om samordnad sysselsättnings- och reginalpolitik

Regeringens proposition

1975/76: 211

om samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik,

beslutad den 13 maj 1976.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag

av regeringsprotokoll för de åtgärder och de ändamål som framgår av fö-

redragandens hemställan

På regeringens vägnar

G. E. STRÄNG INGEMUND BENGTSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av sysselsättningsutredningens och länsplaneringens material samt regeringens ställningstaganden i 1976 års reviderade finansplan läggs förslag fram om principerna för den framtida sysselsättnings- och regio-

nalpolitiken.

Sysselsättningen har ökat snabbt under senare år. Ökningen har tack vare de regionalpolitiska insatserna blivit jämnt fördelad mellan landets olika delar. Den kraftiga befolkningsminskningen i skogslänen har hejdats och vänts till ökning. Den tidigare snabba befolkningsökningen i storstadsområdena har blivit mera balanserad.

Sysselsättningspolitiken bör, framhålls det, vara att medverka till att

undanröja hinder för förvärvsarbete och att öka antalet arbetstillfällen så att arbete kan erbjudas alla som vill delta i arbetslivet. Detta innefattar en strävan att var och en skall ges möjlighet att delta i arbetslivet efter sin förmåga. Det förutsätter vidare att jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet kan åstadkommas, att trygghet i anställningen kan skapas och att regional balans kan uppnås. För detta behövs insatser över ett brett

fält.

Arbetsförmedlingen upprustas f. n. i fråga om personal, organisation och teknik. Beslut har redan fattats om att ta ytterligare steg.

Förslag läggs fram om ett nytt bidragssystem för halvskyddat arbete. Det

nuvarande bidraget på 40 26 av den direkta lönen ersätts med ett bidrag på 75 26 på total lönekostnad under första anställningsåret. En avtrappning av bidraget sker därefter. Särskilda insatser föreslås för ungdomar med svåra handikapp. Bidrag kan lämnas under det första året med 90 24 av den totala lönekostnaden och under följande år med 50 94.

Särskilda insatser bör göras för de ungdomar som möter svårigheter på

I Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

arbetsmarknaden. Förändringar bör göras såväl inom utbildningen som i arbetslivet och i kontakten mellan skolan och arbetslivet. Utbildningens

uppläggning och dimensionering föreslås förändrad så att ungdomarnas möjligheter på arbetsmarknaden förbättras. Fr. o. m. budgetåret 1977/78 tillkommer de s.k. planeringsråden, som har till uppgift bl. a. att följa si-

tuationen för de ungdomar som lämnar skolan. På initiativ av sysselsätt-

ningsutredningen bedrivs försöksverksamhet med intensifierad arbetsför-

medling för ungdomar i 19 orter. På grundval av den nu pågående verk-

samheten bör metoder kunna utarbetas för arbetsförmedlingarnas verksamhet i hela landet. Starka skäl talar också för att arbetsförmedlingsinsatserna för ungdomar bör prioriteras. Syftet med åtgärderna är att alla ungdomar

som slutar skolan skall erbjudas arbete. praktik eller utbildning.

Länsstyrelserna föreslås få i uppdrag att analysera brister i de lokala arbetsmarknaderna. Etwt sådant underlag behövs såväl för trafikplaneringen

som för en kommunal sysselsättningsplanering. Möjligheterna bör prövas att i byggnadslagstiftningen införa regler om att sysselsättningsfrågorna ägnas uppmärksamhet i bebyggelseplaneringen. Resmöjligheterna mellan bostäder och arbete bör förbättras. De kollektiva

transporterna bör spela en ökad roll för arbetsresorna. Jämställdhetsdelegationen överväger att initiera försöksverksamhet med förbättrade resmöjligheter till arbetsplatserna.

I propositionen redovisas åtgärder som syftar till att åstadkomma industriell expansion och tryggad sysselsättning. Det samspel som under senare

år har vuxit fram mellan industri- och regionalpolitiken bör vidareutvecklas. De lokaliseringspolitiska medlen kommer att utredas.

I propositionen redovisas den överenskommelse som regeringen har träffat med Sveriges industriförbund om samråd i lokaliseringsfrågor. Syftet med samrådet skall vara att skapa förutsättningar för att regionalpolitiska synpunkter beaktas på ett tidigt stadium i industrins investeringsplanering. Systemet med lokaliseringspåverkan föreslås bli fullföljt på tlänsplanet.

Överläggningar kommer att tas upp med kooperationen om liknande överenskommelser.

Åtgärderna för att bekämpa arbetslöshet vid konjunkturavmattning har byggts ut under senare år. Tack vare dessa åtgärder har arbetslösheten på den svenska arbetsmarknaden kunnat hållas på en mycket låg nivå samtidigt som antalet sysselsatta kontinuerligt har kunnat ökas. De principer som därvid har prövats bör ligga fast och vidareutvecklas. Hög beredskap bör upprätthållas inför kommande konjunkturavmattningar.

För att behoven när det gäller sjuk- och hälsovård, social omvårdnad, utbildning m. m. skall kunna tillgodoses kommer det att krävas betydande resurser under de närmaste åren. Beslut om utbyggnad av samhällsservicen kommer fortlöpande att fattas av kommuner. landsting. regering och riksdag. Utgångspunkten är därvid de föreliggande verksamhetsplanerna. Strävan bör vara att vidga verksamheten i riktning mot att tillgodose de faktiskt

föreliggande behoven. Angcelägna reformer och standardförbättringar måste därvid förverkligas i den takt som de samlade resurserna medger.

Målet för serviceförsörjningen, som det formulerades år 1972, bör ligga fast. Särskilda stödjepunkter för lokal service i kommuner inom inre stödområdet med stor yta bör utses. Ortsplanen kompletteras därför genom att 20 orter i inre stödområdet och två orter på Gotland utses till kommun-

delscentra. Vidare föreslås vissa förändringar i storstadsområdena. Avgränsningen av storstadsområdena i ortsplanen avvecklas. Nynäshamn och Södertälje i Stockholms län och Stenungsund i Göteborgs och Bohus län föreslås bli regionala centra.

Länsstyrelserna föreslås ägna ökad uppmärksamhet åt förhållandena i kommuner som ligger isolerat i förhållande till större och mera väldifferenticrade arbetsmarknader.

Förslag till ramar i form av befolkningstal för planeringen av verksamheter

i länen läggs fram för år 1985.

Särskilda anvisningar kommer att utarbetas när det gäller att fullfölja

länsplaneringen.

Förslag läggs fram om en samordnad sysselsättningsplanering. Syssel-

sättningsutredningen kommer att få i uppdrag att bedriva försöksverksamhet

med lokal sysselsättningsplanering. Överläggningar kommer att tas upp med företrädare för kommunerna för att vidareutveckla det samarbete som redan

har påbörjats kring kommunala insatser för sysselsättningen. Förslag läggs också fram om länsplaneringens framtida utformning. Den bör i fortsättningen bedrivas så att en årlig översyn och aktualisering kan

ske. Fullständiga länsplaneringsomgångar bör som hittills genomföras ungefär vart femte år. En avstämning bör göras under planeringsperioden.

När det gäller sysselsättningsplaneringen på länsnivå anges ansvars- och samarbetsområden för länsstyrelser och länsarbetsnämnder.

I propositionen redovisas slutligen de aktuella forskningsprogrammen kring regional- och sysselsättningspolitiska frågor.

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssummaunträde

1976-05-13

Närvarande: statsrådet Sträng, ordförande och Andersson, Johansson, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson,

Zackrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson.

Föredragande: statsrådet Bengtsson

Proposition om samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

1 Inledning

Genom beslut den 22 mars 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för

arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla sakkunniga! med uppgift att utreda den långsiktiga sysselsättningspolitiken. Utredningen (A 1974:02) har antagit namnet sysselsättningsutredningen. Utredningen har avlämnat ett

delbetänkande (SOU 1975:90) Arbete åt alla. Till betänkandet har fogats

reservationer av ledamöterna Karl-Olof Faxén, Ingemar Eliasson, Bertil af Ugglas, Lars Werner och Nils Åsling samt ett särskilt yttrande av ledamoten Ingemar Eliasson.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefälhavaren (ÖB), socialstyrelsen, postverket, televerket, statens järnvägar (SJ), statens

vägverk, sjöfartsverket, luftfartsverket, statskontoret, statistiska centralby-

rån (SCB), riksrevisionsverket (RRV), konjunkturinstitutet, statens personalmänd (SPN), skolöverstyrelsen (SÖ), lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetarskyddsstyrelsen, statens invandrarverk, bos-

tadsstyrelsen. statens planverk, statens industriverk, statens vattenfallsverk,

1 Förbundsordföranden Lars Sandberg, riksdagsmännen Arne Pettersson och Mats Hellström, kanslichefen Carin Beckius, riksdagsmännen Nils G. Åsling. Bertil af Ugglas, Karl-Erik Eriksson och Lars Werner, fil.dr. Rudolf Meidner, utredningschefen Per-Olof Edin, förste ombudsmannen John Östlund. direktörsassistenten Hans Sandebring, docenten Karl-Olof Faxén, direktören Sune Eriksson, förbundsdirektören Rune Carlsson, generaldirektören Bertil Rehnberg och professorn Gösta Rehn. Från den I juli 1975 har riksdagsmannen Karl-Erik Eriksson ersatts av kanstlichefen Ingemar Eliasson.

statens handikappråd, Sveriges Riksbank, Sveriges Exportråd Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning samtliga länsstyrelser, Stockholm, Norrtälje, Enköping, Eskilstuna, Norrköping, Jönköping, Vetlanda, Ljungby,

Västervik, Emmaboda, Gotland, Karlskrona, Hässleholm, Tomelilla, Malmö, Höör, Helsingborg, Halmstad, Kungsbacka, Uddevalla, Göteborg, Borås,

Skövde. Gullspång, Karlstad, Arvika, Örebro, Köping, Sala, Borlänge, Avesta, Sandviken, Sundsvall, Kramfors, Östersund, Härjedalen, Skellefteå, Vilhelmina, Luleå och Övertorneå kommuner. Dessutom har svar inkommit från Tyre-

sö kommun, samtliga landsting, Centerns kvinnoförbund, Centerns ungdomsförbund, Centralorganisationen SACO/SR, decentraliseringsutredning-

en, expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA), Folkpartiets kvinnoförbund, Handikappförbundens centralkommitté, Handelns arbetsgivarorganisation, institutet för social forskning (SOFI), kommunalekonomiska utredningen, Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, nämnden för samhällsinformation, Statsföretag, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska handelskammarförbundet, Svenska

kommunförbundet, Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) samt Föreningen Sveriges socialchefer, Riksförbundet för ut-

vecklingsstörda barn, Teknologorganisationen REFTEC, Företagareför-

eningarnas förbund, Svenska Samernas Riksförbund. Genom beslut den 5 juni 1973 uppdrog Kungl. Maj:t åt länsstyrelserna

i samtliga län att genomföra en fortsatt regional utvecklingsplanering — länsplanering 1974. Anvisningarna för verksamheten utfärdades också nämnda dag (Ds In 1973:9). Tillägg och ändringar i anvisningarna har därefter utfärdats av chefen för dåvarande inrikesdepartementet den 27 november 1973 samt av chefen för arbetsmarknadsdepartementet den 7 februari 1974, den 17 september 1974 och den 6 december 1974. Resultaten av länsplanering 1974 redovisades av länsstyrelserna till arbetsmarknadsdepartementet den 15 juni 1975. En samlad utvärdering av länsplanering 1974 har redovisats av arbetsmarknadsdepartementets enhet för regional utvecklingsplanering i rapporten (SOU 1975:91) Politik för regional balans.

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av överbefälhavaren (ÖB). socialstyrelsen, postverket. televerket, statens järnvägar (SJ), statens

vägverk, sjöfartsverket, luftfartsverket, statskontoret, statistiska centralby-

rån (SCB), riksrevisionsverket (RRV), konjunkturinstitutet,, skolöverstyrelsen (SÖ), lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, över-

styrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens

invandrarverk, bostadsstyrelsen, statens planverk, statens industriverk, sta-

tens vattenfallsverk, statens handikappråd. Sveriges Riksbank, Sveriges Ex-

portråd, samtliga länsstyrelser, Stockholm, Norrtälje, Enköping, Eskilstuna,

Norrköping, Jönköping, Vetlanda, Ljungby, Västervik, Emmaboda, Gotland, Karlskrona, Hässleholm, Tomelilla, Malmö, Höör, Helsingborg, Halmstad, Kungsbacka, Uddevalla, Göteborg, Borås, Skövde, Gullspång, Karlstad,

Arvika, Örebro, Köping, Sala, Borlänge, Avesta, Sandviken, Sundsvall,

Kramfors, Östersund, Härjedalen, Skellefteå, Vilhelmina och Övertorneå kommuner. Dessutom har svar inkommit från Tyresö och Örnsköldsviks kommuner, samtliga landsting, Centerns kvinnoförbund, Centerns ungdomsförbund, Centralorganisationen SACO/SR. decentraliseringsutredningen, expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU). Folkpartiets ungdomsförbund, institutet för social forskning (SOFI), kommunalekonomiska utredningen, kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen

i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Nämnden för samhällsinformation, Statsföretag, Svenska arbetsgivareföreningen (SAP), Svenska handelskammarförbundet, Svenska kommunförbundet, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund,

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Föreningen Sveriges social-

chefer.

I anslutning till min redogörelse för sysselsättningsutredningens betän-

kande och för länsplancering 1974 skall jag kortfattat redovisa vissa utred-

ningsförslag som har nära samband med de sysselsättnings- och regional-

politiska frågorna. Det gäller förslag som har framförts av expertgruppen för regional utredningsverksamhet (SOU 1974:1) Orter i regional samverkan och (Ds A 1975:12) Regionalpolitiska studier och vidare förslag från ut-

redningen om regionalpolitiska styrmedel (SOU 1974:82) Samverkan för regional utveckling samt från arbetsgruppen för utredning av vissa praktikfrågor.

2¶Sysselsättningsutveckling

2.1 Utvecklingen på arbetsmarknaden (SOU 1975:90, kap. 2)

I betänkandet Arbete åt alla analyseras ingående sysselsättningsutvecklingen under första delen av 1970-talet.

Under den senaste tioårsperioden har antalet sysselsatta ökat med ca

300 000 personer. Ökningen faller helt på kvinnorna. Det är i första hand

kvinnor med barn som har ökat sin sysselsättningsgrad. Ökningen av den

totala sysselsättningen under 1960- och 1970-talen kan helt hänföras till den offentliga sektorn. Fig. 2.1 visar sysselsättning och övrig verksamhet bland män och kvinnor i åldern 16-64 år. Diagrammen visar antalet sysselsatta fördelade efter bl. a.

arbetad tid och frånvarande under mätveckan.

Skillnaden i andelen sysselsatta är stor mellan män och kvinnor. Bland de sysselsatta kvinnorna finns en mycket stor grupp deltidsarbetande. Ar-

betslösheten är förhållandevis liten i jämförelse med den stora grupp som

Fig. 2.1 Sysselsättning och övrig verksamhet bland män och kvinnor i åldern 16-64 år 1965-1974. Årsgenomsnitt. Källa: AKU

står utanför arbetskraften.

Biand männen i åldern 16-24 år dominerar de heltidsarbetande och de studerande. En stor del upptas också av värnpliktstjänstgöring. Under de

senaste åren har andelen studerande minskat kraftigt. Arbetslösheten ökade påtagligt i början av 1970-talet. Sysselsättningsgraden har likväl ökat.

Andelen heltidsarbetande kvinnor i åldern 16-24 år är väsentligt mindre

än bland de jämngamla männen. Bland kvinnorna finns det också en stor

andel latent arbetssökande. Detta antyder att det i den här gruppen finns en betydande undersysselsättning.

För kvinnor i åldern 25-44 år är skillnaden i förhållande till männen i motsvarande åldersgrupp mycket stor. Endast en ganska liten del av kvinnorna är heltidsarbetande. Grupperna arbetslösa och latent arbetssökande

är förhållandevis stora. Bland män i åldern 45-64 år dominerar de heltidsarbetande men de intagna

för vård och övriga ”arbetsoförmögna” etc. har ökat påtagligt under 1970-

talet. Bland män i dessa åldrar kan finnas viss ”potentiell arbetskraft”.

Bland kvinnor i åldern 45-64 år heltidsarbetar en mycket liten andel.

Förhållandevis få är överhuvudtaget sysselsatta. Trots detta utgör både de arbetslösa och de lantent arbetssökande en mindre andel här än bland de

yngre kvinnorna. Också bland kvinnorna i denna åldersgrupp kan finnas

en stor grupp som kan komma att efterfråga arbete.

När det gäller åldersgruppen 45-64 år (både män och kvinnor) kan det finnas skäl att påpeka att förhållandena skiljer sig väsentligt mellan åldrarna

55-64 år och 45-54 år. Inte minst när det gäller de äldsta kvinnorna tyder

mycket på att de inte kommer att söka sig ut på arbetsmarknaden utan mycket stora aktiveringsinsatser.

Andelen män i åldern 65-74 år. som förvärvsarbetar har minskat mycket kraftigt under senare år medan andelen arbetande i eget hushåll, arbetsoförmögna och övriga har ökat. Det finns också en viss registrerbar grupp latent arbetssökande. Det är uppenbart att det i denna grupp kan finnas

många som både kan och vill arbeta. Andelen förvärvsarbetande bland kvin-

norna i åldern 65-74 år är mycket liten. De nya pensionsbestämmelserna som gör det möjligt att ta ut deltidspension mellan 60 och 70 år kan komma att påverka utvecklingen av förvärvsfrekvensen bland de äldre. Andelen förvärvsarbetande kan komma att minska mindre snabbt i fortsättningen.

Sysselsättningsgraden för män över 45 år har minskat. De gifta männens

syssclsättningsgrad har emellertid förändrats mycket litet med undantag

för den äldsta åldergruppen. I åldrarna över 45 år har emellertid andelen sysselsatta ej gifta män, sjunkit snabbt under perioden 1965-1974 med 4-5 procentenheter i åldrarna 45-54 år och nära 10 procentenheter i åldersgruppen

55-64 år. Fig. 2.2 visar förändringen av antalet personer i arbetskraften fördelat på befolkningsförändring och relativa arbetskraftstal. Under femårsperioden 1965-1970 ökade arbetskraften med +:76 000 personer. Närmare tre fjärdedelar av denna ökning föll på befolkningsförändringen och huvuddelen av

nd ökning p.g.a.

TE ökning Pa

förändring av

befolkningsförändring

arbetskraftstalen Fig. 2.2 Ökning av antalet personer i arbetskraften 1965-1970, 1970-1974 fördelad på förändring av befolkning och relativa arbetskraftstal. denna bestod i sin tur av nettoinvandring. Under fyraårsperioden 1970-1974 var förhållandet helt förändrat. Av en ökning med 124 000 personer svarade befolkningsförändringarna bara för drygt 10 26 och nettoinvandringen var närmast försumbar. Förändringar i de relativa arbetskraftstalen svarade för

90 26 av ökningen.

Ökningen av de relativa arbetskraftstalen faller för bägge perioderna helt

på den kvinnliga arbetskraften, medan männens sysselsättningsgrad har

minskat under perioden.

2.2 Arbetskraften — alternativa kalkyler (SOU 1975:90, kap. 4) 2.2.1 Den potentiella arbetskraften — några räkneexempel

I sysselsättningsutredningen diskuteras omfattningen av den potentiella arbetskraften i anslutning till ett antal räkneexempel.

Om man antar att kvinnorna skulle ha samma sysselsättningsgrad som

männen år 1975 skulle antalet sysselsatta kvinnor behöva ökas med knappt 600 000. Enligt SCB:s prognos sker en viss utjämning fram till år 1980. Ytterligare knappt 400 000 kvinnor skulle dock behöva sysselsättas för att

nå fullständig utjämning. Om man förutsätter att männens sysselsättnings-

grad i åldersgrupperna över 45 år skulle vara densamma år 1980 som t. ex. år 1970, så skulle arbetskraftsresurserna bli större —-ytterligare ca 80 000 personer. Drygt hälften av dessa skulle vara 65-74 år.

Ett annat sätt att exemplifiera de potentiella arbetskraftsresursernas storleksordning och fördelning är att utgå ifrån förvärvsfrekvenserna i Stock-

holms och Jönköpings län för kvinnor resp. män och anta att alla

kommuner i landet skall uppnå dessa sysselsättningsgrader. Beräkningarna har gjorts med utgångspunkt från länsplaneringens prognoser för utveckling

av sysselsättningen mellan åren 1970 och 1980. Det måste kraftigt under-

strykas att en beräkning av denna typ inte ger en fullständig bild av den potentiella arbetskraften eftersom den inte på något sätt beaktar att det finns stora arbetskraftsresurser också bland de kvinnor i Stockholm som

står utanför arbetskraften.

Fördelningen på ålder och kön framgår av fig. 2.3.

19-243 25-44 år ABBA Ar Hva

Fig. 2.3 De potentiella arbetskrafistillgångarna år 1980 (1 000-tal), beräknade med utgångspunkt från regional utjämning av sysselsättningsfrekvenserna; fördelning efter ålder och kön.

Fig. 2.4 Potentiella arbetskraftstillgångar i skilda län. Staplarnas första två fält från vänster räknat visar hur många fler som skulle förvärvsarbeta i de skilda länen om männen resp. kvinnorna i alla landets kommuner skulle arbeta i samma utsträckning som i de delar av landet där sysselsättningsgraden nu ligger högst — för männens del Jönköpings län och för kvinnornas del Stockholms län. Det tredje fältet visar vad en ytterligare höjning av kvinnornas sysselsättningsgrad upp till männens nivå skulle betyda antal sysselsatta.

Den regionala fördelningen av den potentiella arbetskraften framgår av fig. 2.4.

För männens del rör det sig i flertalet län om tämligen små tal både i antal och i procent. Betydande antal finns dock som framgår av figuren

i de tre storstadslänen och även i de fyra nordligaste länen.

Som framgår av figuren finns de största potentiella arbetskraftstillgångarna bland kvinnorna. Samtliga län kan här visa upp betydande tal både i antal och i procent. Också på kvinnosidan väger storstadslänen tungt om man

ser till antalet personer. Ser man däremot till de relativa talen finns som

synes den största arbetskraftspotentialen i norrlandslänen samt i Värmlands och Kopparbergs län.

I fig. 2.5 och 2.6 har summeringar av de potentiella arbetskraftstillgångarna

också gjorts på de ortstyper som används i den regionalpolitiska planeringen, och på de delar av landet som tillhör inre resp. yttre stödområdet och övriga landet.

Fig. 2.5 Potentiella arbetskraftstillgångar i kommuner inom skilda ortstyper. Beräknade på samma sätt som för länen i fig. 2.4.

Fig. 2.6 Potentiella arbetskraftstillgångar i kommuner belägna i inre stödområdet, yttre stödområdet resp. i övriga riket. Beräknade på samma sätt som för länen i fig. 2.4.

2.2.2 Viljan att ta förvärvsarbete

I en tilläggsundersökning i anslutning till arbetskraftsundersökningarna i mars-april 1975 har frågor ställts till icke sysselsatta personer om deras vilja och förmåga att förvärvsarbeta. Sysselsättningsutredningen konstaterar i detta sammanhang att kvinnor i åldern 25-44 år är en stor grupp bland dem som vill ha arbete omedelbart, inom 6 månader eller senare. De uppgår sammanlagt till 183 000 personer. Nära två tredjedelar vill ha arbete senare än efter 6 månader, 80 26 av dessa kvinnor bor utanför skogslänen. Som framgår av fig. 2.7 dominerar hushållsarbete och barntillsyn som förvärs-

hinder bland dem som vill ha arbete senare än inom 6 månader.

[vs BHooes

Fig. 2.7 Huvudsakliga förvärvshinder för ej sysselsatta kvinnor i åldern 25-44 år, som vill förvärvsarbeta inom 6 månader eller senare.

Kvinnorna i åldersgruppen 45-64 år är i de tidigare återgivna räkneexemplen den största gruppen i den potentiella arbetskraften. I denna undersökning utgör de emellertid en förhållandevis liten grupp (ca 70 000).

Bland de personer som arbetar deltid — i huvudsak kvinnor — finns en stor grupp som skulle vilja arbeta längre tid. Det finns emellertid en betydligt större grupp bland de förvärvsarbetande (enligt levnadsnivåundersökningen fyra gånger så stor) som skulle vilja arbeta mindre tid även om förutsättningen var att lönen minskade i motsvarande grad.

Av de som vill förvärvsarbeta önskar mer än 80 26 av männen heltid mot ca 15 26 av de gifta kvinnorna. Det är särskilt markant att de äldre

kvinnorna vill ha deltid. Endast knappt en tredjedel av de kvinnor som vill ha deltid uppger att de skulle vilja förvärvsarbeta om endast heltidsarbete fanns tillgängligt.

Ytterligare en betydelsefull potentiell arbetskraft som uppmärksammats

är pensionärerna. Denna grupp kommer att i framtiden växa ganska snabbt.

Den kommer också att omfatta åtskilliga personer i åldrarna 60-65 år när flexibel pensionsålder och möjlighet till delpension genomförts den 1 juli

1976. Kraven från denna grupp - liksom från flera andra — kommer i stor

utsträckning att inriktas på deltidsarbete och arbete under delar av året.

Den potentiella arbetskraften och dess förutsättningar måste i stor utsträckning få vara styrande för planeringen av nya sysselsättningsullfällen - inte minst dess regionala fördelning. Problemen kan emellertid inte lösas enbart genom att anpassa nytillskottet av arbetsplatser till den potentiella arbetskraftens förutsättningar. Det måste också ske en anpassning av redan existerande arbetsplatser för att tillmötesgå de krav och de förutsättningar som nva grupper har.

En av sysselsättningspolitikens viktigaste uppgifter är också att underlätta

för den enskilde att kunna ta de arbeten som erbjuds på arbetsmarknaden. Detta kan ske genom stöd i olika former till utbildning och flyttning. Det

är samtidigt uppenbart att möjligheterna i detta avseende är begränsade

om rörligheten skall ske enbart inom de nytillkommande grupperna på arbetsmarknaden. Dessa är — framför allt när det gäller de äldre grupperna för både män och kvinnor — förhållandevis svåra att motivera för t. ex.

utbildning. När det gäller kvinnorna är de också synnerligen lokalt bundna.

Slutsatsen av det förda resonemanget är att sysselsättningspolitiken måste kunna arbeta med hela utbudet av arbetstillfällen och hela arbetskraften. Om anpassningen enbart skulle ske inom nvytillskottet av arbetstillfällen och de nya grupperna på arbetsmarknaden, skulle utrymmet bli alltför begränsat och påfrestningen på de nya grupperna alltför stora.

Den potentiella arbetskraften ställer troligen speciella krav när det gäller geografisk närhet till arbetsplatsen, bättre kommunikationer till arbetsplat-

sen, krav på arbetets art, arbetstidens längd och förläggning och möjlighet

att variera arbetstiden. Man har speciella könsrollspräglade förväntningar

på vilken typ av arbetstillfälle man efterfrågar. Man är också mer lokalt burden än annan arbetskraft. Uppenbart är att en stor grupp. för alt över-

huvudtaget kunna efterfråga arbete, också måste har barntillsynen ordnad

på ett rimligt sätt. Brister i utbildningen är vanligt förekommande och måste

i stor utsträckning kompenseras av utbildning antingen innan eller efter man anställts i ett företag. Det kan också krävas mer eller mindre omfattande inskolning. För alla dessa tvper av arbetshinder finns det en arsenal av sysselsättningspolitiska medel.

2.2.3 Remissyttrandena

De remissinstanser som behandlat de skilda kalkylerna ställer sig positiva till de principiella diskussioner som utredningen för.

Fler remissvar berör närmare de grupper som bildar den potentiella

arbetskraften. Beträffande kvinnorna framförs därvid barnomsorgen som det största förvärvshindet. För kvinnor i åldrarna 45-64 år framhålls

brister i utbildningen som det främsta förvärvshindet. Vetlanda kommun

framhåller kvinnor i dessa åldrar som ett betydelsefullt inslag i arbetslivet

och menar att bristerna i utbildning relativt enkelt kan avhjälpas.

Ungdomen är den andra gruppen som diskuteras av flera remissinstanser. Arvika kommun framför att gruppen ungdomar bör beskrivas när-

mare och sammansättningen diskuteras mer ingående. Sandvikens kommun

påpekar att sysselsättningen för ungdomar måste lösas samtidigt som sysselsättningen för de ökande antalet pensionärer bör uppmärksammas. Norrköpings kommun för likaledes fram problemen för ungdomarna men menar att för medelålders och äldre män krävs en samordning av arbetsmarknadsoch socialpolitiska insatser då varken förtidspensionering eller dagcenterverksamhet löser gruppens problem. Kommunen anser det nödvändigt att fastställa planerings- och verkställighetsansvar när det gäller åtgärder för de grupper som har mer betydande svårigheter på den traditionella arbets-

marknaden. TCO efterlyser ökad forskning vad avser sysselsättningspro-

blemcen för frånskilda äldre män samt hur förtidspensioneringen har till-

lämpats. Statens invandrarverk framhåller att invandrarkvinnor i högre grad än hittills önskar förvärvsarbete. Verket efterlyser en utvärdering

av nuvarande insatser och planmässiga förberedelser inför framtiden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar bl. a. behovet av planering för

lokala arbetsmarknader för att förbättra närheten till arbetsställena. För den äldre arbetskraften krävs utbyggnad av företagshälsovården och ökad ut-

bildning samt ökade förmedlingsinsatser från arbetsförmedlingen. Ökad yrkeslivsanknytning bör enligt länsstyrelsen underlätta övergången från skola till näringsliv. Svenska kommunförbundet instämmer med utredningen i de krav som den potentiella arbetskraften ställer på kollektivtrafiken, närhet till arbetsplats ctc.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län fäster särskild vikt vid att arbetstillfällena skall anpassas till arbetskraftens förutsättningar och att arbetsmarknadspolitiken i större utsträckning förs in i företagen. Kramfors kommun anser

att en utökad lokaliseringspolitik bättre kan utnyttja den potentiella arbetskraften i framförallt skogslänen. Norrtälje och Emmaboda kommuner pekar

på svårigheterna att erbjuda sysselsättning för båda makarna i mindre och ensidiga orter.

Ytterligare precisering av den potentiella arbetskraften och sysselsättnings-

målen efterlyses av Östergötlånds FCO m.fl. Jönköpings kommun anser att arbetskraftstillgången måste analvseras utifrån lokala förutsättningar. Kalmar

läns landsting betonar att sysselsättningspolitiken måste grundas på en re-

gionalpolitik som likställer förutsättningarna mellan olika detar av landet och även inom regionerna. Utjämningssträvandena av bl. a. sysselsättningsgraden borde enligt landstinget ha valts som utgångspunkt för analysen

av de potentiella arbetskraftstillgångarna. Även länsstyrelsen i Norrbottens

län samt Svenska kommunförbundet påpekar de regionala variationerna i sysselsättningsgraden bland befolkningen.

Flera remissinstanser påpekar brister i kartläggningen av den potentiella arbetskraften. Göteborgs kommun och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län framhåller därvid fördelarna med intervjuundersökningar. Länsstyrelsen efterlyser flödesstatistik på regional nivå. SCB anser att pågående undersökning om levnadsförhållandena i samhället kommer att ge nya möjligheter att belysa och analysera sysselsättningsförhållandena. Länsstyrelsen i Gotlands

län menar att den potentiella arbetskraften underskattats och önskar en

konkretisering av denna på länsnivå i kommande länsplaneringsomgångar.

Statskontoret efterlyser studier av effekterna av arbetstidsförkortningen samt om den offentliga sektorns expansion leder till ökat inslag av kvinnlig arbetskraft.

SAF, Svenska Handelskammarförbundet och Industriförbundet påpekar bristerna i nuvarande statistikunderlag och de konsekvenser som detta medför vid analyserna av sysselsättningen och arbetskraftstillgångarna.

2.3 Sysselsättningen och dess fördelning —- alternativa kalkyler (SOU 1975:90, kap. 5)

Sysseclsättningsutredningen diskuterar mot bakgrund av olika räkneexempel sysselsättningsutvecklingen under återstoden av 1970-talet. Diskus-

sionen görs till stor del på grundval av 1975 års långtidsutredning. I det följande redovisas vissa slutsatser beträffande den offentliga sektorn.

2.3.1 Häko- och sjukvårdssektorn

Det är viktigt att ha en helhetsbild när hälso- och sjukvården diskuteras.

Mot bakgrund av beskrivningen av långtidssjukvården diskuteras därför i det följande utvecklingen inom hälso- och sjuk vården i sin helhet. Tre nivåer

tas upp. De tre alternativen har räknats fram inom landstingsförbundet.

Oförändrad ambitionsnivå

Med utgångspunkt från oförändrad vårdstandard kan befolkningsutvecklingen från år 1972 fram till år 1980 beräknas kräva ca 10 5 i ökade ekonomiska resurser, varav närmare 7 "oa till följd av åldersförskjutningar. Sjukvården är alltså i behov av ett resurstillskott på 1.5 "6 per år enbart för

att nuvarande standard skall kunna bibehållas. I personal skulle detta ha

inneburit ett behov av ca 25 000 nyanställda under perioden 1973-1979 och

ytterligare ca 30000 nyanställda fram till år 1985. Redan under åren

1973-1973 har antalet anställda ökat med ca 40 000. Till en del beror det

också på att medelarbetstiden per sysselsatt minskat, vilket ökat personalbehovet.

Landstingens planer

Enligt landstingens planer på fem års sikt och enligt tillgängliga sjukvårdsplaner kan antalet sysselsatta inom hälso- och sjukvården beräknas öka med 4,6 24 per år under perioden 1973-1979 och därefter med 2,7 26 per år fram till år 1985. Inom hela den landstingskommunala verksamheten skulle 90 000 personer behöva nyanställas till år 1979 och ytterligare 65 000 till år 1985.

Samma relativa utvecklingstakt som under 1960-talet

Enligt direktiven till sysselsättningsutredningen har de sakkunniga att bedöma de villkor för sysselsättningspolitiken som följer av kraven på en minst lika snabb ökning av sysselsättningen i fortsättningen som den som

inträffade under 1960-talet. En förkortning av arbetstiden till 35 timmar per vecka innebär år 1985 ett ytterligare personalbehov motsvarande 50 000 anställda utöver vad en

utveckling i enlighet med landstingens planer skulle ge samt ytterligare

80 000 vid samma utveckling som under 1960-talet. Omräknat för perioden 1975-1980 innebär de skilda alternativen en ökning

på 22000, 74 000 resp. 104 000 sysselsatta.

2.3.2 Utvecklingen för social service

De alternativ som här diskuteras för delar av den sociala servicen visar att det finns ett stort behov av en framtida utbyggnad. Genom befolkningsutvecklingen ökas behovet av åldringsvård samtidigt som målet arbete åt alla kräver att barnomsrogen byggs ut.

Tab. 2.1 visar tre alternativ för sysselsättningsutvecklingen inom social service under perioden 1975-1980.

Tab. 2.1 Ökat personalbehov inom social service 1975-1980 enligt tre alternativ (1 000-tal anställda)

2 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

Alternativ a kan sägas representera oförändrad ambitionsnivå. Barnomsorgen byggs endast ut i sådan takt att bristen på platser inte blir större. Åldringsvården expanderar endast till följd av att antalet äldre ökar.

Alternativ b representerar kommunernas bedömningar av personalbehovet. De är gjorda under förutsättning att några betydande resurstillskott inte kommer att bli tillgängliga.

Alternativ c är knutet till behovet. Barnomsorgen närmar sig full behovstäckning och åldringsvården byggs ut i samma takt som under perioder med relativt god resurstillgång.

2.3.3 Utvecklingen för undervisningssektorn

De kvarstående utbildningsbehoven medför att det också för undervisningssektorn är motiverat att utgå ifrån en viss sysselsättningsexpansion. En oförändrad ambitionsnivå för sektorns utveckling är att bygga ut ungdomsskolan på platser där detta krävs på grund av befolkningsomflyttningar och att bygga ut vuxenutbildningen så att den får samma relativa betydelse i arbetsmarknadspolitiken. Det är emellertid svårt att exakt ange dessa tal. Som ett närmevärde antas därför här att en oförändrad ambitionsivå motsvarar långtidsutredningens baskalkyl på 1,6 ?4 volymökning per år. Det skulle innebära en sysselsättningsökning på 18 000 personer.

Ett andra alternativ vore att följa ökningstakten i kommunernas personalbehovsprognoser. Det skulle ge 2 2 per år eller 23 000 nya sysselsättningstillfällen.

I ett tredje alternativ kan en expansion i samma takt som under 1960-talet beräknas, dvs. 4,4 > per år. Man utgår härvid från att det alltjämt finns stora otillfredsställda behov inom utbildningssektorn. En sådan kalkyl ger en sysselsättningsökning på totalt omkring 50 000 personer mellan åren 1975 och 1980.

2.3.4 Övrig statlig och kommunal verksamhet

Några behovskalkyler av det slag som presenterats för sjukvård och barnomsorg har inte utförts för de aktuella delarna av den statliga sektorn. Det finns emellertid anledning att räkna med en fortsatt sysselsättningsökning inom statlig och kommunal förvaltning.

Liksom för undervisningssektorn kan det i ett alternativ med oförändrad ambitionsnivå finnas anledning att följa långtidsutredningens basalternativ. Det ger en ökning på omkring 0,6 ”ö per år. Sysselsättningen skulle därmed komma att öka med 7000 personer.

I ett alternativ som grundas på bedömningar av ; utvecklingen i inom olika sektorer kan det därför vara motiverat att utgå från ökningstakten i pri: märkommunernas verksamhet, för att se hur detta påverkar sysselsättningsläget. I ett sådant alternativ som knyts till resurserna skulle därmed antas

en sysselsättningsökning på 2 5 per år. Det ger 23 000 nya sysselsättnings-

tillfällen.

I ett tredje alternativ skulle en tidigare utvecklingstakt kunna behållas. Expansionen har tidigare legat omkring 3 "a per år. Det skulle ge en sys-

selsättningsökning på 35 000 personer.

2.3.5 Totalbedömning av den offentliga sektorns sysselsättningsutveckling

Inte minst på långtidssjukvårdens, åldringsvårdens och barnomsorgens områden finns angelägna behov som icke kan täckas utan speciella insatser. Genomgången av de olika delarna av den offentliga sektorn visar att en

viss expansion är ofrånkomlig även om ambitionsnivån hålls oförändrad.

Många behov är emellertid så angelägna att betydligt snabbare ökningstakt måste väljas. För att klara av statsmakternas eftersträvade mål på sysselsättningspolitikens område måste bl. a. barnomsorgen byggas ut.

Sammanfattningsvis anges tre ambitionsnivåer för den offentliga sektorns utveckling. - Oförändrad ambitionsnivå. Utbyggnad motiveras av befolkningsföränd-

ringar och av att man vill förhindra att köer växer. - Aktuell verksamhetsplanering. Denna ambitionsnivå är i huvudsak grun-

dad på primärkommunernas och landstingens planer sådana de föreligger

under år 1975. - Högre ambitionsnivå. Utbyggnad baserad på inventeringar av behov på enskilda områden inom den offentliga sektorn. Där uppenbara behov

föreligger kan kalkylerna gälla utbyggnadstakt i nivå med vad som vid

tidigare tillfälle varit en snabb utbyggnad. Om överenskommelser har träffats om utbyggnader som överstiger tidigare högsta expansionstakter ligger dessa till grund för kalkylen. Regeringens och Svenska kommun-

förbundets överenskommelse beträffande barnomsorgen är ett exempel

på detta.

Mot bakgrund av det nyss anförda erhålls en bild av den offentliga

sektorns utveckling under perioden 1975-1980 (se fig. 2.8). En oförändrad

ambitionsnivå skulle ge en sysselsättningsökning på omkring 70 000 personer. Den aktuella verksamhetsplaneringen skulle ge ett tillskott på omkring 155 000 och den högre ambitionsnivån drygt 250 000 sysselsatta. Sysselsättningsökningen ligger enligt den högre nivån något högre än ökningen under perioden 1970-1975. Den ligger därmed också högre än den som

anges i långtidsutredningens alternativ med 2 96 årlig ökning i den privata

konsumtionen. Utbyggnaden enligt verksamhetsplanerna ligger på motsvarande sätt något högre än långtidsutredningens alternativ med 3 96 årlig privat konsumtionsökning.

En utbyggnad av den offentliga sektorn enligt något av de skisserade alternativen torde inte bli likformig över hela landet. Såväl för den sociala

Arbetskraftsbehov (tusental)

nyanställda

Övri Social

CO Sri service

Undervis- Hälso- och

ning sjukvård

Fig. 2.8 Sysselsättningsutvecklingen inom den offentliga sektorn 1975-1980 enligt tre alternativ.

servicen (främst barnomsorgen) som för hälso- och sjukvården gäller att

den är utbyggd främst i de större kommunerna. Diskussionerna om den potentiella arbetskraften kan tjäna som riktmärke också för en diskussion om var den offentliga sektorn främst bör byggas ut. Så måste t. ex. en ut-

jämning av de regionala skillnaderna i kvinnornas sysselsättningsgrad, utöver

att arbetstillfällen skall skapas, också i vissa fall bygga på att barnomsorgen byggs ut i regioner med låg sysselsättningsgrad.

2.3.6¶Remissyttrandena

Ett drygt 60-tal av remissinstanserna har kommenterat avsnittet. Den kart-

läggning av servicebehoven, som utredningen utfört och de kalkylexempel

som har baserats på dessa kartläggningar kan enligt flera remissinstanser, bland dem länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län, tjäna endast som allmänna riktvärden för politiken och det måste betonas att de är räkneexempel. Länsstyrelsen i Kalmar län konstaterar med beklagande att utredningen inte ansett det möjligt att göra några regionala bedömningar. Enligt en uppfattning, som stöds av länsstyrelsen i Gotlands län, bör en sådan regionalisering genomförs inom ramen för länsplaneringen. Några remissinstanser vänder sig mot kalkylteknikens utformning. Norrköpings kommun anser att man inte kan betrakta utredningens högsta alternativ som behovsrelaterat med hänsyn till de schematiska metoder som använts. Kalkylerna måste i stället ses som grova riktvärden för en framtida utveckling snarare än som mål.

Flera länsstyrelser och landsting instämmer i sysselsättningsutredningens bedömning att stora behov föreligger inom de områden där offentlig verksamhet dominerar och då speciellt inom vårdsektorn och att det därför är mest angeläget att öka insatserna där. Länsstyrelsen i Östergötlands län pekar emellertid på att det dessutom är nödvändigt att förbättra betingelserna för industrin eftersom tillväxten i den offentliga sektorn i många län och kommuner av strukturella skäl inte är tillräcklig för att klara arbetsmarknadsproblemen. Länsstyrelsen i Norrbottens län pekar också på den varuproducerande sektorns vitala betydelse ur regionalpolitisk synvinkel. Kalmar läns landsting menar att en expansion inom den offentliga sektorn gynnas av en snabb produktivitetsutveckling inom industrin men att avvägningen mellan tjänsteproduktion och varuproduktion i ett längre perspektiv kommer att bli beroende av hur stor u-hjälp man i framtiden beslutar sig för.

Det av sysselsättningsutredningens alternativ för utvecklingen inom den offentliga sektorn som innebär den högsta ambitionsnivån och som anger ökningen av antalet sysselsatta till ca 250 000 personer fram till år 1980, vinner mest gehör bland remissinstanserna. Flera av instanserna ansluter sig emellertid inte oreserverat till detta mål utan pekar, i likhet med bl. a. landstingen i Örebro och Västmanlands län, på de stora svårigheterna att klara av de ekonomiska påfrestningar en sådan utbyggnad med tillgängliga finansieringsformer medför för bl. a. sjukvårdshuvudmännen.

Vetlanda kommun anför att noggranna ekonomiska studier måste ske, som visar hur de olika utbyggnadsalternativen kan uppfyllas inom ramen för en realistisk finansieringspolitik.

Kristianstads läns landsting anför att generösa statsbidrag måste tillskjutas om det föreslagna målet ska kunna uppnås men motsätter sig samtidigt att verksamheten finansieras via en höjd arbetsgivaravgift med hänvisning till att landstingets verksamhet kräver mycket personal. Flera av sjukvårdens huvudmän, bland dem Gävleborgs läns landsting, erinrar i likhet med Göteborgs kommun också om svårigheterna att uppnå den höga ambitionsnivån på grund av bristande tillgång till arbetskraft i vissa nyckelpositioner, exempelvis sjuksköterskor.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till sysselsättningsutredningens uppfattning att de största otillfredsställda behoven inom den offentliga sektorn

står att finna inom långtidsvården, åldringsvården och barnomsorgen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län pekar på att den största gruppen av potentiell arbetskraft finns bland kvinnorna och att ett av de största förvärvshindren för dem är svårigheten att skaffa barntillsyn. Länsstyrelsen ansluter sig till

uppfattningen att barnomsorgen måste byggas ut väsentligt men framhåller i likhet med länsstyrelsen i Örebro län att utbyggnaden inte bara får ses ur arbetsmarknadsperspektiv utan att barnomsorgen samtidigt måste förbättras kvalitativt och planeras utifrån barnens behov av en bättre miljö. Statens

invandrarverk uppmärksammar speciellt de former av förvärvshinder som språkbarriärer och brist på information utgör och pekar på behovet av information och flerspråkig personal inom barnomsorgen.

Också landstingsförbundet biträder utredningens högsta kalkylalternativ och framhåller bl. a. att en sådan utbyggnad ger möjligheter till större personaltäthet vilket leder till stabilare kontakter och större trygghet hos pa-

tienterna. Östergötlands och Södermanlands handelskammare finner det mindre troligt att man under en så kort period som fram till år 1980 skall kunna åstadkomma sådana förändringar i förutsättningarna att gå ut i arbete att

den högre målsättningen kan uppfyllas. Handelskammaren delar dock ut-

redningens uppfattning att det finns stora behov av ytterligare arbetsinsatser

främst inom vårdsektorn men framhåller att en satsning på industrin måste

utgöra grunden för utbyggnaden av den offentliga sektorn. Socialstyrelsen anser det önskvärt att utredningen i det fortsatta arbetet utför kalkyler som belyser realismen i de olika efterfrågealternativen. Sty-

relsen konstaterar att 85-90 a av de anställda i hälso- och sjukvård samt socialvård utgörs av kvinnor och att man inte kan vänta sig några radikala förändringar i dessa andelstal fram till år 1980. Merparten av sysselsättningstillskottet i de nämnda sektorerna — 169 000 enligt det högsta av utredningens alternativ — antas således utgöras av kvinnor. Detta tal ställer socialstyrelsen mot långtidsutredningen, som räknat med ett totalt tillskott i arbetskraften, inkl. den privata sektorn, av 163 000 kvinnor mellan

åren 1975 och 1980. Mot bakgrund av förkortad arbetstid, ökat deltidsarbete

och den redan höga andelen yrkesverksamma sjuksköterskor, undersköterskor m. fl. anser socialstyrelsen det orealistiskt att räkna med någon större ökning av andelen yrkesverksamma. Ansträngningarna att bibehålla och öka arbetsvolymen måste enligt styrelsen helt inriktas på en höjning av

anställningarnas omfattning, uttryckt i delar av heltid, för de redan yrkesutbildade samt av utbildningskapaciteten. En ökad rekrytering förutsätter vidare en stark utbyggnad av barnomsorgen. I anslutning till detta hävdar

socialstyrelsen att de behovsberäkningar som utredningen gjort för utvecklingen av barnomsorgen och stödet till de äldre är för låga.

Hallands läns landsting pekar på de olägenheter en ojämnt fördelad ex-

pansion av landstingens tjänstesektor ger upphov till i form av markerade standardskillnader mellan olika delar av ett län eller mellan olika landstingskommuner. Sådana skillnader kan uppstå om expansionen av sysselsättningsskäl sker på vissa orter. Örnsköldsviks kommun anför i anslutning

till detta problem att kommuner som utarmas på arbetstillfällen inom tjänstesektorn får latent arbetslöshet eller svårigheter att rekrytera folk till andra

näringsgrenar.

Vad avser sysselsättningen inom andra delar av den offentliga sektorn pekar ÖB på att minskningen av antalet sysselsatta inom försvaret är beroende av statsmakternas direktiv. Statens vägverk framhåller att utredningen inte redovisat behoven av drift och byggande av vägar och pekar på den

betydelse ett effektivare transportsystem har för de regionalpolitiska strä-

vandena.

Flera remissinstanser anser att sysselsättningsutredningen ägnat alltför

liten uppmärksamhet åt näringarna utanför den offentliga sektorn. Sålunda betonar bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län och LO industrins betydelse

för sysselsättningen och vikten av att gå närmare in på kopplingarna mellan den offentliga och den privata sektorn.

TCO framhåller att den partiella analys utredningen utfört gör det svårt att bedöma vilka konsekvenser en utbyggnad av den offentliga sektorn får för arbetsmarknaden som helhet. Detta är inte minst märkbart när det gäller

att göra regionala bedömningar av utredningens förslag. Organisationen betonar starkt de bindningar som finns mellan sektorerna och anser att utredningen i det kommande arbetet måste analysera sysselsättningsutveck-

lingen inom den privata sektorn så att en samlad bild av utvecklingen kan erhållas.

SAF, Svenska handelskammarförbundet och Sveriges Industriförbund anser

att utredningsarbetet alltför ensidigt inriktats på att skapa ökad sysselsättning

inom den offentliga sektorn.

Statskontoret pekar på förhållandet att sysselsättningsutredningen, länsplaneringen och långtidsutredningen sammantagna redovisar inte mindre än åtta olika bedömningar av den framtida utvecklingen, vilka sinsemellan

uppvisar väsentliga olikheter, i huvudsak betingade av skilda syften med

bedömningarna, och en stor spännvidd mellan alternativen. Enligt statskontoret är bedömningarna av den offentliga sektorns utveckling mer eller mind-

re svårtillämpliga på de olika sektorernas planering. Man säger att det

är svårt att göra en samlad bedömning av de tre planeringsdokumentens

olika alternativ och konstaterar med beklagande att det f. n. saknas metoder

och material för att skapa ett mer sammansmält planeringsunderlag, vilket

hade varit önskvärt för att utnyttja denna — åtminstone hittills — unika

situation med tre samtidiga planeringsdokument.

2.4¶Befolknings- och näringslivsutveckling enligt länsplanering 1974 (SOU 1975:91, kap. 2)

2.4.1¶Rapporten

När det gäller totalbefolkningens utvckling pekar länsstyrelsernas prognoser på ca 8,4 milj. invånare i riket år 1980 och ca 8,7 milj. år 1990. Detta

motsvarar en tillväxt under perioden 1970-1980 på 0,4 25 per år och under tiden 1980-1990 på 0,3 ?; per år. Som jämförelse kan nämnas att befolk-

ningsökningen var 0,9. 24 per år under perioden 1965-1970. Nedgången beror på både mindre invandring och lägre naturlig befolkningstillväxt. Även om de summerade länsstyrelseprognoserna visar på lägre befolkningstillväxt än tidigare pekar de på en större folkmängd varje år i riket än centralt

upprättade prognoser.

Tab. 2.2 Folkmängden i länet och riket år 1965, 1970, 1974 samt prognoser för åren 1980 och 1990 Län 1965 1970 1974 1980 1990

Stockholms 1370 114 1476 704 —1489144 —1553100 1645 200 Uppsala 198 797 217 292 228 680 238 500 248 200 Södermanlands 237 790 248 270 250 727 259 900 265 700

Västernorrlands 270 265 267 450 267 608 269 800 274 000

Källor: Folk- och bostadsräkningarna 1965 och 1970; Statistiska meddelanden ser. Be nr 1975:3, Befolkningsprognoserna i länsplanering 1974

Den naturliga folkökningen för 1970-talet uppgår enligt prognoserna till

231 000 personer medan den sammantagna befolkningsökningen för riket under perioden 1970-1980 beräknas uppgå till 368 000 personer. Detta skulle

förutsätta att invandringen under 1970-talet uppgår till 137 000 personer.

Av ökningen i folk mängden under 1980-talet väntas enligt länsplaneringens prognoser sammanlagt ca 166 000 personer utgöra nettoinflyttning från utlandet, medan den naturliga befolkningsförändringen ökar befolkningen med ca 94 000 invånare. I länsstyrelsernas prognoser görs ingen uppdelning mellan inrikes- och utrikesflyttning. Den invandring som konstateras vid

en summering av prognosernas arbetskraftsbalanser, är därför snarast en

följd av att tillgången på arbetskraft har underskattats något. År 1970 uppgick antalet förvärvsarbetande till ca 3,5 miljoner.! Under perioden 1970-1980 kommer antalet sysselsättningstillfällen enligt

länsstyrelsernas prognoser att öka med ca 90 000 elier knappt 3 26. För 1980-

talet förutses en högre ökningstakt — ca 200 000 arbetstillfällen eller mer

än 5 8. Under femårsperioden 1965-1970 ökade antalet arbetstillfällen med ca 70 000. Detta var således en större ökning än den som prognoseras för hela 1970-talet. Det kan noteras att utvecklingen hittills under 1970-talet har varit mera positiv än prognosen.

Prognoserna för jord- och skogsbruk stämmer väl överens med utveck-

lingen under perioden 1970-1974. Detta innebär en sysselsättningsminskning med 37 ?6 under 1970-talet och ca 27 6 under 1980-talet. För tillverkningsindustrin förutses en svag ökning fram till år 1980. Prognoserna

tyder på en minskning under 1980-talet. Sysselsättningen inom industrin har hittills under 1970-talet ökat mer än vad som prognoserats fram till

år 1980. Sysselsättningen inom byggnadsindustrin prognoseras minska med

23 264 under perioden 1970-1980. Under 1980-talet -beräknas en fortsatt

minskning med 18 26. Ca 80 6 av den prognoserade sysselsättningsminskningen under 1970-talet hade redan inträffat i slutet av år 1974. Servicesektorerna varuhandel, samfärdsel, post- och televerk samt privata tjänster beräknas öka antalet sysselsättningstillfällen för att år 1990 nå en nivå på ca 1,2 milj. sysselsatta.

Prognoserna stämmer väl överens med utvecklingen under 1970-talet. För offentlig förvaltning och tjänster prognoseras en ökning på ca 450 000 nya arbetstillfällen fram till år 1990. Utvecklingen fram till slutet av år

1974 tyder dock på att den för år 1980 prognoserade sysselsättningsnivån sannolikt uppnås redan år 1975.

Arbetskraftsbehovet under hela prognosperioden 1970-1990 beräknas öka med ca 290 000 förvärvsarbetande. Arbetskraftstillgångarna i riket antas under samma period öka med knappt 130 000 personer, vilket innebär att

I Med förvärvsarbetande avses i detta avsnitt personer som förvärvsarbetar minst 20 tim./vecka enligt folkräkningens definitioner. Detta ger lägre värden än arbetskraftsundersökningarna (AKU).

Tab. 2.3 Antalet sysselsatta inom näringsgrenar år 1970, 1980 och 1990 samt relativ förändring (”6) för perioderna 1965-1970, 1970-1980 och 1980-1990 enligt länsstyrelsernas prognoser

Näringsgren Antal sysselsatta Relativ förändring

(1 000-tal) x,

1970 1980 1990 1965- —1970- —1980-

1970 1980" 19907

+ Per femårsperiod

nettoimmigrationen skulle täcka merparten eller ca 55 26 av arbetskraftsbehovet. Effekterna av de ökade kvinnliga sysselsättningsgraderna medför

ett tillskott på drygt 220 000 fler förvärvsarbetande kvinnor under perioden 1970-1990. Under samma period medför den väntade nedgången av de manliga sysselsättningsgraderna ca 150 000 färre förvärvsarbetande.

Fig. 2.9 visar län för län hur länsstyrelserna i prognoserna har räknat med att tillgången och efterfrågan på arbetskraft kommer att anpassas till varandra. Detta innebär att effekterna under prognosperioden av föränd-

ringar i åldersstruktur, sysselsättningsgrad och arbetskraftspendling satts

i relation till sysselsättningsnivån vid periodens början. För flertalet län

kommer de prognoserade tillgångarna av arbetskraft inte att motsvara efter-

frågan. Skillnaden utgörs av den framtida flyttningen av arbetskraft och

markeras i figurerna med en streckad linje. Utvecklingen blir enligt prognoserna mer balanserad under 1970-talet än

under 1960-talet. Endast fem län — Gotlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens län — antas få nettoutflyttning av förvärvsarbetande.

I flertalet län ger förskjutningar i befolkningens ålderssammansättning upphov till de största förändringarna i arbetskraftstillgångarna. De skilda

prognoskomponenternas utveckling i länen är dock splittrad.

De s. k. skogslänen - Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr-

lands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län — som under 1960-talet

präglades av nettoutflyttning skulle enligt prognoserna få en mera positiv

utveckling under perioden 1970-1980. För fem av de sju länen väntas en nettoinflyttning av arbetskraft fram till år 1980. Arbetskraftstillgångarnas

Ino | - 22125 +100 1 Flyttning Pendling +e0l Sysselsättningsgrad | : Naturlig befolkningsförändring | | i +60 LI | I ||

I ! +40 I ' i | I

|| || rp ol I I | I I I

4 201 I å Ja I I por I || i

I | I

I Ia la! t

o on Id i doom. i I lila ladd 4 I Tr i or på Moon

T I ru gt bl | | [ |

vå! I I

I lt I I l -201 I I I

| i At [I I

I 1 I | ' -407 | I

-66 A CDE F GH IKLMNOPRSTUWxX Y Zz AC BD Riket

Fig. 2.9 Förändring i arbetskraftsutbudet (15-W år) 1970-1980.

LÅ utveckling i de skilda länen varierar emellertid kraftigt. Arbetskraftstillgångarna väntas minska under 1970-talet i Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län medan de förutses öka i Västerbottens och Norrbottens län. Samtliga ortstyper — storstäder, primära centra, regionala centra och kommuncentra — väntas under 1970-talet få nettoinflyttning av förvärvsarbetande. Det relativt sett största behovet av inflyttning skulle uppstå i primära centra. Sysselsättningsgraden förutses öka under 1970-talet utom i storstäder och kommuncentra. En fördelaktig ålderssammansättning på befolkningen och en väntad nettoinpendling av arbetskraft kompenserar dock de negativa effekterna av sysselsättningsgradens förändring i storstäderna varför den totala arbetskraftstillgången kommer att öka. Effekterna av förändringar i ålderssammansättningen, sysselsättningsgraden och arbetskraftspendlingen medför i kommuncentra under perioden 1970-1980 en total minskning av arbetskraftstillgångarna med drygt 5 26. Efterfrågan på arbetskraft väntas under samma period sjunka med ca 4 4. Överefterfrågan på arbetskraft skulle alltså uppstå vilket antas leda till inflyttning av förvärvsarbetande. Perioden 1980-1990 beräknas medföra en mer balanserad utveckling än

under 1970-talet mellan ortstyperna i skilda delar av landet. I likhet med utvecklingen fram till år 1980 tyder prognoserna för 1980-talet på en nettoflyttning av förvärvsarbetande från regionala centra och kommuncentra

i inre stödområdet. Omfattningen beräknas dock bli avsevärt mindre.

2.4.2 Remissvttrandena

Den förbättrade regionala balansen under 1970-talet har styrkts i flera remissvar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län instämmer härvidlag

men anser att befolkningens åldersfördelning bör uppmärksammas. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Värmlands län och Västerviks |

kommun. Länsstyrelsen i Gotlands län påpekar att åldersstrukturen i länet

kommer att försämras ytterligare då utflyttningen till övervägande delen sker i yngre åldersklasser. Länsstyrelsen i Västerbottens län instämmer i. att

en förbättrad regional balans har uppnåtts under 1970-talet. Länsstyrelsen

anser dock att förklaringen till detta främst kan sökas i konjunkturutvecklingen, arbetsmarknaden samt effekterna av tidigare flyttningsrörelser. Länsstyrelsen i Kalmar län menar dock att regionalpolitiken haft betydel-

sefulla effekter inom stödområdet medan länen utanför stödområdet t. ex. Kalmar län inte har haft samma positiva utveckling. Länsstyrelsen i Hallands

län påpekar att såväl befolknings- som sysselsättningsutvecklingen i länet

varit mycket gynnsam. Under prognosperioden väntas Hallands län få den procentuellt snabbaste befolkningsökningen av samtliga län. ÖB anser att en ökad befolkningstillväxt i Norrbottens och Gotlands län är önskvärd

från försvarssynpunkt.

Flera remissinstanser anser att begreppet regional balans även bör innehålla kvalitativa analyser av sysselsättningsgraden. Länsstyrelsen i Fästerbottens län påtalar att ökad uppmärksamhet skall ägnas åt såväl sysselsälltningsgraden som möjligheterna att få arbete och service. Länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län samt landstinget i Gävleborgs län anser att målsättningen för regionalpolitiken bör inkludera även en utjämning av sysselsättningsgraderna mellan de skilda länen.

Förhållandet inom länen och mellan skilda ortstyper berörs i flera remissvar. Svenska kommunförbundet framhåller att det är en positiv förändring

att befolkningsomflyttningen i stort sett har skett inom länen. Länsstyrelserna

i Jämtlands, Kopparbergs och Värmlands län anser att aktiva regionalpolitiska

insatser behövs för att motverka de inomregionala problemen.

Beträffande utformningen av prognoserna anser Landstingsförbundet att detaljeringen och struktureringen är väl lämpad som underlag för pla-

neringen. Däremot framförs kritik mot det föråldrade grundmaterialet. Det använda sysselsättningsbegreppet — som sysselsatt räknas den som arbetar

20 eller flera veckoarbetstimmar — är alltför begränsat, vilket bl. a. bör leda

till en underskattning av behovet av barnstugeplatser och allmänna kom-

munikationer. Vidare anför förbundet att landstingens personalbehov blir underskattat. | |

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att rapporten inte berört utvecklingen inom Göteborgsregionen. Länsstyrelsen anser att planeringen inte kan delas upp mellan Göteborg, Kungsbacka samt Ale och Lerum. Denna uppdelning ger intryck av stora obalanser, vilka endast är skenbara, eftersom hela området bör betraktas som ett gemensamt bostads- och arbetsmark nadsområde. Länsstyrelsen anser vidare att Göteborgsregionen inte bör samredovisas med övriga storstadsområden.

Statens invandrarverk är kritisk till behandlingen av invandringen i

prognoserna. Verket anser alt omfattningen av nettoinvandringen kan ligga

något över 10 000 personer per år under perioden 1976-1980. Framförallt

med hänsyn till att antalet lediga platser främst hänförs till den offentliga sektorn bör arbetskraftsunderskottet fyllas av infödda svenskar. Verket påpekar vidare att nettoinvandringen måste kopplas till de prognoserade sysselsättningsgraderna hos den svenska befolkningen.

2.5 Synpunkter på prognoserna i länsplanering 1974 (SOU 1975:91, kap. 3.)

2.5.1 Rapporten

Länsplaneringens sysselsättningsprognoser upprättas delvis mot bakgrund av ett för alla länsstyrelser gemensamt material. I länsplanering 1974 utgjordes detta material bl. a. av en schematisk regional nedbrytning av den

avstämning av 1970 års långtidsutredning som publicerades år 1973. Denna

typ av, för de olika länsstyrelserna, gemensamt utgångsmaterial har sannolikt bidragit till att länsplaneringens prognoser vid summering till riksnivån stämmer förhållandevis väl med bedömningar av den totala sysselsättningsutvecklingen på riksnivån i skilda näringsgrenar.

En avstämning av länsstyrelsernas prognoser är nödvändig av främst två skäl. För det första har det sedan den tidpunkt då länsstyrelserna gjorde sina prognoser gått nästan två år under vilken tid det skett avsevärda förändringar i sysselsättningen både totalt och i fördelningen mellan näringsgrenar. Så inträffade t. ex. under år 1974 den hittills största registrerade ökningen av sysselsättningen under ett år i Sverige. För det andra finns det skillnader mellan de skilda länsstyrelsernas bedömningar som är grundade på olikartade bedömningar av en och samma situation.

Det finns inget centralt upprättat prognosalternativ för sysselsättningsutvecklingen i länen. De synpunkter som läggs på länsstyrelsernas prognoser 1 det följande är därför närmast riktningsgivande till sin karaktär och kan ej omedelbart översättas i krav på förändrade länsstyrelseprognoser.

Det huvudsakliga underlaget för de följande synpunkterna på prognosutfallet är en regional nedbrytning av 1975 års långtidsutredning. Nedbrytningen har gjorts gemensamt av finans- och arbetsmarknadsdeparlementen.

Tab. 2.4 Bedömningar av antal sysselsatta år 1980

Antal sysselsatta

(enl. FoB-definitionen) SCB:s bearbetning av avstämningen av

Den ger ett aktuellt underlag för bedömningar fram till år 1980. På grund

av de metod- och statistikproblem som vidlåter nedbrytningen till regional

nivå bör resultaten emellertid behandlas med försiktighet.

Det finns två problem förknippade med användningen av den regionalt nedbrutna långtidsutredningen. Det första problemet har med det korta per-

spektivet att göra. Så behandlar t. ex. förslagen till planeringsnivåer perspektivet fram till år 1985 och år 1990. Det bör dock uppmärksammas att även länsplaneringens prognoser är mest detaljerade i perspektivet fram till år 1980.

Vidare arbetar länsplaneringens prognoser med den sysselsättningsdefinition som används i folkräkningssammanhang. Denna sysselsättningsdefinition utgör ett problem vid översättningen av långtidsutredningens kal-

kyler. Antalet sysselsatta enligt långtidsutredningens definition är f.n. i stort sett 4000 000 mot 3 500 000 enligt folkräkningens definition.

Som framgår av sammanställningen i tab. 2.4 har det för år 1980 förutsedda antalet sysselsatta. omräknat i folkräkningsdefinition, ökat från ca 3 550 000 i 1970 års avstämda långtidsutredning till ca 3 700 000 i den regionala nedbrytningen av den nu aktuella långtidsutredningen..

Långtidsutredningen lämnar för år 1980 fyra alternativ. Alt. I förutsätter

en privat konsumtionsökning med 3 26 per år. Alt. II förutsätter en ökning med 2 4 per år. Alt. III undersöker följderna av ett antagande om en sänkt medelarbetstid per sysselsatt. Härvid utgår man från en konsumtionsökning i överensstämmelse med alt. II. I alt. IV undersöks följderna av ett antagande om en konsumtionsökning med 1,5 24 per år samt en sänkt medelarbetstid. Alt. III har nedbrutits regionalt men redovisas ej då det ger en med alt.

I i stort sett överensstämmande regional sysselsättning. Alt. IV har ej nedbrutits regionalt. Skillnaden i bedömningen av antalet sysselsatta år 1980 mellan

länsplanering 1974 och 1975 års långtidsutredning uppgår totalt till ca 130 000

sysselsatta. Denna skillnad är inte jämnt fördelad mellan näringsgrenar.

I tab. 2.5 lämnas en jämförelse mellan länsplaneringens prognoser och långtidsutredningens alternativ I och I.

Tab. 2.5 Sysselsättningsutveckling 1966-1980 i näringsgrenar Näringsgren 1 000-tal sysselsatta

1965 1970 1974 — 1980

FOB2 FOB2 AKU! Lpl74 LU75

alt. I alt. II

I Den folkräkningsanpassade arbetskraftsundersökningen. 2 För både år 1965 och år 1970 har använts de av SCB:s prognosinstitut justerade folkräkningsvärdena.

Avstämningen av länsplaneringens prognoser mot 1975 års långtidsutredning gör det möjligt att undersöka i vad mån länsstyrelsernas bedöm-

ningar, sammanfattade till riksnivå, stämmer med olika alternativ för den ekonomiska utvecklingen i landet i dess helhet. Vidare är det möjligt att genom nedbrytning av långtidsutredningen till regional nivå bedöma effekterna för skilda landsdelar av de olika alternativ som långtidsutredningen

arbetar med.

Avstämningen på central nivå visar, att avvikelserna mellan länsplaneringens prognoser och långtidsutredningens kalkyler nu är mindre än vid tidigare planeringsomgångar. De skillnader som nu föreligger, är främst koncentrerade till industrisektorn och den offentliga sektorn, särskilt då jämförelser görs med långtidsutredningens alt. II. I länsplaneringens bedömningar för

år 1980 räknar man med en högre sysselsättning inom offentlig sektor än

vad långtidsutredningen gör. Långtidsutredningen räknar vidare med att

den totala sysselsättningen kommer att ligga ca 100 000 arbetstillfällen högre

än vad som framgår när man summerar länsstyrelsernas prognoser. Skillnaderna i bedömningarna hänger delvis samman med att prognoserna har upprättats vid olika tidpunkter.

De registrerade avvikelserna både för den totala nivån och för fördelningen på näringsgrenar, gör det nödvändigt med en grundligare revision på hösten

1976 av länsplaneringens prognossiffror än i de följande årsvisa revisionerna.

Den regionalt nedbrutna långtidsutredningen synes bekräfta de senaste årens tendens till en stabilare sysselsättning inom stödområdet. De skilda

alternativen i långtidsutredningen bekräftar också för storstadsområdena ten-

densen till bättre balans jämfört med 1960-talet.

I den regionala nedbrytningen ger långtidsutredningens alt. I och II i stort sett likartade resultat. Större avvikelser föreligger endast vad beträffar

Stockholms län och riksområdet Västsverige. I Stockholms län skulle skill-

naden mellan de båda alternativen uppgå till något mer än 10 000 arbetstillfällen, medan skillnaden i Västsverige skulle uppgå till något mindre

än 10 000 arbetstillfällen. De små variationerna beror på att det är främst den kommunala sektorn som förutses variera mellan de två alternativen

och denna har en relativt jämn regional fördelning.

För riksområdena i sydöstra och södra Sverige förefaller nedbrytningen av långtidsutredningen ge en, jämfört med den beräknade tillgången på

arbetskraft, något för liten efterfrågan. Den balanssituation på arbetsmark-

naden som framkommer i beräkningarna skiftar dock något med val av nedbrytningsmetod.

För riksområdet Västsverige samt riksområdena inom stödområdet in-

nebär nedbrytningen av långtidsutredningen en snabb sysselsättningsökning.

Eftersom utvecklingen under 1970-talets första hälft inneburit att dessa re-

regioner expanderat snabbare än landet i övrigt är detta ett naturligt resultat.

När man använder metoden med konstanhållen industristruktur för perioden

1973-1980 förefaller resultaten kvarstå, låt vara betydligt nedtonade. Till stor del skulle ökad yrkesverksamhet kunna tillgodose efterfrågan. För skogslänen förefaller de redovisade tendenserna dock vara av en sådan styrka

att de kan komma att kräva en viss nettoinflyttning, främst i övre Norrland, för att möta arbetskraftsbehovet. Den bild av den regionala balansen som erhålls i den nedbrutna långtidsutredningen överensstämmer i grova drag med den som erhållits i länsplaneringen. Dock finns, som redan påpekats, vissa genomgående skill-

nader vad främst beträffar utvecklingen inom skogslänen och riksområdena

i sydöstra och södra Sverige. Den omsvängning i utvecklingen som

länsplaneringen pekar på har ytterligare markerats. En väsentlig anledning till den mer expansiva bild för dessa riksområden som erhålls enligt långtidsutredningen är att man där förutsatt snabba ökningar för exportindustrierna, vilket har en klart positiv effekt på sysselsättningen i Västsverige och skogstänen. Skulle en sådan utveckling inte komma till stånd blir själv-

fallet sysselsättningsutvecklingen i motsvarande mån påverkad.

Vid diskussionen av de obalanser som erhålls enligt den regionala nedbrytningen har prövats hur stora förändringar som behöver göras i yrkesverksamhetstalen, för att åstadkomma balans mellan tillgång och efterfrågan

på arbetskraft. I flera fall synes det möjligt att kalkylerade obalanser kan elimineras genom måttliga förändringar i yrkesverksamhetsgraden. Två reservationer bör dock göras. För det första kan ett ökat deltagande av kvinnor it arbetslivet i de mera glest befolkade delarna av landet bli svår att förverkliga

på grund av bl. a. kommunikationshinder. En snabb ökning av den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden kan därför lättast ske på de större lokala arbets-

marknaderna inom varje län, där valmöjligheterna är större och där också

kommunikationerna är bättre. För det andra bör en reservation göras för möjligheterna att fortsätta att höja sysselsättningsgraden för kvinnorna i Stockholms län.

2.5.2 Remissyttrandena

Ett drygt tiotal länsstyrelser har kommenterat bedömningarna av prognoserna mot bakgrund av den regionala nedbrytningen av 1975 års långtidsutredning. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det är nödvändigt att utvärdera de regionala prognoserna gentemot en nationell prognos. Flera länsstyrelser, bland dem länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar och Malmöhus län betonar att de metoder som använts tillsammans med redovisningen av resultaten på riksområdesnivå gör det mycket svårt att dra slutsatser om länsplaneringens prognoser på länsnivå. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hävdar att länsplaneringens prognosdata borde ha ingått som en del av underlagsmaterialet vid nedbrytningen för att därigenom ge bättre möjligheter att skapa konsistens i systemet långtidsutredning-länsplanering. Länsstyrelsen finner det vidare angeläget att rapporten snarast kompletteras med länsvisa bedömningar som ger bättre möjlighet att utvärdera och använda materialet. Länsstyrelsen i Stockholms län anser emellertid att jämförelser på länsnivå mellan länsplaneringen och långtidsutredningen är tämligen ointressanta då långtidsutredningen redovisar endast riksprognoser. Resultatet av en regional fördelning påverkas enligt länsstyrelsen starkt av fördelningsmetoden. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen om en jämförelse med utvecklingen under perioden 1970-1974 bör tillmätas så stor vikt eftersom det är svårt att avgöra om eventuella avvikelser beror på tillfälliga faktorer eller om de motiverar revideringar av prognosen. Man anser att det kortsiktiga perspektivet har tillmätts för stor vikt. Länsstyrelsen i Gotlands län finner det angeläget att metoderna för nedbrytning av nationella prognoser utvecklas så att en länsvis avstämning kan ske. Detta är enligt länsstyrelsen i Hallands län, en förutsättning för att en nedbrytning skall bli meningsfull. Också RRV anser att metodutvecklingen på området bör fortsätta förutom att man bör rikta in insatserna på att skapa ett regionalekonomiskt system, som snabbt kan förändras. SCB konstaterar att goda möjligheter för ett avstämningsarbete måste ses som en viktig förutsättning för en acceptabel planering och man utgår från att centralbyrån även i fortsättningen skall ges möjlighet att aktivt medverka i arbetet med att söka lösa metodfrågorna. Centralbyrån framhåller också att man i annat sammanhang aktualiserat behovet av samordning av metodfrågor i anslutning till insamling och bearbetning av material till långtidsutredningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att den regionala nedbrytningen av LU

ger en missvisande bild av utvecklingen i länet. Länsstyrelserna i Norrbottens

3 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

och Skaraborgs län pekar vidare på effekterna av arbetstidsförkortning och

ökat deltidsarbete.

Svenska kommunförbundet framhåller att resultaten av nedbrytningarna

bör behandlas med försiktighet och säger vidare att skillnaderna i resultaten mellan långtidsutredningen och länsplaneringen inte bör uppfattas som brister i kommunernas och länsstyrelsernas bedömningar utan att de är en

följd av att länsplaneringen i mycket baserats på 1970 års reviderade lång-

tidsutredning. Därför är revideringar nödvändiga innan man fattar beslut om regionalpolitiken. Skolöverstyrelsen pekar på de stora skillnaderna mellan långtidsutredningens och länsplaneringens sysselsättningsuppgifter och med

åtföljande av osäkerhet om vilken bedömning som skall användas för utbildningsplaneringen.

3¶Riktlinjer för sysselsättningspolitiken

3.1 Ekonomiska förutsättningar för sysselsättningsökningen inom offentlig sektor (SOU 1975:90 kap. 6)

3.1.1¶Allmänna utgångspunkter

Sysselsättningsutredningen har av flera skäl inte funnit det möjligt att

göra ingående finansiella studier i det nu avlämnade betänkandet. Till slutbetänkandet kan material från nu pågående utredningar inom skattepolitikens område utnyttjas — t.ex. 1972 års skatteutredning, företagsskatte-

beredningen och kommunalekonomiska utredningen - samtidigt som de finansiella avvägningsproblem som framträder inom långtidsutredningens arbete kan ägnas ett mer ingående studium. Först med detta tidsperspektiv kommer vidare kraven på reala resurser till följd av sysselsättningsutredningens förslag att vara tillräckligt konkreta för att ligga till grund för en finansiell analys. Självfallet gäller att de finansiella bedömningarna inte enbart bör avse att konsekvensberäkna olika förslag utan resultaten måste ligga till grund för en diskussion om avvägningen mellan reformer och kostnader. Studierna bör med andra ord kunna bidra till att finna alternativa

lösningar. Utredningen diskuterar emellertid vissa finansiella och skattemässiga konsekvenser av sysselsättningsutvecklingen under resten av 1970-

talet.

Långtidsutredningen har bl. a. belyst två alternativ som ger en syssel-

sättningsutveckling inom offentlig sektor som kommit att ligga mycket nära

sysselsättningsutredningens medelalternativ resp. höga alternativ. Långtidsutredningen har ett alternativ som ger en sysselsättningsökning på 140 000 personer och ett som ger en ökning på 230 000 personer i offentlig sektor under den närmaste femårsperioden. Utredningen menar att de små skill-

naderna i förhållande till långtidsutredningen spelar mindre roll för de grova överslagskalkyler som görs.

I diskussionen om ekonomiska konsekvenser av utvecklingen inom of-

fentlig sektor används alltså i stor utsträckning långtidsutredningens kal-

kyler. Därigenom kan hänsyn tas till t. ex. påverkan på privat konsumtion eller bytesbalansen vid olika ökning av den offentliga sektorn.

Det bör understrykas att en stor del av utbyggnaden av den offentliga

sektorn i själva verkét är ett villkor för att människorna över huvud taget

skall kunna efterfråga arbete i den utsträckning som förutsatts. Det går alltså inte att utan vidare hävda att t. ex. personer som enligt våra behovs-

kalkyler skall sysselsättas i barntillsyn kan överföras till industriverksamhet.

Om inte barntillsynen byggs ut i tillräcklig omfattning kommer inte heller kvinnorna att kunna gå ut på arbetsmarknaden i den utsträckning som

har förutsatts. En mycket kraftig satsning på att undanröja förvärvshinder för personer som inte har arbete skulle å andra sidan kunna leda till att den privata sektorn kunde sysselsätta fler personer än som kalkylerats. Det

skulle i sin tur ge utrymme för något större privat konsumtion. Finansieringen av offentlig sektor borde också underlättas. Sysselsättningsutredningen har i detta första delbetänkande i huvudsak

diskuterat de finansiella aspekterna med tanke på perioden 1975-1980. Det bör betonas att detta korta tidsperspektiv också innebär en betydande låsning

till nuvarande metoder, t. ex. när det gäller att finansiera den offentliga sektorn. Det är först i slutbetänkandet, som det kan finnas förutsättningar att göra en mera genomgripande prövning av finansieringsmöjligheterna

av en fortsatt expansion av sysselsättningen inom den offentliga sektorn.

Den mycket kraftiga sysselsättningsökningen i den offentliga sektorn under den senaste tioårsperioden, sammanlagt drygt 400 000 personer, har kun-

nat åstadkommas genom att den offentliga konsumtionen har tagit i anspråk en betydande del av resurstillväxten under resp. perioder. Den statliga upplåningen har ökat mycket kraftigt. Detta har medfört ökande svårigheter att bereda utrymme för enskild upplåning på den långfristiga kapitalmarknaden. De offentliga investeringarna ökade snabbt under perioden 1965-1970 och tog då i anspråk 15 26 av BNP-ökningen. Under perioden 1970-1975 var deras andel av tillväxten +0 &. |

Utredningen påpekar att ökad offentlig konsumtion och investeringar på denna ambitionsnivå liksom kraftigt ökade transfereringar självklart måste

betalas med ökade skatter eller andra typer av överföringar av resurser till den offentliga sektorn. Ökningen av den offentliga sektorn har finansierats

genom i första hand betydande kommunala skattehöjningar och ökad offentlig upplåning.

I syfte att öka hushållens reala disponibla inkomster har den statliga inkomstskatten under senare år sänkts samtidigt som arbetsgivaravgifterna

har höjts. De kommunala skatterna har däremot ökat. Den totala direkta

skatten har relativt sett likväl minskat. Avtalen om de nominella lönerna

har genom dessa omläggningar kunnat ske på en lägre nivå och inflationen har därigenom kunnat bromsas. Denna metod användes vid den senaste skatteomläggningen vilken omfattar även år 1976.

Den ovan förda mycket översiktliga diskussionen om finansieringen av

den offentliga sektorns utbyggnad under den senaste tioårsperioden är enligt utredningen en naturlig bakgrund till den diskussion som skall föras om de finansiella förutsättningarna under resten av 1970-talet.

3.1.2 Finansiering av den fortsatta utbyggnaden av offentlig sektor

Den totala tillväxten i ekonomin är av avgörande betydelse för hur människorna kommer att uppleva en expansion av den offentliga sektorn och dess finansiering. Kan — med andra ord — ökningen av den offentliga sektorn

ske samtidigt som den privata konsumtionen — speciellt för konsumtions-

svaga grupper — ökas? Eller leder den offentliga sektorns expansion och kraven på finansiering till att den privata konsumtionen måste begränsas

hos stora grupper? Dessa frågor är avgörande för hur finansieringen av den

offentliga sektorns utbyggnad kommer att upplevas. Det är därför inte möjligt att bedöma behovet av vissa förstärkningar av inkomsterna till stat och kommun utan att se dessa i relation till de allmänna kalkyler över

tillväxten som finns att tillgå —.typ långtidsutredningen.

Långtidsutredningen belyser en ökning av sysselsättningen inom den offentliga sektorn med 140 000 resp. 230 000 personer. Dessa alternativ ligger

nära de exempel som sysselsättningsutredningen anser vara rimliga utgångs-

punkter för diskussionen om utvecklingen av den offentliga sektorns sys-

selsättning. Den lägre tillväxten inom offentlig sektor möjliggör enligt långtidsutredningen en ökning av privat konsumtion med 3 96 per år. Motsvarande värde vid den högre tillväxten inom offentlig sektor blir ca 2 26.

Mot bakgrund av de många människornas starka efterfrågan på offentliga tjänster ter sig enligt sysselsättningsutredningen en kraftig utveckling av den offentliga konsumtionen och därmed sysselsättningen rimlig. Man torde kunna förutsätta att medborgarna inte accepterar påvisade brister i samhällets insatser inom t. ex. vård och barnomsorg utan är beredda att avsätta en

väsentlig del av den ekonomiska tillväxten till offentlig konsumtion och offentliga investeringar. Det förefaller rimligt om det samtidigt innebär att

man kanske skulle kunna öka den privata konsumtionen med 2-3 26 årligen.

Utredningen påpekar emellertid att den privata konsumtionens ökning delvis

går åt till att täcka in den redan beslutade reala förbättringen för folkpensionärerna.

Utredningen understryker kalkylernas osäkerhet men påpekar att oavsett tillväxten i samhällsekonomin kräver en expansion av sysselsättningen inom den offentliga sektorn av den storleksordning som här har antagits, att inkomsterna ökar på ett eller annat sätt. Därför görs i följande avsnitt en överslagsmässig kalkyl över vad en sysselsättningsökning skulle betyda i

ökat behov av inkomster inom den offentliga sektorn.

Hur påverkar tillväxten i ekonomin den offentliga sektorns inkomster? Utredningen ger ett räkneexempel som bygger på förutsättningen att skatteunderlaget växer i samma takt som BNP i fasta priser och att skatteuttaget

i procent blir oförändrat samt att inga andra förändringar vidtas som påverkar finansieringen av den offentliga sektorn. Då skulle inkomsterna inom den

offentliga ekonomin öka med drygt 16 96 under perioden i fasta priser vilket motsvarar ca 16 miljarder. På grund av. områdets löneintensiva karaktär

går en stor del av denna ökning av inkomsterna till att tillförsäkra de offentligt anställda en reallöneutveckling i takt med den allmänna utveckling som antagits. Utredningen räknar med att de olika transfereringarna också följer den allmänna reallöneutvecklingen. Kvar blir därför en förhållandevis

liten del av den automatiska inkomstökningen för att finansiera en ytterligare

höjd offentlig sysselsättning. Därtill skall också läggas att man måste räkna med ett visst utrymme också för ökade utgifter för nya typer av trans-

fereringar. Framför allt i ett längre tidsperspektiv skulle emellertid vissa utgifter för transfereringar också kunna minska. Ökad sysselsättning kan t. ex. minska behovet av bostadsbidrag. Utbyggnaden av ATP till att omfatta

fler pensionärer och högre belopp kan också få sådana effekter. Utredningen utgår emellertid ifrån att de automatiska inkomstökningarna till den offentliga ekonomin inte på långt när blir tillräckliga för att finansiera en ökning av den offentliga sysselsättningen.

En kalkyl över kostnaderna för en sysselsättningsökning inom offentlig

sektor på 260 000 personer visar att de sammanlagda statliga och kommunala utgifterna vid slutet av femårsperioden 1976-1980 skulle uppgå till drygt

16 miljarder kr. räknat i 1975 års priser. Utgiftsökningen skulle alltså i genom-

snitt bli drygt 3,3 miljarder per år. Om hela utgiftsökningen skulle täckas in av skatteökning skulle den kommunala skatten behöva höjas med 9:25

kr. under femårsperioden. Detta motsvarar en årlig kommunal skattehöjning med ca 1:85 kr. För att täcka in enbart sysselsättningsökningen inom den kommunala sektorn skulle det krävas en skattehöjning med ca 1:50 kr. per år. Om de nödvändiga inkomsterna tas via arbetsgivaravgifterna motsvarar det i sin tur en höjning av arbetsgivaravgifterna med ca 1,85 96 per år, dvs. sammanlagt ca 9 96.

Behovet av inkomstförstärkning kan reduceras genom automatiska in-

komstökningar och utgiftsminskningar. Tillämpas som andra extremfall att

50 26 av de automatiska inkomstförstärkningarna kan utnyttjas för utbygg-

naden av den offentliga sysselsättningen, dvs. 8 miljarder, blir det nödvändiga ytterligare finansieringsbehovet i motsvarande grad mindre. Ut-

tryckt i kommunal skatteökning skulle således de båda extremfallen kräva

höjningar på ca 1 kr. resp. ca 2 kr. per år under perioden.

En ökning av tillväxttakten i ekonomin betyder relativt litet för behovet

av avgifts- eller skattehöjningar för att finansiera den offentliga sektorns

expansion. Utredningen påpekar att om man antar att tillväxttakten i eko-

nomin ökas från 3 96 — som använts i kalkylen — till 4 23 per år påverkar detta behovet av skattehöjning i relativt liten utsträckning. Räknat i kommunal skattehöjning kan behovet reduceras från en höjning med 9:25 kr. till en höjning med 8:85 kr. dvs. en reducering med 40 öre.

Ekonomiska beräkningar av den typ som presenteras här ovan ger naturligtvis ingen fullständig bild av de effekter som sysselsättningsökningen får för välfärden i samhället. Sysselsättningsökningen leder till kvalitetshöjningar på en mängd områden som är mycket väsentliga för den enskilde medborgaren. Som exempel kan nämnas långtidssjukvården, där ökade vårdinsatser resulterar i ett mänskligare och mera drägligt liv för de långtidssjuka. Ökade möjligheter till barnomsorg ökar kvinnornas möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden.

Det finns också mera renodlade finansiella intäkts- och kostnadsposter

i den offentliga ekonomin som inte helt täcks in i den typ av översiktliga

kalkyler som här presenterats. Kostnaderna för aktivering av arbetskraften skall vägas mot det bortfall av bidrag av olika typ som kan bli möjligt genom en ökad sysselsättningsgrad, t. ex. bostadsbidrag, socialhjälp, arbets-

löshetsersättning, pensioner etc.

Grundläggande för diskussionen om effekterna av utbyggda sysselsätt-

ningsmöjligheter är att samhället i allt större utsträckning åtagit sig ett ansvar

för individernas försörjning. Av de varor och tjänster som produceras är

alla i princip garanterade en viss minimiandel, oavsett om de arbetar eller

inte. Dessa garantier finns uttryckta i sjukförsäkring, pension, arbetslös-

hetsunderstöd, socialhjälp etc. Denna minimiandel har genom det soci-

alpolitiska reformarbetet successivt gjorts större. Den är naturligtvis fortfarande av mindre betydelse för viktiga grupper —t. ex. hemarbetande kvinnor -- men den marginella ökning av den totala produktionen som personens arbetsinsats måste ge upphov till för att det skall bli positiva ekonomiska effekter tenderar att bli mindre. Att öka sysselsättningen blir därför — även om det drar med sig vissa kostnader — allt mer gynnsamt för den offentliga ekonomin.

Det förhållandet att utredningen valt att exemplifiera behovet av inkomstökningar med arbetsgivaravgifter och kommunalskatter betyder inte

alt de är de enda som kan användas. Sysselsättningsutredningen återkommer

i sitt slutbetänkande till finansieringsfrågorna.

3.1.3¶Remissyttrandena

Sysselsättningsutredningens räkneexempel över de finansiella kraven vid den expansion av den offentliga verksamheten som utredningsmajoriteten förordar kommenteras av ett betydande antal remissinstanser.

LOser det som värdefullt att utredningen gett sig i kast med denna uppgift men

understryker vikten av att utredningenidet fortsatta arbetet på ett mer fullständigt sätt behandlar dessa frågor. Det är en synpunkt som delas av flertalet re-

missinstanser. LO instämmer i utredningens allmänna slutsats att inkomstökningar för

den offentliga sektorn utöver de automatiska ökningarna är nödvändiga om den förordade sysselsättningsökningen skall kunna förverkligas. En fortsatt sysselsättningsökning på angelägna områden sett från sysselsättningssynpunkt fordrar således i framtiden skattehöjningar. En viss fortsatt ökning av den privata konsumtionen kommer dock enligt långtidsutredningen att kunna ske samtidigt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att en kraftig ökning av den offentliga sektorn inte kan ske utan betydande skattehöjningar. Det innebär att ut-

rymmet för privat konsumtion hålls tillbaka till förmån för offentlig konsumtion. Eftersom en av de starkaste drivfjädrarna för att ta arbete — vid sidan av arbetenas attraktivitet — är önskemål att kunna tillgodose behov av privat konsumtion kan en kraftig höjning av skattetrycket dämpa yrkesbenägenheten. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför att en utbyggnad av de offentliga tjänsterna förutsätter att ökade finansiella resurser skapas inom det övriga näringslivet och obestridligt finns här en gräns som även är beroende av förhållandena i vår omvärld. I betänkandet diskuteras de problem som uppstår då man jämsides med utökningen av den offentliga sektorn skall återställa jämvikt i bytesbalansen. Enligt länsstyrelsens mening har denna grundfråga emellertid behandlats alltför ofullständigt. En politik inriktad på att upprätthålla en hög sysselsättning och förstärkt konkurrenskraft

inom de varuproducerande näringsgrenarna framstår som nödvändig om sysselsättningsutredningens förslag skall kunna realiseras.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser det ytterst beklagligt att sysselsättningsutredningen helt passivt accepterar en stagnation eller avtagande sysselsättning inom näringslivet.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser att en avvägning mellan ökad konsumtion och offentlig konsumtion bör ske till fördel för den offentliga konsumtionen. Det är en vanlig uppfattning bland remissinstanserna. Socialstyrelsen menar att finansieringsfrågorna behöver lösas för att man skall kunna tillgodose angelägna behov inom den sociala sektorn under perioden

1975-1980 bl. a. stödet till barn och äldre och samtidigt förverkliga en am-

bitiös sysselsättningspolitik. I den utsträckning utrymme för utdebiteringsökningarinte kan beredas landstingen och kommunerna måste andra finansieringsformer anvisas. Det här aktuella tidperspektivet innebär att denna översyn av sektorns finansiering bör ske skyndsamt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län delar utredningens mening om nödvändigheten av att ta det politiska ansvaret för att skapa finansiellt utrymme

för en omfattande sysselsättningsökning i den offentliga sektorn. Det är främst den kommunala sektorn som förutsätts expandera varför ökade transfereringar stat-kommun kan bli nödvändiga.

Statskontoret anser därvid att det är nödvändigt att kostnaderna för den

offentliga sektorns sysselsättningsexpansion ägnas särskild uppmärksamhet.

Statskontoret anser vidare att det varit väsentligt med en regionalt fördelad finansieringsplan för sysselsättningsökningen. SSU talar för ett helt nytt skattesystem.

Samtliga kommuner och landsting som inkommit med remissvar har diskuterat finansieringsfrågan. Landstinget i Värmlands län anför härvid att

det i princip inte har något att invända mot den av utredningen föreslagna

sysselsättningsutvecklingen inom de under landstinget lydande verksam-

hetsgrenarna. Skälet till skillnader i ambitionsnivå mellan aktuell verksamhetsplanering och utredningens högsta alternativ, dvs. det alternativ som skulle vara det mest ”behovsanpassade”, finns att söka på kostnadssidan. Landstingens nuvarande verksamhetsplaner kan i bästa fall kostnadsmässigt

beräknas bli täckta enligt nuvarande ekonomiska förutsättningar. Ut-

redningens utbyggnadsplaner förutsätter härför nya finansieringsvägar. Med tanke på landstingens och kommunernas helt dominerande del av sysselsättningen måste det anses vara helt otillfredsställande, att innan finan-

sieringsfrågan lösts, binda sig för så stora framtida kostnadsökningar.

Svenska kommunförbundet understryker utredningens uppfattning att

kommunalskattehöjningar av den storlek som beräkningarna visar inte är

realistiska och att det därför är nödvändigt att kommunerna — till väsentlig

del — får inkomstförstärkning på andra vägar. Åtgärder måste vidtas som

leder till en långsiktig lösning av finansieringsproblemen anpassad till kraven

på kommunernas insatser för utveckling av samhällsservicen till medbor-

garna. Landstingsförbundet menar att staten och kommunerna befinner sig i två helt olikartade situationer då det gäller inkomst- och utgiftsutveck-

lingen. De dominerande kraven på utbyggnader riktas mot kommuner och

landsting, samtidigt som deras automatiska inkomstökningar är klart otillräckliga för att täcka finansieringsbehoven. Det nuvarande statliga inkomstsystemet med progressiv inkomstskatt och indirekt beskattning i form av arbetsgivaravgifter innebär en snabbare automatisk inkomstökning för statens del, samtidigt som utbyggnadsbehoven där är begränsade. En utbyggnad enligt sysselsättningsutredningens ambitioner skulle ytterligare för-

värra finansieringsproblemen för kommuner och landsting. Det nuvarande

systemet kan medföra att den kommunala utdebiteringen om några år skulle

nå nivåer, som ter sig orimligt höga. En analys av de ekonomiska frågorna bör därför enligt förbundsstyrelsens mening vara en huvudpunkt i det fort-

satta utredningsarbetet. Det är därvid viktigt, att de regionala skillnaderna i resursbehovet ägnas särskild uppmärksamhet.

3.2¶Allmänna riktlinjer för sysselsättningspolitiken (SOU 1975:90, kap. 7)

3.2.1¶Arbetets värde för individ och samhälle

Arbetets värde för individ och samhälle är enligt sysselsättningsutredningen den självklara utgångspunkten för sysselsättningspolitiken.

För den enskilde är arbetet av grundläggande betydelse. Dess uppgift är flerfaldig, dels att ge god materiell försörjning och personlig tillfredsställelse, dels att producera varor och tjänster. Arbetsvillkoren formar en väsentlig del av människornas liv, familje- och bostadsförhållanden, hälsa, fritidsmöjligheter, delaktighet i arbetslivets gemenskap, i facklig och politisk verksamhet. Arbetet är den grundläggande förutsättningen för att skapa utjämning mellan människorna.

För samhället som helhet bildar arbetet grunden för den ekonomiska och sociala välfärden. Att inte ta till vara arbetskraften fullt ut innebär

att man begränsar utrymmet för förbättringar på olika samhällsområden.

Utredningen framhåller att ett övergripande mål för sysselsättningspo-

litiken måste vara att ge möjlighet till arbete åt alla. Var och en som kan

och vill arbeta skall ha rätt till detta. Detta krav kan inte formuleras i exakta siffror annat än under en begränsad tid. Människors önskemål förändras hela tiden i takt med samhällets förändringar. Samhället måste ständigt bevaka den enskildes rätt till arbete på samma sätt som samhället på andra områden åtagit sig att skydda och stödja den enskilde medborgaren. Sysselsättningspolitiken måste söka undanröja inte bara den öppna ar-

betslösheten utan också dold arbetslöshet och undersysselsättning. Intresset måste således inriktas på hur stor del av befolkningen som är i arbete.

Målet för sysselsättningspolitiken måste därför vara att — utöver kraftfulla

insatser för de arbetslösa — också öka andelen sysselsatta av befolkningen.

Den innebörd som utredningen lägger i begreppet rätt till arbete avser

också att ge ökad frihet i arbetslivet. Därför ställer allas rätt till arbete även

i det här avseendet betydligt större krav på samhället än vad vi tidigare lagt in i begreppet full sysselsättning.

Det är uppenbart att målet för sysselsättningsutvecklingen inte enbart

gäller omfattningen. Självfallet är ambitionerna stora också när det i övrigt

gäller 'de kvalitativa målen för arbetsmarknaden. De gäller utformningen av arbetsmiljön, anställningsförhållandena, demokratiseringen av arbetslivet etc. En förbättring på vart och ett av dessa områden har naturligtvis i sig

ett egenvärde. Samtidigt har kvalitativa förbättringar en avgörande betydelse för möjligheten att öka sysselsättningen. Därigenom förhindras utslagning t. ex. på grund av ohälsa och sjukdom och förbättras möjligheterna för ar-

betslösa och undersysselsatta att få lämpligt arbete.

De sysselsättningspolitiska strävandena och demokratiseringen av samhället kan enligt utredningen inte stanna utanför arbetsplatserna. I ett samhälle och i ett arbetsliv som ständigt förändras utsätts stora grupper för betydande krav på anpassning till nya arbetsmetoder, ny teknik, förändrad

arbetstid och arbetsorganisation etc. För att arbetstagarna skall kunna möta dessa förändringar är det viktigt att de får ett vidgat inflytande över sina

arbetsvillkor och sin arbetsmiljö. Därigenom kan de aktivt medverka till att anpassa arbetsplatserna till de anställdas förutsättningar och krav.

