande.

I flertalet län ger förskjutningar i befolkningens ålderssammansättning upphov till de största förändringarna i arbetskraftstillgångarna. De skilda prognoskomponenternas utveckling i länen är dock splittrad.

De 5. k. skogslänen - Värmlands, Kopparbergs. Gävleborgs. Västernorr- lands. Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län som under 1960-talet präglades av nettoutllyttning skulle enligt prognoserna få en mera positiv utveckling under perioden 1970—1980. För fem av de sju länen väntas en nettoinflyttning av arbetskraft fram till år 1980. Arbetskraftstillgångarnas

Prop. 1975/76:21]

27

Yao l . . +1oo | Flyttning %125 Pendling +ao Sysselsättningsgrad : : ' Naturlig befolkningsförändring : | | +60 ! : | | : | nu | ' | : | | | | | | | ' | | | ozo ; | | | | ' i I | | | | | | H = | ' - = = ' .J . ' | | | I 0 ...._ _... . . .. |. _| . . . __. _ . l .. ._ ._ l UL! lv ”, +| | ;EL ”r"" i I | | | : | | I - ' : —20,L | | | | | 1 ' | | I . | | | | . , . —401l- | -66 AB 6 D E F G H | K L M N o 9 n 5 T u w x v 2 AC ao Riket

Fig. 2.9 Förändring i arbetskrajisulbudel (]5—W a'r) [970—1980.

!

utveckling i de skilda länen varierar emellertid kraftigt. Arbetskraftstill- gångarna väntas minska under 1970-talet i Värmlands. Kopparbergs och Jämtlands län medan de förutses öka 'i Västerbottens och Norrbottens län.

Samtliga ortstyper storstäder, primära centra. regionala centra och kom- muncentra — väntas under 1970-talet få nettoinflyttning av förvärvsarbe- tande. Det relativt sett största behovet av inflyttning skulle uppstå i primära centra.

Sysselsättningsgraden förutses öka under 1970-talet utom i storstäder och kommuncentra. En fördelaktig ålderssammansättning på befolkningen och en väntad nettoinpendling av arbetskraft kompenserar dock de negativa effekterna av sysselsättningsgradens förändring i storstäderna varför den totala arbetskraftstillgången kommer att öka.

Effekterna av förändringar i ålderssammansättningen. sysselsättningsgra- den och arbetskraftspendlingen medför i kommuncentra under perioden 1970—1980 en total minskning av arbetskraftstillgångarna med drygt 5 %. Efterfrågan på arbetskraft väntas under samma period sjunka med ca 4 %. Överefterfrågan på arbetskraft skulle alltså uppstå vilket antas leda till inflyttning av förvärvsarbetande.

Perioden 1980—1990 beräknas medföra en mer balanserad utveckling än

Prop. 1975/762211 28

under 1970-talet mellan ortstyperna i skilda delar av landet. I likhet med utvecklingen fram till år 1980 tyder prognoserna för 1980-talet på en net- toflyttning av förvärvsarbetande från regionala centra och kommuncentra i inte stödområdet. Omfattningen beräknas dock bli avsevärt mindre.

2.4.2 Remissyttrandena

Den förbättrade regionala balansen under 1970-talet har styrkts i flera remissvar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län instämmer härvidlag men anser att befolkningens åldersfördelning bör uppmärksammas. Lik- nande Synpunkter framförs av länsstyrelsen i Värmlands län och I-"'ästen-'iks ' kommun. Länsstyrelsen i Gotlands län påpekar att åldersstrukturen i länet kommer att försämras ytterligare då utflyttningen till övervägande delen sker i yngre åldersklasser. Länsstyrelsen i Västerbottens län instämmer i. att en förbättrad regional balans har uppnåtts under 1970-talet. Länsstyrelsen anser dock att förklaringen till detta främst kan sökas i konjunkturutveck- lingen. arbetsmarknaden samt effekterna av tidigare flyttningsrörelser. Länsstyrelsen i Kalmar län menar dock att regionalpolitiken haft betydel- sefulla effekter inom stödområdet medan länen utanför stödområdet t. ex. Kalmar län inte har haft samma positiva utveckling. Länsstyrelsen iHa/lands län påpekar att såväl befolknings- som sysselsättningsutvecklingen i länet varit mycket gynnsam. Under prognosperioden väntas Hallands län få den procentuellt snabbaste befolkningsökningen av samtliga län. ÖB anser att en ökad befolkningstillväxt i Norrbottens och Gotlands län är önskvärd från försvarssynpunkt.

Flera remissinstanser anseratt begreppet regional balans även bör innehålla kvalitativa analyser av s y 5 s o I 5 ä t t n i n g 5 g rad e n. Länsstyrelsen i Västerbottens län påtalar att ökad uppmärksamhet skall ägnas åt såväl sys- selsättningsgraden som möjligheterna att få arbete och service. Länsstyrel- serna i Kopparbergs och Jämtlands län samt landstinget i Gävleborgs län anser att målsättningen för regionalpolitiken bör inkludera även en utjämning av sysselsättningsgraderna mellan de skilda länen.

Förhållandet inom länen och mellan skilda ortstyper berörs i flera re- missvar. Svenska kommunförbundet framhåller att det är en positiv förändring att befolkningsomflyttningen i stort sett har skett inom länen. Länsstyrelserna i Jämtlands, Kopparbergs och Värmlands län anser att aktiva regionalpolitiska insatser behövs för att motverka de inomregionala problemen.

Beträffande utformningen av prognoserna anser Landstings/ör'bundet att detaljeringen och struktureringen är väl lämpad som underlag för pla- neringen. Däremot framförs kritik mot det föråldrade grundmaterialet. Det använda sysselsättningsbegrcppet som sysselsatt räknas den som arbetar 20 eller flera veckoarbetstimmar är alltför begränsat. vilket bl. a. bö_r leda till en underskattning av behovet av barnstugeplatser och allmänna kom-

Prop. 1975/76:21] - 29

munikationer. Vidare anför förbundet att landstingens pcrsonalbehov blir underskattat. _ '

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att rapporten inte berört utvecklingen inom Göteborgsregionen. Länsstyrelsen anser att planeringen inte kan delas upp mellan Göteborg. Kungsbacka samt Ale och Lerum. Denna uppdelning ger intryck av stora obalanser, vilka endast är skenbara. eftersom hela området bör betraktas som ett gemensamt bostads- och ar- betsmark nadsområde. Länsstyrelsen anser vidare att Göteborgsregionen inte bör samredovisas med övriga storstadsområden.

Statens invandrarverk är kritisk till behandlingen av invandringen i prognoserna. Verket anser att omfattningen av nettoinvandringen kan ligga något över 10000 personer per år under perioden 1976—1980. Framförallt med hänsyn till att antalet lediga platser främst hänförs till den offentliga sektorn bör arbetskraftsunderskottet fyllas av infödda svenskar. Verket på- pekar vidare att nettoinvandringen måste kopplas till de pregnoserade sys- selsättningsgraderna hos den svenska befolkningen.

2.5. Synpunkter på prognoserna i länsplanering 1974 (SOU 1975:91, kap. 3.)

2.5. l Rapporten

Länsplaneringens sysselsättningsprognoser upprättas delvis mot bakgrund av ett för alla länsstyrelser gemensamt material. 1 länsplanering 1974 ut- gjordes detta material bl. a. av en schematisk regional nedbrytning av den avstämning av 1970 års långtidsutredning som publicerades år 1973. Denna typ av. för de olika länsstyrelserna, gemensamt utgångsmaterial har sannolikt bidragit till att länsplaneringens prognoser vid summering till riksnivån stäm- mer förhållandevis väl med bedömningar av den totala sysselsättningsut- vecklingen på riksnivån i skilda näringsgrenar.

En avstämning av länsstyrelsernas prognoser är nödvändig av främst två skäl. För det första har det sedan den tidpunkt då länsstyrelserna gjorde sina prognoser gått nästan två år under vilken tid det skett avsevärda för- ändringar i sysselsättningen både totalt och i fördelningen mellan närings- grenar. Så inträffade t.ex. under år 1974 den hittills största registrerade ökningen av sysselsättningen under ett år i Sverige. För det andra finns det skillnader mellan de skilda länsstyrelsernas bedömningar som är grun- dade på olikartade bedömningar av en och samma situation.

Det finns inget centralt upprättat prognosalternativ för sysselsättnings- utvecklingen i länen. De synpunkter som läggs på länsstyrelsernas prognoser i det följande är därför närmast riktningsgivande till sin karaktär och kan ej omedelbart översättas i krav på förändrade länsstyrelseprognoscr.

Det huvudsakliga underlaget för de följande synpunkterna på prognos- utfallet är en regional nedbrytning av 1975 års långtidsutredning. Nedbryt- ningen har gjorts gemensamt av fmans- och arbetsmarknadsdepartememen.

Prop. 1975/76:21] 30

Tab. 2.4 Bedömningar av antal sysselsatta år 1980

Antal sysselsatta (enl. FoB-definitionen)

SCB:s bearbetning av avstämningen av 1970 års långtidsutredning 3 552 000 Länsplanering 1974 3 587 000 1975 års långtidsutredning 3 717 000

Den ger ett aktuellt underlag för bedömningar fram till år 1980. På grund av de metod- och statistikproblem som vidlåter nedbrytningen till regional nivå bör resultaten emellertid behandlas med försiktighet.

Det finns två problem förknippade med användningen av den regionalt nedbrutna långtidsutredningen. Det första problemet har med det korta per- spektivet att göra. Så behandlar t. ex. förslagen till planeringsnivåer per- spektivet fram till år 1985 och år 1990. Det bör dock uppmärksammas att även länsplaneringens prognoser är mest detaljerade i perspektivet fram till år 1980.

Vidare arbetar länsplaneringens prognoser med den sysselsättningsdeft- nition som används i folkräkningssammanhang. Denna sysselsättningsde- ftnition utgör ett problem vid översättningen av långtidsutredningens kal- kyler. Antalet sysselsatta enligt långtidsutredningens definition är f.n. i stort sett 4000 000 mot 3500 000 enligt folkräkningens definition.

Som framgår av sammanställningen i tab. 2.4 har det för år 1980 förutsedda antalet sysselsatta. omräknat i folkräkningsdelinition. ökat från ca 3 550 000 i 1970 års avstämda långtidsutredning till ca 3 700000 i den regionala ned- brytningen av den nu aktuella långtidsutredningen._

Långtidsutredningen lämnar för år 1980 fyra alternativ. Alt. 1 förutsätter en privat konsumtionsökning med 3 % per år. Alt. 11 förutsätter en ökning med 2 % per år. Alt. 111 undersöker följderna av ett antagande om en sänkt medelarbetstid per sysselsatt. Härvid utgår man från en konsumtionsökning i överensstämmelse med alt. 11. I alt. IV undersöks följderna av ett antagande om en konsumtionsökning med 1.5 % per år samt en sänkt medelarbetstid. Alt. 111 har nedbrutits regionalt men redovisas ej då det ger en med alt. 1 i stort sett överensstämmande regional sysselsättning. Alt. IV har ej ned- brutits regionalt.

Skillnaden i bedömningen av antalet sysselsatta år 1980 mellan länsplanering 1974 och 1975 års långtidsutredning uppgår totalt till ca 130 000 sysselsatta. Denna skillnad är inte jämnt fördelad mellan näringsgrenar. 1 tab. 2.5 lämnas en jämförelse mellan länsplaneringens prognoser och lång- tidsutredningens alternativ 1 och 11.

Prop. 1975/76:21] 31

Tab. 2.5 Sysselsättningsutveckling 1966—1980 i näringsgrenar

Näringsgren ] OOO-tal sysselsatta

1965 1970 1974 1980 Foa2 FOBZ AKUl Lpl74 LU75

alt. 1 alt. 11

Jord- och skogsbruk 400 280 230 180 200 200 Industri 1 100 1 180 1 150 1 120 1 110 1060 Byggnadsverksamhet 330 340 270 260 300 310 Varuhandel 450 450 450 450 450 430 Samfärdsel 250 250 250 250 270 270 Privata tjänster 410 430 420 450 450 440 Offentliga tjänster 490 670 810 880 940 1 010

Totalt 3 430 3 500 3 580 3 590 3 720 3 720

[ Den folknikningsanpassade arbetskraftsundersökningen. 2 För både år 1965 och år 1970 har använts de av SCB:s prognosinstitut justerade folkräkningsvärdena.

Avstämningen av länsplaneringens prognoser mot 1975 års långtidsut- redning gör det möjligt att undersöka i vad mån länsstyrelsernas bedöm- ningar, sammanfattade till riksnivå. stämmer med olika alternativ för den ekonomiska utvecklingen i landet i dess helhet. Vidare är det möjligt att genom nedbrytning av långtidsutredningen till regional nivå bedöma ef- fekterna för skilda landsdelar av de olika alternativ som långtidsutredningen arbetar med.

Avstäm ningen på central nivå visar. att avvikelserna mellan länsplanering- ens prognoser och långtidsutredningens kalkyler nu är mindre än vid tidigare planeringsomgångar. De skillnader som nu föreligger, är främst koncen- trerade till industrisektorn och den offentliga sektorn. särskilt då jämförelser görs med långtidsutredningens alt. 11. 1 länsplaneringens bedömningar för år 1980 räknar man med en högre sysselsättning inom offentlig sektor än vad långtidsutredningen gör. Långtidsutredningen räknar vidare med att den totala sysselsättningen kommer att ligga ca 100 000 arbetstillfällen högre än vad som framgår när man summerar länsstyrelsernas prognoser. Skill- naderna i bedömningarna hänger delvis samman med att prognoserna har upprättats vid olika tidpunkter.

De registrerade avvikelserna både för den totala nivån och för fördelningen på näringsgrenar. gör det nödvändigt med en grundligare revision på hösten 1976 av länsplaneringens prognossiffror än i de följande årsvisa revisionerna.

Den regionalt nedbrutna långtidsutredningen synes bekräftat de senaste årens tendens till en stabilare sysselsättning inom stödområdet. De skilda alternativen i långtidsutredningen bekräftar också för storstadsområdena ten- densen till bättre balans jämfört med 1960-talet.

Prop. 1975/76:21] 32

1 den regionala nedbrytningen ger långtidsutredningens alt. 1 och 11 i stort sett likartade resultat. Större avvikelser föreligger endast vad beträffar Stockholms län och riksområdet Västsverige. 1 Stockholms län skulle skill- naden mellan de båda alternativen uppgå till något mer än 10000 arbets- tillfällen. medan skillnaden i Västsverige skulle uppgå till något mindre än 10000 arbetstillfällen. De små variationerna beror på att det är främst den kommunala sektorn som förutses variera mellan de två alternativen och denna har en relativt jämn regional fördelning.

För riksområdena i sydöstra och södra Sverige förefaller nedbrytningen av långtidsutredningen ge en. jämfört med den beräknade tillgången på arbetskraft. något för liten efterfrågan. Den balanssituation på arbetsmark- naden som framkommer i beräkningarna skiftar dock något med val av nedbrytningsmetod.

För riksområdet Västsverige samt riksområdena inom stödområdet in- nebär nedbrytningen av långtidsutredningen en snabb sysselsättningsökning. Eftersom utvecklingen under 1970-talets första hälft inneburit att dessa re- regioner expanderat snabbare än landet i övrigt är detta ett naturligt resultat. När man använder metoden med konstanhållen industristruktur för perioden 1973—1980 förefaller resultaten kvarstå. låt vara betydligt nedtonade. Till stor del skulle ökad yrkesverksamhet kunna tillgodose efterfrågan. För skogslänen förefaller de redovisade tendenserna dock vara av en sådan styrka att de kan komma att kräva en viss nettoinflyttning, främst i övre Norrland, för att möta arbetskraftsbehovet.

Den bild av den regionala balansen som erhålls i den nedbrutna lång- tidsutredningen överensstämmer i grova drag med den som erhållits i länsplaneringen. Dock finns. som redan påpekats. vissa genomgående skill- nader vad främst beträffar utvecklingen inom skogslänen och riksområdena i sydöstra och södra Sverige. Den omsvängning i utvecklingen som länsplaneringen pekar på har ytterligare markerats. En väsentlig anledning till den mer expansiva bild för dessa riksområden som erhålls enligt lång- tidsutredningen är att man där förutsatt snabba ökningar för exportindu- strierna, vilket har en klart positiv effekt på sysselsättningen i Västsverige och skogslänen. Skulle en sådan utveckling inte komma till stånd blir själv- fallet sysselsättningsutvecklingen i motsvarande mån påverkad.

Vid diskussionen av de obalanser som erhålls enligt den regionala ned- brytningen har prövats hur stora förändringar som behöver göras i yrkes- verksamhetstalen. för att åstadkomma balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. I flera fall synes det möjligt att kalkylerade obalanser kan elimineras genom måttliga förändringar i yrkesverksamhetsgraden. Två re- servationer bör dock göras. För det första kan ett ökat deltagande av kvinnor i arbetslivet i de mera glest befolkade delarna av landet bli svår att förverkliga på grund av bl. a. kommunikationshinder. En snabb ökning av den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden kan därför lättast ske på de större lokala arbets- marknaderna inom varje län. där valmöjligheterna är större och där också

Prop. 1975/76:211 33

kommunikationerna är bättre. För det andra bör en reservation göras för möjligheterna att fortsätta att höja sysselsättningsgraden för kvinnorna i Stockholms län.

2.5.2. Remissyttrande/ta

Ett drygt tiotal länsstyrelser har kommenterat bedömningarna av prog- noserna mot bakgrund av den regionala nedbrytningen av 1975 års lång- tidsutredning. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det är nödvändigt att utvärdera de regionala prognoserna gentemot en nationell prognos. Flera länsstyrelser. bland dem länsstyrelserna i Östergötlands. Kalmar och.-Malmöhus län betonar att de metoder som använts tillsammans med redovisningen av resultaten på riksområdesnivå gör det mycket svårt att dra slutsatser om länsplaneringens prognoser på länsnivå. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bo- hus län hävdar att länsplaneringens prognosdata borde ha ingått som en del av underlagsmaterialet vid nedbrytningen för att därigenom ge bättre möjligheter att skapa konsistens i systemet långtidsutredning-länsplanering. Länsstyrelsen finner det vidare angeläget att rapporten snarast kompletteras med länsvisa bedömningar som ger bättre möjlighet att utvärdera och an- vända materialet. Länsstyrelsen i Stockholms län anser emellertid att jäm- förelser på länsnivå mellan länsplanering-en och långtidsutredningen är täm- ligen ointressanta då långtidsutredningen redovisar endast riksprognoser. Resultatet av en regional fördelning påverkas enligt länsstyrelsen starkt av fördelningsmetoden. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen om enjämförelse med utvecklingen under perioden 1970—1974 bör tillmätas så stor vikt eftersom det är svårt att avgöra om eventuella avvikelser beror på tillfälliga faktorer eller om de motiverar. revideringar av prognosen. Man anser att det kort- siktiga perspektivet har tillmätts för stor vikt. Länsstyrelsen i Gotlands län finner det angeläget att metoderna för nedbrytning av nationella prognoser utvecklas så att en länsvis avstämning kan ske. Detta är enligt länsstvrelsen iHallands län. en förutsättning för att en nedbrytning skall bli meningsfull. Också RR V anser att metodutvecklingen på området bör fortsätta förutom att man bör rikta in insatserna på att skapa ett regionalekonomiskt system, som snabbt kan förändras. SCB konstaterar att goda möjligheter för ett avstämningsarbete måste ses som en viktig förutsättning för en acceptabel planering och man utgår från att centralbyrån även i fortsättningen skall ges möjlighet att aktivt medverka i arbetet med att söka lösa metodfrågorna. Centralbyrån framhåller också att man i annat sammanhang aktualiserat behovet av samordning av metodfrågor i anslutning till insamling och be- arbetning av material till långtidsutredningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att den regionala nedbrytningen av LU ger en missvisande bild av utvecklingen i länet. Länsstyrelserna i Norrbottens

3 Riksdagen 1976. [ saml. Nr 211

Prop. l975/76:211 34

och Skaraborgs län pekar vidare på effekterna av arbetstidsförkonning och ökat deltidsarbete.

Svenska kommun/örbundet framhåller att resultaten av nedbrytningarna bör behandlas med försiktighet och säger vidare att skillnaderna i resultaten mellan långtidsutredningen och länsplaneringen inte bör uppfattas som bris- ter i kommunernas och länsstyrelsernas bedömningar utan att de är en följd av att länsplaneringen i mycket baserats på 1970 års reviderade lång- tidsutredning. Därför är revideringar nödvändiga innan man fattar beslut om regionalpolitiken. Sko/överstyrelsen pekar på de stora skillnaderna mellan långtidsutredningens och länsplaneringens sysselsättningsuppgifter och med åtföljande av osäkerhet om vilken bedömning som skall användas för ut- bildningsplaneringen.

3. Riktlinjer för sysselsättningspolitiken

3.1. Ekonomiska förutsättningar för sysselsättningsökningen inom offentlig sektor (SOU 1975:90 kap. 6) '

3.1 . 1 Allmänna utgångspunkter

Sysselsättningsutredningen har av flera skäl inte funnit det möjligt att göra ingående finansiella studier i det nu avlämnade betänkandet. Till slut- betänkandet kan material från nu pågående utredningar inom skattepoli- tikens område utnyttjas t. ex. 1972 års skatteutredning. företagsskatte- beredningen och kommunalekonomiska utredningen samtidigt som de finansiella avvägningsproblem som framträder inom långtidsutredningens arbete kan ägnas ett mer ingående studium. Först med detta tidsperspektiv kommer vidare kraven på reala resurser till följd av sysselsättningsutred- ningens förslag att vara tillräckligt konkreta för att ligga till grund för en finansiell analys. Självfallet gäller att de finansiella bedömningarna inte en- bart bör avse att konsekvensberäkna olika förslag utan resultaten måste ligga till grund för en diskussion om avvägningen mellan reformer och kostnader. Studierna bör med andra ord kunna bidra till att finna alternativa lösningar. Utredningen diskuterar emellertid vissa finansiella och skatte- mässiga konsekvenser av sysselsättningsutvecklingen under resten av 1970- talet.

Långtidsutredningen har bl. a. belyst två alternativ som ger en syssel- sättningsutveckling inom offentlig sektor som kommit att ligga mycket nära sysselsättningsutredningens medelalternativ resp. höga alternativ. Långtids- utredningen har ett alternativ som ger en sysselsättningsökning på 140 000 personer och ett som ger en ökning på 230000 personer i offentlig sektor under den närmaste femårsperioden. Utredningen menar att de små skill-

Prop. 1975/76:211 35

naderna i förhållande till långtidsutredningen spelar mindre roll för de grova överslagskalkyler som görs.

l diskussionen om ekonomiska konsekvenser av utvecklingen inom of- fentlig sektor används alltså i stor utsträckning långtidsutredningens kal- kyler. Därigenom kan hänsyn tas till t. ex. påverkan på privat konsumtion eller bytesbalansen vid olika ökning av den offentliga sektorn.

Det bör understrykas att en stor del av utbyggnaden av den offentliga sektorn i själva verket är ett villkor för att människorna över huvud taget skall kunna efterfråga arbete i den utsträckning som förutsatts. Det går alltså inte att utan vidare hävda att t. ex. personer som enligt våra behovs- kalkyler skall sysselsättas i barntillsyn kan överföras till industriverksamhet. Om inte barntillsynen byggs ut i tillräcklig omfattning kommer inte heller kvinnorna att kunna gå ut på arbetsmarknaden i den utsträckning som har förutsatts. En mycket kraftig satsning på att undanröja förvärvshinder för personer som inte har arbete skulle å andra sidan kunna leda till att den privata sektorn kunde sysselsätta fler personer än som kalkylerats. Det skulle i sin tur ge utrymme för något större privat konsumtion. Finan- sieringen av offentlig sektor borde också underlättas.

Sysselsättningsutredningen har i detta första delbetänkande i huvudsak diskuterat de finansiella aspekterna med tanke på perioden l975—1980. Det bör betonas att detta korta tidsperspektiv också innebär en betydande låsning till nuvarande metoder. t. ex. när det gäller att finansiera den offentliga sektorn. Det är först i slutbetänkandet. som det kan finnas förutsättningar att göra en mera genomgripande prövning av finansieringsmöjligheterna av en fortsatt expansion av sysselsättningen inom den offentliga sektorn.

Den mycket kraftiga sysselsättningsökningen i den offentliga sektorn un- der den senaste tioårsperioden, sammanlagt drygt 400 000 personer. har kun- nat åstadkommas genom att den offentliga konsumtionen har tagit i anspråk en betydande del av resurstillväxten under resp. perioder. Den statliga upp- låningen har ökat mycket kraftigt. Detta har medfört ökande svårigheter att bereda utrymme för enskild upplåning på den långfristiga kapitalmark- naden. De offentliga investeringarna ökade snabbt under perioden 1965—1970 och tog då i anspråk 15 % av BNP-ökningen. Under perioden 1970—1975 var deras andel av tillväxten iO %. '

Utredningen påpekar att ökad offentlig konsumtion och investeringar på denna ambitionsnivå liksom kraftigt ökade transfereringar självklart måste betalas med ökade skatter eller andra typer av överföringar av resurser till den offentliga sektorn. Ökningen av den offentliga sektorn har finansierats genom i första hand betydande kommunala skattehöjningar och ökad of- fentlig upplåning.

I syfte att öka hushållens reala disponibla inkomster har den statliga in- komstskatten under senare år sänkts samtidigt som arbetsgivaravgifterna har höjts. De kommunala skatterna har däremot ökat. Den totala direkta skatten har relativt sett likväl minskat. Avtalen om de nominella lönerna

Prop. 1975/76:21] 36

har genom dessa omläggningar kunnat ske på en lägre nivå och inflationen har därigenom kunnat bromsas. Denna metod användes vid den senaste skatteomläggningen vilken omfattar även år 1976.

Den ovan förda mycket översiktliga diskussionen om finansieringen av den offentliga sektorns utbyggnad under den senaste tioårsperioden är enligt utredningen en naturlig bakgrund till den diskussion som skall föras om de finansiella förutsättningarna under resten av l970-talet.

3.1.2. Finansiering av den./ansatta utbyggnaden av ol'/bntlig sektor

Den totala tillväxten i ekonomin är av avgörande betydelse för hur män- niskorna kommer att uppleva en expansion av den offentliga sektorn och dess finansiering. Kan - med andra ord — ökningen av den offentliga sektorn ske samtidigt som den privata konsumtionen — speciellt för konsumtions- svaga grupper ökas? Eller leder den offentliga sektorns expansion och kraven på finansiering till att den privata konsumtionen måste begränsas hos stora grupper? Dessa frågor är avgörande för hur finansieringen av den offentliga sektorns utbyggnad kommer att upplevas. Det är därför inte möj- ligt att bedöma behovet av vissa förstärkningar av inkomsterna till stat och kommun utan att se dessa i relation till de allmänna kalkyler över tillväxten som finns att tillgå —.typ långtidsutredningen.

Långtidsutredningen belyser en ökning av sysselsättningen inom den off- entliga sektorn med 140 000 resp. 230 000 personer. Dessa alternativ ligger nära de exempel som sysselsättningsutredningen anser vara rimliga utgångs- punkter för diskussionen om utvecklingen av den offentliga sektorns sys- selsättning. Den lägre tillväxten inom offentlig sektor möjliggör enligt lång- tidsutredningen en ökning av privat konsumtion med 3 % per år. Mot- svarande värde vid den högre tillväxten inom offentlig sektor blir ca 2 %.

Mot bakgrund av de många människornas starka efterfrågan på offentliga tjänster ter sig enligt sysselsättningsutredningen en kraftig utveckling av den offentliga konsumtionen och därmed sysselsättningen rimlig. Man torde kunna förutsätta att medborgarna inte accepterar påvisade brister i samhällets insatser inom t. ex. vård och barnomsorg utan är beredda att avsätta en väsentlig del av den ekonomiska tillväxten till offentlig konsumtion och offentliga investeringar. Det förefaller rimligt om det samtidigt innebär att man kanske skulle kunna öka den privata konsumtionen med 2—3 % årligen. Utredningen påpekar emellertid att den privata konsumtionens ökning delvis går åt till att täcka in den redan beslutade reala förbättringen för folkpen- sionärerna.

Utredningen understryker kalkylernas osäkerhet men påpekar att oavsett tillväxten i samhällsekonomin kräver en expansion av sysselsättningen inom den offentliga sektorn av den storleksordning som här har antagits. att in- komsterna ökar på ett eller annat sätt. Därför görs i följande avsnitt en överslagsmässig kalkyl över vad en sysselsättningsökning skulle betyda i

Prop. 1975/76:211 37

ökat behov av inkomster inom den offentliga sektorn.

Hur påverkar tillväxten i ekonomin den offentliga sektorns inkomster? Utredningen ger ett räkneexempel som bygger på förutsättningen att skat- teunderlaget växer i samma takt som BNP i fasta priser och att skatteuttaget i procent blir oförändrat samt att inga andra förändringar vidtas som påverkar finansieringen av den offentliga sektorn. Då skulle inkomsterna inom den offentliga ekonomin öka med drygt 16 % under perioden i fasta priser vilket motsvarar ca 16 miljarder. På grund av. områdets löneintensiva karaktär går en stor del av denna ökning av inkomsterna till att tillförsäkra de of- fentligt anställda en reallöneutveckling i takt med den allmänna utveckling som antagits. Utredningen räknar med att de olika transfereringarna också följer den allmänna reallöneutvecklingen. Kvar blir därför en förhållandevis liten del av den automatiska inkomstökningen för att finansiera en ytterligare höjd offentlig sysselsättning. Därtill skall också läggas att man måste räkna med ett visst utrymme också för ökade utgifter för nya typer av trans- fereringar. Framför allt i ett längre tidsperspektiv skulle emellertid vissa utgifter för transfereringar också kunna minska. Ökad sysselsättning kan t. ex. minska behovet av bostadsbidrag. Utbyggnaden av ATP till att omfatta ller pensionärer och högre belopp kan också få sådana effekter. Utredningen utgår emellertid ifrån att de automatiska inkomstökningarna till den of- fentliga ekonomin inte på långt när blir tillräckliga för att finansiera en ökning av den offentliga sysselsättningen.

En kalkyl över kostnaderna för en sysselsättningsökning inom offentlig sektor på 260 000 personer visar att de sammanlagda statliga och kommunala utgifterna vid slutet av femårsperioden 1976—1980 skulle uppgå till drygt 16 miljarder kr. räknat i 1975 års priser. Utgiftsökningen skulle alltsåi genom- snitt bli drygt 3,3 miljarder per år. Om hela utgiftsökningen skulle täckas in av skatteökning skulle den kommunala skatten behöva höjas med 9:25 kr. under femårsperioden. Detta motsvarar en årlig kommunal skattehöjning med ca 1:85 kr. För att täcka in enbart sysselsättningsökningen inom den kommunala sektorn skulle det krävas en skattehöjning med ca 1:50 kr. per år. Om de nödvändiga inkomsterna tas via arbetsgivaravgifterna mot- svarar det i sin tur en höjning av arbetsgivaravgifterna med ca 1,85 % per år. dvs. sammanlagt ca 9 %.

Behovet av inkomstförstärkning kan reduceras genom automatiska in- komstökningar och utgiftsminskningar. Tillämpas som andra extremfall att 50 % av de automatiska inkomstförstärkningarna kan utnyttjas för utbygg- naden av den offentliga sysselsättningen. dvs. 8 miljarder, blir det nöd- vändiga ytterligare finansieringsbehovet i motsvarande grad mindre. Ut- tryckt i kommunal skatteökning skulle således de båda extremfallen kräva höjningar på ca 1 kr. resp. ca 2 kr. per år under perioden.

En ökning av tillväxttakten i ekonomin betyder relativt litet för behovet av avgifts- eller skattehöjningar för att finansiera den offentliga sektorns expansion. Utredningen påpekar att om man antar att tillväxttakten i eko-

Prop. 1975/76z211 38

nomin ökas från 3 % — som använts i kalkylen — till 4 96 per år påverkar detta behovet av skattehöjning i relativt liten utsträckning. Räknat i kom- munal skattehöjning kan behovet reduceras från en höjning med 9:25 kr. till en höjning med 8:85 kr. dvs. en reducering med 40 öre.

Ekonomiska beräkningar av den typ som presenteras här ovan ger na- turligtvis ingen fullständig bild av de effekter som sysselsättningsökningen får för välfärden i samhället. Sysselsättningsökningen leder till kvalitets- höjningar på en mängd områden som är mycket väsentliga för den enskilde medborgaren. Som exempel kan nämnas långtidssjukvården. där ökade vård- insatser resulterar i ett mänskligare och mera drägligt liv för de långtidssjuka. Ökade möjlighetertill barnomsorg ökar kvinnornas möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden.

Det finns också mera renodlade finansiella intäkts- och kostnadsposter ' i den offentliga ekonomin som inte helt täcks in i den typ av översiktliga kalkyler som här presenterats. Kostnaderna för aktivering av arbetskraften skall vägas mot det bortfall av bidrag av olika typ som kan bli möjligt genom en ökad sysselsättningsgrad. t. ex. bostadsbidrag. socialhjälp. arbets- löshetsersättning. pensioner etc.

Grundläggande för diskussionen om effekterna av utbyggda sysselsätt- ningsmöjligheter är att samhället i allt större utsträckning åtagit sig ett ansvar för individernas försörjning. Av de varor och tjänster 'som produceras är alla i princip garanterade en viss minimiandel. oavsett om de arbetar eller inte. Dessa garantier finns uttryckta i sjukförsäkring. pension. arbetslös- hetsunderstöd. socialhjälp etc. Denna minimiandel har genom det soci- alpolitiska reformarbetet successivt gjorts större. Den är naturligtvis fort- farande av mindre betydelse för viktiga grupper — t. ex. hemarbetande kvin- nor — men den marginella ökning av den totala produktionen som personens arbetsinsats måste ge upphov till för att det skall bli positiva ekonomiska effekter tenderar att bli mindre. Att öka sysselsättningen blir därför även om det drar med sig vissa kostnader allt mer gynnsamt för den offentliga ekonomin.

Det förhållandet att utredningen valt att exemplifiera behovet av in- komstökningar med arbetsgivaravgifter och kommunalskatter betyder inte att de är de enda som kan användas. Sysselsättningsutredningen återkommer i sitt slutbetänkande till finansieringsfrågorna.

3.1.3. Remissyttrande/ia

Sysselsättningsutredningens räkneexempel över de fi n a n s i e l l a k r a - v e n vid den expansion av den offentliga verksamheten som utrednings- majoriteten förordar kommenteras av ett betydande antal remissinstanser. LOser det som värdefullt att utredningen gett sig i kast med denna uppgift men understrykervikten av att utredningen i det fortsatta arbetet på ett mer fullstän- digt sätt behandlar dessa frågor. Det är en synpunkt som delas av flertalet re-

Prop. 1975/76:21] 39

missinstanser.

LO instämmer i utredningens allmänna slutsats att inkomstökningar för den offentliga sektorn utöver de automatiska ökningarna är nödvändiga om den förordade sysselsättningsökningen skall kunna förverkligas. En fort- satt sysselsättningsökning på angelägna områden sett från sysselsättningssyn- punkt fordrar således i framtiden skattehöjningar. En viss fortsatt ökning av den privata konsumtionen kommer dock enligt långtidsutredningen att kunna ske samtidigt.

Länsstyrelsen iMa/möhus län menar att en kraftig ökning av den offentliga sektorn inte kan ske utan betydande skattehöjningar. Det innebär att ut- rymmet för privat konsumtion hålls tillbaka till förmån för offentlig kon- sumtion. Eftersom en av de starkaste drivfjädrarna för att ta arbete vid sidan av arbetenas attraktivitet — är önskemål att kunna tillgodose behov av privat konsumtion kan en kraftig höjning av skattetrycket dämpa yr- kesbenägenheten. Länsstyrelsen iJönkö/tlngs län anför att en utbyggnad av de offentliga tjänsterna förutsätter att ökade li nansiella resurser skapas inom det övriga näringslivet och obestridligt finns här en gräns som även är be- roende av förhållandena i vår omvärld. l betänkandet diskuteras de problem som uppstår då man jämsides med utökningen av den offentliga sektorn skall återställa jämvikt i bytesbalansen. Enligt länsstyrelsens mening har denna grundfråga emellertid behandlats alltför ofull51ändigt. En politik in- riktad på att upprätthålla en hög sysselsättning och förstärkt konkurrenskraft inom de varuproducerande näringsgrenarna framstår som nödvändig om sysselsättningsutredningens förslag skall kunna realiseras.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser det ytterst beklagligt att sysselsättningsutredningen helt passivt accepterar en stagnation eller av- tagande sysselsättning inom näringslivet.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser att en avvägning mellan ökad kon- sumtion och offentlig konsumtion bör ske till fördel för den offentliga kon- sumtionen. Det är en vanlig uppfattning bland remissinstanserna. Social- styrelsen menar att finansieringsfrågorna behöver lösas för att man skall kunna tillgodose angelägna behov inom den sociala sektorn under perioden 1975—1980 bl. a. stödet till barn och äldre och samtidigt förverkliga en am- bitiös sysselsättningspolitik. ] den utsträckning utrymme för utdebiterings- ökningar inte kan beredas landstingen och kommunerna måste andra finansie- ringsformer anvisas. Det här aktuella tidperspektivet innebär att denna över- syn av sektorns finansiering bör ske skyndsamt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län delar utredningens mening om nödvän- digheten av att ta det politiska ansvaret för att skapa finansiellt utrymme för en omfattande sysselsättningsökning i den offentliga sektorn. Det är främst den kommunala sektorn som förutsätts expandera varför ökade trans- fereringar stat-kommun kan bli nödvändiga.

Statskontoret anser därvid att det är nödvändigt att kostnaderna för den offentliga sektorns sysselsättningsexpansion ägnas särskild uppmärksamhet.

Prop. 1975/76:211 40

Statskontoret anser vidare att det varit väsentligt med en regionalt fördelad finansieringsplan för sysselsättningsökningen. SSU talar för ett helt nytt skattesystem.

Samtliga kommuner och landsting som inkommit med remissvar har diskuterat finansieringsfrågan. Landstinget i Värmlands län anför härvid att det i princip inte har något att invända mot den av utredningen föreslagna sysselsättningsutvecklingen inom de under landstinget lydande verksam- hetsgrenarna. Skälet till skillnader i ambitionsnivå mellan aktuell verksam- hetsplanering och utredningens högsta alternativ, dvs. det alternativ som skulle vara det mest "behovsanpassade", finns att söka på kostnadssidan. Landstingens nuvarande verksamhetsplaner kan i bästa fall kostnadsmässigt beräknas bli täckta enligt nuvarande ekonomiska förutsättningar. Ut- redningens utbyggnadSplaner förutsätter härför nya finansieringsvägar. Med tanke på landstingens och kommunernas helt dominerande del av syssel- sättningen måste det anses vara helt otillfredsställande. att innan finan- sieringsfrågan lösts. binda sig för så stora framtida kostnadsökningar.

Svenska kommunförbundet understryker utredningens uppfattning att kommunalskattehöjningar av den storlek som beräkningarna visar inte är realistiska och att det därför är nödvändigt att kommunerna — till väsentlig del får inkomstförstärkning på andra vägar. Åtgärder måste vidtas som leder till en långsiktig lösning av finansieringsproblemen anpassad till kraven på kommunernas insatser för utveckling av samhällsservicen till medbor- garna. Landstings/örbundet menar att staten och kommunerna befinner sig i två helt olikartade situationer då det gäller inkomst- och utgiftsutveck- lingen. De dominerande kraven på utbyggnader riktas mot kommuner och landsting, samtidigt som deras automatiska inkomstökningar är klart otill- räckliga för att täcka finansieringsbehoven. Det nuvarande statliga in- komstsystemet med progressiv inkomstskatt och indirekt beskattning i form av arbetsgivaravgifter innebär en snabbare automatisk inkomstökning för statens del. samtidigt som utbyggnadsbehoven där är begränsade. En ut- byggnad enligt sysselsättningsutredningcns ambitioner skulle ytterligare för- värra finansieringsproblemen för kommuner och landsting. Det nuvarande systemet kan medföra att den kommunala utdebiteringen om några år skulle nå nivåer. som ter sig orimligt höga. En analys av de ekonomiska frågorna bör därför enligt förbundsstyrelsens mening vara en huvudpunkt i det fort- satta utredningsarbetet. Det är därvid viktigt. att de regionala skillnaderna i resursbehovet ägnas särskild uppmärksamhet.

3.2. Allmänna riktlinjer för sysselsättningspolitiken (SOU 197590, kap. 7) 3.2.1 Arbetets värde/ör individ och samhälle

Arbetets värde förindivid och samhälle ärenligt sysselsättningsutredningen den självklara utgångspunkten för sysselsättningspolitiken.

Prop. 1975/76:211_ 41

För den enskilde är arbetet av grundläggande betydelse. Dess uppgift är flerfaldig. dels att ge god materiell försörjning och personlig tillfreds- ställelse. dels att producera varor och tjänster. Arbetsvillkoren formar en väsentlig del av människornas liv. familje- och bostadsförhållanden. hälsa. fritidsmöjligheter. delaktighet i arbetslivets gemenskap. i facklig och politisk verksamhet. Arbetet är den grundläggande förutsättningen för att skapa utjämning mellan människorna.

För samhället som helhet bildar arbetet grunden för den ekonomiska och sociala välfärden. Att inte ta till vara arbetskraften fullt ut innebär att man begränsar utrymmet för förbättringar på olika samhällsområden.

Utredningen framhåller att ett övergripande mål för sysselsättningspo- litiken måste vara att ge möjlighet till arbete åt alla. Var och en som kan och vill arbeta skall ha rätt till detta. Detta krav kan inte formulerats i exakta siffror annat än under en begränsad tid. Människors önskemål för- ändras hela tiden i takt med samhällets förändringar. Samhället måste stän- digt bevaka den enskildes rätt till arbete på samma sätt som samhället på andra områden åtagit sig att skydda och stödja den enskilde medborgaren.

Sysselsättningspolitiken måste söka undanröja inte bara den öppna ar- betslösheten utan också dold arbetslöshet och undersysselsättning. Intresset måste således inriktas på hur stor del av befolkningen som är i arbete. Målet för sysselsättningspolitiken måste därför vara att — utöver kraftfulla insatser för de arbetslösa — också öka andelen sysselsatta av befolkningen.

Den innebörd som utredningen lägger i begreppet rätt till arbete avser också att ge ökad frihet i arbetslivet. Därför ställer allas rätt till arbete även i det här avseendet betydligt större krav på samhället än vad vi tidigare lagt in i begreppet full sysselsättning.

Det är uppenbart att målet för sysselsättningsutvecklingen inte enbart gäller omfattningen. Självfallet är ambitionerna stora också när det i övrigt gäller'de kvalitativa målen för arbetsmarknaden. De gäller utformningen av arbetsmiljön, anställningsförhållandena. demokratiseringen av arbetslivet etc. En förbättring på vart och ett av dessa områden har naturligtvis i sig ett egenvärde. Samtidigt har kvalitativa förbättringar en avgörande betydelse för möjligheten att öka sysselsättningen. Därigenom förhindras utslagning t. ex. på grund av ohälsa och sjukdom och förbättras möjligheterna för ar- betslösa och undersysselsatta att få lämpligt arbete.

De sysselsättningspolitiska strävandena och demokratiseringen av sam- hället kan enligt utredningen inte stanna utanför arbetsplatserna. I ett sam- hälle och i ett arbetsliv som ständigt förändras utsätts stora grupper för ' betydande krav på anpassning till nya arbetsmetoder. ny teknik. förändrad arbetstid och arbetsorganisation etc. För att arbetstagarna skall kunna möta dessa förändringar är det viktigt att de får ett vidgat inflytande över sina arbetsvillkor och sin arbetsmiljö. Därigenom kan de aktivt medverka till att anpassa arbetsplatserna till de anställdas förutsättningar och krav.

Prop. 1975/76:21] 42

3.2.2. Arbetslag/i och arbeiszrppgi/ierfinns

Utredningen pekar på att samtidigt som brist på efterfrågan på arbetskraft hindrar många människor från att förvärvsarbeta, finns det stora otillfreds- ställda behov av både varor och tjänster. Det gäller många områden oavsett om de mäts med kvantitativa eller kvalitativa mått. barnomsorg. utbildning. hälso-och sjukvård. åldringsvård. social hemhjälp. miljövård. insatser för handikappade etc.

De två grundläggande förutsättningarna för en ökad sysselsättning ar- betskraft och arbetsuppgifter — föreligger. Detta räcker emellertid inte. För att människorna i ökad utsträckning skall kunna gå ut på arbetsmarknaden måste en rad förvärvshinder undanröjas. Det gäller också att få utbud och efterfrågan på arbetskraft att stämma överens geografiskt och yrkesmässigt. Sysselsättningspolitikens grundläggande uppgift är att skapa dessa förut- sättningar. Bctydande investeringar kommer också att behöva göras inom industrin för att behålla och stärka konkurrenskraften gentemot utlandet och för att förbättra arbetsmiljön m.m.

Sysselsättningsutredningen stryker under svårigheterna att exakt ange hur snabbt sysselsättningsgradcn kommer att öka. Det kommer emellertid enligt utredningen att krävas ytterligare stora sysselsättningspolitiska insatser utö- ver dagens för att skapa och fördela arbetstillfällen och för att undanröja förvärvshinder.

Arbetstidsförkortningen är en annan viktig faktor som påverkar arbets- kraftens totala utveckling och fördelning och därmed den sysselsättnings- politiska planeringen. En snabb generell arbetstidsförkortning kommer enligt utredningen att regionalpolitiskt slå olika. Likaså kommer en snabb generell arbetstidsförkortning att skapa ett ökat tryck på utbildningsresurscrna. Den analys som utredningen gjort över arbetskraftsbehovet visar att det inte behövs någon arbetstidsförkortning för att skapa arbetstillfällen. Snarare tor- de svårighetcr föreligga att exempelvis täcka vårdsektorns behov av arbets- kraft i expansiva områden vid en snabb allmän arbetstidsförkortning.

En stor del av sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn syftar till att undanröja fövärvshinder. t. ex. utbyggnaden av barnomsorg. vård och annan service. Det går därför inte att hålla tillbaka utbyggnaden av barnomsorgen för att i stället använda denna arbetskraft inom industrin. En satsning på den offentliga sektorn är en viktig förutsättning för att den totala sysselsättningen skall kunna öka. . '

Sysselsättningsutvecklingen i alla industrialiscrade länder kännetecknas av förskjutningar från varuproducerande till tjänsteproducerande områden. När människor fått sina mest angelägna materiella behov tillgodosedda vän- der sig efterfrågan mot andra områden. där tjänstesektorn spelar en fram- trädande roll. Utvecklingen mot en ökad sysselsättning inom tjänstesektorn är således något som gäller alla länder. Vad som däremot varierar mellan länderna är uppdelningen mellan privata och offentliga tjänster. 1 en del länder drivs exempelvis en stor del av vårdsektorn i privat regi och på

Prop. 1975/76:21] 43

marknadsmässiga grunder. [ andra länder — exempelvis i de nordiska — ligger denna verksamhet inom den offentliga sektorn.

Kraven på en ökad standard riktar sig naturligtvis inte enbart mot sådana varor och tjänster som produceras inom den offentliga sektorn. Kraven på ökad standard gäller också den privata konsumtionen. Framför allt gäller det grupper som idag har en allmänt låg levnadsstandard. Den ekonomiska politiken måste självfallet uformas också med tanke på dessa önskemål. | den allmänna debatten har ofta framförts uppfattningar att vi sysselsätt- ningsmässigt måste välja mellan den gemensamma sektorn och industrin. Enligt sysselsättningsutredningens mening är det snarare så att dessa två förutsätter varandra. En framgångsrik industri kräver i ett land som vårt en väl utbyggd samhällsservice och en snabb utbyggnad av den gemen- samma sektorn kräver i sin tur en aktiv industripolitik som kan ge oss nödvändig yttre balans i ekonomin. Exporten av industriprodukter kommer under överskådlig tid framåt att utgöra huvudparten av vår totala export och påverkar därför den gemensamma sektorns utbyggnadstakt.

En satsning på utbyggnaden av varuproduktionen i områden med stora grupper av arbetslösa och undersysselsatta kommer att kräva stora inves- teringar under uppbyggnadsskedet. Till den del dessa investeringar måste genomföras med hjälp av den arbetskraft som redan är utnyttjad. kommer detta att innebära ökad konkurrens om resursutrymmet. Det är därför myck- et väsentligt att en stor del av investeringsinsatserna förläggs till konjunk- tursvackor. då det allmänna arbetskraftsutnyttjandet är lägre. Den indu- striella utvecklingens betydelse för hela samhällsutvecklingen är så väsentlig att det enligt utredningens mening nu ställs ett helt annat krav på samhället att ansvara för näringslivets långsiktiga utveckling.

Ett riktmärke för sysselsättningspolitiken under kommande är bör enligt sysselsättningsutredningcn vara en fortsatt snabb utbyggnad av den offent- liga sektorn samtidigt som man tillgodoser kravet på samhällsekonomisk balans. En sådan utveckling kommer också till uttryck i de utbyggnadsplaner som nu föreligger hos kommuner och landsting. Även om dessa planer bildar utgångspunkt för den kommande utbyggnaden bör dock strävan — med hänsyn till de stora redovisade behoven inom bl.a. barnomsorgen. långtidssjukvården. åldringsvården och den öppna sjukvården - vara att inrikta sig mot en ytterligare utbyggnad som närmar sig det högre utbygg- nadsalternativet vilket motsvarar en ökning under perioden 1975—1980 med ca 250000 sysselsatta. För vissa områden har redan påtagliga steg i den riktningen tagits. Exempel på detta är den mellan regeringen och Svenska kommunförbundet träffade uppgörelsen om utbyggnad av barnomsorgen fram till år 1980.

Prop. 1975/76:2[1 44 .

3.2.3. En aktiv och samordnad s_vsse/sänningspo/ilik

Sysselsättningsmöjligheterna skall göras mer likvärdiga över hela landet. Det gäller att få ett arbete. men också att öka möjligheterna att välja arbete. att få ett välbetalt arbete och att känna trygghet mot konjunktur- och struk- turförändringar. Diskussionen om utjämning av sysselsättningsmöjligheter- na mellan regionerna måste enligt utredningens mening avse både syssel- sättningens omfattning och dess kvalitet. '

Ser man först till möjligheterna att nå en utjämning av sysselsättnings- graden finns det naturligtvis gränser för hur långt man kan komma. De lokala arbetsmarknaderna är inte och kommer heller aldrig att bli lika vad gäller folkmängd. yta eller struktur. För männens del har dessa olikheter dock inte lett till några större regionala skillnader i sysselsättningsgrad. En långtgående utjämning bör enligt utredningens mening vara möjlig även för kvinnorna. Detta bör också vara vägledande för den långsiktiga politiken.

Kvalitativt är utjämningsmöjligheterna mer begränsade. Valmöjligheter- na. inkomstnivån och tryggheten i sysselsättningen är starkt beroende av ' den lokala arbetsmarknadens storlek och struktur. Insatserna måste därför inriktas på att inom varje län bygga upp arbetsmarknader som kan tillgodose olika gruppers krav på valmöjligheter. trygghet i sysselsättningen m.m.

En satsning på en mer utspridd ortsstruktur än vad som anges i den regionala strukturplan som antogs av 1972 års riksdag skulle begränsa möj- ligheterna för många människor att finna ett arbete som motsvarade deras intresseinriktning och utbildning.

Utredningen ser. mot denna bakgrund ett fullföljande av den regionala strukturplanens intentioner som en förutsättning för att man med bibehållen regional balans skall nå den eftersträvade allmänna höjningen av syssel- sättningsnivån i landet.

Jämställdhet mellan könen är ett övergripande mål för sysselsättnings- politiken. Kvinnornas ökade förvärvsarbete har inte i nämnvärd grad för- ändrat den traditionella synen på kvinnors och mäns yrkesval. Av 1970 års folkräkning framgår att 72 % av kvinnorna på arbetsmarknaden återfinns i 25 yrken där männens andel uppgår till endast 12 %. Först när det köns- rollsbundna studie- och yrkesvalet kan bringas att upphöra kan skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan män och kvinnor avskaffas.

Insatserna för att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor på arbets- marknaden kan emellertid inte ensidigt inriktas mot den enskilde arbets- tagaren. Sysselsättningsutredningen betonar att arbetslivet också måste an- passas till ett samhälle där det är lika vanligt att kvinnor som män arbetar.

Jämställdhet mellan könen kan emellertid inte ses som en isolerad ar- betsmarknadsfråga. Reformer måste ske på en rad områden. Familjepolitiken har börjat reformeras i den riktningen. Sociallagstiftningen och socialför- säkringarna reformeras nu i syfte att uppnå störrejämställdhet mellan män och kvinnor. Olika åtgärder inom familjepolitiken och arbetsmarknadspo-

Prop. 1975/76:211 45

litiken måste enligt utredningen stödja varandra för att man skall närma sig det övergripande målet: jämställdhet mellan könen.

Stora grupper med arbetshandikapp — fysiska. psykiska eller sociala har idag mycket svårt att få ett arbete på den öppna marknaden. Man bör i så liten utsträckning som möjligt skilja ut och särbehandla dessa grupper. I stället skall man sträva efter att om möjligt använda de normala arbets- marknadspolitiska instrumenten också för dessa. Personer som på grund av arbetshandikapp inte kan få arbete på den öppna arbetsmarknaden på vanliga villkor får man fortfarande söka finna arbete för genom att samhället tar över de merkostnader som uppstår genom deras begränsade arbetsför- måga. Det är enligt utredningens mening från alla synpunkter bättre att via budgeten fördela dessa kostnader jämnt på hela produktionen än att ordna särskilda arbeten. Om det ändå inte är möjligt att finna en anställning återstår utvägen att ordna skyddad sysselsättning t. ex. i speciella verkstäder. i beredskapsarbeten och i arkivarbeten.

En utbyggnad av sysselsättningspolitiken. med tyngdpunkten på selektiva insatser dvs. arbetsmarknadspolitiska åtgärder riktade till individer och speciella grupper. regionalpolitiska insatser till vissa orter och områden och näringspolitiska åtgärder riktade till vissa företag eller branscher — innebär självfallet inte att den del av den ekonomiska politiken som reglerar den allmänna efterfrågan på varor och tjänster i samhället får minskad betydelse. Sysselsättningsstimulerande selektiva insatser kan aldrig bli effektiva om inte den ökade produktionen finner avsättning. De sysselsättningspolitiska åtgärderna måste därför samordnas med den ekonomiska politiken i övrigt.

Utredningens arbete rör främst utvecklingen av sysselsättningen på längre sikt. Men kortsiktiga fluktuationer och långsiktiga tillväxtförlopp är öm- sesidigt beroende. Konjunkturavmattningarna bör i betydligt ökad ut- sträckning kunna utnyttjas för utbyggnaden av den offentliga sektorn — det gäller inte enbart investeringar utan också personaltäthetshöjningar. En sådan stegvis utbyggnad av den offentliga sektorn skall knytas till en lång- siktig plan för samhällsservicens utbyggnad.

En mer ambitiös sysselsättningspolitik ställer krav på en utökad och bättre samordnad planering. som bedrivs på alla nivåer i samhället. Kommuner. landsting och näringsliv bör mer än tidigare kunna medverka i sysselsätt- ningsplaneringen. Liksom hittills måste det dock vara en central statlig upp- gift att leda sysselsättningspolitiken och att utforma de instrument som krävs för denna.

Även om tjänstesektorn och då främst de offentliga delarna av denna blivit en viktig del kvarstår att det privata näringslivet och tillverknings- industrin spelar en stor roll för sysselsättningsutvecklingen. Även närings- livet måste därför medverka i sysselsättningsplaneringen. Enligt utredning- ens uppfattning bör detta ske genom att konkreta sysselsättningsplaner tas fram inom företagen. Planerna bör utarbetas i samverkan med de fackliga organisationerna. Företagsnämnder och anpassningsgrupper bör spela en ak- tiv roll.

46. Prop. l975/76:211

3.2.4 Remissyttrande/ia

Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens uppfattning att ar- betets värde för individ och samhälle är den självklara utg å n g 5 p u n k - ten för sysselsättningspolitiken. Målsättningen för samhäl- lets sysselsättningspolitik på lång sikt skall vara att möjliggöra för alla som kan och vill förvärvsarbeta att få ett arbete. som i möjligaste mån är anpassat till den enskilde och till dennes skiftande förutsättningar.

Skaraborgs läns landsting anför att tillgången till arbete bör sättas i relation till andra värden t. ex. social och fysisk miljö. Landstinget anser även att tvånget att arbeta bör kunna minska med hänsyn till produktionsteknikens utveckling. Konsumtionsförmågan bör kunna upprätthållas genom samhäl- lets försorg samtidigt som arbetsinsatsen minskar.

Enligt TCO bör målsättningen ses som riktlinjer för sysselsättningsam- bitionerna på sikt som tar sig uttryck i en successivt stigande sysselsätt- ningsgrad. TCO framhåller vidare att det framtida behovet av arbetskraft måste tillgodoses-genom en aktivering av den inhemska befolkningen och att ett ökat behov av arbetskraft inte skall mötas med invandring. Frågan bör emellertid enligt TCO behandlas vidare i utredningens fortsatta arbete. TCO anser vidare att utredningen på ett övertygande sätt har visat att den framtida sysselsättningspolitiken måste få en starkt selektiv inriktning. Be- toningen av en selektivt inriktad sysselsättningspolitik utesluter inte att TCO under vissa omständigheter kan anse det befogat med generellt sti- mulerande eller åstramande åtgärder även ur sysselsättningspolitisk syn- vinkel. Liknande synpunkter framförs från LO. Arvika kommun framhåller att arbete åt alla även skall gälla ungdomar som just avslutat skolgången.

RR V menaratt det hade varit värdefullt om utredningen med utgångspunkt i det angivna målet försysselsättningspolitiken diskuteratvilka medel som kan användas i denna med hänsyn till de restriktioner som målen för t. ex. den ekonomiska politiken utgör. Enligt RRV skulle en sådan analys kunna utgöra en lämplig grund fören fortsatt diskussion om mål-medel isysselsättningspoli- tiken.

Enligt Snar/styrelsen saknas en analys av utredningen av målkonflikten mellan å ena Sidan det uppsatta sysselsättningspolitiska målet och å andra sidan andra dominanta ekonomisk-politiska mål. Utan en analys av dessa målkonllikter. saknas enligt socialstyrelsens mening. grunden för en rea- listisk bedömning om de i utredningen diskuterade medlen är adekvata.

Flera remissinstanser instämmer i utredningens bedömning att både för- utsättningar och motiv föreligger för en fortsatt sysselsättningsökning inom den o ffe nt l i g a s 6 k t o r n . Några kommuner däribland Norrköping. Köping och Norrtälje kommuner framför liknande synpunkter. under förutsätt- ning att tinansieringsfrågorna kan lösas på ett för kommuner och landsting till- fredsställande sätt. ÖB påpekaratt utredningen inte haranalyserat möjligheter-

Prop. 1975/76:21] 47

na till ökad sysselsättning inom försvarsmakten både vad avser anställda och värnpliktiga. Möjligheterna är dock beroende av försvarsanslagen. Dessa mås- te enligt ÖB emellertid väsentligen baseras på försvarets målsättning och ej an- vändas som arbetsmark nadspolitisk regulator.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund finner utredningens föreslagna utvecklingstakt helt orimlig med hänsyn till att utredningen ej studerat vare sig rationaliserings- eller besparingsåtgärder m. m.

Åtskilliga remissinstanser instämmer i utredningens uppfattning att sam- hället har ett starkt ansvar för att u nda n röja de h i n d e r som ute- stänger stora grupper från arbetslivet. En av sysselsättningsutredningens viktigaste arbetsuppgifter måste enligt RR V:s bedömning vara att kartlägga de olika förvärvshindren samt att lämna förslag till hur dessa skall undan- röjas. SSU framför liknande synpunkter.

Utredningens uppfattning att rätten till arbete måste gälla alla öavsett ålder. utbildning, kön eller förmåga betonas av flera remissinstanser bl. a. landstinget i Kopparbergs län och Statens handikappråd. Möjligheterna att förbättrajämställdhet mellan män och kvinnor skulle enligt länsstyrelsen i Södermanlands län väsentligt förbättras genom den ut- byggnad av den offentliga sektorn som skisseras i utredningen då valmöj- ligheterna skulle öka för båda' könen. L("insstyrelsen i Gotlands län påpekar dock svårigheten som kan uppstå att uppfylla detta mål vid en kraftig ut- byggnad av de föreslagna kvinnligt dominerande offentliga sektorerna.

Förbättringar av arbetsmiljön i olika avseenden för att fö- rebygga uppkomsten av arbetshandikapp m. m. enligt utredningens förslag framhålls som mycket väsentligt av flera remissinstanser bl. a. A rbetarskydds- styrelsen.

Förkortning av arbetstiden i syfte att åstadkomma fler ar- betstillfällen avvisas bestämt av LO. _

Flertalet remissinstanser stöder kravet på en u t ö k ad oc h bä t t re samordnad sysselsättningsplanering. Samtidigt påpekas av flera remissinstanser bl.a. Örebro kommun. SSU, länsstyrelse/'rra i Mal- möhus. Skaraborgs och Jönköpings lätt att dett ställer ökade krav på sam- ordning mellan central. regional och lokal nivå. Länsstt't'alsetti l-"ästman/anrls län-påpekar emellertid att de organ som idag har uppgifter som direkt eller indirekt berör sysselsättningspolitiken redan arbetar efter de riktlinjer ut- redningen förordar. En större medvetenhet om sysselsättningsfrågornas be- tydelse på olika plan kan få en viss effekt. men dessutom behövs en översyn av tillgängliga planeringsresurser och av ansvarsfördelningen inom det sys- selsättningspolitiska området. Utredningen bör därför enligt länsstyrelsen i l-"c'isternorrlands län i nästa etapp närmare klargöra vilka insatser som bör ha förtur och mer i detalj visa vad som krävs av resp. samhällsorgan.

Enligt Jönköpings kommun är det angeläget att kommunerna spelar en betydelsefull roll i den framtida sysselsättningspolitiken. Med hänsyn till vikten och omfattningen av dessa frågor kan det ifrågasättas om inte ett

Prop. 1975/76:21] 48

särskilt kommunalt organ — en sysselsättningsnämnd borde inrättas och ersätta den nuvarande arbetslöshetsnämnden.

Statens invandrarverk påpekar vikten av att i planeringen hänsyn tas till invandrarna och deras behov av introduktion. språkutbildning, tolkar etc. på arbetsplatsen.

Flera remissinstanser. bl. &. länsstvrt-rlsen i Östergötlands län.framhåller vik- ten av att det generella sysselsättningsmålet kompletteras med ett re- g i o n a | p öl i t is kt s y n s å t t. Fortfarande finns stora skillnader i sys- selsättningsgrad mellan olika regioner. Det är enligt länsstyrelsens mening ytterst angeläget att sysselsättningspolitiken utformas på ett sätt som un- derlättar genomförandet av de regionalpolitiska målen varav ett är att sam- tidigt höja och utjämna sysselsättningsgraden i olika delar av landet.

Lätrsstt-tr'elsen i Skaraborgs lätt framför liknande synpunkter och framhåller att en förutsättning för att nå såväl kvantitativa som kvalitativa mål för arbetsmarknaden är att det i samtliga län utvecklas robusta och differen- tierade arbetsmarknader.

3.3. Individens krav på arbete (SOU 1975:9I kap. 4) 3.3.1 Regionalpolitikens grundläggandeförutsättningar

I prop. l972zlll. bil. I utvecklas avvägningen mellan den ekonomiska politikens olika mål mot en regionalpolitisk bakgrund. Där betonas att det är ökningen av våra ekonomiska resurser som har möjliggjort de materiella framstegen och den ökade sociala välfärden. Samtidigt kan den ekonomiska utvecklingen innebära risker för den regionala balansen. Ekonomisk tillväxt förutsätter. speciellt i ett land med Sveriges stora utlandsberoende. en fortsatt omvandling av samhället.

Specialisering och utveckling mot större anläggningar medför att företag eller branscher utvecklas i vissa delar av landet medan andra branscher och företag med sämre förutsättningar går tillbaka eller försvinner. I pro- positionen markeras att det är ett av regionalpolitikens mål att sörja för att de enskilda människornas trygghet värnas i denna omvandlingsprocess.

Propositionen avslutar sin genomgång av regionalpolitikens förutsätt- ningar med ytterligare några faktorer som bedömes vara betydelsefulla. Där- vid erinras om den regionala utvecklingens beroende av det existerande samhället med dess fördelning av arbetsplatser. bostadsområden. skolor. kommunikationsleder m.m. Några radikala ändringar av den regionala strukturen är därför ej möjliga.

En annan grundläggande utgångspunkt för regionalpolitiken är landets ringa befolkningstäthet. Denna gör det orealistiskt att eftersträva ett samhälle där alla lokala arbetsmarknader är så stora och differentierade att det alltid är möjligt att övergå till önskat arbete utan att behöva flytta till annan ort.

Prop. 1975/76:21] 49

Dessa grundläggande utgångspunkter ligger alltjämt fast. Till detta skall läggas att under de år som gått har den svenska ekonomins internationella beroende successivt förstärkts. Det svenska näringslivets kon- kurrenskraft måste successivt stärkas redan för att upprätthålla den svenska exportens nuvarande relativa ställning på de internationella marknaderna.

För att detta skall bli möjligt krävs fortsatta insatser för att öka effek- tiviteten i produktionen av varor och tjänster. Därvid måste man utnyttja de fördelar som tekniska framsteg. specialisering och stordrift kan ge. Detta förutsätter rörlighet hos kapitalet mellan och inom sektorerna. dvs. fortsatt strukturomvandling. Det är en uppgift för näringspolitiken att påverka denna utveckling så att landets produktionsmöjligheter väl tillvaratas. För att struk- turomvandlingen därvid inte skall ge upphov till oacceptabla regionala oba- lanser måste fortsatta regionalpolitiska insatser göras. I en sådan ekonomi kommer många människor att byta yrke. anställning och bostadsort för att uppfylla sina krav på arbete. Hindren för denna rörlighet skall avhjälpas inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.

Den regionala sysselsättningsutvecklingen betingas ytterst av de succes- siva beslut som fattas på samhällspolitikens skilda områden. Den regional- politiska planeringen måste därför ses som ett medel att informera om de regionala konsekvenserna av skilda handlingsalternativ. Därigenom blir ett bättre underlag tillgängligt för den löpande politiska beslutsprocessen.

3.3.2. Balans och rörlighet på arbetsmarknaden

] den ekonomiska debatten har begreppet arbetsmarknad från början an- vänts som beskrivning på tillgång och efterfrågan på arbetskraft i landet som helhet. Begreppet balans har i detta sammanhang kunnat rymma en avsevärd dold undersysselsättning inom vissa regioner.

När det har gällt att häva arbetslösheten på delarbetsmarknaderna kan man. förenklat uttryckt. tänka sig två vägar. Den ena vägen innebär att man ökar den allmänna efterfrågan i ekonomin. till dess alla har erbjudits eller fått arbete. Det krävs emellertid kraftiga stimulanser av den allmänna efterfrågan för att man den vägen skall kunna häva arbetslösheten på de mest svårtillgängliga delarbetsmarknaderna. Konsekvenserna av sådana in- satser blir därför inflation och ökad import.

Den andra vägen innebär att man håller den allmänna aktiviteten i eko- nomin på en sådan nivå att det inte skapas ett allmänt infiationstryck. Sam- tidigt sätts riktade åtgärder in mot de delarbetsmarknader där arbetskraften inte fullt utnyttjas. Härvid utgår man från att produktionsresursernas trög- rörlighet måste övervinnas med aktiva insatser.

Den senare uppläggningen har legat till grund för utvecklingen av den aktiva arbetsmarknadspolitiken och regionalpolitiken. Det finns dock på- tagliga skillnader dem emellan vad beträffar det obalansbegrepp som an- vänds. För arbetsmarknadspolitiken har det varit naturligt att anpassa åt-

4 Riksdagen 10.76. ] saml. .--Vr 31 I

Prop. 1975/76:21] 50

gärderna efter hur den aktuella balansen ser ut mellan tillgång och efterfrågan för olika utbildnings- och yrkesgrupper. Denna inriktning på individens pro- blem leder till ett uppmärksammande av att det inom en och samma region samtidigt kan finnas obalanser som går åt skilda håll. För regionalpolitiken har tidshorisonten både vad beträffar målen och medlen varit längre sam- tidigt som den balans man eftersträvat inte primärt kunnat gälla yrkesmässigt avgränsade delarbetsmarknader.

3.3.3. Det regionala balansbegreppets utveckling

Sett i något längre perspektiv har det främst varit nettoflyttningen mellan regioner som uppmärksammats i den regionalpolitiska debatten. Det var skogslänens förlust av mellan 10 000—15 000 flyttande netto per år och stor- städernas snabba tillväxt som utgjorde de mest vägande motiven vid det lokaliseringspolitiska beslutet år 1964.

I den regionalpolitiska proposition (prop. l970:75. SU l970:lO. BaU l970:40. rskr l970:270 och 304) som antogs av 1970 års riksdag betonades starkare än tidigare behovet av mera riktade insatser för att komma till rätta med regionala obalanser. Storstädernas tillväxt ansågs till stor del för- orsakad av inflyttning av yngre. välutbildad arbetskraft och denna flyttning skapade obalansproblem i andra delar av landet. Om denna flyttning skulle kunna dämpas bedömdes det som nödvändigt att åstadkomma alternativ till storstäderna som kunde erbjuda den nödvändiga. differentierade arbets- marknaden. Ambitionen i den år 1970 antagna regionala strukturplanen var att i varje län bygga upp minst en väl differentierad lokal arbetsmarknad.

3.3.4. Lokala arbetsmarknader

I 1972 års regionalpolitiska beslut karakteriserades en god lokal arbets- marknad så. att den bör kunna erbjuda människorna goda sysselsättnings- möjligheter och därvid ge utrymme för val med hänsyn till yrkesinriktning och utbildning.

Möjligheterna till längre arbetsresor varierar mellan individer och regioner. Personer med tillgång till bil kan mestadels utnyttja arbetstillfällen på den lokala arbetsmarknader inom avstånd upp till 30—40 kilometer medan per- soner utan bil oftast har tillgång till en mycket begränsad del av denna arbetsmarknad.

Utvecklingen inom produktionen har sedan länge gått mot en allt längre specialisering. Detta har lett till tendenser mot en ökad ensidighet i efter- frågan på arbetskraft på främst de mindre lokala arbetsmarknaderna. Även utbildningen uppvisar en långt gående specialisering. Möjligheterna att para ihop arbete med arbetssökande är av central betydelse för människornas välfärd. Möjligheterna att utan flyttning finna arbete inom det egna yrket är störst på de stora lokala arbetsmarknaderna och minst på

Prop. 1975/76:21] 51

de små och ensidiga arbetsmarknaderna. Svårigheterna att få rätt sorts arbete vid rätt tidpunkt avspeglar sig i omfattande bruttoflyttningar. Mellan lokala arbetsmarknaden flyttar varje år mellan 200 000—300 000 personer. Endast en del av dessa flyttningar har direkt samband med förhållandena på arbetsmark- naden.

Flyttning leder till både positiva och negativa välfärdseffekter för de flyt- tande. Så är t. ex. inkomstutvecklingen bland de flyttande i genomsnitt positiv. Detta till trots kan en flyttning upplevas som en uppoffring. När vänskaps- och släktband bryts kan detta vara negativt för både den flyttande och de som stannar kvar.

3.3.5. De inomregionala frågornas ökade vikt

Den mängd arbetstillfällen en person kan nå med en rimlig tidsåtgång är bestämmande för de valmöjligheter och den trygghet som en lokal ar- betsmarknad kan ge. Av betydelse är då inte bara det antal arbetstillfällen som teoretiskt kan nås inom olika avstånd utan naturligtvis också män- niskornas faktiska möjligheter till pendling."

En avgränsning av arbetsmarknader efter individernas möjligheter till pendling sammanfaller sällan med indelningen i kommuner. Vissa grupper på arbetsmarknaden kan nå långt utanför den egna kommunen. åter andra grupper kan endast nå en del av kommunen. Möjligheterna till arbete är avgörande för befolkningsutvecklingen i kommunerna. Sambandet med ar- betsmöjligheterna i angränsande kommuner spelar därför en central roll för invånarnas sysselsättning. Det sätt på vilket den lokala arbetsmarknaden kan fås att fungera haralltsåen avgörande betydelse förkommunernas utveck- ling.

Det övergripande ansvaret för människornas sysselsättning och planer- ingen för denna sysselsättning vilar i första rummet på statliga organ. Om det därvid skall vara möjligt att ge de skilda kommunernas invånare till- räckliga sysselsättningsmöjligheter — och därmed kunna stabilisera befolk- ningsutvecklingen — måste planeringen av de lokala arbetsmarknaderna göras så att arbetstillfällena blir tillgängliga för alla.

3.3.6 ..flrhefsresor

Begränsningarna i den lokala arbetsmarknadens omfattning gäller främst för personer utan tillgång till bil och detta innebär enligt nuvarande mönster främst kvinnor samt de äldsta och yngsta generationerna. Eftersom samtidigt dessa grupper ofta har speciella krav på arbetsmarknadens kvalitet utgör dessa begränsade valmöjligheter ett allvarligt förvärvshinder. I många fall skulle en kvinnlig förvärvsverksamhet förutsätta ett tvåbilssystem. vilket f. n. inte är realistiskt att tänka sig i allmänt bruk. När det gäller att ge dem som f.n. inte har förvärvsarbete möjlighet till sysselsättning och för att öka valmöjligheterna för många som redan arbetar.

Prop. 1975/76:21] 52

måste man därför utgå ifrån att de kollektiva trafikmedlen i de mera tät- befolkade delarna av landet kommer att spela en förhållandevis större roll i framtiden.

3.3.7. Flyttningen mellan lokala arbetsmm-knader

Bruttoflyttningen över kommungräns utgör ca 400000 personer per år och över'länsgräns utgör det totala antalet flyttningar ca 200000 personer per år.

Endast en del av denna flyttning är direkt arbetsmarknadsbetingad. Det är f. n. inte möjligt att precisera den arbetsmarknadsbetingade flyttningens omfattning.

Eftersom bruttorörelserna mellan regioner är mycket större än netto- effekterna av flyttningsrörelserna, finns det anledning tro att både vinster och förluster i välfärden i samband med flyttningar är större än vad de rena befolkningsförskjutningarna medför.

Göteborgs FCO ställer i detta sammanhang krav på en ökad tonvikt i planeringen vid de problem som sammanhänger med den totala rörligheten på arbetsmarknaden. Detta förutsätter att man i den regionalpolitiska pla- neringen eftersträvar en exaktare belysning än f. n. av obalansproblemen för skilda grupper på arbetsmarknaden. Det finns vidare anledning att i de regionalpolitiska ställningstagandena i ökad utsträckning beakta den totala rörligheten mellan regioner och att därvid se de regionala obalansproblemen som en del av den mera allmänna frågan om anpassningsmekanismerna på ar- betsmarknaden.

3.3.8. Regionala aspekter på rörlig/teten — analys och åtgärder

En stor del av de mycket omfattande rörelserna på arbetsmarknaden leder till flyttningar mellan lokala arbetsmarknader. Valet mellan att flytta för att kunna förverkliga ett önskat arbetsplats- eller yrkesbyte — eller för att över huvud taget komma in på arbetsmarknaden och önskan att bo kvar kan innebära en svår avvägning för många människor. Även regioner. där utbud och efterfrågan på arbetskraft totalt sett befinner sig i balans. kan ha obalans på delar av arbetsmarknaden.

Mängden lokaliserbar verksamhet är ganska liten i förhållande till den omfattning åtgärderna skulle behöva ha om man effektivt skall kunna mot- verka ensidighet på arbetsmarknaden. Dc långsiktiga åtgärderna måste därför i större utsträckning än f.n. inriktas på de befintliga arbetsplatserna och deras rekryteringsmönster.

Samtidigt som det finns olika regionalpolitiskt väsentliga anpassningssätt måste det uppmärksammas att också övriga anpassningsvägar påverkar väl- färden i regioner. Såblir behovet av regionalaanpassningar i form av t. ex. flytt- ning mindreju större möjligheterna är till anpassningar inom en region.

Prop. 1975/76:21] 53

Det är naturligtvis inte endast individen som genom anpassningar kan åstadkomma balans på skilda delarbetsmarknader. Också arbetsställena kan genom t. ex. investeringar i produktionsapparaten. organisatoriska föränd- ringar och genom produktionens inriktning anpassas till den befintliga ar- betskraftens krav.

Även om långsiktiga kompletteringar av existerande sysselsättningsmön- ster oftast inte får merän begränsade effekter. börde kompletteringarav syssel- sättningsstrukturen som faktiskt sker efter hand. på ett målmedvetet sätt än- passas till kraven på balans inom de skilda delarbetsmarknaderna. Samhällets lokaliseringspåverkan bör därförarbeta med dubbla syften dels den utjämning av nettobalanser. mellan kommuner och lokala arbetsmarknader som för när- varande eftersträvas. dels mera ambitiösa försök att utjämna obalanserpå yrke- smässigt avgränsade delarbetsmarknader. Formerna för en sådan anpassning av de regionalpolitiska medlen bör diskuteras av sysselsättningsutredningeni dess andra etapp.

3.3.9 .4rbelsmäj/igltetet' jär ski/da grupper De äldre på (Irbe/srnar/(naden

De äldres deltagande i arbetskraften uppvisar avsevärda regionala skill- nader. Riksområdena övre och mellersta Norrland (Västerbottens och Norr- bottens resp. Västernorrlands och Jämtlands län) har mycket låga arbets- kraftstal för män i åldersgruppen 55—64 år och dessa tal har under perioden 1971—1974 sjunkit starkare i övre Norrland än i övriga delar av landet.

För kvinnor i åldersgruppen 55—64 år ökar deltagandet i arbetskraften. Den skillnad som finns mellan främst Stockholms län och övriga delar av landet synes därför inte ha minskat under perioden 1971—1974.

Förtidspensioneringcn har ökat under senare år från 170000 år 1968 till 280 000 år 1975. I Norrbottens län motsvarar förtidspensionerade nästan 15 % av totalantalet sysselsatta i åldersgruppen 55—64 år medan denna andel i t. ex. Jönköpings län uppgår till endast ca 5 %.

En utveckling mot ökade möjligheter till deltidspensioncring bör kunna underlätta anpassningen av arbetsuppgifterna till individens förmåga inom ramen för den ursprungliga arbetsplatsen. Den mängd lättare arbetsuppgifter som finns tillgängliga skulle härigenom kunna delas av flera personer.

Behovet av speciella insatser för äldre eller handikappade varierar beroende på bl. a. näringslivets sammansättning och utveckling. Ett mått på hur detta behov fördelar sig regionalt är de beräkningar av undersysselsättningens omfattning som kan göras utifrån förvärvsfrekvenserna i de aktuella åldrarna. Det bör vara möjligt att med utgångspunkt i länsplaneringens prognoser göra ungefärliga beräkningar över den regionala fördelningen av det framtida behovet av insatser för den äldre arbetskraften.

Prop. 1975/76:211 54

Kvinnors möjligheter till arbete

Det skulle krävas ca 300 000 nya arbeten om kvinnor i hela landet skulle ha sammasysselsättningsgrad som kvinnori Stockholms-regionen. Denna un- dersysselsättning utgör det kvantitativt sett största regionala obalansproble- met.

Utvecklingen under den hittillsvarande delen av 1970-talet har gett en mycket snabb ökning av den kvinnliga förvärvsverksamheten. Från år 1970 till år 1974 har antalet kvinnor i arbetskraften ökat från 1 520 000 till 1 650 000 eller med nästan l %. Förvärvsfrekvenserna har med få undantag utveck- lats i stort sett parallellt i landets åtta riksområden. Liknande resultat erhålls för de skilda ortstyperna enligt planen för den regionala strukturen. Någon påtaglig utjämning mellan regionerna har alltså inte skett.

Den kvinnliga sysselsättningen är starkt koncentrerad till vissa närings- grenar/ branscher. Denna koncentration har knappast undergått några större förändringar under perioden 1966—1974.

Vidgade möjligheter för kvinnor att förvärvsarbeta synes förutsätta sam- tidiga åtgärder av delvis motstridiga slag. Dels krävs insatser för att bryta traditionella könsbundna yrkes- och utbildningsval. dels krävs expansion av traditionellt kvinnliga verksamheter samt en sådan lokalisering av dessa att de kan nås av de kvinnor som f. n. inte har arbete på den öppna ar- betsmarknaden. Det är alltså på medellång sikt inte möjligt att bortse ifrån den faktiska förekomsten av könsbundna yrkesval.

Mycket kraftiga insatser kommer att krävas för att med upplysning och arbetsmiljöförbättringar bryta de traditionella könsbundna utbildnings- och yrkesvalcn. För att skapa ett bättre underlag för beslut om dimensionering och inriktning av dessa åtgärder bör denna fråga prioriteras i den länsplaneringsomgång som förutses börja under år 1976 med resultatredo- visning år 1977.

De nytilllrädande på arbetsmarknaden

De unga. som efter fullbordad utbildning söker sig ut på arbetsmarknaden. ställs inför anpassningsproblem av speciell karaktär. Samhället försöker inom ramen för arbetsmarknadspolitiken med skilda åtgärder överbrygga välfärds- problemen i samband med inträdet på arbetsmarknaden. Eftersom de ungas val av arbete och bostadsort successivt skapar framtidens regionala struktur äremellertid de ungas situation betydelsefull också från allmän regionalpolitisk synpunkt.

Det finns avsevärda olikheter mellan de yngre och äldre generationernas fördelning på utbildning och yrken. De yngres flyttningsmönstcr återspeglar de olika yrkenas regionala fördelning. Denna betingas i sin tur av det sätt på vilket produktionen av varor och tjänster är organiserat. Regionala skill- nader i näringslivets geograflska spridning och därmed i flyttningens för- delning på yrkesgrupper kan leda till social segregering mellan regioner.

Prop. 1975/76:21] 55

Den mycket omfattande omflyttningen i samband med inträdet på ar- betsmarknaden leder till att en stor del av varje ny generation bosätter sig i områden långt från uppväxtregionen. Enligt Socialforskningsinstitutets bearbetning av levnadsnivåundersök ningarna synes under de senaste 50 åren något mer än 30 fl". av befolkningen i vuxen ålder ha flyttat längre än 50 km från uppväxtorten och ca 15 % mer än 200 km.

Detta resultat illustrerar sannolikt främst de svårigheter som man möts av i små lokala arbetsmarknader. där valmöjligheterna är ganska begränsade. En förhållandevis stor del av dem som träder ut på den lilla lokala ar- betsmarknaden kan alltså behöva flytta vid inträdet på arbetsmarknaden.

Av 1968 och 1974 års levnadsnivåundersökningar framgår vidare att de långväga flyttningarna för åldersgruppen 15—29 år har minskat på ett närmast dramtiskt sätt under den aktuella perioden. Detta gäller framför allt för personer boende inom stödområdet.

Minskningen bör innebära att den tidigare återgivna andelen kvarboende inom 50 km från uppväxtorten — dvs. ca 7 'å'; av den vuxna befolkningen — successivt kommer att höjas. Detta bör efter hand ge mycket betydande förändringar i riktning- mot en stabilisering'av sociala förhållanden med ökade möjligheter till kontakter med uppväxtmiljön.

