Propositionens huvudsakliga innehåll

För att ytterligare stimulera det värdesäkra lönsparandet i aktier föreslas i propositionen att sparskattereduktionen för sådant sparande höjs frän Et) ';"? till 30 %. De nya reglerna föreslås träda i kraft omedelbart och tillämpas första gången vid 1981 års inkomsttaxcring. De omfattar i viss utsträckning även sparande före ikrafttri'idandet.

• Sida 2
•  Original

Prop. l979/80:85

Förslag till

[J

Lag om ändring i lagen (l978z423) om skattelättnader för vissa sparformer

Härigenom föreskrivs att 3 och 5 så lagen (b)"!tånl'll) om skattelättnader för vissa sparformer skall lta nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Sparskattereduktion ätnjuts med 30 "i av belopp som under inkomst- äret har insatts pä särskilt lönspar- konto och som vid ärets utgäng innestar pt't kontot. Driva/nom giiller i [niga om belopp som under inkomstaret har insatts pä aktiespar— konto och som vid årets utgäng motsvaras av andelar i aktiesparfond enligt lagen (1978428) om aktie- sparfonder eller innestär på kontot för inköp av sadana andelar. Spar- skattereduktion ätnjuts under förut- sättning att insättningar pä lönspar- konto eller aktiesparkonto har gjorts pä kontot under minst sex av inkt'mtstarets manader. Varje insätt- ning skall uppgä till lägst 75 kronor och högst 4tltl kronor. Sparskattere- duktion fär inte beräknas pä högre sammanlagt belopp än 4 800 kronor om ej annat följer av andra stycket. Sparskattereduktion far inte heller beräknas pä högre belopp än som motsvaras av sädan inkomst som angesi 1 &. Öretal som uppkommer vid beräkning av sparskattereduk- tion bortfaller.

| J

I-'('ii't't'/t'lgt'i1 Iytlt'lse

'IJ:

Sparskattereduktion ätnjuts med lt) 'i- av belopp som under inkomst— äret har insatts pa särskilt lönspar— konto och som vid ärets utgang innestärpä kontot rum! met/30 "."? av belopp som under inkomstäret har insatts pä aktie-sparkonto och som vid arets utgäng motsvaras av ande- lar i aktiesparfond enligt lagen ( l978:428) om aktiesparlonder eller innestiir på kontot för inköp av sädana andelar. Sparskattereduk- tion ätnjuts under förutst'ittning att insättningar pä lönsparkonto eller aktiesparkonto har gjorts pä kontot under minst sex av inkomstärets tnänader. Varje insättning skall upp- gä till lägst 75 kronor och högst 400 kronor. Sparskattereduktion fär inte beräknas pä högre sammanlagt belopp än 4 8.00 kronor om ej annat följer av andra stycket. Sparskatte— reduktion får inte heller beräknas på högre belopp än som motsvaras av l &. Öretal som uppkommer vid beräk- ning av sparskattereduktion bortfal—

ler. sadan inkomst som anges i

Har sparande enligt första stycket päbörjats under senare delen av året men har inte insättningar skett under sex månader. ätnjuts sparskattereduk— tion för sädana sparmedel först vid beräkning av skatt för det närmast följande inkomstäret. Sparskattereduktion enligt detta stycke medges endast om sparandet under det sistnämnda inkomstäret uppfyller de förutsättningar sotn angesi första stycket. Sparskattereduktion far med tillämpning av detta

• Sida 3
•  Original

Prop. 1979/80185

Navara/alv [vila/sr

'.)J

Föreslagen lyric/se

stycke beräknas pä ett sammanlagt belopp av högst ö Still kronor.

[ fråga om sparskattereduktion tillämpas 2.5 4 mom. femte oclr sjätte styckena uppbördslagen (HF—3272). Sparskattereduktion skall tillgodoräk- nas den skattskyldige före skattereduktion och särskild skattereduktion.

5

Sker uttag frän lönsparkonto eller itt/öres andel i aktiesparj'mal före utgängen av det femte äret efter det är för vilket sparskattereduktion kommer i fräga enligt 2 s* men efter utgängen av sistnämnda år skall vederbörande kreditinrätlning eller fondbolag göra avdrag med 25 (JE-. Om den skattskyldige visar att spar- skattereduktion med 30 (.”-"r. inte tidi- gare har medgivits eller kommer att medgivas för de uttagna sparmed- len. skall avdraget jämkas med hän- syn härtill.

&

Sker uttag frän lönsparkonto före utgängen av det fetntc äret efter det är för vilket sparskattereduktion konturer i fraga enligt 335 men efter utgängen av sistnämnda är skall at'a'rag göras av krt'dilinrättningen mer] 25 'i) . Inlöscs andel i aktiesparv jbnd inom samma [irl skall avdrag göras (it-'fmalho/agat mia/35 (Ei-. (.)m den skattskyldige visar att sparskat- tereduktion enligt 3 s* inte tidigare har tnedgivits eller kommer att med- givas för de. uttagna sparmedlen. skall avdraget jämkas med hänsyn härtill.

Övergär rätten till lönsparkonto eller aktiesparkonto inom den i första stycket angivna tiden på annat sätt än genom arv. testamente eller bodelning med anledning av makes död eller pantsätts rätten till sadant konto skall innestående medel utbetalas. Därvid tillämpas bestämmelserna i första stycket.

Det belopp som har avdragits enligt första stycket skall betalas till staten. Regeringen eller myndighet. som regeringen bestämmer. utfärdar närmare föreskrifter om detta.

Denna lag träderi kraft tvä veckor efter den dag. dä lagen enligt uppgift pa (len har utkommit frän trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första gängen pä insättningar som berättigar till sparskattereduktion vid ltlh'l års taxering.