3.2.2 Arbetskraft och arbetsuppgifier finns

Utredningen pekar på att samtidigt som brist på efterfrågan på arbetskraft

hindrar många människor från att förvärvsarbeta, finns det stora otillfredsställda behov av både varor och tjänster. Det gäller många områden oavsett

om de mäts med kvantitativa eller kvalitativa mått, barnomsorg, utbildning,

hälso-och sjukvård, åldringsvård, social hemhjälp, miljövård, insatser för

handikappade etc.

De två grundläggande förutsättningarna för en ökad sysselsättning — ar-

betskraft och arbetsuppgifter — föreligger. Detta räcker emellertid inte. För att människorna I ökad utsträckning skall kunna gå ut på arbetsmarknaden måste en rad förvärvshinder undanröjas. Det gäller också att få utbud och

efterfrågan på arbetskraft att stämma Överens geografiskt och yrkesmässigt. Sysselsättningspolitikens grundläggande uppgift är att skapa dessa förut-

sättningar. Betydande investeringar kommer också att behöva göras inom industrin för att behålla och stärka konkurrenskraften gentemot utlandet och för att förbättra arbetsmiljön m. m.

Sysselsättningsutredningen stryker under svårigheterna att exakt ange hur snabbt sysselsättningsgraden kommer att öka. Det kommer emellertid enligt

utredningen att krävas ytterligare stora sysselsättningspolitiska insatser utö-

ver dagens för att skapa och fördela arbetstillfällen och för att undanröja

förvärvshinder.

Arbetstidsförkortningen är en annan viktig faktor som påverkar arbetskraftens totala utveckling och fördelning och därmed den sysselsättningspolitiska planeringen. En snabb generell arbetstidsförkortning kommer enligt utredningen att regionalpolitiskt slå olika. Likaså kommer en snabb generell arbetstidsförkortning att skapa ett ökat tryck på utbildningsresurserna. Den analys som utredningen gjort över arbetskraftsbehovet visar att det inte behövs någon arbetstidsförkortning för att skapa arbetstillfällen. Snarare tor-

de svårigheter föreligga att exempelvis täcka vårdsektorns behov av arbetskraft i expansiva områden vid en snabb allmän arbetstidsförkortning.

En stor del av sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn syftar

till att undanröja fövärvshinder, 1. ex. utbyggnaden av barnomsorg, vård

och annan service. Det går därför inte att hålla tillbaka utbyggnaden av

barnomsorgen för att i stället använda denna arbetskraft inom industrin. En satsning på den offentliga sektorn är en viktig förutsättning för att den

totala sysselsättningen skall kunna öka. oo

Sysselsättningsutvecklingen i alla industrialiserade länder kännetecknas

av förskjutningar från varuproducerande till tjänsteproducerande områden. När människor fått sina mest angelägna materiella behov tillgodosedda vän-

der sig efterfrågan mot andra områden, där tjänstesektorn spelar en framträdande roll. Utvecklingen mot en ökad sysselsättning inom tjänstesektorn är således något som gäller alla länder. Vad som däremot varierar mellan länderna är uppdelningen mellan privata och offentliga tjänster. I en del länder drivs exempelvis en stor del av vårdsektorn i privat regi och på

marknadsmässiga grunder. I andra länder - exempelvis i de nordiska —ligger denna verksamhet inom den offentliga sektorn.

Kraven på en ökad standard riktar sig naturligtvis inte enbart mot sådana varor och tjänster som produceras inom den offentliga sektorn. Kraven på ökad standard gäller också den privata konsumtionen. Framför allt gäller det grupper som idag har en allmänt låg levnadsstandard. Den ekonomiska politiken måste självfallet uformas också med tanke på dessa önskemål.

I den allmänna debatten har ofta framförts uppfattningar att vi sysselsätt-

ningsmässigt måste välja mellan den gemensamma sektorn och industrin. Enligt sysselsättningsutredningens mening är det snarare så att dessa två förutsätter varandra. En framgångsrik industri kräver i ett Jand som vårt en väl utbyggd samhällsservice och en snabb utbyggnad av den gemensamma sektorn kräver i sin tur en aktiv industripolitik som kan ge oss nödvändig yttre balans i ekonomin. Exporten av industriprodukter kommer under överskådlig tid framåt att utgöra huvudparten av vår totala export och påverkar därför den gemensamma sektorns utbyggnadstakt.

En satsning på utbyggnaden av varuproduktionen i områden med stora grupper av arbetslösa och undersysselsatta kommer att kräva stora investeringar under uppbyggnadsskedet. Till den del dessa investeringar måste genomföras med hjälp av den arbetskraft som redan är utnyttjad, kommer detta att innebära ökad konkurrens om resursutrymmet. Det är därför mycket väsentligt att en stor del av investeringsinsatserna förläggs till konjunktursvackor, då det allmänna arbetskraftsutnyttjandet är lägre. Den industriella utvecklingens betydelse för hela samhällsutvecklingen är så väsentlig att det enligt utredningens mening nu ställs ett helt annat krav på samhället att ansvara för näringslivets långsiktiga utveckling.

Ett riktmärke för sysselsättningspolitiken under kommande år bör enligt

sysselsättningsutredningen vara en fortsatt snabb utbyggnad av den offent-

liga sektorn samtidigt som man tillgodoser kravet på samhällsekonomisk balans. En sådan utveckling kommer också till uttryck i de utbyggnadsplaner som nu föreligger hos kommuner och landsting. Även om dessa planer bildar utgångspunkt för den kommande utbyggnaden bör dock strävan — med hänsyn till de stora redovisade behoven inom bl. a. barnomsorgen, långtidssjukvården, åldringsvården och den öppna sjukvården — vara att inrikta sig mot en ytterligare utbyggnad som närmar sig det högre utbyggnadsalternativet vilket motsvarar en ökning under perioden 1975-1980 med ca 250 000 sysselsatta. För vissa områden har redan påtagliga steg i den riktningen tagits. Exempel på detta är den mellan regeringen och Svenska kommunförbundet träffade uppgörelsen om utbyggnad av barnomsorgen

fram till år 1980.

3.2.3¶En aktiv och samordnad svsselsättningspolitik

Sysselsättningsmöjligheterna skall göras mer likvärdiga över hela landet.

Det gäller att få ett arbete, men också att öka möjligheterna att välja arbete, att få ett välbetalt arbete och att känna trygghet mot konjunktur- och strukturförändringar. Diskussionen om utjämning av sysselsättningsmöjligheterna mellan regionerna måste enligt utredningens mening avse både sysselsättningens omfattning och dess kvalitet. |

Ser man först till möjligheterna att nå en utjämning av sysselsättningsgraden finns det naturligtvis gränser för hur långt man kan komma. De

lokala arbetsmarknaderna är inte och kommer heller aldrig att bli lika vad

gäller folkmängd, yta eller struktur. För männens del har dessa olikheter dock inte lett till några större regionala skillnader i sysselsättningsgrad. En

långtgående utjämning bör enligt utredningens mening vara möjlig även

för kvinnorna. Detta bör också vara vägledande för den långsiktiga politiken.

Kvalitativt är utjämningsmöjligheterna mer begränsade. Valmöjligheter-

na, inkomstnivån och tryggheten i sysselsättningen är starkt beroende av den lokala arbetsmarknadens storlek och struktur. Insatserna måste därför inriktas på att inom varje län bygga upp arbetsmarknader som kan tillgodose

olika gruppers krav på valmöjligheter, trygghet i sysselsättningen m. m. En satsning på en mer utspridd ortsstruktur än vad som anges i den

regionala strukturplan som antogs av 1972 års riksdag skulle begränsa möj-

ligheterna för många människor att finna ett arbete som motsvarade deras

intresseinriktning och utbildning.

Utredningen ser, mot denna bakgrund ett fullföljande av den regionala

strukturplanens intentioner som en förutsättning för att man med bibehållen regional balans skall nå den eftersträvade allmänna höjningen av sysselsättningsnivån i landet.

Jämställdhet mellan könen är ett övergripande mål för sysselsättningspolitiken. Kvinnornas ökade förvärvsarbete har inte i nämnvärd grad förändrat den traditionella synen på kvinnors och mäns yrkesval. Av 1970 års folkräkning framgår att 72 26 av kvinnorna på arbetsmarknaden återfinns i 25 yrken där männens andel uppgår till endast 12 ?å. Först när det könsrollsbundna studie- och yrkesvalet kan bringas att upphöra kan skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan män och kvinnor avskaffas.

Insatserna för att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor på arbets-

marknaden kan emellertid inte ensidigt inriktas mot den enskilde arbets-

tagaren. Sysselsättningsutredningen betonar att arbetslivet också måste an-

passas till ett samhälle där det är lika vanligt att kvinnor som män arbetar. Jämställdhet mellan könen kan emellertid inte ses som en isolerad ar-

betsmarknadsfråga. Reformer måste ske på en rad områden. Familjepolitiken

har börjat reformeras i den riktningen. Sociallagstiftningen och socialför-

säkringarna reformeras nu i syfte att. uppnå större jämställdhet mellan män

och kvinnor. Olika åtgärder inom familjepolitiken och arbetsmarknadspo-

litiken måste enligt utredningen stödja varandra för att man skall närma

sig det övergripande målet: jämställdhet mellan könen.

Stora grupper med arbetshandikapp — fysiska, psykiska eller sociala — har idag mycket svårt att få ett arbete på den öppna marknaden. Man bör i så liten utsträckning som möjligt skilja ut och särbehandla dessa grupper. I stället skall man sträva efter att om möjligt använda de normala arbetsmarknadspolitiska instrumenten också för dessa. Personer som på grund av arbetshandikapp inte kan få arbete på den öppna arbetsmarknaden på

vanliga villkor får man fortfarande söka finna arbete för genom att samhället

tar över de merkostnader som uppstår genom deras begränsade arbetsför-

måga. Det är enligt utredningens mening från alla synpunkter bättre att

via budgeten fördela dessa kostnader jämnt på hela produktionen än att

ordna särskilda arbeten. Om det ändå inte är möjligt att finna en anställning återstår utvägen att ordna skyddad sysselsättning t. ex. i speciella verkstäder,

i beredskapsarbeten och i arkivarbeten.

En utbyggnad av sysselsättningspolitiken, med tyngdpunkten på selektiva insatser — dvs. arbetsmarknadspolitiska åtgärder riktade till individer och speciella grupper, regionalpolitiska insatser till vissa orter och områden och näringspolitiska åtgärder riktade till vissa företag eller branscher — innebär självfallet inte att den del av den ekonomiska politiken som reglerar den

allmänna efterfrågan på varor och tjänster i samhället får minskad betydelse. Sysselsättningsstimulerande selektiva insatser kan aldrig bli effektiva om

inte den ökade produktionen finner avsättning. De sysselsättningspolitiska åtgärderna måste därför samordnas med den ekonomiska politiken i övrigt.

Utredningens arbete rör främst utvecklingen av sysselsättningen på längre sikt. Men kortsiktiga fluktuationer och långsiktiga tillväxtförlopp är ömsesidigt beroende. Konjunkturavmattningarna bör i betydligt ökad ut-

sträckning kunna utnyttjas för utbyggnaden av den offentliga sektorn —

det gäller inte enbart investeringar utan också personaltäthetshöjningar. En sådan stegvis utbyggnad av den offentliga sektorn skall knytas till en långsiktig plan för samhällsservicens utbyggnad.

En mer ambitiös sysselsättningspolitik ställer krav på en utökad och bättre samordnad planering, som bedrivs på alla nivåer i samhället. Kommuner, landsting och näringsliv bör mer än tidigare kunna medverka i svsselsättningsplaneringen. Liksom hittills måste det dock vara en central statlig uppgift att leda sysselsättningspolitiken och att utforma de instrument som

krävs för denna. Även om tjänstesektorn och då främst de offentliga delarna av denna

blivit en viktig del kvarstår att det privata näringslivet och tillverkningsindustrin spelar en stor roll för sysselsättningsutvecklingen. Även näringslivet måste därför medverka i sysselsättningsplaneringen. Enligt utredningens uppfattning bör detta ske genom att konkreta sysselsättningsplaner tas fram inom företagen. Planerna bör utarbetas i samverkan med de fackliga organisationerna. Företagsnämnder och anpassningsgrupper bör spela en ak-

tiv roll.

3.2.4 Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens uppfattning att arbetets värde för individ och samhälle är den självklara utgångspunkten för sysselsättningspolitiken. Målsättningen för samhällets sysselsättningspolitik på lång sikt skall vara att möjliggöra för alla som kan och vill förviärvsarbeta att få ett arbete, som i möjligaste mån är anpassat till den enskilde och till dennes skiftande förutsättningar.

Skaraborgs läns landsting anför att tillgången till arbete bör sättas i relation till andra värden t. ex. social och fysisk miljö. Landstinget anser även att tvånget att arbeta bör kunna minska med hänsyn till produktionsteknikens utveckling. Konsumtionsförmågan bör kunna upprätthållas genom samhällets försorg samtidigt som arbetsinsatsen minskar.

Enligt 7CO bör målsättningen ses som riktlinjer för sysselsättningsambitionerna på sikt som tar sig uttryck i en successivt stigande sysselsättningsgrad. TCO framhåller vidare att det framtida behovet av arbetskraft måste tillgodoses genom en aktivering av den inhemska befolkningen och att ett ökat behov av arbetskraft inte skall mötas med invandring. Frågan bör emellertid enligt TCO behandlas vidare i utredningens fortsatta arbete. TCO anser vidare att utredningen på ett övertygande sätt har visat att den framtida sysselsättningspolitiken måste få en starkt selektiv inriktning. Betoningen av en selektivt inriktad sysselsättningspolitik utesluter inte att TCO under vissa omständigheter kan anse det befogat med generellt stimulerande eller åstramande åtgärder även ur sysselsättningspolitisk synvinkel. Liknande synpunkter framförs från LO. Arvika kommun framhåller att arbete åt alla även skall gälla ungdomar som just avslutat skolgången.

RRV menaratt det hade varit värdefullt om utredningen med utgångspunkt idet angivna målet för sysselsättningspolitiken diskuterat vilka medelsom kan användas i denna med hänsyn till de restriktioner som målen för t. ex. den ekonomiska politiken utgör. Enligt RRY skulle en sådan analys kunna utgöra en lämplig grund för en fortsatt diskussion om mål-medelisysselsättningspolitiken.

Enligt Socic'!styrelsen saknas en analys av utredningen av målkonflikten mellan å ena sidan det uppsatta sysselsättningspolitiska målet och å andra sidan andra dominanta ekonomisk-politiska mål. Utan en analys av dessa målkonflikter, saknas enligt socialstyrelsens mening, grunden för en realistisk bedömning om de i utredningen diskuterade medlen är adekvata.

Flera remissinstanser instämmer i utredningens bedömning att både förutsättningar och motiv föreligger för en fortsatt sysselsättningsökning inom den offentliga sektorn. Några kommuner däribland Norrköping, Köping och Norrtälje kommuner framför liknande synpunkter, under förutsättning att finansieringsfrågorna kan lösas på ett för kommuner och landsting tillfredsställande sätt. ÖB påpekaratt utredningen inte haranalyserat möjligheter-

na till ökad sysselsättning inom försvarsmakten både vad avser anställda och

värnpliktiga. Möjligheterna är dock beroende av försvarsanslagen. Dessa mås-

te enligt ÖB emellertid väsentligen baseras på försvarets målsättning och cj an-

vändas som arbetsmarknadspolitisk regulator.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund finner utredningens föreslagna utvecklingstakt helt orimlig med hänsyn till att utredningen ej studerat vare sig rationaliserings- eller besparingsåtgärder m. m.

Åtskilliga remissinstanser instämmer i utredningens uppfattning att samhället har ett starkt ansvar för att undanröja de hinder som utestänger stora grupper från arbetslivet. En av sysselsättningsutredningens viktigaste arbetsuppgifter måste enligt RRV:s bedömning vara att kartlägga

de olika förvärvshindren samt att lämna förslag till hur dessa skall undanröjas. SSU framför liknande synpunkter. Utredningens uppfattning att rätten till arbete måste gälla alla

davsett ålder, utbildning, kön eller förmåga betonas av flera remissinstanser bl. a. landstinget i Kopparbergs län och Statens handikapprdåd. Möjligheterna

att förbättra jämställdhet mellan män och kvinnor skulle

enligt länsstyrelsen i Södermanlands län väsentligt förbättras genom den ut-

byggnad av den offentliga sektorn som skisseras i utredningen då valmöj-

ligheterna skulle öka för båda könen. Länsstyrelsen i Gotlands län påpekar dock svårigheten som kan uppstå att uppfylla detta mål vid en kraftig utbyggnad av de föreslagna kvinnligt dominerande offentliga sektorerna.

Förbättringar av arbetsmiljön i olika avseenden för att fö-

rebygga uppkomsten av arbetshandikapp m. m. enligt utredningens förslag framhålls som mycket väsentligt av flera remissinstanser bl. a. Arbetarskyddsstyrelsen.

Förkortning av arbetstiden i syfte att åstadkomma fler ar-

betstillfällen avvisas bestämt av LO. |

Flertalet remissinstanser stöder kravet på en utökad och bättre samordnad sysselsättningsplanering. Samtidigt påpekas

av flera remissinstanser bl. a. Örebro kommun, SSU, länsstyrelserna i Mal-

möhus. Skaraborgs och Jönköpings län att dett ställer ökade krav på samordning mellan central, regional och lokal nivå. Länsstvrelsen i Väsmmanlands län. påpekar emellertid att de organ som idag har uppgifter som direkt elier indirekt berör sysselsättningspolitiken redan arbetar efter de riktlinjer utredningen förordar. En större medvetenhet om sysselsättningsfrågornas be-

tydelse på olika plan kan få en viss effekt, men dessutom behövs en översyn av tillgängliga planeringsresurser och av ansvarsfördelningen inom det sys-

selsättningspolitiska området. Utredningen bör därför enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län i nästa etapp närmare klargöra vilka insatser som bör ha förtur och mer i detalj visa vad som krävs av resp. samhällsorgan.

Enligt Jönköpings kommun är det angeläget att kommunerna spelar en betydelsefull roll i den framtida sysselsättningspolitiken. Med hänsyn till vikten och omfattningen av dessa frågor kan det ifrågasättas om inte ett

särskilt kommunalt organ — en sysselsättningsnämnd — borde inrättas och ersätta den nuvarande arbetslöshetsnämnden.

Statens invandrarverk påpekar vikten av att i planeringen hänsyn tas till invandrarna och deras behov av introduktion, språkutbildning, tolkar etc.

på arbetsplatsen.

Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller vikten av att det generella sysselsättningsmålet kompletteras med ett re-

gionalpolitiskt synsätt. Fortfarande finns stora skillnader i sysselsättningsgrad mellan olika regioner. Det är enligt länsstyrelsens mening ytterst angeläget att sysselsättningspolitiken utformas på ett sätt som underlättar genomförandet av de regionalpolitiska målen varav ett är att sam-

tidigt höja och utjämna sysselsättningsgraden i olika delar av landet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framför liknande synpunkter och framhåller

att en förutsättning för att nå såväl kvantitativa som kvalitativa mål för arbetsmarknaden är att det i samtliga län utvecklas robusta och differentierade arbetsmarknader.

3.3¶Individens krav på arbete (SOU 1975:91 kap. 4)

3.3.1¶Regionalpolitikens grundläggande förutsättningar

I prop. 1972:111, bil. I utvecklas avvägningen mellan den ekonomiska politikens olika mål mot en regionalpolitisk bakgrund. Där betonas att det är ökningen av våra ekonomiska resurser som har möjliggjort de materiella

framstegen och den ökade sociala välfärden. Samtidigt kan den ekonomiska

utvecklingen innebära risker för den regionala balansen. Ekonomisk tillväxt förutsätter, speciellt i ett land med Sveriges stora utlandsberoende, en fortsatt omvandling av samhället.

Specialisering och utveckling mot större anläggningar medför att företag eller branscher utvecklas i vissa delar av landet medan andra branscher

och företag med sämre förutsättningar går tillbaka eller försvinner. I pro-

positionen markeras att det är ett av regionalpolitikens mål att sörja för att de enskilda människornas trygghet värnas i denna omvandlingsprocess.

Propositionen avslutar sin genomgång av regionalpolitikens förutsätt-

ningar med ytterligare några faktorer som bedömes vara betydelsefulla. Därvid erinras om den regionala utvecklingens beroende av det existerande

samhället med dess fördelning av arbetsplatser, bostadsområden, skolor, kommunikationsleder m. m. Några radikala ändringar av den regionala strukturen är därför ej möjliga.

En annan grundläggande utgångspunkt för regionalpolitiken är landets ringa befolkningstäthet. Denna gör det orealistiskt att eftersträva ett samhälle

där alla lokala arbetsmarknader är så stora och differentierade att det alltid är möjligt att övergå till önskat arbete utan att behöva flytta till annan ort.

Dessa grundläggande utgångspunkter ligger alltjämt fast.

Till detta skall läggas att under de år som gått har den svenska ekonomins internationella beroende successivt förstärkts. Det svenska näringslivets konkurrenskraft måste successivt stärkas redan för att upprätthålla den svenska exportens nuvarande relativa ställning på de internationella marknaderna.

För att detta skall bli möjligt krävs fortsatta insatser för att öka ceffektiviteten i produktionen av varor och tjänster. Därvid måste man utnyttja

de fördelar som tekniska framsteg, specialisering och stordrift kan ge. Detta förutsätter rörlighet hos kapitalet mellan och inom sektorerna, dvs. fortsatt strukturomvandling. Det är en uppgift för näringspolitiken att påverka denna

utveckling så att landets produktionsmöjligheter väl tillvaratas. För att strukturomvandlingen därvid inte skall ge upphov till oacceptabla regionala obalanser måste fortsatta regionalpolitiska insatser göras. I en sådan ekonomi kommer många människor att byta yrke, anställning och bostadsort för att uppfylla sina krav på arbete. Hindren för denna rörlighet skall avhjälpas inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.

Den regionala sysselsättningsutvecklingen betingas ytterst av de successiva beslut som fattas på samhällspolitikens skilda områden. Den regionalpolitiska planeringen måste därför ses som ett medel att informera om de regionala konsekvenserna av skilda handlingsalternativ. Därigenom blir ett bättre underlag tillgängligt för den löpande politiska beslutsprocessen.

3.3.2 Balans och rörlighet på arbetsmarknaden

I den ekonomiska debatten har begreppet arbetsmarknad från början an-

vänts som beskrivning på tillgång och efterfrågan på arbetskraft i landet

som helhet. Begreppet balans har i detta sammanhang kunnat rymma en avsevärd dold undersysselsättning inom vissa regioner.

När det har gällt att häva arbetslösheten på delarbetsmarknaderna kan man, förenklat uttryckt, tänka sig två vägar. Den ena vägen innebär att man ökar den allmänna efterfrågan i ckonomin, till dess alla har erbjudits eller fått arbete. Det krävs emellertid kraftiga stimulanser av den allmänna efterfrågan för att man den vägen skall kunna häva arbetslösheten på de mest svårtillgängliga delarbetsmarknaderna. Konsekvenserna av sådana insatser blir därför inflation och ökad import.

Den andra vägen innebär att man håller den allmänna aktiviteten i ekonomin på en sådan nivå att det inte skapas ett allmänt inflationstryck. Samtidigt sätts riktade åtgärder in mot de delarbetsmarknader där arbetskraften

inte fullt utnyttjas. Härvid utgår man från att produktionsresursernas trög-

rörlighet måste övervinnas med aktiva insatser.

Den senare uppläggningen har legat till grund för utvecklingen av den aktiva arbetsmarknadspolitiken och regionalpolitiken. Det finns dock påtagliga skillnader dem emellan vad beträffar det obalansbegrepp som an-

vänds. För arbetsmarknadspolitiken har det varit naturligt att anpassa åt-

4 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

gärderna efter hur den aktuella balansen ser ut mellan tillgång och efterfrågan

för olika utbildnings- och yrkesgrupper. Denna inriktning på individens problem leder till ct uppmärksammande av att det inom en och samma region

samtidigt kan finnas obalanser som går åt skilda håll. För regionalpolitiken har tidshorisonten både vad beträffar målen och medlen varit längre sam-

tidigt som den balans man eftersträvat inte primärt kunnat gälla yrkesmässigt avgränsade delarbetsmarknader.

3.3.3¶Det regionala balansbegreppets utveckling

Sett i något längre perspektiv har det främst varit nettoflyttningen mellan

regioner som uppmärksammats i den regionalpolitiska debatten. Det var skogslänens förlust av mellan 10 000-15 000 flyttande netto per år och storstädernas snabba tillväxt som utgjorde de mest vägande motiven vid det

lokaliseringspolitiska beslutet år 1964.

1 den regionalpolitiska proposition (prop. 1970:75, SU 1970:10, BaU 1970:40, rskr 1970:270 och 304) som antogs av 1970 års riksdag betonades

starkare än tidigare behovet av mera riktade insatser för att komma till

rätta med regionala obalanser. Storstädernas tillväxt ansågs till stor del förorsakad av inflyttning av yngre, välutbildad arbetskraft och denna flyttning

skapade obalansproblem i andra delar av landet. Om denna flyttning skulle kunna dämpas bedömdes det som nödvändigt att åstadkomma alternativ

till storstäderna som kunde erbjuda den nödvändiga, differentierade arbets-

marknaden. Ambitionen i den år 1970 antagna regionala strukturplanen

var att i varje län bygga upp minst en väl differentierad lokal arbetsmarknad.

3.3.4 Lokala arbetsmarknader

I 1972 års regionalpolitiska beslut karakteriserades en god lokal arbetsmarknad så, att den bör kunna erbjuda människorna goda sysselsättningsmöjligheter och därvid ge utrymme för val med hänsyn till yrkesinriktning och utbildning.

Möjligheterna till längre arbetsresor varierar mellan individer och regioner. Personer med tillgång till bil kan mestadels utnyttja arbetstillfällen på den

lokala arbetsmarknader inom avstånd upp till 30-40 kilometer medan per-

soner utan bil oftast har tillgång till en mycket begränsad det av denna arbetsmarknad.

Utvecklingen inom produktionen har sedan länge gått mot en allt längre

specialisering. Detta har lett till tendenser mot en ökad ensidighet i efterfrågan på arbetskraft på främst de mindre lokala arbetsmarknaderna. Även

utbildningen uppvisar en långt gående specialisering. Möjligheterna att para ihop arbete med arbetssökande är av central betydelse för människornas

välfärd. Möjligheterna att utan flyttning finna arbete inom det egna yrket

är störst på de stora lokala arbetsmarknaderna och minst på

de små och ensidiga arbetsmarknaderna. Svårigheterna att få rätt sorts arbete

vid rätt tidpunkt avspeglar sig i omfattande bruttoflyttningar. Mellan lokala

arbetsmarknaden flyttar varje år mellan 200 000-300 000 personer. Endast en

del av dessa flyttningar har direkt samband med förhållandena på arbetsmarknaden.

Flyttning leder till både positiva och negativa välfärdseffekter för de flyttande, Så är t.ex. inkomstutvecklingen bland de flyttande i genomsnitt

positiv. Detta till trots kan en flyttning upplevas som en uppoffring. När vänskaps- och släktband bryts kan detta vara negativt för både den flyttande

och de som stannar kvar.

3.3.5¶De inomregionala frågornas ökade vikt

Den mängd arbetstillfällen en person kan nå med en rimlig tidsåtgång är bestämmande för de valmöjligheter och den trygghet som en lokal arbetsmarknad kan ge. Av betydelse är då inte bara det antal arbetstillfällen

som teoretiskt kan nås inom olika avstånd utan naturligtvis också män-

niskornas faktiska möjligheter till pendling:

En avgränsning av arbetsmarknader efter individernas möjligheter till pendling sammanfaller sällan med indelningen i kommuner. Vissa grupper på arbetsmarknaden kan nå långt utanför den egna kommunen, åter andra grupper kan endast nå en del av kommunen. Möjligheterna till arbete är

avgörande för befolkningsutvecklingen i kommunerna. Sambandet med ar-

betsmöjligheterna i angränsande kommuner spelar därför en central roll

för invånarnas sysselsättning. Det sätt på vilket den lokala arbetsmarknaden

kan fås att fungera har alltså en avgörande betydelse för kommunernas utveckling.

Det övergripande ansvaret för människornas sysselsättning och planeringen för denna sysselsättning vilar i första rummet på statliga organ. Om det därvid skall vara möjligt att ge de skilda kommunernas invånare tillräckliga sysselsättningsmöjligheter — och därmed kunna stabilisera befolkningsutvecklingen — måste planeringen av de lokala arbetsmarknaderna göras så att arbetstillfällena blir tillgängliga för alla.

3.3.6 Arbetsresor

Begränsningarna i den lokala arbetsmarknadens omfattning gäller främst

för personer utan tillgång till bil och detta innebär enligt nuvarande mönster främst kvinnor samt de äldsta och yngsta generationerna. Eftersom samtidigt dessa grupper ofta har speciella krav på arbetsmarknadens kvalitet utgör

dessa begränsade valmöjligheter ett allvarligt förvärvshinder. I många fall skulle en kvinnlig förvärvsverksamhet förutsätta ett tvåbilssystem, vilket f.n. inte är realistiskt att tänka sig i allmänt bruk. När det gäller att ge

dem som f.n. inte har förvärvsarbete möjlighet till sysselsättning och för att öka valmöjligheterna för många som redan arbetar,

måste man därför utgå ifrån att de kollektiva trafikmedlen i de mera tät-

befolkade delarna av landet kommer att spela en förhållandevis större roll

i framtiden.

3.3.7 Flvttningen mellan lokala arbetsmarknader

Bruttoflyttningen över kommungräns utgör ca 400 000 personer per år

och över:länsgräns utgör det totala antalet flyttningar ca 200 000 personer per år.

Endast en del av denna flyttning är direkt arbetsmarknadsbetingad. Det

är f.n. inte möjligt att precisera den arbetsmarknadsbetingade flyttningens omfattning.

Eftersom bruttorörelserna mellan regioner är mycket större än nettoeffekterna av flyttningsrörelserna, finns det anledning tro att både vinster

och förluster i välfärden i samband med flyttningar är större än vad de

rena befolkningsförskjutningarna medför.

Göteborgs FCO ställer i detta sammanhang krav på en ökad tonvikt i

planeringen vid de problem som sammanhänger med den totala rörligheten på arbetsmarknaden. Detta förutsätter att man i den regionalpolitiska pla-

neringen eftersträvar en exaktare belysning än f.n. av obalansproblemen

för skilda grupper på arbetsmarknaden. Det finns vidare anledning att i de regionalpolitiska ställningstagandena i ökad utsträckning beakta den totala rörligheten mellan regioner och att därvid se de regionala obalansproblemen

som en del av den mera allmänna frågan om anpassningsmekanismerna på ar-

betsmarknaden.

3.3.8 Regionala aspekter på rörligheten — analvs och åtgärder

En stor del av de mycket omfattande rörelserna på arbetsmarknaden leder till flyttningar mellan lokala arbetsmarknader. Valet mellan att flytta för att kunna förverkliga ett önskat arbetsplats- eller yrkesbyte — eller för att över huvud taget komma in på arbetsmarknaden — och önskan att bo kvar

kan innebära en svår avvägning för många människor. Även regioner, där

utbud och efterfrågan på arbetskraft totalt sett befinner sig i balans, kan ha obalans på delar av arbetsmarknaden.

Mängden lokaliserbar verksamhet är ganska liten i förhållande till den

omfattning åtgärderna skulle behöva ha om man effektivt skall kunna motverka ensidighet på arbetsmarknaden. De långsiktiga åtgärderna måste därför i större utsträckning än f.n. inriktas på de befintliga arbetsplatserna och deras rekryteringsmönster.

Samtidigt som det finns olika regionalpolitiskt väsentliga anpassningssätt

måste det uppmärksammas att också övriga anpassningsvägar påverkar väl-

färden i regioner. Så blir behovet av regionala anpassningar iform avt. ex. flytt-

ning mindre ju större möjligheterna är till anpassningar inom en region.

Det är naturligtvis inte endast individen som genom anpassningar kan åstadkomma balans på skilda delarbetsmarknader. Också arbetsställena kan genom 1. ex. investeringar i produktionsapparaten, organisatoriska förändringar och genom produktionens inriktning anpassas till den befintliga arbetskraftens krav.

Även om långsiktiga kompletteringar av existerande sysselsättningsmönster oftast inte får mer än begränsade effekter, bör de kompletteringar av syssel-

sättningsstrukturen som faktiskt sker efter hand, på ett målmedvetet sätt anpassas till kraven på balans inom de skilda delarbetsmarknaderna. Samhällets

lokaliseringspåverkan bör därför arbeta med dubbla syften dels den utjämning av nettobalanser, mellan kommuner och lokala arbetsmarknader som för närvarande eftersträvas, dels mera ambitiösa försök att utjämna obalanser på yrkesmässigt avgränsade delarbetsmarknader. Formerna för en sådan anpassning av de regionalpolitiska medlen bör diskuteras av sysselsättningsutredningen i dess andra etapp.

3.3.9 Arbetsmöjligheter för skilda grupper

De äldre på arbetsmarknaden

De äldres deltagande i arbetskraften uppvisar avsevärda regionala skillnader. Riksområdena övre och mellersta Norrland (Västerbottens och Norrbottens resp. Västernorrlands och Jämtlands län) har mycket låga arbetskraftstal för män i åldersgruppen 55-64 år och dessa tal har under perioden 1971-1974 sjunkit starkare i övre Norrland än i övriga delar av landet.

För kvinnor i åldersgruppen 55-64 år ökar deltagandet i arbetskraften. Den skillnad som finns mellan främst Stockholms län och övriga delar av landet synes därför inte ha minskat under perioden 1971-1974.

Förtidspensioneringen har ökat under senare år från 170 000 år 1968 till 280 000 år 1975. I Norrbottens län motsvarar förtidspensionerade nästan 15 24 av totalantalet sysselsatta i åldersgruppen 55-64 år medan denna andel it. ex. Jönköpings län uppgår till endast ca 5 4.

En utveckling mot ökade möjligheter till deltidspensionering bör kunna

underlätta anpassningen av arbetsuppgifterna till individens förmåga inom

ramen för den ursprungliga arbetsplatsen. Den mängd lättare arbetsuppgifter som finns tillgängliga skulle härigenom kunna delas av flera personer.

Behovet av speciella insatser för äldre eller handikappade varierar beroende på bl. a. näringslivets sammansättning och utveckling. Eu mått på hur detta behov fördelar sig regionalt är de beräkningar av undersysselsättningens

omfattning som kan göras utifrån förvärvsfrekvenserna i de aktuella åldrarna.

Det bör vara möjligt att med utgångspunkt i länsplaneringens prognoser

göra ungefärliga beräkningar över den regionala fördelningen av det framtida behovet av insatser för den äldre arbetskraften.

Kvinnors möjligheter till arbete

Det skulle krävas ca 300 000 nya arbeten om kvinnor i hela landet skulle ha samma sysselsättningsgrad som kvinnoriStockholms-regionen. Denna un-

dersysselsättning utgör det kvantitativt sett största regionala obalansproble-

met. Utvecklingen under den hittillsvarande delen av 1970-talet har gett en

mycket snabb ökning av den kvinnliga förvärvsverksamheten. Från år 1970

till år 1974 har antalet kvinnor i arbetskraften ökat från 1 520 000 till 1 650 000 eller med nästan 10 2. Förvärvsfrekvenserna har med få undantag utveck-

Jats i stort sett parallellt i landets åtta riksområden. Liknande resultat erhålls

för de skilda ortstyperna enligt planen för den regionala strukturen. Någon

påtaglig utjämning mellan regionerna har alltså inte skett.

Den kvinnliga sysselsättningen är starkt koncentrerad till vissa näringsgrenar/branscher. Denna koncentration har knappast undergått några större förändringar under perioden 1966-1974.

Vidgade möjligheter för kvinnor att förvärvsarbeta synes förutsätta samtidiga åtgärder av delvis motstridiga slag. Dels krävs insatser för att bryta traditionella könsbundna yrkes- och utbildningsval, dels krävs expansion

av traditionellt kvinnliga verksamheter samt en sådan lokalisering av dessa

att de kan nås av de kvinnor som f.n. inte har arbete på den öppna ar-

betsmarknaden. Det är alltså på medellång sikt inte möjligt att bortse ifrån den faktiska förekomsten av könsbundna yrkesval.

Mycket kraftiga insatser kommer att krävas för att med upplysning och arbetsmiljöförbättringar bryta de traditionella könsbundna utbildnings- och yrkesvalen. För att skapa ett bättre underlag för beslut om dimensionering och inriktning av dessa åtgärder bör denna fråga prioriteras i den länsplaneringsomgång som förutses börja under år 1976 med resultatredovisning år 1977.

De nytillträdande på arbetsmarknaden

De unga, som efter fullbordad utbildning söker sig ut på arbetsmarknaden, ställs inför anpassningsproblem av speciell karaktär. Samhället försöker inom ramen för arbetsmarknadspolitiken med skilda åtgärder överbrygga välfärds-

problemen i samband med inträdet på arbetsmarknaden. Eftersom de ungas

val av arbete och bostadsort successivt skapar framtidens regionala struktur äremellertid de ungas situation betydelsefull också från allmän regionalpolitisk synpunkt.

Det finns avsevärda olikheter mellan de yngre och äldre generationernas fördelning på utbildning och yrken. De yngres flyttningsmönster återspeglar de olika yrkenas regionala fördelning. Denna betingas i sin tur av det sätt

på vilket produktionen av varor och tjänster är organiserat. Regionala skill-

nader i näringslivets geografiska spridning och därmed i flyttningens fördelning på yrkesgrupper kan leda till social segregering mellan regioner.

Den mycket omfattande omflyttningen i samband med inträdet på arbetsmarknaden leder till att en stor del av varje ny generation bosätter

sig i områden långt från uppväxtregionen. Enligt Socialforskningsinstitutets

bearbetning av levnadsnivåundersökningarna synes under de senaste 50 åren något mer än 30 "5 av befolkningen i vuxen ålder ha flyttat längre än 50

km från uppväxtorten och ca 15 96 mer än 200 km. Detta resultat illustrerar sannolikt främst de svårigheter som man möts

av i små lokala arbetsmarknader, där valmöjligheterna är ganska begränsade. En förhållandevis stor del av dem som träder ut på den lilla lokala arbetsmarknaden kan alltså behöva flytta vid inträdet på arbetsmarknaden.

Av 1968 och 1974 års levnadsnivåundersökningar framgår vidare att de

långväga flyttningarna för åldersgruppen 15-29 år har minskat på ett närmast

dramtiskt sätt under den aktuella perioden. Detta gäller framför allt för personer boende inom stödområdet.

Minskningen bör innebära att den tidigare återgivna andelen kvarboende inom 50 km från uppväxtorten — dvs. ca 70 "6 av den vuxna befolkningen — successivt kommer att höjas. Detta bör efter hand ge mycket betydande förändringar i riktning: mot en stabilisering av sociala förhållanden med

ökade möjligheter till kontakter med uppväxtmiljön.

3.3.10¶Remissvttrandena

Krav förs fram på att planeringen i ökad grad bör inriktas på de problem som sammanhänger med den totala rörligheten på arbetsmarknaden. RRV riktar uppmärksamheten på att bruttorörelserna mellan regioner är mycket större än nettoeffekterna av flyttningsrörelserna. Därför finns det anledning att tro att både vinster och förluster i samband med flyttningar är större än vad de rena befolkningsförskjutningarna antyder. RRV anser i enlighet med rapporten att den totala rörligheten mellan regioner bör beaktas i regionalpolitiska ställningstaganden. Därtill kommer att endast en del av rörligheten på lokala arbetsmarknader slår igenom i flyttningar. En analys av de totala rörelserna på arbetsmarknaden ger en mer heltäckande bild av problemen och ett bättre underlag för att bedöma inom vilka områden som insatser behöver göras. Även ERU betonar att analyserna av flyttning

mellan de lokala arbetsmarknaderna bör fördjupas. Följande frågor är därvid

naturliga att ställa: Under vilka villkor lämnar ett hushåll en viss situation resp. stannar kvar?

Vilka blir konsekvenserna av det ena resp. det andra handlingssättet?

Vilka samhällsförhållanden verkar underlättande för hushållens benägenhet att lämna resp. förändra rådande situation etc.?

Socialstyrelsen anser att fortsatt geografisk rörlighet mellan orter samt inom

och mellan regioner är ofrånkomlig. De negativa sociala konsekvenserna av flyttning måste vägas in och vägas mot de positiva effekterna för den

enskilde vid beslut som påverkar flyttningsmönstret. För att underlätta om-

ställningen för de människor som byter boendeort är det nödvändigt att i inflyttningsområden i större utsträckning än hittills organisera resurser för att ta emot inflyttare. Strävan bör emellertid också vara att mobilisera

inflyttarnas egna resurser genom föreningsarbete och grannskapsarbete. Synpunkter av liknande slag förs fram av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Flera remissinstanser konstaterar att det ofta blir svårt att uppnå kraven

på en god lokal arbetsmarknad vilken bör ge utrymme för val

med hänsyn till yrkesinriktning och utbildning samt erbjuda trygghet i sys-

selsättningen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län pekar på svårigheterna i isolerade

och små lokala arbetsmarknader. Om man betraktar yrkesmässigt avgränsade delarbetsmarknader eller analyserar de lokala arbetsmarknadernas sätt att

fungera utifrån skilda gruppers krav framstår problemen mer tydligt. Mot denna bakgrund ter det sig enligt länsstyrelsen motiverat att ägna ett ökat

intresse åt de inomregionala obalansproblemen. Inriktningen mot ett ökat intresse för de kvalitativa obalansproblemen inom de olika regionerna är enligt länsstyrelsens mening ett steg i riktning mot en mer välutvecklad och förfinad regionalpolitik som omfattar hela landet. Denna utveckling

är dessutom en förutsättning för att de höjda ambitionerna på sysselsätt-

ningspolitikens område skall kunna realiseras. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför liknande synpunkter. Även länsstyrelsen i Stockholms län delar rapportens bedömning att regionalpolitiken i ökad utsträckning bör

inriktas på inomregionala balansfrågor. Men detta behöver inte innebära att regionalpolitiska fördelningsfrågor skjuts i bakgrunden.

Kvinnornas sysselsättningsmöjligheter kommenteras av åtskilliga remissinstanser. RRV anseratt frågan om arbetstillfällen bör prioriteras i länsplaneringen och att sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor därvid bör beaktas särskilt. Flera länsstyrelser bl. a. länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs och Bohuslän instämmer i rapportens betonande av att frågor om den kvinnliga sysselsättningen bör prioriteras i det arbete med länsplaneringen som förutses börja under år 1976.

4¶Åtgärder för att stärka den enskilde på arbetsmarknaden

4.1¶Rörligheten på arbetsmarknaden - stöd åt den enskilde (SOU 1975:90, kap. ID)

4.1.1 Rörligheten

Sysselsättningsutredningen framhåller att arbetstillfällena i första hand skall anpassas till människornas förutsättningar. Det gäller både fördelningen av arbetstillfällena på regioner och anpassningen av arbetstillfällena till människornas fysiska och psykiska förutsättningar. Ibland är det emellertid inte

möjligt att lösa sysselsättningsproblemen genom att anpassa arbetstillfällena till individernas önskemål. Insatser som underlättar individens rörlighet, t.ex. genom utbildning eller flyttning inom eller utom företaget, blir då nödvändiga.

Debatten om regionalpolitiken kan ibland ge intrycket att man skuile kunna minska flyttningarna radikalt, om man kunde sprida arbetstillfällena till tillräckligt många mindre orter. Det finns emellertid enligt utredningen starka krafter som verkar i motsatt riktning. I samma mån som utbildningsoch upplärningstiden förlängs, ökar också individernas anspråk på att i praktiskt arbete få använda sig av de yrkeskunskaper som de förvärvat. Ju mer utbildningskrävande yrkena blir, desto större och mera differentierade arbetsmarknader kommer att behövas för att möta människornas krav på arbetstillfällena.

Det blir allt vanligare att båda makarna i en familj förvärvsarbetar. Det är uppenbart att om man i samma familj skall tillgodose två eller flera personers önskemål om arbete kommer detta att kräva ganska stora och differentierade arbetsmarknader.

Samhällets stöd till yrkesmässig och geografisk rörlighet skall underlätta för den enskilde att skaffa ett lämpligt och önskat arbete. Därigenom kan stödet förstärka den enskildes position och minska arbetslösheten. Samtidigt syftar stödet till att motverka inflationstendenser i ekonomin genom att förebygga eller lindra flaskhalsproblem i form av brist på arbetskraft.

Samhällets stöd till rörligheten har enligt utredningens mening varit alltför ensidigt inriktat på att underlätta rörlighet i samband med arbetslöshet. Flera skäl kan anföras för att stödet till rörlighet bör vara mindre koncentrerat till de arbetslösa. En väsentlig förklaring till arbetslöshet kan i själva verket vara att vissa personer har stora hinder för geografisk och yrkesmässig rörlighet.

Sysselsättningsutredningen påpekar att arbetsmarknadspolitiken också i fortsättningen måste starkt inriktas på att ge stöd åt den enskilde individen och att underlätta för denne att kombinera sina önskemål om arbete och boendeort.

4.1.2 Behovet av information

Individen måste på ett relativt enkelt sätt kunna skaffa sig information om förhållandena på arbetsmarknaden. Det är naturligt att både arbetslösa, arbetssökande och ombytessökande söker information på arbetsförmedlingen. Som sysselsättningsutredningen framhåller kommer det att ställas krav på utvidgad information vid arbetsförmedlingarna. Inte minst kravet på arbetsförmedling mellan olika orter kommer successivt att öka.

Utredningen om utvidgad platsinformation (UPI) har visat att obligatorisk anmälan om lediga platser i kombination med ökade personella insatser vid förmedlingen kan få positiva effekter. Sysselsättningsutredningen anser

det angeläget att reformen genomförs utan dröjsmål och utgår från att ar-

betsförmedlingen i framtiden kommer att ha kännedom om samtliga lediga

platser som finns på arbetsmarknaden, i princip i enlighet med UPI:s förslag.

Det är angeläget att informationen kan göras så omfattande som möjligt

i fråga om arbetsuppgifter, löner och andra arbetsvillkor, arbetsmiljö, personalpolitik och andra förhållanden som är av betydelse för den arbets-

sökande.

ADB-behandling av informationsflödena bör enligt utredningen införas så snabbt som möjligt. Enbart ADB kommer emellertid inte att vara till-

räckligt. Det är samtidigt viktigt att understryka kravet på att arbetsför-

medlingen också får ökad personal. Många arbetssökande har svårt att överblicka vilken information man bör skaffa sig. Det krävs då att arbetsförmedlingen kan hjälpa till och visa vad den enskilde bör veta innan han beslutar sig för en ny anställning. En person som söker arbete på annan ort bör på förhand få ulligång till

samma information som finns tillgänglig för den som redan bor på orten.

En förutsättning för att den arbetssökande skall ha intresse av information

är att han har grundläggande kunskaper om hur arbetsmarknaden fungerar. Utredningen påpekar att betydligt större uppmärksamhet måste ägnas åt detta i utbildningen. Eleverna behöver lära sig hur man söker arbete. Denna utbildning bör ges i alla utbildningsformer, såväl ungdomsutbildning som

vuxenutbildning.

Det kommer också att behövas aktiverande och uppsökande insatser för

att rekrytera arbetskraften. För den uppsökande verksamheten är det viktigt

att kunna informera om de utbildningsmöjligheter som står till buds. Informationen om möjligheterna till vuxenutbildning — inklusive arbetsmarknadsutbildning — bör enligt utredningen i huvudsak ges på arbetsplatserna

genom de fackliga organisationerna.

En otillräcklig studie- och yrkesorientering kan inte accepteras, varken från individens eller samhällets synpunkt. Arbetsförmedlingarnas möjlighet att ge fördjupad studie- och yrkesorientering har under senare år förbättrats

genom införandet av de s. k. ALU-kurserna (arbetsliv och utbildning). An-

vändningen av anlagsprov har också ökat. Kommittén för arbetsmarknadsutbildning (KAMU) föreslog att studie- och yrkesorienteringen ytterligare skulle byggas ut. bl. a. genom möjligheter till viss praktik utan samband med fullständig ALU-kurs. Yrkesvägledningsinsatserna skulle bättre kunna

byggas under och anpassas till individens behov. Det finns f.n. en stor klyfta mellan å ena sidan ALU-kurser som omfattar fyra veckor och å andra

sidan ett samtal med en yrkesvägledare.

Den arbetssökande är ofta i underläge gentemot arbetsgivarna. Företagen och myndigheterna förfogar över ett stort antal möjligheter att skaffa sig

information om den sökande. Man kan begära att han går igenom omfattande tester av olika slag, uppvisar betyg från tidigare anställningar, besvarar frå-

geformulär som rör hälsotillstånd och ibland också familjeförhållanden etc.

Också arbetsförmedlingen ger naturligtvis information. Mot denna bakgrund ter det sig enligt utredningen naturligt att arbetsförmedlingen mer än f.n. ger individuell handledning åt den som söker arbete. Arbetsförmedlingen kommer troligen att behöva medverka mer aktivt vid själva arbetsplaceringen. Arbetsförmedlingen kan behöva medverka till olika lösningar av arbetstider eller på annat sätt medverka vid ”förhandlingen” mellan de arbetssökande och företagen om olika alternativ för sysselsättningen. Detta kommer att ställa stora anspråk på personalresurser.

Utredningen menar att arbetsförmedlingen bör vara det ställe där man samlar upplysningar om företagens anställningsförhållanden och personalpolitik. De fackliga organisationerna bör medverka till att ge de arbetssökande bättre information, genom att komplettera de uppgifter hos förmedlingen som av naturliga skäl huvudsakligen kommer från arbetsgivarna.

Det har blivit vanligare att företag som söker arbetsförmedlingens medverkan vid personalrekrytering anger facklig kontaktman. Utredningen föreslår att detta borde vara obligatoriskt. De lokala fackliga organisationerna bör kunna påta sig denna informationsverksamhet.

Informationen om ett företag skulle kunna kompletteras med jämförande uppgifter om andra företag. Fackföreningsrörelsen skulle kunna lägga upp enhetliga metoder för att beskriva t. ex. företags arbetsmiljö och personalpolitik. Vissa försök i denna riktning har också gjorts.

Sysselsättningsutredningen menar att fackföreningsrörelsen borde kunna få ekonomiskt stöd för att bygga upp sådan service åt de arbetssökande. Det betonas dock att detta enbart kan bli ett komplement till den basinformation som oundgängligen måste finnas på arbetsförmedlingarna. Det får inte ha den formen att arbetsförmedlingarnas resurser och inflytande minskas.

4.1.3 Stöd för och ”uppbyggnad" av den enskilde

”Uppbyggnaden” av och stödet till individen kan enligt utredningen ske på olika sätt beroende på den situation som han befinner sig i. Arbetsförmedlaren måste ges ordentlig tid för att diskutera igenom olika utbildnings- och yrkesalternativ.

För olika grupper av handikappade är den yrkesinriktade rehabiliteringen av stor betydelse. Sysselsättningsutredningen betonar behovet av att den yrkesinriktade rehabiliteringen effektiveras framför allt genom en förbättrad samordning.

Sysselsättningsutredningen anser det angeläget att ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och de sociala myndigheterna görs klarare än i dag. Den grundläggande medicinska och sociala vården måste utgöra basen för en yrkesinriktad rehabilitering. Arbetsmarknadspolitiska insatser får inte bli en ersättning för utebliven eller resultatlös vård. Utvidgat

samarbete mellan de sociala myndigheterna, försäkringskassan och arbets-

marknadsmyndigheterna är också av stor vikt. Arbetsmarknadspolitiska syn-

punkter måste få komma in på ett tidigt stadium i rehabiliteringskedjan.

Sysselsättningsutredningen understryker arbetsmarknadsutbildningens roll för den mycket stora del av den potentiella arbetskraften som består av äldre personer. De äldre utgör en förhållandevis liten del inom arbetsmarknadsutbildningen. Olika vägar bör närmare prövas för att stimulera äldre arbetssökande att i större utsträckning använda sig av arbetsmarknadsutbildning. Detta skulle kunna ske med hjälp av ökade insatser genom

t. ex. kollektiv information till äldre arbetssökande, besök på AMU-center, utnyttjande av ALU-kurser etc. Försöken bör enligt utredningen genomföras i ett eller några län.

Den äldsta gruppen i arbetsmarknadsutbildning har de bästa utbildnings-

resultaten. Trots detta är säkert många tveksamma om möjligheterna att få anställning efter avslutade kurser. Det borde därför enligt utredningen

undersökas om det är möjligt att skapa någon typ av personliga ”garantier”

hos vissa arbetsgivare för att den äldre arbetskraften får arbete efter ut-

bildningen.

4.1.4 Stödet till geografisk rörlighet

Utredningen framhåller att stödet till geografisk rörlighet blir av betydelse

också i framtiden. Även om regionalpolitiken byggs ut enligt de riktlinjer som statsmakterna har dragit upp, får man räkna med att flyttningar kommer

att ske både inom och mellan regionerna.

Det finns också goda ekonomiska skäl för samhället att underlätta ar-

betskraftens rörlighet. Undersökningar visar att medan de individuella flyttningsvinsterna är ganska små är de samhällsekonomiska vinsterna betydliga.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att bidragen höjs så att de täcker de verkliga flyttningskostnaderna, vilket innebär en fördubbling av de nuvarande bidragen.

Vidare föreslås att flyttningsbidragen på försök skall kompletteras med ett extra rörlighetsbidrag. Bidraget skulle kunna anpassas till olika strukturförändringar eller konjunktursituationer och beviljas av AMS inom en bestämd ekonomisk ram.

Utredningen föreslår även att flyttningsbidrag på försök skall beviljas också icke arbetslösa som genom flyttning underlättar för lokalt bundna arbetslösa att få arbete. Bidraget skulle utgå vid flyttning från ett område med hög

arbetslöshet till ett område med efterfrågan på arbetskraft inom det aktuella yrkesområdet. Ett annat förslag är att utvidga möjligheterna för den enskilde att få en viss prövotid på en ny ort innan han tar definitiv ställning och det slutliga flyttningsstödet beviljas.

4.1.5 Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser instämmer i sysselsättningsutredningens allmänna bedömningar beträffande värdet av förbättrad information till dem som söker arbete och stöd till den enskilde vid yrkesmässig och geografisk rörlighet. Ett undantag är i viss mån Örebro kommun, som varnar för att arbetsförmedlingen kan drabbas av ett informationsöverflöd som den inte kan tillgodogöra sig och som äventyrar sekretesskyddet.

AMS framhåller att det behövs en ytterligare satsning på att öka arbetsförmedlingens kapacitet — tekniskt och personalmässigt — för att förmedlingsinsatserna skall kunna göras mera individuella. AMS delar sysselsättningsutredningens uppfattning att försöken med utvidgad platsanmälan till förmedlingen och ADB-baserade platslistor bör byggas ut. SSU anser att platsanmälan bör göras obligatorisk för arbetsgivarna.

Även statens invandrarverk bedömer att kraven på mer individuell behandling i arbetsförmedlingen kommer att öka. BI. a. behövs bättre tolkservice.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att olika vägar att göra arbetsförmedlingen mera tillgänglig måste prövas. Ingen ytterligare koncentration av arbetsförmedlingskontor bör ske.

LO och SSU instämmer i förslaget att samhället bör ersätta de fackliga organisationerna för deras kostnader, när de i de arbetssökandes intresse informerar dem om avtal och arbetsvillkor i företagen. SAF och Statsföretag AB avstyrker däremot detta förslag. SAF anser inte att det behövs någon komplettering från fackföreningsrörelsens sida av arbetsförmedlingens information och service. Det är enligt SAF i första hand arbetsförmedlingen som skall stå för detta, medan rutinerna för personalrekrytering bör utarbetas inom varje företag. Statsföretag AB anför att de fackliga organisationerna redan i dag torde kunna lämna uppgifter till arbetssökande om jämförbara förhållanden i olika företag, vilket enligt bolaget är en rent facklig angelägenhet.

SAF påpekar att det inte räcker med att anställa arbetsförmedlare som bara inriktar sig på de grupper som har det svårt på arbetsmarknaden. För att effektivt kunna hjälpa dessa grupper måste förmedlingen i första hand ha god kännedom om och kontakt med den normala arbetsmarknaden. Det behövs därför ett samspel mellan förmedlingstjänstemän med olika uppgifter.

AMS anser liksom sysselsättningsutredningen att yrkesvägledningen bör byggas ut. ALU-kurserna kommer enligt AMS efterhand att bli mera differentierade efter olika personers behov av information och praktik.

EFA anför att den ökning av arbetslösheten som har skett sedan mitten av 1960-talet främst beror på att arbetslöshetstiderna har förlängts. Detta i sin tur beror enligt EFA på en markant nedgång i rörligheten mellan olika företag. EFA förordar att rörligheten underlättas på arbetsmarknaden

särskilt genom att arbetsförmedlingens upplysning om de lediga platserna förbättras.

LO delar sysselsättningsutredningens uppfattning att man bör bygga ut

de medel som underlättar för den enskilde att byta arbete eller yrke. LO påpekar att de fackliga organisationernas lönepolitik inte syftar till att skapa

löneskillnader för att öka rörligheten utan tvärtom leder till en utjämning. Därför måste samhället överta den enskildes kostnader om geografisk och yrkesmässigt rörlighet, med dess samhällsekonomiska fördelar, skall uppnås.

Örnsköldsviks kommun anför att det måste bli bättre samordning mellan

en orts näringsliv och dess arbetsmarknadsutbildning. Det måste finnas

möjligheter till utbildning i varje region. Länsstyrelsen i Värmlands län anför

att en spridning av arbetsmarknadsutbildningen kan uppnås genom samordning med det kommunala utbildningsväsendet. Även AMS anser att arbetsmarknadsutbildningen bör kunna decentraliseras och göras mer flex-

ibel i fråga om kurstider m. m. Därigenom kan utbildningen enligt AMS göras mer tillgänglig i områden med stor potentiell arbetskraftstillgång.

AMS instämmer liksom också länsstyrelsen i Östergötlands län i att ar-

betsmarknadsutbildningen bör kunna få ökad betydelse för de äldre. AMS

och SÖ har beslutat att starta en försöksverksamhet med detta syfte i Gäv-

leborgs län. Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår att man prövar sär-

skilda bidrag till äldre kursdeltagare och någon form av praktik påminnande

om tidigare provanställningar. När det gäller det ekonomiska stödet till geografisk rörlighet har remiss-

instanserna med några få undantag, såsom Centerns kvinnoförbund, tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag om en höjning av bidragsnivån så att den motsvarar de verkliga kostnaderna för de flyttande.

Beträffande förslaget om ett extra rörlighetsbidrag, om beviljande av flyttningsbidrag i vissa fall till icke arbetslösa, och om stöd under en prövotid i den nya orten råder delade meningar bland remissinstanserna. En rad instanser, däribland LO. TCO. SACO/SR och flera länsstvrelser tillstyrker förslagen. Länsstyrelsen i Uppsala län och en del andra instanser betonar

dock att tillimpningen bör ske med stor restriktivitet. AMS erinrar om den utredning om villkoren för flyttningsstödet som

verket f.n. genomför och som kommer att läggas fram inom de närmaste

månaderna.

Vissa remissinstanser, däribland SAF. Industriförbundet, Svenska handelskammarförbundet och länsstyrelserna i Norrbottens resp. Jämtlands län, ställer

sig kritiska till förslagen.

4.2¶Samspel mellan utbildningspolitik och sysselsättningspolitik (SOU

1975:90, kap. 12) 4.2.1 Inledning

Utredningen konstaterar inledningsvis att de senaste årtiondenas utveckling inom utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden i en del fall har

skapat svårigheter för dem som söker arbete efter avslutad utbildning. Allt fler ungdomar går allt längre i skolan. Arbetslivet har förändrats och fortsätter

att förändras. Mellan skola och arbetsliv behövs det därför enligt utredningen nya bryggor som fungerar bittre.

I och med att ungdomarna går allt längre i skolan blir deras kunskaper

om samhället och erfarenheter från arbetslivet begränsade. För att underlätta övergången till arbetslivet måste ansträngningarna ökas att närma skolans

värld till samhället.

Olika grupper av nyutbildade möter olika problem då de söker sig in på arbetsmarknaden. 1. En kategori utgörs av dem som skaffat sig en längre eller kortare ut-

bildning efter gymnasieskolan, dvs. vad som i framtiden kommer att

benämnas högskoleutbildning. No En annan kategori är de som skaffat sig en yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. Problemen varierar i viss utsträckning beroende på

vilken linje de valt. 3. En tredje kategori är den som slutar grundskolan utan att gå vidare

till gymnasial utbildning. Denna grupp har kanske mest uppmärksam-

mats under den senaste tiden. 4. Till en fjärde kategorin kan föras dels de som avbryter gymnasieskol-

studier, dels de som gått igenom mera allmänt inriktade linjer på gym-

nasieskolan och sedan inte direkt söker till eller genom praktik förbereder

sig för vidare utbildning.

Utredningen konstaterar att gemensamt för flera av dessa kategorier är att de inte har någon direkt användbar grundläggande yrkesutbildning. Inom framför allt den tredje och även inom den fjärde kategorin finner man de ungdomar som brukar betecknas som en riskgrupp. Hit hör de utbildningströtta och yrkesobestämda, som dessutom ofta har dåliga betvg från grundskolan.

Denna riskgrupp måste enligt utredningen göras så liten som möjligt. Åtgärder inom såväl skolan som arbetslivet krävs för detta.

Vad gäller utbildningsväsendet konstaterar utredningen att de senaste decenniernas reformer inom den obligatoriska skolan och den gymnasiala

utbildningen har gett oss en sammanhållen nioårig grundskola för alla, samt

en organisatoriskt sammanhållen gymnasieskola som rymmer mer än 90 ”ö av en årskull 16-åringar och som erbjuder många utbildningsvägar

4.2.2¶Utvecklingen i gymnasieskolan

Genom skolreformen har den yrkesförberedande utbildningen stegvis flyt-

tats från grundskolan till närmast högre stadium. Det är därför enligt utredningen naturligt att särskilt uppmärksamma gymnasieskolans innehåll och organisation när man diskuterar hur skola och arbetsliv skall kunna samspela.

I fråga om utbildningens innehåll konstaterar utredningen att enligt läroplanen skall alla linjer i gymnasieskolan förbereda eleverna både för yrkesverksamhet och för fortsatt utbildning. Linjerna skiljer sig emellertid åt i detta avseende.

Enligt utredningen måste tämligen långtgående förändringar av gymna-

sieskolans uppbyggnad och timplaner på sikt genomföras om man skall

uppnå ett bättre samspel mellan skola och arbetsliv och skapa förutsättningar

för återkommande utbildning. Förändringarna bör bl. a. syfta till att ge alla en reell möjlighet att välja mellan arbete och fortsatta studier efter avslutad

gymnasieskola. Alla linjer bör således innehålla moment både av yrkes-

förberedelse och studieförberedelse. Det är också angeläget att söka uppnå

en bättre kontakt mellan allmänna och yrkesinriktade ämnen och mellan skola och arbetsliv. Atmosfären i skolan bör präglas av en positiv attityd till kunskap om och kontakt med arbetslivet. Ansvaret för detta vilar på såväl SYO-konsulenter. yrkosvalslärare som lärarkåren i dess helhet. Lärarna

måste enligt utredningen fortlöpande hålla kontakt med arbetslivet.

Vad gäller gymnasieskolans dimensionering konstaterar utredningen att den grundläggande principen att alla elever - oavsett var de är bosatta — skall ha likvärdiga möjligheter till utbildning i gymnasieskolan bör bibehållas. Allt för stor hänsyn bör således inte tas till ett lokalt behov av arbetskraft med viss utbildning. En viss flexibilitet i resursfördelningen mellan olika linjer bör dock eftersträvas. i syfte att söka undvika att clever som är studiemotiverade helt avstår från utbildning p. g. a. att de inte kunnat komma in på önskad linje.

Möjligheterna att anpassa tillgången på elevplatser inom de olika gymnasieregionerna till ungdomarnas val av utbildning bromsas dock enligt utredningen av den ordning som idag gäller för fastställande av antalet klasser i årskurs et och deras fördelning på olika studievägar. Frågan berör ansvarsfördelningen mellan stat och kommun och behandlas inom utredningen Skolan, staten och kommunerna (SSK). Lösningen kan komma först på något längre sikt.

På kort sikt menar utredningen att vissa förbättringar av gymnasieskolans utbud kan göras i enlighet med den s. k. gymnasieskolgruppens förslag. Denna har föreslagit en etappvis utbildning på gymnasieskolans linjer — då främst de yrkesinriktade linierna. Ungdomar som är svagt motiverade för utbildning skulle erbjudas kortare kurser, som utgör en del av en gymnasieskollinje. Kurserna bör kunna ge ett yrkeskunnande som är godtagbart

för en första anställning på arbetsmarknaden. Utbildningen skulle sedan kunna byggas på med flera kortare kurser (moduler) som sammanlagt skulle

ge samma kompetens som en linje.

Enligt utredningen skall elevernas möjligheter att göra ett väl grundat och övertänkt val av utbildning i gymnasieskolan underlättas. En aktiv studie- och yrkesorientering har här en nyckelroll. De försök som pågår i vissa kommuner med uppföljande och uppsökande studie- och

yrkesorientering och med modifierade intagningsbestämmelser bör kunna ge underlag för liknande verksamhet i hela landet. Vad gäller utbildning varvad med arbete konstaterar ut-

redningen att ungdomar som slutar grundskolan har stora svårigheter att få anställning, att bristande yrkesutbildning är ett problem som kvarstår hela livet samt att ungdomar i dessa åldrar av ekonomiska och andra skäl

ofta är bundna vid sin hemort.

Mot denna bakgrund menar utredningen att målet bör vara att ungdomarna efter grundskolan skaffar sig någon form av fortsatt utbildning innan de söker sig ut på arbetsmarknaden för en mera stadigvarande anställning.

Utredningen betonar dock att därmed är det inte självklart att utbildning efter grundskolan för alla bör omfatta en sammanhängande period om två

eller tre år eller alltid genomföras i form av heltidsstudier. Inte heller behöver den alltid fullgöras i gymnasieskolan. Arbetsmarknadsutbildning samt vux-

enutbildning i olika former kan exempelvis i många fall vara alternativ till ”reguljär” gymnasieskolutbildning. För vissa ungdomar är utbildning

på arbetsplatsen finternutbildning) ett attraktivt alternativ till gymnasieskolutbildning.

Alla bör enligt utredningen ha rätt till grundläggande yrkesutbildning eller annan fortsatt utbildning efter grundskolan i en omfattning som svarar mot minst tvåårig linje i gymnasieskolan. Denna rätt behöver inte utnyttjas direkt efter grundskolan. Samhället är skyldigt att ge alla praktiska och ekonomiska möjligheter att förr eller senare utnyttja denna rätt. Utredningen skall närmare undersöka vilka förutsättningar som måste skapas för att man skall kunna förverkliga detta mål.

4.2.3 Utvecklingen på ungdomens arbetsmarknad

Sådana arbetsuppgifter som tidigare utfördes av ungdomar utan yrkesutbildning har mer och mer försvunnit eller övertagits av andra grupper.

Unga personer utan yrkesutbildning eller med bristfällig sådan har de senaste åren haft svårigheter att finna anställning på arbetsmarknaden, även under

perioder av konjunkturuppgång. Enligt beräkningar som gjorts kan utrym-

met på arbetsmarknaden för korttidsutbildade komma att minska i framtiden.

Med få undantag har ungdomarna inte någon egen arbetsmarknad. De

5 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

möter därför också rent allmänt samma problem på arbetsmarknaden som övriga grupper. Konjunktursvängningar och överskott på utbildade inom en viss bransch drabbar alltså även de yngre. De möter också konkurrens

från andra grupper av arbetssökande, som efterfrågar samma typ av an-

ställning. Detta visar att arbetsmarknaden för närvarande inte räcker till

för alla utan måste vidgas. Problemen är störst för de unga flickorna eftersom

de vanligen söker anställningar inom en rätt snäv sektor av arbetsmarknaden och ofta är negativt inställda till industriarbete. Inom många grenar av in-

dustrin finns också ett visst motstånd mot att anställa flickor.

Att ungdomarna utgör en del av den totala arbetsmarknaden innebär omvänt att åtgärder som vidtas för att öka antalet sysselsättningstillfällen totalt också gynnar ungdomsgrupperna. Även åtgärder av annat slag kan öka de ungas möjligheter att få ett arbete. Den lagstadgade rätten till ledighet för studier, det förbättrade studiestödet för vuxenstuderande på alla nivåer,

tillkomsten av nya utbildningslinjer på högskolenivå speciellt avsedda för

vuxna med arbetslivserfarenhet (t.ex. yrkesteknisk högskoleutbildning) samt de nya behörighetsreglerna för tillträde till högre utbildning, allt detta kommer att öka antalet vuxna som befinner sig i utbildning. Om luckan

efter den som är ledig för utbildning fylls genom befordran inom företaget kan detta indirekt ge ett ökat antal arbetstillfällen för dem som söker sin

första anställning. Perspektivet öppnas härmed mot en genomförd återkommande utbildning, som på sikt skulle upphäva den i stor utsträckning ännu existerande uppdelningen i två grupper ”unga i utbildning” och ”vuxna i arbetslivet”.

AMS åtgärder mot ungdomsarbetslösheten grundar sig på ett program som antogs år 1971 och som senare reviderats. Åtgärderna är i huvudsak inriktade på en intensifierad arbetsförmedling, en ökning av utbildningsmöjligheterna, såväl inom det allmänna utbildningsväsendet som inom arbetsmarknadsutbildningen, samt beredskapsarbeten för ungdomar.

Utredningen konstaterar att under de senaste två budgetåren har en rad åtgärder vidtagits för att motverka arbetslösheten bland ungdomar. Statsbidragen för beredskapsarbeten har höjts. likaså utbildningsbidragen och det kontanta arbetsmarknadsstödet. Arbetsförmedlingarnas personalresurser har ökats liksom de statliga praktikplatserna.

4.2.4 Övergången mellan skola och arbetsliv

Intensifierad försöksverksamhet med arbetsförmedling m. m. för ungdo-

mar under 20 år påbörjades på initiativ i augusti år 1975 vid arbetsförmedlingskontoren på fem orter och har sedan vidgats till att omfatta ytterligare ett tiotal orter. Åtgärderna är främst inriktade på åldersgruppen under 20 år och då främst ungdomar med grundskola, elever som avbrutit sin utbildning samt ungdomar med allmän, ej yrkesinriktad utbildning. Men man

följer också utvecklingen för samtliga arbetslösa under 25 år under den aktuella tiden. Härigenom får man veta om de äldre ungdomarnas situation förändras av den intensifierade arbetsförmedlingsverksamheten för de yngre.

Arbetsförmedlingskontoren på försöksorterna har fått extra personal som skall söka placera de arbetssökande ungdomarna i arbete eller utbildning

av lämpligt slag, man försöker också få till stånd ett system med kontaktmän

på arbetsplatser eller vid utbildningsinstitutioner som tar hand om och följer

dessa ungdomar. Till försöksverksamheten knyts personal från de arbetspsykologiska instituten, där så är möjligt. Den medverkar med stödsamtal,

aktiverande gruppsamtal och vissa kurativa uppgifter. Försöksverksamheten

skall utvärderas av institutet för social forskning (SOFI.

Utredningen menar att samhället måste ta ansvar för att ungdomarna har en meningsfull sysselsättning i form av utbildning celler arbete efter det att de har slutat grundskolan. Vissa grupper av ungdomar är därför

i behov av särskilt stöd och hjälp vid övergången mellan skola och arbetsliv.

Det gäller enligt utredningen i första hand dem som lämnar grundskolan utan att direkt gå vidare till gymnasieskolan eller motsvarande utbildning,

avbryter en påbörjad utbildning i gymnasieskolan eller går igenom en ut-

bildning i gymnasieskolan med allmän inriktning.

Genom en uppsökande och uppföljande verksamhet bör man hålla kontakt med dem som inte fortsätter med gymnasieskolstudier direkt efter grundskolan eller som avbryter sådana studier och erbjuda dem utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet eller inom arbetsmarknadsutbildningen, arbete antingen i form av t. ex. praktikanställning eller genom särskilt anordnade ungdomsarbeten (beredskapsarbeten). Inga ungdomar skall behöva

riskera längre ofrivilligt sysslolösa perioder. Detta innebär en trygghet för både dem och deras föräldrar. Det är därvid av stor vikt att informationen om samhällets åtaganden i detta avseende genom skola, arbetsförmedling

osv. når ut till alla ungdomar.

För att på detta sätt kunna nå alla ungdomar i de aktuella åldrarna krävs självfallet ökade resurser såväl inom utbildningsväsendet som vad avser arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den nödvändiga omfattningen av sådana resurser kan enligt utredningen preciseras först i ett fortsatt utredningsarbete.

Den organisation för uppföljande och uppsökande verksamhet bland arbetslösa ungdomar, intensifierad arbetsförmedling m. m. som nu prövas

på försöksorterna bör efterhand byggas ut till att omfatta hela landet. I samband därmed får erfarenheterna från försöksverksamheten ligga till

grund för eventuella förändringar i organisationen. Arbetsfördelningen mellan berörda myndigheter — arbetsförmedlingen, skolan och den kommunala socialförvaltningen — får likaså successivt prövas och anpassas till de lokala

förhållandena. Det finns enligt utredningen skäl att understryka just behovet

av en viss rörlighet i organisationen. I samband härmed bör också prövas hur den studie- och yrkesvägledande personalen (SYO-konsulenter och yr-

kesvalslärare) som nu är knuten till grundskolor och gymnasieskolor skulle

kunna utnyttjas som en effektiv kontaktlänk mellan skola och arbetsliv. Vad gäller praktikfrågorna konstaterar utredningen inledningsvis att man avser att behandla dessa frågor utförligare i det fortsatta arbetet. Med praktik menar utredningen här för det första praktik som obligatoriskt ingår i vissa utbildningar. För det andra avses anställningar som kan erbjudas ungdomar i olika åldrar och på olika stadier i utbildning.

Behovet av praktikplatser är redan nu stort och ökar ständigt. Detta gälla alla nivåer i skolsystemet, från grundskolans praktiska yrkesorientering till

den praktik som en nyexaminerad högskolestuderande behöver innan denne

blir etablerad på arbetsmarknaden. Tillgången på platser motsvarar inte efterfrågan.

En kontakt med arbetslivet i form av praktik är viktig för de studerande

inom hela utbildningsväsendet. Speciellt nödvändig är den dock under

och/eller efter mera allmänt inriktade studier. Någon form av praktisk yr-

kesorientering även på gymnasieskolnivå är således angelägen, liksom ökade möjligheter till praktik efter studierna för dem som gått igenom de teoretiskt

inriktade gymnasieskollinjerna. Detta bör också gälla dem som genomgår postgymnasial utbildning och som saknar obligatorisk praktik. Målet för den praktiska yrkesorienteringen i grundskolan och dess omfattning bör

övervägas. Kraven på praktik får inte bli ett hinder för en önskvärd utbildningsökning, t. ex. inom vårdområdet.

Feriearbete ger ofta en god kontakt med arbetslivet. En väl fungerande förmedling av feriearbetsplatser är därför angelägen. Det är nödvändigt att

skapa fungerande och permanenta former för samverkan mellan skola, ar-

betsförmedling, arbetsgivare och fackförening i praktikfrågor. Frågan om

ekonomisk ersättning under praktiktiden måste lösas. Detta kan ske enligt olika linjer, från ett studiesocialt stöd som samhället finansierar till avtalsenlig lön.

Såväl inom det privata näringslivet som på statliga och kommunala arbetsplatser måste man ta sin del av ansvaret för ungdomarnas introduktion i arbetslivet genom att ställa praktikplatser till förfogande. På sikt måste man därför bl. a. kräva att myndigheter och företag har en genomtänkt rekryteringsplan. När man utarbetar dessa planer måste man uppmärksamma problemen för andra arbetstagare och arbetssökande. t. ex. handikappade, äldre personer och kvinnor utan yrkesutbildning. I planeringen måste de lokala fackliga organisationerna delta. Stora ansträngningar måste göras för att på frivillig väg få fram ett tillräckligt antal praktikplatser. Utredningen är emellertid inte främmande för tanken att arbetsgivarna bör kunna åläggas att bereda utrymme för ett visst antal praktikanter.

Avslutningsvis konstaterar sysselsättningsutredningen att ett system för ekonomiskt studiestöd som ger alla en klar möjlighet att utbilda sig måste skapas. Oavsett ålder, bostadsort eller socialgrupp skall de ha samma möj-

lighet att ta samhällets utbildningsutbud i anspråk på heltid eller deltid och i form av återkommande utbildning. Utredningen menar vidare att

de studiesociala stöden till ungdomar på gymnasieskolstadiet måste sam-

ordnas dels med systemet för utbildningsbidrag inom arbetsmarknadsut-

bildningen till de aktuella ålderskategorierna dels med det ekonomiska stö-

det till dem som i dessa åldrar är ofrivilligt arbetslösa.

4.2.5¶Remissyttrandena

Stor enighet råder bland remissinstanserna om vikten av att kraftfulla åtgärder vidtas både på lång och kort sikt för att underlätta ungdomens

övergång mellan skolsystemen och mellan skola och arbete.

Mot den kartläggning av olika riskgrupper som utredningen gjort har flera remissinstanser invändningar. SÖ, SAF, Svenska kommunförbundet,

Sveriges elevers centralorganisation (SECO) m. fl. menar att utredningen har

glömt den kanske mest utsatta gruppen, de elever som av skilda skäl fått en ofullständig grundskoleutbildning, t. ex. de som avslutat grundskolan

i förtid. Därtill kommer de elever som haft svårigheter att tillgodogöra sig

undervisningen. SÖ pekar också på att det finns stora utbildningsbehov hos en rad andra grupper i samhället. bl. a. de något äldre kvinnorna som

avser att återinträda i arbetslivet. SECO framhåller att utredningen i alltför liten utsträckning behandlat

orsakerna till att elever lämnar grundskolan i förtid eller avstår från att gå vidare till gymnasieskolan. Enligt SECO:s uppfattning står orsakerna härtill till stor del att finna i grundskolan. Den fysiska och psykiska ar-

betsmiljön i grundskolan är därför enligt SECO:s uppfattning mer angelägen

än en översyn av gymnasieskolan. Sveriges förenade studentkårer (SFS) och Teknologorganisationen (REFTEC) menar att utredningen i alltför liten ut-

sträckning beaktat de problem som möter dem som examineras från hög-

skolor.

Till utredningens målsättning att alla linjer på gymnasieskolan skall innehålla både moment av yrkes- och studieförberedelse an-

sluter sig bl. a. SÖ, AMS och Svenska kommunförbundet. SÖ framhåller att en översyn av gymnasieskolans läroplan med denna målsättning nyligen

har inletts inom SÖ. En av de viktigare frågorna vid denna översyn är

enligt SÖ att klarlägga hur yrkesförberedelse skall inrymmas i de mer allmänt inriktade linjerna. Konjunkturinstitutet, SACO/SR, SFS och Örebro kommun

är mycket tveksamma till förslaget. Konjunkturinstitutet menar att det inte

är visat att vrkes- och studieförberedelse på alla linjer skulle minska ar-

betslösheten bland ungdomar. SACO/SR motsätter sig att det yrkesförbe-

redande inslaget på de teoretiska linjerna utökas eftersom detta enligt organisationen skulle minska tiden för den studieförberedande undervisning-

en. Man kan däremot tänka sig yrkesinriktande kurser som en påbyggnad

på gymnasieskolan. SAF, Svenska Handelskammarförbundet och Industriför-

bundet framhåller att en förändring av gymnasieskolans linjer ger följd-

verkningar för högskolorna som måste övervägas i sammanhanget.

Vad gäller studie- och yrkesorienteringens roll betonar bl. a. TCO. SÖ, AMS, SSU, Svenska föreningen för studie-och yrkesorientering

och Norrköpings kommun vikten av att denna förläggs tidigt under utbild-

ningen samt att resurserna förstärks. AMS framhåller vikten av att redan

i grundskolan förbereda ungdomarna för fortsatt utbildning, arbete, praktik

m. m. TCO menar att det är för sent att sälta in studie- och yrkesorientering i samband med att eleverna lämnar grundskolan. Information om utbildning och arbetsmöjligheter måste ges på ett betydligt tidigare stadium av elevernas

skolgång. Svenska föreningen för studie- och yrkesorientering menar att

SYO-, pryo- och studiebesöksverksamheten bör ses över helt och hållet. I samband härmed bör övervägas om inte ämnet arbetslivsorientering skall införas som särskilt ämne. Föreningen framhåller vidare att den studie-

orientering som i dag ges är alltför inriktad på gymnasieskolans linjer. till nackdel för de flera hundra yrkesinriktade specialkurserna. Enligt LO bör

de krav som nu ställs på att SYO-konsulenterna skall ha arbetslivscrfarenheter också utvidgas till andra lärargrupper, både de som söker lärarutbildning och de som redan är verksamma. Enligt Statens vattenfallsverk

finns skäl som talar för att det i lärarnas utbildning skall ingå perioder av obligatorisk praktiktjänstgöring i näringsliv och förvaltning.

Till sysselsättningsutredningens slutsats att dimensioneringen av de olika linjerna i gymnasieskolan endast i begränsad ut-

sträckning skall anpassas till det lokala behovet av arbetskraft ansluter sig

både AMS och SÖ. AMS menar att man vid plancringen av kortare yrkesinriktade kurser i högre grad bör beakta den lokala arbetsmarknadens behov av yrkesinriktad arbetskraft än då man överväger dimensioneringen av gymnasieskolan mer generellt. SÖ framhåller att det är svårt att på kort

sikt drastiskt förändra kapaciteten mellan olika linjer och specialkurser. De

mera liberala anvisningarna om val och byte av studieväg som gäller från den I juli 1976 bör dock enligt SÖ:s mening underlätta flexibiliteten i gymnasieskolan. SÖ berör även antagningsbestämmelserna som ett medel för

att förbättra möjligheterna att fritt välja studieväg och hänvisar härvid till

betygsutredningen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar vikten av att de elever som går i korta kurser ägnas särskild uppmärksamhet och stimuleras att slutföra sina gymnasiestudier. AMS. SAF m. fl. menar att alla möjligheter bör tillvaratas att sprida kursstarter och därmed läsårs- och terminsindelningar.

Angelägenheten av återkommande utbildning understryks av bl.a. SSU och i viss mån SÖ. SÖ betonar att åtskilliga frågor måste noggrant utredas innan en närmare uppfattning kan redovisas om hur ett utbyggt system med återkommande utbildning kan se ut. Antagningssystemet, det studiesociala stödet, utbildningens innehåll och utformning samt

konsekvenserna av spridning av termins- och läsårsavslutningarna är några av de frågor som måste studeras ytterligare. Flertalet frågor är f. n. föremål för översyn.

Utredningens målsättning att alla ungdomar skall erbjudas

arbete, praktik eller utbildning tillstyrks av remissinstan-

serna. AMS framhåller att samhället måste ta et konkret ansvar för alla ungdomar och erbjuda dem utbildning, praktik eller direkt anställning. Det

är vidare enligt AMS angeläget att man inom ramen för den föreslagna organisationen anger en klar ansvarsfördelning mellan arbetsförmedling,

skola och andra kommunala organ. Skolan bör ha ansvaret för uppföljning

av de ungdomar i åldern 16-18 år som inte påbörjar eller fullföljer gymnasiestudier. Arbetsförmedlingarna måste vidare enligt AMS tilldelas vä-

sentligt utökade resurser för att kunna ta sin del av ansvaret för verksam-

heten. LO framhåller att den verksamhet med uppföljning av elever som

pågår, snarast bör utvidgas till hela landet och att arbetsmarknadens parter

skall vara representerade i ett uppföljningsorgan. Svenska kommunförbundet framhåller att kommunala organ måste starkt engageras i arbetet.

Praktikfrågorna har ingående behandlats av flera remissinstanser. LO menar att som praktik skall endast anses sådant arbete som är ett led

i en utbildningsgång och bl. a. utförs skilt från skolans arbetsplats. LO avser

att senare återkomma med mera utförliga synpunkter på praktikfrågorna.

Flera remissinstanser bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs

län samt SSU förordar att myndigheter och företag åläggs att ställa ett visst antal praktikplatser till förfogande. Den motsatta uppfattningen framförs

av bl.a. SAF, SJ och statens vattenfallsverk. SJ menar att en kvotering kan

leda till stora svårigheter om viss arbetskraft närmast påtvingas arbetsgi-

varen. Landstingen i Jönköpings och Örebro län menar att läroplanerna inom sjukvårdsutbildningen bör ses över vad gäller behovet av praktikplatser. Övergångsvis kan det enligt landstinget i Jönköpings län vara nödvändigt att minska kraven på praktik eller förlägga vissa praktiska moment till skolorna.

Ett väl fungerande studiestöds betydelse betonas av flera remiss-

instanser. LO framhåller härvid att de studiesociala stöden till ungdomar

i gymnasieskolan måste samordnas med utbildningsbidragen vid arbetslöshet.

4.3 Praktik — rapport från arbetsgruppen för utredning av vissa prak-

tikfrågor

4.3.1 Rapporten

Skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet och arbetsmarknadsstyrelsen har i juni år 1975 till regeringen överlämnat en rapport om praktikfrågor.

Rapporten har utarbetats av en arbetsgrupp med representanter för nämnda myndigheter, SAF, statens personalnämnd (SPN), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, SACO/SR och TCO.

Remissyttranden över rapporten har avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), statens avtalsverk, statens personalnämnd (SPN), universitetskanslersämbetet (UK Ä), nämnden för socionomutbildning, skolöverstyrelsen (SÖ), AMS, arbetarskyddsstyrelsen,

samarbetsnämnden för journalisthögskolorna, länsskolnämnden i Stock-

holms län, sysselsättningsutredningen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, TCO, SACO/SR, SAF, Sveriges Hantverks- och In-

dustriorganisation (SHIO), Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

(SSU), kommunistisk ungdom, Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), Elevförbundet, Sveriges sjuksköterskeelevers förbund, Sjöbefälsskolornas elev-

organisation, Teknologorganisationen REFTEC, Svenska föreningen för stu-

die- och yrkesvägledning, elevrådet vid Liljeholmens AMU-center samt elever vid AMU-center i Holmsund.

Arbetsgruppen konstaterar inledningsvis att praktik tidigare främst upp-

fattas som ett led i en utbildning. Under senare år har praktikens värde som medel att underlätta inträde eller återinträde för den enskilde på ar-

betsmarknaden givits allt större vikt. Enligt gruppens uppfattning finns det ett allmänt behov att närma utbildningsväsende och arbetsmarknad. Kontakter med arbetsmarknaden bör eftersträvas såväl före, under som efter utbildning. Utbyggd praktik och ett system med återkommande utbildning tjänar detta syfte.

Enligt arbetsgruppens mening föreligger behov av att skapa ett enhetligt -

samlingsbegrepp för de former av praktik som i dag förekommer — inbyggd utbildning, företagsförlagd utbildning, praktikanställning och praktisk yrkeslivsorientering. Med inbyggd utbildning avses sådan utbildning som förlagts till arbetsplats och styrs av läroplan/studieplan eller dyl. utarbetad av utbildningsmyndighet. Företagsförlagd utbildning är sådan utbildning som inte är inbyggd utbildning, men där vissa perioder i utbildningen är förlagd till en arbetsplats. Med praktikanställning avser arbetsgruppen både obligatorisk och frivillig praktik som utan att vara styrd av utbildningsmyndighet syftar till att ge kännedom om arbetsplatsförhållandena. Praktisk

arbetslivsorientering avser kortvariga kontakter med en eller flera arbets-

platser i syfte att bl. a. ge insyn i arbetslivet 1. ex. praktisk yrkesorientering 1 grundskolan.

Den praktiska yrkeslivsorienteringen har bl. a. som följd av skolreformerna under senare år enligt arbetsgruppen fått minskad betydelse för elevernas

val av yrke och utbildning. Flertalet elever går numera direkt från grund-

skolan till gymnasieskolan. Arbetslivskontakter är därför enligt arbetsgruppen en uppgift för alla stadier inom ungdomsskolan och en översyn av ungdomsskolans läroplaner vad gäller den praktiska arbetslivsorienteringens

innehåll och omfattning bör därför göras. Översynen bör bl. a. syfta till

att komma till rätta med fördomar av olika slag bl. a. könsrollstänkandet

i studie- och yrkesvalet. En översyn bör vidare enligt arbetsgruppen göras

av alla läroplaner som innehåller utbildning förlagd utanför skolan — inbyggd

utbildning och företagsförlagd utbildning. Syftet härmed bör vara att studera om den företagsförlagda delen av utbildningen kan reduceras. Enligt arbetsgruppen skulle resurser kunna frigöras för ytterligare praktikanter genom en sådan reduktion. Vid översynen bör även ersättning till handledare och företag/institution utredas samt möjligheterna till varvad utbildning.

För tillträde till vissa utbildningar fordras att vissobligatorisk för-

praktik fullgjorts. Mot bakgrund av bl. a. de svårigheter som uppstår

för dem som efter fullgjord obligatorisk praktik inte antas till sökt utbildning

föreslår arbetsgruppen att obligatorisk förpraktik avskaffas och ersätts där

så erfordras med i utbildningen integrerad praktik.

Enligt arbetsgruppens mening är huvudsyftet med praktik att ge arbetslivserfarenhet. Det reguljära platsutbudet på arbetsmarknaden bör därför kunna utnyttjas för att tillgodose efterfrågan på praktikplatser och särskilda krav på handledning och/eller speciella arbetsuppgifter skall inte behöva ställas. I allmänhet bör normal introduktion och arbetsledning för nyanställd personal vara tillräcklig. För sådan praktik för vilken skolan har huvudansvaret, bl. a. inbyggd utbildning och praktisk yrkesorientering, kan

det dock enligt gruppen vara befogat att bibehålla vissa krav på handledning

och särskilt avpassade arbetsuppgifter.

Ersättningen till praktikanter varierar idag starkt. Inom vissa områden utgår avtalsenlig lön, inom andra särskilt bestämd ersättning och i vissa fall statligt studiestöd. Enligt arbetsgruppen bör frågan om crsättning normalt handläggas av arbetsmarknadens parter. All praktik som

fullgörs i form av s. k. praktikanställning, dvs. utanför skolmyndigheternas

ansvarsområde, skall enligt arbetsgruppens mening regleras av parterna och avlönas enligt de normer som gäller för de aktuella arbetsuppgifterna. Ersättning till de praktikanter som fullgör praktik som en integrerad del av en utbildning bör enligt gruppen ses över i syfte att åstadkomma likformig behandling. Arbetsgruppen framhåller härvid att elevernas utbildnings- och yrkesval inte skall bestämmas utifrån den ersättning som kan erhållas under praktikperioder.

Efterfrågan på praktikplatser skall enligt gruppen i första hand tillgodoses genom det reguljära platsutbudet på arbetsmarknaden och genom frivilliga åtaganden från arbetsgivarna. Arbetsgruppen har även diskuterat lagstiftning för att tillgodose behovet av praktikplatser, men funnit denna väg mindre lämplig. Det bör vidare enligt arbetsgruppen åvila arbetsförmedlingarna att ackvirera alla praktikplatser oberoende av om praktiken motiveras av utbildningsskäl eller arbetsmarknadsskäl. Arbetsförmedlingarna skall också ; ökad utsträckning medverka vid förmedlingen av praktikplatserna.

I syfte att vidga antalet praktikplatser föreslår arbetsgruppen att frågan

om spridning av termins- och läsårsavslutningarna utreds. En bättre spridning över året härvidlag bör enligt arbetsgruppen väsentligt öka antalet praktikplatser.

På den statliga sidan har Statens personalnämnd (SPN) ett särskilt ansvar för den ordinarie praktikverksamheten. SPN har i en särskild utredning,

vilken behandlades av chefen för finansdepartementet i prop. 1975:1 bil.

2, föreslagit att medel för statlig praktikverksamhet anvisas myndigheterna i samband med den årliga budgetbehandlingen. I anledning härav uttalade föredragande departementschefen bl. a. att myndigheterna bör ta upp medel för praktikverksamhet i anslagsframställningarna samt att överskridanden

av anvisade medel skulle kunna medges för ändamålet. Arbetsgruppen föreslår i denna fråga att särskilda medel ställs till AMS förfogande

för försöksverksamhet för att öka tillgången av praktikplatser inom såväl stat som kommun. Enligt arbetsgruppen bör anslaget Sysselsättningsskapande åtgärder få utnyttjas för detta ändamål och bidrag bör utgå enligt de regler som gäller för statligt och kommunalt arkivarbete.

De omfattande kraven på service från utbildningsväsendets sida, uppföljning av elever som avbryter utbildning samt ambitionen att tillgodose allt större gruppers efterfrågan på praktik ställer krav på vidgade personella insatser från arbetsförmedlingarnas sida. Enligt arbetsgruppens bedömning behövs ytterligare 72 tjänster för detta ändamål. Dessa bör i första hand placeras på universitets-, högskole- och vissa större gymnasieorter. För utö-

kad skriftlig information till praktiksökande och arbetsgivare samt för en

mer omfattande platsinformation föreslås att arbetsmarknadsverket tillförs

225 000 kr.

Vad gäller praktik i utlandet föreslås ansvaret härför åvila arbetsmarknadsverket. Verket bör få i uppdrag att samordna information av intresse för såväl dem som söker praktik i utlandet. som dem som söker praktik här i landet. Beskattningen av utländska praktikanter bör vidare

ses Över i syfte att erhålla en enhetlig utformning.

Vad avser den organisatoriska samverkan föreslås att de befintliga regionala samrådsorganen ser över sin verksamhet. Härvid bör

bl. a. eftersträvas representation för i regionen förekommande högskoleutbildningar. Centralt föreslås den till AMS knutna arbetsgruppen för praktikförmedlingsfrågor likaså se över och bredda sin verksamhet. Ledamöterna

i denna grupp bör vara personer som i resp. organisation eller myndighet

har centrala funktioner.

4.3.2¶Remissyttrandena

Arbetsgruppens strävan att skapa ett enhetligt begrepp för olika former av praktik noteras med tillfredsställelse av remissinstanserna. Flertalet godtar också den definition arbetsgruppen stannat för. SÖ och TCO

pekar härvid på vikten av att skilja mellan sådan praktik som utgör en del av en utbildning och den praktik vars huvudsyfte är arbetslivskontakter, s. k. praktikanställning. Svenska kommunförbundet och statens avtalsverk framhåller att klarhet måste skapas om praktik skall fullgöras i form av anställning eller inte.

Den av arbetsgruppen förordade översynen av den praktiska arbetslivsorienteringen tillstyrks. SES menar dock att en större del av resurserna bör styras över till högskolorna. Å andra sidan betonar SSU och Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning vikten av att den praktiska yrkeslivsorienteringen vidgas i förskolan och på låg- och mellanstadier.

Enligt föreningen för studie- och yrkesvägledning kan väl planerade och

genomförda studiebesök ge yngre barn en realistisk bild av arbetslivet och härigenom motverka schablonföreställningar om yrken och arbetsmiljöer.

Flertalet remissinstanser, bl. a. SÖ. UKA, Svenska kommunförbundet och

Landstingsförbundet tillstyrker den föreslagna översynen av läroplaner med inslag av utbildning förlagd utanför skolan.

SAF förordar att översynen görs förutsättningslös och inte på förhand grundar sig på en uppfattning att den till företagen förlagda utbildningen går att

reducera.

Slopande av obligatorisk förprakltik för tillträde till viss utbildning tillstyrks av flertalet remissinstanser. Tveksamma till slopandet

av den obligatoriska förpraktiken är RRV och SACO/SR. SACO/SR föreslår

att den i utbildningstiden ingående praktiken läggs i början av studierna.

Detta ger elever som finner att de har valt fel utbildning möjlighet att

på ett tidigt stadium byta yrkesinriktning. SÖ framhåller att slopad förpraktik inte innebär att krav på yrkeserfarenhet för tillträde till förkortade utbildningar kan slopas.

Arbetsgruppens förslag om att krav på han died ning och/eller speciella arbetsuppgifter inte skall behöva ställas för annan praktik än den för vilken skolan har huvudansvaret tillstyrks av flertalet remissinstanser. Sysselsättningsutredningen framhåller att stora krav kommer att ställas på att introduktionen och arbetsledningen blir av hög kvalitet. SÖ och TC'O betonar vikten av att den praktik som ligger inom tim- och kursplanens ram till

sitt innehåll styrs från utbildningsmyndigheten. Denna praktik måste kom-

bineras med handledning och enligt TCO:s uppfattning är dessa naturliga arbetsuppgifter för lärarna vars undervisningsskyldighet bör reduceras i motsvarande mån. Sveriges sjuksköterskeelevers förbund. nämnden för socionomutbildning och samarbetsnämnden för journalistutbildning avstyrker förslaget om slopad handledning.

Arbetsgruppens förslag att avtalsenlig lön skall utgå till dem som har

praktikanställning och att reglerna för ersättning till dem som

fullgör praktik inom ramen för en utbildning bör ses över delas av flertalet remissinstanser. Såväl TCO som LO understryker härvid skill-

naden mellan praktikanställning och sådan praktik som ingår som ett led i en utbildning. Statens avtalsverk och Svenska kommunförbundet pekar på

vikten av att det klargörs om praktik skall fullgöras i form av anställning eller inte. Vad gäller lönefrågan framhåller Svenska kommunförbundet att det inte enbart är arbetsuppgifterna utan också faktorer som utbildning och

praktiska erfarenheter som bestämmer den lön som skall utgå. Enligt för-

bundet måste frågan om lön till praktikant i princip avgöras från fall till fall.

Tillgången på praktikplatser bör enligt arbetsgruppen kunna tillgodoses på frivillig grund. Flera remissinstanser, bl. a. sysselsättningsutredningen, LO och TCO ställer sig tveksamma till denna bedömning. Sysselsättningsutredningen framhåller härvid att frågan behandlas inom ut-

redningen och att förslag avses bli framlagt i frågan. Vad beträffar ar-

betsförmedlingarnas medverkan vid ackvisition av praktikplatserna menar sysselsättningsutredningen att en större samordning av ackvisition och förmedling av praktikplatser bör leda till bättre överblick av tillgång och efterfrågan på platser samt ett bättre utnyttjande av platserna. Negativa till att all platsackvisition skall ske genom arbetsförmedlingarna är bl.a. TCO, nämnden för socionomutbildning och samarbetshämnden för journalistutbildning. Ett genomförande av arbetsgruppens förslag innebär enligt dessa remissinstanser att väl fungerande kontaktnät bryts sönder.

Den utredning om en bättre spridning av termins- och läsårsavslutningarna som arbetsgruppen föreslår tillstyrks av samtliga

remissinstanser som uttalat sig i frågan.