3 . 3. 10 R emissyttrandena

Krav förs fram på att planeringen i ökad grad bör inriktas på de problem som sammanhänger med den totala rörligheten på arbets- m a r k n a d e n . RR V riktar uppmärksamheten på att bruttorörelserna mellan regioner är mycket större än nettoeffekterna av flyttningsrörelserna. Därför finns det anledning att tro att både vinster och förluster i samband med flyttningarär större än vad de rena befolkningsförskjutningarna antyder. RRV anseri enlighet med rapporten att den totala rörligheten mellan regioner bör beaktas i regionalpolitiska ställningstagandcn. Därtill kommer att endast en del av rörligheten på lokala arbetsmarknader slår igenom i flyttningar. En analys av de totala rörelserna på arbetsmarknaden ger en mer heltäckande bild av problemen och ett bättre underlag för att bedöma inom vilka områden som insatser behöver göras. Även ERU betonar att analyserna av flyttning mellan de lokala arbetsmarknaderna bör fördjupas. Följande frågor är därvid naturliga att ställa: Under vilka villkor lämnar ett hushåll en viss situation resp. stannar kvar?

Vilka blir konsekvenserna av det ena resp. det andra handlingssättet'? Vilka samhällsförhållanden verkar underlättande för hushållens benägen- het att lämna resp. förändra rådande situation etc.?

Socialstyrelsen anser att fortsatt geografisk rörlighet mellan orter samt inom och mellan regioner är ofrånkomlig. De negativa sociala konsekvenserna av flyttning måste vägas in och vägas mot de positiva effekterna för den

Prop. 1975/76:21] 56

enskilde vid beslut som påverkar flyttningsmönstret. För att underlätta om- ställningen för de människor som byter boendeort är det nödvändigt att i inflyttningsområden i större utsträckning än hittills organisera resurser för att ta emot inflyttare. Strävan bör emellertid också vara att mobilisera inflyttarnas egna resurser genom föreningsarbete och grannskapsarbete. Syn- punkter av liknande slag förs fram av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Flera remissinstanser konstaterar att det ofta blir svårt att uppnå kraven påen god lokal arbetsmarknad vilken bör ge utrymme för val med hänsyn till yrkesinriktning och utbildning samt erbjuda trygghet i sys- selsättningen. Länsstyrelsen iSkaraborgs län pekar på Svårigheterna i isolerade och små lokala arbetsmarknader. Om man betraktar yrkesmässigt avgränsade delarbetsmarknader eller analyserar de lokala arbetsmarknadernas sätt att fungera utifrån skilda gruppers krav framstår problemen mer tydligt. Mot denna bakgrund ter det sig enligt länsstyrelsen motiverat att ägna ett ökat intresse åt de inomregionala obalansproblemen. Inriktningen mot ett ökat intresse för de kvalitativa obalansproblemen inom de olika regionerna är enligt länsstyrelsens mening ett steg i riktning mot en mer välutvecklad och förfinad regionalpolitik som omfattar hela landet. Denna utveckling är dessutom en förutsättning för att de höjda ambitionerna på sysselsätt- ningspolitikens område skall kunna realiseras. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför liknande synpunkter. Även länsstyrelsen i Stockholms län delar rapportens bedömning att regionalpolitiken i ökad utsträckning bör inriktas på inomregionala balansfrågor. Men detta behöver inte innebära att regionalpolitiska fördelningsfrågor skjuts i bakgrunden.

Kvinnornas sysselsättningsmöjligheter kommenteras av åtskilliga remissinstanser. RR Vanseratt frågan om arbetstillfällen bör prio- riteras i länsplaneringen och att sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor där- Vid bör beaktas särskilt. Flera länsstyrelser bl. a. länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs och Bohuslän instämmer i rapportens betonande av att frågor om den kvinnliga sysselsättningen bör prioriteras i det arbete med länsplaneringen som förutses börja under år 1976.

4. Åtgärder för att stärka den enskilde på arbetsmarknaden

4.1. Rörligheten på arbetsmarknaden — stöd åt den enskilde (SOU 1975:90. kap. 11)

4.1.1. Rörlig/teten

Sysselsättningsutredningen framhåller att arbetstillfällena i första hand skall anpassas'till människornas förutsättningar. Det gäller både fördelningen av arbetstillfällena på regioner och anpassningen av arbetstillfällena till män- niskornas fysiska och psykiska förutsättningar. Ibland är det emellertid inte

Prop. 1975/76:21] 57

möjligt att lösa sysselsättningsproblemen genom att anpassa arbetstillfällena till individernas önskemål. Insatser som underlättar individens rörlighet, t. ex. genom utbildning eller flyttning inom eller utom företaget. blir då nödvändiga.

Debatten om regionalpolitiken kan ibland ge intrycket att man skulle kunna minska flyttningarna radikalt, om man kunde sprida arbetstillfällena till tillräckligt många mindre orter. Det finns emellertid enligt utredningen starka krafter som verkari motsatt riktning. ] samma mån som utbildnings— och upplärningstiden förlängs, ökar också individernas anspråk på att i prak— tiskt arbete få använda sig av de yrkeskunskaper som de förvärvat. Ju mer utbildningskrävande yrkena blir, desto större och mera differentierade ar- betsmarknader kommer att behövas för att möta människornas krav på arbetstillfällena.

Det blir allt vanligare att båda makarna i en familj förvärvsarbetar. Det är uppenbart att om man i samma familj skall tillgodose två eller flera personers önskemål om arbete kommer detta att kräva ganska stora och differentierade arbetsmarknader.

Samhällets stöd till yrkesmässig och geografisk rörlighet skall underlätta för den enskilde att skaffa ett lämpligt och önskat arbete. Därigenom kan stödet förstärka den enskildes position och minska arbetslösheten. Samtidigt syftar stödet till att motverka inllationstendenser i ekonomin genom att förebygga eller lindra flaskhalsproblem i form av brist på arbetskraft.

Samhällets stöd till rörligheten har enligt utredningens mening varit alltför ensidigt inriktat på att underlätta rörlighet i samband med arbetslöshet. Flera skäl kan anföras för att stödet till rörlighet bör vara mindre koncentrerat till de arbetslösa. En väsentlig förklaring till arbetslöshet kan i själva verket vara att vissa personer har stora hinder för geografisk och yrkesmässig rör- lighet.

Sysselsättningsutredningen påpekar att arbetsmarknadspolitiken också i fortsättningen måste starkt inriktas på att ge stöd åt den enskilde individen och att underlätta för denne att kombinera sina önskemål om arbete och boendeort.

4.l.2 Behovet av information

Individen måste på ett relativt enkelt sätt kunna skaffa sig information om förhållandena på arbetsmarknaden. Det är naturligt att både arbetslösa, arbetssökande och ombytessökande söker information på arbetsförmedling- en. Som sysselsättningsutredningen framhåller kommer det att ställas krav på utvidgad information vid arbetsförmedlingarna. Inte minst kravet på arbetsförmedling mellan olika orter kommer successivt att öka.

Utredningen om utvidgad platsinformation (UPI) har visat att obligatorisk anmälan om lediga platser i kombination med ökade personella insatser vid förmedlingen kan få positiva effekter. Sysselsättningsutredningen anser

Prop. 1975/76:21] 58

det angeläget att reformen genomförs utan dröjsmål och utgår från att ar- betsförmedlingen i framtiden kommer att ha kännedom om samtliga lediga platser som finns på arbetsmarknaden, i princip i enlighet med UPl:s förslag.

Det är angeläget att informationen kan göras så omfattande som möjligt i fråga om arbetsuppgifter, löner och andra arbetsvillkor, arbetsmiljö. per- sonalpolitik och andra förhållanden som är av betydelse för den arbets- sökande.

ADB-behandling av informationsflödena bör enligt utredningen införas så snabbt som möjligt. Enbart ADB kommer emellertid inte att vara till- räckligt. Det är samtidigt viktigt att understryka kravet på att arbetsför- medlingen också får ökad personal.

Många arbetssökande har svårt att överblicka vilken information man bör skaffa sig. Det krävs då att arbetsförmedlingen kan hjälpa till och visa vad den enskilde bör veta innan han beslutar sig för en ny anställning. En person som söker arbete på annan ort bör på förhand få tillgång till samma information som finns tillgänglig för den som redan bor på orten.

En förutsättning för att den arbetssökande skall ha intresse av information är att han har grundläggande kunskaper om hur arbetsmarknaden fungerar. Utredningen påpekar att betydligt större uppmärksamhet måste ägnas åt detta i utbildningen. Eleverna behöver lära sig hur man söker arbete. Denna utbildning bör ges i alla utbildningsformer, såväl ungdomsutbildning som vuxenutbildning.

Det kommer också att behövas aktiverande och uppsökande insatser för att rekrytera arbetskraften. För den uppsökande verksamheten är det viktigt att kunna informera om de utbildningsmöjligheter som står till buds. In- formationen om möjligheterna till vuxenutbildning — inklusive arbetsmark- nadsutbildning — bör enligt utredningen i huvudsak ges på arbetsplatserna genom de fackliga organisationerna.

En otillräcklig studie- och yrkesorientering kan inte accepteras, varken från individens eller samhällets synpunkt. Arbetsförmedlingarnas möjlighet att ge fördjupad studie- och yrkesorientering har under senare år förbättrats genom införandet av de 5. k. ALU-kurserna (arbetsliv och utbildning). An- vändningen av anlagsprov har också ökat. Kommittén för arbetsmarknads- utbildning (KAMU) föreslog att studie- och yrkesorienteringen ytterligare skulle byggas ut. bl. a. genom möjligheter till viss praktik utan samband med fullständig ALU-kurs. Yrkesvågledningsinsatserna skulle bättre kunna byggas under och anpassas till individens behov. Det finns f.n. en stor klyfta mellan å ena sidan ALU-kurser som omfattar fyra veckor och å andra sidan ett samtal med en yrkesvägledare.

Den arbetssökande är ofta i underläge gentemot arbetsgivarna. Företagen och myndigheterna förfogar över ett stort antal möjligheter att skaffa sig information om den sökande. Man kan begära att han går igenom omfattande tester av olika slag. uppvisar betyg från tidigare anställningar, besvarar frå- geformulär som rör hälsotillstånd och ibland också familjeförhållanden etc.

Prop. 1975/76:21] 59

Också arbetsförmedlingen ger naturligtvis information. Mot denna bakgrund ter det sig enligt utredningen naturligt att arbetsförmedlingen mer än f. n. ger individuell handledning åt den som söker arbete. Arbetsförmedlingen kommer troligen att behöva medverka mer aktivt vid själva arbetsplace- ringen. Arbetsförmedlingen kan behöva medverka till olika lösningar av arbetstider eller på annat sätt medverka vid "förhandlingen" mellan de ar- betssökande och företagen om olika alternativ för sysselsättningen. Detta kommer att ställa stora anspråk på personalresurser.

Utredningen menar att arbetsförmedlingen bör vara det ställe där man samlar upplysningar om företagens anställningsförhållanden och personal- politik. De fackliga organisationerna bör medverka till att ge de arbets- sökande bättre information, genom att komplettera de uppgifter hos för- medlingen som av naturliga skäl huvudsakligen kommer från arbetsgivarna.

Det har blivit vanligare att företag som söker arbetsförmedlingens med- verkan vid personalrekryten'ng anger facklig kontaktman. Utredningen fö- reslår att detta borde vara obligatoriskt. De lokala fackliga organisationerna bör kunna påta sig denna informationsverksamhet.

Informationen om ett företag skulle kunna kompletteras med jämförande uppgifter om andra företag. Fackföreningsrörelsen skulle kunna lägga upp enhetliga metoder för att beskriva t. ex. företags arbetsmiljö och personal- politik. Vissa försök i denna riktning har också gjorts.

Sysselsättningsutredningen menar att fackföreningsrörelsen borde kunna få ekonomiskt stöd för att bygga upp sådan service åt de arbetssökande. Det betonas dock att detta enbart kan bli ett komplement till den bas- information som oundgängligen måste finnas på arbetsförmedlingarna. Det får inte ha den formen att arbetsförmedlingarnas resurser och inflytande minskas.

4.1.3. Städ jär och "uppbyggnad" av den enskilde

"Uppbyggnaden" av och stödet till individen kan enligt utredningen ske på olika sätt beroende på den situation som han befinner sig i. Arbets- förmedlaren måste ges ordentlig tid för att diskutera igenom olika utbild- nings- och yrkesalternativ.

För olika grupper av handikappade är den yrkesinriktade rehabiliteringen av stor betydelse. Sysselsättningsutredningen betonar behovet av att den yrkesinriktade rehabiliteringen effektiveras framför allt genom en förbätt- rad samordning.

Sysselsättningsutredningen anser det angeläget att ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och de sociala myndigheterna görs klarare än i dag. Den grundläggande medicinska och sociala vården måste utgöra basen för en yrkesinriktad rehabilitering. Arbetsmarknadspolitiska insatser får inte bli en ersättning för utebliven eller resultatlös vård. Utvidgat

Prop. 1975/762211 60

samarbete mellan de sociala myndigheterna, försäkringskassan och arbets- marknadsmyndigheterna är också av stor vikt. Arbetsmarknadspolitiska syn- punkter måste få komma in på ett tidigt stadium i rehabiliteringskedjan.

Sysselsättningsutredningen understryker arbetsmarknadsutbildningens roll för den mycket stora del av den potentiella arbetskraften som består av äldre personer. De äldre utgör en förhållandevis liten del inom arbets- marknadsutbildningen. Olika vägar bör närmare prövas för att stimulera äldre arbetssökande att i större utsträckning använda sig av arbetsmark- nadsutbildning. Detta skulle kunna ske med hjälp av ökade insatser genom t. ex. kollektiv information till äldre arbetssökande. besök på AMU-center, utnyttjande av ALU-kurser etc. Försöken bör enligt utredningen genomföras i ett eller några län.

Den äldsta gruppen i arbetsmarknadsutbildning har de bästa utbildnings- resultaten. Trots detta är säkert många tveksamma om möjligheterna att få anställning efter avslutade kurser. Det borde därför enligt utredningen undersökas om det är möjligt att skapa någon typ av personliga "garantier" hos vissa arbetsgivare för att den äldre arbetskraften får arbete efter ut- bildningen.

4.1.4. Stödet tiI/ genera/isk rörlighet

Utredningen framhåller att stödet till geografisk rörlighet blir av betydelse också i framtiden. Även om regionalpolitiken byggs ut enligt de riktlinjer som statsmakterna har dragit upp, får man räkna med att flyttningar kommer att ske både inom och mellan regionerna.

Det finns också goda ekonomiska skäl för samhället att underlätta ar- betskraftens rörlighet. Undersökningar visar att medan de individuella flytt- ningsvinsterna är ganska små är de sam hällsekonomiska vinsterna betydliga. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att bidragen höjs så att de täcker de verkliga flyttningskostnaderna, vilket innebär en fördubbling av de nu- varande bidragen.

Vidare föreslås att flyttningsbidragen på försök skall kompletteras med ett extra rörlighetsbidrag. Bidraget skulle kunna anpassas till olika struk- turförändringar eller konjunktursituationer och beviljas av AMS inom en bestämd ekonomisk ram.

Utredningen föreslår även att flyttningsbidrag på försök skall beviljas också icke arbetslösa som genom flyttning underlättar för lokalt bundna arbetslösa att få arbete. Bidraget skulle utgå vid flyttning från ett område med hög arbetslöshet till ett område med efterfrågan på arbetskraft inom det aktuella yrkesområdet. Ett annat förslag är att utvidga möjligheterna för den enskilde att få en viss prövotid på en ny ort innan han tar definitiv ställning och det slutliga flyttningsstödet beviljas.

Prop. 1975/762211 61

4. l .5 R emissyttrana'ena

Flertalet remissinstanser instämmer i sysselsättningsutredningens allmän- na bedömningar beträffande värdet av förbättrad information till dem som söker arbete och stöd till den enskilde vid yrkesmässig och geografisk rör- lighet. Ett undantag är i viss mån Örebro kommun. som varnar för att ar- betsförmedlingen kan drabbas av ett informationsöverflöd som den inte kan tillgodogöra sig och som äventyrar sekretesskyddet.

AMS framhåller att det behövs en ytterligare satsning på att öka arbets- förmedlingens kapacitet tekniskt och pcrsonalmässigt — för att förmed- lingsinsatserna skall kunna göras mera individuella. AMS delar sysselsätt- ningsutredningens uppfattning att försöken med utvidgad platsanmälan till förmedlingen och ADB-baserade platslistor bör byggas ut. SSU anser att platsanmälan bör göras obligatorisk för arbetsgivarna.

Även statens invandrarverk bedömer att kraven på mer individuell be- handling i arbetsförmedlingen kommer att öka. Bl.a. behövs bättre tolk- service.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att olika vägar att göra arbetsförmed- lingen mera tillgänglig måste prövas. Ingen ytterligare koncentration av ar- betsförmedlingskontor bör ske.

LO och SSU instämmer i förslaget att samhället bör ersätta de fackliga organisationerna för deras kostnader, när de i de arbetssökandes intresse informerar dem om avtal och arbetsvillkor i företagen. 5th och Stats/öretag AB avstyrker däremot detta förslag. SAF anser inte att det behövs någon komplettering från fackföreningsrörelsens sida av arbetsförmedlingens in- formation och service. Det är enligt SAF i första hand arbetsförmedlingen som skall stå för detta, medan rutinerna för personalrekrytering bör utarbetas inom varje företag. Statsföretag AB anför att de fackliga organisationerna redan i dag torde kunna lämna uppgifter till arbetssökande om jämförbara förhållanden i olika företag. vilket enligt bolaget är en rent facklig ange- lägenhet.

SAF påpekar att det inte räcker med att anställa arbetsförmedlare som bara inriktar sig på de grupper som har det svårt på arbetsmarknaden. För att effektivt kunna hjälpa dessa grupper måste förmedlingen i första hand ha god kännedom om och kontakt med den normala arbetsmarknaden. Det behövs därför ett samspel mellan förmedlingstjänstemän med olika uppgifter.

AMS anser liksom sysselsättningsutredningen att yrkesvägledningen bör byggas ut. ALU-kurserna kommer enligt AMS efterhand att bli mera diffe- rentierade efter olika personers behov av information och praktik.

EFA anför att den ökning av arbetslösheten som har skett sedan mitten av 1960-talet främst beror på att arbetslöshetstiderna har förlängts. Detta i sin tur beror enligt EFA på en markant nedgång i rörligheten mellan olika företag. EFA förordar att rörligheten underlättas på arbetsmarknaden

Prop. 1975/76:21] 62

särskilt genom att arbetsförmedlingens upplysning om de lediga platserna förbättras.

LO delar sysselsättningsutredningens uppfattning att man bör bygga ut de medel som underlättar för den enskilde att byta arbete eller yrke. LO påpekar att de fackliga organisationernas lönepolitik inte syftar till att skapa löneskillnader för att öka rörligheten utan tvärtom leder till en utjämning. Därför måste samhället överta den enskildes kostnader om geografisk och yrkesmässigt rörlighet, med dess samhällsekonomiska fördelar, skall uppnås.

Örnsköldsviks kommun anför att det måste bli bättre samordning mellan en orts näringsliv och dess arbctsmarknadsutbildning. Det måste finnas möjligheter till utbildning i varje region. Länsstyrelsen i l-"'ärmlands län anför att en spridning av arbetsmarknadsutbildningen kan uppnås genom sattt- ordning med det kommunala utbildningsväsendet. Även AMS anser att arbetsmarknadsutbildningen bör kunna decentraliseras och göras mer flex- ibel i fråga om kurstider m.m. Därigenom kan utbildningen enligt AMS göras mer tillgänglig i områden med stor potentiell arbetskraftstillgång.

AMS instämmer liksom också länsstyrelsen i Östergötlanrls län i att ar- betsmarknadsutbildningen bör kunna få ökad betydelse för de äldre. AMS och SÖ har beslutat att starta en försöksverksamhet med detta syfte i Gäv- leborgs län. Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår att man prövar sär- skilda bidrag till äldre kursdeltagare och någon form av praktik påminnande om tidigare provanställningar.

När det gäller det ekonomiska stödet till geografisk rörlighet har remiss- instanserna med några få undantag, såsom Centerns ltyinno/örbuml. tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag om en höjning av bidragsnivån så att den motsvarar de verkliga kostnaderna för de flyttande.

Beträffande förslaget om ett extra rörlighetsbidrag. om beviljande av flytt- ningsbidrag i vissa fall till icke arbetslösa, och om stöd under en prövotid i den nya orten råder delade meningar bland remissinstanserna. En rad instanser. däribland LO. TCO. SACO/SR och flera länsstyrelser tillstyrker förslagen. Länsstyrelsen i Uppsala län och en del andra instanser betonar dock att tillämpningen bör ske med stor restriktivitet.

AMS erinrar om den utredning om villkoren för flyttningsstödet som verket f. n. genomför och som kommer att läggas fram inom de närmaste månaderna.

Vissa remissinstanser. däribland SAF . Industri/örbundet. Svenska handels- kammarförbundet och länsstyrelserna i Norrbottens resp. Jämtlands län. ställer sig kritiska till förslagen.

Prop. 1975/76:21] 63

4.2. Samspel mellan utbildningspolitik och sysselsättningspolitik (SOU 1975:90, kap. 12)

4.2.1. Inledning

Utredningen konstaterar inledningsvis att de senaste årtiondenas utveck- ling inom utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden i en del fall har skapat svårigheter för dem som söker arbete efter avslutad utbildning. Allt fler ungdomar går-allt längre i skolan. Arbetslivet har förändrats och fortsätter att förändras. Mellan skola och arbetsliv behövs det därför enligt utredningen nya bryggor som fungerar bättre.

I och med att ungdomarna går allt längre i skolan blir deras kunskaper om samhället och erfarenheter från arbetslivet begränsade. Föratt underlätta övergången till arbetslivet måste ansträngningarna ökas att närma skolans värld till samhället.

Olika grupper av nyutbildade möter olika problem då de söker sig in på arbetsmarknaden.

1. En kategori utgörs av dem som skaffat sig en längre eller kortare ut- bildning efter gymnasieskolan. dvs. vad som i framtiden kommer att benämnas högskoleutbildning. En annan kategori är de som skaffat sig en yrkesinriktad utbildning

i gymnasieskolan. Problemen varierar i viss utsträckning beroende på vilken linje de valt.

3. En tredje kategori är den som slutar grundskolan utan att gå vidare till gymnasial utbildning. Denna grupp har kanske mest uppmärksam- mats under den senaste tiden.

4. Till en fjärde kategorin kan föras dels de som avbryter gymnasieskol- studier. dels de som gått igenom mera allmänt inriktade linjer på gym- nasieskolan och sedan inte direkt söker till eller genom praktik förbereder sig för vidare utbildning. !”

Utredningen konstaterar att gemensamt för flera av dessa kategorier är att de inte har någon direkt användbar grundläggande yrkesutbildning. lnom framför allt den tredje och även inom den fjärde kategorin finner man de ungdomar som brukar betecknas som en riskgrupp. Hit hör de utbildnings- trötta och yrkesobestämda. som dessutom ofta har dåliga betyg från grund- skolan.

Denna riskgrupp måste enligt utredningen göras så liten som möjligt. Åtgärder inom såväl skolan som arbetslivet krävs för detta.

Vad gäller utbildningsväsendet konstaterar utredningen att de senaste decenniernas reformer inom den obligatoriska skolan och den gymnasiala utbildningen har gett oss en sammanhållen nioårig grundskola för alla. samt en organisatoriskt sammanhållen gymnasieskola som rymmer mer än 90 % av en årskull lö-åringar och som erbjuder många utbildningsvägar

Prop. 1975/76:21] 64

4.2.2. Utvecklingen i gymnasieskolan

Genom skolreformen har den yrkesförberedande utbildningen stegvis flyt- tats från grundskolan till närmast högre stadium. Det är därför enligt ut- redningen naturligt att särskilt uppmärksamma gymnasieskolans innehåll och organisation när man diskuterar hur skola och arbetsliv skall kunna samspela.

[ fråga om utb i I (] nin g e n 5 in n e h ål l konstaterar utredningen att enligt läroplanen skall alla linjer i gymnasieskolan förbereda eleverna både för yrkesverksamhet och för fortsatt utbildning. Linjerna skiljer sig emellertid åt i detta avseende.

Enligt utredningen måste tämligen långtgående förändringar av gymna- sieskolans uppbyggnad och timplaner på sikt genomföras om man skall uppnå ett bättre samspel mellan skola och arbetsliv och skapa förutsättningar för återkommande utbildning. Förändringarna bör bl. a. syfta till att ge alla en reell möjlighet att välja mellan arbete och fortsatta studier efter avslutad gymnasieskola. Alla linjer bör således innehålla moment både av yrkes- förbcredelse och studieförberedelse. Det är också angeläget att söka uppnå en bättre kontakt mellan allmänna och yrkesinriktade ämnen och mellan skola och arbetsliv. Atmosfären i skolan bör präglas av en positiv attityd till kunskap om och kontakt med arbetslivet. Ansvaret för detta vilar på såväl SYO-konsulenter. yrkesvalslärare som lärarkåren i dess helhet. Lärarna måste enligt utredningen fortlöpande hålla kontakt med arbetslivet.

Vad gäller gymnasieskolans dimensionering konstaterar utredningen att den grundläggande principen att alla elever — oavsett var de är bosatta _skall ha likvärdiga möjligheter till utbildning i gymnasieskolan bör bibehållas. Allt för stor hänsyn bör således inte tas till ett lokalt behov av arbetskraft med viss utbildning. En viss flexibilitet i resurstördelningen mellan olika linjer bör dock eftersträvas. i syfte att söka undvika att elever som är studiemotiverade helt avstår från utbildning p. g. a. att de inte kunnat komma in på önskad linje.

Möjligheterna att anpassa tillgången på elevplatser inom de olika gym- nasieregionerna till ungdomarnas val av utbildning bromsas dock enligt utredningen av den ordning som idag gäller för fastställande av antalet klasser i årskurs ett och deras fördelning på olika studievägar. Frågan berör ansvarsfördelningen mellan stat och kommun och behandlas inom utred- ningen Skolan. staten och kommunerna (SSK). Lösningen kan komma först på något längre sikt.

På kort sikt menar utredningen att vissa förbättringarav gymnasieskolans utbud kan göras i enlighet med den s. k. gymnasieskolgruppens förslag. Denna har föreslagit en etappvis utbildning på gymnasieskolans linjer då främst de yrkesinriktade linjerna. Ungdomar som är svagt motiverade för utbildning skulle erbjudas kortare kurser. som utgör en del av en gym- nasieskollinje. Kurserna bör kunna ge ett yrkeskunnande som är godtagbart

Prop. 1975/76:21] 65

för en första anställning på arbetsmarknaden. Utbildningen skulle sedan kunna byggas på med flera kortare kurser (moduler) som sammanlagt skulle ge samma kompetens som en linje.

Enligt utredningen skall elevernas möjligheter att göra ett väl grundat och övertänkt val av utbildning i gymnasieskolan underlättas. En aktiv studie- och yrkesorientering har här en nyckelroll. De försök som pågår i vissa kommuner med uppföljande och uppsökande studie- och yrkesorientering och med modifierade intagningsbestämmelser bör kunna ge underlag för liknande verksamhet i hela landet.

Vad gäller utbildning varvad med arbete konstaterar ut- redningen att ungdomar som slutar grundskolan har stora svårigheter att få anställning. att bristande yrkesutbildning är ett problem som kvarstår hela livet samt att ungdomar i dessa åldrar av ekonomiska och andra skäl ofta är bundna vid sin hemort.

Mot denna bakgrund menar utredningen att målet bör vara att ungdo- marna efter grundskolan skaffar sig någon form av fortsatt utbildning innan de söker sig ut på arbetsmarknaden för en mera stadigvarande anställning. Utredningen betonar dock att därmed är det inte självklart att utbildning efter grundskolan för alla bör omfatta en sammanhängande period om två eller tre år elleralltid genomföras i form av heltidsstudier. Inte heller behöver den alltid fullgöras i gymnasieskolan. Arbetsmarknadsutbildning samt vux- enutbildning i olika former kan exempelvis i många fall vara alternativ till "reguljär” gymnasieskolutbildning. För vissa ungdomar är utbildning på arbetsplatsen (internutbildning) ett attraktivt alternativ till gymnasie- skolutbildning.

Alla bör enligt utredningen ha rätt till grundläggande yrkesutbildning eller annan fortsatt utbildning efter grundskolan i en omfattning som svarar mot minst tvåårig linje ilgymnasieskolan. Denna rätt behöver inte utnyttjas direkt efter grundskolan. Samhället är skyldigt att ge alla praktiska och ekonomiska möjligheter-att förr eller senare utnyttja denna rätt. Utredningen skall närmare undersöka vilka förutsättningar som måste skapas föratt man skall kunna förverkliga detta mål.

4.2.3. Utvecklingen på ungdomens arbetsmarknad

Sådana arbetsuppgifter som tidigare utfördes av ungdomar utan yrkes- utbildning har mer och mer försvunnit eller övertagits av andra grupper. Unga personer utan yrkesutbildning eller med bristfällig sådan har de senaste åren haft svårigheter att finna anställning på arbetsmarknaden. även under perioder av konjunkturuppgång. Enligt beräkningar som gjorts kan utrym- met på arbetsmarknaden för korttidsutbildade komma att minska i fram- tiden.

Med få undantag har ungdomarna inte någon egen arbetsmarknad. De

5 Riksdagen 1976. ] saml. .Vr Z'll

Prop. 1975/761211 66

möter därför också rent allmänt samma problem på arbetsmarknaden som övriga grupper. Konjunktursvängningar och överskott på utbildade inom en viss bransch drabbar alltså även de yngre. De möter också konkurrens från andra grupper av arbetssökande. som efterfrågar samma typ av an- ställning. Detta visar att arbetsmarknaden för närvarande inte räcker till för alla utan måste vidgas. Problemen är störst för de unga flickorna eftersom de vanligen sökeranställningar inom en rätt snäv sektorav arbetsmarknaden och ofta är negativt inställda till industriarbete. Inom många grenar av in- dustrin finns också ett visst motstånd mot att anställa flickor.

Att ungdomarna utgör en del av den totala arbetsmarknaden innebär omvänt att åtgärder som vidtas för att öka antalet sysselsättningstillfallen totalt också gynnar ungdomsgrupperna. Även åtgärder av annat slag kan öka de ungas möjligheter att få ett arbete. Den lagstadgade rätten till ledighet för studier. det förbättrade studiestödet för vuxenstuderande på alla nivåer. tillkomsten av nya utbildningslinjer på högskolenivå speciellt avsedda för vuxna med arbetslivserfarenhet (t. ex. yrkesteknisk högskoleutbildning) samt de nya behörighetsreglerna för tillträde till högre utbildning. allt detta kommer att öka antalet vuxna som befinner sig i utbildning. Om luckan efter den som är ledig för utbildning fylls genom befordran inom företaget kan detta indirekt ge ett ökat antal arbetstillfällen för dem som söker sin första anställning. Perspektivet öppnas härmed mot en genomförd återkom- mande utbildning. som på sikt skulle upphäva den i stor utsträckning ännu existerande uppdelningen i två grupper "unga i utbildning" och ”vuxna i arbetslivet".

AMS åtgärder mot ungdomsarbetslösheten grundar sig på ett program som antogs år 1971 och som senare reviderats. Åtgärderna är i huvudsak in- riktade på en intensifierad arbetsförmedling. en ökning av utbildningsmöj- ligheterna. såväl inom det allmänna utbildningsväsendet som inom arbets- marknadsutbildningen. samt beredskapsarbeten för ungdomar.

Utredningen konstaterar att under de senaste två budgetåren har en rad åtgärder vidtagits för att motverka arbetslösheten bland ungdomar. Stats- bidragen lör beredskapsarbeten har höjts. likaså utbildningsbidragen och det kontanta arbetsmarknadsstödet. Arbetsförmedlingarnas personalresurser har ökats liksom de statliga praktikplatserna.

4.2.4. Övergången mellan skola och arbetsliv

lntensifrerad försöksverksamhet med arbetsförmedling m. m. för ungdo- mar under 20 år påbörjades på initiativ i augusti år 1975 vid arbetsförmed- lingskontoren på fem orter och har sedan vidgats till att omfatta ytterligare ett tiotal orter. Åtgärderna är främst inriktade på åldersgruppen under 20 år och då främst ungdomar med grundskola. elever som avbrutit sin ut- bildning samt ungdomar med allmän, ej yrkesinriktad utbildning. Men man

Prop. 1975/76z211 67

följer också utvecklingen för samtliga arbetslösa under 25 år under den aktuella tiden. Härigenom får man veta om de äldre ungdomarnas situation förändras av den intensifierade arbetsförmedlingsverksamheten för de yngre.

Arbetsförmedlingskontoren på försöksorterna har fått extra personal som skall söka placera de arbetssökande ungdomarna i arbete eller utbildning av lämpligt slag. man försöker också få till stånd ett system med kontaktmän på arbetsplatser eller vid utbildningsinstitutioner som tar hand om och följer dessa ungdomar. Till försöksverksamheten knyts personal från de arbets- psykologiska instituten. där så är möjligt. Den medverkar med stödsamtal. aktiverande gruppsamtal och vissa kurativa uppgifter. Försöksverksamheten skall utvärderas av institutet för social forskning (SOFI).

Utredningen menar att samhället måste ta ansvar för att ungdomarna har en meningsfull sysselsättning i form av utbildning eller arbete efter det att de har slutat grundskolan. Vissa grupper av ungdomar är därför i behov av särskilt stöd och hjälp vid övergången mellan skola och arbetsliv. Det gäller enligt utredningen i första hand dem som lämnar grundskolan utan att direkt gå vidare till gymnasieskolan eller motsvarande utbildning, avbryter en påbörjad utbildning i gymnasieskolan eller går igenom en ut- bildning i gymnasieskolan med allmän inriktning.

Genom en uppsökande och uppföljande verksamhet bör man hålla kontakt med dem som inte fortsätter med gymnasieskolstudier direkt efter grund- skolan eller som avbryter sådana studier och erbjuda dem utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet eller inom arbetsmarknadsutbildningen. arbete antingen i form av t. ex. praktikanställning eller genom särskilt an- ordnade ungdomsarbeten ( beredskapsarbeten). Inga ungdomar skall behöva riskera längre ofrivilligt sysslolösa perioder. Detta innebär en trygghet för både dem och deras föräldrar. Det är därvid av stor vikt att informationen om samhällets åtaganden i detta avseende genom skola. arbetsförmedling osv. når ut till alla ungdomar.

För att på detta sätt kunna nå alla ungdomar i de aktuella åldrarna krävs självfallet ökade resurser såväl inom utbildningsväsendet som vad avser arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den nödvändiga omfattningen av sådana resurser kan enligt utredningen preciseras först i ett fortsatt utredningsarbete.

Den organisation för uppföljande och uppsökande verksamhet bland ar- betslösa ungdomar. intensifierad arbetsförmedling m.m. som nu prövas på försöksorterna bör efterhand byggas ut till att omfatta hela landet. [ samband därmed får erfarenheterna från försöksverksamheten ligga till grund för eventuella förändringar i organisationen. Arbetsfördelningen mel- lan berörda myndigheter — arbetsförmedlingen. skolan och den kommunala socialförvaltningen — får likaså successivt prövas och anpassas till de lokala förhållandena. Det finns enligt utredningen skäl att understrykajust behovet av en viss rörlighet i organisationen. I samband härmed bör också prövas hur den studie- och yrkesvägledande personalen (SYO-konsulenter och yr-

Prop. l975/76:211 68

kesvalslärare) som nu är knuten till grundskolor och gymnasieskolor skulle kunna utnyttjas som en effektiv kontaktlänk mellan skola och arbetsliv.

Vad gäller praktikfrågorna konstaterar utredningen inledningsvis att man avser att behandla dessa frågor utförligare i det fortsatta arbetet. Med praktik menar utredningen här för det första praktik som obligatoriskt ingår i vissa utbildningar. För det andra avses anställningar som kan erbjudas ungdomar i olika åldrar och på olika stadier i utbildning. Behovet av praktikplatser är redan nu stort och ökar ständigt. Detta gälla alla nivåer i skolsystemet, från grundskolans praktiska yrkesorientering till den praktik som en nyexaminerad högskolestuderande behöver innan denne blir etablerad på arbetsmarknaden. Tillgången på platser motsvarar inte efter- frågan.

En kontakt med arbetslivet i form av praktik är viktig för de studerande inom hela utbildningsväsendet. Speciellt nödvändig är den dock under och/eller efter mera allmänt inriktade studier. Någon form av praktisk yr- kesorientering även på gymnasieskolnivå är således angelägen, liksom ökade möjligheter till praktik efter studierna för dem som gått igenom de teoretiskt inriktade gymnasieskollinjerna. Detta bör också gälla dem som genomgår postgymnasial utbildning och som saknar obligatorisk praktik. Målet för den praktiska yrkesorienteringen i grundskolan och dess omfattning bör övervägas. Kraven på praktik får inte bli ett hinder för en önskvärd ut- bildningsökning. t.ex. inom vårdområdet.

Feriearbcte ger ofta en god kontakt med arbetslivet. En väl fungerande förmedling av feriearbetsplatser är därför angelägen. Det är nödvändigt att skapa fungerande och permanenta former för samverkan mellan skola. ar- betsförmedling. arbetsgivare och fackförening i praktikfrågor. Frågan om ekonomisk ersättning under praktiktiden måste lösas. Detta kan ske enligt olika linjer. från ett studiesocialt stöd som samhället finansierar till av- talsenlig lön.

Såväl inom det privata näringslivet som på statliga och kommunala ar- betsplatser måste man ta sin del av ansvaret för ungdomarnas introduktion i arbetslivet genom att ställa praktikplatser till förfogande. På sikt måste man därför bl. a. kräva att myndigheter och företag har en genomtänkt rekryteringsplan. När man utarbetar dessa planer måste man uppmärksam- ma problemen för andra arbetstagare och arbetssökande. t. ex. handikappade. äldre personer och kvinnor utan yrkesutbildning. l planeringen måste de lokala fackliga organisationerna delta. Stora ansträngningar måste göras för att på frivillig väg få fram ett tillräckligt antal praktikplatser. Utredningen är emellertid inte främmande för tanken att arbetsgivarna bör kunna åläggas att bereda utrymme för ett visst antal praktikanter.

Avslutningsvis konstaterar sysselsättningsutredningcn att ett system för ekonomiskt studiestöd som ger alla en klar möjlighet att utbilda sig måste skapas. Oavsett ålder. bostadsort eller socialgrupp skall de ha samma möj-

Prop. 1975/76:211 69

lighet att ta samhällets utbildningsutbud i anspråk på heltid eller deltid och i form av återkommande utbildning. Utredningen menar vidare att de studiesociala stöden till ungdomar på gymnasieskolstadiet måste sam- ordnas dels med systemet för utbildningsbidrag inom arbetsmarknadsut- bildningen till de aktuella ålderskategorierna dels med det ekonomiska stö- det till dem som i dessa åldrar är ofrivilligt arbetslösa.

4.2.5. Remissyttrandena

Stor enighet råder bland remissinstanserna om vikten av att kraftfulla åtgärder vidtas både på lång och kort sikt för att underlätta ungdomens övergång mellan skolsystemen och mellan skola och arbete.

Mot den kartläggning av olika ris kgru p pe r som utredningen "gjort har flera remissinstanser invändningar. SÖ, SAF . Svenska kommunförbundet, Sveriges elevers centra/organisation (SECO) m. fl. menar att utredningen har glömt den kanske mest utsatta gruppen. de elever" som av skilda skäl fått en ofullständig grundskoleutbildning. t. ex. de som avslutat grundskolan i förtid. Därtill kommer de elever som haft svårigheter att tillgodogöra sig undervisningen. SÖ pekar också på att det finns stora utbildningsbehov hos en rad andra grupper i samhället. bl.a. de något äldre kvinnorna som avser att återinträda i arbetslivet.

SECO framhåller att utredningen i alltför liten utsträckning behandlat orsakerna till att elever lämnar grundskolan i förtid eller avstår från att gå vidare till gymnasieskolan. Enligt SECO:s uppfattning står orsakerna härtill till stor del att finna i grundskolan. Den fysiska och psykiska ar- betsmiljön i grundskolan är därför enligt SECO:s uppfattning mer angelägen än en översyn av gymnasieskolan. .S'verigmsjörenade studentkårer (SFS) och Teknologorganisationen (REF TEC) menar att utredningen i alltför liten ut- sträckning beaktat de problem som möter dem som examineras från hög- skolor. Till utredningens målsättning att alla linjer på gymnasieskolan skall in- nehålla både moment av yrkes- och studieförberedelse an- sluter sig bl. a. SÖ, AMS och Svenska kommun/örbtmder. SÖ framhåller att en översyn av gymnasieskolans läroplan med denna målsättning nyligen har inletts inom SÖ. En av de viktigare frågorna vid denna översyn är enligt SÖ att klarlägga hur yrkesförberedelse skall inrymmas i de mer allmänt inriktade linjerna. Kon/"unkrurinsrimlel. SA C 0/ SR, SFS och Örebro kommun är mycket tveksamma till förslaget. Konjunkturinstitutet menar att det inte är visat att yrkes- och studieförberedelse på alla linjer skulle minska ar- betslösheten bland ungdomar. SACO/SR motsätter sig att det yrkesförbe- redande inslaget på de teoretiska linjerna utökas eftersom detta enligt or- ganisationen skulle minska tiden för den studieförberedande undervisning- en. Man kan däremot tänka sig yrkesinriktande kurser som en påbyggnad

Prop. 1975/76:2ll 70

på gymnasieskolan. SAF, Svenska Handelskammarförbunder och Industri/ör- bunder framhåller att en förändring av gymnasieskolans linjer ger följd- verkningar för högskolorna som måste övervägas i sammanhanget.

Vad gäller studie- och yrkesorienteringens roll betonar bl. a. TC O. SÖ, AMS, SSU. Svenskaföreningen,/ör studie-och_i-frkesorientering och Norrköpings kommun vikten av att denna förläggs tidigt under utbild- ningen samt att resurserna förstärks. AMS framhåller vikten av att redan i grundskolan förbereda ungdomarna för fortsatt utbildning. arbete, praktik m. m. TCO menaratt det är för sent att sätta in studie- och yrkesorientering isamband med att eleverna lämnar grundskolan. Information om utbildning och arbetsmöjligheter måste ges på ett betydligt tidigare stadium av elevernas skolgång. Svenska föreningen för studie- och yrkesorientering menar att SYO-, pryo- och studiebesöksverksamheten bör ses över helt och hållet. I samband härmed bör övervägas om inte ämnet arbetslivsorientering skall införas som särskilt ämne. Föreningen framhåller vidare att den studie- orientering som i dag ges är alltför inriktad på gymnasieskolans linjer. till nackdel för de flera hundra yrkesinriktade specialkurserna. Enligt LO bör de krav som nu ställs på att SYO-konsulenterna skall ha arbetslivserfa- renheter också utvidgas till andra lärargrupper, både de som söker lärar- utbildning och de som redan är verksamma. Enligt Statens vallen/"allsverk finns skäl som talar för att det i lärarnas utbildning skall ingå perioder av obligatorisk praktiktjänstgöring i näringsliv och förvaltning.

Till sysselsättningsutredningens slutsats att di m e n s i o n e ri n g e n av de olika linjerna i gymnasieskolan endast i begränsad ut- sträckning skall anpassas till det lokala behovet av arbetskraft ansluter sig både AMS och SÖ. AMS menar att man vid planeringen av kortare yr- kesinriktade kurser i högre grad bör beakta den lokala arbetsmarknadens behov av yrkesinriktad arbetskraft än då man överväger dimensioneringen av gymnasieskolan mer generellt. SÖ framhåller att det är svårt att på kort sikt drastiskt förändra kapaciteten mellan olika linjer och Specialkurser. De mera liberala anvisningarna om val och byte av studieväg som gäller från den I juli 1976 bör dock enligt Sözs mening underlätta flexibiliteten i gym- nasieskolan. SÖ berör även antagningsbestämmelserna som ett medel för att förbättra möjligheterna att fritt välja studieväg och hänvisar härvid till betygsutredningen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar vikten av att de elever som gåri korta kurser ägnas särskild uppmärksamhet och stimuleras att slutföra sina gymnasiestudier. AMS. SAF m. fl. menar att alla möjligheter bör tillvaratas att sprida kursstarter och därmed läsårs- och terminsindel- ningar.

Angelägenheten av å t e r k 0 mma n d e u t bi | d n i n g understryks av bl.a. SSU och i viss mån SÖ. SÖ betonar att åtskilliga frågor måste noggrant utredas innan en närmare uppfattning kan redovisas om hur ett utbyggt system med återkommande utbildning kan se ut. Antagningssys- temet, det studiesociala stödet. utbildningens innehåll och utformning samt

Prop. 1975/76:21] - 71

konsekvenserna av spridning av termins- och läsårsavslutningarna är några av de frågor som måste studeras ytterligare. Flertalet frågor är f. n. föremål för översyn.

Utredningens målsättning att alla u n g d 0 m a r s k all e rbj u das arbete. praktik eller utbildning tillstyrks av remissinstan- serna. AMS framhåller att samhället måste ta ett konkret ansvar för alla ungdomar och erbjuda dem utbildning. praktik eller direkt anställning. Det är vidare enligt AMS angeläget att man inom ramen för den föreslagna organisationen anger en klar ansvarsfördelning mellan arbetsförmedling. skola och andra kommunala organ. Skolan bör ha ansvaret för uppföljning av de ungdomar i åldern 16—18 år som inte påbörjar eller fullföljer gym- nasiestudier. Arbetsförmedlingarna måste vidare enligt AMS tilldelas vä- sentligt utökade resurser för att kunna ta sin del av ansvaret för verksam- heten. LO framhåller att den verksamhet med uppföljning av elever som pågår, snarast bör utvidgas till hela landet och att arbetsmarknadens parter skall vara representerade i ett uppföljningsorgan. Svenska kommunförbundet framhåller att kommunala organ måste starkt engageras i arbetet.

P r a k t i k fr å g 0 r na har ingående behandlats av flera remissinstanser. LO menar att som praktik skall endast anses sådant arbete som är ett led i en utbildningsgång och bl. a. utförs skilt från skolans arbetsplats. LO avser att senare återkomma med mera utförliga synpunkter på praktikfrågorna.

Flera remissinstanser bl. a. länsstvrefserna i Östergötlands och Skaraborgs län samt SSU förordar att myndigheter och företag åläggs att ställa ett visst antal praktikplatser till förfogande. Den motsatta uppfattningen framförs av bl. a. SAF, SJ och statens vattenfallsverk. SJ menar att en kvotering kan leda till stora svårigheter om viss arbetskraft närmast påtvingas arbetsgi- varen. Landstingen iJönköp/ngs och Örebro län menar att läroplanerna inom sjukvårdsutbildningen bör ses över vad gäller behovet av praktikplatser. Övergångsvis kan det enligt landstinget i Jönköpings län vara nödvändigt att minska kraven på praktik eller förlägga vissa praktiSka moment till sko- lorna.

Ett väl fungerande studiestöds betydelse betonas av flera remiss- instanser. LO framhåller härvid att de studiesociala stöden till ungdomar i gymnasieskolan måste samordnas med utbildningsbidragen vid arbets- löshet.

4.3. Praktik - rapport från arbetsgruppen för utredning av vissa prak- tikf'rågor

4.3.1. Rapporten

Skolöverstyrelsen. universitetskanslersämbetet och arbetsmarknadsstyrel- sen har i juni år 1975 till regeringen överlämnat en rapport om praktikfrågor.

Prop. 1975/76:21] 72

Rapporten har utarbetats av en arbetsgrupp med representanter för nämnda myndigheter, SAF, statens personalnämnd (SPN), Svenska kommunförbun- det, Landstingsförbundet, LO, SACO/SR och TCO.

Remissyttranden över rapporten har avgivits av statskontoret, riksrevi- sionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), statens avtalsverk, statens per- sonalnämnd (SPN), universitetskanslersämbetet (UKÄ), nämnden för so- cionomutbildning. skolöverstyrelsen (SÖ). AMS, arbetarskyddsstyrelsen, samarbetsnämnden för journalisthögskolorna, länsskolnämnden i Stock- holms län, sysselsättningsutredningen, Svenska kommunförbundet, Lands- tingsförbundet, LO, TCO, SACO/SR. SAF, Sveriges Hantverks- och In- dustriorganisation (SHIO), Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), kommunistisk ungdom. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), Elev- förbundet, Sveriges sjuksköterskeelevers förbund, Sjöbefälsskolornas elev- organisation, Teknologorganisationen REFTEC, Svenska föreningen för stu- die- och yrkesvägledning, elevrådet vid Liljeholmens AMU-center samt ele- ver vid AMU-center i IIolmsund.

Arbetsgruppen konstaterar inledningsvis att praktik tidigare främst upp- fattas som ett led i en utbildning. Under senare år har praktikens värde som medel att underlätta inträde eller återinträde för den enskilde på ar- betsmarknaden givits allt större vikt. Enligt gruppens uppfattning finns det ett allmänt behov att närma utbildningsväsende och arbetsmarknad. Kon- takter med arbetsmarknaden bör eftersträvas såväl före, under som efter utbildning. Utbyggd praktik och ett system med återkommande utbildning tjänar detta syfte.

Enligt arbetsgruppens mening föreligger behov av att skapa ett enhetligt - samlingsbegrepp för de former av praktik som i dag förekommer inbyggd utbildning, företagsförlagd utbildning, praktikanställning och praktisk yr- keslivsorientering. Med inbyggd utbildning avses sådan utbildning som för- lagts till arbetsplats och styrs av lärOplan/studieplan eller dyl. utarbetad av utbildningsmyndighet. Företagsförlagd utbildning är sådan utbildning som inte är inbyggd utbildning. men där vissa perioder i utbildningen är förlagd till en arbetsplats. Med praktikanställning avser arbetsgruppen både obligatorisk och frivillig praktik som utan att vara styrd av utbildnings- myndighet syftar till att ge kännedom om arbetsplatsförhållandena. Praktisk arbetslivsorientering avser kortvariga kontakter med en eller flera arbets- platser i syfte att bl. a. ge insyn i arbetslivet t. ex. praktisk yrkesorientering i grundskolan.

Den praktiska yrkeslivsorienteringen har bl. a. som följd av skolreformerna under senare år enligt arbetsgruppen fått minskad betydelse för elevernas val av yrke och utbildning. Flertalet elever går numera direkt från grund- skolan till gymnasieskolan. Arbetslivskontakter är därför enligt arbetsgrup- pen en uppgift för alla stadier inom ungdomsskolan och en översyn av ungdomsskolans läroplaner vad gäller den praktiska arbetslivsorienteringens innehåll och omfattning bör därför göras. Översynen bör bl.a. syfta till

Prop. 1975/762211 73

att komma till rätta med fördomar av olika slag bl.a. könsrollstänkandet i studie- och yrkesvalet. En översyn bör vidare enligt arbetsgruppen göras av alla läroplaner som innehåller utbildning förlagd utanför skolan inbyggd utbildning och företagsförlagd utbildning. Syftet härmed bör vara att studera om den företagsförlagda delen av utbildningen kan reduceras. Enligt ar— betsgruppen skulle resurser kunna frigöras för ytterligare praktikanter genom en sådan reduktion". Vid översynen bör även ersättning till handledare och företag/institution utredas samt möjligheterna till varvad utbildning.

För tillträde till vissa utbildningar fordras att viss o bl ig at 0 ris k fö r praktik fullgjorts. Mot bakgrund av bl. a. de svårigheter som uppstår för dem som efter fullgjord obligatorisk praktik inte antas till sökt utbildning föreslår arbetsgruppen att obligatorisk förpraktik avskaffas och ersätts där så erfordras med i utbildningen integrerad praktik.

Enligt arbetsgruppens mening är huvudsyftet med praktik att ge arbets- livserfarenhet. Det reguljära platsutbudet på arbetsmarknaden bör därför kunna utnyttjas för att tillgodose efterfrågan på praktikplatser och särskilda krav på h a n d | ed n i n g och/eller speciella arbetsuppgifter skall inte be- höva ställas. I allmänhet bör normal introduktion och arbetsledning för nyanställd personal vara tillräcklig. För sådan praktik för vilken skolan har huvudansvaret. bl. a. inbyggd utbildning och praktisk yrkesorientering. kan det dock enligt gruppen vara befogat att bibehålla vissa krav på handledning och särskilt avpassade arbetsuppgifter.

Ersättningen till praktikanter varierar idag starkt. Inom vissa områden utgår avtalsenlig lön. inom andra särskilt bestämd ersättning och i vissa fall statligt studiestöd. Enligt arbetsgruppen bör frågan om er- sättning normalt handläggas av arbetsmarknadens parter. All praktik som fullgörs i form av s. k. praktikanställning, dvs. utanför skolmyndigheternas ansvarsområde, skall enligt arbetsgruppens mening regleras av parterna och avlönas enligt de normer som gäller för de aktuella arbetsuppgifterna. Er- sättning till de praktikanter som fullgör praktik som en integrerad del av en utbildning bör enligt gruppen ses över i syfte att åstadkomma likformig behandling. Arbetsgruppen framhåller härvid att elevernas utbildnings- och yrkesval inte skall bestämmas utifrån den ersättning som kan erhållas under praktikperioder.

Efterfrågan på praktikplatser skall enligt gruppen i första hand tillgodoses genom det reguljära platsutbudet på arbetsmarknaden och genom frivilliga åtaganden från arbetsgivarna. Arbetsgruppen har även dis.- kuterat lagstiftning för att tillgodose behovet av praktikplatser, men funnit denna väg mindre lämplig. Det bör vidare enligt arbetsgruppen åvila ar- betsförmedlingarna att ackvirera alla praktikplatser oberoende av om prak- tiken motiveras av utbildningsskäl eller arbetsmarknadsskäl. Arbetsförmed- lingarna skall också i ökad utSträckning medverka vid förmedlingen av praktikplatserna.

I syfte att vidga antalet praktikplatser föreslår arbetsgruppen att frågan

Prop. 1975/76:21] 74

om spridning av termins- och läsårsavslutningarna utreds. En bättre Spridning över året härvidlag bör enligt arbetsgruppen väsentligt öka antalet praktikplatser.

På den statliga sidan har Statens personalnämnd (SPN) ett särskilt ansvar för den ordinarie. praktikverksamheten. SPN har i en särskild utredning, vilken behandlades av chefen för finansdepartementet i prop. 197511 bil. 2, föreslagit att medel för statlig praktikverksamhet anvisas myndigheterna i samband med den årliga budgetbehandlingen. I anledning härav uttalade föredragande departementschefen bl. a. att myndigheterna bör ta upp medel för praktikverksamhet i anslagsframställningarna samt att överskridanden av anvisade medel skulle kunna medges för ändamålet. Arbetsgruppen fö- reslår i denna fråga att särskilda medel ställs till AMS förfogande för försöksverksamhet för att öka tillgången av praktikplatser inom såväl stat som kommun. Enligt arbetsgruppen bör anslaget Sysselsättningsska- pande åtgärdcr få utnyttjas för detta ändamål och bidrag bör utgå enligt de regler som gäller för statligt och kommunalt arkivarbete.

De omfattande kraven på service från utbildningsväsendets sida. upp- följning av elever som avbryter utbildning samt ambitionen att tillgodose allt större gruppers efterfrågan på praktik ställer krav på vidgade personella insatser från arbetsförmedlingarnas sida. Enligt arbetsgruppens bedömning behövs ytterligare 72 tjänster för detta ändamål. Dessa bör i första hand placeras på universitets-. högskole- och vissa större gymnasieorter. För utö- kad skriftlig information till praktiksökande och arbetsgivare samt för en mer omfattande platsinformation föreslås att arbetsmarknadsverket tillförs 225 000 kr.

Vad gäller praktik i utlandet föreslås ansvaret härför åvila ar- betsmarknadsverket". Verket bör få i uppdrag att samordna information av intresse för såväl dem som söker praktik i utlandet. som dem som söker praktik här i landet. Beskattningen av utländska praktikanter bör vidare ses över i syfte att erhålla en enhetlig utformning.

Vad avser den organisatoriska samverkan föreslås att de befintliga regionala samrådsorganen ser över sin verksamhet. Härvid bör bl. a. eftersträvas representation för i regionen förekommande högskoleut- bildningar. Centralt föreslås den till AMS knutna arbetsgruppen för prak- tikförmedlingsfrågor likaså se över och bredda sin verksamhet. Ledamöterna i denna grupp bör vara personer som i resp. organisation eller myndighet har centrala funktioner.

4. 3. 2 Remissyttrandena

Arbetsgruppens strävan att skapa ett e n h e t l i gt b e g r e p p för olika former av praktik noteras med tillfredsställelse av remissinstanserna. Fler- talet godtar också den definition arbetsgruppen stannat för. SÖ och TCO

Prop. 1975/76:21] 75

pekar härvid på vikten av att skilja mellan sådan praktik som utgör en del av en utbildning och den praktik vars huvudsyfte är arbetslivskontakter, s.k. praktikanställning. Svens/ra kammtmförbtmdet och statens avta/sverk framhåller att klarhet måste skapas om praktik skall fullgöras i form av anställning eller inte.

Den av arbetsgruppen förordade översynen av den pra ktisk a ar- b e t sl i v 5 o r i e n t e r i n g e n tillstyrks. SFS menar dock att en större del av resurserna bör styras över till högskolorna. Å andra sidan betonar SSU och Svenskaföreningenförsrudie- och yrkesvägledning vikten av att den prak- tiska yrkeslivsorienteringen vidgas i förskolan och på låg- och mellanstadier. Enligt föreningen för studie- och yrkesvägledning kan väl planerade och genomförda studiebesök ge yngre barn en realistisk bild av arbetslivet och härigenom motverka schablonföreställningar om yrken och arbetsmiljöer.

Flertalet remissinstanser. bl. a. SÖ. UKÄ. Svenska kommmz/örbmzder och Lands/ings/örbtmde/ tillstyrker den föreslagna översynen av läropla- ner med inslag av utbildning förlagd utanför skolan. SAF förordar att översynen görs förutsättningslös och inte på förhand grundar sig på en uppfattning att den till företagen förlagda utbildningen går att reducera.

Slopande av obligatorisk förpraktik för tillträde till viss ut- bildning tillstyrks av flertalet remissinstanser. Tveksamma till slopandet av den obligatoriska förpraktiken är RR Voch SACO/SR. SACO/SR föreslår att den i utbildningstiden ingående praktiken läggs i början av studierna. Detta ger elever som finner att de har valt fel utbildning möjlighet att 'på ett tidigt stadium byta yrkesinriktning. SÖ framhåller att slopad förpraktik inte innebär att krav på yrkeserfarenhet för tillträde till förkortade utbild- ningar kan slopas.

Arbetsgruppens förslag om att krav på h a n d 1 ed n i n g och/eller spe- ciella arbetsuppgifter inte skall behöva ställas för annan praktik än den för vilken skolan har huvudansvaret tillstyrks av flertalet remissinstanser. Sys- selsärmingsurredningen framhåller att stora krav kommer att ställas på att introduktionen och arbetsledningen blir av hög kvalitet. SÖ och TCO betonar vikten av att den praktik som ligger inom tim- och kursplanens ram till sitt innehåll styrs från utbildningsmyndigheten. Denna praktik måste kom- bineras med handledning och enligt TCO:s uppfattning är dessa naturliga arbetsuppgifter för lärarna vars undervisningsskyldighet bör reduceras i mot- svarande mån. Sveriges sitlksköIerskee/eversförbund. nämnden/ör socionom- ulbi/dning och samarbetsnämnden/ör journalismtbi/dning avstyrker förslaget om slopad handledning.

Arbetsgruppens förslag att avtalsenlig lön skall utgå till dem som har praktikanställning och att reglerna för ersättning till dem som fullgör praktik inom ramen för en utbildning bör ses över delas av flertalet remissinstanser. Såväl TCO som LO understryker härvid skill- naden mellan praktikanställning och sådan praktik som ingår som ett led i en utbildning. Statens avla/synk och Svenska kommtm/örbunder pekar på

Prop. 1975/76:21] 76

vikten av att det klargörs om praktik skall fullgöras i form av anställning eller inte. Vad gäller lönefrågan framhåller Svenska kommunförbundet att det inte enbart är arbetsuppgifterna utan också faktorer som utbildning och praktiska erfarenheter som bestämmer den lön som skall utgå. Enligt för- bundet måste frågan om lön till praktikant i princip avgöras från fall till fall.

Tillgången på praktikplatser börenligt arbetsgruppen kunna tillgodoses på frivillig grund. Flera remissinstanser, bl. a. sysselsättningsut- redningen, LO och TCO ställer sig tveksamma till denna bedömning. Sys- selsättningsutredningen framhåller härvid att frågan behandlas inom ut- redningen och att lörslag avses bli framlagt i frågan. Vad beträffar ar- betsförmedlingarnas medverkan vid ackvisition av prak- tikplatserna menar sysselsättningsutredningen att en större samordning av ackvisition och förmedling av praktikplatser bör leda till bättre överblick av tillgång och efterfrågan på platser samt ett bättre utnyttjande av platserna. Negativa till att all platsackvisition skall ske genom arbetsförmedlingarna är bl. a. TC O. nämnden för socimmmutbildning och samarbetsnämnden för journa/ismtbi/dning. Ett genomförande av arbetsgruppens förslag innebär en- ligt dessa remissinstanser att väl fungerande kontaktnät bryts sönder.

Den utredning om en bättre spridning av termins- och läs- å r s a v sl ut n i n gar n a som arbetsgruppen föreslår tillstyrks av samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan.

De föreslagna personalförstärk ningarna vid arbetsförmed- lingarna tillstyrks av bl. a. SÖ. UKÄ och SAF. RR V och statskontoret menar att frågan bör behandlas i samband med de krav på personalförstärkningar som ställs för annan verksamhet inom arbetsmarknadsverket. Förslaget om särskilda medel för in fo r m at i o n kring praktikfrågor tillstyrks av dem som uttalat sig i frågan. SÖ framhåller härvid att det på det lokala och regionala planet inte är lämpligt att göra en strikt uppdelning av ansvaret för information mellan skol- och arbetsmarknadsmyndigheter.

Att arbetsmarknadsverket skall ha huvudansvaret för p ra k t i k utb y - te med utlandet har inte mött någon erinran. Däremot har flera remissinstanser, bl. a. s_vsse/sättningsmredningen. LO och SÖ. ansett sig för- hindrade att med hänsyn till den pågående utredningen om samverkan mel- lan skola och arbetsliv (SSA-utredningen) ta ställning till de reg i on ala och centrala samrådsorganens Ställning.

4.4. Åtgärder för att stärka den enskilde på arbetsmarknaden(SOU 1975:91, kap. 5)

4.4.1. K (rl/(aktiva. Iärdnmllens roll./ör ctt/förbättra den lokala arbetsmarknaden

Många lokala arbetsmarknader har under senare år förbättrats genom att arbetsplatsutbudct förstärks genom nylokalisering eller utbyggnader. Detta

Prop. 1975/76:211 77

har skett med hjälp av bl. a. regionalpolitiskt stöd. Mängden lokaliseringsbara enheter är emellertid begränsad. Dessutom kan mindre lokala arbetsmark- nader aldrig rymma särskilt många olika verksamheter och arbetsmarkna- derna kan därigenom även efter kompletteringar inte erbjuda goda möj- ligheter till yrkesval. Andra åtgärder måste därför också tillgripas.

Utöver de förbättringar av de lokala arbetsmarknadernas differentiering som nylokaliseringar kan ge. finns möjligheten att genom pendling förbättra tillgången på arbetstillfällen.

Det finns emellertid enligt rapporten begränsningar i möjligheterna att genom kollektivtrafik förbättra arbetsplatsernas tillgänglighet. I stora delar av landet saknas det befolkningsunderlag som krävs för att upprätthålla en ekonomiskt försvarbar kollektivtrafik med den linje- och turtäthet som krävs för att mera påtagligt förändra sysselsättningsförhållandena inom en lokal arbetsmarknad. Kollektivtrafiken kan i framtiden få betydelse i detta hänseende främst i storstadsområdena samt i och kring primära centra och vissa regionala centra.

För att skapa ett faktaunderlag för att lösa de här skisserade problemen föreslås i rapporten att länsstyrelserna i berörda kommuner och inom ramen för den fortsatta regionala trafikplaneringen studerar förutsättningarna för ett trafiksystem inom de lokala arbetsmarknaderna som kan ge ökad tur— täthet och kvalitet.

Bebyggelsestrukturen inom de större lokala arbetsmarknaderna har under senare år gått i riktning mot en mera spridd bebyggelse. En ytterligare sprid- ning av bebyggelse till områden där kommunikationsproblem i efterhand måste lösas genom samhälleliga insatser bör enligt rapporten undvikas. Inte heller kan accepteras att många arbetande genom en ökad spridning av bebyggelsen får avsätta allt längre tid för resor till och från arbetet. En ev. arbetstidsförkortning får fullt genomslag för de arbetande endast om restiderna kan hållas oförändrade eller förkortas. Utvecklingen av bebyg- gelsestrukturen inom gemensamma arbetsmarknader och av de kollektiva kommunikationerna måste därför ske under ömsesidig anpassning. Insatser för att vidga de lokala arbetsmarknaderna innebär att fler människor kan nå en väl differentierad arbetsmarknad.

4.4.2. Bebyggelseplanering för ökad sysselsättning

Bebyggelsestrukturens betydelse för möjligheterna att uppnå centrala väl- färdsmål på sysselsättningens område bör enligt rapporten i ökad utsträck- ning återspeglas i planeringen av bebyggelsens lokalisering på lokal och re- gional nivå.

För att länsplaneringssystemet skall kunna ge ett underlag för en planering av lokala arbetsmarknader föreslås att länsstyrelserna belyser arbetsmöjlig- heterna i de lokala arbetsmarknadernas olika delar.

Det är kommunernas uppgift att i sin planering för boende och arbete

Prop. 1975/76:21] 78

väga ihop arbets—. service- och miljöaspekterna. För att den kommunala planeringen skall kunna spela sin roll i utvecklingen av goda lokala ar- betsmarknader bör kommunerna bedöma hur den egna bebyggelsestruk- turen fungerar mot bakgrund av bl.a. länsstyrelsernas studier och de re- gionalpolitiska ambitioner som finns nedlagda i riksdagsbesluten angående bl. a. planeringsramar och regional struktur. Dessa bedömningar bör kunna bidra till en angelägen koppling mellan de regionalpolitiska ställningsta- gandena och kommunernas översiktliga fysiska planering.

Det föreslås vidare att länsstyrelserna bör biträda kommunerna med sådant underlag som kan behövas för att fysiska och regionalpolitiska utgångs- punkter skall kunna vägas samman. Länsstyrelserna bör därför söka bedöma vad antagna befolkningsramar kan innebära i beräknad åtgång av mark för tätortsutveckling. Sådana bedömningar är angelägna bl. a. för att kommu- nerna skall få ett underlag för avvägning mellan skilda intressen i de fortsatta strävandena att säkra god jordbruksmark i olika delar av landet.

4.4.3. Utbildning Ungdomsutbildning

Byten av region på grund av utbildningsval som grundats på ofullständig information om den regionala arbetsmarknadens framtida rekryteringsbehov bör enligt rapporten undvikas. Studierådgivningen bör därför tillmätas stor vikt i detta sammanhang.

För att Studierådgivningen skall kunna ge en så korrekt bild som möjligt av den lokala och regionala efterfrågesituationen måste den grundas på en väl underbyggd uppfattning om den framtida näringslivsutvecklingen och om hur tillgång på personer med olika yrkesinriktning kommer att utvecklas. Samma typ av information krävs om inriktningen och dimensioneringen av utbildningskapaciteten för olika yrken skall kunna bidra till en bättre regional balans på skilda yrkesområden.

För att en sådan information skall bli tillgänglig krävs metoder för över- sättning av prognoser för skilda näringsgrenar till yrkes- och utbildnings- termer.

Valet av utbildning berör välfärdsfrågor av stor betydelse för individen. En anpassning mellan arbetskraftens fördelning på yrken och efterfrågans inriktning bör kunna ge goda utvecklingsbetingelscr för det lokala och re- gionala näringslivet. För att denna anpassning skall vara möjlig krävs att de utbildningsplanerande myndigheterna främst länsarbetsnämnder. länsskolnämnder och kommuner har en i görligaste mån korrekt bild av den framtida efterfrågans inriktning. i rapporten föreslås att ett sådant underlag arbetas fram i nära samarbete mellan arbetsmarknads- och ut- bildningsdepartementen samt skolöverstyrelsen och statistiska centralbyrån.

Prop. l975/76:211 79

Yrkes- och utbildningsprognoser med utgångspunkt från länsplaneringen kan användas som ett av flera underlag för dimensionering av det ordinarie skolväsendet samt för en utbyggd studie- och yrkesorientering men också för arbetsmarknadsutbildningens inriktning och företagens internutbildning. Ett sådant beslutsunderlag skulle göra det möjligt att något minska antalet anpassningsflyttningar av personer som befinner sig inom ett yrkesområde med lång- eller kortsiktigt överskott på arbetskraft.

A rbetsmarknadsutbila'ning

För att åstadkomma främst en ökad kvinnlig förvärvsverksamhet i om- råden på längre avstånd från nu befintligt utbildningsutbud synes det vara nödvändigt att pröva skilda typer av icke-permanenta utbildningsformer. [ rapporten föreslås att utbildningsmöjligheter tillskapas i de lokala arbets- marknader som har en ensidig manlig "sysselsättningsprofil". insatser för utbildning bör därvid samordnas med arbetsmiljöåtgärder som kan ge de utbildade möjligheter till arbete.

Arbetsmarknadsutbildning kan vara särskilt nödvändig i de regioner som förutses gå igenom omfattande strukturförändringar i näringslivet. Länsplaneringens prognosmaterial bör härvid tillsammans med länsarbets- nämndernas övriga material bilda ett tillräckligt underlag för de regionala myndigheternas bedömning av arbetsmarknadsutbildningens omfattning och lokalisering.

4.4.4. Flyttning och flvtmingsstöd

lnsatser för yrkesmässig och geografisk rörlighet måste förbli en väsentlig del av den regionala sysselsättningspolitiken. Härvid bör märkas att behovet av denna typ av insatser ökar ju mindre de orter är för vilka samhället tar ansvaret att åstadkomma sysselsättningsmässig balans.

Det finns gränser för vad samhället under en begränsad tidsrymd kan åstadkomma i form av t. ex. omlokalisering av skilda verksamheter. Om alternativet för individen blir undersysselsättning eller fortsatta otillfreds- cställande arbetsförhållanden måste det vara samhällets skyldighet att un- derlätta för de berörda personerna att söka sig till nya arbetstillfällen.

4.4.5. Remissvttrandena

Nästan femtio remissinstanser behandlar förslaget om ett ökat beaktande av sysselsättningsfrågorna vid utformningen av b c b y g g e l s e str u k - t u r e n . Med några få undantag instämmer samtliga i att ett sådant behov föreligger. Bland de instanser som avstyrker märks LRF . Svenska arbets— givareföreningen (i gemensamt yttrande med Svenska ham/elskanimams riks-

Prop. 1975/76:21] 8.0

förbund och Sveriges industri/örbzmd) samt Moderata samlingspartiets kvinno- förbund.

LOanförattdetfordrasen massiv satsning påattökadeenskilda personernas förflyttningsmöjligheter i dygnsperspektivet och även i övrigt vidga den ar- betsmarknad som står till de enskilda individernas förfogande. Både sysselsätt- ningsutredningen och betänkandet om länsplanering diskuterar enligt LO på ett förtjänstfulltsättolika typerav insatseri syfte attjust vidga den enskildeslo- kala arbetsmarknad. LO understryker starkt vikten av att denna del av regio- nalpolitiken med kraft drivs vidare. Det kanske viktigaste äratt kommunika- tionsmöjligheterna radikalt förbättras liksom att bebyggelseplaneringen i framtiden tar hänsyn till möjligheter för människor att nå arbetsplatserna.

Även TCO behandlar denna fråga i sitt remissvar och anför att bebyg- gelsestrukturen och bebyggelseplaneringen har stor betydelse för arbetsplat- sernas tillgänglighet inom de lokala arbetsmarknaderna. TCO delar upp- fattningen i rapporten att man inte kan acceptera en utveckling som medför att de arbetande genom en ökad spridning av bebyggelsen tvingas avsätta ökad tid för resor.

l-"ärmlands läns landsting anför att det är nödvändigt att bostadsområden och arbetsplatsområden lokaliseras på ett sådant sätt att det går att åstad- komma goda kommunikationer dem emellan. Landstinget i Kopparbergs län betonar att man inte kan acceptera ett system. där de arbetande genom en ökad spridning av bebyggelsen får avsätta längre tid för resor. Arbets- marknadens utgångspunkter måste därför vara vägledande för bebyggelse- strukturen. Östersunds kommun anför att bebyggelsestrukturen på längre sikt kan påverkas på ett gynnsamt sätt genom att utbyggnad av bostadsområden görs mfld en sådan närhet till centrum och med en sådan struktur att täta kommunikationer till arbetsplatserna kan ordnas på ett ekonomiskt sätt. Långa avstånd till arbetet torde vara ett avsevärt hinder för många kvinnor för att gå ut i förvärvslivet. Det är nödvändigt att sådana hänsyn tas i den fysiska planeringen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län delar utredningens principiella synpunkter på bebyggelsestrukturens och kollektivtrafikens betydelse men framhåller samtidigt att med den ringa och spridda befolkning och de stora avstånd som finns i Jämtlands län kan insatser för att vidga de lokala arbetsmark- naderna knappast ge annat än marginella effekter. Östersundsregionen torde dock utgöra ett undantag. l.:"insstyre/sen i Gotlands län framför liknande syn- punkter.

l.änsstyrelsen i tlf/altnöhits län understryker att utbyggnad av samhällen av- sedda för bilburna boende är oacceptabel inte bara av energihushållningskäl. Den leder också till en icke önskvärd social segregering genom att dessa samhällen blir attraktiva i första hand för sådana familjer vilkas ekonomiska förhållanden medger innehav av minst två bilar.

Länsstyrelsen i l'k'ir/n/ands län betonar att man ser positivt på förslaget att

Prop. 1975/76:211 81

länsstyrelserna bör ges i uppdrag att fortsättningsvis belysa arbetsmöjlig- heterna i de lokala arbetsmarknadernas olika delar. Samma uppfattning re- dovisar länsstyrelserna i Uppsala. Skaraborgs och Malmöhus län samt land- stinget i l-"ärmlana's lätt.

.4 MSanföri detta sammanhang att sysselsättningsaspekten i framtiden bör spela en mer betydelsefull roll iden kommunala fysiska översiktsplaneringen. [ det syftet behövs ökade samverkan med arbetsmarknadsorganen. Socialsty- relsen anser att de analyser av den lokala arbetsmarknadens tillgänglighet som föreslås kan antasatt för framtiden geett merdetaljerat och probleminriktat un- derlag för den regionala utvecklingsplaneringen. Svenska kontmun/örbumlet anför att kommunerna har ansvaret för bebyg- gelseplaneringen. Att ange målen förtätorternas utveckling och bebyggelsens fördelning är därför i första hand en primärkommunal uppgift. Den nöd- vändiga samordningen över kommungränser torde enligt styrelsens mening i huvudsak kunna ske genom samråd mellan berörda kommuner. Enstaka kommuner anför liknande synpunkter.

Flera remissinstanser ifrågasätter om inte sysselsättningsfrågan är av en sådan vikt att den måste finnas med bland de krav byggnadslagstiftningen ställer på bebyggelsens utformning. Denna uppfattning framförs av bl.a. bostacisstvrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och statens planverk.

Planverket anser vidare att kommunerna bör ta hänsyn till kraven på en balanserad arbetsmarknad. kollektiv trafik etc. i den kommunala fysiska översiktsplaneringen. där dessa frågor illustreras och samstäms med länsprogrammet. som i större utsträckning än hittills behöver utvärderas och behandlas i den fysiska översiktsplaneringen.

Bland de remissinstanser som stöder tanken på ökade satsningar på kol l ek t i v 1 ra f i ken befinner sig Landstingsförbundet. Förbundet på- pekar att sådana satsningar kommer att kraftigt belasta den kommunala ekonomin. I diskussionen av finansieringen av en utökad offentlig sektor måste de snabbt expanderande kollektivtrafikkostnaderna tas in.

Folkpartiets kvinnoförbund anser att arbetsmarknadspolitiken bör ta som utgångspunkt att kvinnor och män skall kunna ha samma sysselsättnings- grad. Detta betyder enlig'. förbundet att en lång rad förvärvshinder först måste undanröjas. Hit hör inte minst kravet på bättre kommunikationer. Den kollektiva trafikens standard måste förbättras. om båda makarna i en familj skall kunna förvärvsarbeta samtidigt. SSU anser att större resurser måste tas fram för att utveckla de kollektiva kommunikationerna. Dessa skall handhas av samhället och ställas till förfogande för den enskilde så att kostnaderna och servicen blir tillräckligt attraktiv så att inte ett två- bilsystem i hushållen blir lösningen på transportproblemen. Lösningar måste även tas fram så att man vid lägre trafikunderlag kan finna de kollektiva kommunikationerna attraktiva. TCO delar rapportens bedömning att insatser inom kollektivtrafikens ram

6 Riksdagen 1976. ] sattt/. .--Vr 211

Prop. 1975/76:211 82

är av central betydelse för att kunna vidga de lokala arbetsmarknadernas tillgänglighet för de enskilda individerna. TCO anför vidare att de icke bil- burnas situation måste särskilt uppmärksammas och att en utveckling mot ett allmänt tvåbilssystem knappast kan anses förenligt med målen för bl.a. trafik- och energipolitiken.

Arvika kommun ställer sig tvekande inför hur en ökad andel arbetsresor skall kunna genomföras i en glesbygdskommun eller i en kommun med omfattande bebyggelse på landsbygden. Den kompletterande kollektivtrafik som i dag finns på landsbygden medger inga arbetsresor utan endast besök någon eller några gånger i veckan i närmaste stad eller serviceort. Länsstyrel- serna i Jämtlands och Kronobergs län framför liknande synpunkter.

LO anser att traditionell kollektivtrafik inte är tillräcklig. Flexiblare lös- ningar anpassade till lägre trafikunderlag — utvecklad färdtjänst. uthyrning av bil för samåkning, bidrag för bilinköp för gemensam användning borde vid sidan av buss och spårbunden trafik kunna minska beroendet av egen bil. Även SJ menar att andra åtgärder än nu vanliga former av lokal kollektivtrafik bör övervägas för arbetsresor från och till platser utanför de tätortsområden som har det trafikunderlag som behövs för en ekonomiskt försvarbar kollektivtrafik. Liknande synpunkter framförs av bl. a. länsstw'el- sen i Älvsborgs [än.

En lokal arbetsmarknad omfattar i vissa fall flera kommuner. I rapporten föreslås att länsstyrelserna skall få i uppdrag att inom ramen för den fortsatta regionala trafikplaneringen studera förutsättningarna för ett utbyggt trafik- system i dessa fall. RR Vanseri likhet med rapporten att detär angeläget att för- utsättningarna för ett sådant trafiksystem för lokala arbetsmarknader klar- läggs. . Planverket delar den i rapporten framförda uppfattningen att utvecklingen av bebyggelsestrukturen och av de kollektiva kommunikationerna måste ske under ömsesidig anpassning. men ställer sig tveksam till om en ut- byggnad av den regionala trafikplaneringen kan lösa dessa frågor. Det är verkets principiella uppfattning att trafikplaneringen på lokal nivå liksom bebyggelseplaneringen främst är en kommunal angelägenhet.

Flertalet länsstyrelser ser positivt på ett kommande uppdrag att inom ramen för den fortsatta regionala trafikplaneringen undersöka förutsättning- arna för ctt trafiksystem som i ökad utsträckning kan användas för ar- betsresor inom de lokala arbetsmarknaderna. Detta gäller bl. a. länssn'relserna i Hallands. Kalmar och Göteborgs och Bohus län.

Flera remissinstanser berör kostnaderna för en utvidgad kollektivtrafik. Länsstyrelsen iÄlvsborgs län saknar ett ställningstagande i rapporten till frågan vem som skall bekosta förbättringen. Länsstyrelsen menar vidare att det nuvarande bidragssystemet med en uppdelning i lokal och regional trafik i vissa fall försvårar samarbete i planerings- och finansieringshänseende.

Länsstyrelsen i Uppsala län instämmer i bedömningen i rapporten att det även med en kraftfull regionalpolitik kommer att vara ofrånkomligt med

Prop. 1975/761211 83

fl y t t n i n ga r och att samhället måste underlätta flyttningar för personer som påtvingas sådan. Länsstyrelsen ser ingen konflikt i detta så länge man har klart för sig att regionalpolitiken är en långsiktig process och att det inom dess ram finns behov. av att i ett mer kortsiktigt perspektiv lösa akuta problem. Liknande synpunkter framförs av bl. a. länsstyrelsen i Hal- lands län. Även Kramfors kommun anser att rörlighetsfrämjande åtgärder kan bli nödvändiga för att tillgodose individens krav på arbete när det gäller mycket små och ofullständiga lokala arbetsmarknader. Kommunstyrelsen anser emellertid att först bör alltid prövas förutsättningarna att förbättra den lokala arbetsmarknaden innan rörlighetsfrämjande åtgärder tillgrips.

F ("0 i Norrbo/lens län påpekar att flyttningsbidrag fortfarande endast utgår till en begränsad del av de flyttande. Flyttning innebär betydande eko- nomiska påfrestningar för arbetstagare och flyttningsbidragen bör därför ges ökad ekonomisk betydelse och vidgad tillämpning. En ökad efterfrågan på yrkesarbetare bör emellertid inte tillgodoses genom en allt för hög förmedling från andra län. En intensifierad arbetsmarknadsutbildning är därför nöd- vändig. i synnerhet inriktad på kvinnlig arbetskraft.

Länsstyrelsen i Uppsala län instämmer i rapportens diskussion om att in- dividens rätt att välja u t b i l d n i n g si n ri k t n i n g på allt sätt måste vär- nas. men att detta val bör kunna ske mot bakgrund av en realistisk upp- fattning om de lokala och regionala sysselsättningsmöjligheterna. Samtidigt konstaterar länsstyrelsen att möjligheterna härtill f. n. är begränsade. Det ärdärförangelägetatt man sökeråstadkom ma yrkes-och utbildningsporgnoser knutna till länsplaneringen.

RR I"" framför liknande synpunkter och anför dessutom att det är väsentligt attklargörasambandenmellandetordinarieutbildningsväsendet,arbetsmark- nadsutbildningen och den interna utbildningen inom företagen. Detta synsätt torde överensstämma med vad sysselsättningsutredningen framför. dvs. att arbetsmarknadSpolitiken måste föras in i företagen i större utsträckning.

Länsstyrelsen i Hal/amis län delar rapportens uppfattning att individens val av utbildning bör ske mot bakgrund av en korrekt uppfattning om ar- betsmöjligheterna i regionen. Yrkesvägledning och yrkesorienteringen bör i görligaste mån lämna upplysningar om strukturen i länet. Sådana uppgifter bör på sikt kunna erhållas från länsplaneringsmaterialet. Länsstyrelsen iStock- holms län framför liknande synpunkter men understryker att det förutsätter en utvidgad sysselsättningsstatistik samt ett relativt omfattande utveck- lingsarbete för att det skall bli möjligt att ge ett förbättrat underlag för regionala bedömningar av efterfrågans framtida fördelning på yrkesgrupper.