• Sida 4
•  Original

Prop. l979/80:85 4

Utdrag

B U DGETDEPA RTE M EN'I'ET PROTOKOLL vid regeringssammanträde [980—01—31

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsräden Ullsten. Bohman. Mundebo. Wikström. Friggebo. Mogärd. Dahlgren. Åsling. Söder. Krönmark. Burenstam Linder. Johansson. Wirtén. Holm, Boo. Wittberg. Adelsohn. Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Mundebo

Proposition om skattelättnader vid lönsparande i aktier

[ inledning

Genom lagstiftning är 1978 (prop. 1977/78:165. FiU 1977/78137. rskr 1977/781436. SFS 1978:423—429') infördes en möjlighet till värdesäkert lönsparande. Systemet innebär i korthet följande.

Löntagare och andra med A-inkomst kan genom att spara i bank eller i aktiesparfonder fä vissa skatteförmäner. Dessa förmåner har bl. &. formen av en rätt till en s. k. sparskattereduktion med 21") % av det sammanlagda sparbeloppet. Vissa förutsättningar skall vara uppfyllda för att sparskatte— reduktion skall medges. En sädan förutsättning är att sparandet sker regelbundet genom minst sex mänadsinsättningar under ett är på lägst 75 kr. och högst 400 kr. Sparskattereduktion får enligt huvudregeln inte beräknas på högre sparbelopp än 4 800 kr. Räntan pä sparkontomedel är skattefri och för aktiefondsparandet finns en regel om skattefrihet för värdestegring pä sädana fondandelar som innehafts minst fem år.

För att begränsa skatteförmz'inerna till det mer långsiktiga sparandet finns sanktioner mot de fall där uttag skett frän sparkonton eller andelar inlösts före utgängen av en tid på fem är från sparåret. [ dessa fall skall vederbörande kreditinrättning eller fondbolag göra ett avdrag på 25 %. Detta avdragsbe— lopp skall sedan betalas in till staten.

De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1979 men kunde tillämpas på insättningar som skett fr. o. m. den 1 oktober 1978.

[ ärets finansplan angavs att till riksdagen skulle avges förslag om att skattereduktionen vad gäller sparande i aktier — skattefondsparandet — skulle höjas frän 20 f..""r till 30 % (prop. 1979/80:l()() bilaga 1 s. 19"). Jag vill nu—efter

• Sida 5
•  Original

Prop. l979/80:85

'.!]

samråd med chefen för ekonomidepartementet — ta upp frågan om en sådan ändring.

2. Föredragandens överväganden

I finansplanen redovisas hur angeläget det är att öka tillgången på riskvilligt kapital i näringslivet för att därigenom stimulera företagens investeringar. Den svaga vinstutvecklingen under en följd av år har lett till att företagen i ökad utsträckning måst tillgodose sina kapitalbehov genom att öka skulderna. Härigenom har soliditeten snabbt försämrats. Detta har allvarliga konsekvenser i flera avseenden.

En svag soliditet i näringslivet medför att företagens motståndskraft vid konjunkturbakslag blir liten. vilket ökar risken för nedläggning och arbetslöshet. Dessutom minskar både företagens förmåga och deras benä- genhet att investera för framtiden. Ett företag med låg soliditet har svårare att få krediter och att attrahera nytt riskvilligt kapital. Nyemissionerna har ocksä legat på en mycket låg nivå på senare år. Eftersom det främmande kapitalet måste förräntas även om investeringarna misslyckas. blir företagen mer utsatta för risker ju lägre soliditeten är. Därför måste högre förräntning krävas på investeringsprojekten. vilket medför att färre projekt genom- förs.

De negativa effekterna på investeringsutveeklingen är naturligtvis särskilt allvarliga i en situation när den utlandskonkurrerande sektorns kapacitet behöver byggas ut och då näringslivet står inför en omfattande strukturom- vandling och förnyelseprocess.

Mot denna bakgrund är det nödvändigt att förbättra företagens möjlighe- ter att attrahera nytt riskvilligt kapital. Under senare är har också fiera åtgärder vidtagits för att underlätta nyemissioner. För företagen har merkostnaden för en nyemission jämfört med ett obligationslån sänkts genom att det s.k. Annell-avdraget utökats. På kapitalmarknaden har institutionernas möjligheter att köpa aktier ökats. Försäkringsbolagen har genom ändrade placeringsregler fått större möjligheter att utnyttja sina fria fonder till aktieplaceringar.Fjärde AP-fonden tillfördes år 1978 ökade medel. För det enskilda aktiesparandet har ett nytt förmånligt alternativ skapats genom tillkomsten av skattefondsparandet.

De hittills genomförda åtgärderna är emellertid tagna för sig inte tillräckliga för att åstadkomma någon avgörande förbättring i fråga om företagens kapitalförsörjning. Av grundläggande betydelse är därvid den försämring som under senare år inträffat i fråga om avkastningen på aktieplaceringar. både absolut och i förhållande till andra placeringsformer. Den reala avkastningen på företagens eget kapital. dvs. sedan hänsyn tagits till inflationen. har i genomsnitt varit negativ varje år under senare hälften av 1970—talet. Även den reala avkastningen på aktiesparandet. där då både löpande avkastning och värdestegring är inkluderad, har genomsnittligt varit

• Sida 6
•  Original

Prop. l979/80:85 o

negativ. Kursutvecklingcn under 1970—talet har inneburit att genomsnittsak- tien förlorat 45 '.'-7 av sin köpkraft. Till detta kommer att skattereglerna för sparande i aktier ter sig avsevärt mer ogynnsamma ur den enskilde sparat'cns synvinkel än villkoren vid åtskilliga andra placeringar. Detta har bidragit till att hushållen successivt minskat sitt aktiesparande ttnder senare är och att det nystartade skattefondsparandet fått en mindre gynnsam utveckling. Det totala vårdcsäkra li'insparandet (skattesparandet) uppgick vid utgången av år 1979 till drygt 2 miljarder kr.. varav skattefondsparandet svarade för en relativt låg andel. 157 milj. kr.. dvs. knappt 8 '.:T-"n av den totala behållningen. Skattcfondsandelen har dessutom varit fallande under är 1979. Det totala antalet konton var 509 l00 i december 1979. Av dessa var 47 200 skattefond- konton. Utvecklingen under andra halvåret "1979 har för skattcsparkontonai bank inneburit en fortsatt om än långsammare ökning. [för skattefondkon— tona däremot har utvecklingen inneburit att antalet konton minskat något. från 4.9 800 i juli till 47 200 i december.