De föreslagna personalförstärkningarna vid arbetsförmed-

lingarna tillstyrks av bl. a. SÖ, UKA och SAF. RRV och statskontoret menar

att frågan bör behandlas i samband med de krav på personalförstärkningar som ställs för annan verksamhet inom arbetsmarknadsverket. Förslaget om

särskilda medel för information kring praktikfrågor tillstyrks av dem som uttalat sig i frågan. SÖ framhåller härvid att det på det lokala och

regionala planet inte är lämpligt att göra en strikt uppdelning av ansvaret för information mellan skol- och arbetsmarknadsmyndigheter.

Att arbetsmarknadsverket skall ha huvudansvaret för praktikutby-

te med utlandet har inte mött någon erinran. Däremot har flera

remissinstanser, bl. a. sysselsättningsutredningen, LO och SÖ. ansett sig för-

hindrade att med hänsyn till den pågående utredningen om samverkan mel-

lan skola och arbetsliv (SSA-utredningen) ta ställning till de regionala

och centrala samrådsorganens ställning.

4.4 Åtgärder för att stärka den enskilde på arbetsmarknaden (SOU 1975:91,

kap. 5)

4.4.1 Kollektiva färdmedlens roll för att förbättra den lokala arbetsmarknaden

Många lokala arbetsmarknader har under senare år förbättrats genom att

arbetsplatsutbudet förstärks genom nylokalisering eller utbyggnader. Detta

har skett med hjälp av bl. a. regionalpolitiskt stöd. Mängden lokaliseringsbara

enheter är emellertid begränsad. Dessutom kan mindre lokala arbetsmarknader aldrig rymma särskilt många olika verksamheter och arbetsmarknaderna kan därigenom även efter kompletteringar inte erbjuda goda möjligheter till yrkesval. Andra åtgärder måste därför också tillgripas.

Utöver de förbättringar av de lokala arbetsmarknadernas differentiering som nylokaliseringar kan ge, finns möjligheten att genom pendling förbättra tillgången på arbetstillfällen.

Det finns emellertid enligt rapporten begränsningar i möjligheterna att genom kollektivtrafik förbättra arbetsplatsernas tillgänglighet. I stora delar av landet saknas det befolkningsunderlag som krävs för att upprätthålla en ekonomiskt försvarbar kollektivtrafik med den linje- och turtäthet som

krävs för att mera påtagligt förändra sysselsättningsförhållandena inom en

lokal arbetsmarknad. Kollektivtrafiken kan i framtiden få betydelse i detta hänseende främst i storstadsområdena samt i och kring primära centra och

vissa regionala centra.

För att skapa ett faktaunderlag för att lösa de här skisserade problemen

föreslås i rapporten att länsstyrelserna i berörda kommuner och inom ramen för den fortsatta regionala trafikplaneringen studerar förutsättningarna för

ett trafiksystem inom de lokala arbetsmarknaderna som kan ge ökad turtäthet och kvalitet.

Bebyggelsestrukturen inom de större lokala arbetsmarknaderna har under senare år gått i riktning mot en mera spridd bebyggelse. En ytterligare spridning av bebyggelse till områden där kommunikationsproblem i efterhand

måste lösas genom samhälleliga insatser bör enligt rapporten undvikas. Inte heller kan accepteras att många arbetande genom en ökad spridning av bebyggelsen får avsätta allt längre tid för resor till och från arbetet. En

ev. arbetstidsförkortning får fullt genomslag för de arbetande endast om

restiderna kan hållas oförändrade eller förkortas. Utvecklingen av bebyggelsestrukturen inom gemensamma arbetsmarknader och av de kollektiva kommunikationerna måste därför ske under ömsesidig anpassning. Insatser för att vidga de lokala arbetsmarknaderna innebär aut fler människor kan

nå en väl differentierad arbetsmarknad.

4.4.2 Bebyggelseplanering för ökad sysselsättning

Bebyggelsestrukturens betydelse för möjligheterna att uppnå centrala välfärdsmål på sysselsättningens område bör enligt rapporten i ökad utsträckning återspeglas i planeringen av bebyggelsens lokalisering på lokal och re-

gional nivå.

För att länsplaneringssystemet skall kunna ge ett underlag för en planering av lokala arbetsmarknader föreslås att länsstyrelserna belyser arbetsmöjlig-

heterna i de lokala arbetsmarknadernas olika delar.

Det är kommunernas uppgift att i sin planering för boende och arbete

väga ihop arbets-, service- och miljöaspekterna. För att den kommunala planeringen skall kunna spela sin roll i utvecklingen av goda lokala arbetsmarknader bör kommunerna bedöma hur den egna bebyggelsestrukturen fungerar mot bakgrund av bl. a. länsstyrelsernas studier och de regionalpolitiska ambitioner som finns nedlagda i riksdagsbesluten angående bl. a. planeringsramar och regional struktur. Dessa bedömningar bör kunna bidra till en angelägen koppling mellan de regionalpolitiska ställningstagandena och kommunernas översiktliga fysiska planering.

Det föreslås vidare att länsstyrelserna bör biträda kommunerna med sådant

underlag som kan behövas för att fysiska och regionalpolitiska utgångs-

punkter skall kunna vägas samman. Länsstyrelserna bör därför söka bedöma

vad antagna befolkningsramar kan innebära i beräknad åtgång av mark för

tätortsutveckling. Sådana bedömningar är angelägna bl. a. för att kommunerna skall få ett underlag för avvägning mellan skilda intressen i de fortsatta strävandena att säkra god jordbruksmark i olika delar av landet.

4.4.3¶Utbildning

Ungdomsutbildning

Byten av region på grund av utbildningsval som grundats på ofullständig information om den regionala arbetsmarknadens framtida rekryteringsbehov bör enligt rapporten undvikas. Studierådgivningen bör därför tillmätas stor

vikt i detta sammanhang.

För att studierådgivningen skall kunna ge en så korrekt bild som möjligt av den lokala och regionala efterfrågesituationen måste den grundas på en väl underbyggd uppfattning om den framtida näringslivsutvecklingen och om hur tillgång på personer med olika yrkesinriktning kommer att utvecklas. Samma typ av information krävs om inriktningen och dimensioneringen av utbildningskapaciteten för olika yrken skall kunna bidra till en bättre regional balans på skilda yrkesområden.

För att en sådan information skall bli tillgänglig krävs metoder för över-

sättning av prognoser för skilda näringsgrenar till yrkes- och utbildningstermer.

Valet av utbildning berör välfärdsfrågor av stor betydelse för individen.

En anpassning mellan arbetskraftens fördelning på yrken och efterfrågans

inriktning bör kunna ge goda utvecklingsbetingelser för det lokala och regionala näringslivet. För att denna anpassning skall vara möjlig krävs att de utbildningsplanerande myndigheterna — främst länsarbetsnämnder,

länsskolnämnder och kommuner — har en i görligaste mån korrekt bild

av den framtida efterfrågans inriktning. I rapporten föreslås att ett sådant underlag arbetas fram i nära samarbete mellan arbetsmarknads- och utbildningsdepartementen samt skolöverstyrelsen och statistiska centralbyrån.

Yrkes- och utbildningsprognoser med utgångspunkt från länsplaneringen kan användas som ett av flera underlag för dimensionering av det ordinarie skolväsendet samt för en utbyggd studie- och yrkesorientering men också

för arbetsmarknadsutbildningens inriktning och företagens internutbildning.

Ett sådant beslutsunderlag skulle göra det möjligt att något minska antalet anpassningsflyttningar av personer som befinner sig inom ett yrkesområde

med lång- eller kortsiktigt överskott på arbetskraft.

Arbetsmarknadsutbildning

För att åstadkomma främst en ökad kvinnlig förvärvsverksamhet i områden på längre avstånd från nu befintligt utbildningsutbud synes det vara

nödvändigt att pröva skilda typer av icke-permanenta utbildningsformer.

I rapporten föreslås att utbildningsmöjligheter tillskapas i de lokala arbets-

marknader som har en ensidig manlig ”sysselsättningsprofil”. Insatser för utbildning bör därvid samordnas med arbetsmiljöåtgärder som kan ge de utbildade möjligheter till arbete.

Arbetsmarknadsutbildning kan vara särskilt nödvändig i de regioner som förutses gå igenom omfattande strukturförändringar i näringslivet. Länsplaneringens prognosmaterial bör härvid tillsammans med länsarbets-

nämndernas övriga material bilda ett tillräckligt underlag för de regionala

myndigheternas bedömning av arbetsmarknadsutbildningens omfattning

och lokalisering.

4.4.4¶Flyttning och flvttningsstöd

Insatser för yrkesmässig och geografisk rörlighet måste förbli en väsentlig

del av den regionala sysselsättningspolitiken. Härvid bör märkas att behovet

av denna typ av insatser ökar ju mindre de orter är för vilka samhället tar ansvaret att åstadkomma sysselsättningsmässig balans.

Det finns gränser för vad samhället under en begränsad tidsrymd kan åstadkomma i form av t. ex. omlokalisering av skilda verksamheter. Om alternativet för individen blir undersysselsättning eller fortsatta otillfredsställande arbetsförhållanden måste det vara samhällets skyldighet att underlätta för de berörda personerna att söka sig till nya arbetstillfällen.

4.4.5¶Remissvttrandena

Nästan femtio remissinstanser behandlar förslaget om ett ökat beaktande

av svsselsättningsfrågorna vid utformningen av bebyggelscstrukturen. Med några få undantag instämmer samtliga i att ett sådant behov föreligger. Bland de instanser som avstyrker märks LRF, Svenska arbetsgivareföreningen (i gemensamt yttrande med Svenska handelskammares riks-

förbund och Sveriges industriförbund) samt Moderata samlingspartiets kvinno-

förbund.

LO anföratt det fordras en massiv satsning på att öka de enskilda personernas

förflyttningsmöjligheter i dygnsperspektivet och även i övrigt vidga den arbetsmarknad som står till de enskilda individernas förfogande. Både sysselsätt-

ningsutredningen och betänkandet om länsplanering diskuterar enligt LO på ett förtjänstfullt sätt olika typerav insatserisyfte att just vidga den enskildeslokala arbetsmarknad. LO understryker starkt vikten av att denna del av regionalpolitiken med kraft drivs vidare. Det kanske viktigaste är att kommunika-

tionsmöjligheterna radikalt förbättras liksom att bebyggelseplaneringen i

framtiden tar hänsyn till möjligheter för människor att nå arbetsplatserna. Även 7CO behandlar denna fråga i sitt remissvar och anför att bebyggelsestrukturen och bebyggelseplaneringen har stor betydelse för arbetsplat-

sernas tillgänglighet inom de lokala arbetsmarknaderna. TCO delar uppfattningen i rapporten att man inte kan acceptera en utveckling som medför att de arbetande genom en ökad spridning av bebyggelsen tvingas avsätta

ökad tid för resor. Värmlands läns landsting anför avi det är nödvändigt att bostadsområden och arbetsplatsområden lokaliseras på ett sådant sätt att det går att åstad-

komma goda kommunikationer dem emellan. Landstinget i Kopparbergs län betonar att man inte kan acceptera ett system, där de arbetande genom

en ökad spridning av bebyggelsen får avsätta längre tid för resor. Arbets-

marknadens utgångspunkter måste därför vara vägledande för bebyggelsestrukturen. Östersunds kommun anför att bebyggelsestrukturen på längre sikt kan påverkas på ett gynnsamt sätt genom att utbyggnad av bostadsområden

görs med en sådan närhet till centrum och med en sådan struktur att täta kommunikationer till arbetsplatserna kan ordnas på ett ekonomiskt sätt.

Långa avstånd till arbetet torde vara eu avsevärt hinder för många kvinnor

för att gå ut i förvärvsliver. Det är nödvändigt att sådana hänsyn tas i

den fysiska planeringen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län delar utredningens principiella synpunkter på bebyggelsestrukturens och kollektivtrafikens betydelse men framhåller

samtidigt att med den ringa och spridda befolkning och de stora avstånd som finns i Jämtlands län kan insatser för att vidga de lokala arbetsmark-

naderna knappast ge annat än marginella effekter. Östersundsregionen torde

dock utgöra ett undantag. Länsstyrelsen i Gotlands län framför liknande syn-

punkter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker att utbyggnad av samhällen av-

sedda för bilburna boende är oacceptabel inte bara av energihushållningskäl.

Den leder också till en icke önskvärd social segregering genom att dessa samhällen blir attraktiva i första hand för sådana familjer vilkas ekonomiska förhållanden medger innehav av minst två bilar.

Länsstyrelsen i Värmlands län betonar att man ser positivt på förstaget att

länsstyrelserna bör ges i uppdrag aw fortsättningsvis belysa arbetsmöjligheterna i de tokala arbetsmarknadernas olika delar. Samma uppfattning redovisar länsstyrelserna 1 Uppsala, Skaraborgs och Malmöhus län samt landstinget i Värmlands län.

AMS anföri detta sammanhang att sysselsättningsaspekten i framtiden bör spela en mer betydelsefull roll i den kommunala fysiska översiktsplaneringen. I det syftet behövs ökade samverkan med arbetsmarknadsorganen. Socialstyrelsen anser att de analyser av den lokala arbetsmarknadens tillgänglighet som

föreslås kan antasatt för framtiden geett merdetaljerat och probleminriktat un-

derlag för den regionala utvecklingsplaneringen.

Svenska kommunförbundet anför att kommunerna har ansvaret för bebyggelseplaneringen. Att ange målen för tätorternas utveckling och bebyggelsens fördelning är därför i första hand en primärkommunal uppgift. Den nödvändiga samordningen över kommungränser torde enligt styrelsens mening 1 huvudsak kunna ske genom samråd mellan berörda kommuner. Enstaka kommuner anför liknande synpunkter.

Flera remissinstanser ifrågasätter om inte sysselsättningsfrågan är av en sådan vikt att den måste finnas med bland de krav byggnadslagstiftningen

ställer på bebyggelsens utformning. Denna uppfattning framförs av bl. a.

bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och statens planverk.

Planverket anser vidare att kommunerna bör ta hänsyn till kraven på en balanserad arbetsmarknad, kollektiv trafik etc. i den kommunala fysiska översiktsplaneringen, där dessa frågor illustreras och samstäms med länsprogrammet, som 1 större utsträckning än hittills behöver utvärderas och behandlas i den fysiska översiktsplaneringen.

Bland de remissinstanser som stöder tanken på ökade satsningar på kollektivtrafiken befinner sig Landstingsförbundet. Förbundet påpekar att sådana satsningar kommer att kraftigt belasta den kommunala ekonomin. I diskussionen av finansieringen av en utökad offentlig sektor måste de snabbt expanderande kollektivtrafikkostnaderna tas in.

Folkpartiets kvinnoförbund anser att arbetsmarknadspolitiken bör ta som utgångspunkt att kvinnor och män skall kunna ha samma sysselsättnings-

grad. Dewua betyder enlig: förbundet att en lång rad förvärvshinder först

måste undanröjas. Hit hör inte minst kravet på bättre kommunikationer. Den kollektiva trafikens standard måste förbättras, om båda makarna i en

familj skall kunna förvärvsarbeta samtidigt. SSU anser att större resurser måste tas fram för att utveckla de kollektiva kommunikationerna. Dessa

skall handhas av samhället och ställas till förfogande för den enskilde så att kostnaderna och servicen blir tillräckligt attraktiv så att inte ett tvåbilsystem i hushållen blir lösningen på transportproblemen. Lösningar måste även tas fram så att man vid lägre trafikunderlag kan finna de kollektiva kommunikationerna attraktiva.

TCO delar rapportens bedömning att insatser inom kollektivtrafikens ram

6 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

är av central betydelse för att kunna vidga de lokala arbetsmarknadernas tuillgänglighet för de enskilda individerna. TCO anför vidare att de icke bilburnas situation måste särskilt uppmärksammas och att en utveckling mot ett allmänt tvåbilssystem knappast kan anses förenligt med målen för bl. a.

trafik- och energipolitiken.

Arvika kommun ställer sig tvekande inför hur en ökad andel arbetsresor skall kunna genomföras i en glesbygdskommun eller i en kommun med omfattande bebyggelse på landsbygden. Den kompletterande kollektivtrafik som i dag finns på landsbygden medger inga arbetsresor utan endast besök

någon eller några gånger i veckan i närmaste stad eller serviceort. Länsstyrelserna i Jämtlands och Kronobergs län framför liknande synpunkter. LO anser att traditionell kollektivtrafik inte är tillräcklig. Flexiblare lösningar anpassade till lägre trafikunderlag - utvecklad färdtjänst, uthyrning

av bil för samåkning, bidrag för bilinköp för gemensam användning — borde vid sidan av buss och spårbunden trafik kunna minska beroendet av egen

bil. Även S/ menar att andra åtgärder än nu vanliga former av lokal

kollektivtrafik bör övervägas för arbetsresor från och till platser utanför de tätortsområden som har det trafikunderlag som behövs för en ekonomiskt

försvarbar kollektivtrafik. Liknande synpunkter framförs av bl. a. länsstyrel-

sen i Älvsborgs län.

En lokal arbetsmarknad omfattar i vissa fall flera kommuner. I rapporten

föreslås att länsstyrelserna skall få i uppdrag att inom ramen för den fortsatta

regionala trafikplaneringen studera förutsättningarna för ett utbyggt trafik-

system i dessa fall; RRV anserilikhet med rapporten att det ärangeläget att för-

utsättningarna för ett sådant trafiksystem för lokala arbetsmarknader klar-

läggs. .

Planverket delar den i rapporten framförda uppfattningen att utvecklingen av bebyggelsestrukturen och av de kollektiva kommunikationerna måste ske under ömsesidig anpassning, men ställer sig tveksam till om en utbyggnad av den regionala trafikplaneringen kan lösa dessa frågor. Dei är verkets principiella uppfattning att trafikplaneringen på lokal nivå liksom bebyggelseplaneringen främst är en kommunal angelägenhet.

Flertalet länsstyrelser ser positivt på ett kommande uppdrag att inom ramen för den fortsatta regionala trafikplaneringen undersöka förutsättningarna för ett trafiksystem som i ökad utsträckning kan användas för arbetsresor inom de lokala arbetsmarknaderna. Detta gäller bl. a. länsstyrelserna i Hallands, Kalmar och Göteborgs och Bohus län.

Flera remissinstanser berör kostnaderna för en utvidgad kollektivtrafik.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län saknar ett ställningstagande i rapporten till frågan vem som skall bekosta förbättringen. Länsstyrelsen menar vidare att det nuvarande bidragssystemet med en uppdelning i lokal och regional trafik i vissa fall försvårar samarbete i planerings- och finansieringshänseende.

Länsstyrelsen i Uppsala län instämmer I bedömningen i rapporten att det även med cn kraftfull regionalpolitik kommer att vara ofrånkomligt med

flyttningar och att samhället måste underlätta flyttningar för personer som påtvingas sådan. Länsstyrelsen ser ingen konflikt i detta så länge man har klart för sig alt regionalpolitiken är en långsiktig process och att det inom dess ram finns behov, av att i ett mer kortsiktigt perspektiv lösa akuta problem. Liknande synpunkter framförs av bl. a. länsstyrelsen i Hallands län. Även Kramfors kommun anser att rörlighetsfrämjande åtgärder kan bli nödvändiga för att tillgodose individens krav på arbete när det gäller mycket små och ofullständiga lokala arbetsmarknader. Kommunstyrelsen anser emellertid att först bör alltid prövas förutsättningarna att förbättra den lokala arbetsmarknaden innan rörlighetsfrämjande åtgärder tillgrips.

FCO i Norrbottens län påpekar att flyttningsbidrag fortfarande endast utgår till en begränsad del av de flyttande. Flyttning innebär betydande eko-

nomiska påfrestningar för arbetstagare och flyttningsbidragen bör därför ges

ökad ekonomisk betydelse och vidgad tillämpning. En ökad efterfrågan på

yrkesarbetare bör emellertid inte tillgodoses genom cen allt för hög förmedling från andra län. En intensifterad arbetsmarknadsutbildning är därför nödvändig, I synnerhet inriktad på kvinnlig arbetskraft.

Länsstyrelsen i Uppsala län instämmer i rapportens diskussion om att individens rätt att välja utbildningsinriktning påallt sätt måste värnas, men att deua val bör kunna ske mot bakgrund av en realistisk uppfattning om de lokala och regionala sysselsättningsmöjligheterna. Samtidigt

konstaterar länsstyrelsen att möjligheterna härtill f.n. är begränsade. Det

ärdärförangelägetatt man sökeråstadkomma yrkes-och utbildningsporgnoser knutna till länsplaneringen.

RRV framför liknande synpunkter och anför dessutom att det är väsentligt

att klargöra sambanden mellan det ordinarie utbildningsväsendet,arbetsmarknadsutbildningen och den interna utbildningen inom företagen. Detta synsätt torde överensstämma med vad sysselsättningsutredningen framför, dvs. att arbetsmarknadspolitiken måste föras in i företagen i större utsträckning.

Länsstyrelsen i Hallands län delar rapportens uppfattning att individens val av utbildning bör ske mot bakgrund av en korrekt uppfattning om arbetsmöjligheterna i regionen. Yrkesvägledning och yrkesorienteringen bör i görligaste mån lämna upplysningar om strukturen i länet. Sådana uppgifter bör på sikt kunna erhållas från länsplaneringsmaterialet. Länsstyrelsen i Stockholms län framför liknande synpunkter men understryker att det förutsätter en utvidgad sysselsättningsstatistik samt ett relativt omfattande utveck-

lingsarbete för att det skall bli möjligt att ge ett förbättrat underlag för regionala bedömningar av efterfrågans framtida fördelning på yrkesgrupper.

SCB betonar att det krävs ett mycket omfattande och sannolikt tidsödande

utvecklingsarbete för att få fram de modeller och den teknik som behövs

för att göra regionala utbildnings- och yrkesprognoser. SCB är beredd att aktivt delta i ett sådant utvecklingsarbete

SÖ behandlar ingående det framlagda förslaget. Enligt SÖ:s uppfattning

underlättas en yrkesmässig rörlighet av att de individer som kan beröras

av omställningskrav har en bred grundutbildning. Det är således enligt SÖ angeläget att peka på risken av att anpassa utbudet av grundläggande utbildning till den lokala sysselsättningsprofilen i områden med små och dåligt differentierade arbetsmarknader. Detta gäller särskilt för utbildningar som har ett snävt yrkesmål. SÖ delar i stort rapportens syn på avvvägningen mellan ett brett utbildningsutbud och hänsynen till den lokala och regionala

arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft. SÖ pekar också på de möjligheter att tillgodose lokala och regionala utbildningsbehov som vuxenutbildningen erbjuder. Delar av denna utbildning

har ofta anknytning till lokala och regionala behov.

Behovet av ytterligare information, i regionalt nedbruten form, vitsordas

av SÖ vad gäller yrkesutveckling och utbildningsbehov. Även den regionala

skolplaneringen torde enligt SÖ vara betjänt av att försök göres att i länsplaneringen mera systematiskt fånga in de framtida utbildningsbehoven genom bedömningar av arbetskraftsefterfrågans fördelning på yrkesgrupper. Vidgad information på regional nivå som kan ge säkrare bedömningsunderlag för studie- och yrkesvägledningsverksamheten (SYO) är också angelägen.

SÖ instämmer i detta sammanhang i rapportens konstaterande att yrkesoch utbildningsprognoser med utgångspunkt i regionala behov är ett av flera underlag för dimensionering av utbildningsväsendet. Därtill kommer självfallet att de inte endast behövs för planeringen av ungdomsskolan utan även för vuxenutbildningssektorn. Rapporten nämner bland annat arbetsmarknadsutbildningens inriktning och företagens internutbildning som ex-

empel på områden som bör kunna utnyttja en utbyggd länsplanering. SÖ

tillfogar att även för den kommunala vuxenutbildningens planering behövs regional yrkes- och utbildningsinformation.

4.5 Anpassning av arbetstillfällena till arbetskraftens förutsättningar och

krav (SOU 1975:90 kap. 10)

4.5.1 Arbetsmiljö

Behoven av bättre anpassning av arbetsplatserna till människornas fysiska

och psykiska förutsättningar gäller enligt utredningen i stort sett hela arbetsmarknaden. Det är ett gemensamt intresse för alla anställda. Anpass-

ningen av arbetsplatserna kan medverka till att förhindra utslagning och

underlätta för nya grupper att komma in på arbetsmarknaden. Dessa grupper kommer troligen att ställa stora krav på arbetsmiljön. Försök görs 1. ex. f.n. med att i större utsträckning rekrytera kvinnor till vissa traditionella manliga arbeten inom industrin. Försöken tyder också på att en förbättring av arbetsmiljön kan påskyndas genom att nya grupper tas in på arbetsplatserna.

En arbetsmiljö som är bättre anpassad till människans fysiska och psykiska förutsättningar kommer att orsaka mindre förslitningar, mindre utslagning och på sikt färre arbetshandikappade personer. Samtidigt underlättas anställning av fysiskt och psykiskt handikappade. Det finns ingen skarp gräns mellan de krav som ställs på arbetsmiljön för att skydda de anställdas hälsa och insatserna för de redan handikappade. Denna mera allmänt inriktade

och långsiktiga anpassning av arbetsplatserna för att underlätta anställning av t. ex. handikappade grupper är emellertid inte tillräcklig. I vissa fall måste

svårplacerade grupper ges särskilt stöd för att de skall kunna få en anställning.

I en del fall måste man enligt utredningen anordna särskilda arbetstillfällen

1. ex. verkstäder för skyddat arbete.

Ett nytt instrument föratt förbättra arbetsmiljön prövades underår 1974. Enligt riksdagens beslut skall 20 26 av årsvinsten för verksamheten år 1974 avsättas till särskilda arbetsmiljöfonder. Dessa arbetsmiljöfonder får användas till investeringar för att förbättra arbetsmiljön liksom för andra investeringar som

kan förbättra förhållandena för de anställda i företaget. De fackliga organisationerna har fått inflytande på användningen av fonderna.

Ibland måste en arbetsplats anpassas till de speciella krav som ställs av

en arbetssökande med handikapp. Det finns då möjligheter att ge stöd för

ombyggnad av arbetsplatserna och särskilda anordningar på arbetsplatsen liksom för arbetshjälpmedel och arbetsbiträde åt handikappade. Anpassningsgrupperna har här ett väsentligt hjälpmedel som emellertid ännu bara I begränsad utsträckning tagits i anspråk. Svsselsättningsutredningen betonar betydelsen av att möjligheterna att anpassa de enskilda arbetsplatserna används i så stor utsträckning som möjligt.

4.5.2 Personalpolitiken

I diskussionen om personalpolitiken avser utredningen för enkelhetens skull med begreppet ”företag”, arbetsplatser också inom den offentliga sektorn. Behovet av förändrad inriktning av personalpolitiken är lika stort inom den offentliga sektorn. . :

En naturlig följd av att företagen blir allt större är att en ökande del av anställningsbytena sker inom företaget. Också andra faktorer kan leda till minskad rörlighet mellan företagen och ökad rörlighet inom dem. Lagstiftningen för ökad trygghet i anställningen och trygghetsavtalen är exempel på detta. De ökade rekryterings-, introduktions- och utbildningskostnaderna. som medför att hög personalomsättning kan bli en stor belastning för företaget, verkar i samma riktning. Den förbättrade anställningstryggheten kan också få ull följd aut svårigheterna att få anställning i vissa fall kan öka. Ökad trygghet för de redan anställda måste därför — som också sket — kombineras med ökade insatser för att främja anställningar av ar-

betssökande utanför företagen.

Mycket tyder på att den här antydda utvecklingen fortsätter. Ökad uppm-

märksamhet måste därför enligt utredningen riktas på omställningarna inom

företagen. Uppgiften kan till en del sägas vara att ”föra in arbetsmarknadspolitiken i företaget. Tre viktiga uppgifter för arbetsmarknadspoliti-

ken i företagen kan urskiljas. För det första skall den bidra till att klara omställningarna inom företaget så att de blir så positiva som möjligt för

den enskilde individen. För det andra skall den bidra till att förhindra utslagning. Uppgiften att sköta omplacering inom företaget är en viktig del i denna strävan. En tredje och väsentlig uppgift är att underlätta rekryteringen av grupper som står utanför arbetsmarknaden, t. ex. handikappade och äldre. De anpassningsgrupper Som inrättades på grundval av den nya trygghetsoch främjandelagstiftningen är ett första steg i denna riktning. Det finns

mer än 4 000 anpassningsgrupper. Anpassningsgrupperna kan ses som ett

första steg i en utveckling där de anställda får ett mera direkt inflytande

på personalpolitiken.

Interna omplaceringar med syfte att bereda plats för någon arbetssökande utanför företaget kan underlättas på skilda sätt. Utredningen menar att det

skulle vara av värde om viss ckonomisk kompensation kunde ges till den

som frivilligt lämnade ett arbete för att underlätta en handikappads över-

gång till nya arbetsuppgifter inom företaget. Kompensationen kan 1. ex. avse vidareutbildning eller temporär garanti för löneutveckling. Utredningen

föreslår att en sådan möjlighet införs. Den närmare utformningen diskuteras inte.

För att underlätta anställning av psykiskt och socialt handikappade och andra svårplacerade av liknande skäl diskuterar utredningen möjligheten att utse en handledare som tar sig an och stöder den handikappade både när det gäller arbetet och kontakten med kamraterna. Anpassningsgrupperna skulle kunna ta initiativ till och organisera handledarverksamheten. Där anpassningsgrupper saknas skulle verksamheten bedrivas av arbetsförmed-

lingen i samverkan med företag och fackliga organisationer.

Utbyggd intern utbildning i företagen kan bli ett led i ett närmare samarbete mellan arbetsmarknadspolitiken och företagen. I mars 1975 tillsattes en särskild utredning med uppgift att utreda utbildningen i företagen. Denna

utredning bör kunna ge betydelsefulla bidrag till en utbyggd och förbättrad

personalpolitik, som möjliggör bättre anpassning till arbetsmarknadspolitiska målsättningar inom företaget.

Utvecklingen på arbetsrättens område leder snabbt till ökat inflytande för de anställda över personalpolitiken. Detta leder inte automatiskt till att

man också underlättar möjligheterna att anställa svårplacerade personer som står utanför företaget. Det är enligt sysselsättningsutredningen nödvändigt

att den nya personalpolitiska organisationen har nära kontakt med arbets-

marknadsverket som kan sägas representera samhällsintresset i dessa frågor och särskilt de arbetssökande som står utanför företaget. Detta ansluter alltså till den organisatoriska modellen för anpassningsgrupperna.

4.5.3¶Arbetets organisation

En förutsättning för att nya grupper skall kunna gå in på arbetsmarknaden är enligt utredningen många gånger att deras krav på arbetets organisation och på arbetstider blir uppfyllda.

På arbetstidsområdet har utvecklingen under senare år inneburit en större flexibilitet. Flexibiliteten är emellertid ofta inte en anpassning efter indi-

videns önskemål och förutsättningar. De stora variationerna i förläggningen

av arbetstiden och i arbetstidsuttaget sker sålunda mellan olika branscher

och företag medan möjligheterna till individuell anpassning av arbetstiderna fortfarande är små. Under senare år har emellertid en strävan efter större

individuell anpassning kunnat märkas. Gällande regler för pension medger sålunda en viss flexibilitet i pensionsuttaget. Pension kan i vissa fall utgå

före normal pensionsålder p. g. a. hälsoskäl eller arbetsmarknadsskäl. De nya reglerna om delpension skapar också möjligheter till en mjukare övergång mellan arbetsliv och ålderspension. -

Möjligheterna till återkommande utbildning är ctt annat sätt att fördela

perioder av arbete mellan perioder av annan verksamhet under livstiden.

Utbyggd sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och familjeförsäkring är andra vägar som prövats för att ge individen en ökad reel frihet i valet mellan arbete och annan verksamhet.

Förslagen till en reformering av semesterlagstftningen präglas också av

en strävan efter ökad individuell valfrihet. Semesterutredningens förslag innebär att den nya femte semesterveckan skall få sparas under en femårsperiod för att ge möjlighet till en sammanhängande ledighet om maximalt

tio veckor.

Flexibel arbetstid är en annan väg att gå framför allt när det gäller att

anpassa kontorsarbetsplatser till den enskildes önskemål och krav.

Sysselsättningsutredningen pekar också på att strävandena efter ökad flex-

ibilitet kan komma i konflikt med andra mål. Sålunda finns det t. ex. arbetarskyddsaspekter som talar för att vissa bestämmelser även i fortsättningen bör vara tvingande. Även strävandena efter jämställdhet mellan män och kvinnor talar för en viss styrning av t. ex. föräldraledighet. Här måste

således en avvägning mellan olika mål göras. Samhällsekonomiskt skulle flexibiliteten i arbetslivet kunna medföra för-

delar t. ex. så utt flera människor stimulerades att i lågkonjunkturer utnyttja sina rättigheter till extra lång semester, vuxenutbildning etc. Om politiken utformades så, skulle den ökade individuella friheten kunna paras med sumhällsekonomisk effektivitet. Valfriheten måste därför ges ramar med utgångspunkt i de olika målen som uppställs för samhällsutvecklingen.

Reformerna om medbestämmande i arbetslivet kommer att skapa förutsättningar för ökat inflytande från de anställda när det gäller arbetsför-

läggning och möjligheter till deltid. Det är emellertid viktigt att även arbetsförmedlingen ges resurser att medverka i diskussioner om arbetstids-

problem då dessa ofta på ett avgörande sätt bestämmer individens möjligheter till arbete.

Mot bakgrund av tendenserna till ökat deltidsarbete för 1. ex. pensionärer,

studerande m. fl. anser sysselsättningsutredningen att en reformering av den sociala lagstiftningen bör komma till stånd med den innebörden att

dehidsarbete i ökad utsträckning jämställs med heltidsarbete vad gäller socetala förmåner.

4.5.4 Särskilt stöd för svårplacerade grupper — sysselsättningsskapande åtgärder

Även om den potentiella arbetskraften inte till större del utgörs av grupper med uttalade arbetshandikapp kommer det ändå att finnas en stor grupp handikappade som söker arbete. Denna grupp kommer troligen också att öka. Svårigheten att bereda handikappade och äldre sysselsättning var även under den senaste högkonjunkturen påtaglig. Detta trots att det var god

tillgång på arbete och brist på arbetskraft. Det är därför mycket angeläget

alt åstadkomma förbättringar av möjligheterna att stödja dessa grupper på arbetsmarknaden. Lösningen av deras sysselsättningsproblem är en förut-

sättning för att målet om arbete åt alla skall kunna uppnås.

Arbetsmarknadspolitiken skall i så liten utsträckning som möjligt skilja ut och särbehandla handikappade. I stället bör man eftersträva att så mycket som möjligt använda de normala arbetsmarknadspolitiska instrumenten. Denna strävan har bl. a. tagit sig uttryck i att arbetsvården under senare år I allt större utsträckning inordnats i den ordinarie arbetsförmedlingen.

De arbetsmarknadspolitiska medlen är till största delen avsedda för samt-

liga arbetssökande eller för samtliga anställda. Samtidigt är dessa medel också av speciell betydelse för de svårplacerade.

För personer som inte kan placeras med hjälp av de ordinarie insatserna

finns ytterligare ett antal medel aut tillgå. Arbetsgivarna kan t. ex. erbjudas

stöd för utbildning eller inskolning eller också kan man ta över en del av lönekostnaderna I form av halvskyddat arbete. Uppgiften för dessa stödformer är att ta Över de merkostnader som arbetsgivaren kan tänkas åsamkas,

varigenom kostnaderna via budgeten fördelas jämnt på hela produktionen.

Öm inte heller dessa olika former av introduktions- och anställningsstöd

ger resultat återstår att anordna särskilda arbeten, t. ex. i skyddade verkstäder

eller i särskilda beredskapsarbeten.

Det har riktats kritik mot det nuvarande systemet för stöd åt svårplacerade

på arbetsmarknaden från åtminstone två olika utgångspunkter. Från i första hand fackligt håll har hävdats att arbetsgivaren inte gjort en motprestation som svarar mot bidraget. Bl.a. för att undvika detta har de fackliga organisationerna I det närmaste haft vetorätt när det gäller utbildningsbidrag

och halvskyvddad sysselsättning. Dessutom är de fackliga Organisationerna inkopplade på uppföljningen av utbildning resp. halvskvddad sysselsättning.

Den andra tvpen av kritik utgår i sin tur från att prövning och utbetalning

av stödet är omständligt och administrativt krävande på grund av individuali-

sering och ett omfattande samrådsförfarande vilket ledertillatt enskilda indivi-

der på ett olyckligt sätt blir utpekade som svårplacerade eller handikappade. Utredningen diskuterar möjligheterna att företagen skulle betala avgifter i de fall de rekryterade personal på ett sätt som inte överensstämde med de sysselsätt-

ningspolitiska ambitionerna.

Eu mera långtgående alternativ till en sådan ordning vore en lag om

kvotering som skulle ålägga företagen att anställa en viss andel handikappade

och äldre. En kombination av kvotering, avgifter och bidrag är naturligtvis

också tänkbar. Utredningen avser att återkomma till dessa frågor i sitt slut-

betänkande.

Sysselsättningsutredningen diskuterar vissa ändringar i det nuvarande bidragssystemet så att det bättre skall stimulera till placering av flera handikap-

pade på den öppna marknaden.

Bristerna i det nuvarande systemet kan kort sammanfattas på följande sätt. 1) Enligt de formella regler som gäller skall halvskyddad sysselsättning och

arkivarbete omprövas och de anställda om möjligt överföras till vanlig

anställning. Trots detta är rörligheten och överföringen till ordinarie an-

ställning mycket liten. Anledningen är svårigheten att finna lämpliga

anställningar på öppna marknaden. Detta leder till att denna typ av halv-

skyddad och skyddad sysselsättning blir långsiktiga lösningar.

2) Systemet tar inte hänsyn till att produktionsförmågan hos en handikappad

rimligen förändras efter en viss period av allmän inskolning och inträning

på en viss arbetsuppgift. Från företagsekonomiska synpunkter är alltså

subventionsbehovet från början kanske mycket stort för att sedan efter

hand avta och i många fall helt upphöra. 3 — Det kan ifrågasättas om uppdelningen på olika arbetsgivarkategoricer är

rimlig. Det förutsätts t. ex. att statliga arbetsgivare (med undantag av

affärsdrivande verk) skall driva en önskvärd anställningspolitik när det

gäller svårplacerade utan ckonomisk stimulans. 4 — Kostnaderna för halvskyddat och skyddat arbete delas inte jämnt mellan

olika arbetsgivare.

En del av dessa brister skulle enligt utredningen kunna avhjälpas om

bidraget till halvskyddad svsselsättning byggdes upp på följande sätt. Under

första halvåret utbetalas ett bidrag för halvskyddad sysselsättning till arbetsgivaren som uppgår till exempelvis 75 24 av den totala lönekostnaden. Därefter skulle bidraget utgå med 50 24 av lönekostnaderna. Efter ytterligare et år skulle en nedtrappning av bidraget ske till exempelvis 23 "ö av lönekostnaderna. Ett svstem som är utformat på detta sätt skulle ha uppenbara fördelar. För det första är stödet till en början mycket stort. Dewua bör göra

det lättare att övervinna inledningsmotständet hos arbetsgivarna.

En ytterligare fördel med systemet skulle vara att en automatisk ned-

trappning av bidraget skulle ske i takt med att den anställde anpassas till sina arbetsuppgifter. Undantagen skulle vara förhandlingsresultatet mellan företaget, arbetsmarknadsverket och den fackliga organisationen. Även det kvarstående 25-procentiga bidraget skulle omprövas årligen.

Den nuvarande regeln om möjligheter för arbetsgivarna att överföra en redan anställd till halvskyddad verksamhet skulle kunna täckas på följande sätt. En sådan överföring kunde ske om och när en handikappad utifrån anställts och bidraget trappats ned fullständigt. I så fall skulle man kunna få bidrag med 25 ”; för en redan anställd. Också dessa fall skulle prövas årligen.

Sysselsättningsutredningen anser att halvskyddad sysselsättning bör finnas också på statens område. Det bör därför utfärdas regler om anvisningar för staltsmyndigheternas budgetering som gör det rimligt och önskvärt att utnyttja denna möjlighet. Fördelarna med detta skulle bl. a. vara att man fick ett komplement till arkivarbetarsystemet.

Sysscelsättningsutredningen påpekar att behovet av olika former av skyddat arbete — i särskilda verkstäder, särskilda beredskapsarbeten eller på annat

sätt — kommer att finnas kvar också i framtiden. Inte minst gäller det regioner

av landet där bristen på arbetstillfällen är stor och där det finns ett stort inslag av äldre arbetskraft.

En särskild organisationskommitté har framlagt förslag om organisationen av skyddat arbete. Svsselsättningsutredningen ger därför inga förslag på detta område utan förutsätter att organisationskommitténs betänkande leder fram till en mera enhetlig och slagkraftig organisation.

När det gäller arkivarbeten anser utredningen att riskerna för permanentning bör uppmärksammas. Det är omvittnat att många arkivarbetare efter flera års arbete ingår som en självklar del i arbetsorganisationen på en arbetsplats och gör helt nödvändiga arbetsinsatser. Trots detta är det svårt att få dem överförda till vanliga tjänster hos myndigheterna. En lösning är utt ge myndigheter (och organisationer) möjlighet att anställa fler arkivarbetare på personliga tjänster. Så har skett i viss utsträckning under det senaste året (150 platser). Enligt utredningens uppfattning bör emellertid

de medel som ställs till förfogande för sådan överföring väsentligt utökas.

4.5.5 Remissyttrandena

En bred remissopinion ansluter sig i huvudsak till utredningens diskussion om behovet av insatser när det gäller arbetsmiljö, personalpolitik, arbetsorganisation och arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder för svårplacerade

grupper.

ÅArbetarskyddsstyrelsen stöder utredningens förslag om kartläggning av sambandet mellan otillfredsställande arbetsmiljö och utslagning från arbetsmarknaden samt instämmer i uppfattningen att det finns behov av ytterligare åtgärder i form av direkta förbättringar av arbetsmiljön och i form av ökade

anpassningsåtgärder inom olika företag. Enligt styrelsens mening är den

arbetsmarknadspolitiska inriktningen av personalpolitiken som utredningen föreslår, parallellt med en aktivering av anpassningsgruppernas verksamhet, en förutsättning för att arbetsmarknaden skall kunna öppnas för hittills utestängda grupper.

LO delar utredningens uppfattning att arbetsmarknadspolitiken skall föras in i företagen och understryker att det därför fordras stora personella insatser

inte minst från arbetsförmedlingens sida. LO ger också sitt stöd till ut- . redningens påpekande att den nya personalpolitiska organisation som följer

av den kommande arbetsrättslagstiftningen med nödvändighet måste ha nära kontakt med arbetsmarknadsverket. Anpassningsgruppernas roll i denna samverkan framhålls.

SAF, Svenska Handelskammarförbundet och Industriförbundet framhåller i gemensamt yttrande att frågan om att anpassa arbetsplatserna till personer med olika typer av handikapp är viktig. Eftersom de erforderliga åtgärderna ofta är kostnadskrävande är enligt dessa remissinstanser inte möjligt att

genomföra generella åtgärder på ett sådant sätt att de flesta arbetsplatser

skall kunna betjänas av de flesta personer. oavsett typ av handikapp.

Landstingsförbundets styrelse instämmer i princip i utredningens diskus-

sion om insatser inom arbetsmiljön, personalpolitiken och arbetsorganisa-

tionen. Styrelsen delar också utredningens uppfattning att anpassningsgruppernas arbete är en lämplig form för samarbete mellan samhälle, arbetstagare

och arbetsgivare. Arbetsmarknadspolitik och personalpolitik hänger intimt samman. I utredningens överväganden kring dessa frågor har också ett stort antal landsting och primärkommuner instämt.

AMS framhåller att anpassningen av arbetsplatserna till arbetskraftens

förutsättningar och krav är av avgörande betydelse för att underlätta för

nya grupper att komma in på arbetsmarknaden och för att förhindra utslagning. Styrelsen anser i likhet med sysselsättningsutredningen att en rad insatser av olika slag måste göras inom områden som 1. ex. arbetsmiljö, personalpolitik och arbetsorganisation för att underlätta denna anpassning.

Utredningen framhåller att personalpolitiken måste få ”arbetsmarknadspo-

litiska ambitioner”. Styrelsen betonar vikten av att sysselsättningsutredningen i det fortsatta arbetet uppmärksammar såväl statens som kommunernas personalpolitik.

AMS menar vidare att ett vidgat inflytande för de anställda i personalfrågor inte automatiskt leder till ökade möjligheter för arbetshandikappade att på

samma villkor som andra arbetssökande erhålla arbete. Styrelsen har därför i samråd med de centrala parterna på arbetsmarknaden rekommenderat att

arbetet i anpassningsgrupperna i första hand skall inriktas på rekrytering av främst handikappade och äldre som f.n. står utan arbete. lagen om anställningsfrämjande åtgärder ger förmedlingen möjlighet att ta upp diskussioner med företagen om sammansättningen av personalen med hänsyn

till bl. a. ålder och handikapp. Sådana diskussioner har hittills förekommit

endast i begränsad utsträckning. Mot denna bakgrund har styrelsen gett länsarbetsnämnderna direktiv att särskilt uppmärksamma denna fråga.

Handikappförbundens centralkommitté (HCK) delar sysselsättningsutredningens uppfattning att arbetsmarknadspolitiken i så liten utsträckning som

möiligt skall skilja ut och särskilda resurser som handikappade kan behöva

för att fungera i ett arbete. HCK framhåller att arbetsförmedlingens insatser

är avgörande när det gäller anpassning av arbetsplatserna. För att främja nyrekrytering av handikappade är det enligt HCK:s uppfattning nödvändigt att använda främjandelagens hela åtgärdsregister. HCK förordar inte tvångsförmedling som ett regelmässigt förfaringssätt. men menar att arbetsmark-

nadsmyndigheterna inte helt och hållet får avvisa den möjlighet som finns

i främjandelagen. |

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB) betonar anpassningsgruppernas viktiga roll när det gäller att mildra de fördomar mot handikappade

människor. Dessa fördomar är enligt FUB ännu starkare gentemot män-

niskor med förståndshandikapp än mot kroppsligt handikappade. För att

komma till rätta med detta problem är det bl. a. nödvändigt att arbetet i anpassningsgrupperna effektiviseras.

Sysselsättningsutredningens förslag till ändrade bidragsvillkor för den halvskyddade sysselsättningen tillstyrks i sina huvuddrag av så gott som

samtliga de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Detta gäller bl. a.

AMS, LO, TCO, SACO/SR, SAF, de båda kommunförbunden, statens handikappråd samt handikapporganisationerna. Vissa invändningar och reservationer kan dock redovisas.

Socialstyrelsen framhåller att utredningen inte har tagit hänsyn till att en stor del av de arbetshandikappade har ett bestående arbetshandikapp som inte kan förbättras genom stödåtgärder.

RRV anser sig inte kunna ta ställning till den föreslagna bidragshöjningen på basis av de uppgifter som lämnas i betänkandet. utredningen har enligt

RRV inte klargjort vilka effekter som eftersträvas med en höjning av bi-

draget.

SJ menar att den möjlighet som finns för privata företag, kommuner och landstingskommuner att i vissa fall få överföra redan anställd person till halvskyddad sysselsättning bör finnas också för statliga affärsdrivande verk.

TCO tillstyrker utredningsförslaget men framhåller att bidrag till arbets-

givare för att överföra redan anställd till halvskyddad verksamhet bör an-

vändas mycket restriktivt.

5¶Näringslivspåverkan

5.1 Näringslivets utveckling (SOU 1975:91, kap. 6)

I rapporten anförs att utvecklingen inom de olika näringsgrenarna är be-

stimmande för skilda regioners möjlighet att uppnå en balanserad utveckling. Näringslivets utveckling ger därmed grundläggande förutsättningar för

regional- och sysselsättningspolitiken.

Den strukturomvandling som näringslivet genomgått har varit en väsentlig förutsättning för vårt lands välståndsutveckling. På relativt kort tid har ett agrart samhälle utvecklats till ett industri- och tjänstesamhälle. Omvandlingen har också återspeglats i en betydande ändring av befolkningens

fördelning i landet. I början av 1900-talet bodde något mer än var tredje invånare i tätorter (samhällen med minst 200 invånare). F. n. bor drygt fyra femtedelar av befolkningen i tätorter. Det genomgående mönstret har varit en allmän tillväxt av tätorterna. Vidare har de större tätorterna vuxit mer än de

mindre. I alla länder med vår typ av ekonomiskt system har den spontana utvecklingen allt sedan industrialismens genombrott gått mot ökad koncentration av befolkningen.

5.1.1 Jord- och skogsbruk

Jord- och skogsbruket (inkl. trädgårdsodling och fiske) har kommit att

betyda allt mindre för sysselsättningen. Vid sekelskiftet svarade dessa pri-

märnäringar för mer än hälften av landets sysselsättning för att vid mitten av 1930-talet svara för en tredjedel. År 1960 hade denna andel sjunkit till

14 få och f. n. återfinns drygt 6 6 av de yrkesverksamma inom dessa nä-

ringsgrenar. Prognoserna fram till åren 1980 och 1990 pekar på en ytterligare

nedgång.

Sysselsättningsandelen inom jord- och skogsbruk varierar kraftigt mellan olika län. Jordbruket betyder relativt mycket i de sydligaste delarna av landet, Gotlands. Skaraborgs, Hallands och Kristianstads län. Jordbruket svarar där för drygt 15 26 av sysselsättningen, på Gotland för närmare 23 26. Minst betyder jordbruket i Stockholms län. Även om jordbruket har en relativt liten betydelse totalt i ett län kan det spela en större roll inom de mera glest bebyggda delarna i de olika länen.

Som framförs i rapporten är jordbruket som näringsgren relativt opåverkat av svängningar i konjunkturen. Men en höjning av världsmarknadspriserna på livsmedel kan förbättra lönsamheten i det svenska jordbruket. Detta kan i sin tur få vill resultat av sysselsättningsminskningen inom jordbruket tillfälligt bromsas upp. Fortsatt rationalisering är dock en av förutsättningarna för att kostnaderna för jordbruksproduktionen skall bli så låga som möjligt. Rationaliseringen innebär bl. a. ett minskat behov av arbetskraft. I stora delar av landet har jordbrukssysselsättningen kommit ned på en nivå som gör att sektorn mindre än hittills påverkar, förutsättningarna för regional-och sysselsättningspolitiken. På de lokala arbetsmark nader där iordoch skogsbruket ännu är betydande kan dock uppstå problem på arbetsmarknaden.

Åldersfördelningen bland de verksamma inom jord- och skogsbruk är sned. En stor del av den avgång som beräk nas ske under 1970- och 1980-talen

kommer att ske genom pensionering. Mänga av dem som slutar sitt vrkesarbete kommer således inte att ställa krav på annan sysselsättning, vilket

innebär att direkta sysselsättningsproblem inte uppstär i den utsträckning som sker i händelse av en industrinedläggning eller liknande. Däremot minskar naturligtvis det totala antalet arbetstillfällen inom regionen.

Den väntade tillgången av arbetstillfällen inom jordbruket ställer enligt rapporten krav på aktiva regional- och sysselsättningspolitiska åtgärder. Ökade krav på aktiva åtgärder kommer att ställas i synnerhet i kommuner med stor jordbrukssektor och en i övrigt svag arbetsmarknad. De regionaloch sysselsättningspolitiska bedömningarna bör även i fortsättningen upp-

märksammas i jordbrukspolitiken. Det har visat sig att de jordbrukspolitiska

insatserna ofta går att genomföra i förening med en lugn syssolsättnings-

utveckling. De jordbrukspolitiska stödåtgärderna har dämpat avgången i

framför allt de nordligaste delarna av landet. Tillgängliga regional- och ar-

betsmarknadspolitiska åtgärder har därigenom visat sig tillräckliga för att

nå en mera balanserad utveckling i de jordbruksdominerade regionerna.

Skogsbruket har den relativt sett största betydelsen för sysselsättningen

i norra Sverige. Andelen sysselsatta inom skogsbruk är störst i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Andelen sysselsatta inom skogsbruk ligger där över 5 26, På samma sätt som för jordbruket betyder skogsbruket förhållandevis mer i vissa glesbygdskommuner.

Sysselsättningen iskogen erbjuderofta ett komplement i första hand till jordbruket. Det finns därför ett regional- och sysselsättningspolitiskt intresse av att

stimulera sysselsättningen i skogen. De skogsvårdande åtgärderna har därvid

storbetydelse. Samtidigt som man därigenom skapararbetstillfällen i de sysscl-

sättningsmässigt mest drabbade delarna av landet bidrar sådana åtgärder till ett mer effektivt skogsbruk. |

5.1.2 Byggnadsverksamhet

Byggnadsverksamheten har varit en av de mest expansiva näringsgrenarna inom den svenska ckonomin under efterkrigstiden. Särskilt snabb var expansionen under perioden 1960-1965. Under de allra senaste ären har omellertid byggsysselsättningen minskat kraftigt. Detta trots att de arbetskraftsintensiva områdena småhusbyggande samt ombyggnads- och reparations-

verksamhet har ökat betydligt. Minskningen av byggsysselsättningen under de senaste åren har infallit samtidigt med en expansion inom industrin.

Sysselsättningsproblem har därmed i stor utsträckning kunnat undvikas genom att byggnadsarbetarna i ganska stor omfattning har kunnat gå över till industriarbete.

Andelen sysselsatta inom bvggnadsverksamheten varierar mellan olika lokala arbetsmarknader. Byggnadsverksamheten är störst i storstadsområdena. Även primära centra har en förhållandevis stor sysselsättningsandel inom byggsektorn.

Den kontinuerliga byggnadsverksamheten är störst i de mest expansiva kommunerna och omvänt, minst i de kommuner som har en stagnerande befolknings- och näringslivsutveckling. Den regionala fördelningen av sys-

selsättningsminskningen inom byggnadsverksamheten kan därför untas följa den allmänna utvecklingen på de lokala arbetsmarknaderna.

Byggandet bedrevs länge i rent hantverksmässiga former. Främst under 1960-talet utvecklades mer industriella former av byggande, vilket sammanföll i tiden med den stora produktionsökning som genomfördes på bostadsbyggandets område. Trots den ökade kapitalintensiteten har branschen fortfarande ett förhållandevis stort antal små företagsenheter. Bland de större företagen har fusioner varit vanliga. Företagsstrukturen kan därför sägas utmärkas av både splittring och koncentration.

Bostadsbyggandets ändrade karaktär är av intresse både från regional-

politiska synpunkter och från byggarbetsmarknadens synpunkt. Den ökade inriktningen mot småhus får stor betydelse för bl. a. arbetspendlingens utveckling. Småhusbyggandet medför också att antalet stora byggprojekt blir

färre och att byggarbetsplatserna blir mer spridda. Byggtiderna blir kortare. Fler yrkesarbetare och arbetsledare sysselsätts trots att den s. k. prefabriteringen inom byggnadsverksamheten ökat.

5.1.3 Privata och offentliga tjänster

År 1970 sysselsatte tjänstesektorn (varuhandel, samfärdsel samt privata

och offentliga tjänster) drygt hälften av det totala antalet förvärvsarbetande.

Tjänstesektorns andel av sysselsättningen var ungefär en femtedel år 1900,

en fjärdedel år 1930 och en tredjedel år 1950. Sysselsättningsandelen har således ökat i accelerande takt. Under de senaste decennierna har den samhälleliga och kommersiella servicen ökat sin andel av sysselsättningen och

den — speciellt gäller det de offentliga tjänsterna — beräknas ytterligare öka sin andel under 1970- och 1980-talen.

Tjänstesektorn växer mest i tätbefolkade områden. Dessa utgör helt naturligt ett bra serviceunderlag. Sysselsättningsökningen inom tjänstesektorn kommer därför att bli mest betydande i större kommuner, främst i storstadsområden, primära och regionala centra, men även i vissa centralorter

i kommuncentra. På vissa lokala arbetsmarknader, företrädesvis i befolk-

ningsmässigt större kommuner, kan sektorns sysselsättningsandel bli förhållandevis stor. I storstadsområdena svarar sysselsättningen inom tjänstesektorn för två tredjedelar av den totala sysselsättningen. I primära centra är fler än hälften av de sysselsatta verksamma inom tjänstesektorn. Mot-

svarande andelar för regionala centra och kommuncentra är mellan 40 "a

och en tredjedel.

Tjänstesektorn bör naturligtvis, enligt rapporten främst bedömas efter dess betydelse för en orts eller regions serviceförsörjning. Men sysselsättningsaspekterna på tjänstesektorn kommer att skjutas alltmer i förgrunden.

En utveckling mot en större andel sysselsatta inom den offentliga sektorn

kan ge positiva effekter genom att lokala arbetsmarknader med en stor offentlig tjänstesektor torde kunna erbjuda en förhållandevis stor stabilitet och trygghet i anställningen. Den offentliga sektorn är relativt opåverkad av konjunktursvängningarna och förutsättningarna att öka sysselsättnings-

andelen för kvinnor är erfarenhetsmässigt goda.

Tjänstesektorn kan väntas öka sysselsättningsandelen kraltigt framöver. I hög grad gäller det de offentliga tjänsterna. Det konstateras i rapporten all tillväxten av antalet sysselsättningstillfällen kommer att vara snabbast i de mest tätbefolkade delarna av landet. Allra snabbast väntas ökningen bli inom de primära centra. Inom i första hand storstadsområdena och primära centra kan därvid konkurrens om arbetskraften komma att uppstå. Tendens mot en växande tjänstesektor kan sålunda till en del vara svårförenlig med strävandena till regional spridning av arbetsplatserna. För att tjänsteverksamheten så långt som möjligt skall kunna utvecklas i enlighet med de regionalpolitiska målen fordras därför att möjligheterna till decentralisering tillvaratas.

Den privata tränsteverksamheten svarar för ca 12 24 av sysselsättningen

i riket. Närmare 80 6 av sektorns sysselsättning återfinns inom storstads-

områden och primära centra. Den privata tjänsteverksam heten har i samband med lokaliseringsöverväganden hitulls spelat mindre roll än den statliga

förvaltningen och industrin. Lokaliseringssamrådet har visserligen tillämpats

även på tjänstesektorn men resultaten härav är blygsamma, Det kommer

dock framöver att bli nödvändigt att även räkna med den privata tjänstesektorn när det gäller att fördela antalet sysselsättningstillfällen i enlighet

med de regionalpolitiska riktlinjerna.

När det gäller landstingens verksamhet kan antas att en decentralisering

kommer att ske i enlighet med regionalpolitiska hänsyn. Här har nämligen

de regionala krafterna möjligheter att tillämpa de strävanden som redovisas

it resp. politiska partis handlingsprogram.

Möiligheterna till decentralisering bör utnyttjas även inom den statliga tjänsteverksamheten. Någon ytterligare stor omlokaliseringsetapp är inte akwuell. Men en ökad decentralisering av den statliga tjänstesektorn kan diskuteras efter tre linjer, - alt göra en funktionell decentralisering, dvs. uppgifter överförs till ad-

ministrativa organ på en lägre nivå, = att inom en gemensam arbetsmarknad — alltså i kommunikationshän-

seende goa kontakt med övrig tjänsteverksamhet — lokalisera tjänste-

verksamhet till sådana delar av regionen där det råder brist på sysselsättningstillfällen

—- att skilja ut vissa tjänsteslag (eller vissa funktioner) med begränsade kund-

kontakter.

Den första möjligheten utreds f. n. av decentraliseringsutredningen (Kn

1975:01).

När det gäller den andra möjligheten föresiås i rapporten att länsstyrelserna bör samarbeta med berörda kommuner och serviceinstitutioner och göra en avvägning mellan olika delar av de lokala arbetsmarknaderna när det gäller lokalisering av tjänsteverksamhet.

Den tredje formen av tjänstedecentralisering diskuteras också. Det föreslås

därvid att det bör vara en uppgift för de inom varje sektor ansvariga myndigheterna att med länsplaneringen som utgångspunkt i den fortlöpande

planeringen beakta möjligheterna till decentralisering.

S.1.4 Industri

Alltsedan industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet fram till

modern tid har sysselsättningen inom industrin ökat. Andelen sysselsatta

av totalt antal förvärvsarbetande ökade successivt fram till mitten av 1960-

talet. Då nåddes kulmen med en sysselsättningsandel för industrin på drygt

30 26. Industrins sysselsättningsandel har därefter stagnerat och tjänstesektorns andel ökat inte minst på grund av den kraftiga tillväxten inom den offentliga sektorn. Antalet sysselsatta inom industrin har varierat under

den senaste tio-årsperioden, men sysselsättningen har pendlat kring den nivå som uppnåddes i mitten av 1960-talet. Industrisysselsättningen antas

ligga kvar på 1974-1975 års nivå även under resten av 1970-talet.

Industrin är enligt rapporten den näringsgren som är av störst betydelse från regional- och sysselsättningspolitisk synpunkt. Industrin har traditionellt betraktats som ens. k. basnäring och den utgör ryggraden i flertalet regioners nä-

ringsliv. I många orter är dessutom näringslivet helt uppbyggt kring ett eller ett fåtal industriföretag. Genom att sysselsättningsandelen inom industrin nu

minskar kommer varje ytterligare förändring att betyda förhållandevis allt mer

för den totala utvecklingen på en bestämd ort. Utvecklingen inom industrin får

därför stora spridningseffekter inom andra delar av näringslivet. Genom sys-

selsättningsökning inom industrin stimuleras t. ex. sysselsättningen inom oli-

ka servicenäringar och byggnadsverksamheten. På samma sätt kan också konstateras att industriinvesteringarna har en icke oväsentlig styrande effekt på den geografiska fördelningen av de totala investeringarna.

Stora delar av industrin är i allmänhet mera lokaliseringsbar än andra näringsgrenar. Jord-och skogsbruket är helt bundet vid förekomsten av nalurresurser och tjänstesektorn utvecklas främst där befolkningsunderlaget finns. Expansionen inom industrin kan i vissa fall ta sig uttryck i filialutläggningar och/eller etablering av nya arbetsställen. Dessa är av stort regionalpolitiskt intresse främst de gånger då lokaliseringsorten inte är en

gång för alla given. Detta gäller också vid rena nyetableringar av indu-

striföretag. Det krävs emellertid en medveten planering för att nå avsedda resultat. Det är därför av stor vikt att samplaneringen utvecklas mellan industrin och myndigheter med ett regionalpolitiskt ansvar.

Industrisysselsättningens förväntade betydelse främst för utvecklingen

inom skogslänen — men även för flera svaga arbetsmarknader i andra delar

av landet — ställer krav på ökad handlingsberedskap och aktiv planering

från samhällets sida. Detta gäller inom ramen för både regional- och in-

dustripolitiken.

7 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

För industripolitikens del innebär detta att finna former för ökad planmässighet i industrisektorns och i de olika industribranschernas utveckling

och utbyggnad. Det ligger i sakens natur att de s. k. tunga branscherna

—- främst skogsindustrin, järn- och stålindustrin, petroindustrin, varvsindu-

strin och den tyngre verkstadsindustrin — måste ägnas särskild uppmärksamhet. Dessa branscher är centrala för den svenska ekonomin. Flera av

dessa branscher uppvisar vidare en påtaglig geografisk koncentration. De

enskilda produktionsenheterna inom dessa branscher är dessutom så gott som undantagslöst helt dominerande vad avser sysselsättningen på de orter där de är belägna.

För bl. a. skogs- och stålindustrin har etablerats s. k. branschråd. Bland rådens uppgifter ingår bl.a. att inhämta, sammanställa och analysera företagens planer vad avser t. ex. produktion, investeringar och sysselsättning.

Dessa bedömningar rörande den framtida branschutvecklingen, såväl totalt

som inom skilda regioner, kan, vid sidan av den självklara industripolitiska betydelsen, också komma att utgöra ett värdefullt underlag för den regionala planeringen. I de branscher där särskilda branschråd upprättats bör bl. a. länsplaneringens material kunna användas. Men även inom den övriga in-

dustrin krävs enligt rapporten erfarenhetsmässigt kraftfulla industripolitiska

åtgärder. Anspråken på en samordning och samverkan mellan industri-, regional- och sysselsättningspolitiken är här ofta stora.

Vissa industripolitiska åtgärder vidtas inom ramen för de statliga fö-

retagen. Det speciella samhällsansvar som åvilar Statsföretag, genom den

s. k. offertprincipen, ger samhället möjlighet att påverka gruppens etablering så att hänsyn tas till regionala- och sysselsättningspolitiska mål. Det faktum att statsföretagsgruppen svarar för närmare 10 96 av landets totala industriinvesteringar och att dessa i betydande utsträckning gjorts i stödområdet geren indikation på gruppens betydelse för utvecklingen och den regionala fördelningen av industrisysselsättningen under resten av 1970-talet. Arbete pågår också i samförstånd mellan ägare och Statsföretag för att internt organisera gruppen, så att dess förmåga ökar att utgöra ett viktigt instrument inom näringspolitiken.

Det finns också en rad stödformer för att stimulera industrins utveckling,

t. ex. lokaliseringsstöd, branschstöd, allmänt kredit- och utvecklingsstöd samt FoU-stöd. Användningen av dessa stödformer bör enligt rapporten så långt möjligt samordnas så att en planerad expansion inom industrin kan åstadkommas. Men även inom branscher som bedöms vara på till-

bakagång kan ett samspel mellan regional- och industripolitiken medverka

till att en eventuell sysselsättningsminskning styrs så att kapitalförstöringen begränsas och neddragningen av sysselsättningen görs i en socialt acceptabel takt.

Under senare år har ett ökat samspel vuxit fram mellan regionalpolitiken

och industripolitiken som en naturlig följd av de ökade ambitionerna på bl. a. sysselsättningens område. Denna utveckling bör fortsätta. I exempelvis arbete med länsplaneringen har länsstyrelserna utgått från bl. a. de analvser

och beslut som gäller näringsgrenar, branscher etc. som skett på riksnivå.

Efter diskussioner med kommunerna och intressenterna på länsplanet har länsstyrelserna därefter i sina förslag till länsprogram angivit åtgärder som

bör sättas in i olika delar av länets näringsliv. Flertalet länsstyrelser har behandlat industrins utvecklingsmöjligheter i länet och i den löpande verk-

samheten intar kontakterna med näringslivet en framträdande roll. I flera

län har särskilda industriprogram upprättats och samarbetet med industrin har givits fasta former. Så gott som samtliga länsstyrelser diskuterar i för-

slagen till länsprogram också möjligheterna att styra industriutvecklingen efter de regionalpolitiska riktlinjerna.

I rapporten framhålls att stor vikt bör läggas vid de regionala aspekterna

på industripolitiken i det fortsatta arbetet med länsplaneringen. Det är i detta sammanhang väsentligt att arbetet bedrivs på ett likartat sätt i hela landet. Arbetet bör därför grundläggas genom att länsstyrelsen medverkar

vid framtagandet av underlag för statsmakternas industripolitiska ställningstaganden.

Ett sådant underlag bör efter en central utvärdering kunna tjäna som

riktlinjer för den industri- och lokaliseringspolitiska verksamheten på

länsnivå.

De avvägningsproblem som kan uppstå mellan de regional- och industripolitiska intentionerna måste göras av regeringen. Efter centrala anvis-

ningar bör arbete med och uppföljning av de regionala industripolitiska frågorna kunna ske på länsnivå. Såväl länsstyrelser som-företagareföreningar

" och länsarbetsnämnder har härvid en väsentlig roll att spela. Vidare bör

arbetet läggas upp i samråd med kommuner, fackliga organisationer och

näringslivsorganisationer.

5.2¶Näringspolitik (SOU 1975:90, kap. 8)

5.2.1 Regional näringspolitik

Även sysselsättningsutredningen diskuterar i sitt näringspolitiska kapitel kopplingen mellan regionalpolitiken och industripolitiken. Med utgångspunkt från centrala riktlinjer för näringspolitiken bör, enligt utredningens

mening, regionala näringspolitiska program upprättas inom ramen för länsplaneringen. Dessa bör innehålla dels en prognos för regionens utveck-

ling, dels ett program för åtgärder som syftar till att utveckla regionens

näringsliv. Målet för ett sådant program bör vara att i regionen utveckla

ett näringsliv som är effektivt på lång sikt och som dessutom är så mångsidigt att regionens invånare erbjuds en arbetsmarknad med stora valmöjligheter. Mångsidigheten i näringslivet skall därtill garantera regionen en motstånds-

kraft mot konjunkturvariationer och plötsliga strukturförändringar.

En förutsättning för att samhället skall kunna genomföra regionala nä-

ringslivsprogram är att man har överblick över konkreta projekt som planeras inom näringslivet. De näringspolitiska styrmedlen handhas idag av ett stort antal institutioner — både på central och regional nivå. Ett organisatoriskt

problem är att i ökad utsträckning samordna verksamheten i dessa insti-

tutioner dels internt, dels i relation till övrig ekonomisk politik.

Den pågående integrationen av långtidsutredning, industripolitiska ut-

redningar och länsplanering bör enligt utredningen utgöra den bas varifrån en vidareutveckling av den ekonomiska planeringen utgår. På länsplanet

bör ett kontinuerligt samarbete mellan länsstyrelser och länsarbetsnämnder

utformas. I samarbetet bör också företagareföreningarna delta. Det är enligt utredningens mening av mycket stor vikt att därvid ge ett ökat utrymme

åt kontakterna med lokala organ och inte minst fackliga representanter.

Sysselsättningsutredningen avser att i det fortsatta utredningsarbetet pröva

förutsättningarna för en utveckling av dét näringspolitiska arbetet på regional

nivå. Formerna för samarbete mellan statliga länsorgan, kommuner, företag och de anställdas fackliga representanter är där ett av de problem som måste lösas. En annan är anknytningen mellan länsorgan och näringspolitiska institutioner på central nivå.

Det industripolitiska arbetet måste enligt utredningen utgå från betydligt

mer djupgående analyser av utvecklingstendenser, problem och möjligheter

i enskilda branscher. Tillkomsten av statens industriverk har starkt förbättrat

möjligheterna att samordna insamling och bearbetning av information på

det industripolitiska området.

Industrins strukturproblem är ofta branschspecifika, och vissa av de industripolitiska insatserna har därför gjorts inom ramen för olika bransch-

program. För närvarande pågår en uppbyggnad av informationssystem i anslutning till branschråden. Som utgångspunkt för åtgärder på det industripolitiska området är det emellertid inte tillräckligt med en information som ger en uppfattning om problem och utvecklingstendenser inom en bransch som helhet. För att kunna förbereda lämpliga åtgärder krävs information om situationen inom enskilda företag eller grupper av företag. Förutsättningarna för samhällets ingripanden skiftar mycket från ort till ort. och

de åtgärder som sätts in måste ofta avpassas efter de speciella omständigheterna i varje enskilt fall.

För att ge samhället möjligheter att bedöma situationen inom enskilda

företag har en försöksverksamhet startats med ett system för information

mellan företag och samhälle (DIS). Där besvarar företagen enkäter om sina

planer på fem års sikt. Samhället kan naturligtvis aldrig få ett tillfredsställande informations-

underlag för sin sysselsättningspolitik om sysselsättningsplaneringen inom enskilda företag är bristfällig. Enligt sysselsättningsutredningens mening bör samhället kräva att åtminstone de större företagen upprättar sysselsättningsplaner. Dessa bör gälla både det kortsiktiga - konjunkturpolitiskt intressanta

—- perspektivet och det medellånga. Sysselsättningsplanerna bör utarbetas

i samråd mellan företag och representanter för de anställda.

En utveckling mot en ökad samordning mellan regional- och näringspolitik kräver en anpassning av informationsunderlaget. Möjligheterna till flexibilitet i existerande företags produktval bör belysas. Enligt utredningens mening bör man undersöka förutsättningarna för att ta in denna typ av uppgifter i informationssystemet företag-samhälle.

Arbetet med en förbättring av informationen om situationen inom en-

skilda företag är en fråga som är intimt förknippad med det regionalpolitiska beslutsunderlaget. Informationssystemet företag-samhälle utnyttjas redan

idag inom länsplaneringen. 'Stora förändringar genomförs f.n. i länsplaneringsarbetet. Det sysselsättningspolitiska inslaget förstärks och de

näringspolitiska frågorna ges ökat utrymme.

5.2.2 Övriga näringspolitiska frågor

I det näringspolitiska kapitlet kommenterar sysselsättningsutredningen

också några huvuddrag i långtidsutredningens bedömningar av den eko-

nomiska utvecklingen fram till år 1980.

Sysselsättningsutredningen pekar på huvudproblemen i den ekonomiska politiken under resten av 1970-talet. Man menar därvid att oljekrisen har bidragit till att fördjupa den pågående internationella konjunktursvackan.

Viharf. n. ett kraftigt underskott ibytesbalansen. Enav de grundläggande upp-

gifterna för den ekonomiska politiken under återstoden av 1970-talet blir att återställa jämvikten i bytesbalansen och att dämpa inflationen.

Det är uppenbart att det under dessa förhållanden är en krävande

uppgift att förverkliga de sysselsättningspolitiska ambitionerna. En allmänt expansiv politik, som från sysselsättningssynpunkt kunde vara önskvärd,

för med sig en ökad press uppåt på priserna och ytterligare påfrestningar på den yttre balansen. En återhållsam politik riktad mot den interna efterfrågan innebär att sysselsättningen hålls tillbaka. Ett bidrag till lösningen av konflikten är enligt utredningen en ekonomisk politik med ett stort inslag av selektiva och anpassningsfrämjande medel.

Det kan i vissa avseenden föreligga en konflikt mellan strävan mot en förbättrad samhällsekonomisk balans och önskemålen om en snabb ekonomisk tillväxt. Samtidigt bör en hög tillväxttakt för produktiviteten rim-

ligen göra det lättare att hålla balans gentemot utlandet. Genomförandet av en utbyggnad av samhällets service underlättas givetvis betydligt om

samhällets resurser totalt sett ökar snabbt. Detsamma kan sägas om åtgärder för en fortsatt utjämning av den privata standarden.

En av näringspolitikens väsentligaste uppgifter är enligt sysselsättnings-

utredningen att främja en strukturomvandling i sådana former att de negativa konsekvenserna under omvandlingsprocessen inte blir oacceptabla. För de näringspolitiska institutionerna kommer detta att medföra ökade

krav på en aktiv planering av den strukturella utvecklingen av näringslivet.

Utredningen går därefter in på de näringspolitiska medlen och menar att de i stor utsträckning har formen av kreditstöd till näringslivet. Man

betonar värdet av att de ökade möjligheterna till investeringar inom näringslivet tas tillvara inom ramen för det system för en vidgad sysselsätt-

ningsplanering som man föreslår. Valet av investeringsobjekt bör enligt ut-

redningen baseras på kalkyler av olika projekts kostnader och intäkter från samhällsekonomisk synpunkt.

Sysselsättningsutredningen menar att mycket talar för att framställning

av kompletta system kommer att bli en allt viktigare del av industripro-

duktionen. Det gäller inte minst den del av produktionen som går på export.

Produkterna kan exempelvis bestå av hela industrianläggningar, system för

undervisning, kollektivtrafikförsörjning och sjukvård eller anläggningar på miljövårdsområdet. Utredningen konstaterar också att tillgången till yrkesutbildad arbetskraft är god i Sverige internationellt sett. Här finns en tekniskt avancerad industri

som bör ha förutsättningar för en produktion av det slag som här diskuteras.

Även i ett annat avseende kan vårt land tänkas ha goda förutsättningar för vissa slag av systemproduktion. Vår höga levnadsstandard och våra långt-

gående ambitioner på samhällsservicens område gör att vi, internationellt sett, har höga krav på standard vad gäller exempelvis tekniska lösningar av sjukvårds-, utbildnings- eller miljöproblem. Jämfört med andra länder

visar sig därför efterfrågan tidigt i Sverige. En produktion som i inledningsskedet är inriktad på att tillgodose en inhemsk efterfrågan kan därför — i samband med cn tilltagande utländsk efterfrågan — i allt större utsträckning

komma att finna avsättning på exportmarknaden. Därtill kommer att denna typ av produkter i vårt land ofta utnyttjas inom den offentliga sektorn. Då projekten planeras bör därmed samhället ha relativt goda möjligheter att bedöma efterfrågan på produkterna åtminstone inom landet.

Det kan enligt utredningen bli en av näringspolitikens väsentliga uppgifter I framtiden att ta initiativ till och bidra till genomförandet av sådana projekt. För att dessa mycket stora projekt över huvud taget skall bli möjliga att

genomföra krävs emellertid ett långtgående samarbete mellan olika intressenter. Sysselsättningsutredningen diskuterar allmänt sambanden mellan ener-

gitillförsel och sysselsättningsutveckling. Sett på mycket lång sikt kan produktionsmetoderna anpassas till en situation med stor knapphet i fråga om energiförsörjning. Därigenom kan sysselsättningen skyddas vid minskad

energitillförsel, men det sker då till priset av en långsammare tillväxt i,

eller minskning av, Ievnadsstandarden.

En mera långsiktig dämpning av tillväxten i energianvändning måste där-

för genomföras med uppmärksamheten ständigt riktad mot effekterna på sysselsättningen under själva anpassningsprocessen. Kraven på minskad tillväxt i energianvändningen kan komma att ge utslag i en snabbare struk-

turomvandling. Sannolikt kommer vissa regioner att drabbas speciellt hårt.

Sysselsättningsutredningen förbereder inför nästa utredningsetapp ett samarbete med energiforskningsdelegationen. Avsikten är att därvid belysa dels de direkta sambanden mellan sysselsättningsutvecklingen och förändringar i energianvändningen, dels energitillförselns betydelse för standardutvecklingen.

5.2.3¶Remissyttranden (SOU 1975:90 kap. 8, SOU 1975:91 kap. 6)

Flertalet remissinstanser behandlar näringspolitiken. Samtliga anser att en

förstärkning av näringspolitiken krävs för att de sysselsättningspolitiska ambitionerna skall kunna nås. Flera remissinstanser bl. a. land-

Stinget i Göteborgs-och Bohus län samt Företagareföreningarnas Förbund fram-

håller därvid vikten av att främja utvecklingsmöjligheterna för de mindre och

medelstora företagen.

Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Handelskammarförbundet och Sveriges Industriförbund menar att den nödvändiga investeringsexpansionen inte kan förverkligas utan en allmän höjning av lönsamhetsnivån. En generell lönsamhetsförbättring skulle förhindra en snabb utslagning av produktionskapacitet och ge upphov till en bred investeringsexpansion, vilket inte kan väntas vid selektiva kapitaltillskott med den inriktning som utredningen förordar. Vidare menar man, skulle sannolikt en mer effektiv fördelning av kapitalet bli följden av en högre lönsamhetsnivå.

Det är nödvändigt med en industriell tillväxt speciellt mot bakgrund av sysselsättningsutredningens diskussion om behovet att skapa en tillräckligt snabb investeringsutveckling isyfte att åstadkomma balans i våra utrikesbetalningar.

LO vändersig emot den traditionella metoden att få till stånd investeringsökningar genom att öka företagens lönsamhet. Denna metod är, menar man förknippad med betydande nackdelar. Den är inte särskilt effektiv när efterfrågan och kapacitetsutnyttjandet ärsvagt. Den harinte heller önskvärda fördelningspolitiska effekter och den gör expansionens inriktning beroende av tidigare perioders vinster i resp. företag. |

LO anför vidare att det givetvis är nödvändigt att upprätthålla lönsamhet inom näringslivet om det nuvarande ekonomiska systemet skall fungera. Finansiering av en betydande del av investeringarna med ägarkapital är

nödvändig för att företagen skall kunna vidmakthålla sin soliditet. Detta

kan ske antingen genom självfinansiering celler genom att främmande ägar-

kapital tillförs genom nyemissioner av aktier. En hög självfinansiering är

inte önskvärd, dels därför att man förlorar förmågan att styra investeringsutvecklingen via kapitalmarknaden, dels därför att det innebär en stark förmögenhetsökning på ett fåtal händer. Självfinansieringen har också fallit under hela efterkrigstiden men tenderat att återigen öka under de senaste

åren.

Aktieemissioner har enligt LO hittills haft mycket liten betydelse för

Prop. 1975/75:211 104

industrins totala finansiering, 3-4 ?6 under 1950- och 1960-talen, men har ökat väsentligt under de senaste åren. Skall de bli ew alternativ till en alltför hög självfinansiering under de kommande åren måste de även fort-

sättningsvis förbli omfattande. Det är mot denna bakgrund som insatsen

av pensionsmedel som riksvilligt ägarkapital via fjärde AP-fonden skall ses.

Ett avvisande av generella lönsamhetsökningar inom industrin innebär

då att de selektivt inriktade näringspolitiska insatserna med syfte att skapa

en tillräcklig expansion av näringslivet kraftigt måste förstärkas. Ökade in-

satser av riksvilligt kapital via fjärde AP-fonden och en vidare utbyggnad

av det statliga företagandet grundat på en mer utvecklad planering kommer enligt LO att bli centrala inslag i denna politik.

Länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens län anför att statens jälv genom

sina företag bör skapa en nödvändig industritillväxt. Den senare länsstyrelsen

menar också att ett utnyttjande av möjligheten till kombinationsfrisläpp

av investeringsfonder på samma sätt som skedde under slutet av 1960-talet,

skulle först och främst bidra till att minska undersysselsättningen i länet, men också bidra till en höjd förädlingsgrad, minskad konjunkturkänslighet och förbättrad yrkesmässig differentiering. Statsföretag AB erinrar om att huvuddelen av dess investeringar redan nu sker i från sysselsättningssynpunkt angelägna regioner. Statsföretags verksamhetärstarkt inriktad mot tung basin-

dustri (ca 70 26) och sådan industri är för etablering i stor utsträckning bunden till vissa givna förutsättningar. Därmed har Statsföretag ganska begränsad potential för etablering i orter utvärderade med hänsyn till sysselsättningsbehov, om givna förutsättningar med hänsyn till dess verksamhetsinriktning saknas.

Statsföretag erinrar om att man beslutat inrätta en fond för finansiering av olika samhällsmotiverade projekt i gruppen och att detta arrangemang på sikt kommer att något vidga potentialen för fristående etableringar utanför nuvarande

verksamhetsorter.

Statsföretag anför vidare att i flera länsplaner och även i sysselsättningsutredningens betänkande har det s. k. offertsystemetr aktualiserats. Det framhålls att detta bör komma till användning i större utsträckning än hittills för att därmed öka statsföretagsgruppens ekonomiska förutsättningar för

regionalpolitiska insatser. Statsföretag är berett att verka för en praktisk utformning av detta system.

Enligt Statsföretags uppfattning skulle offertsystemets positiva möjligheter komma bättre till sin rätt om systemet upptogs bland de generellt tillgängliga

lokaliseringspolitiska medlen. Härigenom skulle man få ett generellt medel,

som i de enskilda fallen kan ta hänsyn till den aktuella kostnadsbilden,

vilket förmodligen skulle leda till att en rik flora av etableringsbara projekt

skulle bli tillgängliga för myndigheternas utvärdering. Systemet har redan

tillämpats utanför den statliga sektorn i t.ex. Stekenjokk-fallet. I dagens situation förefaller behovet av ganska små etableringspojekt för utjämning av obalanser inom regionerna vars mest framträdande. Detta talar föratt systemet bör utformas så att riksdagsbehandling av varje enskilt projekt

kan undvikas.

En utbredd uppfattning bland remissinstanserna är att en bättre sam ordning bör komma till stånd mellan regional- och industripolitiken. Samordningen bör som bl. a. landstinget i Västernorrlands län och länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, komma till stånd på alla nivåer. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att behovet av samordning av olika sektorers planering och åtgärder torde vara mera påkallat på central nivå än inom länen. Man är också besviken över att utredningen i detta delbetänkande inte uppfyllt sin uttalade ambition att närmare sammankoppla närings- och regionalpolitiken.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att mycket av arbetet med framtagandet av underlag för statsmakternas näringspolitiska ställningstaganden bör kunna ske på regional nivå. Däremot finns det självfallet ett flertal exempel på näringspolitiska aktiviteter som förutsätter en vidare överblick än vad som är fallet på regional nivå, t. ex. det utredningen tar upp om organisation av stora industriella samverkansprojekt. Sysselsättningsutredningen lägger också stor vikt vid regionala produktionssystem och analyser av sådana system som en viktig utgångspunkt för arbetet med regionala näringslivsprogram.

Liknande synpunkter förs fram av flera andra länsstyrelser och landsting.

Landstinget i Kalmar län menar därvid att såväl kommuner, landsting som enskilda företag och fackliga organisationer bör medverka i utformningen av regionala näringslivsprogram. Detta kan lämpligen ske genom att in-

vesterings- och sysselsättningsplaner fortlöpande utarbetas och samordnas

på länsnivå. Vilhelmina kommun anför i detta sammanhang att ska de regionala näringslivsprogrammen vara meningsfulla måste de kopplas till aktiva åtgärdsprogram. Samtliga ullgängliga näringspolitiska medel bör därvid

utnyttjas. -

Enligt RR V bör länsstyrelserna medverka vid framtagandet av underlag för statsmakternas industripolitiska ställningstaganden. Det torde vara nödvändigt med en viss enhetlighet i de underlag länsstyrelserna tar fram. Samtidigt bör man beakta att förutsättningarna varierar i olika delar av landet. Därför bör

utrymme ges för en viss flexibilitet vid framtagning av planeringsunderlaget.

Landstinget i Värmlands län anför att förslaget om regionala niringslivsprogram bör kunna leda till att samhällets resurser utnyttjas effektivt. I det sammanhanget bör förslaget om regionala produktionssystem kunna

utgöra en värdefull del. För landstinget framstår det vidare som naturligt

att: ett regionalt näringspolitiskt utvecklingsarbete sker inom ramen för Jänsplaneringen. Landstinget betonar dock vikten av att genomförandemedel mer konkret kopplas till länsplaneringens åtgärdsprogram än vad som hittills

varit fallet. Några länsstyrelser tar upp sysselsättningsutredningens förslag au fö-

retagen löpande skall ta fram sysselsättningsplaner.

Prop. 1975/75:211 106

Länsstyrelsen i Uppsala län anför därvid att någon närmare precisering av planernas innehåll, verkan osv. inte ges. Länsstyrelsen anser att uppgifter

om den långsiktiga sysselsältningsutvecklingen har stort värde som plandata.

Däremot kan sådana uppgifter knappast ges någon bindande verkan för företagen. Sysselsättningsplaner som visar de mer kortsiktiga arbetskraftsförändringarna har däremot ett betydande intresse för inte minst arbetsmarknadsmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län instämmer med utredningen om behovet av ökad information till samhället om företagens planer. Länsstyrel-'

sen förordar dock bestämt att tyngdpunkten i informations- och rådgivningsverksamheten förläggs till regional nivå. Därigenom skapas möjlighet till inflytande från kommuner och fackliga organisationer, vilket ger garantier

för att lokala fakta och förutsättningar blir beaktade.

Den utveckling av informationssystemet företag-samhälle som förordas i sysselsättningsutredningens betänkande och rapporten ligger i linje med länsstyrelsernas uppfattning. Länsstyrelsen i Ös-

tergötlands län menar 1, ex. att omfattande direkta kontakter är en nöd-

vändig och givande fortsättning av den på enkätvägen insamlade infor-

mationen. En seriös satsning på sådana direkta överläggningar underlättar

också ett förstärkt samarbete mellan de länsorgan som har ansvar för arbetsmarknads- och sysselsättningsfrågorna dvs. främst länsstyrelsen, länsarbetsnämnden och företagareföreningen. Statskontoret anser att man bör vidareutveckla underlaget från informationssystemet för att genom bearbetningarav företagens inrapportering få mer användbart underlag föratt analyse-

ra industriutvecklingen i landet.

Några kommuner har tagit upp frågan om sambandet mellan e nergiförbrukning och sysselsättning. Sandvikens kommun understryker att stor omsorg måste läggas ned på den utredning härom som sysselsättningsutredningen förbereder och hur välfärdsmålen skall kunna anpassas tillen minskad tillväxt i energianvändningen. Likaså understryker statens vattenfallsverk betydelsen av att dessa samband blirllsidigt utredda och studerade. Detta bör ske så att resultatet kan föreligga inför riksdagens behandling av ener-

gifrågan år 1978.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför att mycket talar för att sysselsättnings-

ökningarna under återstoden av 1970-talet i huvudsak kommer att ske inom

tjänstesektorn. Betydande delar av denna expansion kommer att vara lokalt betingad med anknytning till sjukvård, åldringsvård, barntillsyn

och övrig social omvårdnad. Detta innebär, att sysselsättningsökningen kan få en spridning som blir jämt fördelad mellan samtliga kommuner. En följdeffekt av tjänstesektorns fortsatta expansion blir dock en spontant större tillväxt i befolkningstäta regioner. Länsstyrelsen understryker därför bety-

delsen av alt den verksamhet, som nu inletts av decentraliseringsutredningen fortsätter. Länsstyrelsen skulle gärna se att decentraliseringsutredningens

uppdrag kompletterades med någon form av direktiv till varje central myndighet att undersöka förutsättningarna att decentralisera arbetsuppgifter — och detta inte bara till primära centra.

Flera remissinstanser tar upp denna fråga. De talar om att möjligheterna

till decentralisering bör tillvaratagas. Sålunda anför Kramfors kommun att,

även om utlokaliseringen av statliga verk i stort är avslutad, bör en fortsatt decentralisering till länen när det gäller vissa områden inom denstatliga verksam-

heten kunna ge förutsättningar för en större spridning av sysselsättningen inom den offentliga tjänstesektorn.

Landstinget i Hallands län menar att diskussionen om offentlig service och dess lokalisering hittills torde i stor utsträckning ha gällt fördelningen

mellan regioncentra och kommuncentra. Det bör beaktas att sysselsättnings-

skäl kan tala för lokalisering också till mindre orter, om underlag för viss verksamhet finns på sådana platser.

Flera länsstyrelser och landsting stryker under den regionalpolitiska roll

jord-och skogsbruket spelar i länet. Sålunda anför länsstyrelsen

i Gotlands län att om svårare arbetsmarknadsproblem skall kunna undvikas

i samband med en fortsatt önskvärd anpassning av lantbruksföretagen be-

hövs fortsatta betydande insatser såväl inom ramen för jordbrukspolitiken

som inom näringspolitiken i övrigt. Den framtida rationaliseringspolitiken bör enligt länsstyrelsen utformas på sådant sätt att möjligheter skapas för att, inom områden där jordbruket fortfarande har stor betydelse för sys-

selsättningen, stödja en strukturrationalisering i balanserad takt. Det är härvid angeläget att rapportens uttalande om att den centrala och regionala planeringen på jordbrukets område och den regionalpolitiska planeringen bör samordnas, närmare utvecklas och klargöras. Även landstinget i Kalmar

län anser att sysselsättningen inom jordbruket kan utvecklas gynnsammare

än vad föreliggande utredningar antyder. Förhållandena inom denna näring är av stor betydelse inte bara för den totala sysselsättningsvolymen utan också för den geografiska fördelningen av arbetstillfällena.

Motsvarande diskussion förs om skogsbruket. Kramfors kommun anför

att ett effektivt och produktivt skogsbruk är av stor betydelse för den region

Kramfors tillhör. Det är önskvärt att sysselsättningsminskningen begränsas bl. a. genom att de skogsvårdande åtgärderna ökas. Liknande synpunkter anförs även av Statsföretag AB.

Linköpings kommun anser det angeläget att en långsiktig planering av

byggnadsverksamheten kommer till stånd och att denna planering samordnas med den kortsiktiga planeringen och planeringen av beredskaps-

arbeten. Planeringen av byggnadsverksamheten bör enligt kommunen anknytas till den årliga revisionen av länsplaneringen. En samordning av den

kort- och långsiktiga planeringen bör härvid komma till stånd. Även

länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker angivna planeringsförslag

Prop. 1975/75:211 | 108

5.3 Samverkan för regional utveckling (SOU 1974:82) 5.3.1 Inledning

Genom beslut den 21 juli 1972 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för

dåvarande inrikesdepartementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om starkare styrmedel i regionalpolitiskt syfte. De sakkunniga! antog benämningen utredningen om regionalpolitiska styrmedel. Utredningen har avlämnat betänkandet (SOU 1974:82) Samverkan för regional ut-

veckling. Till betänkandet har fogats reservationer av ledamöterna Karl

Erik Eriksson och Erik Hovhammar samit särskilt yttrande av ledamoten

Torsten Stridsman.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av postverket, televerket, statens järnvägar (SJ), sjöfartsverket, statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), konjunkturinstitutet, koncessionsnämnden för miljöskydd, kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen (NO), överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen, statens planverk, förenade fabriksverken, statens industrierk (SIND), samtliga länsstyrelser, expertgruppen för regional utrednings-

verksamhet (ERU), sysselsättningsutredningen, institutet för social! forsk-

ning (SOFD, utredningen rörande miljöproblem m. m. i vissa industriområden, Företagareföreningarnas förbund, Ingenjörsvetenskapsakademien,

Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, lantbrukarnas riksförbund, PK-banken, Svenska arbetsgi-

vareföreningen (SAF), Svenska arkitekters riksförbund, Svenska bankför-

eningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska handelskammareförbun-

det, Svenska kommunförbundet, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges föreningsbankers riksför-

bund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation

(SHIO), Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Svensk industriförening, Stiftelsen Industricentra och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Kommerskollegium har bifogat yttranden från flera företagareföreningar. Flera länsstyrelser har bifogat yttranden från landsting, länsarbetsnämnder, kommuner, företagareföreningar, handelskamrar, fack-

liga organisationer m. fl. Dessutom har yttrande inkommit från Moderata ungdomsförbundet.

5.3.2¶Nuvarande regionalpolitiska styrmedel

År 1965 infördes statligt lokaliseringsstöd som ett medel för att påverka

företagens lokalisering till orter och regioner, där en förstärkning av nä-

ringsliv och sysselsättning är önskvärd. Stödet har byggts ut efter hand.

I Landshövdingen Per Eckerberg, ordförande samt riksdagsmännen Karl Erik Eriksson, Bengt Fagerlund, Erik Hovhammar, Birger Nilsson, Ivar Nordberg och Torsten Stridsman.

Regionalpolitiskt stöd lämnas f.n. som lokaliseringsstöd i form

av lokaliseringsbidrag, avskrivningslån, lokaliseringslån, lånegaranti och

flyttningsersättning, introduktionsstöd, utbildningsstöd, sysselsättningsstöd samt flyttningsstöd till personal med kvalificerad yrkesutbildning. Gällande bestämmelser om den regionalpolitiska stödverksamheten finns i kungörelsen (1970:180) om statligt regio-

nalpolitiskt stöd (omtryckt 1973:552; ändrad senast 1975:352).

År 1971 infördes lokaliseringssamråd i Stockholms-, Göte-

borgs- och Malmöregionerna. Lokaliseringssamrådet har till syfte att garantera att företag, som överväger att etablera eller utvidga viss verksamhet

i de mest expansiva regionerna, får information om samhällets regional-

politik, lokaliseringsstödet och lokaliseringsförutsättningar i olika delar av

landet. Samrådsskyldighet föreligger så snart den tilltänkta byggnadsåtgärden

medför ett lokaltillskott om minst 500 m2 och lokalerna är avsedda att helt

eller till huvudsaklig del användas för partihandel, varuhandelsförmedling, bank- och annan finansverksamhet, försäkringsverksamhet, fastighetsverk-

samhet och fastighetsförmedling samt uppdragsverksamhet. Även tillverk-

ningsindustrin omfattades tidigare av samrådsskyldigheten. Samråd sker

med en lokaliseringsdelegation inom AMS.

Gällande bestämmelser om etableringssamråd finns i lagen (1970:725; ändrad 1973:549) och kungörelsen (1971:51; ändrad senast 1974:334) om lokaliseringssamråd.

5.3.3¶Utredningsförslaget

Utredningen anser att de ekonomiska styrmedlen i form av lokaliseringsstöd m. m. är effektiva. Stödet tillgodoser företagens viktigare finansierings-

behov. Möjligheterna att ytterligare påverka sysselsättningstillfällenas regionala fördelning genom en utbyggnad av de ekonomiska stödåtgärderna

anser dock utredningen vara begränsade.

De nuvarande administrativa styrmedlen har, enligt utredningen, inte haft särskilt stor betydelse för att utjämna obalanser i sysselsättningen mellan olika delar av landet. Möjligheterna att påverka valet av lokaliseringsort genom lokaliseringssamrådet begränsas av att kontakterna mellan

företag och samhälle sker alltför sent i planeringsprocessen. Utredningen menar att en förstärkning av åtgärderna behövs för att upp-

fylla de mål som statsmakterna har beslutat om på det regionalpolitiska

området. Enligt utredningen kan en sådan förstärkning främst ske genom

att de restriktiva styrmedlen utvecklas. Utredningen diskuterar två olika lösningar, ett system med tillståndsprövning och ett system med avgifter. Utredningen menar att allvarliga invändningar kan riktas mot ett system med avgifter. Ett generellt verkande avgiftssystem kan direkt hämma företagens etablerings- och utvidgningsplaner. Vidare ger inte systemet sam-

Prop. 1975/75:211 110

hätllets lokaliseringsorgan möjlighet att informera om lämpliga lokaliserings-

alternativ. Ett system med tillståndsgivning har däremot flera fördelar enligt

utredningens bedömning. Det främjar kontakterna mellan företag och de offentliga planeringsorganen. Utformningen kan göras anpassningsbar så

att både samhällets och företagens behov tillgodoses. I regel kommer inte heller tillståndsgivningen att innebära någon ekonomisk belastning för fö-

retaget. Utredningen anser mot denna bakgrund att övervägande skäl talar

för att de nuvarande regionalpolitiska styrmedlen kompletteras med till-

ståndsprövning.

Utredningen föreslår att tillståndsprövningen skall avse uppförande, för-

värv och förhyrning av lokaler eller att lokaler tas i anspråk för annat ändamål

än tidigare. Prövningen skall gälla generellt inom landet för företag, organisationer, myndigheter och enskilda personer. Fabrikslokaler och lager-

lokaler över I 000 m? samt kontors-, förvaltnings- och forskningslokaler över

500 m? skall omfattas av tillståndplikten.

Följande undantag från tillståndskravet föreslås.

- rationaliseringsinvestering

- förbättring av personalutrymmen och arbetsmiljö

- lokaler för landstings- eller primärkommunal förvaltning

- åtgärder som genom annan lagstiftning prövas av regeringen

- statliga myndigheters åtgärder som i annan ordning prövas av re

geringen

- lokaler för vilka alternativ lokalisering saknas, t. ex. lantbruksbygg

nader, butiker, sjukhus, skolor, kyrkor, hotell, restauranger, samlings

lokaler, idrottstokaler

Utredningen föreslår att en ny myndighet, statens lokaliseringsdelegation, inrättas för att ha hand om prövningen av etableringstillstånd. Enligt utredningens uppfattning ska delegationen vidare vara samordnare av de regionalpolitiska styrmedlen. Delegationen skall! göra samlade bedömningar,

väga olika sektorers behov mot varandra och ta initiativ i planerings- och

fördelningsfrågor som påverkar den regionala utvecklingen. Lokaliserings-

delegationen ska också informera om lokaliseringsförutsättningarna i olika

delar av landet. Det regionalpolitiska stödet bör däremot, enligt utredningens

mening, inte has om hand av delegationen.