SCB betonar att det krävs ett mycket omfatta nde och sannolikt tidsödande utvecklingsarbete för att få fram de modeller och den teknik som behövs för att göra regionala utbildnings- och yrkesprognoser. SCB är beredd att aktivt delta i ett sådant utvecklingsarbete

SÖ behandlar ingående det framlagda förslaget. Enligt SÖ:s uppfattning underlättas en yrkesmässig rörlighet av att de individer som kan beröras

Prop. 1975/76:21] 84

av omställningskrav har en bred grundutbildning. Det är således enligt SÖ angeläget att peka på risken av att anpassa utbudet av grundläggande ut- bildning till den lokala sysselsättningsprofilen i områden med små och dåligt differentierade arbetsmarknader. Detta gäller särskilt för utbildningar som har ett snävt yrkesmål. SÖ delar i stort rapportens syn på avvvägningen mellan ett brett utbildningsutbud och hänsynen till den lokala och regionala arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft.

SÖ pekar också på de möjligheter att tillgodose lokala och regionala ut- bildningsbehov som vuxenutbildningen erbjuder. Delar av denna utbildning har ofta anknytning till lokala och regionala behov.

Behovet av ytterligare information, i regionalt nedbruten form. vitsordas av SÖ vad gäller yrkesutveckling och utbildningsbehov. Även den regionala skolplaneringen torde enligt SÖ vara betjänt av att försök göres att i länsplaneringen mera systematiskt fånga in de framtida utbildningsbehoven genom bedömningar av arbetskraftsefterfrågans fördelning på yrkesgrupper. Vidgad information på regional nivå som kan ge säkrare bedömningsun- derlag för studie- och yrkesvägledningsverksamheten (SYO) är också an- gelägen.

SÖ instämmer i detta sammanhang i rapportens konstaterande att yrkes- och utbildningsprognoser med utgångspunkt i regionala behov är ett av flera underlag för dimensionering av utbildningsväsendet. Därtill kommer självfallet att de inte endast behövs för planeringen av ungdomsskolan utan även för vuxenutbildningssektorn. Rapporten nämner bland annat arbets- marknadsutbildningens inriktning och företagens internutbildning som ex- empel på områden som bör kunna utnyttja en utbyggd länsplanering. SÖ tillfogar att även för den kommunala vuxenutbildningens planering behövs regional yrkes- och utbildningsinformation.

4.5. Anpassning av arbetstillfällena till arbetskraftens förutsättningar och krav (SOU 1975:90 kap. IO)

4.5.1. A rbetsmiliö

Behoven av bättre anpassning av arbetsplatserna till människornas fysiska och psykiska förutsättningar gäller enligt utredningen i stort sett hela ar— betsmarknaden. Det är ett gemensamt intresse för alla anställda. Anpass— ningen av arbetsplatserna kan medverka till att förhindra utslagning och underlätta för nya grupper att komma in på arbetsmarknaden. Dessa grupper kommer troligen att ställa stora krav på arbetsmiljön. Försök görs t.ex. f. n. med att i större utsträckning rekrytera kvinnor till vissa traditionella manliga arbeten inom industrin. Försöken tyder också på att en förbättring av arbetsmiljön kan påskyndas genom att nya grupper tas in på arbets- platserna.

Prop. l975/76:211 85

En arbetsmiljö som är bättre anpassad till människans fysiska och psykiska förutsättningar kommer att orsaka mindre förslitningar, mindre utslagning och på sikt färre arbetshandikappade personer. Samtidigt underlättas an- ställning av fysiskt och psykiskt handikappade. Det finns ingen skarp gräns mellan de krav som ställs på arbetsmiljön för att skydda de anställdas hälsa och insatserna för de redan handikappade. Denna mera allmänt inriktade och långsiktiga anpassning av arbetSplatserna för att underlätta anställning av t. ex. handikappade grupper är emellertid inte tillräcklig. [ vissa fall måste svärplacerade grupper ges särskilt stöd för att de skall kunna få en anställning. I en del fall måste man enligt utredningen anordna särskilda arbetstillfällen t. ex. verkstäder för skyddat arbete.

Ett nytt instrument föratt förbättra arbetsmiljön prövades underår1974. En— ligt riksdagens beslut skall 20 % av årsvinsten för verksamheten år 1974 avsät- tas till särskilda arbetsmiljöfonder. Dessa arbetsmiljöfonder får användas till investeringar för att förbättra arbetsmiljön liksom för andra investeringar som kan förbättra förhållandena för deanställda i företaget. De fackliga organisatio- nerna har fått infiytande på användningen av fonderna.

lbland måste en arbetsplats anpassas till de speciella krav som ställs av en arbetssökande med handikapp. Det finns då möjligheter att ge stöd för ombyggnad av arbetsplatserna och särskilda anordningar på arbetsplatsen liksom för arbetshjälpmedel och arbetsbiträde åt handikappade. Anpass- ningsgrupperna har här ett väsentligt hjälpmedel som emellertid ännu bara i begränsad utsträckning tagits i anspråk. Sysselsättningsutredningen betonar betydelsen av att möjligheterna att anpassa de enskilda arbetsplatserna an- vänds i sä stor utsträckning som möjligt.

4.5.2. Persona/politiken

l diskussionen om personalpolitiken avser utredningen för enkelhetens skull med begreppet "företag"". arbetsplatser också inom den offentliga sek- torn. Behovet av förändrad inriktning av personalpolitiken är lika stort inom den offentliga sektorn. _

lin naturlig följd av att företagen blir allt större är att en ökande del a ' anställningsbytena sker inom företaget. Också andra faktorer kan leda till minskad rörlighet mellan företagen och ökad rörlighet inom dem. Lag- stiftningen för ökad trygghet i anställningen och trygghetsavtalen är ex- empel på detta. De ökade rekryterings-. introduktions- och utbildningskost- naderna. som medför att hög personalomsättning kan bli en stor belastning för företaget. verkar i samma riktning. Den förbättrade anställningstrygg- heten kan också få till följd att svårigheterna att få anställning i vissa fall kan öka. Ökad trygghet för de redan anställda måste därför — som också skett — kombineras med ökade insatser för att främja anställningar av ar- betssökande utanför företagen.

Mycket tyder på att den här antydda utvecklingen fortsätter. Ökad uppm-

Prop. 1975/76:21] 86

märksam het måste därför enligt utredningen riktas på omställningarna inom företagen. Uppgiften kan till en del sägas vara att "föra in arbetsmark- nadspolitiken i företaget. Tre viktiga uppgifter för arbetsmarknadspoliti- ken i företagen kan urskiljas. För det första skall den bidra till att klara omställningarna inom företaget så att de blir så positiva som möjligt för den enskilde individen. För det andra skall den bidra till att förhindra ut- slagning. Uppgiften att sköta omplacering inom företaget är en viktig del i denna strävan. En tredje och väsentlig uppgift är att underlätta rekry- teringen av grupper som står utanför arbetsmarknaden. t. ex. handikappade och äldre.

' De anpassningsgrupper som inrättades på grundval av den nya trygghets- och främjandelagstiftningen är ett första steg i denna riktning. Det finns _mer än 4 00()_ anpassningsgrupper. Änpassningsgrupperna kan ses som ett första steg—i en utveckling där de anställda får ett mera direkt inflytande på personalpolitiken.

lnterna omplaceringar med syfte att bereda plats för någon arbetssökande utanför företaget kan underlättas på skilda sätt. Utredningen menar att det skulle vara av värde om viss ekonomisk kompensation kunde ges till den som frivilligt-lämnade ett arbete för att underlätta en handikappads över- gång till nya arbetsuppgifter inom företaget. Kompensationen kan t. ex. avse vidareutbildning eller temporär garanti för löneutveckling. Utredningen föreslår att en sådan möjlighet införs. Den närmare utformningen diskuteras inte.

För att underlätta anställning av psykiskt och socialt handikappade och andra svårplacerade av liknande skäl diskuterar utredningen möjligheten ' att utse en handledare som tar sig an och stöder den handikappade både när det gällerarbetet och kontakten med kamraterna. Anpassningsgrupperna skulle kunna ta initiativ till och organisera handledarverksamheten. Där anpassningsgrupper saknas skulle verksamheten bedrivas av arbetsförmed- lingen i samverkan med företag och fackliga organisationer.

Utbyggd intern utbildning i företagen kan bli ett led i ett närmare sam— arbete mellan arbetsmarknadspolitiken och företagen. I mars 1975 tillsattes en särskild utredning med uppgift att utreda utbildningen i företagen. Denna utredning bör kunna ge betydelsefulla bidrag till en utbyggd och förbättrad personalpolitik. som möjliggör bättre anpassning till arbetsmarknadspolitiska målsättningar inom företaget.

Utvecklingen på arbetsrättens område leder snabbt till ökat inflytande för de anställda över personalpolitiken. Detta leder inte automatiskt till att man också underlättar möjligheterna att anställa svårplacerade personer som står utanför företaget. Det är enligt sysselsättningsutredningen nödvändigt att den nya personalpolitiska organisationen har nära kontakt med arbets- mark nadsverket som kan sägas representera 'samhällsintresset i dessa frågor och särskilt de arbetssökande som står utanför företaget. Detta ansluter alltså till den organisatoriska modellen för anpassningsgrupperna.

Prop. 1975/76:2l1 87 4. 5.3 .4 rbe/e/s ()tgt'uttisation

En förutstlttning för att nya grupper skall kunna gå in på arbetsmarknaden är enligt utredningen många gånger att deras krav på arbetets organisation och på arbetstider blir uppfyllda.

På arbetsndsområdet har utvecklingen under senare år inneburit en större flexibilitet. Flexibiliteten är emellertid ofta inte en anpassning efter indi- videns önskemål och förutsättningar. De stora variationerna i förläggningen av arbetstiden och i arbetstidsuttaget sker sålunda mellan olika branscher och företag medan möjligheterna till individuell anpassning av arbetstiderna fortfarande är små. Under senare år har emellertid en strävan efter större individuell anpassning kunnat märkas. Gällande regler för pension medger sålunda en viss flexibilitet i pensionsuttaget. Pension kan i vissa fall utgå före normal pensionsålder p. g. a. hälsoskäl eller arbetsmarknadsskäl. De nya reglerna om delpension skapar också möjligheter till en mjukare över- gång mellan arbetsliv och ålderspension. ._

Möjligheterna till återkommande utbildning är ett annat sätt att fördela perioder av arbete mellan perioder av annan verksamhet under livstiden.

Utbyggd sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och familjeförsäkring är andra vägarsom prövats för attge individen en ökad reel frihet i valet mellan ar- bete och annan verksamhet.

Förslagen till en reformering av semesterlagstftningen präglas också av en strävan efter ökad individuell valfrihet. Semesterutredningens förslag innebär att den nya femte semesterveckan skall få sparas under en fem- årspcriod föratt ge möjlighet till en sammanhängande ledighet om maximalt tio veckor.

Flexibel arbetstid är en annan väg att gå framför allt när det gäller att anpassa kontorsarbetsplatser till den enskildes önskemål och krav.

Sysselsättningsutredningen pekar också på att strävandena efter ökad flex- ibilitet kan komma i konflikt med andra mål. Sålunda finns det t. ex. ar- betarskyddsaspekter som talar för att vissa bestämmelser även i fortsätt- ningen bör vara tvingande. Även strävandena efterjämställdhet mellan män och kvinnor talar för en viss styrning av t. ex. föräldraledighet. Här måste således en avvägning mellan olika mål göras.

Samhällsekonomiskt skulle flexibiliteten i arbetslivet kunna medföra för- delar t. ex. så att flera människor stimulerades att i lågkonjunkturer utnyttja sina rättigheter till extra lång semester, vuxenutbildning etc. Om politiken utformades så. skulle den ökade individuella friheten kunna paras med samhällsekonomisk effektivitet. Valfriheten måste därför ges ramar med utgångspunkt i de olika målen som uppställs för samhällsutvecklingen.

Reformerna om medbestämmande i arbetslivet kommer att_skapa för- utsättningar för ökat inflytande från de anställda när det gäller arbetsför- läggning ()Ch möjligheter till deltid. Det är emellertid viktigt att även ar- betsförmedlingen ges resurser att medverka i diskussioner om arbetstids-

Prop. 1975/76:21] 88

problem då dessa ofta på ett avgörande sätt bestämmer individens möjligheter tillarbete.

Mot bakgrund av tendenserna till ökat deltidsarbete fört. ex. pensionärer. studerande m.fl. anser sysselsättningsutredningen att en reformering av den sociala lagstiftningen bör komma till stånd med den innebörden att deltidsarbete i ökad utsträckning jämställs med heltidsarbete vad gäller 50- ciala förmåner.

4.5.4. Särskilt stöd./ör svårplacerade grupper — svsselsättningsskapande åtgärder

Även om den potentiella arbetskraften inte till större del utgörs av grupper med uttalade arbetshandikapp kommer det ändå att finnas en stor grupp handikappade som söker arbete. Denna grupp kommer troligen också att öka.-Svårigheten att bereda handikappade och äldre sysselsättning var även under den senaste högkonjunkturen påtaglig. Detta trots att det var god tillgång på arbete och brist på arbetskraft. Det är därför mycket angeläget att åstadkomma förbättringar av möjligheterna att stödja dessa grupper på arbetsmarknaden. Lösningen av deras sysselsättningsproblem är en förut- sättning för att målet om arbete åt alla skall kunna uppnås.

Arbetsmarknadspolitiken skall i så liten utsträckning som möjligt skilja ut och särbehandla handikappade. I stället bör man eftersträva att så mycket som möjligt använda de normala arbetsmarknadspolitiska instrumenten. Denna strävan har bl.a. tagit sig uttryck i att arbetsvården under senare år i allt större utsträckning inordnats i den ordinarie arbetsförmedlingen.

De arbetsmarknadspolitiska medlen är till största delen avsedda för samt- liga arbctssökandc eller för samtliga anställda. Samtidigt är dessa medel också av speciell betydelse för de svårplacerade.

För personer som inte kan placeras med hjälp av de ordinarie insatserna linns ytterligare ett antal medel att tillgå. Arbetsgivarna kan t. ex. erbjudas Stöd för utbildning eller inskolning eller också kan man ta över en del av lönekostnaderna i form av halvskyddat arbete. Uppgiften för dessa stöd- formeräratt ta över de merkostnader som arbetsgivaren kan tänkas åsamkas. varigenom kostnaderna via budgeten fördelas jämnt på hela produktionen. Om inte heller dessa olika former av introduktions- och anställningsstöd ger resultat återstår att anordna särskilda arbeten. t. ex. i skyddade verkstäder eller i särskilda beredskapsarbeten.

Det har riktats kritik mot det nuvarande systemet för stöd åt svårplacerade på arbetsmarknaden från åtminstone två olika utgångspunkter. Från i första hand fackligt håll har hävdats att arbetsgivaren inte gjort en motprestation som svarar mot bidraget. Bl.a. för att undvika detta har de fackliga or- ganisationenm i det närmaste haft vetorätt när det gäller utbildningsbidrag och halvskyddad sysselsättning. Dessutom är de fackliga organisationerna inkopplade på uppföljningen av utbildning resp. halvskyddad sysselsättning.

Den andra typen av kritik utgår i sin tur från att prövning och utbetalning

Prop. l975/76:211 89

av stödet är omständligt och administrativt krävande på grund av individuali- seringochettomfattandesamrådsförfarandevilketledertillattenskildaindivi- der påettolyckligtsätt blir utpekade som svårplacerade ellerhandikappade. Ut- redningen diskuterar möjligheterna att företagen skulle betala avgifter i de fall de rekryterade personal på ett sätt som inte överensstämde med de sysselsätt- ningspolitiska ambitionerna.

Ett mera långtgående alternativ till en sådan ordning vore en lag om kvotering som skulle ålägga företagen att anställa en viss andel handikappade och äldre. En kombination av kvotering, avgifter och bidrag är naturligtvis också tänkbar. Utredningen avser att återkomma till dessa frågor i sitt slut- betänkande.

Sysselsättningsutredningen diskuterar vissa ändringar i det nuvarande bi- dragssystemet så att det bättre skall stimulera till placering av flera handikap- pade på den öppna marknaden.

Bristerna i det nuvarande systemet kan kort sammanfattas på följande sätt.

1) Enligt de formella regler som gäller skall halvskyddad sysselsättning och arkivarbete omprövas och de anställda om möjligt överföras till vanlig anställning. Trots detta är rörligheten och överföringen till ordinarie an- ställning mycket liten. Anledningen är svårigheten att linna lämpliga anställningar på öppna marknaden. Detta leder till att denna typ av halv- skyddad och skyddad sysselsättning blir långsiktiga lösningar. 2) Systemet tar inte hänsyn till att produktionsförmågan hos en handikappad rimligen förändras efter en viss period av allmän inskolning och inträning på en viss arbetsuppgift. Från företagsekonomiska synpunkter är alltså subventionsbehovet från början kanske mycket stort för att sedan efter hand avta och i många fall helt upphöra. 3) Det kan ifrågasättas om uppdelningen på olika arbetsgivarkategorier är rimlig. Det förutsätts t.ex. att statliga arbetsgivare (med undantag av affärsdrivande verk) skall driva en önskvärd anställningspolitik när det gäller svårplacerade utan ekonomisk stimulans. 4) Kostnaderna för halvskyddat och skyddat arbete delas inte jämnt mellan olika arbetsgivare.

En del av dessa brister skulle enligt utredningen kunna avhjälpas om bidraget till halvskyddad sysselsättning byggdes upp på följande sätt. Linder första halvåret utbetalas ett bidrag för halvskyddad sysselsättning till ar- betsgivaren som uppgår till exempelvis 75 % av den totala lönekostnaden. Därefter skulle bidraget utgå med 50 % av lönekostnaderna. Efter ytterligare ett år skulle en nedtrappning av bidraget ske till exempelvis 25 '?a av lö- nekostnaderna. Ett system som är utformat på detta sätt skulle ha uppenbara fördelar. För det första är stödet till en början mycket stort. Detta bör göra det lättare att övervinna inledningsmotståndet hos arbetsgivarna.

En ytterligare fördel med systemet skulle vara att en automatisk ned-

Prop. 1975/76:21] 90

trappning av bidraget skulle ske i takt med att den anställde anpassas till sina arbetsuppgifter. L'ndantagen skulle vara förhandlingsresultatet mellan företaget. arbetsmarknadsverket och (len fackliga organisationen. Även det kvarstående 25-procentiga bidraget skulle omprövas årligen.

Den nuvarande regeln om möjligheter för arbetsgivarna att överföra en redan anställd till halvskyddad verksamhet skulle kunna täckas på följande sätt. En sådan överföring kunde ske om och när en handikappad utifrån anställts och bidraget trappats ned fullständigt. I så fall skulle man kunna få bidrag med 25 ”13 för en redan anställd. Också dessa fall skulle prövas årligen.

Sysselsättningsutredningen anser att halvskyddad sysselsättning bör lin- nas också på statens område. Det bör därför utfärdas regler om anvisningar för statsmyndigheternas budgetering som gör det rimligt och önskvärt att utnyttja denna möjlighet. Fördelarna med detta skulle bl. a. vara att man fick ett komplement till arkivarbetarsystemet.

Sysselsättningsutredningen påpekar att behovet av olika former av skyddat arbete — i särskilda verkstäder. särskilda beredskapsarbeten eller på annat sätt — kommeratt finnas kvar också i framtiden. Inte minst gällerdet regioner av landet där bristen på arbetstillfällen är stor och där det finns ett stort inslag av äldre arbetskraft.

En särskild organisationskommitte har framlagt förslag om organisationen av skyddat arbete. S_vsselsättningsutredningen ger därför inga förslag på detta om råde utan lörutsätter att organisationskommittens betänkande leder fram till en mera enhetlig och slagkraftig organisation.

När det gäller arkivarbeten anser utredningen att riskerna för perma- nentning bör uppmärksammas. Det är omvittnat att många arkivarbetare efter llera års arbete ingår som en självklar del i arbetsorganisationen på en arbetsplats och gör helt nödvändiga arbetsinsatser. Trots detta är det svårt att få dem överförda till vanliga tjänster hos myndigheterna. En lösning är att ge myndigheter ("och organisationer) möjlighet att anställa ller ar- kivarbetare på personliga tjänster. Så har skett i viss utsträckning under det senaste året ( 150 platser). Enligt utredningens uppfattning bör emellertid de medel som ställs till förfogande för sådan överföring väsentligt utökas.

4.5.5. Remissvnramlmta

En bred remissopinion ansluter sig i huvudsak till utredningens diskussion om behovet av insatser när det gäller arbetsmiljö. personalpolitik, arbets- organisation och arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder för svårplacerade grupper.

Arhetaits/o'ddsstvm/sen stöder utredningens förslag om kartläggning av sambandet mellan otillfredsställande arbetsmiljö och utslagning från arbets- marknaden samt instämmer i uppfattningen att det finns behov av ytterligare åtgärder i form av direkta förbättringar av arbetsmiljön och i form av ökade

Prop. 1975/76:211 91

anpassningsåtgärder inom olika företag. Enligt styrelsens mening är den arbetsmarknadspolitiska inriktningen av personalpolitiken som utredningen föreslår. parallellt med en aktivering av anpassningsgruppernas verksamhet. en förutsättning för att arbetsmarknaden skall kunna öppnas för hittills ute- stängda grupper.

LO delar utredningens uppfattning att arbetsmarknadspolitiken skall föras in i företagen och understryker att det därför fordras stora personella insatser inte minst från arbetsförmedlingens sida. LO ger också sitt stöd till ut- . redningens påpekande att den nya personalpolitiska organisation som följer av den kommande arbetsrättslagstiftningen med nödvändighet måste ha nära kontakt med arbetsmarknadsverket. Anpassningsgruppernas roll i den- na samverkan framhålls.

SAF. Svens/ra Handels/tumma[förbundet och Industri/örbzmder framhåller i gemensamt yttrande att frågan om att anpassa arbetsplatserna till personer med olika typer av handikapp är viktig. Eftersom de erforderliga åtgärderna ofta är kostnadskrävande är enligt dessa remissinstanser inte möjligt att genomföra generella åtgärder på ett sådant sätt att de flesta arbetsplatser skall kunna betjänas av de flesta personer. oavsett typ av handikapp.

Landstings/("hbunc/ers styre/se instämmer i princip i utredningens diskus- sion om insatser inom arbetsmiljön. personalpolitiken och arbetsorganisa- tionen. Styrelsen delar också utredningens uppfattning att anpassningsgrup- pernas arbete är en lämplig form för samarbete mellan samhälle. arbetstagare och arbetsgivare. Arbetsmarknadspolitik och personalpolitik hänger intimt samman. I utredningens överväganden kring dessa frågor har också ett stort antal Iam/sting och primärkommuner instämt.

AMS framhåller att anpassningen av arbetsplatserna till arbetskraftens förutsättningar och krav är av avgörande betydelse för att underlätta för nya grupper att komma in på arbetsmarknaden och för att förhindra ut- slagning. Styrelsen anser i likhet med sysselsättningsutredningen att en rad insatser av olika slag måste göras inom områden som t. ex. arbetsmiljö. personalpolitik och arbetsorganisation för att underlätta denna anpassning. Utredningen framhåller att personalpolitiken måste få "arbetsmarknadspo- litiska ambitioner”. Styrelsen betonar vikten av att sysselsättningsutred- ningen i det fortsatta arbetet uppmärksammar såväl statens som kommu- nernas personalpolitik.

AMS menar vidare att ett vidgat inflytande för de anställda i personalfrågor inte automatiskt leder till ökade möjligheter för arbetshandikappade att på samma villkor som andra arbetssökande erhålla arbete. Styrelsen har därför i samråd med de centrala parterna på arbetsmarknaden rekommenderat att arbetet i anpassningsgrupperna i första hand skall inriktas på. rekrytering av främst handikappade och äldre som f. n. står utan arbete. lagen om an- ställningsfrämjande åtgärder ger förmedlingen möjlighet att ta upp diskus- sioner med företagen om sammansättningen av personalen med hänsyn till bl.a. ålder och handikapp. Sådana diskussioner har hittills förekommit

Prop. 1975/762211 92

endast i begränsad utsträckning. Mot denna bakgrund har styrelsen gett länsarbetsnämnderna direktiv att särskilt uppmärksamma denna fråga.

Handikapp/ömunde/is centralkommitté (HCK) delar sysselsättningsutred- ningens uppfattning att arbetsmarknadspolitiken i så liten utsträckning som möjligt skall skilja ut och särskilda resurser som handikappade kan behöva för att fungera i ett arbete. HCK framhåller att arbetsförmedlingens insatser är avgörande när det gäller anpassning av arbetsplatserna. För att främja nyrekrytering av handikappade är det enligt HCK:s uppfattning nödvändigt att använda främjandelagens hela åtgärdsregister. HCK förordar inte tvångs- förmedling som ett regelmässigt förfaringssätt. men menar att arbetsmark- nadsmyndigheterna inte helt och hållet får avvisa den möjlighet som finns i främjandelagen. '

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB) betonar anpassningsgrup- pernas viktiga roll när det gäller att mildra de fördomar mot handikappade människor. Dessa fördomar är enligt FUB ännu starkare gentemot män- niskor med förståndshandikapp än mot kroppsligt handikappade. För att komma till rätta med detta problem är det bl.a. nödvändigt att arbetet i anpassningsgrupperna effektiviseras.

Sysselsättningsutredningens förslag till ändrade bidragsvillkor för den halvskyddade sysselsättningen tillstyrks i sina huvuddrag av så gott som samtliga de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Detta gäller bl. a. AMS. LO. TCO. SACO/SR, SAF. de båda kommun/örbtmden. statens han- dikappråd samt hant/ikappomanisationerna. Vissa invändningar och reser- vationer kan dock redovisas.

Socialstyrelsen framhåller att utredningen inte har tagit hänsyn till att en stor del av de arbetshandikappade har ett bestående arbetshandikapp som inte kan förbättras genom stödåtgärder.

RRV anser sig inte kunna ta ställning till den föreslagna bidragshöjningen på basis av de uppgifter som lämnas i betänkandet. utredningen har enligt RRV inte klargjort vilka effekter som eftersträvas med en höjning av bi- draget.

SJ menar att den möjlighet som finns för privata företag. kommuner och landstingskommuner att i vissa fall få överföra redan anställd person till halvskyddad sysselsättning bör finnas också för statliga affärsdrivande verk.

TCO tillstyrker utredningsförslaget men framhåller att bidrag till arbets- givare för att överföra redan anställd till halvskyddad verksamhet bör an- vändas mycket restriktivt.

5. Näringslivspåverkan 5.1 Näringslivets utveckling (SOU 1975:91. kap. 6)

I rapporten anförs att utvecklingen inom de olika näringsgrenarna är be- stämmande för skilda regioners möjlighet att uppnå en balanserad utveck- ling. Näringslivets utveckling ger därmed grundläggande förutsättningar för

Prop. 1975/76:21] 93

regional- och sysselsättningspolitiken.

Den strukturomvandling som näringslivet genomgått har varit en vä- sentlig förutsättning för vårt lands välståndsutveckling. På relativt kort tid har ett agrart samhälle utvecklats till ett industri- och tjänstesamhälle. Om- vandlingen har också återspeglats i en betydande ändring av befolkningens fördelning i landet. 1 början av 1900-talet bodde något mer än var tredje invånare i tätorter (samhällen med minst 200 invånare). F. n. bor drygt fyra femtedelar av befolkningen i tätorter. Det genomgående mönstret har varit en allmän tillväxt av tätorterna. Vidare har de större tätorterna vuxit mer än de mindre. I alla länder med vår typ av ekonomiskt system har den spontana ut- vecklingen allt sedan industrialismens genombrott gått mot ökad koncentra- tion av befolkningen.

5.1.1 Jord- och skogsbruk

Jord- och skogsbruket (inkl. trädgårdsodling och fiske) har kommit att betyda allt mindre för sysselsättningen. Vid sekelskiftet svarade dessa pri- märnäringar för mer än hälften av landets sysselsättning för att vid tnitten av 1930-talet svara för en tredjedel. År 1960 hade denna andel sjunkit till 14 % och f. n. återfinns drygt 6 % av de yrkesverksamma inom dessa nä- ringsgrenar. Prognoserna fram till åren 1980 och 1990 pekar på en ytterligare nedgång.

Sysselsättningsandelen inom jord- och skogsbruk varierar kraftigt mellan olika län. Jordbruket betyder relativt mycket i de sydligaste delarna av landet. Gotlands. Skaraborgs, Hallands och Kristianstads län. Jordbruket svarar där för drygt 15 % av sysselsättningen. på Gotland för närmare 23 %. Minst betyder jordbruket i Stockholms län. Även om jordbruket har en relativt liten betydelse totalt i ett län kan det spela en större roll inom de mera glest bebyggda delarna i de olika länen.

Som framförs i rapporten ärjordbruket som näringsgren relativt opåverkat av svängningar i konjunkturen. Men en höjning av världsmarknadspriserna på livsmedel kan förbättra lönsamheten i det svenska jordbruket. Detta kan i sin tur få till resultat att sysselsättningsminskningen inom jordbruket tillfälligt bromsas upp. Fortsatt rationalisering är dock en av förutsättning- arna för att kostnaderna för jordbruksproduktionen skall bli så låga som möjligt. Rationaliseringen innebär bl. a. ett minskat behov av arbetskraft. 1 stora delar av landet har jordbrukssysselsättningen kommit ned på en nivå som gör att sektorn mindre än hittills påverkar lörtttsättningarmt för regional-och sysselsättningspolitiken. På de lokala arbetsmarknader därjord— och skogsbruket ännu är betydande kan dock uppstå problem på arbets- marknaden.

Åldersfördelningen bland de verksamma inom jord- och skogsbruk är sned. En stor delav den avgång som beräknas ske under 1970- och 1980-talen kommer att ske genom pensionering. Många av dem som slutar sitt yr- kesarbete kommer således inte att ställa krav på annan sysselsättning. vilket

Prop. 1975/76z211 . 94

innebär att direkta sysselsättningsproblem inte uppstår i den utsträckning som skeri händelse av en industrinedläggning eller liknande. Däremot mins- kar naturligtvis det totala antalet arbetstillfällen inom regionen.

Den väntade tillgången av arbetstillfällen inom jordbruket ställer enligt rapporten krav på aktiva regional- och sysselsättningspolitiska åtgärder. Ökade krav på aktiva åtgärder kommer att ställas i synnerhet i kommuner med storjordbrukssektor och en i övrigt svag arbetsmarknad. De regional- och sysselsättningspolitiska bedömningarna bör även i fortsättningen upp- märksammas ijordbrukspolitiken. Det har visat sig att dejordbrukspolitiska insatserna ofta går att genomföra i förening med en lugn sysselsättnings- utveckling. De jordbrukspolitiska stödåtgärderna har dämpat avgången i framför allt de nordligaste delarna av landet. Tillgängliga regional- och ar- betsmarknadspolitiska åtgärder har därigenom visat sig tillräckliga för att nå en mera balanserad utveckling i dejordbruksdominemde regionerna.

Skogsbruket har den relativt sett största betydelsen för sysselsättningen i norra Sverige. Andelen sysselsatta inom skogsbruk är störst i Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län. Andelen sysselsatta inom skogsbruk ligger där över 5 %. På samma sätt som för jordbruket betyder skogsbruket förhållandevis mer i vissa glesbygdskommuner.

Sysselsättningen iskogen erbjuderofta ett komplement i första hand tilljord- bruket. Det finns därförett regional- och sysselsättningspolitiskt intresseav att stimulera sysselsättningen i skogen. De skogsvårdande åtgärderna har därvid storbetydelse. Samtidigtsom man därigenom skapararbetstillfällen i de syssel- sättningsmässigt mest drabbade delarna av landet bidrarsådana åtgärdertill ett mer effektivt skogsbruk. '

5. 1.2 livggnadsverksamhet

Byggnadsverksamheten har varit en av de mest expansiva näringsgrenarna inom den svenska ekonomin under efterkrigstiden. Särskilt snabb var ex- pansionen under perioden 1960—1965. Under de allra senaste åren har emel- lertid byggsysselsättningen minskat kraftigt. Detta trots att de arbetskrafts- intensiva områdena småhusbyggande samt ombyggnads- och reparations- verksamhct har ökat betydligt. Minskningen av byggsysselsättningen under de senaste åren har infallit samtidigt med en expansion inom industrin. Sysselsättningsproblem har därmed i stor utsträckning kunnat undvikas genom att byggnadsarbetarna i ganska stor omfattning har kunnat gå över till industriarbete.

Andelen sysselsatta inom byggnadsverksamheten varierar mellan olika lokala arbetsmarknader. Byggnadsverksamheten är störst i storstadsområ- dena. Även primära centra har en förhållandevis stor sysselsättningsandel inom byggsektorn.

Den kontinuerliga byggnadsverksamheten är störst i de mest expansiva kommunerna och omvänt, minst i de kommuner som har en stagnerande befolknings- och näringslivsutveckling. Den regionala fördelningen av sys-

Prop. 1975/76z211 95

selsättningsminskningen inom byggnadsverksamheten kan därförantas följa den allmänna utvecklingen på de lokala arbetsmarknaderna.

Byggandet bedrevs länge i rent hantverksmässiga former. Främst under 1960-talet utvecklades mer industriella former av byggande. vilket sam- manföll i tiden med den stora produktionsökning som genomfördes på bo- stadsbyggandets område. Trots den ökade kapitalintensiteten har branschen fortfarande ett förhållandevis stort antal små företagsenheter. Bland de större företagen har fusioner varit vanliga. Företagsstrukturen kan därför sägas utmärkas av både splittring och koncentration.

Bostadsbyggandets ändrade karaktär är av intresse både från regional- politiska synpunkter och från byggarbetsmarknadens synpunkt. Den ökade inriktningen mot småhus får stor betydelse för bl. a. arbetspendlingens ut- veckling. Småhusbyggandet medför också att antalet stora byggprojekt blir färre och att byggarbetsplatserna blir mer spridda. Byggtiderna blir kortare. Fler yrkesarbetare och arbetsledare sysselsätts trots att den s. k. prefabri- ceringen inom byggnadsverksamheten ökat.

5.1.3 Privata och offentliga tjänster

År 1970 sysselsatte tjänstesektorn (varuhandel. samfärdsel samt privata och offentliga tjänster) drygt hälften av det totala antalet förvärvsarbetande. Tjänstesektorns andel av sysselsättningen var ungefär en femtedel år 1900. en fjärdedel år 1930 och en tredjedel år 1950. Sysselsättningsandelen har således ökat i accelerande takt. Under de senaste decennierna har den sam- hälleliga och kommersiella servicen ökat sin andel av sysselsättningen och den speciellt gäller det de offentliga tjänsterna — beräknas ytterligare öka sin andel under 1970- och 1980-talen.

Tjänstesektorn växer mest i tätbefolkade områden. Dessa utgör helt na- turligt ett bra serviceunderlag. Sysselsättningsökningen inom tjänstesektorn kommer därför att bli mest betydande i större kommuner. främst i stor- Stadsområden. primära och regionala centra. men även i vissa centralorter i kommuncentra. På vissa lokala arbetsmarknader. företrädesvis i befolk- ningsmässigt större kommuner. kan sektorns sysselsättningsandel bli för- hållandevis stor. 1 storstadsområdena svarar sysselsättningen inom tjänste- sektorn för två tredjedelar av den totala sysselsättningen. 1 primära centra är fler än hälften av de sysselsatta verksamma inom tjänstesektorn. Mot- svarande andelar för regionala centra och kommuncentra är mellan 40 % och en tredjedel.

Tjänstesektorn bör naturligtvis, enligt rapporten främst bedömas efter dess betydelse för en orts eller regions serviceförsörjning. Men sysselsättnings- aspekterna på tjänstesektorn kommer att skjutas alltmer i förgrunden.

En utveckling mot en större andel sysselsatta inom den offentliga sektorn kan ge positiva effekter genom att lokala arbetsmarknader med en stor offentlig tjänstesektor torde kunna erbjuda en förhållandevis stor stabilitet och trygghet i anställningen. Den offentliga sektorn är relativt opåverkad av konjunktursvängningarna och förutsättningarna att öka sysselsättnings-

Prop. 1975/76:21] %

andelen för kvinnor är erfarenhetsmässigt goda.

Tjänstesektorn kan väntas öka sysselsättningsandelen kraftigt framöver. 1 hög grad gäller det de offentliga tjänsterna. Det konstateras i rapporten att tillväxten av antalet sysselsättningstillfällen kommer att vara snabbast i de mest tätbefolkade delarna av landet. Allra snabbast väntas ökningen bli inom de primära centra. inom i första hand storstadsområdena och pri- mära centra kan därvid konkurrens om arbetskraften komma att uppstå. Tendens mot en växande tjänstesektor kan sålunda till en del vara svår- förenlig med strävandena till regional spridning av arbetsplatserna. För att tjänsteverksamheten så långt som möjligt skall kunna utvecklas i enlighet med de regionalpolitiska målen fordras därför att möjligheterna till decen- tralisering tillvaratas.

Den privata tjänSteverksamheten svarar för ca 12 % av sysselsättningen i riket. Närmare 80 96 av sektorns sysselsättning återfinns inom storstads- områden och primära centra. Den privata tjänsteverksamheten hari samband med lokaliseringsöverväganden hittills spelat mindre roll än den statliga förvaltningen och industrin. Lokaliseringssamrådet har visserligen tillämpats även på tjänstesektorn men resultaten härav är blygsamma. Det kommer dock framöver att bli nödvändigt att även räkna med den privata tjän- stesektorn när det gäller att fördela antalet sysselsättningstillfållen i enlighet med de regionalpolitiska riktlinjerna.

När det gäller landstingens verksamhet kan antas att en decentralisering kommer att ske i enlighet med regionalpolitiska hänsyn. Här har nämligen de regionala krafterna möjligheter att tillämpa de strävanden som redovisas i resp. politiska partis handlingsprogram.

Möjligheterna till decentralisering bör utnyttjas även inom den statliga tjänsteverksamheten. Någon ytterligare stor omlokaliseringsetapp är inte ak- tuell. Men en ökad decentralisering av den statliga tjänstesektorn kan dis- kuteras efter tre linjer. — att göra en funktionell decentralisering. dvs. uppgifter överförs till ad- ministrativa organ på en lägre nivå.

— att inom en gemensam arbetsmarknad — alltså i kommunikationshän- seende goo kontakt med övrig tjänsteverksamhet - lokalisera tjänste- verksamhet till sådana delar av regionen där det råder brist på syssel- sättningstillfallen — att skilja ut vissa tjänsteslag(eller vissa funktioner) med begränsade kund- kontakter.

Den första möjligheten utreds f.n. av decentraliseringsutredningen (Kn l975:01).

När det gäller den andra möjligheten föreslås i rapporten att länsstyrel- serna bör samarbeta med berörda kommuner och serviceinstitutioner och göra en avvägning mellan olika delar av de lokala arbetsmarknaderna när det gäller lokalisering av tjänsteverksamhet.

Den tredje formen av tjänstedecentralisering diskuteras också. Det föreslås

Prop. 1975/76:21] 97

därvid att det bör vara en uppgift för de inom varje sektor ansvariga myn- digheterna att med länsplaneringen som utgångspunkt i den fortlöpande planeringen beakta möjligheterna till decentralisering.

5.1.4 Industri

Alltsedan industrialismens genombrott i mitten av 1800-tafet framtill modern tid har sysselsättningen inom industrin ökat. Andelen sysselsatta av totalt antal förvärvsarbetande ökade successivt fram till mitten av 1960- talet. Då nåddes kulmen med en sysselsättningsandel för industrin på drygt 30 %. Industrins sysselsättningsandel har därefter stagnerat och tjänstesek- torns andel ökat inte minst på grund av den kraftiga tillväxten inom den offentliga sektorn. Antalet sysselsatta inom industrin har varierat under den senaste tio-årsperioden, men sysselsättningen har pendlat kring den nivå som uppnåddes i mitten av 1960-talet. lndustrisysselsättningen antas ligga kvar på 1974—1975 års nivå även under resten av 1970-talet.

Industrin är enligt rapporten den näringsgren som är av störst betydelse från regional- och sysselsättningspolitisk synpunkt. Industrin har traditionellt be- traktats som en s. k. basnäring och den utgör ryggraden i flertalet regioners nä- ringsliv. I många orter är dessutom näringslivet helt uppbyggt kring ett eller ett fåtal industriföretag. Genom att sysselsättningsandelen inom industrin nu minskar kommer varje ytterligare förändring att betyda förhållandevis allt mer för den totala utvecklingen på en bestämd ort. Utvecklingen inom industrin får därför stora spridningseffekter inom andra delar av näringslivet. Genom sys- selsättningsökning inom industrin stimuleras t. ex. sysselsättningen inom oli- ka servicenäringar och byggnadsverksamheten. På samma sätt kan också konstateras att industriinvesteringarna har en icke oväsentlig styrande effekt på den geografiska fördelningen av de totala investeringarna.

Stora delar av industrin är i allmänhet mera lokaliseringsbar än andra näringsgrenar. Jord-och skogsbruket är helt bundet vid förekomsten av na- turresurser och tjänstesektorn utvecklas främst där befolkningsunderlaget finns. Expansionen inom industrin kan i vissa fall ta sig uttryck i filial- utläggningar och/eller etablering av nya arbetsställen. Dessa är av stort re- gionalpolitiskt intresse främst de gånger då lokaliseringsorten inte är en gång för alla given. Detta gäller också vid rena nyetableringar av indu- striföretag. Det krävs emellertid en medveten planering för att nå avsedda resultat. Det är därför av stor vikt att samplaneringen utvecklas mellan industrin och myndigheter med ett regionalpolitiskt ansvar.

Industrisysselsättningens förväntade betydelse främst för utvecklingen inom skogslänen men även för flera svaga arbetsmarknader i andra delar av landet ställer krav på ökad handlingsberedskap och aktiv planering från samhällets sida. Detta gäller inom ramen för både regional- och in- dustripofitiken.

7 Riksdagen 1976. ] saml. Nr 211

Prop. 1975/76:211 98

För industripolitikens del innebär detta att finna former för ökad plan- mässighet i industrisektorns och i de olika industribranschernas utveckling och utbyggnad. Det ligger i sakens natur att de s.k. tunga branscherna — främst skogsindustrin. järn- och stålindustrin, petroindustrin. varvsindu- strin och den tyngre verkstadsindustrin måste ägnas särskild uppmärk- samhet. Dessa branscher är centrala för den svenska ekonomin. Flera av dessa branscher uppvisar vidare en påtaglig geografisk koncentration. De enskilda produktionsenheterna inom dessa branscher är dessutom så gott som undantagslöst helt dominerande vad avser sysselsättningen på de orter där de är belägna.

För bl. a. skogs- och stålindustrin har etablerats s. k. branschråd. Bland rådens uppgifter ingår bl.a. att inhämta, sammanställa och analysera fö- retagens planer vad avser t. ex. produktion. investeringar och sysselsättning. Dessa bedömningar rörande den framtida bransehutvecklingen, såväl totalt som inom skilda regioner. kan. vid sidan av den självklara industripolitiska betydelsen, också komma att utgöra ett värdefullt underlag för den regionala planeringen. I de branscher där särskilda branschråd upprättats bör bl.a. länsplaneringens material kunna användas. Men även inom den övriga in- dustrin krävs enligt rapporten erfarenhetsmässigt kraftfulla industripolitiska åtgärder. Anspråken på en samordning och samverkan mellan industri-. regional- och sysselsättningspolitiken är här ofta stora.

Vissa industripolitiska åtgärder vidtas inom ramen för de statliga fö- retagen. Det speciella samhällsansvar som åvilar Statsföretag. genom den s. k. offertprincipen, ger samhället möjlighet att påverka gruppens etablering så att hänsyn tas till regionala-och sysselsättningspolitiska mål. Det faktum att statsföretagsgruppen svarar för närmare 10 % av landetstotala industriinveste- ringar och att dessa i betydande utsträckning gjorts istödområdet geren indika- tion på gruppens betydelse för utvecklingen och den regionala fördelningen av industrisysselsättningen under resten av 1970-talet. Arbete pågår också i sam- förstånd mellan ägare och Statsföretag föratt internt organisera gruppen. så att dess förmåga ökar att utgöra ett viktigt instrument inom näringspolitiken.

Det finns också en rad stödformer för att stimulera industrins utveckling. t.ex. lokaliseringsstöd. branschstöd. allmänt kredit- och utvecklingsstöd samt FoU-stöd. Användningen av dessa stödformer bör enligt rapporten så långt möjligt samordnas så att en planerad expansion inom industrin kan åstadkommas. Men även inom branscher som bedöms vara på till- bakagång kan ett samspel mellan regional- och industripolitiken medverka till att en eventuell sysselsättningsminskning styrs så att kapitalförstöringen begränsas och neddragningen av sysselsättningen görs i en socialt acceptabel takt.

Under senare år har ett ökat samspel vuxit fram mellan regionalpolitiken och industripolitiken som en naturlig följd av de ökade ambitionerna på bl. a. sysselsättningens om råde. Denna utveckling bör fortsätta. I exempelvis arbete med länsplaneringen har länsstyrelserna utgått från bl. a. de analyser

Prop. 1975/76:211 99

och beslut som gäller näringsgrenar. branscher etc. som skett på riksnivå. Efter diskussioner med kommunerna och intressenterna på länsplanet har länsstyrelserna därefter i sina förslag till länsprogram angivit åtgärder som bör sättas in i olika delar av länets näringsliv. Flertalet länsstyrelser har behandlat industrins utvecklingsmöjligheter i länet och i den löpande verk- samheten intar kontakterna med näringslivet en framträdande roll. [ flera län har särskilda industriprogram upprättats och samarbetet med industrin har givits fasta former. Så gott som samtliga länsstyrelser diskuterar i för- slagen till länsprogram också möjligheterna att styra industriutvecklingen efter de regionalpolitiska riktlinjerna.

I rapporten framhålls att stor vikt bör läggas vid de regionala aspekterna på industripolitiken i det fortsatta arbetet med länsplaneringen. Det är i detta sammanhang väsentligt att arbetet bedrivs på ett likartat sätt i hela landet. Arbetet bör därför grundläggas genom att länsstyrelsen medverkar vid framtagandet av underlag för statsmakternas industripolitiska ställnings- taganden.

Ett sådant underlag bör efter en central utvärdering kunna tjäna som riktlinjer för den industri- och lokaliseringspolitiska verksamheten på länsnivå.

De avvägningsproblem som kan uppstå mellan de regional- och indu- stripolitiska intentionerna måste göras av regeringen. Efter centrala anvis- ningar bör arbete med och uppföljning av de regionala industripolitiska frå- gorna kunna ske på länsnivå. Såväl länsstyrelser som-företagareföreningar ' och länsarbetsnämnder har härvid en väsentlig roll att spela. Vidare bör arbetet läggas upp i samråd med kommuner. fackliga organisationer och näringslivsorganisationer.

5.2. Näringspolitik (SOU l975z90, kap. 8) 5.2.1 Regional näringspolilik

Även sysselsättningsutredningen diskuterar i sitt näringspolitiska kapitel kopplingen mellan regionalpolitiken och industripolitiken. Med utgångs- punkt från centrala riktlinjer för näringspolitiken bör, enligt utredningens mening, regionala näringspolitiska program upprättas inom ramen för länsplaneringen. Dessa bör innehålla dels en prognos för regionens utveck- ling, dels ett program för åtgärder som syftar till att utveckla regionens näringsliv. Målet för ett sådant program bör vara att i regionen utveckla ett näringsliv som är effektivt på lång sikt och som dessutom ärså mångsidigt att regionens invånare erbjuds en arbetsmarknad med stora valmöjligheter. Mångsidigheten i näringslivet skall därtill garantera regionen en motstånds- kraft mot konjunkturvariationer och plötsliga strukturförändringar.

En förutsättning för att samhället skall kunna genomföra regionala nä-

Prop. 1975/76:211 100

ringslivsprogram äratt man har överblick över konkreta projekt som planeras inom näringslivet. De näringspolitiska styrmedlen handhas idag av ett stort antal institutioner både på central och regional nivå. Ett organisatoriskt problem är att i ökad utsträckning samordna verksamheten i dessa insti- tutioner dels internt, dels i relation till övrig ekonomisk politik.

Den pågående integrationen av långtidsutredning. industripolitiska ut- redningar och länsplanering bör enligt utredningen utgöra den bas varifrån en vidareutveckling av den ekonomiska planeringen utgår. På länsplanet bör ett kontinuerligt samarbete mellan länsstyrelser och länsarbetsnämnder utformas. I samarbetet bör också företagareföreningarna delta. Det är enligt utredningens mening av mycket stor vikt att därvid ge ett ökat utrymme åt kontakterna med lokala organ och inte minst fackliga representanter.

Sysselsättningsutredningen avser att i det fortsatta utredningsarbetet pröva förutsättningarna för en utveckling av det näringspolitiska arbetet på regional nivå. Formerna för samarbete mellan statliga länsorgan. kommuner. företag och de anställdas fackliga representanter är där ett av de problem som måste lösas. En annan är anknytningen mellan länsorgan och näringspolitiska in- stitutioner på central nivå.

Det industripolitiska arbetet måste enligt utredningen utgå från betydligt mer djupgående analyser av utvecklingstendenser. problem och möjligheter i enskilda branscher. Tillkomsten av statens industriverk har starkt förbättrat möjligheterna att samordna insamling och bearbetning av information på det industripolitiska området.

Industrins strukturproblem är ofta branschspecifika. och vissa av de in- dustripolitiska insatserna har därför gjorts inom ramen för olika bransch- program. För närvarande pågår en uppbyggnad av informationssystem i an- slutning till branschråden. Som utgångspunkt för åtgärder på det industri- politiska området är det emellertid inte tillräckligt med en information som ger en uppfattning om problem och utvecklingstendenser inom en bransch som helhet. För att kunna förbereda lämpliga åtgärder krävs information om situationen inom enskilda företag eller grupper av företag. Förutsätt- ningarna för samhällets ingripanden skiftar mycket från ort till ort. och de åtgärder som sätts in måste ofta avpassas efter de speciella omständig- heterna i varje enskilt fall.

För att ge samhället möjligheter att bedöma situationen inom enskilda företag har en försöksverksamhet startats med ett system för information mellan företag och samhälle (DIS). Där besvarar företagen enkäter om sina planer på fem års sikt.

Samhället kan naturligtvis aldrig få ett tillfredsställande informations- underlag för sin sysselsättningspolitik om sysselsättningsplaneringen inom enskilda företag är bristfällig. Enligt sysselsättningsutredningens mening bör samhället kräva att åtminstone de större företagen upprättar sysselsättnings- planer. Dessa bör gälla både det kortsiktiga konjunkturpolitiskt intressanta perspektivet och det medellånga. Sysselsättningsplanerna bör utarbetas

Prop. 1975/76:21] 101

i samråd mellan företag och representanter för de anställda.

En utveckling mot en ökad samordning mellan regional- och närings- politik kräver en anpassning av informationsunderlaget. Möjligheterna till flexibilitet i existerande företags produktval bör belysas. Enligt utredningens mening bör man undersöka förutsättningarna för att ta in denna typ av uppgifter i informationssystemet företag-samhälle.

Arbetet med en förbättring av informationen om situationen inom en- skilda företag är en fråga som är intimt förknippad med det regionalpolitiska beslutsunderlaget. lnformationssystemet företag-samhälle utnyttjas redan idag inom länsplaneringen. "Stora förändringar genomförs f.n. i länsplaneringsarbetet. Det sysselsättningspolitiska inslaget förstärks och de näringspolitiska frågorna ges ökat utrymme.

5.2.2. Övriga näringspolitiska frågor

I det näringspolitiska kapitlet kommenterar sysselsättningsutredningen också några huvuddrag i långtidsutredningens bedömningar av den eko- nomiska utvecklingen fram till år 1980.

Sysselsättningsutredningen pekar på huvudproblemen i den ekonomiska politiken under resten av 1970-talet. Man menar därvid att oljekrisen har bidragit till att fördjupa den pågående internationella konjunktursvackan. Vi har f. n.ett kraftigt underskott i bytesbalansen. En av de grundläggande upp- gifterna för den ekonomiska politiken under återstoden av 1970-talet blir att återställa jämvikten i bytesbalansen och att dämpa inflationen.

Det är uppenbart att det under dessa förhållanden är en krävande uppgift att förverkliga de sysselsättningspolitiska ambitionerna. En allmänt expansiv politik. som från sysselsättningssynpunkt kunde vara önskvärd. för med sig en ökad press uppåt på priserna och ytterligare påfrestningar på den yttre balansen. En återhållsam politik riktad mot den interna efter- frågan innebär att sysselsättningen hålls tillbaka. Ett bidrag till lösningen av konflikten är enligt utredningen en ekonomisk politik med ett stort inslag av selektiva och anpassningsfrämjande medel.

Det kan i vissa avseenden föreligga en konflikt mellan strävan mot en förbättrad samhällsekonomisk balans och önskemålen om en snabb eko- nomisk tillväxt. Samtidigt bör en hög tillväxttakt för produktiviteten rim- ligen göra det lättare att hålla balans gentemot utlandet. Genomförandet av en utbyggnad av samhällets service underlättas givetvis betydligt om samhällets resurser totalt sett ökar snabbt. Detsamma kan sägas om åtgärder för en fortsatt utjämning av den privata standarden.

En av näringspolitikens väsentligaste uppgifter är enligt sysselsättnings- utredningen att främja en strukturomvandling i sådana former att de ne- gativa konsekvenserna under omvandlingsprocessen inte blir oacceptabla. För de näringspolitiska institutionerna kommer detta att medföra ökade

Prop. l975/76:211 102

krav på en aktiv planering av den strukturella utvecklingen av näringslivet.

Utredningen går därefter in på de näringspolitiska medlen och menar att de i stor utsträckning har formen av kreditstöd till näringslivet. Man betonar värdet av att de ökade möjligheterna till investeringar inom nä- ringslivet tas tillvara inom ramen för det system för en vidgad sysselsätt- ningsplanering som man föreslår. Valet av investeringsobjekt bör enligt ut- redningen baseras på kalkyler av olika projekts kostnader och intäkter från samhällsekonomisk synpunkt.

Sysselsättningsutredningen menar att mycket talar för att framställning av kompletta system kommer att bli en allt viktigare del av industripro- duktionen. Det gäller inte minst den del av produktionen som går på export. Produkterna kan exempelvis bestå av hela industrianläggningar, system för undervisning. kollektivtrafikförsörjning och sjukvård eller anläggningar på miljövårdsområdet.

Utredningen konstaterar också att tillgången till yrkesutbildad arbetskraft är god i Sverige internationellt sett. Här finns en tekniskt avancerad industri som bör ha förutsättningar för en produktion av det slag som här diskuteras. Även i ett annat avseende kan vårt land tänkas ha goda förutsättningar för vissa slag av systemproduktion. Vår höga levnadsstandard och våra långt- gående ambitioner på samhällsservicens område gör att vi. internationellt sett, har höga krav på standard vad gäller exempelvis tekniska lösningar av sjukvårds-, utbildnings- eller miljöproblem. Jämfört med andra länder visar sig därför efterfrågan tidigt i Sverige. En produktion som i inlednings- skedet är inriktad på att tillgodose en inhemsk efterfrågan kan därför — i samband med en tilltagande utländsk efterfrågan — i allt större utsträckning komma att finna avsättning på exportmarknaden. Därtill kommer att denna typ av produkter i vårt land ofta utnyttjas inom den offentliga sektorn. Då projekten planeras bör därmed samhället ha relativt goda möjligheter att bedöma efterfrågan på produkterna åtminstone inom landet.

Det kan enligt utredningen bli en av näringspolitikens väsentliga uppgifter i framtiden att ta initiativ till och bidra till genomförandet av sådana projekt. För att dessa mycket stora projekt över huvud taget skall bli möjliga att genomföra krävs emellertid ett långtgående samarbete mellan olika intres- senter.

Sysselsättningsutredningen diskuterar allmänt sambanden mellan ener- gitillförsel och sysselsättningsutveckling. Sett på mycket lång sikt kan pro- duktionsmetoderna anpassas till en situation med stor knapphet i fråga om energiförsörjning. Därigenom kan sysselsättningen skyddas vid minskad energitillförsel, men det sker då till priset av en långsammare tillväxt i, eller minskning av, lcvnadsstandarden.

En mera långsiktig dämpning av tillväxten i energianvändning måste där- för genomföras med uppmärksamheten ständigt riktad mot effekterna på sysselsättningen under själva anpassningsprocessen. Kraven på minskad tillväxt i energianvändningen kan komma att ge utslag i en snabbare struk-

Prop. 1975/76:21] 103

turomvandling. Sannolikt kommer vissa regioner att drabbas speciellt hårt.

Sysselsättningsutredningen förbereder inför nästa utredningsetapp ett samarbete med energiforskningsdelegationen. Avsikten är att därvid belysa dels de direkta sambanden mellan sysselsättningsutvecklingcn och föränd- ringar i energianvändningen, dels energitillförselns betydelse för standard- utvecklingen.

5.2.3. Remissyttranden (SOU 1975:90 kap. 8. SOU l975z91 kap. 6)

Flertalet remissinstanser behandlar näringspolitiken. Samtliga anser att en förstärkning av näringspolitiken krävs för att de sysselsätt- ningspolitiska ambitionerna skall kunna nås. Flera remissinstanser bl. a. Iand- stinger i Göteborgs-och Bohus län samt F öre/agareföreningarnas Förbund f ram- håller därvid vikten av att främja utvecklingsmöjligheterna för de mindre och medelstora företagen.

Svenska .4 rhe!sgivare/öreningen, Svenska Handels/rammadörbundel och Sve- riges Industri/örbum/ menar att den nödvändiga investeringsexpansioncn inte kan förverkligas utan en allmän höjning av lönsamhetsnivån. En generell lönsamhetsförbättring skulle förhindra en snabb utslagning av produktions- kapacitet och ge upphov till en bred investeringsexpansion, vilket inte kan väntas vid selektiva kapitaltillskott med den inriktning som utredningen förordar. Vidare menar man. skulle sannolikt en mer effektiv fördelning av kapitalet bli följden av en högre lönsamhetsnivå.

Det är nödvändigt med en industriell tillväxt speciellt mot bakgrund av sys- selsättningsutredningensdiskussionom behovetattskapaentillräckligt snabb investeringsutveckling i syfte att åstadkomma balans i våra utrikesbetalningar.

LO vändersig emot den traditionella metoden att få till stånd investeringsök- ningar genom att öka företagens lönsamhet. Denna metod är, menar man för- knippad med betydande nackdelar. Den är inte särskilt effektiv när efterfrågan och kapacitetsutnyttjandetärsvagt. Den harinte hellerönskvärda fördelnings- politiska effekteroch den görexpansionens inriktning beroende av tidigare pe- rioders vinsteri resp. företag. '

LO anför vidare att det givetvis är nödvändigt att upprätthålla lönsamhet inom näringslivet om det nuvarande ekonomiska systemet skall fungera. Finansiering av en betydande del av investeringarna med ägarkapital är nödvändig för att företagen skall kunna vidmakthålla sin soliditet. Detta kan ske antingen genom självfinansicring eller genom att främmande ägar- kapital tillförs genom nyemissioner av aktier. En hög självfinansiering är inte önskvärd. dels därför att man förlorar förmågan att styra investerings- utvecklingen via kapitalmarknaden, dels därför att det innebär en stark förmögenhetsökning på ett fåtal händer. Självfinansieringen har också fallit under hela efterkrigstiden men tenderat att återigen öka under de senaste åren.

Aktieemissioner har enligt LO hittills haft mycket liten betydelse för

Prop. 1975/75:21] 104

industrins totala finansiering. 3—4 % under 1950- och l960-talen. men har ökat väsentligt under de senaste åren. Skall de bli ett alternativ till en alltför hög självfinansiering under de kommande åren måste de även fort- sättningsvis förbli omfattande. Det är mot denna bakgrund som insatsen av pensionsmedel som riksvilligt ägarkapital via fjärde AP-fonden skall ses.

Ett avvisande av generella lönsamhetsökningar inom industrin innebär då att de selektivt inriktade näringspolitiska insatserna med syfte att skapa en tillräcklig expansion av näringslivet kraftigt måste förstärkas. Ökade in- satser av riksvilligt kapital via fjärde AP-fonden och en vidare utbyggnad av detstatliga företagandet grundat påen mer utvecklad planering kommer en- ligt LO att bli centrala inslag i denna politik.

Länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens län anför att statens jälv genom sina företag bör skapa en nödvändig industritillväxt. Den senare länsstyrelsen menar också att ett utnyttjande av möjligheten till kombinationsfrisläpp av investeringsfonder på samma sätt som skedde under slutet av 1960-talet. skulle först och främst bidra till att minska undersysselsättningen i länet. men också bidra till en höjd förädlingsgrad, minskad konjunkturkänslighet och förbättrad yrkesmässig differentiering. Stats/öretag AB erinrar om att huvuddelen av dess investeringar redan nu skeri från sysselsättningssynpunkt angelägna regioner. Statsföretags verksamhetärstarkt inriktad mot tung basin- dustri (ca 70 %) och sådan industri är för etablering i stor utsträckning bunden till vissa givna förutsättningar. Därmed har Statsföretag ganska begränsad po- tential för etablering i orter utvärderade med hänsyn till sysselsättningsbehov, om givna förutsättningar med hänsyn till dess verksamhetsinriktning saknas. Statsföretag erinrarom att man beslutat inrätta en fond för finansiering av olika samhällsmotiverade projekt i gruppen och att detta arrangemang på sikt kom- mer att något vidga potentialen för fristående etableringar utanför nuvarande verksamhetsorter.

Statsföretag anför vidare att i flera länsplaner och även i sysselsättnings- utredningens betänkande har dets. k. offertsystemet aktualiserats. Det f ram- hålls att detta bör komma till användning i större utsträckning än hittills för att därmed öka statsföretagsgruppens ekonomiska förutsättningar för regionalpolitiska insatser. Statsföretag är berett att verka för en praktisk utformning av detta system.

Enligt Statsföretags uppfattning skulle offertsystemets positiva möjligheter komma bättre till sin rätt om systemet upptogs bland de generellt tillgängliga lokaliseringspolitiska medlen. Härigenom skulle man få ett generellt medel. som i de enskilda fallen kan ta hänsyn till den aktuella kostnadsbilden. vilket förmodligen skulle leda till att en rik flora av etableringsbara projekt skulle bli tillgängliga för myndigheternas utvärdering. Systemet har redan tillämpats utanför den statliga sektorn i t.ex. Stekenjokk-fallet.

I dagens situation förefaller behovet av ganska små etableringspojekt för utjämning av obalanser inom regionerna vars mest framträdande. Detta talar föratt systemet bör utformas så att riksdagsbebandling av varje enskilt projekt

Prop. 1975/76:21] 105

kan undvikas.

En utbredd uppfattning bland remissinstanserna är att en bättre 5 a m - ord ning bör komma till stånd mellan regional- och industripolitiken. Samordningen bör som bl. a. Iandstingeti Västernorrlands län och länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, komma till stånd på alla nivåer. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att behovet av samordning av olika sektorers planering och åtgärder torde vara mera påkallat på central nivå än inom länen. Man är också besviken över att utredningen i detta delbetänkande inte uppfyllt sin uttalade ambition att närmare sammankoppla närings- och regional— politiken.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att mycket av arbetet med framta— gandet av underlag för statsmakternas näringspolitiska ställningstaganden bör kunna ske på regional nivå. Däremot finns det självfallet ett flertal exempel på näringspolitiska aktiviteter som förutsätter en vidare överblick än vad som är fallet på regional nivå, t. ex. det utredningen tar upp om organisation av stora industriella samverkansprojekt. Sysselsättningsutred— ningen lägger också stor vikt vid regionala produktionssystem och analyser av sådana system som en viktig utgångspunkt för arbetet med re g io n a l a näringslivsprogram.

Liknande synpunkter förs fram av flera andra länsstyrelser och landsting. Landstinget i Kalmar län menar därvid att såväl kommuner, landsting som enskilda företag och fackliga organisationer bör medverka i utformningen av regionala näringslivsprogram. Detta kan lämpligen ske genom att in- vesterings- och sysselsättningsplaner fortlöpande utarbetas och samordnas på länsnivå. l-"illtelmina kommun anför i detta sammanhang att ska de re- gionala näringslivsprogrammen vara meningsfulla måste de kopplas till ak- tiva åtgärdsprogram. Samtliga tillgängliga näringspolitiska medel bör därvid utnyttjas. _

Enligt RR V bör länsstyrelserna medverka vid framtagandet av underlag för statsmakternas industripolitiska ställningstaganden. Det torde vara nödvän- digt med en viss enhetlighet i de underlag länsstyrelserna tar fram. Samtidigt bör man beakta att förutsättningarna varierari olika delar av landet. Därför bör utrymme ges för en viss flexibilitet vid framtagning av planeringsunderlaget.

Landstinget i l-"är/n/ands län anför att förslaget om regionala näringslivs- program bör kunna leda till att samhällets resurser utnyttjas effektivt. I det sammanhanget bör förslaget om regionala produktionssystem kunna utgöra en värdefull del. För landstinget framstår det vidare som naturligt att-ett regionalt näringspolitiskt utvecklingsarbete sker inom ramen för länsplaneringen. Landstinget betonar dock vikten av att genomförandemedel mer konkret kopplas till länsplaneringens åtgärdsprogram än vad som hittills varit fallet.

Några länsstyrelser tar upp sysselsättningsutredningens förslag att fö - retagen löpande skall ta fram sysselsättningsplaner.

Prop. 1975/75:21] 106

Länsstvrelsen i Uppsala lätt anför därvid att någon närmare precisering av planernas innehåll, verkan osv. inte ges. Länsstyrelsen anser att uppgifter om den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen har stort värde som plandata. Däremot kan sådana uppgifter knappast ges någon bindande verkan för företagen. Sysselsättningsplaner som visar de mer kortsiktiga arbetskrafts- förändringarna har däremot ett betydande intresse för inte minst arbets- marknadsmyndigheterna.

Liittssti't'else/t i Göteborgs och Bohus län instämmer med utredningen om behovet av ökad information till samhället om företagens planer. Länsstyrel-' scn förordar dock bestämt att tyngdpunkten i informations- och rådgiv- ningsverksamheten förläggs till regional nivå. Därigenom skapas möjlighet till inflytande från kommuneroch fackligaorganisationer. vilket ger garantier för att lokala fakta och förutsättningar blir beaktade.

Den utveckling av informationssystemet företag—sam- häl le som förordas i sysselsättningsutredningens betänkande och rap- porten ligger i linje med länsstyrelsernas uppfattning. Länsstyrelsen i Ös- tergötlands län menar t. ex. att omfattande direkta kontakter är en nöd- vändig och givande fortsättning av den på enkätvägen insamlade infor- mationen. En seriös satsning på sådana direkta överläggningar underlättar också ett förstärkt samarbete mellan de länsorgan som har ansvar för ar- betsmarknads- och sysselsättningsfrågorna dvs. främst länsstyrelsen. länsarbetsnämnden och företagareföreningen. Statskontoret anser att man bör vidareutveckla underlaget från informationssystemet för att genom bearbet- ningarav företagens inrapportering få mer användbart underlag föratt analyse- ra industriutvecklingen i landet.

Några kommuner har tagit upp frågan om sambandet mellan e n e rgi - förbruk ning och sysselsättning. Sandvikens kommun under- stryker att stor omsorg måste läggas ned på den utredning härom som syssel- sättningsutredningen förbereder och hur välfärdsmålen skall kunna anpassas till en minskad tillväxt i energianvändningen. Likaså understrykerstatens vat- tenfallsverk betydelsen av att dessa samband blirllsidigt utredda och studerade. Detta bör ske så att resultatet kan föreligga inför riksdagens behandling av ener- gif'rågan år 1978.

Lc'insstvrelsen i Kalmar lätt anför att mycket talar för att sysselsättnings- ökningarna under återstoden av 1970-talet i huvudsak kommer att ske inom tj ä nstesekto rn. Betydande delar av denna expansion kommer att vara lokalt betingad med anknytning till sjukvård, åldringsvård, barntillsyn och övrig social omvårdnad. Detta innebär, att sysselsättningsökningen kan få en spridning som blirjämt fördelad mellan samtliga kommuner. En följd- effekt av tjänstesektorns fortsatta expansion blir dock en spontant större tillväxt i befolkningstäta regioner. Länsstyrelsen understryker därför bety- delsen av att den verksamhet. som nu inletts av decentraliseringsutredningen fortsätter. Länsstyrelsen skulle gärna se att decentraliseringsutredningcns

Prop. 1975/76:21] 107

uppdrag kompletterades med någon form av direktiv till varje central myn- dighet att undersöka förutsättningarna att decentralisera arbetsuppgifter och detta inte bara till primära centra.

Flera remissinstanser tar upp denna fråga. De talar om att möjligheterna till decentralisering bör tillvaratagas. Sålunda anför Kram/bis kommun att. även om utlokaliseringen av statliga verk i stort är avslutad, bör en fortsatt de- centralisering till länen närdet gällervissa områden inom den statliga verksam- heten kunna ge förutsättningar för en större spridning av sysselsättningen inom den offentliga tjänstesektorn.

Landstinget i Hallands lätt menar att diskussionen om offentlig service och dess lokalisering hittills torde i stor utsträckning ha gällt fördelningen mellan regionccntra och kommuncentra. Det bör beaktas att sysselsättnings- skäl kan tala för lokalisering också till mindre orter. om underlag för viss verksamhet finns på sådana platser.

Flera länsstyrelser och landsting stryker under den regionalpolitiska roll jo r (] - 0 c h 5 k 0 g 3 b r u k ct spelar i länet. Sålunda anför länsstyrelsen i Gotlands lätt att om svårare arbetsmarknadsproblem skall kunna undvikas i samband med en fortsatt önskvärd anpassning av lantbruksföretagen be- hövs fortsatta betydandc insatser såväl inom ramen för jordbrukspolitiken som inom näringspolitiken i övrigt. Den framtida rationaliseringspolitiken bör enligt länsstyrelsen utformas på sådant sätt att möjligheter skapas för att, inom områden där jordbruket fortfarande har stor betydelse för sys- selsättningen, stödja en strukturrationalisering i balanserad takt. Det är här- vid angeläget att rapportens uttalande om att den centrala och regionala planeringen på jordbrukets område och den regionalpolitiska planeringen bör samordnas. närmare utvecklas och klargöras. Även landstinget i Kalmar län anser att sysselsättningen inom jordbruket kan utvecklas gynnsammare än vad föreliggande utredningar antyder. Förhållandena inom denna näring är av stor betydelse inte bara för den totala sysselsättningsvolymen utan också för den geografiska fördelningen av arbetstillfällena.

Motsvarande diskussion förs om skogsbruket. Kramfors kommun anför att ett effektivt och produktivt skogsbruk är av stor betydelse för den region Kramfors tillhör. Det är önskvärt att sysselsättningsminskningen begränsas bl. a. genom att de skogsvårdande åtgärderna ökas. Liknande synpunkter anförs även av Statsföretag AB.

Linköpings kommun anser det angeläget att en långsiktig planering av b y g g n a d 5 v e r k 5 a rn h e t e n kommer till stånd och att denna planering samordnas med den kortsiktiga planeringen och planeringen av beredskaps- arbeten. Planeringcn av byggnadsverksamheten bör enligt kommunen an- knytas till den årliga revisionen av länsplaneringen. En samordning av den kort- och långsiktiga planeringen bör härvid komma till stånd. Även länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker angivna planeringsförslag

Prop. 1975/75:21] ' 108

5.3. Samverkan för regional utveckling (SOU 1974:82) 5.3.1 Inledning

Genom beslut den 21 juli 1972 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för dåvarande inrikesdepartemcntet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om starkare styrmedel i regionalpolitiskt syfte. De sakkunnigal antog benämningen utredningen om regionalpolitiska styrmedel. Utredning- en har avlämnat betänkandet (SOU 1974:82) Samverkan för regional ut- veckling. Till betänkandet har fogats reservationer av ledamöterna Karl Erik Eriksson och Erik Hovhammar samt särskilt yttrande av ledamoten Torsten Stridsman.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av postverket, te- leverket. statens järnvägar (SJ). sjöfartsverket. statskontoret. byggnadssty- relsen. riksrevisionsverket (RRV). konjunkturinstitutet. koncessionsnämn- den för miljöskydd, kommerskollegium. näringsfrihetsombudsmannen (NO). överstyrelsen för ekonomiskt försvar. arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). bostadsstyrelsen. statens planverk. förenade fabriksverken. statens indu- strierk (SlND). samtliga länsstyrelser. expertgruppen för regional utrednings— verksamhet (ERU). sysselsättningsutredningen. institutet för social forsk— ning (SOFI), utredningen rörande miljöproblem m.m. i vissa industriom- råden. Företagareföreningarnas förbund. lngenjörsvetenskapsakademien. Kooperativa förbundet (KF). Landsorganisationen i Sverige (LO). Land- stingsförbundet. lantbrukarnas riksförbund. PK-banken. Svenska arbetsgi- vareföreningen (SAF). Svenska arkitekters riksförbund. Svenska bankför- eningen, Svenska företagares riksförbund. Svenska handelskammareförbun- det. Svenska kommunförbundet. Svenska sparbanksföreningen. Sveriges akademikers centralorganisation (SACO). Sveriges föreningsbankers riksför- bund. Sveriges grOSSiSLförbund. Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO). Sveriges industriförbund. Sveriges köpmannaförbund. Svensk in- dustriförening. Stiftelsen lndustricentra och Tjänstemännens centralorga- nisation (TCO). Kommerskollegium har bifogat yttranden från flera före- tagareföreningar. Flera länsstyrelser har bifogat yttranden från landsting. länsarbetsnämnder. kommuner. företagareföreningar. handelskamrar. fack- liga organisationer m.fl. Dessutom har yttrande inkommit från Moderata ungdomsförbundet.

5.3.2. Nuvarande regionalpolitiska styrmedel

År 1965 infördes statligt lokaliseringsstöd som ett medel för att påverka företagens lokalisering till orter och regioner. där en förstärkning av nä- ringsliv och sysselsättning är önskvärd. Stödet har byggts ut efter hand.

' Landshövdingen Per Eckerberg. ordförande samt riksdagsmännen Karl Erik Eriks- son. Bengt Fagerlund. Erik Hovhammar. Birger Nilsson. lvar Nordberg och Torsten Stridsman.

Prop. 1975/76z211 109

Regionalpolitiskt stöd lämnas f. n. som lo k a l i s e ri n g 5 s t ö d i form av lokaliseringsbidrag. avskrivningslån. lokaliseringslån. lånegaranti och flyttningsersättning. introduktionsstöd. utbildningsstöd. sysselsättningsstöd samt flyttningsstöd till personal med kvalificerad yrkesutbildning. Gällande bestämmelser om den regionalpo- litiska stödverksamheten finns i kungörelsen (l970:l80) om statligt regio- nalpolitiskt stöd (omtryckt l973z552'. ändrad senast 19751352).

År 1971 infördes lo k a l is e ri n g 5 s a m rå d i Stockholms-. Göte- borgs- och Malmöregionerna. Lokaliseringssamrådet har till syfte att ga- rantera att företag. som överväger att etablera eller utvidga viSs verksamhet i de mest expansiva regionerna. får information om samhällets regional- politik. lokaliseringsstödet och lokaliseringsförutsättningar i olika delar av landet. Samrådsskyldighet föreligger så snart den tilltänkta byggnadsåtgärden medför ett lokaltillskott om minst 500 m2 och lokalerna är avsedda att helt eller till huvudsaklig del användas för partihandel. varuhandelsförmedling. bank- och annan finansverksamhet. försäkringsverksamhet. fastighetsverk- samhet och fastighetsförmedling samt uppdragsverksamhet. Även tillverk- ningsindustrin omfattades tidigare av samrådsskyldigheten. Samråd sker med en lokaliseringsdelegation inom AMS.

Gällande bestämmelser om etableringssamråd finns i lagen ( 19701725; änd- rad l9732549) och kungörelsen (1971151; ändrad senast l974z334) om lo- kaliseringssamråd.

5.3.3. Utrednings/örslaget

Utredningen anser att de ekonomiska styrmedlen i form av lokaliserings- stöd m. m. är effektiva. Stödet tillgodoser företagens viktigare fmansierings- behov. Möjligheterna att ytterligare påverka sysselsättningstillfallenas re- gionala fördelning genom en utbyggnad av de ekonomiska stödåtgärderna anser dock utredningen vara begränsade.

De nuvarande administrativa styrmedlen har. enligt utredningen. inte haft särskilt stor betydelse för att utjämna obalanser i sysselsättningen mellan olika delar av landet. Möjligheterna att påverka valet av lokalise- ringsort genom lokaliseringssamrådet begränsas av att kontakterna mellan företag och samhälle sker alltför sent i planeringsprocessen.

Utredningen menar att en förstärkning av åtgärderna behövs för att upp- fylla de mål som statsmakterna har beslutat om på det regionalpolitiska området. Enligt utredningen kan en sådan förstärkning främst ske genom att de restriktiva styrmedlen utvecklas. Utredningen diskuterar två olika lösningar.'ett system med tillståndsprövning och ett system med avgifter. Utredningen menar att allvarliga invändningar kan riktas mot ett system med avgifter. Ett generellt verkande avgiftssystem kan direkt hämma fö- retagens etablerings- och utvidgningsplaner. Vidare ger inte systemet sam-

Prop. 1975/75:21] 110

hällcts lokaliseringsorgan möjlighet att informera om lämpliga lokaliserings- alternativ. Ett system med tillståndsgivning har däremot flera fördelar enligt utredningens bedömning. Det främjar kontakterna mellan företag och de offentliga planeringsorganen. Utformningen kan göras anpassningsbar så att både samhällets och företagens behov tillgodoses. ] regel kommer inte heller tillståndsgivningen att innebära någon ekonomisk belastning för fö- retaget. Utredningen anser mot denna bakgrund att övervägande skäl talar för att de nuvarande regionalpolitiska styrmedlen kompletteras med till- ståndsprövning.

Utredningen föreslår att tillståndsprövningen skall avse uppförande. för- värv och förhyrning av lokaler eller att lokaler tas i anspråk för annat ändamål än tidigare. Prövningen skall gälla generellt inom landet för företag. or- ganisationer. myndigheter och enskilda personer. Fabrikslokaler och lager- lokaler över ] 000 m2 samt kontors-. förvaltnings- och forskningslokaler över 500 m2 skall omfattas av tillståndplikten.

Följande undantag från tillståndskravet föreslås.

rationaliseringsinvestering förbättring av personalutrymmen och arbetsmiljö

lokaler för landstings- eller primärkommunal förvaltning - åtgärder som genom annan lagstiftning prövas av regeringen statliga myndigheters åtgärder som i annan ordning prövas av re geringen - lokaler för vilka alternativ lokalisering saknas. t. ex. lantbruksbygg nader. butiker. sjukhus. skolor. kyrkor. hotell. restauranger. samlings lokaler. idrottslokaler

Utredningen föreslår att en ny myndighet. statens lokaliseringsdelegation. inrättas för att ha hand om prövningen av etableringstillstånd. Enligt ut- redningens uppfattning ska delegationen vidare vara samordnare av de re- gionalpolitiska styrmedlen. Delegationen skall göra samlade bedömningar. väga olika sektorers behov mot varandra och ta initiativ i planerings- och fördelningsfrågor som påverkar den regionala utvecklingen. Lokaliserings- delegationen ska också informera om lokaliseringsförutsättningarna i olika delar av landet. Det regionalpolitiska stödet bör däremot. enligt utredningens mening. inte has om hand av delegationen.

5.3.4. Remissvtrrandena

Remissinstanserna instämmer i huvudsak i utredningens uppfattning att det behövs en förstärkning av de regionalpolitiska styrmedlen. När det gäller utredningens förslag om tillståndsprövning är dock meningarna starkt de- lade. Flera remissinstanser är tveksamma eller redovisar inte någon klar uppfattning. Även inom flera remissinstanser råder starkt delade meningar. Reservationer har fogats till yttrandena från bl. a. AMS och flera länsstyrelser.

Prop. 1975/76:211 111

Flera länsstvre/ser. särskilt länsstyrelserna inom stödområdet. fö r o r d a r e t a ble r i n g 5 k 0 n t r 0 H i någon form som komplement till nuvarande regionalpolitiska åtgärder. Länsstyrelsen i Värmlands län anser sålunda att de ekonomiska stödåtgärderna har flera begränsningar. Stödet har främst utnyttjats av företag som vill bygga ut sin verksamhet. Resultatet för de olika orternas del har därför i stor utsträckning blivit beroende av närings- strukturen i utgångsläget. Även LO delar utredningens uppfattning om att nuvarande styrmedel bör kompletteras med tillståndsprövning. LO anser dock inte att etableringskontroll i sig självt löser de regionala problemen. De nuvarande styrmedlen bör med vissa justeringar även i fortsättningen utgöra grunden för regionalpolitiken. Emellertid kan etableringskontroll medföra ökade möjligheter att få utbyggnader förlagda till orter som bäst behöver dem. i likhet med flertalet remissinstanser framhåller LO att för- utsättningen för regional utjämning av sysselsättningsskillnader är en ex- pansiv sysselsättningsutveckling.

Till de remissinstanser som tar avstånd från etablerings- k 0 n t roll hör bl. a. AMS. SIND. NO, Svenska kommunförbundet. SAF och Sveriges industriförbund. AMS anser att de regionalpolitiska medlen bör ha för- men av stimulans för att uppfattas som positiva av företagen. Styrelsen fram- hållervidare att ett system med etableringskontroll kan fordra allt förstorinsats av administrativa resurser. NO avstyrker utredningens/örslag och anser att eta- bleringskontroll kan rubba konkurrensförhållandena mellan företagen vilket kan medföra negativa verkningar/ör effektivitet och prisbildning. Länsstvrel- sen iHa/lands län avstyrker utredningens förslag och menaratt etableringskon- troll kan medföra minskad expansionsvilja inom näringslivet. SAF. Sveriges industri/örbund och Svenska hande/skammareförbundet framhåller i ett gemen- samt yttrande att samhället redan nu kan utöva starkt inflytande på i första hand de större företagens beslut om lokaliseringar och att utredningen inte har visat exempel på industriella utbyggnader som har blivit (ellokaliserade. Såle- des saknas de starka motiv som enligt deras mening krävs för att införa etable- ringskontroll.

Flera remissinstanser som är positiva till etableringskontroll anser att ut- redningens förslag har vissa nackdelar och framhåller att förslaget bör mo- difieras. Även dessa remissinstanser anser att det finns risk för att etab- leringskontroll kan hämma företagens expansionsvilja eller medföra att utbyggnader förläggs till utlandet. Det betonas att handläggningen måste utformas så att tungrodd byråkrati undviks. Länsstyrelsen i Västernorrlands län m.fl. länsstyrelser inom stödområdet menar att tillståndsprövningen inte bör omfatta stödom rådet. Länsstvrelserna i Göteborgs och Bohus lätt, Älvsborgs och Örebro län liksom KF ifrågasätter om inte allt för små lokaler omfattas av till- ståndsprövningen. En högre storleksgräns innebäratt antalet ärenden minskar. Härigenom kan det handläggande organet koncentrera sig på de byggnadsåt- gärdersom är mest intressanta ur regionalpolitisk synpunkt. Mindre utbyggna-

Prop. 1975/75:21] 112

der gäller oftastsmå och medelstora företag. Ofta finns fördessa företag inte nå- gon verklig valsituation när det gäller lokaliseringsort.