Vid en jämförelse mellan det värdesäkra lönsparandet i bank och det i aktiefonder framstår också banksparandet som hade mindre riskfyllt och. speciellt vid nuvarande bankränta. f("irmänligarc ur avkastningssynvinkel. Även vid en återgång av bankräntan till en under senare delen av 1970-talet genomsnittlig nivå och en värdestegring på aktier som under den senaste 25-ärsperioden får inte. aktiefondspararen ersättning för den risk han utsätter sig för jämfört med hankspararen. Aktiefondspararen förbinder sig att ligga kvar med sina aktier i över fem år oavsett hur aktiemarknaden utvecklar sig. Fondandelarnas värde påverkas av de allmänna ekonomiska förutsättning- arna, t. ex. konjunkturutvecklingen. företagens räntabilitetsutveekling. ekonomisk—politiska åtgärder. till skillnad mot bankplaceringarna. vars nominella värden inte varierar och således inte är utsatta för denna typ av osäkerhet.

Om bankräntan förutsätts bli 8 G? i genomsnitt undet den kommande femårsperioden och aktiezwkz-tstningen ligger på den nivå som genomsnittligt gällt under de senaste "25 åren så blir den genomsnittliga avkastningen för banksparande ca en halv procentenhet högre årligen jämfört med fondspa- rande. Skattefondernas förvaltningskostnad har då inkluderats. Om aktie- marknaden i stället utvecklar sig som under de senaste l0 åren kan skillnaden i avkastning beräknas uppgå till drygt 3 procentenheter till förmån för banksparandet. Vid den rådande bankräntan är naturligtvis skillnaden i avkastning till förmån för banksparandet ännu större.

Mot denna bakgrund föreslår jag att sparskattereduktionen ökas från 20 (:i/. till 30 % för aktie-fondspararna. Den årliga avkastningen för fondspa- rarna ökar därigenom med ca 2.4 procentenheter. vilket skulle innebära en viss kompensation för den risk fondsparande innebär.

Som framgår av propositionen om det vårdesäkra It'önsparandet (prop. l977/78:165) skall lönsparandet i bank löpa med högsta bankränta. Högsta bankränta vid införandet av det värdesäkra lönsparandet var den s. k.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1979/80:85 7

K lZ—räntan. varför sparandet i bank knöts till denna ränta. l-'. n. är den högsta bankräntan K ZJ-räntan (kapitalkonto med 2 ars uppsägningstid). vilket därför är den ränta som t. v. bör gälla för skattcsparandet i bank.

Den här föreslagna skattel'cdnktionsökningen för fondsparare är ett led i strävan att förbättra villkoren för aktieplaceringar. Jag kommer vidare att inom kort föreslå regeringen att ge kapitalvinstkommitten (B 1979z05.) tilläggsdirektiv för att se över möjligheterna att lindra dubbelbeskattningen av utdelade vinster efter mönster som tillämpas i en rad andra länder. Kommittén bör därvid få i uppdrag att med förtur utarbeta ett provisoriskt. mer begränsat förslag till sådana lättnader. jag räknar med att förslag i det sistnämnda avseendet skall kunna läggas fram under år 1980.

3. Lagförslaget

De förslag som jag redovisat i det föregående föranleder ändringar i 2 och 5 åå lagen (19782423) om skattelättnader för vissa sparformer. Den höjda procentsatsen får tas in i 2 &. Det avdrag som skall göras vid förtida uttag eller inlösen av andelar är f. n. 25 (Ti-l.. En höjning av sparskattereduktionen vid aktiesparande med lt) procentenheter bör leda till att avdraget höjs i motsvarande mån. Jag föreslår alltså att avdraget bestäms till 35 %. vilket föranleder en ändring i 5 5.

De nya reglerna bör träda i kraft omedelbart och avse sparande som skett från ingången av år 1980. Detta innebär även att det förhöjda avdraget vid förtida inlösen bara skall tillämpas på sådant sparande. Emellertid kan en sparare enligt 2 å andra stycket fä tillgodoräkna sig sparande som skett före inkomståret. Ett sparande som påbörjas under senare delen av ett år men där insättningar inte skett under sex månader berättigar till sparskattereduktion först vid beräkning av skatt för det närmast följande året. Sparskattereduk- tion får dock inte beräknas på ett högre sammanlagt belopp än (i 800 kr. Av rent praktiska skäl bör de nya reglerna få avse även sadant sparande som skett under senare delen av år l97f).

4. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslar riksdagen att antaga inom budgetdepartementet upprättat förslag till

lag om ändring i lagen (1978z423) om skattelättnader för vissa sparfor—

mer.

5. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredragan- den har lagt fram.

• Sida 8
•  Original

(i()TAB 64426 Stockholm l980

• Sida 9
•  Original

Prop. 1979/80: 86

Regeringens proposition 1979/80: 86 om taxering av industrihyggnader

beslutad den 31 januari 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN INGEMAR MUNDEBO

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås nya regler för taxering av industribyggnader. Förslagen utgör kompletteringar av den nyligen genomförda lagstiftningen om allmän fastighetstaxering som antogs av riksdagen under hösten 1979.

Förslagen innebär att värmekraftsanläggningar liksom hittills skall värde- ras enligt en produktionSkostnadsmetod. [ fråga om vattenkraften. där enligt den nyligen antagna fastighetstaxeringslagen en övergång skall ske till värdering enligt en avkastningsmetod. skall en jämkningsregel tillämpas. ] fråga om andra industribyggnader föreslås två olika metoder. lndustribygg- nader som är av mer ordinär typ skall värderas enligt en avkastttingsmetod medan den nyss nämnda produktionskostnadsmetoden skall tillämpas för övriga slag av industribyggnader. Vidare föreslås vissa regler om besvär över fastighetstaxeringsnämnds beslut.