5.3.4¶Remissyttrandena

Remissinstanserna instämmer i huvudsak i utredningens uppfattning att

det behövs en förstärkning av de regionalpolitiska styrmedlen. När det gäller utredningens förslag om tillståndsprövning är dock meningarna starkt de-

lade. Flera remissinstanser är tveksamma eller redovisar inte någon klar

uppfattning. Även inom flera remissinstanser råder starkt delade meningar.

Reservationer har fogats till yttrandena från bl. a. AMS och flera länsstyrelser.

Flera länsstyrelser, särskilt länsstyrelserna inom stödområdet, förordar etableringskontroll i någon form som komplement till nuvarande regionalpolitiska åtgärder. Länsstyrelsen i Värmlands län anser sålunda att de ekonomiska stödåtgärderna har flera begränsningar. Stödet har främst

utnyttjats av företag som vill bygga ut sin verksamhet. Resultatet för de olika orternas del har därför i stor utsträckning blivit beroende av närings-

strukturen i utgångsläget. Även LO delar utredningens uppfattning om att nuvarande styrmedel bör kompletteras med tillståndsprövning. LO anser

dock inte att etableringskontroll i sig självt löser de regionala problemen. De nuvarande styrmedlen bör med vissa justeringar även i fortsättningen utgöra grunden för regionalpolitiken. Emellertid kan etableringskontroll

medföra ökade möjligheter att få utbyggnader förlagda till orter som bist behöver dem, I likhet med flertalet remissinstanser framhåller LO att för-

utsättningen för regional utjämning av sysselsättningsskillnader är en expansiv sysselsättningsutveckling.

Till de remissinstanser som tar avstånd från etablerings-

kontroll hörbl. a. AMS, SIND. NO, Svenska kommunförbundet, SAF och Sveriges industriförbund. AMS anser att de regionalpolitiska medlen bör ha formen av stimulans för att uppfattas som positiva av företagen. Styrelsen fram-

håller vidare att ett system med etableringskontroll kan fordraallt förstorinsats av administrativa resurser. NO avstyrker utredningens förslag och anser att etableringskontroll kan rubba konkurrensförhållandena mellan företagen vilket

kan medföra negativa verkningar för effektivitet och prisbildning. Länsstvrelsen i Hallands län avstyrker utredningens förslag och menaratt ctableringskontroll kan medföra minskad expansionsvilja inom näringslivet. SAF, Sveriges industriförbund och Svenska handelskammareförbundet framhåller i ett gemensamt yttrande att samhället redan nu kan utöva starkt inflytande på i första

hand de större företagens beslut om lokaliseringar och att utredningen inte har

visat exempel på industriella utbyggnader som har blivit fellokaliserade. Således saknas de starka motiv som enligt deras mening krävs för att införa etableringskontroll.

Flera remissinstanser som är positiva till etableringskontroll anser att utredningens förslag har vissa nackdelar och framhåller att förslaget bör mo-

difieras. Även dessa remissinstanser anser att det finns risk för att etableringskontroll kan hämma företagens expansionsvilja eller medföra att

utbyggnader förläggs till utlandet. Det betonas att handläggningen måste utformas så att tungrodd byråkrati undviks. Länsstyrelsen i Västernorrlands län m. fl. länsstyrelser inom stödområdet menar att tillståndsprövningen inte bör

omfatta stödområdet. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs och

Örebro län liksom KF ifrågasätter om inte allt för små lokaler omfattas av tillståndsprövningen. En högre storleksgräns innebärattantalet ärenden minskar. Härigenom kan det handläggande organet koncentrera sig på de byggnadsåtgärder som är mest intressanta ur regionalpolitisk synpunkt. Mindre utbyggna-

Prop. 1975/75:211 112

der gäller oftast små och medelstora företag. Ofta finns för dessa företag inte någon verklig valsituation när det gäller lokaliseringsort. Både de remissorgan som förordar och de som motsätter sig etablerings-

kontroll betonar att det behövs ökad information mellan näringsliv och myndigheter i lokaliseringsfrågor. Informationsutbytet borde ske på ett tidigt stadium i planeringen. Därigenom skulle samhällets organ få ökade möj-

ligheter att påverka valet av lokaliseringsort. Företagen skulle få ökad kännedom om stödmöjligheter och lokaliseringsförutsättningar inom olika orter. Bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län anser att informationssystemet företag-sam-

hälle kan byggas ut. Andra remissorgan anser att behovet av informationsutbyte blir tillgodosett inom ramen för den föreslagna etableringskontrollen.

Utredningen föreslår att prövningen av etableringstillstånd skall handhas

av ett nytt organ, statens lokaliseringsdelegation. Dele-

gationen bör enligt utredningens uppfattning även ha samordnande uppgifter inom regionalpolitiken. Nästan samtliga remissinstanser avvisar en sådan

organisatorisk ordning. Även många av de remissinstanser som förordar

etableringskontroll menar att förslaget innebär en krånglig handläggning som inte står i proportion till de fördelar som kan vinnas. Flertalet remiss-

instanser menar i likhet med länsstyrelsen i Gävleborgs län att tillstånds-

givningen organisatoriskt måste hållas samman med stödgivningen. En sådan ordning fordras för att få till stånd en snabb handläggning av loka-

liseringsfrågor. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att den tillståndsgivande

myndigheten kommer att ha arbetsuppgifter som griper över flera verks

arbetsområden, vilket motiverar att tillståndsprövningen centralt handhas inom regeringskansliet. Även länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att

prövningen bör ske inom regeringskansliet eftersom samordningen av regio-

nalpolitiken ankommer på regeringen. Andra remissinstanser. ex. KF menar

att en nödvändig samordning med stödgivningen kan erhållas genom att till-

ståndsprövningen förläggs till AMS.

Flera länsstyrelser och LO påtalar de obalanser i fråga om sysselsättning

som finns inom länen. Det är därför väsentligt att länsstyrelserna aktivt

medverkar i ett system med etableringskontroll. Vissa länsstyrelser anser att länsstyrelserna bör vara beslutande myndighet när det gäller mindre utbyggnader. Andra länsstyrelser anser att den centrala beslutsmyndigheten

enbart bör fördela utbyggnaderna på län och att det sedan bör ankomma

på länsstyrelserna att ange ort inom länet. Flera länsstyrelser menar att informationsverksamheten bör skötas av länsstyrelserna som redan har goda

kontakter med berörda företag och organisationer.

5.4¶Regionalpolitik (SOU 1975:90, kap. 9)

5.4.1 Möjligheterna att styra arbetsplatsernas lokalisering

Sysselsättningsutredningen diskuterar allmänt möjligheten att styra arbetstillfällenas lokalisering inom en näringsgren. Den bestäms av kravet på närhet till marknaden, råvarukällor, kommunikationer, andra produktionsenheter m. m. Vissa verksamheter går enligt utredningen överhuvudtaget inte att lokalisera annat än till vissa bestämda platser. Andra verksamheter däremot är i det närmaste helt obundna vad det gäller lokaliseringen.

Mellan dessa två ytterligheter finns hela skalan av mer eller mindre lokaliseringsbara verksamheter. En viktig skiljelinje kan schematiskt uttryckt sägas gå mellan verksamheter som är inriktade på varuproduktion och verksamheter inom tjänstesektorn. De förra är till stor del relativt obundna vad gäller lokaliseringen medan de senares lokalisering och dimensionering i stor utsträckning är avhängig av befolkningens storlek och geografiska fördelning. :

För den fortsatta diskussionen menar utredningen att det därför synes

ändamålsenligt att dela upp verksamheterna med hänsyn till hur låsta eller

rörliga de är vad gäller lokaliseringen.

lokal service

areella näringar (jord- och skogsbruk m. m.)

WN regional service

BB länsservice

nationell service

An tillverkningsindustri.

Den lokala servicen omfattar sådan grundläggande verksamhet

som finns i varje kommun. En stor ökning av sysselsättningen väntas inom denna verksamhetsgrupp. I långsiktigt perspektiv kommer sannolikt enligt utredningen servicenivån och också servicesysselsättningen per invånare att vara ungefär densamma i alla regioner.

För den lokala servicen finns det inte några egentliga möjligheter att påverka lokaliseringen mellan kommunerna och därmed heller inte meilan de lokala arbetsmarknaderna. Det man möjligen kan diskutera är om man av sysselsättningsmässiga eller andra skäl kan och bör påskynda utvecklingen i vissa regioner. Det blir då en fråga om tidigareläggning av den allmänna serviceutbyggnad som ändå skulle komma till stånd.

De areella näringarna, dvs. jord- och skogsbruket samt fisket, väntas få en fortsatt vikande sysselsättning. En viss uppbromsning jämfört

med tidigare är dock att vänta. Några möjligheter att långsiktigt påverka

den regionala fördelningen av sysselsättningen inom näringen synes enligt

8 Riksdagen 19706. I saml. Nr 211

Prop. 1975/75:211 114

sysselsättningsutredningen inte föreligga. Vad man däremot gör och kan göra är att bl. a. med hjälp av det särskilda norrlandsstödet dämpa takten

i strukturrationaliseringen och på det sättet också avgången från näringen

i de delar av landet där bristen på alternativ sysselsättning är stor.

Sysselsättningen inom de areclla näringarna bestäms av den tillgängliga

arealen och dess beskaffenhet. Detta hindrar emellertid inte att man av

sysselsättnings- och regionalpolitiska skäl med speciella stimulansmedel kan

öka t. ex. skogsvårdsinsatserna tidigare i vissa regioner än i andra. Sådana

insatser kan också vara näringspolitiskt motiverade med hänsyn till den

råvarubrist som förutses framöver.

Den regionala servicen omfattar servicefunktioner som gymnasium, sjukhus, varuhus m. m. — sådant som normalt finns i regionala centra. En betydande sysselsättningsökning kan väntas också inom denna verksamhetsgrupp. Vissa möjligheter finns att sprida den regionala servicen

till exempelvis kommuncentra. På den samhälleliga sidan pågår redan nu

en spridning inom den öppna sjukvården och långtidssjukvården. Däremot

synes utvecklingen på den kommersiella sidan snarast gå i motsatt riktning

med satsningar på varuhus och stormarknader. Utredningen menar att landstingen och länsstyrelserna här har en gemensam uppgift att bevaka möjligheterna till en ytterligare spridning ut till de olika kommuncentra för att därigenom förstärka arbetsmarknaden och även servicen i dessa.

Länsservice hänför sig närmast till de servicefunktioner som normalt

finns i de s. k. primära centra — sådana som eftergymnasial utbildning, centrallasarett eller regionssjukhus, länsstyrelse och andra statliga länsorgan,

stormarknadsvaruhus, olika slag av specialiserad service etc. Även denna

del av servicesektorn har expanderat mycket kraftigt under de senaste årtiondena. Expansionen kommer att fortsätta men förmodligen i en något lugnare takt.

Möjligheter till en viss spridning av länsservicen torde enligt utredningen finnas. Detta får emellertid inte ske i sådan omfattning att de förhindrar den regionala strukturplanens intentioner att bygga upp arbetsmarknaden i de primära centra så att den kvalitativt närmar sig storstädernas.

Till den nationella servicen hänförs i första hand den statliga centrala förvaltningen, huvudkontor för banker, försäkringsbolag och andra

stora koncerner. Dit hör också andra mycket specialiserade servicefunktioner. Den nationella servicen är i huvudsak lokaliserad till Stockholmsregionen. Viss sådan service finns emellertid också i Göteborgs-och Mal-

möregionerna. Också denna typ av service och tjänster kommer att fortsätta expandera. Den beslutade och påbörjade omlokaliseringen av statlig verk-

samhet till ett antal primära centra kommer till en del att avlänka expan-

sionen till andra delar av landet. ee

Konkurrensen om arbetskraften kan komma att öka i de största orterna. Främst gäller detta mellan industrin och de delar av servicen som inte

är direkt kopplad till det lokala befolkningsunderlaget, bl. a. den nationella servicen. Olika vägar att decentralisera funktioner och arbetsuppgifter till andra orter måste därför enligt utredningen prövas. En särskild utredning den s. k. decentraliseringsutredningen, studerar för närvarande den frågan.

Tillverkningsindustrin kommer genom sin geografiska obundenhet att spela en nyckelroll för möjligheterna att nå upp till målet arbete

åt alla i alla regioner. Ser man till de övriga näringarna är de lokaliseringsmässigt låsta på olika regionala nivåer. Industrin är den verksamhet med

vilken man får fylla ut sysselsättningsutrymmet i de skilda regionerna. Det största utrymmet finns relativt sett på de lokala mindre arbetsmarknaderna där servicesektorn är sämst representerad och det minsta utrymmet finns

i de största städerna. När det gäller de senare områdena, är det emellertid viktigt att man kan behålla och utveckla den industri man nu har så att

dessa regioner inte blir renodlade tjänste- och serviceorter.

Sett över en längre tidsperiod är en relativt stor del av industrin att betrakta som rörlig. Detta även om man i fysisk mening inte skulle flytta ett enda företag. Bruttoförändringarna — nedläggningar, nyetableringar och andra för-

ändringar — är så stora att de ensamma klarar en betydande omfördelning

mellan regionerna. Tillverkningsindustrininrymmer verksamheterav mycket varierande karaktär, det gäller inte minst från lokaliseringssynpunkt. Vissa verksamheter är med hänsyn till närhetskrav till råvaror, djuphamnar etc. helt låsta till en bestämd plats. Andra verksamheter —- och den gruppen

är större — är i princip helt fria när det gäller val av lokaliseringsort. Mellan

dessa ytterligheter finns sedan en skala av mer eller mindre rörliga verk-

samheter. Situationen varierar också mellan företag inom en och samma bransch beroende på hur bunden man är i det enskilda fallet genom nedlagt

kapital i byggnader och maskiner, leverantörs- och kundförhållande ctc.

5.4.2 Allmänt om de regionalpolitiska medlen

De ambitioner som sysselsättningsutredningen redovisar beträffande utjämningen av sysselsättningsgraden mellan regionerna ställer ökade krav på de regionalpolitiska styrmedlen. En förbättring av de kvalitativa sidorna av arbetsmarknaden kommer också att ställa krav på mer precisa styrmedel.

Utredningen diskuterar därvid allmänt möjligheterna att påverka lokaliseringsbesluten med avseende på vem som är huvudman för verksamheten.

Lokaliseringen av den statliga verksamheten kan direkt

påverkas genom politiskt beslut. Det är emellertid då viktigt att de regio-

nalpolitiska aspekterna systematiskt beaktas i beslutsfattandet.

Den verksamhet som på detta sätt kan påverkas är i första hand den nationella service som bedrivs av staten. De beslutade omlokaliseringarna av

Prop. 1975/75:211 116

statlig förvaltning ärett exempel på regionalpolitisk styrning genom direkta politiska beslut. Den s. k. decentraliseringsutredningen studerar f. n. möjligheterna att förändra de centrala myndigheternas organisation och arbetsformer och på det sättet föra över arbetsuppgifter och funktioner till regionala och loka-

la myndigheter. Även beträffande delar av tillverkningsindustrin bör lokaliseringsbesluten

kunna fattas på direkt politisk väg. Statsmakterna har det avgörande inflytandet när det gäller finansieringen av utbyggnader inom den statliga

företagssektorn.

Möjligheterna för statsmakterna att påverka den regionala fördelningen av sysselsättningeninomdenk ommunalasektorn kommer främst att gälla en eventuell tidigareläggning av serviceutbyggnaden. Den regionala omfattningenav länsservice, regional service och lokal service bestäms som tidiga-

re framhållits, huvudsakligen av folk mängden i de olika regionerna. Utredningen har konstaterat att tillverkningsindustrin genom

sin relativt stora geografiska rörlighet intar en nyckelställning när det gäller att

åstadkomma erforderligt antal arbetstillfällen i de skilda regionerna. De regio-

nalpolitiska styrmedlen kan indelas iadministrativa och ekonomiska. Administrativa styrmedel verkar på så sätt att nyetableringar och utbyggnader underställs myndighetsprövning. Ekonomiska styrmedel verkar genom bidrag eller

avgiftersom varierar regionalt och därigenom påverkarden ekonomiska kalkylen för ortsvalet. De nuvarande regionalpolitiska medlen är i huvudsak av typen ekonomiska stimulansmedel, dvs. bidrag och lån som varierar regionalt. Ytterligare en typ av regionalpolitiska åtgärder är de som, i stället för att kompensera företagen för variationeri kostnadsläget, tar sikte på att allmänt minska

de regionala skillnaderna i produktionsbetingelserna.

En viktig fråga när det gäller de ckonomiska styrmedlen är stödets varaktighet. En indelning kan här göras i inledningsstöd och varaktigt stöd. Med inledningsstöd avses stöd som utgår vid eller i nära anslutning till en utbyggnad, nylokalisering o.d. Exempel härpå är lokaliseringsstöd och sysselsättningsstödet. Ett varaktigt styrmedel förutsätts däremot verka under obegränsad tid. Varaktiga stödformer kan användas bl. a. för att kom-

pensera företag för varaktiga regionala kostnadsskillnader. Så är fallet med

exempelvis åtgärder av varaktig karaktär som tar sikte på vissa grupper

med särskilt stora svårigheter på arbetsmarknaden.

När man här diskuterar skillnader i produktionsbetingelserna för olika

delar av landet måste man hålla i minnet att förhållandena hela tiden för-

ändras i de skilda regionerna. Problemområdena växlar från tid till annan

liksom problemen ändrar karaktär och åtgärderna måste självfallet anpassas med hänsyn härtill. Det är därför enligt utredningen tveksamt om man

från samhällets sida bör binda sig för ett stöd för många år framåt. Avgörande för om man i ett område skall gå in med stöd måste alltid vara om stödet

bedöms som nödvändigt för att få det eftersträvade antalet arbetstillfällen

till regionen i fråga. För företag som överväger att utvidga eller nyetablera verksamhet väger kostnaderna och intäkterna under de första åren av verk-

samheten särskilt tungt. Ett i tiden väl anpassat inledningsstöd torde därför i de flesta fall vara bäst ägnat att påverka utbyggnader och nyetableringar i för samhället önskvärd riktning. Sysselsättningsutredningen menar därför

att huvuddelen av det regionalpolitiska stödet som är mer direkt inriktat på företagen bör ha karaktären av inledningsstöd. Detta inledningsstöd måste dock kompletteras med olika former av varaktigt stöd för att utjämna vissa

bestämda olikheter i produktionskostnaderna mellan olika delar av landet,

exempelvis på transportsidan.

Något som också diskuteras av utredningen är frågan om de regionalpolitiska stimulansmedlen i ökad utsträckning borde inriktas mer på arbetskraftskostnaderna. Flera av de stimulansmedel som används f.n.

är inriktade på andra produktionsfaktorer än arbetskraften. Som exempel kan nämnas lokaliseringsstödet, som subventionerar kapitalanskaff-

ning, och transportstödet, som subventionerar fraktkostnaderna. Det har

i olika sammanhang hävdats att dessa stödformer kan leda till att produk-

tionsfaktorn arbetskraft används i mindre utsträckning än vad som skulle

ha varit fallet om stödet varit mer inriktat på arbetskraftskostnaden. Någon

sådan effeki har dock enligt sysselsättningsutredningen inte kunnat utläsas av de undersökningar som gjorts beträffande de företag som hittills erhållit

lokaliseringsstöd.

Det finns trots detta, enligt utredningens mening, skäl att i den kommande utredningsetappen närmare studera möjligheterna till en mer direkt koppling av det regionalpolitiska stödet till den sysselsättningsökning som faktiskt uppnås i de enskilda stödföretagen.

Vid bedömningen av medlens utformning måste särskilt uppmärksammas

vilken träffsäkerhet olika medel har. Det gäller att utforma medel som når

så stor del som möjligt av de beslutssituationer man kan påverka från lokaliseringssynpunkt utan att samtidigt en stor del av de satsade resurserna går till spillo genom att ges till verksamhet som trots stödet inte ändrar

lokalisering eller omfattning.

Styrmedlen måste enligt utredningen vara så utformade att de i den praktiska tillämpningen medger en långtgående anpassning till. förhållandena

och insatsbehoven i skilda regioner. Generellt verkande åtgärder måste kom-

pletteras med selektrivt stöd som lämnas endast i vissa områden eller efter

särskild prövning. Utredningen anser att lokaliseringsstöd vid investeringar även i framtiden bör spela en viktig roll inom regionalpolitiken. Det bör dock övervägas om inte en större del av investeringsstödet kan lämnas

i form av lån med viss räntebefrielse under inledningsskedet av verksamheten. Det bör vidare prövas om lokaliseringsbidragens storlek kan knytas till sysselsättningsökningen i stället för till en viss procentsats av byggnadskostnaden. Eventuellt kan lokaliseringsbidragen ersättas med avskrivningslån som skrivs av med ett visst belopp för varje person som nyanställs

Prop. 1975/75:211 118

i verksamheten. För servicenäringarna har investeringsstödet begränsad betydelse. Möjligheterna att påverka den privata servicens lokalisering — det gäller såväl regional, läns- som nationell service — med någon form av sysselsättningsstöd bör ytterligare prövas. Eventuellt skulle det introduktionsstöd som lämnas inom stödområdet till alla typer av verksamhet kunna omformas till sysselsättningsstöd. |

5.5 Regionalpolitiska insatser (SOU 1975:91, kap. 7)

I rapporten görs en genomgång av de regionalpolitiska stödåtgärderna.

Där konstateras också att de regionalpolitiska medlen naturligtvis inte kan

utformas en gång för alla. Utvecklingen i olika delar av landet genomgår kraftiga förändringar. Den starkare markeringen av inomlänsproblemen i

den föreliggande utvärderingen av länsplanering 1974 är ett uttryck för detta.

Ambitionerna har höjts för att skapa en mer finstämd regional- och sys-

selsättningspolitik. Regeringen har också efter hand anpassat och förbättrat

den regionalpolitiska stödverksamheten.

Alltsedan lokaliseringsstödet infördes år 1965 har bidrag och lån vid in- :

vesteringar dominerat den regionalpolitiska stödverksamheten. År 1970 breddades stödgivningen genom att sysselsättningsstödet infördes. Samtidigt byggdes det regionalpolitiska utbildningsstödet ut. Det har alltså skett en utveckling i stödgivningen så att både investeringar och nyanställningar direkt stimuleras. Enligt rapporten bör de nuvarande stödformerna även i framtiden bilda stommen i den regionalpolitiska stödverksamheten. Det bör dock övervägas om de olika bidragsformerna inom stödgivningen mer

direkt kan knytas till sysselsättningsökningen i stödföretagen. Vidare bör

tjänsteverksamheten i framtiden tillmätas en större vikt i den regionalpolitiska verksamheten. Det konstateras att när nu betydande resultat har uppnåtts i fråga om utjämning av de storregionala spänningarna kan det finnas anledning att se mer nyanserat på den regionala utvecklingen. Med den betoning av de inomregionala problemen som kan väntas enligt utvärderingen av länsplanering 1974 kan det finnas anledning att diskutera förekomsten av t.ex. stödområden av nuvarande slag. '

I rapporten föreslås att en översyn nu kommer till stånd av den regionalpolitiska stödverksamheten inför det beslut riksdagen bör fatta år 1978.

Det aviserades också att regeringen under våren 1976 kommer att ge till-

läggsdirektiv till sysselsättningsutredningen om en översyn av de regionalpolitiska medlen. |

5.5.1 Lokaliseringspåverkan

Diskussionen om behovet av starkare styrmedel förs utifrån den s.k. styrmedelsutredningens betänkande (SOU 1974:82) Samverkan för regional utveckling. Utredningen, som tillkallades år 1972 har haft i uppgift att un-

dersöka behovet av och förutsättningarna för nya regionalpolitiska styrmedel samt att pröva utformningen av olika lösningar.

Det system för lokaliseringspåverkan som skisseras i rapporten (SOU 1975:91) Politik för regional balans utformades sedan remissutfallet på styrmedelsutredningens betänkande var känt. Systemet för lokaliseringspåverhan är ett alternativ som tillgodoser kraven på enkelhet i utformningen samt snabbhet i handläggningen och som samtidigt tillförsäkrar samhället effektivare styrmedel än tidigare.

Avgörande för lokaliseringspåverkan är att den kommer in så tidigt i företagens planering att företagen själva inte har hunnit binda upp sig för ett visst lokaliseringsalternativ. Statsmakterna har redan i dag kanaler — ofta på branschbasis —- som används bl. a. i syfte att få del av företagens planer. En mer systematisk uppbyggnad av kontakterna mellan företag och samhälle är emellertid nödvändig för att de ökade ambitionerna på sysselsättningspolitikens område skall kunna infrias. :

Ett system för lokaliseringspåverkan bör därför bygga på en överenskommelse mellan regeringen och Sveriges Industriförbund samt vissa större företag. Syftet med samrådet skall enligt rapporten vara att skapa förutsättningar för en påverkan av företagens val av lokaliseringsort. Samtidigt bör samrådsförfarandet utformas så att det kan tjäna som underlag för utvidgning av samarbetet mellan regeringen och näringslivet. Vidare bör lokaliseringspåverkan följas upp även på länsnivå där befintliga kanaler och medel utnyttjas och kompletteras. Samtidigt bör någon form av lagstiftning övervägas för att bygga under det nu skisserade systemet för lokaliseringspåverkan.

Under ett inledningsskede bör samrådet omfatta ett begränsat antal industriföretag och därvid främst de som är mest intressanta från regionalpolitisk synpunkt. Hit hör erfarenhetsmässigt de börsnoterade företagen men också vissa andra större och -medelstora företag. Detta skulle innebära att ca 150 industriföretag skulle omfattas av verksamheten. Industriföretag i samtliga branscher bör ingå. '

Formerna för lokaliseringspåverkan bör vara så enkla som möjligt och i stor utsträckning bygga på muntliga överläggningar. Initiativet kan antingen komma från det enskilda företaget eller från det organ som handlägger lokaliseringspåverkan. I det senare fallet väljs företagen ut inom den grupp som omfattas av samrådet. Härför erfordras emeltertid som utgångspunkt ett systematiskt och kontinuerligt informationsmaterial beträffande berörda företags framtidsbedömningar. Informationssystemet skall ges en sådan utformning att aktuella expansionsprojekt kan sättas in i sitt större sammanhang.

Informationssystemet företag-samhälle bör kunna användas som ett underlag för lokaliseringspåverkan på såväl central som regional nivå. Men det är då väsentligt att det s. k. DIS-systemet utvidgas och anpassas i vissa avseenden.

Flera skäl talar för att det nu skisserade systemet för lokaliseringspåverkan fullföljs också på länsplanet. De storregionala obalanserna har minskat under

Prop. 1975/75:211 120

de senaste åren. Prognoserna i länsplanering 1974 pekar på att nettoomflyttningen mellan län blirliten också under resten av 1970-talet. De regionalpolitiska problemen har i ökad grad blivit av ”inomlänskaraktär”. Samtidigt måste, som påpekas i rapporten, den yrkesmässiga sammansättningen på arbetsmark-

naden uppmärksammas i ökad utsträckning. En ökande del av de regionalpolitiska problemen bör därför kunna lösas inom länen genom avvägningar av insatser mellan delar av samma län. Förutsättningarna härför har också ökat

genom utveckling av länsplaneringen.

Lokaliseringspåverkan bör på såväl regional som central nivå handhas av de myndigheter som har det samlade ansvaret för samhällsplaneringen på resp. administrativ nivå. Det betyder regeringen på central nivå och

länsstyrelsen på länsnivå. En företagslokalisering kan då bedömas både med

hänsyn till dess betydelse för sysselsättning, industristruktur m. m. och mot

bakgrund av dess konsekvenser för samhällsbyggandet i övrigt, bl. a. hushållning med mark och vatten.

5.5.2 Remissyttranden (SOU 1975:90. kap. 9 och SOU 1975:91, kap. 7)

Enligt sysselsättningsutredningen bör en långtgående utjämning av sysselsättningsgraden mellan olika regioner och arbetsmarknader utgöra riktmärke för den långsiktiga sysselsättningspolitiken. Utredningen anser att man även inom den offentliga sektorn i ökad utsträckning sys-

tematiskt bör beakta de sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska aspek-

terna i beslut som rör förändringar i verksamheten. Denna syn delas av

en så gott som enhällig remissopinion bl. a. av socialstyrelsen och Svenska

kommunförbundet. Arvika kommun liksom Sala kommun instämmer helt i utredningens förslag om regional utjämning av arbetstillfällena. Den senare kommunen anför därvid att det får anses fördelaktigt från samhällsekonomisk

synpunkt att arbetstillfällen lokaliseras till de orter, där arbetskraften finns i stället för tvärtom.

Landstinget i Kopparbergs län menar att en kraftig höjning av sysselsättningsgraden i de delar av landet där den nu är låg innebär att man måste

föra en kraftfull och regionalt inriktad sysselsättningspolitik. Problemen återfinns även inom storstadsområdena och regionalpolitiken måste mot denna

bakgrund omfatta hela landet. Även Socialdemokratiska kvinnoförbundet anser att ett viktigt mål för samhällets sysselsättningspolitik måste vara att

utjämna de regionala skillnaderna i sysselsättningsgrad. Det kan vara svårt

att uppskatta den potentiella arbetskraftens exakta storlek. Men det finns knappast några skäl som talar för att kvinnor i mindre orter skulle vilja arbeta utanför hemmet i mindre utsträckning än kvinnor i storstockholms-

området, som i dag har landets högsta förvärvsfrekvens. SSU anför att målsätt-

ningen måste vara att i de olika länen bygga ut regioner, som kan garantera en

hög sysselsättningsnivå. För att dessa regioner skall kunna komma till stånd och fungera krävs att samhällets planering inriktas på att styra företagsetableringar och andra sysselsättningstillfällen till dessa orter/regioner.

SAF, Svenska Handelskammarförbundet och Sveriges Industriförbund anför att de delar utredningens uppfattning att samhället har ett ansvar då det gäller att underlätta för medborgarna att finna en utkomst på arbetsmarknaden i olika delar av landet. Man kan dock inte gå längre än vad hänsynen till näringslivets internationella konkurrenskraft medger. Det är naturligt att insatser koncentreras till områden där sysselsättningsproblemen är störst, dvs. i första hand de

norra delarna av landet.

Trots den tendens till stabilisering som har kunnat avläsas i befolkningsutvecklingen, kvarstårenligt AMS stora sysselsättningsmässiga olikheter mellan skilda delarav landet. Skillnaderna iarbetslöshetsnivå och förvärvsgrad mellan

olika delar av landet kvarstår i stort sett oförändrade. Den eftersträvade utjäm-

ningen av sysselsättningsgraden har trots betydelsefulla insatser långt ifrån uppnåtts, konstaterar styrelsen.

Den självklara slutsatsen av detta blir enligt LO att insatserna föratt utjämna de regionala skillnaderna är otillräckliga och måste förstärkas. Som utredning-

en framhåller kan en utjämning av de regionala skillnaderna inte uppnås, en-

dast med de traditionella regionalpolitiska medlen. Närings-och industripolitiken måste förstärkas i syfte att kunna spela en större roll också iregionalpolitiskt sammanhang.

Folkpartiets ungdomsförbund menar att generella medel bör användas i regionalpölitiken i högre grad än nu. T. ex. bör näringslivets lokalisering

styras genom att regionalpolitiska sysselsättningsavgifter läggs på alla ickeoffentliga arbetsgivare i tillväxtregioner, medan sysselsättningsstöd och and-

ra regionalpolitiska bidrag utgår vid etablering i sysselsättningssvaga regioner. Sysselsättningsavgifterna kan differentieras mellan olika regioner och branscher.

TCO anför att man med nuvarande regionalpolitiska insatser inte klarar att

nå upptill de regionalpolitiska mål som beslutatsav riksdag och regering. De direkta regionalpolitiska åtgärderna måste därför i ökad utsträckning kompletteras med att man inom olika sektorer systematiskt tillvaratar möjligheterna till regionalpolitisk styrning. Enligt TCO:s mening bör de regionalpolitiska insatserna i framtiden i ökad utsträckning ges en selektiv inriktning. Kravet på selektivitet är särskilt framträdande när det gäller direkta ekonomiska subventio-

ner till privata företag. Stödinsatserna måste anpassas efter företagens reella stödbehov och så att bidragsgivningens styrmöjligheter tillvaratas. Behovet av insatser växlar dessutom från tid tillannan mellan olika delarav landet och också inom stödområdet kan det aktuella stödbehovet variera starkt. Det regional-

politiska stödet till företagen måste därför enligt TCO beslutas efter prövning av förutsättningar och behov i varje särskilt fall.

Ingen av de remissinstanser som behandlat förslaget till lokaliserings-

Prop. 1975/75:211 122

påverkan i rapporten (SOU 1975:91) Politik för regional balans ställer sig helt avvisande till att det prövas. En klar majoritet av dessa remissinstanser

tillstyrker förslaget utan några invändningar. Länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig dock tveksam till förslaget om

att inrätta en särskild interdepartementat arbetsgrupp, som skall omhänderha förhandlingarna med företagen. Risk föreligger för att berörda länsstyrelser och kommuner kommer att få ta del av ärendena på ett alltför sent stadium. Länsstyrelserna i de län där företagen har större delen av sin verksamhet

förlagd bör därför beredas tillfälle att i ett tidigt skede delta i överläggningarna mellan den interdepartementala arbetsgruppen och företagen. Även berörda kommuner bör delta i; sådana överläggningar.

Några remissinstanser, bl. a. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund och Folkpartiets ungdomsförbund vänder sig helt mot en lokaliseringspåverkan

eller etableringskontroll som avser administrativa styrmedel och etableringsprövning. | Andra remissinstanser bl. a. SSU och ett flertal FCO-distrikt kräver en di-

rekt styrning, t. ex. genom införande av etableringskontroll. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter också om inte det samlade utredningsmaterial som presenterats de senaste åren ger argument för etableringskontroll. Sys-

temet med lokaliseringspåverkan bär vissa likheter med det tidigare loka-

liseringssamrådet om vilket utredningen konstaterar blygsamma påvisbara

effekter. Om ett nytt system för samtal och diskussioner konstrueras måste

man från samhällets sida använda såväl stimulerande som restriktiva medel på ett mera kraftfullt sätt. Skellefied kommun tillstyrker systemet med lokaliseringspåverkan villkorligt. Om avsikten med detta varit att markera att systemet i första hand skall vara ett medel att göra avvägningar mellan delar av samma län vill kommunen allvarligt ifrågasätta dess berättigande som regionalpolitiskt medel. Det kommer i så fall att på kort sikt konservera och på lång sikt skärpa obalansen mellan länen och därmed verka i motsatt riktning i förhållande till intentionerna i prop. 1972:111.

Naturvårdsverket anser att det föreslagna förfarandet med lokaliserings-

påverkan i avvaktan på att behovet av etableringskontroll närmare klarläggs kan vara ett steg i önskvärd riktning. Naturvårdsverket uriderstryker emel-

lertid att bl. a. prövning enligt 136 a § byggnadslagen och prövning enligt

miljöskyddslagen inte får föregripas genom de bedömningar som den föreslagna interdepartementala arbetsgruppen förutsätts göra.

KF tillstyrker det föreslagna systemet för lokaliseringspåverkan. KF un-

derstryker särskilt betydelsen av att en samverkan mellan företag och samhällsorgan kommer till stånd på länsnivån. Ett flertal länsstyrelser betonar också detta. Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker förslaget till lokaliseringspåverkan och anför vidare att enligt departementets utvärdering bör förslaget följas upp på länsnivå och grundas på någon form av lagstiftning. Länsstyrel-

sen finner det väsentligt att så sker. I det system för lokaliseringspåverkan

som skisseras finns enligt länsstyrelsens mening inte tillräckligt klarlagt den roll som länsstyrelser och kommuner skall spela. Detta bör ytterligare

övervägas och klargöras innan systemet börjar tillämpas. Länsstyrelsen i Älvs-

borgs län tillägger dessutom att systemet för lokaliseringspåverkan även bör kompletteras på sådant sätt att alla företag över en viss storleksgräns, som avser att nylokalisera eller expandera inom ländet, skall vara skyldiga att anmäla förhållandet till länsstyrelsen.

Svenska kommunförbundet tillstyrker det skisserade förslaget och påpekar

vikten av att lokaliseringskommunen på ett tidigt stadium ges möjligheter att delta i lokaliseringssamarbetet.

TCO tillstyrker att förslaget till utvidgad administrativ lokaliseringspåverkan prövas. TCO understryker särskilt betydelsen av att handläggningen

blir en integrerad del av de regionalpolitiska insatserna vilket bl. a. torde kräva en klarare organisatorisk anknytning av systemet till övriga regio-

nalpolitiska åtgärder än som föreslås i rapporten. TCO framhåller även att

kontakterna med företagen måste ske i sådana former, att de berörda lokala

fackliga organisationerna ges förutsättningar till ett reellt inflytande över lokaliseringsbesluten samt att de fackliga organisationerna på central och

regional nivå ges möjligheter till att följa och delta i verksamheten.

TCO anför vidare att en administrativ styrning kan vara särskilt motiverad

i de fall lokaliseringen av ett företags verksamhet eller delar av denna är

svår att påverka genom olika positiva stimulansåtgärder. Sådana verksamheter tillhör i regel tjänstesektorn samtidigt som tjänstenäringarnas expan-' sion medför ett kraftigt tillväxttryck på storstadsregionerna och några större orter. Det synes mot den bakgrunden enligt TCO:s mening naturligt att

man i syfte med lokaliseringspåverkan redan från början kommer att inkludera såväl industriföretag som företag inom servicesektorn såsom bankoch försäkringsföretag, viss uppdragsverksamhet m. m.

AMS tillstyrkeratt det föreslagna systemet förlokaliseringspåverkan prövas. Styrelsen framhåller emellertid i likhet med de båda utredningarna tjänstesek-

torns betydelse för sysselsättningens regionala fördelning, inte minst den pri-

mär- och landstingskommunala verksamheten. Det finns därför anledning att successivt bygga ut systemet i en eller annan form till att även avse tjänsteproduktionen.

Det tänkta systemet avses bygga på eu avtal som sluts mellan regeringen och Sveriges industriförbund samt ett antal större industriföretag. Inom ra-

men för detta avtal skulle företagen förbinda sig att delta i ett samråds-

förfarande och i ett tidigt stadium diskutera lokalisering av företagens utbyggnader och etableringar. LO menar att detta är en förtjänstfull ansats eftersom det ger en möjlighet att på ett mer positivt sätt än med en ren etableringskontroll påverka lokaliseringarna. LO hyser emellertid vissa tvivel om effekten av enbart detta avtal. LO framhåller därför att systemet för iokaliseringspåverkan redan från början bör omfatta även den föreslagna fullmaktslagstiftningen, vilket innebär alt denna måste föreläggas riksdagen

Prop. 1975/75:211 124

år 1976. Några ytterligare utredningar är enligt LO inte nödvändiga med

hänsyn till den enkla utformning denna lag kan ha.

i länsplaneringsrapporten aviserades att sysselsättningsutredningen skulle

få tilläggsdirektiv för en översyn av de regionalpolitiska medlen. Flera remissinstanser har understött detta. Bl. a. RRV framhåller att den eftersträvade sysselsättningsökningen och utjämningen mellan regionerna kommeratt ställa krav på ökad precision i den regionala styrningen av arbetstillfällen och att detta ställer ökade krav på styrmedlen. Verket menar där-

för att det är väsentligt att den aviserade översynen av den regionalpolitiska stödverksamheten kommer till stånd inför det beslut riksdagen har att fatta år

1978. LO anför härvid att tanken på att olika orter skall komplettera varandra

både vad gäller arbetsmarknad och service och i dessa avseenden fylla olika

funktioner innebär att den regionalpolitiska målsättningen blivit mer differentierad. Detta bör då i sin tur leda till att även de regionalpolitiska medlen

differentieras i ökad utsträckning. Det kan också uttryckas så att en ökad selektivitet blir nödvändig. Konkret kan detta betyda att lokaliseringsstödet bör differentieras med hänsyn till den regionala strukturplanen, liksom att ett ökat utrymme för beslut om stödinsatser på regional nivå bör diskuteras. LO anser att en väsentlig uppgift i samband med den översyn av de regionalpolitiska medlen som utredningen skall utföra bör bli att diskutera en ökad differentiering av de regionalpolitiska medlen med utgångspunkt från den regionala strukturplanen.

Flera av remissinstanserna för fram olika förslag till nya eller utvidgade regionalpolitiska medel. Sålunda menar t. ex. länsstyrelsen i Gotlands län

att ej endast förbättring och utvidgning av medel med nuvarande inriktning bör övervägas utan även t. ex. skattetekniska medels användning i regionalpolitiskt syfte. Det kan gälla skattefri avsättning till regionalpolitiska investeringsfonder och speciella avskrivningsregler. Länsstyrelsen anser att en ökad breddning av medelsarsenalen bör eftersträvas där såväl ekonomiska och administrativa styrmedel som insatser för att skapa god industriell miljö ingår.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län anser att en ändring av den nuvarande hand-

läggningsordningen beträffande investeringsfonderna bör övervägas. Denna

ändring skulle innebära att länsstyrelsen ges en större möjlighet än f.n.

att delta i handläggningen av det för länets utveckling mera betydelsefulla

ärendena.

Förslag om nya industricentra förs fram för flera kommuner, bl. a. Sollefteå/Kramfors, Torsby, Filipstad, Hällefors och Borås.

Länsstyrelsen i Värmlands län understryker att det är nödvändigt att man i ökad utsträckning systematiskt beaktar de sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska aspekterna av beslut inom tjänstesektorn som innebär olika slag av förändringar i verksamheten. Norrköpings kommun anför i det sam-

manhanget behovet av bättre styrmöjligheter för att påverka lokaliseringen

av det privata näringslivets administrativa funktioner. Dessa funktioner är nu i stor utsträckning koncentrerade till storstockholmsområdet, vilket medför en betydande kvalitativ regional obalans av sysselsättningstillfällena.

Med hänsyn till sysselsättningsmålen i den regionala strukturplanen är det angeläget, att utredningen noga överväger vilka åtgärder som kan vidtas

för att få en jämnare fördelning av de administrativa funktionerna mellan

storstadsområdena och de primära centra.

Flera länsstyrelser och kommuner i framför allt södra Sverige föreslår

att ökat regionalpolitiskt stöd bör utgå utanför stödområdet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför att så länge de regionalpolitiska problemen tämligen klart bestod i betydande ojämlikheter i den regionala utvecklingen mellan olika landsändar kunde indelningen i ett allmänt och ctt inre stöd-

område vara motiverad. Genom att regionalpolitiken varit effektiv har

många av dessa regionala obalansproblem lösts. Istället har de inomregionala problemen kommit att framträda tydligare. Även om länsstyrelsen delvis instämmer i att stödområdesgränserna inte längre framstår som något absolut

hinder för regionalpolitiska insatser i andra delar av landet så borde dock

stödinsatserna i första hand grundas på kriterier som på ett mera allmängiltigt sätt indikerar behov av regionalpolitiskt stöd.

Enligt länsstyrelsen i Belkinge län bör regionalpolitiken ges en problemorienterad prägel. Visserligen har ett steg i denna riktning tagits i och med att lokaliseringsstöd kan lämnas utanför det allmänna stödområdet om avsevärda sysselsättningssvårigheter förutses eller har uppkommit. Likaså kan

stöd I princip utgå över hela landet till orter med ett ensidigt näringsliv.

Enligt länsstyrelsens mening är denna utvidgning av kriterierna för regio-

nalpolitiskt stöd inte tillräcklig eftersom det i allmänhet måste uppstå akuta

problem för att stödåtgärder skall anses påkallade. Det är vidare en brist att insatsbehovet inte grundas på en för alla orter likartad och systematisk

analys av problemen. Genom att låta problemens art och omfattning vara

vägledande skulle dock stödet bli känsligare och tillfalla de orter som är i störst behov av insatser.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser mot den bakgrundenatt regionala näringspolitiska program, helt naturligt efteren central utvärdering, bör vara vägledande för det regionalpolitiska stödets inriktning. Regionalpolitiskt stöd skulle enligt detta synsätt utgå till de ortersom med ledning av de regionala näringspolitiska programmen bedömas vara i störst behov av åtgärder oavsett var i landet dessa orter är belägna.

Konkreta förslag till utvidgningar av stödområdet framförs i flera remisssvar. Sålunda anför länsstvrelsen i Göteborgs- och Bohus län att Sotenäs kommun bör inlemmas i stödområdet samt /änsstvrelsen i Gotlands län ave Govland hänförs till det inre stödområdet. Norriälje kommun vill ingå i stödområdet.

Landstinget i Uppsala län anser au kommunerna Tierp, Östhammar och Älv-

Prop. 1975/75:211 126

karleby, som nu ingår i den s. k. grå zonen, skall ingå i det allmänna stödområdet. |

Landstinget i Göteborgs- och Bohus län anser att särskild uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna att utveckla näringslivet i de kommuner där möjligheterna att utnyttja specifika naturresurser har begränsats genom riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Enligt landstingets mening bör övervägas

omfattning och inriktning av de insatser som krävs för att tillförsäkra även

dessa kommuner en positiv utveckling beträffande näringslivs- och befolk-

ningsutveckling. Liknande synpunkter framförs av Västerviks kommun beträffande den egna kommunen. Länsstyrelserna och kommunerna i främst de fyra nordligaste länen avvisar bestämt krav på att ändra stödområdesindelningen. Sålunda anför

länsstyrelsen i Västerbottens län att den betoning av inomlänsproblemen som

är genomgående i (SOU 1975:91) Politik för regional balans leder till en

diskussion av förekomsten av stödområden av nuvarande slag. Det framgår emellertid enligt länsstyrelsen av redovisningen att ojämlikheten mellan främst de fyra nordligaste länen och resten av landet fortfarande är betydande. Prognoserna —- som dessutom har de nuvarande reglerna för regionalpolitiskt stöd som en förutsättning — visar inte heller på någon påtaglig utjämning mellan olika landsdelar. Länsstyrelsen understryker därför starkt att den regionalpolitiska prioriteringen av stödområdet kvarstår.

Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att ett borttagande av stödområdena

vore ödesdigert för det norrländska inlandet så länge inte direkta styrmedel

finns och används i betydligt högre grad än för närvarande. Redan den utsuddning av stödområdesgränsen som den s. k. grå zonen innebär, liksom

den ökade användningen av det regionalpolitiska stödet för punktinsatser utanför stödområdet, har enligt länsstyrelsens mening klart försvagat en av de norrländska inlandskommunernas få lokaliseringsfördelar.

6¶Övriga regionalpolitiska frågor

6.1 Service och samhällsfunktioner (SOU 1975:91, kap. 8 och 9)

6.1.1 Målen för serviceförsörjningen

Enligt prop. 1972:111 bil. I är det nödvändigt med en relativt vid och

allmän formulering av målsättningen för serviceförsörjningen. Framför

allt mot bakgrund av att vad som uppfattas som god servicestandard varierar regionalt. Enligt föredragande departementschefen bör därför som allmänt

riktmärke gälla att alla människor skall få tillgång till en tillfredsställande service i hemorten eller inom räckhåll från hemorten. Inom ramen för denna

allmänna formulering görs vissa preciseringar beträffande lokal och regional

service och restidsavstånd till orter med sådan service. Lokal service bör

t.ex. kunna nås med 35-40 min. enkel resa och regional service med ett par timmars resa för att serviceförsörjningen skall anses tillfredsställande.

I utpräglade glesbygdsområden bör dock vissa avsteg från dessa restidsavstånd kunna göras. Departementschefen accepterade i allt väsentligt de tankegångar och synpunkter som glesbygdsutredningen (SOU 1972:56) an-

förde om målen för serviceförsörjningen. Utredningen kunde enligt depar-

tementschefen ligga till grund för den fortsatta planeringen. Detta omdöme gäller enligt rapporten även i dag.

Servicen är väl utbyggd i de södra och mellersta delarna av landet i den meningen att tillgänglighet till service är god för en dominerande del av

befolkningen. Glesbygdsproblem finns i hela landet men de är mest ut-

präglade i skogslänens inre delar. Insatserna har också koncentrerats till skogslänens glesbygdskommuner.

Länsstyrelserna har i behandlingen av serviceförsörjningen i stort accep-

terat den principiella syn som statsmakterna angav i 1972 års beslut om

regionalpolitiken. Därmed har också målsättningsdiskussionen för deras del i första hand inriktats på servicefrågor i områden med spridd bebyggelse. De mest omfattande diskussionerna förs av länsstyrelserna i norra Sverige, dvs. de län där glesbygdsproblemen är mest framträdande. Problem när det gäller serviceförsörjningen har icke förändrats i större omfattning sedan riksdagens beslut år 1972. Detta framhålls även av länsstyrelserna.

Serviceförhållandena varierar kraftigt med hänsyn till bebyggelse och bo-

endestruktur samt mot bakgrund av näringslivs- och befolkningsutveckling. Vid bedömningen av serviceutbudets tillgänglighet spelar den regionala strukturen och serviceorternas åtkomlighet stor roll.

Ett system för serviceförsörjningen bör enligt rapporten utformas så att de kan secs som långsiktiga lösningar i områden med olikartade strukturella förhållanden och skiftande utvecklingstendenser. Detta pekar på nödvändigheten av mycket generella formuleringar för målsättningen. De undersökningar som har redovisats av ERU leder till samma slutsats.

Frågan om vad som är ett tillfredsställande serviceutbud kan inte anses en gång för alla givet. Därför bör den serviceplanering, som bör komma till stånd — framför allt genom insatser från kommunernas sida — i områden med utpräglade serviceproblem, kännetecknas av flexibla lösningar, så att

inte onödiga låsningar av serviceutbudets lokalisering och funktioner

åstadkommes. |

De mål för serviceförsörjningen som statsmakterna gjorde i prop. 1972:111 får utgöra den ram inom vilken kommuner och länsstyrelser har att utveckla den nödvändiga serviceplaneringen. Ytterligare preciseringar får bli en följd

av varje regions specifika förhållanden och utgöra ett stöd för en vidare

utvecklad kommunal och regional serviceplanering.

Prop. 1975/75:211 | 128

6.1.2 Problemområden i servicehänseende

Enligt den regionala struktur som beslutades år 1972 skulle kommuncentra

vara primära stödjepunkter för försörjningen med lokal service. Det betonades emellertid att det i kommunerna finns ett stort antal orter utanför centralorterna som fyller viktiga funktioner för invånarna. Den övergripande statliga regionala planeringen har kommunerna som minsta planeringsenheter och enligt departemenischefen finns det i allmänhet inte anledning att innefatta de nämnda orterna i denna planering. I till ytan stora och glest befokade kommuner i framför allt det inre stödområdet kan det emellertid finnas skäl att peka ut sekundära servicecentra, s. k. kommundelscentra. I princip bör dessa orter kunna ge samma serviceutbud som kommuncentra och åtgärder, liknande dem som kan behövas i kommuncentra, skall kunna sättas in. Enligt departementschefen behövs det en planering i samverkan mellan kommuner och länsstyrelser för urvalet av dessa kommundelscentra. Några kommundelscentra utpekades dock ej i beslutet om regtonalpolitiken år 1972.

I länsplanering 1974 har en komplettering av ortsstrukturen gjorts av länsstyrelserna i samarbete med kommunerna. De kommundelscentra

länsstyrelserna föreslår framgår av nedanstående.

Län Kommun Länsstyrelsens förslag till

kommundelscentra

AB Norrtälje Yxlan/Blidö

Vaxholm Ljusterö

Svartsö/Ingmarsö

Värmdö Möja

Sandhamn

Haninge Ornö

Utö C = - D = - E = = FE = = G - = H Västervik Gamleby (prioriteras)

Borgholm Löttorp I Gotland Hemse (kommuncentrum)

Slite (kommuncentrum)

Burgsvik

Fårösund K - = L = - M = = N = = Oo = - P Alingsås Sollebrunn

Svenljunga Överlida

=

Län Kommun Länsstyrelsens förslag till

kommundelscentra

S Torsby Sysslebäck”

Stöllet”

Filipstad Lesjöfors Hagfors Kyrkheden

Årjäng Töcksfors

T = =

U = =

Ww Älvdalen Idre/Särna”

Malung Sälen”

Rättvik Furudal Ludvika Fredriksberg

X Ljusdal Los”

Ramsjö”

Sandviken Österfärnebo/Gysinge Y Ånge Fränsta”

Sollefteå Junsele”

Ramsele” Sundsvall Liden

Kramfors Nordingråvallen

Örnsköldsvik Solberg

Trehöringsjö/Långviksmon

Bredbyn

Z Strömsund Hoting” Gäddede”

Krokom Föllinge” Bräcke Kälarne” Härjedalen Hede”

Funäsdalen”

AC Norsjö Malå”

Storuman Tärnaby/Hemavan”

Åsele Dorotea”

Vännäs Bjurholm Skellefteå Jörn BD Pajala Korpilombolo” Kiruna Karesuando”

Viltangi/Svappavara” Jokkmokk Vuollerim” Boden Harads

"orter som ligger inom inre stödområdet

Som framhållits tidigare är problemen med serviceförsörjningen mest ut-

präglade i skogslänens inre delar. Speciella stödåtgärder för att klara serviceförsörjningen har också satts in i glesbygdskommunerna i inre stöd-

området.

En stor del av de orter länsstyrelserna föreslagit ligger i till ytvidden

stora och glest befolkade kommuner. Flera av orterna uppvisar också ett

serviceutbud som svarar emot det som tidigare benämnts lokal service.

9 Riksdagen 1976. I saml Nr 211

130 Prop. 1975/75:211

Dessa orter kan därigenom tillsammans med kommunernas huvudorter utgöra funktionsdugliga stödjepunkter för serviceförsörjningen. Omkring dessa har kommunerna möjligheter att bygga upp ett väl fungerande servicesys-

tem.

Inom inre stödområdet har länsstyrelserna i samarbete med kommunerna

föreslagit 23 kommundelscentra. (Då har Idre och Särna räknats var för sig, vilket de bör med hänsyn till avståndet.) Som resultat av den regionala

trafikplaneringen har, i samband med avgränsningen mellan regional och lokal trafik och mot bakgrund av vissa kriterier 12 orter i inre stödområdet

av regeringen angetts som kommundelscentra/persontrafikterminaler i till

ytvidden stora kommuner.

Dessa orter är Karesuando i Norrbottens län, Tärnaby/Hemavan, Malå

och Dorotea i Västerbottens län, Hoting, Gäddede, Föllinge, Hede och Funäsdalen i Jämtlands län. Särna och Idre i Kopparbergs län samt Sysslebäck i Värmlands län. Alla dessa orter har också av länsstyrelserna i länsplanering 1974 föreslagits till kommundelscentra — stödjepunkter för serviceförsörj-

ningen. Denna samstämmighet mellan de två planeringsformerna liksom

att orterna i stort uppvisar ett serviceutbud som motsvarar lokal service

talar för att dessa orter utses till kommundelscentra i planen för den regionala

strukturen. Av de övriga 11 orterna har sju, nämligen Vuollerim, Vittangi

och Korpilombolo i Norrbottens län, Ramsele och Junsele i Västernorrlands

län, Los i Gävleborgs län samt Sälen i Kopparbergs län, ett serviceutbud som i stort motsvarar glesbygdsutredningens servicebatteri. De är i regel serviceorter för betydande omland. Flertalet av orterna har också stor betydelse i kommunikationshänseende, i första hand genom att fungera som terminal- och knutpunkter i den kollektiva trafiken i resp. kommun. Mot den bakgrunden förordas att även dessa orter utses till kommundelscentra.

De resterande oterna Kälarne i Jämtlands län, Fränsta i Västernorrlands län, Ramsjö i Gävleborgs län samt Stöllet i Värmlands län är delvis av

annan karaktär. De har ett serviceutbud som nära ansluter till det som benämnts lokal service. Även om dessa orter därför spelar en viktig roll från servicesynpunkt, har de inte så betydande omland som de tidigare

nämnda. De har inte heller sådan betydelse i trafikhänseende att de kan

utses till kommundelscentra.

Gotland ligger i det allmänna stödområdet och är till ytan den största kommunen utanför skogslänen. Länsstyrelsen har med de speciella förhållanden som föreligger på Gotland föreslagit Hemse och Slite till kommuncentra samt Burgsvik och Fårösund till kommundelscentra. Länsstyrelsens förslag får ses som en markering av den betydelse Hemse och Slite har.

då ytterligare kommuncentra inte kan utses i kommunen. Orterna Hemse

och Slite har en betydelse motsvarande den. som de orter har vilka tidigare förordats till kommundelscentra. 1 den tidigare nämnda regionala trafik-

planeringen har även Hemse och Slite som enda orter utanför inre stöd-

området angetts som persontrafikterminaler. Med hänsyn till detta samt mot bakgrund av de speciella förhållanden som råder på Gotland förordas att Hemse och Slite utses till kommundelscentra.

Förslag på kommundelscentra finns även i områden som ligger utanför inre stödområdet och Gotland. Med hänsyn till de kortare avstånden och de mindre problemen från serviceförsörjningssynpunkt kan det inte anses nödvändigt att utse andra kommundelscentra än de tidigare förordade.

De åtgärder statsmakterna kan vidta för att trygga serviceförsörjningen i utpekade kommundelscentra i inre stödområdet och på Gotland rör stöd

åt trafikförsörjningen samt stärkande och bevarandet av skilda samhälleliga

servicefunktioner. Länsstyrelserna har att beakta detta i den fortsatta övergripande regionala planeringen.

Det bör dock betonas att avvägningarna och prioriteringarna inom kommunerna är en primärkommunal uppgift. Utpekandet av kommundelscentra får enbart ses som ett medel för att möjliggöra varierande lösningar av

serviceförsörjningen inom vidsträckta kommuner. Det är kommunerna som

- genom den goda kännedom de har om människor och serviceförhållanden

— är bäst skickade att göra de nödvändiga avvägningarna mellan de olika medel som statsmakterna ställer till förfogande.

6.1.3 Kommersiell service

Utvecklingen av den kommersiella servicen för hushållen har under senare år varit relativt gynnsam, när man ser till landet som helhet. En kartläggning

av hur utbudet av 51 olika typer av service har förändrats mellan åren

1969 och 1972 visar en klar förbättring, särskilt för kommuncentra. Över

60 26 av kommuncentra har fått mer än fyra nya serviceslag och i genomsnitt

hade de därmed kommit upp i 29 olika slag av service.

Det förekommer alltjämt rätt kraftiga skillnader i serviceförsörjningen mellan olika regioner. men också i det här avseendet har det skett en förbättring. Några kommuner i södra och mellersta Sverige har fått ett minskat antal serviceslag, medan ingen kommun i stödområdet har fått en sådan försämring. Flertalet av stödområdets kommuner uppvisar en kraftig ökning

av serviceutbudet. Kartläggningen gäller kommunerna som helhet. Där re-

dovisas ej fördelningen av utbudsställena eller dess åtkomst för de boende 1 kommunerna.

Undersökningen omfattade förändringar fram till år 1972. Sedan dess har riksdagen beslutat om ett särskilt stöd till dagligvaruhandeln i det inre stöd-

området. Stödet ges i form av hemsändningsbidrag till kommuner och in-

vesteringsstöd till näringsidkare. Stödet till glesbygdsbutikerna har varit i

kraft alltför kort tid för att man ska kunna dra några bestämda slutsatser av dess effekter. Vissa förändringar av reglerna har också gjorts under den

tid som stödet varit i kraft.

Prop. 1975/75:211 132

Distributionsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1975:69) Samhället och distributionen lämnat förslag som berör stödet till kommersiell service. Utredningens förslag bereds f.n. inom handelsdepartementet.

Drivmedelsförsörjningen är ett problem i glesbygderna. Konsumentverket fick i december 1974 i uppdrag av regeringen att i samråd med statens pris- och kartellnämnd skyndsamt kartlägga drivmedelsförsörjningen i gles-

bygder. År 1975 överlämnades en lägesrapport till regeringen med förslag

till åtgärder. Av rapporten framgår att drivmedelsförsörjningen i vissa områden kan bli ett problem inom en nära framtid. Bensinbolagen har åtagit sig att inte dra in några bensinpumpar i glesbygdsområdena utan föregående

samråd i varje enskilt fall med konsumentverket vilket ger vidgad möjlighet

att närmare följa och påverka utvecklingen.

6.1.4 Samhällsservicens regionalpolitiska betydelse

Ett av huvudändamålen med länsplaneringen är att de bedömningar och

målsättningar den lett fram till skall ge vägledning för skilda statliga myn-

digheters beslut i de fall dessa har regionalpolitiska effekter. Sådana beslut om kommunikationer, bostäder, skolor etc. är ett av de viktigaste medlen

att påverka den regionala utvecklingen i enlighet med målen för regional-

politiken. Genom resursfördelningen påverkas det som brukar kallas in-

frastrukturen för olika kommuner och därmed förutsättningarna för nä-

ringslivets utveckling och lokalisering. Flera länsstyrelser har pekat på vissa samordningsproblem mellan planeringen av olika sektorer (planering av skolor, vägar, bostäder etc.) och den regionalpolitiska verksamheten.

Länsstyrelserna har här en viktig funktion att fylla som samordnare av

samhällsplaneringen på länsnivå. Det är även naturligt att information ges

till berörda kommuner när statliga myndigheter avser att förändra servicen eftersom kommunerna inom sina gränser har ett stort ansvar för planering och utveckling av serviceförsörjningen.

Det regionalpolitiska handlingsprogram som riksdagen antog år 1972 följdes upp med ett åläggande för statliga myndigheter att planera efter detta

beslut. Motsvarande direktiv avses bli utfärdat efter det att regering och riksdag tagit ställning till den nu avslutade länsplaneringen. Länsplaneringssystemet avses att förbättras för att ge underlag för en effektivare

samordning av de regionalpolitiska frågorna på central nivå.

Ett av de främsta medlen för att skapa en i möjligaste mån likvärdig kom-

munal service i hela riket är skatteutjämningsbidraget till kommunerna. Möjligheten att som hittills bidra till utbyggnaden av samhällsfunktionerna

hänger till stora delar samman med utvecklingen av den kommunala eko-

nomin. Flera länsstyrelser liksom arbetsgruppen för glesbygdsfrågor har därvid pekat på den betydelse som skatteutjämningsbidraget har. Skatteutjämningsbidraget spelar även stor roll för att utjämna skillnaderna i ekonomisk

bärkraft mellan kommunerna. Därmed ges vissa förutsättningar för en mera

jämlik kommunal servicestandard. Samtliga kommuner och landsting är genom lag garanterade ett visst lägsta skatteunderlag. Sammanlagt uppgår

det statliga bidraget undet år 1975 till 2658 milj. kr... och med mer än

åtta gånger så högt belopp per invånare till kommuner inom det inre stöd-

området jämfört med kommuner utanför det allmänna stödområdet.

Nuvarande system. som beslutades vid 1973 års riksdag och som gäller

från och med år 1974, är provisoriskt. Regeringen har bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för översyn av skatteutjämningssystemet.

6.1.5¶Utbyggnad av samhällsfunktionerna

Staten, landstingen och kommunerna svarar för en viktig del av servicen

till medborgarna. I länsplaneringen har också denna del av servicen diskuterats ingående och en rad förslag har förts fram till förbättringar.

När det gäller utbildningen har betydande förändringar skett under senaste

tio åren. Grundskolan har genomförts, en sammanhållen gymnasieskola har startat i början av 1970-talet och beslut har fattats om att decentralisera

högskolan.

Grundskolans genomförande har stor regionalpolitisk betydelse. Väsent-

ligt många fler orter har i dag högstadium än de som tidigare hade realskola. Grundskolans högstadium finns på minst en ort i varje kommun. Barn från glesbygd kan således numera i stor utsträckning erbjudas möjligheter till grundutbildning, som är likvärdiga med dem som barn från tätorter

länge har haft. Under senare år har åtgärder vidtagits för att undvika att

skolenheter måste läggas ner vid vikande elevunderlag t.ex. i form av lägre delningstal, årskurslösa högstadier.

Som flera länsstyrelser påpekar i länsprogrammen har dessa åtgärder för-

bättrat möjligheterna att bibehålla en god högstadieorganisation i länen.

Gymnasieskolan har ersatt fackskolan, gymnasiet och yrkesskolan. För att upprätthålla en allsidig organisation för gymnasieutbildning i en kommun fordras ett betydande elevunderlag. Nya organisationsformer har därför skapats för att göra det möjligt att anordna gymnasieskolans treåriga linjer vid ett mindre elevunderlag än vad som krävs för att anordna en kon-

ventionell gymnasieskola. Detta innebär att om elevunderlaget i en region med gymnasieskola sjunker blir det i första hand inte aktuellt att överväga

nedläggning av gymnasieskolan utan övergång till en annan organisations-

form. Alla regionala centra och nästan hälften (44 26) av kommuncentra

har numera någon form av gymnasieutbildning. För kommuncentra är det som regel fråga om specialkurser.

Under 1960-talet skapades möjligheter till högre utbildning på en rad nya orter utanför de gamla universitetsorterna. Decentralicerad universi-

Prop. 1975/75:211 134

tetsutbildning bedrivs för närvarande på ca 20 orter i landet. Dessutom pågår försöksverksamhet med nya former, dels i form av distansundervisning

och dels genom samarbete mellan studieförbund och universitet. Riktlinjer för lokalisering av nytillkommande högskoleutbildning beslu-

tades av riksdagen våren 1975. Grunden för högskoleutbildningens förnyelse skall vara ett lokalt utvecklingsarbete nära själva utbildnings- och forsk-

ningsmiljön och i nära kontakt med arbetslivet. Planeringen av den högre

utbildningen skall i ökad utsträckning samordnas med samhällsplaneringen

i Övrigt, bl. a. regionalt. Enligt detta beslut skall nytillkommande högskoleutbildning i första hand förläggas till 16 orter (eller par av orter) utanför

de nuvarande universitetsorterna, nämligen Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Halmstad, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Linköping/Norrköping. Luleå, Skövde, Sundsvall/Härnösand.

Växjö, Örebro och Östersund. Riksdagens beslut innebär att 17 av landets 23 primära centra blir ut-

byggnadsorter för högskoleutbildning. Av de övriga sex primära centra har

två — Uppsala och Umeå —- redan universitet. Vuxenutbildningen har expanderat kraftigt. Under senast avslutade budgetår uppgick deltagarna i studiecirkelverksamheten till ca 2,2 milj. per-

soner. Den kommunala och statliga vuxenutbildningen räknar över 130 000 deltagare. Över 100 000 elever genomgick arbetsmarknadsutbildning och ca 20 000 var med i fackliga kurser. Sammanlagt räknade den samhällsstödda vuxenutbildningen ca 2.5 milj. deltagare.

Sammanfattningsvis kan sägas att de organisatoriska förändringar som

genomförts inom utbildningen under de senaste åren skapat en jämnare

fördelning av utbildningsmöjligheter mellan regionerna och medverkat till att minska de regionalpolitiska problemen.

Riksdagen lade våren 1974 fast riktlinjerna för den fortsatta statliga kulturpolitiken. Där slås fast att kulturpolitiken är ett led i statens samlade politiska insatser och att de övergripande mål som styr arbetet med att förändra samhället även måste gälla kulturpolitiken. Den får därför ses som ett av flera instrument för att skapa ett samhälle som präglas av jäm-

likhet och som ger människor möjligheter till ett rikare liv. Kulturpolitiska insatser av olika slag är en viktig del i de regionalpolitiska strävandena

att skapa orter och områden, som ur servicesynpunkt är väl differentierade.

Radion är ett annat exempel på spridningstendenserna i kulturutbudet. fr.o.m. år 1977 indelas landet i 24 lokalradioområden, som i stort sett

länsvis, bättre än nu kommer att tillgodose regionala intressen.

De bostadspolitiska målen, som successivt uppställts under efterkrigstiden har i betydande omfattning uppnåtts. Under tioårsperioden 1965-1974 har ca I milj. nya lägenheter färdigställts. Den stora nyproduktionen samt mo-

dernisering och avgång av lägenheter i äldre bostadsbestånd har medfört

att den genomsnittliga utrymmes- och utrustningsstandarden i bostäderna ökat kraftigt. Risker för nya bristfenomen kan emellertid framträda på bo-

stadsmarknaden om inte nyproduktionen hålls på en acceptabel nivå. Det är inte minst viktigt att bostadsproduktionen inkl. ombyggnad av bostäder får sådan omfattning och inriktning att trångboddheten avskaffas och bostadsbeståndet får en tillfredsställande modernisering. Det omoderna och halvmoderna lägenhetsbeståndet beräknas fortfarande omfatta en halv milj.

lägenheter eller mellan 15 och 20 96 av beståndet. Från två av länsstyrelserna i storstadslänen har frågan om fördelningen av ramar för beviljande av statliga bostadslån tagits upp. Därvid framhålls

angelägenheten av att en ram tilldelas länet att fördelas av länsstyrelsen mellan länets samtliga kommuner för att därmed erhålla ett samlat grepp över bostadsbyggandet i länet. Bebyggelsestrukturens utformning har stor

betydelse för att uppnå väl fungerande lokala arbetsmarknader, tillfreds-

ställande serviceförsörjning etc. Länsstyrelserna har huvudansvaret för samordningen på regional nivå av den fysiska och regionalpolitiska planeringen. Även i en rad andra sammanhang har länsstyrelserna det övergripande an-

svaret för den översiktliga planeringen t. ex. vägar och regional trafikför-

sörjning. Fördelningen av ramarna för storstadslänen torde tas upp av byggnadsadministrationsutredningen. Enligt direktiven skall utredningen bl. a. göra en översyn av planverkets och bostadsstyrelsens organisation och ar-

betsuppgifter samt möjligheterna att föra över uppgifter till kommuner och

till statliga myndigheter på länsnivå. Utredningens överväganden skall enligt

direktiven redovisas under första halvåret 1976. Nya regler gäller fr. o. m. den 1 januari 1975 för statsbidrag till social

hemhjälp och färdtjänst. De nya reglerna innebär att statsbidraget till den sociala hemhjälpen utgår med 35 26 av kommunens bruttokostnader för hemhjälpspersonalen. Bidragsunderlaget har dessutom vidgats till att omfatta särskilda kostnader som avser hår- och fotvård, badservice, matdistribution, snöröjning samt hemhjälpsledare. De nya statsbidragsbestämmelserna kan väntas ge resultat i en utbyggnad av serviceåtgärder under de närmaste åren.

Inom ramen för den särskilda försöksverksamheten med olika insatser för vård och service i glesbygdsområden har statsbidrag utgått till uppsökande verksamhet i ett stort antal glesbygdskommuner. Betydande belopp har också utgått till vissa kommuner för genomförande av social serviceplanering, liksom för servicehus och pensionärscenter.

Flertalet länsstyrelser framhåller i länsplanering 1974 mycket starkt behovet av en kraftig utbyggnad av barnomsorgsverksamheten. Denna scktor bör prioriteras bl. a. mot bakgrund av att en utökad barnomsorgsverksamhet utgör en väsentlig förutsättning för att möjliggöra en ökad kvinnlig sysselsättning. Bristen på barnomsorgsplatser är en starkt begränsande faktor

för kvinnorna på arbetsmarknaden.

Regeringen har efter överläggningar med Svenska kommunförbundet, lagt fast en snabb utbyggnad av barnomsorgen. För femårsperioden 1976-1980

Prop. 1975/75:211 136

skall 100 000 daghemsplatser och 50 000 fritidshemsplatser byggas. För att ge kommunerna ekonomiska möjligheter att genomföra utbyggnaden av

barnomsorgen genomförs en kraftig höjning av statsbidragen.

De senaste årens utveckling inom hälso- och sjukvården har kännetecknats av en snabb utbyggnad av den decentraliserade öppna sjukvården vid läkarstationer och vårdcentraler samtidigt som ökade resurser tillförts åld-

ringssjukvården och psykiatrin. Den sjukvårdspolitiska målsättningen är inriktad på en fortsatt sådan utveckling. Genom en utbyggnad av primär-

vården, som bör omfatta hälsovård och sjukvård som kan bedrivas utanför

sjukhus, bedöms mer än fyra femtedelar av de problem som föranleder

kontakt med sjukvården kunna klaras i närheten av patientens egen miljö.

Ovanstående allmänna utveckling överensstämmer väl med de regional-

politiska strävanden länsstyrelserna redovisat i länsprogrammen beträffande hälso- och sjukvården.

Den regionala trafikplaneringen ska säkra trafiksektorns samordning med andra samhällssektorer och med samhällsplaneringen i stort. Regionalpo-

litiska beslut har steg för steg lagts till grund för den regionala trafikpla-

neringen. En utvärdering av denna beräknas ske under våren 1976. Flygplats-

och hamnfrågor har fått särskild behandling i nyligen publicerade depar-

tementspromemorior.

Åtgärder har beslutats för att minska skillnader i telefonkostnaderna mel-

lan olika delar av landet.

6.1.6¶Remissyttrandena (SOU 1975:91, kap. 8)

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att mål för servicen enligt 1972 års regionalpolitiska beslut har giltighet i dagens läge, och att

problem med serviceförsörjningen är mest accentuerade i skogslänens inre delar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län delar den i betänkandet framförda uppfattningen att serviceproblemen är större inom det inre stödområdet, än

i glesbygdsområdena i övriga delar av riket. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att målet att ”alla människor skall få tillgång till en tillfredsställande service i hemorten eller inom räckhåll för denna” är alltför vagt

för att kunna läggas till grund för planering av serviceförsörjningen i framtiden.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att serviceproblemen har stor räckvidd

och att de med självklarhet berör stödområdet i sin helhet, men att de

också bör uppmärksammas i de perifert belägna bostadsområdena inom stör-

re tätortsregioner liksom i stora delar av skärgården. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Enligt Svenska kommunförbundet varierar serviceförhållandena mellan olika kommuner beroende på olikheter i bebyggelse- och boendestrukturen.

Vad som uppfattas som en god servicestandard varierar också lokalt. Förbundet anser därför, liksom utredningen, att en formulering som entydigt preciserar begreppet ”tillfredsställande serviceförsörjning” är svår att uppställa. Det torde inte heller vara nödvändigt eller önskvärt att precisera innebörden utöver de allmänna målsättningar som knyts till den regionala strukturen.

Enligt socialstyrelsen räcker det i praktiken inte att konstatera att en viss

service finns eller att den saknas. För många glesbygdsområden är svå-

righeten då det gäller en viss social service inte att den saknas utan att kvaliteten svårligen kan bli densamma som i en större tätort. Detta torde även gälla annan service. Socialstyrelsen anser vidare att i länsplaneringen

betraktas serviceproblemen i framför allt glesbygden som ett åtkomlighetsoch transportproblem. En utförlig diskussion av möjligheten att nå social

service, hälso- och sjukvård, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter för dem som bor i olika typer av orter saknas dock.

För att trygga serviceförsörjningen i till ytan stora och glest befolkade

kommuner är enligt Svenska kommunförbundet samlade insatser från stat

och kommun nödvändiga. Det statliga glesbygdsstödet har här en viktig

funktion. Förbundet instämmer i slutsatserna i betänkandet att några de-

taljerade anvisningar för stödet inte är lämpliga. Sådana anvisningar kan

verka hindrande för den lokala anpassningen i serviceplaneringen som stän-

digt måste ske.

KF anför att åtgärder behöver vidtas för att förbättra serviceförsörjningen särskilt i glest befolkade delar av landet och tillstyrker de förslag som lämnas

i betänkandet. För att kunna bevara en tillfredsställande kommersiell service

bör enligt KF:s mening nuvarande stödmöjligheter byggas ut.

Länsstyrelsen i Kalmar. Hallands och Gotlands län pekar på att en väl

fungerande kollektivtrafik är en förutsättning för serviceförsörjningen i gles-

bygden. Länsstyrelsen i Gotlands län anser att avsevärda förstärkningar av såväl det regionala som det lokala bussbidraget är nödvändiga. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län talar flera skäl för att planering och utbyggnad inriktas mot en struktur av sammanhållna bebyggelsegrupper

med ett invånarantal som i möjligaste mån ger underlag för kommersiell,

kulturell och social närservice. Inom varje sådan grupp bör närservicen kunna nås inom rimligt gångavstånd. En sådan koncentration av bebyggelsen ger också gynnsamt underlag för kollektiv trafikförsörjning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller betydelsen av att statsmakterna

ger ökade resurser till kommunerna framför allt i inre stödområdet för att genomföra serviceplaneringen. <Serviceplanering bör enligt

länsstyrelsens mening genomföras av alla kommuner och omfatta inte enbart planering av livsmedelsbutiker utan på längre sikt all form av offentlig och kommersiell service i utpekade orter. Länsstyrelsen i Kalmar län betonar att den serviceplanering, som bör komma till stånd — framför allt genom

Prop. 1975/75:211 138

insatser från kommunerna — i områden med utpräglade serviceproblem, bör kännetecknas av flexibla lösningar. Planerna bör redovisa kommunernas

syn på behovet av service och dess framtida lokalisering. Skaraborgs läns FCO-distrikt anser att länsstyrelsen bör medverka till att kommunerna upp-

rältar en varuförsörjningsplanering för dagligvaruhandeln.

I allmänhet har länsstyrelserna i sina synpunkter utgått från att de orter som utpekas som kommundelscentra skall ha en otvetydig betydelse som basort för serviceförsörjningen i en viss region samt att orternas geografiska läge skall vara sådant att de på ett tillfredsställande sätt kompletterar kommunens centralort.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att undantag från principen att inte

utse kommundelscentra utanför inre stödområdet bör göras för orten Harads

i Bodens kommun. Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår att orterna Jörn och Bjurholm

utpekas till kommundelscentra. Länsstyrelsen anser att dessa orter är helt

jämförbara med orter som angetts i det inre stödområdet. Skellefteå kommun

hemställer att Jörn klassificeras som kommundelscentrum. Kommunen anser att orten och dess omland uppfyller de kriterier som kan ställas på ett kommundelscentra. Vilhelmina kommun framför att orten Dikanäs skall utses

till kommundelscentrum.

Länsstyrelsen i Jämtlands län. Bräcke kommun och FCO i mellersta norrland

förordar att Kälarne utses till kommundelscentrum, i likhet med tidigare ställningstagande i länsplanering 1974. Bräcke kommun anför Kälarnes stora

betydelse som kommunikationsknutpunkt för sitt omland och menar att

därav följer att Kälarne betjänar stora delar av kommunen i servicehän-

seende. Enligt kommunen uppfyller Kälarne de krav på service som glesbygdsutredningen angett för en ort av denna karaktär. Kommunen framhåller också att restiden från Kälarneområdet till Bräcke är en timme. Kravet att kunna nå kommuncentrumservice på maximalt 30-45 minuters resväg kommer inte att kunna uppfyllas om inte servicen i Kälarne kan upprätthållas.

Mellersta Norrlands FCO-distrikt anser att, utöver de förslag som tidigare

framförts, även Backe/Rossön bör utses till kommundelscentra. Strömsunds kommun framför liknande synpunkter och framhåller att även Hammerdal

bör utses till kommundelscentrum.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Landstinget i Västernorrlands län

vidhåller kraven på utpekande av samtliga i länsplanceringen föreslagna orter till kommundelscentra. Man anser det inte motiverat att begränsa utpekandet av kommundelscentra till det inre stödområdet. Kramfors kommun

delar inte den i betänkandet framförda uppfattningen att inte utse Nord-

ingråvallen till kommundelscentrum. Kommunen vidhåller sina krav att

så sker. Sundsvalls kommun anser att Liden fyller de krav som bör ställas på en ort av detta slag och vidhåller därför att Liden förordas till kom-

mundelscentrum.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Ljusdals kommun anser att förutom Los även Ramsjö bör utses till kommundelscentrum med hänsyn till Ramsjös betydelse för serviceförsörjningen i norra delen av Ljusdals kommun samt det långa restidsavståndet till närmaste större serviceort. Länsstyrelsen anser vidare att Österfårnebo/Gysinge bör betraktas vara av samma karaktär som

övriga utpekade kommundelscentra. Landstinget i Gävleborgs län vidhåller

sin uppfattning om att både Ramsjö och Österfärnebo/Gysinge skall fungera som kommundelscentra.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län tramhåller nödvändigheten av att den närmare innebörden av kommundelscentra klarläggs. Länsstyrelsen ämnar ägna orten Fredriksberg i Ludvika kommun särskild uppmärksamhet och verka för att ortens ställning som stödjepunkt för sysselsättning och service i glesbygd förstärks.

Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår, förutom i betänkandet förordade Sysslebäck, orterna Stöllet, Lesjöfors, Töcksfors och Kyrkheden till kom-

mundelscentra. Länsstyrelsen avser att i det praktiska arbetet ägna alla de föreslagna orterna särskild uppmärksamhet. Denna inställning får stöd av Värmlands läns FC)-distrikt, Landstinget i Värmlands län anser att de i länsprogrammet föreslagna orterna bör utpekas till kommundelscentra.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att skärgårdssamhällena väl svarar mot de intentioner riksdagen hade när man angav att ortsstrukturplanen skulle kompletteras med kommundelscentra. En sådan klassificering har enligt länsstyrelsens uppfattning en stor betydelse för olika myndigheters ställningstagande i frågor som påverkar sysselsättning och service i skärgårdssamhällena och får därigenom avgörande betydelse för möjligheterna att realisera målen i skärgårdsutredningen och skärgårdspropositionen.

Länsstyrelsen i Kalmar län och Västerviks kommun vidhåller förslaget att

utse Gamleby i Västerviks kommun till kommundelscentrum. Länsstyrelsen

vidhåller även motsvarande förslag beträffande Löttorp i Borgholms kommun.

6.1.7¶Remissyttranden (SOU 1975:91, kap. 9)

Flera länsstyrelser och statliga verk framhåller länsplaneringens betydelse för samordningen mellan sektorsplaneringen och den regionalpoli-

tiska planeringen och verksamheten. Länsstyrelsen i Östergötlands län fram-

håller emellertid behovet av ytterligare samordningsinsatser t. ex. för arbetsmarknadsområdet och för planering och byggande av allmänna vägar.

Postverket anför att det finns ett etablerat samarbete mellan länsstyrelser och postdirektioner. Det gäller främst frågor som rör arbetsmarknaden, bygg-

nadsprojekt, det regionala trafiksystemet samt planering för postförsörjning-

Prop. 1975/75:211 140

en inom landsbygdsområdet. Länsstyrelsen i Kronobergs län påpekar att länsstyrelsen har små möjligheter att i tillräcklig grad påverka statliga myndigheters organisationsförändringar. Länsstyrelsen tror inte heller att den

föreslagna årliga översynen av länsplaneringen kommer att förändra dessa förhållanden. Länsstyrelsen i Kalmar län är av annan uppfattning och anser

att en sådan årlig översyn och utvärdering av länsplaneringen kommer att skapa förutsättningar för en effektivare uppföljning av de åtgärder som förutsatts i länsplaneringen.

En geografisk koncentration av bl. a. statliga verksamheter i vissa delar

av ett tän och uttunning i andra delar är ett aktuellt problem enligt länsstyrel-

sen i Göteborgs- och Bohus län. Särskill framträdande har dessa serviceinskränkningar i det länet varit i Strömstad. Med hänsyn till sysselsättningsaspekterna och ortens funktion av regionalt centrum är det länsstyrelsens uppfattning att vtterligare indragningar av statlig verksamhet inte bör komma ifråga i Strömstad.

Flera länsstyrelser, bland andra länsstyrelsen i Norrbottens län har understrukit alt i samband med större industrietableringar bör även nödvändiga

följdinvesteringar i bl. a. vägar komma till stånd så snart som möjligt. Skel-

lefted kommun framhåller i detta sammanhang att det är viktigt att dessa investeringar inte tas ur ordinarie medel där ramen redan är knappt tilltagen. I stället bör ett system (en special-budget) införas där kostnader för denna typ av investeringar täcks av medel utanför ordinarie budget.

Statens planverk betonar nödvändigheten av att en övergripande transportplanering på central, regional och lokal nivå kommer till stånd. I sammanhanget betonas i enlighet med trafikpolitiska utredningens förslag, betydelsen av att ett centralorgan skapas som svarar för samordningen av den statliga transportplaneringen.

Vägsektorns betydelse för samhällsbyggandet framhålls av flera remissinstanser som betonar vikten av au tillräckliga resurser ställs till sektorns förfogande. Statens vägverk påpekar nödvändigheten av att vid stora industriella satsningar även samhällets investeringar i transportleder. hamnar och dylikt medtages i den ckonomiska kalkylen.

Länsstyrelsen har på det regionala planet en viktig funktion som samordnare av de statliga myndigheternas verksamhet anser Svenska kommunförbundet. Som bland annat har påpekats av vissa länsstyrelser i länsprogrummen kan statliga organs beslut i vissa fall motverka den regionalpolitiska

utveckling som riksdagen uttalat sig för. All statlig planering måste verka i samma riktning och en bättre samordning behövs därför. Kommunför-

bundet betonar i sammanhanget angelägenheten av att statliga myndigheter regelmässigt informerar kommunerna om planerade förändringar i verksamheten på det lokala planet.

En rad länsstyrelser och kommuner framhåller den betydelse skat-

tcutjämningsbidraget har för utbyggnaden av samhällsfunktio-

nerna. Man framhåller att skatteutjämningsbidraget är ett av de främsta

medlen att skapa en i möjligaste mån likvärdig kommunal service. Länsstyrelserna i Gotlands, Östergötlands och Hallands län framhåller att det framtida skatteutjämningsbidraget bör ges en klarare regionalpolitisk inriktning. Länsstyrelsen i Kronobergs län framför liknande synpunkter och anser att statsmakterna i avvaktan på skatteutjämningsbidragsutredningen bör göra en generös bedömning av ansökningar om extra skatteutjämningsbidrag från kommuner med ett onormalt högt kostnadsläge orsakat av faktorer som kommunerna inte själva kan påverka.

Det nuvarande systemet missgynnar många fattiga och sysscelsättningssvaga kommuner I södra Sverige anser Linköpings kommun. En omläggning av det nuvarande skatteutjämningssystemet är angeläget främst ur rätt-

visesynpunkt men också för att ge många kommuner de finansiella resurser

som erfordras om den kommunala sysselsättningen skall öka i den takt som ir nödvändig. Liknande synpunkter framförs av Norrtälje kommun.

Skattcutjämningsbidraget är ett gott stöd för glesbygdskommunerna anför Strömsunds kommun men med den befolkningsutveckling som ägt rum inom glesbygdskommunerna under 1960 och 1970-talet har även detta urholkats. Ett bidragssystem måste utformas som bättre svarar mot de krav som kan

ställas på glesbygdskommunerna.

Nuvarande system för skatucutjämningsbidrag grundar sig på medelskat-

tekraften i riket och antalet invånare i kommunen. Det medför att höjd

förvärvsfrekvens inte ger några ytterligare skatteintäkter till kommunen vil-

ket däremot inflyttning gör. En annan utformning av skatteutjämningsbidragen som stimulerar kommunerna till åtgärder för att höja andelen sysselsatta vore önskvärd enligt Östersunds kommun. Östergötlands läns FCO tycker att den kommunala beskattningsrätten bör

ersättas med generella statliga bidrag till kommunerna, finansierade via statsskatten.

En utveckling mot generella bidrag av typen skatteutjämningsbidrag i stället för specialdestinerade bidrag torde innebära att bidragen i stor utsträckning kommer att anknytas till uppnåendet av vissa av statsmakterna

angivna mål. En väsentlig aspekt kan enligt RRV i sådant fall vara hur

den statliga tillsynen och kontrollen av måluppfyllelsen skall utformas med

hänsyn till målens övergripande karaktär.

De åtgärder som vidtagits för att säkerställa möjligheter till både grund-

och gymnasieskolutbildning, i områden med vikande elevunderlag har enligt SÖ radikalt förbättrat möjligheterna att upprätthålla utbildningsinsatserna i sådana områden. SÖ följer upp effekterna av dessa verksam-

heter samtidigt som ytterligare förbättringar planeras. Ett projekt som bör nämnas i detta sammanhang är försöksverksamheten med årskurslös un-

dervisning vid små högstadieskolor. Förutom att undervisningsprocessen utvärderas i dessa försök undersöks också skolans roll som social faktor

1 närsamhället.

De organisatoriska förändringar som genomförts de senaste åren inom

Prop. 1975/75:211 142

utbildningssektorn har skapat en utjämning av utbildningsutbudet och medverkat till att de regionalpolitiska problemen minskat. En fortsatt utjämning är dock enligt SÖ:s mening angelägen av flera skäl. Undersökningar visar

t.ex. att ungdomars benägenhet att söka en viss utbildning är tre gånger

större om utbildningen finns på hemorten än om den inte finns där. I dag

finns ett relativt fullständigt utbud av gymnasieskolutbildningar på 128 orter

i landet. Mindre än 10 "5 av ungdomarna har mer än tre mil till närmaste sådan ort och av de ca 3 46 som har längre än fem mil till närmaste som alla i de sex nordligaste länen. I dessa län är således tillgängligheten till gymnasieskolutbildning dålig för betydande elevgrupper. Vad giller gymnasieskolans fortsatta utbyggnad finns dock begränsningar enligt SÖ bland annat genom att kravet på allsidighet i utbudet på de orter där utbildning anordnas alltid måste stå i centrum.

Utjämningen av utbildningsutbudet de senaste åren har bidragit till en mer balanserad utveckling på regional nivå. Beslutet om att förlägga en högskola ull Halmstad har enligt /änsstvrelsen i Hallands län hälsats med

tillfredsställelse av alla intressenter på regional och lokal nivå. Utjämningen

av utbildningsutbudet de senaste åren bör tillsammans med beslutet om högskoleutbildning i Kalmar medverka till cen mer balanserad regional ut-

veckling. Enligt länsstyrelsen i Kalmar är dock inte de förändringar som

genomförts tillräckliga. Även Kalmar län bör få del av den försöksverksamhet med vyrkestecknisk högskoleutbildning som inleddes under höstterminen 19735. Länsstyrelsen föreslår, att en yrkesteknisk högskoleutbildning med träteknisk inriktning inrättas i Kalmar län och förläggs will Nybro. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det väsentligt att den nu beslutade högskolcutbyggnaden för länet fullföljs genom åtgärder på central, regional och lokal nivå. Länsstyrelsen pekar på nödvändigheten av att information kring det nya decentraliserade högskolesystemet sker på et tidigt stadium bl. a. för att motivera och aktivera vissa grupper av vuxna. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att förutom Borås även Trestad bör ingå bland högskoleorterna. Länsstyrelsen i Gotlands län vidhåller sitt förslag om att distansundervisning bör införas för att förbättra den eftergymnasiala utbildningen på Gotland. Skellefteå kommun understryker kraftigt betydelsen av en decentralisering

av högskoleutbildningen. Insatser av denna art är viktiga för att utveckla

Skellefteå som primärt centrum.

De sociala konsekvenserna av samhällsutvecklingen har fått ett begränsat utrymme i planeringen anser socialstyrelsen. Även inom den regionala utvecklingsplaneringen, som skall samordna eller sammanfatta i regionen förekommande sektors- och nivåplanering, kan i många fall en ofullständig samordning skönjas. På vissa områden kommer enligt länsstyrel- - Sen I Norrbottens län även framdeles vissa kommuner att släpa efter andra kommuner. Till någon del bör detta kunna motverkas genom selektiva.

riktade statliga stödinsatser för att stimulera berörd verksamhet. Socialde-

partementets glesbygdspolitiska verksamhet nämns som exempel. Det gäller

stöd för att bredda den öppna åldringsvården och för att införa fritidsverk-

samhet för ungdom i glesbygd.

Länsstyrelserna har i länsprogrammen ägnat stor uppmärksamhet åtbarnomsorgsverksamheten. Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län hälsar med tillfredsställelse de mål för barnomsorgen som fastlagts av regeringen i överenskommelsen med Svenska kommunförbundet. Liknande synpunkter framförs även av länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads

och Skaraborgs län. Enligt socialstyrelsen bör det uppmärksammas att decentraliseringspoli-

tiken beträffande hälso- och sjukvård inte i första hand skall betraktas som ett medel att påverka tyngdpunkten i befolkningens bosättning

från större tätorter till mindre. Huvudtanken med decentraliseringen av

hälso- och sjukvård är att tillgodose närhets- och kontinuitetsprincipen ut-

ifrån redan existerande befolkningsförhållanden. Till följd av att den slutna

korttidsvården och en del av den slutna långtidsvården och även en det av den öppna vården kommer att förläggas till länsplanet och att man kan påräkna en ökning av personaltätheten vad avser angivna verksamheter torde även i fortsättningen en betydande personalstat återfinnas på de större tätorterna. En utbyggnad av decentraliserad primärvård torde dock på sikt ge gynnsammare sysselsättningseffekter för mindre orter.

Postverket anger beträffande verksamheten med social service genom lant-

brevbärarna att den numera omfattar 75 kommuner och 1000 av landets

2 700 linjer. Postverket anser att kommunerna i ökad utsträckning bör an-

sluta sig till denna service.

Länsstyrelsen i Gotlands län påpekar att förslaget om övergång till ett teletaxesystem som enbart står i proportion till kontaktens tidsmässiga omfattning ej har berörts i betänkandet. Denna fråga är dock enligt länsstyrelsen inte en marginell servicefråga utan en regionalpolitisk fråga som fordrar . central utvärdering.

Televerket redovisar att de kommer att närmare studera de av länsstyrel-

serna aktualiserade frågorna i utvärderingen av länsplanering 1974 i syfte

att klarlägga om och i vad mån framförda önskemål kan tillgodoses.

6.2 Miljö och markanvändning (SOU 1975:91, kap. 10)

6.2.1 Miljö- och markanvändningstrågor i länsplaneringen

Den genomförda regionala utvecklingsplaneringen ger vissa utgångspunk-

ter för den fysiska planeringen på skilda administrativa nivåer. De av statsmakterna fastlagda riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten ger

i Sin tur i vissa avseenden förutsättningar för den regionala utvecklings-

planeringen. Skilda handlingsalternativ i fråga om utvecklingen av den re-

gionala strukturen kan ge olika förutsättningar att tillvarata miljövärden.

Prop. 1975/75:211 144

Tillgång till en god miljö eller förekomsten av vissa fysiska resurser kan innebära fördelar för de människor som skall 5o i en region och för de produktiva verksamheter som lokaliseras dit. Å andra sidan kan ctt tillgodoseende av miljökraven innebära vissa restriktioner för den regionala utvecklingen eller förutsätta lösningar som i fråga om samhällsbyggandet är särskilt kostnadskrävande.

Miljöfrågorna har fått en kortfattad behandling i flertalet länsprogram.

Störst intresse har de län visat, där kraven på skydd för miljön kommer i konflikt med expansionsbehov för näringslivet och kraven på arbete. Detta gäller främst Göteborgs- och Bohuslän, Kalmar och Östergötlands län samt mellersta Norrland. I dessa län finns vissa kustområden, som är angelägna att bevara med hänsyn till miljön, och som samtidigt är intressanta med hänsyn till näringslivets expansion.

Andra frågor har även aktualiserats. Mineral- och grustäkternas inverkan på naturmiljön har diskuterats. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har visat

att man med nuvarande förbrukning av material för betongtillverkning kom-

mer att ha förbrukat tillgängligt material fram till år 2000. Vidare har användningen av jordbruksmark för bostads- och industribyggen, vattenförsörjningen, försumningen av mark och vatten, insjövattnets nersmutsning och förgiftning tagits upp.

Behandlingen av miljön och markanvändningen har visat på behovet av en fortsatt samordning mellan regionalpolitik och fysisk riksplanering. Det är därför angeläget att hänsyn tas till miljöfrågorna på ett tidigt stadium i planeringen.

En ny samlad redovisning av den fysiska riksplaneringen skall föreligga i slutet av 1970-talet. Denna kan komma att ge underlag för ett mera ingående studium av samspelet mellan miljöfaktorer och regional utveckling. Vid den tidpunkten beräknas också en fullständig länsplaneringsomgång genomföras.

6.2.2¶Remissvttrandena

Enligt ett stort antal länsstyrelser är det angeläget att markanvändningsoch miljöfrågorna även fortsättningsvis behandlas i länsplaneringen. Fortsalta ansträngningar måste därvid göras för att samordna den regionalpolitiska planeringen och den övergripande fvsiska planeringen. Länsstyrelserna anser det nödvändigt att miljöaspekterna beaktas på ett tidigt stadium i planeringsprocessen. De stödjer skrivningarna i betänkandet aut bättre underlag och metoder behövs för att en integrering mellan miljöfrågor och regionalpolitisk planering skall kunna åstadkommas. Statens naturvårdsverk tramhåller att det redan i viss utsträckning finns underlag och metoder för en integrering av frågorna. Verket hänvisar ull sina råd och anvisningar och de naturvårdsinventeringar och den naturvårdsplanering som genom-

förts. Länsstyrelsen i Stockholms län pekar på de svårigheter som föreligger

att redovisa miljöaspekterna i storstadsområdena med den breda ansats som

kunnat tolkas in i de hittillsvarande anvisningar. Länsstyrelsen anser att

dessa bör konkretiseras betydligt. Andra länsstyrelser pekar också på behovet av mera konkreta anvisningar.

Naturvårdsverket anser att den fysiska riksplaneringen endast i begränsad

omfattning tillgodoser det regionalpolitiska målet att skapa en god miljö inom räckhåll för alla människor. Länsplancringen måste därför även beakta de naturvårds- och friluftsintressen som är av betydelse i ett regionalt och

lokalt perspektiv. De fördelar som en god närmiljö innebär i ett regionalpolitiskt sammanhang borde även ha behandlats i planeringen. Norrbottens

läns FCO-distrikt anser också att tillgången av positiva miljöer måste vägas in i planeringen. Länsstyrelserna i Göteborgs- och Bohus län och Kalmar län samt Göteborgs-

och Bohus läns landsting delar inte uppfattningen att utvecklingen i de ur bevarandesynpunkt intressanta områdena i norra Bohuslän och i Västervik är så stabil som görs gällande i betänkandet. Länsstyrelsen i Göte-

borgs- och Bohus län anför att i översynen av de regionalpolitiska medlen bör särskild uppmärksamhet ägnas dessa områden. Länsstyrelsen i Kalmar

län framhåller behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser i Västerviks-

området. Västerviks kommun kräver kompensation för att miljöstörande fö-

retag ej får etableras i kommunen. Naturvårdsverket anser att riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen för dessa områden bör ligga fast.