Både de remissorgan som förordar och de som motsätter sig etablerings- kontroll betonar att det behövs ökad information mellan näringsliv och myndigheter i lokaliseringsfrågor. Informationsutbytet borde ske på ett tidigt stadium i planeringen. Därigenom skulle samhällets organ få ökade möj- ligheter att påverka valet av lokaliseringsort. Företagen skulle få ökad kän- nedom om stödmöjligheter och lokaliseringsförutsättningar inom olika orter. Bl. a. länsstvrelsen i Uppsala län anser att informationssystemet företag—sam- hälle kan byggas ut. Andra remissorgan anser att behovet av informations- utbyte blir tillgodosett inom ramen för den föreslagna etableringskontrollen.

Utredningen föreslår att prövningen av etableringstillstånd skall handhas av ett nytt organ. statens lokaliseringsdelegation. Dele- gationen bör enligt utredningens uppfattning även ha samordnande uppgifter inom regionalpolitiken. Nästan samtliga remissinstanser avvisar en sådan organisatorisk ordning. Även många av de remissinstanser som förordar etableringskontroll menar att förslaget innebär en krånglig handläggning som inte står i proportion till de fördelar som kan vinnas. Flertalet remiss- instanser menar i likhet med länsstyrelsen i Gävleborgs län att tillstånds- givningen organisatoriskt måste hållas samman med stödgivningen. En så- dan ordning fordras för att få till stånd en snabb handläggning av loka- liseringsfrågor. Länsstvrelsen i Älvsborgs län anser att den tillståndsgivande myndigheten kommer att ha arbetsuppgifter som griper över flera verks arbetsområden. vilket motiverar att tillståndsprövningen centralt handhas inom regeringskansliet. Även länsstvrelseni Västmanlands län framhåller att prövningen bör ske inom regeringskansliet eftersom samordningen av regio- nalpolitiken ankommer på regeringen. Andra remissinstansert. ex. KFmenar att en nödvändig samordning med stödgivningen kan erhållas genom att till- ståndsprövningen förläggs till AMS.

Flera länsstyrelser och LO påtalar de obalanser i fråga om sysselsättning som finns inom länen. Det är därför väsentligt att länsstyrelserna aktivt medverkar i ett system med etableringskontroll. Vissa länsstyrelser anser att länsstyrelserna bör vara beslutande myndighet när det gäller mindre utbyggnader. Andra länsstyrelser anser att den centrala beslutsmyndigheten enbart bör fördela utbyggnaderna på län och att det sedan bör ankomma på länsstyrelserna att ange ort inom länet. Flera länsstyrelser menar att informationsverksamheten bör skötas av länsstyrelserna som redan har goda kontakter med berörda företag och organisationer.

Prop. 1975/76:21] 113

5.4. Regionalpolitik (SOU l975:90, kap. 9)

5.4.1. Möjligheterna att styra arbetsplatsernas lokalisering

Sysselsättningsutredningcn diskuterar allmänt möjligheten att styra ar- betstillfällenas lokalisering inom en näringsgren. Den bestäms av kraVet på närhet till marknaden. råvarukällor. kommunikationer. andra produk- tionsenheter m. m. Vissa verksamheter går enligt utredningen överhuvud- taget inte att lokalisera annat än till vissa bestämda platser. Andra verk- samheter däremot är i det närmaste helt obundna vad det gäller lokali- seringen.

Mellan dessa två ytterligheter finns hela skalan av mer eller mindre lo- kaliseringsbara verksamheter. En viktig skiljelinje kan schematiskt uttryckt sägas gå mellan verksamheter som är inriktade på varuproduktion och verk- samheter inom tjänstesektorn. De förra är till stor del relativt obundna vad gäller lokaliseringen medan de senares lokalisering och dimensionering i stor utsträckning är avhängig av befolkningens storlek och geografiska för- delning.

För den fortsatta diskussionen menar utredningen att det därför synes ändamålsenligt att dela upp verksamheterna med hänsyn till hur låsta eller rörliga de är vad gäller lokaliseringen.

lokal service areella näringar Uord- och skogsbruk m.m.) regional service länsservice

nationell service

tillverkningsindustri.

QMPPNZ—

D e n lo k ala s e r v i c e n omfattar sådan grundläggande verksamhet som finns i varje kommun. En stor ökning av sysselsättningen väntas inom denna verksamhetsgrupp. I långsiktigt perspektiv kommersannoliktenligt ut- redningen servicenivån och också servicesysselsättningen per invånare att vara ungefär densamma i alla regioner.

För den lokala servicen finns det inte några egentliga möjligheter att påverka lokaliseringen mellan kommunerna och därmed heller inte mellan de lokala arbetsmarknaderna. Det man möjligen kan diskutera är om man av sysselsättningsmässiga eller andra skäl kan och bör påskynda utvecklingen i vissa regioner. Det blir då en fråga om tidigareläggning av den allmänna serviceutbyggnad som ändå skulle komma till stånd.

D e a r e ella n ä r i n g a r n a. dvs. jord- och skogsbruket samt fisket. väntas få en fortsatt vikande sysselsättning. En viss uppbromsning jämfört med tidigare är dock att vänta. Några möjligheter att långsiktigt påverka den regionala fördelningen av sysselsättningen inom näringen synes enligt

8 Riksdagen 1976. ] saml. Nr 311

Prop. 1975/75:21] 114

sysselsättningsutredningen inte föreligga. Vad man däremot gör och kan göra är att bl.a. med hjälp av det särskilda norrlandsstödct dämpa takten i strukturrationaliseringen och på det sättet också avgången från näringen i de delar av landet där bristen på alternativ sysselsättning är stor.

Sysselsättningen inom de areclla näringarna bestäms av den tillgängliga arealen och dess beskaffenhet. Detta hindrar emellertid inte att man av sysselsättnings- och regionalpolitiska skäl med speciella stimulansmedel kan öka t. ex. skogsvårdsinsatserna tidigare i vissa regioner än i andra. Sådana insatser kan också vara näringspolitiskt motiverade med hänsyn till den råvarubrist som förutses framöver.

D e n re g i o n al a s e r v i C e n omfattar servicefunktioner som gym- nasium. sjukhus. varuhus m.m. sådant som normalt finns i regionala centra. En betydande sysselsättningsökning kan väntas också inom denna verksamhetsgrupp. Vissa möjligheter finns att sprida den regionala servicen till exempelvis kommuncentra. På den samhälleliga sidan pågår redan nu en spridning inom den öppna sjukvården och långtidssjukvården. Däremot synes utvecklingen på den kommersiella sidan snarast gå i motsatt riktning med satsningar på varuhus och stormarknader. Utredningen menar att land- stingen och länsstyrelserna här har en gemensam uppgift att bevaka möj— ligheterna till en ytterligare spridning ut till de olika kommuncentra för att därigenom förstärka arbetsmarknaden och även servicen i dessa.

L ä n s s e r v i c e hänför sig närmast till de servicefunktioner som normalt finns i de 5. k. primära centra sådana som eftergymnasial utbildning. cen- trallasarett eller regionssjukhus. länsstyrelse och andra statliga länsorgan. stormarknadsvaruhus. olika slag av specialiserad service etc. Även denna del av servicesektorn har expanderat mycket kraftigt under de senaste är- tiondena. Expansionen kommer att fortsätta men förmodligen i en något lugnare takt.

Möjligheter till en viss spridning av länsservicen torde enligt utredningen finnas. Detta får emellertid inte ske i sådan omfattning att de förhindrar den regionala strukturplanens intentioner att bygga upp arbetsmarknaden i de primära centra så att den kvalitativt närmar sig storstädernas.

Till den nationella servicen hänförs i första hand den statliga centrala förvaltningen. huvudkontor för banker. försäkringsbolag och andra stora koncerner. Dit hör också andra mycket specialiserade servicefunk- tioner. Den nationella servicen är i huvudsak lokaliserad till Stockholms- regionen. Viss sådan service finns emellertid också i Göteborgs-och Mal- möregionerna. Också denna typ av service och tjänster kommer att fortsätta expandera. Den beslutade och påbörjade omlokaliseringen av statlig verk- samhet till ett antal primära centra kommer till en del att avlänka expan- sionen till andra delar av landet. ' '

Konkurrensen om arbetskraften kan komma att öka i de största orterna. Främst gäller detta mellan industrin och de delar av servicen som inte

Prop. 1975/76:2l1 ' 115

är direkt kopplad till det lokala befolkningsunderlaget. bl. a. den nationella servicen. Olika vägar att decentralisera funktioner och arbetsuppgifter till andra orter måste därför enligt utredningen prövas. En särskild utredning den s. k. decentraliseringsutredningen. studerar för närvarande den frågan.

Tillverkningsindustrin kommergenom sin geografiska obun- denhet att spela en nyckelroll för möjligheterna att nå upp till målet arbete åt alla i alla regioner. Ser man till de övriga näringarna är de lokaliserings- mässigt låsta på olika regionala nivåer. Industrin är den verksamhet med vilken man får fylla ut sysselsättningsutrymmet i de skilda regionerna. Det största utrymmet finns relativt sett på de lokala mindre arbetsmarknaderna där servicesektorn är sämst representerad och det minsta utrymmet finns i de största städerna. När det gäller de senare områdena. är det emellertid viktigt att man kan behålla och utveckla den industri man nu har så att dessa regioner inte blir renodlade tjänste- och serviceorter.

Sett över en längre tidsperiod är en relativt stor delav industrin att betrakta som rörlig. Detta även om man i fysisk mening inte skulle flytta ett enda för'etag. Bruttoförändringarna — nedläggningar. nyetableringar och andra för— ändringar — är så stora att de ensamma klarar en betydande omfördelning mellan regionerna. Tillverkningsindustrin inrymmer verksamheterav mycket varierande karaktär. det gäller inte minst från lokaliseringssynpunkt. Vissa verksamheter är med hänsyn till närhetskrav till råvaror. djuphamnar etc. helt låsta till en bestämd plats. Andra verksamheter och den gruppen är större — är i princip helt fria när det gäller val av lokaliseringsort. Mellan dessa ytterligheter finns sedan enskala av mer eller mindre rörliga verk- samheter. Situationen varierar också mellan företag inom en och samma bransch beroende på hur bunden man äri det enskilda fallet genom nedlagt kapital i byggnader och maskiner. leverantörs- och kundförhållande etc.

5.4.2. Allmänt om de regionalpolitiska medlen

De ambitioner som sysselsättningsutredningen redovisar beträffande ut- jämningen av sysselsättningsgraden mellan regionerna ställer ökade krav på de regionalpolitiska styrmedlen. En förbättring av de kvalitativa sidorna av arbetsmarknaden kommer också att ställa krav på mer precisa styrmedel. Utredningen diskuterar därvid allmänt möjligheterna att påverka lokalise- ringsbesluten med avseende på vem som är huvudman för verksamheten]

Lokaliseringen av den statliga verksam heten kan direkt påverkas genom politiskt beslut. Det är emellertid då viktigt att de regio- nalpolitiska aspekterna systematiskt beaktas i beslutsfattandet.

Den verksamhet som på detta sätt kan påverkas är i första hand den nationella service som bedrivs av staten. De beslutade omlokaliseringarna av

Prop. 1975/75:21] 116

statlig förvaltning ärett exempel på regionalpolitisk styrning genom direkta po- litiska beslut. Den 5. k. decentraliseringsutredningen studerar f. n. möjlighe- terna att förändra de centrala myndigheternas organisation och arbetsformer och på det sättet föra överarbetsuppgifteroch funktionertill regionala och loka- la myndigheter.

Även bcträffande delar av tillverkningsindustrin bör lokaliseringsbesluten kunna fattas på direkt politisk väg. Statsmakterna har det avgörande in- flytandet när det gäller finansieringen av utbyggnader inom den statliga företagssektorn.

Möjligheterna för statsmakterna att påverka den regionala fördelningen av sysselsättningen inom den k 0 m m u n ala s e k to r n kommer främst att gälla en eventuell tidigareläggning av serviceutbyggnaden. Den regionala om- fattningen av länsservice. regional service och lokal service bestäms som tidiga- re framhållits. huvudsakligen av folkmängden i de olika regionerna.

Utredningen har konstaterat att t i l | V e r k nin g sin d U 5 t ri n genom sin relativt stora geografiska rörlighet intar en nyckelställning när det gäller att åstadkomma erforderligt antal arbetstillfällen i de skilda regionerna. De regio- nalpolitiska styrmedlen kan indelasiadministmtiva och ekonomiska. Admini- strativa styrmedel verkar på så sätt att nyetableringar och utbyggnader under- ställs myndighetsprövning. Ekonomiska styrmedel verkar genom bid rag eller avgiftersom varierar regionalt och därigenom påverkarden ekonomiska kalky- len för ortsvalet. De nuvarande regionalpolitiska medlen är i huvudsak av ty- pen ekonomiska stimulansmedel. dvs. bidrag och lån som varierar regionalt. Ytterligare en typ av regionalpolitiska åtgärder är de som. i stället för att kom- pensera företagen för variationeri kostnadsläget.tarsikte påatt allmänt minska de regionala skillnaderna i produktionsbetingelserna.

En viktig fråga när det gäller de ekonomiska styrmedlen är stödets var- aktighet. En indelning kan här göras i inledningsstöd och varaktigt stöd. Med inledningsstöd avses stöd som utgår vid eller i nära anslutning till en utbyggnad. nylokalisering o. d. Exempel härpå är lokaliseringsstöd och sysselsättningsstödet. Ett varaktigt styrmedel förutsätts däremot verka under obegränsad tid. Varaktiga stödformer kan användas bl. a. för att kom- pensera företag för varaktiga regionala kostnadsskillnader. Så är fallet med exempelvis åtgärder av varaktig karaktär som tar sikte på vissa grupper med särskilt stora svårigheter på arbetsmarknaden.

När man här diskuterar skillnader i produktionsbetingelserna för olika delar av landet måste man hålla i minnet att förhållandena hela tiden för- ändras i de skilda regionerna. Problemområdena växlar från tid till annan liksom problemen ändrar karaktär och åtgärderna måste självfallet anpassas med hänsyn härtill. Det är därför enligt utredningen tveksamt om man från samhällets sida bör binda sig för ett stöd för många år framåt. Avgörande för om man i ett område skall gå in med stöd måste alltid vara om stödet bedöms som nödvändigt för att få det eftersträvade antalet arbetstillfällen

Prop. 1975/76:21] 117

till regionen i fråga. För företag som överväger att utvidga eller nyetablcra verksamhet väger kostnaderna och intäkterna under de första åren av verk- samheten särskilt tungt. Ett i tiden väl anpassat inledningsstöd torde därför i de flesta fall vara bäst ägnat att påverka utbyggnader och nyetableringar i för samhället önskvärd riktning. Sysselsättningsutredningen menar därför att huvuddelen av det regionalpolitiska stödet som är mer direkt inriktat på företagen bör ha karaktären av inledningsstöd. Detta inledningsstöd måste dock kompletteras med olika former av varaktigt stöd för att utjämna vissa bestämda olikheter i produktionskostnaderna mellan olika delar av landet. exempelvis på transportsidan.

Något som också diskuteras av utredningen är frågan om de regional- politiska stimulansmedlen i ökad utsträckning borde inriktas mer på ar- betskraftskostnaderna. Flera av de stimulansmedel som används f. n. är inriktade på andra produktionsfaktorer än arbetskraften. Som exempel kan nämnas lokaliseringsstödet. som subventionerar kapitalanskaff- ning. och transportstödet. som subventionerar fraktkostnaderna. Det har i olika sammanhang hävdats att dessa stödformer kan leda till att produk- tionsfaktorn arbetskraft används i mindre utsträckning än vad som skulle ha varit fallet om stödet varit mer inriktat på arbetskraftskostnaden. Någon sådan effekt har dock enligt sysselsättningsutredningen inte kunnat utläsas av de undersökningar som gjorts beträffande de företag som hittills erhållit lokaliseringsstöd.

Det finns trots detta. enligt utredningens mening. skäl att i den kommande utredningsetappen närmare studera möjligheterna till en mer direkt koppling av det regionalpolitiska stödet till den sysselsättningsökning som faktiskt upp- nås ide enskilda stödföretagen.

Vid bedömningen av medlens utformning måste särskilt uppmärksammas vilken träffsäkerhet olika medel har. Det gäller att utforma medel som när så stor del som möjligt av de beslutssituationer man kan påverka från lo- kaliseringssynpunkt utan att samtidigt en stor del av de satsade resurserna går till spillo genom att ges till verksamhet som trots stödet inte ändrar lokalisering eller omfattning.

Styrmedlen måste enligt utredningen vara så utformade att de i den prak- tiska tillämpningen medger en långtgående anpassning till. förhållandena och insatsbehoven i skilda regioner. Generellt verkande åtgärder måste kom- pletteras med selektrivt stöd som lämnas endast i vissa områden eller efter särskild prövning. Utredningen anser att lokaliseringsstöd vid investeringar även i framtiden bör spela en viktig roll inom regionalpolitiken. Det bör dock övervägas om inte en större del av investeringsstödet kan lämnas i form av lån med viss räntebefrielse under inledningsskedet av verksam- heten. Det bör vidare prövas om Iokaliseringsbidragens storlek kan knytas till sysselsättningsökningen i stället för till en viss procentsats av bygg- nadskostnaden. Eventuellt kan lokaliseringsbidragen ersättas med avskriv- ningslån som skrivs av med ett visst belopp för varje person som nyanställs

Prop. 1975/75:211 118

i verksamheten. För servicenäringarna har investeringsstödet begränsad be- tydelse. Möjligheterna att påverka den privata servicens lokalisering det gäller såväl regional. läns- som nationell service med någon form av sys- selsättningsstöd bör ytterligare prövas. Eventuelltskulle det introduktionsstöd som lämnas inom stödområdet till alla typer av verksamhet kunna omformas till sysselsättningsstöd. '

5.5. Regionalpolitiska insatser (SOU 1975z9l, kap. 7)

I rapporten görs en genomgång av de regionalpolitiska stödåtgärderna. Där konstateras också att de regionalpolitiska medlen naturligtvis inte kan utformas en gång för alla. Utvecklingen i olika delar av landet genomgår kraftiga förändringar. Den starkare markeringen av inomlänsproblemen i den föreliggande utvärderingen av länsplanering 1974 är ett uttryck för detta. Ambitionerna har höjts för att skapa en mer frnstämd regional- och sys- selsättningspolitik. Regeringen har också efter hand anpassat och förbättrat den regionalpolitiska stödverksamheten.

Alltsedan lokaliseringsstödet infördes år 1965 har bidrag och lån vid in- - vesteringar dominerat den regionalpolitiska stödverksamheten. År 1970 breddades stödgivningen genom att sysselsättningsstödet infördes. Samtidigt byggdes det regionalpolitiska utbildningsstödet ut. Det har alltså skett en utveckling i stödgivningen så att både investeringar och nyanställningar direkt stimuleras. Enligt rapporten bör de nuvarande stödformerna även i framtiden bilda stommen i den regionalpolitiska stödverksamheten. Det bör dock övervägas om de olika bidragsformerna inom stödgivningen mer direkt kan knytas till sysselsättningsökningen i stödföretagen. Vidare bör tjänsteverksamheten i framtiden tillmätas en större vikt i den regionalpo- litiska verksamheten. Det konstateras att när nu betydande resultat har uppnåtts i fråga om utjämning av de storregionala Spänningarna kan det finnas anledning att se mer nyanserat på den regionala utvecklingen. Med den betoning av de inomregionala problemen som kan väntas enligt ut- värderingen av länsplanering 1974 kan det finnas anledning att diskutera förekomsten av t.ex. stödområden av nuvarande slag. '

i rapporten föreslås att en översyn nu kommer till stånd av den regio- nalpolitiska stödverksamheten inför det beslut riksdagen bör fatta år 1978. Det aviserades också att regeringen under våren 1976 kommer att ge till- läggsdirektivtillsysselsättningsutredningen Om en översynav de regionalpoli-

tiska medlen.

5 .5. ] Lokaliseringspåverkan

Diskussionen om behovet av starkare styrmedel förs utifrån den s.k. styrmedelsutredningens betänkande (SOU 1974282) Samverkan för regional utveckling. Utredningen. som tillkallades år 1972 har haft i uppgift att un-

Prop. 1975/76:21] 119

dersöka behovet av och förutsättningarna för nya regional politiska styrmedel samt att pröva utformningen av olika lösningar.

Det system för lokaliseringspåverkan som skisseras i rapporten (SOU l975z9l) Politik för regional balans utformades sedan remissutfallet på styr- medelsutredningens betänkande var känt. Systemet för lokaliseringspåver- han är ett alternativ somtillgodoser kraven på enkelhet i utformningen samt snabbhet i handläggningen och som samtidigt tillförsäkrar samhället effektivare styrmedel än tidigare.

Avgörande för lokaliseringspåverkan är att den kommer in så tidigt i företagens planering att företagen själva inte har hunnit binda upp sig för ett visst lokaliseringsalternativ. Statsmakterna har redan i dag kanaler ofta på branschbasis —som används bl. a. i syfte att få delav företagens planer. En mer systematisk uppbyggnad av kontakterna mellan företag och samhälle är emel- lertid nödvändig för att de ökade ambitionerna på sysselsättningspolitikens område skall kunna infrias.

Ett system för lokaliseringspåverkan bör därför bygga på en överenskom- melse mellan regeringen och Sveriges Industriförbund samt vissa större fö- retag. Syftet med samrådet skall enligt rapporten vara att skapa förutsätt- ningar för en påverkan av företagens val av lokaliseringsort. Samtidigt bör sz-imrådsförfarandet utformas så att det kan tjäna som underlag för utvidgning av samarbetet mellan regeringen och näringslivet. Vidare bör lokaliserings- påverkan följas upp även på länsnivå där befintliga kanaler och medel ut- nyttjas och kompletteras. Samtidigt bör någon form av lagstiftning övervägas för att bygga under det nu skisserade systemet för lokaliseringspåverkan.

Under ett inledningsskede bör samrådet omfatta ett begränsat antal in- dustriföretag och därvid främst de som är mest intressanta från regional- politisk synpunkt. Hit hör erfarenhetsmässigt de börsnoterade företagen men också vissa andra större och medelstora företag. Detta skulle innebära att ca 150 industriföretag skulle omfattas av verksamheten. Industriföretag i samtliga branscher bör ingå.

Formerna lör lokaliseringspåverkan bör vara så enkla som möjligt och i stor utsträckning bygga på muntliga överläggningar. Initiativet kan antingen komma från det enskilda företaget eller från det organ som handlägger lo- kaliseringspåverkan. ] det senare fallet väljs företagen ut inom den grupp som omfattas av samrådet. Ilärför erfordras emellertid som utgångSpunkt ett systematiskt och kontinuerligt informationsmaterial beträffande berörda företags framtidsbedömningar. Informationssystemet skall ges en sådan ut- formning att aktuella expansionsprojekt kan sättas in i sitt större samman- hang.

Informationssystemet företag-samhälle bör kunna användas som ett under- lag för lokaliseringspåverkan på såväl central som regional nivå. Men det är då väsentligt att det 5. k. DIS-systemet utvidgas och anpassas i vissa avseenden.

Flera skäl talar för att'det nu skisserade systemet för lokaliseringspåverkan fullföljs också på länsplanet. De storregionala obalanserna har minskat under

Prop. 1975/75:21] 120

de senaste åren. Prognoserna i länsplanering 1974 pekar på att nettoomflytt- ningen mellan län blirliten också under resten av 1970-talet. De regionalpolitis- ka problemen hari ökad grad blivit av ”inomlänskaraktär”. Samtidigt måste. som påpekas i rapporten. den yrkesmässiga sammansättningen på arbetsmark- naden uppmärksammas i ökad utsträckning. En ökande del av de regionalpoli- tiska problemen bör därför kunna lösas inom länen genom avvägningar av in- satser mellan delar av samma län. Förutsättningarna härför har också ökat genom utveckling av länsplaneringen.

Lokaliseringspåverkan bör på såväl regional som central nivå handhas av de myndigheter som har det samlade ansvaret för samhällsplaneringen på resp. administrativ nivå. Det betyder regeringen på central nivå och länsstyrelsen på länsnivå. En företagslokalisering kan då bedömas både med hänsyn till dess betydelse för sysselsättning. industristruktur m. m. och mot bakgrund av dess konsekvenser för samhällsbyggandet i övrigt. bl. a. hus- hållning med mark och vatten.

5.5.2. Remissyttranden (SOU 197590. kap. 9 och SOU ] 97591. kap. 7)

Enligt sysselsättningsutredningen bör en långtgående u tj ä rn nin g a v s y 5 s e l s ä t t n i n g 5 g ra d e n mellan olika regioner och arbetsmarknader utgöra riktmärke för den långsiktiga sysselsättningspolitiken. Utredningen anser att man även inom den offentliga sektorn i ökad utsträckning sys- tematiskt bör beakta de sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska aspek- terna i beslut som rör förändringar i verksamheten. Denna syn delas av en så gott som enhällig remissopinion bl.a. av socialstvre/sen och Svenska kommunförbundet. Arvika kommun liksom Sala kommun instämmer helt i utredningens förslag om regional utjämning av arbetstillfällena. Den senare kommunen anför därvid att det får anses fördelaktigt från samhällsekonomisk synpunkt att arbetstillfällen lokaliseras till de orter. där arbetskraften finns i stället för tvärtom.

Landstinget i Kopparbergs län menar att en kraftig höjning av sysselsätt- ningsgraden i de delar av landet där den nu är låg innebär att man måste föra en kraftfull och regionalt inriktad sysselsättningspolitik. Problemen åter- finns även inom storstadsområdena och regionalpolitiken måste mot denna bakgrund omfatta hela landet. Även Socialdemokratiska kvinnoförbundet an- ser att ett viktigt mål för samhällets sysselsättningspolitik måste vara att utjämna de regionala skillnaderna i sysselsättningsgrad. Det kan vara svårt att uppskatta den potentiella arbetskraftens exakta storlek. Men det finns knappast några skäl som talar för att kvinnor i mindre orter skulle vilja arbeta utanför hemmet i mindre utsträckning än kvinnori Storstockholms- området. som i dag har landets högsta förvärvsfrekvens. SSU anför att målsätt- ningen måste vara att i de olika länen bygga ut regioner. som kan garantera en

Prop. l975/76:211 121

hög sysselsättningsnivå. För att dessa regioner skall kunna komma till stånd och fungera krävs att samhällets planering inriktas på att styra företagsetableringar och andra sysselsättningstillfällen till dessa orter/re-

gioner. SA F . Svenska Handelskammarförbundet och Sveriges Industriförbund anför

att de delar utredningens uppfattning att samhället har ett ansvar då det gäller att underlätta för medborgarna att finna en utkomst på arbetsmarknaden i olika delar av landet. Man kan dock inte gå längre än vad hänsynen till näringslivets internationella konkurrenskraft medger. Det är naturligt att insatser koncen- treras till områden där sysselsättningsproblemen är störst. dvs. i första ha nd de norra delarna av landet.

Trots den tendens till stabilisering som har kunnat avläsas i befolkningsut- vecklingen. kvarstårenligt AMSstora sysselsättningsmässigaolikheter mellan skilda delarav landet. Skillnaderna i arbetslöshetsnivå och förvärvsgrad mellan olika delar av landet kvarstår i stort sett oförändrade. Den eftersträvade utjäm- ningen av sysselsättningsgraden har trots betydelsefulla insatser långt ifrån uppnåtts. konstaterar styrelsen.

Den självklara slutsatsen av detta blir enligt LO att insatserna föratt utjämna de regionala skillnaderna ärotillräckliga och måste förstärkas. Som utredning- en framhåller kan en utjämning av de regionala skillnaderna inte uppnås. en- dast med de traditionella regionalpolitiska medlen. Närings-och industripoliti- ken måste förstärkas i syfte att kunna spela en större roll ocksåi regionalpolitiskt sammanhang.

Folkpartiets ungdomsförbund menar att generella medel bör användas i regionalpolitiken i högre grad än nu. T. ex. bör näringslivets lokalisering styras genom att regionalpolitiska sysselsättningsavgifter läggs på alla icke- offentliga arbetsgivare i tillväxtregioner. medan sysselsättningsstöd och and- ra regionalpolitiska bidrag utgår vid etablering i sysselsättningssvaga regio- ner. Sysselsättningsavgifterna kan differentieras mellan olika regioner och branscher.

TCO anför att man med nuvarande regionalpolitiska insatser inte klarar att nå upp till de regionalpolitiska mål som beslutatsav riksdag och regering. Dedi- rekta regionalpolitiska åtgärderna måste därföri ökad utsträckning komplette- ras med att man inom olika sektorer systematiskt tillvaratar möjligheterna till regionalpolitisk styrning. Enligt TCO:s mening bör de regionalpolitiska insat- serna i framtiden i ökad utsträckning ges en selektiv inriktning. Kravet på se- Iektivitet ärsärskilt framträdande närdet gällerdirekta ekonomiska subventio- ner till privata företag. Stödinsatserna måste anpassas efter företagens reella stödbehov och så att bidragsgivningens styrmöjligheter tillvaratas. Behovet av insatserväxlardessutom från tid tillannan mellan olika delarav landetoch ock- så inom stödområdet kan det aktuella stödbehovet variera starkt. Det regional- politiska stödet till företagen måste därför enligt TCO beslutas efter prövning av förutsättningar och behov i varje särskilt fall.

Ingen av de remissinstanser som behandlat förslaget till lokaliserings-

Prop. 1975/75:211 122

påverkan i rapporten (SOU l975z9l) Politik för regional balans ställer sig helt avvisande till att det prövas. En klar majoritet av dessa remissinstanser tillstyrker förslaget utan några invändningar.

Länsstyrelsen i Stockholms lätt ställer sig dock tveksam till förslaget om att inrätta en särskild interdepartemental arbetsgrupp. som skall omhänderha förhandlingarna med företagen. Risk föreligger för att berörda länsstyrelser och kommuner kommer att få ta del av ärendena på ett alltför sent stadium. Länsstyrelserna i de län där företagen har större delen av sin verksamhet förlagd bör därför beredas tillfälle att i ett tidigt skede delta i överläggningarna mellan den interdepartementala arbetsgruppen och företagen. Även berörda kommuner bör delta i sådana överläggningar.

Några remissinstanser. bl. a. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund och Folkpartiets ungdomsförbund vänder sig helt mot en lokaliseringspåverkan eller etableringskontroll som avser administrativa styrmedel och etablerings- ' prövning. '

Andra remissinstanser bl. a. SSU och ett./lertal FCO-(listrikt kräver en di- rekt styrning. t. ex. genom införande av etableringskontroll. Länsstyrelsen i Norrbottens lätt ifrågasätter också om inte det samlade utredningsmaterial som presenterats de senaste åren ger argument för etableringskontroll. Sys- temet med lokaliseringspåverkan bär vissa likheter med det tidigare loka- liseringssamrådet om vilket utredningen konstaterar blygsamma påvisbara effekter. Om ett nytt system för samtal och diskussioner konstrueras måste man från samhällets sida använda såväl stimulerande som restriktiva medel på ett mera kraftfullt sätt. Skellefteå kommun tillstyrker systemet med lo- kaliseringspåverkan villkorligt. Om avsikten med detta varit att markera att systemet i första hand skall vara ett medel att göra avvägningar mellan delar av samma län vill kommunen allvarligt ifrågasätta dess berättigande som regionalpolitiskt medel. Det kommer i så fall att på kort sikt konservera och på lång sikt skärpa obalansen mellan länen och därmed verka i motsatt riktning i förhållande till intentionerna i prop. 19721111.

Naturvårdsverket anser att det föreslagna förfarandet med lokaliserings- påverkan i avvaktan på att behovet av etableringskontroll närmare klarläggs kan vara ett steg i önskvärd riktning. Naturvårdsverket understryker emel- lertid att bl.a. prövning enligt l36aä byggnadslttgen och prövning enligt miljöskyddslagen inte får föregripas genom de bedömningar som den fö- reslagna interdepartementala arbetsgruppen förutsätts göra.

KF tillstyrker det föreslagna systemet för lokaliseringspåverkan. KF un- derstryker särskilt betydelsen av att en samverkan mellan företag och sam"- hällsorgan kommer till stånd på länsnivån. Ett flertal länsstyrelser betonar också detta. Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker förslaget till lokaliserings- påverkan och anför vidare att enligt departementets utvärdering bör förslaget följas upp på länsnivå och grundas'på någon form av lagstiftning. Länsstyrel- sen ftnner det väsentligt att så sker. I det system för lokaliseringspåverkan

Prop. 1975/76:21] 123

som skisseras finns enligt länsstyrelsens mening inte tillräckligt klarlagt den roll som länsstyrelser och kommuner skall spela. Detta bör ytterligare övervägas och klargöras innan systemet börjar tillämpas. Länsstyrelsen i Älvs- borgs län tillägger dessutom att systemet för lokaliseringspåverkan även bör kompletteras på sådant sätt att alla företag över en viss storleksgräns. som avser att nylokalisera eller expandera inom ländet. skall vara skyldiga att anmäla förhållandet till länsstyrelsen.

Svenska kommunförbundet tillstyrker det skisserade förslaget och påpekar vikten av att lokaliseringskommunen på ett tidigt stadium ges möjligheter att delta i lokaliseringssamarbetet.

TCO tillstyrker att förslaget till utvidgad administrativ lokaliseringspå- verkan prövas. TCO understryker särskilt betydelsen av att handläggningen blir en integrerad del av de regionalpolitiska insatserna vilket bl. a. torde kräva en klarare organisatorisk anknytning av systemet till övriga regio- nalpolitiska åtgärder än som föreslås i rapporten. TCO framhåller även att kontakterna med företagen måste ske i sådana former. att de berörda lokala fackliga organisationerna ges förutsättningar till ett reellt inflytande över lokaliseringsbesluten samt att de fackliga organisationerna på central och regional nivå ges möjligheter till att följa och delta i verksamheten.

TCO anför vidare att en administrativ styrning kan vara särskilt motiverad i de fall lokaliseringen av ett företags verksamhet eller delar av denna är svår att påverka genom olika positiva stimulansåtgärder. Sådana verksam- heter tillhör i regel tjänstesektorn samtidigt som tjänstenäringarnasexpan-' sion medför ett kraftigt tillväxttryck på storstadsregionema och några större orter. Det synes mot den bakgrunden enligt TCO:s mening naturligt att man i syfte med lokaliseringspåverkan redan från början kommer att in- kludera såväl industriföretag som företag inom servicesektorn såsom bank- och försäkringsföretag, viss uppdragsverksamhet m.m.

AMS tillstyrkeratt det föreslagna systemet för lokaliseringspåverkan prövas. Styrelsen framhåller emellertid i likhet med de båda utredningarna tjänstesek- torns betydelse för sysselsättningens regionala fördelning, inte minst den pri- mär- och landstingskommunala verksamheten. Det finns därföranledning att successivt bygga ut systemet i en eller annan form till att även avse tjänstepro- duktionen.

Det tänkta systemet avses bygga på ett avtal som sluts mellan regeringen och Sveriges indusuiförbund samt ett antal större industriföretag. inom ra- men för detta avtal skulle företagen förbinda sig att delta i ett samråds- förfarande och i ett tidigt stadium diskutera lokalisering av företagens ut- byggnader och etableringar. LO menar att detta är en förtjänstfull ansats eftersom det ger en möjlighet att på ett mer positivt sätt än med en ren etableringskontroll påverka lokaliseringarna. LO hyser emellertid vissa tvivel om effekten av enbart detta avtal. LO framhåller därför att systemet för lokaliseringspåverkan redan från början bör omfatta även den föreslagna fullmaktslagstiftningen. vilket innebär att denna måste föreläggas riksdagen

Prop. l975/75:211 124

år 1976. Några ytterligare utredningar är enligt LO inte nödvändiga med hänsyn till den enkla utformning denna lag kan ha.

I länsplaneringsrapporten aviserades att sysselsättningsutredningen skulle få tilläggsdirektiv för en översyn av de regionalpolitiska m e (1 l e n . Flera remissinstanser har understött detta. Bl. a. RR Vframhåller att den eftersträvade sysselsättningsökningen och utjämningen mellan regio- nerna kommer att ställa krav på ökad precision i den regionala styrningen av ar- betstillfällen och att detta ställer ökade krav på styrmedlen. Verket menar där- för att det är väsentligt att den aviserade översynen av den regionalpolitiska stödverksamheten kommer till stånd inför det beslut riksdagen har att fatta år 1978. ' LO anför härvid att tanken på att olika orter skall komplettera varandra både vad gäller arbetsmarknad och service och i dessa avseenden fylla olika funktioner innebär att den regionalpolitiska målsättningen blivit mer diffe- rentierad. Detta bör då i sin tur leda till att även de regionalpolitiska medlen differentieras i ökad utsträckning. Det kan också uttryckas så att en ökad selektivitet blir nödvändig. Konkret kan detta betyda att lokaliseringsstödet bör differentieras med hänsyn till den regionala strukturplanen. liksom att ett ökat utrymme för beslut om stödinsatser på regional nivå bör diskuteras. LO anser att en väsentlig uppgift i samband med den översyn av de re- gionalpolitiska medlen som utredningen skall utföra bör bli att diskutera en ökad differentiering av de regionalpolitiska medlen med utgångspunkt från den regionala strukturplanen.

Flera av remissinstanserna för fram olika förslag till nya eller utvidgade regionalpolitiska medel. Sålunda menar t. ex. länsstyrelsen i Gotlands län att ej endast förbättring och utvidgning av medel med nuvarande inriktning bör övervägas utan även t. ex. skattetekniska medels användning i regio- nalpolitiskt syfte. Det kan gälla skattefri avsättning till regionalpolitiska in- vesteringsfonder och speciella avskrivningsregler. Länsstyrelsen anser att en ökad breddning av medelsarsenalen bör eftersträvas där såväl ekonomiska och administrativa styrmedel som insatser för att skapa god industriell miljö ingår.

Länsstyrelsen iÄ/vsborgs län anser att en ändring av den nuvarande hand- läggningsordningen beträffande investeringsfonderna bör övervägas. Denna ändring skulle innebära att länsstyrelsen ges en större möjlighet än f.n. att delta i handläggningen av det för länets utveckling mera betydelsefulla ärendena.

Förslag om nya industricentra förs fram för flera kommuner, bl.a. Sol- lefteå/Kramfors. Torsby. Filipstad, Hällefors och Borås.

Länsstyrelsen i Värmlands län understryker att det är nödvändigt att man i ökad utsträckning systematiskt beaktar de sysselsättningspolitiska och re- gionalpolitiska aspekterna av beslut inom tjänstesektorn som innebär olika slag av förändringar i verksamheten. Norrköpings kommun anför i det sam-

Prop. l975/76:211 125

manhanget behovet av bättre styrmöjligheter för att påverka lokaliseringen av det privata näringslivets administrativa funktioner. Dessa funktioner är nu i stor utsträckning koncentrerade till storstockholmsområdet. vilket med- för en betydande kvalitativ regional obalans av sysselsättningstillfällena. Med hänsyn till sysselsättningsmålen i den regionala strukturplanen är det angeläget. att utredningen noga överväger vilka åtgärder som kan vidtas för att få en jämnare fördelning av de administrativa funktionerna mellan storstadsområdena och de primära centra.

Flera länsstyrelser och kommuner i framför allt södra Sverige föreslår att ökat regionalpolitiskt stöd bör utgå utanför stödområdet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför att så länge de regional politiska problemen tämligen klart bestod i betydande ojämlikheter i den regionala utvecklingen mellan olika landsändar kunde indelningen i ett allmänt och ett inre stöd- område vara motiverad. Genom att regionalpolitiken varit effektiv har många av dessa regionala obalansproblem lösts. Istället har de inom regionala problemen kommit att framträda tydligare. Även om länsstyrelsen delvis instämmer i att stödområdesgränserna inte längre framstår som något absolut hinder för regionalpolitiska insatser i andra delar av landet så borde dock Stödinsatserna i första hand grundas på kriterier som på ett mera allmängiltigt sätt indikerar behov av regionalpolitiskt stöd.

Enligt länsstyrelsen i Belkinge län bör regionalpolitiken ges en problem- orienterad prägel. Visserligen har ett steg i denna riktning tagits i och med att lokaliseringsstöd kan lämnas utanför det allmänna stödområdet om av- sevärda sysselsättningssvårigheter förutses eller har uppkommit. Likaså kan stöd i princip utgå över hela landet till orter med ett ensidigt näringsliv. Enligt länsstyrelsens mening är denna utvidgning av kriterierna för regio- nalpolitiskt stöd inte tillräcklig eftersom det i allmänhet måste uppstå akuta problem för att stödåtgärder skall anses påkallade. Det är vidare en brist att insatsbehovet inte grundas på en för alla orter likartad och systematisk analys av problemen. Genom att låta problemens art och omfattning vara vägledande skulle dock stödet bli känsligare och tillfalla de orter som är i störst behov av insatser.

Länsstyrelsen i Blekinge länansermot den bakgrundenatt regionala närings- politiska program.heltnaturligtefterencentralutvärdering.börvara vägledan- de fördet regionalpolitiska stödets inriktning. Regionalpolitiskt stöd skulle en- ligt detta synsätt utgå till de ortersom med ledning av de regionala näringspoli- tiska programmen bedömas vara i störst behov av åtgärder oavsett var i landet dessa orter är belägna.

Konkreta förslag till utvidgningar av stödområdet framförs i flera remiss- svar. Sålunda anför länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län att Sotenäs kom- mun bör inlemmas i stödom rådet samt länsstyrelser: iGot/ands län att Gotland hänförs till det inre stödområdet. Norrtälje kommun vill ingå i stödområdet. Landstinget i Uppsala län anser att kommunerna Tierp. Östhammar och Älv-

Prop. 1975/75:21] 126

karleby. som nu ingår i den s. k. grå zonen. skall ingå i det allmänna stöd- området. .

Landstinget i Göteborgs- och Bohus län anser att särskild uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna att utveckla näringslivet i de kommuner där möj- ligheterna att utnyttja specifika naturresurser har begränsats genom riktlin- jerna i den fysiska riksplaneringen. Enligt landstingets mening bör övervägas omfattning och inriktning av de insatser som krävs för att tillförsäkra även dessa kommuner en positiv utveckling beträffande näringslivs- och befolk— ningsutveckling. Liknande synpunkter framförs av Västerviks kommun be- träffande den egna kommunen.

Länsstyrelserna och kommunerna i främst de fyra nordligaste länen av- visar bestämt krav på att ändra stödområdesindelningen. Sålunda anför länsstyrelsen i Västerbottens län att den betoning av inomlänsproblemen som är genomgående i (SOU 1975191) Politik för regional balans leder till en diskussion av förekomsten av stödområden av nuvarande slag. Det framgår emellertid enligt länsstyrelsen av redovisningen att ojämlikheten mellan främst de fyra nordligaste länen och resten av landet fortfarande är be- tydande. Prognoserna — som dessutom har de nuvarande reglerna för re— gionalpolitiskt stöd som en förutsättning - visar inte heller på någon påtaglig utjämning mellan olika landsdelar. Länsstyrelsen understryker därför starkt att den regionalpolitiska prioriteringen av stödområdet kvarstår.

Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att ett borttagande av stödområdena vore ödesdigert för det norrländska inlandet så länge inte direkta styrmedel finns och används i betydligt högre grad än för närvarande. Redan den utsuddning av stödområdesgränsen som den s. k. grå zonen innebär. liksom den ökade användningen av det regionalpolitiska stödet för punktinsatser utanför stödområdet. har enligt länsstyrelsens mening klart försvagat en av de norrländska inlandskommunernas få Iokaliseringsfördelar.

6. Övriga regionalpolitiska frågor

6.1. Service och samhällsfunktioner (SOU 1975:91. kap. 8 och 9) 6.1.1 Målen för serviceförsöriningen

Enligt prop. 19721111 bil. 1 är det nödvändigt med en relativt vid och allmän formulering av målsättningen för serviceförsöriningen. Framför allt mot bakgrund av att vad som uppfattas som god servicestandard varierar regionalt. Enligt föredragande departementschefen bör därför som allmänt riktmärke gälla att alla människor skall få tillgång till en tillfredsställande service i hemorten eller inom räckhåll från hemorten. inom ramen för denna

Prop. 1975/76:21] 127

allmänna formulering görs vissa preciseringar beträffande lokal och regional service och restidsavstånd till orter med sådan service. Lokal service bör t.ex. kunna nås med 35—40 min. enkel resa och regional service med ett par timmars resa för att serviceförsörjningen skall anses tillfredsställande. I utpräglade glesbygdsområden bör dock vissa avsteg från dessa restids- avstånd kunna göras. Departementschefen accepterade i allt väsentligt de tankegångar och synpunkter som glesbygdsutredningen (SOU 1972:56) an- förde om målen för serviceförsörjningen. Utredningen kunde enligt depar- tementschefen ligga till grund för den fortsatta planeringen. Detta omdöme gäller enligt rapporten även i dag.

Servicen är väl utbyggd i de södra och mellersta delarna av landet i den meningen att tillgänglighet till service är god för en dominerande del av befolkningen. Glesbygdsproblem finns i hela landet men de är mest ut- präglade i skogslänens inre delar. Insatserna har också koncentrerats till skogslänens glesbygdskommuner.

Länsstyrelserna har i behandlingen av serviceförsörjningen i stort accep- terat den principiella syn som statsmakterna angav i 1972 års beslut om regionalpolitiken. Därmed har också målsättningsdiskussionen för deras del i första hand inriktats på servicefrågor i områden med spridd bebyggelse. De mest omfattande diskussionerna förs av länsstyrelserna i norra Sverige. dvs. de län där glesbygdsproblemen är mest framträdande. Problem när det gäller serviceförsörjningen har icke förändrats i större omfattning sedan riksdagens beslut år 1972. Detta framhålls även av länsstyrelserna.

Serviceförhållandena varierar kraftigt med hänsyn till bebyggelse och bo- endestruktur samt mot bakgrund av näringslivs- och befolkningsutveckling. Vid bedömningen av serviceutbudets tillgänglighet spelar den regionala strukturen och serviceorternas åtkomlighet stor roll.

Ett system för serviceförsörjningen bör enligt rapporten utformas så att de kan ses som långsiktiga lösningar i områden med olikartade strukturella förhållanden och skiftande utvecklingstendenser. Detta pekar på nödvän- digheten av mycket generella formuleringar för målsättningen. De under- sökningar som har redovisats av ERU leder till samma slutsats.

Frågan om vad som är ett tillfredsställande serviceutbud kan inte anses en gång för alla givet. Därför bör den serviceplanering. som bör komma till stånd — framför allt genom insatser från kommunernas sida i områden med utpräglade serviceproblem. kännetecknas av flexibla lösningar. så att inte onödiga låsningar av serviceutbudets lokalisering och funktioner åstadkommes. '

De mål för serviceförsörjningen som statsmakterna gjorde i prop. 19721111 får utgöra den ram inom vilken kommuner och länsstyrelser har att utveckla den nödvändiga serviceplaneringen. Ytterligare preciseringar får bli en följd av varje regions specifika förhållanden och utgöra ett stöd för en vidare utvecklad kommunal och regional serviceplanering.

Prop. 1975/75:211 ' 128

Hänvisningar till S6-1

  • Prop. 1975/76:211: Avsnitt 6.3.5

6.1.2. Problemområden i sentieehänseende

Enligt den regionala struktur som beslutades år 1972 skulle kommuncentra vara primära stödjepunkter för försörjningen med lokal service. Det be- tonades emellertid att det i kommunerna finns ett stort antal orter utanför centralorterna som fyller viktiga funktioner för invånarna. Den övergripande statliga regionala planeringen har kommtrnerna som minsta planeringsen- heter och enligt departementschefen finns det i allmänhet inte anledning att innefatta de nämnda orterna i denna planering. I till ytan stora och glest befokade kommuner i framför allt det inre stödområdet kan det emel- lertid finnas skäl att peka ut sekundära servicecentra. s.k. kommundel- scentra. I princip bör dessa orter kunna ge samma serviceutbud som kom- muncentra och åtgärder. liknande dem som kan behövas i kommuncentra. skall kunna sättas in. Enligt departementschefen behövs det en planering i samverkan mellan kommuner och länsstyrelser för urvalet av dessa kom- mundelscentra. Några kommundelscentra utpekades dock ej i beslutet om regionalpolitiken år 1972.

I länsplanering 1974 har en komplettering av ortsstrukturen gjorts av länsstyrelserna i samarbete med kommunerna. De kommundelscentra länsstyrelserna föreslår framgår av nedanstående.

Län Kommun Länsstyrelsens förslag till kommundelscentra

AB Norrtälje YxIan/Blidö Vaxholm Ljusterö Svartsö/ Ingmarsö Värmdö Möja Sandhamn Haninge Ornö Utö C — _ D - _ E _ _ F _ _ G _ _ H Västervik Gamleby (prioriteras) Borgholm Löttorp 1 Gotland Hemse (kommuncentrum) Slite (kommuncentrum) Burgsvik Fårösund K _ _ L _ _ M _ _ N _ _ o _ _ P Alingsås Sollebrunn Svenljunga Överlida W

Prop. 1975/76:21] 129

Län Kommun Länsstyrelsens förslag till kommundelscentra

S Torsby Sysslebäck* Stöllet* Filipstad Lesjöfors l-Iagfors Kyrkheden Årjäng Töcksfors T _ _ U _ _ W Älvdalen 1drc/Särna* Malung Sälen* Rättvik Furudal Ludvika Fredriksberg X Ljusdal Los* Ramsjö* Sandviken Österfärnebo/Gysinge Y Ånge Fränsta* Sollefteå Junsele* Ramsele* Sundsvall Liden Kramfors Nordingråvallcn Örnsköldsvik Solberg Trehöringsjö/Långviksmon Bredbyn Z Strömsund Hoting* Gäddede* Krokom Föllinge* Bräcke Kälarne* Härjedalen Hedc* Funäsdalen* AC Norsjö Malå* Storuman Tärnaby/Hemavan* Åsele Dorotea* Vännäs Bjurholm Skellefteå Jörn BD Pajala Korpilombolo* Kiruna Karesuando* Vittangi/Svappavara* Jokkmokk Vuollerim* Boden [ larads

*orter som ligger inom inre stödområdet

Som framhållits tidigare är problemen med serviceförsörjningen mest ut- präglade i skogslänens inre delar. Speciella stödåtgärder för att klara ser- viceförsörjningen har också satts in i glesbygdskommunerna i inre stöd- området.

En stor del av de orter länsstyrelserna föreslagit ligger i till ytvidden stora och glest befolkade kommuner. Flera av orterna uppvisar också ett serviceutbud som svarar emot det som tidigare benämnts lokal service.

9 Riksdagen 1976. 1 saml. .Vr 311

130. Prop. 1975/75:21]

Dessa orter kan därigenom tillsammans med kommunernas huvudorter ut- göra funktionsdugliga stödjepunkter för serviceförsörjningen. Omkring dessa har kommunerna möjligheter att bygga upp ett väl fungerande servicesys- tem.

Inom inre stödområdet har länsstyrelserna i samarbete med kommunerna föreslagit 23 kommundelscentra. (Då har Idre och Särna räknats var för sig, vilket de bör med hänsyn till avståndet.) Som resultat av den regionala trafikplaneringen har. i samband med avgränsningen mellan regional och lokal trafik och mot bakgrund av vissa kriterier 12 orter i inre stödområdet av regeringen angetts som kommundelscentralpersontrafrkterminaler i till ytvidden stora kommuner.

Dessa orter är Karesuando i Norrbottens län. Tärnaby/ Hemavan. Malå och Dorotea i Västerbottens län. Hoting. Gäddede. Föllinge. Hede och Fu- näsdalen i Jämtlands län. Särna och Idre i Kopparbergs län samt Sysslebäck i Värmlands län. Alla dessa orter har också av länsstyrelserna i länsplanering 1974 föreslagits till kommundelscentra — stödjepunkter för serviceförsörj- ningen. Denna samstämmighet mellan de två planeringsformerna liksom att orterna i stort uppvisar ett serviceutbud som motsvarar lokal service talar för att dessa orter utses till kommundelscentra i planen för den regionala strukturen. Av de övriga 11 orterna har sju. nämligen Vuollerim. Vittangi och Korpilombolo i Norrbottens län. Ramsele och Junsele i Västernorrlands län. Los i Gävleborgs län samt Sälen i Kopparbergs län. ett serviceutbud som i stort motsvarar glesbygdsutredningens servicebatteri. De är i regel serviceorter för betydande omland. Flertalet av orterna har också stor be- tydelse i kommunikationshänseende. i första hand genom att fungera som terminal- och knutpunkter i den kollektiva trafiken i resp. kommun. Mot den bakgrunden förordas att även dessa orter utses till kommundelscentra.

De resterande oterna Kälarne i Jämtlands län. Fränsta i Västernorrlands län. Ramsjö i Gävleborgs län samt Stöllet i Värmlands län är delvis av annan karaktär. De har ett serviceutbud som nära ansluter till det som benämnts lokal service. Även om dessa orter därför spelar en viktig roll från servicesynpunkt. har de inte så betydande omland som de tidigare nämnda. De har inte heller sådan betydelse i trafrkhänseende att de kan utses till kommundelscentra.

Gotland ligger i det allmänna stödområdet och är till ytan den största kommunen utanför skogslänen. Länsstyrelsen har med de speciella förhål- landen som föreligger på Gotland föreslagit Hemse och Slite till kommun- centra samt Burgsvik och Fårösund till kommundelscentra. länsstyrelsens förslag får ses som en markering av den betydelse Hemse och Slite har. då ytterligare kommuncentra inte kan utses i kommunen. Orterna Hemse och Slite har en betydelse motsvarande den. som de orter har vilka tidigare förordats till kommundelscentra. 1 den tidigare nämnda regionala trafik- planeringen har även Hemse och Slite som enda orter utanför inre stöd-

Prop. 1975/76:21] 131

området angetts som persontrafrkterminaler. Med hänsyn till detta samt mot bakgrund av de speciella förhållanden som råder på Gotland förordas att Hemse och Slite utses till kommundelscentra.

Förslag på kommundelscentra finns även i områden som ligger utanför inre stödområdet och Gotland. Med hänsyn till de kortare avstånden och de mindre problemen från serviceförsörjningssynpunkt kan det inte anses nödvändigt att utse andra kommundelscentra än de tidigare förordade.

De åtgärder statsmakterna kan vidta för att trygga serviceförsörjningen i utpekade kommundelscentra i inre stödområdet och på Gotland rör stöd åt trafikförsörjningen samt stärkande och bevarandet av skilda samhälleliga servicefunktioner. Länsstyrelserna har att beakta detta i den fortsatta över- gripande regionala planeringen.

Det bör dock betonas att avvägningarna och prioriteringarna inom kom- munerna ären primärkommunal uppgift. Utpekandet av kommundelscentra får enbart ses som ett medel för att möjliggöra varierande lösningar av serviceförsörjningen inom vidsträckta kommuner. Det är kommunerna som — genom den goda kännedom de har om människor och serviceförhållanden är bäst skickade att göra de nödvändiga avvägningarna mellan de olika medel som statsmakterna ställer till förfogande.

6. 1.3 Kommersiell service

Utvecklingen av den kommersiella servicen för hushållen har under senare år varit relativt gynnsam. när man ser till landet som helhet. En kartläggning av hur utbudet av 51 olika typer av service har förändrats mellan åren 1969 och 1972 visar en klar förbättring. särskilt för kommuncentra. Över 60 % av kommuncentra har fått mer än fyra nya serviceslag och i genomsnitt hade de därmed kommit upp i 29 olika slag av service.

Det förekommer alltjämt rätt kraftiga skillnader i serviceförsörjningen mellan olika regioner. men också i det här avseendet har det skett en för- bättring. Några kommuner i södra och mellersta Sverige har fått ett minskat antal serviceslag. medan ingen kommun i stödområdet har fått en sådan försämring. Flertalet av stödområdets kommuner uppvisar en kraftig ökning av serviceutbudet. Kartläggningen gäller kommunerna som helhet. Där re- dovisas ej fördelningen av utbudsställena eller dess åtkomst för de boende i kommunerna.

Undersökningen omfattade förändringar fram till år 1972. Sedan dess har riksdagen beslutat om ett särskilt stöd till dagligvaruhandeln i det inre stöd- området. Stödet ges i form av hemsändningsbidrag till kommuner och in- vesteringsstöd till näringsidkare. Stödet till glesbygdsbutikerna har varit i kraft alltför kort tid för att man ska kunna dra några bestämda slutsatser av dess effekter. Vissa förändringar av reglerna har också gjorts under den tid som stödet varit i kraft.

Prop. 1975/75:21] 132

Distributionsutredningen har i sitt betänkande (SOU l975z69) Samhället och distributionen lämnat förslag som berör stödet till kommersiell service. Utredningens förslag bereds f.n. inom handelsdepartementet.

Drivmedelsförsörjningen är ett problem i glesbygderna. Konsumentverket fick i december 1974 i uppdrag av regeringen att i samråd med statens pris- och kartellnämnd skyndsamt kartlägga drivmedelsförsörjningen i gles- bygder. År 1975 överlämnades en lägesrapport till regeringen med förslag till åtgärder. Av rapporten framgår att drivmedelsförsörjningen i vissa om- råden kan bli ett problem inom en nära framtid. Bensinbolagen har åtagit sig att inte dra in några bensinpumpar i glesbygdsområdena utan föregående samråd i varje enskilt fall med konsumentverket vilket ger vidgad möjlighet att närmare följa och påverka utvecklingen.

6.1.4 Samhällsservice,” regionalpolitiska betvdelse

Ett av huvudändamålen med länsplaneringen är att de bedömningar och målsättningar den lett fram till skall ge vägledning för skilda statliga myn- digheters beslut i de fall dessa har regionalpolitiska effekter. Sådana beslut om kommunikationer. bostäder. skolor etc. är ett av de viktigaste medlen att påverka den regionala utvecklingen i enlighet med målen för regional- politiken. Genom resursfördelningen påverkas det som brukar kallas in- frastrukturen för olika kommuner och därmed förutsättningarna för nä- ringslivets utveckling och lokalisering. Flera länsstyrelser har pekat på vissa samordningsproblem mellan planeringen av olika sektorer (planering av sko- lor, vägar, bostäder etc.) och den regionalpolitiska verksamheten.

Länsstyrelserna har här en viktig funktion att fylla som samordnare av samhällsplaneringen på länsnivå. Det är även naturligt att information ges till berörda kommuner när statliga myndigheter avser att förändra servicen eftersom kommunerna inom sina gränser har ett stort ansvar för planering och utveckling av serviceförsörjningen.

Det regionalpolitiska handlingsprogram som riksdagen antog år 1972 följ- des upp med ett åläggande för statliga myndigheter att planera efter detta beslut. Motsvarande direktiv avses bli utfärdat efter det att regering och riksdag tagit ställning till den nu avslutade länsplaneringen. Länspla- neringssystemet avses att förbättras för att ge underlag för en effektivare samordning av de regionalpolitiska frågorna på central nivå.

Ett av de främsta medlen för att skapa en i möjligaste mån likvärdig kom- munal service i hela riket är skatteutjämningsbidraget till kommunerna. Möjligheten att som hittills bidra till utbyggnaden av samhällsfunktionerna hänger till stora delar samman med utvecklingen av den kommunala eko- nomin. Flera länsstyrelser liksom arbetsgruppen för glesbygdsfrågor har där- vid pekat på den betydelse som skatteutjämningsbidraget har. Skatteutjäm- ningsbidraget spelar även stor roll för att utjämna skillnaderna i ekonomisk

Prop. 1975/762211 133

bärkraft mellan kommunerna. Därmed ges vissa förutsättningar för en mera jämlik kommunal servicestandard. Samtliga kommuner och landsting är genom lag garanterade ett visst lägsta skatteunderlag. Sammanlagt uppgår det statliga bidraget undet år 1975 till 2658 milj. kr.. och med mer än åtta gånger så högt belopp per invånare till kommuner inom det inre stöd- området jämfört med kommuner utanför det allmänna stödområdet.

Nuvarande system. som beslutades vid 1973 års riksdag och som gäller från och med år 1974. är provisoriskt. Regeringen har bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för översyn av skatteutjämningssystemet.

6.1.5 Utbyggnad av samhällsfmtktionerna

Staten. landstingen och kommunerna svarar för en viktig del av servicen till medborgarna. I länsplaneringen har också denna del av servicen dis- kuterats ingående och en rad förslag har förts fram till förbättringar.

När det gäller utbildningen har betydande förändringar skett under senaste tio åren. Grundskolan har genomförts, en sammanhållen gymnasieskola har startat i början av 1970-talet och beslut har fattats om att decentralisera högskolan.

Grundskolans genomförande har stor regionalpolitisk betydelse. Väsent- ligt många fler orter har i dag högstadium än de som tidigare hade realskola. Grundskolans högstadium finns på minst en ort i varje kommun. Barn från glesbygd kan således numera i stor utsträckning erbjudas möjligheter till grundutbildning, som är likvärdiga med dem som barn från tätorter länge har haft. Under senare år har åtgärder vidtagits för att undvika att skolenheter måste läggas ner vid vikande elevunderlag t.ex. i form av lägre delningstal. årskurslösa högstadier.

Som flera länsstyrelser påpekar i länsprogrammen har dessa åtgärder för- bättrat möjligheterna att bibehålla en god högstadieorganisation i länen.

Gymnasieskolan har ersatt fackskolan. gymnasiet och yrkesskolan. För att upprätthålla en allsidig organisation för gymnasieutbildning i en kommt'm fordras ett betydande elevunderlag. Nya organisationsformer har därför ska- pats för att göra det möjligt att anordna gymnasieskolans treåriga linjer vid ett mindre elevunderlag än vad som krävs för att anordna en kon- ventionell gymnasieskola. Detta innebär att om elevunderlaget i en region med gymnasieskola sjunker blir det i första hand inte aktuellt att överväga nedläggning av gymnasieskolan utan övergång till en annan organisations- form. Alla regionala centra och nästan hälften (44 %) av kommuncentra har numera någon form av gymnasieutbildning. För kommuncentra är det som regel fråga om specialkurser.

Under 1960-talet skapades möjligheter till högre utbildning på en rad nya orter utanför de gamla universitetsorterna. Decentralicerad universi-

Prop. l975/75:211 134

tetsutbildning bedrivs för närvarande på ca 20 orter i landet. Dessutom pågår försöksverksamhet med nya former.dels i form av distansundervisning och dels genom samarbete mellan studieförbund och universitet.

Riktlinjer för lokalisering av nytillkommande högskoleutbildning beslu- tades av riksdagen våren 1975. Grunden för högskoleutbildningens förnyelse skall vara ett lokalt utvecklingsarbete nära själva utbildnings- och forsk- ningsmiljön och i nära kontakt med arbetslivet. Planeringen av den högre utbildningen skall i ökad utsträckning samordnas med samhällsplaneringen i övrigt. bl. a. regionalt. Enligt detta beslut skall nytillkommande högsko- leutbildning i första hand förläggas till 16 orter (eller par av orter) utanför de nuvarande universitetsorterna. nämligen Borås. Eskilstuna/Västerås. Fa- lun/Borlänge. Gävle/Sandviken. Halmstad. Jönköping. Kalmar. Karlstad. Kristianstad. Linköping/Norrköping. Luleå. Skövde. Sundsvall/Härnösand. Växjö. Örebro och Östersund.

Riksdagens beslut innebär att 17 av landets 23 primära centra blir ut- byggnadsorter för högskoleutbildning. Av de övriga sex primära centra har två — Uppsala och Umeå — redan universitet.

Vuxenutbildningen har expanderat kraftigt. Under senast avslutade bud— getår uppgick deltagarna i studiecirkelverksamheten till ca 2.2 milj. per- soner. Den kommunala och statliga vuxenutbildningen räknar över 130000 deltagare. Över 100000 elever genomgick arbetsmarknadsutbildning och ca 20 000 var med i fackliga kurser. Sammanlagt räknade den samhällsstödda vuxenutbildningen ca 2.5 milj. deltagare.

Sammanfattningsvis kan sägas att de organisatoriska förändringar som genomförts inom utbildningen under de senaste åren skapat en jämnare fördelning av utbildningsmöjligheter mellan regionerna och medverkat till att minska de regionalpolitiska problemen.

Riksdagen lade våren 1974 fast riktlinjerna för den fortsatta statliga kul- turpolitiken. Där slås fast att kulturpolitiken är ett led i statens samlade politiska insatser och att de övergripande mål som styr arbetet med att förändra samhället även måste gälla kulturpolitiken. Den får därför ses som ett av flera instrument för att skapa ett samhälle som präglas av jäm- likhet och som ger människor möjligheter till ett rikare liv. Kulturpolitiska insatser av olika slag är en viktig del i de regionalpolitiska strävandena att skapa orter och områden. som ur servicesynpunkt är väl differentierade.

Radion är ett annat exempel på spridningstendenserna i kulturutbudet. fr.o.m. år 1977 indelas landet i 24 lokalradioområden. som i stort sett länsvis. bättre än nu kommer att tillgodose regionala intressen.

De bostadspolitiska målen. som successivt uppställts under efterkrigstiden har i betydande omfattning uppnåtts. Under tioårsperioden 1965—1974 har ca 1 milj. nya lägenheter färdigställts. Den stora nyproduktionen samt mo- dernisering och avgång av lägenheter i äldre bostadsbestånd har medfört att den genomsnittliga utrymmes- och utrustningsstandarden i bostäderna ökat kraftigt. Risker för nya bristfenomen kan emellertid framträda på bo-

Prop. 1975/76:211 135

stadsmarknaden om inte nyproduktionen hålls på en acceptabel nivå. Det är inte minst viktigt att bostadsproduktionen inkl. ombyggnad av bostäder får sådan omfattning och inriktning att trångboddheten avskaffas och bostadsbeståndet får en tillfredsställande modernisering. Det omoderna och halvmoderna lägenhetsbeståndet beräknas fortfarande omfatta en halv milj. lägenheter eller mellan 15 och 20 % av beståndet.

Från två av länsstyrelserna i storstadslänen har frågan om fördelningen av ramar för beviljande av statliga bostadslån tagits upp. Därvid framhålls angelägenheten av att en ram tilldelas länet att fördelas av länsstyrelsen mellan länets samtliga kommuner för att därmed erhålla ett samlat grepp över bostadsbyggandet i länet. Bebyggelsestrukturens utformning har stor betydelse för att uppnå väl fungerande lokala arbetsmarknader. tillfreds- ställande serviceförsörjning etc. Länsstyrelserna har huvudansvaret för sam- ordningen på regional nivå av den fysiska och regionalpolitiska planeringen. Även i en rad andra sammanhang har länsstyrelserna det övergripande an- svaret för den översiktliga planeringen t. ex. vägar och regional trafikför- sörjning. Fördelningen av ramarna för storstadslänen torde tas upp av bygg- nadsadministrationsutredningen. Enligt direktiven skall utredningen bl. a. göra en översyn av planverkets och bostadsstyrelsens organisation och ar- betsuppgifter samt möjligheterna att föra över uppgifter till kommuner och till statliga myndigheter på länsnivå. Utredningens överväganden skall enligt direktiven redovisas under första halvåret 1976.

Nya regler gäller fr.o.m. den 1 januari 1975 för statsbidrag till social hemhjälp och färdtjänst. De nya reglerna innebär att statsbidraget till den sociala hemhjälpen utgår med 35 % av kommunens bruttokostnader för hemhjälpspersonalen. Bidragsunderlaget har dessutom vidgats till att om- fatta särskilda kostnader som avser hår- och fotvård. badservice. matdist- ribution. snöröjning samt hemhjälpsledare. De nya statsbidragsbestämmel- serna kan väntas ge resultat i en utbyggnad av serviceåtgärder under de närmaste åren.

Inom ramen för den särskilda försöksverksamheten med olika insatser för vård och service i glesbygdsområden har statsbidrag utgått till uppsökande verksamhet i ett stort antal glesbygdskommuner. Betydande belopp har också utgått till vissa kommuner för genomförande av social serviceplanering. liksom för servicehus och pensionärscenter.

Flertalet länsstyrelser framhåller i länsplanering 1974 mycket starkt be- hovet av en kraftig utbyggnad av barnomsorgsverksamheten. Denna sektor bör prioriteras bl. a. mot bakgrund av att en utökad barnomsorgsverksamhet utgör en väsentlig förutsättning för att möjliggöra en ökad kvinnlig sys- selsättning. Bristen på barnomsorgsplatser är en starkt begränsande faktor för kvinnorna på arbetsmarknaden.

Regeringen har efter överläggningar med Svenska kommunförbundet. lagt fast en snabb utbyggnad av barnomsorgen. För femårsperioden 1976—1980

Prop. 1975/75:le 136

skall 100 000 daghemsplatser och 50 000 fritidshemsplatser byggas. För att ge kommunerna ekonomiska möjligheter att genomföra utbyggnaden av barnomsorgen genomförs en kraftig höjning av statsbidragen.

De senaste årens utveckling inom hälso- och sjukvården har känneteck- nats av en snabb utbyggnad av den decentraliserade öppna sjukvården vid läkarstationer och vårdcentraler samtidigt som ökade resurser tillförts åld- ringssjukvården och psykiatrin. Den sjukvårdspolitiska målsättningen är inriktad på en fortsatt sådan utveckling. Genom en utbyggnad av primär- vården. som bör omfatta hälsovård och sjukvård som kan bedrivas utanför sjukhus. bedöms mer än fyra femtedelar av de problem som föranleder kontakt med sjukvården kunna klaras i närheten av patientens egen miljö.

Ovanstående allmänna utveckling överensstämmer väl med de regional- politiska strävanden länsstyrelserna redovisat i länsprogrammen beträffande hälso- och sjukvården.

Den regionala trafikplaneringen ska säkra trafiksektorns samordning med andra samhällssektorer och med samhällsplaneringen i stort. Regionalpo- litiska beslut har steg för steg lagts till grund för den regionala trafikpla- neringen. En utvärdering av denna beräknas ske under våren 1976. Flygplats- och hamnfrågor har fått särskild behandling i nyligen publicerade depar- tementspromemorior.

Åtgärder har beslutats för att minska skillnader i telefonkostnaderna mel- lan olika delar av landet.

6.1.6 Remissyttrande/ta (SOU 1975-91. kap. 8)

LÖIISSU'I'PISPH i Norrbottens län framhåller att mål för servicen enligt 1972 års regionalpolitiska beslut har giltighet i dagens läge. och att problem med serviceförsörjningen är mest accentuerade i skogslänens inre delar. Längs-tvmlsen i Gävleborgs län delar den i betänkandet framförda upp- fattningen att serviceproblemen är större inom det inre stödområdet. än i glesbygdsområdena i övriga delar av riket. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att målet att "alla människor skall få tillgång till en tillfreds- ställande service i hemorten eller inom räckhåll för denna" är alltför vagt för att kunna läggas till grund för planering av serviceförsörjningen i fram- tiden.

Länssrvre/sen iStocklto/ms län anser att serviceproblemen har stor räckvidd och att de med självklarhet berör stödområdet i sin helhet. men att de också bör uppmärksammas i de perifert belägna bostadsområdena inom stör- re tätortsregioner liksom i stora delar av skärgården. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Enligt Svenska kom/ntin/örbuntlet varierar serviceförhållandena mellan oli- ka kommuner beroende på olikheter i bebyggelse- och boendestrukturen.

Prop. 1975/76:21] 137

Vad som uppfattas som en god servicestandard varierar också lokalt. För- bundet anser därför. liksom utredningen. att en formulering som entydigt preciserar begreppet "tillfredsställande serviceförsörjning" är svår att upp- ställa. Det torde inte heller vara nödvändigt eller önskvärt att precisera innebörden utöver de allmänna målsättningar som knyts till den regionala strukturen.

Enligt socialstyrelsen räcker det i praktiken inte att konstatera att en viss service finns eller att den saknas. För många glesbygdsområden är svå- righeten då det gäller en viss social service inte att den saknas utan att kvaliteten svårligen kan bli densamma som i en större tätort. Detta torde även gälla annan service. Socialstyrelsen anser vidare att i länsplaneringen betraktas serviceproblemen i framför allt glesbygden som ett åtkomlighets- och transportproblem. En utförlig diskussion av möjligheten att nå social service. hälso- och sjukvård. fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter för dem som bor i olika typer av orter saknas dock.

För att trygga serviceförsörjningen i till ytan stora och glest befolkade kommuner är enligt Svenska kmimun/ärbtinr/et samlade insatser från stat och kommun nödvändiga. Det statliga glesbygdsstödet har här en viktig funktion. Förbundet instämmer i slutsatserna i betänkandet att några de- taljerade anvisningar för stödet inte är lämpliga. Sådana anvisningar kan verka hindrande för den lokala anpassningen i serviceplaneringen som stän- digt måste ske.

KF anför att åtgärder behöver vidtas för att förbättra serviceförsörjningen särskilt i glest befolkade delar av landet och tillstyrker de förslag som lämnas i betänkandet. För att kunna bevara en tillfredsställande kommersiell service bör enligt KF:s mening nuvarande stödmöjligheter byggas ut.

Länsstyrelsen i Kalmar. Ila/lands och Gotlands län pekar på att en väl fungerande kollektivtrafik är en förutsättning för serviceförsörjningen i gles- bygden. Länsstyrelsen i Gotlands län anser att avsevärda förstärkningar av såväl det regionala som det lokala bussbidraget är nödvändiga. Enligt länssrvrelsen i Göteborgs och Bohus län talar flera skäl för att planering och utbyggnad inriktas mot en struktur av sammanhållna bebyggelsegrupper med ett invånarantal som i möjligaste mån ger underlag för kommersiell. kulturell och social närservice. inom varje sådan grupp bör närservicen kunna nås inom rimligt gångavstånd. En sådan koncentration av bebyggelsen ger också gynnsamt underlag för kollektiv trafikförsörjning.

Länsstyrelsen i Norrlmttens län framhåller betydelsen av att statsmakterna ger ökade resurser till kommunerna framför allt i inre stödområdet för att genomföra s e r v i e e pl a n e r i n g e n . Serviceplanering bör enligt länsstyrelsens mening genomföras av alla kommuner och omfatta inte enbart planering av livsmedelsbutiker utan på längre sikt all form av offentlig och kommersiell service i utpekade orter. Länssttv'elsm i Kalmar län betonar att den serviceplanering. som bör komma till stånd framför allt genom

Prop. 1975/75:211 138

insatser från kommunerna — i områden med utpräglade serviceproblem; bör kännetecknas av flexibla lösningar. Planerna bör redovisa kommunernas syn på behovet av service och dess framtida lokalisering. Skaraborgs läns FC'O-dtstrikt anser att länsstyrelsen bör medverka till att kommunerna upp- rättar en varuförsörjningsplanering för dagligvaruhandeln.

I allmänhet har länsstyrelserna i sina synpunkter utgått från att de orter som utpekas som k 0 m rn u n d el 5 c e n t ra skall ha en otvetydig be- tydelse som basort för serviceförsörjningen i en viss region samt att orternas geografiska läge skall vara sådant att de på ett tillfredsställande sätt kom- pletterar kommunens centralort.

Länsstyrelsen i Norrbottens lätt anser att undantag från principen att inte utse kommundelscentra utanför inre stödområdet bör göras för orten Harads i Bodens kommun.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår att orterna Jörn och Bjurholm utpekas till kommundelscentra. Länsstyrelsen anser att dessa orter är helt jämförbara med orter som angetts i det inre stödområdet. Ske/le/ieä kommun hemställer att Jörn klassificeras som kommundelscentrum. Kommunen an- ser att orten och dess omland uppfyller de kriterier som kan ställas på ett kommundelscentra. l-"illte/mina kommun framför att orten Dikanäs skall utses till kommundelscentrum.

Länsstyrelsen iJätnt/amls lätt. Bräcke kommun och I"('() i mellersta norr/and förordar att Kälarne utses till kommundelscentrum. i likhet med tidigare ställningstagande i länsplanering 1974. Bräcke kommun anför Kälarnes stora betydelse som kommunikationsknutpunkt för sitt omland och menar att därav följer att Kälarne betjänar stora delar av kommunen i servicehän- seende. Enligt kommunen uppfyller Kälarne de krav på service som gles- bygdsutredningen angett för en ort av denna karaktär. Kommunen fram- håller också att restiden från Kälarneområdet till Bräcke är en timme. Kravet att kunna nå kommuncentrumservice på maximalt 30—45 minuters resväg kommer inte att kunna uppfyllas om inte servicen i Kälarne kan upprätt- hållas.

Me/lersto Norrlands F C'O-tlistrikt anser att. utöver de förslag som tidigare framförts. även Backe/Rossön bör utses till kommundelscentra. Strömsunds kommun framför liknande synpunkter och framhåller att även Hammerdal bör utses till kommundelscentrum.

Länsstyrelsen i l"ästcrnorr/ands lätt och Landstinget i l-"'ästernorrlands lätt vidhåller kraven på utpekande av samtliga i länsplaneringen föreslagna orter till kommundelscentra. Man anser det inte motiverat att begränsa utpe- kandet av kommundelscentra till det inre stödområdet. Kramfors kommun delar inte den i betänkandet framförda uppfattningen att inte utse Nord- ingråvallen till kommundelscentrum. Kommunen vidhåller sina krav att så sker. Sundsvalls kommun anser att Liden fyller de krav som bör ställas på en ort av detta slag och vidhåller därför att Liden förordas till kom-

Prop. 1975/76:21] 139

mundelscentrum.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lätt och Ljusdals kommun anser att förutom Los även Ramsjö bör utses till kommundelscentrum med hänsyn till Ramsjös betydelse för serviceförsörjningen i norra delen av Ljusdals kommun samt det långa rcstidsavståndet till närmaste större serviceort. Länsstyrelsen anser vidare att Österfärnebo! Gysinge bör betraktas vara av samma karaktär som övriga utpekade kommundelscentra. Landstinget i Gävleborgs lätt vidhåller sin uppfattning om att både Ramsjö och Österfärnebo/Gysinge skall fungera som kommundelscentra.

[.ä/lSSfl-V'P/SFII iKop/tat'betgs lätt framhåller nödvändigheten av att den när- mare innebörden av kommundelscentra klarläggs. Länsstyrelsen ämnar ägna orten Fredriksberg i Ludvika kommun särskild uppmärksamhet och verka för att ortens ställning som stödjepunkt för sysselsättning och service i gles- bygd förstärks.

Lt'insstvrelsen i Värmlands lätt föreslår. förutom i betänkandet förordade Sysslebäck, orterna Stöllet. Lesjöfors, Töcksfors och Kyrkheden till kom— mundelscentra. Länsstyrelsen avser att i det praktiska arbetet ägna alla de föreslagna orterna särskild uppmärksamhet. Denna inställning får stöd av l-'ärtnlands Iätts FC )-distrikt, Landstinget i Värmlands lätt anser att de i länsprogrammet föreslagna orterna bör utpekas till kommundelscentra.

Länsstyrelsen i Stockholms lätt anser att skärgårdssamhällena väl svarar mot de intentioner riksdagen hade när man angav att ortsstrukturplanen skulle kompletteras med kommundelscentra. En sådan klassificering har enligt länsstyrelsens uppfattning en stor betydelse för olika myndigheters ställningstagande i frågor som påverkar sysselsättning och service i skär- gårdssamhällena och får därigenom avgörande betydelse för möjligheterna att realisera målen i skärgårdsutredningen och skärgårdspropositionen.

Länsstyrelsen i Kalmar lätt och Västerviks kommun vidhåller förslaget att utse Gamleby i Västerviks kommun till kommundelscentrum. Länsstyrelsen vidhåller även motsvarande förslag beträffande Löttorp i Borgholms kom- mun.

6.1.7 Remissyttranden (SOU 1975.'9I . ka/t. 9)

Flera länsstyrelser och statliga verk framhåller länsplaneringens betydelse för sam o rd n i n ge n mellan sektorsplaneringen och den regionalpoli- tiska planeringen och verksamheten. Länsstvre/sett i Östetgöt/ands lätt fram- håller emellertid behovet av ytterligare samordningsinsatser t.ex. för ar- betsmarknadsområdet och för planering och byggande av allmänna vägar. Postverket anför att det finns ett etablerat samarbete mellan länsstyrelser och postdircktioner. Det gäller främst frågor som rör arbetsmarknaden. bygg- nadsprojekt. det regionala trafiksystemet samt planering för postförsörjning-

Prop. 1975/75:21] 140

en inom landsbygdsområdct. Länsstyrelsen i Is'rnttobergs lätt påpekar att länsstyrelsen har små möjligheter att i tillräcklig grad påverka statliga myn- digheters organisationsförändringar. Länsstyrelsen tror inte heller att den föreslagna årliga översynen av länsplaneringen kommer att förändra dessa förhållanden. Länsstyrelsen i Kalmar lätt är av annan uppfattning och anser att en sådan årlig översyn och utvärdering av länsplaneringen kommer att skapa förutsättningar för en effektivare uppföljning av de åtgärder som för- utsatts i länsplaneringen.

En geografisk koncentration av bl. a. statliga verksamheter i vissa delar av ett län och uttunning i andra delar är ett aktuellt problem enligt länsstyrel- sen i Gätebotgs- ()("li Bohus lätt. Särskilt framträdande har dessa service- inskränkningar-i det länet varit i Strömstad. Med hänsyn till sysselsätt- ningsaspekterna och ortens funktion av regionalt centrum är det länsstyrel- sens uppfattning att ytterligare indragningar av statlig verksamhet inte bör komma ifråga i Strömstad.

Flera länsstyrelser, bland andra länsstvre/sen i Norrbottens lätt har under- strukit att i samband med större industrietableringar bör även nödvändiga följdinvesteringar i bl. a. vägar komma till stånd så snart som möjligt. Skel- lefteå kommun framhåller i detta sammanhang att det är viktigt att dessa investeringar inte tas ur ordinarie medel där ramen redan är knappt tilltagen. I stället bör ett system (en special-budget) införas där kostnader för denna typ av investeringar täcks av medel utanför ordinarie budget.

Statens planverk betonar nödvändigheten av att en övergripande trans- portplanering på central, regional och lokal nivå kommer till stånd. i sam- manhanget betonas i enlighet med trafikpolitiska utredningens förslag, be- tydelsen av att ett centralorgan skapas som svarar för samordningen av den statliga transportplaneringen.

Vägsektorns betydelse för samhällsbyggandet framhålls av flera remiss- instanser som betonar vikten av att tillräckliga resurser ställs till sektorns förfogande. Statens vägverk påpekar nödvändigheten av att vid stora indu- striella satsningar även samhällets investeringar i transportleder. hamnar och dylikt medtages i den ekonomiska kalkylen.

Länsstyrelsen har på det regionala planet en viktig funktion som sam- ordnare av de statliga myndigheternas verksamhet anser Svenska kommun- _/t'irbundet. Som bland annat har påpekats av vissa länsstyrelseri länsprogram- men kan statliga organs beslut i vissa fall motverka den regionalpolitiska utveckling som riksdagen uttalat sig för. All statlig planering måste verka i samma riktning och en bättre samordning behövs därför. Kommunför- bundet betonar i sammanhanget angelägenheten av att statliga myndigheter regelmässigt informerar kommunerna om planerade förändringar i verk- samheten på det lokala planet.