• Sida 10
•  Original

l'J

Prop. l979/80:86

] Förslag till Lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetstaxeringslagen (1979:1152) dels att 4 kap. 5 5. 5 kap. 6 &_ 6 kap. 2 och 3 ts 11 kap.. 15 kap. 7 & samt "20 kap. 125 skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i lagen skall införas ett nytt kapitel. 21 kap.. av nedan angivna lydelse.

Nut-'amm'le lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 5 s

Taxeringsenhet skall omfatta byggnadstyper och ägoslag enligt en av följande kombinationer. om inte annat sägs i andra och tredje styckena

1. småhus och tomtmark för sådan byggnad (småhusenhet)

2. hyreshus och tomtmark för sådan byggnad (hyreshusenhet)

3. industribyggnad. övrig byggnad och tomtmark för sådana byggnader. vattenverk på annans grund samt i jordeboken upptaget fiskeri (industrien- het)

4. täktmark och industribyggnad 4. täktmarksamtindustribyggnad på sådan mark (industrienhet) och övrig byggnad på sådan mark (industrienhet)

5. exploateringsmark (exploateringsenhet)

6. specialbyggnad och tomtmark för sådan byggnad (specialenhet)

7. ekonomibyggnad, åkermark. betesmark. skogsmark och skogsimpedi- ment (lantbruksenhet). '

Småhus. hyreshus och tomtmark för sådana byggnader som ligger i anslutning till lantbruksenhet med minst fem hektar åkermark, betesmark och skogsmark. skall ingå i lantbruksenhcten. om byggnaden eller byggna- derna bchövs som bostad för ägare. arrendator eller deras arbetskraft.

Saneringsbyggnad och övrig mark kan ingå i samtliga taxeringsenheter under punkterna 1—7 i första stycket. Övrig mark skall i regel ingå i lantbruksenhet. [ annat fall skall övrig mark taxeras tillsammans med den tomtmark. exploateringsmark eller täktmark som ligger närmast. llar övrig mark stor omfattning och saknar den samband med annan mark. som har samma ägare. skall den dock bilda en taxeringsenhet. Taxeringsenhet. som består av endast övrig mark. betecknas industricnhet. om den ligger till övervägande del inom tätort och lantbruksenhet. om den ligger till övervägande del utanför sådan ort.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1979/8t):86 3

Nuvarande [valv/se [Vints/denn liv/claw

5 kap. b 5

Det tekniska nuvärdet skall be- Det tekniska nuvärdet skall be- stämmas genom att återanskaff— stämmas genom att återanskaff— ningskostnaden för byggnad eller ningskostnaden för byggnad eller markanläggning multipliceras med markanläggning multipliceras med en nedräkningsfaktor. Denna faktor en nedräkningsfaktor. Denna faktor skall bestämmas så att man däri- skall bestämmas så att man däri- genom beaktar den värdeminskning genom beaktar den värdeminskning som har uppkommit mellan detär då som har uppkommit mellan det år då anläggningen togs i drift (nybygg- anläggningen kunde tas i bruk (ny- nadsåret) och andra året före tax- byggnadsåret) och andra året före eringsåret. taxeringsåret.

Med återanskaffningskostnad för byggnad avses kostnaden för att under andra året före taxeringsåret uppföra en motsvarande anläggning. Kostna- den kan bestämmas antingen genom en beräkning grundad på erfarenheter om byggnadskostnadernas storlek detta år. eller genom en uppräkning av den faktiska byggnadskostnaden med en omräkningsfaktor. Denna faktor skall bestämmas så att man därigenom beaktar ändringen ] byggnadskostnad mellan nybyggnadsåret och andra året före taxeringsåret.

6 kap. 2 5

Varje småhus med värde av minst Varje industribyggnad och övrig 10000 kronor skall utgöra en värdc- byggnad värderad enligt produk- ringsenbet. tionskostmzdsmetoden samt varje

småhus med värde av minst 10000 kronor skall utgöra en värderingsen- het.

Komplementhus på småhusenheten skall i regel ingå i samma värderings- enhet som det mest värdefulla småhuset på taxeringsenheten.

Småhus, vilkas värde inte uppgår Industribyggnader och övriga till 10000 kronor. skall ingå i samma byggnader värderade enligt produk- Värderingsenhet som den mest vär- lions/((.)s'lrllldswretoden samt småhus. defulla byggnaden inom samma vilkas värde inte uppgår till 10000 tomt. Uppgår den mest värdefulla kronor. skall ingå i samma värde- byggnadens värde inte till 10 000 ringsenhet som den mest värdefulla kronor skall samtliga byggnader byggnaden inom samma tomt. Upp- inom tomten utgöra en värderings- går den mest värdefulla byggnadens enhet. värde inte till 10000 kronor skall

samtliga byggnader inom tomten utgöra en värderingsenhet.

• Sida 12
•  Original

Prop. MW)/80:86 4

Nuvarande (Vt/else Föreslagen [WIFI-W

'_'.) 77:

Varje hyreshusenhet skall utgöra Varje hyreshusenhet och indu- en värderingsenhet. Uppdelning i strienhet värderad enligt avkastnings- tvä eller flera värderingsenheter lär metoden skall utgöra en värderings- dock ske om det väsentligt underlät- enhet. Uppdelning i tvä eller flera tar värderingen. värderingsenheter får dock ske om

det väsentligt underlättar värdering- en.

Nuvarande ly'dclse

ll kap.

Föreslagen lydelse 11 kap. I 55

Ittdu.stril)_t-'ggnad och övrig byggnad skall värderas enligt avkastningsmeto— den. Byggnader som har endast begränsad användlmr/iel för annat ändamål än för vilket de utnyttjas och liknande speciella byggnader. bensinstatimzs— byggnader. andra byggnader med olämplig utformning för nor/nal industri- produktion samt byggnadskonstruktioner som inte har karaktär av hus skall dock värderas enligt produktionskostnadsrnetoden.

För värdering av industribyggntu'l och övrig byggnad på vattenfallsenhet gäller särskilda reg/eri [5 kap. Industribyggnad eller övrig byggnad som utgör växthus eller djurstal/ värderas enligt reglerna i 10 kap.