I utredningarna rörande bebyggelsestrukturens utveckling bör enligt

länsstyrelserna i Skaraborgs och Östergötlands län även miljöfrågor behandlas. Liknande synpunkter framför länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län. Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller att vattenförsörjningens kvalitativa aspekter måste beaktas och föreslår att en helomfattande vat-

tenförsörjningsplan genomförs för länet. Naturvdrdsverket har tagit upp behovet av förbättrad kunskap om vattentillgångar. Därvid redovisas att arbetet med naturvårdsverkets kartläggning av vattentillgångar och anspråk på dessa har preliminärt bedömts kunna genomföras så att materialet under loppet av år 1977 kan beaktas inom ramen för den fortsatta fysiska riksplaneringen.

Enligt länsstyrelsens i Göteborgs- och Bohus län uppfattning har grustillgången inte någon nämndvärd inverkan på den regionala utvecklingen. När naturgrustillgången minskar inom vissa områden torde ersätt-

ningsprodukter i form av bergkrossmaterial och liknande kunna utnyttjas

anser länsstyrelsen. Mot bakgrund av den knapphet på grus som i framtiden kan uppstå bl. a. i Västsverige anser naturvårdsverket att det är angeläget att, tillgången och efterfrågan på grus analyseras även i ett regionalt perspektiv.

Beträffande miljöfrågornas behandling fortsättningsvis understrycker na-

turvärdsverket betydelsen av att dessa systematiskt måste beaktas inom ra-

men för länsplaneringen medan Svenska kommunförbundet ifrågasätter om

10 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

Prop. 1975/75:211 146

det är motiverat med en redovisning av dessa frågor i länsprogrammen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län liksom RRV anser att mark- och miljö-

frågorna behöver behandlas mera systematiskt och ingående endast i samband med de större länsplaneringsomgångarna vilka avses genomföras unge-

fär vart femte år. Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår att det fortsatta arbetet

bedrivs på sådant sätt att olika delsektorer inom miljöområdet behandlas i anslutning till de årliga revideringarna. För att inte göra detta alltför om-

fattande anser länsstyrelsen det lämpligt att den årliga översynen omfattar endast en enda sektor vid varje omgång. Successivt skulle hela miljöområdet därigenom kunna ses över inom ramen för den årliga översynen av länsplaneringen.

6.3 Ortsstruktur (SOU 1975:91, kap. 1D

6.3.1 Bakgrund

Ortssystemet i vårt land har — bortsett från den tid då stora delar av

servicens lokalisering styrdes genom privilegier till städerna — utvecklats

spontant och är som det nu ser ut inte resultat av någon medveten planering.

Förändringar i befolkningsfördelning, näringslivets lokalisering och i kommunikationsförutsättningarna ledde successivt till slutsatsen att man måste

föra samman orter på lokal nivå med kringliggande landsbygd och att man

på regional och landsdelsnivå måste bygga upp orter som kan svara för

försörjningen av sådana aktiviteter som av skilda skäl inte kan fördelas

på alla kommuner i landet. Den ökade rörligheten hos befolkningen har

också gjort det möjligt att förse människorna med båda service och arbete från färre utbudspunkter än tidigare.

Ett första försök att i en riksomfattande planering beakta ortsstrukturen och dess utveckling gjordes i den kommunblocksplanering som genomfördes i början av 1960-talet. Inom ramen för den regionala utvecklingsplaneringen uppmärksammades därefter även servicefunktioner som inte kunde vara företrädda i alla kommuner eller utbyggnad av arbetsmarknaden som inte

kunde ske i alla kommuner.

Konturerna till en plan för utveckling av ortsstrukturen framträdde i flera län redan som ett resultat av länsplanering 1967. De prioriteringar mellan olika kommuner som då gjordes i skilda län när det gäller behovet av regionalpolitiska insatser fick stöd av en enhällig riksdag år 1969.

Med utgångsunkt i de riktlinjer som angavs i prop. 1970:75 lämnade samtliga länsstyrelser förslag till ortsklassificering i samband med länsprogram 1970. Dessa förslag godtogs med små förändringar i det regionalpolitiska handlingsprogrammet år 1972 och gavs därvid formen av

en plan för utveckling av den regionala strukturen. Genom denna plan har grunden lagts till en från välfärdssynpunkt bättre utveckling av ortssystemet än som skulle ske om marknadskrafterna fått verka fritt.

Prop. 1975/75:211 147

Som framhölls i prop. 1972:111 skall planen för ortsstrukturens utveckling

vara ett instrument för att förverkliga de allmänna målen för regionalpolitiken. De allmänna målen att göra arbete, service och god miljö tillgängliga inom räckhåll för alla människor bör ligga fast. Politiken syftar på alla områden till att tillgodose de enskilda människornas behov och önskningar.

Förbättringar för den enskilde skall stå i centrum även för regionalpolitiken.

Ortsstrukturplanen har samma grundläggande syfte. Den beaktar dessutom att det finns skillnader mellan olika ortstyper när det gäller problem som måste lösas, skillnader också i fråga om förutsättningarna att lösa problemen

och behovet av medel för detta.

Storstadsområden omfattar Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna. Till resp. område har hänförts inte endast storstatiskommunen i regionen utan även de kommuner i övrigt som kan anses ingå i områdets arbetsmarknad.

Det erinrades i det regionalpolitiska handlingsprogrammet om att storstädernas arbetsmarknad visar upp många positiva drag. Det finns ett stort antal arbetstillfällen att välja mellan och storleken gör arbetsmarknaden

motståndskraftig mot störningar. Även serviceutbudet i storstadsområdena fyller i allmänhet högt ställda krav.

Det ströks emellertid under att den höga tillväxttakt som hade rått under 1960-talet och början av 1970-talet minskat möjligheterna att åstadkomma

en balanserad utveckling i andra delar av landet. Tillväxten i storstadsområdena borde därför dämpas något. Sådana strävanden fick emellertid inte leda till att de sociala förhållandena och servicen i storstadsområdena försämrades.

Ett väsentligt motiv för att utse primära centra var att så nära de enskilda människornas nuvarande bostadsorter som möjligt utveckla ett antal mera robusta arbetsmarknader som ger välmöjligheter och som tål de påfrestningar som strukturförändringarna för med sig. Människorna får

då ökade möjligheter att stanna kvar i sin hemtrakt och om befolknings-

omflyttningar blir nödvändiga, kan de ske över kortare avstånd. En sådan inriktning av regionalpolitiken innebär att man i varje län bör få till stånd i varje fall minst en stadsregion med framtida spontan tillväxt.

Primära centra är som regel centralorter för hela län. Deras arbetsmarknad är i regel förhållandevis väl differentierad men den svarar ofta inte upp mot utbudet av kvalificerad arbetskraft och av kvinnlig arbetskraft. Ser-

viceutbudet är i allmänhet brett och den erbjudna servicen av hög kvalitet.

Orterna är centra för kommunikationerna i län och landsdelar. Normalt

är miljöproblemen mindre än i storstadsregionerna. I prop. 1972:111 anförs

vidare att om de primära centra skall kunna utvecklas så att en ökande del av ofrånkomliga befolkningsomflyttningar skall kunna gå till dessa orter i stället för till storstadsområdena, måste näringslivet byggas ut så att framför allt kvinnor och arbetskraft med längre utbildning får ökade sysselsättnings-

möjligheter. Det påpekades att de primära centra i stödområdet är relativt små i förhållande till omlandens storlek och sysselsättningsproblemen där.

Särskilda krav ställs därför på utbyggnaden av dessa orter. Med regionala centra avsågs i prop. 1972:111 orter som har

betydelse i fråga om sysselsättningen och serviceförsörjningen inte bara för den egna kommunen utan också för en eller flera omgivande kommuner. Hur stort omland en sådan ort skall betjäna beror bl. a. på vilket underlag som behövs för skilda serviceaktiviteter. Variationerna mellan olika regionala centra är stora i fråga om arbetsmarknaden. I regel är arbetsmarknaden

så liten att den är känslig för störningar. En viss differentiering förekommer,

men utbudet av sysselsättning för kvalificerad arbetskraft är ofta otillräckligt. Sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor är inte sällan otillfredsställande.

Till gruppen kommuncentra hänfördes i det regionalpolitiska

handlingsprogrammet kommuner med sådana centralorter vilkas funktioner

är begränsade huvudsakligen till invånvarna i den egna kommunen. Ett

stort antal av dessa orter, i synnerhet i södra Sverige, ligger nära primära eller regionala centra och ingår då i dessas arbetsmarknader. Den närmare planeringen av dessa lokala arbetsmarknader skulle enligt propositionen inte vara en uppgift för den regionalpolitiska riksplaneringen. Den bör enligt propositionen ske på länsplanet. Det erinrades emellertid om att särskild uppmärksamhet borde ägnas kommuncentra med mera isolerade lägen i

glest befolkade delar av landet främst i skogslänen.

I det regionalpolitiska handlingsprogrammet angavs de allmänna ambitioner som borde gälla för serviceutbudet i regionala centra och kommuncentra. Givetvis finns det utöver de ortstyper som behandlas i det föregående ett stort antal orter inom kommunerna som fyller viktiga funktioner för invånarna. Eftersom den övergripande statliga regionala planeringen har kommunerna som planeringsenheter finns det i allmänhet inte anledning att innefatta dessa orter i den statliga planeringen. Avvägningar inom kommunerna bör vara en kommunal uppgift. Undantag bör enligt prop. 1972:111

göras i fråga om vissa till ytan stora och glest befolkade kommuner framför

allt i det inre stödområdet där åtgärder liknande dem som berörts i det föregående kunde behöva knytas till vad som kunde betecknas som kommundelscentra. Urvalet av sådana orter skulle ske i den fortsatta planeringen

i samverkan mellan kommuner och länsstyrelser. |

Planeringen av ortsstrukturen skall syfta till allmänna välfärdsvinster för människorna. Vi kan då inte nöja oss med att ange regionalpolitiska strävanden enbart för skilda ortstyper. Även ortssystemet i sin helhet måste

beaktas. Man kommmer då i hög grad in på sambanden och samverkan

mellan skilda orter i systemet.

Funktionsuppdelning och samverkan mellan orterna i ortssystemet var viktiga grundvalar för beslutet om ortsstruktur år 1972. Tätortsmönstret är i vissa delar av landet mycket splittrat. De lokala arbetsmarknader som den enskilde upplever som relevanta följer inte alltid kommungränserna.

Här måste ofta samverkan ske mellan berörda kommuner och länsstyrelser. Lokaliseringen av bostäder och arbetsplatser samt anordnande av kommunikationer bör göras så att den förbättrade trygghet och de utökade valmöjligheterna kan tas tillvara som en större arbetsmarknad erbjuder. Genomgående bör planeringen ta sikte på en sådan lokalisering av arbete och bostäder att det blir möjligt för individen att till fullo utnyttja regionens förutsättningar.

Samverkan mellan ortstyper inom en större region som t. ex. ett län är

till fördel även av andra skäl. Servicefunktionerna är genom den historiska

utvecklingen naturligt uppdelade mellan orterna. Slutresultatet har emel-

lertid i vissa fall blivit otillfredsställande. Ortsstrukturen och samspelet mellan orterna i systemet måste därför utvecklas på ett sådant sätt att ser-

viceutbudet blir så bra som möjligt med hänsyn till bl. a. befolkningsunderlag

och kommunikationer.

Nu gällande plan fastställdes av riksdagen hösten 1972. Enligt

rapporten har den varit i kraft alltför kort tid för att effekterna av den

skall kunna utvärderas. Det finns ingen anledning att nu göra någon ut-

värdering av denna del av 1972 års regionalpolitiska beslut. Planen för utveckling av ortsstrukturen anger den allmänna inriktningen

av samhällsbyggandet och den översiktliga planeringen i anslutning därtill. Även om de ställningstaganden till förslagen för skilda ortstyper som re-

dovisas i det följande innebär vissa förtydliganden av målen är någon ändring av ortsklassificeringens grad av precisering nu inte motiverad. Ortsstruk-

turplanen måste därför kompletteras med mera konkreta åtgärdsprogram vilket också har skett både i länsprogram 1970 och i länsplanering 1974.

Liksom hittills bör därtill särskilda överväganden föregå varje beslut om

åtgärder t. ex. ifråga om lokaliserings- och investeringsbeslut.

Planen för utveckling av den regionala strukturen anger väl den långsiktiga

inriktningen av regionalpolitiken. Det kan emellertid vara nödvändigt att denna planering kompletteras med andra typer av mål som är mera knutna till de dagsaktuella problemen när det gäller sysselsättning och serviceförsörjning. Att vissa orter ligger högre upp i ortssystemets hierarki innebär

inte att problemen i dem skall lösas först. Självklart finns det problem i

mindre orter som kan kräva snabbare åtgärder. Det är därför ofta nödvändigt att tidvis prioritera insatser till förmån för vissa orter. En sådan utveckling av den långsiktiga planeringen är en naturlig följd av den väl utvecklade problem- och åtgärdsdiskussionen som förs i länsplaneringen.

Det finns med denna uppläggning uppenbara avvägningsproblem mellan åtgärder på lång och kort sikt. Eftersom det aldrig kan bli frågan om att nonchalera akuta problem på grund av att de åtgärder som behöver vidtas arbetar I riktning bort från de lånsiktiga målen, måste ortsstrukturplanen

och de mål som är nedlagda i den förverkligas genom gradvisa anpassningar

av aktuella beslut och i den takt som omständigheterna medger. Det finns

av dessa skäl anledning påpeka att det till alla kommuntyper kan knytas

Prop. 1975/75:211 150

t. ex. de åtgärder som visar sig motiverade för att mildra akuta problem.

Den kombination av långsiktiga mål, som kommer till uttryck i ortsstrukturplanen och de därtill knutna mera kortsiktiga mål som nyss har beskrivits, ger den regionalpolitiska planeringen den kombination av lång-

siktighet och flexibilitet som är nödvändig, om man i ett blandekonomiskt system med en starkt utlandsberoende ekonomi, skall kunna utveckla en struktur som gör det möjligt för samhället att ta ett stort ansvar för människornas välfärd.

Självfallet skall inte den regionalpolitiska planeringen på riksplanet binda den regionala eller kommunala planeringen mer än som behövs för att man

skall nå de regionalpolitiska målen att ge alla tillgång till arbete, service och en god miljö. Som framhölls i prop. 1972:111 kan emellertid ett samhälle vars mål är att ge medborgarna mera likvärdiga levnadsförhållanden i skilda delar av landet inte godta att planeringen inom de olika länen återspeglar vitt skilda värderingar i fråga om utvecklingen av den regionala strukturen.

Inte heller är det acceptabelt att vissa län genom att ge planeringen en expansiv inriktning intecknar mer av de gemensamma resurserna än vad som är rimligt. En sådan politik skulle vara till förfång för de svagaste regionerna i landet. Det är också uppenbart att statens kostnader för t. ex. arbetsmarknadspolitiken och för utbyggnad av samhällsfunktionerna kan variera kraftig beroende på vilken regional struktur som väljs. Utformningen

av den regionala strukturen kan därför inte bli en fråga som det ankommer

uteslutande på regionala och lokala myndigheter att avgöra. Den måste utformas genom samarbete mellan kommuner, landsting, länsmyndigheter och centrala myndigheter. Slutresultatet bör sedan värderas politiskt av stats-

makterna. Den utvärdering som statsmakterna gjorde hösten 1972 visar

att de justeringar som måste göras i den regionala nivåns planering är måttliga men nödvändiga om en regional jämlikhetspolitik skall kunna bedrivas.

Länsstyrelser, landsting och kommuner har analyserat hur olika delar av länen fyller sina funktioner i den regionala strukturen med avseende på tillgången på sysselsättning, service och god miljö. Som resultat av denna analys har kommunerna föreslagit 30 ändringar och länsstyrelserna

nio förslag till ändringar av den regionala strukturplanen.

Med hänsyn till den korta tid som förflutit sedan planen antogs föreslås i rapporten att utvecklingen bör följas ännu någon tid i de olika ortstyperna

innan ställning tas till ändringar i ortsklassificeringen. Undantag från denna principiella huvudlinje görs emellertid för storstadsområdena och för kom-

mundelscentra.

6.3.2 Ortsstrukturen i storstadsområdena

Som påpekades i prop. 1972:111 fyller storstadsområdena en viktig funktion i den framtida regionala strukturen. En stagnerande utveckling är därför

inte förenlig med de krav som ställs på storstadsområdena. Stockholm skall

fungera som huvudstad med de funktioner som följer därav. Göteborg och

Malmö kommer att vara betydande landsdelscentra i fråga om bl. a. kvalificerad service.

De prioriteringar av arbetsområden inom storstadsområdena som har gjorts av länsstyrelserna bör ligga till grund för den fortsatta samhällsplaneringen.

6.3.3 Primära centra

När det gäller insatser för utvecklingen av primära centra har omloka-

liseringen av central statlig förvaltning från Stockholm spelat stor roll. Riks-

dagen har uttalat att sedan de år 1971 och år 1973 beslutade omlokliseringarna genomförts är några större omlokaliseringsetapper inte aktuella.

Utredningen om decentralisering av beslut inom den statliga sektorn stu-

derar bl. a. möjligheterna till decentralisering till länsnivån. Denna typ av

funktionell decentralisering kan få sysselsättnings- och serviceeffekter i fler-

talet primära centra.

Det är särskilt angeläget att studier om bebyggelsestrukturens utveckling omfattar kommunerna kring primära centra. Ett särskilt behov av att samordna planeringen av bostäder, arbetsplatser och kommunikationer föreligger i primära centra som Skövde med en relativt liten centralort men med

ett befolkningsrikt omland.

6.3.4 Regionala centra och kommuncentra

Det är helt klart att de för den regionala sysselsättningspolitiken mest svårlösta problemen finns inom de kommuner som ligger isolerat i förhållande till större arbetsmarknader. I sådana kommuner leder ett bortfall av arbetstillfällen som inte ersätts med ny sysselsättning till utflyttning eller arbetslöshet. I kommuner belägna inom en större lokal arbetsmarknad kan en motsvarande nedgång ofta överbryggas genom ökad pendling.

I prop. 1972:111 påpekades att särskilda insatser vid behov kunde bli nödvändiga i vissa regionala centra och kommuncentra inom eller i anslutning till inre stödområdet. Bland regionala centra nämndes Haparanda,

Kalix, Gällivare, Arvidsjaur, Lycksele, Vilhelmina, Strömsund, Härjedalen,

Ånge, Ljusdal, Mora samt Torsby. Kommuncentra som särskilt uppmärksammades var Jokkmokk, Arjeplog, Övertorneå, Överkalix, Pajala, Storu-

man, Sorsele, Åsele, Vindeln, Norsjö, Bräcke, Berg, Åre, Ragunda, Malung,

Älvdalen och Årjäng.

Betydande regionalpolitiska insatser har emellertid gjorts under de gångna åren i ett stort antal av dessa kommuner. Dessa insatser har bl. a. lett till en förbättrad befolkningsutveckling i praktiskt taget samtliga kommuner.

Prop. 1975/75:211 152

Den största förbättringen kan noteras för berörda regionala centra. Haparanda, Kalix, Gällivare, Vilhelmina, Härjedalen och Mora har sålunda inte haft nettoutflyttning under åren 1971-1974.

6.3.5 Ortsstrukturen under kommuncentrumnivå

Avvägningar inom kommunerna bör vara en kommunal uppgift. Undantag bör enligt prop. 1972:111 göras i fråga om vissa till ytan stora och glest befolkade kommuner framför allt inom det inre stödområdet. Enligt propositionen krävdes en fortsatt planering i samverkan mellan länsstyrelser och kommuner för urvalet av sådana centra. Sådan planering enligt regeringens anvisningar har genomförts i anslutning till länsplanering

1974. Rapportens diskussion om kommundelscentra har redovisats i avsnitt

6.1, Service och samhällsfunktioner.

6.3.6¶Remissyttranden

Flertalet remissinstanser accepterar eller lämnar utan erinran princi-

perna bakom planen för utveckling av den regio-

nala strukturen sådana de framställs i utvärderingen av länsplanering 1974.

Länsstvrelsen i Uppsala län framhåller bl. a. att tankegångarna bakom ortssystempolitiken varit av stor praktisk betydelse för konkreta regionalpolitiska ställningstaganden på länsplanet. Några remissinstanser, däribland länsstvrelsen i Blekinge län framhåller nödvändigheten av att inte enbart orterna utan också länkarna mellan orterna beaktas i planeringen. LO menar att utvecklingen mot en s. k. ortssystempolitik, där samspelet och samverkan mellan orterna betonas, som under senare år ägt rum är viktig och bör drivas vidare. Ortssystemtanken fordrar enligt LO en massiv satsning på att öka de enskilda personernas flyttningsmöjligheter i dygnsperspektivet och även i övrigt vidga den arbetsmarknad som står till de enskilda individernas förfogande. Såväl sysselsättningsutredningen som länsplaneringen diskuterar enligt LO på ett

förtjänstfullt sätt olika typer av insatser i syfte att vidga den enskildes lokala

arbetsmarknad.

TCO framhåller vikten av att man inom regionalpolitiken sammanför insatser till orter och ortsstrukturer där möjligheter finns att åtminstone

på sikt utveckla en allsidig arbetsmarknad och eu differentierat näringsliv.

Enligt TCO:s uppfattning har ortsstrukturen därvid kommit att ge stadga åt den regionalpolitiska planeringen.

En utvärdering av ortsstrukturplanen bör enligt bl.a. RRV ske, men först när det är möjligt att någorlunda klart bedöma effekterna av ortsstrukturplanen. Därvid bör man enligt RRV beakta de resultat som

framkommer i pågående framtidsstudier. Kopparbergs läns landsting ifråga-

sätter om det inte redan nu finns utrymme för att vidta vissa justeringar

i den antagna planen. Liknande synpunkter framförs från Sveriges Hantverksoch industriorganisation (SHIO) som menar att ortsklassificeringssystemet kontinuerligt bör ses över och att det då bör utformas så att näringslivets utveckling inom olika delar av länen inte diskrimineras. Landstingen i Uppsala och Skaraborgs län samt LRF framhåller att ortsklassificeringen inte fortsättningsvis kan vara vägledande för samhällets för-

delning av resurser inom regionalpolitiken. Istället bör samhällets samlade resurser inriktas på att förstärka sysselsättningen i de områden som har

de största problemen. Liknande synpunkter framförs från Folkpartiets ung-

domsförbund.

Skellefteå kommun anför att ortsstrukturplanen saknar konkretiseringar

i form av minimimålsättningar ifråga om 1. ex. arbetsmarknadens mång-

sidighet och serviceutbud. Vidare understryks att ortsstrukturplanen måste

ingå i de gemensamma planeringsförutsättningarna för de statliga verken

i deras sektorsplanering. Länsstyrelsen i Västerbottens län menar att eftersom

planen är en klassificering av alla kommuner i landet borde detta innebära en garanti för att det skall finnas arbetstillfällen i samtliga kommuner. Ortsstrukturen i storstadsområdena berörs av samtliga länsstyrelser i storstadslänen. Länsstvrelsen i Stockholms län konstaterar således att de principförslag till regionala och lokala arbetsområden i Storstockholm som redovisades i länsprogrammet fått stöd i utvärderingen av

länsplanering 1974 och att det därför synes angeläget att i nära samverkan med kommunerna och landstinget konkretisera förslaget vad gäller avgränsningar och åtgärder på planerings- och trafiksidan m. m. Enligt länsstyrelsens uppfattning måste ortsklassificeringens innebörd vad gäller regionala centra

preciseras. Liknande synpunkter framförs från Norrtälje kommun.

Beträffande Södertälje och Nynäshamn anser länsstyrelsen att starka skäl talar för att klassificera kommunerna som regionala centra och då som självständiga arbetsmarknader.

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län anför att diskussionen om olika

åtgärder i storstäderna är knapphändig. Det förslag till en flerkärnig utbyggnad av sekundära arbetsplatsområden som baseras på stockholmsförhållanden är enligt länsstyrelsen föga relevant för Göteborgsregionen. Länsstyrelsen understryker vidare att Stenungsund klassificeras som regionalt centrum skilt från Göteborgsregionen samt att de tre kommunerna

Stenungsund. Tjörn och Orust bör bilda en gemensam planeringsregion.

Liknande synpunkter framförs från Göteborgs- och Bohus läns landsting och Näringslivskommittén i Göteborg och Bohuslän. Göteborgs stadskontor tillägger

emellertid att ett urskiljande av en särskild Stenungsundsregion kan göra

det svårare att avväga bostadsbyggandets fördelning inom den nuvarande Göteborgsregionen, och föreslår att innan statsmakterna tar slutlig ställning till bildandet av en Stenungsundsregion bör de noggrant överväga vilka effekter som uppstår i Göteborgsregionen.

Prop. 1975/75:211 154

Länsstyrelsen i Hallands län understryker kravet på att en översyn görs av ortsklassificeringen inom storstadsområdena och att Kungsbacka utpekas som ett av Göteborgsregionens arbetsplatsområden.

Länsstyrelserna i Göteborgs- och Bohus län samt Malmöhus län vidhåller

att Göteborgs- och Malmöregionerna bör ges beteckningen landsdelscent-

rum. Följande förslag till ändringar i ortsstrukturplanen har fram-

förts från länsstyrelserna i remissbehandlingen.

Remissinstans Förslag till ändring

Stockholms län Södertälje (RC)

Nynäshamn (RC) Södermanlands län Nyköping/Oxelösund (PC)

Gotlands län Visby (PC)

Göteborgs- och Bohus län Stenungsund (RC) Skaraborgs län Vara (RC)

Västerbottens län Storuman (RC)

Följande förslag till ändringar i ortsstrukturplanen har framförts från kom-

munerna.

Kommun Förslag till ändring

Södertälje . RC Nynäshamn RC Älvkarleby RC Nyköping PC Kinda RC Åtvidaberg RC Valdemarsvik RC Nässjö RC skilt från Eksjö Eksjö RC skilt från Nässjö Markaryd RC Olofström RC Klippan RC Kungsbacka RC Stenungsund Tjörn RC Orust Vara RC Skara RC Sunne RC Årjäng RC Kumla RC Hedemora RC

Rättvik RC Hofors RC Örnsköldsvik PC

Åre RC

Storuman RC Jokkmokk RC Pajala RC

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att det finns klara motiv för att

situationen och utvecklingen på arbetsmarknads- och serviceförsörjningssidan i Sunne och Årjäng bör ägnas speciell uppmärksamhet. Detta bör enligt länsstyrelsens mening komma till uttryck i ortsstrukturplanen.

6.4¶Planeringsnivåer (SOU 1975:91, kap. 12)

6.4.1¶Ramar för länens verksamhet

Ett väsentligt moment i den regionala utvecklingsplaneringen är att ange ramar i form av befolkningstal som underlag för den långsiktiga planeringen. I prop. 1972:111 angavs sådana ramar för de skilda länen för år 1980.

Osäkerheten i sådana planeringstal poängterades i prop. 1972:111. I propositionen ströks under att svårigheterna att förutsäga utvecklingen i fram-

tiden gör prognoser och långsiktiga planeringstal osäkra. Så är t.ex. den

tekniska utvecklingen och invandringens omfattning faktorer som är svårbestämbara vid en framtidsbedömning. Utvecklingen i vårt land påverkas dessutom mer eller mindre kraftigt av faktorer som hänger samman med att vår samhällsekonomi har blivit allt mer integrerad i världsekonomin. Dessa förhållanden medför att det måste finnas utrymme för eu betydande mått av flexibilitet i den ekonomiska och regionala planeringen. I propositionen poängterades att det därför inte är möjligt att låsa den framtida utvecklingen i några fasta planer bl. a. i fråga om befolkningens fördelning.

En särskild osäkerhetsfaktor när befolkningsramar skall anges är sysselsättningsutvecklingen. Planeringsunderlag i form av befolkningstal kan med hänsyn till de samhällsförändringar som kan väntas I framtiden inte innebära garantier för att en viss sysselsättningsnivå skall kunna upprätthållas.

Planeringsramar i form av befolkningstal måste givetvis utformas med utgångspunkt i de förutsättningar som den nationella politiken ger, bl. a.

den ekonomiska tillväxten. För att befolkningsramar skall bli meningsfulla krävs dessutom att de utformas med realistiskt beaktande av utvecklingsmöjligheter och utvecklingstendenser i de skilda regionerna och med hänsyn till tillgängliga regionalpolitiska medel.

Även om planeringen främst måste inriktas på att lösa de eventuella problem som kan uppstå om utvecklingen ligger inom de ramar som anges

Prop. 1975/75:211 156

bör det finnas en beredskap för att möta en annan utveckling. Från något håll har framhållits att planeringsnivåer i form av befolkningstal skulle ske

i form av ett tal. En sådan teknik skulle inte återspegla den osäkerhet som

måste inrymmas i en långsiktig planering i ett land som Sverige med kraftigt utlandsberoende ekonomi där en betydande del av de förutsättningar som

påverkar den regionala utvecklingen i Sverige ges av förhållandena i andra länder. En planeringsteknik som anger en befolkningssiffra som mål för

planeringen i t. ex. ett län är möjlig endast om man kan helt styra alla

faktorer vilket endast kan ske vid fullständig planhushållning. Länsstyrelserna har har i sina förslag till länsprogram lagt fram förslag . till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990. Planeringsnivåer i form av

befolkningstal skall vara vägledande för den långsiktiga planeringen. De åtgärder som vidtas inom ramen för regionalpolitiken har lång förberedelsetid

och effekterna av dem kan avläsas först efter någon tid. För att lösa de planeringsproblem som ligger nära I tiden måste långsiktiga riktlinjer för

planeringen kompletteras med prognoser med medellång sikt (1-5 år). I

det perspektivet kommer insatserna främst att inriktas på att lösa förekom-

mande aktuella problem. Problemlösningarna skall därvid sättas in i sitt

långsiktiga regionalpolitiska sammanhang. Men i det medellånga tidsper-

spektivet kan större ändringar i den regionala strukturen eller i utvecklingen

av den inte åstadkommas. Diskussionen kring planeringsnivåerna måste ha en tidshorisont som kan

betraktas som långsiktig även när de olika stadierna i utvärderingen av länsplanering 1974 är avslutade. Detta betyder med hänsyn till vad som

har anförts ovan att övervägandena i huvudsak måste avse åren 1985 och 1990. Eftersom länsstyrelser och kommuner främst diskuterar planeringsnivåer för år 1990 läggs tyngdpunkten i det följande på detta år, varvid slutsatsen beträffande planeringsnivåer anges även för år 1985.

Summan av samtliga länsstyrelsers förslag till planeringsnivåer uppgår för år 1990 till 8,56—-9,03 milj. invånare. Mittvärdet i detta intervall — 8,80 milj. invånare — ligger ca 300 000 personer över en rimlig prognos för år 1990. Länsstyrelsernas förslag har därför räknats ned i rapporten (SOU

1975:91) Politik för regional balans. I rapporten läggs fram förslag till planeringsnivåer för åren 1985 och 1990. Dessa förslag utgår bl. a. från följande uttalanden i prop. 1972:111.

- utvecklingen i storstadsområdena bör dämpas —- huvudalternativet för planeringen i län med uttalande regionala obalan-

sproblem bör vara en i stort sett oförändrad befolkning - utanför stödområdet skall planeringen inriktas på vad en rimlig prognos

för utvecklingen kan innebära utan insats av speciellt tillväxtfrämjande

åtgärder.

Den stora expansionen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet i storstadsområdena har dämpats i överensstämmelse med de uttalade re-

gionalpolitiska målen. Länsstyrelser och kommuner har successivt inriktat

sin planering på en utveckling som innebär svag tillväxt. När det gäller länen inom allmänna stödområdet är i flertalet fall en planering som inriktas på en i stort sett oförändrad befolkning fortfarande

en ambitiös och rimlig politik. Riksdagen uttalade i anslutning till 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram att planeringen borde sikta mot det övre värdet i de planeringsintervall som regeringen föreslog. Det innebär att planeringen skulle inriktas på en viss befolkningsökning. En sådan har

också inträffat i samtliga skogslän under senare år.

För län utanför storstadsområdena och utanför allmänna stödområdet bor-

de planeringen enligt prop. 1972:111 inriktas på vad som kan följa av en rimlig prognos utan särskilda regionalpolitiska insatser. Liksom för län inom stödområdet bör även i södra Sverige en oförändrad befolkning i resp. län vara en minimiambition. Som påpekades i prop. 1972:111 är det ett primärt mål för den regionala utvecklingsplaneringen att skapa förutsättningar för en utveckling som leder till mera likvärdiga förhållanden i skilda delar av landet. Planen för ut-

veckling av den regionala strukturen har detta syfte. Denna ortsstruktur måste självfallet återspeglas i de planeringsnivåer som skall vara vägledande

för samhällsplaneringen såväl på kommunnivå som länsnivå. Befolkningsramarna för ett län måste medge ett förverkligande av de ambitioner som finns nedlagda i planen för den regionala strukturen. |

6.4.2¶Remissyttrandena

Förutom samtliga länsstyrelser har sju kommuner, tio landsting och ytterligare ett tiotal remissinstanser kommenterat avsnittet.

Flera av remissinstanserna berör inn ce börden i planeringstalen. Några av dem, bl. a. statens vägverk och Göteborgs kommun, betonar att använ-

dandet av planeringstal i form av befolkningsramar är ett grovt och ofull-

ständigt instrument. 7CO anser i likhet med bl. a. länsstyrelsen i Älvsborgs

län att de vid behandlingen av arbetsmarknads- och sysselsättningsfrågor bör ersättas eller kompletteras med planeringstal uttryckta i sysselsättningstermer. Socialstyrelsen pekar på att det är viktigt att beskriva och analysera

de strukturella förhållandena. Planeringstalen kan då bättre tjäna som utgångspunkt för bedömning av erforderliga insatser av regionalpolitiska me-

del.

Länsstyrelsen i Värmlands län och Uppsala läns landsting anser att ramarna måste innehålla ett handlingsutrymme, som medger nödvändiga anpassningar till oförutsedda händelser och framför samtidigt att kravet på konsistens på riksnivå inte får drivas för hårt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser i likhet med länsstyrelsen i Gävleborgs län att planeringstalen inte bör

Prop. 1975/75:211 158

tillmätas alltför stor vikt i planeringen utan att det väsentliga är befolkningens

möjligheter att få arbete. Statens planverk hävdar att en omprövning av planeringsmetodiken bör övervägas med motiveringen att riksdagens beslut

i enlighet med prop. 1972:111 inte torde ha avsett valet av en planerings-

teknik som innebär att schematiska och grova prognostal förvandlas till

styrande planeringsunderlag.

Flera instanser har lagt synpunkter på valet av planeringshorisont. Postverket har inget att invända mot de valda horisontåren. Svenska kommunförbundet konstaterar i likhet med bl. a. länsstyrelsen i Uppsala,

Värmlands och Västerbottens län att horisontåret 1985 inte fanns med i anvisningarna till länsplanering 1974 och att underlaget för 1980-talet, som också påpekas av länsstyrelsen i Örebro län, är osäkert. Mot denna bakgrund

hävdar flera remissinstanser, att förslagen till planceringsnivåer för åren 1985

och 1990 är dåligt underbyggda. Landstingsförbundet sätter ifråga om det överhuvud taget är meningsfullt att ange planeringsnivåer för länen vid

detta tillfälle och anser att en måldiskussion kring de problem, som preciserats i länsplanering 1974, bör ge bättre vägledning än planeringsnivåförslagen. Göteborgs och Bohus läns landsting pekar på att man tidigare inte kunnat utnyttja länsplaneringens prognoser till fullo i arbetet med sin prin-

cipplan för år 1985 och förutsätter att den fortsatta länsplaneringen kommer

att ge landstingen bättre möjligheter att utnyttja länsplaneringsmaterialet.

Vad beträffar förslagen till planeringsnivåer godtar länsstyrelserna

i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län förslagen liksom länsstyrelsen i Kalmar län, som anser att målet bör vara att uppnå

de övre ramvärdena för åren 1985 och 1990, och länsstyrelsen i Gotlands län, som dock anser att ramen för år 1985 bör sättas till 53 000-55 000

invånare. Länsstyrelserna i Uppsala. Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands län vidhåller sina i förslaget till länsprogram framförda planeringsnivåer för år 1990. Länsstyrelsen i Blekinge län anser sig kunna godta befolkningsramarna

155 000-165 000 invånare år 1985 och 160 000-170 000 år 1990 med inriktning mot de övre intervallgränserna medan länsstyrelsen i Malmöhus län anser att miniminivån för år 1990 inte bör ligga lägre än vad som motsvarar den naturliga folkökningen. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anser att en planeringsram på 425 000-445 000 invånare år 1990 bättre överensstämmer med

en rimlig prognos för länet än betänkandets förslag. Höjningen i förhållande till betänkandets förslag motiveras också med att en befolkningsutveckling inom dessa ramar med största sannolikhet leder till en icke önskvärd net-

toutflyttning från länet. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser sig inte kunna acceptera betänkandets förslag till planeringsnivåer bl. a. mot bakgrund av

målsättningen att villkoren för sysselsättningen i länet och kommunerna inte försämras. Länsstyrelsen godtar dock en viss nedjustering av sitt tidigare

förslag till 265 000-280 000 invånare år 1990 och föreslår befolkningsramen

265 000-275 000 invånare år 1985. Länsstyrelsen i Kopparbergs län hävdar att betänkandets förslag till planeringsnivåer är alldeles för låga och förordar att de fastställts till 280 000-290 000 invånare för år 1985 och till

280 000-295 000 för år 1990. Länsstyrelsen i Västernorrlands län betraktar den nedre intervallgränsen i betänkandets förslag för år 1990 som helt oac-

ceptabel och anser att det är viktigt att man kan uppnå mittvärdet i länsstyrelsens förslag till planeringsram för år 1980, 275 000 invånare, i mitten av 1980-talet. Därför bör inriktningen för år 1990 i vart fall vara att nå det

högre värdet i betänkandets förslag till intervall. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår att ramen för år 1985 blir 285 000-300 000 invånare och hävdar att utvecklingen inom järn- och stålsektorn blir sådan att den motiverar

en nivå för år 1990 som avsevärt överstiger nivån för år 1985.

Centerns ungdomsförbund hävdar att de befolkningsramar, som anvisas

i betänkandet inte kan accepteras. Koncentrationen till storstadsområdena

har upphört därför att människorna föredragit bättre sociala och miljömässiga

villkor än dem som erbjuds i storstadsmiljöerna. Länsstyrelsen i Värmlands län beklagar att den inte fått gehör för sina

förslag till planeringsnivåer och framför att planeringsnivåerna måste bygga

på en optimistisk realism för att inte prognoserna skall få en självuppfyllande

effekt. Denna optimism skulle då också ses som ett mått på osäkerheten

i framtidsbedömningarna. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att förslagen

till planeringsnivåer inte ger uttryck för en bestämd och kraftfull viljeyttring om den spontana befolkningsutvecklingen kommer att hamna inom pla-

neringsintervallet. Vidare hävdar länsstyrelsen att värdet av planeringsnivåer kan ifrågasättas, även om planeringen inriktas mot de högre talen i in-

tervallen, så länge det saknas garantier för att talen kan nås.

Av de kommuner, som lagt synpunkter på de föreslagna planeringsni-

våerna, instämmer flertalet i de synpunkter, som framförts av länsstyrelsen

i respektive län. Detta gäller bl. a. kommunerna Linköping, Gotland, Malmö, Halmstad och Falkenberg. Landstinget i Skaraborgs län har föreslagit planeringstalen 275 000 invånare år 1985 och 280 000 år 1990, vilka sammanfaller med övre ramvärdet i länsstyrelsens förslag. Såväl Köpings kommun som landstinget i Västmanlands län anser att befolkningsramarna bör vara I nivå med länsstyrelsens förslag samtidigt som länsstyrelsen accepterar viss nedjustering.

Prop. 1975/75:211 160

7¶Planeringssystem för sysselsättnings- och regionalpolitiken

7.1¶Konjunkturpolitiken och den långsiktiga sysselsättninsplaneringen (SOU 1975:90, kap. 13)

Sysselsättningsutredningens arbete berör främst utvecklingen av sysscl-

sättningen på lång sikt. Det innebär emellertid inte att vi kan bortse från

de kortsiktiga ekonomiska problemen. Självfallet existerar ett ömsesidigt beroende mellan kortsiktiga fluktuationer och långsiktiga tillväxtförlopp det har också påpekats tidigare i många sammanhang. Utredningens avsikt i detta kapitel är att erinra om hur konjunkturvariationerna på några vä-

sentliga punkter inverkar på den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen -

inte att diskutera de konjunkturberoende sysselsättningsvariationerna i sig.

Konjunkturväxlingarna är aldrig sinsemellan lika. Varaktigheten kan ex-

empelvis variera liksom förloppet inom olika branscher eller områden. Konjunkturpolitiken måste därför ständigt anpassas till en föränderlig ekonomisk verklighet. Utöver vad som hittills sagts måste därför också krävas att de

konjunkturpolitiska medlen skall kunna anpassas till styrka och riktning. Åtgärderna måste också snabbt kunna sättas in och avbrytas om läget så

kräver. De förändringar i den konjunkturpolitiska medelsarsenalen som utredningen föreslår i det följande bör ses mot denna bakgrund. Om sysselsättningen skall kunna växa snabbt måste efterfrågan på arbetskraft styras till arbetsmarknader med arbetskraftsöverskott. I annat fall

uppstår risker för oacceptabla överhettningstendenser. Mot den bakgrunden är det naturligt att den konjunkturpolitiska arsenalen tillförs medel som

direkt kan bidra till en utveckling mot de långsiktiga sysselsättningspolitiska

målen.

Utredningen diskuterar förbättringar i den konjunkturpolitiska medelsarsenalen. Bl. a. framhålls önskvärdheten av åtgärder för att i ökad utsträckning använda de outnyttjade resurserna under konjunktursvackor till ökade in-

satser inom den offentliga sektorn. Åtgärder för aut tidsmässigt anpassa

investeringsverksamheten inom den offentliga sektorn till konjunkturläget är redan idag ett betydelsefullt inslag i stabiliseringspolitiken. Möjligheterna att under långkonjunkturer tidigarelägga en planerad höjning av sysselsätt-

ningen inom ramen för den offentliga konsumtionen har först under senare

år uppmärksammats. Enligt sysselsättningsutredningens mening bör medlen

för sådana konjunkturmässigt betingade höjningar av sysselsättningen ut-

vecklas. En stegvis utbyggnad av den offentliga sektorn — med utgångspunkt i långsiktiga ambitioner vad gäller samhällsservicens utveckling — skulle kunna förstärka konjunkturpolitiken.

TAN Långsiktiga verkningar av en jämn svsselsättningsutveckling

Antalet personer i arbetskraften under perioden 1964-1974 utvecklades

påtagligt olika under olika delar av perioden. I stort sett är mönstret klart: Variationer i efterfrågan på arbetskraft ger på kort sikt utslag inte bara i fördelningen mellan sysselsatta och arbetslösa — de påverkar också den totala

arbetskraftens utveckling. Det är betydligt svårare att ange hur variationerna i efterfrågan påverkar

utbudet av arbetskraft på lång sikt. Det finns emellertid enligt utredningen ingen anledning att betvivla att utslagningen av arbetskraft hänger samman med växlingar i efterfrågan, även om takten i strukturomvandlingen har

ännu större betydelse. En utveckling präglad av starka svängningar i efter-

frågan på arbetskraft resulterar i en större utslagning än en utveckling som

på lång sikt är lika snabb men som är stabilare. Med utslagning menas här en arbetslöshet som i sig får sådana konsekvenser för individens möj-

ligheter till förvärvsarbete att den permanentas eller leder till utträde ur

arbetskraften.

Det är enligt utredningen mera osäkert om starka konjunktursvängningar

också påverkar tillströmningen av arbetskraft till arbetsmarknaden över en längre period. Starka variationer i efterfrågan måste dock göra det svårare

att bedöma långsiktiga utvecklingstendenser på arbetsmarknaden. Om kon- Junkturvariationerna dämpas får arbetstagarna något lättare att bedöma vilka

företag eller orter som kan erbjuda en stabil sysselsättning på lång sikt. Arbetsgivarna får större möjligheter att överblicka tillgången på arbetskraft

i olika områden.

En ekonomisk utveckling, som innebär att de kortsiktiga balansproblemen i ekonomin minskar, medför naturligtvis också att man kan ägna större uppmärksamhet åt långsiktiga politiska mål. Behovet av ett fortsatt utvecklingsarbete vad gäller information och styrmedel på det konjunkturpolitiska området skall därför inte enbart ses mot bakgrund av de ekonomiska och sociala problem som omedelbart följer av kortsiktiga fluktuationer i den ekonomiska aktiviteten menar utredningen. Ett sådant utvecklingsarbete bör även ha betydelse för de praktiska möjligheterna att föra en ambitiös sysselsättningspolitik på lång sikt.

7.1.2 Konjunkturpolitiska medel

Utredningen pekar på några svaga punkter bland de konjunkturpolitiska medlen och i den information som idag utgör underlaget för konjunktur-

politiska beslut. Självfallet är dessa svagheter väl kända inom de myndigheter som svarar för konjunkturbevakningen, men det kan lika fullt finnas anledning att understryka behovet av ökade resurser för förbättringar. En ef-

11 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

Prop. 1975/75:211 162

fektiv konjunkturpolitik är en grundläggande förutsättning för att nå de långsiktiga sysselsättningspolitiska målen.

Utformningen av styrmedel är enligt utredningen mycket betydelsefull. Åtgärderna bör i ökad utsträckning samordnas med mera långsiktigt inriktade politiska mål — exempelvis näringspolitiska eller fördelningspolitiska. De bör naturligtvis dessutom vara avpassade så att de snabbt får en effekt som är begränsad till en kortare tid eller som kan avbrytas med kort varsel.

7.1.3 Konjunkturinformation

En självklar förutsättning för en framgångsrik konjunkturpolitik är till-

förlitlig och aktuell ekonomisk korttidsstatistik. Brister i sådan statistik medför att man vid en konjunkturbedömning är osäker om konjunkturutveck-

lingen under perioden närmast före bedömningstidpunkten. Det för i sin tur med sig att konjunkturprognoserna blir otillförlitliga.

I samband med konjunkturanalyser är det knappast tillräckligt med års-

statistik. De redovisade perioderna är alltför långa för att man skall kunna

studera sambandet mellan olika ekonomiska variabler.

Mer än hälften av BNP används för hushållens konsumtion. Variationer

i utvecklingen av den privata konsumtionen har därmed avgörande inverkan på den totala efterfrågan inom landet och ger stora utslag i bl. a. sysselsättningen. Det är därför viktigt att de kortsiktiga prognoserna för hus-

hållskonsumtionens utveckling är tillförlitliga.

Det finns i dag ingen pålitlig metod att förutsäga konsumtionens ut-

veckling. Vi vill därför betona angelägenheten i det arbete som för när-

varande bedrivs med en förbättring av den statistiska informationen angående hushållens sparande. En annan svag punkt i den ekonomiska korttidsstatistiken är informationen om lagerrörelserna. Lagerförändringen ir strategisk variabel i konjunkturförloppet. Utredningen deltar den uppfattning som framförts från många håll au en förbättring av lagerstatistiken är ett utomordentligt starkt önskemål.

7.1.4 Den offentliga sektorn

Enligt utredningen bör man i görligaste mån sitta igång de projekt som bedöms som angelägna på lång sikt under perioder då detta sammanfallet

med omedelbara behov av sysselsättningstillskott.

Inte minst skulle primärkommunernas och Jandstingens vård och sociala service kunna inriktas på alt öka antalet sysselsatta under perioder av avmattning på andra områden. Det skulle vara en tidigareläggning av en rekrytering som under alla omständigheter skulle komma längre fram. Här kan pekas på ett sådant försök som gjorts med en kombination av bered-

skapsarbete och utbildning av de anställda inom vårdsektorn. Erfarenheterna är goda. De som anställts i beredskapsarbeten har fått praktik som de fått användning för i en kommande anställning eller utbildning. Samtidigt har de anställda fått ett yrkeskunnande som stärker deras ställning på arbetsmarknaden. För att hävda sysselsättningen under vintern 1976 har verksamheten med kombination av beredskapsarbete och utbildning utvidgats till hela den primärkommunala och landstingskommunala sektorn för arbetssökande under 25 år.

Primiärkommunerna och landstingen svarar idag för en mycket stor del av den totala sysselsättningen i landet. Det är också inom dessa områden det idag föreligger stora otillfredställda behov. Långtidssjukvård och barnomsorg har tidigare anförts som exempel. Det kan mot denna bakgrund vara naturligt att stimulera kommunerna att upprätta sysselsättningsplaner för sina olika verksamheter. Sådana planer kan sedan ligga till grund för

diskussioner om tidigarcläggning av standardförbättringar för att motverka

eller helst förebygga konjunkturbetingade nedgångar i sysselsättningen. Planeringstekniskt torde detta kunna klaras genom utbyggnader av personal-

redovisningen i den kommunalekonomiska långtidsplaneringen (KELP) och

med kompletteringar i den landstingskommunala ekonomiska långtidsplaneringen (LKELP).

Hittills har inte några särskilda sysselsättningsplaner utarbetats i anslutning till KELP. Under våren 1975 har dock på försök uppgifter om kommunernas sysselsättnings och personalbehov 1974-1979 sammanställts. Kartläggningen görs samtidigt som kommunerna utarbetar KELP och den årliga redovisningen av personalstatistik till kommunförbundet och SCB. De arbetsgivaruppgifter som kommunerna lämnar till riksförsäkringsverket under januari bör också kunna utnyttjas. Sysselsättningsuppgifterna i KELP bör kunna tas fram ganska lätt när kommunerna utarbetar de gemensamma planeringsförutsättningarna för de olika fackorganen och för sin verksamhetsplanering.

Enligt sysselsättningsutredningens uppfattning kan också en omfattande : sysselsättningsplanering successivt utvecklas inom ramen för den verksamhetsplanering som nu växer fram inom kommunerna. För konjunkturpolitikens och beredskapsplaneringens del kan detta innebära att kommunerna i sitt budgetarbete går igenom varje verksamhetsgren från sysselsättningssynpunkt.

Vad som här sagts om primärkommunernas beredskapsplanering gäller i stor utsträckning även landstingens. I arbetet med LKELP! ingår emellertid redan nu bedömningar av den framtida sysselsättningen. Detta underlättar givetvis en sådan utbyggnad av beredskapsplanceringen som vi här har skis-: serat. Landstingens medverkan kan i praktiken innebära att LKELP kom-

YLKELP = landstingens ekonomiska långtidsplanering

Prop. 1975/75:211 164

pletteras med förslag till kombination av beredskapsarbete och utbildning av personal.

Budgcetutredningen tar i sitt betänkande (SOU 1973:43) upp kommunernas roll i konjunkturpolitiken. Man framhåller att stat och kommun bör ha ett gemensamt planeringsunderlag. De statliga myndigheterna måste ha goda kunskaper om den kommunala planeringen för att med olika styrmedel förändra de kommunala aktiviteterna i takt med konjunkturutvecklingen.

De mer långsiktiga sysselsättningsfrågorna behandlas inte av budgetutred-

ningen.

För den kortsiktiga sysselsättningspolitiken föreslår budgetutredningen

att man skall stimulera kommunerna att ha en projektberedskap. Man skulle härvid indela investeringsverksamheten i etapper. Genom etappindelning skulle verksamheten kunna stabilisera ekonomin på ett effektivare sätt.

Budgetutredningens förslag om kommunala beredskapsarbeten gäller

främst åtgärder som verkar på kort sikt. I första hand är det fråga om in-

vesteringsbidrag.

Enligt sysselsättningsutredningens mening är det väsentligt att man bibehåller grundprincipen för uppläggningen av beredskapsarbeten. Dessa skall alltså bestå endera av projekt som tidigareläggs eller av en tidigarelagd sys-

selsättningsökning, t. ex. inom vården. Det innebär med andra ord att en

expansion som enligt planerna skulle komma först senare tidigareläggs

av sysselsättningsskäl. Därmed kan man inom den offentliga sektorn lämna

ett väsentligt bidrag till en balanserad ekonomisk utveckling.

De kommunala investeringarna varierar med konjunkturerna. För att sti-

mulera kommunerna till att upprätthålla eller öka sysselsättningen under konjunkturnedgångar har statsmakterna vid några tillfällen beslutat höja det statsbidrag som utgår till kommunala beredskapsarbeten. Den metoden har visat sig effektiv, och sysselsättningsutredningen anser att man bör fortsätta på den inslagna vägen, varvid möjligheterna att stimulera till ökad sysselsättning inom sektorer, där man särskilt vill främja utvecklingen på lång sikt, bör utnyttjas.

Statens egna verksamheter kan ha svårt att göra en konjunkturanpassning eller att låta en expansion inom en sektor ske ”trappstegsformat”. I tångtidsbudgeten skall dock myndigheterna ange planer för den framtida syvs-

selsättningen. Under flera år har AMS utarbetat förslag till investeringsreserv för olika större investerande myndigheter. Reserven omfattar också kom-

munala och statsunderstödda projekt. Samtidigt föreslås att en reserv anges i beredskapsstaten.

Arbetet med sysselsättningsplaner i anslutning till långudsbudgeten och investeringsreserver bör kunna drivas vidare som försök. Syssclsättningsutredningen är för sin del beredd att aktivt medverka i en dylik försöksverksamhet.

11.5 Näringslivet

Insatser från samhällets sida för en konjunkturmässig anpassning av nä-

ringslivets fasta investeringar har sedan lång tid tillbaka förekommit. På senare år har också åtgärder för att direkt påverka lagerinvesteringarna vidtagits. Lagerstödsutredningen gör för närvarnade en översyn av dessa åtgärder. Reglerna för lagerstöd bör enligt lagerstödsutredningens mening utformas så att samhällets intressen av en lugnare lagerutveckling systematiskt

slår igenom i företagens planering i alla faser av lagercykeln. Reglerna bör

också knytas till den pågående utvecklingen av de anställdas inflytande i företagen. Det senare bör enligt sysselsättningsutredningens mening

genomgående gälla för samhällets åtgärder för konjunkturstyrning av näringslivet. De anstillda i ett företag har ett direkt intresse av att företaget utvecklas stabilt både på kort och lång sikt. Det är inte minst mot den bakgrunden naturligt att de får ett förstärkt inflytande på planeringen av företagets verksamhet i olika konjunktursituationer.

Lagerstöd är ett konjunkturpolitiskt medel, som syftar till att ge företaget bättre möjligheter att genom cgna dispositioner bidra till ett jämnare kon-

junkturförlopp - inom företaget och i hela samhällsekonomin.

Ett liknande syfte har de sedan lång tid tillämpade investeringsfonderna. Under de senaste åren har intresset ökat för åtgärder, som på liknande sätt

”för in” konjunkturpolitiken i företagen. Arbetsmiljöfonden och den sär-

skilda investeringsfonden är andra exempel på insatser som har satts in. för att brygga över konjunktursvackor, även om fondernas uppbyggnad i dessa fall motiverats av en rad skilda omständigheter.

Denna form av insatser blir enligt utredningens mening särskilt viktig mot bakgrund av den konjunkturbild som präglat marknadsekonomierna de senaste åren med inslag av s. k. stagflation, dvs. samtidigt uppträdande av inflation och arbetslöshet. Konjunkturpolitiska medel som medger för företaget alt var för sig utjämna den ekonomiska aktiviteten över konjunkturcykeln kan bidra till att sysselsättningen upprätthålls vid lägre inflationstakt än som annars varit möjligt.

Vid utvecklingen av de konjunkturpoliuska styrmedlen bör man under-

söka möjligheterna att utnyttja dylika system med fonder inom företagen

—- liknande investeringsfonderna —- på nya områden. På motsvarande sätt

skulle en form av investeringsfonder kunna utnyttjas för att påverka fö-

retagens interna utbildning. Denna har expanderat snabbt under senare år. En förbättrad konjunkturanpassning av verksamheten torde kunna ge inte oviäsentliga samhällsekonomiska vinster.

Bland den mängd konjunkturpolitiska medel som utnyttjats under senare

år finns många vars effekter inte är tillräckligt kartlagda. Under senare år

har — bl. a. inom arbetsmarknadsverket — en verksamhet syftande till en

Prop. 1975/75:211 166

mera systematisk utvärdering av olika konjunkturpolitiska åtgärder byggts

upp. Kartläggningarna av olika åtgärders effekter i olika avseenden skall

syfta till att bygga upp en beredskap för den framtida konjunkturpolitiken. Avsiken skall vara att i ökad utsträckning inlemma konjunkturpolitiken i cen mera långsiktig ekonomisk politik.

En central fråga för sysselsättningsutredningen är hur konjunkturpolitiken

skall samordnas med en långsiktig sysselsättningsplanering. Man måste skapa de organisatoriska förutsättningarna för en sådan samordning. F kap. 14 skisseras en sådan organisation och sådana planeringsformer som försöksvis skulle kunna prövas bl. a. för att underlätta samverkan mellan kortsiktig och långsiktig ekonomisk politik. Avsikten är också att man genom de föreslagna planeringsformerna skall få en klarare uppfattning om sådana konkreta investeringsprojekt som långsiktigt planeras. Man skulle därigenom

få större möjligheter att påverka tidsförläggningen av dessa investeringar

som ceu medel i konjunkturpolitiken.

7.1.6¶Remissvttrandena

Ett flertal av de remissinstanser som yttrat sig under denna punkt in-

stämmer i sysselsättningsutredningens konstaterande att de långsiktiga sysselsättningspolitiska målen inte kan uppnås utan en ambitiös konjunkturpolitik.

LO konstaterar således att arbetsmarknadspolitikens roll i stabiliseringspolitiken är central men att den inte ensam kan ta ansvaret för den totala

sysselsättningen. Detta är främst en uppgift för den ekonomiska politiken.

närings- och regionalpolitiken. Efterfrågestimulerande generella åtgärder får enligt LO i en lågkonjunktur effekter relativt sent på sysselsättningen och kan snarare leda till ökad konkurrens om lättrörlig, attraktiv arbetskraft än till ökad sysselsättning för personer med arbetshinder. Inflationstakten kan också snabbt öka så att en åtstramning blir nödvändig redan innan de generella stimulansåtgärderna fått effekt även för de ”potentiella arbets-

kraftsresurserna”. LO konstaterar att selektiva åtgärder i många fall kan vara effektivare än generella när det gäller att lösa sysselsättningsproblemen

för utvalda grupper, regioner eller företag. Studier visar att subventioner till företagen som påverkar marginalkostnaderna för förändringar i syssel-

sättningen, får samma effekt som generella åtgärder 1. ex. avgiftsreduktioner, men till lägre kostnader för samhället och mindre vinstökning i företagen.

De selektiva åtgärderna är effektivare ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel.

då företagsekonomiska förutsättningar inte är det enda som avgör företagets

förmåga att anpassa sig t. ex. till de arbetssökandes kapacitet och förutsättningar. 4

AMS påpekar att kraftiga konjunkturvariationer i efterfrågan på arbetskrafi

Jeder till en större utslagning av äldre och handikappade och försvårar in-

trädet på arbetsmarknaden för nya grupper, bl. a. ungdomar och kvinnor.

Variationerna i efterfrågan på arbetskraft bör enligt AMS mötas genom olika

slag av företagsanpassade åtgärder som ökar företagens möjligheter att behålla arbetskraften under tillfällig försvagning i efterfrågan på deras produkter. AMS pekar härvid särskilt på lagerstödets betydelse samt systemet

med investeringstonder för konjunkturutjämning. Länsstyrelsen i Malmöhus

län anser att stödet till lageruppbyggnad bör förstärkas och vidareutvecklas.

EFA betonar vikten av att pröva och utvärdera åtgärder som syftar till

att öka sysselsättningen samtidigt som de är så lite inflationsdrivande som möjligt.

Folkpartiets ungdomsförbund anför att konjunkturpolitiken i högre grad

bör bedrivas med hjälp av finanspolitiska medel. Att använda kreditpolitiken

som ett konjunkturpolitiskt medel drabbar enligt förbundet många små-

företag. Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar om den starkt positiva effekt som s.k. kombinationsfrisläpp av investeringsfonder har haft i länet. Genom sådana kombinationsfrisläpp har 1 200 arbetstillfällen tillskapats i Norrbotten. Länsstyrelsen betonar nödvändigheten av att systemet med kombinationsfrisläpp ånyo kommer till användning.

Endast några få remissinstanser har berört utredningens diskussion om behovet av bättre information rörande den kortsiktiga ekonomiska utveckling. SCB delar utredningens uppfattning om behovet av förbättringar i den uppgiftsskyldighet i fråga om sysselsättningsutveckling m. m. som under senare år har skett inom bl. a. lagerstatistiken. Länsstyrelsen i Värmlands län menar att det nuvarande informationssystemet mellan företag och samhälle ytterligare bör kunna utvecklas. Även Statsföretag AB erinrar om den uppgiftsskyldighet i fråga om sysselsättningsutvecklingen m. m. som redan existerar och menar att befintliga kommunikationer mellan företag och samhällsorgan bör utnyttjas och ytterligare förbättras.

Utredningens tankegångar att konjunkturavmattningar i ökad omfattning bör kunna motverkas genom att en planerad utbyggnad av samhällets service tidigareläggs har kommenterats av en rad insatser och i huvudsak biträtts av bl.a. AMS, Konjunkturinstitutet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus och Kopparbergs län samt Svenska

kommunförbundet och Jönköpings kommun. Kommunförbundet anser i likhet

med utredningen att det vid tidigareläggningar av investeringar eller sys-

selsättningsökningar, som ingår i kommunernas ordinarie planering, torde vara möjliga och ofta att föredra framför speciellt planerade beredskapsar-

beten. Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker vikten av att kom-

munernas del i beredskapsplaneringen i tillräcklig grad samordnas med den

ekonomiska långtidsplaneringen. Enligt länsstyrelsens mening har kommu-

Prop. 1975/75:211 168

nernas beredskap för att genomföra arbeten som ingår i programmet för beredskapsarbeten ofta varit otillräcklig.

Ett antal remissinstanser påpekar emellertid att konjunkturanpassning av kommunernas och landstingens sysselsättningsexpansion inte är problemfri. Särskilt gäller detta vårdsektorn. Landstinget i Kopparbergs län påpekar så-

funda att utbyggnaden av långtidssjukvård måste ske kontinuerligt för att tillgodose det fakiska behovet av platser. Landstinget i Hallands län menar att några mer betydande personalökningar som regel inte kan ske i befintliga

instilutioner under en konjunktursvacka. Börjar man bygga ett nytt sjukhus under en konjunktursvacka för att stödja byggsysselsättningen kommer å

andra sidan driftstarten med rekrytering av permanent personal ofta i en

konjunkturuppgång. Enligt Göteborgs kommun är den kommunala verksam-

heten av sådan omfattning att följsamhet mot konjunkturen svårligen kan

åstadkommas. Landstinget i Gävleborgs län ställer sig i princip tveksam till att använda vårdverksamheten i konjunkturanpassande syfte och påpekar att bristen på vrkesutbildad personal inom denna sektor också utgör en

begränsning för detta. I anslutning till diskussionen om möjligheterna att

konjunkturvariera utbyggnaden av samhällets service betonar ett antal re-

missinstanser att en förutsättning för en sådan variation är att kostnadsfrågan

ges en tillfredsställande lösning. Enligt Helsingborgs kommun är konjunkturpolitiken en statlig och inte en kommunal uppgift. Vidare är den kom-

munatla budgeten inte så uppbyggd att den tål någon nämnvärd expansion

under pågående budgetår. Det måste därför vara angeläget att finna sådana former för det kommunala engagemanget i konjunkturpolitiken att kommunerna hålls skadelösa genom lämpligt utformade statsbidrag. Liknande tankegångar anförs av landstinget i Värmlands län. länsstyrelserna i Uppsala och Örebro län samt Svenska kommunförbundet och Göteborgs kommun.

I anslutning till diskussionen om konjunkturanpassning av den offentliga sektorns serviceutbyggnad tar några remissinstanser upp beredskapsarbetenas roll. RRV understryker t. ex. vikten av att beredskapsarbetena åstadkommer en reell sysselsättningsökning och att kravet på tidigareläggning

därför måste bibehållas. Vilhelmina kommun däremot finner att kravet på tidigareläggning försvårar kommunernas möjligheter att planera sysselsättningen. Länsarbetshämnden i Gotlands län förordar en större differentiering

av statsbidragen till beredskapsarbeten.

som bl. a. tillämpas för vissa statliga investeringsanslag. Detta system ger möjlighet att i viss utsträckning anpassa investeringsverksamheten enligt

de konjunkturpolitiska förutsättningarna. Verket fäster uppmärksamhet vid den tidsförskjutning som regelmässigt föreligger mellan beslut om tidigareläggning och verklig sysselsättningseffekt. De ökade krav på myndighe-

ternas planering som en konjunkturanpassning ställer måste uppmärksam-

mas liksom kravet på att statliga verk med krav på kostnadstäckning erhåller kompensation för de merkostnader som uppstår. Naturvårdsverket framhåller bl. a. att miljövårdsinvesteringar inom industrin och genom kommunerna ofta kan konjunkturanpassas om statsmakterna genom olika bidrag stimulerar verksamheten. Länsstyrelsen i Uppsala län förordar att kommunerna som beredskapsarbeten får uppföra industrilokaler för uthyrning till sådana företag som redan finns på orten. Liknande synpunkter anförs av Norrtälje kommun som också menar att försöksverksamheten med intensifierad kommunal sysselsättningsplanering som f. n. pågår i vissa glesbygdskommuner

inom det inre stödområdet borde kunna användas för att öka den bofasta skärgårdsbefolkningens möjligheter att bo kvar.

Ett flertal remissinstanser instämmer i sysselsättningsutredningens tan-

kegångar angeånde särskilda former för företagens interna utbildning där-

ibland Konjunkturinstitutet, landstinget i Kalmar län, länsstyrelserna i Koppar-

bergs, Västmanlands och Uppsala län samt televerket. LO förutsätter bl. a.

att frågan utreds vidare och att särskilt de små företagens möjligheter därvid beaktas. Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) anser att fond-

systemet mer alltmänt bör kunna utnyttjas för att ge företagen möjlighet

att avsätta medel för utbildnings- och personalutvecklande insatser i vidare syfte. SAF, Svenska handelskammarförbundet och Sveriges industriförbund

konstaterar i ctt gemensamt yttrande med ullfredsställelse att fondkonstruktionen avses bli av samma typ som de existerande investeringsfonderna dvs. företagsvisa avsättningar och utnyttjanden. Organisationerna påpekar

att de skattemässiga incitamenten att omfördela kostnadsavdragen för internutbildning inte kan antas vara lika starka som för investeringar vid identiskt lika regler för fondutnyttjande.

7.2 Svsselsättningspolitisk planering (SOU 1975:90, kap. 14)

Utredningen visar att sysselsättningspolitiken kräver medverkan från

många parter. Näringslivets roll har framhållits. En fortsatt snabb utbyggnad

av den offentliga sektorn gör dess ställning än mer markerad. Tillsammans med fackliga organisationer kan primärkommuner, landsting och näringsliv skapa en god fördelning av arbetstillfällena.

Även om staten har det slutliga ansvaret för sysselsättningspolitiken är

det angeläget att primärkommuner. landsting och näringsliv bedriver en

aktiv sysselsättningspolitisk planering. Kunskaper om lokala förhållanden, förhållanden inom branscher m. m. kan på detta sätt tillvaratas och bilda grund för den politik som är inriktad på arbete åt alla. Sysselsättningspla-

neringen kan med fördel bedrivas i decentraliserade former.

En viktig del i den statliga sysselsättningspolitiska planeringen är att skapa

samordning och samverkan mellan dem som har ansvaret för olika delar

Prop. 1975/75:211 170

av sysselsättningspolitiken. Den får enligt utredningen inte heller ses isolerad från annan politik. Behovet av en samlad sysselsättningspolitisk planering är stort. En nära koppling till länsplaneringen och andra övergripande planeringsformer är naturlig.

7.2.1 Sysselsättningsplaneringens uppgifter och allmänna uppläggning

Nuvarande planering

Den samhällsplanering som direkt påverkar sysselsättningen arbetar med både kortsiktiga och långsiktiga tidsperspektiv. För att möta störningar i sysselsättningen som beror på förändringar i konjunkturen eller som har andra orsaker krävs en effektiv beredskapsplanering och för att klara de

långsiktiga sysselsättningsfrågorna måste både utbuds- och efterfrågestimulerande åtgärder planeras. De arbetsmarknadspolitiska medlen sätts in för

att åstadkomma en sådan anpassning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Tillsammans med den allmänna ekonomiska politiken, näringspoltik, regionalpolitik och utbildningspolitik ingår arbetsmarknadspolitiken bland de insatser som långsikugt påverkar inriktningen av samhällets sysselsättning.

Det finns en tendens till att i planeringen i större utsträckning än tidigare beakta långsiktiga perspektiv. Den kortsiktiga sysselsättningsplaneringen har

emellertid också förstärkts. De allt större insatserna under lågkonjunkturer

skapar behov av detta. Sysselsättningsplanering som sådan är sålunda inte något nytt.

Den offentliga sektorns expansion har ställt anspråk på en god planering. Detta har varit en väsentlig drivkraft för den utbyggnad av den samhällsoch sysselsättningsplanering som hittills kommit tll stånd.

Också näringslivet har i större utsträckning än tidigare kommit in i samhällets svsselsättningsplanering. Informella kontakter har under lång tid tagits mellan kommunala och statliga myndigheter å ena sidan och enskilda företag och branschorganisationer å den andra. Länsarbetsnämnderna samlar varje kvartal in uppgifter från företagen. Här kan också nämnas försöken med informationssystemet företag-samhälle som innebär att företag med fler än 50 anställda två gånger per år redovisar sina syssclsättningsplaner för den närmaste femårsperioden. Uppgifterna ingår delvis i underlaget för länsarbetsnämndernas, länsstyrelsernas och kommunernas planering.

Av de övergripande långsiktiga planeringsformerna är det bara långtids- -

utredningen som inte huvudsakligen är baserad på material som utarbetas på regional och lokal nivå. Länsplaneringen. den fysiska riksplaneringen och den regionala traäfikplaneringen grundas på material som tas fram av lokala och regionala myndigheter. De berör fördelningen av resurser inom en region. Trafikplaneringen gäller transporterna mellan kommuner.

Länsplaneringen avser fördelningen mellan kommuner av offentliga verksamheter av olika slag och av olika slag och av stödåtgärder till enskilt näringsliv. Den fysiska riksplaneringen tar också upp fördelning av resurserna inom kommunerna. Det gäller därvid frimst områden som skall skyddas för exploatering med hänsyn till kultur- och naturvårdsintressen.

Underlaget för de här angivna övergripande planeringsformerna lämnas i stor utsträckning av kommunerna. Det har därför ansetts vara angeläget alt utforma den kommunala planeringen på ett sådant sätt att underlag för den statliga planeringen kan erhållas utan extra utredningar.

Den långsiktiga sektorsplaneringen spänner över ett mycket brett fält. Hit kan väg- och skolplanering räknas, liksom planering av bostadsproduktion, sjukvård, socialvård m. m. Var och en av dessa har en egen förvaltning som sörjer för att planer görs upp för utveckling inom sektorn.

För den statliga sektorn gäller att dessa planer ligger till grund för de fram-

ställningar som ger underlag för regeringens och riksdagens bestut. För landsting och primärkommuner gäller på motsvarande sätt att sektorsorganen utarbetar planer som utgör underlag för det årliga budgetarbetet.

Inom de delar av den offentliga sektorn som expanderat snabbast under

efterkrigstiden har också planeringen ändrat karaktär. Dessa organisations-

förändringar har medfört utbyggd långsiktig planering.

1.2.2 Lokal sysselsättningsplanering

Tre områden pekas ut som speciellt viktiga i primärkommunernas syssysselsältningsplanering. De är, primärkommunernas analys av brister i de lokala arbetsmarknaderna, primärkommunernas utnyttjande av budgeten som ett sysselsättningspolitiskt instrument samt deras beredskapsplanering

samt sysselsättningsfrågorna i kommunernas fysiska planering och verk-

samhetsplanering. En utgångspunkt för diskussionen är att sysselsättningsutredningen under sin andra etapp skall genomföra försök med en vidgad sysselsättningsplanering i några utvalda kommuner.

I primärkommunernas analyser bör enligt utredningen ingå bedömningar av arbetsmarknadens och näringslivets utveckling. Sådana analyser av de lokala arbetsmarknaderna har starka kopplingar med länsarbetsnämndens planeringsarbete och den regionalpolitiska planeringen.

Primärkommunernas analvs av brister i de lokala arbetsmarknaderna sammanfattas I begreppet primärkommunernas Sysscelsättningspolitiska inventering. Den bör enligt utredningen utarbetas och redovisas i anslutning till att kommunen vttrar sig Över länsstyrelsernas förstag till sysselsättningsplanering. Den bör omfatta olika delarbetsmarknader i kommunen och ut-

formas så att sysselsättningsläget för olika grupper på arbetsmarknaden blir

belyst. Det torde också vara angeläget att utföra den sysselsättningspolitiska

inventeringen på ett relativt enhetligt sätt i hela landet.

Primärkommunernas beredskapsarbeten, och därmed sammanhängande

sysselsättningsplanering, har hittills i huvudsak varit inriktad på investeringar. Det är en strävan att i allt högre grad förskjuta denna planering

mot andra sysselsättningsformer, bl. a. inom tjänstesektorn.

Utredningen har utgått ifrån att det alltjämt finns stora områden inom

den offentliga sektorn där behov av standardförbättringar föreligger. Det gäller särskilt de områden som primärkommunerna svarar för. Genom att tillgodose dessa skapas även sysselsättningstillfällen. Den kommunala beredskapsplaneringen bör enligt utredningen inriktas på att påskynda utbyggnaden av den offentliga sektorn vid tidpunkter då

detta bäst kan motverka konjunkturella och andra variationer i den övriga

sysselsättningen. Beredskapsarbeten inom tjänstesektorn får således för det första inriktas på verksamheter, där effekten av personalförstärkningar kan

ses som en tidigareläggning av en planerad serviceutbyggnad. För det andra

bör de avse sådana åtgärder Som visserligen inte medför en långsiktig ex-

pansion men ändå ger sysselsättning åt arbetslösa. Båda typerna kan tidvis beröra hela den kommunala sysselsättningen. Den senare typen av sSysselsättningsskapande åtgärder kan innebära att man inom arbetsmarknadsutbildningens ram ger vidare utbildning åt redan anställda. Under tiden får arbetslösa rycka in som ersättare i beredskapsarbetets form. Denna modell har med stor framgång prövats inom barnstugeverksamheten och vårdsck-

torn.

Genom den betydelse kommuner och landsting har från sysselsättningssynpunkt är det enligt utredningen väsentligt att planeringsformerna förbättras och att det kontinuerliga samrådet med länsarbetsnämnderna fördjupas. Verksamheten bör även utvecklas så att man får ett underlag som visar vilka kommunala insatser som krävs för att undanröja arbetslivshinder för olika grupper på arbetsmarknaden.

Den kommunala planeringen bör enligt utredningen knytas samman med den statliga. Om kommunernas beredskapsplaner skall kunna beaktas i länens sysselsättningsplaner måste de föreligga i så god tid som möjligt på våren. KELP (som för närvarande lämnas in den I april) skulle därför behöva

lämnas in någon månad tidigare. Tidpunkten skulle nära sammanfalla med

den som gäller för bostadsbyggnadsprogrammen.

Vad som här sagts om primärkommunernas beredskapsplancring och utnyttjunde av budgeten som ctt sysselsättningspolitiskt instrument sammanfattas under begreppet primärkommunernas sysselsättningsplan. Liksom den sysselsättningspolitiska inventeringen kan den utarbetas och redovisas i anslutning till att kommunen yttrar sig över länsstyrelsernas bedömningar av den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen.

De sysselsiätuningspolitiska aspekterna påverkar också kommunens pla-

nering av den egna verksamheten. De omständigheter som hindrar min-

niskor att gå ut i förvärvsarbete måste i stor utsträckning angripas just genom

Prop. 1975/75:211 173 >

kommunala åtgärder. Barnomsorgen är ett exempet på detta. Trafikfrågorna

är ett annat exempel.

Insatserna på den sociala rehabiliteringens område skall också nämnas. Kommunerna har direktkontakter med dem som är utslagna från arbets-

marknaden och har ett ansvar för att de får stöd för återgång till arbetslivet.

Ett starkare kommunalt engagemang i den sysselsättningspohitiska planeringen ger enligt utredningen förbättrade förutsättningar för kommunerna

att vid planering av sin verksamhet beakta behov av och möjligheter till åtgärder inriktade på att undanröja hinder mot förvärvsarbete eller andra

sådana förändrade förutsättningar för sysselsättningsutvecklingen som faller inom kommunala verksamhetsområden.

Den fysiska planeringen i kommunerna har enligt utredningen också stor

betydelse för arbetsmarknadsförhållandena.

7.2.3 Landstingens medverkan i sysselsättningsplaneringen

Vad som här sagts om primärkommunernas medverkan i sysselsättningsplaneringen bör enligt utredningen i tillämpliga delar också gälla landstingen.

Också för landstingen är det aktuellt med en årlig sysselsättningsplan. Den

kan utarbetas och redovisas i anslutning till att landstingen yttrar sig över länsstyrelsernas bedömningar av den långsiktiga sysselsättningsutveckling-

en.

Liksom primärkommunerna bör landstingen kunna använda sin budget för att frimja sysselsättningen.

1.2.4 Näringslivets medverkan i svsselsättningsplaneringen

Liksom för kommunerna och staten bör det enligt utredningen åvila företagen att bedriva en aktiv sysselsättningspolitisk planering. När det gäller företagens medverkan i sysselsättningsplaneringen bör åtminstone de större företagen upprätta sysselsättningsplaner. Dessa bör gälla både det kortsiktiga perspektivet och det medellånga. Sysscelsättningsplanerna bör utarbetas i samråd mellan företag och representanter för de anställda. Man bör också i större utsträckning föra in arbetsmarknadspolitiken i företagen.

Då näringslivets sysselsättningsplanering skall utformas är det naturligt att ange relationerna till den regionala sysselsättningsplaneringen. En för-

utsättning för att samhället skall kunna genomföra de näringspolitiska pro-

gram som utredningen föreslår är att man har överblick över konkreta projekt som planeras inom nänngslivet. Ett väl utbyggt informationssystem är en

förutsättning för detta.

1.2.5 Regional sysselsättningsplanering

Länsarbetsnämnderna har genom arbetsförmedlingarnas verksamhet och uppläggningen av beredskapsarbeten en viktig planeringsuppgift. Det är enligt utredningen naturligt att också i framtiden låta länsarbetsnämndernas insatser utgöra en grundstomme i sysselsättningsplaneringen i vart fall ifråga om planering som avser det korta och medellånga perspektivet.

Länsstyrelserna svarar för samordningen av olika verksamheter. Deras roll är att utforma den långsiktiga övergripande planeringen. Däri ingår att

söka genomföra de arbetsmarknadspolitiska, regionalpolitiska och näringspolitiska riktlinjer som angetts av statsmakterna.

Enligt utredningens uppfattning finns det ett förhållandevis stort behov

av en utbyggnad av sysselsättningsplaneringen på länsnivå. Man utgår ifrån att huvudansvaret för sysselsättningspolitiken alltjämt skall ligga hos staten. År 1964 fastslog riksdagen att den regionala planeringen skall ha sin tyngd-

punkt på länsnivån. Samma skäl som då anfördes kan användas för att betona att länsmyndigheterna har goda förutsättningar för att bedriva en sysselsättningsplanering i nära kontakt med arbetsmarknadens parter. Sysselsättningspolitiken på länsnivå torde också kunna tillföras delvis nya

moment. BL. a. föreslår utredningen att de näringspolitiska inslagen starkare betonas. Det finns också skäl att införa ett något kortare tidsperspektiv i såväl länsplaneringen som övergripande sysselsättningsplanering. Om länsplaneringen därtill ses över årligen utgör den enligt utredningen en naturlig grund för den långsiktiga sysselsättningsplaneringen på länsnivå.

Sammanfattningsvis framför utredningen att den statliga sysselsättnings-

planeringen på länsnivå bör omfatta en årlig analys av näringslivet och den offentliga sektorns utveckling samt av de lokala arbetsmarknaderna i länen. Kommunerna, de fackliga organisationernas och företagens lokala bedömningar bör kunna sammanvägas till en länsvis bedömning av den långsiktiga utvecklingen av sysselsättningen.

7.2.6 De centrala statliga organens sysselsättningsplanering

När det gäller sysselsättningsplaneringen på centrala nivån konstaterar utredningen att den bör bygga på en samordning av olika sektorsplanerande myndigheters verksamheter. Svsselsättningsplaneringen måste därför vara nära knuten till regeringens och riksdagens arbete. I fråga om åtgärder som krävs med hänsyn till konjunkturläget görs undersökningar av såväl statliga verk som av regeringens kansli. Detta gäller även de långsiktiga bedömningarna som från verksnivå redovisas I anstagsframställningarna. Hiärvidlag kan emellertid förändringar av inriktning och innehåll aktualiseras som en följd av en mera utbyggd planering på regional och lokal nivå. Budget-

utredningen har 1 sitt betänkande tagit upp dessa frågor. Det förslag till planeringssystem som budgetutredningen lämnar synes i princip kunna ge förbättrade förutsättningar för den regional- och sysselsättningspolitiska planeringen.

De statliga verkens sysselsättningsplanering kan också byggas ut i andra

avseenden. Bl. a. skulle information om strömmarna av arbetskraft till och

från de statliga verken enligt utredningen ge ett bättre planeringsunderlag. Det är också tänkbart att i de långsiktiga svsselsättningsbedömningarna ta med uppskattningar av såväl direkt som indirekt karaktär.

7.2.1¶Remissvttrandena

När det gäller utredningens förslag till allmän utformning av

sysselsättningsplaneringen konstaterar LO att den skiss som presenteras bör kunna utvecklas för ökad samverkan och samordning mellan arbetsmark-

nads, närings, regional- och utbildningspolitik. Man betonar också angelä-

genheten av att utredningen i det fortsatta arbetet tillsammans med lång-

tidsutredningen tar fram alternativ vilka är konsistenta med den totalekonomiska bedömningen. Först då kan en fullständig diskussion om den framtida resursfördelningen och sysselsättningsutvecklingen ske. Utredningens förslag till riktlinjer för kommunernas (inkl. landstingens), före-

tagens, länsorganens och de centrala statliga myndigheternas sysselsättningsplanering har LO:s stöd och bör prövas och utvärderas under utredningens fortsatta arbete. LO anser 'dock att det redan nu är nödvändigt att följa kommunernas och landstingens verksamhet ur sysselsättningspolitisk synvinkel i synnerhet som betydande stimulansåtgärder sätts in f.n. Denna

senare uppfattning förs även fram av bl. a. Östergötlands läns (FCO-distrikt och Göteborgs- och Västsveriges FCO-distrikt.,

TCO menar att utredningen på ett förtjänstfullt sätt angivit grunddragen i ett planeringssystem för en aktiv sysselsättningspolitik. Man konstaterar dock att utredningen i mycket liten utsträckning har diskuterat hur det förbättrade planeringsunderlaget skall användas och vilka styrmedel samhället erfordrar för att uppnå de angivna målen. Man förutsätter att dessa frågor kommer att behandlas i huvudbetänkandet. SACO/SR pekar på behovet av att såväl primär som landstingskommuner upprättar realistiska sysselsättningsprognoser för det framtida personalbehovet. En förstärkning av de kommunala planeringsresurserna och den fysiska planeringen är angelägen menar man. Sammanfattningsvis understryker man nödvändigheten av att planeringen präglas av flexibilitet.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och Svenska handelskammarförbundet instämmer i sitt gemensamma remissyttrande över utredningen till fullo i den reservation som avgivits av ledamoten Faxen i utredningen. Man tycker allmänt att det är beklagligt att utredningen inte

mer ingående har behandlat de centrala sysselsättningspolitiska problemen. Handelskammaren i Kronobergs och Blekinge län menar att ett genomgående mönster för utredningens metod för att lösa de sysselsättningspolitiska frå-

gorna är att föreslå en utökad och fördjupad planering. Utredningen har inte då tagit hänsyn till företagens rådande planeringssituation. Företag och

samhälle arbetar med olika planeringsförutsättningar och planeringsperspektiv vilket resulterar i ett komplicerat kommunikationsproblem. För att över-

brygga detta krävs en ömsesidig förståelse för motpartens problem och behov.

Detta har i väsentlig grad förbisetts i utredningens betänkande menar man.

En överväldigande majoritet av de kommuner som kommenterat utred-

ningens förslag om en utbyggd sysselsättningsplanering är

positiva till detta. Flera av kommunerna betonar betydelsen av den försöksverksamhet som förslaget inrymmer. Linköpings kommun menar att det

för den övergripande statliga sysselsättningsplaneringen måste vara angeläget

att den omfattande lokala informationen och kunskaperna tas till vara i ökad utsträckning. Även för den primärkommunala planeringen synes in-

förandet av det skisserade systemet vara av stort värde. Man finner även

tanken att knyta sysselsättningsplaneringen till en årlig revision av

länsplaneringen vara en lämplig utvecklingslinje. Sala kommun säger sig

stödja utredningens förslag om en sysselsättningspolitisk planering. Man understryker att planeringen bör omfatta såväl det privata näringslivet som

den offentliga sektorn. Skellefteå kommun påpekar emellertid att det är svårt

att bilda sig en uppfattning om att ta ställning till utredningens mera allmänt formulerade principer och förslag innan ett mer definitivt ställningstagande redovisas i ett huvudbetänkande. Svenska kommunförbundet instämmer med utredningen i att om målet arbete åt alla skall nås måste planeringen för förbättrade sysselsättningsmöjligheter bedrivas på alla administrationsnivåer i samhället. Det är naturligt att kommunerna deltar aktivt i sysselsättningsplaneringen och ökar sina insatser i takt med att samhällets ambitioner inom sysselsättningspolitiken höjs.

Även de flesta remissvaren från landstingen är positiva till utredningens

förslag till system för sysselsättningsplanering. Landstinget i Värmlands län konstaterar t. ex. att sysselsättningspolitik med utgångspunkt i målsättning-

en urbete åt alla utan tvekan kommer att kräva en samordnad sysselsätt-

ningsplanering. Man ifrågasätter dock om inte en sådan sysselsättningsplanering bör ingå i länsplaneringen. Några landsting uttrycker en viss tveksamhet till utredningens förslag. Landstinget i Blekinge län anser sålunda att finansieringsfrågorna i samband med landstingens och kommunernas med-

verkan i sysselsättningspolitiken måste utredas närmare innan utredningens förslag kan bedömas i sin helhet. Landstingsförbundet konstaterar att utredningens syn på planeringen för landstingens del främst medför ökade krav på planberedskap. Detta ligger väl i linje med den utveckling som präglar

den landstingskommunala planeringen menar förbundet.

Länsstyrelserna är i allmänhet positiva till det av utredningen framlagda

förslaget om ett planeringssystem för en aktiv sysselsättningspolitisk planering. Länsstyrelserna har dock skilda uppfattningar i fråga om planeringssystemets roll, resurskrav m. m. Flera länsstyrelser betonar vikten av alt en försöksverksamhet i några utvalda kommuner får klarlägga de praktiska möjligheterna för ett genomförande av de olika delförslagen. Länsstyrel-

sen i Stockholms län anför att det redan på nuvarande stadium i utredningsarbetet finns anledning att diskutera utredningens argument beträffande sysselsättningspolitisk planering. Det framgår nämligen inte klart, menar man, hur sysselsättningsplaneringen skall infogas i den allmänna sam-

hällspolitiken. Man ifrågasätter om sysselsättningsplanering som en särskild planeringsform är en förutsättning för att målen för sysselsättningspolitiken skall uppnås. Däremot understryker länsstyrelsen vikten av att sysselsättningspolitiken ges ett större utrymme i den kommunala och regionala planeringen. Detta bör emellertid ske inom ramen för redan befintliga planeringsformer och då i första hand länsplaneringen.

Flera länsstyrelser betonar att det föreslagna årliga länsplaneringssystemet utgör den mest naturliga grunden för det av utredningen skisserade pla-

neringssystemet. I denna grupp återfinns länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Hallands, Värmlands, Västmanlands, Jämtlands samt Norrbottens län.

En mera negativ attityd mot utredningens förslag intar länsstyrelsen i Värmlands län. Man säger sig vara mycket tveksam till både nödvändigheten och önskvärdheten av ett nytt planeringsbegrepp och planeringssystem mot bakgrund av den föreslagna framtida uppläggningen av länsplaneringssystemet.

De centrala ämbetsverk som uttalar sig om sysselsättningsplaneringens

allmänna utformning ansluter sig till utredningens förslag. Arbetsmarknads-

styrelsen betonar alt sysselsättningsaspekterna bör få större betydelse inom samhällsplaneringens olika deltar och att den långsiktiga planeringen i högre

grad bör bli inriktad på åtgärder. Man anser vidare att det är väsentligt

att primärkommuner och landsting i större utsträckning än för närvarande medverkar i — sysselsättningsplaneringen och att samarbetet med

länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar fördjupas. RRI” påpekar att pla-

neringens omfattning och status måste klargöras. Planeringen måste emellertid oberoende av valt alternativ komma att kräva nära samverkan mellan berörda företag, kommuner och statliga myndigheter.

Sysselsättningsutredningen föreslår en lokal sysselsättningsplanering med tre huvudmoment

- primärkommunernas analys av lokala arbetsmarknader

budgeten som sysselsättningspolitiskt instrument — beredskapsplanering — sysselsättningsaspekter på verksamhetsplanering och fysisk planering.

När det gäller det första momentet i den lokala sysselsättningsplaneringen — analys av lokala arbetsmarknader — är de kommuner som yttrar sig i de

flesta fall positiva. Flera kommuner påpekar att man redan idag företar

en analys liknande den som föreslås. Även Svenska kommunförbundet ansluter sig till utredningens förslag men konstaterar att planeringen måste

12 Riksdagen 1976.14 saml. Nr 211

Prop. 1975/75:211 | 178

anpassas till förhållandena i de olika kommunerna. Även de länsstyrelser som yttrat sig i denna fråga är positiva. Några länsstyrelser bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att analyser av bristerna på de lokala arbets-

marknaderna utgjort en av de väsentligaste delarna i kommunernas arbete med länsplaneringen och att detta moment således inte utgör någonting nytt i den kommunala planeringen. FCO-distriktet i Göteborg och Bohus

län menar att det är nödvändigt att kommunerna för en effektivare information om arbetsmarknaden genom t. ex. utvidgning av arbetskraftsundersökningar.

Utredningens förslag att den kommunala budgeten skall an-

vändas som ett sysselsättningspolitiskt instrument accepteras av flertalet av de remissinstanser som kommenterar förslaget. Länsstyrelsen i Skaraborgs län menar att planeringen i ökad utsträckning bör inriktas på att tillskapa

beredskapsarbeten också inom tjänstesektorn. Man anser att möjligheterna

att ge statsbidrag för uppbyggnad av en projekteringsreserv i kommunerna bör prövas. Landstinget i Jämtlands län menar att budgeten bör användas som ett sysselsättningspolitiskt instrument och att man är beredd att verka för att den ekonomiska långtidsplaneringen kompletteras med årliga sysselsättningsplaner för landstingets olika verksamheter. Svenska kommunförbundet menar också att den kommunala budgeten bör kunna användas som ett sysselsättningspolitiskt instrument på så sätt att en viss tidigareläggning sker av investeringar liksom av planerade sysselsättningsökningar inom vissa sektorer. I den meningen menar man bör konjunkturanpassade budgetar

kunna användas. Det förutsätter emellertid av de finansiella problemen kan lösas. TCO delar utredningens uppfattning om att kommuner och landsting

på samma sätt som enskilda företag bör planera sysselsättningsutvecklingen inom olika förvaltningsenheter. Exempelvis bör de sysselsättningsmässiga konsekvenserna av budgeten noggrant kartläggas menar man. Landstingsförbundet ser helst att under en försöksperiod i något eller några län landsting och kommuner i intim samverkan med statliga organ medverkar i uppbyggandet av en beredskapsplanering som kan avstämmas mot årliga genomgångar av sysselsättningssituationer och planeringsläget. Det bör enligt förbundet ankomma på länsstyrelsen att sammanfatta detta arbete årligen. För-

söksverksamheten bör kunna resultera i en sysselsättningsplan för varje

län. De kommuner som tar upp utredningens förslag på denna punkt redovisar en i stort sett positiv inställning till förslaget.

De sysselsättningspolitiska aspekterna på kommunernas verksam-

hetsplanering och fysiska planering tas också upp av ut-

redningen. Omkring hälften av länsstyrelserna kommenterar på ett närmare sätt utredningens synpunkter i detta avseende. Inställningen är genomgående positiv. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser sålunda i likhet med utredningen att kommunerna i sin översiktliga planering bör sträva efter en sådan lokalisering av bostäder och arbetsplatser att förutsättningar ges för all Så många människor som möjligt skall kunna ha tillgång till arbets-

tillfällen. Länsstyrelsen i Västmanlands län konstaterar att utvecklingen av kommunernas verksamhetsplanering är en väsentlig uppgift genom att kommunerna direkt och indirekt påverkar sysselsättningsförhållandena. Svenska kommunförbundet konstaterar att sysselsättningsfrågorna redan nu beaktas i kommunernas fysiska planering och verksamhetsplanering. Man påpekar att många frågor av sysselsättningspolitisk betydelse måste uppmärksammas i dessa typer av planering bl. a. de äldre arbetsområdenas ofta ogynnsamma

utveckling. Statens planverk delar utredningens uppfattning att de offentliga

organen och näringslivet bör utarbeta konkreta sysselsättningsplaner. Dessa bör följas upp och stödjas i den fysiska planeringen. En på detta sätt utvecklad planering, främst på lokal nivå, bör enligt verkets mening kunna bilda ett

väsentligt underlag för statsmakternas långsiktiga ställningstaganden till såväl sysselsättningspolitik i vid mening som till investeringarnas regionala

fördelning. Skövde kommun konstaterar att sysselsättningsfrågorna har betydelse för fysisk planering främst när det gäller trafiksystem och arbetsplatsers läge i förhållande till bostadsbyggandet. Dessa frågor menar man

bör belysas i samband med redovisning av markens användning i en kom-

munplan. Verksamhetsplanen, som bör utarbetas inom av fullmäktige antagna planeringsförutsättningar, bör ligga till grund både för KELP och kommunplan, Sådana verksamhetsplaner bör upprättas och belysa sysselsätt-

ningsfrågor på längre och kortare sikt menar kommunen.

Ett av utredningens förslag är att det bör åvila företagen, liksom kommunerna och staten att bedriva en aktiv sysselsättningspolitisk planering. Enligt förslaget bör de större företagen upprätta sysselsättningsplaner

både för det kortsiktiga och det medellånga perspektivet menar utredningen. Ett väl utbyggt informationssystem beskrivs som en förutsättning för att

näringspolitiska program skall kunna upprättas. LO menar att genom de

lekmannanämnder som nu knyts till distriktskontoren vid arbetsförmed-

lingen bör både kommuner och företag bibringas medvetande om de lokala och regionala arbetsmarknadsproblemen. Därvid skapas en bättre grund för att analysera dessa arbetsgivares sysselsättningspolitik och för att åtgärder

skall kunna vidtas både från kommunens och företagens sida. Man finner

det vidare motiverat att genom lekmannanämndernas medverkan i synnerhet mindre företag utan tillräckliga egna administrativa resurser bör kunna få stöd från arbetsmarknadsverket för att planera personalpolitiska eller andra anpassningsåtgärder. TCO delar utredningens uppfattning att de större företagen bör upprätta sysselsättningsplaner. Uppgifter om företagens sys-

selsättningsplaner är emellertid inte tillräckligt. Det är väl så viktigt att

få kännedom om planeringen av investeringsprojekt. Utredningen tycks mena att endast företag som avsatt medel till någon av investeringsfonderna

skall åläggas att långsiktigt planera olika investeringsprojekt. Detta är enligt

TCO en omotiverad begränsning. Man understryker vidare att såväl uppriättandet av sysselsättningsplanerna som planeringen av konkreta investeringsprojekt måste ske i samråd med de lokala fackliga organisationerna.

Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska handelskammarförbundet och Sveriges

industriförbund tar i sitt gemensamma yttrande avstånd från utredningens förslag om att mer precisa styrmedel skall införas och att lokaliseringsbeslut skall kunna fattas på direkt politisk väg. Bland de kommuner som närmare

kommenterat utredningens förslag i det aktuella avseendet återfinns Karlstads kommun som menar att förslaget om näringslivets medverkan är den verkliga nyheten bland förslagen. Man menar att en medverkan i planer-

ingsarbetet från företagens sida måste vara väsentligt. Närmare hälften av länsstyrelserna har på ett mer direkt och ofta positivt sätt kommenterat dessa förslag från utredningen. Länsstyrelsen i Blekinge

län framhåller att utarbetandet av sysselsättningsplaner inom näringslivet

är förenat med stora problem. Det är endast ett fåtal företag som har en

mer detaljerad långsiktig planering. Länsstyrelsen understryker i sammanhanget betydelsen av att de planerande myndigheterna ges förutsättningar att utvärdera sysselsättningsplanerna.

7.3 Utvecklingsplaneringens framtida utformning (SOU 1975:91, kap. 13) 7.3.1 Nuvarande utformning

Länsplaneringen — som kan sägas vara den del av den regionalpolitiska planeringen som bedrivs på länsnivå — bygger på riksdagens beslut år 1964

om riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik (prop. 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408), år 1970 om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten

(prop. 1970:75, SU 1970:103, BaU 1970:40, rskr 1970:270 och 304) och år 1972 om regionalpolitiskt handlingsprogram m. m. (prop. 1972:111 bil. 1,

InU 1972:28, rskr 1972:347).

Med = utgångspunkt i detta beslut genomfördes cen = första länsplaneringsomgång — länsplanering 1967 och länsprogram 1970. Resul-

tatet av länsplanering 1967 anmäldes för riksdagen 1969 (prop. 1969:1, bil. 13, SU 1969:57, BaU 1969:30, rskr 1969:188 och 309). Utvärderingen av

länsplanering 1970 presenterades av regeringen i 1972 års regionalpolitiska

handlingsprogram. I handlingsprogrammet uttalades också att en regional-

politisk planering med den allmänna uppläggning som kännetecknat länsplanering 1967 och länsprogram 1970 borde bli ett bestående inslag i samhällsplaneringen.

Genom det regionalpolitiska handlingsprogram som statsmakterna antog år 1972 skapades underlag för en rullande regional utvecklingsplanering.