En rad länsstyrelser och kommuner framhåller den betydelse skat- te u tj ä m nin g s bid ra g et har för utbyggnaden av samhällsfunktio- nerna. Man framhåller att skatteutjämningsbidraget är ett av de främsta

Prop. 1975/76:21] 141

medlen att skapa en i möjligaste mån likvärdig kommunal service. Länsstyrelserna i Gotlands. Östergötlands och Hallands lätt framhåller att det framtida skatteutjämningsbidragct bör ges en klarare regionalpolitisk in- riktning. Lt'insstvrelsen i Kronobetgs lätt framför liknande synpunkter och anser att statsmakterna i avvaktan på skatteutjämningsbidragsutredningen bör göra en generös bedömning av ansökningar om extra skatteutjämnings- bidrag från kommuner med ett onormalt högt kostnadsläge orsakat av fak- torer som kommunerna inte själva kan påverka.

Det nuvarande systemet missgynnar många fattiga och sysselsättnings- svaga kommuner i södra Sverige anser Linköpings kommun. En omläggning av det nuvarande skatteutjämningssystemet är angeläget främst ur rätt- visesynpunkt men också föratt ge många kommuner de finansiella resurser som erfordras om den kommunala sysselsättningen skall öka i den takt som är nödvändig. Liknande synpunkter framförs av Norrtälje kommun.

Skatteutjämningsbidraget är ett gott stöd för glesbygdskommunerna anför Strömsunds kommun men med den befolkningsutveckling som ägt rum inom glesbygdskommunerna under 1960 och 1970-talet har även detta urholkats. Ett bidragssystem måste utformas som bättre svarar mot de krav som kan ställas på glesbygdskommunerna.

Nuvarande system för skatteutjämningsbidrag grundar sig på medelskat- tekraften i riket och antalet invånare i kommunen. Det medför att höjd förvärvsfrekvcns inte ger några ytterligare skatteintäkter till kommunen vil- ket däremot inflyttning gör. En annan utformning av skatteutjämnings- bidragen som stimulerar kommunerna till åtgärder för att höja andelen sys- selsatta vore önskvärd enligt Östersunds kommun.

Östergötlands läns FCC) tycker att den kommunala beskattningsrätten bör ersättas med generella statliga bidrag till kommunerna. finansierade via stats- skatten.

En utveckling mot generella bidrag av typen skatteutjämningsbidrag i stället för specialdestinerade bidrag torde innebära att bidragen i stor ut- sträckning kommer att anknytas till uppnåendet av vissa av statsmakterna angivna mål. En väsentlig aspekt kan enligt RR l-"' i sådant fall vara hur den statliga tillsynen och kontrollen av måluppfyllelsen skall utformas med hänsyn till målens övergripande karaktär.

De åtgärder som vidtagits för att säkerställa möjligheter till både grund- och gymnasieskolutbildning, i områden med vikande elevunderlag har enligt SÖ radikalt förbättrat möjligheterna att upprätthålla utb i 1 d ni ng sin - s at 5 e r n a i sådana områden. SÖ följer upp effekterna av dessa verksam- heter samtidigt som ytterligare förbättringar planeras. Ett projekt som bör nämnas i detta sammanhang är försöksverksamheten med årskurslös un- dervisning vid små högstadieskolor. Förutom att undervisningsprocessen utvärderas i dessa försök undersöks också skolans roll som social faktor i närsamhället.

De organisatoriska förändringar som genomförts de senaste åren inom

Prop. 1975/75:211 142

utbildningssektorn har skapat en utjämning av utbildningsutbudct och med- verkat till att de regionalpolitiska problemen minskat. En fortsatt utjämning är dock enligt SÖ:s mening angelägen av flera skäl. Undersökningar visar t. ex. att ungdomars benägenhet att söka en viss utbildning är tre gånger större om utbildningen finns på hemorten än om den inte finns där. 1 dag fi nns ett relativt fullständigt utbud av gymnasieskolutbildningar på 128 orter i landet. Mindre än 10 ”i". av ungdomarna har mer än tre mil till närmaste sådan ort och av de ca 3 % som har längre än fem mil till närmaste som alla i de sex nordligaste länen. l dessa län är således tillgängligheten till gymnasieskolutbildning dålig för betydande elevgrupper. Vad gäller gym- nasieskolans fortsatta utbyggnad finns dock begränsningar enligt SÖ bland annat genom att kravet på allsidighet i utbudet på de orter där utbildning anordnas alltid måste stå i centrum.

Utjämningcn av utbildningsutbudct de senaste åren har bidragit till en mer balanserad utveckling på regional nivå. Beslutet om att förlägga en högskola till llalmstad har enligt länsstyrelsen i lla/lands lätt hälsats med tillfredsställelse av alla intressenter på regional och lokal nivå. Utjämningcn av utbildningsutbudet de senaste åren bör tillsammans med beslutet om högskoleutbildning i Kalmar medverka till en mer balanserad regional ut- veckling. Enligt länsstyrelsen i Kalmar är dock inte de förändringar som genomförts tillräckliga. Även Kalmar län bör få del av den försöksverk- samhet med yrkesteknisk högskoleutbildning som inleddes under höstter- minen 1975. Länsstyrelsen föreslår, att en yrkesteknisk högskoleutbildning med träteknisk inriktning inrättas i Kalmar län och förläggs till Nybro. Länsstyrelsen i .S'karabotgs lätt anser det väsentligt att den nu beslutade hög- skoleutbyggnaden för länet fullföljs genom åtgärder på central, regional och lokal nivå. Länsstyrelsen pekar på nödvändigheten av att information kring det nya decentraliserade högskolesystemet sker på ett tidigt stadium bl.a. föratt motivera och aktivera vissa grupper av vuxna. Lt't'nsstvre/sen iÄ/itsborgs lätt anser att förutom Borås även Trestad bör ingå bland högskoleorterna. Länsstyrelsen i Gotlands lätt vidhåller sitt förslag om att distansundervisning bör införas för att förbättra den eftergymnasiala utbildningen på Gotland. Skellefteå kommun understryker kraftigt betydelsen av en decentralisering av högskoleutbildningen. Insatser av denna art är viktiga för att utveckla Skellefteå som primärt centrum.

De 5 0 c i al a k 0 n s e k ve n s e r na av samhällsutvecklingen har fått ett begränsat utrymme i planeringen anser socialstyrelsen. Även inom den regionala utvecklingsplaneringen, som skall samordna eller sammanfatta i regionen förekommande sektors- och nivåplanering. kan i många fall en ofullständig samordning skönjas. På vissa områden kommer enligt länsstyrel-

- sen i Norrbottens lätt även framdeles vissa kommuner att släpa efter andra kommuner. 'Till någon del bör detta kunna motverkas genom selektiva. riktade statliga stödinsatser för att stimulera berörd verksamhet. Socialde- partemcntets glesbygdspolitiska verksamhet nämns som exempel. Det gäller

Prop. 1975/76:21] 143

stöd för att bredda den öppna åldringsvården och för att införa fritidsverk- samhet för ungdom i glesbygd.

Länsstyrelserna har i länsprogrammen ägnat stor uppmärksamhet åt- b a r n o m 5 o r g 5 v e r k sam h e t e n . [.t't'ttsstvre/sen i Göi('b()l'_t,'5- och Bo- lttts lätt hälsar med tillfredsställelse de mål för barnomsorgen som f'astlagts av regeringen i överenskommelsen med Svenska kommunförbundet. Lik- nande synpunkter framförs även av länssti'relsertta i Blekinge. Kristianstads och Skarabtn'gs lätt.

Enligt socialstyrelsen bör det uppmärksammas att decentraliseringspoli- tiken beträffande hälso - oc h sju k vård inte i första hand skall be- traktas som ett medel att påverka tyngdpunkten i befolkningens bosättning från större tätorter till mindre. Huvudtanken med decentraliseringen av hälso- och sjukvård är att tillgodose närhets- och kontinuitetsprincipen ut- ifrån redan existerandc befolkningsförhållanden. 'Till följd av att den slutna korttidsvården och en del av den slutna långtidsvården och även en del av den öppna vården kommer att förläggas till länsplanet och att man kan påräkna en ökning av personaltätheten vad avser angivna verksamheter torde även i fortsättningen en betydande personalstat återfinnas på de större tätorterna. En utbyggnad av decentraliserad primärvård torde dock på sikt ge gynnsammare sysselsättningseffekter för mindre orter.

Postverket anger beträffandeverksamheten med social service genom lant— brevbärarna att den numera omfattar 75 kommuner och 1 000 av landets 2 700 linjer. Postverket anser att kommunerna i ökad utsträckning bör an- sluta sig till denna service.

Länsstyrelsen i Gotlands lätt påpekar att förslaget om övergång till ett te- Ietaxesystem som enbart står i proportion till kontaktens tidsmässiga om- fattning ej har berörts i betänkandet. Denna fråga är dock enligt länsstyrelsen inte en marginell servicefråga utan en regionalpolitisk fråga som fordrar . central utvärdering.

Televerket redovisar att de kommer att närmare studera de av länsstyrel- serna aktualiserade frågorna i utvärderingen av länsplanering 1974 i syfte att klarlägga om och i vad mån framförda önskemål kan tillgodoses.

6.2. Miljö och markanvändning (SOU 1975z9l. kap. 10) 6.2.1 Miljö- och tnarkattvänd/tingsfi'ägor i lätisp/attet'itt_t,'ett

Den genomförda regionala utvecklingsplaneringen ger vissa utgångspunk- ter för den fysiska planeringen på skilda administrativa nivåer. De av stats- makterna fastlagda riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten ger i sin tur i vissa avseenden förutsättningar för den regionala utvecklings- planeringen. Skilda handlingsalternativ i fråga om utvecklingen av den re- gionala strukturen kan ge olika förutsättningar att tillvarata miljövärden.

Prop. 1975/75:211 144

Tillgång till en god miljö eller förekomsten av vissa fysiska resurser kan innebära fördelar för de människor som skall bo i en region och för de produktiva verksamheter som lokaliseras dit. Å andra sidan kan ett till- godoseende av miljökraven innebära vissa restriktioner för den regionala utvecklingen eller förutsätta lösningar som i fråga om samhällsbyggandet är särskilt kostnadskrävande.

Miljöfrågorna har fått en kortfattad behandling i flertalet länsprogram. Störst intresse har de län visat. där kraven på skydd för miljön kommer i konflikt med expansionsbehov för näringslivet och kraven på arbete. Detta gäller främst Göteborgs- och Bohuslän, Kalmar och Östergötlands län samt mellersta Norrland. I dessa län finns vissa kustområden. som är angelägna att bevara med hänsyn till miljön. och som samtidigt är intressanta med hänsyn till näringslivets expansion.

Andra frågor har även aktualiserats. Mineral- och grustäkternas inverkan på naturmiljön har diskuterats. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har visat att man med nuvarande förbrukning av material för betongtillverkning kom- mer att ha förbrukat tillgängligt material fram till år 2000. Vidare har användningen av jordbruksmark för bostads- och industribyggen, vatten- försörjningen, försumningen av mark och vatten, insjövattnets nersmutsning och förgiftning tagits upp.

Behandlingen av miljön och markanvändningen har visat på behovet av en fortsatt samordning mellan regionalpolitik och fysisk riksplanering. Det är därför angeläget att hänsyn tas till miljöfrågorna på ett tidigt stadium i planeringen.

En ny samlad redovisning av den fysiska riksplaneringen skall föreligga i slutet av 1970-talet. Denna kan komma att ge underlag för ett mera in- gående studium av samspelet mellan miljöfaktorer och regional utveckling. Vid den tidpunkten beräknas också en fullständig länsplaneringsomgång genomföras.

6.2.2. R emissvttt'andetia

Enligt ett stort antal länsstyrelser är det angeläget att markanvändnings- och miljöfrågorna även fortsättningsvis behandlas i länsplaneringen. Fort- satta ansträngningar måste därvid göras lör att samordna den regionalpo- litiska planeringen och den övergripande fysiska planeringen. Länsstyrel- serna anser det nödvändigt att miljöaspekterna beaktas på ett tidigt stadium i planeringsprocessen. De stödjer skrivningarna i betänkandet att bättre un- derlag och mctoder behövs för att en integrering mellan miljöfrågor och regionalpolitisk planering skall kttnna åstadkommas. Statens ttatttrvärdsverk framhåller att det redan i viss utsträckning finns underlag och metoder för en integrering av frågorna. Verket hänvisar till sina råd och anvisningar och de naturvårdsinventeringar och den naturvårdsplanering som genom-

Prop. 1975/76:21] 145

förts. Länsstyrelsen i Stockholms län pekar på de svårigheter som föreligger att redovisa miljöaspekterna i storstadsområdena med den breda ansats som kunnat tolkas in i de hittillsvarande anvisningar. Länsstyrelsen anser att dessa bör konkretiseras betydligt. Andra länsstyrelser pekar också på behovet av mera konkreta anvisningar.

Naturvårdsverket anser att den fysiska riksplaneringen endast i begränsad omfattning tillgodoser det regionalpolitiska målet att skapa en god miljö inom räckhåll för alla människor. Länsplancringen måste därför även beakta de naturvårds- och friluftsintressen som är av betydelse i ett regionalt och lokalt perspektiv. De fördelar som en god närmiljö innebär i ett regional- politiskt sammanhang borde även ha behandlats i planeringen. Norrbottens läns FCC-distrikt anser också att tillgången av positiva miljöer måste vägas in i planeringen.

Länsstyrelserna i Göteborgs- och Boltus län och K altnar län samt Göteborgs- och Bohus läns landsting delar inte uppfattningen att utvecklingen i de ur b 0 v a r a n d e syn p un kt intressanta områdena i norra Bohuslän och i Västervik är så stabil som görs gällande i betänkandet. Länsstyrelsen i Göte- borgs- och Bohus län anför att i översynen av de regionalpolitiska medlen bör särskild uppmärksamhet ägnas dessa områden. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser i Västerviks- området. Västerviks kommun kräver kompensation för att miljöstörande fö- retag ej får etableras i kommunen. Natttntärdsverket anser att riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen för dessa områden bör ligga fast.

] utredningarna rörande bebyggelsestrukturens utveckling bör enligt länsstyrelserna iSkaraborgs och Östergötlands lätt även miljöfrågor behandlas. Liknande synpunkter- framför länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län.

Länsstyrelsen i Gotlands lätt framhåller att v a t t e n f ö r s ö rj n i n g e n s kvalitativa aspekter måste beaktas och föreslår att en helomfattande vat- tenförsörjningsplan genomförs för länet. tNt'attttyärtlsverket har tagit upp be- hovet av förbättrad kunskap om vattentillgångar. Därvid redovisas att arbetet med naturvårdsverkets kartläggning av vattentillgångar och anspråk på dessa har preliminärt bedömts kunna genomföras så att materialet under loppet av år 1977 kan beaktas inom ramen för den fortsatta fysiska riksplaneringen.

Enligt länsstyrelsens i Göteborgs- och Bohus län uppfattning har g ru s - tillgån ge n inte någon nämndvärd inverkan på den regionala utveck- lingen. När naturgrustillgången minskar inom vissa områden torde ersätt- ningsprodukter i form av bergkrossmaterial och liknande kunna utnyttjas anser länsstyrelsen. Mot bakgrund av den knapphet på grus som i framtiden kan uppstå bl. a. i Västsverige anser naturvårdsverket att det är angeläget att, tillgången och efterfrågan på grus analyseras även i ett regionalt per-

spektiv. Beträffande miljöfrågornas behandling fortsättningsvis understrycker tta-

tunärdsverket betydelsen av att dessa systematiskt måste beaktas inom ra- men för länsplaneringen medan Svenska kommttn/örbundet ifrågasätter om

Prop. 1975/75:21] 146

det är motiverat med en redovisning av dessa frågor i länsprogrammen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län liksom RRV anser att mark- och miljö- frågorna behöver behandlas mera systematiskt och ingående endast i sam- band med de större Iänsplaneringsomgångarna vilka avses genomföras unge- far vart femte år. Länsstyrelsen i .Äf'lysborgs län föreslår att det fortsatta arbetet bedrivs på sådant sätt att olika delsektorer inom miljöområdet behandlas i anslutning till de årliga revideringarna. För att inte göra detta alltför om- fattande anser länsstyrelsen det lämpligt att den årliga översynen omfattar endast en enda sektor vid varje omgång. Successivt skulle hela miljöområdet därigenom kunna ses över inom ramen för den årliga översynen av länsplaneringen.

6.3. Ortsstruktur (SOU l975:9l, kap. 11) 6.3.1 Bakgrund

Ortssystemet i vårt land har bortsett från den tid då stora delar av servicens lokalisering styrdes genom privilegier till städerna utvecklats spontant och är som det nu ser ut inte resultat av någon medveten planering.

Förändringar i befolkningsfördelning, näringslivets lokalisering och i kom- munikationsförutsättningarna ledde successivt till slutsatsen att man måste föra samman orter på lokal nivå med kringliggande landsbygd och att man på regional och landsdelsnivå måste bygga upp orter som kan svara för försörjningen av sådana aktiviteter som av skilda skäl inte kan fördelas på alla kommuner i landet. Den ökade rörligheten hos befolkningen har också gjort det möjligt att förse människorna med båda service och arbete från färre utbudspunkter än tidigare.

Ett första försök att i en riksomfattande planering beakta ortsstrukturen och dess utveckling gjordes i den kommunblocksplanering som genomfördes i början av 1960-talet. Inom ramen för den regionala utvecklingsplaneringen uppmärksammades därefter även servicefunktioner som inte kunde vara företrädda i alla kommuner eller utbyggnad av arbetsmarknaden som inte kunde ske i alla kommuner.

Konturerna till en plan för utveckling av ortsstrukturen framträdde i flera län redan som ett resultat av länsplanering l967. De prioriteringar mellan olika kommuner som då gjordes i skilda län när det gäller behovet av re- gionalpolitiska insatser fick stöd av en enhällig riksdag år 1969.

Med utgångsunkt i de riktlinjer som angavs i prop. l970z75 lämnade samtliga länsstyrelser förslag till ortsklassiftcering i samband med länsprogram 1970. Dessa förslag godtogs med små förändringar i det re- gionalpolitiska handlingsprogrammet år 1972 och gavs därvid formen av en plan för utveckling av den regionala strukturen. Genom denna plan har grunden lagts till en från välfärdssynpunkt bättre utveckling av orts- systemet än som skulle ske om marknadskrafterna fått verka fritt.

Prop. 1975/75:211 147

Som framhölls i prop. l972:l ll skall planen för ortsstrukturens utveckling vara ett instrument för att förverkliga de allmänna målen för regionalpo- litiken. De allmänna målen att göra arbete. service och god miljö tillgängliga inom räckhåll för alla människor bör ligga fast. Politiken syftar på alla om- råden till att tillgodose de enskilda människornas behov och önskningar. Förbättringar för den enskilde skall stå i centrum även för regionalpolitiken. Ortsstrukturplanen har samma grundläggande syfte. Den beaktar dessutom att det finns skillnader mellan olika ortstyper när det gäller problem som måste lösas, skillnader också i fråga om förutsättningarna att lösa problemen och behovet av medel för detta.

Sto r sta d 5 o m r å d e n omfattar Stockholms-. Göteborgs- och Mal- möregionerna. Till resp. område har hänförts inte endast storstadskom- munen i regionen utan även de kommuner i övrigt som kan anses ingå i områdets arbetsmarknad.

Det erinrades i det regionalpolitiska handlingsprogrammet om att stor- städernas arbetsmarknad visar upp många positiva drag. Det finns ett stort antal arbetstillfällen att välja mellan och storleken gör arbetsmarknaden motståndskraftig mot störningar. Även serviceutbudet i storstadsområdena fyller i allmänhet högt ställda krav.

Det ströks emellertid under att den höga tillväxttakt som hade rått under 1960-talet och början av 1970-talet minskat möjligheterna att åstadkomma en balanserad utveckling i andra delar av landet. Tillväxten i storstads- områdena borde därför dämpas något. Sådana strävanden fick emellertid inte leda till att de sociala förhållandena och servicen i storstadsområdena försämrades.

Ett väsentligt motiv för att utse primä ra ce n t ra var att så nära de enskilda människornas nuvarande bostadsorter som möjligt utveckla ett antal mera robusta arbetsmarknader som ger välmöjligheter och som tål de påfrestningar som strukturförändringarna för med sig. Människorna får då ökade möjligheter att stanna kvar i sin hemtrakt och om befolknings- omf'lyttningar blir nödvändiga. kan de ske över kortare avstånd. En sådan inriktning av regionalpolitiken innebär att man i varje län bör få till stånd i varje fall minst en stadsregion med framtida spontan tillväxt.

Primära centra är som regel centralorter för hela län. Deras arbetsmarknad är i regel förhållandevis väl differentierad men den svarar ofta inte upp mot utbudet av kvalificerad arbetskraft och av kvinnlig arbetskraft. Ser- viceutbudet är i allmänhet brett och den erbjudna servicen av hög kvalitet. Orterna är centra för kommunikationerna i län och landsdelar. Normalt är miljöproblemen mindre än i storstadsregionema. [ prop. 197221 11 anförs vidare att om de primära centra skall kunna utvecklas så att en ökande del av ofrånkomliga befolkningsomflyttningar skall kunna gå till dessa orter i stället för till storstadsområdena, måste näringslivet byggas ut så att framför allt kvinnor och arbetskraft med längre utbildning får ökade sysselsättnings-

Prop. 1975/76:211 148

möjligheter. Det påpekades att de primära centra i stödområdet är relativt små i förhållande till omlandens storlek och sysselsättningsproblemen där. Särskilda krav ställs därför på utbyggnaden av dessa orter.

Med regionala centra avsågs i prop. l972:lll orter som har betydelse i fråga om sysselsättningen och serviceförsörjningen inte bara för den egna kommunen utan också för en eller flera omgivande kommuner. Hur stort omland en sådan ort skall betjäna beror bl. a. på vilket underlag som behövs för skilda serviceaktiviteter. Variationerna mellan olika regionala centra är stora i fråga om arbetsmarknaden. I regel är arbetsmarknaden så liten att den är känslig för störningar. En viss differentiering förekommer, men utbudet av sysselsättning för kvalificerad arbetskraft är ofta otillräckligt. Sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor är inte sällan otillfredsställande.

Till gruppen k 0 m m u n c e nt r a hänfördes i det regionalpolitiska handlingsprogrammet kommuner med sådana centralorter vilkas funktioner är begränsade huvudsakligen till invånvarna i den egna kommunen. Ett stort antal av dessa orter. i synnerhet i södra Sverige, ligger nära primära eller regionala centra och ingår då i dessas arbetsmarknader. Den närmare planeringen av dessa lokala arbetsmarknader skulle enligt propositionen inte vara en uppgift för den regionalpolitiska riksplaneringen. Den bör enligt propositionen ske på länsplanet. Det erinrades emellertid om att särskild uppmärksamhet borde ägnas kommuncentra med mera isolerade lägen i glest befolkade delar av landet främst i skogslänen.

I det regionalpolitiska handlingsprogrammet angavs de allmänna ambi- tioner som borde gälla för serviceutbudet i regionala centra och kommun- centra. Givetvis fmns det utöver de ortstyper som behandlas i det föregående ett stort antal orter inom kommunerna som fyller viktiga funktioner för invånarna. Eftersom den övergripande statliga regionala planeringen har kommunerna som planeringsenheter finns det i allmänhet inte anledning att innefatta dessa orter i den statliga planeringen. Avvägningar inom kom- munerna bör vara en kommunal uppgift. Undantag bör enligt prop. l972:l ll göras i fråga om vissa till ytan stora och glest befolkade kommuner framför allt i det inre stödområdet där åtgärder liknande dem som berörts i det föregående kunde behöva knytas till vad som kunde betecknas som kom- mundelscentra. Urvalet av sådana orter skulle ske i den fortsatta planeringen i samverkan mellan kommuner och länsstyrelser. .

Planeringen av ortsstrukturen skall syfta till allmänna välfärdsvinster för människorna. Vi kan då inte nöja oss med att ange regionalpolitiska strä- vanden enbart för skilda ortstyper. Även ortssystemet i sin helhet måste beaktas. Man kommmer då i hög grad in på sambanden och samverkan mellan skilda orter i systemet.

Funktionsuppdelning och samverkan mellan orterna i ortssystemet var viktiga grundvalar för beslutet om ortsstruktur år 1972. Tätortsmönstret är i vissa delar av landet mycket splittrat. De lokala arbetsmarknader som den enskilde upplever som relevanta följer inte alltid kommungränserna.

Prop. 1975/76:21] 149

Här måste ofta samverkan ske mellan berörda kommuner och länsstyrelser. Lokaliseringen av bostäder och arbetsplatser samt anordnande av kommu- nikationer bör göras så att den förbättrade trygghet och de utökade val- möjligheterna kan tas tillvara som en större arbetsmarknad erbjuder. Genom- gående bör planeringen ta sikte på en sådan lokalisering av arbete och bo- städer att det blir möjligt för individen att till fullo utnyttja regionens för- utsättningar.

Samverkan mellan ortstyper inom en större region som t. ex. ett län är till fördel även av andra skäl. Servicefunktionerna är genom den historiska utvecklingen naturligt uppdelade mellan orterna. Slutresultatet har emel- lertid i vissa fall blivit otillfredsställande. Ortsstrukturen och samspelet mel- lan orterna i systemet måste därför utvecklas på ett sådant sätt att ser- viceutbudet blir så bra som möjligt med hänsyn till bl. a. befolkningsunderlag och kommunikationer. Nu gällande plan fastställdes av riksdagen hösten 1972. Enligt rapporten har den varit i kraft alltför kort tid för att effekterna av den skall kunna utvärderas. Det finns ingen anledning att nu göra någon ut- värdering av denna del av 1972 års regionalpolitiska beslut.

Planen för utveckling av ortsstrukturen anger den allmänna inriktningen av samhällsbyggandet och den översiktliga planeringen i anslutning därtill. Även om de ställningstaganden till förslagen för skilda ortstyper som re- dovisas i det följande innebär vissa förtydliganden av målen är någon ändring av ortsklassificeringens grad av precisering nu inte motiverad. Ortsstruk- turplanen måste därför kompletteras med mera konkreta åtgärdSprogram vilket också har skett både i länsprogram 1970 och i länsplanering 1974. Liksom hittills bör därtill särskilda överväganden föregå varje beslut om åtgärder t.ex. ifråga om lokaliserings- och investeringsbeslut.

Planen för utveckling av den regionala strukturen anger väl den långsiktiga inriktningen av regionalpolitiken. Det kan emellertid vara nödvändigt att denna planering kompletteras med andra typer av mål som är mera knutna till de dagsaktuella problemen när det gäller sysselsättning och serviceför- sörjning. Att vissa orter ligger högre upp i ortssystemets hierarki innebär inte att problemen i dem skall lösas först. Självklart finns det problem i mindre orter som kan kräva snabbare åtgärder. Det är därför ofta nödvändigt att tidvis prioritera insatser till förmån för vissa orter. En sådan utveckling av den långsiktiga planeringen är en naturlig följd av den väl utvecklade problem- och åtgärdsdiskussionen som förs i länsplaneringen.

Det finns med denna uppläggning uppenbara avvägningsproblem mellan åtgärder på lång och kort sikt. Eftersom det aldrig kan bli frågan om att nonchalera akuta problem på grund av att de åtgärder som behöver vidtas arbetar i riktning bort från de lånsiktiga målen. måste ortsstrukturplanen och de mål som är nedlagda i den förverkligas genom gradvisa anpassningar av aktuella beslut och i den takt som omständigheterna medger. Det finns av dessa skäl anledning påpeka att det till alla kommuntyper kan knytas

Prop. 1975/75:211 150

t. ex. de åtgärder som visar sig motiverade för att mildra akuta problem.

Den kombination av långsiktiga mål. som kommer till uttryck i orts- strukturplanen och de därtill knutna mera kortsiktiga mål som nyss har beskrivits. ger den regionalpolitiska planeringen den kombination av lång- siktighet och flexibilitet som är nödvändig. om man i ett blandekonomiskt system med en starkt utlandsberoende ekonomi. skall kunna utveckla en struktur som gör det möjligt för samhället att ta ett stort ansvar för män- niskornas välfärd.

Självfallet skall inte den regionalpolitiska planeringen på riksplanet binda den regionala eller kommunala planeringen mer än som behövs för att man skall nå de regionalpolitiska målen att ge alla tillgång till arbete. service och en god miljö. Som framhölls i prop. l972:l ll kan emellertid ett samhälle vars mål är att ge medborgarna mera likvärdiga Ievnadsförhållanden i skilda delar av landet inte godta att planeringen inom de olika länen återspeglar vitt skilda värderingar i fråga om utvecklingen av den regionala strukturen. Inte heller är det acceptabelt att vissa län genom att ge planeringen en expansiv inriktning intecknar mer av de gemensamma resurserna än vad som är rimligt. En sådan politik skulle vara till förfång för de svagaste regionerna i landet. Det är också uppenbart att statens kostnader för t. ex. arbetsmarknadspolitiken och för utbyggnad av samhällsfunktionerna kan variera kraftig beroende på vilken regional struktur som väljs. Utformningen av den regionala strukturen kan därför inte bli en fråga som det ankommer uteslutande på regionala och lokala myndigheter att avgöra. Den måste utformas genom samarbete mellan kommuner, landsting, länsmyndigheter och centrala myndigheter. Slutresultatet bör sedan värderas politiskt av stats- makterna. Den utvärdering som statsmakterna gjorde hösten 1972 visar att dejusteringar som måste göras i den regionala nivåns planering är måttliga men nödvändiga om en regional jämlikhetspolitik skall kunna bedrivas.

Länsstyrelser, landsting och kommuner har analyserat hur olika delar av länen fyller sina funktioner i den regionala strukturen med avseende på tillgången på sysselsättning. service och god miljö. Som resultat av denna analys har kommunerna föreslagit 30 ändringar och länsstyrelserna nio förslag till ändringar av den regionala strukturplanen.

Med hänsyn till den korta tid som förflutit sedan planen antogs föreslås i rapporten att utvecklingen bör följas ännu någon tid i de olika ortstyperna innan ställning tas till ändringar i ortsklassificeringen. Undantag från denna principiella huvudlinje görs emellertid för storstadsområdena och för kom- mundelscentra.

6.3.2. Ortsstrukturen i storstadsområdena

Som påpekades i prop. l972:l ll fyller storstadsområdena en viktig funk- tion i den framtida regionala strukturen. En stagnerande utveckling är därför inte förenlig med de krav som ställs på storstadsområdena. Stockholm skall

Prop. 1975/76:21] 151

fungera som huvudstad med de funktioner som följer därav. Göteborg och Malmö kommer att vara betydande landsdelscentra i fråga om bl. a. kva- lificerad service.

De prioriteringar av arbetsområden inom storstadsområdena som har gjorts av länsstyrelserna bör ligga till grund för den fortsatta samhällspla- neringen.

6.3.3. Primära centra

När det gäller insatser för utvecklingen av primära centra har omloka- liseringen av central statlig förvaltning från Stockholm spelat stor roll. Riks- dagen har uttalat att sedan de år 1971 och år 1973 beslutade omlokliseringarna genomförts är några större omlokaliseringsetapper inte aktuella.

Utredningen om decentralisering av beslut inom den statliga sektorn stu- derar bl. a. möjligheterna till decentralisering till länsnivån. Denna typ av funktionell decentralisering kan få sysselsättnings- och serviceeifekter i fler- talet primära centra.

Det är särskilt angeläget att studier om bebyggelsestrukturens utveckling omfattar kommunerna kring primära centra. Ett särskilt behov av att sam- ordna planeringen av bostäder. arbetsplatser och kommunikationer föreligger i primära centra som Skövde med en relativt liten centralort men med ett befolkningsrikt omland.

6.3.4. Regionala centra och kommuncentra

Det är helt klart att de för den regionala sysselsättningspolitiken mest svårlösta problemen finns inom de kommuner som ligger isolerat i för- hållande till större arbetsmarknader. ] sådana kommuner leder ett bortfall av arbetstillfällen som inte ersätts med ny sysselsättning till utflyttning eller arbetslöshet. I kommuner belägna inom en större lokal arbetsmarknad kan en motsvarande nedgång ofta överbryggas genom ökad pendling.

I prop. l972:lll påpekades att särskilda insatser vid behov kunde bli nödvändiga i vissa regionala centra och kommuncentra inom eller i an- slutning till inre stödområdet. Bland regionala centra nämndes Haparanda. Kalix. Gällivare. Arvidsjaur. Lycksele. Vilhelmina. Strömsund. Härjedalen. Ånge. Ljusdal. Mora samt Torsby. Kommuncentra som särskilt uppmärk- sammades var Jokkmokk. Arjeplog. Övertorneå. Överkalix. Pajala. Storu- man. Sorsele. Åsele. Vindeln. Norsjö. Bräcke. Berg. Åre. Ragunda. Malung. Älvdalen och Årjäng.

Betydande regionalpolitiska insatser har emellertid gjorts under de gångna åren i ett stort antal av dessa kommuner. Dessa insatser har bl.a. lett till en förbättrad befolkningsutveckling i praktiskt taget samtliga kommuner.

Prop. 1975/75:211 152 '

Den största förbättringen kan noteras för berörda regionala centra. Hapa- randa, Kalix. Gällivare. Vilhelmina. Härjedalen och Mora har sålunda inte haft nettoutflyttning under åren 1971—1974.

6.3.5. Ortsstrukturen under kommuncentrumnivä

Avvägningar inom kommunerna bör vara en kommunal uppgift. Undan- tag bör enligt prop. 197211 11 göras i fråga om vissa till ytan stora och glest befolkade kommuner framför allt inom det inre stödområdet.

Enligt propositionen krävdes en fortsatt planering i samverkan mellan länsstyrelser och kommuner för urvalet av sådana centra. Sådan planering enligt regeringens anvisningar har genomförts i anslutning till länsplanering 1974. Rapportens diskussion om kbmmundelscentra har redovisats i avsnitt 6.1. Service och samhällsfunktioner.

Hänvisningar till S6-3-5

6.3.6. Remissyttranden

Flertalet remissinstanser accepterar eller lämnar utan erinran p ri n c i - perna bakom planen för utveckling av den regio- n ala st r u k t u r e n sådana de framställs i utvärderingen av länsplanering 1974.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller bl. a. att tankegångarna bakom orts- systempolitiken varit av stor praktisk betydelse för konkreta regionalpolitiska ställningstaganden på länsplanet. Några remissinstanser. däribland länsstvrel- sen i Blekinge län framhåller nödvändigheten av att inte enbart orterna utan också länkarna mellan orterna beaktas i planeringen. LO menar att utveck- lingen mot en s. k. ortssystempolitik. där samspelet och samverkan mellan orterna betonas. som under senare år ägt rum är viktig och bör drivas vidare. Ortssystemtanken fordrar enligt LO en massiv satsning på att öka de enskilda personernas Hyttningsmöjligheter i dygnsperspektivet och även i övrigt vidga den arbetsmarknad som står till de enskilda individernas förfogande. Såväl sysselsättningsutredningen som länsplaneringen diskuterar enligt LO på ett förtjänstfullt sätt olika typer av insatser i syfte att vidga den enskildes lokala arbetsmarknad.

TCO framhåller vikten av att man inom regionalpolitiken sammanför insatser till orter och ortsstrukturer där möjligheter finns att åtminstone på sikt utveckla en allsidig arbetsmarknad och ett differentierat näringsliv. Enligt TCO:s uppfattning har ortsstrukturen därvid kommit att ge stadga åt den regionalpolitiska planeringen.

En utvärdering av ortsstrukturplanen bör enligt bl.a. RR Vske. men först när det är möjligt att någorlunda klart bedöma effekterna av ortsstrukturplanen. Därvid bör man enligt RRV beakta de resultat som framkommer i pågående framtidsstudier. Kopparbergs läns landsting ifråga-

Ur L»

Prop. 1975/76:211 1

sätter om det inte redan nu finns utrymme för att vidta vissa justeringar i den antagna planen. Liknande synpunkter framförs från Sveriges Hantverks- och industriorganisation (SH/O) som menar att ortsklassiftceringssystemet kontinuerligt bör ses över och att det då bör utformas så att näringslivets utveckling inom olika delar av länen inte diskrimineras.

Landstingen i Uppsala och Skaraborgs län samt LRF framhåller att orts- klassiflceringen inte fortsättningsvis kan vara vägledande för samhällets för- delning av resurser inom regionalpolitiken. istället bör samhällets samlade resurser inriktas på att förstärka sysselsättningen i de områden som har de största problemen. Liknande synpunkter framförs från Folkpartiets ung-

dorrts/ärbund. Ske/le/ieti kommun anför att ortsstrukturplanen saknar konkretiseringar

i form av minimimålsättningar ifråga om t.ex. arbetsmarknadens mång- sidighet och serviceutbud. Vidare understryks att ortsstrukturplanen måste ingå i de gemensamma planeringslörutsättningarna för de statliga verken i deras sektorsplanering. Länsstyrelsen i l-"ästerbottens län menar att eftersom planen är en klassificering av alla kommuner i landet borde detta innebära en garanti för att det skall finnas arbetstillfällen i samtliga kommuner.

Ortsstrukturen i storstadsområdena berörs av samtliga länsstyrelser i storstadslänen. Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar så- ledes att de principförslag till regionala och lokala arbetsområden i Stor- stockholm som redovisades i länsprogrammet fått stöd i utvärderingen av länsplanering 1974 och att det därför synes angeläget att i nära samverkan med kommunerna och landstinget konkretisera förslaget vad gäller avgräns- ningar och åtgärder på planerings— och traliksidan m. m. Enligt länsstyrelsens uppfattning måste ortsklassiliceringens innebörd vad gäller regionala centra preciseras. Liknande synpunkter framförs från Norrtälje kommun.

Beträffande Södertälje och Nynäshamn anser länsstyrelsen att starka skäl talar för att klassificera kommunerna som regionala centra och då som själv- ständiga arbetsmarknader.

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län anför att diskussionen om olika åtgärder i storstäderna är knapphändig. Det förslag till en flerkärnig ut- byggnad av sekundära arbetsplatsområden som baseras på stockholmsför- hållanden är enligt länsstyrelsen föga relevant för Göteborgsregionen. Länsstyrelsen understryker vidare att Stenungsund klassificeras som regio- nalt centrum skilt från Göteborgsregionen samt att de tre kommunerna Stenungsund. Tjörn och Orust bör bilda en gemensam planeringsregion. Liknande synpunkter framförs från Göteborgs- och Bohus lärts landsting och Näringslivskommitten i Göteborg Och Bohuslän. Göteborgs stadskontor tillägger emellertid att ett urskiljande av en särskild Stenungsundsregion kan göra det svårare att avväga bostadsbyggandets fördelning inom den nuvarande Göteborgsregionen. och föreslår att innan statsmakterna tar slutlig ställning till bildandet av en Stenungsundsregion bör de noggrant överväga vilka effekter som uppstår i Göteborgsregionen.

Prop. 1975/75:21] 154

LäIlSSll-Telsc'll i Hallands län understryker kravet på att en översyn görs av ortsklassiftceringen inom storstadsområdena och att Kungsbacka utpekats som ett av Göteborgsregionens arbetsplatsområden.

Länsstyrelserna i Göteborgs- och Bohus län samt Malmöhus län vidhåller att Göteborgs- och Malmöregionerna bör ges beteckningen landsdelscent-

rum. Följande förslag till ändringar i ortsstrukturplanen har fram-

förts från länsstyrelserna i remissbehandlingen.

Remissinstans Förslag till ändring

Stockholms län Södertälje (RC) Nynäshamn (RC) Södermanlands län Nyköping/Oxelösund (PC) Gotlands län Visby (PC) Göteborgs- och Bohus län Stenungsund (RC) Skaraborgs län Vara (RC) Västerbottens län Storuman (RC)

Följande förslag till ändringar i ortsstrukturplanen har framförts från kom-

"lll/IPI'IIII.

Kommun Förslag till ändring Södertälje . RC Nynäshamn RC Älvkarleby RC Nyköping PC Kinda RC Åtvidaberg RC Valdemarsvik RC Nässjö RC skilt från Eksjö Eksjö RC skilt från Nässjö Markaryd RC Olofström RC Klippan RC Kungsbacka RC Stenungsund- Tjörn RC Orust Vara RC Skara RC Sunne RC

Årjäng RC

Kumla RC Hedemora RC

Prop. 1975/76:21] 155

Rättvik RC Hofors RC Örnsköldsvik PC Åre RC Storuman RC Jokkmokk RC Pajala RC

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att det finns klara motiv för att situationen och utvecklingen på arbetsmarknads- och serviceförsörjnings- sidan i Sunne och Årjäng bör ägnas speciell uppmärksamhet. Detta bör enligt länsstyrelsens mening komma till uttryck i ortsstrukturplanen.

6.4. Planeringsnivåer (SOU l975:9l. kap. 12) 6.4.1 Ramar/ör länens verksamhet

Ett väsentligt moment i den regionala utvecklingsplaneringen är att ange ramar i form av befolkningstal som underlag för den långsiktiga planeringen. l prop. l972:lll angavs sådana ramar för de skilda länen för år 1980.

Osäkerheten i sådana planeringstal poängterades i prop. l972:lll. [ pro- positionen ströks under att svårigheterna att förutsäga utvecklingen i fram- tiden gör prognoser och långsiktiga planeringstal osäkra. Så är t.ex. den tekniska utvecklingen och invandringens omfattning faktorer som är svår- bestämbara vid en framtidsbedömning. Utvecklingen i vårt land påverkas dessutom mer eller mindre kraftigt av faktorer som hänger samman med att vår samhällsekonomi har blivit allt mer integrerad i världsekonomin. Dessa förhållanden medför att det måste finnas utrymme för ett betydande mått av flexibilitet i den ekonomiska och regionala planeringen. ] propo- sitionen poängterades att det därför inte är möjligt att läsa den framtida utvecklingen i några fasta planer bl.a. i fråga om befolkningens fördelning.

En särskild osäkerhetsfaktor när befolkningsramar skall anges är syssel- sättningsutvecklingen. Planeringsunderlag i form av befolkningstal kan med hänsyn till de samhällsförändringar som kan väntas i framtiden inte innebära garantier för att en viss sysselsättningsnivå skall kunna upprätthållas.

Planeringsramar i form av befolkningstal måste givetvis utformas med utgångspunkt i de förutsättningar som den nationella politiken ger. bl. a. den ekonomiska tillväxten. För att befolkningsramar skall bli meningsfulla krävs dessutom att de utformas med realistiskt beaktande av utvecklings- möjligheter och utvecklingstendenscr i de skilda regionerna och med hänsyn till tillgängliga regionalpolitiska medel.

Även om planeringen främst måste inriktas på att lösa de eventuella problem som kan uppstå om utvecklingen ligger inom de ramar som anges

Prop. 1975/75:211 156

bör det finnas en beredskap för att möta en annan utveckling. Från något håll har framhållits att planeringsnivåer i form. av befolkningstal skulle ske i form av ett tal. En sådan teknik skulle inte återspegla den osäkerhet som måste inrymmas i en långsiktig planering i ett land som Sverige med kraftigt utlandsberoende ekonomi där en betydande del av de förutsättningar som påverkar den regionala utvecklingen i Sverige ges av förhållandena i andra länder. En planeringsteknik som anger en befolkningssiffra som mål för planeringen i t.ex. ett län är möjlig endast om man kan helt styra alla faktorer vilket endast kan ske vid fullständig planhushållning.

Länsstyrelserna har har i sina förslag till. länsprogram lagt fram förslag . till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990. Planeringsnivåer i form av befolkningstal skall vara vägledande för den långsiktiga planeringen. De åtgärder som vidtas inom ramen för regionalpolitiken harlång förberedelsetid och effekterna av dem kan avläsas först efter någon tid. För att lösa de planeringsproblem som ligger nära i tiden måste långsiktiga riktlinjer för planeringen kompletteras med prognoser med medellång sikt (1—5 år). 1 det perspektivet kommer insatserna främst att inriktas på att lösa förekom- mande aktuella problem. Problemlösningarna skall därvid sättas in i sitt långsiktiga regionalpolitiska sammanhang. Men i det medellånga tidsper- spektivet kan större ändringar i den regionala strukturen eller i utvecklingen av den inte åstadkommas.

Diskussionen kring planeringsnivåcrna måste ha en tidshorisont som kan betraktas som långsiktig även när de olika stadierna i utvärderingen av länsplanering 1974 är avslutade. Detta betyder med hänsyn till vad som har anförts ovan att övervägandena i huvudsak måste avse åren 1985 och 1990. Eftersom länsstyrelser och kommuner främst diskuterar planerings- nivåer för år 1990 läggs tyngdpunkten i det följande på detta år. varvid slutsatsen beträffande planeringsnivåer anges även för år 1985.

Summan av samtliga länsstyrelsers förslag till planeringsnivåer uppgår för år 1990 till 8.56—9.03 milj. invånare. Mittvärdet i detta intervall 8.80 milj. invånare — ligger ca 300000 personer över en rimlig prognos för år 1990. Länsstyrelsernas förslag har därför räknats ned i rapporten (SOU 1975191) Politik för regional balans. I rapporten läggs fram förslag till pla- neringsnivåer för åren 1985 och 1990. Dessa förslag utgår bl. a. från följande uttalanden i prop. 1972:l l l.

utvecklingen i storstadsområdena bör dämpas

huvudalternativet för planeringen i län med uttalande regionala obalan- sproblem bör vara en i stort sett oförändrad befolkning — utanför stödområdet skall planeringen inriktas på vad en rimlig prognos för utvecklingen kan innebära utan insats av speciellt tillväxtfrämjande åtgärder.

Den stora expansionen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet i storstadsområdena har dämpats i överensstämmelse med de uttalade re-

Prop. 1975/76:211 157

gionalpolitiska målen. Länsstyrelser och kommuner har successivt inriktat sin planering på en utveckling som innebär svag tillväxt.

När det gäller länen inom allmänna stödområdet är i flertalet fall en pla- nering som inriktas på en i stort sett oförändrad befolkning fortfarande en ambitiös och rimlig politik. Riksdagen uttalade i anslutning till 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram att planeringen borde sikta mot det övre värdet i de planeringsintervall som regeringen föreslog. Det innebär att planeringen skulle inriktas på en viss befolkningsökning. En sådan har också inträffat i samtliga skogslän under senare år.

För län utanför storstadsområdena och utanför allmänna stödom rådet bör- de planeringen enligt prop. l972:lll inriktas på vad som kan följa av en rimlig prognos utan särskilda regionalpolitiska insatser. Liksom för län inom stödområdet bör även i södra Sverige en oförändrad befolkning i_resp. län vara en minimiambition.

Som påpekades i prop. 197211 11 är det ett primärt mål för den regionala utvecklingsplaneringen att skapa förutsättningar för en utveckling som leder till mera likvärdiga förhållanden i skilda delar av landet. Planen för ut- veckling av den regionala strukturen har detta syfte. Denna ortsstruktur måste självfallet återspeglas i de planeringsnivåer som skall vara vägledande för samhällsplaneringen såväl på kommunnivå som länsnivå. Befolknings- ramarna för ett län måste medge ett förverkligande av de ambitioner som finns nedlagda i planen för den regionala strukturen. '

6.4.2. Remissyttrandena

Förutom samtliga länsstyrelser har sju kommuner. tio landsting och ytter- ligare ett tiotal remissinstanser kommenterat avsnittet.

Flera av remissinstanserna berör i n n e b ö r (1 e n i planeringstalen. Några av dem. bl.a. statens vägverk och Göteborgs kommun. betonar att använ- dandet av planeringstal i form av befolkningsramar är ett grovt och ofull- ständigt instrument. TCO anser i likhet med bl. a. länsstyrelsen iÄlvsborgs län att de vid behandlingen av arbetsmarknads- och sysselsättningsfrågor bör ersättas eller kompletteras med planeringstal uttryckta i sysselsättnings- termer. Socialstyrelsen pekar på att det är viktigt att beskriva och analysera de strukturella förhållandena. Planeringstalen kan då bättre tjäna som ut- gångspunkt för bedömning av erforderliga insatser av regionalpolitiska me- del.

Länsstyrelsen i I-"ärmlands län och Uppsala lärts landsting anser att ramarna måste innehålla ett handlingsutrymme. som medger nödvändiga anpass- ningar till oförutsedda händelser och framför samtidigt att kravet på kon- sistens på riksnivå inte får drivas för hårt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser i likhet med länsstyrelsen i Gävleborgs län att planeringstalcn inte hör

Prop. 1975/75:21] 158

tillmätas alltför stor vikt i planeringen utan att det väsentliga är befolkningens möjligheter att få arbete. Statens planverk hävdar att en omprövning av planeringsmetodiken bör övervägas med motiveringen att riksdagens beslut i enlighet med pr0p. l972:lll inte torde ha avsett valet av en planerings- teknik som innebär att schematiska och grova prognostal förvandlas till styrande planeringsunderlag.

Flera instanser har lagt synpunkter på valet av planeringshori- so n t . Postverket har inget att invända mot de valda horisontåren. Svenska kornmnrt/örbundet konstaterar i likhet med bl. a. länsstyrelsen i Uppsala. Värmlands och Västerbottens län att horisontåret 1985 inte fanns med i an- visningarna till länsplanering 1974 och att underlaget för 1980-talet. som också påpekas av lärtsstvr'e/sen i Örebro län. är osäkert. Mot denna bakgrund hävdar flera remissinstanser, att förslagen till planeringsnivåer för åren 1985 och 1990 är dåligt underbyggda. Landstings/ärmmdet sätter ifråga om det överhuvud taget är meningsfullt att ange planeringsnivåer för länen vid detta tillfälle och anser att en måldiskussion kring de problem, som pre- ciserats i länsplanering 1974, bör ge bättre vägledning än planeringsnivå- förslagen. Göteborgs och Bohus lärts landsting pekar på att man tidigare inte kunnat utnyttja länsplaneringens prognoser till fullo i arbetet med sin prin- cipplan för år 1985 och förutsätter att den fortsatta länsplaneringen kommer att ge landstingen bättre möjligheter att utnyttja länsplaneringsmaterialet.

Vad beträffar förslagen till p 1 a n e r i n g 5 n i v å e r godtar länsstyrelserna iStock/tolms, Jönköpings. Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län förslagen liksom länsstyrelsen i Kalmar län. som anser att målet bör vara att uppnå de övre ramvärdena för åren 1985 och 1990. och länsstyrelsen i Gotlands län. som dock anser att ramen för år 1985 bör sättas till 53 000—55 000 invånare. Lärtsstvrelserna i Uppsala. Säderntartlands. Östergötlands. Kristian- stads. Hallands, Skaraborgs, Örebro. Gävleborgs och Jämtlands län vidhåller sina i förslaget till länsprogram framförda planeringsnivåer för år 1990. Länsstyrelsen i Blekinge län anser sig kunna godta befolkningsramarna 155 000—165 000 invånare år 1985 och 160 000—170 000 år 1990 med inrikt- ning mot de övre intervallgränserna medan Ic'irrsstvre/sen i ,-'llalrnir'htts län anser att miniminivån för år 1990 inte bör ligga lägre än vad som motsvarar den naturliga folkökningen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att en pla- neringsram på 425 000—445 000 invånare år 1990 bättre överensstämmer med en rimlig prognos för länet än betänkandets förslag. Höjningen i förhållande till betänkandets förslag motiveras också med att en befolkningsutveckling inom dessa ramar med största sannolikhet leder till en icke önskvärd net- toutllyttning från länet. Lärtsstvrelsen i l-"ästntanlands län anser sig inte kunna acceptera betänkandets förslag till planeringsnivåer bl. a. mot bakgrund av målsättningen att villkoren för sysselsättningen i länet och kommunerna inte försämras. Länsstyrelsen godtar dock en viss nedjustering av sitt tidigare förslag till 265 000—280 000 invånare år 1990 och föreslår befolkningsramen

Prop. 1975/76:21] 159

265 000—275 000 invånare år 1985. Länsstyrelsen i Kopparbergs län hävdar att betänkandets förslag till planeringsnivåer är alldeles för låga och förordar att de fastställts till 280 000—290 000 invånare för år 1985 och till 280 000—295 000 för år 1990. Länsstyrelsen i |""iister'rtot'r'lands län betraktar den nedre intervallgränsen i betänkandets förslag för år 1990 som helt oac— ceptabel och anser att det är viktigt att man kan uppnå mittvärdet i länsstyrel— sens förslag till planeringsram för år 1980, 275000 invånare, i mitten av 1980-talet. Därför bör inriktningen för år 1990 i vart fall vara att nå det högre värdet i betänkandets förslag till intervall. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår att ramen för år 1985 blir 285 000—300 000 invånare och hävdar att utvecklingen inom järn— och stålsektorn blir sådan att den motiverar en nivå för år 1990 som avsevärt överstiger nivån för år 1985.

Centerns ttngdoms/örbrtml hävdar att de befolkningsramar, som anvisas i betänkandet inte kan accepteras. Koncentrationen till storstadsområdena har upphört därför att människorna föredragit bättre sociala och miljömässiga villkor än dem som erbjuds i storstadsmiljöerna.

Länsstyrelsen i Värmlands län beklagar att den inte fått gehör för sina förslag till planeringsnivåer och framför att planeringsnivåerna måste bygga på en optimistisk realism för att inte prognoserna skall få en självuppfyllande effekt. Denna optimism skulle då också ses som ett mått på osäkerheten i framtidsbedömningarna. Länsstyrelsen i |""ästet'botte/ts län anser att förslagen till planeringsnivåer inte ger uttryck för en bestämd och kraftfull viljeyttring om den spontana befolkningsutvecklingen kommer att hamna inom pla- neringsintervallet. Vidare hävdar länsstyrelsen att värdet av planeringsnivåer kan ifrågasättas, även om planeringen inriktas mot de högre talen i in- tervallen. så länge det saknas garantier för att talen kan nås.

Av de kommuner, som lagt synpunkter på de föreslagna planeringsni- våerna, instämmer flertalet i de synpunkter, som framförts av länsstyrelsen i respektive län. Detta gäller bl. a. komrrrtrnerna Linköping. Gotland, Malmö. Halmstad och Falkenberg. Landstinget i Skaraborgs län har föreslagit pla- neringstalen 275 000 invånare år 1985 och 280000 år 1990, vilka samman- faller med övre ramvärdet i länsstyrelsens förslag. Såväl Köpings korrrrrrttrr som landstinget i Västmanlands län anser att befolkningsramarna bör vara i nivå med länsstyrelsens förslag samtidigt som länsstyrelsen accepterar viss nedjustering.

Prop. 1975/75:211 160

7. Planeringssystem för sysselsättnings- och regionalpolitiken

7.1. Konjunkturpolitiken och den långsiktiga sysselsättninsplaneringen (SOU 1975:90, kap. 13)

Sysselsättningsutredningens arbete berör främst utvecklingen av syssel- sättningen på lång sikt. Det innebär emellertid inte att vi kan bortse från de kortsiktiga ekonomiska problemen. Självfallet existerar ett ömsesidigt beroende mellan kortsiktiga fluktuationer och långsiktiga tillväxtförlopp det har också påpekats tidigare i många sammanhang, Utredningens avsikt i detta kapitel är att erinra om hur konjunkturvariationerna på några vä- sentliga punkter inverkar på den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen — inte att diskutera de konjunkturberoende sysselsättningsvariationerna i sig.

Konjunkturväxlingarna är aldrig sinsemellan lika. Varaktigheten kan ex- empelvis variera liksom förloppet inom olika branscher eller områden. Kon- junkturpolitiken måste därför ständigt anpassas till en föränderlig ekonomisk verklighet. Utöver vad som hittills sagts måste därför också krävas att de konjunkturpolitiska medlen skall kunna anpassas till styrka och riktning. Åtgärderna måste också snabbt kunna sättas in och avbrytas om läget så kräver. De förändringar i den konjunkturpolitiska medelsarsenalen som ut- redningen föreslår i det följande bör ses mot denna bakgrund.

Om sysselsättningen skall kunna växa snabbt måste efterfrågan på ar- betskraft styras till arbetsmarknader med arbetskraftsövcrskott. [ annat fall uppstår risker för oacceptabla överhettningstendenser. Mot den bakgrunden är det naturligt att den konjunkturpolitiska arsenalen tillförs medel som direkt kan bidra till en utveckling mot de långsiktiga sysselsättningspolitiska målen.

Utredningen diskuterar förbättringar i den konjunkturpolitiska medelsar- senalen. Bl. a. framhålls önskvärdheten av åtgärder för att i ökad utsträckning använda de outnyttjade resurserna under konjunktursvackor till ökade in- satser inom den offentliga sektorn. Åtgärder för att tidsmässigt anpassa investeringsvcrksamheten inorn den offentliga sektorn till konjunkturläget är redan idag ett betydelsefullt inslag i stabiliseringspolitiken. Möjligheterna att under långkonjunkturer tidigarelägga en planerad höjning av sysselsätt- ningen inom ramen för den offentliga konsumtionen har först under senare år uppmärksammats. Enligt sysselsättningsutredningens mening bör medlen för sådana konjunkturmässigt betingade höjningar av sysselsättningen ut- vecklas. En stegvis utbyggnad av den offentliga sektorn — med utgångspunkt i långsiktiga ambitioner vad gäller samhällsservicens utveckling — skulle kunna förstärka konjunkturpolitiken.

Prop. 1975/76:211 161

7.l.l Långsiktiga verkningar av en jämn svsselsättningsrrtveekling

Antalet personer i arbetskraften under perioden 1964—1974 utvecklades påtagligt olika under olika delar av perioden. 1 stort sett är mönstret klart: Variationer i efterfrågan på arbetskraft ger på kort sikt utslag inte bara i fördelningen mellan sysselsatta och arbetslösa de påverkar också den totala arbetskraftens utveckling.

Det är betydligt svårare att ange hur variationerna i efterfrågan påverkar utbudet av arbetskraft på lång sikt. Det finns emellertid enligt utredningen ingen anledning att betvivla att utslagningen av arbetskraft hänger samman med växlingar i efterfrågan. även om takten i strukturomvandlingen har ännu större betydelse. En utveckling präglad av starka svängningar i efter- frågan på arbetskraft resulterar i en större utslagning än en utveckling som på lång sikt är lika snabb men som är stabilare. Med utslagning menas här en arbetslöshet som i sig får sådana konsekvenser för individens möj— ligheter till förvärvsarbete att den permanentas eller leder till utträde ur arbetskraften.

Det är enligt utredningen mera osäkert om starka konjunktursvängningar också påverkar tillströmningen av arbetskraft till arbetsmarknaden över en längre period. Starka variationer i efterfrågan måste dock göra det svårare att bedöma långsiktiga utvecklingstendenser på arbetsmarknaden. Om kon- junkturvariationerna dämpas får arbetstagarna något lättare att bedöma vilka företag eller orter som kan erbjuda en stabil sysselsättning på lång sikt. Arbetsgivarna får större möjligheter att överblicka tillgången på arbetskraft i olika områden.

En ekonomisk utveckling, som innebär att de kortsiktiga balansproblemen i ekonomin minskar. medför naturligtvis också att man kan ägna större uppmärksamhet åt långsiktiga politiska mål. Behovet av ett fortsatt utveck- lingsarbete vad gäller information och styrmedel på det konjunkturpolitiska området skall därför inte enbart ses mot bakgrund av de ekonomiska och sociala problem som omedelbart följer av kortsiktiga fluktuationer i den ekonomiska aktiviteten menar utredningen. Ett sådant utvecklingsarbete bör även ha betydelse för de praktiska möjligheterna att föra en ambitiös sysselsättningspolitik på lång sikt.

7. 1 .2 Kort/"unktttrpolitiska medel

Utredningen pekar på några svaga punkter bland de konjunkturpolitiska medlen och i den information som idag utgör underlaget för konjunktur- politiska beslut. Självfallet är dessa svagheter väl kända inom de myndigheter som svarar för konjunkturbevakningen. men det kan lika fullt finnas an- ledning att understryka behovet av ökade resurser för förbättringar. En ef-

Prop. 1975/75:211 162

fektiv konjunkturpolitik är en grundläggande förutsättning för att nå de långsiktiga sysselsättningspolitiska målen.

Utformningen av styrmedel är enligt utredningen mycket betydelsefull. Åtgärderna bör i ökad utsträckning samordnas med mera långsiktigt in- riktade politiska mål — exempelvis näringspolitiska eller fördelningspolitiska. De bör naturligtvis dessutom vara avpassade så att de snabbt får en effekt som är begränsad till en kortare tid eller som kan avbrytas med kort varsel.

7.1 .3 Kort/'ttnktttrirt/orrrtatiort

En självklar förutsättning för en framgångsrik konjunkturpolitik är till- förlitlig och aktuell ekonomisk korttidsstatistik. Brister i sådan statistik med- för att man vid en konjunkturbedömning är osäker om konjunkturutveck- lingen under perioden närmast före bedömningstidpunkten. Det Här i sin tur med sig att konjunkturprognoserna blir otillförlitliga.

I samband med konjunkturanalyser är det knappast tillräckligt med års- statistik. De redovisade perioderna är alltför långa för att man skall kunna studera sambandet mellan olika ekonomiska variabler.

Mer än hälften av BNP används för hushållens konsumtion. Variationer i utvecklingen av den privata konsumtionen har därmed avgörande inverkan på den totala efterfrågan inom landet och ger stora utslag i bl.a. syssel- sättningen. Det är därför viktigt att de kortsiktiga prognoserna för hus- hållskonsumtionens utveckling är tillförlitliga.

Det finns i dag ingen pålitlig metod att förutsäga konsumtionens ut- veckling. Vi vill därför betona angelägenheten i det arbete som för när- varande bedrivs med en förbättring av den statistiska informationen an- gående hushållens sparande. En annan svag punkt i den ekonomiska kort- tidsstatistiken är informationen om Iagerrörelserna. Lagerförändringen är strategisk variabel i konjunkturförloppet. Utredningen delar den uppfattning som framförts från många håll att en förbättring av lagerstatistiken är ett utomordentligt starkt önskemål.

7.1.4. Den (rl/entliga sektorn

F.nligt utredningen bör man i görligaste mån sätta igång de projekt som bedöms som angelägna på lång sikt under perioder då detta sammanfallet med omedelbara behov av sysselsättningstiIlskott.

lnte minst skulle primärkommunernas och landstingens vård och sociala service kunna inriktas på att öka antalet sysselsatta under perioder av av- mattning på andra områden. Det skulle vara en tidigareläggning av en re- krytering som under alla omständigheter skulle komma längre fram. Här kan pekas på ett sådant försök som gjorts med en kombination av bered-

Prop. 1975/76:21] ' 163

skapsarbetc och utbildning av de anställda inom vårdsektorn. Erfarenheterna är goda. De som anställts i beredskapsarbeten har fått praktik som de fått användning för i en kommande anställning eller utbildning. Samtidigt har de anställda fått ett yrkeskunnande som stärker deras ställning på arbets- marknaden. För att hävda sysselsättningen under vintern 1976 har verk- samheten med kombination av beredskapsarbete och utbildning utvidgats till hela den primärkommunala och landstingskommunala sektorn för ar- betssökande under 25 år.

Primärkommunerna och landstingen svarar idag för en mycket stor del av den totala sysselsättningen i landet. Det är också inom dessa områden det idag föreligger stora otillfredställda behov. Långtidssjukvård och barn- omsorg har tidigare anförts som exempel. Det kan mot denna bakgrund vara naturligt att stimulera kommunerna att upprätta sysselsättningsplaner för sina olika verksamheter. Sådana planer kan sedan ligga till grund för diskussioner om tidigareläggning av standardförbättringar för att motverka eller helst förebygga konjunkturbetingade nedgångar i sysselsättningen. Pla- neringstekniskt torde detta kunna klaras genom utbyggnader av personal- redovisningen i den kommunalekonomiska långtidsplaneringen (KELP) och med kompletteringar i den landstingskommunala ekonomiska långtidspla- neringen (LKELP).

Hittills har inte några särskilda sysselsättningsplaner utarbetats i anslut- ning till KELP. Under våren 1975 har dock på försök uppgifter om kom- munernas sysselsättnings och pcrsonalbehov 1974—1979 sammanställts. Kartläggningen görs samtidigt som kommunerna utarbetar KELP och den årliga redovisningen av personalstatistik till kommunförbundet och SCB. De arbetsgivaruppgifter som kommunerna lämnar till riksförsäkringsverket underjanuari bör också kunna utnyttjas. Sysselsättningsuppgifterna i KELP bör kunna tas fram ganska lätt när kommunerna utarbetar de gemensamma planeringsförutsättningarna för de olika fackorganen och för sin verksam- hetsplanering.

Enligt sysselsättningsutredningens uppfattning kan också en omfattande" sysselsättningsplancring successivt utvecklas inom ramen för den verksam- hetsplanering som nu växer fram inom kommunerna. För konjunkturpo- litikens och beredskapsplaneringens del kan detta innebära att kommunerna i sitt budgetarbete går igenom varje verksamhetsgren från sysselsättnings- synpunkt.

Vad som här sagts om primärkommunernas beredskapsplanering gäller -i stor utsträckning även landstingens. I arbetet med LKELPl ingår emellertid redan nu bedömningar av den framtida sysselsättningen. Detta underlättar givetvis en sådan utbyggnad av beredskapsplaneringen som vi här. har Skis-= serat. Landstingens medverkan kan i praktiken innebära att LKELP kom-

1 LKELP = landstingens ekonomiska långtidsplanering

Prop. 1975/75:21] 164

pletteras med förslag till kombination av beredskapsarbete och utbildning av personal.

Budgetutredningen tari sitt betänkande (SOU l973z43) upp kommunernas roll i konjunkturpolitiken. Man framhåller att stat och kommun bör ha ett gemensamt planeringsunderlag. De statliga myndigheterna måste ha goda kunskaper om den kommunala planeringen för att med olika styrmedel förändra de kommunala aktiviteterna i takt med konjunkturutvecklingcn.. De mer långsiktiga sysselsättningsfrågorna behandlas inte av budgetutred- ningen.

För den kortsiktiga sysselsättningspolitiken föreslår budgetutredningen att man skall stimulera kommunerna att ha en projektberedskap. Man skulle härvid indela investeringsverksamheten i etapper. Genom etappindelning skulle verksamheten kunna stabilisera ekonomin på ett effektivare sätt.

Budgetutredningens förslag om kommunala beredskapsarbeten gäller främst åtgärder som verkar på kort sikt. ] första hand är det fråga om in- vesteringsbidrag.

Enligt sysselsättningsutredningens mening är det väsentligt att man bi- behåller grundprincipen för uppläggningen av beredskapsarbeten. Dessa skall alltså b'estå endera av projekt som tidigareläggs eller av en tidigarelagd sys- selsättningsökning. t.ex. inom vården. Det innebär med andra ord att en expansion som enligt planerna skulle komma först senare tidigareläggs av sysselsättningsskäl. Därmed kan man inom den offentliga sektorn lämna ett väsentligt bidrag till en balanserad ekonomisk utveckling.

De kommunala investeringarna varierar med konjunkturerna. För att sti- mulera kommunerna till att upprätthålla eller öka sysselsättningen under konjunkturnedgångar har statsmakterna vid några tillfällen beslutat höja det statsbidrag som utgår till kommunala beredskapsarbeten. Den metoden har visat sig effektiv. och sysselsättningsutredningen anser att man bör fort- sätta på den inslagna vägen. varvid möjligheterna att stimulera till ökad sysselsättning inom sektorer. där man särskilt vill främja utvecklingen på lång sikt. bör utnyttjas.

Statens egna verksamheter kan ha svårt att göra en konjunkturanpassning eller att låta en expansion inom en sektor ske "trappstegsformat". l lång- tidsbudgeten skall dock myndigheterna ange planer för den framtida sys- selsättningen. Under flera år har AMS utarbetat förslag till investeringsreserv för olika större investerande myndigheter. Reserven omfattar också kom- munala och statsunderstödda projekt. Samtidigt föreslås att en reserv anges i beredskapsstaten.

Arbetet med sysselsättningsplaner i anslutning till långtidsbudgeten och investeringsreserver bör kunna drivas vidare som försök. Sysselsättnings- utredningen är för sin del beredd att aktivt medverka i en dylik försöks- verksamhet.

Prop. 1975/76:211 165

7.1 .5 Näringslivet

Insatser från samhällets sida för en konjunkturmässig anpassning av nä- ringslivets fasta investeringar har sedan lång tid tillbaka förekommit. På senare år har också åtgärder för att direkt påverka lagerinvesteringarna vid- tagits. Lagerstödsutredningen gör för närvarnade en översyn av dessa åt- gärder. Reglerna för lagerstöd bör enligt lagerstödsutredningens mening ut- formas så att samhällets intressen av en lugnare lagerutveckling systematiskt slår igenom i företagens planering i alla faser av lagercykeln. Reglerna bör också knytas till den pågående utvecklingen av de anställdas inflytande i företagen. Det senare bör enligt sysselsättningsutredningens mening genomgående gälla för samhällets åtgärder för konjunkturstyrning av nä- ringslivet. De anställda i ett företag har ett direkt intresse av att företaget utvecklas stabilt både på kort och lång sikt. Det är inte minst mot den bakgrunden naturligt att de får ett förstärkt inflytande på planeringen av företagets verksamhet i olika konjunktursituationer.

Lagerstöd är ett konjunkturpolitiskt medel. som syftar till att ge företaget bättre möjligheter att genom egna dispositioner bidra till ett jämnare kon- junkturförlopp — inom företaget och i hela samhällsekonomin.

Ett liknande syfte har de sedan lång tid tillämpade investeringsfonderna. Under de senaste åren har intresset ökat för åtgärder, som på liknande sätt "för in" konjunkturpolitiken i företagen. Arbetsmiljöfonden och den sär- skilda investeringsfonden är andra exempel på insatser som har satts in. . för att brygga över konjunktursvackor. även om fondernas uppbyggnad i dessa fall motiverats av en rad skilda omständigheter.

Denna form av insatser blir enligt utredningens mening särskilt viktig mot bakgrund av den konjunkturbild som präglat marknadsekonomierna de senaste åren med inslag av s. k. stagflation, dvs. samtidigt uppträdande av inflation och arbetslöshet. Konjunkturpolitiska medel som medger för företaget att var för sig utjämna den ekonomiska aktiviteten över konjunk- turcykeln kan bidra till att sysselsättningen upprätthålls vid lägre inflations- takt än som annars varit möjligt.

Vid utvecklingen av de konjunkturpolitiska styrmedlen bör man under- söka möjligheterna att utnyttja dylika system med fonder inom företagen — liknande investeringsfonderna — på nya områden. På motsvarande sätt skulle en form av investeringsfonder kunna utnyttjas för att påverka fö- retagens interna utbildning. Denna har expanderat snabbt under senare år. En förbättrad konjunkturanpassning av verksamheten torde kunna ge inte oväsentliga samhällsekonomiska vinster.

Bland den mängd konjunkturpolitiska medel som utnyttjats under senare år finns många vars effekter inte är tillräckligt kartlagda..Under senare år har — bl.a. inom arbetsmarknadsverket en verksamhet syftande till en

Prop. 1975/75:211 166

mera systematisk utvärdering av olika konjunkturpolitiska åtgärder byggts upp. Kartläggningarna av olika åtgärders effekter i olika avseenden skall syfta till att bygga upp en beredskap för den framtida konjunkturpolitiken. Avsiken skall vara att i ökad utsträckning inlemma konjunkturpolitiken i en mera långsiktig ekonomisk politik.

En central fråga för sysselsättningSutredningen är hur konjunkturpolitiken skall samordnas med en långsiktig sysselsättningsplanering. Man måste ska- pa de organisatoriska förutsättningarna för en sådan samordning. l kap. 14 skisseras en sådan organisation och sådana planeringsformer som för- söksvis skulle kunna prövas bl. a. för att underlätta samverkan mellan kort- siktig och långsiktig ekonomisk politik. Avsikten är också att man genom de föreslagna planeringsformerna skall få en klarare uppfattning om sådana konkreta investeringsprojekt som långsiktigt planeras. Man skulle därigenom få större möjligheter att påverka tidsförläggningen av dessa investeringar som ett medel i konjunkturpolitiken.

7. l .6 Remissvrtrandena

Ett flertal av de remissinstanser som yttrat sig under denna punkt in- stämmer i sysselsättningsutredningens konstaterande att de långsiktiga sys- selsättningspolitiska målen inte kan uppnås utan en ambitiös konjunktur- politik.

LO konstaterar således att arbetsmarknadspolitikens roll i stabiliserings- politiken är central men att den inte ensam kan ta ansvaret för den totala sysselsättningen. Detta är främst en uppgift för den ekonomiska politiken. närings- och regionalpolitiken. Efterfrågestimulerande generella åtgärder får enligt LO i en lågkonjunktur effekter relativt sent på sysselsättningen och kan snarare leda till ökad konkurrens om lättrörlig. attraktiv arbetskraft än till ökad sysselsättning för personer med arbetshinder. lnflationstakten kan också snabbt öka så att en åtstramning blir nödvändig redan innan de generella stimulansåtgärderna fått effekt även för de "potentiella arbets- kraftsresurserna". LO konstaterar att selektiva åtgärder i många fall kan vara effektivare än generella när det gäller att lösa sysselsättningsproblemen för utvalda grupper. regioner eller företag. Studier visar att subventioner till företagen som påverkar'marginalkostnaderna för förändringar i syssel- sättningen, får samma effekt som generella åtgärder 1. ex. avgiftsreduktioner. men till lägre kostnader för samhället och mindre vinstökning i företagen. De selektiva åtgärderna är effektivare ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel. då företagsekonomiska förutsättningar inte är det enda som avgör företagets förmåga att anpassa sig t. ex. till de arbetssökandes kapacitet och förut- sättningar. .

All-IS påpekar-att kraftiga konjunkturvariationer i efterfrågan på arbetskraft

Prop. l975/76:211 167

leder till en större utslagning av äldre och handikappade och försvårar in- trädet på arbetsmarknaden för nya grupper. bl. a. ungdomar och kvinnor. Variationerna i efterfrågan på arbetskraft bör enligt AMS mötas genom olika slag av företagsanpassade åtgärder som ökar företagens möjligheter att be- hålla arbetskraften under tillfällig försvagning i efterfrågan på deras pro- dukter. AMS pekar härvid särskilt på lagerstödets betydelse samt systemet med investeringsfonder för konjunkturutjämning. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att stödet till lageruppbyggnad bör förstärkas och vidareutvecklas.

EFA betonar vikten av att pröva och utvärdera åtgärder som syftar till att öka sysselsättningen samtidigt som de är så lite inflationsdrivande som möjligt.

Folkpartiets tmga'oms/örbuml anför att konjunkturpolitiken i högre grad bör bedrivas med hjälp av finanspolitiska medel. Att använda kreditpolitiken som ett konjunkturpolitiskt medel drabbar enligt förbundet många små- företag.

Länsstvrelsen i Norrbottens län erinrar om den starkt positiva effekt som s.k. kombinationsfrisläpp av investeringsfonder har haft i länet. Genom sådana kombinationsfrisläpp har 1 200 arbetstillfällen tillskapats i Norrbot- ten. Länsstyrelsen betonar nödvändigheten av att systemet med kombi- nationsfrisläpp ånyo kommer till användning.

Endast några få remissinstanser har berört utredningens diskussion om behovet av bättre information rörande den kortsiktiga ekonomiska utveck- ling. SCB delar utredningens uppfattning om behovet av förbättringar i den uppgiftsskyldighet i fråga om sysselsättningsutveckling m.m. som under senare år har skett inom bl. a. lagerstatistiken. Länsstyrelsen i Värm- lands län menar att det nuvarande informationssystemet mellan företag och samhälle ytterligare bör kunna utvecklas. Även Statsföretag AB erinrar om den uppgiftsskyldighet i fråga om sysselsättningsutvecklingen m.m. som redan existerar och menar att befintliga kommunikationer mellan företag och samhällsorgan bör utnyttjas och ytterligare förbättras.

Utredningens tankegångar att konjunkturavmattningar i ökad omfattning bör kunna motverkas genom att en planerad utbyggnad av samhällets service tidigareläggs har kommenterats av en rad insatser och i huvudsak biträtts av bl.a. .»fMS. Konitmkttn'institutel. länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Ila/lands. Göteborgsoch Bohus och Kopparbergs län samt Svenska kommun/örbundet och Jönköpings kommun. Kommunförbundet anser i likhet med utredningen att det vid tidigareläggningar av investeringar eller sys- selsättningsökningar, som ingår i kommunernas ordinarie planering. torde vara möjliga och ofta att föredra framför speciellt planerade beredskapsar- beten. Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker vikten av att kom- munernas del i beredskapsplaneringen i tillräcklig grad samordnas med den ekonomiska långtidsplaneringen. Enligt länsstyrelsens mening har kommu-

Prop. l975/75:211 168

nernas beredskap för att genomföra arbeten som ingår i programmet för beredskapsarbeten ofta varit otillräcklig.

Ett antal remissinstanser påpekar emellertid att konjunkturanpassning av kommunernas och landstingens sysselsättningsexpansion inte är problemfri. Särskilt gäller detta vårdsektorn. Landstinget i Kopparbergs län påpekar så- lunda att utbyggnaden av långtidssjukvård måste ske kontinuerligt för att tillgodose det fakiska behovet av platser. Landstinget i Hallands län menar att några mer betydande personalökningar som regel inte kan ske i befintliga institutioner under en konjunktursvacka. Börjar man bygga ett nytt sjukhus under en konjunktursvacka för att stödja byggsysselsättningen kommer å andra sidan driftstarten med rekrytering av permanent personal ofta i en konjunkturuppgång. Enligt Göteborgs kommun är den kommunala verksam- heten av sådan omfattning att följsamhet mot konjunkturen svårligen kan åstadkommas. Landstinget i Gävleborgs län ställer sig i princip tveksam till att använda vårdverksamheten i konjunkturanpassande syfte och påpekar att bristen på yrkesutbildad personal inom denna sektor också utgör en begränsning för detta. I anslutning till diskussionen om möjligheterna att konjunkturvariera utbyggnaden av samhällets service betonar ett antal re- missinstanser att en förutsättning fören sådan variation är att kostnadsfrågan ges en tillfredsställande lösning. Enligt Helsingborgs kommun är konjunk- turpolitiken en statlig och inte en kommunal uppgift. Vidare är den kom- munala budgeten inte så uppbyggd att den tål någon nämnvärd expansion under pågående budgetår. Det måste därför vara angeläget att finna sådana förmer för det kommunala engagemanget i konjunkturpolitiken att kom- munerna hålls skadelösa genom lämpligt utformade statsbidrag. Liknande tankegångar anförs av landstinget i Värmlands län. länsstyrelserna i Uppsala och Örebro län samt Svenska kommunförbundet och Göteborgs kommun.

i anslutning till diskussionen om konjunkturanpassning av den offentliga sektorns serviceutbyggnad tar några remissinstanser upp beredskapsarbe- tenas roll. RRV understryker t.ex. vikten av att beredskapsarbetena ås— tadkommer en reell sysselsättningsökning och att kravet på tidigareläggning därför måste bibehållas. Villie/mina kommun däremot finner att kravet på tidigareläggning försvårar kommunernas möjligheter att planera sysselsätt- ningen. Länsarbetsnämnden i Gotlands län förordar en större differentiering av statsbidragen till beredskapsarbeten. som bl.a. tillämpas för vissa statliga investeringsanslag. Detta system ger möjlighet att i viss utsträckning anpassa investeringsverksamheten enligt de konjunkturpolitiska förutsättningarna. Verket läster uppmärksamhet vid den tidsförskjutning som regelmässigt föreligger mellan beslut om tidiga- reläggning och verklig sysselsättningseffekt. De ökade krav på myndighe- ternas planering som en konjunkturanpassning ställer måste uppmärksam-

Prop. 1975/76:21] 169

mas liksom kravet på att statliga verk med krav på kostnadstäckning erhåller kompensation för de merkostnader som uppstår. Naturvårdsverket framhåller bl.a. att miljövårdsinvestcringar inom industrin och genom kommunerna ofta kan konjunkturanpassas om statsmakterna genom olika bidrag stimu- lerar verksamheten. Länsstvre/sen i Uppsala län förordar att kommunerna som beredskapsarbeten får uppföra industrilokaler för uthyrning till sådana företag som redan finns på orten. Liknande synpunkter anförs av .!Vorrtt'ilie kommun som också menar att försöksverksamheten med intensifierad kom- munal sysselsättningsplanering som f. n. pågår i vissa glesbygdskommuner inom det inre stödområdet borde kunna användas för att öka den bofasta skärgårdsbefolkningens möjligheter att bo kvar.

Ett flertal remissinstanser instämmer i s_vsselsättningsutredningens tan- kegångar angeånde särskilda former för företagens interna utbildning där- ibland Konirrnklurinstitutet. landstinget i Kalmar län. länsstyrelserna i Koppar- bergs. Västmanlands och Uppsala län samt televerket. LO förutsätter bl.a. att frågan utreds vidare och att särskilt de små företagens möjligheter därvid beaktas. Sveriges lrantverks- och industriorganisation (SHIO) anser att fond- systemet mer alltmänt bör kunna utnyttjas för att ge företagen möjlighet att avsätta medel för utbildnings- och personalutvecklande insatser i vidare syfte. SAF, Svenska handelskarnrnar/örbundet och Sveriges industri/ör'bund konstaterar i ett gemensamt yttrande med tillfredsställelse att fondkonstruk- tionen avses bli av samma typ som de existerande investeringsfonderna dvs. företagsvisa avsättningar och utnyttjanden. Organisationerna påpekar att de skattemässiga incitamenten att omfördela kostnadsavdragen för in- ternutbildning inte kan antas vara lika starka som för investeringar vid identiskt lika regler för fondutnyttjande.

7.2. Sysselsättningspolitisk planering (SOU l975:90. kap. 14)

Utredningen visar att sysselsättningspolitiken kräver medverkan från många parter. Näringslivets roll har framhållits. En fortsatt snabb utbyggnad av den offentliga sektorn gör dess ställning än mer markerad. Tillsammans med fackliga organisationer kan primärkommuner. landsting och näringsliv skapa en god fördelning av arbetstillfällena.

Även om staten har det slutliga ansvaret för sysselsättningspolitiken är det angeläget att primärkommuner. landsting och näringsliv bedriver en aktiv sysselsättningspolitisk planering. Kunskaper om lokala förhållanden. förhållanden inom branscher m.m. kan på detta sätt tillvaratas och bilda grund för den politik som är inriktad på arbete åt alla. Sysselsättningspla- neringen kan med fördel bedrivas i decentraliserade former.

En viktig del i den statliga sysselsättningspolitiska planeringen är att skapa samordning och samverkan mellan dem som har ansvaret för olika delar

Prop. l975/75:211 170

av sysselsättningspolitiken. Den får enligt utredningen inte heller ses isolerad från annan politik. Behovet av en samlad sysselsättningspolitisk planering är Stort. En nära koppling till länsplaneringen och andra övergripande pla- neringsformer är naturlig.

7.2.1. Sj'sse/sätrnitzgsplaneringens uppgifter och allmänna uppläggning Nuvarande planering

Den samhällsplanering som direkt påverkar sysselsättningen arbetar med både kortsiktiga och långsiktiga tidsperspektiv. För att möta störningar i sysselsättningen som beror på förändringar i konjunkturen eller som har andra orsaker krävs en effektiv beredskapsplanering och för att klara de långsiktiga sysselsättningsfrågorna måste både utbuds- och efterfrågestimu- ler-ande åtgärder planeras. De arbetsmarknadspolitiska medlen sätts in för att åstadkomma en sådan anpassning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Tillsammans med den allmänna ekonomiska politiken. närings- politik. regionalpolitik och utbildningspolitik ingår arbetsmarknadspolitiken bland de insatser som långsiktigt påverkar inriktningen av samhällets sys- selsättning.