A vk astningsm etoden 2 .5

Värdet av en industribyggnad bestäms som skillnaden mellan värdet av en värderingsenhet bestående av industribyggnaden och tillhörande mark och värdet av den värderingsenhet eller de värderingsenheter som avser marken. På motsvarande sätt bestäms värdet av Övrig byggnad.

Riktvärde för en värderingsenhet som består av en industribyggnad eller en Övrig byggnad och tillhörande tomtmark skall anges sorti produkten av en bruttokapita/iseringsfaktor och total årlig värderingshyra.

3 ,5 Värderingshyra för en w'irderingsenhet som är bebyggd med en industri- byggnad eller en övrig byggnad av viss laka/typ och med normal standard. uppförd under perioden 1 975—1979. får anges endast med värden i en fastställd värdeserie.

• Sida 13
•  Original

'Jl

Prop. 1979/80:86

Föreslagen lydelse

4 5 Inom varje vt'irdeområde skall värderingshyran besu'immas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.

Ålder Åldern ger uttryck för industribyggnadens eller övriga byggnadens sannolika återstående livslängd. Denna bestäms med hänsyn till byggnadens nybyggnadsår. omfattningen av till- och ombyggnader samt tidpunkten för dessa. Åldersklassen för en irulustribyggnad eller en övrig byggnad med en ålder motsvarande högst 25 år får avse högst I!) år. Lokaltyp Loka/typ bestäms med hänsyn till det ändamål lokalen är inrättad för. Uppdelning av en lokal i skilda lokaltyper skall endast ske om delarna överstiger 10 procent av byggnadens totala lokalyta eller om de överstiger 250 kvadratmeter lokalyta. För värdefaktorn lokaltyp skall finnas minst tre klas- ser.

Standard Standarden för lokal av viss lokaltyp bestäms med hänsyn till lokalytans utförande och utrustning. För värdefaktorn standard skall finnas minst tre klas- ser.

5 s Med bruttokapitaliseringsfaktor avses förhållandet mellan taxeringsvärdet av industrienheten och dess totala årliga värderingshyra. Bruttokapitalise- ringsfaktor för en värderingsenhet som är bebyggd med en industribyggnad eller en övrig byggnad, uppförd under perioden 1975—1979 och med ett normalt förhållande mellan värderingsenhetens taxerade markvärde och dess totala årliga värderingshyra, får anges endast med värden i en fastställd värdeserie.

6 5 Inom varje värdeområde skall bruttokapitaliseringsfaktorer bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.

Ålder Åldern ger uttryck för industribyggnadens eller övriga byggnadens sannolika återstående livslängd. Denna bestäms för byggnad med lång återstående livslängd med hänsyn till byggnadens nybyggnadsår, omfattningen av till- och ombyggnader samt tidpunkten för dessa. Markvärdeandel Med markvärdeandel avses förhållandet mellan värde-

• Sida 14
•  Original

l'rop. MW)/80:86 (u

I'i'iresIagi-w [Ft/('Iå'F

ringsenhetens laserade marks-'ärde och dess totala årliga i'ärderingshyra. För en itulustribyggtuzd eller en övrig byggnad skall för viirdej'aktorn markvärdearulel finnas minst två klasser.

Produk tionskostnadsmetoden 7 55 För en industribyggruul eller en övrig byggnad som värderas enligt produktionskostnadsmetoden skall riktvärdet anges genom en nedräknings- faktor. Med nedräkningsfizktor avses den faktor varmed byggnadens återan- skaffningskostnad, beräknat! ert/igt 5 kap. () .å'. skall multipliceras för att byggnadens tekniska nuvärde skall erhållas.

Bygg/tt'tdsvärdet utgör 75 procent av det tekniska nuvärdet.

8 5 Inom varje w'irdeområde skall nedräkningsfaktorer bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.

Ålder Åldern bestäms enligt 6 å. Byggnadskategori Med byggnadskategori avses industribyggnadens eller ("ii-viga byggnadens karaktär och konstruktion. För värdefaktorn [r)-'ggnadskategori skall finnas minst tre klasser. (_)rtstyp Ortstypen bestäms med hänsyn till industribyggnadens

eller övriga byggnadens läge i förhållande till tätort.

Nuvararule lydelse Föreslagen [vile/SP 15 kap. 7 å Byggnadsvårdct för en vattenfalls- enhet skall bestämmas till det teknis- ka nuvärdct av de byggnader som

Byggnadsvårdet för en vattenfalls- enhet skall bestämmas till det teknis- ka nuvärdet av de byggnader som

hör till taxeringsenheten. Värde- ringen skall ske enligt5 kap. 6 $$. Vid denna beräkning får dock 75 procent av återanskaffningskostnaden inte överstiga det totala värde som har beräknats enligt 2—6 åå.

hör till taxeringscnhctcn. Värde- ringen skall ske enligt 11 kap. 7 och 8 555. Vid denna beräkning får dock 75 procent av återanskaffningskost— naden inte överstiga det totala värde som har beräknats enligt 2—6 åå.

Byggnadsviirclct av regleringsanläggning och kraftstation under uppföran- de skall bestämmas enligt 7 kap. 12 å.

• Sida 15
•  Original

Prop. l979/80:86

Nuvarande lydelse föreslagen lydelse

20 kap.

l fastighetstaxeringsnämnds be— slut skall redovisas dels taxeringsbe- slutet enligt punkterna 1—3. dels grunderna för beslutet och andra uppgifter enligt punkterna 4—6. näm- ligen

lZå

[ fastighetstaxeringsnämnds bc- slut skall redovisas dels taxeringsbe- slutet enligt punkterna 1—3. dels grunderna för beslutet enligt punk— terna 4—7, nämligen

[. fastighetens indelning i taxeringsenheter.

'”)

_. taxeringsenbctcns beskattningsnatur och skattepliktsförhällande.

3. skattepliktig enhets taxeringsvärde och däri ingående delvärde samt värde av varje värderingsenhet. 4. storleken av värdefaktor. och riktvärde samt

5. säreget förhållande som har föranlett justering av riktvärde.