Beslut om länsplanering 1974 fattades av Kungl. Maj:t den 5 juni 1973.

Anvisningar för verksamheten utfärdades också nämnda dag (Ds In 1973:9). Enligt dessa anvisningar har följande allmänna uppläggning och tidplan

gällt för länsplanering 1974.

Det första huvudmomentet var att länsstyrelserna utarbetade det underlag som behövs för den fortsatta regionala utvecklingsplaneringen. Häri ingår

en analys av den hittillsvarande befolknings- och näringslivsutvecklingen, klarläggande av betingelserna för utvecklingen av den regionala strukturen, kartläggning av kommunernas och näringslivets framtidsbedömningar samt slutligen en samlad befolknings- och näringslivsprognos. Arbetet i länen skulle bedrivas i sådan takt att huvuddelen av detta planeringsunderlag kunde tillställas kommuner och landsting senast den 15 april 1974.

Kommunerna analyserade därefter det presenterade utredningsmaterialet. Konsekvenserna för den kommunala planeringen av olika handlingsalter-

nativ skulle belysas och åtgärdsbehoven anges. I denna fas av arbetet för-

utsattes det att kommunerna inhämtade de fackliga organisationernas synpunkter på här berörda frågor.

Landstingen analyserade på motsvarande sätt effekterna på deras verksamheter av olika handlingsalternativ.

Kommunernas och landstingens sammanfattande synpunkter och förslag

med anledning av det framlagda planeringsunderlaget skulle lämnas till länsstyrelserna senast den I december 1974.

Ffter eventuell komplettering av planeringsunderlaget med anledning av

de synpunkter som kommuner, landsting m. fl. förde fram utarbetade

länsstyrelserna därefter förslag till riktlinjer och handlingsprogram för den regionala utvecklingen i länet. I programmet skulle bl. a. redovisas de riktlinjer som enligt resp. länsstyrelse bör gälla för en samhällsplanering i länet

som syftar till att lösa de problem som enligt befolknings- och närings-

analysen med tillhörande prognoser bedöms föreligga. Länsstyrelserna skulle

också analysera den regionala strukturen med hänsyn till den framtida ut-

vecklingen. Synpunkter på ändringar i den av statsmakterna antagna planen för utveckling av den regionala strukturen skulle redovisas liksom förslag till planeringsnivåer för resp. län för åren 1980 och 1990.

Länsstyrelserna skulle vidare bl. a. med hänsyn till behovet av samordning

med den fysiska planeringen för varje ort ange betingelser i fråga om den

yttre miljön som kan påverka förutsättningarna för att förverkliga den efter-

strävade regionala strukturen.

Slutligen anges de åtgärdsbehov som följer inom olika samhällssektorer av den regionala strukturen och de planeringsnivåer som länsstyrelsen förordar.

Länsplanering 1974 — med det huvudsakliga innehåll som här har beskrivils — remitterades till kommuner och landsting samt regionala organisationer som representerar näringsliv och arbetsmarknadens parter senast den 28 februari 1975. Efter avslutad remissbehandling redovisade länsstyrelserna den 13 juni 1975 till arbetsmarknadsdepartementet resultatet av länsplanering 1974 jämte remissammanfattning och cgna synpunkter med

anledning av remissbehandlingen.

Information direkt till medborgarna om den regionala utvecklingsplaner-

ingen byggdes ut i länsplancering 1974 och lämnades under tiden april 1974

= december 1974. Informationen gavs huvudsakligen på kommunal nivå I samband med kommunernas deltagande i planeringsarbetet.

Arbelsmarknadens parter

Liinsplaneringen har efter hand byggts ut och kretsen av medverkande intressenter har ökat. Sysselsättningsfrågorna kom i länsplanering 1974 att spela en mer central roll än tidigare länsplaneringsomgångar. Det tedde sig därför naturligt att på ett organiserat sätt ta in de fackliga organisationernas synpunkter. Tyngdpunkten i den fackliga medverkan har legat på kommunnivån.

De fackliga organisationerna har lagt ner ett omfattande arbete på

länsplaneringen. En samstämd reaktion från fackligt håll är att man fort-

löpande önskar medverka i den regional- och sysselsättningspolitiska planeringen på kommun- och länsnivå.

För LO:s vidkommande har större delen av arbetet legat på lokala ar-

betsgrupper som bildats inom varje FCO. FCO-distrikten har dock samordnat och understött verksamheten samt avgivit remissvaren på de pre-

liminära förslagen till länsprogram. Totalt har 340 lokala arbetsgrupper med-

verkat.

TCO organiserade sin medverkan genom de 65 TCO-kommittéerna över

hela riket. Särskilda TCO-delegationer utsågs i kommunerna genom TCOkommittéernas försorg. Sammanlagt 240 TCO-delegationer, omfattande när-

mare 1100 personer, arbetade sedan med länsplanering 1974. SACO/SR har arbetat med länskommittéer för samtliga län vilka har

haft i uppgift att stödja verksamheten i kommunerna. På flera håll har

kommunala SACO/SR-föreningar arbetat med länsplaneringsmaterialet.

Man har dock inte lyckats täcka in samtliga kommuner.

7.3.2 Framtida planeringssystem Allmän utformning av planeringen

Syssclsättningsfrågorna är centrala i länsplaneringen. I takt med att planeringen utvecklats har dessa frågor kommit att få allt större vikt. Syftet med regionalpolitiken är att åstadkomma regional balans. Länsplaneringen

har anpassats härtill och belyser utvecklingen. tillgången och efterfrågan på arbetskraft samt åtgärder som syftar till att åstadkomma förändringar i denna tillgång och efterfrågan. Med hänsyn till att beslut med konsekvenser för sysselsättningen oavbrutet fattas inom såväl privat som offentlig verk-

samhet blir det enligt rapporten nödvändigt att göra sådana ändringar i

planeringsrutinerna att underlaget blir relevant med hänsyn till de beslut

som skall påverkas och dessutom ständigt aktuellt.

Detta synsätt leder till en ytterligare accentucring av sysselsättningsfrågorna i länsplaneringen. De regionalpolitiska målen innefattar emellertid

också serviceförsörjning och miljöaspekter. Detta måste liksom hittills också

återspeglas i planeringen. Om man till dessa nya krav på planeringen lägger erfarenheterna av den tidigare genomförda länsplaneringen blir slutsatsen

Prop. 1975/75:211 183

i rapporten att fullständiga länsplaneringsomgångar av det slag som

länsplanering 1974 representerar blir nödvändiga även i framtiden. Kritiken

mot länsplaneringens bristande flexibilitet och otillfredsställande aktualitet

leder emellertid även till slutsatsen att Jänsplaneringsmaterialet fortlöpande bör följas upp och utvärderas. En sådan översyn måste ske i enkla former.

Det samordnande ansvaret i planeringen åvilar länsstyrelserna som också

svarar för huvuddelen av utredningsarbetet. Kommunernas och landstingens

medverkan i planeringen är emellertid av mycket väsentlig betydelse. Detta

gäller i fråga om den statliga planeringens förankring hos medborgarna vilket lättast sker i kommunerna, där enskilda människor genom politiska partier och fackliga organisationer kan lägga sina synpunkter på planeringen. Men

det giller också i fråga om åtgärdernas utformning där statliga insatser kan

kräva följdåtgärder av kommuner och landsting.

De fackliga organisationerna har medverkat med länsplancring 1974. På

många håll har man lagt ner ett omfattande arbete för att delta i dialogen med kommuner och länsstyrelser. Alla inblandade parter har uttalat sig

för att de fackliga organisationerna bör medverka i länsplaneringen även

i fortsättningen.

Sektorsplaneringen t. ex. för bostäder, skolor och vägar är av intresse för regional- och sysselsättningspolitiken på två sätt. För det första har flertalet sektorers planering effekter på förutsättningarna för utvecklingen genom

den service både företag och hushåll får. Det är viktigt främst när det gäller samhällsinvesteringarna. För det andra är sektorsplancringen intressant också från sysselsättningssynpunkt, dels genom den sysselsättning investeringsverksamhet av skilda slag ger under utbyggnadstiden, dels genom den mera

bestående sysselsättning som driften av anläggningarna kan ge. Som påpekades redan i bestutet om den aktiva lokaliseringspolitiken år 1964 är

en samordning i tid och rum mellan regionalpolitik och övriga grenar av samhällsplanceringen av utomordentlig betydelse för att samlade insatser skall kunna göras för en orts eller bygds utveckling. Eu av länsplaneringens huvudsyften ir att tjäna som underlag för en sådan samordning. Kungl. Maj:t förordnade därför år 1973 (SFS 1973:24) att statlig myndighet skall lägga resultatet av länsplaneringen - med de modifieringar riksdag och regering anger -— till grund för sin planering. Planeringen följs upp genom

att länsstyrelserna enligt länsstyrelseinstruktionen (SFS 1971:460) även sam-

ordnar de konkreta beslut på länsnivån som har regionalpoliuisk betydelse.

Möjligheten att nå samverkan mellan sektorernas planering och den regionalpolitiska verksamheten är störst på ett tidigt stadium i scktorsplaneringen. Två förändringar i länsplaneringsarbetet föreslås för att nå bättre samordning. Dels föreslås att gemensamma planeringsförutsättningar skall hämtas från länsplaneringen och läggas till grund för sektorsplaneringen dels föreslås att utvärderingar sker inom ramen för länsplaneringssystemet av 1. ex. utredningsförslag med mera påtagliga regionala effekter.

När det gäller uppläggningen av det framtida länsplaneringsarbetet konsta-

teras I rapporten att det underlag i form av nulägesbeskrivningar, problemanalyser och prognoser över befolknings- och näringstlivsutvecklingen m. m. som togs fram till länsplanering 1974 genom successiv översyn kan utvecklas till ett ständigt aktuellt planeringsunderlag. En årlig översyn föreslås därför. Omfattningen på denna översyn är beroende av förekommande planerings-

problem och av tillgången på aktuell information. Revisionen av prognoser

bör främst avse tidsperspektivet upp till fem år.

Med utgångspunkt i denna kontinuerliga översyn av planeringsunderlaget

bör länsstyrelsen enligt rapporten ungefär vart femte år, efter beslut av regeringen, utarbeta ett länsprogram av den typ som ingick i länsplanering

1974. Under mellanliggande år skall länsstyrelsen följa upp detta

länsprogram.

De långsiktiga målen bl. a. ortsstrukturplan och planeringsnivåer bör utom

i undantagsfall modifieras endast i samband med fullständiga

länsplaneringsomgångar. Däremot måste de etappmål till vilka är kopplade åtgärder för förverkligandet av de långsiktiga målen fortlöpande ses över

med hänsyn till de ev. ändrade förhållanden som framgår av bl. a. pla-

neringsunderlaget. Samordningen kan förbättras om länsprogrammet resp. den fortlöpande översynen utarbetas I samverkan mellan länsstyrelsen och de sektorsmyndigheter som är företrädda i länen. Sektorsmyndigheternas medverkan syftar bl. a. till att visa vilka anpassningar till de regionalpolitiska målen som kan resp. inte kan göras i sektorernas plancring.

Resultatet av länsstyrelsens fortlöpande uppföljning och utvärdering skall

sammanställas i en årlig rapport. Dess innehåll bör anpassas till de aktuella problemen i resp. län.

Rapporten skall, som länsberedningen har föreslagit. för kännedom tillställas landstinget och kommunerna i länet. Den bör föreligga it god tid före landstingets vårmöte. Den förändring av länsplaneringen som här beskrivits föreslås bli genomförd under åren 1976-1978.

Den framtida länsplaneringen kommer att tjäna som en långsiktig sysselsättningsplanering på regional nivå. Den mera kortsiktiga planeringen på länsnivå has om hand av länsarbetsnämnden.

Med = oförändrad = arbetsfördelning kommer = länsstyrelse och länsarbetsnämnd att ansvara för var sin del av det som på länsnivå kommer att utgöra den framtida sysselsättningsplaneringen. I rapporten understryks därför att det är angeläget att samverkan byggs ut mellan länsstyrelser och länsarbetsnämnder.

Den centrala utvärderingen i regering och riksdag av länsplaneringen innebär att man erhåller en samlad utvecklingsplanering också på riksnivå som bör läggas till grund för beslut hos centrala statliga myndigheter.

Länsplaneringen erbjuder, med sin decentraliserade uppbyggnad, dessutom ctt utmärkt system för utvärdering av de regionala konsekvenserna av skilda centrala beslut och utredningsförslag. Därvid ställs krav på snabbt informationsutbyte mellan central nivå och länsnivå. De försök med ut-

vidgad ADB-användning i länsplaneringen som har bedrivits i vissa län

syftar bl. a. till en förbättring i dessa avseenden.

Den samverkan mellan statliga sektorsorgan och länsstyrelserna som har föreslagits förutsätter att man i sektorsplaneringen kan belysa bl. a. de direkta och indirekta sysselsättningseffekterna. I samband med utvärderingen av länsplanering 1974 har det framgått att vissa centrala ämbetsverk har möjlighet att i ökad utsträckning i sin planering belysa i varje fall de direkta sysselsättningseffekterna. Regeringen har i särskilda budgetanvisningar uppdragit åt ett antal centrala verk att i samband med sina anslagsframställningar också redovisa sysselsättningskonsekvenserna, om möjligt ned på kommun-

nivå, av budgetförslagen. Värdefull information kan dessutom hämtas från

den årliga långtidsbudgeten.

I de fall ett centralt verk har länsorgan som kan delta i planeringen föreslås i rapporten att det bör ankomma på det centrala verket att utforma de anvisningar som behövs för att sektorns planering skall kunna samverka

med länsplaneringen på länsnivån.

En fråga av särskild betydelse för den regionala utvecklingsplaneringen på central nivå är avstämningen mellan länsplanering och långtidsutredning.

Metoderna för denna avstämning har uppmärksammats av både ERU och

långtidsutredningen. Ytterligare utvecklingsarbete återstår där erfarenheter-

na av avstämningen mellan länsplanering 1974 och 1975 års långtidsut-

redning måste tas tillvara.

Arbetsmarknadens parter

De fackliga organisationerna har medverkat i länsplanering 1974 både på kommun- och länsnivå. Erfarenheterna av samarbetet är goda. Inslag av motsvarande slag bör enligt samstämmiga uppgifter ingå även i den fortsatta länsplanceringen. Klagomäl har förts fram om materialets omfattning och svårighet. Problem som bör Kunna bemästras i en kontinuerlig planering.

Vid fullständiga länsplaneringsomgångar dvs. ungefär vart femic år bör de fackliga organisationernas medverkan organiseras på samma sätt som i länsplanering 1974 dvs. så långt möjligt bör överläggningar ske mellan företrädare för kommuner och lokala fackliga organisationer. Den rapport som länsstyrelsen som ett led i översynen av länsplaneringen varje år utarbetar och för kännedom tillställer kommuner och landsting bör även tillställas de lokala fackliga organisationerna för att bereda dem möjligheter att avge synpunkter.

Näringslivet har medverkat genom att via informationssystemet näringsliv-samhälle (DIS) redovisa sina planer som underlag för länsplaneringen. Inom ramen för DIS-systemet har överläggningar dessutom skett mellan

företrädare för kommuner. länsstyrelser och näringsliv. På linsnivån har

näringslivets organisationer i allmänhet medverkat i prognosarbetet och dessutom deltagit i remissbehandtingen av länsplaneringens slutprodukt. Er-

farenheterna av denna verksamhet är i stort positiva. Samarbetet med näringslivet är av stor betydelse för planeringens kvalitet och det mönster som successivt har byggts upp torde därvid kunna följas även i den fortsatta planeringen.

Information till allmänheten

Resultatet av planeringsinformation 1974 kan i huvudsak betraktas som

goll. Men kritik har också riktats mot verksamheten. De gjorda erfaren-

heterna bör komma till användning i det fortsatta arbetet med informationen i samhällsplaneringen.

Erfarenheterna i samband med länsplanering 1974 är att informations-

verksamheten blir mycket tidskrävande om den skall bedrivas på ett än-

damålsenligt sätt. Därför är det nödvändigt att informationsverksamheten kring länsplaneringen sker huvudsakligen i anslutning till de fullständiga

länsplaneringsomgångarna. Intresset för regional- och sysselsättningspolitiska frågor kommer emellertid troligen att ha aktualitet i olika län vid skilda tidpunkter. Ett år kanske utvecklingen inom ett län väntas bli uppseendeväckande och en livlig debau förs. Ett annat år är intresset mindre

i detta län. Informationsverksamheten bör kunna anpassas till sådana skiftande förhållanden.

I rapporten betonas att informationsfrågorna bör ses som en del i arbetet med länsplaneringen, både i arbetsmarknadsdepartementets och länsstyrelsernas fortlöpande arbete med planeringen. Den primära uppgiften torde därvid bli att ta fram underlagsmaterial till folkrörelserna. Dessa kan därefter komplettera och inrikta materialet efter eget gottfinnande.

7.3.3 Remissyttrandena

Flera remissinstanser är positiva till den ökade roll sysselsättningsfrågorna

får i länsplaneringen. Det gäller bl. a. länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus och Kopparbergs län samt Svenska kommunförbundet.

Viss kritik mot det föreslagna innehållet i länsplaneringen förs fram av länsstyrelsen i Norrbottens län som menar att en övergripande regionalpolitisk helhetssyn saknas under vilken bl. a. utbildnings- och forskningspolitik, trafikpolitik, energipolitik inordnas. Man efterlyser också en starkare koppling mellan den ekonomiska. den fysiska och den sociala planeringen. Liknande synpunkter framförs av socialstyrelsen. Mera allmänt kritisk mot förslaget om länsplaneringens framtida utformning är Stockholms läns landsting. Man konstaterar att landstingets regionplanering bedrivs parallellt med länsplanceringen. Detta menar man är otillfredstältande ur flera synpunkter.

Öm regionplaneringen skall bli meningsfull måste en klar gräns dras mellan

statlig och kommunal planeringskompetens.

Rapportens förslag om att förbättra samordningen mellan den regionalpolitiska planeringen och sektorernas planering, dels genom att de inhämtar gemensamma planeringsförutsättningar från länsplaneringen, dels genom att utvärdera centrala beslut och utredningsförslag inom ramen för länsplaneringssystemet, får stöd av flertalet länsstyrelser. Länsstvrelsen i Uppsala län framhåller t. ex. att kommande länsplaneringar måste innehålla ett dataunderlag som bygger på länsplaneringens sektorövergripande synsätt men som är anpassat till sektorplaneringens konkreta behov. Man menar

också att länsplancringen i större omfattning än hittills bör användas för

utvärdering av regionala konsekvenser av centrala beslut och utredningsförslag. Även länsstyrelsen i Västerbottens län ser positivt på en förbättrad

sektorsamordning men påpekar samtidigt att samordningen med de re-

gionalpolitiska målen när det gäller bostadsbyggandet. vägplanering och skolplanering inte har någon långsiktig effekt på sysselsättningsmöjligheterna i mindre kommuner. Också de landsting som kommenterar de båda samordningsförslagen är positiva.

I det närmaste samtliga remissinstanser på den centrala nivån som kommenterat de båda samordningsförslagen är positivt inställda. LO betonar

i sammanhanget vikten av ett ökat inslag av närings- och industripolitiska

bedömningar i länsplaneringen. TCO understryker allmänt behovet av en

bättre samordning med andra planeringsformer. Statens planverk konstaterar

att en samordning av statliga insatser på regionalpolitikens område är viktig

mot bakgrund av att resursfördelningsuppgifter idag ligger inom olika myndighetsområden. Statskontoret påtalar svårigheterna att skapa ett sammanhängande planeringssystem. Man menar att rapportens förslag är ett steg mot en förbättrad inomregional samordning. Det är emellertid nödvändigt med cen systematisk undersökning om relationerna mellan de planerande instanserna är ändamålsenligt utformade liksom om länsstyrelsens roll i detta sammanhang. RRV fäster särskilt uppmärksamheten på behovet av

en samordnad långsiktig planering på det regionala planet. Man har inget

att erinra Mot rapportens samordningsförslag men vill påpeka att en samordning mellan myndigheter på central nivå är väl så viktig när det gäller att integrera länsplanering och sektorplanering. Av de kommuner som kommenterat förslagen i denna del märks Skellefted kommun som ställer sig skeptisk till rapportens konstaterande att i de fall länsstyrelsen inte själv

fattar beslut kan man utgå ifrån att de åtgärder som behöver vidtas ak-

tualiseras genom de kanaler som redan finns för sektorplanering. Detta innebär enligt kommunen risk för att den regionala utvecklingsplaneringen kommer att styras av sektorplaneringen och inte omvänt. Det är därför nödvändigt, menar man, att de regionalpolitiska handlingsprogrammen och åtgärdsförslagen tas in direkt i det statliga budgetarbetet och ges en prövning av de olika sektorsäskandena.

Förslaget att förbättra samordningen inom olika delar av svsselsättnings-

Prop. 1975/75:211 188

planeringen på regional nivå genom att bilda en beredningsgrupp mellan länsstyrelse och länsarbetsnämnd får stöd av de remissinstanser som yttrat sig i denna fråga. Det gäller bl. a. länsstyrelserna i Stockholms. Blekinge och Älvsborgs län, länsarbetsnämnden i Örebro och Linköpings kommun.

Rapportens förslag om att fullständiga planeringsomgångar skall genom-

föras vart femte år har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

När det gäller rapportens förslag om en fortlöpande uppföljning och utvärdering av länsplaneringen är samtliga länsstyrelser positivt inställda även om man skiljer sig något åt när det gäller tidshorisont, betoning av åtgärdssidan samt formerna för den årsvisa översynen. Flera länsstyrelser påpekar att den årliga översynen måste ske i enkla former.

Av de 23 landsting som har avlämnat remissvar är samtliga utom ett också positivt inställda till förslaget om en fortlöpande aktualisering och uppföljning av länsplancringen. Landstinget i Jämtlands län anför därvid att

förslaget bör kunna skapa bättre förutsättningar för genomförande, utvärdering och uppföljning av förslagen i länsplaneringen. Genom en årlig över-

syn erhålls ett ständigt aktuellt planeringsunderlag. Översynen bör tidsmässigt avpassas med hänsyn till den kommunala planeringsprocessen.

Majoriteten av de övriga remissinstanser som kommenterat förslaget om

en årlig översyn är också positivt inställda. Endast Sveriges industriförbund,

Svenska handelskammarförbundet samt Svenska arbetsgivareföreningen är direkt negativa. Man anser visserligen i enlighet med rapporten att fullständiga planeringsomgångar bör äga rum vart femte år men att en uppdatering mellan dessa planeringstillfällen endast bör tillgripas då betydande förändring har skett på det lokala planet.

LO menar att en årlig översyn av länsplaneringen innebär att en stor del av den kritik som förts fram mot denna planering beaktas. Detta gäller bl. a. bristande aktualitet och alltför stor stelhet. Man tror även att den årliga översynen skall möjliggöra en ökad betoning av problem och åtgärder. TCO understryker särskilt behovet av ett aktuellare planeringsunderlag. Länsplaneringssystemet bör också göras mer beslutsinriktat och syfta till att ge underlag för konkreta förslag till åtgärder på det regionala och lokala planet. Svenska kommunförbundet konstaterar att det är angeläget att finna former för planeringen som möjliggör en bättre aktualitet och smidigare anpassning till den faktiska situationen i länen. En sådan anpassning skulle troligen bli möjlig om vissa delar av planeringsunderlaget ses över årligen. Man betonar emellertid att länsplaneringen i första hand måste vara en långsiktig planering. RR instämmer i rapportens förslag att länsplaneringen fortlöpande följs upp och utvärderas. Man konstaterar i detta sammanhang att om en uppföljning inte sker torde dock små möjligheter finnas att bedriva fortsatt planering med någon högre grad av realism. Naturvårdsverket anför att miljöfrågorna bör granskas vid den årliga översynen.

FCO-distriktet i Göteborgs och Bohus län framhåller länsplaneringens stora värde som progrum för det regionala och kommunala samhällsarbetet för

att öka välfärden för medborgarna. Den är en decentraliserad och demo-

kratiskt förankrad investerings- och programplanering. Därför, menar man,

är det önskvärt att vidareutveckla denna planeringsform och man finner det postivt att den fortsättningsvis sker årligen. Det övervägande antalet kommuner som kommenterat förslaget om en årlig översyn är positiva.

När det gäller förslaget i betänkandet om en årlig rapport, som

tillställs kommuner, landsting och fackliga organisationer för kännedom

har majoriteten av länsstyrelserna erinringar att göra. Eu flertal länsstyrelser betonar starkt nödvändigheten av att den årliga rapporten skall lämnas till

regeringen för utvärdering. Sådana påpekanden lämnas av bl. a. länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Gäv-

leborgs län. Samma uppfattning förs fram av LO som betonar att en årlig

rullande länsplanering är angelägen men att den för att bli meningsfull måste följs upp årligen på central nivå dvs. av regering och riksdag. Man menar att utan en central utvärdering kommer det att vara svårt att få till stånd det engagemang från berörda parter som är nödvändigt för att länsplanering-

en skall kunna fungera som en väsentlig del i sysselsättningspolitiken. Man föreslår därför att de årliga länsrapporterna utvärderas på central nivå och regering och riksdag därvid tar ställning till dessa som ett led i en utbyggd sysselsättningsplanering.

Flera remissinstanser betonar vikten av att de årliga rapporterna inte bara tillställs kommuner och landsting för kännedom utan att dessa, tillsammans med fackliga organisationer, även skall ha möjligheter att påverka utform-

ningen av rapporterna inom ramen för ett formellt remissförfarande.

Sådana påpekanden görs av länsstyrelserna i Östergötlands, Älvsborgs och

Västmanlands län vidare av landstingen i Uppsala och Kristianstads län sarm ett antal kommuner. Norrköpings kommun anför t. ex. att om kommunerna varje år enbart för kännedom erhåller resultatet av länsstyrelsens översyn av länsplaneringen skapas inga garantier för en kontinuerlig kommunal medverkan i det regionalpolitiska planeringsarbetet. Enligt kommunens mening är en sådan medverkan mycket angelägen. Kommunerna måste beredas tillfälle att yttra sig innan länsstyrelsen utarbetar sin slutliga rapport. Göteborgs kommun påpekar att den hittillsvarande ordningen där kommuner och fackliga organisationer bereds tillfälle att inkomma med synpunkter och yttra sig över förslag har fungerat bra och bör bibehållas även vid en årlig översyn.

Ett antal remissinstanser kommenterar den ökade ADB-använd-

ning som omnämns i rapporten. Länsstyrelsen i Blekinge län anför att en årlig länsplanering visserligen kommer att innebära en jämnare arbetsbelastning men samtidigt en ökad total arbetsinsats. Mot denna bakgrund framstår en ökad ADB-användning som nödvändig. Personella resurser bör i största möjliga utsträckning användas i länsplaneringens programskede. Liknande synpunkter förs fram av ett antal andra länsstyrelser. Socialstyrelsen menar att rapporten sannolikt överbetonar datateknikens rationaliserande

och arbetsbesparande funktion. All dataproduktion måste trots allt i planeringssammanhang sammanställas, analyseras och sammanfattas. Svenska kommunförbundet understryker vikten av att arbetet i länsplaneringen förenklas. En av bristerna med den hittillsvarande planeringen har varit att

underlagsmaterialet har varit för omfattande och svårtillgängligt. Förenk-

lingar i handläggningen genom exempelvis en ökad ADB-användning är därför angelägna konstaterar man. SCB konstaterar att en årlig länsplanering

innebär ökade ambitioner i planeringen. Materialen är redan i dag omfat-

tande, svåröverskådliga och svårhanterliga. Det krävs, menar man. förenklingar i arbetet med materialen bl. a. med hjälp av ADB. I detta sammanhang ser man det naturligt att utnyttja den regionalstatistiska databasen (RSDB).

Förslagen i betänkandet om de centrala ämbetsverkens roll

i läinsplaneringen har fått ett positivt mottagande av de remissinstanser

som kommenterat denna fråga. Endast ett fåtal remissinstanser har på ett mer direkt sätt kommenterat detta förslag. Postverket menar att det med hänsyn till det egna verkets mål och arbetsuppgifter är betydelsefullt att verket på ett tidigt stadium bereds möjlighet delta i planeringsarbetet. SJ säger sig inte ha något att erinra mot de önskemål om samordning och dennas syften som rapporten synes ge ultryck åt. Luftfartsverket anser att luftfartsfrågor i länsplaneringen bäst bevakas genom den naturliga samordning som erhålls med riks- och trafikplaneringsarbetet inom länsstyrelserna. Man menar dock att det borde ha klarlagts hur denna samordning skall ske. RRI” pekar på att uppfyllandet av regionalpolitiska mål —- som utgör delmål för andra mer sektorinriktade myndigheter— skulle kunna underlättas genom att man i konkreta och situationsanpassade anvisningar i särskilda budgetdirektiv starkare markerar de regionalpolitiska mål som fastställs av statsmakterna. Staiskontoret konstaterar att en metod för att förbättra samordningen mellan länsorgan och sektororgan är att öka preciseringen i de regionala målen. En sådan precisering kunde vara att ange de regionala planeringsnivåerna i syssclsättningstermer.

Några remissinstanser kommenterar frågan om information till allmänheten ianslutning till den framtida länsplaneringen. Länsstvrelsen i Skaraborgs län menar att det är väsentligt att information till allmän-

heten lämnas på et fullgott sätt. Denna information kan ske direkt i form

av utställningar m. m. men bör, i enlighet med rapportens förslag. framför allt ske via folkrörelser av skilda slag. Landstinget i Örebro län ser likaledes en fortsatt verksamhet med information till olika medborgargrupper i form av utställningar och lättillgängliga publikationer som ett viktigt led i den fortsatta planeringen. Svenska kommunförbundet konstaterar att informationen rör frågor med en sådan svårighetsgrad att en väl tilltagen tid för planering och bearbetning av materialet är nödvändig. Det har visat sig att resultatet blivit bäst där organisationer haft möjlighet att tränga in i materialet. En fortsatt, välplanerad och genomarbetad information är därför vilsentlig enligt kommunförbundet. Nämnden för samhällsinformation påpe-

kar att informationsfrågorna bör beaktas ytterligare vid utformningen av

den framtida länsplaneringen. Hässleholms kommun anser att ansvaret för informationen i högre grad bör läggas på politiska partier, fackliga organisationer samt att mer omfattande information huvudsakligen bör ske i samband med fullständiga länsplaneringsomgångar. Övertorned kommun an-

för att det redan p. g. a. bristande resurser är uppenbart att den breda in-

formationen till allmänheten inte kan ske vid den årliga översynen. Man påpekar dock att det kan inträffa omständigheter som tvingar fram en mer allmän information om den regionala planeringen även utom ramen för fullständiga länsplaneringsomgångar.

7.4¶Statistik och prognoser för arbetsmarknaden - nuvarande informationskälla (SOU 1975:90, kap. 3)

7.4.1 Utredningen

Informationen om arbetsmarknaden består av information från enskilda medborgare, bl. a. folk- och bostadsräkningar och arbetskraftsundersökningar (AKU) och information från företag och myndigheter. En planering som syftar till arbete åt alla kräver enligt utredningen en samordning och kom-

plettering av informationen. Sysselsättningsplaneringen kan inte grundas endast på folkräkningsmate-

rialet. För att sätta in åtgärder vid rätt udpunkt krävs nämligen att statistiken kommer oftare än vart femte år. För att t. ex. följa konjunkturförloppen

är det ofta nödvändigt att få information varje månad. Det kan också behövas

mer fördjupad information om olika grupper av arbetstagare än vad folkräkningarna kan ge.

Det är ur flera synpunkter naturligt att använda AKU som undertag, för

sysselsättningsplaneringen. De visar hur sysselsättningen är och hur den förändras. Med deras hjälp kan med jämna mellanrum nytillkommande grupper på arbetsmarknaden studeras närmare. AKU kan 1. ex. kompletteras

med frågor om orsakerna till att de intervjuade står utanför arbetskraften.

Samtidigt är det uppenbart att AKU inte kan vara annat än en del av sysselsättningsplaneringens underlag. Den kompletterar folk- och bostadsräkningar. industristatistik m. m. Flera invändningar kan riktas mot att basera planeringen helt på AKU!.

Från och med juli 1974 har arbetsförmedlingarnas arbetslöshetsräkningar

lagts om. Den nya arbetssökandestatistiken ger information om strömmen av arbetssökande. Den tillgodoser därför behovet av planerings- och drifis-

statistik bättre än de tidigare mittmånadsräkningarna. Bl. a. erhålls sådan

information som arbetsförmedlingen behöver för att kunna fördela resurserna så att största möjliga effekt erhålls.

1.4.2 Remissyttrandena

Drygt trettiotalet remissinstanser behandlar statistikunderlaget för sysselsättningsplaneringen. Samtliga framhåller behovet av en förbättrad tillgång till lokal och regional statistik.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och Göteborgs kommun m. fl. ställer kräv på en årlig sysselsättningsstatistik som är anpassad till sysselsättningsplaneringen. Norrtälje kommun anser att aktuell sysselsättningsstatistik skall produceras ned till kommundelsnivå. Arvika och Jönköpings kommuner framhåller behovet av ändringar av planeringsrutinerna så att underlaget blir relevant med hänsyn till de beslut som fattas inom privat och offentlig

verksamhet. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller med skärpa behovet

av en årlig sysselsättningsstatistik på regional nivå samt därvid en redo-

visning av hel- och deltidssysselsatta.

Karlstads och Bords kommuner Önskar en utbyggnad av arbets-

kraftsundersökningarna så att de blir användbara på lokal nivå.

Svenska kommunförbundet önskar en utvärdering av möjligheterna till lokala arbetskraftsundersökningar. Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att om-

prioritering bör göras så att tillförlitliga AKU-värden kan fås på länsnivå.

Vetlanda kommun anser å andra sidan att stickprovsundersökningarna är mindre tillförlitliga och förordar att självdeklarationerna anpassas för sta-

tistikproduktion. SCB omtalar att planer föreligger att genomföra s. k. longi-

tudinella studier som avser att belysa flödena in i och ut ur arbetskraften.

Vidare påpekas att AKU alltid medgett analyser av flöden på arbetsmark-

naden men att tillgängliga medel täckt tillfälliga analyser.

Flertalet remissinstanser diskuterar AKU i förhållande till de sysselsättningsuppgifter som kan erhållas av de s.k. administrativa registren. Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Örebro, Kopparbergs län samt Svenska kommunförbundet anser att de administrativa = re-

gistren bör utnyttjas och kräver ett fortsatt utvecklingsarbete. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län eherlyser jämförelse av kostnaderna för en utbyggd AKU i förhållande till statistikproduktion grundad på administrativa register. Länsstyrelsen anser även att det material som finns på försäkringskassorna bör utvärderas.

Jönköpings kommun och länsstyrelserna i Jönköpings. Hallands och Skarahorgs län anser att en utbyggnad av AKU för att passa sysselsättningsplaneringens behov inte kan göras med rimliga insatser. Länsstyrelsen i Skaraborgs län understryker särskilt att man i arbetet med det nya systemet för folkbokföring och beskattning bör åstadkomma cen sådan uppläggning av de regionala administrativa registren att de kan utnyttjas för statistikändamäl på länsnivån. Vidare bör länsstyrelserna förses med lämplig teknisk utrustning för att kunna göra uttag och bearbetningar av statistik

dels för länsorganens cgna behov, dels som service till kommunerna. Detta

Prop. 1975/73:211 193

skulle innebära ett samordnat utnyttjande av tekniska och administrativa resurser vilket på sikt troligen också skulle medföra avsevärda ckonomiska vinster för samhället. Tyngdpunkten i den föreslagna sysselsävtningsplaneringen ligger på länsnivån och i kommunerna. Det är därför ytterst vä-

sentligt med en ändamålsenlig statistikförsörjning för dessa avnämare. Centrala företagsregistret (CER) framhålls som alternativ statistikkälla av

Norrköpings kommun medan Jönköpings kommun anser att det s. k. DIS-systemet bör permanentas och utvidgas. Landstinget i Kalmar län understryker behovet av förbättrad arbetslöshetsstatistik samt att underlaget förbättras

för bl. a. avvägning mellan arbetsmarknadspolitiska och andra ekonomisktpolitiska åtgärder. TCO betonar vikten av en mer socialt inriktad statistik.

8¶Forskning

8.1¶Orter i regional samverkan (SOU 1974:1)

8.1.1¶Inledning

ERU lämnar i rapporten (SOU 1974:1) Orter i regional samverkan med bilagor en redogörelse för aktuell regionalpolitisk forskning. Forskningsresultaten ligger till grund för en analvs av den regionala utvecklingen. Betänkandet remissbehandlades parallellt med att arbetet med länsplanering 1974 pågick i kommuner och länsstyrelser.

ERUs verksamhet bygger på samarbete med och mellan forskare vid olika universitet. Detta har fördjupats och breddats under den nu avslutade ctappen. Nya former för samarbetet mellan forskare och planerare har också utvecklats. I utarbetandet av underlag för betänkandet deltog tre större arbetsgrupper med ledamöter från universitet, länsstyrelser, statliga verk. kommuner och departement. Gruppen behandlade följande problemområden. a. Hushållens levnadsvillkor i olika ortstyper b. Produktionskostnader i olika regioner c Prognos- och planeringsmetoder

Produktionskostnadsstudierna har genomförts på uppdrag av Kungl. Maj:t efter beslut av riksdagen (BaU 1969:30, rskr 1969:309).

8.1.2 Hushållens levnadsvillkor i olika ortstvper

De studier av hushållens levnadsvillkor som bedrivs inom ERUs ram gäller främst sådana tillgångar som är knutna till boendeorten med omnejd. Flera skäl talar för att de ortsbundna tillgångarna, främst arbete och service, skall tillmätas stor betydelse vid bedömningar av olika befolkningsgruppers

välfärdssituation. ERU betonar att allt fler av hushållens göromål förutsätter

13 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

att orterna är rikligt utrustade med arbetsplatser, skolor, vägar, kollektiv

trafik m. m. Den förändrade arbetsfördelningen i hushållen och i samhället ställer också större krav på orternas tillgångar. Förändringen medför bl. a.

större anspråk på förvärvsarbete i bostadsorten för kvinnor.

Studierna av hushållens levnadsvillkor kompletterar bl. a. låginkomstutredningens undersökningar som främst gällde individernas egna tillgångar. Undersökningar av förhållanden inom enskilda hushåll och grupper av hushåll ger tillsammans med studier av de ortsbundna levnadsvillkoren en

bred bild av välfärdsförhållandena i samhället. Ett krav på underlagsdata

är därvid att de skall ta hänsyn till skillnader i arbetsfördelningen mellan

invånare i olika ortstyper i Sverige. Inkomstförhållanden kan därmed inte

ensamma återspegla standardförhållanden. ERU fäster stor vikt vid möjligheterna att utnyttja tidsmått för beskrivning och planering. Med inom forskningen utvecklade tidsstudier visas hur olika befolkningsgrupper kan utnyttja de ortsbundna utbuden av arbete och service.

ERU visar på ett noggrant sätt att arbetsmarknads- och serviceförhål-

landen i olika delar av landet kan anges. Arbetsmarknadsstudierna gäller bl. a. arbetsplatsernas tillgänglighet. Det framhålls att bilisterna inom samma tidsram ofta har mer än dubbelt så många arbetsplatser att välja mellan som de som ej disponerar bil. Kartläggningarna av serviceförhållandena sammanfattas i vad som benämns välfärdslandskap. De visar hur stora reseuppoffringar som krävs för att individer i olika ortstyper skall nå utbud av sådan service som sjukhus, tandläkare, skolor och bibliotek.

De studier av individernas inställning till serviceförhållanden på lokal nivå som utförts inom ERUs ram visar att kraven på service är större i stora orter än i små. En förklaring kan här vara att kommunernas ekonomiska läge är mera överblickbart för de enskilda hushållen i små kommuner samtidigt som anspråken inte är så stora. Kartläggningar av tillgången till service visar närmast att kommuner med stort befolkningsunderlag har högre värden. De s. k. välfärdslandskapen ger också underlag för en sådan bedömning. | .

Även om tillgången till kvalificerad service ökat under perioden 1968-1972 kvarstår betydande skillnader mellan olika delar av landet. Norrlands inland uppvisar alltjämt låga värden då tillgången på läkare, tandläkare. viss skolutbildning och bibliotek jämförs med befolkningsunderlaget.

På samma sätt som det är viktigt att översätta de nationella målen till mål för det nationella ortssystemets utformning är det viktigt, enligt ERU, att på den lokala nivån följa upp vilka konsekvenser olika mål får för bebyggelsens utformning. För att belysa målkonflikter som då uppstår dis-

kuteras som ett tankeexperiment hur olika mål för utbyggnaden av ett lokalt

tätortssystem står I konflikt med varandra. För att renodla målkonflikterna

och för att visa hur bebyggelsestrukturen skulle se ut om något mål prioriteras framför andra visas hur några alternativa lokala tätortssystem kan se ut.

De olika tätortssystem som behandlas är det naturnära alternativet, ser-

vicealternativet och arbetsalternativet. Det är uppenbart att det i den regionala planeringen knappast kan bli aktuellt att utifrån dessa alternativ

prioritera ett visst mål. Analysen genomfördes emellenid för att ange kon-

sekvenserna av vissa handlingsprogram. Den genomförs också för att visa hur nuvarande lokala tätortssystem skulle kunna klassificeras med avseende på levnadsvillkor. Beskrivningstekniken visar likheter med den som är vanlig inom framtidsstudier.

8.1.3 Produktionskostnader i olika regioner

Vid uppläggningen av ERUSs produktionskostnadsstudier har en utgångs-

| punkt varit att levnadsstandardens utveckling i olika regioner måste sättas i relation till de totala resursinsatserna i samhället. Kostnadskalkvlerna har gällt såväl hushållens som företagens och den offentliga sektorns resursuppoffringar. ERU betonar emellertid att det inte finns någon skarp gräns mellan

de olika sektorernas kostnads- och intäktsposter. Mot denna bakgrund har det bedömts som naturligt att ge de samhällsekonomiska kalkylerna en

central roll. Under senare år har sådana kalkyler tilldragit sig allt större uppmärksamhet i samhällsplaneringen. Någon definitiv allmänt omfattad form för kalkylerna har emellertid ännu inte vuxit fram. I direktiven till ERUs produktionskostnadsstudier ställs frågan om produktionskostnaderna är högre eller lägre i storstäderna än i andra delar av landet. Resultaten av produktionskostnadsstudierna visar att något entydigt

svar inte kan ges. De enskilda orternas kapacitetsförhållanden har stor betydelse för kostnadssituationen på kort och medellång sikt. Mycket sammanhänger också med företagens möjligheter att anpassa sig till de förhållanden som råder på lokaliseringsorten. För enskilda kostnadsposter föreligger emellertid stora skillnader.

Av resultaten från de samhällsekonomiska kalkylerna kan nämnas att

kostnaderna för en expansion i olika ortstyper skiljer sig kraftigt. Vid undersökningstillfället befann sig Malmö och Ludvika sålunda i ett utveck-

lingsskede som karaktäriseras av en viss överkapacitet. En viss sysselsätt-

ningsökning ryms sålunda inom tillgänglig kapacitet. Andra orter låg närmare eu balansläge.

Bland de enskilda kostnadsposter som oftast brukar uppmärksammas i anslutning till redovisningar av näringslivets produktionskostnader kan främst lönerna nämnas. Av studierna framgår att lönenivån är högre i storstadsregionerna än i övriga delar av landet. Företagen har emellertid möjlighet att beakta detta genom att välja en produktionsteknik som kräver relativt låg insats av arbetskraft. Uppgifter om hur stor andel av produk-

tionens saluvärde som går åt till lönekostnader ger en antydan om hur

företagen utnyttjar denna substitutionsmöjlighet. Trots att lönenivån i Göteborgs- och Malmöregionerna är bland de högsta i landet så är den andel av produktionsvärdet som går till löner i stort sett lika stor som i andra delar av landet.

En studie av transportkostnaderna visar att dessa kostnader i genomsnitt utgör drygt 7 96 av försäljningsvärdet för företagen i Norrbottens och Väster-

bottens län. För exempelvis Smålandslänen är motsvarande tal, för jäm-

förbara företag, drygt 5 96. Transportkostnadernas relativa betydelse varierar emellertid med hänsyn till företagens branschtillhörighet.

ERUs undersökningar av leveransförhållanden i några regioner ger information om förekomsten och utformningen av regionala produktionssys-

tem. De mindre och medelstora företagen och deras leveranser visar på lokalt och regionalt avgränsade underleverantörssystem. De stora företagens leveranser ingår i ett nationellt leveranssystem.

Leveranser av varor inom och mellan regionerna och sektorerna svarar mot ett utbyte av personkontakter. Av uppgifterna framgår att kontaktmöjligheterna mellan regionerna har starkt förbättrats under 1960-talet. Fort-

farande är det dock väsentligt dyrare för ett företag i en Norrlandsregion

att uppehålla ett generellt personkontaktnät än det är för ett Stockholms-

företag. ERU framhåller att den fortsatta forsknings- och utredningsverksamheten bör inriktas på en fortsatt och fördjupad kartläggning av företagssektorns

regionala produktionssystem. Därvid är det särskilt väsentligt med ytterligare förbättrade kunskaper om sammansättningen av de regionala produktionssystemen. Ökad information om vilka företag och branscher som ingår i produktionsblocken i olika regioner är därför motiverade. Möjligheten att planera för och stimulera uppkomsten av nya block bör beaktas.

8.1.4 Prognos- och planeringsmetoder

ERUSs studier av regionala prognoser för ett medellångt tidsperspektiv syftar till att vidareutveckla instrumenten för samordning av olika prognoser. När det gäller samordningen av nationella och regionala prognoser krävs enligt ERU att utvecklingen för både sysselsättning och produktion beaktas. Den snabbt ökande insatsen av maskiner och andra realkapitalföremål inom de varuproducerande sektorerna medför minskat arbetskraftsbehov. Härigenom skapas utrymme för sysselsättningsökning inom de tjänsteproduccerande sektorerna. För att beräkna de regionala konsekvenserna av scktorsförändringarna är det enligt ERUs bedömning lämpligt att eu regionalräkenskapssystem byggs upp.

Utbyggnaden under senare av den regionala statistikproduktionen har givit en grund för ett regionalt räkenskapssystem. Vissa kompletteringar är dock nödvändiga. Hit kan räknas de tidigare omnämnda kartläggningarna

av det enskilda näringslivets och den offentliga sektorns köp och försälj-

ningar av varor och tjänster i olika regioner. Bostadsbyggandets omfattning

i värdetermer och hushållens konsumtionsutgifter i olika regioner.

Prognoser baserade på räkenskapsdata återspeglar det ömsesidiga beroendet mellan olika sektorer. De kalkyler som redovisas för vissa försökslän

anger på ett detaljerat sätt hur sysselsättningen i hela länet påverkas av enskilda industrisektorers utveckling.

8.1.5¶ERUs bedömningar och slutsatser

Genom 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram övergår regionalpo-

litiken alltmer till att bli vad ERU betecknar en ortssystempolitik. Det primära målet i en sådan politik bör enligt ERUs bedömning vara att förbättra

de enskilda individernas levnadsvillkor i skilda deltar av landet. Såväl statliga som kommunala åtgärder kan komma ifråga för att förbättra hushållens levnadsvillkor. Det första steget i en planering av ortssystemet kan bestå av att kartlägga och fastställa systemets minsta enhet — hushållens lokala aktionsfält. Det andra steget är att se hur hushållens, företagens och den offentliga sektorns lokala och regionala omland ser ut. Här kommer

analyser av bl. a. de lokala arbetsmarknaderna in som en naturlig del.

Ett viktigt medel i regionalpolitiken kan enligt ERU vara att upprätta

normer för goda ortsomland. Förbättringar av omlanden genom samverkan mellan flera kommuner bör speciellt kunna stimuleras.

Även om den regionalpolitiska medelsarsenalen redan nu är omfattande torde nya styrmedel krävas i framtiden. ERU framhåller att ett direkt stöd

till hushållen för att öka deras möjligheter att nå olika utbud inom serviceoch arbetsmarknadsomlanden kan komma ifråga. Den övervägande delen av medelsarsenalen måste dock vara inriktat på att påverka företagssektorns lokaliseringsval. Den offentliga sektorns lokalisering måste vidare beaktas i allt större utsträckning.

ERU vill för sin del framhålla att åtgärder som förbättrar transportför-

hållandena kan räknas till de mest angelägna. En rad forskningsresultat har pekat mot att sådana åtgärder bör prioriteras. Huvudparten av stödet

bör gälla det kollektiva trafiknätet. Försök med en utökad färdtjänst bör

enligt ERUs uppfattning övervägas, en färdtjänst som också bör gälla arbetsresor.

8.1.6¶Inriktningen på ERUSs fortsatta forskningsinitierande verksamhet

ERU framhåller två utvecklingsdrag som närmare bör penetreras från regionalpolitiska utgångspunkter. Det ena gäller tjänstesektorns och då spe-

ciellt den offentliga sektorns utveckling. Det andra gäller att fler sektorer än de areella kan förväntas bli tillbakagående. Båda dessa ämnesområden

bör enligt ERUs bedömning tas upp i den fortsatta forskningsintiticrande

verksamheten vid sidan av de områden som aktualiseras i bl.a. prop.

1972:111. Till de senare hör främst fortsatt forskning kring befolkningens

levnadstörhållanden. Som ett övergripande program för forskningsverksamheten anger ERU

planering av ortssystem i det tjänsteproducerande samhället. Forskningen

Prop. 1975/75:211 198

om individernas önskemål och förutsättningar vid bostadsval, den offentliga

sektorns roll i regionala utvecklingsförlopp och de regionala struktursam-

bandens betydelse för den regionala utvecklingen anges som tre program-

områden. Inom ramen för vart och ett av dessa områden bör olika forsk-

ningsprojekt genomföras. Arbetsgrupper bör tillsättas för att samordna ar-

betet.

Enligt ERUs bedömning har kontaktutbytet mellan forskare och tjänstemän kunnat ske på ett effektivt sätt i den tidigare ctappens arbetsgrupper. I den nya etappen kommer denna typ av samverkan att vidareutvecklas. Dess kanske viktigaste förtjänst är att forskarna får information om tidsplaner och viktigare politiska frågeställningar på ett tidigt stadium och att tidsplaner kan sättas upp som leder till att resultat föreligger då problemen skall behandlas.

8.1.7¶Remissyttrandena

I synpunkterna på ERU's analyser av hushållens levnadsvillkor gäller generellt att resultaten från tidsstudiecundersökningarna och

kompletteringen av låginkomstutredningen med material på ornsbundna data

rönt stor uppmärksamhet.

Flera länsstyrelser menar att tidsstudier, efter en framtida kompletterande metodutveckling, med fördel skulle kunna användas främst inom den kom-

munala planeringen. Bland annat länsstyrelsen i Västerbottens län tar upp två användningsområden, nämligen vid bestut om detaljlokalisering av arbetsplatser och serviceinrättningar.

Med den nämnda framtida metodutvecklingen, avser de flesta länsstyrelser en kartläggning av människornas attityder och preferenser. Länsstyrel-

serna i Blekinge och Västernorrlands län menar att ERUs forskning bör göras

mer tvärvetenskaplig, med hjälp av discipliner som medicin och beteen-

devetenskap. Länsstyrelsen i Blekinge län anför att en grundlig attitydun-

dersökning skulle kunna klargöra vilken ortstyp och ortsstorlek som bäst motsvarar individens önskemål angående arbete, bostad, service, miljö etc. Även länsstyrelsen i Norrbottens län önskar en inriktning på mer ”individorienterade välfärdsanalyser”. genom att ERUs rumsliga och tidsliga studier närmare kopplas till låginkomstutredningen och socialstyrelsens välfärdsteoretiska utvecklingsarbete.

Flera länsstyrelser kommenterar i sina remissvar ERUs begrepp Lok ala

arbetsmarknader. En mer exakt begreppsbestämning när det gäller

lokala arbetsmarknader önskar länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att ERUSs slutsats att en utbyggnad av de kollektiva

transporterna skulle öka möjligheterna att nå arbete, servie etc., inte gäller skogslänen. Sysselsättningsproblemen i små och större orter exempelvis

kommuncentra och de ofta stora avstånden, gör att ökad pendling inte kan

ses som någon lösning.

Statens institut för byggnadsforskning menar att ERU utförligt utvecklat sin syn på problemet att mäta olika levnadsvillkor och välfärd. Institutet pekar på att ERU givit en bra översikt på välfärdsmätningens område, men man anser att ERU alltför ensidigt koncentrerat sig på materiella välfärdskriterier och att ERU mer än tidigare bör beakta de i sociologisk forskningstradition förankrade beskrivningssystemen.

Statens råd för byggnadsforskning anför att ERU-forskningen har arbetat

inom en smal sektor. Synsätt och metoder har företrädesvis hämtats från

kulturgecografin. Denna koncentration har haft klara fördelar. En gedigen

kunskap som vilar på kvalificerad metodutveckling har byggts upp. I ett

längre tidsperspektiv blir dock denna inriktning otillfredsställande snäv. Om målsättningen är ökad kunskap om befolkningens levnadsvillkor i

olika ortstyper kan den inte begränsas till tid — rumsliga relationer mellan individ och omgivning där det geografiska läget tillmäts central betydelse för individens beteende på ett sätt som inte motsvarar dess faktiska roll. De förda välfärdsresonemangen förankrade i valhandlings- och konsumtionsteori med en uppdelning av levnadsvillkor i ortsbundna och individbundna tillgångar ger en statisk och otillräcklig bild av individens beroende av omgivningen. Det krävs därför att beteendevetenskaperna får komma in med uppgift att utveckla ekologiska metoder för analys av olika orters levnadsförhållanden där den sociala dimensionen av människors beteende tas med. Vilka förändringar i social struktur medför t. ex. de regionala förändringarna i människors bosättning och hur förändras livsvillkoren för de människor som lämnar sociala grupper de varit anpassade till för att ingå i nya annorlunda grupper.

Institutet för social forskning vid Stockholms universitet välkomnar den idéutveckling som skett inom den regionalpolitiska forskningens område,

främst att hushållens levnadsvillkor och sysselsättningsmöjligheter fått ökad

omfattning. Man anser att det är nödvändigt att klargöra vilka faktorer som styr den regionala utvecklingen. Dessutom är det nödvändigt att klargöra ortssystemets, dvs. den regionala strukturens framtida form.

I ERUs analyser av produktionskostnader i olika regioner har remissinstanserna framför allt fäst uppmärksamheten vid de samhällsekonomiska kalkylerna och vid analvserna av regionala produktionssystem och produktionsblock.

LO framhåller i sitt yttrande att ERUs utveckling av samhällsekonomiska kalkylmetoder givit intressanta resultat. Enigheten om det angelägna

i att få fram bättre sådana är lika stor som enigheten om de stora svårigheter

man här möter. Den teknik som ERU presenterar och som har speciell relevans till lokaliseringsfrågor innebär enligt LO ett intressant steg framåt

både när det gäller att bedöma effekterna av en enskild lokalisering eller

nedläggning och mer allmint sett en förbättring av den regionalpolitiska planeringen. Den kartläggning av näringslivets inköps- och Icveransströmmars geografiska fördelning som har gjorts för några regioner utgör den

ena komponenten i denna utveckling av den samhällsekonomiska kalkyvlmetoden. Genom utvidgade sådana kartläggningar ökar möjligheterna att bedöma de spridningseffekter i olika delar av landet som uppstår t. ex. vid en viss lokalisering eller nedläggning. En andra viktig bit är litgesbestämda uppgifter om kapaciteten t. ex. vad gäller lediga bostäder, samhällelig service,

arbetskraft etc. ERU illustrerar hur man genom att kombinera uppgifter om levcrans- och inköpsförhållanden och de lägesbestämda kapacitetsuppgifterna avsevärt kan förbättra beslutsunderlaget fört. ex. en viss lokalisering

eller nedläggning jämfört med vad som hittills varit fallet. Även om steget

till en fullständig samhällsekonomisk kalkyl ännu är långt bör de metoder ERU illustrerar redan idag kunna komma till användning i närmast berörda

myndigheter under förutsättning att ett mer heltäckande empiriskt material tas fram.

ERUs samhällsekonomiska kalkyler, har också föranlett kommentarer från bl. a. länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län. Den förra menar att en grundlig samhällsekonomisk kalkyl, skulle kunna svara

på frågor som hur stora exempelvis samhällets totala kostnader för kapi-

talförstöring, arbetslöshetsunderstöd, flyttningskostnader m. m. är i kommuner med fortgående folkminskning och ogynnsam Åålderfördelning jäm-

fört med de stödinsatser som skulle behövas för att skapa tillräckligt med

arbetstillfällen för att upprätthålla befolkningsbalans.

Nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet framhåller att

det hade varit önskvärt om metoderna för mätning av produktionskost-

naderna i olika ortstyper hade diskuterats och prövats som prognos- och

planeringsinstrument. Särskilt gäller detta produktivitetsanalyserna. Jäm-

förelserna mellan företagens vinster i olika regioner ger intressanta resultat och är förmodligen en fruktbar metod för regionala branschprognoser.

Produktivitetsstudierna tas också upp av SCB som betonar att de statistiska problemen vid produktivitetsjämförelserna är svårlösta. De är cmellertid av så stor betydelse, att ytterligare analyser genomförs i framtiden.

I yttrandena över avsnitten om prognos- och planeringsmetoder betonas frågan om hur och var insamlingen av den erforderliga statistiken skall ske. Många länsstyrelser ser svårigheter i datainsamlingen. SCB betonar att det mot bakgrund av de avsevärda resursinsatser som är

nödvändiga för att upprätta regionala input- och outputtabeller är befogat

att ytterligare utvärdera användbarheten av den plancringsmodell som diskuteras av ERU.

SCB vill för sin del förorda en successiv uppbyggnad av regionalräkenskaper. Redan i dagsläget bör man dock kunna börja arbetet med upprättandet av förhållandevis enkla tabeller avseende produktion och användning i löpande och fasta priser kompletterat med sysselsättningstabeller.

LO instämmer i sitt remissvar i flera av ERUsS bedömningar och

slutsatser. LO framför sålunda att tanken att regionalpolitiken skall

byggas upp med utgångspunkt från samverkan mellan orter är riktig. LO framför att synsättet är en vidareutveckling av uppläggningen av det regionalpolitiska handlingsprogrammet som riksdagen beslutade om år 1972.

Bland remissinstanser som tar upp ortssystemteorin kan också nämnas

institutionen för kulturgeografi vid Stockholms universitet som anser det delvis

nya synsättet som ERU lanserar rörande landets regionala utveckling — ortssystem — teoritanken — utgör ett viktigt steg mot en förståelse av den ut-

veckling vi haft och den vi går emot.

Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet säger om ortssystemteorin att den nått ett avsevärt mått av allmängiltighet och övergripande förklaringskraft. Institutionen avger kompletteringar och delvis nya synsätt genom det publika beslutsfattandet, dess förutsättningar, former och följder. Det kommer in på två principiellt olika sätt.

1. Som ett element bland många i välfärdsstrukturen medinflytande — effektivitet. 2. Som ett instrument bland många för realiserunde av de politiska målen.

Institutionen påpekar vidare att resultaten ofta är utmärkt redovisade och/eller sammanfattade i kartform. Man anser att resultaten inte bara har

betydelse som underlag för praktiskt — politiskt handlande utan också som synnerligen stimulerande incitament till fortsatt forskning.

ERUs förslag till ortssystem ses av många länsstyrelser som en naturlig följd av det regionalpolitiska handlingsprogram som framkom genom prop.

1972:111.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att man i länsplaneringen hittills

betraktat en ort som synonym till kommun. Planeringen för olika orter inom en kommun har i princip varit en primärkommunal angelägenhet.

Man ifrågasätter om inte ERUs synsätt med en aktiv ortssystemplanering påverkar arbetsfördelning mellan lokal, regional och nationell planering.

Många länsstyrelser ger i sina yttranden uttryck för en önskan om en mer nyanserad ortssystempolitik. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att ett fungerande ortssystem kriver att centralorterna ges resurser att utveckla olika funktionella verksamheter där produktionssamband och komparativa fördelar får fälla utslag. Ett generellt betraktelsesätt, menar

man, skulle kunna leda till samhällsekonomiskt felaktiga beslut. Ortssys-

temet bör därför anpassas efter länens och regionens speciella struktur.

Beträffande ERUs fortsatta forskningsinitierande verksamhet ansluter sig de flesta remissinstanserna till det program som ERU presenterar i betänkandet.

Statens råd för byggnadsforskning framhåller att det är otillräckligt att begränsa sig tull tid-rumsliga relationer mellan individ och omgivning när man skall öka kunskaperna om befolkningens levnadsvillkor i olika ortstyper.

Det krävs därför enligt rådet att beteendevetenskapen får komma in

med uppgift alt utveckla ekologiska metoder för analys av olika levnadsförhållanden där den sociala dimensionen av miinniskors beteende tas med. Institutet pekar vidare på de beröringspunkter som finns mellan dess verk-

samhet och ERUs program för den kommande etappen. Dessa beröringspunkter avser framför allt delprojektet Utvärdering av grannskapets miljö, samt i viss mån metoder för tidsstudie- och attitydmätningar. SCB noterar att forskare, politiker och utredare i allt större utsträckning

har börjat intressera sig för verkligheten utifrån hur den upplevs från individernas och hushållens synvinkel och att detta medför ett ökat infor-

mationsbehov. Den kraftiga utbyggnad av individbaserad statistik som behövs för att täcka de nya informationsbehoven måste, menar man, ske

successivt av bl. a. kostnadsskäl. De enskilda individernas krav på sekre-

tesskydd och integritet medför också att utbyggnaden måste ske på ett var-

samt sätt.

LO framhåller i sitt remissyttrande att det är angeläget att konsekvensen

av en växande tjänstesektor både vad det gäller mål och medel tas upp

i ERUs fortsatta verksamhet. Enligt LO tenderar tjänstesektorn att växa snabbt i mer tätbefolkade områden. Denna utveckling försvårar strävan till

utjämning av sysselsättningsförhållandena. Till detta kommer att de regionalpolitiska stödåtgärderna i dag till stor utsträckning är inriktade på varuproduktionen och därvid framför allt på industrin.

ERUSs forskning kring den offentliga sektorns roll i regionala utvecklingsförlopp har i övrigt kommenterats särskilt på två sätt. För det första anser t. ex. 4MS. EFA och nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet att offentliga sektorns olika regionalpolitiska medel behöver utvärderas. Arbetsmarknadsstyrelsen understryker betydelsen av att andra medel med regionalpolitisk innebörd än utlokaliseringen av statlig verksamhet

även fortsättningsvis blir föremål för ingående studier.

För det andra har Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet presenterat ett forskningsprojekt som kan komplettera ERUSs forskningspro-

gram kring offentliga sektorn. Institutionen redogör i sitt svar på remissen

för forskningen kring det publika beslutsfattandet, dess förutsättningar, for-

mer och följder.

Några remissinstanser diskuterar den del av ERUs program som berör regionala struktursamband. AMS påpekar att industrin även i fortsättningen

kommer att spela en nyckelroll i den regionala utvecklingen eftersom den

utgör basen för andra mer arbetsintensiva näringar. Samma bedömning återkommer indirekt i Ingenjörsvetenskapsakademiens svar där en breddning

önskas av ERUs perspektiv för att belysa det ökade internationella beroendets konsekvenser för arten och fördelningen av olika verksamheter.

Man anser det nödvändigt att diskutera Sveriges roller i en global hushållning som en utgångspunkt för studier av den regionala utvecklingen. I debatten om en övergång till ökad tjänsteproduktion har detta problem

Prop. 1975/75:211 203

hittills ej beaktats tillräckligt.

Dessa påpekanden synes vidare ligga i linje med synpunkter som lämnats av nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet och företagsekonomiska institutionen vid Umed universitet. Den förra vill uppmärksamma analyser av hur en stigande knapphet på råvaror och energi återverkar på

den regionala utvecklingen. Den senare institutionen efterlyser en omorientering av ERUs verksamhet mot större ansträngningar för att förklara orsakerna till händelseförloppen. Flera länsstyrelser tar upp ERUs arbetsformer. En fråga som

berörs av många länsstyrelser gäller utvidgat samarbete mellan tjänstemän

och forskare. Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår speciella informations-

träffar och utbildningssymposier med deltagande av forskare och tjänstemän. Utan dessa kontakter, anser länsstyrelsen i Västmanlands län, tenderar dagens

uppläggning att gynna ett centralistiskt syn- och angreppssätt i planeringen

på bekostnad av den regionala och lokala nivån. Vidare önskar länstyrelsen i Gävleborgs län att en referensgrupp bildas med forskare och tjänstemän. Detta skulle medföra ett tillvaratagande av planerarnas kunskaper om behovet av olika analyser och modeller, tillämpningsproblem, samordnings-

problem m. m. tas till vara. Avslutningsvis menar länsstyrelsen i Malmöhus

län att ett ökat samarbete mellan forskare och tjänstemän skulle kunna betyda att man gemensamt utvecklar metoder vilka bättre är anpassade till länsstyrelsernas och kommunernas direkta behov.

9¶Föredraganden

9.1 Inledning

Arbetet och dess villkor formar en väsentlig del av människans liv. Arbetet är ett medel att skapa en god försörjning. Men arbetet har också ett egenvärde som en väg till social gemenskap. Arbetet svarar mot grundläggande mänskliga behov att utveckla och berika tillvaron.

Denna uppfattning om arbetets betydelse angav jag t direkuven till sysselsättningsutredningen (A 1974:2). Den har legat till grund för samhällets insatser för att skapa och upprätthålla full sysselsättning och för förbättringarna av arbetslivets villkor.

Efter genombrottet för den aktiva konjunkturpolitiken i början på 1930talet har allt fler ställt sig bakom uppfattningen att statsmakterna skall ingripa för att bekämpa arbetslöshet och hävda sysselsättningen. I takt med framgångarna för den aktiva sysselsättningspolitiken har kraven på arbete stegrats och gett stöd för ytterligare ökning av insatserna. De ökade ambitionerna att tillgodose kraven på goda sysselsättningsmöjligheter i hela landet har nödvändiggjort en utveckling av syvsselsättningspolitiken. Sålunda har arbetsmarknadspolitiken under de senaste två årtiondena fått starkt ökade

resurser och uppgifter när det gällt att medverka till att full, produktiv och fritt vald sysselsättning kan upprätthållas. Vidare har lokaliserings- och regionalpolitiken byggts ut för att människorna i olika regioner skall kunna erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter och likvärdig tillgång till social, kommersiell och kulturell service samt god miljö. Industripolitiken

har fått en ny och aktiv uppläggning i syfte att medverka till att lösa de problem, som företag och branscher ställs inför, och att åstadkomma en

industriell förnyelse i överensstämmelse med de ekonomiska och sociala strävandena.

Under senare år har förhållandena på arbetsmarknaden tilldragit sig ytter-

ligare ökad uppmärksamhet. Till detta bidrar den kraftiga konjunkturnedgången och den fonskridande strukturomvandlingen 1 hela den industrialiserade världen och de därav följande arbetsmarknadsproblemen. Men uppmärksamheten är också en följd av människornas krav på att statsmakterna medverkar till att arbete och inkomst kan erbjudas en växande del av be-

folkningen.

Det är mot den bakgrunden som sysselsättningsutredningen verkar och som arbetet med länsplaneringen pågår. I delbetänkandet (SOU 1975:90) Arbete åt alla och i rapporten (SOU 1975:91) Politik för regional balans

har ett omfattande material redovisats. Betänkandena har varit föremål för

remissbehandling och för en bred offentlig debatt. Mina förstag i det följande kan därför i betydande omfattning grundas på lokalt och regionalt förankrade uppfattningar och förslag. Till grund för mina överväganden har också legat 1975 års långtidsutredning (SOU 1975:89). Denna utredning har tidigare redovisats för riksdagen i prop. 1975/76:150. Av betydelse för mina förslag

är också betänkandena (SOU 1974:1) Orter i regional samverkan och (SOU

1974:29) Att utvärdera arbetsmarknadspolitik.

Avsikten är att nu ange den allmänna inriktningen av sysselsättningsoch regionalpolitiken och att ange hur en samordning skall ske för att de uppställda målen skall kunna uppnås. Jag skall först beskriva nuläge och framtidsbedömningar när det gäller såväl tillgången på arbetstillfällen som kraven på arbete. Direfter kommer jag att redovisa mina slutsatser när det gäller behovet av en samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik och

i fråga om de mål som bör anges för denna politik. Därefter avser jag att

närmare beskriva de insatser som kommer att krävas av statsmakterna.

9.2 Sysselsättningsmöjligheter

Utvecklingen på arbetsmarknaden har fått en ingående belysning i sysselsättningsutredningens betänkande. rapporten om länsplaneringen och i

långtidsutredningen. Detta material bör bilda utgångspunkten för ställnings-

tagandena till uppläggningen av den framtida sysselsättnings- och regionalpolitiken. Jag vill därför kort redovisa huvuddragen i materialet.

Sysselsättningen har under de senaste decennierna ökat snabbt. Under

Tab. 9.1 Sysselsatta i I 000-tal åren 1970 och 1975. Årsmedeltal enligt arbetskrafts-

undersökningarna (AKU)

Handel, samf., priv.

femårsperioden 1960-1965 ökade antalet arbetstillfällen enligt arbetskrafts-

undersökningarna med 140 000. Under åren 1965-1970 tillkom ytterligare

160 000 arbetstillfällen och under åren 1970-1975 blev sysselsättningsökningen ännu större. Den uppgick då till ca 210 000 arbetstillfällen. Detta

innebär att antalet sysselsatta ökade med 4 96 under var och en av de två

första femårsperioderna och med mer än 5 2 under den senaste femårs-

perioden.

Ser man till utvecklingen inom olika näringsgrenar är ett fram-

trädande drag den fortgående minskningen inom varuproducerande näringar och den kraftiga ökningen inom tjänstesektorn.

Sysselsättningsminskningen inom varuproducerande näringar har varit störst inom jord- och skogsbruk (tab. 9.1). Tillbakagången har dock dämpats efterhand och den var under perioden 1970-1975 mindre än hälften av

minskningen under åren 1965-1970.

Antalet sysselsatta inom tillverkningsindustrin har ökat under första delen av 1970-talet. Utvecklingen har emellertid varierat beroende på konjunkturläget. Sysselsättningsökningen har varit särskilt kraftig mellan åren 1973

och 1975. Från år 1970 till år 1973 inträffade däremot en minskning efter

den kraftiga uppgången under perioden 1968-1970.

Byggnadsverksamheten, som kunde redovisa en stadigt ökande syssclsättning fram till år 1969, har under 1970-talet haft en vikande sysselsättning, beroende framför allt på ett minskat bostadsbyggande.

Samtidigt som de varuproducerande sektorerna sammantagna har haft

en vikande sysselsättning har antalet anställda inom tjänstesektorn vuxit kraftigt. Under åren 1970-1975 ökade antalet sysselsatta inom denna sektor med inte mindre än 250 000. Nästan hela denna ökning har skett inom statlig och kommunal verksamhet. Tyngdpunkten ligger på den kommunala

verksamheten. Det är framför allt utbyggnaden av hälso- och sjukvården med 90 000 nya arbetstillfällen och utbildning med 40 000 nya arbetstillfällen

som har gett upphov till ökad sysselsättning.

Under 1970-talets första del ökade den totala sysselsättningen med ca

150 000 personer mer än vad man räknade med vid periodens början. Sys-

selsättningen inom industrin har haft en faktisk ökning mot en förutsatt

minskning. Vidare har sysselsättningen inom offentlig sektor ökat snabbare än vad man räknade med i början på 1970-talet. Dessa förändringar bör ses som uttryck för ökade sysselsättningspolitiska ambitioner och som resultat av kraftigt ökade insatser från statsmakternas sida.

De nettoförändringar som har redovisats ger inte på något sätt en uttömmande bild av de sysselsättningseffekter, som uppstår genom den fortgående omvandlingen av näringslivet. Bakom förändringarna ligger bl. a. en omfattande investeringsaktivitet. Industrins investeringar, Som är av stra-

tegisk betydelse för samhällsekonomin, har ökat varje år sedan år 1968. De uppgår f.n. till ca 14 miljarder kr. per år. Det saknas säkra uppgifter om hur många arbetstillfällen som kommer till varje år inom industrin

till följd av dessa investeringar och om hur många som samtidigt försvinner

till följd av nedläggningar och rationaliseringar. En viss uppfattning kan

man få genom att studera nettoförändringarna i sysselsättningen för de olika

industribranscherna. Under åren 1970-1975 ökade t. ex. sysselsättningen inom maskinindustrin med ca 23 000 personer och inom transportmedelsindustrin med ca 30 000. Samtidigt minskade antalet sysselsatta med ca

8 000 i livsmedelsindustrin och med ca 14 000 i beklädnadsindustrin. Om man i stället studerar nettoförändringarna i sysselsättningen för enskilda företag kommer man till ännu högre tal för nytillkomna resp. försvunna arbetstillfällen.

Denna omfattande strukturförändring har effekter på arbetsmarknaden i flera avseenden, t. ex. när det gäller antalet människor som måste söka sig nya arbetsuppgifter, sysselsättningens regionala fördelning och vyrkesfördelningen.

Vad beträffar sysselsättningens regionala utveckling kan konstateras att samtliga skogslän förlorade arbetstillfällen under åren 1965-1970. Jämtlands, Kopparbergs och Västernorrlands län gjorde de största förlusterna. Sysselsättningen ökade på andra håll i landet. Särskilt snabbt ökade antalet arbetstillfällen i storstadslänen och vissa storstadsnära län.

Under den första delen av 1970-talet har förhållandena ändrats markant.

Sysselsättningen fortsätter att öka I storstadslänen men i en mera dämpad takt. I skogslänen har en stabilisering skett. I Värmlands och Västernorrlands

län har det skett en fortsatt minskning, men tillbakagången är inte lika

omfattande som tidigare. Några av skogstänen visar upp en mycket god

sysscelsättningsutveckling hittills under 1970-talet. Detta gäller särskilt Norr-

bottens och Kopparbergs lin. Denna markanta omsvängning i skogslänens utveckling beror dels på en starkare ökning av sysselsättningen inom industrin än I resten av landet, dels på en snabb ökning av sysselsättningen inom samhällsservice. ”

De här beskrivna förändringarna i sysselsättningens regionala utveckling

har starkt påverkat befolkningsutvecklingen. Under 1960-talet lämnade netto mellan 10 000 och 15 000 personer stödområdet per år, medan stödområdet hittills under 1970-talet har haft nettoinflyttning. Även i storstadsområdena har flyttningsrörelserna blivit mera balanserade och rent allmänt har befolkningsförskjutningarna mellan länen minskat under 1970-talets första

hälft. Såväl långtidsutredningen som länsplaneringen och sysselsättningsutredningen redovisar kalkyler över sysselsättningsutvecklingen fram till år 1980.

Långtidsutredningen redovisar fyra alternativa kalkyler över den

ekonomiska utvecklingen fram till år 1980. Alternativ I och II bygger på ett antagande om veckoarbetstid på 40 timmar medan 1 alternativ III och IV prövas följderna av en minskning till 37,5 timmar. Här skall endast

alternativ I och II beröras.

Alternativ I förutsätter en privat konsumtionsökning på 3 26 per år varvid den offentliga sektorn skulle kunna öka med ca 140 000 sysselsatta. Alternativ II förutsätter en privat konsumtionsökning på 2 24 per år och skulle

kunna ge utrymme för en sysselsättningsökning inom samhällsservice på ca 230 000 personer. En utveckling enligt alternativ I skulle innebära att

industrisysselsättningen ökar med ca 25 000 personer medan alternativ II

skulle resultera i att antalet sysselsatta inom industrin minskar med ca 30 000

personer.

Sysselsättningsutredningen lämnar i räkneexemplets form bedömningar av utvecklingen inom den offentliga sektorn men bygger i övrigt på långtidsutredningens material. Svsselsättningsutredningen redovisar tre huvudalternativ för sysselsättningsutvecklingen inom offentlig sektor under perioden 1975-1980. En oförändrad ambitionsnivå i stat och kom-

mun- vilket innebär att endast förändringar i befolkningens storlek och ålders-

sammansättning beaktas samt att nuvarande köer inte tillåts växa — kräver en ökning av antalet anställda med ca 70 000 personer. Det är främst hälso- och sjukvården samt social service som svarar för denna Ökning. Verksamhetsplaneringen i kommuner och landsting pekar enligt utredningen på en ökning med ca 150 000 sysselsatta. Detta antal överensstämmer alltså nära med den sysselsättningsökning som anges i långtidsutredningens alternativ I. Slutligen räknar utredningen med vad man kallar en högre ambitionsnivå som baserar sig på inventeringar av behov på skilda områden inom samhällelig service, främst hälso- och sjukvård. social service (bl. a. barnomsorg) och undervisning (fig. 9.1). Denna högre ambitionsnivå skulle enligt utredningen motsvara ca 250 000 sysselsättningstillfällen. Det innebär en sysselsättningsökning inom offentlig sektor av ungefär samma omfattning

som under den första hälften av 1970-talet och något högre än vad lång-

tuidsutredningen räknar med enhgt alternativ II.

Svsselsättningsutredningen drar för sin del slutsatsen att många akuta

brister skulle kvarstå vid en utbyggnad enligt nu föreliggande planer. Det högsta alternativet inrymmer bl. a. överenskommelsen om utbyggnaden av

Prop. 1975/75:211

barnomsorgen fram till år 1980 och en väsentlig standardförbättring inom långtidssjukvården. De framräknade sysselsättningstalen kan enligt utred-

ningen tjäna som mycket allmänna riktmärken för politiken men kan inte utgöra preciserade mål för politiken.

Länsplaneringens prognoser visar enligt arbetsmarknadsdepartementets utvärdering i rapporten (SOU 1975:91) Politik för regional ba-

lans, att den balanserade utveckling som har kännetecknat början av 1970talet kommer att bestå under resten av 1970-talet och även under 1980-talet. Den omfördelning av befolkningen som ännu äger rum sker främst inom

länen. Dessa befolkningsförskjutningar Synes dock bli avsevärt mycket

mindre än under 1960-talet.

Några länsstyrelser i södra Sverige — bl. a. länsstyrelsen i Kalmar län — instämmer i att regionalpolitiken haft betydelsefulla effekter inom stödområdet men påpekar samtidigt att länen utanför stödområdet inte haft

Arbetskraftsbehov (tusental) nyanställda

CT övrig service Social

: Undervis- Hälso- och : ning sjukvård Fig. 9.1 Arbetskrafisbehov inom den offentliga Ssektorneenligt sysselsättningsutredningens tre alternativ. Ökning i tusental sysselsatta under perioden 1975-1980.

samma positiva utveckling.

I samarbete mellan arbetsmarknads- och finansdepartementen har utförts en regional nedbrytning av långtidsutredningens sysselsättningskalkyler. Nedbrytningen bekräftar i likhet med länsplaneringsmaterialet de senaste årens tendens till en stabilare sysselsättning inom stödområdet. Samma slutsats kan dras för storstadsområdenas utveckling. Obalanser synes emellertid kunna uppkomma på andra håll i landet.

I rapporten konstateras att det i flera fall synes möjligt att eliminera de beräknade obalanserna genom att yrkesverksamhetstalen utvecklas något snabbare än beräknat. Två reservationer görs dock. För det första kan ett ökat deltagande av kvinnor i arbetslivet i de mera glest befolkade delarna av landet bli svårt att förverkliga på grund av bl. a. kommunikationshinder.

För det andra påpekas beträffande Stockholms län att yrkesverksamhetstalen där redan ligger så högt att ökningen under 1980-talet inte kan fortsätta

i samma takt som hittills. Samma sak kan komma att gälla vissa primära centra med redan nu hög sysselsättningsgrad bland kvinnor.

9.3 Den enskildes krav på arbete

Jag har redan nämnt att sysselsättningstillväxten har varit snabbare under första delen av 1970-talet än under den föregående femårsperioden. Mellan dessa båda perioder har en viktig förändring skett på arbetsmarknaden. Under

åren 1966-1970 svarade befolkningsförändringarna — och då främst invand-

ringen — för närmare tre fjärdedelar av ökningen av antalet personer i arbetskraften. Endast en fjärdedel av det ökade antalet förvärvsarbetande beror

på en ökad andel sysselsatta i de arbetsföra åldrarna. Under den första delen av 1970-talet gäller det omvända förhållandet. Endast en mycket liten del av ökningen (ca en tiondel) beror på befolkningsförändringar. Resten hänger

samman med ett ökat deltagande i arbetslivet. Det innebär således att vi

under 1970-talet på ett bättre sätt än tidigare inom landet har kunnat ta

till vara viljan att delta i arbetslivet.

Tillskottet till sysselsättningen genom förändringar i sysselsättningsgraden uppgick under perioden 1965-1970 till ca 40 000 personer och 1970-1975 till ca 200 000 personer. Det är framför allt kvinnorna som i ökad utsträckning har kommit in på arbetsmarknaden. Sysselsättningsgraden för kvinnor i

åldrarna 16-64 år har ökat från 53 96 år 1965 till 58 24 år 1970 och 66 926 år 1975. Särskilt snabb har ökningen varit för gifta kvinnor, för vilka andelen

sysselsatta har ökat från 46 "5 år 1965 till 55 "a år 1970 och 65 "+ år 1975. Skillnaden i sysselsättningsgradens utveckling under de två perioderna för-

klaras till stor del av förändringar i andelen studerande. Under 1960-talets

senare del ökade antalet studerande kraftigt medan en omsvängning har

skett under 1970-talets första år.

Männens sysselsättning har utvecklat sig annorlunda än kvinnornas. An-

talet män i arbetskraften har i stort sett varit oförändrat under de senaste

14 Riksdagen 1976. I saml Nr 211

tio åren, och en viss minskning har skett i andelen sysselsatta. Detta kommer främst till uttryck i de allra lägsta och de högsta åldersgrupperna. Det är där en fråga om att en större andel av de unga männen befinner sig i ulbildning än tidigare. När det gäller de äldre är förklaringen dels en sänkt pensionsålder, dels en ökad förtidspensionering.

Genom den snabba ökningen i kvinnornas deltagande i arbetslivet har en utjämning skett mellan män och kvinnor när det gäller sysselsättningsförhållandena. Men det föreligger alltjämt betydande skillnader på detta för jämställdhet mellan könen avgörande område.

För kvinnor i åldersgruppen 15-24 år är skillnaderna mellan männens och kvinnornas deltagande i arbetslivet förhållandevis liten. Skillnaden hänför sig i sin helhet till kvinnor med barn.

För kvinnor i åldern 25-44 år, som inte har barn under sju år, är andelen

förvärvsarbetande ca 85 26 mot ca 95 946 för männen. För kvinnor i samma

ålder men med barn under sju år är skillnaden betydligt större. Andelen

förvärvsarbetande i denna grupp är ca 60 96. Denna stora skillnad under-

stryker bl. a. barnomsorgens centrala roll för dessa grupper.

För kvinnor i åldern 45-64 år är andelen förvärvsarbetande något mer

än 60 26. Bland män i samma åldersgrupp är andelen förvärvsarbetande nästan 90 26. Både bland män och kvinnor är yrkesverksamhetsgraden lägre

bland de äldre (55-64 år) än bland medelålders (45-54 år).

Skillnaderna mellan männens och kvinnornas deltagande i arbetslivet gäller inte enbart sysselsättningsgraden utan också arbetstiden. Inemot 90 96

av männen arbetar mer än 35 timmar i veckan mot ca 55 96 bland kvinnorna. Ca 30 a av kvinnorna arbetar 20-34 timmar och 15 25 mindre än 20 timmar

1 veckan. Av den stora ökningen i antalet sysselsatta kvinnor under 1970-

talets första fem år ligger ca 140 000 i gruppen med s. k. lång deltid (20-34 timmar i veckan) och ca 60 000 i gruppen med mer än 35 timmar i veckan. Antalet personer med kort deltid (mindre än 20 timmar 1 veckan) har varit i stort sett oförändrat under perioden.

Skillnaden i mäns och kvinnors deltagande i arbetslivet är sålunda alltjämt betydande, även om en påtaglig utjämning har skett under senare år. Detta förhållande måste därför vara en av utgångspunkterna för inriktningen av sysselsättningspolitiken och för utformningen av statsmakternas åtgärder.

En annan utgångspunkt utgör de regionala skillnaderna i yrkesverksam-

hetsgraden, vilka har ägnats stor uppmärksamhet i länsplaneringen. En tredje utgångspunkt utgörs av det förhållandet att de största outnyttjade arbets-

kraftsresurserna i absoluta tal finns i de relativt tätt befolkade regionerna. Ökningen av antalet förvärvsarbetande kvinnor har, som framgår av fig. 9.2, varit jämnt fördelad över landet. Detta gäller för förhållandet mellan

riksområden och mellan län, men det gäller också mellan olika ortstyper. Detta innebär att de skillnader som fanns mellan regioner år 1970 kvarstår

i stort sett oförändrade vid 1970-talets mitt. Skillnaderna mellan riksområden

är störst för medelålders och äldre kvinnor. För kvinnor i åldern 45-54

år är skillnaden i yrkesverksamhetsgrad mellan de högsta och lägsta värdena ca 15 procentenheter, och för kvinnor i åldern 55-64 år ca 25 procentenheter.

Även bland män i åldern 55-64 år finns påtagliga regionala skillnader.

Runt ett riksgenomsnitt på ca 82 96 i yrkesverksamhetsgrad finns en spridning från 86 ?6 i Smålandslänen ner till ca 70 6 i de två nordligaste riks-

områdena. Förtidspensioneringen uppvisar motsvarande regionala variationer. I Norrbottens län motsvarar den nästan 15 26 av totalantalet sysselsatta

i åldersgruppen 55-64 år mot endast 5 26 i Jönköpings län.

De undersysselsatta äldre männen finns främst i storstadsområdena och i skogslänen. De är i allmänhet inte gifta och ofta frånskilda. Deras grundoch yrkesutbildning är ofta kort och bristfällig. I storstäderna har de ofta svåra sociala problem som antingen är en följd av eller en orsak till att

de är utestängda från arbetslivet.

Yrkesverksamheten bland män i åldersgruppen 65-74 år har fallit snabbt på senare år. År 1970 var ca 30 96 av männen i denna ålder i arbetskraften mot ca 20 24 år 1975. Generösare pensionsvillkor och det minskade antalet jordbrukare med traditionellt hög pensionsålder spelar här en avgörande roll.

När de skilda reformer som nu genomförs för att ge möjlighet till en successiv avtrappning i arbetet har hunnit verka en tid, bör ett mönster

Då Kvinnor 25-44 år Y, Kvinnor 45-54 år or, Kvinnor 55-64 år > oas

I f

85 + I + + st I to t i

60 F

| | aB Po

1 £ .

S Få

Kå

-

ja 55 +.”1 1 I 80

i

LÅ

;

MN KLM

i Riket Å NOPR

ike' Ö

ve hök 00 FÅ ne

Biker, Yz Tee /

CDETU fd Å

CDETU KLM et ÅA

NORR , LA AA > /. FR Å CDETU

AC BD

Swx 45 Ia i fira

AC BD NÅ N

2¶Du OY SY 40-27

Nr Å Swx

LL

r NS

60 i 35 + I I I +

LA 1971 1972 1973 sr nn 174 1978 LU 1971 1972 en 1973 1974 1975 1971 1972 1973 1974 1975

Fig. 9.2 Andel kvinnor i arbetskrafien 1971-1975.

präglat av en stor individuell valfrihet utkristallisera sig för denna grupp. Det finns vissa tecken som tyder på att en ganska stor del av denna ål-

dersgrupp önskar en fortsatt yrkesverksamhet. Det är främst den förhållandevis höga andelen yrkesverksamma i Stockholmsregionen som tyder

på detta. I denna region finns på grund av den lokala arbetsmarknadens

storlek och variationsrikedom möjligheter till anpassade arbetsuppgifter, som en förhållandevis stor grupp människor har utnyttjat. Med utgångspunkt i de faktiska förhållandena på arbetsmarknaden har flera olika bedömningar gjorts av de krav som kan komma att ställas fram-

Över på ökade sysselsättningsmöjligheter.

Långtidsutredningen (SOU 1975:89) räknar i sitt betänkande

med att antalet sysselsatt ökar med drygt 120 000 personer under perioden 1975-1980, vilket innebär en långsammare ökning än under första hälften

av 1970-talet. Den beräknade ökningen förklaras nästan helt av ökat del-

tagande i arbetslivet. De naturliga folk mängdsförändringarna — liksom invandringen — väntas inte ge något nämnvärt tillskott till sysselsättningen. Antalet förvärvsarbetande kvinnor beräknas öka med ca 160 000 medan antalet män i arbetslivet förutses minska med ca 30 000.

Rent principiellt bör man räkna med att samband föreligger mellan efter-

frågestrukturen på arbetsmarknaden och arbetskraftsutbudets utveckling.

Kunskapen om dessa samband är emellertid ofullständig. Långtidsutredningen har av detta skäl räknat med samma ökning i totalsysselsättningen

i sina olika kalkyler över samhällsutvecklingen till år 1980. Alla alternativen

förutsätter utbyggnad av barntillsynen. Långtidsutrednignen visar också att kraftiga ökningar i kvinnornas andel inom t. ex. industri krävs om dess alternativ I och III skall kunna förenas med den beräknade tillgången på

arbetskraft.

Om arbetskraftsresurser avsätts för att undanröja förvärvshinder är det naturligt att utbudet av arbetskraft som en direkt följd härav kan öka totalt sett. En utbyggd barnomsorg innebär t. ex. att förvärvshinder undanröjs. Långtidsutredningen räknar för sin del med att den ökade sysselsättningen bland kvinnorna till 40 26 kommer att bestå av kvinnor med barn under sju år. Det ökade behov av barntillsyn som denna utveckling för med sig kan anses ligga väl inom ramen för den mellan Svenska kommunförbundet och regeringen hösten 1975 överenskomna utbyggnadstakten. Den totala Ssysselsättningsökningen beror alltså bl. a. på hur nya sysselsättningstillfällen kommer att fördelas på privat och offentlig sektor. Vidare påverkas arbetskraftsutbudet av efterfrågans geografiska och yrkesmässiga fördelning. Erfarenheterna från den första delen av 1970-talet kan tala för att en expansion

inom den offentliga sektorn kan bli förhållandevis jämnt regionalt fördelad

och därtill kommer att arbetskraftsresurserna inte i någon region ännu är

fullt utnyttjade. Även sysselsättningsutredningen pekar på att arbetskraftsefterfrågans geo-

grafiska och yrkesmässiga sammansättning påverkar arbetskraftsutbudet. LO

Prop. 1975/75:211 213

dermeanlands -——-

Öste er

nala skill- fr )

hade fött

Fig. 9.3 Potentiella arbetskraftstillgångar i de skilda länen.

Staplarnas första två fält från vänster räknat visar hur många fler som skulle för-

värvsarbeta i de skilda länen om männen resp. kvinnorna i alla landets kommuner skulle

arbeta i samma utsträckning som de delar av landet där sysselsättningsgraden nu ligger

högst — för männens del Jönköpings län och för kvinnornas del Stockholms län. Det

tredje fältet visar vad en ytterligare höjning av kvinnornas sysselsättningsgrad upp till männens nivå skulle betyda i fler sysselsatta. De vänstra staplarna visar effekten i antal Aer personer i arbete och de högra den procentuella effekten på sysselsättningen.

gör i sitt remissyttrande den bedömningen att insatserna för att mobilisera de betydande potentiella arbetskraftsresurserna borde kunna medge en ökning av den offentliga sysselsättningen samtidigt som sysselsättningen inom industrin upprätthålls.

Sysselsättningsutredningen har redovisat några räkneexem-

pel för att belysa vilka anspråk som kommer att ställas på arbete under

olika antaganden. Om man antar att kvinnorna skulle ha samma syssel-

sättningsgrad som männen hade år 1975 skulle ytterligare ca 600 000 personer delta i arbetslivet. Om man i stället utgår från att alla kommuner i landet

skulle nå upp till de förvärvsfrekvenser som gäller för män i Jönköpings län och för kvinnor i Stockholms län skulle ca 380 000 personer gå in på arbetsmarknaden. Tre fjärdedelar av dessa är kvinnor. Hälften av dessa är i sin tur över 45 år. Utredningen betonar att dessa räkneexempel måste tolkas med stor försiktighet. Som jag utvecklar mera i detalj längre fram

finner utredningen att önskemålen att få arbete i åldrarna över 45 år är

förhållandevis låg. Mindre än en tredjedel av kvinnorna i dessa åldrar skulle

vilja ha arbete omedelbart eller senare.

Utredningen sammanfattar dessa räkneexempel i en bild som illustrerar

hur stora sysselsättningsökningar som skulle krävas i de olika länen om

man skulle få en regional utjämning och om den kvinnliga sysselsättnings-

graden skulle överensstämma med männens. Av fig. 9.3 framgår att de relativt sett största ökningarna skulle behövas i skogslänen men att det samtidigt i absoluta tal krävs mycket stora tillskott även i andra delar av

landet och därvid främst i storstadsområdena. I fig. 9.4 lämnas motsvarande uppgifter om fördelningen av de potentiella

arbetskraftstillgångarna på ortstyper. Relativt sett är dessa arbetskraftstillgångar för kvinnor ungefär dubbelt så stora i kommuncentra som i stor-

Fig. 9.4 Potentiella arbetskraftstillgångar i kommuner inom skilda ortstyper. Beräknade på samma sätt som för länen i fig. 9.3.

stadsområdena.

Flera remissinstanser understryker att ökad uppmärksamhet bör ägnas sysselsättningsgraden. Så anser t. ex. länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län samt landstinget i Gävleborgs län att målet för regionalpolitiken bör innefatta en utjämning av sysselsättningsgraderna mellan de skilda lä-

nen. Jag återkommer till dessa frågor.

Sysselsättningsutredningen redovisar också undersökningar, som belyser

viljan bland personer som står utanför arbetskraften att ta förvärvsarbete.

I en tilläggsundersökning till arbetskraftsundersökningarna har SCB frågat dem som i mars-april 1975 inte var sysselsatta, om och när de önskade förvärvsarbete.

SCB:s intervjuundersökning visar att något mer än 180 000 kvinnor i åldersgruppen 25-44 år vill ha arbete omedelbart eller något senare. Sys-

selsättningsutredningen drar slutsatsen att av kvinnor i denna ålder så gott som inga avser att ägna sig helt åt arbete i hemmet. Som framgår av fig.

9.5 dominerar barntillsyn bland de angivna förvärvshindren.

I sysselsättningsutredningens räkneexempel utgör de medelålders och äldre kvinnorna den största gruppen bland dem som enligt gjorda antaganden skulle kunna komma att delta i arbetslivet. Om man utgår från att kvinnorna i dessa åldersgrupper skulle förvärvsarbeta i samma omfattning som männen

skulle det innebära att ca 90 000 kvinnor i åldern 45-54 år och inte mindre

än 150 000 kvinnor i åldern 55-64 år skulle gå in på arbetsmarknaden, dvs. totalt ca 250 000 personer. Enligt intervjuundersökningen var det mindre än en tredjedel av dessa (ca 70 000 personer) som uppgav sig vilja ha för-

värvsarbete omedelbart eller först senare. Många olika förvärvshinder förelåg.

Hälsoskäl anges ofta som en anledning. Hushållsarbete och vård av åldring eller handikappad redovisades också som förvärvshinder. I många fall torde

214 Studier

Hu ållsarbete

180 IA Övriga

Hushållsarbete skäl

Fig. 9.5 Huvudsakliga förvärvshinder för ej sysselsatta kvinnor i åldern 25-44 år, som vill förvärvsarbeta inom 6 månader eller senare. Procentuell fördelning.

förvärvshindren för kvinnor i denna grupp vara svåra och ibland omöjliga att undanröja. Utredningen påpekar dock att i ett längre tidsperspektiv kom-

mer det med stor säkerhet att ske en kraftig ökning av yrkesverksamhets-

graderna för kvinnor i denna åldersgrupp, eftersom de yngre kvinnor som nu har hög sysselsättningsgrad kommer att vilja stanna kvar på arbetsmarknaden när de blir äldre.

Antalet arbetslösa och s.k. latent arbetssökande är förhållandevis litet

jämfört med de tal som sysselsättningsutredningen anger för de potentiella arbetskraftstillgångarna. År 1975 var enligt arbetskraftsundersökningarna

(AKU) ca 70 000 personer arbetslösa. I retation till arbetskraften är det i

stort Sett samma nivå som under högkonjunkturåret 1970. Samtidigt har antalet latent arbetssökande minskat kraftigt under senare år. Med latent

arbetssökande avses därvid personer som uppger sig vilja förvärvsarbeta under mätveckan om det funnits lämpligt arbete på orten. År 1968 uppgick

antalet latent arbetssökande fortfarande till 145 000 och i början av 1970-talet

var det ännu över 100000. År 1975 hade antalet minskat till något färre än 80000 personer av vilka 60000 var kvinnor.

I både sysselsättningsutredningen och länsplaneringen redovisas fakta som

förklarar skillnaderna i yrkesverksamhetstalen mellan grupper av människor

och mellan regioner. Detta har redovisats i det föregående. Jag vill här ta upp några huvuddrag i detta omfångsrika material.

Det grundläggande hindret för en ökande yrkesverksamhet ligger naturligtvis i att antalet sysselsättningstillfällen kan vara otillräckligt i vissa delar av landet. En ökad total sysselsättning är en nödvändig förutsättning för en ökad yrkesverksamhet. Men det är inte tillräckligt med ett kvantitativt synsätt. Arbetstillfällena måste utformas och lokaliseras så att de kan sökas

av dem som står utan sysselsättning. Vidare måste förvärvshinder undan-

röjas så att människorna kan ta de arbetstillfällen som står till buds.

Möjligheterna till arbete skiftar starkt mellan lokala arbetsmarknader av olika storlek. Också inom de lokala arbetsmarknaderna skiftar möjligheterna att nå arbetstillfällena. Detta beror främst på bristande kommunikationer mellan arbetsplatser och bostadsorter men hänger också samman med det sätt på vilket bebyggelsen har planerats. Människor utan bil kan inte nå

alla de arbetstillfällen som finns inom den lokala arbetsmarknaden. Detta drabbar främst kvinnorna.

Kvinnor i åldern 25-44 år, som inte har barn under sju år. har nästan lika höga yrkesverksamhetstal som mänrien. För kvinnor med barn i för-

skoleåldern är yrkesverksamheten påtagligt lägre. Nästan alla kvinnor i den- .

na grupp vill förvärvsarbeta. De anser att barntillsynen är det främsta förvärvshindret.

Hälften av alla i aktiv ålder som står utanför yrkeslivet är över 45 år.