Det finns en tendens till att i planeringen i större utsträckning än tidigare beakta långsiktiga perspektiv. Den kortsiktiga sysselsättningsplaneringen har emellertid också förstärkts. De allt större insatserna under lågkonjunkturer skapar behov av detta. Sysselsättningsplanering som sådan är sålunda inte något nytt.

Den offentliga sektorns expansion har ställt anspråk på en god planering. Detta har varit en väsentlig drivkraft för den utbyggnad av den samhälls- och sysselsättningsplanering som hittills kommit till stånd.

Också näringslivet har i större utsträckning än tidigare kommit in i sam- hällets s_vsselsättningsplanering. lnformella kontakter har under lång tid ta- gits mellan kommunala och statliga myndigheter å ena sidan och enskilda företag och branschorganisationcr å den andra. Länsarbetsnämnderna samlar varje kvartal in uppgifter från företagen. llär katt också nämnas försöken med informationssystemet företag—samhälle som innebär att företag med fler än 50 anställda två gånger per år redovisar sina sysselsättningsplaner för den närmaste femårsperioden. Uppgifterna ingår delvis i underlaget för länsarbetsnämndernas. länsstyrelsernas och kommunernas planering.

Av de övergripande långsiktiga planeringsformerna är det bara långtids- - utredningen som inte huvudsakligen är baserad på material som utarbetas på regional och lokal nivå. Länsplaneringen,den fysiska riksplaneringen och den regionala trafikplaneringen grundas på material som tas fram av lokala och regionala myndigheter. De berör fördelningen av resurser inom en region. Tralikplaneringen gäller transporterna mellan kommuner.

Prop. 1975/76:21] 171

Länsplancringen avser fördelningen mellan kommuner av offentliga verk- samheter av olika slag och av olika slag och av stödåtgärder till enskilt näringsliv. Den fysiska riksplaneringen tar också upp fördelning av resur- serna inom kommunerna. Det gäller därvid främst områden som skall skyd- das för exploatering med hänsyn till kultur- och naturvårdsintrcssen.

Underlaget för de här angivna övergripande planeringsformerna lämnas i stor utsträckning av kommunerna. Det har därför ansetts vara angeläget att utforma den kommunala planeringen på ett sådant sätt att underlag för den statliga planeringen kan erhållas utan extra utredningar.

Den långsiktiga sektorsplaneringen spänner över ett mycket brett fält. Hit kan väg- och skolplanering räknas. liksom planering av bostadspro- duktion. sjukvård. socialvård m. m. Var och en av dessa har en egen för- valtning som sörjer för att planer görs upp för utveckling inom sektorn. För den statliga sektorn gäller att dessa planer ligger till grund för de fram- ställningar som ger underlag för regeringens och riksdagens beslut. För lands- ting och primärkommuner gäller på motsvarande sätt att sektorsorganen utarbetar planer som utgör underlag för det årliga budgetarbetet.

Inom de delar av den offentliga sektorn som expanderat snabbast under efterkrigstiden har också planeringen ändrat karaktär. Dessa organisations- förändringar har medfört utbyggd långsiktig planering.

7.2.2. Lokal S_t'sselsälrningsp/(mering

Tre områden pekas ut som Speciellt viktiga i primärkommunernas sys- sysselsättningsplanering. De är. primärkommunernas analys av brister i de lokala arbetsmarknaderna, primärkommunernas utnyttjande av budgeten som ett sysselsättningspolitiskt instrument samt deras beredskapsplanering samt sysselsättningsfrågorna i kommunernas fysiska planering och verk- samhetsplanering. En utgångspunkt för diskussionen är att sysselsättnings- utredningen under sin andra etapp skall genomföra försök med en vidgad sysselsättningsplanering i några utvalda kommuner.

l primärkommunernas analyser bör enligt utredningen ingå bedömningar av arbetsmarknadens och näringslivets utveckling. Sådana analyser av de lokala arbetsmarknaderna har starka kopplingar med länsarbetsnämndens planeringsarbete och den regionalpolitiska planeringen.

Primärkommunernas analys av brister i de lokala arbetsmarknaderna sam- manfattas i begreppet primärkommunernas sysselsättningspolitiska inven- tering. Den bör enligt utredningen utarbetas och redovisas i anslutning till att kommunen yttrar sig över länsstyrelsernas förslag till sysselsättnings- planering. Den bör omfatta olika delarbetsmarknader i kommunen och ut- formas så att sysselsättningsläget för olika grupper på arbetsmarknaden blir belyst. Det torde också vara angeläget att utföra den sysselsättningspolitiska

Prop. 1975/76:211 172

inventeringen på ett relativt enhetligt sätt i hela landet.

Primärkommunernas beredskapsarbeten, och därmed sammanhängande sysselsättningsplanering. har hittills i huvudsak varit inriktad på investe- ringar. Det är en strävan att i allt högre grad förskjuta denna planering mot andra sysselsättningsformer, bl.a. inom tjänstesektorn.

Utredningen har utgått ifrån att det alltjämt finns stora områden inom den offentliga sektorn där behov av standardförbättringar föreligger. Det gäller särskilt de områden som primärkommunerna svarar för. Genom att tillgodose dessa Skapas även sysselsättningstillfällen.

Den kommunala beredskapsplaneringen bör enligt utredningen inriktas på att påskynda utbyggnaden av den offentliga sektorn vid tidpunkter då detta bäst kan motverka konjunkturella och andra variationer i den övriga sysselsättningen. Bcredskapsarbetcn inom tjänstesektorn får således för det första inriktas på verksamheter, där effekten av personalförstärkningar kan ses som en tidigareläggning av en planerad serviceutbyggnad. För det andra bör de avse sådana åtgärder Som visserligen inte medför en långsiktig ex- pansion men ändå ger sysselsättning åt arbetslösa. Båda typerna kan tidvis beröra hela den kommunala sysselsättningen. Den senare typen av sys- selsättningsskapande åtgärder kan innebära att man inom arbetsmarknads- utbildningens ram ger vidare utbildning åt redan anställda. Under tiden får arbetslösa rycka in som ersättare i beredskapsarbetets form. Denna modell har med stor framgång prövats inom barnstugcverksamheten och vårdsek- torn.

Genom den betydelse kommuner och landsting har från sysselsättnings- synpunkt är det enligt utredningen väsentligt att planeringsformerna för- bättras och att det kontinuerliga samrådet med länsarbetsnämnderna för- djupas. Verksamheten bör även utvecklas så att man får ett underlag som visar vilka kommunala insatser som krävs för att undanröja arbetslivshinder för olika grupper på arbetsmarknaden.

Den kommunala planeringen bör enligt utredningen knytas samman med den statliga. Om kommunernas beredskapsplaner skall kunna beaktas i lä- nens sysselsättningsplaner måste de föreligga i så god tid som möjligt på våren. KELP (som för närvarande lämnas in den l aprillskulle därför behöva lämnas in någon månad tidigare. Tidpunkten skulle nära sammanfalla med den som gäller för bostadsbyggnadsprogrammen.

Vad som här sagts om primärkommunernas beredskapsplanering och ut- nyttjande av budgeten som ett sysselsättningspolitiskt instrument samman- fattas under begreppet primärkommunernas sysselsättningsplan. Liksom den sysselsättningspolitiska inventeringen kan den utarbetas och redovisas i an- slutning till att kommunen yttrar sig över länsstyrelsernas bedömningar av den långsiktiga s_vsselsättningsutvccklingen.

De sysselsättningspolitiska aspekterna påverkar också kommunens pla- nering av den egna verksamheten. De omständigheter som hindrar män- niskor att gå ut i förvärvsarbete måste i stor utsträckning angripasjust genom

'N—l Prop. 1975/75:21] ] 3

kommunala åtgärder. Barnomsorgen är ett exempel på detta. Tralikfrågorna är ett annat exempel.

Insatserna på den sociala rehabiliteringens område skall också nämnas. Kommunerna har direktkontakter med dem som är utslagna från arbets- marknaden och har ett ansvar för att de får stöd för återgång till arbetslivet.

Ett starkare kommunalt engagemang i den sysselsättningspolitiska pla- neringen ger enligt utredningen förbättrade förutsättningar för kommunerna att vid planering av sin verksamhet beakta behov av och möjligheter till åtgärder inriktade på att undanröja hinder mot förvärvsarbete eller andra sådana förändrade förutsättningar för sysselsättningsutvecklingen som faller inom kommunala verksamhetsområden.

Den fysiska planeringen i kommunerna har enligt utredningen också stor betydelse för arbetsmarknadsförhållandena.

7.2.3. Landstingens medverkan i s_vsse/sättningsplaneri/igen

Vad som här sagts om primärkommunernas medverkan i sysselsättnings- planeringen bör enligt utredningen i tillämpliga delar också gälla landstingen. Också för landstingen är det aktuellt med en årlig sysselsättningsplan. Den kan utarbetas och redovisas i anslutning till att landstingen yttrar sig över länsstyrelsernas bedömningar av den långsiktiga sysselsättningsutveckling- en.

Liksom primärkommunerna bör landstingen kunna använda sin budget för att främja sysselsättningen.

7.2.4. Nt'iringslivets medverkan i s_vsselsätlningsp/aneringen

Liksom för kommunerna och staten bör det enligt utredningen åvila fö- retagen att bedriva en aktiv sysselsättningspolitisk planering. När det gäller företagens medverkan i sysselsättningsplaneringen bör åtminstone de större företagen upprätta sysselsättningsplaner. Dessa bör gälla både det kortsiktiga perspektivet och det medellånga. Sysselsättningsplanerna bör utarbetas i samråd mellan företag och representanter för de anställda. Man bör också i större utsträckning föra in arbetsmarknadspolitiken i företagen.

Då näringslivets sysselsättningsplanering skall utformas är det naturligt att ange relationerna till den regionala sysselsättningsplaneringen. En för- utsättning för att samhället skall kunna genomföra de näringspolitiska pro- gram som utredningen föreslår är att man har överblick över konkreta projekt som planeras inom näringslivet. Ett väl utbyggt informationssystem är en förutsättning för detta.

Prop. 1975/76z211 174

7.2.5. Regional s_vsselsättningsplanering

Länsarbetsnämnderna har genom arbetsförmedlingarnas verksamhet och uppläggningen av beredskapsarbeten en viktig planeringsuppgift. Det är en- ligt utredningen naturligt att också i framtiden låta Iänsarbetsnämndernas insatser utgöra en grundstomme i sysselsättningsplaneringen i vart fall ifråga om planering som avser det korta och medellånga perspektivet.

Länsstyrelserna svarar för samordningen av olika verksamheter. Deras roll är att utforma den långsiktiga övergripande planeringen. Däri ingår att söka genomföra de arbetsmarknadspolitiska. regionalpolitiska och närings- politiska riktlinjer som angetts av statsmakterna.

Enligt utredningens uppfattning finns det ett förhållandevis stort behov av en utbyggnad av sysselsättningsplaneringen på länsnivå. Man utgår ifrån att huvudansvaret för sysselsättningspolitiken alltjämt skall ligga hos staten. År 1964 fastslog riksdagen att den regionala planeringen skall ha sin tyngd- punkt på länsnivån. Samma skäl som då anfördes kan användas för att betona att länsmyndigheterna har goda förutsättningar för att bedriva en sysselsättningsplanering i nära kontakt med arbetsmarknadens parter.

Sysselsättningspolitiken på länsnivå torde också kunna tillföras delvis nya moment. Bl. a. föreslår utredningen att de näringspolitiska inslagen starkare betonas. Det finns också skäl att införa ett något kortare tidsperspektiv i såväl länsplaneringen som övergripande sysselsättningsplanering. Om länsplaneringen därtill ses över årligen utgör den enligt utredningen en na- turlig grund för den långsiktiga sysselsättningsplaneringen på länsnivå.

Sammanfattningsvis framför utredningen att den statliga sysselsättnings- planeringen på länsnivå bör omfatta en årlig analys av näringslivet och den offentliga sektorns utveckling samt av de lokala arbetsmarknaderna i länen. Kommunerna. de fackliga organisationernas och företagens lokala bedöm- ningar bör kunna sammanvägas till en länsvis bedömning av den långsiktiga utvecklingen av sysselsättningen.

7.2.6 De centrala statliga organens svsselsättningsplanering

När det gäller sysselsättningsplaneringen på centrala nivån konstaterar utredningen att den bör bygga på en samordning av olika sektorsplanerande myndigheters verksamheter. Sysselsättningsplaneringen måste därför vara nära knuten till regeringens och riksdagens arbete. l fråga om åtgärder som krävs med hänsyn till konjunkturläget görs undersökningar av såväl statliga verk som av regeringens kansli. Detta gäller även de långsiktiga bedöm- ningarna som från verksnivå redovisas i anslagsframställningarna. llärvidlag kan emellertid förändringar av inriktning och innehåll aktualiseras som en följd av en mera utbyggd planering på regional och lokal nivå. Budget-

Prop. 1975/762211 175

utredningen har i sitt betänkande tagit upp dessa frågor. Det förslag till planeringssystem som budgetutredningen lämnar synes i princip kunna ge förbättrade förutsättningar för den regional- och sysselsättningspolitiska pla- neringen.

De statliga verkens sysselsättningsplanering kan också byggas ut i andra avseenden. Bl. a. skulle information om strömmarna av arbetskraft till och från de statliga verken enligt utredningen ge ett bättre planeringsunderlag. Det är också tänkbart att i de långsiktiga sysselsättningsbedömningarna ta med uppskattningar av såväl direkt som indirekt karaktär.

7.2.7 Remissvttrandena

När det gäller utredningens förslag till allmän utformning av sysselsättningsplaneringen konstaterar LO att den skiss som presenteras bör kunna utvecklas för ökad samverkan och samordning mellan arbetsmark- nads. närings, regional- och utbildningspolitik. Man betonar också angelä- genheten av att utredningen i det fortsatta arbetet tillsammans med lång- tidsutredningen tar fram alternativ vilka är konsistenta med den totale- konomiska bedömningen. Först då kan en fullständig diskussion om den framtida resursfördelningen och sysselsättningsutvecklingen ske. Utred- ningens förslag till riktlinjer för kommunernas (inkl. landstingens). före- tagens, länsorganens och de centrala statliga myndigheternas sysselsättnings- planering har LO:s stöd och bör prövas och utvärderas under utredningens fortsatta arbete. LO anser "dock att det redan nu är nödvändigt att följa kommunernas och landstingens verksamhet ur sysselsättningspolitisk syn- vinkel i synnerhet som betydande stimulansåtgärder sätts in f.n. Denna senare uppfattning förs även fram av bl.a. Östergötlands lärts (FC O-distrikt och Göteborgs- och Västsveriges FC O-distrikl.l

TCO menar att utredningen på ett förtjänstfullt sätt angivit grunddragen i ett planeringssystetn för en aktiv sysselsättningspolitik. Man konstaterar dock att utredningen i mycket liten utsträckning har diskuterat hur det förbättrade planeringsunderlaget skall användas och vilka styrmedel sam- hället erfordrar för att uppnå de angivna målen. Man förutsätter att dessa frågor kommer att behandlas i huvudbetänkandet. SACO/SR pekar på be- hovet av att såväl primär som landstingskommuner upprättar realistiska sysselsättningsprognoser för det framtida personalbehovet. En förstärkning av de kommunala planeringsresurserna och den fysiska planeringen är an- gelägen menar man. Sammanfattningsvis understryker man nödvändigheten av att planeringen präglas av flexibilitet.

Svenska arbetsgivareföreningen. Sveriges industri/ämnad och Svenska lian- de/skammar/örbundet instämmer i sitt gemensamma remissyttrande över ut- redningen till fullo i den reservation som avgivits av ledamoten Faxén i utredningen. Man tycker allmänt att det är beklagligt att utredningen inte

Prop. 1975/76:21] 176

mer ingående har behandlat de centrala sysselsättningspolitiska problemen. Honda/skammaren i Kronobergs och Blekinge län menar att ett genomgående mönster för utredningens metod för att lösa de sysselsättningspolitiska frå- gorna är att föreslå en utökad och fördjupad planering. Utredningen har inte då tagit hänsyn till företagens rådande planeringssituation. Företag och samhälle arbetar med olika planeringsförutsättningar och planeringsperspek- tiv vilket resulterar i ett komplicerat kommunikationsproblem. För att över- brygga detta krävs enlömsesidig förståelse för motpartens problem och behov. Detta har i väsentlig grad förbisetts i utredningens betänkande menar man.

En överväldigande majoritet av de kommuner som kommenterat utred- ningens förslag om en utbyggd sysselsättningsplanering är positiva till detta. Flera av kommunerna betonar betydelsen av den för- söksverksam het som förslaget inrymmer. Linköpings kommun menar att det för den övergripande statliga sysselsättningsplanetingen måste vara angeläget att den omfattande lokala informationen och kunskaperna tas till vara i ökad utsträckning. Även för den primärkommunala planeringen synes in- förandet av det skisserade systemet vara av stort värde. Man finner även tanken att knyta sysselsättningsplaneringen till en årlig revision av länsplaneringen vara en lämplig utvecklingslinje. Sala kommun säger sig stödja utredningens förslag om en sysselsättningspolitisk planering. Man understryker att planeringen bör omfatta såväl det privata näringslivet som den offentliga sektorn. Skellefteå kommun påpekar emellertid att det är svårt att bilda sig en uppfattning om att ta ställning till utredningens mera allmänt formulerade principer och förslag innan ett mer definitivt ställningstagande redovisas i ett huvudbetänkande. Svenska kommunförbundet instämmer med utredningen i att om målet arbete åt alla skall nås måste planeringen för förbättrade sysselsättningsmöjligheter bedrivas på alla administrationsnivåer i samhället. Det är naturligt att kommunerna deltar aktivt i sysselsättnings- planeringen och ökar sina insatser i takt med att samhällets ambitioner inom sysselsättningspolitiken höjs.

Även de flesta remissvaren från landstingen är positiva till utredningens förslag till system för sysselsättningSplanering. Landstinget i l-"ärm/ands län konstaterar t. ex. att sysselsättningspolitik med utgångspunkt i målsättning- en arbete åt alla utan tvekan kommer att kräva en samordnad sysselsätt- ningsplanering. Man ifrågasätter dock om inte en sådan sysselsättnings- planering bör ingå i länsplaneringen. Några landsting uttrycker en viss tvek- samhet till utredningens förslag. Landstinget i Blekinge län anser sålunda att linansieringsfrågorna i samband med landstingens och kommunernas med- verkan i sysselsättningspolitiken måste utredas närmare innan utredningens förslag kan bedömas i sin helhet. Lamlstings/örbunder konstaterar att utred- ningens syn på planeringen för landstingens del främst medför ökade krav på planberedskap. Detta ligger väl i linje med den utveckling som präglar den landstingskommunala planeringen menar förbundet.

Länsstyrelserna är i allmänhet positiva till det av utredningen framlagda

Prop. 1975/76:21] * 177

förslaget om ett planeringssystem för en aktiv sysselsättningspolitisk pla- nering. Länsstyrelserna har dock skilda uppfattningar i fråga om plane- ringssystemets roll. resurskrav m. m. Flera länsstyrelser betonar vikten av att en försöksverksamhet i några utvalda kommuner får klarlägga de prak- tiska möjligheterna för ett genomförande av de olika delförslagen. Länsstyrel- sen i Stockholms län anför att det redan på nuvarande stadium i utred- ningsarbetet finns anledning att diskutera utredningens argument beträf- fande sysselsättningspolitisk planering. Det framgår nämligen inte klart. me- nar man. hur sysselsättningsplaneringen skall infogas i den allmänna sam- hällspolitiken. Man ifrågasätter om sysselsättningsplanering som en särskild planeringsform är en förutsättning för att målen för sysselsättningspolitiken skall uppnås. Däremot understryker länsstyrelsen vikten av att sysselsätt- ningspolitiken ges ett större utrymme i den kommunala och regionala pla- neringen. Detta bör emellertid ske inom ramen för redan befintliga pla- neringsformer och då i första hand länsplaneringen.

Flera länsstyrelser betonar att det föreslagna årliga länsplaneringssyslemet utgör den mest naturliga grunden för det av utredningen skisserade pla- neringssystemet. I denna grupp återfinns länsstvrelserna iK almar, Malmöhus. Hallands. Värmlands. lfäst/na/tlands. Jämtlands samt Norrbottens län.

En mera negativ attityd mot utredningens förslag intar/änsstvi'els'eni Värm- lands län. Man säger sig vara mycket tveksam till både nödvändigheten och önskvärdheten av ett nytt planeringsbegrepp och planeringssystem mot bak- grund av den föreslagna framtida uppläggningen av länsplaneringssystemet.

De centrala ämbetsverk som uttalar sig om sysselsättningsplaneringens allmänna utformning ansluter sig till utredningens förslag. Arbetsmarknads- stvre/sen betonar att sysselsättningsaspekterna bör få större betydelse inom samhällsplaneringens olika delar och att den långsiktiga planeringen i högre grad bör bli inriktad på åtgärder. Man anser vidare att det är väsentligt att primärkommuner och landsting i större utsträckning än för närvarande medverkar i sysselsättningsplaneringen och att samarbetet med länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar fördjupas. RR !" påpekar att pla- neringens omfattning och status måste klargöras. Planeringen måste emel- lertid oberoende av valt alternativ komma att kräva nära samverkan mellan berörda företag. kommuner och statliga myndigheter.

Sysselsättningsutrcdningen föreslår en lo k a l s y 5 s e l s ä t t n i n g 5 - planering med tre huvudmoment primärkontmunernas analys av lokala arbetsmarknader - budgeten som sysselsättningspolitiskt instrument beredskapsplanering — sysselsättningsaspekter på verksamhetsplanering och fysisk planering.

När det gäller det första momentet i den lokala sysselsättningsplaneringen — analys av lokala arbetsmarknader — är de kommuner som yttrar sig i de flesta fall positiva. Flera kommuner påpekar att man redan idag företar en analys liknande den som föreslås. Även Svenska kommun/örbundet an- sluter sig till utredningens förslag men konstaterar att planeringen måste

lZ Riksdagen IOM. I mm!. Nr .?i/

Prop. 1975/75:211 " 1 ——J 00

anpassas till förhållandena i de olika kommunerna. Även de länsstyrelser som yttrat sig i denna fråga är positiva. Några länsstyrelser bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att analyser av bristerna på de lokala arbets- marknaderna utgjort en av de väsentligaste delarna i kommunernas arbete med länsplaneringen och att detta moment således inte utgör någonting nytt i den kommunala planeringen. FC'O-(Iristrr'ktet i Göteborg och Bohus län menar att det är nödvändigt att kommunerna för en effektivare in- formation om arbetsmarknaden genom t.ex. utvidgning av arbetskrafts- undersökningar.

Utredningens förslag att den k 0 m m u n ala b u (! g e t e n skall an- vändas som ett sysselsättningspolitiskt instrument accepteras av flertalet av de remissinstanser som kommenterar förslaget. Länsstyrelsen i Skaraborgs län menar att planeringen i ökad utsträckning bör inriktas på att tillskapa beredskapsarbeten också inom tjänstesektorn. Man anser att möjligheterna att ge statsbidrag för uppbyggnad av en projekteringsreserv i kommunerna bör prövas. Landstinget i Jämtlands län menar att budgeten bör användas som ett sysselsättningspolitiskt instrument och att man är beredd att verka för att den ekonomiska långtidsplaneringen kompletteras med årliga sysselsätt- ningsplaner för landstingets olika verksamheter. Svenska kornmzrn/örburrder menar också att den kommunala budgeten bör kunna användas som ett sysselsättningspolitiskt instrument på så sätt att en viss tidigareläggning sker av investeringar liksom av planerade Sysselsättningsökningar inom vissa sektorer. I den meningen menar man bör konjunkturanpassade budgetar kunna användas. Det förutsätter emellertid av de finansiella problemen kan lösas. TCO delar utredningens uppfattning om att kommuner och landsting på samma sätt som enskilda företag bör planera sysselsättningsutvccklingen inom olika förvaltningsenheter. Exempelvis bör de sysselsättningsmässiga konsekvenserna av budgeten noggrant kartläggas menar man. Lands/ing.?- _/örbumlet ser helst att under en försöksperiod i något eller några län landsting och kommuner i intim samverkan med statliga organ medverkar i upp- byggandet av en beredskapsplanering som kan avstämmas mot årliga genom- gångar av sysselsättningssituationer och planeringslägct. Det bör enligt för- bundet ankomma på länsstyrelsen att sammanfatta detta arbete årligen. För- söksverksamheten bör kunna resultera i en sysselsättningsplan för varje län. De kommuner som tar upp utredningens förslag på denna punkt re- dovisar en i stort sett positiv inställning till förslaget.

De sysselsättningspolitiska aspekterna på kommunernas v e r k sam - hetsplanering och fysiska planering tas också upp av ut- redningen. Omkring hälften av länsstyrelserna kommenterar på ett närmare sätt utredningens synpunkter i detta avseende. inställningen är genomgå— ende positiv. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser sålunda i likhet med ut- redningen att kommunerna i sin översiktliga planering bör sträva efter en sådan lokalisering av bostäder och arbetsplatser att förutsättningar ges för att så många människor som möjligt skall kunna ha tillgång till arbets-

Prop. 1975/76:21] 179

tillfällen. L("insstyr'e/sen i lf'ästrnan/ands län konstaterar att utvecklingen av kommunernas verksamhetsplanering är en väsentlig uppgift genom att kom- munerna direkt och indirekt påverkar sysselsättningsförhållandena. Svenska konrmun/ör'btrrrder konstaterar att sysselsättningsfrågorna redan nu beaktas i kommunernas fysiska planering och verksamhetsplanering. Man påpekar att många frågor av sysselsättningspolitisk betydelse måste uppmärksammas i dessa typer av planering bl. a. de äldre arbetsområdcnas ofta ogynnsamma utveckling. Statens planverk delar utredningens uppfattning att de offentliga organen och näringslivet bör utarbeta konkreta sysselsättningsplaner. Dessa bör följas upp och stödjas i den fysiska planeringen. En på detta sätt utvecklad planering. främst på lokal nivå. bör enligt verkets mening kunna bilda ett väsentligt underlag för statsmakternas långsiktiga ställningstaganden till så- väl sysselsättningSpolitik i vid mening som till investeringarnas regionala fördelning. Skövde kommun konstaterar att sysselsättningsfrågorna har be- tydelse för fysisk planering främst när det gäller trafiksystem och arbets- platsers läge i förhållande till bostadsbyggandet. Dessa frågor menar man bör belysas i samband med redovisning av markens användning i en kom- munplan'. Verksamhetsplanen. som bör utarbetas inom av fullmäktige an- tagna planeringsförutsättningar. bör ligga till grund både för KELP och kom- munplan. Sådana verksamhetsplaner bör upprättas och belysa sysselsätt- ningsfrågor på längre och kortare sikt menar kommunen.

Ett av utredningens förslag är att det bör åvila företagen, liksom kom- munerna och staten att bedriva en aktiv sysselsättningspolitisk pla- nering. Enligt förslaget bör de större företagen upprätta sysselsättningsplaner både för det kortsiktiga och det medellånga perspektivet menar utredningen. Ett väl utbyggt informationssystem beskrivs som en förutsättning för att näringspolitiska program skall kunna upprättas. LO menar att genom de lekmannanämnder som nu knyts till distriktskontoren vid arbetsförmed- lingen bör både kommuner och företag bibringas medvetande om de lokala och regionala arbetsmarknadsproblemen. Därvid skapas en bättre grund för att analysera dessa arbetsgivares sysselsättningspolitik och för att åtgärder skall kunna vidtas både från kommunens och företagens sida. Man finner det vidare motiverat att genom lekmannanämndernas medverkan i syn- nerhet mindre företag utan tillräckliga egna administrativa resurser bör kun- na få stöd från arbetsmarknadsverket för att planera personalpolitiska eller andra anpassningsåtgärder. TCO delar utredningens uppfattning att de större företagen bör upprätta sysselsättningsplaner. Uppgifter om företagens sys- selsättningsplaner är emellertid inte tillräckligt. Det är väl så viktigt att få kännedom om planeringen av investeringsprojekt. Utredningen tycks mena att endast företag som avsatt medel till någon av investeringsfonderna skall åläggas att långsiktigt planera olika investeringsprojekt. Detta är enligt TCO en omotiverad begränsning. Man understryker vidare att såväl upp- rättandet av sysselsättningsplanerna som planeringen av konkreta inves- teringsprojekt måste ske i samråd med de lokala fackliga organisationerna.

Prop. 1975/76:21] 180

Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska handelskammarförbundet och S veriges industri/örbund tar i sitt gemensamma yttrande avstånd från utredningens förslag om att mer precisa styrmedel skall införas och att lokaliseringsbeslut skall kunna fattas på direkt politisk väg. Bland de kommuner som närmare kommenterat utredningens förslag i det aktuella avseendet återfinns Kar/- stads kommun som menar att förslaget om näringslivets medverkan är den verkliga nyheten bland förslagen. Man menar att en medverkan i planer- ingsarbetet från företagens sida måste vara väsentligt.

Närmare hälften av länsstyrelserna har på ett mer direkt och ofta positivt sätt kommenterat dessa förslag från utredningen. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att utarbetandet av sysselsättningsplaner inom näringslivet är förenat med stora problem. Det är endast ett fåtal företag som har en mer detaljerad långsiktig planering. Länsstyrelsen understryker i samman- hanget betydelsen av att de planerande myndigheterna ges förutsättningar att utvärdera sysselsättningsplanerna.

7.3 Utvecklingsplaneringens framtida utformning (SOU l975:91, kap. l3) 7.3.1 Nuvarande trt/brmning

Länsplancringen — som kan sägas vara den del av den regionalpolitiska planeringen som bedrivs på länsnivå — bygger på riksdagens beslut är 1964 om riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik (prop. 1964:185. BaU 1964z48, rskr l964:408), år 1970 om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten (prop. 1970175. SU 19702103. BaU 1970:40. rskr 1970:270 och 304) och år 1972 om regionalpolitiskt handlingsprogram m.m. (prop. l972:lll bil. ], an 197228. rskr 19721347).

Med utgångspunkt i detta beslut genomfördes en första länsplaneringsomgång —- länsplanering 1967 och länsprogram 1970. Resul- tatet av länsplanering 1967 anmäldes för riksdagen 1969 (prop. 1969zl. bil. 13. SU 1969:57. BaU 1969z30. rskr 1969:188 och 309). Utvärderingen av länsplanering 1970 presenterades av regeringen i 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram. I handlingsprogrammet uttalades också att en regional- politisk planering med den allmänna uppläggning som kännetecknat länsplanering 1967 och länsprogram 1970 borde bli ett bestående inslag i samhällsplaneringen.

Genom det regionalpolitiska handlingsprogram som statsmakterna antog år 1972 skapades underlag för en rullande regional utvecklingsplanering. Beslut om länsplanering 1974 fattades av Kungl. Maj:t den 5 juni 1973. Anvisningar för verksamheten utfärdades också nämnda dag (Ds ln 1973z9). Enligt dessa anvisningar har följande allmänna uppläggning och tidplan gällt för länsplanering 1974.

Det första huvudmomentet var att länsstyrelserna utarbetade det underlag som behövs för den fortsatta regionala utvecklingsplaneringen. Häri ingår

Prop. 1975/76:21] 181

en analys av den hittillsvarande befolknings- och näringslivsutvecklingen, klarläggande av betingelserna för utvecklingen av den regionala strukturen. kartläggning av kommunernas och näringslivets framtidsbedömningar samt slutligen en samlad befolknings- och näringslivsprognos. Arbetet i länen skulle bedrivas i sådan takt att huvuddelen av detta planeringsunderlag kunde tillställas kommuner och landsting senast den 15 april 1974.

Kommunerna analyserade därefter det presenterade utredningsmaterialet. Konsekvenserna för den kommunala planeringen av olika handlingsalter- nativ skulle belysas och åtgärdsbehoven anges. I denna fas av arbetet för- utsattes det att kommunerna inhämtade de fackliga organisationernas syn- punkter på här berörda frågor.

Landstingen analyserade på motsvarande sätt effekterna på deras verk- samheter av olika handlingsalternativ.

Kommunernas och landstingens sammanfattande synpunkter och förslag med anledning av det framlagda planeringsunderlaget skulle lämnas till länsstyrelserna senast den 1 december 1974.

Efter eventuell komplettering av planeringsunderlaget med anledning av de synpunkter som kommuner, landsting m.fl. förde fram utarbetade länsstyrelserna därefter förslag till riktlinjer och handlingsprogram för den regionala utvecklingen i länet. [ programmet skulle bl. a. redovisas de rikt- linjer som enligt resp. länsstyrelse bör gälla för en samhällsplanering i länet som syftar till att lösa de problem som enligt bcfolknings- och närings- analysen med tillhörande prognoser bedöms föreligga. Länsstyrelserna skulle också analysera den regionala strukturen med hänsyn till den framtida ut- vecklingen. Synpunkter på ändringar i den av statsmakterna antagna planen för utveckling av den regionala strukturen skulle redovisas liksom förslag till planeringsnivåer för resp. län för åren 1980 och 1990.

Länsstyrelserna skulle vidare bl. a. med hänsyn till behovet av samordning med den fysiska planeringen för varje ort ange betingelser i fråga om den yttre miljön som kan påverka förutsättningarna för att förverkliga den efter- strävade regionala strukturen.

Slutligen anges de åtgärdsbehov som följer inom olika samhällssektorer av den regionala strukturen och de planeringsnivåer som länsstyrelsen för- ordar.

Länsplancring 1974 — med det huvudsakliga innehåll som här har be- skrivits — remitterades till kommuner och landsting samt regionala orga- nisationer som representerar näringsliv och arbetsmarknadens parter senast den 28 februari 1975. Efter avslutad remissbehandling redovisade länsstyrel- serna den 15 juni 1975 till arbetsmarknadsdcpartementet resultatet av länsplanering 1974 jämte remissammanfattning och egna synpunkter med anledning av remissbehandlingen.

Information direkt till medborgarna om den regionala utvecklingsplaner- ingen byggdes ut i länsplanering 1974 och lämnades under tiden april 1974 december 1974. Informationen gavs huvudsakligen på kommunal nivå i samband med kommunernas deltagande i planeringsarbetet.

Prop. 1975/76:21] 182

Arbelsmarknatlens parter

Länsplaneringen har efter hand byggts ut och kretsen av medverkande intressenter har ökat. Sysselsättningsfrågorna kom i länsplanering 1974 att spela en mer central roll än tidigare länsplaneringsomgångar. Det tedde sig därför naturligt att på ett organiserat sätt ta in de fackliga organisa- tionernas synpunkter. Tyngdpunkten i den fackliga medverkan har legat på kommunnivån.

De fackliga organisationerna har lagt ner ett omfattande arbete på länsplaneringen. En samstämd reaktion från fackligt håll är att man fort- löpande önskar medverka i den regional- och sysselsättningspolitiska pla- neringen på kommun- och länsnivå.

För LO:s vidkommande har större delen av arbetet legat på lokala ar- betsgrupper som bildats inom varje FCO. PCO-distrikten har dock sam- ordnat och understött verksamheten samt avgivit remissvaren på de pre- liminära förslagen till länsprogram. Totalt har 340 lokala arbetsgrupper med- verkat.

TCO organiserade sin medverkan genom de 65 TC O-kommittéerna över hela riket. Särskilda TCO-delegationer utsågs i kommunerna genom TCO- kommittéernas försorg. Sammanlagt 240 TCO-delegationer, omfattande när- mare 1 100 personer. arbetade sedan med länsplanering 1974.

SACO/SR har arbetat med länskommittéer för samtliga län vilka har haft i uppgift att stödja verksamheten i kommunerna. På flera håll har kommunala SACO/SR-föreningar arbetat med länsplaneringsmaterialet. Man har dock inte lyckats täcka in samtliga kommuner.

7.3.2 Framtida planeringssvstem Allmän utformning av planeringen

Sysselsättningsfrågorna är centrala i länsplaneringen. I takt med att pla- neringen utvecklats har dessa frågor kommit att få allt större vikt. Syftet med regionalpolitiken är att åstadkomma regional balans. Länsplancringen har anpassats härtill och belyser utvecklingen. tillgången och efterfrågan på arbetskraft samt åtgärder som syftar till att åstadkomma förändringar i denna tillgång och efterfrågan. Med hänsyn till att beslut med konsekvenser för sysselsättningen oavbrutet fattas inom såväl privat som offentlig verk- samhet blir det enligt rapporten nödvändigt att göra sådana ändringar i planeringsrutinerna att underlaget blir relevant med hänsyn till de beslut som skall påverkas och dessutom ständigt aktuellt.

Detta synsätt leder till en ytterligare accentuering av sysselsättningsfrå- gorna i länsplaneringen. De regionalpolitiska målen innefattar emellertid också serviceförsörjning och miljöaspekter. Detta måste liksom hittills också återspeglas i planeringen. Om man till dessa nya krav på planeringen lägger erfarenheterna av den tidigare genomförda länsplaneringen blir slutsatsen

Prop. 1975/751211 183

i rapporten att fullständiga länsplaneringsomgångar av det slag som länsplanering 1974 representerar blir nödvändiga även i framtiden. Kritiken mot länsplaneringens bristande flexibilitet och otillfredsställande aktualitet leder emellertid även till slutsatsen att länSplaneringsmaterialet fortlöpande bör följas upp och utvärderas. En sådan översyn måste ske i enkla former.

Det samordnande ansvaret i planeringen åvilar länsstyrelserna som också svarar för huvuddelen av utredningsarbetet. Kommunernas och landstingens medverkan i planeringen är emellertid av mycket väsentlig betydelse. Detta gälleri fråga om den statliga planeringens förankring hos medborgarna vilket lättast sker i kommunerna. där enskilda människor genom politiska partier och fackliga organisationer kan lägga sina synpunkter på planeringen. Men det gäller också i fråga om åtgärdernas utformning där statliga insatser kan kräva följdåtgärder av kommuner och landsting.

De fackliga organisationerna har medverkat med länsplanering 1974. På många håll har man lagt ner ett omfattande arbete för att delta i dialogen med kommuner och länsstyrelser. Alla inblandade parter har uttalat sig för att de fackliga organisationerna bör medverka i länsplaneringen även i fortsättningen.

Sektorsplaneringen t. ex. för bostäder, skolor och vägar är av intresse för regional- och sysselsättningspolitiken på två sätt. För det första har flertalet sektorers planering effekter på förutsättningarna för utvecklingen genom den service både företag och hushåll får. Det är viktigt främst när det gäller samhällsinvesteringarna. För det andra är sektorsplaneringen intressant ock- så från sysselsättningssynpunkt. dels genom den sysselsättning investerings- verksamhet av skilda slag ger under utbyggnadstiden. dels genom den mera bestående sysselsättning som driften av anläggningarna kan ge. Som på- pekades redan i beslutet om den aktiva lokaliseringspolitiken år 1964 är en samordning i tid och rum mellan regionalpolitik och övriga grenar av samhällsplaneringen av utomordentlig betydelse för att samlade insatser skall kunna göras för en orts eller bygds utveckling. Ett av länsplaneringens huvudsyften är att tjäna som underlag för en sådan samordning. Kungl. Maj:t förordnade därför år 1973 (SFS 1973:24) att statlig myndighet skall lägga resultatet av länsplaneringen — med de modifieringar riksdag och re- gering anger — till grund för sin planering. Planeringen följs upp genom att länsstyrelserna enligt Iänsstyrelseinstruktionen(SFS 1971:4601 även sam- ordnar de konkreta beslut på länsnivån som har regionalpolitisk betydelse.

Möjligheten att nå samverkan mellan sektorernas planering och den re- gionalpolitiska verksamheten är störst på ett tidigt stadium i sektorspla- neringen. Tvä förändringar i länsplaneringsarbetet föreslås för att nå bättre samordning. Dels föreslås att gemensamma planeringsförutsättningar skall hämtas från länsplt-meringen och läggas till grund för sektorsplaneringen dels föreslås att utvärderingar sker inom ramen för länsplaneringssystemet av t.ex. utredningsförslag med mera påtagliga regionala effekter.

När det gäller uppläggningen av det framtida länsplancringsarbetct konsta-

Prop. 1975/76:211 184

teras i rapporten att det underlag i form av nulägesbeskrivningar, problem- analyser och prognoseröver befolknings- och näringslivsutvecklingen m. m. som togs fram till länsplanering 1974 genom successiv översyn kan utvecklas till ett ständigt aktuellt planeringsunderlag. En årlig översyn föreslås därför. Omfattningen på denna översyn är beroende av förekommande planerings- problem och av tillgången på aktuell information. Revisionen av prognoser bör främst avse tidsperspektivet upp till fem år.

Med utgångspunkt i denna kontinuerliga översyn av planeringsunderlaget bör länsstyrelsen enligt rapporten ungefär vart femte år. efter beslut av re- geringen. utarbeta ett länsprogram av den typ som ingick i länsplanering 1974. Under mellanliggande år skall länsstyrelsen följa upp detta länsprogram.

De långsiktiga målen bl. a. ortsstrukturplan och planeringsnivåer bör utom i undantagsfall modifieras endast i samband med fullständiga länsplaneringsomgångar. Däremot måste de etappmål till vilka är kopplade åtgärder för förverkligandet av de långsiktiga målen fortlöpande ses över med hänsyn till de ev. ändrade förhållanden som framgår av bl.a. pla- neringsunderlaget. Samordningen kan förbättras om länsprogrammet resp. den fortlöpande översynen utarbetas i samverkan mellan länsstyrelsen och de sektorsmyndigheter som är företrädda i länen. Sektorsmyndigheternas medverkan syftar bl. a. till att visa vilka anpassningar till de regionalpolitiska målen som kan resp. inte kan göras i sektorernas planering.

Resultatet av länsstyrelsens fortlöpande upplöljning och utvärdering skall sammanställas i en årlig rapport. Dess innehåll bör anpassas till de aktuella problemen i resp. län.

Rapporten skall. som länsberedningen har föreslagit. för kännedom till- ställas landstinget och kommunerna i länet. Den bör föreligga i god tid före landstingets vårmöte. Den förändring av länsplaneringen som här be- skrivits föreslås bli genomförd under åren 1976—1978.

Den framtida länsplaneringen kommer att tjäna som en långsiktig sys- selsättningsplanering på regional nivå. Den mera kortsiktiga planeringen på länsnivå has om hand av länsarbetsnämnden.

Med oförändrad arbetsfördelning kommer länsstyrelse och länsarbetsnämnd att ansvara för var sin del av det som på länsnivå kommer att utgöra den framtida sysselsättningsplaneringen. I rapporten understryks därför att det är angeläget att samverkan byggs ut mellan länsstyrelser och länsarbetsnämnder.

Den centrala utvärderingen i regering och riksdag av länsplaneringen in- nebär att man erhåller en samlad utvecklingsplanering också på riksnivå som bör läggas till grund för beslut hos centrala statliga myndigheter.

Länsplancringen erbjuder. med sin decentraliserade uppbyggnad. dess- utom ett utmärkt system för utvärdering av de regionala konsekvenserna av skilda centrala beslut och utredningsförslag. Därvid ställs krav på snabbt informationsutbyte mellan central nivå och länsnivå. De försök med ut-

Prop. 1975/76:2|l 185

vidgad ADB-användning i länsplaneringen som har bedrivits i vissa län syftar bl.a. till en förbättring i dessa avseenden.

Den samverkan mellan statliga sektorsorgan och länsstyrelserna som har föreslagits förutsätter att man i sektorsplaneringen kan belysa bl. a. de direkta och indirekta sysselsättningscffekterna. I samband med utvärderingen av länsplanering 1974 har det framgått att vissa centrala ämbetsverk har möj- lighet att i ökad utsträckning i sin planering belysa i varje fall de direkta sysselsättningseffekterna. Regeringen har i särskilda budgetanvisningar upp- dragit åt ett antal centrala verk att i samband med sina anslagsframställningar också redovisa sysselsättningskonsekvenserna, om möjligt ned på kommun- nivå, av budgetlörslagen. Värdefull information kan dessutom hämtas från den årliga långtidsbudgeten.

1 de fall ett centralt verk har länsorgan som kan delta i planeringen föreslås i rapporten att det bör ankomma på det centrala verket att utforma de anvisningar som behövs för att sektorns planering skall kunna samverka med länsplaneringen på länsnivån.

En fråga av särskild betydelse för den regionala utvecklingsplaneringen på central nivå är avstämningen mellan länsplanering och långtidsutredning. Metoderna för denna avstämning har uppmärksammats av både ERU och långtidsutredningen. Ytterligare utvecklingsarbete återstår där erfarenheter- na av avstämningen mellan länSplanering 1974 och 1975 års långtidsut- redning måste tas tillvara.

.--frbetstnarknade/ts parter

De fackliga organisationerna har medverkat i länsplanering 1974 både på kommun- och länsnivå. Erfarenheterna av samarbetet är goda. lnslag av motsvarande slag bör enligt samstämmiga uppgifter ingå även i den fortsatta länsplaneringen. Klagomål har förts fram om materialets omfattning och svårighet. Problem som bör kunna bemästras i en kontinuerlig planering.

Vid fullständiga länsplaneringsomgångar dvs. ungefär vart femte är bör de fackliga organisationernas medverkan organiseras på samma sätt som i länsplanering 1974 dvs. så långt möjligt bör överläggningar ske mellan företrädare för kommuner och lokala fackliga organisationer. Den rapport som länsstyrelsen som ett led i översynen av länsplaneringen varje år ut- arbetar och för kännedom tillställer kommuner och landsting bör även till- ställas de lokala fackliga organisationerna för att bereda dem möjligheter att avge synpunkter.

Näringslivet har medverkat genom att via informationssystemet närings- liv—samhälle tl)lS) redovisa sina planer som underlag lör länsplaneringen. lnom ramen för DIS-systemet har överläggningar dessutom skett mellan företrädare för kommuner. länsstyrelser och näringsliv. På länsnivån har näringslivets organisationer i allmänhet medverkat i prognosarbetet och dess- utom deltagit i rcmissbehandlingen av länsplaneringens slutprodukt. lir-

Prop. 1975/76:21] 186

lärenheterna av denna verksamhet är i stort positiva. Samarbetet med nä- ringslivet är av stor betydelse för planeringens kvalitet och det mönster som successivt har byggts upp torde därvid kunna följas även i den fortsatta planeringen.

ltt/orrnation till allmänheten

Resultatet av planeringsinformation 1974 kan i huvudsak betraktas som gott. Men kritik har också riktats mot verksamheten. De gjorda erfaren- heterna bör komma till användning i det fortsatta arbetet med informationen i samhällsplaneringen.

Erfarenheterna i samband med länsplanering 1974 är att informations- verksamheten blir mycket tidskrävande om den skall bedrivas på ett än- damålsenligt sätt. Därför är det nödvändigt att informationsverksamheten kring länsplaneringen sker huvudsakligen i anslutning till de fullständiga länsplaneringsomgångarna. Intresset för regional- och sysselsättningspoli- tiska frågor kommer emellertid troligen att ha aktualitet i olika län vid skilda tidpunkter. Ett år kanske utvecklingen inom ett län väntas bli uppse- endeväckande och en livlig debatt förs. Ett annat år är intresset mindre i detta län. Informationsverksamheten bör kunna anpassas till sådana skif- tande förhållanden.

I rapporten betonas att informationsfrågorna bör ses som en del i arbetet med länsplaneringen. både i arbetsmarknadsdepartementcts och länsstyrel- sernas fortlöpande arbete med planeringen. Den primära uppgiften torde därvid bli att ta fram underlagsmaterial till folkrörelserna. Dessa kan därefter komplettera och inrikta materialet efter eget gottfinnande.

7.3.3 Renrisst'ttrantlena

Flera remissinstanser är positiva till den ökade roll sysselsättningsfrågorna får i länsplaneringen. Det gäller bl. a. länsstyrelserna i Gotlands. Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Kopparbergs län samt Svenska kommun/ärmint/et.

Viss kritik mot det föreslagna innehållet i länsplaneringen förs fram av länsstyrelsen i Norrbottens län som menar att en övergripande regionalpolitisk helhetssyn saknas under vilken bl.a. utbildnings- och forskningspolitik. tra- fikpolitik. energipolitik inordnas. Man efterlyser också en starkare koppling mellan den ekonomiska. den fysiska och den sociala planeringen. Liknande synpunkter framförs av sm-ialstvrelsen. Mera allmänt kritisk mot förslaget om länsplaneringens framtida utformning är Stockholms lärts landsting. Man konstaterar att landstingets regionplanering bedrivs parallellt med länsplaneringen. Detta menar man är otillfredställande ur flera synpunkter. Om regionplaneringen skall bli meningsfull måste en klar gräns dras mellan

Prop. l975/76:211 187

statlig och kommunal planeringskompetens.

Rapportens förslag om att förbättra sa mord n i n ge n mellan den re- gionalpolitiska planeringen och sektorernas planering. dels genom att de inhämtar gemensamma planeringsförutsättningar från länsplaneringen. dels genom att utvärdera centrala beslut och utredningsförslag inom ramen för länsplaneringssystemet, får stöd av flertalet länsstyrelser. Länsstyrelsen i Upp- sula län framhåller t. ex. att kommande länsplaneringar måste innehålla ett dataunderlag som bygger på länsplaneringens sektorövergripande synsätt men som är anpassat till sektorplaneringens konkreta behov. Man menar också att länsplaneringen i större omfattning än hittills bör användas för utvärdering av regionala konsekvenser av centrala beslut och utrednings- förslag. Även länSstyrelsen i |""('1'sterbollens län ser positivt på en förbättrad sektorsamordning men påpekar samtidigt att samordningen med de re- gionalpolitiska målen när det gäller bostadsbyggandet. vägplanering och skol- planering inte har någon långsiktig effekt på sysselsättningsmöjligheterna i mindre kommuner. Också de landsting som kommenterar de båda sam- ordningsförslagen är positiva.

I det närmaste samtliga remissinstanser på den centrala nivån som kom- menterat de båda samordningsförslagen är positivt inställda. LO betonar i sammanhanget vikten av ett ökat inslag av närings- och industripolitiska bedömningar i länsplaneringen. TCO understryker allmänt behovet av en bättre samordning med andra planeringsformer. Statens planverk konstaterar att en samordning av statliga insatser på regionalpolitikens område är viktig mot bakgrund av att resursfördelningsuppgifter idag ligger inom olika myn- dighetsområden. Statskontoret påtalar svårigheterna att skapa ett samman- hängande planeringssystem. Man menar att rapportens förslag är ett steg mot en förbättrad inomregional samordning. Det är emellertid nödvändigt med en systematisk undersökning om relationerna mellan de planerande instanserna är ändamålsenligt utformade liksom om länsstyrelsens roll i detta sammanhang. RR I"" fäster särskilt uppmärksamheten på behovet av en samordnad långsiktig planering på det regionala planet. Man har inget att erinra mot rapportens samordningsförslag men vill påpeka att en sam- ordning mellan myndighetcr på central nivå är väl så viktig när det gäller att integrera länsplanering och sektorplanering. Av de kommuner som kom- menterat förslagen i denna del märks Skellefteå korrunun som ställer sig skeptisk till rapportens konstaterande att i de fall länsstyrelsen inte själv fattar beslut kan man utgå ifrån att de åtgärder som behöver vidtas ak- tualiseras genom de kanaler som redan finns för sektorplanering. Detta in- nebär enligt kommunen risk för att den regionala utvecklingsplaneringen kommer att styras av sektorplaneringen och inte omvänt. Det är därför nödvändigt. menar man. att de regionalpolitiska handlingsprogrammen och åtgärdsförslagen tas in direkt i det statliga budgetarbetet och ges en prövning av de olika sektorsäskandena.

Förslaget att förbättra samordningen inom olika delar av s_vsselsättnings-

Prop. 1975/75:21] 188

planeringen på regional nivå genom att bilda en beredningsgrupp mellan länsstyrelse och länsarbetsnämnd får stöd av de remissinstanser som yttrat sig i denna fråga. Det gäller bl. a. länsstyrelserna i Stockholms. Blekinge och Älvsborgs län. Iänsarbetsnt'irnnden i Örebro och Linköpings korrtnrurr. Rapportens förslag om att fullständiga planeringsomgångar skall genom- föras vart femte år har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

När det gäller rapportens förslag om en fo rt f ö p a n d e u p p fö lj n i n g 0 c h u t v ä r (1 e r i n g av länsplaneringen är samtliga länsstyrelser positivt inställda även om man skiljer sig något åt när det gäller tidshorisont. betoning av åtgärdssidan samt formerna för den årsvisa översynen. Flera länsstyrelser påpekar att den årliga översynen måste ske i enkla former.

Av de 23 landsting som har avlämnat remissvar är samtliga utom ett också positivt inställda till förslaget om en fortlöpande aktualisering och uppföljning av länsplaneringen. Landstinget i Jämtlands län anför därvid att förslaget bör kunna skapa bättre förutsättningar för genomförande, utvär- dering och uppföljning av förslagen i länsplaneringen. Genom en årlig över- syn erhålls ett ständigt aktuellt planeringsunderlag. Översynen bör tidsmäs- sigt avpassas med hänsyn till den kommunala planeringsprocessen.

Majoriteten av de övriga remissinstanser som kommenterat förslaget om en årlig översyn är också positivt inställda. Endast Sveriges industri/örbund. Svenska handelskamrnarfi'r'rbumlet samt Svenska arbetsgivareföreningen är di- rekt negativa. Man anser visserligen i enlighet med rapporten att fullständiga planeringsomgångar böräga rum vart femte år men att en uppdatering mellan dessa planeringstillfällen endast bör tillgripas då betydande förändring har skett på det lokala planet.

LO menar att en årlig översyn av länsplaneringen innebär att en stor del av den kritik som förts fram mot denna planering beaktas. Detta gäller bl.a. bristande aktualitet och alltför stor stelhet. Man tror även att den årliga översynen skall möjliggöra en ökad betoning av problem och åtgärder. TCO understryker särskilt behovet av ett aktuellare planeringsunderlag. Länsplaneringssystemet bör också göras mer beslutsinriktat och syfta till att ge underlag för konkreta förslag till åtgärder på det regionala och lokala planet. Svenska kornrrrun/iirbundet konstaterar att det är angeläget att finna former för planeringen som möjliggör en bättre aktualitet och smidigare anpassning till den faktiska situationen i länen. En sådan anpassning skulle troligen bli möjlig om vissa delar av planeringsunderlaget ses över årligen. Man betonar emellertid att länsplaneringen i första hand måste vara en långsiktig planering. RR l'instämmer i rapportens förslag att länsplaneringen förtlöpande följs upp och utvärderas. Man konstaterar i detta sammanhang att om en uppföljning inte sker torde dock små möjligheter finnas att bedriva fortsatt planering med någon högre grad av realism. Naturt'är-(lsverket anför att miljöfrågorna bör granskas vid den årliga översynen.

F ("()-distriktet i Göteborgs och Bohus län framhåller länsplaneringens stora värde som program för det regionala och kommunala samhällsarbetet för

Prop. 1975/76:21] 189

att öka välfärden för medborgarna. Den är en decentraliserad och demo- kratiskt förankrad investerings- och programplanering. Därför, menar man, är det önskvärt att vidareutveckla denna planeringsform och man finner det postivt att den fortsättningsvis sker årligen. Det övervägande antalet kommuner som kommenterat förslaget om en årlig översyn är positiva.

När det gäller förslaget i betänkandet om en årlig rapport, som tillställs kommuner. landsting och fackliga organisationer för kännedom har majoriteten av länsstyrelserna erinringar att göra. Ett flertal länsstyrelser betonar starkt nödvändigheten av att den årliga rapporten skall lämnas till regeringen för utvärdering. Sådana påpekanden lämnas av bl. a. länsstyrel- serna iStoekho/ms, Gotlands, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Gäv- leborgs län. Samma uppfattning förs fram av LO som betonar att en årlig rullande länsplanering är angelägen men att den för att bli meningsfull måste följs upp årligen på central nivå dvs. av regering och riksdag. Man menar att utan en central utvärdering kommer det att vara svårt att få till stånd det engagemang från berörda parter som är nödvändigt för att länsplanering- en skall kunna fungera som en väsentlig del i sysselsättningspolitiken. Man föreslår därför att de årliga länsrapponerna utvärderas på central nivå och regering och riksdag därvid tar ställning till dessa som ett led i en utbyggd sysselsättningsplaneririg.

Flera remissinstanser betonar vikten av att de årliga rapporterna inte bara tillställs kommuner och landsting för kännedom utan att dessa. tillsammans med fackliga organisationer, även skall ha möjligheter att påverka utform- ningen av rapporterna inom ramen för ett formellt remissförfarande.

Sådana påpekanden görs av länsstyrelserna i Östergötlands. .Äflvsborgs och Västmanlands län vidare av landstingen i Uppsala och Kristianstads län samt ett antal kommuner. Norrköpings kommun anför t. ex. att om kommunerna varje år enbart för kännedom erhåller resultatet av länsstyrelsens översyn av länsplaneringen skapas inga garantier för en kontinuerlig kommunal med- verkan i det regionalpolitiska planeringsarbetet. Enligt kommunens mening är en sådan medverkan mycket angelägen. Kommunerna måste beredas tillfälle att yttra sig innan länsstyrelsen utarbetar sin slutliga rapport. Go'- teborgs kommun påpekar att den hittillsvarande ordningen där kommuner och fackliga organisationer bereds tillfälle att inkomma med synpunkter och yttra sig över förslag har fungerat bra och bör bibehållas även vid en årlig översyn.

Ett antal remissinstanser kommenterar den ökade A D B -a n vän d - ni n g som omnämns i rapporten. Länsstyrelsen i Blekinge län anför att en årlig länsplanering visserligen kommer att innebära en jämnare arbetsbe- lastning men samtidigt en ökad total arbetsinsats. Mot denna bakgrund framstår en ökad ADB-användning som nödvändig. Personella resurser bör i största möjliga utsträckning användas i länsplaneringens programskede. Liknande synpunkter förs fram av ett antal andra länsstyrelser. Socialstyrelsen menar att rapporten sannolikt överbetonar datateknikens rationaliserande

Prop. 1975/76:211 190

och arbetsbesparande funktion. All dataproduktion måste trots allt i pla- neringssammanhang sammanställas. analyseras och sammanfattas. Svenska kommun/ärbttmlet understryker vikten av att arbetet i länsplaneringen för- enklas. En av bristerna med den hittillsvarande planeringen har varit att underlagsmaterialet har varit för omfattande och svårtillgängligt. Förenk- lingar i handläggningen genom exempelvis en ökad ADB-användning är därför angelägna konstaterar man. SCB konstaterar att en årlig länsplanering innebär ökade ambitioner i planeringen. Materialen är redan i dag omfat- tande. svåröverskådliga och svårhanterliga. Det krävs. menar man. förenk- lingari arbetet med materialen bl. a. med hjälp av ADB. I detta sammanhang ser man det naturligt att utnyttja den regionalstatistiska databasen (RSDB).

Förslagen i betänkandet om (1 e c e nt ra l a tt m b e t 5 v 0 r k e n s roll i länsplaneringen har fått ett positivt mottagande av de remissinstanser som kommenterat denna fråga. Endast ett fåtal remissinstanser har på ett mer direkt sätt kommenterat detta förslag. Postverket menar att det med hänsyn till det egna verkets mål och arbetsuppgifter är betydelsefullt att verket på ett tidigt stadium bereds möjlighet delta i planeringsarbetet. SJ säger sig inte ha något att erinra mot de önskemål om samordning och dennas syften som rapporten synes ge uttryck åt. Luftfartsverket anser att luftfartsfrågor i länsplaneringen bäst bevakas genom den naturliga samord- ning som erhålls med riks- och tralikplaneringsarbetet inom länsstyrelserna. Man menar dock att det borde ha klarlagts hur denna samordning skall ske. RR k' pekar på att uppfyllandet av regionalpolitiska mål som utgör delmål för andra mer sektorinriktade myndigheter— skulle kunna underlättas genom att man i konkreta och situationsanpassade anvisningar i särskilda budgetdirektiv starkare markerar de regionalpolitiska mål som fastställs av statsmakterna. Statskontoret konstaterar att en metod för att förbättra sam- ordningen mellan länsorgan och sektororgan är att öka preciseringen i de regionala målen. En sådan precisering kunde vara att ange de regionala planeringsnivåerna i sysselsättningstermer.

Några remissinstanser kommenterar frågan om i n fo r ma t io n til ] al ] m ä n h e te n i anslutning till den framtida länsplaneringen. Länsstvrel- sen iSkaraborgs län menar att det är väsentligt att information till allmän- heten lämnas på ett fullgott sätt. Denna information kan ske direkt i form av utställningar m. m. men bör. i enlighet med rapportens förslag. framför allt ske via folkrörelser av skilda slag. Landstinget i Örebro län ser likaledes en fortsatt verksamhet med information till olika medborgargruppcr i form av utställningar och lättillgängliga publikationer som ett viktigt led i den fortsatta planeringen. Svenska kommztn/ärbum'let konstaterar att infor- mationen rör frågor med en sådan svårighetsgrad att en väl tilltagen tid för planering och bearbetning av materialet är nödvändig. Det har visat sig att resultatet blivit bäst där organisationer haft möjlighet att tränga in i materialet. En fortsatt. Välplanerad och genomarbetad information är därför väsentlig enligt kommunförbundet. Nämnzlenfiir samltällsi/Marma/ion påpe-

Prop. 1975/76:21] 191

kar att informationsfrågorna bör beaktas ytterligare vid utformningen av den framtida länsplaneringen. Hässleholms kommun anser att ansvaret för informationen i högre grad bör läggas på politiska partier. fackliga orga- nisationer samt att mer omfattande information huvudsakligen bör ske i samband med fullständiga länsplaneringsomgångar. Övertorneå kommun an- för att det redan p. g. a. bristande resurser är uppenbart att den breda in- formationen till allmänheten inte kan ske vid den årliga översynen. Man påpekar dock att det kan inträffa omständigheter som tvingar fram en mer allmän information om den regionala planeringen även utom ramen för fullständiga länsplaneringsomgångar.

7.4 Statistik och prognoser för arbetsmarknaden — nuvarande informa- tionskälla (SOU 197590. kap. 3)

7.4. l Utredningen

Informationen om arbetsmarknaden består av information från enskilda medborgare. bl. a. folk- och bostadsräkningar och arbetskraftsundersökning- ar (AKU) och information från företag och myndigheter. En planering som syftar till arbete åt alla kräver enligt utredningen en samordning och kom- plettering av informationen.

Sysselsättningsplaneringen kan inte grundas endast på folkräkningsmate- rialet. För att sätta in åtgärder vid rätt tidpunkt krävs nämligen att statistiken kommer oftare än vart femte år. För att t. ex. följa konjunkturförloppen är det ofta nödvändigt att få information varje månad. Det kan också behövas mer fördjupad information om olika grupper av arbetstagare än vad folk- räkningarna kan ge.

Det är ur ller-a synpunkter naturligt att använda AKU som underlag för s_vsselsättningsplaneringen. De visar hur sysselsättningen är och hur den förändras. Med deras hjälp kan med jämna mellanrum nytillkommande grupper på arbetsmarknaden studeras närmare. AKU kan t. ex. kompletteras med frågor om orsakerna till att de intervjuade står utanför arbetskraften. Samtidigt är det uppenbart att AKU inte kan vara annat än en del av sys- selsättningsplaneringens underlag. Den kompletterar folk- och bostadsräk- ningar. industristatistik m. m. Flera invändningar kan riktas mot att basera planeringen helt på AKU.

Från och med juli 1974 har arbetsförmedlingarnas arbetslöshetsräkningar lagts om. Den nya arbetssökandestatistiken ger information om strömmen av arbetssökande. Den tillgodoser därför behovet av planerings- och drifts- statistik bättre än de tidigare mittmånadsräkningarna. Bl.a. erhålls sådan information som arbetslörmedlingen behöver för att kunna fördela resur- serna så att största möjliga effekt erhålls.

Prop. 1975/76:21] 192

7.4.2 Remissvttrandena

Drygt trettiotalet remissinstanser behandlar statistikunderlaget för sys- sel5ättningsplaneringen. Samtliga framhåller beho vet av en förbättrad tillgång till lokal och regional statistik.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och Göteborgs kommun m.fl. ställer krav på en årlig sysselsättningsstatistik som är anpassad till sysselsättnings- planeringen. Norrtälje kommun anser att aktuell sysselsättningsstatistik skall produceras ned till kommundelsnivå. Arvika och Jönköpings kommuner fram- håller behovet av ändringar av planeringsrutinerna så att underlaget blir relevant med hänsyn till de beslut som fattas inom privat och offentlig verksamhet. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller med skärpa behovet av en årlig sysselsättningsstatistik på regional nivå samt därvid en redo- visning av hel- och deltidssysselsatta.

Karlstads och Bor-äs kommuner önskar en utbyggnad av arbets- k raftsu ndersökningarna så att de blir användbara på lokal nivå. Svenska kornmun/örburulet önskar en utvärdering av möjligheterna till lokala a rbetsk ra f ts u ndersök ni nga r. Länsstvrelsen i l-"ärm/ands län fra m häl ler att om - prioritering bör göras så att tillförlitliga AKU-värden kan fås på länsnivå. Vetlanda kommun anser å andra sidan att stickprovsundersökningarna är mindre tillförlitliga och förordar att självdeklarationerna anpassas för sta- tistikproduktion. SCB omtalar att planer föreligger att genomföra s. k. longi- tudinella studier som avser att belysa flödena in i och ut ur arbetskraften. Vidare påpekas att AKU alltid medgett analyser av flöden på arbetsmark- naden men att tillgängliga medel täckt tillfälliga analyser.

Flertalet remissinstanser diskuterar AKU i förhållande till de sysselsätt- ningsuppgifter som kan erhållas av de s.k. a (1 m i n ist rat i v a re g i - s t re n . Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus. Örebro. Kopparbergs län samt Svenska kommurt/örhundet anser att de administrativa re- gistren bör utnyttjas och kräver ett fortsatt utvecklingsarbete. L(irr.sst_t-=relsen i Göteborgs och Bohus län efterlyserjämlörelse av kostnaderna för en utbyggd AKU i förhållande till statistikproduktion grundad på administrativa register. Länsstyrelsen anser även att det material som finns på lörsäkringskassorna bör utvärderas.

Jönköpings kommun och lärtsstyrelserna i Jönköpings. Hallands och Skara- borgs län anser att en utbyggnad av AKU lör att passa sysselsättningspla- neringens behov inte kan göras med rimliga insatser. Länsstvrelsen i Ska— raborgs län understryker särskilt att man i arbetet med det nya systemet för folkbokföring och beskattning bör åstadkomma en sådan uppläggning av de regionala administrativa registren att de kan utnyttjas för statistik- ändamål på länsnivån. Vidare bör länsstyrelserna förses med lämplig teknisk utrustning för att kunna göra uttag och bearbetningar av statistik dels för länsorganens egna behov. dels som service till kommunerna. Detta

Prop. 1975/75:21] 193

skulle innebära ett samordnat utnyttjande av tekniska och administrativa resurser vilket på sikt troligen också skulle medföra avsevärda ekonomiska vinster för samhället. Tyngdpunkten i den föreslagna sysselsättningspla- neringen ligger på länsnivån och i kommunerna. Det är därför ytterst vä- sentligt med en ändamålsenlig statistiklörsörjning för dessa avnämare.

Centrala företagsregistret (Cl-"R) framhålls som alternativ statistikkälla av Norrköpings kommun medan Jönköpings kommun anser att det 5. k. DIS-sys- temet bör permanentas och utvidgas. Landstinget i Kalmar län understryker behovet av förbättrad arbetslöshetsstatistik samt att underlaget förbättras för bl. a. avvägning mellan arbetsmarknadspolitiska och andra ekonomiskt- politiska åtgärder. TCO betonar vikten av en mer socialt inriktad statistik.

8. Forskning 8.1 Orter i regional samverkan (SOU l974:1) 8.1.1 Inledning

ERU lämnar i rapporten (SOU 1974:1) Orter i regional samverkan med bilagor en redogörelse för aktuell regionalpolitisk forskning. Forsknings- resultaten ligger till grund för en analys av den regionala utvecklingen. Betänkandet remissbehandlades parallellt med att arbetet med länsplanering 1974 pågick i kommuner och länsstyrelser.

ERUs verksamhet bygger på samarbete med och mellan forskare vid olika universitet. Detta har fördjupats och breddats under den nu avslutade etappen. Nya former för samarbetet mellan forskare och planerare har också utvecklats. [ utarbetandet av underlag för betänkandet deltog tre större ar- betsgrupper med ledamöter från universitet. länsstyrelser. statliga verk. kom- muner och departement. Gruppen behandlade följande problemområden.

a. Hushållens levnadsvillkor i olika ortstyper b. Produktionskostnader i olika regioner c Prognos- och planeringsmetodcr

Produktionskostnadsstudierna har genomförts på uppdrag av Kungl. Maj:t efter beslut av riksdagen (BaU 196930. rskr 1969t309).

8.1.2 Hushållens levnadsvillkor i olika ortstvper

De studier av hushållens levnadsvillkor som bedrivs inom ERUs ram gäller främst sådana tillgångar som är knutna till boendeorten med omnejd. Flera skäl talar för att de ortsbundna tillgångarna. främst arbete och service. skall tillmätas stor betydelse vid bedömningar av olika befölkningsgruppers vällärdssituation. ERU betonar att allt fler av hushållens göromål förutsätter

Prop. 1975/76:211 194

att orterna är rikligt utrustade med arbetsplatser. skolor. vägar. kollektiv trafik m. m. Den förändrade arbetsfördelningen i hushållen och i samhället ställer också större krav på orternas tillgångar. Förändringen medför bl. a. större anspråk på förvärvsarbete i bostadsorten för kvinnor.

Studierna av hushållens levnadsvillkor kompletterar bl. a. låginkomstut- redningens undersökningar som främst gällde individernas egna tillgångar. Undersökningar av förhållanden inom enskilda hushåll och grupper av hus- håll ger tillsammans med studier av de ortsbundna levnadsvillkoren en bred bild av välfärdsförhållandena i samhället. Ett krav på underlagsdata är därvid att de skall ta hänsyn till skillnader i arbetsfördelningen mellan invånare i olika ortstyper i Sverige. Inkomstförhållanden kan därmed inte ensamma återspegla standardförhållanden. ERU fäster stor vikt vid möj- ligheterna att utnyttja tidsmått för beskrivning och planering. Med inom forskningen utvecklade tidsstudier visas hur olika bcfolkningsgrupper kan utnyttja de ortsbundna utbuden av arbete och service.

ERU visar på ett noggrant sätt att arbetsmarknads- och serviceförhål- landen i olika delar av landet kan anges. Arbetsmarknadsstudierna gäller bl. a. arbetsplatsernas tillgänglighet. Det framhålls att bilisterna inom samma tidsram ofta har mer än dubbelt så många arbetsplatser att välja mellan som de som ej disponerar bil. Kartläggningarna av serviceförhållandena sam- manfattas i vad som benämns välfärdslandskap. De visar hur stora rese- uppoffringar som krävs för att individer i olika ortstyper skall nå utbud av sådan service som sjukhus. tandläkare. skolor och bibliotek.

De studier av individernas inställning till serviceförhållanden på lokal nivå som utförts inom ERUs ram visar att kraven på service är större i stora orter än i små. En förklaring kan här vara att kommunernas eko- nomiska läge är mera överblickbart för de enskilda hushållen i små kom- muner samtidigt som anspråken inte är så stora. Kartläggningar av tillgången till service visar närmast att kommuner med stort befolkningsunderlag har högre värden. De 5. k. välfärdslandskapen ger också underlag för en sådan bedömning. '

Även om tillgången till kvalificerad service ökat under perioden 1968—1972 kvarstår betydande skillnader mellan olika delar av landet. Norrlands inland uppvisar alltjämt låga värden då tillgången på läkare. tandläkare. viss skol- utbildning och bibliotek jämförs med befolkningsunderlaget.

På samma sätt som det är viktigt att översätta de nationella målen till mål för det nationella ortssystemets utformning är det viktigt. enligt ERU. att på den lokala nivån följa upp vilka konsekvenser olika mål får för be- byggelsens utformning. För att belysa målkonflikter som då uppstår dis- kuteras som ett tankeexperiment hur olika mål för utbyggnaden av ett lokalt tätortssystem står i konflikt med varandra. För att renodla målkonflikterna och för att visa hur bebyggelsestrukturen skulle se ut om något mål prioriteras framför andra visas hur några alternativa lokala tätortssystcm kan se ut. De olika tätortssystcm som behandlas är det naturnära alternativet. ser-

Prop. 1975/76:211 195

vicealternativet och arbetsalternativet. Det är uppenbart att det i den re- gionala planeringen knappast kan bli aktuellt att utifrån dessa alternativ prioritera ett visst mål. Analysen genomfördes emellertid för att ange kon- sekvenserna av vissa handlingsprogram. Den genomförs också för att visa hur nuvarande lokala tätortssystcm skulle kunna klassificeras med avseende på levnadsvillkor. Beskrivningstekniken visarlikheter med den som är vanlig inom framtidsstudier.

8.1.3 Produktionskosrnader i olika regioner

Vid uppläggningen av ERUs produktionskostnadsstudier har en utgångs- . punkt varit att levnadsstandardens utveckling i olika regioner måste sättas i relation till de totala resursinsatserna i samhället. Kostnadskalkylerna har gällt såväl hushållens som företagens och den offentliga sektorns resursuppoff- ringar. ERU betonar emellertid att det inte finns någon skarp gräns mellan de olika sektorernas kostnads- och intäktsposter. Mot denna bakgrund har det bedömts som naturligt att ge de samhällsekonomiska kalkylerna en central roll. Under senare år har sådana kalkyler tilldragit sig allt större uppmärksamhet i samhällsplaneringen. Någon definitiv allmänt omfattad form för kalkylerna har emellertid ännu inte vuxit fram.

1 direktiven till ERUs produktionskostnadsstudier ställs frågan om pro- duktionskostnaderna är högre eller lägre i storstäderna än i andra delar av landet. Resultaten av produktionskostnadsstudierna visar att något entydigt svar inte kan ges. De enskilda orternas kapacitetsförhållanden har stor be- tydelse för kostnadssituationen på kort och medellång sikt. Mycket sam- manhänger också med företagens möjligheter att anpassa sig till de för- hållanden som råder på lokaliseringsorten. För enskilda kostnadsposter fö- religger emellertid stora skillnader.

Av resultaten från de samhällsekonomiska kalkylerna kan nämnas att kostnaderna för en expansion i olika ortstyper skiljer sig kraftigt. Vid un- dersökningstillfället befann sig Malmö och Ludvika sålunda i ett utveck- lingsskede som karaktäriseras av en viss överkapacitet. En viss sysselsätt- njngsökning ryms sålunda inom tillgänglig kapacitet. Andra orter låg när- mare ett balansläge.

Bland de enskilda kostnadsposter som oftast brukar uppmärksammas i anslutning till redovisningar av näringslivets produktionskostnader kan främst lönerna nämnas. Av studierna framgår att lönenivån är högre i stor- stadsregionema än i övriga delar av landet. Företagen har emellertid möj- lighet att beakta detta genom att välja en produktionsteknik som kräver relativt låg insats av arbetskraft. Uppgifter om hur stor andel av produk- tionens saluvärde som går åt till lönekostnader ger en antydan om hur företagen utnyttjar denna substitutionsmöjlighet. Trots att lönenivån i Gö— teborgs- och Malmöregionerna är bland de högsta i landet så är den andel av produktionsvärdet som går till löner i stort sett lika stor som i andra delar av landet.

Prop. 1975/76:21] 196

En studie av transportkostnaderna visar att dessa kostnader i genomsnitt utgör drygt 7 % av försäljningsvärdet för företagen i Norrbottens och Väster- bottens län. För exempelvis Smålandslänen är motsvarande tal. för jäm- förbara företag. drygt 5 %. Transportkostnadernas relativa betydelse varierar emellertid med hänsyn till företagens branschtillhörighet.

ERUs undersökningar av leveransförhållanden i några regioner ger in- formation om förekomsten och utformningen av regionala produktionssys- tem. De mindre och medelstora företagen och deras leveranser visar på lokalt och regionalt avgränsade underleverantörssystem. De stora företagens leveranser ingår i ett nationellt leveranssystem.

Leveranser av varor inom och mellan regionerna och sektorerna svarar mot ett utbyte av personkontakter. Av uppgifterna framgår att kontakt- möjligheterna mellan regionerna har starkt förbättrats under 1960-talet. Fort- farande är det dock väsentligt dyrare för ett företag i en Norrlandsregion att uppehålla ett generellt personkontaktnät än det är för ett Stockholms- företag.

ERU framhåller att den fortsatta forsknings- och utredningsverksamheten bör inriktas på en fortsatt och fördjupad kartläggning av företagssektorns regionala produktionssystem. Därvid är det särskilt väsentligt med ytterligare förbättrade kunskaper om sammansättningen av de regionala produktions- systemen. Ökad information om vilka företag och branscher som ingår i produktionsblocken i olika regioner är därför motiverade. Möjligheten att planera för och stimulera uppkomsten av nya block bör beaktas.

8.1.4 Prognos- och plarteringsmctorler

ERUs studier av regionala prognoser för ett medellångt tidsperspektiv syftar till att vidareutveckla instrumenten för samordning av olika prognoser. När det gäller samordningen av nationella och regionala prognoser krävs enligt ERU att utvecklingen för både sysselsättning och produktion beaktas. Den snabbt ökande insatsen av maskiner och andra realkapital föremål inom de varuproducerande sektorerna medför minskat arbetskraftsbehov. Här- igenom skapas utrymme för sysselsättningsökning inom de tjänsteprodu- cerande sektorerna. För att beräkna de regionala konsekvenserna av sek- torsförändringarna är det enligt ERUs bedömning lämpligt att ett regio- nalräkenskapssystem byggs upp.

Utbyggnaden under senare av den regionala statistikproduktionen har givit en grund för ett regionalt räkenskapssystem. Vissa kompletteringar är dock nödvändiga. Hit kan räknas de tidigare omnämnda kartläggningarna av det enskilda näringslivets och den offentliga sektorns köp och försälj- ningar av varor och tjänster i olika regioner. Bostadsbyggandets omfattning i värdetermer och hushållens konsumtionsutgifter i olika regioner.

Prognoser baserade på räkenskapsdata återspeglar det ömsesidiga bero- endet mellan olika sektorer. De kalkyler som redovisas för vissa försökslän

Prop. 1975/76:21] 197

anger på ett detaljerat sätt hur sysselsättningen i hela länet påverkas av enskilda industrisektorers utveckling.

8.1.5 ERUs bedömningar och slutsatser

Genom 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram övergår regionalpo- litiken alltmer till att bli vad ERU betecknar en ortssystempolitik. Det pri- mära målet i en sådan politik bör enligt ERUs bedömning vara att förbättra de enskilda individernas levnadsvillkor i skilda delar av landet.

Såväl statliga som kommunala åtgärder kan komma ifråga för att förbättra hushållens levnadsvillkor. Det första steget i en planering av ortssystemet kan bestå av att kartlägga och fastställa systemets minsta enhet — hushållens lokala aktionsfält. Det andra steget är att se hur hushållens, företagens och den offentliga sektorns lokala och regionala omland ser ut. Här kommer analyser av bl. a. de lokala arbetsmarknaderna in som en naturlig del.

Ett viktigt medel i regionalpolitiken kan enligt ERU vara att upprätta normer för goda ortsomland. Förbättringar av omlanden genom samverkan mellan flera kommuner bör speciellt kunna stimuleras.

Även om den regionalpolitiska medelsarsenalen redan nu är omfattande torde nya styrmedel krävas i framtiden. ERU framhåller att ett direkt stöd till hushållen för att öka deras möjligheter att nå olika utbud inom service- och arbetsmarknadsomlanden kan komma ifråga. Den övervägande delen av medelsarsenalen måste dock vara inriktat på att påverka företagssektorns lokaliseringsval. Den offentliga sektorns lokalisering måste vidare beaktas i allt större utsträckning.

ERU vill för sin del framhålla att åtgärder som förbättrar transportför- hållandena kan räknas till de mest angelägna. En rad forskningsresultat har pekat mot att sådana åtgärder bör prioriteras. Huvudparten av stödet bör gälla det kollektiva trafiknätet. Försök med en utökad färdtjänst bör enligt ERUs uppfattning övervägas. en färdtjänst som också bör gälla ar- betsresor.

8.1.6 Inriktningen på ERUsjortsarta .f'orskningsinitierande verksam/ter

ERU framhåller två utvecklingsdrag som närmare bör penetreras från regionalpolitiska utgångspunkter. Det ena gäller tjänstesektorns och då spe- ciellt den offentliga sektorns utveckling. Det andra gäller att fler sektorer än de areella kan förväntas bli tillbakagående. Båda dessa ämnesområden bör enligt ERUs bedömning tas upp i den fortsatta forskningsintitierande verksamheten vid sidan av de områden som aktualiseras i bl.a. prop. l972:lll. Till de senare hör främst fortsatt forskning kring befolkningens Ievnadsförhållanden.

Som ett övergripande program för forskningsvcrksamheten anger ERU planering av ortssystem i det tjänsteproduccrande samhället. Forskningen

Prop. 1975/75:21] 198

om individernas önskemål och förutsättningar vid bostadsval. den offentliga sektorns roll i regionala utvecklingsförlopp och de regionala struktursam- bandens betydelse för den regionala utvecklingen anges som tre program- områden. lnom ramen för vart och ett av dessa områden bör olika forsk- ningsprojekt genomföras. Arbetsgrupper bör tillsättas för att samordna ar- betet.

Enligt ERUs bedömning har kontaktutbytet mellan forskare och tjäns- temän kunnat ske på ett effektivt sätt i den tidigare etappens arbetsgrupper. 1 den nya etappen kommer denna typ av samverkan att vidareutvecklas. Dess kanske viktigaste förtjänst är att forskarna får information om tidsplaner och viktigare politiska frågeställningar på ett tidigt stadium och att tidsplaner kan sättas upp som leder till att resultat föreligger då problemen skall be- handlas.

8. 1.7 Remissyttrande/ta

I synpunkterna på ERU's analyser av h U 5 h ål le n s le v nad s v il 1 - ko r gäller generellt att resultaten från tidsstudieundersökningarna och kompletteringen av låginkomstutredningen med material på onsbu ndna data rönt stor uppmärksamhet.

Flera länsstyrelser menar att tidsstudier. efter en framtida kompletterande metodutveckling. med fördel skulle kunna användas främst inom den kom- munala planeringen. Bland annat länsstyrelsen i l-"ästerbottens lätt tar upp två användningsområden. nämligen vid beslut om detaljlokalisering av ar- betsplatser och serviceinrättningar.

Med den nämnda framtida metodutvecklingen. avser de flesta länsstyrel- ser en kartläggning av människornas attityder och preferenser. Länsstyrel- serna i Blekinge och Västernorrlands lätt menar att ERUs forskning bör göras mer tvärvetenskaplig. med hjälp av discipliner som medicin och beteen- devetenskap. Länsstrrelsen i Blekinge lätt anför att en grundlig attitydun- dersökning skulle kunna klargöra vilken ortstyp och ortsstorlek som bäst motsvarar individens önskemål angående arbete. bostad. service. miljö etc. Även länsstyrelsen i Norrbottens län önskar en inriktning på mer "individ- orienterade välfärdsanalyser". genom att ERUs rumsliga och tidsliga studier närmare kopplas till låginkomstutredningen och socialstyrelsens vältärdsteo- retiska utvecklingsarbete.