4. storleken av sådan värdefaktor som särskilt anges i 8—15 kap..

5. storleken av riktvärde.

6. storleken av värderingshyra en- ligt 11 kap. 4 s?, bruttokapitalise- ringsfaktor enligt] I kap. 6 .å. exploa- teringsfaktor enligt ]2 kap. 6 så. bryt— ningsfaktor och värdet per kubikme— ter br_vtvärd fyndig/tet enligt 12 kap. 8.5. utbyggd effekt. taxeringseffekt. tttnyttjandetid, regleringsmöjlighet och belägenhet enligt 15 kap. 3 5 och äteranskaffningskostnad enligt 11 kap. 7.6 och 15 kap. 7.6 samt

7. säreget förhållande som har föranlett justering av riktvärde.

Värdet av en enskild värderingsenhct anges i fulla tusental kronor. Avrundning sker så att överstigande belopp, som inte uppgår till fullt tusental kronor. faller bort. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om de ytterligare avrundningsregler som behövs.

2l kap. Om besvär över fastighets- taxeringsnämnds beslut ] å'

Besvär av ägare av fastighet skall ha inkommit senast den l5 september under taxeringsåret.

Kommuns besvär skall anföras före utgången av oktober månad under taxeringsåret.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1979/80186 8

Nuvarant'le lydelse Föreslagen l_l-'£lt'/S(”

Taxeringsintendent ltar rätt att anföra besvär intill utgången av november månad under taxerings- året. Han skall inom samma tid ange yrkanden och grunder för besvärsta— lan, om inte med hänsyn till utred- ningens vidlyftigltet eller andra s_vn- nerliga skäl länsrätten medger an— stånd.

lnkommer besvär från ägare av fastighet efter den i första stycket angivna tiden men före utgången av november månad under taxerings- året. får länsrätten pröva besvären om taxeringsintendenten helt eller delvis biträder besvären [ sak.

Har länsrätten avgjort besvär över viss taxering, får besvär inte anföras Itos länsrätten rörande samma tax- ering.

Denna lag träder i kraft dagen efter den dag. då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling. och skall tillämpas ' första gången i fråga om allmän fastighetstaxering år 1981.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1979/80z86 9

1. Lagen omtryckt 197lz399. Senaste lydelse av 159 & 1979zl75 lagens rubrik 19741773

• Sida 18
•  Original

Prop. l979/80:86 m

Utdrag

BU DGE'TDEPARTEM ENTET PROTOKO LL vid regeringssammanträde "1980-01-31

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten, Bohman. Mundebo. Wikström. Friggebo. Mogärd. Dahlgren. Åsling. Söder, Krönmark. Burenstam Linder, Johansson. Wirtén. Holm. Boo. Winberg. Adelsohn. Danell. Petri

Föredragande: statsrådet Mundebo

Proposition om taxering av industribyggnader

2.2. Värdering av vatten- och värmekraftsanläggningar

l sitt närmast föregående betänkande föreslog kommittén att vattenkrafts- anläggningarna till skillnad mot tidigare skulle värderas enligt en renodlad avkastningsmetod. Förslaget genomfördes också och reglerna härom finns nu i 15 kap. FTL . Den nya metoden väntas medföra avsevärt höjda taxeringsvärden föri första hand särskilt lönsamma äldre vattenkraftsanlägg- ningar. För värmekraftverkens vidkommande föreslär kommittén däremot nu bibehållande av en produktionskostnadsmetod. För att skapa en rimlig nivå när det gäller värderingen av de samlade elkrafttillgångarna bör enligt kommittén emellertid också en jämkningsregel finnas som möjliggör en justering av värdena på vattenkraften.

Kommitténs förslag har föranlett vissa erinringar från en del remissinstan- ser. En del kritiserar jämkningsregeln och menar att den skulle komma att missgynna de kommuner där vattenkraftsanläggningar finns. En del remiss- instanser ifrågasätter rimligheten ide höjda taxeringsvärden som skulle följa av kommitténs övriga förslag beträffande kraftanläggningarna. I sistnämnda

• Sida 21
•  Original

Prop. [WO/80:86 ,3

del riktas kritik bl. a. mot den valda värderingsmetcxlen.

För egen del vill jag framhålla följande. Den svenska elproduktionen utgör en blandning av vattenkraft och olika slag av värmekraft. Vattenkraften är den dominerande kraftkällan. Värme- kraftsanläggningarna utgörs av kondenskraftverk. (. ex. kärnkraftverk samt av mottrycksanli'tggningar och gasturbiner.

Vattenkraften värderas enligt en avkastningsmetod. där avkastningen bestäms med utgångspunkt i gällande tariffer. Denna metod har nyligen godkänts av riksdagen i samband med tillkomsten av FTL. och någon ändring i denna (fel är enligt min mening inte heller motiverad. Däremot är det inte möjligt att tillämpa samma metod för värmekraften. Trots att dessa anläggningar representerar betydande värden skulle en avkastningsmetod för dessa kraftverk kunna leda till negativa värden. detta främst på grund av de höga driftkostnaderna. För dessa anläggningar föreslår kommittén också en produktionskostnadsmetod, som innebär att de skall värderas med utgångspunkt i anläggningskostnaderna (återanskaffningskostnaderna) och med hänsyn tagen till den värdeminskning som anläggningarna undergätt fram till taxeringstillfället. Återanskaffningskostnaderna bör i första hand bestämmas med ledning av kostnaderna att uppföra en ny motsvarande anläggning i det kostnadsläge som förelag två år före taxeringsåret. Under vissa förutsättningar kan bestämmandet av äteranskaffningskostnaden bygga på en uppräkning av den historiska byggnadskostnaden.

I regel har kommitténs förslag till metod för värdering av värmekraftver- ken godtagits. Det har emellertid ifrågasatts om inte återanskaffningskost- naden borde beräknas utifrån den historiska byggnadskostnaden. Som skäl för detta har anförts att det skulle vara svårt att utarbeta realistiska riktvärden med utgångspunkt i nybyggnadskostnaderna.