Kvinnorna dominerar i denna grupp. De efterfrågar emellertid inte förvärvs-

arbete i samma utsträckning som de yngre kvinnorna. Sysselsättningsut-

redningen konstaterar att orsaken till att de inte förvärvsarbetar I huvudsak

är brist på lämpligt arbete på orten. Hälsoskäl är et annat viktigt förvärvshinder. Samtidigt är brister i utbildning och yrkeserfarenheter ännu mer

markerade in för de yngre kvinnorna.

Arbetslösheten är förhållandevis hög i de yngsta åldersgrupperna. Övergången mellan skola och arbetsliv är svår för vissa grupper. Det främsta

förvärvshindret är enligt sysselsättningsutredningen bristen på en direkt an-

vändbar grundläggande yrkesutbildning. " Valet av yrke är könsbundet. Trots stora insatser har inga större förändringar skett under det senaste årtiondet. Ungdomarnas studie- och yrkesval är enligt sysselsättningsutredningen fortfarande alltför könsrollsbun-

det och utgör ett direkt hinder för jämställdhet i arbetslivet. Det försvårar också i många fall möjligheterna att få arbete.

Hälsoskäl utgör för män över 45 år ett dominerande förvärvshinder. För

få arbetstillfällen anpassade efter den enskildes förutsättningar utgör för

denna grupp ett hinder för deltagande i arbetslivet.

9.4 Riktlinjer för sysselsättnings- och regionalpolitiken

Sysselsättningen har, som jag nyss redovisat, ökat snabbt under senare

år. Det har inneburit att grupper som tidigare saknade förvärvsarbete har fått möjlighet att delta i arbetslivet. Det har möjliggjort en ökad produktion

av varor och ökade insatser inom vård, utbildning och andra former av serviceverksamhet.

Den ökade sysselsättningen har tack vare de regionalpolitiska insatserna blivit jämnt fördelad mellan landets olika delar. Den kraftiga befolkningsminskningen i skogslänen har hejdats och vänts ull en ökning. Den tidigare snabba befolkningsökningen i storstadsområdena har dämpats.

Svsselsättningsökningen har framför allt inneburit nya arbetsmöjligheter för många kvinnor som tidigare stod utanför arbetsmarknaden. Därmed har klyftan mellan män och kvinnor när det gäller tillgången ull arbete till en del jämnats ut.

Men trots en kraftig ökning av sysselsättningen finns det alltjämt människor, som vill eller kan väntas vilja delta i arbetslivet om möjligheter erbjuds. Och trots en ständigt ökad produktion finns det angelägna behov som ännu inte är uppfyllda.

Även om sysselsättningsökningen har varit förhållandevis jämnt fördelad mellan landets olika deltar och en bättre balans har skapats i befolknings-

utvecklingen, så föreligger det alltjämt betydande regionala skillnader. Dessa

tar sig bl. a. uttryck i att kvinnorna i skogslänen inte kan förvärvsarbeta 1 samma utsträckning som kvinnorna i andra delar av landet och de tar sig också uttryck i att arbetslöshetsnivån i allmänhet är högre i skogslänen

än i landet i övrigt. Samtidigt finns även i övriga län stora grupper som

önskar förvärvsarbete.

Det är mot bakgrund av de vunna framgångarna och de framförliggande

Prop. 1975/75:211 218

uppgifterna som riktlinjerna för sysselsättningspolitiken och regionalpoli-

tiken bör utformas.

En första utgångspunkt för denna politik bör vara den upp-

fattning om arbetets betydelse för den enskilde och för samhället vilken

Jag angav i direktiven till sysselsättningsutredningen och som jag inledningsvis anknöt till. Där understryks att arbetet och dess villkor formar en väsentlig del av människans liv. Arbetet är ett medel att skapa en god försörjning. Men arbetet har också ett egenvärde som en väg till social gemenskap. Arbetet svarar mot grundläggande mänskliga behov.

En andra utgångspunki för politiken utgörs av de allmänna ekonomiska förutsättningarna. Dessa har utförligt redovisats i den reviderade finansplanen (prop. 1975/76:150) och i den föregående regionalpolitiska propositionen (prop. 1972:111). I prop. 1972:111 betonas att det är ökningen

av våra ekonomiska resurser som har möjliggjort de materiella framstegen

och den ökade sociala välfärden. Ekonomiskt tillväxt är alltså ett medel att nå allmänna välfärdsmål. Endast en ekonomi som befinner sig i expansion kan ge utrymme för ökning av sysselsättningen i underförsörjda områden.

Ekonomisk tillväxt förutsätter, speciellt i ett land som Sverige med dess stora utlandsberoende, en fortsatt omvandling av det ekonomiska livet. Huvuddragen i en sådan utveckling kännetecknas av specialisering, utnyttjande

av stordriftsfördelar, ökad användning av teknisk utrustning m. m. Detta förutsätter rörlighet hos kapitalet mellan och inom sektorerna, dvs. fortsatt

strukturomvandling. Mot denna bakgrund krävs en fortsatt snabb utbyggnad av vår industriella kapacitet. Detta understryks av nödvändigheten att återställa balansen i utrikesbetalningarna till år 1980, vilket riksdag och regering

har lagt fast som en uppgift för den ekonomiska politiken. I prop. 1975/76:150

framhålls att den investeringsfrämjande politik som har förts kommer att fullföljas med kraft. När det gäller fördelningen av utrymmet för konsumtion framhålls att en snabb ökning av offentlig konsumtion inte kan åstadkommas samtidigt. Det är inte heller möjligt att göra en ensidig satsning på endera sektorn. Angelägna reformönskemål och standardförbättringar måste därför förverkligas i en takt som de samlade resurserna medger. För att komma till rätta med det nuvarande underskottet i bytesbalansen krävs ovillkorligen

att sparandet i vår ekonomi ökar. Detta måste ske inom den offentliga

sektorn. .

En tredje utgångspunkt är att produktionen skall inriktas på att tillgodose medborgarnas behov av varor och tjänster. Utvecklingen i alla industrialiserade länder kännetecknas av en förskjutning från varupro-

ducerande näringsgrenar till tjänsteproducerande områden.

De varuproducerande näringarna har förmått att kraftigt öka produktionen med oförändrad eller minskad sysselsättning. I tjänstenäringarna har efterfrågan på social omsorg, sjuk- och hälsovård, utbildning samt annan gemensam och personalkrävande service varit stor. Denna förskjutning kan väntas fortsätta. I den allmänna debatten har det ibland skapats ett mot-

satsförhållande mellan de varuproducerande näringarna, särskilt industrin, och tjänstesektorn, främst den offentliga verksamheten. Det ir visserligen sant alt avvägningsproblem mellan dessa verksamheter existerar och många gånger är av central betydelse. Å andra sidan gäller samtidigt att verksamheten på dessa områden förutsätter varandra. En framgångsrik industri

kräver i ett land som vårt en vil utbyggd samhällsservice. En utbyggnad

av samhällets verksamhet för att tillgodose behovet av bättre vård, omsorg och utbildning kräver i sin tur en industriell förnyelse som kan bidra till en eckonomi 1 balans.

En fjärde utgångspunkt för sysselsättnings- och regionalpolitiken är insikten om att det inte finns en enda sammanhängande arbetsmarknad. I stället finns det ett stort antal lokala arbetsmarknader, vars om-

fattning varierar beroende på den enskildes möjligheter att nå tillgängliga arbetstillfällen. Inom varje lokal arbetsmarknad sker en ytterligare avgränsning som bestäms av vars och ens yrkeskunskaper. Situationen kan skifta från den ena lokala arbetsmarknaden till den andra, från det ena yrkes-

området till det andra. En god tillgång på arbete kan föreligga för en viss yrkesgrupp, medan det råder brist för andra. En god tillgång på arbete innebär inte nödvändigtvis att arbetstillfällena är lämpligt utformade med hänsyn till den enskildes förutsättningar. Och även om det finns tillräckligt

med lämpliga arbetstillfällen kan en otillräckligt utbyggd barnomsorg och

brister i kommunikationer mellan bostad och arbetsplatsen utgöra svåra förvärvshinder.

Det finns i en ekonomi av vår typ med starkt utlandsberoende och decentraliserat beslutsfattande inga automatiskt verkande krafter som löser dessa problem och skapar rätt typ av arbete på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Det krävs politiska beslut och samhälleliga insatser. Med hänsyn till problemens skiftande karaktär måste åtgärder av mycket varierande typ kunna sättas in. De ökade kraven på arbete som har kommit till uttryck under senare år har understrukit nödvändigheten av en sådan politik med starka selektiva inslag, dvs. riktade åtgärder.

Detta understryks ytterligare av att de internationella konjunkturrörelserna under senare år har fått nya inslag som har försvårat olika länders stabiliseringspolitik. Priserna har stigit snabbt, samtidigt som situationen på arbetsmarknaden försämrats och arbetslösheten blivit omfattande. En ekonomisk politik med mycket stark tonvikt på generella medel har visat sig

vara otillräcklig för att lösa problemen. Det förefaller snarast som om en sådan inriktning av politiken bidrar till att försvåra problemen. Det är nödvändigt med åtgärder som är direkt inriktade på att stödja sysselsättningen i utsatta regioner, branscher eller företag och att stödja de personer som

har en svag ställning på arbetsmarknaden. Dessa åtgärder måste vara så

utformade att de inte ökar efterfrågan i andra delar av ekonomin, där det

råder brist på produktionsfaktorer.

Syssclsättningspolitikens uppgift bör — mot denna bakgrund — bli att i

görligaste mån undanröja hinder som står i vägen för dem som

vill förvärvsarbeta och att öka sysselsättningen så att arbete kan erbjudas

alla som vill delta i arbetslivet.

Strävan att ge arbete åt alla innebär att var och en skall ha möjlighet alt medverka i arbetslivet efter sin förmåga. Sysselsättningspolitiken måste förenas med en social förnyelse av arbetslivet. Arbetsmiljön måste förbättras och anpassas så att fysiska, psykiska eller sociala handikapp inte utgör hinder som stänger människorna ute från förvärvs-

arbete.

Strävan att ge arbete åt alla innefattar också en vilja att skapa jäm ställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet. En huvuduppgift blir därvid att komma till rätta med de förhållanden som gör att många kvinnor hindras från att förvärvsarbeta även när det finns lediga platser. Dessa för-

värvshinder utgörs ofta av brister i samhället, t. ex. i fråga om barnomsorg och kommunikationer. Jämställdheten i arbetslivet kräver också insatser för att främja ett mindre könsbundet yrkesval och en fortsatt utjämning

av löne- och anställningsvillkor mellan olika yrkesområden.

Strävan att ge arbete åt alla innefattar en vilja att skapa trygghet

i anställningen. Grunden för detta är lagstiftningen om anställnings-

skydd. Det innebär en skyldighet för varje arbetsgivare att ta ansvar för varje anställd. Lagstiftningen kompletteras i särskilda tägen med stödåtgärder

för att upprätthålla aktiviteten i företagen och därmed sysselsättningen,

Strävan att ge arbete åt alla innefattar vidare deregionalpolitiska

mål som har kommit till uttryck i statsmakternas beslut om regional-

politiken från år 1972 (prop. 1972:111, InU 1972:28, rskr 1972:347). Detta innebär att människorna i olika regioner skall erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter och en likvärdig tillgång till social, kommersiell och kulturell service samt god miljö. Om detta skall kunna ske kan syssel- Sättnings- 'och regionalpolitiken inte behandlas skilda från varandra. Sysselsättningspolitiken har alltid en regionalpolitisk dimension och regionalpolitiken har alltid ett sysselsättningspolitiskt innehåll.

I likhet med svsselsättningsutredningen utgår jag från att regional utjämning av sysselsättningsgraden för kvinnor bör:vara ett riktmärke för

regionalpolitiken. Detta är ett motiv för fortsatta regionalpolitiska stödåtgärder. Jag utgår också från att dessa insatser även fortsättningsvis kommer

att behöva koncentreras till skogslänen och ofta dess inre delar. I takt med att obalansen mellan landsdelar och län har minskat, har problemen inom länen tilldragit sig ökad uppmirksamhet. Till detta kommer att brister och problem på arbetsmarknaden också uppstår i regioner med en hög sysselsättningsnivå och en i övrigt bra arbetsmarknad.

Med en sådan inriktning av politiken, som jag här har angett, måste sysselsättningsfrågorna ges en central plats i politiken på en rad områden. Detta får konsekvenser för samhällsplaneringen, som måste inriktas mot ett samhälle, där fler vuxna har en större anknytning till arbetslivet än

vad som nu är fallet och där det finns en större flexibilitet mellan arbete.

fritid och utbildning.

För att politiken skall bli effektiv måste rätt åtgärd kunna sättas in på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Detta förutsätter en planering som samordnar besluten inom skilda politikområden och ger möjlighet till samverkan mellan lokala, regionala och centrala organ. Politikens allmänna inriktning blir därvid bestämmande för det sätt på vilket planeringen skall bedrivas. Om man lägger tyngdpunkten på allmänt verkande åtgärder kan planeringen bedrivas

centralt. Om man i stället lägger en större vikt vid selektiva åtgärder måste

planeringen i ökad utsträckning bedrivas på lokal och regional nivå.

Under de närmaste åren blir en huvuduppgift att undanröja hinder som står i vägen för dem som vill förvärvsarbeta. I takt med framgångarna i

förverkligandet av den uppgiften måste arbetstillfällen kunna erbjudas dem

som vill dela i arbetslivet. Ett sådant program får inte upplevas som ett

tvång för dem som på grund av utbildning, familjeskäl eller annat. för kortare

eller längre tid inte önskar förvärvsarbeta. Ett program för att bryta ned

förvärvshinder och öka arbetstillfällena bör inte låsas fast i form av ett visst antal arbetstillfällen. Människornas önskemål förändras hela tiden i takt med samhällets förändringar. Det grundläggande för sysselsättningspolitiken

är att samhället ständigt söker tillgodose den enskildes rätt till arbete på samma sätt som samhället på andra områden har åtagit sig att skydda och stödja den enskilde medborgaren.

9.5¶Åtgärder för att undanröja förvärvshinder

9.5.1 Allmän inriktning

Med utgångspunkt i de faktiska förhållandena på arbetsmarknaden och

med de riktlinjer som jag nyss har angivit blir huvuduppgiften för sysselsättningspolitiken under de närmaste åren att medverka till att Systematiskt bryta ned en lång rad hinder som stänger människor ute från arbetslivet.

När planeringen på så sätt inriktas mot ett samhället där fler vuxna har en större anknytning till arbetslivet måste insatser göras över ett stort fält.

Det gäller därvid att konsekvent fullfölja de åtgärder som saus in under

de senaste åren. I det följande kommer jag dessutom att föreslå ytterligare

INSatser.

Det pågår ett omfattande reformarbete för att förnya arbetslivets villkor. Det syftar till en utjämning och en kvalitetshöjning när det gäller arbets-

och anställningsvillkor. Dit hör förkortningen av arbetstiden, förlängningen

av semestern. förbättringen av villkoren i sjuk- och pensionsförsäkringarna.

införandet av ett lagfäst anställningsskydd och medbestämmande för de

anställda. Denna utjämning av villkoren har stor betydelse för att riva konstlade gränser och därmed göra arbetslivet mera öppet och tillgängligt både

för dem som redan finns på arbetsmarknaden och för dem som ännu står

utanför.

Det pågår samtidigt en reformering av arbetsmarknadspolitiken som syftar till att flytta in mer av den på arbetsplatserna. Anpassningsgrupperna och åtgärderna för arbetsanpassning är några av de konkreta uttrycken för statsmakternas strävan att bereda arbete åt dem som har någon form av arbetshandikapp. Andra åtgärder att nämna här är de stimulanser som har

satts in för att få företag och kommuner att kombinera vidareutbildning

för de redan anställda med nyanställning eller med undvikande av permittering vid produktionsinskränkningar.

Det finns, som sysselsättningsutredningen framhåller, ingen skarp gräns

mellan de krav som ställs på arbetsmiljön för att skydda de anställdas hälsa och insatserna för redan handikappade. Därför bör enligt min mening de

omfattande insatserna för att förbättra arbetsmiljön, strävandena att flytta arbetsmarknadspolitiken in på arbetsplatserna samt förnyelsen av anställningsvillkoren ses i ett sammanhang. Alla dessa åtgärder har det gemensamt att de medverkar till att undanröja förvärvshinder som har sin grund i

arbetslivet. Jag skall strax återkomma till frågan om ökade insatser från statsmakternas sida på dessa områden.

Men hindren för ett deltagande i arbetlivet finns inte bara på arbetsplatserna. Även förhållandena utanför arbetsplatserna kan, som både sysselsättningsutredningen och länsplancringen har visat, innebära hinder för många att gå ut i arbetslivet. Redan vid övergången från skola till arbetsmarknad möter ungdomar svårigheter, och arbetslösheten bland ungdomar är högre än bland de vuxna

i Övrigt. Ett bättre samspel mellan skola och arbetsmarknad måste skapas, för alt alla ungdomar skall kunna erbjudas arbete, praktik celler utbildning. Såväl undervisningssystemet som i arbetsmarknadspolitiken, reformeras f. n. med hänsyn härull.

För en stor grupp, som i dag står utanför arbetslivet men har starka önskemål om att förvärvsarbeta, är bristen på barnomsorg det avgörande förvärvshindret. En kraftig utbyggnad av den kommunala barnomsorgen är

därför nödvändig. Regeringens överenskommelse med kommunförbundet

har lagt grunden för en sådan utbyggnad (prop. 1975/76:92).

I länsplaneringen har stor uppmärksamhet riktats mot de lokala arbets-

marknadernas sätt att fungera. Av det materialet har tydligt framgått behovet av insatser för att öka den enskildes möjligheter att nå de arbetsplatser som finns tillgängliga. Det kan här vara fråga om att ordna bättre resemöjligheter, eller att åstadkomma cen bättre planering av bebyggelsen som

underlättar resorna mellan arbete och bostadsort. Med ökade insatser av

detta slag kan valmöjligheterna ökas på den lokala arbetsmarknaden, men det utesluter inte att ett betydande antal personer kan finna flyttning önsk-

värd. Det är därvid angeläget att den enskilde inte drabbas ekonomiskt av en av arbetsmarknadsskäl nödvändig flyttning.

Prop. 1975/75:211 223

9.5.2 Åtgärder för att förändra arbetslivet

En utjämning av löner och andra anställningsvillkor har ägt rum på den svenska arbetsmarknaden, främst sedan mitten av 1960-talet. Denna utveckling har varit av avgörande betydelse för en väl fungerande arbets-

marknad även när de strukturella förändringarna varit kraftiga. Den allmänna tjänstepensioneringen som successivt infördes under 1960talet har suddat ut skillnaderna i pensionsförmåner och relativt sett underlättat rekryteringen till arbetaryrkena. Förbättrade förmåner i fråga om semester och andra arbetstidsförhållanden som har åstadkommits lagstift-

ningsvägen har minskat skillnaderna i arbetsvillkor mellan skilda grupper

i arbetslivet. Särskilt betydelsefullt har det varit att skillnaderna i veckoarbetstiderna har utjämnats på arbetsplatserna. Sammantaget har utveck-

lingen i fråga om de allmänna villkoren i arbetslivet inneburit väsentligt

förbättrade förhållanden för de stora löntagargrupperna inom industri och

service samtidigt som avståndet till övriga anställda i dessa hänseenden

har knappast in eller helt försvunnit.

Av största betydelse har utvecklingen av lönerelationerna varit. På LOområdet har till följd av den solidariska lönepolitiken avståndet mellan bättre och sämre betalda yrkesområden krympts avsevärt genom att anställda med låga löner har fått sin ställning förbättrad. I hög grad har detta lett till högre lön för kvinnor, eftersom dessa i stor utsträckning arbetar inom de

sämst betalda yrkesområdena. Även utanför LO-området föreligger uppgifter

om en kraftig relativ förbättring av kvinnornas löner. För den höjda förvärvsverksamheten bland kvinnor har denna utveckling varit av största betydelse.

Denna utveckling mot mer likartade arbetsvillkor har varit betydelsefull för att närma yrkesområdena till varandra och mjuka upp de tidigare skarpa gränserna mellan arbetar- och tjänstemannayrkena. Rekryteringen har förbättrats till områden där inte endast lönerna utan även andra anställningsvillkor har släpat efter. Nödvändiga omställningar har därigenom underlättats.

Som sysselsättningsutredningen betonar kan andra arbetsförhållanden än lönesättningen bedömas komma att spela en alltmer betydelsefull roll framöver. Redan den tillströmning som har ägt rum till arbetsmarknaden under de senaste åren har varit beroende av en i ökad grad individuell anpassning

av arbetena till den enskildes önskemål. Ju högre upp vi kommer i förvärvsfrekvens desto nödvändigare är det att arbetsvillkoren anpassas till de mycket skiftande krav och förutsättningar som gör sig gällande i fråga om arbetstider, arbetsuppgifter, arbetsställningar m. m. I det följande skall

behandlas problem av denna art.

Det är ytterligt angeläget att göra klart omfattningen av de uppgifter som

vi står inför. Det är inte fråga om enstaka förändringar av arbetstider och

arbetsplatser. Snarare kan det uttryckas så att nära nog varje arbetsplats

och arbetsuppgift behöver anpassas och att varje enskild arbetstagares behov av individuell inskolning måste tillgodoses.

Sett i detta perspektiv är det nödvändigt med systematiska, kontinuerliga förändringar av arbetsplatserna om utslagning skall kunna hejdas. Anpassningsgruppernas verksamhet på arbetsplatserna skall ses mot denna bak-

grund. De har primärt kommit till i syfte att bana väg för personer utifrån

in i företaget men har också viktiga uppgifter i fråga om kontinuerliga förändringar inne på arbetsplatserna.

Den delpensionsreform som träder i kraft den I juli 1976 innebär möjlighet

till individuell anpassning av arbetstiden till den enskildes behov från 60

års ålder. Deltidsarbete finns redan i stor utsträckning på den svenska

arbetsmarknaden. Ca 650 000 personer, de allra flesta kvinnor. arbetar deltid. I samband med pensionsreformen måste deltidsarbete planeras in på varje enskild arbetsplats där en äldre arbetstagare gör anspråk på det.

En ytterligare dimension får kraven på förändrade och individuellt anpassade arbetsplatser om perspektivet sträcks ut till att avse ett arbetsliv där kvinnornas förvärvsfrekvens är i nära nivå med minnens, där pensionärer bereds möjligheter till förvärvsarbete långt upp i åren och där även relativt svårt handikappade bereds förvärvsarbete på den ordinarie arbetsmarknaden. Då kommer långt större krav än hittills av ställas på organisatorisk och miljömässig anpassning ute på arbetsplatserna.

De arbetslivsreformer som har genomförts på senare år eller som planeras skall ses i detta sammahang. Lagstiftningen om anställningsskydd innebär skyldighet för varje arbetsgivare att ta ansvar för varje anställd, med särskild

tyngdpunkt i ansvaret att behålla och vid behov förändra arbetsuppgifterna

för äldre personer som har arbetat länge i företaget eller förvaltningen.

Det förslag till arbetsmiljölagstiftning som arbetsmiljöutredningen har presenterat tar sin utgångspunkt i att arbetsplatserna och arbetsuppgifterna måste vara så utformade att den enskilde inte riskerar hälsa och säkerhet. Eftersom varje enskild individ har olika motståndskraft mot fvsiska och psykiska påfrestningar innebär deua mål att höga krav ställs på arbetsmiljöinsatser. Häri ligger då också att ju fler människor — ofta med något slag av handikapp -.som arbetslivet skall rymma, desto högre anspråk måste ställas på ar-

betsmiljön. Avsikten med utredningens förslag till lagstiftning kan sägas vara att förbättra arbetsmiljön så att fler människor skall få plats i det or-

dinarie arbetslivet och behovet av särlösningar för personer med handikapp av skilda slag begränsas.

Den nya arbetsrättsliga lagstiftningen ger de fackliga organisationerna vid-

gade möjligheter att ta till vara medlemmarnas intressen i frågor om med-

bestämmande på arbetsplatsen vad beträffar arbetsmiljö, arbetsorganisation. arbetstider osv. Lagstiftningen har karaktär av övergripande riktlinjer för hur medbestimmandet skall växa fram och är sålunda inriktat på hög grad av anpassning till förhållandena på varje enskild arbetsplats.

Skall arbetslivet rymma alla måste det vara i hög grad flexibelt och ta

hänsyn till den enskildes behov och förutsättningar. En sådan inriktning innebär också ett krav på flexibilitet utifrån de under ett liv skiftande kraven

och förutsättningarna t. ex. samspel utbildning-arbete under ungdomsåren

och senare särskilda arbetstidskrav i samband med att barn föds och behöver omvårdnad, anpassning till lägre tempo och mindre arbetsinsats när pen-

sioneringen närmar sig, särskilt tillrättalagda arbetsförhållanden i samband med längre sjukdom, vid handikapp osv. Sysselsättningsutredningen har

diskuterat sysselsättningsproblemen utifrån detta perspektiv och jag ansluter

mig till ett sådant synsätt. I det följande diskuteras på viktigare områden

de konsekvenser som detta för med sig.

9.5.3 Åtgärder för att förbättra informationer och arbetsförmedlingen

Antalet tillfällen då enskilda personer söker arbete på den svenska ar-

betsmarknaden uppgår sannolikt till mer än två miljoner per år. Av dessa avser ca en miljon söktillfällen personer som står utanför arbetskraften

och en halv miljon avser personer som är arbetslösa. Antalet ombytessökande har uppskattats till ca 400 000 per år, varav de flesta söker nytt arbete flera gånger under ett år.

Enligt sysselsättningsutredningen börjar drygt en miljon personer minst en ny anställning under ett år. Av dessa tillhör hälften, dvs. en halv miljon, arbetskraften under hela året. Antalet arbetsplaceringar blir ännu större, efter-

som cen del av de berörda börjar mer än en ny anställning per år. Antalet har uppskattats till ca 1,5 miljoner per år. Dessa uppgifter visar att stora grupper går in på arbetsmarknaden för

kortare eller längre tid och att stora grupper lämnar arbetsmarknaden mer

eller mindre tillfälligt. Uppgifterna antyder hur betydelsefull den s. k. sökprocessen är för arbetsmarknadens funktion. Om det är svårt att överblicka

tillgängliga arbetstillfällen tar sökandet längre tid och den enskilde kan tvingas gå arbetslös samtidigt som lediga platser står obesatta. Om det är lätt att överblicka de tillgängliga arbetstillfällena går sökandet snabbare, sysselsättningen bli högre och arbetslösheten lägre samtidigt som produktions-

resultatet kan förbättras.

Stora och omedelbart verkande fördelar är således förknippade med en

god information just vid de tillfällen då den enskilde söker arbete eller då arbetsgivare söker personal. Det är en uppgift främst för arbetsförmed-

lingen att svara för denna information. Förmedlingen måste finnas till hands

nära människorna och ha förmåga att bedöma varje arbetssökandes infor-

mationsbehov. Den behöver snabbt kunna ta fram de uppgifter om arbetsmarknaden som behövs i ett enskilt fall.

Det är mot denna bakgrund som arbetsförmedlingen nu genomgår en genomgripande förnyelse som tar sig uttryck i en kraftig personalökning, nya organisatoriska former och nya tekniska hjälpmedel. Utbyggnaden har pågått från 1970-talets början och beslut har redan fattats om att ta ytterligare

steg.

15 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

Arbetsförmedlingen har hittills under 1970-talet fått över 1 000 nya tjäns-

ter. Riksdagen har (prop. 1975/76:100, bil. 13, InU 1975/76:33, rskr

1975/76:221) beslutat att arbetsmarknadsverket under budgetåret 1976/77

skall få medel för att inrätta ytterligare ca 250 tjänster. Samtidigt förstärks

personalutbildningen kraftigt. Även organisatoriskt pågår en förnyelse av förmedlingen. Kontorsnätet har förbättrats. Ett stort antal kontor i hela landet har fått nya och välbelägna lokaler. Allt fler kontor får särskilda resurser också för olika specialområden

som arbetsvård och yrkesvägledning. I storstadsområden, där verksamheten i stor utsträckning har varit förlagd till ett fåtal mycket stora kontor, pågår en successiv utbyggnad av medelstora lokalkontor för olika stadsdelar.

Ett annat led i den organisatoriska förnyelsen är utbyggnaden av anpassningsgrupperna. Genom dessa har arbetsförmedlingen fått ett instru-

ment för att inne i företagen kunna följa personalpolitiken och påverka personalrekryteringen så att arbete kan erbjudas personer med arbetshan-

dikapp.

Eit tredje led i den organisatoriska förnyelsen är tillkomsten av distrikts-

arbetsnämnderna. Riksdagen beslutade nyligen (prop. 1975/76:84, InU

1975/76:28, rskr 1975/76:222) om en försöksverksamhet med distriktsarbetsnämnder vid arbetsförmedlingen i syfte att förstärka förmedlingens kon-

takter med kommuner, näringsliv och fackliga organisationer och tillföra förmedlingen ökad sakkunskap. När det gäller den tekniska förnyelsen vill jag nämna den utbyggnad som pågår av ADB-utrustningen. Tack vare denna har platsinformationen väsentligt förbättrats, bl. a. genom att dagsaktuella platslistor nu kan fram-

ställas och snabbt distribueras. Under budgetåret 1976/77 kommer ADBbaserade platslistor att kunna framställas i 19 län. Jag räknar med att en fortsatt utbyggnad skall ske så att arbetsförmedlingen i samtliga län skall

ha tillgång till sådana platslistor från den 1 juli 1978. Vidare har riksdagen beslutat om medel till AMS för att utveckla ADB-teknik som kan användas

vid sökning och matchning av lediga arbetstillfällen, i syfte att kunna erbjuda snabbare och mera individuellt inriktade förmedlingsinsatser.

Denna tekniska förnyelse av förmedlingen är förenad med strävan att arbetsförmedlingen så långt möjligt skall kunna redovisa alla lediga platser

för de arbetssökande och att dessa skall ges en förbättrad information om arbets- och anställningsförhållandena. Riksdagen har därför nyligen beslutat

om cen lag om obligatorisk anmälan av lediga platser. Systemet införs på försök fr. o. m. den I oktober 1976 i Malmöhus, Kristiandstads och Blekinge

län. Efter utvärdering av försöksverksamheten får ställning tas till hur den fortsatta utbyggnaden lämpligen bör ske. Denna bör närmast avse storstock-

holmsområdet.

Man måste riikna med att behovet av individuellt inriktade informations-

och förmedlingsinsatser som komplettering till platslistorna kommer att utgöra den helt övervägande delen av arbetsförmedlingsarbetet även i fram-

tiden. Det beror bl. a. på att arbetsmarknaden blir alltmer komplicerad och präglas av ökade krav på specialkunskaper vid många arbetsplatser. De som

söker sig ut i arbetslivet riktar förhållandevis ofta sitt intresse mot begränsade

delar av arbetsmarknaden och många av dem ställer speciella krav på arbetstider m. m. Även de som har arbetshandikapp skall såvitt möjligt beredas plats inom det ordinarie arbetslivet. Allt detta medför att arbetsmarknads-

informationen till stor del måste ges en individuell prägel även i framtiden.

Utöver den upplysning direkt till arbetssökande som ges genom det löpande förmedlingsarbetet är det nödvändigt att också andra informationskanaler utnyttjas. Jag delar sysselsättningsutredningens uppfattning att de fackliga organisationerna kan göra värdefulla insatser genom att sprida arbetsmarknadsupplysning bland arbetstagarna. Även andra organisationer

kan medverka i uppgiften att föra ut information om arbetsmarknaden och

arbetsmarknadspolitiken. De av riksdagen beslutade distriktsarbetsnämnderna får en viktig uppgift som förmedlare av kontakter och information mellan arbetsförmedling, arbetsmarknadsparter och kommuner. Sådana kontakter behöver tas i ökad utsträckning både i enskilda ärenden och för planeringen av de olika myndigheternas och organisationernas verksamhet i stort.

Anpassningsgrupperna fyller en viktig funktion när det gäller att stärka

de arbetshandikappades ställning. Det är väsentligt att företagen undersöker möjligheterna att sysselsätta personer som har särskilda begränsningar i sin

arbetsförmåga och att dessa personer får veta vilka möjligheter som finns. Arbetsgivarna behöver veta vilka möjligheter de har att få statligt stöd för

anställning av handikappade. Som har påpekats tidigare av både syssclsättningsutredningen och en särskild arbetsgrupp inom AMS bör anpass-

ningsgrupperna mer än hittills ta sig an de arbetssökande som står utanför företagen.

Jag har hittills uppehållit mig vid sådan information som riktar sig direkt ull dem som söker arbete och till arbetsgivare som söker personal. Det är viktigt att sprida kunskap om arbetsmarknaden också till andra grupper. Det gäller i första hand studerande i olika skolformer, särskilt vid de tillfällen då de skall fatta beslut om inriktningen av sina fortsatta studier. Jag återkommer strax till den frågan.

För en långsiktig ökning av sysselsättningen och av de sysselsattas utbyte av arbetet är det viktigt att grundläggande kunskaper om arbetsmarknaden sprids. Likaså bör företag stimuleras att planera sin verksamhet med hänsyn

till arbetsmarknaden och de sociala förhållandena i orten även när de inte

upplever några omedelbara svårigheter att få arbetskraft. Detta innebär att arbetsförmedlingen måste arbeta under stor öppenhet och på ett sätt som

ökar medvetenheten om arbetsmarknadsfrågornas betydelse för envar.

Prop. 1975/75:211 228

9.5.4¶Åtgärder för att underlätta övergången från skola till arbetsliv

Ungdomarnas ålder vid inträde på arbetsmarknaden har höjts genom skolreformerna. Denna utveckling gick snabbt under 1950- och 1960-talen. Ti-

digare gick man normalt ut i arbetslivet efter sex—-åtta år i folkskolan. Numera går flertalet ungdomar ut på arbetsmarknaden först efter en elva- eller tolvårig

utbildning i grundskola och gymnasieskola. Men många ungdomar söker

sig ut i arbetslivet redan efter avslutad grundskola. Gruppen av förvärvs-

arbetande ungdom under 20 år har ökat kraftigt under 1970-talet.

Det är också en helt annan arbetsmarknad som ungdomarna möter i dag. Bl. a. den tekniska utvecklingen har gjort att kraven på yrkesutbildning har ökat. Ungdomar utan yrkesutbildning erbjuds i stor utsträckning arbeten av tillfällig karaktär som ger dem små möjligheter att — utan fortsatt utbildning — få en fastare förankring på arbetsmarknaden. Ungdomar har inte heller någon egen arbetsmarknad. Konjunktursvängningar eller överskott på utbildade inom en bransch drabbar ungdomar lika väl som äldre. Ungdomarna möter konkurrens både från dem som redan är etablerade på arbetsmarknaden och från nytillträdande vuxna. Samtidigt med att utveck-

lingen har gjort det svårare för den som saknar yrkesutbildning att finna arbete, har många ungdomar under senare år lämnat skolan efter avslutad

grundskola utan att skaffa sig yrkesutbildning.

Sysselsättningsutredningen har visat att arbetslösheten bland i första hand ungdomar i åldern 16-19 år ökade i början av 1970-talet. Under de två senaste åren har ungdomsarbetslösheten pressats ned och ligger nu i nivå

med värdena från år 1970. Av betydelse för att kunna bedöma ungdomens

situation på arbetsmarknaden är uppgifter om vart de ungdomar tar vägen som lämnar skolans olika stadier.

SCB har undersökt vad eleverna i grundskolan och gymnasieskolan sysslar med ca ett år efter avslutad utbildning. Av den senaste grundskoleuppföljningen framgår att av de ca 100 000 ungdomar som våren 1972 slutade grundskolan fortsatte 69 96 att studera, 23 26 arbetade och drygt 2 96 sökte arbete (var arbetslösa). Från gymnasieskolans tre- och fyråriga linjer och

tvååriga linjer — motsvarande den tidigare fackskolan — gick närmare 45 000 ungdomar ut. Av dessa fortsatte 30 26 att studera, 47 26 förvärvsarbetade

och 5 96 sökte arbete (var arbetslösa). För de tvååriga yrkesinriktade linjerna finns motsvarande uppgifter endast för dem som slutade skolan våren 1973. Av totalt ca 20 000 ungdomar gick 10 96 i fortsatt utbildning, 77 26 arbetade

och 3 94 sökte arbete (var arbetslösa).

Trots att det stora flertalet ungdomar som våren 1972 resp. 1973 slutade

skolan antingen gick vidare till annan utbildning eller arbete, kunde ca

5 000 ungdomar inte finna lämplig utbildning eller lämpligt arbete. Under

år 1972 var arbetslösheten bland ungdomar i åldern 16-19 år 8,2 26 enligt AKU!. För år 1975 var motsvarande tal 5,5 96. Det finns emellertid anledning

anta att fördelningen i dag på sysselsättning, fortsatt utbildning, värnplikt m. m. är ungefär densamma som år 1972.

I likhet med sysselsättningsutredningen och remissinstanserna finner jag att samhället också i fortsättningen med kraft måste stödja de unga genom att erbjuda utbildning, praktik och arbete. Det fordras därför förändringar

i skolan, i arbetsförmedlingarnas arbetsmetoder och i arbetslivet. Skolan, kommunerna, arbetsförmedlingarna, arbetsgivar- och arbetstagarorganisa-

tionerna måste var och en ta sin del av ansvaret. Mina förslag i det följande

utgår från detta. Arbetet på att uppnå målet att alla ungdomar som slutar grund- eller gymnasieskolan skall erbjudas arbete, praktik eller utbildning

har redan påbörjats. :

En särskild arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet — gymnasieskolgruppen — har i rapporten (Ds U 1975:18) Utbildning m. m. för 16-19-åringar föreslagit olika åtgärder, som skall underlätta övergången mellan grundskola och arbetsliv samt mellan grundskola och gymnasieskola. Studie- och yrkesorienteringen föreslås förstärkt. Skolan skall följa de ungdomar som inte går vidare till gymnasieskolan. I detta arbete skall skolan samarbeta med arbetsförmedling och kommunala organ. Gymnasieskolan bör vidare tillföras

korta, yrkesinriktade kurser. Kurserna skall vara så utformade att de går

att bygga på efter en tids erfarenhet i arbetslivet. Efter förslag av gymnasieskolgruppen pågår i fyra kommuner försöksverksamhet med yrkesinriktade kurser, vilka vänder sig till ungdomar som annars inte skulle ha sökt sig till gymnasieskolan. Gymnasieskolgruppens rapport har nyligen remissbehandlats och delar av den bereds f. n. inom utbildningsdepartementet.

Propositionen om skolans inre arbete m. m. (prop. 1975/76:39) tar upp vissa av de förslag som arbetsgruppen har lagt fram.

Som sysselsättningsutredningen betonar är det viktigt att genom studie- och yrkesorientering (SYO) i grundskolan förbereda ungdomarnas inträde i arbetslivet. Det är viktigt att ungdomarna redan tidigt

får en realistisk bild av arbetslivet. Som bl. a. SSU och TCO har framhållit

1 sina yttranden är det väsentligt att praktisk arbetslivsorientering ges på alla stadier i grundskolan. bl. a. för att bryta traditionsbundna yrkesval. I likhet med vad föredragande statsrådet framhöll i propositionen om skolans

inre arbete vill jag betona vikten av att eleverna i grundskolan får en vil

tilltagen studie- och yrkesorientering sammanvävd med praktisk arbetslivsorientering. En information av det slag som de under våren 1976 genomförda

arbetsmarknadsdagarna har gett bör vara bestående inslag i detta arbete. Kontakterna med gymnasieskolan bör vidare förstärkas så att ungdomar som skall välja framtida utbildning får en bättre kännedom om gymnasieskolans olika linjer. Den utvärdering av SYO-verksamheten som skall

ske bör göras bl. a. mot bakgrund av vad jag nu har anfört och om så behövs bör åtgärder vidtas för att stärka SYO-konsulenternas kontakt med arbetslivet.

Vad gäller gymnasieskolan vill jag betona betydelsen av arbetslivskontakter och den nyckelroll som skolans personal spelar härvid. Jag finner det i likhet med LO motiverat att på sikt ställa kravet att alla lärare skall

ha arbetslivserfarenheter också utanför skolans ram. Jag vill erinra om att statsrådet Hjelm-Wallén har givit 1974 års lärarutbildningsutredning (U

1974:04) tilläggsdirektiv om detta. Sysselsättningsutredningen och flertalet remissinstanser har framhållit vikten av att alla gymnasieskolans linjer ut-

formas på ett sådant sätt att eleverna efter utbildningen får möjlighet att välja mellan arbete eller fortsatt utbildning. På grundval av ställningsta-

gandena till propositionen om reformeringen av högskoleutbildningen (prop. 1975:9, UbU 1975:17, rskr 1975:179) har SÖ fått i uppdrag att utveckla principerna om återkommande utbildning vad gäller gymnasieskoleutbild-

ningen. En utredning om gymnasieskolan kommer att tillsättas. Korta yr-

kesinriktade kurser bör, som gymnasieskolgruppen har föreslagit, kunna komma till stånd på relativt kort sikt. Sådana kurser skulle säkert kunna dra till sig ungdomar som inte ser en längre gymnasieskolutbildning som

ett förstahandsalternativ. Jag vill dock i likhet med flera remissinstanser, samtidigt stryka under vikten av att dessa ungdomar stimuleras att fullfölja

sina gymnasiala studier i någon form.

Såväl sysselsättningsutredningen som flera länsstyrelser har diskuterat di-

mensioneringen av gymnasieskolan. AMS framhåller i sitt yttrande att en

anpassning till den lokala arbetsmarknadens behov av arbetskraft bör kunna

ske i fråga om korta yrkesinriktade kurser. Styrelsen är dock tveksam till en sådan anpassning av utbudet på de reguljära linjerna.

Efter samråd med statsrådet Hjelm-Wallén får jag på denna punkt anföra

följande. Ett centralt mål för ungdomsutbildningen är individens rätt till

fritt val av utbildning inom ramarna för samhällets resurser. Detta innebär att man inte i första hand strävar efter en anpassning till den lokala eller regionala arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft. Samtidigt finns det naturliga skäl för individen att i sitt val av utbildning anpassa sig till den regionala arbetsmarknadens förhållanden. En viss anpassning av utbildningen till arbetsmarknaden i de skilda länen har därför skett, vilket jag finner riktigt.

Individens rätt att välja utbildningsinriktning bör på allt sätt värnas. Samtidigt är det emellertid angeläget att detta val kan ske mot bakgrund av en realistisk uppfattning om de regionala sysselsättningsmöjligheterna efter fullgjord utbildning. För att studierådgivningen skall kunna ge en så korrekt bild som möjligt av den regionala efterfrågesituationen måste den grundas på en väl underbyggd uppfattning om den framtida näringslivsutvecklingen och om hur tillgången på personer med olika yrkesinriktning kommer att utvecklas. Samma typ av information krävs naturligtvis om inriktningen och dimensioneringen av utbildningskapaciteten för olika yrken skall kunna bidra till en bättre regional balans på skilda yrkesområden.

Det utvecklingsarbete som pågår när det gäller länsplaneringens framtida

utformning bör kunna leda till bl. a. ett förbättrat underlag för regionala

bedömningar av arbetskraftsefterfrågans fördelning på yrkes- och utbild-

ningsgrupper. Ett sådant material bör kunna användas som underlag såväl

för dimensionering av det ordinarie skolväsendet, arbetsmarknadsutbild-

ningen (AMU) som företagens internutbildning, samt i studie- och yrkes-

orienteringen. De föreslagna planeringsråden som också skall finnas på

länsnivån bör kunna få en central roll i bedömningen av detta material. Som bl. a. SCB framhåller i sitt yttrande förutsätter denna typ av prognoser ett utvecklingsarbete vad beträffar både metoder och underlagsmaterial.

Som länk mellan skolan och arbetslivet samt mellan grundskola och gym-

nasieskola 'har i prop. 1975/76:39 föreslagits att s.k. planeringsråd inrättas. I dessa skall skola, arbetsförmedling, arbetsgivare och fackförening

samverka i frågor som rör bl. a. fackligt deltagande i skolornas undervisning,

praktikfrågor, studie- och yrkesvägledningsfrågor samt arbetslivsorientering. En aktiv medverkan från planeringsråden måste till för att vi skall nå målet att alla ungdomar skall erbjudas arbete, praktik eller utbildning. Pla-

neringsråden bör också som har föreslagits i nämnda proposition planera och följa den uppsökande studie- och yrkesorienteringen bland de ungdomar som slutar grundskolan och inte går vidare till gymnasieskolan. Sysselsättningsutredningen har i särskild skrivelse föreslagit att de samarbetsorgan som utredningen har initierat i flera kommuner och som i princip har en sammansättning motsvarande de föreslagna planeringsrådens snarast skall komma till stånd i hela landet. Planeringsråden skall enligt förslaget inrättas fr. o. m,. budgetåret 1977/78. Jag finner det emellertid naturligt att kom-

munerna redan nu påbörjar sådan verksamhet att ett väl fungerande sam-

arbete finns uppbyggt i god tid.

Sysselsättningsutredningen har tagit initiativ till försöksverksamhet med

intensifierad arbetsförmedling för ungdom under 20 år. För-

söken startades på fem orter. Verksamheten syftar bl. a. till att genom kon-

centrerade arbetsförmedlings- och utbildningsinsatser erbjuda arbetssökande ungdomar under 20 år något slag av utbildning och/eller sysselsättning.

Den syftar vidare till att studera de problem som uppstår i den direkta övergången mellan utbildning och arbetsliv samt att studera samarbetsformerna mellan arbetsgivare, arbetstagare, skola och arbetsförmedling. På de orter där sysselsättningsutredningens försök har bedrivits har arbetsförmed-

lingarna tillförts personalförstärkningar. Genom försöksverksamheten har arbetsförmedlingarna fått erfarenhet av

bl. a. uppföljningsverksamhet och organisatorisk samverkan av det slag som har föreslagits i propositionen om skolans inre arbete. Förmedlingarna har fått möjligheter att pröva en rad nya arbetsmetoder och hjälpmedel, t. ex.

arbetsmarknadsutbildning i kombination med beredskapsarbete samt beredskapsarbete inom organisationer och företag.

Sysselsättningsutredningen har redovisat mycket goda erfarenheter av den hittills bedrivna verksamheten. Regeringen har därför förlängt försöksperioden och gett AMS medel så att verksamheten kan bedrivas vid ytterligare

19 kontor. På grundval av den nu pågående verksamheten bör metoder kunna utarbetas för arbetsförmedlingarnas verksamhet i hela landet. Starka

skäl talar också för att arbetsförmedlingsinsatser för ungdomar bör prioriteras

vid förstärkning av arbetsmarknadsverkets resurser. De erforderliga insatserna härför får i sedvanlig ordning bedömas i höstens budgetarbete.

Frågan om speciella ungdomsförmedlare skall avdelas eller om ansvaret

för ungdomsfrågorna skall åligga all personal på förmedlingarna är en fråga som avgörs bäst av varje förmedling. Jag vill i sammanhanget betona vikten

av att prioriteringar av hur resurserna inom varje förmedling och län skall fördelas görs kontinuerligt. En anpassning måste ständigt ske till de svå-

righeter de arbetssökande möter. Insatser för ungdomar kräver i allmänhet

mera personal än för andra arbetssökande. Genom distriktsarbetsnämnderna

kan arbetsmarknadsverket numera tillföras värdefull information vid den avvägning som härvid erfordras.

Genom planeringsråden, skolans ansvar för uppföljning av de elever som lämnar grundskolan och de erfarenheter som sysselsättningsutredningens försök ger har grunden lagts för arbetet med att uppnå målet att varje ung

människa skall erbjudas arbete, praktik eller utbildning. Denna verksamhet

måste också ses mot bakgrunden av statsmakternas insatser för att öka sysselsättningen och regionalt fördela arbetstillfällena samt att motverka konjunkturproblem på arbetsmarknaden. :

Ett särskilt problem vid övergången mellan skola och arbete samt i ut-

bildningen utgör möjligheterna att erbjuda praktik för dem som behöver

det antingen som ett led i utbildningen eller som arbetslivserfarenhet. En

särskild arbetsgrupp har som jag tidigare redovisat arbetat med dessa frågor. Vad beträffar den organisatoriska ramen för behandling av praktikfrågorna har praktikgruppen föreslagit en organisation som är snarlik de s.k. planeringsrådens. Dessa bör kunna fylla den funktion på det lokala och regionala planet som praktikgruppen avsett. I de regionala planeringsrådens arbetsområde bör, i linje med vad praktikgruppen föreslagit, också ingå de i regionen förekommande högskoleutbildningarna. Jag finner det naturligt att AMS liksom hittills i samarbete med berörda myndigheter och organisationer har ansvaret för praktikfrågorna på central nivå.

I likhet med praktikgruppen och remissinstanserna vill jag betona vikten av att alla som så önskar kan beredas praktiska erfarenheter från arbetslivet.

Sådan praktik har betydelse för den enskildes utbildning och yrkesval och underlättar de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Jag delar helt arbetsgrup-

pens uppfattning att det är erfarenheter från det dagliga arbetet som normalt har det största värdet. Däri inbegriper jag även den fackliga verksamheten på arbetsplatsen. Särskilt tillrättalagda arbetsuppgifter bör således anordnas endast om det av utbildningsmyndighet bedöms som angeläget. De krav som fortfarande finns på att en praktikperiod skall vara utformad på ett visst sätt för att godkännas för en utbildning bör inte onödigtvis ställas

upp. Frågan om slopandet av obligatorisk förpraktik övervägs f.n. inom

utbildningsdepartementet.

Till följd av de krav på praktikens utformning som i dag gäller har vissa

Prop. 1975/75:211 233

problem uppstått för en del ungdomar, bl. a. för dem som har skaffat sig praktik genom beredskapsarbete. Enligt min mening bör praktik eller praktiskt yrkesarbete, vilket föreskrivs som villkor för tillträde till viss utbildning, också kunna fullgöras i form av beredskapsarbete utom i de fall där praktiken

ingår som en integrerad del av kursplanen för en viss utbildning. Tillgången på praktikplatser är inom såväl den privata som offentliga sektorn beroende av initiativ från arbetsgivarna. Inom den statliga sektorn skall SPN verka för att utrymme för praktikanter skapas hos myndigheterna. Härutöver har regeringen som en tillfällig åtgärd bemyndigat AMS att i form av beredskapsarbete anordna tillfälliga praktikplatser hos statliga myndigheter och verk, Myndigheternas kostnader för praktikanten täcks härvid helt genom AMS försorg. Åtgärden är en tillfällig insats för att snabbt få

fram praktikplatser. Normalt skall myndigheterna i sin budget beräkna medel för praktikanter.

Härutöver har regeringen som en tillfällig åtgärd bemyndigat AMS att i form av beredskapsarbete anordna tillfälliga praktikplatser hos statliga myn-

digheter och verk. Myndigheternas kostnader för praktikanten täcks härvid helt genom AMS försorg. Åtgärden är en tillfällig insats för att snabbt få

fram praktikplatser. Normalt skall myndigheterna i sin budget beräkna medel

för praktikanter. Inom regeringskanslict pågår f. n. ett arbete med att värdera erfarenheterna

av de insatser som har gjorts för att bereda arbetslös ungdom möjlighet till praktiktjänst inom den statliga sektorn. I detta arbete ingår bl. a. att undersöka olika vägar för att utöka antalet permanenta praktikplatser inom det statliga verksamhetsområdet. De erfarenheter som vunnits av de ar- " betsmarknadspolitiskt motiverade tillfälliga insatserna för att bereda arbets-

lös ungdom beredskapsarbete i form av praktik hos myndigheterna och som givit ca 5 000 platser kommer att utgöra ett värdefullt underlag för

bedömningarna.

Den plan för den permanenta praktikantverksamheten som utarbetas inom finansdepartementet skall under våren och sommaren stämmas av mot de praktikplaner myndigheterna har gjort upp. Därefter kommer regeringen att i samband med budgetpropositionen 1977/78 au fastställa en ramplan

för statsförvaltningens totala praktikantverksamhet.

Regeringens arbete för att utöka antalet praktikplatser inom den statliga sektorn förutsätter ett fortsatt nära samarbete mellan AMS och SPN. AMS

har i detta arbete till uppgift att bl. a. svara för anmälningar, förmedling

och fördelning av praktikanter till de olika praktikuppgifterna. SPN har till uppgift att ställa samman myndigheternas praktikantplaner och att analysera praktikantbehoven samt förse arbetsmarknadsverket med underlag för bedömningar av antal, tidsomfattning och aktuella arbetsuppgifter för praktikanter.

Utöver planen för den permanenta praktikverksamheten utarbetas också en beredskapsplan för hur vtiterligare praktikanter skall kunna placeras i lägen då arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiska skäl i övrigt kan på-

kalla en sådan åtgärd. Denna beredskapsplan skall hållas rullande för att

möjliggöra stor flexibilitet och en nära anpassning till regeringens övriga

sysselsättningspolitiska åtgärder.

På den kommunala och enskilda sektorn har på samma sätt som på den

statliga sidan tillfälliga åtgärder vidtagits för att öka antalet praktikplatser. Genom åtgärderna har över 13 000 praktikplatser kunnat ställas till förfo-

gande inom den offentliga sektorn under våren 1976.

LO menar i sitt yttrande över sysselsättningsutredningen att som praktik

skall anses endast sådant arbete som är ett led i en utbildningsgång. Bakgrunden till LÖ:s ställningstagande i denna fråga är vad jag förstår en oro för att lagen om anställningsskydd skall tunnas ut genom att praktikarbete blir en ersättning för fast anställning. Jag förutsätter att denna fråga behandlas

i den särskilda arbetsgrupp som sysselsättningsutredningen ha tillsatt för att under det närmaste året studera de problem som är förknippade med praktik i skilda former. I arbetsgruppen ingår företrädare för LO, TCO, SACO, SAF, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och statens avtalsverk. Målet för arbetet är att genom avtal söka komma fram till positiva lösningar när det gäller praktikanställningar, lärlingsanställningar o.d. De beräkningar över behovet av antalet platser som den tidigare nämnda praktikarbetsgruppen gjort ligger bl.a. till grund för arbetet. Med hänsyn till det arbete som således pågår finner jag det inte motiverat att nu diskutera frågan om hur en tillräckligt stor volym platser skall erhållas. Mot bakgrund

av den av riksdagen beslutade skyldigheten att anmäla lediga platser till

arbetsförmedlingen finner jag, i likhet med arbetsgruppen för praktikfrågor, det naturligt att arbetsförmedlingen har det primära ansvaret för att skaffa fram praktikplatser. När det gäller den statliga sektorn bör detta, på det

sätt jag förut har nämnt, ske i samråd med SPN. I övrigt bör det inom

ramen för planeringsråden vara möjligt att om så befinns lämpligt komma överens om en annan ordning.

9.5.5 Åtgärder för yrkesutbildning

De vuxna som är ute på arbetsmarknaden har ofta bristfällig grundutbildning. De har skaffat sig sina yrkeskunskaper genom långvarig arbetserfarenhet. Den snabba tekniska utvecklingen leder emellertid till förändringar av traditionella arbetsuppgifter. I olika yrken krävs ständigt återkommande fort- och vidareutbildning. För den som tvingas byta yrke efter många

år på arbetsmarknaden kan utbildningskraven upplevas som avskräckande.

Den mellanliggande omskolningsperioden vid yrkesbyte tenderar att bli allt mer omfattande. På samma sätt ökar behovet av utbildning av dem som

efter längre tids bortavaro från arbetsmarknaden åter önskar förvärvsarbeta. F.n. gäller detta i första hand kvinnor som har varit hemma för att ta

hand om barn. För stora grupper som har en svag ställning på arbetsmarknaden eller inte har förvärvsarbete är brister i utbildningen ett avgörande

förvärvshinder.

Efter samråd med statsrådet Leijon vill jag i denna fråga anföra följande. Arbetsmarknadsutbildningen intar en nyckelställning inom vuxenutbildningen. Under de senaste tio åren har mer än en halv miljon människor genomgått arbetsmarknadsutbildning. För den överväldigande majoriteten av dessa har utbildningen inneburit det första steget till en tryggad anställning. De regelbundna uppföljningar som görs av personer som genomgått arbetsmarknadsutbildning visar mycket goda resultat. Ca 90 24 av dem som har genomgått yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning och inte är för-

hindrade att ta förvärvsarbete får arbete inom tre månader efter avslutad utbildning. Drygt 90 96 av dessa får i sin tur anställning i utbildningsyrket eller näraliggande yrke. Med anledning av att det under senare tid har fö-

rekommit en del olika uppgifter i debatten när det gäller utbildningsresultaten vill jag särskilt understryka att de ovan angivna procenttalen avser

personer som har genomgått utbildning. Det är också enligt min uppfattning

rimligt att mätningarna av utbildningens betydelse för att hjälpa personer till ett nytt arbete görs bland denna grupp. Personer som — liksom i andra utbildningsformer — avbryter utbildningen på ett tidigt stadium — för att

de har fått arbete eller av andra anledningar — kan inte förväntas få anställning

i utbildningsyrket. Vissa av avbrotten i arbetsmarknadsutbildning utgör i sig ett problem, vilket kräver särskilda insatser.

Sysselsättningsutredningen pekar på att anställningsresultaten är synnerligen goda för de äldre, men att denna grupps andel inom arbetsmarknads-

utbildningen är relativt låg. Det finns olika vägar att öka andelen äldre,

bl. a. kollektiv information, studiebesök på AMU-center och utnyttjande av ALU-kurser (arbetsliv och utbildning). De nu förbättrade utbildningsbidragen bör också bidra till att öka intresset för AMU.

Sysselsättningsutredningen har diskuterat möjligheterna att införa någon form av personliga garantier för arbete efter avslutad utbildning. Försök

har inletts i Gävleborgs län. Erfarenheterna härav får visa om sådana garantier är lämpliga.

Riksdagen fattade år 1975 beslut om omfattande reformering av arbetsmarknadsutbildningen. Fler fick möjligheter att genomgå arbetsmarknadsutbildning bl. a. genom en utbyggnad av bristyrkesutbildningen från 3 000 till 10 000 platser per år. Till dessa platser ges företrädesrätt åt arbetslösa och personer som hotas av arbetslöshet och därnäst åt sysselsatta som har svag ställning på arbetsmarknaden eller låga inkomster, främst anställda

i företag och branscher med svag utveckling. Resurserna för genomförande av utbildningen förstärktes på väsentliga områden. Reformen trädde i kraft

den 1 januari 1976. Antalet kursdeltagare har under våren stigit snabbt

från 40 400 i december 1975 till 48 000 i april 1976. Den snabba ökningen

får i stor utsträckning tillskrivas de förbättrade villkoren vid utbildningen.

Bidragen vid arbetsmarknadsutbildning fick genom reformen en ny principiell uppbyggnad. Bidragen grundades på inkomstbortfallsprincipen och anknöts till arbetslöshetsförsäkringen. Det högsta beloppet för dagpenning

plus stimulansbidrag sattes till 130 kr. per dag. För icke arbetslöshetsförsäkrade infördes ett särskilt utbildningsbidrag på 90 kr. per dag.

Flera arbetslöshetskassor har vid ingången av år 1976 utnyttjat möjligheten

att höja ersättningen upp till 130 kr. Detta innebär att den stimulans till

utbildning som det högre utbildningsbidraget skall utgöra försvinner för

vissa grupper. Regeringen har med anledning härav och med stöd av riksdagens bemyndigande beslutat att fr. o. m. den 1 juli 1976 höja dagpenningen

vid arbetsmarknadsutbildning till 130 kr. per dag för arbetslöshetsförsäkrade kursdeltagare. Detta innebär att dagpenning tillsammans med stimulansbidrag kan uppgå till 140 kr. per dag. För personer som inte är arbetslöshetsförsäkrade höjs dagpenningen likaså med 10 kr. till 100 kr. per dag. Detta innebär att utbildningsbidragen kommer att variera mellan 2 200 kr.

och ca 3 100 kr.

AMU är i första hand uppbyggd för att passa vuxna elever, men möj-

ligheterna för ungdomar under 20 år att få del av AMU har vidgats fr. o. m. den 1 januari 1976. Ungdomar som är berättigade till kontant arbetsmark-

nadsstöd (KAS) kan således med utbildningsbidrag studera vid AMU-center. De ungdomar som inte uppfyller förutsättningarna för KAS kan normalt beredas plats vid AMU-center med ordinarie studiestöd. Regeringen har med stöd av riksdagens bemyndigande beslutat att ungdomar som i övrigt uppfyller villkoren för kontant arbetsmarknadsstöd — i första hand villkor om att inte kunna beredas lämplig utbildning — redan efter en månad skall kunna få 55 kr. per dag vid genomgång av AMU-kurs.

Flera länsstyrelser har fört fram synpunkter på lokalisering och dimensionering av AMU-kurser. Ansvaret för planeringen av arbetsmarknads-

utbildningen inom varje län ligger på länsarbetsnämnden som årligen efter omfattande samråd med arbetsgivare, fackliga organisationer. lokala myndigheter m. fl. upprättar ramplaner för verksamheten. Dessa planer revideras varje halvår. Denna ordning utgör en garanti för att de lokala och regionala

behoven prövas på den nivå som är mest lämpad därför. Det informa-

tionssystem som nu byggs upp ute i länen kan ge än bättre underlag för dessa bedömningar. Kravet på anpassningsförmåga i utbildningsutbudet är

grundläggande för planeringen av arbetsmarknadsutbildningen. Därigenom kan man bl. a. bidra till att snabbt göra insatser när det mera långsiktigt

planerade utbildningsutbudet inom det reguljära utbildningssystemet inte stämmer med den mera kortsiktiga efterfrågan på arbetsmarknaden.

Jag har tidigare översiktligt berört de förbättrade möjligheterna till ar-

betsmarknadsutbildning och annan vuxenutbildning i samhällets eller folkbildningsorganisationernas regi. Dessa utbildningsmöjligheter kommer

emellertid inte att vara tillräckliga för att möta de krav framför allt på fortoch vidareutbildning som ställs inom olika yrkesområden. En stor del av

dessa utbildningsinsatser måste ske genom intern utbildning i företagen i nära anslutning till den enskilde individens arbetsuppgifter.

Sysselsättningsutredningens tankegångar om att man vid utvecklingen

av de konjunkturpolitiska styrmedeln bör undersöka möjligheterna att utnyttja fondsystem inom företagen för t. ex. vidareutbildning av personalen

är som bl. a. LO, konjunkturinstitutet, SAF och flera länsstyrelser har på-

pekat, intressanta. Dessa fonder skulle kunna byggas upp enligt i huvudsak liknande grunder som nu gäller för investeringsfond för konjunkturutjämning. Ett sådant nytt fondsystem ställt under samhälleligt och fackligt inflytande, skulle kunna få stark verkan för att trygga sysselsättningen inom företagen t.ex. genom utbildning av de anställda eller stöd till lagerproduktion. .

Företagens personalutbildning kartläggs f.n. av särskilt tillkallade sak-

kunniga. Efter samråd med statsrådet Leijon vill jag föreslå att frågan om

utbildningsfonder får behandlas när utredningens kartläggning är avslutad och ställning kan tas till de direktiv som utredningen då kan få för ett

fortsatt arbete.

Den statliga personalutbildningens fortsatta inriktning och organisation utreds f. n. av en särskilt tillkallad sakkunnig (Fi 1974:05). I den sakkunniges uppdrag ingår bl. a. att lämna förslag till en närmare koppling mellan personalutbildningen och det allmänna undervisningsväsendet. Utredningen

beräknas föreligga under hösten 1976.

9.5.6 Åtgärder för att anpassa arbetsplatserna

Som jag tidigare har framhållit måste en huvuduppgift för sysselsättningspolitiken vara att systematiskt bryta ned de förvärvshinder som finns eller

kan uppstå. Häri ingår i lika hög grad åtgärder för att förhindra en utslagning av redan sysselsatta som åtgärder för att hjälpa nya grupper in i arbetslivet.

En arbetsmiljö som är bättre anpassad till människans fysiska och psykiska förutsättningar kommer på sikt att orsaka mindre förslitning, mindre utslagning och därmed färre arbetshandikappade personer. Samtidigt underlättas anställning av personer med handikapp. Det finns, som jag har strukit under i det föregående, ingen skarp gräns mellan de krav som ställs på arbetsmiljön för att skydda de anställdas hälsa och insatserna för de redan handikappade.

Det är mot denna bakgrund man skall se de ansträngningar statsmakterna har gjort för att koppla samman handikapp- och arbetsmiljöfrågor. Hit hör också den lagstiftning som har genomförts för att vidga anställningstryggheten och ge anpassningsgrupperna ökat stöd i sitt arbete att ge fler människor med arbetshandikapp sysselsättning inom det ordinarie arbetslivet. Lagarna om anställningsskydd och om vissa anställningsfrämjande åtgärder är konkreta uttryck för statsmakternas strävan att lösa de arbetshandikappades sysselsättningsproblem inom det ordinarie arbetslivet. Sistnämnda lag, som bildar grund för anpassningsgruppernas verksamhet, ger arbetsförmedlingen ökade befogenheter att bereda anställning på den reguljära arbetsmarknaden åt arbetssökande som av skilda skäl har svårt att konkurrera

Prop. 1975/75:211 238

om arbetstillfällena.

En viktig princip för arbetsmarknadspolitiken måste vara att den i så liten utsträckning som möjligt skiljer ut och särbehandlar människor med handikapp. I stället skall så långt möjligt de gängse arbetsmarknadspolitiska instrumenten användas. Denna strävan har bl. a. tagit sig uttryck i att arbetsvården under senare år i allt större utsträckning har kommit att inordnas i den reguljära förmedlingsverksamheten.

För de människor som har de största svårigheterna att konkurrera om arbetstillfällena kvarstår emellertid behovet av särskilda stödåtgärder. Ar-

betsmarknadspolitikens uppgift blir att genom kvalificerade, selektiva in-

satser kompensera det eventuella arbetshandikappet. De insatser jag här talar om spänner över ett vitt fält från uppsökande, kartläggande och för-

beredande åtgärder till åtgärder som direkt syftar till anställning.

För vissa grupper av arbetssökande med handikapp är den yrkesinriktade rehabiliteringen av stor betydelse. För denna rehabilitering förfogar arbets-

förmedlingen över en rad hjälpmedel. Det är i allmänhet i första hand fråga

om att kartlägga den arbetssökandes förutsättningar för skilda yrken. Detta sker genom olika typer av utredningar och undersökningar, genom anlags-

undersökningar och i vissa fall arbetsprövning. Uppbyggnaden av individens

förutsättningar sker genom arbetsträning, i anpassningskurser och i vissa fall direkt genom arbetsmarknadsutbildning i andra former. En särskild ut-

redning om den yrkesinriktade rehabiliteringen (YR) har fått till uppgift

att bl. a. pröva frågan om hur anpassningskurser och i viss mån ALU-kurser (arbetsliv och utbildning) skall samordnas med landstingens prövnings- och träningsverksamhet i framtiden. YR väntas under sommaren 1976 lägga

fram förslag i frågan. Genom bl. a. en förbättrad samordning av resurserna

bör den yrkesinriktade rehabiliteringen enligt min mening avsevärt kunna

effektiveras.

När det gäller att anpassa arbetsplatserna till de arbetssökandes skilda förutsättningar har arbetsförmedlingen en rad möjligheter till sitt förfogande. Det finns sålunda möjligheter att ge stöd för ombyggnad av arbetsplatserna och särskilda anordningar på arbetsplatsen liksom för personliga hjälpmedel

i arbetet och arbetsbiträde. Bidrag och lån kan också ges för inköp av bil

till person som på grund av handikapp annars inte kan ta sig till och från arbetsplatsen. Förbättringar av detta åtgärdssystem har under 1970-talet skett varje år. För budgetåret 1976/77 har föreslagits väsentliga förbättringar av villkoren för bidrag till arbetsbiträde och för stöd till inköp av bil. Här nämnda bidragsformer liksom bidraget till halvskyddad sysselsättning är viktiga hjälpmedel i anpassningsgruppernas arbete för att underlätta anställningen av personer som på grund av handikapp av skilda slag står utanför arbetsmarknaden.

En särskild arbetsgrupp inom AMS har under år 1975 värderat erfarenheterna av anpassningsgruppernas verksamhet. Arbetsgruppens rapport in-

nehåller också rekommendation och förslag med avseende på det fortsatta

arbetet i anpassningsgrupperna.

Det finns i dag ca 4 500 anpassningsgrupper. Aktiviteten i grupperna skif-

tar. Den hittillsvarande verksamheten har främst rört sig om omställning

inom företagen. Anpassningsgrupperna bör dock, som också framhålls av den nyss nämnda arbetsgruppen, i fortsättningen i växande omfattning verka för nyanställningar enligt syftet med lagen om anställningsfrämjande åtgärder.

Sysselsättningsutredningen har starkt understrukit anpassningsgruppernas betydelse när det gäller att underlätta anställning av personer med arbetshandikapp av skilda slag. Jag vill här efter samråd med statsrådet Leijon

instämma i det resonemang som utredningen för om behovet att föra in arbetsmarknadspolitiken i företagen. Anpassningsgrupperna bör kunna ver-

ka för en utbyggd samverkan mellan arbetsmarknadsmyndigheterna, de

fackliga organisationerna och företagen i personalpolitiska frågor. Det blir därvid en central uppgift för arbetsförmedlingen att i anpassningsgrupperna företräda och särskilt bevaka möjligheterna att arbetsplacera sökande med arbetshandikapp.

Det är viktigt att understryka att i anpassningsgrupperna sker ett uttalat samarbete mellan parterna i företagen och arbetsmarknadsverket i personalpolitiska frågor. Arbetsmarknadsverkets medverkan har dock sin största betydelse när det gäller att hävda intressena hos de många arbetshandikappade sökande som står utan arbete.

Utredningen har också diskuterat andra åtgärder för att underlätta an-

ställning av arbetshandikappade sökande. Vissa förslag har förts fram. Några

av de av utredningen föreslagna åtgärderna är konkret utformade, t. ex.

ett nytt system för halvskyddad sysselsättning. Andra har mera principiell

karaktär. Till vissa frågor avser utredningen att återkomma och behandla

mera utförligt i sitt slutbetänkande.

Jag vill här anmäla att sysselsättningsutredningen efter särskild fram-

ställning har fått resurser för att i en försöksverksamhet pröva utredningens förslag om ersättning till anställda som frivilligt lämnar ett arbete för att underlätta anställning av personer med arbetshandikapp. I försöksverksamheten skall också prövas förslaget om handledare för psykiskt och socialt

handikappade i anslutning till verksamheten med bidrag till arbetsbiträde.

Jag har i tidigare sammanhang uttalat att halvskyddat arbete för många

arbetshandikappade är den bästa lösningen av sysselsättningsproblemet, främst därför att det är förlagt till arbetsställen inom det ordinarie arbetslivet. Stora ansträngningar bör därför göras för att genom denna stödform möjliggöra anställning på den reguljära arbetsmarknaden av personer som annars skulle ha varit hänvisade till särskilt beredskapsarbete. arkivarbete eller verk-

stad för skyddat arbete. Ett ytterligare skäl för denna inriktning är att sam-

hällets kostnader för de skyddade arbetsplatserna är väsentligt större än kostnaderna för den halvskyddade sysselsättningen.

Sysselsättningsutredningen har lagt fram förslag till ändrad bidragskon-

struktion för halvskyddad sysselsättning. Förslaget innebär att statsbidrag

under anställningens första sex månader skall utgå med 75 96 av den totala

lönekostnaden, under de därefter följande tolv månaderna med 50 26 och

därefter med 25 96. Nedtrappningen skall enligt förslaget ske utan särskild

prövning om inte arbetsgivaren begär förhandlingar och visar att nedtrapp-

ningen inte är rimlig. Vidare skall enligt utredningens förslag möjligheten

att överföra en redan anställd till halvskyddat arbete finnas kvar. En sådan överföring skall kunna medges om och när en arbetshandikappad utifrån har anställts och bidraget för denne har trappats ned till 25 96. Bidraget för den tidigare anställde skall därvid uppgå till 25 4 av den totala lö-

nekostnaden. Sysselsättningsutredningen har i detta sammanhang slutligen

uttalat sig för att halvskyddad sysselsättning skall finnas också på statens område. För detta krävs i så fall att det utfärdas regler och anvisningar

för de statliga myndigheternas budgetering som gör det rimligt och önskvärt

alt utnyttja denna möjlighet. |

Jag vill med anledning av sysselsättningsutredningens förslag till ändrad bidragskonstruktion för halvskyddad sysselsättning anföra följande. Som jag tidigare har sagt måste en viktig princip för arbetsmarknadspolitiken vara att den i så liten utsträckning som möjligt skiljer ut och

särbehandlar personer med handikapp. För de människor vars personliga handikapp också utgör ett reellt arbetshandikapp finns emellertid behov

av särskilda stödåtgärder. Uppgiften blir därvid i första hand att genom

individuellt anpassade åtgärder söka kompensera arbetshandikappet. Detta kan ske på olika sätt, bl. a. genom ombyggnad av arbetsplatsen och personliga hjälpmedel i arbetet. För sådana och andra anpassningsåtgärder lämnar samhället bidrag. Möjligheterna till individuell anpassning är emellertid begränsade och varierar naturligtvis efter arbetshandikappets art och grad. För många människor kvarstår, även sedan försök har gjorts att så långt möiligt anpassa arbetsplatsen, en väsentlig begränsning i arbetsförmågan. Det är för att tillgodose dessa människors rättmätiga krav på arbete som stimulansbidraget till halvskyddad sysselsättning har kommit till.

De bidragsvillkor för den halvskyddade sysselsättningen som gäller sedan den 1 juli 1972. och som innebär att arbetsgivare erhåller 40 4 av den

kontantlön inkl. semesterersättning som har betalats ut till arbetstagarna,

har medfört en god expansion av verksamheten. Omkring 2 000 personer har varje år sedan nu gällande bidragsvillkor infördes på detta sätt fått anställning inom det ordinarie arbetslivet. Till bilden hör emellertid att den möjlighet som finns för företag att efter särskild prövning av arbetsmarknadsverket få överföra redan anställd arbetshandikappad till halvskyddad

sysselsättning har utnyttjats på så sätt att andelen överförda av det totala

antalet anställda i halvskyddat arbete har ökat kraftigt under perioden. Denna tendens har varit särskilt märkbar under de senaste åren. Denna utveckling finner jag oacceptabel med hänsyn till att en viktig princip bakom 1974 års trygghetslagstiftning är att företagen har ett primärt ansvar för sina an-

ställda, särskilt då för dem som under lång tid i företagets tjänst har slitits ut i arbetet.

Jag delar den uppfattning som ligger till grund för sysselsättningsutred-

ningens förslag till bidragskonstruktion. Stödets utformning bör i högre grad än nuvarande bidragsvillkor stimulera till nyanställning. För detta krävs

ett högt initialbidrag. Det synes också motiverat att ge stödet en utformning

som tar hänsyn till att arbetsförmågan i normalfallet successivt förbättras

och efter en viss tids inträning på den aktuella arbetsuppgiften blir jämförbar

med arbetsförmågan hos personer utan handikapp.

Jag föreslår att bidragsvillkoren för halvskyddad sysselsättning får följande principiella utformning. Vid anställning av person vars arbetsförmåga väsentligt understiger vad som bedöms vara normal arbetsförmåga i den aktuelia arbetsuppgiften, får statsbidrag utgå till företag, kommuner och statliga affärsdrivande verk i normalfallet enligt följande

År |... 75 0 År 2... 50 4 År 3... 30,

År 4... 206

Efter fjärde året utgår i normalfallet inget bidrag. Samtliga bidragsatser

är beräknade på den totala lönekostnaden för den anställde.

Som jag tidigare har angett bör inte bidrag utgå för arbetstagare som utför full arbetsinsats. Genom val av arbetsuppgifter liksom insatser för

inskolning och arbetshjälpmedel bör det efter en övergångsperiod vara möjligt för många arbetstagare att fullgöra en sådan insats.

Efter en treårsperiod bör dock länsarbetshnämnden kunna medge dispens

för fortsatt bidrag med 30 ", när det är uppenban orimligt att trappa ned till 20 ”n.

I de fall bidrag utgår med 20 "+ och arbetsförmågan fortfarande är så begränsad att en avveckling av bidraget uppenbarligen inte är rimlig bör länsarbetsnämnden även kunna ge dispens för fortsatt bidrag på denna nivå. I båda fallen skall fråga om fortsatt bidrag prövas med vissa intervall.

Stödet till halvskyddad sysselsättning har formen av försöksverksamhet.

Det ligger i sådan verksamhets natur att utrymme bör finnas för experiment. För vissa personer är det på grund av handikappets art och svårighetsgrad orealistiskt att räkna med att arbetsförmågan ökar i nämnvärd omfattning

ens efter avsevärd tids inträning. Jag tänker här främst på de ungdomar som på grund av fysiska handikapp har fått sin utbildning i särskilt tillrättalagda former och som efter avslutad utbildning i många fall ställs inför

förtidspension som enda försörjningsalternativ. För att förbättra dessa ung-

domars möjligheter till arbetsanställning föreslår jag att arbetsmarknads-

verket ges möjlighet att till ungdom under 25 år under anställningens första

tolv månader utge statsbidrag med 90 94 av den totala lönekostnaden. Efter denna inträningsperiod bör bidrag få utgå med 50 96. Efter fyra år skall

en prövning ske av såväl den enskildes arbetsförmåga som bidragsnivån.

16 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

En tanke bakom denna konstruktion är att det under en relativt lång introduktionsperiod skall ges möjlighet för arbetsgivaren och den anställde

att komma till klarhet om vilken arbetsuppgift på arbetsplatsen som är mest

lämplig med hänsyn till den anställdes förutsättningar. Försöksverksamheten bör pågå under flera år och bedrivas inom en kostnadsram av 10 milj. kr.

Den försöksverksamhet inom ramen för den halvskyddade sysselsättningen som jag här föreslår bör fortlöpande och noggrant värderas med avseende på dess effekter på sysselsättningsmöjligheterna för ungdomar med mycket svåra fysiska handikapp.

Jag har i det föregående antytt min principiella inställning i fråga om möjligheten att överföra redan anställda till halvskyddad sysselsättning.

Denna inställning ligger väl i linje med senare års reformpolitik på arbets-

livets område. En av principerna bakom denna reformpolitik har varit fö-

retagens primära ansvar för de redan anställda. Med hänsyn härtill och

tull de mycket kraftiga förstärkningar av stimulansbidraget för nyanställning av personer med arbetshandikapp, som jag har föreslagit i det föregående, föreslår jag att den nuvarande möjligheten att överföra redan anställda till

halvskyddad sysselsättning tas bort.

Sysselsättningsutredningen har föreslagit att halvskyddad sysselsättning skall finnas också vid statliga myndigheter. Denna fråga kommer att prövas i samband med den beredning av arkivarbetsfrågan som f. n. pågår inom regeringens kansli.

De förslag till ändrade bidragsvillkor för halvskyddad sysselsättning som

jag här har presenterat bör träda i kraft den 1 januari 1977. Förslaget får därvid på grund av gällande utbetalningsrutiner inga budgetmässiga konsekvenser förrän budgetåret 1977/78.

9.5.7 Åtgärder för att förbättra barnomsorgen

Både sysselsättningsutredningen och länsplaneringen framhäver mycket

starkt att bristen på platser inom barnomsorgen är ett svårt hinder för många

kvinnor som vill delta i arbetslivet.

Enligt de senaste uppgifterna fanns det år 1975 ca 171 000 barn under

sju år med heltidsarbetande mödrar. Samtidigt fanns det 143 000 platser

i den kommunala barntillsynen. Av dessa var 65 000 daghemsplatser, 57 000 familjedaghemsplatser och 21 000 var fritidshemsplatser. Fram till år 1980 väntas antalet barn med heltidsarbetande mödrar öka med 34 000. Detta

ställer krav på förstärkta insatser från samhällets sida för att garantera en

god omsorg.

Riksdagen har också nyligen på regeringens förslag (prop. 1975/76:92) antagit ett program för en plannässig utbyggnad av barnomsorgen under femårsperioden 1976-1980 med 100 000 nya daghemsplatser och 50 000 nya platser i fritidshem. Därjämte förutsätts en utbyggnad av familjedaghemmen enligt den bedömning som görs lokalt i varje kommun. Utbyggnaden innebär

Prop. 1975/75:211 243

mer än en fördubbling i förhållande till kommunernas tidigare planer. Möj-

ligheterna att förverkliga programmet med hänsyn till byggnads- och personalfrågor m. m. har beaktats. För att ge kommunerna ekonomiska möjligheter att genomföra utbyggnadsprogrammet har riksdagen också beslutat

om ett nytt statsbidragssystem som innebär kraftiga höjningar av bidragen

till kommunernas barnomsorg.

Samhällets totala årskostnader för barnomsorgen kan för år 1976 beräknas

till ca 2 900 milj. kr. Utbyggnadsprogrammet och de nya statsbidragen höjer statens årskostnader till ca 1600 milj. kr. år 1977 och till ca 3 500 milj.

kr. år 1981. För kommunerna som helhet beräknas driftskostnaderna för

barnomsorgen stanna vid i stort sett de nuvarande kostnaderna.

I samband med riksdagsbeslutet om utbyggnaden under den närmaste femårsperioden har ett allmänt mål för utbyggnaden av barnomsorgen lagts fast. Målet är att — utöver den allmänna förskolan — bereda plats inom den kommunala barnomsorgen för alla barn i förskoleåldern till förvärv-

sarbetande eller studerande föräldrar samt för barn med särskilda behov av stöd och stimulans. Detta mål för samhällets barnomsorg, innefattande även fritidsverksamhet för barn i skolåldern, bör successivt uppnås i alla

kommuner inom den närmaste tioårsperioden. För att på grundval av de praktiska erfarenheterna förbättra underlaget för kommunernas utbyggnads-

planering har en särskild arbetsgrupp tillsatts av regeringen (S 1976:03). Arbetsgruppens uppgifter kommer även att omfatta frågan om beräkningar

av platsbehoven inom barnomsorgen vid den fortlöpande uppföljningen av kommunernas planer för barnomsorgen.

Genom riksdagens beslut om utbyggnaden av kommunernas barnomsorg uppstår ett stort behov av ytterligare personal. I riksdagsbeslutet har angetts att personalutbildningen för barnomsorgen successivt skall öka så att det

personalbehov som utbyggnaden medför kan tillgodoses. I detta syfte har

regeringen våren 1976 lagt fram förslag om en mycket betydande utbyggnad av utbildningen av barnskötare, förskollärare och fritidspedagoger.

Barnomsorgen är genom riksdagsbeslutet i år i sin helhet en kommunal uppgift. Enligt lagen skall det i varje kommun finnas en av kommunalfullmäktige antagen plan för barnomsorgen i dess helhet. I planen skall redovisas behovet av daghem, deltidsförskola, familjedaghem, fritidshem och annan förskole- och fritidsverksamhet inom kommunen samt på vilket sätt behoven skall tillgodoses. De kommunala barnomsorgsplanerna skall omfatta en femårsperiod och revideras årligen. Kommunernas barnomsorgsplaner redovisas till socialstyrelsen och sammanställas där för hela landet. Planerna redovisas också under hand till länsstyrelserna. Inlämningstidpunkten har samordnats med den som f. n. gäller för den kommunalekonomiska långtidsplaneringen, KELP. Därigenom erhålls en nödvändig samordning med kommunernas långsiktiga ekonomiska planering.

9.5.8 Åtgärder för att förbättra resemöjligheter och bebyggelseplanering

Länsplaneringen har visat att många människor är förhindrade att ta tillgängliga arbeten, därför att resmöjligheterna mellan bostad och arbetsplats

är dåliga. Inom ramen för ERU:s verksamhet har en rad forskningsresultat presenterats som visar hur arbetsmarknaden fungerar i ett antal orter. Det framgår därvid att den som har tillgång till bil på ca 30 minuter kan nå

en arbetsplats som ligger på 30-40 km avstånd från bostaden. Den som

saknar bil är ofta hänvisad till en väsentligt mindre arbetsmarknad.

Bilen har under det senaste årtiondet fått allt större betydelse för val av bostadsort och arbetsplats. Enligt 1970 års folkräkning gjordes mer än hälften av alla arbetsresor med bil. Den som har bil kan ofta byta arbete utan att samtidigt byta bostad. Den egna bilen gör det möjligt att välja

mellan olika arbetsplatser. Tryggheten för att kunna få ett arbete i den egna

regionen har därigenom ökat.

Antalet hushåll med tillgång till flera bilar ökar. Men även om det rent privatekonomiskt skulle vara möjligt för varje familj att ha två bilar, finns det både energi- och miljöskäl som talar emot detta som allmän lösning. Och redan i dag finns det stora grupper på arbetsmarknaden som inte har

tillgång till bil för arbetsresor. Med nuvarande könsrollmönster är det främst kvinnorna som saknar möjlighet att åka bil till arbetet.

I rapporten (SOU 1975:91) Politik för regional balans påpekas att bebyggelsen inom de större lokala arbetsmarknaderna under senare år har blivit mera spridd. En ytterligare utspridning av bebyggelsen till områden, där kommunikationsproblem i efter hand måste lösas genom samhälleliga insatser, bör enligt rapporten undvikas. Det kan inte heller godtas att många arbetande genom en ökad spridning av bebyggelsen måste avsätta allt längre

tid för resor till och från arbetet. En eventuell arbetstidsförkortning får fullt

genomslag för de arbetande endast om restiderna kan hållas oförändrade eller förkortas. Utvecklingen av bebyggelsestrukturen inom gemensamma arbetsmarknader och av de kollektiva kommunikationerna måste därför ske under ömsesidig anpassning.

Några remissinstanser har uppfattat diskussionen om bebyggelseplaneringen i rapporten om länsplancringen som kritik mot villabebyggelse och annat marknära boende. Av den anledningen vill jag särskilt framhålla att kravet på en förändrad bebyggelseplanering inte gäller bostadsformen utan bebyggelsens lokalisering i förhållande till kommunikationer, arbetsplatser

m. m. Olika insatser måste mot denna bakgrund göras för att förbättra den lokala

arbetsmarknadens funktion, dels genom trafiklösningar, dels genom bebyggelseplaneringen. Den kollektiva trafiken bör sålunda i fortsättningen svara för en ökad del av arbetsresorna. Flertalet remissinstanser instämmer i denna bedömning. En sådan inriktning av trafikpolitiken bör förbättra arbetsmöjligheterna för de stora grupper som av skilda skäl alltid kommer att ha svårigheter att använda egen bil för arbetsresor. Samtidigt vill jag betona att möjligheterna att genom utbyggd kollektivtrafik öka förutsättningarna

för den enskilde att nå fler arbetstillfällen är störst inom storstadsområdena, primära centra och vissa regionala centra. Jag vill i detta sammanhang erinra om att regeringen under år 1976 kommer att lägga fram förslag angående

den fortsatta trafikplaneringens utformning.

Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor har i flera län i samarbete med länsarbetsnämnderna satt i gång särskilda åtgärder för att introducera kvinnor på arbetsmarknaden. Man har därvid funnit att svårigheterna med arbetsresor är ett hinder både när det gäller att delta i aktiveringen och när det gäller att ta arbete efter utbildningen. Delegationen överväger att i samarbete med berörda samhällsorgan ta initiativ till försöksverksamhet i något eller några utvalda områden för att pröva olika slag av åtgärder för att förbättra kommunikationerna.

Som bl. a. sysselsättningsutredningen har betonat räcker det emellertid inte med förbättringar i resmöjligheterna. Det är också nödvändigt att inrikta den fysiska planeringen av bebyggelsen så att resorna mellan arbetsplats och bostad underlättas.

Bebyggelseplaneringen är en uppgift för kommunerna. Som jag skall återkomma till finner jag det naturligt att kommunerna tar ett ökat ansvar

för sysselsättningen. Inom ramen för ett sådant vidgat ansvar bör i den fysiska planeringen läggas ökad vikt vid samspelet mellan bostäder och arbetsplatser. I främst de södra och mellersta delarna av landet men också

kring vissa större centra i Norrland omfattar de lokala arbetsmarknaderna flera kommuner. Lokaliseringen av bostäder och arbetsplatser måste i sådana områden ske med beaktande av hur den påverkar möjligheterna till arbete i angränsande kommuner.

Detta krav kommer till klart uttryck i bl. a. de fackliga organisationernas

arbete med länsplanering 1974. LO understryker i sitt remissyttrande vikten av att denna del av regionalpolitiken med kraft förs vidare. Även TCO

anför att bebyggelseplaneringen har stor betydelse för arbetsplatsernas tillgänglighet inom en lokal arbetsmarknad. Dessa påpekanden är naturliga med hänsyn till att de lokala fackliga organisationerna med utgångspunkt i arbetsplatsen organiserar medlemmarna oavsett bostadsort. Sambandet arbetsplats-bostad får härigenom en central roll i de fackliga synpunkterna på den regionala och lokala samhällsplaneringen.

För att länsplaneringssystemet skall kunna ge ett underlag för en planering av lokala arbetsmarknader bör länsstyrelserna ges i uppdrag att även fort-

sältningsvis belysa arbetsmöjligheterna i de lokala arbetsmarknadernas olika delar. Sådana studier utgör ett nödvändigt underlag för en vidareutvecklad regional trafikplanering och för en kommunal sysselsättningsplanering. Det finns i byggnadslagstiftningen inga uttryckliga regler för hur sys-

selsättningsaspekten skall beaktas i den fysiska planeringen. Sådana regler

efteriyses av ett flertal remissinstanser, bl. a. statens planverk och bostadsstyrelsen. Denna fråga är av väsentlig betydelse. Efter samråd med chefen

för bostadsdepartementet föreslår jag att frågan prövas i samband med den översyn av bvggnadslagstiftningen som f.n. pågår inom bostadsdeparte-

mentet.

Sysselsättningen är bara en av de faktorer som måste beaktas vid utvecklingen av bebyggelsestrukturen. Kommunerna måste i sin planering tillgodose också andra krav som gäller miljön och markanvändningen. Detta gäller bl. a. de krav på en bättre hushållning med värdefull jordbruksmark

som statsmakterna har uttalat sig för i samband med beslutet om den fysiska

riksplaneringen (prop. 1975/76:1, CU 1975/76:1, rskr 1975/76:45). Det måste bli en central del i kommunernas och länsstyrelsernas framtida arbete med planeringsfrågorna att söka väga samman dessa skilda aspekter på bebyggelsen. I detta arbete bör även länsarbetsnämnderna naturligen kunna delta. Den kartläggning av de lokala arbetsmarknaderna som länsstyrelserna skall

göra kan ses som ett första bidrag från den regionalpolitiska plancringen

i denna sammanvägningsprocess.

9.5.9¶Åtgärder för ekonomisk kompensation vid flyttning

Genom att förbättra kollektivtransporterna och förändra bebyggelsepla-

neringen blir det möjligt för den enskilde att nå fler arbetsplatser inom

rimligt tidsavstånd. Därigenom ökar valfriheten men också tryggheten för att kunna finna arbete inom den egna lokala arbetsmarknaden.

En stor del av förändringarna på arbetsmarknaden leder emellertid till

flyttningar från en ort till en annan. Även i regioner, där utbud och efter-

frågan på arbetskraft totalt sett befinner sig i balans, kan det finnas överskott på personer med en viss yrkesinriktning samtidigt som efterfrågan på personer med en annan yrkesinriktning inte kan tillgodoses. Även om man strävar efter att förlägga arbetsplatserna så att personalrekryteringen kan klaras på orten, får man utgå ifrån att många människor väljer att söka

arbete, som ger större tillfredsställelse eller bättre villkor, på annan ort.

Flyttning leder till både positiva och negativa välfärdseffekter för de flyt-

tande. Så är t. ex. inkomstutvecklingen bland de flyttande i genomsnitt

positiv. Till detta skall läggas sådana välfärdsvinster som tryggare sysselsättning, ökade valmöjligheter och tillgång till en oftare rikare kulturell miljö. Detta till trots kan en flyttning upplevas som en uppoffring. När vänskapsoch släktband bryts kan detta vara negativt för flyttande och för dem som stannar kvar.

Strävandena att kombinera önskemål om bostadsort och restider med önskemål om att kunna utöva ett speciellt yrke kommer alltid att ge upphov

till konflikter. Vissa personer kommer att ge avkall på sina förstahands-

önskemål när det gäller yrkesval för att kunna bo på en viss ort. Andra kommer att göra en annan avvägning. Samhället kan påverka förutsätt-

ningarna att kombinera önskemålen genom planeringen av bostäder, kommunikationer och arbetstillfällen, men valet måste vtterst ankomma på den enskilde.

Många människor kommer att vilja flytta för att tillgodose sina krav på lämpligt arbete. Särskilt de många som genomgår lång och specialiserad utbildning kommer att inrikta sig på en yrkesmässigt smalare marknad.

Denna yrkesspecialisering går hand i hand med en motsvarande utveckling inom arbetsplatserna, där allt fler uppgifter kräver speciell utbildning. Sammantaget minskar därmed den enskildes möjligheter att vid en viss given tidpunkt finna rätt sorts arbete, om han eller hon bor på en ort som har en liten ensidig arbetsmarknad. En regional struktur med många små arbetsmarknader leder således till en förhållandevis stor regional och yrkesmässig rörlighet, om den enskildes krav på arbete skall kunna tillgodoses. Behovet av flyttningar från en bostadsort till en annan blir mindre ju större

den lokala arbetsmarknaden är.

Anpassningen mellan den enskildes krav på arbete och den lokala ar-

betsmarknadens tillgång på arbetstillfällen blir svårare när nu i allt flera hushåll två vuxnas efterfrågan på arbete skall tillfredsställas. Kvinnorna har hittills i mycket hög utsträckning valt arbeten inom den offentliga och privata servicesektorn, arbeten av en typ som har funnits förhållandevis väl fö-

reträdda i alla lokala arbetsmarknader. Kraven på jämställdhet mellan män och kvinnor bör innebära att kvinnorna — liksom männen -— vill ha arbeten

som kräver specialiserad utbildning och yrkeserfarenhet. En sådan utveck-

ling leder sannolikt till att den hushållsvisa anpassningen mellan krav på

arbete och tillgången på arbete blir svårare att åstadkomma än förut. Sammanfattningsvis innebär de här beskrivna tendenserna ökade krav

på den lokala arbetsmarknadens storlek och mångsidighet.

Även om behovet av flyttning kan reduceras genom skilda åtgärder kommer ändå, som sysselsättningsutredningen också framhåller, många män-

niskor att flytta även i framtiden för att få ett arbete av det slag de önskar eller för att få ett arbete över huvud taget. Av det totala antalet flyttande över kommungräns, som ligger på 350 000-400 000 per år, har under senare år 20 000-25 000 fått ekonomisk hjälp av staten i form av flyttningsbidrag. Även om man räknar in medflyttande familjemedlemmar har endast ca

10.7. av alla flyttningar direkt samband med åtgärder som vidtas av den offentliga förmedlingen i samband med inträffad arbetslöshet eller risk för arbetslöshet. Inemot 40 2, av de flyttningar som företas av personer som erhållit s. k. starthjälp sker inom det egna hemlänet.

Det är en viktig samhällsuppgift att lindra de svårigheter som kan uppstå för de enskilda vid ofrånkomliga flyttningar. Svårigheterna är av både socialt och ekonomiskt slag. Enligt den studie som expertgruppen för arbetsmark-

nadsforskning (EFA) har gjort och som grundar sig på förhållandena år

1970 täckte flyttningsbidragen från AMS då bara ca hälften av de direkta flyttningskostnaderna för den enskilde. Sedan dess har emellertid den s.k. starthjälpen höjts i flera omgångar, vartill kommer att ersättning för flyttning av bohag och för resor utgår med belopp motsvarande de faktiska kost-

naderna.

Sysselsättningsutredningen har förestagit att fler grupper än f.n. skall

kunna få flyttningsbidrag. Ibland skulle det kunna vara möjligt att ge arbete

åt en person som är ortsbunden och saknar arbete genom att stödja en

annan som inte är arbetslös men gärna vill flytta.

Prop. 1975/75:211 248

Sysselsättningsutredningen föreslår också att flyttningsbidragen på försök

skall kompletteras med ett extra rörlighetsbidrag som skulle kunna anpassas till olika strukturförändringar eller konjunktursituationer. Vidare föreslås

att möjligheterna utvidgas för den enskilde att få en viss prövotid på en ny ort innan han beslutar sig för en definitiv flyttning.

Av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har det stora flertalet, däribland AMS, tillstyrkt en höjning av flyttningsbidragen.

Liksom sysselsättningsutredningen och flertalet remissinstanser anser jag det väsentligt att bidragen är så utmätta att de ger en rimlig kompensation vid flyttning.

Förra året gav jag AMS i uppdrag att göra en undersökning om den geografiska rörligheten resp. trögheten på arbetsmarknaden. Denna undersökning, som kommer att redovisas hösten 1976 innefattar även en översyn av regelsystemet när det gäller flyttningsbidrag. Med utgångspunkt i denna undersökning och från sysselsättningsutredningens överväganden avser jag

att återkomma till frågan om flyttningsstödets utformning och nivå i bud-

getpropositionen år 1977.

9.6¶Åtgärder för att öka tillgången på arbete

9.6.1 Allmän inriktning

Näringslivets utveckling skapar de grundläggande förutsättningarna för sysselsättningen. En aktiv näringspolitik är nödvändig om de sysselsättningspolitiska målen skall kunna uppnås.

Starka ekonomiska skäl talar för en utbyggnad av industrin. Ett av motiven är att underskottet i våra affärer med utlandet måste täckas och balansen

återställas till år 1980. För att detua skall vara möjligt krävs en ökning av

exporlinkomsterna. Detta kan endast åstadkommas om industriproduktionen ökar och konkurrenskraften mot omvärlden upprätthålls och förbättras.

Den investeringsfrämjande politik som har förts kommer att fullföljas med

kraft. Insatser för att skapa en god försörjning med energi, åtgärder för att åstadkomma en teknisk förnyelse och förbättrad yrkesutbildning är vik-

tiga delar i en sysselsättningsinriktad näringspolitik. Till detta kommer kravet på ökade insatser för industrins kapitalförsörjning. Av stor betydelse

i det sammanhanget är de insatser som görs inom ramen för lokaliseringspolitiken, och en översyn av de lokaliseringspolitiska medlen har nu be-

slutats. De ekonomiska stimulanserna för att i regionalpolitiskt utsatta om-

råden skapa en snabbare industriell utveckling behöver kompletteras med

åtgärder för att få till stånd insyn i och förhandlingar om företagens investeringsplaner. En överenskommelse har träffats med industrin om ett

sådant lokaliseringspolitiskt samarbete. Jag har för avsikt att ta upp överläggningar med kooperativa produktionsföretag för att få till stånd ett liknande samarbete.