Flera länsstyrelser kommenterar i sina remissvar ERUs begrepp L 0 k a l a a rb e t 5 m a r k n ad e r. En mer exakt begreppsbestämning när det gäller lokala arbetsmarknader önskar länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att ERUs slutsats att en utbyggnad av de kollektiva transporterna skulle öka möjligheterna att nå arbete. servie etc.. inte gäller skogslänen. Sysselsättningsproblemen i små och större oner exempelvis kommuncentra och de ofta stora avstånden. gör att ökad pendling inte kan ses som någon lösning.

Prop. 1975/76:211 199

Statens institut_/ör bt'gg/tads/oi'skriirig menar att ERU utförligt utvecklat sin syn på problemet att mäta olika levnadsvillkor och välfärd. Institutet pekar på att ERU givit en bra översikt på välfärdsmätningens område. men man anser att ERU alltför ensidigt koncentrerat sig på materiella välfärds- kriterier och att ERU mer än tidigare bör beakta de i sociologisk forsk- ningstradition förankrade beskrivningssystemen.

Statens räd/ör byggnads/önskning anför att ERU-forskningen har arbetat inom en smal sektor. Synsätt och metoder har företrädesvis hämtats från kulturgeografin. Denna koncentration har ltaft klara fördelar. En gedigen kunskap som vilar på kvalificerad metodutveckling har byggts upp. I ett längre tidsperspektiv blir dock denna inriktning otillfredsställande snäv. Om målsättningen är ökad kunskap om befolkningens levnadsvillkor i olika ortstyper kan den inte begränsas till tid — rumsliga relationer mellan individ och omgivning där det geografiska läget tillmäts central betydelse för individens beteende på ett sätt som inte motsvarar dess faktiska roll. De förda vällärdsresonemangen förankrade i valhandlings- och konsum- tionsteori med en uppdelning av levnadsvillkor i ortsbundna och individ- bundna tillgångar ger en statisk och otillräcklig bild av individens beroende av omgivningen. Det krävs därför att beteendevetenskaperna får komma in med uppgift att utveckla ekologiska metoder för analys av olika orters Ievnadsförhållanden där den sociala dimensionen av människors beteende tas med. Vilka förändringar i social struktur medför t. ex. de regionala för- ändringarna i människors bosättning och hur förändras livsvillkoren för de människor som lämnar sociala grupper de varit anpassade till för att ingå i nya annorlunda grupper.

Institutet för soda/forskning vid Stockholms universitet välkomnar den idéutvcckling som skett inom den regionalpolitiska forskningens område. främst att hushållens levnadsvillkor och sysselsättningsmöjligheter fått ökad omfattning. Man anser att det är nödvändigt att klargöra vilka faktorer som styr den regionala utvecklingen. Dessutom är det nödvändigt att klar- göra ortssystemets. dvs. den regionala strukturens framtida form.

lERUs analyser av produktionskostnader i olika regio- n e r har remissinstanserna framför allt fäst uppmärksamheten vid de sam- hällsekonomiska kalkylerna och vid analyserna av regionala produktions- system och produktionsblock.

LO framhåller i sitt yttrande att ERUs utveckling av samhällsekono- miska kalkylmetoder givit intressanta resultat. Enigheten om det angelägna i att få fram bättre sådana är lika stor som enigheten om de stora svårigheter man här möter. Den teknik som ERU presenterar och som har speciell relevans till lokaliseringsfrågor innebär enligt LO ett intressant steg framåt både när det gäller att bedöma effekterna av en enskild lokalisering eller nedläggning och mer allmänt sett en förbättring av den regionalpolitiska planeringen. Den kartläggning av näringslivets inköps- och lcveransström- mars geografiska fördelning som har gjorts för några regioner utgör den

Prop. 1975/76:211 200

ena komponenten i denna utveckling av den samhällsckönomiska kalkyl- mctoden. Genom utvidgade sådana kartläggningar ökar möjligheterna att bedöma de spridningseffekter i olika delar av landet som uppstår t. ex. vid en viss lokalisering eller nedläggning. En andra viktig hit är lägesbestämda uppgifter om kapaciteten t. ex. vad gäller lediga bostäder. samhällelig service. arbetskraft etc. ERU illustrerar hur man genom att kombinera uppgifter om leverans- och inköpsförhållanden och de lägesbestämda kapacitetsupp- gifterna avsevärt kan förbättra beslutsunderlaget för t. ex. en viss lokalisering eller nedläggning jämfört med vad som hittills varit fallet. Även om steget till en fullständig samhällsekonomisk kalkyl ännu är långt bör de metoder ERU illustrerar redan idag kunna komma till användning i närmast berörda myndigheter under förutsättning att ett mer heltäckande empiriskt material tas fram.

ERUs samhällsekonomiska kalkyler. har också föranlett kommentarer från bl. a. länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län. Den förra menar att en grundlig samhällsekonomisk kalkyl. skulle kunna svara på frågor som hur stora exempelvis samhällets totala kostnader för kapi- talförstöring. arbetslöshetsunderstöd. flyttningskostnader m.m. är i kom- muner med fortgående folkminskning och ogynnsam ålderfördelning jäm- fört med de stödinsatser som skulle behövas för att skapa tillräckligt med arbetstillfällen för att upprätthålla befolkningsbalans.

Nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet framhåller att det hade varit önskvärt om metoderna för mätning av produktionskost- naderna i olika ortstyper hade diskuterats och prövats som prognos- och planeringsinstrument. Särskilt gäller detta produktivitetsanalyserna. Jäm- förelserna mellan företagens vinster i olika regioner ger intressanta resultat och är förmodligen en fruktbar metod för regionala branschprognoser.

Produktivitetsstudierna tas också upp av SCB som betonar att de sta- tistiska problemen vid produktivitetsjämförelserna är svårlösta. De är emel- lertid av så stor betydelse. att ytterligare analyser genomförs i framtiden.

lyttrandena över avsnitten om prognos- och planeringsme- toder betonas frågan om hur och var insamlingen av den erforderliga statistiken skall ske. Många länsstyrelser ser svårigheter i datainsamlingen. SCB betonar att det mot bakgrund av de avsevärda resursinsatser som är nödvändiga för att upprätta regionala input- och outputtabeller är befogat att ytterligare utvärdera användbarheten av den planeringsmodell som dis- kuteras av ERU.

SCB vill för sin del förorda en successiv uppbyggnad av regionalräken- skaper. Redan i dagsläget bör man dock kunna börja arbetet med upp- rättandet av förhållandevis enkla tabeller avseende produktion och använd- ning i löpande och fasta priser kompletterat med sysselsättningstabeller.

LO instämmer i sitt remissvar i flera av E R Us b e d ö m ni n g a r 0 c h slutsatser. LO framför sålunda att tanken att regionalpolitiken skall

Prop. 1975/76:21] 201

byggas upp med utgångspunkt från samverkan mellan orter är riktig. LO framför att synsättet är en vidareutveckling av uppläggningen av det re- gionalpolitiska handlingsprogrammet som riksdagen beslutade om år 1972.

Bland remissinstanser som tar upp ortssystemteorin kan också nämnas instinttionenjör kulturgeografi vid Stockholms universitet som anser det delvis nya synsättet som ERU lanserar rörande landets regionala utveckling — orts- system teoritanken utgör ett viktigt steg mot en förståelse av den ut- veckling vi haft och den vi går emot.

Statsvetenskap/lga institutionen vid Umeå universitet säger om ortssystem- teorin att den nått ett avsevärt mått av allmängiltighet och övergripande förklaringskraft. Institutionen avger kompletteringar och delvis nya synsätt genom det publika beslutsfattandet. dess förutsättningar. former och följder. Det kommer in på två principiellt olika sätt.

1. Som ett element bland många i vällärdsstrukturen medinflytande — ef- fektivitet. 2. Som ett instrument bland många för realiserande av de politiska målen.

Institutionen påpekar vidare att resultaten ofta är utmärkt redovisade och/eller sammanfattade i kartform. Man anser att resultaten inte bara har betydelse som underlag för praktiskt — politiskt handlande utan också som synnerligen stimulerande incitament till fortsatt forskning.

ERUS förslag till ortssystem ses av många länsstyrelser som en naturlig följd av det regionalpolitiska handlingsprogram som framkom genom prop. 1972zl ll.

Länsstyrelsen i l"'ästmattlattds lätt anser att man i länsplaneringen hittills betraktat en ort som synonym till kommun. Planeringen för olika orter inom en kommun har i princip varit en primärkommunal angelägenhet. Man ifrågasätter om inte ERUs synsätt med en aktiv ortssystemplanering påverkar arbetsfördelning mellan lokal. regional och nationell planering.

Många länsstyrelser ger i sina yttranden uttryck för en önskan om en mer nyanserad ortssystempolitik. Länsstyrelsen i Göteborgs ()("ll Bolins lätt framhåller att ett fungerande ortssystem kräver att centralorterna ges resurser att utveckla olika funktionella verksamheter där produktionssamband och komparativa fördelar får fälla utslag. Ett generellt betraktelsesätt. menar man. skulle kunna leda till samhällsekonomiskt felaktiga beslut. Ortssys- temet bör därför anpassas efter länens och regionens speciella struktur.

Beträffande ERUs fortsatta forskningsinitierande v e r k 5 a m h et ansluter sig de flesta remissinstanserna till det program som ERU presenterar i betänkandet.

Statens räd./ör h_t'ggnorls/orskning f ramhållcr att det är otillräckligt att be- gränsa sig till tid-rumsliga relationer mellan individ och omgivning när man skall öka kunskaperna om befolkningens levnadsvillkor i olika ortstyper. Det krävs därför enligt rådet att beteendevetenskapen får komma in

Prop. 1975/76:21] 202

med uppgift att utveckla ekologiska metoder för analys av olika levnads- förhållanden där den sociala dimensionen av människors beteende tas med. Institutet pekar vidare på de beröringspunkter som finns mellan dess verk- samhet och ERUs program för den kommande etappen. Dessa berörings- punkter avser framför allt delprojektct Utvärdering av grannskapets miljö. samt i viss mån metoder för tidsstudie- och attitydmätningar.

SCB noterar att forskare. politiker och utredare i allt större utsträckning har börjat intressera sig för verkligheten utifrån hur den upplevs från in- dividernas och hushållens synvinkel och att detta medför ett ökat infor- mationsbehov. Den kraftiga utbyggnad av individbaserad statistik som be- hövs för att täcka de nya informationsbehoven måste. menar man. ske successivt av bl. a. kostnadsskäl. De enskilda individernas krav på sekre- tesskydd och integritet medför också att utbyggnaden måste ske på ett var- samt sätt.

LO framhåller i sitt remissyttrande att det är angeläget att konsekvensen av en växande tjänstesektor både vad det gäller mål och medel tas upp i ERUs fortsatta verksamhet. Enligt LO tenderar tjänstesektorn att växa snabbt i mer tätbefolkade områden. Denna utveckling försvårar strävan till utjämning av sysselsättningslörhållandena. Till detta kommer att de re- gionalpolitiska stödåtgärderna i dag till stor utsträckning är inriktade på varuproduktionen och därvid framför allt på industrin.

ERUs forskning kring den offentliga sektorns roll i regionala utveck- lingsförlopp har i övrigt kommenterats särskilt på två sätt. För det första anser t.ex. .4.-"IIS. EF.-4 och nationalekonorniska institutionen vid Göteborgs universitet att offentliga sektorns olika regionalpolitiska medel behöver ut- värderas. Arbetsmarknadsstyrelsen understryker betydelsen av att andra me- del med regionalpolitisk innebörd än utlokaliseringen av statlig verksamhet även fortsättningsvis blir föremål för ingående studier.

För det andra har Statsvetenskap/lga institutionen vid Umeå universitet pre- senterat ett forskningsprojekt som kan komplettera ERUs forskningspro- gram kring offentliga sektorn. Institutionen redogör i sitt svar på remissen för forskningen kring det publika beslutsfattandet. dess lörutsättningar. for- mer och följder.

Några remissinstanser diskuterar den del av ERUs program som berör regionala struktursamband. AMS påpekar att industrin även i fortsättningen kommer att spela en nyckelroll i den regionala utvecklingen eftersom den utgör basen för andra mer arbetsintensiva näringar. Samma bedömning återkommer indirekt i Ingen/årsvetenskapsakaäerntens svar där en breddning önskas av ERUs perSpektiv för att belysa det ökade internationella be- roendets konsekvenser för arten och fördelningen av olika verksamheter. Man anser det nödvändigt att diskutera Sveriges roller i en global hus- hållning som en utgångspunkt för studier av den regionala utvecklingen. I debatten om en övergång till ökad tjänsteproduktion har detta problem

Prop. 1975/75:211 203

hittills ej beaktats tillräckligt.

Dessa påpekanden synes vidare ligga i linje med synpunkter som lämnats av nationalekonorniska institutionen vid Göteborgs universitet och _löretagse- konomiska institutionen vid Umeå universitet. Den förra vill uppmärksamma analyser av hur en stigande knapphet på råvaror och energi återverkar på den regionala utvecklingen. Den senare institutionen efterlyser en omo- rientering av ERUs verksamhet mot större ansträngningar för att förklara orsakerna till händelseförloppen.

Flera länsstyrelser tar upp E R U 5 a r b e t 5 fo r m e r. En fråga som berörs av många länsstyrelser gäller utvidgat samarbete mellan tjänstemän och forskare. Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår speciella informations- träffar och utbildningssymposier med deltagande av forskare och tjänstemän. Utan dessa kontakter. anser länsstyrelsen i I-"ästnranlands län. tenderar dagens uppläggning att gynna ett centralistiskt syn- och angreppssätt i planeringen på bekostnad av den regionala och lokala nivån. Vidare önskar länstyrelsen i Gävleborgs län att en referensgrupp bildas med forskare och tjänstemän. Detta skulle medföra ett tillvaratagande av planerarnas kunskaper om be- hovet av olika analyser och modeller. tillämpningsproblem. samordnings- problem m. m. tas till vara. Avslutningsvis menar länsstyrelsen i Malmö/rus lätt att ett ökat samarbete mellan forskare och tjänstemän skulle kunna betyda att man gemensamt utvecklar metoder vilka bättre är anpassade till länsstyrelsernas och kommunernas direkta behov.

9. Föredraganden

9.I Inledning

Arbetet och dess villkor formar en väsentlig del av människans liv. Arbetet är ett medel att skapa en god försörjning. Men arbetet har också ett egenvärde som en väg till social gemenskap. Arbetet svarar mot grundläggande mänsk— liga behov att utveckla och berika tillvaron.

Denna uppfattning om arbetets betydelse angav jag i direktiven till sys- selsättningsutredningen (A l974:2). Den har legat till grund för samhällets insatser för att skapa och upprätthålla full sysselsättning och för förbätt- ringarna av arbetslivets villkor.

Efter genombrottet för den aktiva konjunkturpolitiken i början på 1930- talet har allt fler ställt sig bakom uppfattningen att statsmakterna skall ingripa för att bekämpa arbetslöshet och hävda sysselsättningen. I takt med fram- gångarna för den aktiva sysselsättningspolitiken har kraven på arbete stegrats och gett stöd för ytterligare ökning av insatserna. De ökade ambitionerna att tillgodose kraven på goda sysselsättningsmöjligheter i hela landet har nödvändiggiort en utveckling av sysselsättningspolitiken. Sålunda har ar- betsmarknadspolitiken under de senaste två årtiondena fått starkt ökade

Prop. 1975/762211 204

resurser och uppgifter när det gällt att medverka till att full. produktiv och fritt vald sysselsättning kan upprätthållas. Vidare har lokaliserings- och regionalpolitiken byggts ut för att människorna i olika regioner skall kunna erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter och likvärdig tillgång till 50- cial. kommersiell och kulturell service samt god miljö. Industripolitiken har fått en ny och aktiv uppläggning i syfte att medverka till att lösa de problem. som företag och branscher ställs inför. och att åstadkomma en industriell förnyelse i överensstämmelse med de ekonomiska och sociala strävandena.

Under senare år har förhållandena på arbetsmarknaden tilldragit sig ytter- ligare ökad uppmärksamhet. Till detta bidrar den kraftiga konjunkturned- gången och den fortskridande strukturomvandlingen i hela den industria- liscrade världen och de därav följande arbetsmarknadsproblemen. Men upp- märksamheten är också en följd av människornas krav på att statsmakterna medverkar till att arbete och inkomst kan erbjudas en växande del av be- folkningen.

Det är mot den bakgrunden som sysselsättningsutredningen verkar och som arbetet med länsplaneringen pågår. I delbetänkandet (SOU 1975290) Arbete åt alla och i rapporten (SOU 1975191) Politik för regional balans har ett omfattande material redovisats. Betänkandena har varit föremål för remissbehandling och för en bred offentlig debatt. Mina förslag i det följande kan därför i betydande omfattning grundas på lokalt och regionalt förankrade uppfattningar och förslag. Till grund för mina överväganden har också legat 1975 års långtidsutredning (SOU l975189l. Denna utredning har tidigare redovisats för riksdagen i prop. 1975/761150. Av betydelse för mina förslag är också betänkandena (SOU 197421) Orter i regional samverkan och (SOU 197429) Att utvärdera arbetsmarknadspolitik.

Avsikten är att nu ange den allmänna inriktningen av sysselsättnings- och regionalpolitiken och att ange hur en samordning skall ske för att de uppställda målen skall kunna uppnås. Jag skall först beskriva nuläge och framtidsbedömningar när det gäller såväl tillgången på arbetstillfällen som kraven på arbete. Därefter kommer jag att redovisa mina slutsatser när det gäller behovet av en samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik och i fråga om de mål som bör anges för denna politik. Därefter avser jag att närmare beskriva de insatser som kommer att krävas av statsmakterna.

9.2. Sysselsättningsmöjligheter

Utvecklingen på arbetsmarknaden har fått en ingående belysning i sys- selsättningsutredningens betänkande. rapporten om länsplaneringen och i långtidsutredningen. Detta material bör bilda utgångspunkten för ställnings- tagandena till uppläggningen av den framtida sysselsättnings- och regio- nalpolitiken. Jag vill därför kort redovisa huvuddragen i materialet.

Sysselsättningen har under de senaste decennierna ökat snabbt. Under

Prop. 1975/76:21] 205

Tab. 9.1 Sysselsatta i ] OOO-tal åren 1970 och 1975. Årsmedeltal enligt arbetskrafts- undersökningarna (AKU)

19701975. Förändring

Jord- och skogsbruk 314 261 — 53 Industri 1 109 1 191 + 82 Byggnadsverksamhet 371 290 — 81 Summa varuprod. 1 794 1 742 — 52 Handel, samf., priv. tjänster 1 298 1 314 + 16 Offentliga tjänster 762 1006 + 244 Summa tjänsteprod. 2060 2320 + 260 Totalt 3854 4062 + 208

femårsperioden 1960—1965 ökade antalet arbetstillfällen enligt arbetskrafts- undersökningarna med 140000. Under åren 1965—1970 tillkom ytterligare 160000 arbetstillfällen och under åren 1970—1975 blev sysselsättningsök- ningen ännu större. Den uppgick då till ca 210000 arbetstillfällen. Detta innebär att antalet sysselsatta ökade med 4 % under var och en av de två första femårsperioderna och med mer än 5 % under den senaste femårs- perioden.

Ser man till utvecklingen inom olika n ä ringsg re nar är ett fram- trädande drag den fortgående minskningen inom varuproducerande näringar och den kraftiga ökningen inom tjänstesektorn.

Sysselsättningsminskningen inom varuproducerande näringar har varit störst inom jord- och skogsbruk (tab. 9.1). Tillbakagången har dock dämpats efterhand och den var under perioden 1970—1975 mindre än hälften av minskningen under åren 1965—1970.

Antalet sysselsatta inom tillverkningsindustrin har ökat under första delen av 1970-talet. Utvecklingen har emellertid varierat beroende på konjunk- turläget. Sysselsättningsökningen har varit särskilt kraftig mellan åren 1973 och 1975. Från år 1970 till år 1973 inträffade däremot en minskning efter den kraftiga uppgången under perioden 1968—1970.

Byggnadsverksamheten. som kunde redovisa en stadigt ökande syssel- sättning fram till år 1969. har under 1970-talet haft en vikande sysselsättning. beroende framför allt på ett minskat bostadsbyggande.

Samtidigt som de varuproducerande sektorerna sammantagna har haft en vikande sysselsättning har antalet anställda inom tjänstesektorn vuxit kraftigt. Under åren 1970—1975 ökade antalet sysselsatta inom denna sektor med inte mindre än 250000. Nästan hela denna ökning har skett inom statlig och kommunal verksamhet. Tyngdpunkten ligger på den kommunala verksamheten. Det är framför allt utbyggnaden av hälso- och sjukvården med 90 000 nya arbetstillfällen och utbildning med 40 000 nya arbetstillfällen som har gett upphov till ökad sysselsättning.

Prop. 1975/76:21] 206

Under 1970-talets första del ökade den totala sysselsättningen med ca 150 000 personer mer än vad man räknade med vid periodens början. Sys- selsättningen inom industrin har haft en faktisk ökning mot en förutsatt minskning. Vidare har sysselsättningen inom offentlig sektor ökat snabbare än vad man räknade med i början på 1970-talet. Dessa förändringar bör ses som uttryck för ökade sysselsättningspolitiska ambitioner och som re- sultat av kraftigt ökade insatser från statsmakternas sida.

De nettoförändringar som har redovisats ger inte på något sätt en ut- tömmande bild av de sysselsättningseffekter. som uppstår genom den fort- gående omvandlingen av näringslivet. Bakom förändringarna ligger bl. a. en omfattande investeringsaktivitet. industrins investeringar, som är av stra- tegisk betydelse för samhällsekonomin. har ökat varje år sedan år 1968. De uppgår f. n. till ca 14 miljarder kr. per år. Det saknas säkra uppgifter om hur många arbetstillfällen som kommer till varje år inom industrin till följd av dessa investeringar och om hur många som samtidigt försvinner till följd av nedläggningar och rationaliseringar. En viss uppfattning kan man få genom att studera nettoförändringarna i sysselsättningen för de olika industribranscherna. Under åren 1970—1975 ökade t.ex. sysselsättningen inom maskinindustrin med ca 23000 personer och inom transportmedel- sindustrin med ca 30000. Samtidigt minskade antalet sysselsatta med ca 8000 i livsmedelsindustrin och med ca 14000 i beklädnadsindustrin. Om man i stället studerar nettoförändringarna i sysselsättningen för enskilda företag kommer man till ännu högre tal för nytillkomna resp. försvunna arbetstillfällen.

Denna omfattande strukturförändring har effekter på arbetsmarknaden i flera avseenden. t. ex. när det gäller antalet människor som måste söka sig nya arbetsuppgifter. sysselsättningens regionala fördelning och yrkes- fördelningen.

Vad beträffar sysselsättningens re g i o nal a utv ec kl in g kan konstateras att samtliga skogslän förlorade. arbetstillfällen under åren 1965—1970. Jämtlands, Kopparbergs och Västernorrlands län gjorde de största förlusterna. Sysselsättningen ökade på andra håll i landet. Särskilt snabbt ökade antalet arbetstillfällen i storstadslänen och vissa storstadsnära län. Under den första delen av 1970-talet har förhållandena ändrats markant. Sysselsättningen fortsätter att öka i storstadslänen men i en mera dämpad takt. 1 skogslänen har en stabilisering skett. 1 Värmlands och VäSternorrlands län har det skett en fortsatt minskning. men tillbakagången är inte lika omfattande som tidigare. Några av skogslänen visar upp en mycket god sysselsättningsutveckling hittills under 1970-talet. Detta gäller särskilt Norr- bottens och Kopparbergs län. Denna markanta omsvängning i skogslänens utveckling beror dels på en starkare ökning av sysselsättningen inom in- dustrin än i resten av landet. dels på en snabb ökning av sysselsättningen inom samhällsservice. "-

De här beskrivna förändringarna i sysselsättningens regionala utveckling

Prop. 1975/76:21] 207

har starkt påverkat befolkningsutvecklingen. Under 1960-talet lämnade netto mellan 10 000 och 15 000 personer stödområdet per år. medan stödområdet hittills under 1970-talet har haft nettoinflyttning. Även i storstadsom- rådena har flyttningsrörelserna blivit mera balanserade och rent allmänt har befolkningsförskjutningarna mellan länen minskat under 1970-talets första hälft.

Såväl långtidsutredningen som länsplaneringen och sysselsättningsutred- ningen redovisar kalkyler över sysselsättningsutvecklingen fram till år 1980.

L å n gt id s utr (: d nin g e n redovisar fyra alternativa kalkyler över den ekonomiska utvecklingen fram till år 1980. Alternativ 1 och 11 bygger på ett antagande om veckoarbetstid på 40 timmar medan i alternativ 111 och 1V prövas följderna av en minskning till 37.5 timmar. Här skall endast alternativ 1 och 11 beröras.

Alternativ I förutsätter en privat konsumtionsökning på 3 % per år varvid den offentliga sektorn skulle kunna öka med ca 140000 sysselsatta. Al- ternativ lI förutsätter en privat konsumtionsökning på 2 % per år och skulle kunna ge utrymme för en sysselsättningsökning inom samhällsservice på ca 230000 personer. En utveckling enligt alternativ 1 skulle innebära att industrisysselsättningen ökar med ca 25000 personer medan alternativ 11 skulle resultera i att antalet sysselsatta inom industrin minskar med ca 30 000 personer.

Sysselsättningsutredningen lämnar i räkneexemplets form bedömningar av utvecklingen inom den offentliga sektorn men bygger i ' övrigt på långtidsutredningens material. Sysselsättningsutredningen redo- visar tre huvudalternativ för sysselsättningsutvecklingen inom offentlig sek- tor under perioden 1975—1980. En oförändrad ambitionsnivå i stat och kom- mun— vilket innebär att endast förändringari befolkningens storlek och ålders- sammansättning beaktas samt att nuvarande köer inte tillåts växa— kräver en ökning av antalet anställda med ca 70000 personer. Det är främst hälso- och sjukvården samt social service som svarar för denna ökning. Verksamhetsplaneringen i kommuner och landsting pekar enligt utredning- en på en ökning med ca 150000 sysselsatta. Detta antal överensstämmer alltså nära med den sysselsättningsökning som anges i långtidsutredningens alternativ [. Slutligen räknar utredningen med vad man kallar en högre ambitionsnivå som baserar sig på inventeringar av behov på skilda områden inom samhällelig service. främst hälso- och sjukvård. social service (bl.a. barnomsorg) och undervisning (fig. 9.1 ). Denna högre ambitionsnivå skulle enligt utredningen motsvara ca 250 000 sysselsättningstillfallen. Det innebär en sysselsättningsökning inom offentlig sektor av ungefär samma omfattning som under den första hälften av 1970-talet och något högre än vad lång- tidsutredningen räknar med enligt alternativ 11.

Sysselsättningsutredningen drar för sin del slutsatsen att många akuta brister skulle kvarstå vid en utbyggnad enligt nu föreliggande planer. Det högsta alternativet inrymmer bl. a. överenskommelsen om utbyggnaden av

Prop. 1975/751211 208

barnomsorgen fram till år 1980 och en väsentlig standardförbättring inom långtidssjukvården. De framräknade sysselsättningstalen kan enligt utred- ningen tjäna som mycket allmänna riktmärken för politiken men kan inte utgöra preciserade mål för politiken.

Länsplaneringens prognoser visar enligt arbetsmarknadsde- partementets utvärdering i rapporten (SOU 1975:91) Politik för regional ba— lans, att den balanserade utveckling som har kännetecknat början av 1970— talet kommer att bestå under resten av 1970-talet och även under 1980-talet. Den omfördelning av befolkningen som ännu äger rum sker främst inom länen. Dessa befolkningsförskjutningar synes dock bli avsevärt mycket mindre än under 1960—talet.

Några länsstyrelser i södra Sverige bl. a. länsstyrelsen i Kalmar län instämmer i att regionalpolitiken haft betydelsefulla effekter inom stöd- området men påpekar samtidigt att länen utanför stödområdet inte haft

Arbetskraftsbehov (tusenta |) nyanställda

Social

Cl Övrigt _ servrce * Undervis— Ti? Hälso- och ' sjukvård ning

F ig. 9.1 Az'berslcra/lsbehov ina/11 den offentliga sektornnenligt sysselsättningsutredningens fre alternativ. Okm'ng i tusental sysselsatta under perioden 1975—1980.

Prop. 1975/76:211 209

samma positiva utveckling.

I samarbete mellan arbetsmarknads- och finansdepartementen har utförts en regional nedbrytning av långtidsutredningens sysselsättningskalkyler. Nedbrytningen bekräftar i likhet med länsplaneringsmaterialet de senaste årens tendens till en stabilare sysselsättning inom stödområdet. Samma slut- sats kan dras för storstadsområdenas utveckling. Obalanser synes emellertid kunna uppkomma på andra håll i landet.

1 rapporten konstateras att det i flera fall synes möjligt att eliminera de beräknade obalanserna genom att yrkesverksamhetstalen utvecklas något snabbare än beräknat. Två reservationer görs dock. För det första kan ett ökat deltagande av kvinnor i arbetslivet i de mera glest befolkade delarna av landet bli svårt att förverkliga på grund av bl.a. kommunikationshinder. För det andra påpekas beträffande Stockholms län att yrkesverksamhetstalen där redan ligger så högt att ökningen under 1980-talet inte kan fortsätta i samma takt som hittills. Samma sak kan komma att gälla vissa primära centra med redan nu hög sysselsättningsgrad bland kvinnor.

9.3. Den enskildes krav på arbete

Jag har redan nämnt att sysselsättningstillväxten har varit snabbare under första delen av 1970-talet än under den föregående femårsperioden. Mellan dessa båda perioder har en viktig förändring skett på arbetsmarknaden. Under åren 1966—1970 svarade befolkningsförändringarna — och då främst invand- ringen — för närmare tre fjärdedelar av ökningen av antalet personer i ar- betskraften. Endast en fjärdedel av det ökade antalet förvärvsarbetande beror på en ökad andel sysselsatta i de arbetsföra åldrarna. Under den första delen av 1970-talet gäller det omvända förhållandet. Endast en mycket liten del av ökningen (ca en tiondel) beror på befolkningsförändringar. Resten hänger samman med ett ökat deltagande i arbetslivet. Det innebär således att vi under 1970-talet på ett bättre sätt än tidigare inom landet har kunnat ta till vara viljan att delta i arbetslivet.

Tillskottet till sysselsättningen genom förändringari sysselsättningsgraden uppgick under perioden 1965—1970 till ca 40000 personer och 1970—1975 till ca 200 000 personer. Det är framför allt kvinnorna som iökad utsträckning har kommit in på arbetsmarknaden. Sysselsättningsgraden för kvinnor i åldrarna 16—64 år har ökat från 53 % år 1965 till 58 % år 1970 och 66 % år 1975. Särskilt snabb har ökningen varit för gifta kvinnor. för vilka andelen sysselsatta har ökat från 46 % år 1965 till 55 % år 1970 och 65 % år 1975. Skillnaden i sysselsättningsgradens utveckling under de två perioderna för- klaras till stor del av förändringar i andelen studerande. Under 1960-talets senare del ökade antalet studerande kraftigt medan en omsvängning har skett under 1970-talets första år.

Männens sysselsättning har utvecklat sig annorlunda än kvinnornas. An- talet män i arbetskraften har i stort sett varit oförändrat under de senaste

14 Riksdagen IOFö. / saml. Nr 311

Prop. 1975/76:21] 210

tio åren. och en viss minskning har skett i andelen sysselsatta. Detta kommer främst till uttryck i de allra lägsta och de högsta åldersgrupperna. Det är där en fråga om att en större andel av de unga männen befinner sig i ut- bildning än tidigare. När det gäller de äldre är förklaringen dels en sänkt pensionsålder. dels en ökad förtidspensionering.

Genom den snabba ökningen i kvinnornas deltagande i arbetslivet har en utjämning skett mellan män och kvinnor när det gäller sysselsättnings- förhållandena. Men det föreligger alltjämt betydande skillnader på detta för jämställdhet mellan könen avgörande område.

För kvinnor i åldersgruppen 15—24 år är skillnaderna mellan männens och kvinnornas deltagande i arbetslivet förhållandevis liten. Skillnaden hän- för sig i sin helhet till kvinnor med barn.

För kvinnor i åldern 25—44 år. som inte har barn under sju år. är andelen förvärvsarbetande ca 85 % mot ca 95 % för männen. För kvinnor i samma ålder men med barn under sju år är skillnaden betydligt större. Andelen förvärvsarbetande i denna grupp är ca 60 %. Denna stora skillnad under- stryker bl.a. barnomsorgens centrala roll för dessa grupper.

För kvinnor i åldern 45—64 år är andelen förvärvsarbetande något mer än 60 %. Bland män i samma åldersgrupp är andelen förvärvsarbetande nästan 90 %. Både bland män och kvinnor är yrkesverksamhetsgraden lägre bland de äldre (55—64 år) än bland medelålders (45—54 år).

Skillnaderna mellan männens och kvinnornas deltagande i arbetslivet gäl- ler inte enbart sysselsättningsgraden utan också arbetstiden. lnemot 90 % av männen arbetar mer än 35 timmar i veckan mot ca 55 % bland kvinnorna. Ca 30 % av kvinnorna arbetar 20—34 timmar och 15 96 mindre än 20 timmar i veckan. Av den stora ökningen i antalet sysselsatta kvinnor under 1970- talets första fem år ligger ca 140000 i gruppen med s. k. lång deltid (20—34 timmar i veckan) och ca 60000 i gruppen med mer än 35 timmar i veckan. Antalet personer med kort deltid (mindre än 20 timmar i veckan) har varit i stort sett oförändrat under perioden.

Skillnaden i mäns och kvinnors deltagande i arbetslivet är sålunda alltjämt betydande. även om en påtaglig utjämning har skett under senare år. Detta förhållande måste därför vara en av utgångspunkterna för inriktningen av sysselsättningspolitiken och för utformningen av statsmakternas åtgärder. En annan utgångspunkt utgör de regionala skillnaderna i yrkesverksam- hetsgraden. vilka har ägnats stor uppmärksamhet i länsplaneringen. En tredje utgångspunkt utgörs av det förhållandet att de största outnyttjade arbets- kraftsresurserna i absoluta tal finns i de relativt tätt befolkade regionerna.

Ökningen av antalet förvärvsarbetande kvinnor har. som framgår av fig. 9.2. varit jämnt fördelad över landet. Detta gäller för förhållandet mellan riksområden och mellan län. men det gäller också mellan olika ortstyper. Detta innebär att de skillnader som fanns mellan regioner är 1970 kvarstår istort sett oförändrade vid 1970-talets mitt. Skillnaderna mellan riksområden är störst för medelålders och äldre kvinnor. För kvinnor i åldern 45—54

Prop. 1975/76:21] 211

år är skillnaden i yrkesverksamhetsgrad mellan de högsta och lägsta värdena ca 15 procentenheter. och för kvinnori åldern 55—64 år ca 25 procentenheter.

Även bland män i åldern 55—64 år finns påtagliga regionala skillnader. Runt ett riksgenomsnitt på ca 82 % i yrkesverksamhetsgrad finns en sprid- ning från 86 % i Smålandslänen ner till ca 70 % i de två nordligaste riks- områdena. Förtidspensioneringen uppvisar motsvarande regionala variatio- ner. 1 Norrbottens län motsvarar den nästan 15 % av totalantalet sysselsatta i åldersgruppen 55—64 år mot endast 5 % i Jönköpings län.

De undersysselsatta äldre männen linns främst i storstadsområdena och i skogslänen. De är i allmänhet inte gifta och ofta frånskilda. Deras grund- och yrkesutbildning är ofta kort och bristfällig. 1 storstäderna har de ofta svåra sociala problem som antingen är en följd av eller en orsak till att de är utestängda från arbetslivet.

Yrkesverksamheten bland män i åldersgruppen 65—74 år har fallit snabbt på senare år. År 1970 var ca 30 % av männen i denna ålder i arbetskraften mot ca 20 % år 1975. Generösare pensionsvillkor och det minskade antalet jordbrukare med traditionellt hög pensionsålder spelar här en avgörande roll.

När de skilda reformer som nu genomförs för att ge möjlighet till en successiv avtrappning i arbetet har hunnit verka en tid. bör ett mönster

Kvinnor 25—t4 ä' Kvinnor 45- 54 år Kvinnor 55-64 3,

% % %

leel F GHI NOPR

YZ CDETU KLM SWX

AC BD

|971 |972 1973 1974 1975 197! 1972 1973 1974 |975 1971 1972

Fig. 9.2 Andel kvinnor i arbetskraften 1971—1975.

Sål'rf

——r—+--—+—i— 't—t—l—f—l"

1974 1975

AB

KLM NOPFl

Riket

SWX

Prop. 1975/76:21]

IQ _. IQ

präglat av en stor individuell valfrihet utkristallisera sig för denna grupp. Det finns vissa tecken som tyder på att en ganska stor del av denna ål- dersgrupp önskar en fortsatt yrkesverksamhet. Det är främst den förhål- landevis höga andelen yrkesverksamma i Stockholmsregionen som tyder på detta. I denna region finns på grund av den lokala arbetsmarknadens storlek och variationsrikedom möjlighetertill anpassade arbetsuppgifter, som en förhållandevis stor grupp människor har utnyttjat.

Med utgångspunkt i de faktiska förhållandena på arbetsmarknaden har flera olika bedömningar gjorts av de krav som kan komma att ställas fram- över på ökade sysselsättningsmöjligheter.

Lån gt id 5 U t red n i nge n (SOU 1975: 89) räknar i sitt betänkande med att antalet sysselsatt ökar med drygt 120 000 personer under perioden 1975—1980, vilket innebär en långsammare ökning än under första hälften av 1970-talet. Den beräknade ökningen förklaras nästan helt av ökat del- tagande i arbetslivet. De naturliga folkmängdsförändringarna liksom in- vandringen — väntas inte ge något nämnvärt tillskott till sysselsättningen. Antalet förvärvsarbetande kvinnor beräknas öka med ca 160000 medan antalet män i arbetslivet förutses minska med ca 30000.

Rent principiellt bör man räkna med att samband föreligger mellan efter- frågestrukturen på arbetsmarknaden och arbetskraftsutbudets utveckling. Kunskapen om dessa samband är emellertid ofullständig. Långtidsutred- ningen har av detta skäl räknat med samma ökning i totalsysselsättningen i sina olika kalkyler över samhällsutvecklingen till år 1980. Alla alternativen förutsätter utbyggnad av barntillsynen. Långtidsutrednignen visar också att kraftiga ökningar i kvinnornas andel inom t.ex. industri krävs om dess alternativ 1 och 111 skall kunna förenas med den beräknade tillgången på arbetskraft. Om arbetskraftsresurser avsätts för att undanröja förvärvshinder är det naturligt att utbudet av arbetskraft som en direkt följd härav kan öka totalt sett. En utbyggd barnomsorg innebär t. ex. att förvärvshinder undanröjs. Långtidsutredningen räknar för sin del med att den ökade sysselsättningen bland kvinnorna till 40 % kommer att bestå av kvinnor med barn under sju år. Det ökade behov av barntillsyn som denna utveckling för med sig kan anses ligga väl inom ramen för den mellan Svenska kommunförbundet . Och regeringen hösten 1975 överenskomna utbyggnadstakten. Den totala sysselsättningsökningen beror alltså bl. a. på hur nya sysselsättningstillfallen kommer att fördelas på privat och offentlig sektor. Vidare påverkas arbets- kraftsutbudet av efterfrågans geografiska och yrkesmässiga fördelning. Er- farenheterna från den första delen av 1970-talet kan tala för att en expansion inom den offentliga sektorn kan bli förhållandevis jämnt regionalt fördelad och därtill kommer att arbetskraftsresurserna inte i någon region ännu är fullt utnyttjade.

Även sysselsättningsutredningen pekar på att arbetskraftsefterfrågans geo- grafiska och yrkesmässiga sammansättningpåverkar arbetskraftsutbudet. LO

Prop. 1975/75:21] 213

dermanlands & Öster

hala” skiii- 3' _ »; nader

Fig. 9.3 Potentiella arbetskraftstillgångar ;” de skilda länen.

Staplarnas första två fältfrdn vänster räknat visar hur många _fler som skulle for- värvsarbeta i de skilda länen om männen resp. kvinnorna i alla landets kommuner skulle arbeta i samma utsträckning som de delar av landet där sysselsättningsgraden nu ligger högst —fo'r männens del Jönköpings län och för kvinnornas del Stockholms län. Det tredje fältet visar vad en ytterligare höjning av kvinnornas sysselsättningsgrad upp till männens nivå skulle betyda ilfler sysselsatta. De vänstra staplarna visar effekten i antal fler personer i arbete och de högra den procentuella effekten på sysselsättningen.

Prop. 1975/76:21] 214

gör i sitt remissyttrande den bedömningen att insatserna för att mobilisera de betydande potentiella arbetskraftsresurserna borde kunna medge en ök— ning av den offentliga sysselsättningen samtidigt som sysselsättningen inom industrin upprätthålls.

Sysselsättningsutredningen har redovisat några räkneexem- pel för att belysa vilka anspråk som kommer att ställas på arbete under olika antaganden. Om man antar att kvinnorna skulle ha samma syssel- sättningsgrad som männen hade år 1975 skulle ytterligare ca 600 000 personer delta i arbetslivet. Om man i stället utgår från att alla kommuner i landet skulle nå upp till de förvärvsfrekvenser som gäller för män i Jönköpings län och för kvinnor i Stockholms län skulle ca 380000 personer gå in på arbetsmarknaden. Tre fjärdedelar av dessa är kvinnor. Hälften av dessa är i sin tur över 45 år. Utredningen betonar att dessa räkneexempel måste tolkas med stor försiktighet. Som jag utvecklar mera i detalj längre fram finner utredningen att önskemålen att få arbete i åldrarna över 45 år är förhållandevis låg. Mindre än en tredjedel av kvinnorna i dessa åldrar skulle vilja ha arbete omedelbart eller senare.

Utredningen sammanfattar dessa räkneexempel i en bild som illustrerar hur stora sysselsättningsökningar som skulle krävas i de olika länen om man skulle få en regional utjämning och om den kvinnliga sysselsättnings- graden skulle överensstämma med männens. Av fig. 9.3 framgår att de relativt sett största ökningarna skulle behövas i skogslänen men att det samtidigt i absoluta tal krävs mycket stora tillskott även i andra delar av landet och därvid främst i storstadsområdena.

I fig. 9.4 lämnas motsvarande uppgifter om fördelningen av de potentiella arbetskraftstillgångarna på ortstyper. Relativt sett är dessa arbetskraftstill- gångar för kvinnor ungefär dubbelt så stora i kommuncentra som i stor-

Fig. 9.4 Potentiella arbetskraftstillgångar [ kommuner inom skilda ortstyper. Beräknade på samma sätt som är länen i fig. 9.3.

Prop. 1975/76:211 215

stadsområdena.

Flera remissinstanser understryker att ökad uppmärksamhet bör ägnas sysselsättningsgraden. Så anser t. ex. länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämt- lands län samt landstinget i Gävleborgs län att målet för regionalpolitiken bör innefatta en utjämning av sysselsättningsgraderna mellan de skilda lä- nen. Jag återkommer till dessa frågor.

Sysselsättningsutredningen redovisar också undersökningar. som belyser viljan bland personer som står utanför arbetskraften att ta förvärvsarbete. I en tilläggsundersökning till arbetskraftsundersökningarna har SCB frågat dem som i mars—april 1975 inte var sysselsatta, om och när de önskade förvärvsarbete.

SCB:s intervjuundersökning visar att något mer än 180000 kvinnor i åldersgruppen 25—44 år vill ha arbete omedelbart eller något senare. Sys- selsättningsutredningen drar slutsatsen att av kvinnor i denna ålder så gott som inga avser att ägna sig helt åt arbete i hemmet. Som framgår av fig. 9.5 dominerar barntillsyn bland de angivna förvärvshindren.

l sysselsättningsutredningens räkneexempel utgör de medelålders och äld- re kvinnorna den största gruppen bland dem som enligt gjorda antaganden skulle kunna komma att delta i arbetslivet. Om man utgår från att kvinnorna i dessa åldersgrupper skulle förvärvsarbeta i samma omfattning som männen skulle det innebära att ca 90 000 kvinnor i åldern 45—54 år och inte mindre än 150 000 kvinnor i'åldern 55—64 år skulle gå in på arbetsmarknaden, dvs. totalt ca 250000 personer. Enligt intervjuundersökningen var det mindre än en tredjedel av dessa (ca 70 000 personer) som uppgav sig vilja ha för- värvsarbete omedelbart eller först senare. Många olika förvärvshinder förelåg. Hälsoskäl anges ofta som en anledning. Hushållsarbete och vård av åldring eller handikappad redovisades också som förvärvshinder. I många fall torde

äta. Studier

53% Hushållsarbete

Fig. 9.5 Huvudsakliga förvärvshinder för ej sysselsatta kvinnor i åldern 25—44 år, som vill förvärvsarbeta inom 6 månader eller senare. Procenruell fördelning.

Prop. 1975/76:21] 216

förvärvshindren för kvinnor i denna grupp vara svåra och ibland omöjliga att undanröja. Utredningen påpekar dock att i ett längre tidsperspektiv kom- mer det med stor säkerhet att ske en kraftig ökning av yrkesverksamhets- gradema för kvinnor i denna åldersgrupp. eftersom de yngre kvinnor som nu har hög sysselsättningsgrad kommer att vilja stanna kvar på arbets- marknaden när de blir äldre.

Antalet arbetslösa och s.k. latent arbetssökande är förhållandevis litet jämfört med de tal som sysselsättningsutredningen anger för de potentiella arbetskraftstillgångarna. År 1975 var enligt arbetskraftsundersökningarna (AKU) ca 70000 personer arbetslösa. l relation till arbetskraften är det i stort sett samma nivå som under högkonjunkturåret 1970. Samtidigt har antalet latent arbetssökande minskat kraftigt under senare år. Med latent arbetssökande avses därvid personer som uppger sig vilja förvärvsarbeta under mätveckan om det funnits lämpligt arbete på orten. År 1968 uppgick antalet latent arbetssökande fortfarande till 145 000 och i början av 1970-talet var det ännu över 100000. År 1975 hade antalet minskat till något färre än 80000 personer av vilka 60000 var kvinnor.

] både sysselsättningsutredningen och länsplaneringen redovisas fakta som förklarar skillnaderna i yrkesverksamhetstalen mellan grupper av människor och mellan regioner. Detta har redovisats i det föregående. Jag vill här ta upp några huvuddrag i detta omfångsrika material.

Det grundläggande h i n d ret för en ökande yrkesverksamhet ligger na- turligtvis i att antalet sysselsättningstillfallen kan vara otillräckligt i vissa delar av landet. En ökad total sysselsättning är en nödvändig förutsättning fören ökad yrkesverksamhet. Men det är inte tillräckligt med ett kvantitativt synsätt. Arbetstillfällena måste utformas och lokaliseras så att de kan sökas av dem som står utan sysselsättning. Vidare måste förvärvshinder undan- röjas så att människorna kan ta de arbetstillfällen som står till buds.

Möjligheterna till arbete skiftar starkt mellan lokala arbetsmarknader av olika storlek. Också inom de lokala arbetsmarknaderna skiftar möjligheterna att nå arbetstillfällena. Detta beror främst på bristande kommunikationer mellan arbetsplatser och bostadsorter men hänger också samman med det sätt på vilket bebyggelsen har planerats. Människor utan bil kan inte nå alla de arbetstillfällen som finns inom den lokala arbetsmarknaden. Detta drabbar främst kvinnorna.

Kvinnor i åldern 25—44 år. som inte har barn under sju år. har nästan lika höga yrkesverksamhetstal som männen. För kvinnor med barn i för- skoleåldern är yrkesverksamheten påtagligt lägre. Nästan alla kvinnor i den- . na grupp vill lörvärvsarbeta. De anser att barntillsynen är det främsta lör- värvshindrct.

Hälften av alla i aktiv ålder som står utanför yrkeslivet är över 45 år. Kvinnorna dominerar i denna grupp. De efterfrågar emellertid inte förvärvs- arbete i samma utsträckning som de yngre kvinnorna. Sysselsättningsut- redningen konstaterar att orsaken till att de inte lörvärvsarbetar i huvudsak

Prop. 1975/76:21] 217

är brist på lämpligt arbete på orten. Hälsoskäl är ett annat viktigt förvärvs- hinder. Samtidigt är brister i utbildning och yrkeserfarenheter ännu mer markerade än för de yngre kvinnorna.

Arbetslösheten är förhållandevis hög i de yngsta åldersgrupperna. Över- gången mellan skola och arbetsliv är svår för vissa grupper. Det främsta förvärvshindret är enligt sysselsättningsutredningen bristen på en direkt an- vändbar grundläggande yrkesutbildning. ' Valet av yrke är könsbundet. Trots stora insatser har inga större för- ändringar skett under det senaste årtiondet. Ungdomarnas studie- och yr- kesval är enligt sysselsättningsutredningen fortfarande alltför könsrollsbun- det och utgör ett direkt hinder lörjämställdhet i arbetslivet. Det försvårar också i många fall möjligheterna att få arbete.

Hälsoskäl utgör för män över 45 år ett dominerande lörvärvshinder. För få arbetstillfällen anpassade efter den enskildes förutsättningar utgör för denna grupp ett hinder för deltagande i arbetslivet.

9.4. Riktlinjer för sysselsättnings- och regionalpolitiken

Sysselsättningen har, som jag nyss redovisat. ökat snabbt under senare år. Det har inneburit att grupper som tidigare saknade förvärvsarbete har fått möjlighet att delta i arbetslivet. Det har möjliggjort en ökad produktion av varor och ökade insatser inom vård, utbildning och andra former av serviceverksamhet.

Den ökade sysselsättningen har tack vare de regionalpolitiska insatserna blivit jämnt fördelad mellan landets olika delar. Den kraftiga befolknings- minskningen i skogslänen har hejdats och vänts till en ökning. Den tidigare snabba befolkningsökningen i storstadsområdena har dämpats.

Sysselsättningsökningen har framför allt inneburit nya arbetsmöjligheter för många kvinnor som tidigare stod utanför arbetsmarknaden. Därmed har klyftan mellan män och kvinnor när det gäller tillgången till arbete till en del _iämnats ut.

Men trots en kraftig ökning av sysselsättningen finns det alltjämt män— niskor. som vill eller kan väntas vilja delta i arbetslivet om möjligheter erbjuds. Och trots en ständigt ökad produktion finns det angelägna behov som ännu inte är uppfyllda.

Även om sysselsättningsökningen har varit förhållandevisjämnt fördelad mellan landets olika delar och en bättre balans har skapats i befolknings- utvecklingen, så föreligger det alltjämt betydande regionala skillnader. Dessa tar sig bl. a. uttryck i att kvinnorna i skogslänen inte kan förvärvsarbeta i samma utsträckning som kvinnorna i andra delar av landet och de tar sig också uttryck i att arbetslöshetsnivån i allmänhet är högre i skogslänen än i landet i övrigt. Samtidigt finns även i övriga län stora grupper som önskar förvärvsarbete.

Det är mot bakgrund av de vunna framgångarna och de framlörliggande

Prop. l975/75:21] 218

uppgifterna som riktlinjerna för sysselsättningspolitiken och regionalpoli- tiken bör utformas.

E n första utgångspu n kt för denna politik bör vara den upp- fattning om arbetets betydelse för den enskilde och för samhället vilken jag angav i direktiven till sysselsättningsutredningen och som jag inled- ningsvis anknöt till. Där understryks att arbetet och dess villkor formar en väsentlig del av människans liv. Arbetet är ett medel att skapa en god försörjning. Men arbetet har också ett egenvärde som en väg till social gemenskap. Arbetet svarar mot grundläggande mänskliga behov.

En andra utgångspunkt för politiken utgörs av de allmänna ekonomiska förutsättningarna. Dessa har utförligt redovisats i den reviderade fmansplanen (prop. 1975/761150) och i den föregående regionalpolitiska pro- positionen (prop. l972:lll). I prop. l972:lll betonas att det är ökningen av våra ekonomiska resurser som har möjliggjort de materiella framstegen och den ökade sociala välfärden. Ekonomiskt tillväxt är alltså ett medel att nå allmänna välfärdsmål. Endast en ekonomi som befinner sig i expansion kan ge utrymme för ökning av sysselsättningen i underförsörjda områden.

Ekonomisk tillväxt förutsätter. speciellt i ett land som Sverige med dess stora utlandsberoende. en fortsatt omvandling av det ekonomiska livet. Hu- vuddragen i en sådan utveckling kännetecknas av specialisering, utnyttjande av stordriftsfördelar, ökad användning av teknisk utrustning m. m. Detta förutsätter rörlighet hos kapitalet mellan och inom sektorerna, dvs. fortsatt strukturomvandling. Mot denna bakgrund krävs en fortsatt snabb utbyggnad av vår industriella kapacitet. Detta understryks av nödvändigheten att åter- ställa balansen i utrikesbetalningarna till år 1980, vilket riksdag och regering har lagt fast som en uppgift för den ekonomiska politiken. I prop. 1975/76:150 framhålls att den investeringsfrämjande politik som har förts kommer att fullföljas med kraft. När det gäller fördelningen av utrymmet för konsumtion framhålls att en snabb ökning av offentlig konsumtion inte kan åstadkommas samtidigt. Det är inte heller möjligt att göra en ensidig satsning på endera sektorn. Angelägna reformönskemål och standardförbättringar måste därför förverkligas i en takt som de samlade resurserna medger. För att komma till rätta med det nuvarande underskottet i bytesbalansen krävs ovillkorligen att sparandet i vår ekonomi ökar. Detta måste ske inom den offentliga sektorn.

E n tre dj e utg å n g 5 p u n kt är att produktionen skall inriktas på att tillgodose medborgarnas behov av varor och tjänster. Utvecklingen i alla industrialiserade länder kännetecknas av en förskjutning från varupro- ducerande näringsgrenar till tjänsteproducerande områden.

De varuproducerande näringarna har förmått att kraftigt öka produktionen med oförändrad eller minskad sysselsättning. l tjänstenäringarna har efter- frågan på soeial omsorg. sjuk- och hälsovård. utbildning samt annan ge- mensam och personalkrävande service varit stor. Denna förskjutning kan väntas fortsätta. ] den allmänna debatten har det ibland skapats ett mot-

Prop. 1975/76:21] 219

satslörhållande mellan de varuproducerande näringarna. särskilt industrin. och tjänstesektorn, främst den offentliga verksamheten. Det är visserligen sant att avvägningsproblem mellan dessa verksamheter existerar och många gånger är av central betydelse. Å andra sidan gäller samtidigt att verk- samheten på dessa områden förutsätter varandra. En framgångsrik industri kräver i ett land som vån en väl utbyggd samhällsservice. En utbyggnad av samhällets verksamhet för att tillgodose behovet av bättre vård, omsorg och utbildning kräver i sin tur en industriell förnyelse som kan bidra till en ekonomi i balans.

E n fj är (1 e utg å n g 5 p u n kt för sysselsättnings- och regionalpo- litiken är insikten om att det inte finns en enda sammanhängande arbets- marknad. I stället finns det ett stort antal lokala arbetsmarknader, vars om- fattning varierar beroende på den enskildes möjligheter att nå tillgängliga arbetstillfällen. lnom varje lokal arbetsmarknad sker en ytterligare avgräns- ning som bestäms av vars och ens yrkeskunskaper. Situationen kan skifta från den ena lokala arbetsmarknaden till den andra. från det ena yrkes- området till det andra. En god tillgång på arbete kan föreligga för en viss yrkesgrupp, medan det råder brist för andra. En god tillgång på arbete innebär inte nödvändigtvis att arbetstillfällena är lämpligt utformade med hänsyn till den enskildes förutsättningar. Och även om det finns tillräckligt med lämpliga arbetstillfällen kan en otillräckligt utbyggd barnomsorg och brister i kommunikationer mellan bostad och arbetsplatsen utgöra svåra förvärvshinder.

Det finns i en ekonomi av vår typ med starkt utlandsberoende och de- centraliserat beslutsfattande inga automatiskt verkande krafter som löser dessa problem och skapar rätt typ av arbete på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Det krävs politiska beslut och samhälleliga insatser. Med hänsyn till prob- lemens skiftande karaktär måste åtgärder av mycket varierande typ kunna sättas in. De ökade kraven på arbete som har kommit till uttryck under senare år har understrukit nödvändigheten av en sådan politik med starka selektiva inslag, dvs. riktade åtgärder.

Detta understryks ytterligare av att de internationella konjunkturrörelserna under senare år har fått nya inslag som har försvårat olika länders sta- biliseringspolitik. Priserna har stigit snabbt, samtidigt som situationen på arbetsmarknaden försämrats och arbetslösheten blivit omfattande. En eko- nomisk politik med mycket stark tonvikt på generella medel har visat sig vara otillräcklig för att lösa problemen. Det förefaller snarast som om en sådan inriktning av politiken bidrar till att försvåra problemen. Det är nöd- vändigt med åtgärder som är direkt inriktade på att stödja sysselsättningen i utsatta regioner, branscher eller företag och att stödja de personer som har en svag ställning på arbetsmarknaden. Dessa åtgärder måste vara så utformade att de inte ökar efterfrågan i andra delar av ekonomin, där det råder brist på produktionsfaktorer.

Sysselsättningspolitikens uppgift bör - mot denna bakgrund — bli att i

Prop. 1975/76:21] 220

görligaste mån u nd anröja hinder som står i vägen för dem som vill förvärvsarbeta och att öka sysselsättningen så att arbete kan erbjudas alla som vill delta i arbetslivet.

Strävan att ge arbete åt alla innebär att var och en skall ha möjlighet att medverka i arbetslivet efter sin förmåga. Sysselsätt- ningspolitikcn måste förenas med en social förnyelse av arbetslivet. Ar- betsmiljön måste förbättras och anpassas så att fysiska, psykiska eller sociala handikapp inte utgör hinder som stänger människorna ute från förvärvs- arbete.

Strävan att ge. arbete åt alla innefattar också en vilja att skapa jäm - ställd h et mellan män och kvinnor i arbetslivet. En huvuduppgift blir därvid att komma till rätta med de förhållanden som gör att många kvinnor hindras från att förvärvsarbeta även när det finns lediga platser. Dessa för- värvshinder utgörs ofta av brister i samhället, t. ex. i fråga om barnomsorg och kommunikationer. Jämställdheten i arbetslivet kräver också insatser för att främja ett mindre könsbundet yrkesval och en fortsatt utjämning av lönc- och anställningsvillkor mellan olika yrkesområden.

Strävan att ge arbete åt alla innefattar en vilja att skapa trygghet i a n s t ä l ] n i n g e n. Grunden för detta är lagstiftningen om anställnings- skydd. Det innebär en skyldighet för varje arbetsgivare att ta ansvar för varje anställd. Lagstiftningen kompletteras i särskilda lägen med stödåtgärder för att upprätthålla aktiviteten i företagen och därmed sysselsättningen.

Strävan att ge arbete åt alla innefattar vidare de re gi o nal p ol i t is ka mål som har kommit till uttryck i statsmakternas beslut om regional- politiken från år 1972 (prop. l972:lll. an 1972128, rskr 19721347). Detta innebär att människorna i olika regioner skall erbjudas likvärdiga syssel- sättningsmöjligheter och en likvärdig tillgång till social, kommersiell och kulturell service samt god miljö. Om detta skall kunna ske kan syssel- sättnings- [och regionalpolitiken inte behandlas skilda från varandra. Sys- selsättningSpolitiken har alltid en regionalpolitisk dimension och regional- politiken har alltid ett sysselsättningspolitiskt innehåll.

I likhet med sysselsättningsutredningen utgår jag från att regional ut- jämning av sysselsättningsgraden för kvinnor bör'vara ett riktmärke för regionalpolitiken. Detta är ett motiv för fortsatta regionalpolitiska stödåt- gärder. Jag utgår också från att dessa insatser även fortsättningsvis kommer att behöva koncentreras till skogslänen och ofta dess inre delar. I takt med att obalansen mellan landsdelar och län har minskat, har problemen inom länen tilldragit sig ökad uppmärksamhet. Till detta kommer att brister och problem på arbetsmarknaden också uppstår i regioner med en hög syssel- sättningsnivå och en i övrigt bra arbetsmarknad.

Med en sådan inriktning av politiken. som jag här har angett. måste sysselsättningsf'rågorna ges en central plats i politiken på en rad områden. Detta får konsekvenser för samhällsplaneringen, som måste inriktas mot ett samhälle. där fler vuxna har en större anknytning till arbetslivet än

Prop. 1975/76:21] 221

vad som nu är fallet och där det finns en större flexibilitet mellan arbete. fritid och utbildning.

För att politiken skall bli effektiv måste rätt åtgärd kunna sättas in på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Detta förutsätter en planering som samordnar besluten inom skilda politikområden och ger möjlighet till samverkan mellan lokala. regionala och centrala organ. Politikens allmänna inriktning blir där- vid bestämmande för det sätt på vilket planeringen skall bedrivas. Om man lägger tyngdpunkten på allmänt verkande åtgärder kan planeringen bedrivas centralt. Om man i stället lägger en större vikt vid selektiva åtgärder måste planeringen i ökad utsträckning bedrivas på lokal och regional nivå.

Under de närmaste åren blir en huvuduppgift att undanröja hinder som står i vägen för dem som vill förvärvsarbeta. I takt med framgångarna i förverkligandet av den uppgiften måste arbetstillfällen kunna erbjudas dem som vill delta i arbetslivet. Ett sådant program får inte upplevas som ett tvång för dem som på grund av utbildning. familjeskäl eller annat. för kortare eller längre tid inte önskar förvärvsarbeta. Ett program för att bryta ned förvärvshinder och öka arbetstillfällena bör inte låsas fast i form av ett visst antal arbetstillfällen. Människornas önskemål förändras hela tiden i takt med samhällets förändringar. Det grundläggande för sysselsättningspolitiken är att samhället ständigt söker tillgodose den enskildes'rätt till arbete på samma sätt som samhället på andra områden har åtagit sig att skydda och stödja den enskilde medborgaren.

9.5. Åtgärder för att undanröja förvärvshinder 9.5.1 Allmän inriktning

Med utgångspunkt i de faktiska förhållandena på arbetsmarknaden och med de riktlinjer som jag nyss har angivit blir huvuduppgiften för sys- selsättningspolitiken under de närmaste åren att medverka till att sy- stematiskt bryta ned en lång rad hinder som stänger människor ute från arbetslivet.

När planeringen på så sätt inriktas mot ett samhället där fler vuxna har en större anknytning till arbetslivet måste insatser göras över ett stort fält. Det gäller därvid att konsekvent fullfölja de åtgärder som satts in under de senaste åren. I det följande kommerjag dessutom att föreslå ytterligare insatser.

Det pågår ett omfattande reformarbete för att förnya arbetslivets villkor. Det syftar till en utjämning och en kvalitetshöjning när det gäller arbets- och anställningsvillkor. Dit hör förkortningen av arbetstiden. förlängningen av semestern. förbättringen av villkoren i sjuk- och pensionsförsäkringarna. införandet av ett lagfäst anställningsskydd och medbestämmande för de anställda. Denna utjämning av villkoren har stor betydelse för att riva konst- lade gränser och därmed göra arbetslivet mera öppet och tillgängligt både

IQ lx)

Prop. 1975/76:21] 2

för dem som redan finns på arbetsmarknaden och för dem som ännu står utanför.

Det pågår samtidigt en reformering av arbetsmarknadspolitiken som syftar till att flytta in mer av den på arbetsplatserna. Anpassningsgrupperna och åtgärderna för arbetsanpassning är några av de konkreta uttrycken för stats- makternas strävan att bereda arbete åt dem som har någon form av ar- betshandikapp. Andra åtgärder att nämna här är de stimulanser som har satts in för att få företag och kommuner att kombinera vidareutbildning för de redan anställda med nyanställning eller med undvikande av per- mittering vid produktionsinskränkningar.

Det finns. som sysselsättningsutredningen framhåller. ingen skarp gräns mellan de krav som ställs på arbetsmiljön för att skydda de anställdas hälsa och insatserna för redan handikappade. Därför bör enligt min mening de omfattande insatserna för att förbättra arbetsmiljön, strävandena att flytta arbetsmarknadspolitiken in på arbetsplatserna samt förnyelsen av anställ- ningsvillkoren ses i ett sammanhang. Alla dessa åtgärder har det gemensamt att de medverkar till att undanröja förvärvshinder som har sin grund i arbetslivet. Jag skall strax återkomma till frågan om ökade insatser från statsmakternas sida på dessa områden.

Men hindren för ett deltagande i arbetlivet finns inte bara på arbets- platserna. Även förhållandena utanför arbetsplatserna kan, som både sys- selsättningsutredningen och länsplaneringen har visat, innebära hinder för många att gå ut i arbetslivet.

Redan vid övergången från skola till arbetsmarknad möter ungdomar svårigheter. och arbetslösheten bland ungdomar är högre än bland de vuxna i övrigt. Ett bättre samspel mellan skola och arbetsmarknad måste skapas. för att alla ungdomar skall kunna erbjudas arbete, praktik eller utbildning. Såväl undervisningssystemet som i arbetsmarknadspolitiken. reformeras f. n. med hänsyn härtill.

För en stor grupp. som i dag står utanför arbetslivet men har starka öns- kemål om att förvärvsarbeta. är bristen på barnomsorg det avgörande för- värvshindret. En kraftig utbyggnad av den kommunala barnomsorgen är därför nödvändig. Regeringens överenskommelse med kommunförbundet har lagt grunden för en sådan utbyggnad (prop. 1975/76:92).

l länsplaneringen har stor uppmärksamhet riktats mot de lokala arbets- marknadernas sätt att fungera. Av det materialet har tydligt framgått behovet av insatser för att öka den enskildes möjligheter att nå de arbetsplatser som finns tillgängliga. Det kan här vara fråga om att ordna bättre rese- möjligheter. eller att åstadkomma en bättre planering av bebyggelsen som underlättar resorna mellan arbete och bostadsort. Med ökade insatser av detta slag kan valmöjligheterna ökas på den lokala arbetsmarknaden. men det utesluter inte att ett betydande antal personer kan finna flyttning önsk- värd. Det är därvid angeläget att den enskilde inte drabbas ekonomiskt av en av arbetsmarknadsskäl nödvändig flyttning.

Prop. 1975/75:21] 223

9.5.2. Älgå/derför alljörändra arbetslivet

En utjämning av löner och andra anställningsvillkor har ägt rum på den svenska arbetsmarknaden, främst sedan mitten av l960-talet. Denna ut- veckling har varit av avgörande betydelse för en väl fungerande arbets- marknad även när de strukturella förändringarna varit kraftiga.

Den allmänna tjänstepensionenngen som successivt infördes under 1960- talet har suddat ut skillnaderna i pensionsförmåner och relativt sett un- derlättat rekryteringen till arbetaryrkena. Förbättrade förmåner i fråga om semester och andra arbetstidsförhållanden som har åstadkommits lagstift- ningsvägen har minskat skillnaderna i arbetsvillkor mellan skilda grupper i arbetslivet. Särskilt betydelsefullt har det varit att skillnaderna i vecko- arbetstiderna har utjämnats på arbetsplatserna. Sammantaget har utveck- lingen i fråga om de allmänna villkoren i arbetslivet inneburit väsentligt förbättrade förhållanden för de stora löntagargrupperna inom industri och service samtidigt som avståndet till övriga anställda i dessa hänseenden har knappast in eller helt försvunnit.

Av största betydelse har utvecklingen av lönerelationerna varit. På LO- områdct har till följd av den solidariska lönepolitiken avståndet mellan bättre och sämre betalda yrkesområden krympts avsevärt genom att anställda med låga löner har fått sin ställning förbättrad. l hög grad har detta lett till högre lön för kvinnor, eftersom dessa i stor utsträckning arbetar inom de sämst betalda yrkesområdena. Även utanför LO-området föreligger uppgifter om en kraftig relativ förbättring av kvinnornas löner. För den höjda för- värvsverksamheten bland kvinnor har denna utveckling varit av största betydelse.

Denna utveckling mot mer likartade arbetsvillkor har varit betydelsefull för att närma yrkesområdena till varandra och mjuka upp de tidigare skarpa gränserna mellan arbetar- och tjänstemannayrkena. Rekryteringen har för- bättrats till områden där inte endast lönerna utan även andra anställnings- villkor har släpat efter. Nödvändiga omställningar har därigenom under- lättats.

Som Sysselsättningsutredningen betonar kan andra arbetsförhållanden än lönesättningen bedömas komma att spela en alltmer betydelsefull roll fram- över. Redan den tillströmning som har ägt rum till arbetsmarknaden under de senaste åren har varit beroende av en i ökad grad individuell anpassning av arbetena till den enskildes önskemål. Ju högre upp vi kommer i för- värvsfrekvens desto nödvändigare är det att arbetsvillkoren anpassas till de mycket skiftande krav och förutsättningar som gör sig gällande i fråga om arbetstider. arbetsuppgifter, arbetsställningar m. m. I det följande skall behandlas problem av denna art.

Det är ytterligt angeläget att göra klart omfattningen av de uppgifter som vi står inför. Det är inte fråga om enstaka förändringar av arbetstider och arbetsplatser. Snarare kan det uttryckas så att nära nog varje arbetsplats

Prop. 1975/76:211 324

och arbetsuppgift behöver anpassas och att varje enskild arbetstagares behov av individuell inskolning måste tillgodoses.

Sett i detta perspektiv är det nödvändigt med systematiska. kontinuerliga förändringar av arbetsplatserna om utslagning skall kunna hejdas. Anpass- ningsgruppernas verksamhet på arbetsplatserna skall ses mot denna bak- grund. De har primärt kommit till i syfte att bana väg för personer utifrån in i företaget men har också viktiga uppgifter i fråga om kontinuerliga för- ändringar inne på arbetsplatserna.

Den delpensionsreform som träderi kraft den 1 juli 1976 innebär möjlighet till individuell anpassning av arbetstiden till den enskildes behov från 60 års ålder. Deltidsarbete finns redan i stor utsträckning på den svenska arbetsmarknaden. Ca 650 000 personer. de allra flesta kvinnor. arbetar deltid. I samband med pensionsreformen måste deltidsarbete planeras in på varje enskild arbetsplats där en äldre arbetstagare gör anspråk på det.

En ytterligare dimension får kraven på förändrade och individuellt an- passade arbetsplatser om perspektivet sträcks ut till att avse ett arbetsliv där kvinnornas förvärvsfrekvens är i nära nivå med männens. där pen- sionärer bereds möjligheter till förvärvsarbete långt upp i åren och där även relativt svårt handikappade bereds förvärvsarbete på den ordinarie arbets- marknaden. Då kommer långt större krav än hittills att ställas på orga- nisatorisk och miljömässig anpassning ute på arbetsplatserna.

De arbetslivsreformer som har genomförts på senare år eller som planeras skall ses i detta sammahang. Lagstiftningen om anställningsskydd innebär skyldighet för varje arbetsgivare att ta ansvar för varje anställd, med särskild tyngdpunkt i ansvaret att behålla och vid behov förändra arbetsuppgifterna för äldre personer som har arbetat länge i företaget eller förvaltningen.

Det förslag till arbetsmiljölagstiftning som arbetsmiljöutredningen har pre- senterat tar sin utgångspunkt i att arbetsplatserna och arbetsuppgifterna mås- te vara så utformade att den enskilde inte riskerar hälsa och säkerhet. Efter- som varje enskild individ har olika motståndskraft mot fysiska och psykiska påfrestningar innebär detta mål att höga krav ställs på arbetsmiljöinsatser. lläri ligger då också attju fler människor— ofta med något slag av handikapp —-som arbetslivet skall rymma. desto högre anspråk måste ställas på ar- betsmiljön. Avsikten med utredningens förslag till lagstiftning kan sägas vara att förbättra arbetsmiljön så att fler människor skall få plats i det or- dinarie arbetslivet och behovet av särlösningar för personer med handikapp av skilda slag begränsas.

Den nya arbetsrättsliga lagstiftningen ger de fackliga organisationerna vid- gade möjligheter att ta till vara medlemmarnas intressen i frågor om med- bestämmande på arbetsplatsen vad beträffar arbetsmiljö. arbetsorganisation. arbetstider osv. Lagstiftningen har karaktär av övergripande riktlinjer för hur medbestämmandet skall växa fram och är sålunda inriktat på hög grad av anpassning till förhållandena på varje enskild arbetsplats.

Skall arbetslivet rymma alla måste det vara i hög grad flexibelt och ta

Prop. 1975/76:21] 225

hänsyn till den enskildes behov och förutsättningar. En sådan inriktning innebär också ett krav på flexibilitet utifrån de under ett liv skiftande kraven och förutsättningarna t. ex. samspel utbildning—arbete under ungdomsåren och senare särskilda arbetstidskrav i samband med att barn föds och behöver omvårdnad, anpassning till lägre tempo och mindre arbetsinsats när pen- sioneringen närmar sig. särskilt tillrättalagda arbetsförhållanden i samband med längre sjukdom, vid handikapp osv. Sysselsättningsutredningen har diskuterat sysselsättningsproblemen utifrån detta perspektiv ochjag ansluter mig till ett sådant synsätt. [ det följande diskuteras på viktigare områden de konsekvenser som detta för med sig.

9.5.3. Åtgärder jär att förbättra in/Örmationer och arbets/örme/ingwt

Antalet tillfällen då enskilda personer söker arbete på den svenska ar- betsmarknaden uppgår sannolikt till mer än två miljoner per år. Av dessa avser ca en miljon söktillfällen personer som står utanför arbetskraften och en halv miljon avser personer som är arbetslösa. Antalet ombytessökande har uppskattats till ca 400 000 per år, varav de flesta söker nytt arbete flera gånger under ett år.

Enligt sysselsättningsutredningen börjar drygt en miljon personer minst en ny anställning under ett år. Av dessa tillhör hälften. dvs. en halv miljon. arbetskraften under hela året. Antalet arbetsplaceringar blir ännu större, efter- som en del av de berörda börjar mer än en ny anställning per år. Antalet har uppskattats till ca 1,5 miljoner per år.

Dessa uppgifter visar att stora grupper går in på arbetsmarknaden för kortare eller längre tid och att stora grupper lämnar arbetsmarknaden mer eller mindre tillfälligt. Uppgifterna antyder hur betydelsefull den s. k. sök- processen är för arbetsmarknadens funktion. Om det är svårt att överblicka tillgängliga arbetstillfällen tar sökandet längre tid och den enskilde kan tving- as gå arbetslös samtidigt som lediga platser står obcsatta. Om det är lätt att överblicka de tillgängliga arbetstillfällena går sökandet snabbare. sys- selsättningen bli högre och arbetslösheten lägre samtidigt som produktions- resultatet kan förbättras.

Stora och omedelbart verkande fördelar är således förknippade med en god information just vid de tillfällen då den enskilde söker arbete eller då arbetsgivare söker personal. Det är en uppgift främst för arbetsförmed- lingen att svara för denna information. Förmedlingen måste finnas till hands nära människorna och ha förmåga att bedöma varje arbetssökandes infor- mationsbehov. Den behöver snabbt kunna ta fram de uppgifter om arbets- marknaden som behövs i ett enskilt fall.

Det är mot denna bakgrund som arbetsförmedlingen nu genomgår en genomgripande förnyelse som tar sig uttryck i en kraftig personalökning, nya organisatoriska former och nya. tekniska hjälpmedel. Utbyggnaden har pågått från 1970-talets början och beslut har redan fattats om att ta ytterligare steg.

Prop. 1975/76z211 226

Arbetsförmedlingen har hittills under 1970-talet fått över 1 000 nya tjäns- ter. Riksdagen har (prop. 1975/76:100, bil. 13, an 1975/76:33. rskr 1975/761221) beslutat att arbetsmarknadsverket under budgetåret 1976/77 skall få medel för att inrätta ytterligare ca 250 tjänster. Samtidigt förstärks personalutbildningen kraftigt.

Även organisatoriskt pågår en förnyelse av förmedlingen. Kontorsnätet har förbättrats. Ett stort antal kontori hela landet har fått nya och välbelägna lokaler. Allt fler kontor får särskilda resurser också för olika specialområden som arbetsvård och yrkesvägledning. l storstadsområden, där verksamheten i stor utsträckning har varit förlagd till ett fåtal mycket stora kontor. pågår en successiv utbyggnad av medelstora lokalkontor för olika stadsdelar.

Ett annat led i den organisatoriska förnyelsen är utbyggnaden av an- passningsgrupperna. Genom dessa har arbetsförmedlingen fått ett instru- ment för att inne i företagen kunna följa personalpolitiken och påverka personalrekryteringen så att arbete kan erbjudas personer med arbetshan- dikapp.

Ett tredje led i den organisatoriska förnyelsen är tillkomsten av distrikts- arbetsnämnderna. Riksdagen beslutade nyligen (prop. 1975/76:84, an 1975/76:28, rskr 1975/761222) om en försöksverksamhet med distriktsar- betsnämnder vid arbetsförmedlingen i syfte att förstärka förmedlingens kon- takter med kommuner, näringsliv och fackliga organisationer och tillföra förmedlingen ökad sakkunskap.

När det gäller den tekniska förnyelsen vill jag nämna den utbyggnad som pågår av ADB-utrustningen. Tack vare denna har platsinformationen väsentligt förbättrats, bl. a. genom att dagsaktuella platslistor nu kan fram- ställas och snabbt distribueras. Under budgetåret 1976/77 kommer ADB- baserade platslistor att kunna framställas i 19 län. Jag räknar med att en fortsatt utbyggnad skall ske så att arbetsförmedlingen i samtliga län skall ha tillgång till sådana platslistor från den 1 juli 1978. Vidare har riksdagen beslutat om medel till AMS för att utveckla ADB-teknik som kan användas vid sökning och matchning av lediga arbetstillfällen. i syfte att kunna erbjuda snabbare och mera individuellt inriktade förmedlingsinsatser.

Denna tekniska förnyelse av förmedlingen är förenad med strävan att arbetsförmedlingen så långt möjligt skall kunna redovisa alla lediga platser för de arbetssökande och att dessa skall ges en förbättrad information om arbets- och anställningsförhållandena. Riksdagen har därför nyligen beslutat om en lag om obligatorisk anmälan av lediga platser. Systemet införs på försök fr. o. m. den 1 oktober 1976 i Malmöhus. Kristiandstads och Blekinge län. Efter utvärdering av försöksverksamheten får ställning tas till hur den fortsatta utbyggnaden lämpligen bör ske. Denna bör närmast avse storstock- holmsområdet.

Man måste räkna med att behovet av individuellt inriktade informations- och förmedlingsinsatser som komplettering till platslistorna kommer att ur- göra den helt övervägande delen av arbetsförmedlingsarbetet även i fram-

Prop. l975/76:211 227

tiden. Det beror bl. a. på att arbetsmarknaden blir alltmer komplicerad och präglas av ökade krav på specialkunskaper vid många arbetsplatser. De som söker sig ut i arbetslivet riktar förhållandevis ofta sitt intresse mot begränsade delar av arbetsmarknaden och många av dem ställer speciella krav på ar- betstider m. m. Även de som har arbetshandikapp skall såvitt möjligt beredas plats inom det ordinarie arbetslivet. Allt detta medför att arbetsmarknads- informationen till stor del måste ges en individuell prägel även i framtiden.

Utöver den upplysning direkt till arbetssökande som ges genom det lö- pande förmedlingsarbetet är det nödvändigt att också andra informations- kanaler utnyttjas. Jag delar sysselsättningsutredningens uppfattning att de fackliga organisationerna kan göra värdefulla insatser genom att sprida ar- betsmarknadsupplysning bland arbetstagarna. Även andra organisationer kan medverka i uppgiften att föra ut information om arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitiken. De av riksdagen beslutade distriktsarbetsnämn- derna får en viktig uppgift som förmedlare av kontakter och information mellan arbetsförmedling. arbetsmarknadsparter och kommuner. Sådana kon- takter behöver tas i ökad utsträckning både i enskilda ärenden och för pla- neringen av de olika myndigheternas och organisationernas verksamhet i stort.

Anpassningsgrupperna fyller en viktig funktion när det gäller att stärka de arbetshandikappades ställning. Det är väsentligt att företagen undersöker möjligheterna att sysselsätta personer som har särskilda begränsningar i sin arbetsförmåga och att dessa personer får veta vilka möjligheter som finns. Arbetsgivarna behöver veta vilka möjligheter de har att få statligt stöd för anställning av handikappade. Som har påpekats tidigare av både syssel- sättningsutredningen och en särskild arbetsgrupp inom AMS bör anpass- ningsgrupperna mer än hittills ta sig an de arbetssökande som står utanför företagen.

Jag har hittills uppehållit mig vid sådan information som riktar sig direkt till dem som söker arbete och till arbetsgivare som söker personal. Det är viktigt att sprida kunskap om arbetsmarknaden också till andra grupper. Det gäller i första hand studerande i olika skolformer, särskilt vid de tillfällen då de skall fatta beslut om inriktningen av sina fortsatta studier. Jag åter- kommer strax till den frågan.

För en långsiktig ökning av sysselsättningen och av de sysselsattas utbyte av arbetet är det viktigt att grundläggande kunskaper om arbetsmarknaden sprids. Likaså bör företag stimuleras att planera sin verksamhet med hänsyn till arbetsmarknaden och de sociala förhållandena i orten även när de inte upplever några omedelbara svårigheter att få arbetskraft. Detta innebär att arbetsförmedlingen måste arbeta under stor öppenhet och på ett sätt som ökar medvetenheten om arbetsmarknadsfrågornas betydelse för envar.

Prop. 1975/75:211 228

9.5.4. Åtgärder för att under/ärta övergången från skola till arbetsliv

Ungdomarnas ålder vid inträde på arbetsmarknaden har höjts genom skol- reformerna. Denna utveckling gick snabbt under l950- och 1960-talen. Ti- digare gick man normalt ut i arbetslivet efter sex—åtta år i folkskolan. Numera går flertalet ungdomar ut på arbetsmarknaden först efter en elva- eller tolvårig utbildning i grundskola och gymnasieskola. Men många ungdomar söker sig ut i arbetslivet redan efter avslutad grundskola. Gruppen av förvärvs- arbetande ungdom under 20 år har ökat kraftigt under 1970-talet.

Det är också en helt annan arbetsmarknad som ungdomarna möter i dag. Bl.a. den tekniska utvecklingen har gjort att kraven på yrkesutbildning har ökat. Ungdomar utan yrkesutbildning erbjuds i stor utsträckning arbeten av tillfällig karaktär som ger dem små möjligheter att — utan fortsatt ut- bildning få en fastare förankring på arbetsmarknaden. Ungdomar har inte heller någon egen arbetsmarknad. Konjunktursvängningar eller överskott på utbildade inom en bransch drabbar ungdomar lika väl som äldre. Ung- domarna möter konkurrens både från dem som redan är etablerade på ar- betsmarknaden och från nytillträdande vuxna. Samtidigt med att utveck- lingen har gjort det svårare för den som saknar yrkesutbildning att finna arbete, har många ungdomar under senare år lämnat skolan efter avslutad grundskola utan att skaffa sig yrkesutbildning.