Även om värmekraftsz'mläggningarna utgör ett fåtal och får sägas ha endast begränsad användbarhet för annat ändamål än för vilket de utnyttjas. s. k. skräddarsydda anläggningar. bör det enligt min mening ändock vara möjligt att som huvudprincip uppskatta deras värde med ledning av nybyggnads- kostnaderna. Man kan nämligen inte bortse från att en värdering med ledning av den historiska kostnaden är behäftad med vissa brister. Det är nämligen inte alltid möjligt att rätt bedöma den historiska anskaffningskost- naden. Tvärtom torde det i åtskilliga fall vara svårt att i efterhand kontrollera vad som ingår i densamma. De ursprungliga kostnaderna kan ha justerats på skilda sätt. I den mån extraordinära kostnader fätt nedläggas på grund av speciella skäl — säkerhets- eller miljöanordningar — skall dessa inte medräknas om de normalt inte förekommer vid likartade anläggningar eftersom de i detta fall inte kan sägas höja värdet. Å andra sidan kan situationen också vara den att kostnaderna blivit lägre på grund av att nyssnämnda skäl inverkat i motsatt riktning. dvs. kostnaderna har blivit lägre än vad som kan sägas vara normalt. i så fall skall rätteligen den historiska kostnaden höjas. Enligt min mening medför därför den historiska metoden

• Sida 22
•  Original

Prop. l979/8flz86 l-t

viss risk att äteranskaffningskostnaden uppskattas för lågt. Därtill kommer svårigheterna att bestämma rättvisande uppräkningstal från nybyggnadsäret och till andra året före taxeringsåret. det år till vilket värdenivän skall hänföras. En uppskattning med ledning av nybyggnadskostnaderna bör många gånger i stället leda till en riktigare värdering. Även om — som också påpekats under remissbehandlingen — den sistnämnda metoden har sina brister är den likväl att föredra. I det följande kommer jag också att föresla att metoden används för övriga industribyggmtder. där så är möjligt. Det kan vidare göras gällande att metoden torde ställa sig enklare att tillämpa just för värmekraftverken än för övriga industribyggnader. inte minst med tanke på hur ingående man under senare tid sökt belysa kostnaderna för olika slag av kraftverk. I denna del torde finnas ett ganska betryggande material som bör möjliggöra nog så rättvisande uppskattningar.

Jag föreslår därför att produktionskostnadsmetoden tillämpas för värme— kraftverken på det sätt kommitten föreslagit. Självfallet bör den historiska kostnaden kunna användas inte bara som självständig modell utan även för att belysa det värde som man fått fram med ledning av nybyggnadskostna- derna. Givetvis finns även möjligheten att justera värdet på grund av säregna förhållanden.

Det får bli en uppgift för RSV att meddela erforderliga närmare anvisningar om tillämpliga nybyggnadskostnader liksom i fråga om omräk- ningstal beträffande den historiska kostnaden. Den nedräkning av återan- skaffningskostnadcn till tekniskt nuvärde som skall ske till följd av byggnadens ålder och andra särskilda omständigheter bör ske enligt samma principer som i fråga om övriga industribyggnadcr. Jag återkommer i det följande till denna fråga.

F. n. tillämpas. liksom för industribyggnadcr allmänt. en spärregel enligt vilken värdet inte får understiga 10 (P?:- av återanskaffningskostnaden. Kommittén har här föreslagit att gränsen bestäms till 35 % eller 50 % beroende på anläggningens återstående livslängd. Även denna fråga avser jag att behandla i samband med värderingen av övriga industribyggnader. Jag vill emellertid redan nu förutskicka att jag inte anser att någon särbestämmelse bör gälla för kraftanläggningarna. Å andra sidan skall naturligtvis spärregeln kunna brytas igenom med hänsyn till säregna förhållanden.

Som framgått av det nu anförda bör alltså vattenkraften värderas enligt en avkastningsmetod och värmekraften enligt en produktionskostnadsmetod. Nu kan emellertid de olika kraftslagen inte ses isolerade från varandra vid värderingen. Vid värderingen av vattenkraftsanläggningarna bestäms avkastningen med utgångspunkt i de gällande tarifferna. Dessa är emellertid så satta att den samlade intäkten från de olika kraftslagen skall täcka de samlade driftkostnaderna och dessutom förränta nedlagt kapital. Detta innebär att den billiga vattenkraften får kompensera den dyra värmekraften. Självfallet körs de olika kraftslagen så att tillgångarna utnyttjas på mest

• Sida 23
•  Original

Prop. 1979/80.86 j_;

rationella sätt. I första hand utnyttjas vattenkraften och därefter olika slag av värmekraft i ordning efter storleken på den rörliga produktionskostnaden för resp. värmekraftslag. Vattenkraftproduktionen varierar under olika är beroende på Vattentillgången. som under extrema förhållanden kan avvika med ända till ca i 20 (!i- från normal tillgång. Vattenkraften kommer sålunda i vårt elsystem att utnyttjas helt under säväl vatär som torrär under det att värmekraften kommer att tas i anspråk endast i den utsträckning som behövs föratt tillsammans med vattenkraften upprätthålla erforderlig elproduktion i landet.

I det teoretiska fallet att produktionen enbart baseras på vattenkraft måste utbyggnaden dimensioneras så att produktionen säkras även under vatten- fattiga år. Härför fordras en överdimensionering av vattenkraftsutbyggna- den som ger betydande kraftspill under vattenrika och normala är. Den värmekraft, som ingåri vårt elsystem möjliggör således ett bättre utnyttjande av vattenkraften. Värmekraften bidrar därför till att öka vattenkraftsanlågg- ningarnas avkastning. En del av det värde värniekraftverken faktiskt har som delar av kraftsystemet kommer alltså vid en strikt avkastningsvärdering att redovisas som förhöjda värden på vattenkraftsanläggningarna. Som jag har nämnt är denna effekt t. 0. m. så kraftig att värmekraftens värde enligt avkastningsmetoden framstår som negativt. Skillnaden mellan värmekraf- tens värde enligt produktionskostnadsmetoden resp. avkastningsmetoden _ blir i princip ett uttryck för omfattningen av denna överflyttningseffekt. Kommitténs värderingsmodell för vattenkraften innebär i enlighet därmed att dess avkastningsvärde jämkas så att det sammanlagda värdet av landets vatten- och Värmekraft motsvarar det avkastningsvärde som erhålls om landets samlade krafttillgångar värderades med ledning av nu gällande tariffer. Jämkningcn bör härvid enligt kommitten utföras så att värmekraften erhåller värden som framstår som rimliga i förhållande till vattenkraften.