Som har framgått av sysselsättningsutredningen finns otillfredsställda be-

hov av vård, utbildning och annan samhällelig service. Behoven kan väntas växa under de närmaste åren. Om dessa behov tillgodoses kommer väsentligt ökade arbetsinsatser att krävas. framför allt inom kommuner och landstingskommuner. Det är inte nu möjligt att i sysselsättningstal ange utbyggnaden av den offentliga verksamheten. Takten i utbyggnaden är beroende av beslut i kommunfullmäktige, landsting och riksdag. Utgångspunkten är därvid de tidigare uppgjorda verksamhetsplanerna. Redan att söka uppfylla dessa planer är en mycket ambitiös målsättning. Strävan bör vara att vidga verk-

samheten i riktning mot att tillgodose de faktiska föreliggande behoven.

Jag vill betona att det tillgängliga resursutrymmet under kommande år inte tillåter både en snabb privat standardstegring och en snabb offentlig konsumtionsökning. Det är inte heller möjligt att göra en ensidig satsning på endera sektorn. Som regeringen har framhållit i den reviderade finansplanen måste ambitionerna inom samhällsservicen kontinuerligt vägas mot andra önskemål inom ramen för tillgängliga resurser.

Fortsatta närings- och lokaliseringspolitiska åtgärder är nödvändiga för att bevara och så långt möjligt ytterligare förbättra den regionala balans som uppnåddes under första delen av 1970-talet för att därmed lösa de återstående regionalpolitiska problemen. Det sysselsättningsmål som angavs för regionalpolitiken i 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram bör ligga fast. Detta mål är som jag tidigare har beskrivit att erbjuda människorna likvärdiga sysselsättningsmöjligheter i olika delar av landet. En förutsättning är därvid att lokala arbetsmarknader kan utvecklas som ger trygg sysselsättning, goda inkomster och möjligheter tull val med hänsyn till yrkesinriktning och utbildning. Målet har således satts högre än befolkningsmässig balans mellan regionerna. Ytterligare förbättringar av sysselsättningsmöjligheterna måste åstadkommas. Detta är av särskild betydelse för kvinnornas

möjligheter att delta i arbetslivet.

Möjligheterna att åstadkomma en planmässig utbyggnad av sysselsättningen kan försvåras om förändringar i de ekonomiska konjunkturerna får stora genomslag på arbetsmarknaden. Statsmakterna har successivt ökat insatserna för att motverka effekterna av de internationella konjunkturrörelserna. Insatserna har givit goda resultat, och nu tillämpade principer för arbetslöshetsbekämpningen bör ligga till grund för den framtida beredskapsplaneringen.

9.6.2 Närings- och reionalpolitiska insatser

Näringslivets utveckling ger de grundläggande förutsättningarna för sysselsättningspolitiken. Samstämmighet råder I remissopinionen om näringspolitikens centrala roll för att uppnå de sysselsättningspolitiska målen. Nä-

ringspolitiken skall därvid syfta till att åstadkomma en effektiv och in-

ternationeillt sett konkurrenskraftig produktion. Endast härigenom kan näringspolitiken bidra till att varaktigt trygga sysselsättningen.

Industrin och de offentliga tjänsterna kommer att spela den största rollen

för regional- och sysselsättningspolitiken varför jag kommer att ägna dessa näringsgrenar det största intresset.

I stora delar av landet har jordbrukssvsselsänningen kommit ned på en nivå som gör all sektorn mindre än tidigare påverkar förutsättningarna för regional- och sysselsättningspolitiken. På de lokala arbetsmarknader där jordoch skogsbruket har betydelse förutses problem på arbetsmarknaden. Antalet arbetstillfällen kommer att minska. Åldersfördelningen bland de verksamma inom jord- och skogsbruk är sned. En stor del av den avgång som beräknas ske under 1970- och 1980-talen kommer att ske genom pensionering.

Jordbruket betyder relativt mycket i vissa län i de sydligaste delarna av landet. Även om jordbruket har en relativt liten betydelse totalt i ett län kan det spela en större roll inom de mera glest bebyggda delarna i de olika länen.

De jordbrukspolitiska stödåtgärderna syftar främst till att åstadkomma effekuvare brukningsenheter. Men de medverkar också till en balanserad regional sysselsättningsutveckling. Jag vill då särskilt peka på det s. k. norr-

landsstödet som svftar till att upprätthålla en geografiskt väl differentierad

jordbruksproduktion.

Det lämnas vidare särskilt rationaliseringsstöd (SR-stöd) till jordbrukets rationalisering I Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,

Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt landskapet Dalsland.

Syftet med detta är att stödja en snabb uppbyggnad av bärkraftiga brukningsenheter. År 1971 infördes ett särskilt stöd till s. k. begränsat utvecklingsbara företag i norra Sverige.

Också i fortsättningen bör hänsyn tas till regional- och sysselsättningspolitiska aspekter i jordbrukspolitiken. Samordning av den centrala och reglonala planeringen på jordbrukets område med den regionalpolitiska planeringen bör eftersträvas.

Skogsbruket betyder relativt sett mer för sysselsättningen i norra Sverige än I södra Sverige. På samma sätt som för jordbruket betyder skogsbruket förhållandevis mycket i vissa glesbygdskommuner.

För de delar av landet som har den största andelen sysselsatta inom skogsbruket blir självfallet den väntade nedgången inom skogsnäringen mest kännbar. Dessa delar av landet är dessutom ofta känsliga 1 sysselsättningshänseende därför att de samtidigt har ett ensidigt näringsliv. Sysselsättningen i skogen erbjuder där ett komplement till i första hand jordbruket. Jag vill särskilt peka på de skogsvårdande åtgärdernas stora betydelse från regionaloch sysselsättningspolitisk synpunkt. Samtidigt som de är avgörande för ett effektivt skogsbruk ger de arbetstillfällen i de sysselsättningsmässigt svagare delarna av landet.

Den privata tiänsteverksamheten har under den senaste femårsperioden hällit en i stort sett oförändrad sysselsättning. Tidigare har sysselsättningen här ökat. Till de privata tjänsterna räknas bl.a. bank- och försäkringsverksamhet, hotell- och restaurangrörelse samt olika former av konsultverksamhet. De privata tjänsterna är ojämnt fördelade över riket. En mycket

stor del är lokaliserad till storstadsområdena. Den privata tjänsteverksamheten har i samband med Ilokaliseringsöverväganden spelat en mindre roll än den statliga förvaltningen och industrin. Jag återkommer längre fram

till frågan om tjänsteverksamhetens medverkan i regionalpolitiken.

Byggnadsverksamheten har varit en av de mest expansiva näringsgrenarna inom den svenska ckonomin under efterkrigstiden. Särskilt snabb var ex-

pansionen under perioden 1960-1965. Under de allra senaste åren har emel-

lertid byggsysselsättningen minskat kraftigt. Minskningen har infallit samtidigt med den industriexpansion som jag tidigare har redovisat. Sysselsättningsproblemen har i stor utsträckning kunnat undvikas genom att byggnadsarbetarna i ganska stor omfattning har kunnat gå över till industriarbete. Denna överströmning har skett utan alltför stora anpassningsproblem.

Framtidsutsikterna för byggnadsverksamheten är beroende av utvecklingen inom bostadssektorn och inom andra näringsgrenar, t. ex. tillverkningsindustrin. den offentliga förvaltningen och kommunikationssektorn. Det är därför väsentligt att liksom hittills åtgärder inom byggnadssektorn stäms av mot bl. a. den regional- och sysselsättningspolitiska utvecklingen.

Regeringen har tagit initiativ till utarbetande av ett näringspolitiskt program för byggnadsindustrin. Syftet är bl. a. att utveckla ett rullande planeringssystem för byggnads- och anläggningsverksamheten. Programarbetet sker i samråd med byggbranschrådet och med beaktande av den regionaloch sysselsättningspolitiska planeringen.

För anpassningen på kort sikt behövs liksom hittills en tidssamordning av investeringarna inom byggnadssektorn. Planeringen för denna baseras på byggarbetsnämndernas verksamhet. Centralt styrs och samordnas denna verksamhet av regeringen och AMS.

Inom /ndustrin har under det senaste årtiondet skett en snabb ökning. av investeringar och produktion. Sysselsättningen har i stort sett kunnat hävdas. Under första hälften av 1970-talet har en viss ökning skett av antalet sysselsatta, enligt arbetskraftsundersökningarna.

Under perioden 1965-1975 har investeringarna i volym räknat, ökat med över 70 ?,. Ökningen var särskilt framträdande under första hälften av 1970talet. De årliga investeringarna i industrin i dag är närmare dubbelt så stora som i mitten av 1960-talet. Denna kraftiga utbyggnad av industrin har möjliggjort en ökad produktion. Mätt i förädlingsvärde har produktionen ökat med närmare 60 "+ på tio år.

I mitten av 1960-talet var antalet sysselsatta I industrin ca 1.1 milj. En viss minskning skedde under senare delen av 1960-talet. Under första delen av 1970-talet har en viss ökning ägt rum. Med ett i stort sett oförändrat antal sysselsatta har således produktionen kunnat öka med närmare 60 "a.

Samtidigt har en förkortning av arbetstiden skett. i det att antalet arbetade timmar inom industrin minskat med närmare 20 "5,. Det innebär således

att produktionen per arbetstimme I genomsnitt nästan har fördubblats under den senaste tioårsperioden.

Industrisysselsättningen har ökat mest inom skogslänen. Det större mått

av regional balans som har åstadkommits och som enligt rapporten (SOU

1975:91) Politik för regional balans väntas bestå även under resten av 1970talet kan till en del förklaras genom sysselsättningsökning inom industrin.

Industrins karaktär av basnäring gör att spridningseffekterna är stora. En sysselsättningsökning inom ett eller flera industriföretag påverkar inte bara

anknutna underleverantörer och serviceföretag utan också i hög grad sysselsättningen inom andra näringsgrenar.

En viktig källa till ekonomisk tillväxt är den fortlöpande utvecklingen

mot en effektiv produktionsstruktur. Ca 30 000-40 000 nya arbetsplatser

synes tillkomma varje år inom industrin, och ersätter dem som slås ut i den strukturella omdaningen av industrin. Expansionen har hittills främst

skett inom verkstadsindustrin och den kemiska industrin. Samtidigt har

andra industribranscher gått tillbaka. Jag vill i detta sammanhang under-

stryka att en fortsatt strukturomvandling kommer att bli nödvändig för att vi skall bevara en internationellt konkurrenskraftig industri. Denna om-

vandlingsprocess medför i vissa fall svåra problem för enskilda människor

och i en del fall för hela regioner. Lösningen på dessa problem ligger dock

inte i att stoppa förändringarna utan i att skaffa sig kontroll över utveck-

lingen. Marknadskrafterna kan inte tillåtas vara ensamt styrande. Alla delar av näringspolitiken måste medverka till detta.

Under senare år har också ett ökat samspel vuxit fram mellan regionalpolitiken och industripolitiken som en naturlig följd av de ökade am-

bitionerna på bl. a. sysselsättningens område. Denna utveckling bör fortsätta.

Både i svsselsättningsutredningens betänkande och i rapporten Politik för

regional balans diskuteras samordningen mellan industripolitiken och re-

gionalpolitiken. Flera remissinstanser har också tagit upp frågan. Sålunda understryker t. ex. LO nödvändigheten av ökad planmässighet och förbättrad samordning och samverkan mellan de olika politikområdena.

För min egen del delar jag uppfattningen om industrisektorns centrala roll i den regionala utvecklingen. Jag vill dock samtidigt betona att re-

gionalpolitiken inte kan omfatta endast industrisektorn, eftersom huvud-

parten av den väntade sysselsättningsökningen i svensk ekonomi under resten av 1970-talet antas falla på andra områden. Detta hindrar inte att industrisektorn alltjämt kommer att spela en central roll i den regional-

politiska utvecklingen.

AU stimulera reknisk förnyelse har som sysselsättningsutredningen påpekat

sedan länge varit en viktig del av industripolitiken. Genom att påverka omfattningen och inriktningen av industrins satsningar på framtagning av ny teknik och effektivare användning av redan existerande teknik har en industriell expansion befrämjats, vilket har bidragit till att sysselsättnings-

och regionalpolitiska mål kunnat uppnås. Totalt inom industrin uppgick

forsknings- och utvecklingskostnaderna år 1973 till 2 100 milj. kr. Av dessa kostnader täcks 14 "+. av offentliga medel. Det finns ett antal statliga or-

ganisationer som har till uppgift att stödja industrins tekniska utveckling.

De statliga insatserna spänner över hela utvecklingsskalan, från idé till färdig

Prop. 1975/75:211 253

produkt. STU är en central myndighet som har till uppgift att stödja industrins tekniska utveckling. Exempel på andra betydelsefulla organisationer i detta sammanhang är statens utvecklingsfond och investeringsbanken.

Utredningen (I 1974:06) om STU:s framtida organisation och verksamhets-

former skall bl. a. kimna förslag till hur STU bättre skall nå ut med sina insatser och hur en samverkan därvid bör ske med befintliga regionala or-

ganisationer. BL. a. bör de bedömningar som härvid kan komma utt framföras

avvaktas innan ställning tas till sysselsättningsutredningens synpunkter.

Den tekniska nivån inom svensk industri är också beroende av personalens

kunskaper och utbildning. Sysselsättningsutredningen har härvid fram hållit att den internationella arbetsfördelningen för den svenska industrins del

har inneburit en specialisering på verksamhet med stort inslag av tekniker och yrkesarbetare. Härigenom har Sverige kunnat hävda sig väl i den internationella konkurrensen. Jag vill i detta sammanhang särskilt stryka under

yrkesutbildningens betydelse. En brist på yrkesarbetare kan hämma industrins utveckling. De satsningar som nu görs på en utbyggnad av de linjer i gym-

nasieskolan som är av särskilt intresse i detta sammanhang och på den yrkestekniska högskoleutbildningen bör medverka till en gynnsam industriutveckling även i framtiden. Arbetsmarknadsutbildningen spelar en stor roll för den enskildes möjligheter att kunna söka till lediga platser och därmed också för företagarens möjligheter att kunna rekrytera yrkesutbildad personal. Arbetsmarknadsutbildningen har en stor uppgift när det gäller att

överbrygga fluskhalsproblem genom att ge utbildning på områden där det finns efterfrågan på personal eller där sådan kan väntas inom snar framtid. Statsmakterna har också satt in åtgärder för att stimulera företagen att utbilda

sin personal särskilt i lågkonjunkturer. Insatserna på utbildningsområdet

skall stödja den enskilde och utgöra ett led i strävandena au skapa goda betingelser för näringslivet. Tillgången på energi är en av grundvalarna för näringslivets utveckling. Åtgärder på energiområdet måste genomföras under ständigt hänsynstagande till sysselsättningsfrågorna. Våren 1975 lade statsmakterna fast rikt-

linjer för den svenska energihushållningen för tiden fram till år 1985. I dessa framhålls bl. a. att energipolitiken måste fullföljas på ett sådant sätt att sysselsättningen och allmänna välfärdsmål inte äventyras.

Under den senaste tioårsperioden har industrins energiförbrukning ökat

i något långsammare takt än industriproduktionen, medan sysselsättningen legat på ungefär oförändrad nivå. En fortsatt produktionsökning är nödvänsig

för att åter nå balans i de utrikes affärerna. En utbyggnad av industrin ingår också som ett viktigt led i sysselsättnings- och regionalpolitiken. En

fortsatt industriexpansion innebär dock ökad energiförbrukning trots att betydande besparingsåtgärder genomförs. Rationaliseringar och effektiveringar medför att en tillväxt i industriproduktionen kan ske utan att sysselsätt-

ningen behöver öka.

Särskilt energikrävande är de för vår export så betydelsefulla branscherna

skogs- och stålindustrin, som svarar för två tredjedelar av industrins ener-

riförbrukning. Den ökning av sysselsättningen i skogslänen som jag har förordat I det föregående får sålunda konsekvenser på energiområdet då

sysselsättningen i dessa län i stor utsträckning kan komma att byggas upp

kring de energikrävande malm- och skogsbaserade näringsgrenarna.

Sysselsättningsutredningen betonar i sitt betänkande värdet av att de

ökade möjligheter till investeringar inom näringslivet som skapas genom den ökade kapitalbildningen i samhällelig regi bör tas tillvara inom sysselsättningspolitiken.

En effektiv kapitalförsörjning är väsentlig om en snabb investeringsökning

skall uppnås. Under de närmaste åren kommer ökade anspråk att ställas

på tillförseln av kapital till näringslivet. Detta kommer att kräva en ökad samhällelig medverkan i industrins utbyggnad och omdaning. I många bran-

scher är risktagandet så stort att samhällets engagemang är nödvändigt.

En allt större del av industrins kapitalförsörjning sker numera via kollektiva

och offentliga källor. När det gäller den privata industrin har i första hand

AP-fonden, Sveriges investeringsbank och de s. k. mellanhandsinstituten men även det regionalpolitiska stödet härvid spelat en stor roll. Betydande statliga investeringar inom industrin har dessutom skett via t. ex. Statsföretag

AB. Regeringen har i årets budgetproposition lämnat förslag till hur in-

dustrins kapitalförsörjning skall förbättras. Investringsfonderna, Investe-

ringsbanken, fjärde AP-fonden, mellanhandsinstituten m. fl. är härvid av

väsentlig betydelse.

Ett viktigt led i näringslivets kapitalförsörjning, framför allt när det gäller

de mindre och medelstora företagen, är den aktiva lokaliseringspolitiken som inleddes år 1965. Då infördes bl. a. det statliga lokaliseringsstödet som ett medel att åstadkomma en industriell expansion i regionalpolitiskt betydelsefulla områden. Det regionalpolitiska stödet har efter hand byggts ut och förbittrats. Riksdagen beslutade år 1973 om de nuvarande stödformerna

(prop. 1973:50, InU 1973:7, rskr 1973:248).

Under den senaste tio-årsperioden har ca 3,5 miljarder kr. lämnats i /okaliseringsstöd. Erfarenheterna av stödverksamheten under den gångna tioårsperioden har enligt min mening varit goda. Sammanlagt har mer än I 200 företag beviljats lokaliseringsstöd. Dessa företag har f. n. ca 120 000 anställda, vilket motsvarar ca 13 "5 av den totala industrisysselsättningen i landet. Det är framför allt mindre och medelstora företag som fått lokaliseringsstöd.

70 98 av stödet har lämnats till företag med mindre än 200 anställda. I vissa län domineras industrin av företag som har fått lokaliseringsstöd. Så-

lunda arbetar it. ex. Jämtlands län ca 75 26 av de sysselsatta inom industrin

i sådana företag. Under den gångna tioårsperioden har totalt i landet ca

36 700 arbetstillfällen tillkommit i de företag som har fått lokaliseringsstöd. Vidare har regionalpolitiskt motiverat utbildningsstöd lämnats till ca 2 300 företag för utbildning av ca 61 800 nyanställda. Sysselsättningsstöd har under åren 1971-1974 lämnats för en sysselsättningsökning inom inre stödområdet motsvarande närmare 8 000 årsanställda.

Beslutet år 1973 om det regionalpolitiska stödet innebar bl. a. att en me-

delsram på 2 500 milj. kr. fastställdes för det regionalpolitiska stödet under femårsperioden 1973/74-1977/78. Statsmakterna har nyligen beslutat att femårsramen skall utökas med 1 500 milj. kr. till totalt 4 000 milj. kr. (prop.

1975/76:100 bil. 13, InU 1975/76:37, rskr 1975/76:250). Vidare har regeringen tidigare i år föreslagit viss försöksverksamhet med utökat regionalpolitiskt stöd vid marknadsföringsåtgärder samt anmält planer på att under

en försöksperiod decentralisera beslutanderätten till regional nivå i vissa

ärenden om regionalpolitiskt stöd (prop. 1975/76:185).

I länsplaneringen 1974, liksom vid remissbehandlingen av sysselsättningsutredningens betänkande och arbetsmarknadsdepartementets rapport, hur

åtskilliga förslag förts fram beträffande formerna för det regionalpolitiska stödet och gränserna för de båda stödområdena. Enligt min mening bör

emellertid inte några större förändringar i nu gällande ordning vidtas förrän

den nuvarande femårsperioden för stödverksamheten har avslutats. Jag

kommer därför senare i dag att föreslå regeringen att i tilläggsdirektiv ge

sysselsättningsutredningen i uppdrag att se över stödformerna efter utgången av budgetåret 1977/78. I tilläggsdirektiven bör framhållas bl. a. att en ut-

gångspunkt för utredningsarbetet bör vara regeringens ställningstagande i

dag till frågan om samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik samt riks-

dagens beslut med anledning härav. En annan utgångspunkt bör vara att

de nuvarande regionalpolitiska stödformerna även i framtiden bildar stom-

men i verksamheten. Bland de frågor som utredningen enligt tilläggsdi-

rektiven särskilt skall behandla vill jag här nämna indelningen i stödområden

samt möjligheterna att påverka verksamhet inom den privata tjänstesektorn

och de administrativa funktionerna inom industrin.

Norrlandsfonden spelar en viktig roll för utvecklingen av det norrländska

näringslivet. Fondens möjligheter att gå in och stödja hela den industriella utvecklingskedjan i kombination med högt risktagande innebär att fonden

utgör ett viktigt komplement till övriga industri- och regionalpolitiska insatser med inriktning på Norrland. I en särskild proposition redovisar chefen för industrideparternentet idag (prop. 1975/76:200) förslag till framtida verksamhet för Norrlandsfonden. Enligt förslagen bör fonden medverka till att

stärka näringslivet framför allt i inlandet.

Även om kapitalförsörjningen och olika finansieringsfrågor intar en central plats i samhällets politik för aut främja utvecklingen inom industrin så finns det också andra stöd- och utvecklingsinsatser som är av väsentlig betydelse.

Härvid bör i första hand nämnas de allmänna stöd- och utvecklingsinsatser för vilka statens industriverk har det samlade och övergripande ansvaret på myndighetsplaner. Dessa insatser, som förstärkts kraftigt under senare

år, omfattar bl. a. branschstöd, finansiellt företagsstöd i form av lånegarantier m. m. samt främjande av s. k. företagsservice. Särskilda branschprogram

har sålunda inrättats för vissa småföretagsdominerande branscher bl. a. TEKO-industrierna och den träbearbetande industrin. Dessa program omfattar utbildningsinsatser, anställningsstöd, strukturgarantier och teknisk konsulentverksamhet. Programmen kompletteras vidare med exportfräm-

Jande åtgärder.

Företagareföreningarna fungerar som regionala organ till industriverket. Deras syfte är att föra ut utvecklingsfrämjande verksamhet till företagen.

De utgör därmed en samlande organisation i varje län dit företagen kan

vända sig med sma problem. Genom sin närkontakt till företagen är de väl lämpade att föra ut olika statliga stöd- och utvecklingsprogram på fältet. Detta sker i betydande utsträckning genom uppsökande verksamhet. Här-

igenom skapas sålunda förutsättningar från samhällets sida att finna företag

med utvecklingsmöjligheter och hos dessa stimulera till investeringar som annars kanske inte hade kommit till. Utvecklingsstöd kan då ges till företag som är motiverade från såväl industri- som regionalpolitiska utgångspunkter.

Mot bakgrund av företagareföreningarnas viktiga och centrala uppgifter

på regional nivå och den snabba utveckling de genomgålt under senare

år har regeringen tillkallat en parlamentarisk utredning för att behandla frågan om föreningarnas ställning och roll inom den närings- och regionalpolitiska organisationen. Därvid kommer bl. a. behovet av förändringar

av föreningarnas organisation och associationsform att prövas. En av utgångspunkterna för utredningen är att den nuvarande samordningen inom

föreningarnas verksamhet av industri- och regionalpolitiska åtgärder bibe-

hålls.

Vid sidan av de stöd- och utvecklingsinsatser som sköts av industriverket vill jag också peka på de omfattande resurser som kanaliseras genom STU och Exportrådet. Dessa organ har viktiga uppgifter när det gäller att främja den tekniska och ekonomiska utvecklingen inom industrin.

Huvudparten av de insatser jag nu har berört vänder sig i första hand till de mindre och medelstora företagen. Detta är ett uttryck för den stora vikt statsmakterna vill tillmäta dessa företag. De spelar en utomordentligt viktig roll! för hela vår ekonomiska utveckling. Bl.a. har de en stor regionalpolitisk betydelse. Flertalet orter är uppbyggda kring sådana företag.

För att tillvarata utvecklingsmöjligheterna för dessa företagsgrupper har

under senare år ett ökat samspel vuxit fram mellan industri- och regio-

nalpolitiska insatser. Detta har bl. a. möjliggjorts genom tillkomsten av industriverket som inte bara har det samlade ansvaret för viktiga stöd- och serviceinsatser med inriktning på de mindre företagen utan också har kon-

tinuerliga planerings- och utredningsresurser på bl. a. småföretagsområdet.

Efter samråd med chefen för industridepartementet anser jag detta samspel mellan industri- och regionalpolitiken bör fortsätta. Även inom företag och branscher som bedöms vara på tillbakagång kan ctt samspel mellan regionaloch industripolitiken medverka till att en eventuell sysselsättningsminskning styrs så att onödig kapitalförstöring undviks och neddragningen av sysselsättningen görs i en socialt acceptabel takt.

De nyss nämnda stöd- och utvecklingsinsatserna har främst inriktats på att stimulera privara industriföretag att bygga ut verksamheter eller etablera nya arbetsställen i överensstämmelse med de industri- och regionalpolitiska riktlinjerna.

Prop. 1975/75:211 257

För den statliga företagssektorn har det sedan länge varit en viktig uppgift att medverka till att förverkliga de regionalpolitiska målen. I övre Norrland har sålunda de statliga företagen under en följd av år utgjort basen för

industrisysselsättningen. Denna inriktning av den statliga industrisektorn

kommer att bestå. Det faktum att statsföretagsgruppen, med ca 5 "åa av industrisysselsättningen, under senare år svarat för närmare 10 "a av landets totala industriinvesteringar och att dessa i betydande utsträckning gjorts i stödområdet, visar på gruppens betydelse för utvecklingen och den regionala

fördelningen av industrisysselsättningen under resten av 1970-talet. Investeringarna under år 1975 var högre än något tidigare år. Riksdagen har nyligen beslutat (prop. 1975/76:99, Nu 1975/76:39, rskr 1975/76:220) att Statsföretag under en tvåårsperiod erhåller ett kapitaltillskott på 1 500 milj. kr. Företagsgruppen får därmed den kapitalstruktur som be-

hövs för att finansiera det planerade investeringsprogrammet.

Vad gäller frågan om Statsföretags medverkan i den regionala utvecklingen vill jag efter samråd med chefen för industridepartementet erinra om det

arbete som inletts av statsföretag med att tillvarata spridningseffekterna av den fortsatta utbyggnaden av NJA. Länsstyrelse, företagareförening och

landsting har redan gjort ett värdefullt grundarbete.

Under flera år har krav förts fram om ökade möjligheter för statsmakterna

att påverka företagens val av lokaliseringsort. Utredningen om regional-

politiska styrmedel har i betänkandet (SOU 1974:82) Samverkan för regional utveckling föreslagit att nuvarande regionalpolitiska styrmedel kompletteras med en tillståndsprövning. Prövningen skall, enligt utredningen, avse ctablering, expansion eller ändrade dispositioner som förutsätter nybyggnad,

förvärv eller förhyrning av lokaler, eller att lokaler tas i anspråk för annat ändamål än tidigare. Fabrikslokaler och lagerlokaler med större yta än 1 000

m? samt kontors-, förvaltnings- och forskningslokaler större än 500 m? skall

omfattas av tillståndsskyldighet. Prövningen skall gälla generellt inom hela

landet för företag, organisationer, myndigheter och enskilda personer. Ut-

redningen föreslår dock vissa undantag från tillståndskravet. Undantagen avser bl.a. rationaliseringsinvesteringar, arbetsmiljöåtgärder, lokaler för kommunal förvaltning och åtgärder som genom annan lagstiftning prövas av regeringen. Tillståndsprövningen bör enligt utredningen has om hand av ett nytt organ, statens lokaliseringsdelegation. Delegationen föreslås få

et från andra myndigheter fristående sekretariat.

Bland remissinstanserna råder en tämligen bred enighet om att det behövs

effektivare medel än vad som finns idag för att påverka företagens beslut om var investeringar skall ske. Remissopinionen är dock starkt delad när det gäller utredningens förslag om tillståndsprövning. En grupp av remissinstanser vill som försöksverksamhet pröva ett sådant system som utred-

ningen förordar. Samtidigt framhåller dessa remissinstanser att tillstånds-

prövningen inte ensam kan lösa de regionala problemen, utan att prövning får ses som ett komplement till positiva stödåtgärder. Från flera håll påpekas att värdet av en tillståndsprövning snarast ligger i att samhällets organ får

17 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

bättre insyn i företagens utbyggnadsplaner. En annan grupp av remissin-

stanser befarar att en etableringskontroll skulle innebära en alltför byråkratisk ordning i förhållande till de resultat som kan väntas. Vidare betonas att systemet sannolikt skulle minska de mindre och medelstora företagens expansionsvilja. Nästan alla remissinstanser avstyrker förslaget att inrätta en statens lokaliseringsdelegation. Även remissinstanser som förordar en till-

ståndsprövning anser att den föreslagna ordningen är alltför komplicerad.

Mot bakgrund av remissinstansernas synpunkter redovisades i rapporten (SOU 1975:91) Politik för regional balans ett alternativt förslag till loka-

liseringspåverkan. Förslaget syftar till att ge samhället effektivare styrmedel

än tidigare och att samtidigt tillgodose kraven på enkel utformning och

snabb handläggning. En avgörande förutsättning för en effektiv lokalise-

ringspåverkan är, enligt rapporten, att de regionalpolitiska bedömningarna kommer in så tidigt i företagens planering att företagen själva inte har hunnit binda sig för ett visst lokaliseringsalternativ. Ett avtal borde därför träffas

mellan staten och näringslivet om insyn i företagens investeringsplaner och

överläggningar om företagens val av lokaliseringsort.

Även sysselsättningsutredningen har behandlat frågan om starkare styrmedel i regionalpolitiken. I betänkandet (SOU 1975:90) Arbete åt alla fram-

håller utredningen att det inte är tillräckligt att förbättra de nuvarande eko-

nomiska styrmedlen. Enligt utredningen bör de ekonomiska stimulansmed-

len kompletteras med någon form av system för lokaliseringspåverkan.

Vid remissbehandlingen av rapporten Politik för regional balans har förslaget till system för lokaliseingspåverkan fått stöd av de flesta remissinstanserna. Även jag anser att detta förslag kan läggas till grund för ett system med utökad lokaliseringspåverkan. Det ankommer på regeringen att besluta om de åtgärder som krävs för verksamheten. Jag anser att det är lämpligt att riksdagen informeras om vilka åtgärder regeringen har vidtagit och hur systemet med lokaliseringspåverkan avses fungera.

Regeringen har på mitt förslag träffat en överenskommelse med Sveriges industriförbund om samråd i lokaliseringspolitiska frågor. Svftet med samrådet skall vara att skapa förutsättningar för att regionalpolitiska synpunkter beaktas på ett tidigt stadium vid planeringen av investeringar inom industrin.

Samrådet bör vara enkelt och i stor utsträckning bygga på muntliga överläggningar om företagens investeringsplaner. Initiativ till överläggningar skall kunna tas såväl av det statliga organ som handhar samrådet som av

företagen. Som underlag för samrådet skall tjäna vissa skriftliga och över-

siktliga uppgifter om investeringsplaner m. m. som företagen årligen skall redovisa till lokaliseringsorganet. Mera omfattande förändringar i företagens investeringsplaner som uppkommer mellan redovisningstillfällena skall på företagets initiativ meddelas till lokaliseringsorganet. Samrådet skall omfatta

ca 170 större industriföretag som är av särskilt intresse från regionalpolitisk synpunkt. Industriförbundet har genom överenskommelsen förbundit sig

att verka för att de berörda företagen deltar i samrådet och därvid iakttar

vad som här har sagts om formerna för samrådet. Industriförbundet skall

vidare verka för att vart och ett av företagen undertecknar en skriftlig för-

bindelse att delta i samrådet.

Jag har för avsikt att inleda överläggningar med företrädare för olika typer av kooperativ verksamhet för att få till stånd liknande överenskommelser

med större kooperativa produktionsföretag. Flera skäl talar för att systemet med lokaliseringspåverkan fullföljs också på länsplanet. En större del av de regionalpolitiska problemen bör i framtiden

kunna lösas inom länet genom avvägningar av insatser mellan delar av samma län.

Lokaliseringspåverkan av näringslivet bör ha sin utgångspunkt i den nä-

rings- och sysselsättningspolitik som regering och riksdag lägger fast. I länsplaneringen behandlas sysscelsättningsfrågorna utförligt. Genom belys-

ningen av sysselsättningens regionala och näringsgrensvisa fördelning har

en god grund lagts för systemet med lokaliseringspåverkan.

Lokaliseringspåverkan bör på såväl regional som central nivå skötas av de samhällsorgan som har det samlade ansvaret för samhällsplaneringen. En företagslokalisering kan då bedömas både med hänsyn till dess betydelse

för sysselsättning, industristruktur m. m. och mot bakgrund av dess konsekvenser för samhällsbyggande och miljö. Verksamheten med lokalise-

ringspåverkan på central nivå, dvs. samråd med de större företagen, bör

enligt min mening handhas av en särskild grupp. I denna bör ingå personer med erfarenhet från departementsarbetet med de övergripande planeringsfrågorna. Till gruppen bör knytas en referensgrupp med representanter för

industrin och fackliga organisationer. På länsnivån bör länsstyrelserna svara

för verksamheten med lokaliseringspåverkan. Länsstyrelsen bör därvid sam-

verka med länsarbetsnämnden och företagareföreningen. Självfallet bör de

kommuner som berörs få information på ett tidigt stadium. Verksamheten bör på länsnivå grundas på DIS-systemet. I några län utnyttjar länsmyndighe-

terna redan uppgifterna i DIS-systemet på ett systematiskt sätt. Det torde

därför finnas goda förutsättningar för ett effektivt utnyttjande av DIS-sys-'

temet i lokaliseringspåverkande syfte.

Genom systemet för lokaliseringspåverkan erhålls tidig information om de fall då prövning kan aktualiseras enligt 136 a § BL av en verksamhets lokalisering och tillåtlighet med hänsyn till hushållning med energi, träfiberråvara eller landets samlade mark- och vattentillgångar.

Om det föreslagna systemet med lokaliseringspåverkan skulle visa sig otillräckligt bör starkare styrmedel kunna tillgripas i form av etablerings-

kontroll. Eftersom lagstiftning härom kan utformas med kort varsel anser jag det inte nödvändigt att nu lägga fram förslag för riksdagen till lag om sådan kontroll. Jag vill emellertid kortfattat beskriva hur en sådan etable-

ringskontroll bör utformas. En viktig utgångspunkt bör vara att det föreslagna systemet skall vara enkelt utformat. Företag, som omfattas av kravet på etableringstillstånd, bör åläggas att anmäla sina planer till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Tillståndskravet bör där-

efter gälla endast om regeringen resp. myndigheten inom en månad påkallar

samråd med företaget. Om samråd påkallas får byggnadsåtgärd inte vidtas

förrän etableringstillstånd har beviljats. Om däremot samråd inte påkallas

skall inte heller krävas etableringstillstånd för den anmälda åtgärden. På

så sätt kan de regionalpolitiskt ointressanta fallen snabbt mönstras ut ur systemet. Lagen bör ge undantag för vissa åtgärder. Undantagen bör avse

byggnadsåtgärd som uteslutande syftar till utvidgning av personalutrymmen eller förbättring av arbetsmiljö och arbetarskydd, byggnadsåtgärd för vilken regeringen har beviljat lokaliseringsstöd eller för vilken företag har fått rätt att utnyttja investeringsfond samt slutligen byggnadsåtgärd som avser lo-

kaler för statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighets verksamhet.

Det system för lokaliseringspåverkan som jag nu har beskrivit avser in-

dustriföretag. När erfarenhet vunnits av detta samråd får ställning tas till frågan om överenskommelser av motsvarande art bör slutas med de större företagen inom service och handel. I avvaktan härpå kvarstår det nuvarande

systemet med lokaliseringssamråd för partihandel, varuhandel, bank- och

annan finansverksamhet, försäkringsverksamhet, fastighetsverksamhet samt uppdragsverksamhet i storstadsområdena. Systemet med lokaliseringspåverkan har enligt min mening sitt främsta värde i att samhälle och företag kan utbyta information i lokaliseringsfrågor på ett tidigt stadium i företagens planeringsprocess. Det kan vid dessa dis-

kussioner visa sig att det samhällsekonomiska och det företagsekonomiska

intresset leder till olika val av investeringsort. I sådana fall bör de olika

formerna för statligt regionalpolitiskt stöd kunna bringa den företagsekonomiska kalkylen att sammanfatta med samhällsintresset.

De näringspolitiska medel som jag här har berört syftar alla till att skapa

ökade möjligheter att påverka lokaliseringen av de investeringar som är

betydelsefulla från industri- och regionalpolitiska synpunkter. Ambitionerna bör enligt min uppfattning höjas så att bl. a. balans kan skapas på både

geografiska och yrkesmässiga delarbetsmarknader. Ett exempel på medel

som syftar till att uppnå bättre balans mellan olika grupper på arbetsmarknaden är den pågående försöksverksamheten med könskvotering vid lo-

kaliseringsstöd, introduktionsstöd och utbildningsstöd. Jag vill erinra om att riksdagen nyligen har beslutat att förlänga försöksperioden till utgången

av budgetåret 1977/78 (prop. 1975/76:100 bil. 13, InU 1975/76:37, rskr

1975/76:250).

De regionalpolitiska insatser, som jag har redovisat i det föregående, når i allmänhet inte ut till de mest glesbefolkade områdena. Här är det nödvändigt att vidta åtgärder av speciell karaktär. För att ge vissa utökade sysselsättningsmöjligheter till den äldre ortsbundna befolkningen i de mest

glesbefolkade delarna av skogslänens inland bedrivs sedan år 1971 i tolv

kommuner intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser (IKS).

Sysselsättningsutredningen, som utvärderat IKS-verksamheten, har fun-

nit den vara ett viktigt komplement till andra sysselsättnings- och regionalpolitiska insatser. Arbetsobjekten har fått god spridning till kommunernas mest utpräglade glesbygdsdelar och ca 60 ?ö av de sysselsatta har varit över

50 år.

Jag har för min del funnit de kommunala sysselsättningsinsatserna vara

ett intressant försök att öka tillgången på arbetstillfällen i de områden där andra åtgärder inte lämpligen kan sättas in. Berörda kommuner och länsorgan

delar sysselsättningsutredningens uppfattning att verksamheten är av stor betydelse för glesbygdsbefolkningen. Sysselsättningsutredningen kommer

1 sitt fortsatta arbete att mera i detalj undersöka möjligheterna att ytterligare effektivera verksamheten. Denna bör därför fortsätta i nuvarande former. Användningen av de industri- och regionalpolitiska medlen bör ske med

utgångspunkt från en effektiv och väl fungerande planering. En höjning av ambitionsnivån på dessa områden är ofrånkomlig. Anspråken på regional balans, en hög och jämn sysselsättning inom industrin, en balanserad strukwuromvandling, en bättre arbets- och livsmiljö liksom resurs- och energisituationen kommer att göra en mera långtgående planering nödvändig.

Den industripolitiska planeringen byggs ut. Denna planering sker i sam-

verkan med annan plancring, däribland den regionalpolitiska. Det ligger i sakens natur att de s. k. tunga branscherna — främst skogsindustrin, järnoch stålindustrin, petroindustrin, varvsindustrin samt den tyngre verkstadsindustrin — måste ägnas särskild uppmärksamhet. Dessa branscher är centrala för den svenska ekonomin. De svarar för en mycket stor del av industrins förädlingsvärde, investeringar, sysselsättning och export. Flera av

dessa branscher uppvisar en påtaglig geografisk koncentration. Under senare år har regeringen tillsatt tre s. k. branschråd — för skogsindustrin, byggnadsindustrin samt järn- och stålindustrin. Ett likartat organ finns för varvsindustrin. För skogsindustrin och byggnadsindustrin har re-

geringen aviserat s. k. näringspolitiska program. För stålindustrin finns i princip samma målsättning att så långt möjligt få ett samlat grepp över branschutvecklingen. Att genom branschråden kontinuerligt bygga upp och förbättra underlaget vad gäller branschens långsiktiga utveckling syftar i grunden till att effektiviteten och den internationella konkurrenskraften kan upprätthållas och att strukturomvandlingen kan ske i balanserade och socialt acceptabla former.

Centrala riktlinjer för den industri- resp. regionalpolitiska planeringen bör enligt sysselsättningsutredningens förslag kompletteras med regionala in-

dustripolitiska program som upprättas inom ramen för länsplaneringen. Jag vill på denna punkt efter samråd med chefen för industridepartementet

konstatera att det samspel mellan industripolitik och regionalpolitik som under senare år successivt vuxit fram bör vidareutvecklas. Stor vikt bör

läggas vid de regionala aspekternå på industripolitiken i det fortsatta arbetet

med länsplaneringen. Det är i detta sammanhang väsentligt att arbetet be-

drivs på ett likartat sätt i hela landet och arbetet bör därför grundläggas

genom att länsstyrelsen medverkar vid framtagandet av underlag för statsmakternas industripolitiska ställningstaganden.

Ett sådant underlag bör som framhålls i rapporten Politik för regional balans, kunna vara en av utgångspunkterna för den industri- och lokaliseringspolitiska verksamheten på länsnivå. Det industripolitiska inslaget i länsplaneringen bör därvid syfta till att bygga upp ett effektivt och motståndskraftigt näringsliv i regionen.

När det gäller underlagsmaterial och prognoser, pågår f.n. ett utveck-

lingsarbete som syftar till att få fram metoder för ett samarbete mellan länsstyrelserna och statens industriverk. Länsplaneringens material torde också kunna användas som ett av underlagen för branschrådens verksamhet. De avvägningsproblem som kan uppstå mellan de regional- och industripolitiska intentionerna måste göras av regeringen. Efter centrala anvis-

ningar bör arbetet med och uppföljningen av de regionala industripolitiska frågorna kunna ske på länsnivå. Såväl länsstyrelse som företagareföreningar

och länsarbetsnämnder har härvid en väsentlig roll att spela. Vidare bör

arbetet läggas upp i samråd med kommuner, fackliga organisationer och näringslivsorganisationer.

Formerna för en regional industripolitisk programverksamhet övervägs fortlöpande inom regeringskansliet. Genom långtidsutredningen och industriverkets verksamhet presenteras ett allt bättre material om näringslivsutvecklingen i landet. Genom att lägga detta material till grund kan länsplaneringens industripolitiska bedömningar ges ytterligare konkretion

och stadga.

En utbyggd informationsverksamhet från samhällsorganen och bättre kontakter med näringslivs- och branschorganisationer är avgörande för möjligheterna att uppnå de regional- och sysselsättningspolitiska syftena. Samhället kan naturligtvis aldrig få ett tillfredsställande informationsunderlag för sin sysselsättningspolitik om sysselsättningsplaneringen inom enskilda företag är bristfällig. Enligt sysselsättningsutredningens mening bör sam-

hället kräva att åtminstone de större företagen upprättar sysselsättnings-

planer. Dessa bör gälla både det kortsiktiga — konjunkturpolitiskt intressanta — perspektivet och det medellånga. Sysselsättningsplanerna bör då utarbetas i samråd mellan företag och representanter för de anställda. Jag vill i detta

sammanhang erinra om förslagen i prop. 1975/76:166 angående informa-

tionssystemets företag — samhälle (DIS) fortsatta inriktning, som nyligen

förelagts riksdagen. Där anförs bl. a. att samrådsskyldighet med de anställda

i samband med uppgiftslämnande tas in i den lag som reglerar informationssystemet.

9.6.3 Insatser inom offentlig sektor

Sysselsättningsutredningen har redovisat de stora behov som föreligger inom olika samhällsområden, framför allt när det gäller sjuk- och hälsovård,

Prop. 1975/75:211 263

social omsorg samt utbildning. Dessa behov kan väntas öka under de niär-

maste åren. Om behoven tillgodoses kommer det att krävas väsentligt ökade

arbetsinsatser särskilt hos kommuner och landsting. Sysselsättningsutredningen räknar med att antalet anställda inom offentlig verksamhet skulle öka med ca 70 000 mellan åren 1975 och 1980 om man nöjer sig enbart

med oförändrad standard. Verksamhetsplaner i stat och kommun pekar

på en ökning med ca 150 000 sysselsatta. Utredningen har också redovisat ett alternativ med en högre ambitionsnivå, som bygger på inventeringar av de faktiska behoven. I detta alternativ blir sysselsättningsökningen ca 250 000 personer.

Vid remissbehandlingen av sysselsättningsutredningens liksom av lång-

tidsutredningens betänkanden har dessa olika alternativ för att tillgodose

behoven diskuterats. Flertalet remissinstanser har sett det som mycket vär-

defullt att få dessa räkneexempel utförda. Man har dock understrukit att en kraftig ökning av den offentliga sektorn kommer att kräva inkomst-

förstärkningar för det allmänna.

De alternativ, som sysselsättningsutredningen har presenterat, utgör räk-

neexempel, och det är enligt min mening inte lämpligt att i fixerade tal

ange en utbyggnadstakt för den offentliga servicen i form av ett visst antal arbetstillfällen. I vilken takt som en utbyggnad kommer till stånd är beroende av beslut i de politiskt ansvariga organen. Det innebär att kommunfullmäktige, landsting och riksdag successivt kommer att ta ställning till hur

olika behov skall tillgodoses och hur de bör avvägas mot andra angelägna önskemål. Detta måste ske inom ramen för det resursutrymme som står

till buds. Jag delar utredningens uppfattning att några i siffror fastslagna

mål för sysselsättningsutvecklingen inte kan ställas upp. Redan aktuella

verksamhetsplaner får betecknas som mycket ambitiösa. Att täcka angelägna

behov inom sjuk- och hälsovård, utbildning m. m. är enligt min uppfattning en central politisk uppgift.

Den överenskommelse som regeringen har träffat med Svenska kom-

munförbundet om utbyggnaden av barnomsorgen och som riksdagen har

godkänt är ett exempel på arbetet med att täcka behoven. Den utbyggnadstakt som blir följden av överenskommelsen ansluter sig i denna del till den högre ambitionsnivån i sysselsättningsutredningens exempel.

Som har anförts i kompletteringspropositionen (prop. 1975/76:150) fram-

står det som nödvändigt att — vid sidan av redan gjorda åtaganden bl. a.

beträffande barnomsorgen -— prioritera en utbyggnad av långtidssjukvården för de äldre. Behovet av en utbyggd långtidssjukvård är också dokumenterad i landstingens utbyggnadsplaner. Takten i genomförandet får emellertid bli

beroende på det ekonomiska utrymmet. Kostnadsutvecklingen på detta lik-

som på övriga angelägna samhällsområden får också ingå vid den samlade bedömning som måste göras av kommunernas och landstingens utrifter och inkomster.

I direkuven till sysselsättningsutredningen angav jag som en väsentlig

uppgift för utredningen att belysa de finansiella problem och skattemässiga konsekvenser som följer av en mera ambitiös sysselsättnings- och regio-

nalpolitik. Jag betonade vidare att den finansiella utvecklingen avgör hur

snabbt sysselsättningen inom den offentliga sektorn kan öka. Som jag tidigare har nämnt har långtidsutredningen visat hur den offentliga sektorn har den dubbla uppgiften att åstadkomma det erforderliga nettosparandet

i ekonomin och finansiera en ökning av den egna verksamheten. Det framgår av långtidsutredningens finansiella kalkyler att ökningstakten i de offentliga inkomsterna måste höjas avsevärt jämfört med den allmänna inkomstutvecklingen i de fall där en prioritering av den offentliga sektorn förutsätts.

Sysselsättningsutredningen har inte kunnat göra några ingående finansiella studier i det delbetänkande som nu presenterats. Enligt vad jag har erfarit avser dock utredningen att ägna denna fråga stor uppmärksamhet i det fortsatta utredningsarbetet. Utredningen räknar med att först vid tiden för

slutbetänkandet kommer de krav på reala resurser som blir en följd av utredningens förslag att vara tillräckligt konkretiserade för att läggas till

grund för en mera ingående finansiell analys. Man anger som mål för arbetet att de finansiella bedömningarna inte enbart bör avse att konsekvensberäkna

olika förslag utan att resultaten också måste kunna ligga till grund för en

diskussion om avvägningen mellan reformer och kostnader. Som bakgrund till sina förslag har utredningen redovisat översiktliga räkneexempel för att belysa de finansiella konsekvenserna av en ökning av sysselsättningen inom offentlig sektor. Enligt utredningens uppfattning visar exemplen med all tydlighet att det inte är möjligt att göra utfästelser om den offentliga sektorns expansion på grundval av den automatiska tillväxten i ekonomin. En stor del av denna måste användas för t. ex. ökade statstjänarlöner och bibehållandet av många transfereringars värdebeständighet. Till detta kommer också som utredningen har påpekat att inteckningar i det tillgängliga resursutrymmet måste göras för reformverksamhet på områden vid sidan av sysselsättningspolitiken, t. ex. vad gäller stöd till svaga grupper i samhället.

De beräkningar utredningen gjort över de sammanlagda statliga och kom-

munala utgifterna för en expansion av den offentliga sektorn enligt den

s.k. högre ambitionsnivån anger ett finansieringsbehov vid slutet av femårsperioden 1976-1980 om drygt 16 miljarder kr. räknat i 1975 års priser. Detta motsvarar enligt utredningen en kommunal skatteökning om totalt

9 kr. eller en höjning av arbetsgivareavgiften med sammanlagt 9 96. För min egen del vill jag liksom utredningen framhålla att ekonomiska beräkningar av den typ som sysselsättningsutredningen presenterat naturligtvis inte ger någon fullständig bild av de effekter som sysselsättningsökningen får för välfärden i samhället. De ökade kostnaderna ger många

människor förbättringar i levnadsvillkoren. Som exempel vill jag nämna långtidssjukvården, där ökade vårdinsatser resulterar i ett mänskligare och mera drägligt liv för de långtidssjuka. Ökade möjligheter till barnomsorg

ökar kvinnornas möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.

Det finns också mera renodlade finansiella intäkts- och kostnadsposter i den offentliga ekonomin som inte helt täcks in i dessa översiktliga kalkyler.

Kostnaderna för aktivering av svårmobiliserad arbetskraft skall vägas mot det bortfall av bidrag av olika typer som kan bli möjligt genom en ökad

sysselsättningsgrad, t. ex. bostadsbidrag, socialhjälp, arbetslöshetsersättning och förtidspensioner. I takt med att den sociala omvårdnaden byggts ut

har medborgarna i praktiken garanterats en viss minimistandard, oavsett

om de arbetar eller inte. Dessa garantier ligger i sjukförsäkring, arbetslös-

hetsunderstöd, pension, socialhjälp etc. Denna miniminivå har genom bl. a. det socialpolitiska reformarbetet successivt höjts. En sysselsättningsökning kan innebära minskade statliga och kommunala kostnader för denna verksamhet. Sysselsättningsutredningen har pekat på att en stor del av arbets-

kraftsreserverna i den svenska ekonomin utgörs av hemarbetande kvinnor.

I likhet med utredningen vill jag notera att i den mån som den framtida sysselsättningsökningen består i att hemarbetande kvinnor går ut i förvärvs-

livet, begränsas den effekt på samhällets kostnader för trygghetspolitiken som jag nämnde tidigare. Å andra sidan skall mot detta ställas att ett ökat deltagande i arbetslivet från redan bosatta i regionen inte ställer ökade krav på samhällsinvesteringar i bostäder, fritidsanläggningar, vägbyggen m. m.

De finansiella problemen när det gäller att tillgodose medborgarnas behov

av service inom den offentliga sektorn får enligt min mening inte under-

skattas. Som framgår av min redogörelse för de allmänna utgångspunkterna

för sysselsättningspolitiken tillåter inte det tillgängliga resursutrymmet både en snabb privat standardstegring och en snabb offentlig konsumtionsökning. Jag delar utredningens uppfattning att en offentlig sysselsättningsökning

måste åtföljas av ett politiskt ansvar för att nödvändigt finansiellt resursutrymme skapas. Det finns inget utrymme för en lättsinnig överbudspolitik. Flera utredningar arbetar f. n. med frågor som rör behovet av och formerna

för finansiering av den offentliga verksamheten. I avvaktan på att dessa arbeten slutförts får frågan om medel för en fortsatt utbyggnad av den offentliga sektorn bedömas efter hand som konkreta planer föreligger och behovet av reformer vägts mot andra angelägna önskemål. Jag vill här erinra om alt den nyss nämnda överenskommelsen beträffande utbyggnaden om barnomsorgen även innefattade finansieringsfrågan.

Jag går härefter över till att behandla vissa regionala aspekter på en ökad sysselsättning inom den offentliga sektorn.

Flera remissinstanser har angivit att tillväxten av antalet sysselsättnings-

tillfällen kommer att vara snabbast i de mest tätbefolkade delarna av landet.

Några har liksom sysselsättningsutredningen tagit upp frågan om hur en utbyggnad av de gemensamma tjänsterna skall förenas med strävandena till regional spridning av arbetsplatserna.

Även om kraven på befolkningsundertag sätter gränser för möjligheterna

att fördela utbudet av gemensamma tjänster över landet tror jag att man

inte skall överskatta koncentrationstendenserna. Sysselsättningsökningen

inom den offentliga sektorn kommer främst att avse lokal scrivce. Utbygg-

naden av barnomsorg, långtidsvård, utbildning m. m. behöver ske i hela

landet. Eftersom det lokala behovet av service fördelas på i stort samma sätt som befolkningen i riket, bör sysselsättningsökning inom offentlig sektor komma samtliga till del. Regionalpolitiken syftar ju till att fördela möjligheterna till arbete, service och miljö på ett likvärdigt sätt över landet. Jag utgår vidare ifrån att kommunernas och framför allt landstingens verk-

samhet bedrivs på ett sätt som står i samklang med de regionalpolitiska

riktlinjerna.

Större delen av den statliga tjänsteverksamheten tillgodoser behov i mer än en kommun. Utvecklingen måste därför innebära en viss koncentration.

Möjligheterna till decentralisering bör emellertid tas tillvara. När det gäller central statlig förvaltning har riksdagen redan tidigare (prop. 1973:55, InU

1973:22) uttalat att någon ytterligare omlokaliseringsetapp inte blir aktuell. Däremot bör vid lokaliseringen av nytillkommande statlig verksamhet de regionalpolitiska aspekterna vägas in i bilden.

En ökad decentralisering inom den statliga tjänstesektorn kan diskuteras efter tre linjer — en funktionell decentralisering, dvs. uppgiften överförs till administrativa

organ på en lägre nivå —- tjänsteverksamheten inom en lokal arbetsmarknad lokaliseras till sådana

delar av regionen där det råder brist på sysselsättningstillfällen utan att

försämra kundkontakterna

—- vissa tjänsteslag (eller funktioner) med begränsade kundkontakter skiljs

ut.

Möjligheterna att göra en funktionell decentralisering dvs. överföra uppgifter till administrativa organ på lägre nivå bevakas sedan länge fortlöpande inom statsrådsberedningen och utreds dessutom f. n. särskilt av decentra-

liseringsutredningen (Kn 1975:01) vars arbete jag inte vill föregripa här. Vidare sker inom statskontoret — delvis som eu underlag för decentraliserings-

utredningens bedömningar och förslag — en sektorsövergripande genomgång av decentraliseringen inom statsförvaltningen. Jag vill dessutom peka på att särskilda överväganden om organisationen och därmed om decentraliseringsmöjligheterna pågår inom skilda sektorer, t. ex. på skolöverstyrelsens. socialstyrelsens och rikspolisstyrelsens områden.

Förutsättningarna för att inom en lokal arbetsmarknad lokalisera statlig

verksamhet till sådana delar av regionen där det råder brist på arbetstillfällen

har diskuterats bl.a. It fråga om Stockholmsregionen. Förslaget i prop.

1975/76:110 om lokaliseringen av det nya utbildningsprogramorganet är ett exempel på detta.

Den tredje formen för tjänstedecentrulisering — en utbrytning av avgränsade delar av en verksamhet — bör också diskuteras.

Vad gäller funktioner inom den statliga sektorn på länsnivå som har en

sådan betydande omfattning att en decentralisering kan ske av verksamheten

utan att servicen till allmänheten försämras eller produktionen fördyras bör möjligheterna till decentralisering där tas till vara. Om å andra sidan en viss tjänstefunktion är så liten att den inte kan fungera tillfredsställande om den sprids på flera orter i ett län eller om kommunikationerna inte

medger en tillfredsställande service för länet som helhet om omlokalisering

sker, bör decentralisering naturligtvis inte ske. Vid bedömningen av lokaliscringen av tjänsteverksamhet måste hänsyn tas till arbetsmarknaden inte endast i den region som behöver sysselsättningstillskott utan även i den region som skall avstå sysselsättningstillfällen.

Det bör vara en uppgift för de inom varje sektor ansvariga myndigheterna

att med länsplaneringen som utgångspunkt i den fortlöpande planeringen beakta möjligheterna till decentralisering. Man torde dock kunna räkna med att decentralisering av den statliga tjänsteverksamheten får en relativt liten

betydelse för sysselsättningsutvecklingen i de glesare befolkade områdena. Möjligheterna till decentralisering på länsnivå torde framför allt gälla om-

flyttningar inom och mellan storstadsregioner samt vissa primära och regionala centra. "

9.6.4 Arbetsmarknadspolitikens balansskapande åtgärder

Konjunkturförändringar innebär betydande problem för de arbetstagare som drabbas av uppsägning, permittering, omflyttning etc. Förändringarna försvårar dessutom en planmässig utbyggnad av arbete och service genom att såväl näringslivet som arbetstagarnas möjligheter till framtids-

bedömningar minskar. Variationer i den ekonomiska aktiviteten ger utslag

såväl i produktionen som i sysselsättning och arbetslöshet.

Kravet på en trygg och stabil sysselsättning har vuxit bland medborgarna. Arbetsmarknadspolitiken har därför successivt nydanats. Den första huvudlinjen för denna politik är att sysselsättningsproblem som har förorsakats av konjunkturerna i första hand skall mötas redan inne i företagen. Den andra huvudlinjen är att söka möta problemen ute på arbetsmarknaden för dem som trots allt blir arbetslösa eller är nytillträdande och som därför har särskilda svårigheter att finna arbete.

Lagstiftningen om anställningstrygghet är av grundläggande betydelse när det gäller att skapa stabilare sysselsättning. Denna lagstiftning lägger ett större socialt ansvar på arbetsgivaren för de anställdas inkomst och sysselsättning. Lagstiftningen om anställningstrygghet m. m. har också kompletterats med en rad stödåtgärder i syfte att underlätta företagens möjligheter att under konjunkturavmattningar lösa uppkommande svsselsättninigsproblem. Detta åtgärdssystem har till stor del byggts upp under de allra senaste åren.

Under högkonjunkturåret 1974 ålades således företagen att avsätta en

w

Prop. 1975/75:211 : 268

betydande del av sina vinstmedel till särskilda investeringsfonder och arbetsmiljöfonder. Tillsammans med fonderna för konjunkturutjämning skapades härigenom cen betydande investeringsberedskap. Inför utsikterna av

en avmattning i konjunkturen frisläpptes fonderna för användning vid mitten av år 1975. De innehöll då tillsammans ca 8 700 milj. kr. Fram till den 1 april i år har ca 5 800 milj. kr. totalt frisläppts för användning. Härav

avsåg 1028 milj. kr. särskilda investeringsfonder, 1128 milj. kr. arbetsmiljöfonder och 3 665 milj. kr. investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Genom en betydande insättning på fonderna för konjunkturutjämning även under den tid som dessa varit fria för användning innehöll detta fondsystem den 1 april 1976 inte mindre än 6 800 milj. kr. Detta innebär att inves-

teringsfonderna för kKonjunkturutjämning fortfarande är en väsentlig tillgång

i den arbetsmarknadspolitiska beredskapen.

I mitten av år 1975 infördes på nytt ett sådant statsbidrag till lageruppbyggnad som hade prövats vid föregående konjunkturavmattning. Företagen

här denna gång också fått möjlighet att få förskott på bidraget och statsgaranti

för lagerkrediter. Perioden för lagerstöd förlängdes sedermera. Fram till den

I april i år har lagerstöd preliminärt beviljats 750 företag för en beräknad lagerökning på ca 4400 milj. kr.

Ett särskilt stöd för arbetsmarknadsutbildning inom företagen infördes år 1974. Bidraget höjdes den 1 januari 1976. Det möiliggör för företagen att bedriva utbildning som alternativ till permitteringar vid minskad produktion.

För att hävda sysselsättningen inom industrin och byggnadssektorn tidigarelades statliga upphandlingar och byggen till ett sammanlagt värde av ca 510 milj. kr. samtidigt som ramen för skolbyggande höjdes. Vidare gavs möjlighet för företag inom de särskilt energikrävande och konjunkturkänsliga branscherna att få dispens från energiskalten. Samtidigt anslogs medel för energibesparande åtgärder inom näringslivet. Ett extra avdrag för maskininvesteringar med 10 "+ beslutades. Härtill kom höjda bidrag för daghemsbyggande. upprustning av samlingslokaler och energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet och arbetsmiljöinsatser inom statliga verk

m. m.

För att stödja kommunernas planering av sysselsättningsobjekt har bidragen till projektering av kommunal byggnadsverksamhet höjts så att bidrag f.n. kan utgå med upp till ca 60 "+ av kostnaderna. För barnstugesektorn

höjdes projekteringsbidragen till i allmänhet 75 ". av kostnaderna. I vissa

delar av landet kan bidrag utgå med 90 "+ av kostnaderna. Verksamheten vidgades också till att gälla ett SO-procentigt bidrag för projektering i samband med nybyggnad av bostadshus i kommunal, allmännyttig. kooperativ eller enskild ägo. Villkoren för statliga bostadslån till ombyggnader av bostäder

har också förbättrats. Genom dessa åtgärder kan kommunernas bostads-

byggnadsprogram ges hög aktualitet både från bostadspolitiska och sysselsättningspolitiska utgångspunkter. Under våren 1976 infördes också ett 20-

procentigt stöd till kommuner som tidigarelade industribeställningar.

De åtgärder jag nu har nämnt har till syfte att motverka permittering och uppsägning av personal. För de arbetslösa och nytillträdande på arbetsmarknaden har likaledes omfattande åtgärder vidtagits.

Redan vid årsskiftet 1974/75 intensifierade regeringen sin sysselsättningsplanering genom att en kortsiktig beredskapsplan upprättades. Samtidigt utarbetades inom AMS en utvidgad planering för beredskapsarbeten. Inom ramen för den finansfullmakt som riksdagen har beviljat regeringen anslogs i etapper ytterligare medel till bl. a. beredskapsarbeten. Totalt anslogs 1 805

milj. kr. för budgetåret 1975/76 till sysselsättningsskapande åtgärder. Härav

avsåg I 535 milj. kr. allmänna och särskilda beredskapsarbeten. Statsbidragen

till kommunala beredskapsarbeten höjdes också. Sysselsättningsintensiva

och dagsverksbilliga objekt stimulerades genom särskilt högt statsbidrag. Det uppgår f. n. till 75 96. Även kombinationer av utbildning av redan fast anställd personal och anställning av arbetslösa som vikarier för dessa har prövats inom den kommunala sektorn. De som har anställts som vikarier

har härigenom fått praktik inför en kommande anställning eller utbildning.

Samtidigt har de anställda fått ett yrkeskunnande som stärker deras ställning på arbetsmarknaden och förbättrar deras möjligheter att fullgöra sin insats i det dagliga arbetet.

Strävan har också varit att de sysselsättningsskapande åtgärderna i allt högre grad skall inriktas mot angelägna samhällsområden. En allt större del av de sysselsättningsskapande åtgärderna, f. n. ca 60 a av antalet dags-

verken i beredskapsarbeten, är förlagda till dagsverksbilliga arbeten inom främst vård- och tjänstesektorerna samt miljövårdande verksamhet. Dessa arbeten har därigenom till en betydande del kommit att få karaktären

av tidigareläggning av personalrekrytering som under alla omständigheter skulle kommit till stånd längre fram, I praktiken har därigenom verksamheten i betydande grad redan utvecklats enligt de tankegångar om tidigareläggning av höjd kommunal standard som sysselsättningsutredningen framför.

Arbetsmarknadsutbildningen intar en central roll i den selektiva arbetsmarknadspolitiken. Den har ofta avgörande betydelse för möjligheterna att lösa sysselsättningsproblem till följd av strukturförändringar och konjunkturvariationer på arbetsmarknaden samt har viktiga fördelningspolitiska ef-

fekter. Utbildningen har också blivit ett effektivt medel när det gäller att

underlätta övergången till arbetsmarknaden för nytillträdande.

Under första kvartalet 1976 ökade antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning väsentligt samtidigt som de ekonomiska villkoren för dem som genomgick sådan utbildning förbättrades. Som jag tidigare har nämnt vidtogs också särskilda åtgärder för att bereda flera ungdomar utbildning vid AMUcentra. Även det kontanta arbetsmarknadsstödet förbättrades. Samarbetet mellan arbetsmarknadsverket. skolan och andra kommunala organ intensifierades och AMS fick utökade personalresurser för bl. a. ungdomsför-

medling. Åtgärder har också vidtagits för att påverka företagen så att mer utbildning

kan ske i lågkonjunkturer. Från och med januari 1976 utgår ett särskit bidrag

om 15 kr. per timme till företag som låter fast anställd personal genomgå vidareutbildning och som samtidigt anställer arbetslösa som ersättare, i första

hand ungdomar. Målet för verksamheten överensstämmer i stort med den likartade verksamhet inom den kommunala sektorn som jag tidigare har

redogjort för. En särskild form av enskilt beredskapsarbete inom företag

och organisationer infördes under våren 1976. Den innebär att ersättning kan utgå med högst 10 kr. per timme för ungdomar som ges praktik och

yrkeserfarenhet fram till utgången av år 1976.

Tack vare dessa åtgärder har arbetslösheten på den svenska arbetsmarknaden sett i perspektiv av den internationella konjunkturavmattningen kunnat hållas på en mycket låg nivå. Inte under någon månad under åren 1975

och 1976 har arbetslösheten enligt AKU överstigit 2,2 ”o. Det genomsnittliga arbetslöshetstalet för år 1975 var 1,6 26. Motsvarande tal för första kvartalet i år var 1,8 24. Samtidigt som arbetslösheten har kunnat hållas på låg nivå har antalet

sysselsatta trots den internationella konjunkturavmattningens verkningar kontinuerligt kunnat höjas. Antalet sysselsatta ökade från första kvartalet

år 1975 till första kvartalet år 1976 med ca 75 000 personer. Ökningen har

frimst skett inom den offentliga sektorn och tjänstesektorn. Samtidigt har prisökningarna kunnat begränsas,

Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har

vid möte i mars 1976 antagit en rekommendation till medlemsländerna angående sysselsättningspolitiken. I rekommendationen understryks betydelsen av att sådana riktade åtgärder vidtas som hävdar sysselsättning och motverkar arbetslöshet utan att vara inflationsdrivande. Bakgrunden är problemet med samtidigt hög inflation och hög arbetslöshet — den s. k. stagflationen — som främst industriländernas ekonomier haft känning av under senare år. Detta problem innebär att arbetslöshet inte utan vidare kan bekämpas med åtgärder för allmän ökning av efterfrågan på varor och arbetskraft. I stället är det nödvändigt att i allt högre grad utforma och inrikta åtgärderna så att de får minsta möjliga spridningseffekter i samhällsekonomin utanför de direkt åsyftade områdena. Härigenom är det möjligt att minska spänningen mellan sysselsättningsmålet och målet om stabila priser.

En stor del av de åtgärder vi nu prövat har haft en sådan principiell inriktning

vilket också uppmärksammats av OECD.

Jag delar därför den mening som har kommit till uttryck i inrikesutskottets utlåtande (InU 1975/76:33) att några vidlyftiga utredningar av arbetsmark-

nadspolitiken inte behöver göras. De erfarenheter som har gjorts under den

senaste konjunkturdämpningen när det gäller att motverka arbetslösheten bör läggas till grund för arbetet på att upprätthålla en hög beredskap och åstadkomma en ytterligare effektivering av det samlade åtgärdssystemet.

Åtgärderna bör, som sysselsättningsutredningen framhåller, så långt som möjligt samordnas med mera långsiktigt inriktade politiska mål. De bör verka så att de snabbt får en effekt som är begränsad 1 tiden eller som kan avbrytas med kort varsel. Dessa krav på konjunkturpolitiskt utformade åtgärder gäller såväl expansivt som restriktivt inriktade åtgärder. Jag delar dessa allmänna värderingar. De medel som blir aktuella bör så långt möjligt uppfylla dessa krav.

Mot bakgrund av de erfarenheter som har vunnits under de senaste årens konjunkturavmattning sker numera en rullande planering såväl när det gäller att möta uppkommande problem inom företagen som åtgärder för de arbetslösa.

För arbetstagare som drabbas av omställningar på arbetsmarknaden eller som är nytillträdande får de arbetsmarknadspolitiska insatserna i form av

utbildning och sysselsättningsskapande åtgärder även framdeles en väsentlig

roll. De svsselsättningsskapande åtgärderna, bl.a. i form av beredskapsarbete, spelar också en väsentlig roll när det gäller att skapa en förbättrad balans på regionala och lokala arbetsmarknader eller för grupper som har särskilda problem t. ex. äldre och handikappade samt ortsbundna.

Sysselsättningsutredningen framför uppfattningen att investeringsberedskapen måste kompletteras med en ordning som innebär att de långsiktiga projekten inom samhällsservicen ges större utrymme i konjunkturpolitiken. Man bör således eftersträva att i första hand förlägga expansionen inom

samhällsservicen till perioder då efterfrågan är svag inom övriga sektorer

av näringslivet. På motsvarande sätt bör inom ramen för en långsiktig expansionspolitik sysselsättningsökningen inom samhällsservicen begrinsas när efterfrågan på arbetskraft i övrigt ökar. En sådan sysselsättningsplanering

inom den offentliga sektorn bör enligt utredningen också kunna vara ett

väsentligt bidrag till en balanserad ekonomisk politik. Dessa och angränsade frågor har även behandlats av budgetutredningen (SOU 1973:43). Utredningens förslag bereds f.n. i finansdepartementet.

Statsbidragen bör också varieras så att man får bästa effekt med hänsyn till arbetslöshetens struktur. En sådan inriktning av bidragen till beredskapsarbeten har som jag tidigare nämnt prövats under senare år. Sålunda utgår f.n. 75 ”o statsbidrag till kommuner som anordnar beredskapsarbeten inom natur- och landskapsvård samt tjänste- och vårdsektorerna, i den mån den sammanlagda dagsverkskostnaden uppgår till högst 250 kr. AMS väntas senare under året förelägga regeringen ytterligare förslag för att åstadkomma en sådan differentierad effekt. Kravet på att endast tidigarelagda objekt skall få utföras som beredskapsarbeten samt att statsbidragsprocenten varieras efter arbetsmarknadssituationen på orten, har i vissa sammanhang kommit att ifrågasättas. Jag vill därför i likhet med vad RRV har anfört slå fast att beredskapsarbeten syftar till att förlägga angelägna arbeten till perioder då de bäst behövs från sysselsättningspolitisk synpunkt. Statsbidragen avser att utgöra en stimulans i denna riktning som kan varieras allt efter ar-

betsmarknadssituationen. Bidragen får därför inte användas som en statlig subvention av t. ex. löpande investeringar.

För sysselsättningsskapande åtgärder i form av beredskapsarbeten gäller

bl.a. att sådant arbete anvisas arbetslösa genom den offentliga arbetsför-

medlingen. Även i fråga om andra sådana insatser — exempelvis vid beslut om utvidgade investeringsbemyndiganden eller i övrigt om tidigareläggning av sådana statliga verksamheter som finansieras över reguljära anslag — bru-

kar regelmässigt föreskrivas att rekryteringen av arbetskraft skall ske i samråd med arbetsförmedlingen. Detta måste vara ett grundläggande villkor för

alla former av sysselsättningsskapande åtgärder som beslutas i särskild ord-

ning, för att arbetstillfällena skall kunna komma dem till godo som inte

kan beredas arbete på den öppna marknaden.

9.7 Övriga regionalpolitiska frågor

9.7.1¶Serviceförsörjning

Enligt riksdagens beslut år 1972 (prop. 1972:111, bil. 1, InU 1972:28, rskr 1972:347) är målet för regionalpolitiken att arbete, service och en god miljö skall göras tillgängliga inom räckhåll för alla människor. Detta betyder att den enskildes välfärd står i centrum för regionalpolitiken.

Jag har i det föregående behandlat samordningen mellan regional- och sysselsättningspolitiken och övergår nu till service- och miljöfrågorna.

Samhällets strävan när det gäller den regionala serviceförsörjningen bör vara att undanröja de hinder i servicehänseende som har uppstått eller kan uppstå för de enskilda människorna i vissa regioner eller som har drabbat eller kan drabba grupper av människor med speciella och varierande behov och krav på service och omvårdnad.

I likhet med en rad remissinstanser finner jag att de mål för serviceförsörjningen som angavs i 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram fortfarande har giltighet, dvs. alla människor skall ha tillgång till en ullfredsställande serviceförsörjning i hemorten eller inom räckhåll från denna. De preciseringar som angavs i beslutet från år 1972 om lokal och regional service

och tidsavstånd till sådan service kan fortfarande ligga till grund för planeringen av serviceförsörjningen i framför allt glesbebyggda områden med

1 genomsnitt långa avstånd till service.

Innebörden av begreppet tillfredsställande serviceförsörjning är inte given en gång för alla. Förändringar i tekniskt, ekonomiskt och kulturellt avseende liksom förändringar i befolkningens ålderssammansättning medför att scrvicebehoven ändras, nya tillkommer medan andra minskar i betydelse.

I rapporten Politik för regional balans redovisas utvecklingen beträffande kommersiell service mellan åren 1969 och 1972. Därav framgår att utbudet har förbättrats främst i områden och kommuner med en tidigare relativt begränsad service, dvs. framför allt inom inre stödområdet. Rapporten, lik-

Prop. 1975/75:211 273

som länsstyrelsernas yttranden över den, pekar på att tillgången på kom-

" mersiell service för hushållen i de flesta fall kan anses tillfredsställande

om man ser till kommunerna som helhet. Problem kan emellertid, som har framhållits i en rad remissyttranden, finnas i till ytan stora kommuner i de inre delarna av skogslänen. Inom dessa kan stödjepunkter för serviceförsörjningen vara nödvändiga. Utpekandet av kommundelscentra i ortsplanen har ett sådant syfte. Jag återkommer till detta.

Även den interdepartementala arbetsgruppen för glesbygdsfrågor. som :

redovisar sina slutsatser i en bilaga till rapporten Politik för regional balans,

anser att problemen med servicceförsörjningen är mest omfattande i skogs-

länens inre delar och att åtgärder för att stärka och förbättra servicen framför

allt bör inriktas på dessa områden. Jag delar denna mening liksom arbetsgruppens uppfattning att det inte bör sättas upp generella kriterier för när statligt stöd till service i en viss ort skall utgå. Inte heller går det på förhand att i detalj ange vilken service som skall finnas i ett kommun- eller kommundelscentra. Bedömningen måste, som arbetsgruppen framhåller, sker

från fall till fall.

Som jag har nämnt tidigare kan i avgränsade områden vissa grupper av människor uppleva brister i serviceförsörjningen. Jag anser därför. i likhet med cen rad remissinstanser, att det är nödvändigt att planeringen för serviceförsörjningen kommer till stånd i kommunerna. Länsstyrelserna bör stimulera till en sådan planering och bör kunna tillhandahålla kommunerna underlagsmaterial. Serviceplaneringen bör, som Svenska kommunförbundet

framhåller, kännetecknas av flexibla lösningar så att inte onödiga låsningar

av serviceutbudets lokalisering och funktioner åstadkoms. Jag vill betona att prioriteringar och avvägningar inom kommunerna är kommunala uppgifter. Det är i kommunerna man har den bästa kännedomen om scrviceförhållandena och de brister människorna upplever. Frågan om kommunala varuförsörjningsplaner har behandlats av distributionsutredningen som i sitt betänkande (SOU 1975:69) Samhätlet och distributionen har föreslagit att varje kommun skall upprätta rullande varuförsörjningsplaner. Betänkandet bereds f.n. inom handelsdepartementet.

Statligt stöd till kommersiell service utgår sedan den I juli 1973 till kommuner i inre stödområdet. Krav på lörändringar av stödet har förts fram i bl. a. länsplaneringen. Distributionsutredningen lade fram förslag som bl. a. berör stödet till kommersiell service. Ställningstaganden på detta område

får därför anstå till dess att utredningens förslag är färdigberett.

Ett viktigt syfte med länsplancringen är att den skall bidra till att ge vägledning för statliga myndigheters beslut i de fall där dessa har regionalpolitiska effekter. Som jag har betonat i olika sammanhang i det föregående är den regionala fördelningen av 1. ex. bostäder, skolor och kommunikationer ett av de viktigaste medlen när det gäller att påverka den regionala utvecklingen. Sådan samhällsservice formar betydelsefulla delar av våra levnadsvillkor och kommer enligt ERU att framdeles få allt större

18 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

betydelse för vår välfärd. Mot den bakgrunden anser jag det angeläget att

samhällets planering utformas så att lokaliseringen av bostäder, service och arbetsplatser samt anordnandet av kommunikationer medverkar till att arbete och service i högre utsträckning blir tillgänglig för alla människor.

Ansvaret för planering och utbyggnad av samhällets service ligger i väsentliga avseenden på kommunerna. Ett viktigt medel för att skapa en mera likvärdig kommunal service i olika delar av landet är skaueutjämningsbidraget till kommunerna. Ett betydande antal remissinstanser stryker under

behovet av den översyn av skatteutjämningsbidraget som pågår. Flera remissinstanser menar att bidraget inte enbart borde knytas till medelskattekraften i riket satt i relation till antalet invånare i kommunen. Bidragen bör enligt dessa remissinstanser konstrueras så att kommunala insatser för att öka antalet förvärvsarbetande stimuleras. I direktiven till den utredning som nyligen har tillsatts för att se över

skatteutjämningsbidraget anges bl. a. att skatteutjämningssystemet fortfarande skall utgöra en viktig del av regionalpolitiken. Remissinstansernas

synpunkter har överlämnats till utredningen för kännedom. Av vad jag inhämtat av chefen för finansdepartementet beräknas förslag från utredningen föreligga våren 1977.

Statliga fördelningsbeslut som rör samhällsfunktionernas utbyggnad är väsentliga medel för att påverka den regionala utvecklingen. I länsprogram-

men har därför stort utrymme ägnats åt beskrivningen av de statliga sek-

torsmyndigheternas planering samt samordningen mellan sådana fördelningsbeslut och de mål som gäller för regionalpolitiken. Utvecklingen inom de olika sektorerna såsom undervisning, kultur, bostäder, social-, åldrings- och sjukvård, kommunikationer, rättsväsende m. m, har redovisats relativt ingående i rapporten Politik för regional balans. Av redogörelsen framgår att de mål som gäller för den regionala utvecklingen och de principer för sektorernas utveckling som lades fast i prop. 1972:111 i väsentliga avseenden har beaktats i de statliga myndigheternas verksamheter. Jag vill här peka på insatser som har gjorts inom vissa områden. Förändringarna inom grundskolans område har enligt vad som har redovisats i betänkandet

och remissyttranden underlättat bevarandet av tidigare nedläggningshotade skolor. För att möjliggöra anordnandet av utbildning på gymnasial nivå har på liknande sätt nya organisationsformer tillskapats för gymnasieskolan.

Därigenom har gymnasieskolans undervisning kunnat bedrivas på fler orter än vad som kan göras med ett system med enbart konventionell gymnasieskola. Även de riktlinjer för lokaliseringen av nytillkommande högskoleutbildning som riksdagen har lagt fast bör medverka till en jämnare fördelning av utbildningsresurserna över landet och till en förstärkning av utvecklingen i primära centra.

De scnaste årens utveckling inom hälso- och sjukvården har kännetecknats av en snabb utbyggnad av den öppna sjukvården. Denna utbyggnad har kunnat ske i påtagligt decentraliserade former. Den sjukvårdspolitiska

målsättningen är inriktad på en fortsatt sådan utveckling och sjukvårds-

huvudmännens planer visar på en fortsatt prioritering av den öppna sjuk-

vården och den decentraliserade långtidssjukvården.

Jag vill i detta sammanhang även peka på den statliga kulturpolitiken

som skall främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner

inom kulturområdet.

Samordningen mellan regional- och trafikpolitik är väsentlig för den re-

gionala utvecklingen. Denna samordning har varit ett naturligt inslag i länsstyrelsernas arbete med den regionala trafikplaneringen. Av vad jag har inhämtat från chefen för kommunikationsdepartementet planerar man att

föreslå regeringen att lägga fram en proposition om den framtida trafik-

politiken under hösten 1976.

På en rad områden har således åtgärder vidtagits som anpassar utbyggnaden av samhällets service till de regionalpolitiska målen. Funktioner och institutioner som är väsentliga för den regionala utvecklingen har också kunnat decentraliseras. Flera länsstyrelser har i redovisningen av

länsplanering 1974 och i sina yttranden över rapporten Politik för regional

balans, pekat på vissa problem när det gäller samordningen mellan de statliga

sektorernas beslut och den regionalpolitiska verksamheten.

I detta sammanhang vill jag framhålla att det system för framtida

länsplanering som jag föreslår i det följande bl.a. har till syfte att inom länsplaneringens ram skapa bättre förutsättningar för samordning mellan

sektorsplanering och den regionalpolitiska verksamheten. Därmed ges också

bättre underlag för sådan samordning på central nivå.

För att nå en bättre anpassning mellan sektorsplaneringen och den re-

gionalpolitiska planeringen krävs emellertid även en ständig uppföljning

av det löpande planeringsarbetet. Länsstyrelserna har därvid en viktig funktion att fylla. Till stöd för dessa strävanden bör regeringen följa upp riks-

dagens ställningstaganden till de förslag jag nu lägger fram med ett åläggande

för statliga myndigheter att lägga de regionalpolitiska riktlinjerna till grund för planeringen. Jag vill i detta sammanhang, i likhet med Svenska kommunförbundet, betona angelägenheten av att sektorsmyndigheter regelbundet informerar kommuner och länsstyrelser om planerade förändringar av

verksamheten på det lokala planet.

9.1.2 Miljöfrågor i länsplaneringen

Miljö- och markanvändningsfrågorna har inte behandlats enhetligt i de olika länen. Detta kan förklaras av skilda regionala förhållanden och av att miljöfrågor inte tidigare har behandlats särskilt i länsplaneringen.

Det finns emellertid påtagliga samband mellan den regionalpolitiska pla-

neringen och miljö- och markanvändningsfrågorna. Enligt min mening ger

emellertid den nu genomförda länsplaneringen viktiga utgångspunkter för

den fysiska planeringen på skilda administrativa nivåer. De av statsmakterna

fastlagda riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten ger i sin tur förutsättningar för den regionala utvecklingsplaneringen. En rad konkreta

planeringsproblem måste lösas med utgångspunkt i både den fysiska och

den regionalpolitiska planeringen. Det gäller vid överväganden om t. ex. utbyggnaden av tätorterna eller nyttiggörandet av naturresurser för indust-

riella ändamål.

Mot denna bakgrund är det angeläget att miljöaspekterna i högre grad

än hittills beaktas på ett tidigt stadium i planeringsprocessen. Det behövs emellertid bättre underlag och metoder för-att miljöfrågorna skall kunna integreras med den regionalpolitiska planeringen.

Den bebyggelsestruktur vi skall sträva efter måste erbjuda en i vid mening god miljö. I det sammanhanget spelar tillgången till arbete och möjligheterna

att med rimlig restid nå de arbetstillfällen som finns en avgörande roll.

Jag har i det föregående strukit under den betydelse som trafikförsörjningen

har för utformningen av goda lokala arbetsmarknader. Självfallet måste kra-

ven på en god miljö även innefatta tillgång till lämpliga rekreationsområden.

I rapporten Politik för regional balans refereras yttranden från bl.a.

länsstyrelserna i Kalmar samt Göteborgs och Bohus län som, liksom berörda

kommuner och fackliga instanser, behandlar den fysiska riksplaneringens

inverkan på möjligheterna att lokalisera industri till dessa områden. Jag vill i anslutning till dessa yttranden erinra om att endast en begränsad del av industrin inbegrips i den fysiska riksplaneringen. Detta innebär att den

omständigheten att lokalisering av miljöstörande industrier enligt den fysiska riksplaneringens riktlinjer inte får ske dock inte utesluter industriell verksamhet av annat slag i dessa områden.

Den fysiska riksplaneringen är bara ett av de sätt på vilket staten kan påverka den industriella utvecklingen. Inom ramen för de regionalpolitiska medlen finns det möjligheter att lämna stöd till utvecklingen i de områden som nu avses, om regionalpolitiska skäl talar för detta. Jag vill i det sammanhanget framhålla att huvuddelen av de aktuella områdena ligger i re-

gioner där lokaliseringsstöd hittills har ansetts kunna utgå. Inom ramen för den fysiska riksplaneringen har chefen för bostadsdepartementet lämnat anvisningar för hur berörda länsstyrelser i samverkan

med kommunerna skall utreda och redovisa förutsättningarna för lokaliseringen av i sammanhanget aktuell industri utefter Norrlandskusten. I anslutning härtill har uttalats att planeringen i fråga om vissa delar av inlandet bör kunna utföras på samma sätt som för Norrlandskusten. Studier och överväganden bör dock omfatta större regioner än enskilda län. Jag vill i detta sammanhang understryka de regionalpolitiska utgångspunkternas vikt. Berörda länsstyrelser bör sålunda utifrån den regionala ortsstrukturen och de förslag som har framförts i den fysiska riksplaneringens programskede belysa de regionalpolitiska, miljömässiga och planmässiga förutsättningarna

för lokalisering av aktuellt slag av industri. Redovisningen av gjorda över-

väganden kommer att göras inom ramen för den fysiska riksplaneringens

planeringsskede.

Behandlingen av miljö- och markanvändningsfrågor i länsplancringen har som jag tidigare framhållit varit ojämn. Länsstyrelsernas redovisningar och förslag visar dock klart att vissa frågor om miljö och regionalpolitik inte

kan ses fristående från varandra. I likhet med flera remissinstanser anser

jag att det är angeläget att miljöaspekterna i högre grad:än hittills beaktas

på ett tidigt stadium i planeringsprocessen. I det förslag till uppläggning

av den fortsatta fänsplaneringen som jag senare kommer att redovisa skapas

förutsättningar för länsstyrelserna att ge uttryck för en samlad syn på inte bara de regionalpolitiska och sysselsättningspolitiska frågorna utan också

på t.ex. miljöpolitiska och trafikpolitiska frågor.

9.7.3 Orter i regional samverkan

Förutsättningarna att nå de regionalpolitiska mål beträffande arbete, service och miljö som jag har beskrivit i det föregående varierar inte bara

mellan olika delar'av landet utan också mellan olika orter. Olika slags servicefunktioner behöver. olika stort befolkningsunderlag för att kunna ge

effektiv service. Funktioner som utnyttjas dagligen t. ex. livsmedelsbutiker

behöver ett mindre befolkningsunderlag och kan därmed ligga tätare än funktioner vars tjänster tas i anspråk mera sällan som t. ex. resebyråer. En koncentration har efterhand skett till de orter som haft det bästa läget med

hänsyn till befolkningsfördelningen och naturlig uppgiftsfördelning har

spontant utvecklats mellan olika orter.

Dessa spontant utvecklade skillnader mellan olika orter återkommer också när det gäller arbetsmarknaden. Orter som har erbjudit goda lokaliseringsbetingelser för service har ofta också erbjudit fördelar för varuproducerande

företag t. ex. ifråga om kommunikationer. Den koncentration av verksam- heter till vissa orter som detta medförde ledde efter hand också till att

en gynnsam arbetsmarknad utvecklades på dessa orter. Denna process inleddes i vårt länd för mer än 100 år sedan.

Utveckling av tätortssystemet medförde emellertid välfärdsförluster för

en del människor. En mera medveten planering av ortsstrukturen

blev därför nödvändig.

Genom den plan som riksdagen antog år 1972 om utveckling av den regionala strukturen lades grunden till en från välfärdssynpunkt bättre utveckling av ortssystemet. Planeringen tar sin utgångspunkt i både de skilda ..

förutsättningar olika orter har när det gäller att fullgöra funktioner av skilda

slag och behovet av stödjepunkter för att arbete och service skall bli tillgänglig för alla. Därvid har efterhand fördelarna med samverkan mellan orter med skilda funktioner allt mer betonats.

Prop. 1975/75:211 | 278

I prop. 1972:111 angavs mål när det gäller arbetsmarknad och serviceförsörjning för fem typer av orter nämligen storstadsområden, primära centra, regionala centra, kommuncentra och kommundelscentra. Ortsplanen är en

konkretisering av den långsiktiga inriktningen av regionalpolitiken. Något alternativ som skulle fylla den funktionen bättre har inte förts fram.

Principerna för ortsplanen och målen för den har nu vunnit allmänt er-

kännande. Dessa principer och mål kan därför ligga fast. Det kan också

tilläggas att en planering som inriktas på ortssystemets utveckling nu är internationellt vedertagen.

När det gäller förslagen om ändringar i ortsplanen för enskilda orter vill jag i likhet med flera länsstyrelser påpeka att denna plan skall ses som ett långsiktigt mål som inte bör ändras för ofta och endast när ökade re-

gionalpolitiska medel eller ändrade utvecklingstendenser motiverar detta.

1972 års beslut om den regionala strukturen utgick ifrån vad som kunde förverkligas med hänsyn till den utveckling som då kunde förutses samt genom användande av då aktuella regionalpolitiska medel. Den kraftigaste begränsningen när det gäller utbyggnaden av ortsstrukturen utgörs av be-

folkningsunderlaget. Befolkningsutvecklingen för riket som helhet förutses nu bli svagare än som antogs år 1972. Härtill kommer att befolkningsförskjutningarna inom landet minskat — balansen mellan skilda landsdelar

har förbättrats. De ändrade tendenserna i befolkningsutvecklingen motiverar

inte att utvecklingsambitionerna för ytterligare orter höjs. Detta talar mot

att nu göra några principiella ändringar i ortsplanen.

Dessutom har en förhållandevis kort tid förflutit sedan planen antogs.

Jag anser därför att utvecklingen i de olika ortstyperna bör följas ännu någon tid innan några egentliga ändringar övervägs i ortsplanen. Jag anser emellertid att man nu bör ge praktiskt uttryck åt de år 1972 fastlagda principerna ifråga om kommundelscentra.

Syftet med kom mundelscentra är att de skall tjänstgöra som stödjepunkter för serviceförsörjningen i till ytan stora kommuner i glesbygderna.

De bör vara komplement till kommunens huvudort. För att fullgöra en

sådan funktion anser jag att kommundelscentra bör uppfylla följande krav.

Orten bör ha en storlek och ett befolkningsomland som ger underlag för ett serviceutbud som i stort svarar mot normal kommuncentrumservice eller lokal setvice. Orten bör även vara en kommunikationsknutpunkt och

ha betydelse i persontrafikhänseende på denna ortsnivå. Orten bör vidare ha ett sådant geografiskt läge att den svarar för människornas serviceför-

sörjning inte bara på onen i fråga utan även för ett betydande omland.

De avstånd mellan serviceorter det här kan bli fråga om och de vidsträckta kommuner som här åsyftas återfinns med mycket få undantag enbart i skogslänens inre delar. Trots en positiv befolkningsutveckling i skogslänen som helhet uppvisar kommunerna i inre delarna av dessa län en negativ befolkningsutveckling. Bedömningar över utvecklingen framdeles pekar

även på en ogynnsam utveckling i vissa kommuncentra framför allt i inre stödområdet.

Länsstyrelserna har i länsplanering 1974 i samverkan med kommunerna lagt fram förslag om kommundelscentra. I utvärderingen av länsplanering

1974 (SOU 1975:91) Politik för regional balans har 19 av de förslag till kom-

mundelscentra som länsstyrelserna har lagt fram godtagits. Det gäller inom inre stödområdet Karesuando, Vuollerim, Vittangi och Korpilombolo i Norr-

bottens län, Tärnaby/Hemavan, Malå och Dorotea i Västerbottens län, Ho-

ting, Gäddede, Föllinge, Hede och Funäsdalen i Jämtlands län, Ramsele och Junsele i Västernorrlands län, Los i Gävleborgs län, Särna, Idre och Sälen i Kopparbergs län samt Sysslebäck i Värmlands län. På Gotland är det Slite och Hemse. Jag delar uppfattningen att dessa orter är lämpliga

kommundelscentra. Därutöver bör som har föreslagits av flera remissin-

stanser i yttrandet över rapporten även Kälarne utses till kommundelscent-

rum.

De orter jag här har angivit har servicefunktioner, såväl samhälleliga som kommersiella, som svarar mot glesbygdsutredningens krav på lokal service. Karesuando når inte upp till denna nivå. men fyller ändå en liknande funktion genom att avståndet till Kiruna är mycket betydande eller 15-20 mil. Större delen av orterna har ett avstånd på 5-7 mil till närmaste likvärdiga

eller bättre serviceort. I några fall är avstånden betydligt längre. Angivna

kommundelscentra fyller även funktioner som knutpunkter för persontra-

fiken.

I yttrandena över rapporten vidhåller länsstyrelserna i Värmlands, Gäv- Ieborgs och Västernorrlands län att följande orter i resp. län skall anges som kommundelscentra nämligen Stöllet, Ramsjö och Fränsta. Enligt min mening uppfyller emellertid ingen av dessa orter de krav som ett kommundelscentrum bör uppfylla.

Förutom här förordade kommundelscentra finns ett antal orter i inre stödområdet som har betydelse för serviceförsörjningen. Dessa bör särskilt beaktas i den kommunala serviceplaneringen.

Förslag till kommundelscentra förs även fram från områden som ligger utanför det inre stödområdet och Gotland. De orter, som därvid angivits har i allmänhet stor betydelse för serviceförsörjningen. Med hänsyn till de kortare avstånden och de mindre problemen från serviceförsörjningssynpunkt anser jag emellertid det inte nödvändigt att utse kommundelscentra i dessa delar av landet. Det bör dock ankomma på länsstyrelserna att följa utvecklingen i dessa orter i den fortsatta planeringen. Detta kan lämpligen ske i samband med den serviceplanering jag tidigare har förordat. Vad beträffar skärgårdsområdena vill jag dessutom hänvisa till riksdagens nyligen fattade beslut om insatser i sådana områden (prop. 1975/76:88, JoU

1975/76:34, rskr 1975/76:256). Den ortsplan jag förordar innebär att kommundelscentra tillsammans med

kommunens huvudort skall vara stödjepunkter för försörjningen med lokal service. Åtkomligheten till service spelar därvid stor roll. En tillfredsställande

trafikförsörjning till kommundelscentra mäste därför eftersträvas. Samhäl-

leliga insatser bör sättas in för att underlätta persontrafiken till dessa orter.

I planeringen av persontrafiken bör det regionala stomlinjenätet utvidgas med kommundelscentra som persontrafikterminaler.

De åtgärder som statsmakterna kan vidta för att trygga serviceförsörjningen i angivna kommundelscentra 1 inre stödområdet och på Gotland

rör stöd åt trafikförsörjning samt stärkandet och bevarandet av skilda sam-

hälleliga servicefunktioner. Självfallet måste samhälleliga rationaliseringsåtgärder vidtas även i framtiden på skilda orter. Det är on uppgift för

länsstyrelserna att i den löpande planeringen bevaka att sådana åtgärder inte vidtas som strider mot de regionalpolitiska målen.

Glesbygdspolitiken syftar till att förbättra levnadsförhållandena för be-

folkningen i de glesast befolkade delarna av landet. Fill stor del är gles-

bygdspolitiken integrerad i ett större sammanhang. Som exempel kan. näm-

nas den lokala trafikförsörjningen. Jag har i annat sammanhang redogjort

för denna och vill här endast understryka att goda transportmöjligheter är av grundläggande betydelse för glesbygdens folk.

Speciella ekonomiska och organisatoriska insatser görs för glesbygderna

beträffande dagligvaruförsörjning. samhällelig service och sysselsättning.

Dessa insatser bidrar verksamt till att ge befolkningen It de utpräglade glesbygdsområdena tryggad åtkomlighet i fråga om social, kulturell och kommersiell service samt tillskott av sysselsättningstillfällen även i kommunernas utkanter.

I en bilaga till rapporten Politik för regional balans lämnas en redogörelse för de särskilda åtgärderna i glesbygden. Därav framgår att åtgärderna är rikt differentierade och har en konstruktion som möjliggör en smidig anpassning till skiftande lokala och personliga förhållanden. Jag vill för egen del understryka att det är mycket angeläget att man kan bevara den flexibilitet som idag utmärker glesbygdspolitiken. Endast på detta sätt kan man tillgodose de enskilda människornas behov. Det är nämligen här fråga om

åtgärder som ofta är individinriktade. Sådana åtgärder måste kunna utformas

från fall till fall med hänsyn tagen till olika förutsättningar. Därmed får den enskilde en reell garanti för sin service.

Socialstyrelsen, konsumentverket, kommunförbundet och även arbets-

marknadsdepartementet har informerat om glesbygdspolitiken. Det är vik-

tigt att denna information fortsätter. För att ytterligare sprida kännedom

om vilka glesbygdspolitiska insatser som står till buds avser den interdepartementala arbetsgruppen för glesbygdstrågor att utarbeta en informa-

tionsskrift i ämnet.

Stora avstånd i kombination med en successiv minskning av befolkningen har i många av skogslänens inlandskommuner medfört särskilda problem

när det gäller serviceförsörjningen i kommunernas perifera delar. I en del

områden — ren glesbygd och mindre tätorter — har det sålunda varit svårt

utt upprätthålla tillfredsställande kommersiell och samhällelig service med

rimlig åtkomlighet. Dessa problem kan väntas uppstå även framdeles. Insatserna för att trygga serviceförsörjningen bör därför liksom hittills koncentreras till det inre stödområdet. Som bl. a. Svenska kommunförbundet påpekar har det statliga glesbygdsstödet här en viktig funktion att fylla.

När det gäller storstadsområdena var den i prop. 1972:111 fastlagda avgränsningen knuten till vilket område som skulle omfattas av lo-

kaliseringssamrådet. Till följd av den bättre regionala balans som nu har

uppnåtts mellan olika delar av landet är restriktiva regionalpolitiska åtgärder