Sysselsättningsutredningen har visat att arbetslösheten bland i första hand ungdomar i åldern 16—19 år ökade i början av 1970-talet. Under de två senaste åren har ungdomsarbetslösheten pressats ned och ligger nu i nivå med värdena från år 1970. Av betydelse för att kunna bedöma ungdomens situation på arbetsmarknaden är uppgifter om vart de ungdomar tar vägen som lämnar skolans olika stadier.

SCB har undersökt vad eleverna i grundskolan och gymnasieskolan sysslar med ca ett år efter avslutad utbildning. Av den senaste grundskoleupp- följningen framgår att av de ca 100000 ungdomar som våren 1972 slutade grundskolan fortsatte 69 % att studera. 23 % arbetade och drygt 2 % sökte arbete (var arbetslösa). Från gymnasieskolans tre- och fyråriga linjer och tvååriga linjer — motsvarande den tidigare fackskolan gick närmare 45 000 ungdomar ut. Av dessa fortsatte 30 % att studera, 47 % förvärvsarbetade och 5 % sökte arbete (var arbetslösa). För de tvååriga yrkesinriktade linjerna finns motsvarande uppgifter endast för dem som slutade skolan våren 1973. Av totalt ca 20000 ungdomar gick 10 % i fortsatt utbildning. 77 % arbetade och 3 % sökte arbete (var arbetslösa).

Trots att det stora flertalet ungdomar som våren 1972 resp. 1973 slutade skolan antingen gick vidare till annan utbildning eller arbete. kunde ca 5 000 ungdomar inte finna lämplig utbildning eller lämpligt arbete. Under år 1972 var arbetslösheten bland ungdomar i åldern 16—19 år 8.2 % enligt AKU. För år 1975 var motsvarande tal 5.5 %. Det finns emellertid anledning anta att fördelningen i dag på sysselsättning. fortsatt utbildning. värnplikt m.m. är ungefär densamma som år 1972.

Prop. 1975/76:21] ' 229

I likhet med sysselsättningsutredningen och remissinstanserna finnerjag att samhället också i fortsättningen med kraft måste stödja de unga genom att erbjuda utbildning, praktik och arbete. Det fordras därför förändringar i skolan. i arbetsförmedlingarnas arbetsmetoder och i arbetslivet. Skolan. kommunerna, arbetsförmedlingarna. arbetsgivar- och arbetstagarorganisa- tionerna måste var och en ta sin del av ansvaret. Mina förslag i det följande utgår från detta. Arbetet på att uppnå målet att alla ungdomar som slutar grund- eller gymnasieskolan skall erbjudas arbete, praktik eller utbildning har redan påbörjats. '

En särskild arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet gymnasieskol- gruppen — hari rapporten (Ds U 1975118) Utbildning m. m. för 16—19-åringar föreslagit olika åtgärder. som skall underlätta övergången mellan grundskola och arbetsliv samt mellan grundskola och gymnasieskola. Studie- och yr- kesorienteringen föreslås förstärkt. Skolan skall följa de ungdomar som inte går vidare till gymnasieskolan. [ detta arbete skall skolan samarbeta med arbetsförmedling och kommunala organ. Gymnasieskolan bör vidare tillföras korta. yrkesinriktade kurser. Kurserna skall vara så utformade att de går att bygga på efter en tid: erfarenhet i arbetslivet. Efter förslag av gym- nasieskolgruppen pågår i fyra kommuner försöksverksamhet med yrkesin- riktade kurser. vilka vänder sig till ungdomar som annars inte skulle ha sökt sig till gymnasieskolan. Gymnasieskolgruppens rapport har nyligen re- missbehandlats och delar av den bereds f. n. inom utbildningsdepartementet.

Propositionen om skolans inre arbete m.m. (prop. 1975/76:39) tar upp vissa av de förslag som arbetsgruppen har lagt fram.

Som sysselsättningsutredningen betonar är det viktigt att genom 5 t u - die- och yrkesorientering (SYO) i grundskolan förbereda ung- domarnas inträde i arbetslivet. Det är viktigt att ungdomarna redan tidigt får en realistisk bild av arbetslivet. Som bl. a. SSU och TCO har framhållit i sina yttranden är det väsentligt att praktisk arbetslivsorientering ges på alla stadier i grundskolan. bl. a. för att bryta traditionsbundna yrkesval. I likhet med vad föredragande statsrådet framhöll i propositionen om skolans inre arbete vill jag betona vikten av att eleverna i grundskolan får en väl tilltagen studie- och yrkesorientering sammanvävd med praktisk arbetslivs- orientering. En information av det slag som de under våren 1976 genomförda arbetsmarknadsdagarna har gett bör vara bestående inslag i detta arbete. Kontakterna med gymnasieskolan bör vidare förstärkas så att ungdomar som skall välja framtida utbildning får en bättre kännedom om gymna- sieskolans olika linjer. Den utvärdering av SYO-verksamheten som skall ske bör göras bl. a. mot bakgrund av vad jag nu har anfört och om så behövs bör åtgärder vidtas för att stärka SYO-konsulenternas kontakt med arbetslivet.

Vad gäller gymnasieskolan vill jag betona betydelsen av arbetslivskon- takter och den nyckelroll som skolans personal spelar härvid. Jag finner det i likhet med LO motiverat att på sikt ställa kravet att alla lärare skall

Prop. l975/76:211 230

ha arbet51ivserfarenheter också utanför skolans ram. Jag vill erinra om att statsrådet Hjelm-Wallén har givit 1974 års lärarutbildningsutredning (U 1974104) tilläggsdirektiv om detta. Sysselsättningsutredningen och flertalet remissinstanser har framhållit vikten av att alla gymnasieskolans linjer ut- formas på ett sådant sätt att eleverna efter utbildningen får möjlighet att välja mellan arbete eller fortsatt utbildning. På grundval av ställningsta- gandena till propositionen om reformeringen av högskoleutbildningen (prop. l975z9, UbU 1975zl7, rskr 1975:l79') har SÖ fått i uppdrag att utveckla principerna om återkommande utbildning vad gäller gymnasieskoleutbild- ningen. En utredning om gymnasieskolan kommer att tillsättas. Korta yr- kesinriktade kurser bör. som gymnasieskolgruppen har föreslagit, kunna komma till stånd på relativt kort sikt. Sådana kurser skulle säkert kunna dra till sig ungdomar som inte ser en längre gymnasieskolutbildning som ett förstahandsalternativ. Jag vill dock i likhet med flera remissinstanser. samtidigt stryka under vikten av att dessa ungdomar stimuleras att fullfölja sina gymnasiala studier i någon form.

Såväl sysselsättningsutredningen som flera länsstyrelser har diskuterat di- mensioneringen av gymnasieskolan. AMS framhåller i sitt yttrande att en anpassning till den lokala arbetsmarknadens behov av arbetskraft bör kunna ske i fråga om korta yrkesinriktade kurser. Styrelsen är dock tveksam till en sådan anpassning av utbudet på de reguljära linjerna.

Efter samråd med statsrådet Hjelm-Wallén fårjag på denna punkt anföra följande. Ett centralt mål för ungdomsutbildningen är individens rätt till fritt val av utbildning inom ramarna för samhällets resurser. Detta innebär att man inte i första hand strävar efter en anpassning till den lokala eller regionala arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft. Samtidigt finns det naturliga skäl för individen att i sitt val av utbildning anpassa sig till den regionala arbetsmarknadens förhållanden. En viss anpassning av utbildning- en till arbetsmarknaden i de skilda länen har därför skett. vilket jag finner riktigt.

Individens rätt att välja utbildningsinriktning bör på allt sätt värnas. Sam- tidigt är det emellertid angeläget att detta val kan ske mot bakgrund av en realistisk uppfattning om de regionala sysselsättningsmöjligheterna efter fullgjord utbildning. För att Studierådgivningen skall kunna ge en så korrekt bild som möjligt av den regionala efterfrågesituationen måste den grundas på en väl underbyggd uppfattning om den framtida näringslivsutvecklingen och om hur tillgången på personer med olika yrkesinriktning kommer att utvecklas. Samma typ av information krävs naturligtvis om inriktningen och dimensioneringen av utbildningskapaciteten för olika yrken skall kunna bidra till en bättre regional balans på skilda yrkesområden.

Det utvecklingsarbete som pågår när det gäller länsplaneringens framtida utformning bör kunna leda till bl. a. ett förbättrat underlag för regionala bedömningar av arbetskraftsefterfrågans fördelning på yrkes- och utbild- ningsgrupper. Ett sådant material bör kunna användas som underlag såväl

Prop. 1975/76:21] 231

för dimensionering av det ordinarie skolväsendet. arbetsmarknadsutbild- ningen (AMU) som företagens internutbildning. samt i studie- och yrkes- orienteringen. De föreslagna planeringsråden som också skall finnas på länsnivån bör kunna få en central roll i bedömningen av detta material. Som bl. a. SCB framhåller i sitt yttrande förutsätter denna typ av prognoser ett utvecklingsarbete vad beträffar både metoder och underlagsmaterial.

Som länk mellan skolan och arbetslivet samt mellan grundskola och gym- nasieskola "har i prop. 1975/76:39 föreslagits att 5. k. pla ne ri ngsråd inrättas. I dessa skall skola, arbetsförmedling, arbetsgivare och fackförening samverka i frågor som rör bl. a. fackligt deltagande i skolornas undervisning. praktikfrågor. studie- och yrkesvägledningsfrågor samt arbetslivsorientering.

En aktiv medverkan från planeringsråden måste till för att vi skall nå målet att alla ungdomar skall erbjudas arbete. praktik eller utbildning. Pla- neringsråden bör också som har föreslagits i nämnda proposition planera och följa den uppsökande studie- och yrkesorienteringen bland de ungdomar som slutar grundskolan och inte går vidare till gymnasieskolan. Sysselsätt- ningsutredningen har i särskild skrivelse föreslagit att de samarbetsorgan som utredningen har initierat i fiera kommuner och som i princip har en sammansättning motsvarande de föreslagna planeringsrådens snarast skall komma till stånd i hela landet. Planeringsråden skall enligt förslaget inrättas fr.o.m. budgetåret 1977/78. Jag finner det emellertid naturligt att kom- munerna redan nu påbörjar sådan verksamhet att ett väl fungerande sam- arbete finns uppbyggt i god tid.

Sysselsättningsutredningen har tagit initiativ till försöksverksamhet med intensifierad arbetsförmedling förungdom under 20år. För- söken startades på fem orter. Verksamheten syftar bl. a. till att genom kon- centrerade arbetsförmedlings- och utbildningsinsatser erbjuda arbetssökande ungdomar under 20 år något slag av utbildning och/eller sysselsättning. Den syftar vidare till att studera de problem som uppstår i den direkta övergången mellan utbildning och arbetsliv samt att studera samarbetsfor- merna mellan arbetsgivare. arbetstagare. skola och arbetsförmedling. På de orter där sysselsättningsutredningens försök har bedrivits har arbetsförmed- lingarna tillförts personalförstärkningar.

Genom försöksverksamheten har arbetsförmedlingarna fått erfarenhet av bl. a. uppföljningsverksamhet och organisatorisk samverkan av det slag som har föreslagits i propOSitionen om skolans inre arbete. Förmedlingarna har fått möjligheter att pröva en rad nya arbetsmetoder och hjälpmedel, t. ex. arbetsmarknadsutbildning i kombination med beredskapsarbete samt be- redskapsarbete inom organisationer och företag.

Sysselsättningsutredningen har redovisat mycket goda erfarenheter av den hittills bedrivna verksamheten. Regeringen har därför förlängt försökspe- rioden och gett AMS medel så att verksamheten kan bedrivas vid ytterligare l9 kontor. På grundval av den nu pågående verksamheten bör metoder kunna utarbetas för arbetsförmedlingarnas verksamhet i hela landet. Starka

Prop. 1975/761211 232

skäl talar också för att arbetsförmedlingsinsatser för ungdomar bör prioriteras vid förstärkning av arbetsmarknadsverkets resurser. De erforderliga insat- serna härlör får i sedvanlig ordning bedömas i höstens budgetarbete.

Frågan om speciella ungdomsförmedlare skall avdelas eller om ansvaret för ungdomsfrågorna skall åligga all personal på förmedlingarna är en fråga som avgörs bäst av varje förmedling. Jag vill i sammanhanget betona vikten av att prioriteringar av hur resurserna inom varje förmedling och län skall fördelas görs kontinuerligt. En anpassning måste ständigt ske till de svå- righeter de arbetssökande möter. Insatser för ungdomar kräver i allmänhet mera personal än för andra arbetssökande. Genom distriktsarbetsnämnderna kan arbetsmarknadsverket numera tillföras värdefull information vid den avvägning som härvid erfordras.

Genom planeringsråden. skolans ansvar för uppföljning av de elever som lämnar grundskolan och de erfarenheter som sysselsättningsutredningens försök ger har grunden lagts för arbetet med att uppnå målet att varje ung människa skall erbjudas arbete. praktik eller utbildning. Denna verksamhet måste också ses mot bakgrunden av statsmakternas insatser för att öka sysselsättningen och regionalt fördela arbetstillfällena samt att motverka konjunkturproblem på arbetsmarknaden.-

Ett särskilt problem vid övergången mellan skola och arbete samt i ut- bildningen utgör möjligheterna att erbjuda praktik för dem som behöver det antingen som ett led i utbildningen eller som arbetslivserfarenhet. En särskild arbetsgrupp har som jag tidigare redovisat arbetat med dessa frågor. Vad beträffar den organisatoriska ramen för behandling av praktikfrågorna har praktikgruppen föreslagit en organisation som är snarlik de s.k. pla- neringsrådens. Dessa bör kunna fylla den funktion på det lokala och regionala planet som praktikgruppen avsett. I de regionala planeringsrådens arbets- område bör. i linje med vad praktikgruppen föreslagit. också ingå de i re- gionen förekommande högskoleutbildningarna. Jag finner det naturligt att AMS liksom hittills i samarbete med berörda myndigheter och organisationer har ansvaret för praktikfrågorna på central nivå.

I likhet med praktikgruppen och remissinstanserna vill jag betona vikten av att alla som så önskar kan beredas praktiska erfarenheter från arbetslivet. Sådan praktik har betydelse för den enskildes utbildning och yrkesval och underlättar de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Jag delar helt arbetsgrup- pens uppfattning att det är erfarenheter från det dagliga arbetet som normalt har det största värdet. Däri inbegriper jag även den fackliga verksamheten på arbetsplatsen. Särskilt tillrättalagda arbetsuppgifter bör således anordnas endast om det av utbildningsmyndighet bedöms som angeläget. De krav som fortfarande finns på att en praktikperiod skall vara utformad på ett visst sätt för att godkännas för en utbildning bör inte onödigtvis ställas upp. Frågan om slopandet av obligatorisk förpraktik övervägs f. n. inom utbildningsdepartementet.

Till följd av de krav på praktikens utformning som i dag gäller har vissa

Prop. 1975/75:2l1 233

problem uppstått för en del ungdomar. bl. a. för dem som har skaffat sig praktik genom beredskapsarbete. Enligt min mening bör praktik eller prak- tiskt yrkesarbete. vilket föreskrivs som villkor för tillträde till viss utbildning. också kunna fullgöras i form av beredskapsarbete utom ide fall där praktiken ingår som en integrerad del av kursplanen för en viss utbildning.

Tillgången på praktikplatser är inom såväl den privata som offentliga sek- torn beroende av initiativ från arbetsgivarna. Inom den statliga sektorn skall SPN verka för att utrymme för praktikanter skapas hos myndigheterna. Hä- rutöver har regeringen som en tillfällig åtgärd bemyndigat AMS att i form av beredskapsarbete anordna tillfälliga praktikplatser hos statliga myndig- heter och verk. Myndigheternas kostnader för praktikanten täcks härvid helt genom AMS försorg. Åtgärden är en tillfällig insats för att snabbt få fram praktikplatser. Normalt skall myndigheterna i sin budget beräkna medel för praktikanter.

Härutöver har regeringen som en tillfällig åtgärd bemyndigat AMS att i form av beredskapsarbete anordna tillfälliga praktikplatser hos statliga myn- digheter och verk. Myndigheternas kostnader lör praktikanten täcks härvid helt genom AMS försorg. Åtgärden är en tillfällig insats för att snabbt få fram praktikplatser. Normalt skall myndigheterna i sin budget beräkna medel för praktikanter.

lnom regeringskansliet pågår f. n. ett arbete med att värdera erfarenheterna av de insatser som har gjorts för att bereda arbetslös ungdom möjlighet till praktiktjänst inom den statliga sektorn. I detta arbete ingår bl. a. att undersöka olika vägar för att utöka antalet permanenta praktikplatser inom det statliga verksamhetsområdet. De erfarenheter som vunnits av de ar-

' betsmarknadspolitiskt motiverade tillfälliga insatserna för att bereda arbets- lös ungdom beredskapsarbete i form av praktik hos myndigheterna och som givit ca 5000 platser kommer att utgöra ett värdefullt underlag för bedömningarna.

Den plan för den permanenta praktikantverksamheten som utarbetas inom finansdepartementet skall under våren och sommaren stämmas av mot de praktikplaner myndigheterna har gjort upp. Därefter kommer regeringen att i samband med budgetpropositionen 1977/78 att fastställa en ramplan för statsförvaltningens totala praktikantverksamhet.

Regeringens arbete för att utöka antalet praktikplatser inom den statliga sektorn förutsätter ett fortsatt nära samarbete mellan AMS och SPN. AMS har i detta arbete till uppgift att bl. a. svara lör anmälningar. förmedling och fördelning av praktikanter till de olika praktikuppgifterna. SPN har till uppgift att ställa samman myndigheternas praktikantplaner och att analysera praktikantbehoven samt förse arbetsmarknadsverket med underlag för be- dömningar av antal. tidsomfattning och aktuella arbetsuppgifter för prak- tikantcr.

Utöver planen för den permanenta praktikverksamheten utarbetas också en beredskapsplan för hur ytterligare praktikanter skall kunna placeras i lägen då arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiska skäl i övrigt kan på-

Prop. 1975/76:21] 234

kalla en sådan åtgärd. Denna beredskapsplan skall hållas rullande för att möjliggöra stor flexibilitet och en nära anpassning till regeringens övriga sysselsattningspolitiska åtgärder.

På den kommunala och enskilda sektorn har på samma sätt som på den statliga sidan tillfälliga åtgärder vidtagits för att öka antalet praktikplatser. Genom åtgärderna har över 13000 praktikplatser kunnat ställas till förfo- gande inom den offentliga sektorn under våren 1976.

LO menar i sitt yttrande över sysselsättningsutredningen att som praktik skall anses endast sådant arbete som är ett led i en utbildningsgång. Bak- grunden till LO:s ställningstagande i denna fråga är vad jag förstår en oro för att lagen om anställningsskydd skall tunnas ut genom att praktikarbete blir en ersättning för fast anställning. Jag förutsätter att denna fråga behandlas i den särskilda arbetsgrupp som sysselsättningsutredningen ha tillsatt för att under det närmaste året studera de problem som är förknippade med praktik i skilda former. I arbetsgruppen ingår företrädare för LO. TCO. SACO. SAF. Landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet och statens avtalsverk. Målet för arbetet är att genom avtal söka komma fram till positiva lösningar när det gäller praktikanställningar. lärlingsanställningar o.d. De beräkningar över behovet av antalet platser som den tidigare nämnda prak- tikarbetsgruppen gjort ligger bl. a. till grund för arbetet. Med hänsyn till det arbete som således pågår finner jag det inte motiverat att nu diskutera frågan om hur en tillräckligt stor volym platser skall erhållas. Mot bakgrund av den av riksdagen beslutade skyldigheten att anmäla lediga platser till arbetsförmedlingen finner jag. i likhet med arbetsgruppen för praktikfrågor. det naturligt att arbetsförmedlingen har det primära ansvaret för att skaffa fram praktikplatser. När det gäller den statliga sektorn bör detta. på det sätt jag förut har nämnt, ske i samråd med SPN. I övrigt bör det inom ramen för planeringsråden vara möjligt att om så befinns lämpligt komma överens om en annan ordning.

9.5.5. Åtgärder _ för yrkesutbildning

De vuxna som är ute på arbetsmarknaden har ofta bristfällig grundut- bildning. De har skaffat sig sina yrkeskunskaper genom långvarig arbets- erfarenhet. Den snabba tekniska utvecklingen leder emellertid till föränd- ringar av traditionella arbetsuppgifter. I olika yrken krävs ständigt återkom- mande fort- och vidareutbildning. För den som tvingas byta yrke efter många år på arbetsmarknaden kan utbildningskraven upplevas som avskräckande. Den mellanliggande omskolningsperioden vid yrkesbyte tenderar att bli allt mer omfattande. På samma sätt ökar behovet av utbildning av dem som efter längre tids bortavaro från arbetsmarknaden åter önskar förvärvsarbeta. F.n. gäller detta i första hand kvinnor som har varit hemma för att ta hand om barn. För stora grupper som har en svag ställning på arbetsmark- naden eller inte har förvärvsarbete är brister i utbildningen ett avgörande förvärvshinder.

Prop. 1975/76:21] 235

Efter samråd med statsrådet Leijon vill jag i denna fråga anföra följande. Arbetsmarknadsutbildningen intar en nyckelställning inom vuxenutbild- ningen. Under de senaste tio åren har mer än en halv miljon människor genomgått arbetsmarknadsutbildning. För den överväldigande majoriteten av dessa har utbildningen inneburit det första steget till en tryggad an- ställning. De regelbundna uppföljningar som görs av personer som genom- gått arbetsmarknadsutbildning visar mycket goda resultat. Ca 90 % av dem som har genomgått yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning och inte är för- hindrade att ta förvärvsarbete får arbete inom tre månader efter avslutad utbildning. Drygt 90 % av dessa får i sin tur anställning i utbildningsyrket eller näraliggande yrke. Med anledning av att det under senare tid har fö- rekommit en del olika uppgifter i debatten när det gäller utbildningsre- sultaten vill jag särskilt understryka att de ovan angivna procenttalen avser personer som har genomgått utbildning. Det är också enligt min uppfattning rimligt att mätningarna av utbildningens betydelse för att hjälpa personer till ett nytt arbete görs bland denna grupp. Personer som liksom i andra utbildningsforrner — avbryter utbildningen på ett tidigt stadium för att de har fått arbete eller av andra anledningar— kan inte förväntas få anställning i utbildningsyrket. Vissa av avbrotten i arbetsmarknadsutbildning utgör i sig ett problem, vilket kräver särskilda insatser.

Sysselsättningsutredningen pekar på att anställningsresultaten är synner- ligen goda för de äldre. men att denna grupps andel inom arbetsmarknads- utbildningen är relativt låg. Det finns olika vägar att öka andelen äldre. bl.a. kollektiv information, studiebesök på AMU-center och utnyttjande av ALU-kurser (arbetsliv och utbildning). De nu förbättrade utbildnings- bidragen bör också bidra till att öka intresset för AMU.

Sysselsättningsutredningen har diskuterat möjligheterna att införa någon form av personliga garantier för arbete efter avslutad utbildning. Försök har inletts i Gävleborgs län. Erfarenheterna härav får visa om sådana ga- rantier är lämpliga.

Riksdagen fattade år 1975 beslut om omfattande reformering av arbets- marknadsutbildningen. Fler fick möjligheter att genomgå arbetsmarknads- utbildning bl.a. genom en utbyggnad av bristyrkesutbildningen från 3 000 till 10000 platser per år. Till dessa platser ges företrädesrätt åt arbetslösa och personer som hotas av arbetslöshet och därnäst åt sysselsatta som har svag ställning på arbetsmarknaden eller låga inkomster. främst anställda i företag och branscher med svag utveckling. Resurserna för genomförande av utbildningen förstärktes på väsentliga områden. Reformen trädde i kraft den 1 januari 1976. Antalet kursdeltagare har under våren stigit snabbt från 40400 i december 1975 till 48 000 i april 1976. Den snabba ökningen får i stor utsträckning tillskrivas de förbättrade villkoren vid utbildningen.

Bidragen vid arbetsmarknadsutbildning fick genom reformen en ny prin- cipiell uppbyggnad. Bidragen grundades på inkomstbortfallsprincipen och anknöts till arbetslöshetsförsäkringen. Det högsta beloppet för dagpenning

Prop. 1975/76:21] 236

plus Stimulansbidrag sattes till 130 kr. per dag. För icke arbetslöshetsför- säkrade infördes ett särskilt utbildningsbidrag på 90 kr. per dag.

Flera arbetslöshetskassor har vid ingången av år 1976 utnyttjat möjligheten att höja ersättningen upp till 130 kr. Detta innebär att den stimulans till utbildning som det högre utbildningsbidraget skall utgöra försvinner för vissa grupper. Regeringen har med anledning härav och med stöd av riks- dagens bemyndigande beslutat att fr. o. m. den 1 juli 1976 höja dagpenningen vid arbetsmarknadsutbildning till 130 kr. per dag för arbetslöshetsförsäkrade kursdeltagare. Detta innebär att dagpenning tillsammans med stimulans- bidrag kan uppgå till 140 kr. per dag. För personer som inte är arbets- löshetsförsäkrade höjs dagpenningen likaså med 10 kr. till 100 kr. per dag. Detta innebär att utbildningsbidragen kommer att variera mellan 2 200 kr. och ca 3 100 kr.

AMU är i första hand uppbyggd för att passa vuxna elever. men möj- ligheterna för ungdomar under 20 år att få del av AMU har vidgats fr. o. m. den 1 januari 1976. Ungdomar som är berättigade till kontant arbetsmark- nadsstöd (KAS) kan således med utbildningsbidrag studera vid AMU-center. De ungdomar som inte uppfyller förutsättningarna för KAS kan normalt beredas plats vid AMU-center med ordinarie studiestöd. Regeringen har med stöd av riksdagens bemyndigande beslutat att ungdomar som i övrigt uppfyller villkoren för kontant arbetsmarknadsstöd — i första hand villkor om att inte kunna beredas lämplig utbildning redan efter en månad skall kunna få 55 kr. per dag vid genomgång av AMU-kurs.

Flera länsstyrelser har fört fram synpunkter på lokalisering och dimen- sionering av AMU-kurser. Ansvaret för planeringen av arbetsmarknads- utbildningen inom varje län ligger på länsarbetsnämnden som årligen efter omfattande samråd med arbetsgivare. fackliga organisationer. lokala myn- digheter m. 11. upprättar ramplaner för verksamheten. Dessa planer revideras varje halvår. Denna ordning utgör en garanti för att de lokala och regionala behoven prövas på den nivå som är mest lämpad därför. Det informa- tionssystem som nu byggs upp ute i länen kan ge än bättre underlag för dessa bedömningar. Kravet på anpassningsförmåga i utbildningsutbudet är grundläggande för planeringen av arbetsmarknadsutbildningen. Därigenom kan man bl. a. bidra till att snabbt göra insatser när det mera långsiktigt planerade utbildningsutbudct inom det reguljära utbildningssystemet inte stämmer med den mera kortsiktiga efterfrågan på arbetsmarknaden.

Jag har tidigare översiktligt berört de förbättrade möjligheterna till ar- betsmarknadsutbildning och annan vuxenutbildning i samhällets eller folk- bildningsorganisationernas regi. Dessa utbildningsmöjligheter kommer emellertid inte att vara tillräckliga för att möta de krav framför allt på fort- och vidareutbildning som ställs inom olika yrkesområden. En stor del av dessa utbildningsinsatser måste ske genom intern utbildning i företagen i nära anslutning till den enskilde individens arbetsuppgifter.

Sysselsättningsutredningens tankegångar om att man vid utvecklingen

Prop. 1975/76:21] ' 237

av de konjunkturpolitiska styrmedeln bör undersöka möjligheterna att ut- nyttja fondsystem inom företagen för t.ex. vidareutbildning av personalen är som bl. a. LO, konjunkturinstitutet. SAF och flera länsstyrelser har på- pekat. intressanta. Dessa fonder skulle kunna byggas upp enligt i huvudsak liknande grunder som nu gäller för investeringsfond för konjunkturutjäm- ning. Ett sådant nytt fondsystem ställt under samhälleligt och fackligt in- flytande, skulle kunna få stark verkan för att trygga sysselsättningen inom företagen t.ex. genom utbildning av de anställda eller stöd till lagerpro- duktion. .

Företagens personalutbildning kartläggs f. n. av särskilt tillkallade sak- kunniga. Efter samråd med statsrådet Leijon vill jag föreslå att frågan om utbildningsfonder får behandlas när utredningens kartläggning är avslutad och ställning kan tas till de direktiv som utredningen då kan få för ett fortsatt arbete.

Den statliga personalutbildningens fortsatta inriktning och organisation utreds f. n. av en särskilt tillkallad sakkunnig (Fi 197405). | den sakkunnigcs uppdrag ingår bl. a. att lämna förslag till en närmare koppling mellan per- sonalutbildningen och det allmänna undervisningsväsendet. Utredningen beräknas föreligga under hösten 1976.

9.5.6. Åtgärder för att anpassa arbetsplatserna

Som jag tidigare har framhållit måste en huvuduppgift för sysselsättnings- politiken vara att systematiskt bryta ned de förvärvshinder som finns eller kan uppstå. Häri ingår i lika hög grad åtgärder för att förhindra en utslagning av redan sysselsatta som åtgärder för att hjälpa nya grupper in i arbetslivet.

En arbetsmiljö som är bättre anpassad till människans fysiska och psykiska förutsättningar kommer på sikt att orsaka mindre förslitning. mindre ut- slagning och därmed färre arbetshandikappade personer. Samtidigt under- lättas anställning av personer med handikapp. Det finns. som jag har strukit under i det föregående, ingen skarp gräns mellan de krav som ställs på arbetsmiljön för att skydda de anställdas hälsa och insatserna för de redan handikappade.

Det är mot denna bakgrund man skall se de ansträngningar statsmakterna har gjort för att koppla samman handikapp- och arbetsmiljöfrågor. Hit hör också den lagstiftning som har genomförts för att vidga anställningstrygg- heten och ge anpassningsgrupperna ökat stöd i sitt arbete att ge fler män- niskor med arbetshandikapp sysselsättning inom det ordinarie arbetslivet. Lagarna om anställningsskydd och om vissa anställningsfrämjande åtgärder är konkreta uttryck för statsmakternas strävan att lösa de arbetshandikap- pades sysselsättningsproblem inom det ordinarie arbetslivet. Sistnämnda lag. som bildar grund för anpassningsgruppernas verksamhet, ger arbetsförmed- lingen ökade befogenheter att bereda anställning på den reguljära arbets- marknaden åt arbetssökande som av skilda skäl har svårt att konkurrera

Prop. 1975/75:21] 238

om arbetstillfällena.

En viktig princip för arbetsmarknadspolitiken måste vara att den i så liten utsträckning som möjligt skiljer ut och särbehandlar människor med handikapp. [ stället skall så långt möjligt de gängse arbetsmarknadspolitiska instrumenten användas. Denna strävan har bl. a. tagit sig uttryck i att ar- betsvården under senare år i allt större utsträckning har kommit att inordnas i den reguljära förmedlingsverksamheten.

För de människor som har de största svårigheterna att konkurrera om arbetstillfällena kvarstår emellertid behovet av särskilda stödåtgärder. Ar- betsmarknadspolitikens uppgift blir att genom kvalificerade, selektiva in- satser kompensera det eventuella arbetshandikappet. De insatser jag här talar om spänner över ett vitt fält från uppsökande. kartläggande och för- beredande åtgärder till åtgärder som direkt syftar till anställning.

För vissa grupper av arbetssökande med handikapp är den yrkesinriktade rehabiliteringen av stor betydelse. För denna rehabilitering förfogar arbets- förmedlingen över en rad hjälpmedel. Det är i allmänhet i första hand fråga om att kartlägga den arbetssökandes förutsättningar för skilda yrken. Detta sker genom olika typer av utredningar och undersökningar, genom anlags- undersökningar och i vissa fall arbetsprövning. Uppbyggnaden av individens förutsättningar sker genom arbetsträning, i anpassningskurser och i vissa fall direkt genom arbetsmarknadsutbildning i andra former. En särskild ut- redning om den yrkesinriktade rehabiliteringen (YR) har fått till uppgift att bl. a. pröva frågan om hur anpassningskurser och i viss mån ALU-kurser (arbetsliv och utbildning) skall samordnas med landstingens prövnings- och träningsverksamhet i framtiden. YR väntas under sommaren 1976 lägga fram förslag i frågan. Genom bl.a. en förbättrad samordning av resurserna bör den yrkesinriktade rehabiliteringen enligt min mening avsevärt kunna effektiveras.

När det gäller att anpassa arbetsplatserna till de arbetssökandes skilda förutsättningar har arbetsförmedlingen en rad möjligheter till sitt förfogande. Det finns sålunda möjligheter att ge stöd för ombyggnad av arbetsplatserna och särskilda anordningar på arbetsplatsen liksom för personliga hjälpmedel i arbetet och arbetsbiträde. Bidrag och lån kan också ges för inköp av bil till person som på grund av handikapp annars inte kan ta sig till och från arbetsplatsen. Förbättringar av detta åtgärdssystem har under 1970-talet skett varje år. För budgetåret 1976/77 har föreslagits väsentliga förbättringar av villkoren för bidrag till arbetsbiträde och för stöd till inköp av bil. Här nämnda bidragsformer liksom bidraget till halvskyddad sysselsättning är viktiga hjälpmedel i anpassningsgruppernas arbete för att underlätta anställningen av personer som på grund av handikapp av skilda slag står utanför ar- betsmarknaden.

En särskild arbetsgrupp inom AMS har under år 1975 värderat erfaren- heterna av anpassningsgruppernas verksamhet. Arbetsgruppens rapport in- nehåller också rekommendation och förslag med avseende på det fortsatta

Prop. 1975/76:le 2.39

arbetet i anpassningsgrupperna.

Det finns i dag ca 4 500 anpassningsgrupper. Aktiviteten i grupperna skif- tar. Den hittillsvarande verksamheten har främst rört sig om omställning inom företagen. Anpassningsgrupperna bör dock. som också framhålls av den nyss nämnda arbetsgruppen, i fortsättningen i växande omfattning verka för nyanställningar enligt syftet med lagen om anställningsfrämjande åt- gärder.

Sysselsättningsutredningen har starkt understrukit anpassningsgruppernas betydelse när det gäller att underlätta anställning av personer med arbets- handikapp av skilda slag. Jag vill här efter samråd med statsrådet Leijon instämma i det resonemang som utredningen för om behovet att föra in arbetsmarknadspolitiken i företagen. Anpassningsgrupperna bör kunna ver- ka för en utbyggd samverkan mellan arbetsmarknadsmyndigheterna, de fackliga organisationerna och företagen i personalpolitiska frågor. Det blir därvid en central uppgift för arbetsförmedlingen att i anpassningsgrupperna företräda och särskilt bevaka möjligheterna att arbetsplacera sökande med arbetshandikapp.

Det är viktigt att understryka att i anpassningsgrupperna sker ett uttalat samarbete mellan parterna i företagen och arbetsmarknadsverket i perso- nalpolitiska frågor. Arbetsmarknadsverkets medverkan har dock sin största betydelse när det gäller att hävda intressena hos de många arbetshandi- kappade sökande som står utan arbete.

Utredningen har också diskuterat andra åtgärder för att underlätta an- ställning av arbetshandikappade sökande. Vissa förslag har förts fram. Några av de av utredningen föreslagna åtgärderna är konkret utformade, t. ex. ett nytt system för halvskyddad sysselsättning. Andra har mera principiell karaktär. Till vissa frågor avser utredningen att återkomma och behandla mera utförligt i sitt slutbetänkande.

Jag vill här anmäla att sysselsättningsutredningen efter särskild fram- ställning har fått resurser för att i en försöksverksamhet pröva utredningens förslag om ersättning till anställda som frivilligt lämnar ett arbete för att underlätta anställning av personer med arbetshandikapp. l försöksverksam- heten skall också prövas förslaget om handledare för psykiskt och socialt handikappade i anslutning till verksamheten med bidrag till arbetsbiträde.

Jag har i tidigare sammanhang uttalat att halvskyddat arbete för många arbetshandikappade är den bästa lösningen av sysselsättningsproblemet. främst därför att det är förlagt till arbetsställen inom det ordinarie arbetslivet. Stora ansträngningar bör därför göras för att genom denna stödform möj- liggöra anställning på den reguljära arbetsmarknaden av personer som annars skulle ha varit hänvisade till särskilt beredskapsarbete. arkivarbete eller verk- stad för skyddat arbete. Ett ytterligare skäl för denna inriktning är att sam- hällets kostnader för de skyddade arbetsplatserna är väsentligt större än kostnaderna för den halvskyddade sysselsättningen.

Sysselsättningsutredningen har lagt fram förslag till ändrad bidragskon-

Prop. 1975/76:211 240

struktion för halvskyddad sysselsättning. Förslaget innebär att statsbidrag under anställningens första sex månader skall utgå med 75 % av den totala lönekostnaden, under de därefter följande tolv månaderna med 50 % och därefter med 25 %. Nedtrappningen skall enligt förslaget ske utan särskild prövning om inte arbetsgivaren begär förhandlingar och visar att nedtrapp- ningen inte är rimlig. Vidare skall enligt utredningens förslag möjligheten att överföra en redan anställd till halvskyddat arbete finnas kvar. En sådan överföring skall kunna medges om och när en arbetshandikappad utifrån har anställts och bidraget för denne har trappats ned till 25 %. Bidraget för den tidigare anställde skall därvid uppgå till 25 % av den totala lö- nekostnaden. Sysselsättningsutredningen har i detta sammanhang slutligen uttalat sig för att halvskyddad sysselsättning skall finnas också på statens område. För detta krävs i så fall att det utfärdas regler och anvisningar för de statliga myndigheternas budgetering som. gör det rimligt och önskvärt att utnyttja denna möjlighet. !

Jag vill med anledning av sysselsättningsutredningens förslag till ändrad bidragskonstruktion för halvskyddad sysselsättning anföra följande.

Som jag tidigare har sagt måste en viktig princip för arbetsmarknads- politiken vara att den i så liten utsträckning som möjligt skiljer ut och särbehandlar personer med handikapp. För de människor vars personliga handikapp också utgör ett reellt arbetshandikapp linns emellertid behov av särskilda stödåtgärder. Uppgiften blir därvid i första hand att genom individuellt anpassade åtgärder söka kompensera arbetshandikappet. Detta kan ske på olika sätt, bl. a. genom ombyggnad av arbetsplatsen och personliga hjälpmedel i arbetet. För sådana och andra anpassningsåtgärder lämnar sam- hället bidrag. Möjligheterna till individuell anpassning är emellertid begrän- sade och varierar naturligtvis efter arbetshandikappets art och grad. För många människor kvarstår, även sedan försök har gjorts att så långt möjligt anpassa arbetsplatsen. en väsentlig begränsning i arbetsförmågan. Det är för att tillgodose dessa människors rättmätiga krav på arbete som stimu- lansbidraget till halvskyddad sysselsättning har kommit till.

De bidragsvillkor för den halvskyddade sysselsättningen som gäller sedan den 1 juli 1972. och som innebär att arbetsgivare erhåller 40 % av den kontantlön inkl. semesterersättning som har betalats ut till arbetstagarna. har medfört en god expansion av verksamheten. Omkring 2000 personer har varje år sedan nu gällande bidragsvillkor infördes på detta sätt fått an- ställning inom det ordinarie arbetslivet. Till bilden hör emellertid att den möjlighet som finns för företag att efter särskild prövning av arbetsmark- nadsverket få överföra redan anställd arbetshandikappad till halvskyddad sysselsättning har utnyttjats på så sätt att andelen överförda av det totala antalet anställda i halvskyddat arbete har ökat kraftigt under perioden. Denna tendens har varit särskilt märkbar under de senaste åren. Denna utveckling finner jag oacceptabel med hänsyn till att en viktig princip bakom 1974 års trygghetslagstiftning är att företagen har ett primärt ansvar för sina an-

Prop. 1975/76:211 241

ställda, särskilt då för dem som under lång tid i företagets tjänst har slitits ut i arbetet.

Jag delar den uppfattning som ligger till grund för sysselsättningsutred- ningens förslag till bidragskonstruktion. Stödets utformning bör i högre grad än nuvarande bidragsvillkor stimulera till nyanställning. För detta krävs ett högt initialbidrag. Det synes också motiverat att ge stödet en utformning som tar hänsyn till att arbetsförmågan i normalfallet successivt förbättras och efter en viss tids inträning på den aktuella arbetsuppgiften blirjämförbar med arbetsförmågan hos personer utan handikapp.

Jag föreslår att bidragsvillkoren för halvskyddad sysselsättning får följande principiella utformning. Vid anställning av person vars arbetsförmåga vä- sentligt understiger vad som bedöms vara normal arbetsförmåga i den ak- tuella arbetsuppgiften, får statsbidrag utgå till företag. kommuner och statliga affärsdrivande verk i normalfallet enligt följande

Årl... 75% År2...5 År3... 3 ".. År4... 20 %

Efter fjärde året utgår i normalfallet inget bidrag. Samtliga bidragsatser är beräknade på den totala lönekostnaden för den anställde.

Som jag tidigare har angett bör inte bidrag utgå för arbetstagare som utför full arbetsinsats. Genom val av arbetsuppgifter liksom insatser för inskolning och arbetshjälpmedel bör det efter en övergångsperiod vara möj- ligt för många arbetstagare att fullgöra en sådan insats.

Efter en treårsperiod bör dock länsarbetsnämnden kunna medge dispens för fortsatt bidrag med 30 ”u när det är uppenbart orimligt att trappa ned till 2( ”n.

i de fall bidrag utgår med 2 ”n och arbetsförmågan fortfarande är så begränsad att en avveckling av bidraget uppenbarligen inte är rimlig bör länsarbetsnämnden även kunna ge dispens för fortsatt bidrag på denna nivå. i båda fallen skall fråga om fortsatt bidrag prövas med vissa intervall.

Stödet till halvskyddad sysselsättning har formen av försöksverksamhet. Det ligger i sådan verksamhets natur att utrymme bör finnas för experiment. För vissa personer är det på grund av handikappets art och svårighetsgrad orealistiskt att räkna med att arbetsförmågan ökar i nämnvärd omfattning ens efter avsevärd tids inträning. Jag tänker här främst på de ungdomar som på grund av fysiska handikapp har fått sin utbildning i särskilt till- rättalagda former och som efter avslutad utbildning i många fall ställs inför förtidspension som enda försörjningsalternativ. För att förbättra dessa ung- domars möjligheter till arbetsanställning föreslår jag att arbetsmarknads- verket ges möjlighet att till ungdom under 25 år under anställningens första tolv månader utge statsbidrag med 90 % av den totala lönekostnaden. Efter denna inträningsperiod bör bidrag få utgå med 50 %. Efter fyra år skall en prövning ske av såväl den enskildes arbetsförmåga som bidragsnivån.

Prop. 1975/76:21! 242

En tanke bakom denna konstruktion är att det under en relativt lång in- troduktionsperiod skall ges möjlighet för arbetsgivaren och den anställde att komma till klarhet om vilken arbetsuppgift på arbetsplatsen som är mest lämplig med hänsyn till den anställdes förutsättningar. Försöksverksam— heten bör pågå under flera år och bedrivas inom en kostnadsram av l0 milj. kr.

Den försöksverksamhet inom ramen för den halvskyddade sysselsätt- ningen som jag här föreslår bör fortlöpande och noggrant värderas med avseende på dess effekter på sysselsättningsmöjligheterna för ungdomar med mycket svåra fysiska handikapp.

Jag har i det föregående antytt min principiella inställning i fråga om möjligheten att överföra redan anställda till halvskyddad sysselsättning. Denna inställning ligger väl i linje med senare års reformpolitik på arbets- livets område. En av principerna bakom denna reformpolitik har varit fö- retagens primära ansvar för de redan anställda. Med hänsyn härtill och till de mycket kraftiga förstärkningar av stimulansbidraget för nyanställning av personer med arbetshandikapp. som jag har föreslagit i det föregående. föreslår jag att den nuvarande möjligheten att överföra redan anställda till halvskyddad sysselsättning tas bort.

Sysselsättningsutredningen har föreslagit att halvskyddad sysselsättning skall finnas också vid statliga myndigheter. Denna fråga kommer att prövas i samband med den beredning av arkivarbetsfrågan som f. n. pågår inom regeringens kansli.

De förslag till ändrade bidragsvillkor för halvskyddad sysselsättning som jag här har presenterat bör träda i kraft den 1 januari 1977. Förslaget får därvid på grund av gällande utbetalningsrutiner inga budgetmässiga kon- sekvenser förrän budgetåret 1977/78.

9.5.7. Åtgärder för att förbättra barnomsorgen

Både sysselsättningsutredningen och länsplaneringen framhäver mycket starkt att bristen på platser inom barnomsorgen är ett svårt hinder för många kvinnor som vill delta i arbetslivet.

Enligt de senaste uppgifterna fanns det år 1975 ca 171000 barn under sju år med heltidsarbetande mödrar. Samtidigt fanns det 143000 platser i den kommunala barntillsynen. Av dessa var 65 000 daghemsplatser. 57 000 familjedaghemsplatser och 21 000 var fritidshemsplatser. Fram till år 1980 väntas antalet barn med heltidsarbetande mödrar öka med 34000. Detta ställer krav på förstärkta insatser från samhällets sida för att garantera en god omsorg.

Riksdagen har också nyligen på regeringens förslag (prop. 1975/76:92) antagit ett program för en plannässig utbyggnad av barnomsorgen under femårsperioden 1976—1980 med 100 000 nya daghemsplatser och 50 000 nya platser i fritidshem. Därjämte förutsätts en utbyggnad av familjedaghemmen enligt den bedömning som görs lokalt i varje kommun. Utbyggnaden innebär

Prop. 1975/75:211 243

mer än en fördubbling i förhållande till kommunernas tidigare planer. Möj- ligheterna att förverkliga programmet med hänsyn till byggnads- och per- sonalfrågor m. m. har beaktats. För att ge kommunerna ekonomiska möj- ligheter att genomföra Utbyggnadsprogrammet har riksdagen också beslutat om ett nytt statsbidragssystem som innebär kraftiga höjningar av bidragen till kommunernas barnomsorg.

Samhällets totala årskostnader för barnomsorgen kan för år 1976 beräknas till ca 2 900 milj. kr. Utbyggnadsprogrammet och de nya statsbidragen höjer statens årskostnader till ca 1600 milj. kr. år 1977 och till ca 3500 milj. kr. år 1981. För kommunerna som helhet beräknas driftskostnaderna för barnomsorgen stanna vid i stort sett de nuvarande kostnaderna.

I samband med riksdagsbeslutet om utbyggnaden under den närmaste femårsperioden har ett allmänt mål för utbyggnaden av barnomsorgen lagts fast. Målet är att utöver den allmänna förskolan — bereda plats inom den kommunala barnomsorgen för alla barn i förskoleåldern till förvärv- sarbetande eller studerande föräldrar samt för barn med särskilda behov av stöd och stimulans. Detta mål för samhällets barnomsorg, innefattande även fritidsverksamhet för barn i skolåldern. bör successivt uppnås i alla kommuner inom den närmaste tioårsperioden. För att på grundval av de praktiska erfarenheterna förbättra underlaget för kommunernas utbyggnads- planering har en särskild arbetsgrupp tillsatts av regeringen (S 1976203). Ar- betsgruppens uppgifter kommer även att omfatta frågan om beräkningar av platsbehoven inom barnomsorgen vid den fortlöpande uppföljningen av kommunernas planer för barnomsorgen.

Genom riksdagens beslut om utbyggnaden av kommunernas barnomsorg uppstår ett stort behov av ytterligare personal. 1 riksdagsbeslutet har angetts att personalutbildningen för barnomsorgen successivt skall öka så att det pcrsonalbehov som utbyggnaden medför kan tillgodoses. I detta syfte har regeringen våren 1976 lagt fram förslag om en mycket betydande utbyggnad av utbildningen av barnskötare. förskollärare och fritidspedagoger.

Barnomsorgen är genom riksdagsbeslutet i år i sin helhet en kommunal uppgift. Enligt lagen skall det i varje kommun finnas en av kommunal- fullmäktige antagen plan för barnomsorgen i dess helhet. I planen skall redovisas behovet av daghem, deltidsförskola. familjedaghem, fritidshem och annan förskole- och fritidsverksamhet inom kommunen samt på vilket sätt behoven skall tillgodoses. De kommunala barnomsorgsplanerna skall omfatta en femårsperiod och revideras årligen. Kommunernas barnomsorgs— planer redovisas till socialstyrelsen och sammanställas där för hela landet. Planerna redovisas också under hand till länsstyrelserna. Inlämningstidpunk- ten har samordnats med den som f. n. gäller för den kommunalekonomiska långtidsplaneringen. KELP. Därigenom erhålls en nödvändig samordning med kommunernas långsiktiga ekonomiska planering. '

Prop. 1975/761211 ' 344

9.5.8. Åtgärder för att ,Rjrbättra resemäj/igheter och bebyggelse/;Inner/"ng

Länsplaneringen har visat att många människor är förhindrade att ta till- gängliga arbeten. därför att resmöjligheterna mellan bostad och arbetsplats är dåliga. Inom ramen för ERU:s verksamhet har en rad forskningsresultat presenterats som visar hur arbetsmarknaden fungerar i ett antal orter. Det framgår därvid att den som har tillgång till bil på ca 30 minuter kan nå en arbetsplats som ligger på 30—40 km avstånd från bostaden. Den som saknar bil är ofta hänvisad till en väsentligt mindre arbetsmarknad.

Bilen har under det senaste årtiondet fått allt större betydelse för val av bostadsort och arbetsplats. Enligt 1970 års folkräkning gjordes mer än hälften av alla arbetsresor med bil. Den som har bil kan ofta byta arbete utan att samtidigt byta bostad. Den egna bilen gör det möjligt att välja mellan olika arbetsplatser. Tryggheten för att kunna få ett arbete i den egna regionen har därigenom ökat.

Antalet hushåll med tillgång till flera bilar ökar. Men även om det rent privatekonomiskt skulle vara möjligt för varje familj att ha två bilar. finns det både energi- och miljöskäl som talar emot detta som allmän lösning. Och redan i dag finns det stora grupper på arbetsmarknaden som inte har tillgång till bil för arbetsresor. Med nuvarande könsrollmönster är det främst kvinnorna som saknar möjlighet att åka bil till arbetet.

I rapporten (SOU l975z9l) Politik för regional balans påpekas att bebyg- gelsen inom de större lokala arbetsmarknaderna under senare år har blivit mera spridd. En ytterligare utspridning av bebyggelsen till områden, där kommunikationsproblem i efter hand måste lösas genom samhälleliga in- satser, bör enligt rapporten undvikas. Det kan inte heller godtas att många arbetande genom en ökad spridning av bebyggelsen måste avsätta allt längre tid för resor till och från arbetet. En eventuell arbetstidsförkortning får fullt genomslag för de arbetande endast om restiderna kan hållas oförändrade eller förkortas. Utvecklingen av bebyggelsestrukturen inom gemensamma arbetsmarknader och av de kollektiva kommunikationerna måste därför ske under ömsesidig anpassning.

Några remissinstanser har uppfattat diskussionen om bebyggelseplane- ringen i rapporten om länsplaneringen som kritik mot villabebyggelse och annat marknära boende. Av den anledningen vill jag särskilt framhålla att kravet på en förändrad bebyggelseplanering inte gäller bostadsformen utan bebyggelsens lokalisering i förhållande till kommunikationer. arbetsplatser m. m.

Olika insatser måste mot denna bakgrund göras för att förbättra den lokala arbetsmarknadens funktion, dels genom trafiklösningar, dels genom bebyg- gelseplaneringen. Den kollektiva trafiken bör sålunda i fortsättningen svara för en ökad del av arbetsresorna. Flertalet remissinstanser instämmer i denna bedömning. En sådan inriktning av trafikpolitiken bör förbättra arbetsmöj- ligheterna för de stora grupper som av skilda skäl alltid kommer att ha svårigheter att använda egen bil för arbetsresor. Samtidigt vill jag betona att möjligheterna att genom utbyggd kollektivtrafik öka förutsättningarna

Prop. 1975/76:2ll 245

för den enskilde att nå ller arbetstillfällen är störst inom storstadsområdena, primära centra och vissa regionala centra. Jag vill i detta sammanhang erinra om att regeringen under år 1976 kommer att lägga fram förslag angående den fortsatta trafikplaneringens utformning.

Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor har i flera län i samarbete med länsarbetsnämnderna satt i gång särskilda åtgärder för att introducera kvinnor på arbetsmarknaden. Man har därvid funnit att svå-- righeterna med arbetsresor är ett hinder både när det gäller att delta i ak- tiveringen och när det gäller att ta arbete efter utbildningen. Delegationen överväger att i samarbete med berörda samhällsorgan ta initiativ till för- söksverksamhet i något eller några utvalda områden för att pröva olika slag av åtgärder för att förbättra kommunikationerna.

Som bl. a. sysselsättningsutredningen har betonat räcker det emellertid inte med förbättringar i resmöjligheterna. Det är också nödvändigt att inrikta den fysiska planeringen av bebyggelsen så att resorna mellan arbetsplats och bostad underlättas.

Bebyggelseplaneringen är en uppgift för kommunerna. Som jag skall åter- komma till finner jag det naturligt att kommunerna tar ett ökat ansvar för sysselsättningen. Inom ramen för ett sådant vidgat ansvar bör i den fysiska planeringen läggas ökad vikt vid samspelet mellan bostäder och arbetsplatser. [ främst de södra och mellersta delarna av landet men också kring vissa större centra i Norrland omfattar de lokala arbetsmarknaderna flera kommuner. Lokaliseringen av bostäder och arbetsplatser måste i sådana områden ske med beaktande av hur den påverkar möjligheterna till arbete i angränsande kommuner.

Detta krav kommer till klart uttryck i bl. a. de fackliga organisationernas arbete. med länSplanering 1974. L0 understrykeri sitt remissyttrande vikten av att denna del av regionalpolitiken med kraft förs vidare. Även TCO anför att bebyggelseplaneringen har stor betydelse för arbetsplatsernas till- gänglighet inom en lokal arbetsmarknad. Dessa påpekanden är naturliga med hänsyn till att de lokala fackliga organisationerna med utgångspunkt i arbetsplatsen organiserar medlemmarna oavsett bostadsort. Sambandet ar- betsplats—bostad får härigenom en central roll i de fackliga synpunkterna på den regionala och lokala samhällsplaneringen.

För att länsplaneringssystemet skall kunna ge ett underlag för en planering av lokala arbetsmarknader bör länsstyrelserna ges i uppdrag att även fon- sättningsvis belysa arbetsmöjligheterna i de lokala arbetsmarknadernas olika delar. Sådana Studier utgör ett nödvändigt underlag för en vidareutvecklad regional trafikplanering och för en kommunal sysselsättningsplanering.

Det finns i byggnadslagstiftningen inga uttryckliga regler för hur sys- selsättningsaspekten skall beaktas i den fysiska planeringen. Sådana regler efterlyses av ett flertal remissinstanser. bl. a. statens planverk och bostadssty- relsen. Denna fråga är av väsentlig betydelse. Efter samråd med chefen för bostadsdepartementet föreslårjag att frågan prövas i samband med den översyn av byggnadslagstiftningen som f.n. pågår inom bostadsdeparte- mentet.

Prop. 1975/76:21] 246

Sysselsättningen är bara en av de faktorer som måste beaktas vid ut- vecklingen av bebyggelsestrukturen. Kommunerna måste i sin planering tillgodose också andra krav som gäller miljön och markanvändningen. Detta gäller bl. a. de krav på en bättre hushållning med värdefull jordbruksmark som statsmakterna har uttalat sig för i samband med beslutet om den fysiska riksplaneringen (prop. l975/76:l , CU 1975/7621. rskr 1975/76:45). Det måste bli en central del i kommunernas och länsstyrelsernas framtida arbete med planeringsfrågorna att söka väga samman dessa skilda aspekter på bebyg- gelsen. I detta arbete bör även länsarbetsnämnderna naturligen kunna delta. Den kartläggning av de lokala arbetsmarknaderna som länsstyrelserna skall göra kan ses som ett första bidrag från den regionalpolitiska planeringen i denna sammanvägningsprocess.

9.5.9. Åtgärder./ör ekonomisk kompensation vid jlytming

Genom att förbättra kollektivtransporterna och förändra bebyggelsepla- neringen blir det möjligt för den enskilde att nå fler arbetsplatser inom rimligt tidsavstånd. Därigenom ökar valfriheten men också tryggheten för att kunna finna arbete inom den egna lokala arbetsmarknaden.

En stor del av förändringarna på arbetsmarknaden leder emellertid till flyttningar från en ort till en annan. Även i regioner. där utbud och efter- frågan på arbetskraft totalt sett befinner sig i balans. kan det finnas överskott på personer med en viss yrkesinriktning samtidigt som efterfrågan på per- soner med en annan yrkesinriktning inte kan tillgodoses. Även om man strävar efter att förlägga arbetsplatserna så att personalrekryteringen kan klaras på orten, får man utgå ifrån att många människor väljer att söka arbete. som ger större tillfredsställelse eller bättre villkor, på annan ort.

Flyttning leder till både positiva och negativa välfärdseffekter för de flyt- tande. Så är t. ex.'inkomstutvecklingen bland de flyttande i genomsnitt positiv. Till detta skall läggas sådana välfärdsvinster som tryggare syssel- sättning. ökade valmöjligheter och tillgång till en oftare rikare kulturell miljö. Detta till trots kan en flyttning upplevas som en uppoffring. När vänskaps- och släktband bryts kan detta vara negativt för flyttande och för dem som stannar kvar.

Strävandena att kombinera önskemål om bostadsort och restider med önskemål om att kunna utöva ett speciellt yrke kommer alltid att ge upphov till konflikter. Vissa personer kommer att ge avkall på sina förstahands- önskemål när det gäller yrkesval för att kunna bo på en viss ort. Andra kommer att göra en annan avvägning. Samhället kan påverka förutsätt- ningarna att kombinera önskemålen genom planeringen av bostäder. kom- munikationer och arbetstillfällen. men valet måste ytterst ankomma på den enskilde.

Många människor kommer att vilja flytta för att tillgodose sina krav på lämpligt arbete. Särskilt de många som genomgår lång och specialiserad utbildning kommer att inrikta sig på en yrkesmässigt smalare marknad.

Prop. 1975/76:2ll 247

Denna yrkesspecialisering går hand i hand med en motsvarande utveckling inom arbetsplatserna. där allt fler uppgifter kräver speciell utbildning. Sam- mantaget minskar därmed den enskildes möjligheter att vid en viss given tidpunkt finna rätt sorts arbete. om han eller hon bor på en ort som har en liten ensidig arbetsmarknad. En regional struktur med många små ar- betsmarknader leder således till en förhållandevis stor regional och yrkes- mässig rörlighet. om den enskildes krav på arbete skall kunna tillgodoses. Behovet av flyttningar från en bostadsort till en annan blir mindre ju större den lokala arbetsmarknaden är.

Anpassningen mellan den enskildes krav på arbete och den lokala ar- betsmarknadens tillgång på arbetstillfällen blir svårare när nu i allt flera hushåll två vuxnas efterfrågan på arbete skall tillfredsställas. Kvinnorna har hittills i mycket hög utsträckning valt arbeten inom den offentliga och privata servicesektorn, arbeten av en typ som har funnits förhållandevis väl fö- reträdda i alla lokala arbetsmarknader. Kraven påjämställdhet mellan män och kvinnor bör innebära att kvinnorna - liksom männen — vill ha arbeten som kräver specialiserad utbildning och yrkeserfarenhet. En sådan utveck- ling leder sannolikt till att den hushållsvisa anpassningen mellan krav på arbete och tillgången på arbete blir svårare att åstadkomma än förut.

Sammanfattningsvis innebär de här beskrivna tendenserna ökade krav på den lokala arbetsmarknadens storlek och mångsidighet.

Även om behovet av flyttning kan reduceras genom skilda åtgärder kom- mer ändå. som sysselsättningsutredningen också framhåller. många män- niskor att flytta även i framtiden för att få ett arbete av det slag de önskar eller för att få ett arbete över huvud taget. Av det totala antalet flyttande över kommungräns. som ligger på 350 000—400 000 per år. har under senare år 20 000—25 000 fått ekonomisk hjälp av staten i form av flyttningsbidrag. Även om man räknar in medllyttande familjemedlemmar har endast ca IO "., av alla flyttningar direkt samband med åtgärder som vidtas av den offentliga förmedlingen i samband med inträffad arbetslöshet eller risk för arbetslöshet. lnemot 40 't. av de flyttningar som företas av personer som erhållit s.k. starthjälp sker inom det egna hcmlänet.

Det är en viktig samhällsuppgift att lindra de svårigheter som kan uppstå för de enskilda vid ofrånkomliga flyttningar. Svårigheterna är av både socialt och ekonomiskt slag. Enligt den studie som expertgruppen för arbetsmark- nadsforskning (EFA) har gjort och som grundar sig på förhållandena år 1970 täckte flyttningsbidragen från AMS då bara ca hälften av de direkta flyttningskostnaderna för den enskilde. Sedan dess har emellertid den s. k. starthjälpen höjts i flera omgångar. vartill kommer att ersättning för flyttning av bohag och för resor utgår med belopp motsvarande de faktiska kost- naderna.

Sysselsättningsutredningen har föreslagit att fler grupper än f.n. skall kunna få flyttningsbidrag. ibland skulle det kunna vara möjligt att ge arbete åt en person som är ortsbunden och saknar arbete genom att stödja en annan som inte är arbetslös men gärna vill flytta.

Prop. l975/75:211 248

Sysselsättningsutredningen föreslår också att flyttningsbidragen på försök skall kompletteras med ett extra rörlighetsbidrag som skulle kunna anpassas till olika strukturförändringar eller konjunktursituationer. Vidare föreslås. att möjligheterna utvidgas för den enskilde att få en viss prövotid på en ny ort innan han beslutar sig för en definitiv flyttning.

Av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har det stora flertalet, däribland AMS, tillstyrkt en höjning av flyttningsbidragen.

Liksom sysselsättningsutredningen och flertalet remissinstanser anser jag det väsentligt att bidragen är så utmätta att de ger en rimlig kompensation vid flyttning.

Förra året gav jag AMS i uppdrag att göra en undersökning om den geografiska rörligheten resp. trögheten på arbetsmarknaden. Denna under- sökning. som kommer att redovisas hösten 1976 innefattar även en översyn av regelsystemet när det gäller flyttningsbidrag. Med utgångspunkt i denna undersökning och från sysselsättningsutredningens överväganden avser jag att återkomma till frågan om flyttningsstödets utformning och nivå i bud- getpropositionen år 1977.

9.6. Åtgärder för att öka tillgången på arbete 9.6.1 Allmän inrik/ning

Näringslivets utveckling skapar de grundläggande förutsättningarna för sysselsättningen. En aktiv näringspolitik är nödvändig om de sysselsätt- ningspolitiska målen skall kunna uppnås.

Starka ekonomiska skäl talar för en utbyggnad av industrin. Ett av motiven är att underskottet i våra affärer med utlandet måste täckas och balansen återställas till år l980. För att detta skall vara möjligt krävs en ökning av cxportinkomsterna. Detta kan endast åstadkommas om industriproduktio- nen ökar och konkurrenskraften mot omvärlden upprätthålls och förbättras. Den investeringsfrämjande politik som har förts kommer att fullföljas med kraft. Insatser för att skapa en god försörjning med energi. åtgärder för att åstadkomma en teknisk förnyelse och förbättrad yrkesutbildning är vik- tiga delar i en sysselsättningsinriktad näringspolitik. Till detta kommer kra- vet på ökade insatser för industrins kapitalförsörjning. Av stor betydelse i det sammanhanget är de insatser som görs inom ramen för lokaliserings- politiken. och en översyn av de lokaliseringspolitiska medlen har nu be- slutats. De ekonomiska stimulanserna för att i regionalpolitiskt utsatta om- råden skapa en snabbare industriell utveckling behöver kompletteras med åtgärder för att få till stånd insyn i och förhandlingar om företagens in- vesteringsplaner. En överenskommelse har träffats med industrin om ett sådant lokaliseringspolitiskt samarbete. Jag har för avsikt att ta upp över- läggningar med kooperativa produktionsföretag för att få till stånd ett lik- nande samarbete.

Som har framgått av sysselsättningsutredningen finns otillfredsställda be-

Prop. 1975/76:21] 249

hov av vård. utbildning och annan samhällelig service. Behoven kan väntas växa under de närmaste åren. Om dessa behov tillgodoses kommer väsentligt ökade arbetsinsatser att krävas. framför allt inom kommuner och landstings- kommuner. Det är inte nu möjligt att i sysselsättningstal ange utbyggnaden av den offentliga verksamheten. Takten i utbyggnaden är beroende av beslut i kommunfullmäktige, landsting och riksdag. Utgångspunkten är därvid de tidigare uppgjorda verksamhetsplanerna. Redan att söka uppfylla dessa planer är en mycket ambitiös målsättning. Strävan bör vara att vidga verk- samheten i riktning mot att tillgodose de faktiska föreliggande behoven.

Jag vill betona att det tillgängliga resursutrymmet under kommande år inte tillåter både en snabb privat standardstegring och en snabb offentlig konsumtionsökning. Det är inte heller möjligt att göra en ensidig satsning på endera sektorn. Som regeringen har framhållit i den reviderade finans- planen måste ambitionerna inom samhällsservicen kontinuerligt vägas mot andra önskemål inom ramen för tillgängliga resurser.

Fortsatta närings- och lokaliseringspolitiska åtgärder är nödvändiga för att bevara och så långt möjligt ytterligare förbättra den regionala balans som uppnåddes under första delen av 1970-talet för att därmed lösa de återstående regionalpolitiska problemen. Det sysselsättningsmål som angavs för regionalpolitiken i 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram bör ligga fast. Detta mål är som jag tidigare har beskrivit att erbjuda människorna likvärdiga sysselsättningsmöjligheter i olika delarav landet. En förutsättning är därvid att lokala arbetsmarknader kan utvecklas som ger trygg syssel- sättning. goda inkomster och möjligheter till val med hänsyn till yrkesin- riktning och utbildning. Målet har således satts högre än befolkningsmässig balans mellan regionerna. Ytterligare förbättringar av sysselsättningsmöj- ligheterna måste åstadkommas. Detta är av särskild betydelse för kvinnornas möjligheter att delta i arbetslivet.

Möjligheterna att åstadkomma en planmässig utbyggnad av sysselsätt- ningen kan försvåras om förändringar i de ekonomiska konjunkturerna får stora genomslag på arbetsmarknaden. Statsmakterna har successivt ökat in- satserna för att motverka effekterna av de internationella konjunkturrö- relserna. Insatserna har givit goda resultat. och nu tillämpade principer för arbetslöshetsbekämpningen bör ligga till grund för den framtida beredskaps- planeringen.

9.6.2. Närings- och regionallra/iriska insatser

Näringslivets utveckling ger de grundläggande Rirutsättningarna för sys- selsättningspolitiken. Samstämmighet råder i remissopinionen om närings- politikens centrala roll för att uppnå de sysselsättningspolitiska målen. Nä- ringspolitiken skall därvid syfta till att åstadkomma en effektiv och in- ternationellt sett konkurrenskraftig produktion. Endast härigenom kan nä- ringspolitiken bidra till att varaktigt trygga sysselsättningen.

industrin och de offentliga tjänsterna kommer att spela den största rollen

Prop. 1975/76:21] 250

för regional- och sysselsättningspolitiken varför jag kommer att ägna dessa näringsgrenar det största intresset.

i stora delar av landet har jrmibrttkssrssc/st'itmingvn kommit ned på en nivå som gör att sektorn mindre än tidigare påverkar förutsättningarna för regional- och sysselsättningspolitiken. På de lokala arbetsmarknader därjord- och skogsbruket har betydelse förutses problem på arbetsmarknaden. Antalet arbetstillfällen kommer att minska. Åldersfördelningen bland de verksamma inom jord- och skogsbruk är sned. En stor del av den avgång som beräknas ske under 1970- och 1980-talen kommer att ske genom pensionering.

Jordbruket betyder relativt mycket i vissa län i de sydligaste delarna av landet. Även om jordbruket har en relativt liten betydelse totalt i ett län kan det spela en större roll inom de mera glest bebyggda delarna i de olika länen.

De jordbrukspolitiska stödåtgärderna syftar främst till att åstadkomma effektivare brukningsenheter. Men de medverkar också till en balanserad regional sysselsättningsutveckling. Jag vill då särskilt peka på det 5. k. norr- landsstödet som syftar till att upprätthålla en geografiskt väl differentierad jordbruksproduktion.

Det lämnas vidare särskilt rationaliseringsstöd (SR-stöd) till jordbrukets rationalisering i Norrbottens. Västerbottens. Jämtlands. Västernorrlands. Gävleborgs. Kopparbergs och Värmlands län samt landskapet Dalsland. Syftet med detta är att stödja en snabb uppbyggnad av bärkraftiga bruk- ningsenheter. År 1971 infördes ett särskilt stöd till s. k. begränsat utveck- lingsbara företag i norra Sverige.

Också i fortsättningen bör hänsyn tas till regional- och sysselsättnings- politiska aspekter i jordbrukspolitiken. Samordning av den centrala och re- gionala planeringen på jordbrukets område med den regionalpolitiska pla- neringen bör eftersträvas.

Skogsbruket betyder relativt sett mer för sysselsättningen i norra Sverige än i södra Sverige. På samma sätt som för jordbruket betyder skogsbruket förhållandevis mycket i vissa glesbygdskommuner.

För de delar av landet som har den största andelen sysselsatta inom skogs- bruket blir självfallet den väntade nedgången inom skogsnäringen mest kännbar. Dessa delar av landet är dessutom ofta känsliga i sysselsättnings- hänseende därför att de samtidigt har ett ensidigt näringsliv. Sysselsättningen i skogen erbjuder där ett komplement till i första hand jordbruket. Jag vill särskilt peka på de skogsvårdande åtgärdernas stora betydelse från regional- och sysselsättningspolitisk synpunkt. Samtidigt som de är avgörande för ett effektivt skogsbruk ger de arbetstillfällen i de sysselsättningsmässigt sva- gare delarna av landet.

Den privata [fälls/(71'Pl'kStI/il/IPIUII har under den senaste femårsperioden hållit en i stort sett oförändrad sysselsättning. Tidigare har sysselsättningen här ökat. Till de privata tjänsterna räknas bl.a. bank- och försäkringsverk- samhet. hotell- och restaurangrörelse samt olika former av konsultverk- samhet. De privata tjänsterna är ojämnt fördelade över riket. En mycket

Prop. 1975/76:21]

lx) Ul

stor del är lokaliserad till storstadsområdena. Den privata tjänsteverksam- heten har i samband med lokaliseringsöverväganden spelat en mindre roll än den statliga förvaltningen och industrin. Jag återkommer längre fram till frågan om tjänsteverksamhetens medverkan i regionalpolitiken.

Bjgena(overksam/reter; har varit en av de mest expansiva näringsgrenarna inom den svenska ekonomin under efterkrigstiden. Särskilt snabb var ex- pansionen under perioden l960—l965. Under de allra senaste åren har emel- lertid byggsysselsättningen minskat kraftigt. Minskningen har infallit sant- tidigt med den industricxpansion som jag tidigare har redovisat. Syssel- sättningsproblemen har i stor utsträckning kunnat undvikas genom att bygg- nadsarbetarna i ganska stor omfattning har kunnat gå över till industriarbete. Denna överströmning har skett utan alltför stora anpassningsproblem.

Framtidsutsikterna för byggnadsverksamheten är beroende av utveck- lingen inom bostadssektorn och inom andra näringsgrenar. t. ex. tillverk- ningsindustrin. den offentliga förvaltningen och kommunikationssektorn. Det är därför väsentligt att liksom hittills åtgärder inom byggnadssektorn stäms av mot bl. a. den regional- och sysselsättningspolitiska utvecklingen.

Regeringen har tagit initiativ till utarbetande av ett näringspolitiskt pro- gram för byggnadsindustrin. Syftet är bl.a. att utveckla ett rullande pla- neringssystem för byggnads- och anläggningsvcrksamheten. Programarbetet sker i samråd med byggbranschrådet och med beaktande av den regional- och sysselsättningspolitiska planeringen.

För anpassningen på kort sikt behövs liksom hittills en tidssamordning av investeringarna inom byggnadssektorn. Planeringen för denna baseras på byggarbetsnämndernas verksamhet. Centralt styrs och samordnas denna verksamhet av regeringen och AMS.

inom industrin har under det senaste årtiondet skett en snabb ökning. av investeringar och produktion. Sysselsättningen har i stort sett kunnat hävdas. Under första hälften av 1970-talet haren viss ökning skett av antalet sysselsatta. enligt arbetskraftsundersökningarna.

Under perioden 1965—1975 har investeringarna i volym räknat. ökat med över 70 f*n. Ökningen var särskilt framträdande under första hälften av 1970- talet. De årliga investeringarna i industrin i dag är närmare dubbelt så stora som i mitten av l960-talet. Denna kraftiga utbyggnad av industrin har möj- liggjort en ökad produktion. Mätt i förädlingsvärde har produktionen ökat med närmare 60 ”n på tio år.

I mitten av l960-talet var antalet sysselsatta i industrin ca 1.1 milj. En viss minskning skedde under senare delen av 1960-talet. Under första delen av 1970-talet har en viss ökning ägt rum. Med ett i stort sett oförändrat antal sysselsatta har således produktionen kunnat öka med närmare 60 ”."-. Samtidigt har en förkortning av arbetstiden skett. i det att antalet arbetade timmar inom industrin minskat med närmare 20 "',. Det innebär således att produktionen per arbetstimme i genomsnitt nästan har fördubblats under den senaste tioårsperioden.

lndustrisysselsättningen har ökat mest inom skogslänen. Det större mått

Prop. 1975/76:211

fx) "J"! [x)

av regional balans som har åstadkommits och som enligt rapporten (SOU 197529l) Politik för regional balans väntas bestå även under resten av 1970- talet kan till en del förklaras genom sysselsättningsökning inom industrin. Industrins karaktär av basnäring gör att spridningseffekterna är stora. En sysselsättningsökning inom ett eller flera industriföretag påverkar inte bara anknutna underleverantörer och serviceföretag utan också i hög grad sys- selsättningen inom andra näringsgrenar.

En viktig källa till ekonomisk tillväxt är den fortlöpande utvecklingen mot en effektiv produktionsstruktur. Ca 30 000—40 000 nya arbetsplatser synes tillkomma varje år inom industrin. och ersätter dem som slås ut i den strukturella omdaningen av industrin. Expansionen har hittills främst skett inom verkstadsindustrin och den kemiska industrin. Samtidigt har andra industribranscher gått tillbaka. Jag vill i detta sammanhang under- stryka att en fortsatt strukturomvandling kommer att bli nödvändig för att vi skall bevara en internationellt konkurrenskraftig industri. Denna om- vandlingsprocess medför i vissa fall svåra problem för enskilda människor och i en del fall för hela regioner. Lösningen på dessa problem ligger dock inte i att stoppa förändringarna utan i att skaffa sig kontroll över utveck- lingen. Marknadskrafterna kan inte tillåtas vara ensamt Styrande. Alla delar av näringspolitiken måste medverka till detta.

Under senare år har också ett ökat samspel vuxit fram mellan regio- nalpolitiken och industripolitiken som en naturlig följd av de ökade am- bitionerna på bl. a. sysselsättningens område. Denna utveckling bör fortsätta. Både i sysselsättningsutredningens betänkande och i rapporten Politik för regional balans diskuteras samordningen mellan indusnipolitiken och ro- gionalpolitiken. Flera remissinstanser har också tagit upp frågan. Sålunda understryker t. ex. LO nödvändigheten av ökad planmässighet och förbättrad samordning och samverkan mellan de olika politikområdena.

För min egen del delar jag uppfattningen om industrisektorns centrala roll i den regionala utvecklingen. Jag vill dock samtidigt betona att re- gionalpolitiken inte kan omfatta endast industrisektorn. eftersom huvud- parten av den väntade sysselsättningsökningen i svensk ekonomi under resten av l970-talet antas falla på andra områden. Detta hindrar inte att industrisektorn alltjämt kommer att spela en central roll i den regional— politiska utvecklingen.

Att stimulera teknisk.förnya/sc har som sysselsättningsutred ningen påpekat sedan länge varit en viktig del av industripolitiken. Genom att påverka omfattningen och inriktningen av industrins satsningar på framtagning av ny teknik och effektivare användning av redan existerande teknik har en industriell expansion befrämjats, vilket har bidragit till att sysselsättnings- och regionalpolitiska mål kunnat uppnås. Totalt inom industrin uppgick forsknings- och utvecklingskostnaderna år l973 till 2 100 milj. kr. Av dessa kostnader täcks 14% av offentliga medel. Det finns ett antal statliga or- ganisationer som har till uppgift att stödja industrins tekniska utveckling. De statliga insatserna spänner över hela utvecklingsskafan. från idé till färdig

Prop. 1975/75:21]

TJ U'l k»

produkt. STU är en central myndighet som har till uppgift att stödja in- dustrins tekniska utveckling. Exempel på andra betydelsefulla organisationer i detta sammanhang är statens utvecklingsfond och investeringsbanken. Utredningen tl l974:06) om STU:s framtida organisation och verksamhets- former skall bl. a. lämna förslag till hur STU bättre skall nå ut med sina insatser och hur en samverkan därvid bör ske med befintliga regionala or- ganisationer. Bl. a. bör de bedömningar som härvid kan komma att framföras avvaktas innan ställning tas till sysselsättningsutredningens synpunkter.

Den tekniska nivån inom svensk industri är också beroende av personalens kunskaper och utbildning. Sysselsättningsutredningen har härvid framhållit att den internationella arbetsfördelningen för den svenska industrins del har inneburit en specialisering på verksamhet med stort inslag av tekniker och yrkesarbetare. Härigenom har Sverige kunnat hävda sig väl i den in- ternationella konkurrensen. Jag vill i detta sammanhang särskilt stryka under _trrkesz”bildningens betydelse. En brist på yrkesarbetare kan hämma industrins utveckling. De satsningar som nu görs på en utbyggnad av de linjer i gym- nasieskolan som är av särskilt intresse i detta sammanhang och på den yrkestekniska högskoleutbildningen bör medverka till en gynnsam industri- utveckling även i framtiden. Arbetsmarknadsutbildningen spelar en stor roll för den enskildes möjligheter att kunna söka till lediga platser och därmed också för företagarens möjligheter att kunna rekrytera yrkesutbildad per- sonal. Arbetsmarknadsutbildningen har en stor uppgift när det gäller att överbrygga flaskhalsproblem genom att ge utbildning på områden där det finns efterfrågan på personal eller där sådan kan väntas inom snar framtid. Statsmakterna har också satt in åtgärder för att stimulera företagen att utbilda sin personal särskilt i lågkonjunkturer. Insatserna på utbildningsområdet skall stödja den enskilde och utgöra ett led i strävandena att skapa goda betingelser för näringslivet.

Tillgången på energi är en av grundvalarna för näringslivets utveckling. Åtgärder på energiområdet måste genomföras under ständigt hänsynsta- gande till sysselsättningsfrågorna. Våren l975 lade statsmakterna fast rikt- linjer för den svenska energihushållningen för tiden fram till år 1985. I dessa framhålls bl.a. att energipolitiken måste fullföljas på ett sådant sätt att sysselsättningen och allmänna välfärdsmål inte äventyras.

Under den senaste tioårsperioden har industrins energiförbrukning ökat i något långsammare takt än industriproduktionen. medan sysselsättningen legat på ungefär oförändrad nivå. En fortsatt produktionsökning är nödvänsig för att åter nå balans i de utrikes affärerna. En utbyggnad av industrin ingår också som ett viktigt led i sysselsättnings- och regionalpolitiken. En fortsatt industriexpansion innebär dock ökad energiförbrukning trots att be- tydande besparingsåtgärder genomförs. Rationaliseringar och effektivering'ar medför att en tillväxt i industriproduktionen kan ske utan att s_vsselsätt- ningen behöver öka.

Särskilt energikrävande är de för vår export så betydelsefulla branscherna skogs- och stålindustrin. som svarar för två tredjedelar av industrins ener-

Prop. 1975/76:21]

| J 'J't J=—

giförbrukning. Den ökning av sysselsättningen i skogslänen som jag har förordat i det föregående får sålunda konsekvenser på energiområdet då sysselsättningen i dessa län i stor utsträckning kan komma att byggas upp kring de energikrävande _malm- och skogsbaserade näringsgrenarna.

Sysselsättningsutredningen betonar i sitt betänkande värdet av att de ' ökade möjligheter till investeringar inom näringslivet som skapas genom den ökade kapitalbildningen i samhällelig regi bör tas tillvara inom sys- selsättningspolitiken.

En effektiv kapiIaI/örsöiy'ning är väsentlig om en snabb investeringsökning skall uppnås. Under de närmaste åren kommer ökade anspråk att ställas på tillförseln av kapital till näringslivet. Detta kommer att kräva en ökad samhällelig medverkan i industrins utbyggnad och omdaning. ! många bran- scher är risktagandet så stort att samhällets engagemang är nödvändigt. En allt större del av industrins kapitalförsörji'ting sker numera via kollektiva och offentliga källor. När det gäller den privata industrin har i första hand AP-fonden, Sveriges investeringsbank och de s.k. mellanhandsinstituten men även det regionalpolitiska stödet härvid spelat en stor roll. Betydande statliga investeringar inom industrin har dessutom skett via t. ex. Statsföretag AB. Regeringen har i årets budgetproposition lämnat förslag till hur in- dustrins kapitalförsörjning skall förbättras. lnvestringsfonderna, lnveste- ringsbanken. fjärde AP-fonden. mellanhandsinstituten m.fl. är härvid av väsentlig betydelse.

Ett viktigt led i näringslivets kapitalförsörjning. framför allt när det gäller de mindre och medelstora företagen, är den aktiva lokaliseringspolitiken som inleddes år 1965. Då infördes bl. a. det statliga lokaliseringsstödet som ett medel att åstadkomma en industriell expansion i regionalpolitiskt be- tydelsefulla områden. Det regionalpolitiska stödet har efter hand byggts ut och förbättrats. Riksdagen beslutade år 1973 om de nuvarande stödformerna (prop. l973z50. an 1973:7. rskr 1973248).

Under den senaste tio-årsperioden har ca 3.5 miljarder kr. lämnats i Io- ka/iseringssiöd. Erfarenheterna av stödverksamheten under den gångna tio- årsperioden har enligt min mening varit goda. Sammanlagt har mer än f 200 företag beviljats lokaliseringsstöd. Dessa företag har f. n. ca 120 000 anställda. vilket motsvarar ca l3 "u av den totala industrisysselsättningen i landet. Det är framför allt mindre och medelstora företag som fått lokaliseringsstöd. 70 % av stödet har lämnats till företag med mindre än 200 anställda. I vissa län domineras industrin av företag som har fått lokaliseringsstöd. Så- lunda arbetar i t. ex. Jämtlands län ca 75 % av de sysselsatta inom industrin i sådana företag. Under den gångna tioårsperioden har totalt i landet ca 36 700 arbetstillfällen tillkommit i de företag som har fått lokaliseringsstöd. Vidare har regionalpolitiskt motiverat utbildningsstöd lämnats till ca 2 300 företag för utbildning av ca 6l 800 nyanställt'la. Sysselsättningsstöd har under åren 1971—1974 lämnats för en sysselsättningsökning inom inre stödområdet motsvarande närmare 8 000 årsanställda.

Beslutet år 1973 om det regionalpolitiska stödet innebar bl. a. att en me-