Den sammanvägning som skall ske innebär alltså att en avkastningsvär- dering görs av kraftproduktionen som helhet och då under förutsättning att de ifrågavarande anläggningarna är nya. Vid denna värdering har kommitten föreslagit en kapitaliseringsränta på ca 5 %. Det sålunda framräknade värdet skall sedan minskas med det värde som framkommer där man åsatt värmekraften de värden som anses rimliga. Återstoden fördelas därefter på vattcnkraftsanläggningarna.

Den nu föreslagna modellen har kritiserats från olika utgångspunkter. Några länSStyrelser har rest invändningar mot en sänkning av värdena för vattenkraften med tanke på mistade skatteintäkter för de berörda kommun- erna. Från bl. a. kraftintressenternas sida har invändningar riktats mot den förordade kapitaliseringsprocenten på 5 och likaså mot sättet att beräkna värdet på värmekraften.

Vad först gäller frågan om jämkning av värdet på vattenkraften vill jag nämna följande. Som tidigare nämnts medför en ren avkastningsvärdering av vattenkraften med utgångspunkt i gällande tariffer för höga vården. Detta

• Sida 24
•  Original

Prop. 1979/80z86 lo

bör enligt min mening beaktas på något sätt. Givetvis får detta inte ske på sådant sätt att vattenkraftsanlz'iggningarna äsätts värden som framstår som för låga med tanke på deras lönsamhet. De bedömningar som kommitten har gjort med utgångspunkt i en ränta efter 5 (3? samt mot bakgrund av den kostnadsökning som yärmekraftsanläggningarna uppvisar innebär enligt min mening tillräckliga garantier för rimliga värden. I fråga om effekterna för de kommuner där vattenkraftsanläggningarna finns. vill jag erinra om betydel- sen av vårt system för skatteutjämning med dess garanterade skattekrafts- nivåer. Ett eventuellt minskat skatteunderlag till följd av att en ren avkastningsmettxl inte tillämpas för vattenkraften kommer därigenom i praktiken inte att påverka kommunernas inkomster.

Man har som sagt också kritiserat kommitténs närmare kalkyler i andra avseenden. Som skäl för att använda en högre kapitaliseringsränta än 5 % vid avkastningsvärderingen har man bl. a. pekat på ovisshetsfaktorer såsom anläggningarnas återstående livslängd eller osäkra framtida drift- och underhållskostnader. Enligt min mening bör emellertid faktorer av sistnämn- da slag inte rimligen inverka på valet av kapitaliseringsränta. De angivna faktorerna får i stället beaktas särskilt vid värderingen av anläggningarna i fråga. Vidare vill jag erinra om att det också finns argument som talar för att den av kommittén valda procentsatsen är för hög. snarare än för låg. [ de undersökningar som gjorts bl. a. inom industridepartemcntet och som redovisats i promemorian (Ds l 1978:10) Energitillförsel har man således genomgående räknat med lägre tal. Det har i den nämnda rapporten angetts att om investeringar i energiförsörjningen kan uppfylla ett lönsamhetskrav där räntan beräknats till mellan 3 % och 4 % så torde de långsiktigt vara fullt konkurrenskraftiga med andra investeringar.

Mot denna bakgrund anser jag att den metod och de beräkningsgrundcr som kommittén föreslagit är rimliga och de bör också tillämpas vid 1981 års allmänna fastighetstaxering.

Liksom beträffande andra slag av byggnader bör de grundläggande reglerna för värderingen tas in i FTL. De ytterligare regler som kan behövas får utfärdas av regeringen eller av RSV. I fråga om kapitaliseringsräntan för kraftanläggningarna har önskemål framförts om att denna skall anges i FTL. Jag anser emellertid att regler härom bör tas in bland de föreskrifter som regeringen skall utfärda. Så har för övrigt redan skett i fråga om kapitaliseringsräntan för grusfyndigheter och exploateringsmark. Regler härom återfinns numera i 1 kap. 5 & fastighctstaxeringsförordningen (1979zll93), FTF.

2.3. Värdering av industribyggnader och övriga byggnader

2.3.1. Inledning

l kommitténs tidigare förslag avsåg begreppet industribyggnad en rest— grupp byggnader av skiftande karaktär. Här skedde en ändring i samband

• Sida 25
•  Original

Prop. l979/8llz86 - 17

med att FTL infördes. En uppdelning gjordes sä att hitht'jrande byggnader numera enligt 2 kap. lä FTL indelas i antingen industribyggnad eller övrig byggnad. Enligt 2 kap. 2 & FTL avses med industribyggnad byggnad som är inrättad för industriell verksamhet och med övrig byggnad byggnad som inte skall utgöra någon annan tidigare i l'TL uppräknad byggnadstyp. Detgär inte att göra någon generell gränsdragning mellan industribyggnad och övrig byggnad vid val av värderingsmetod. ] fortsättningen kommer jag därför att använda beteckningen industribyggnad för dessa två typer av byggnader.

l direktiven till kommittén angavs att den skulle söka komma fram till förenklade regler för äsättande av värden vid fastighetstaxeringen främst när det gäller industri- och vattenfallsfastighetcr. Regler för värdering av vattenfallsfastigheter har redan införts i samband med tillkomsten av FTL. En återstående vz'lrderingsfräga i denna del har jag tagit upp i föregående avsnitt.

l kommunalskattelagen (19281370). KL. finns mycket knapphändiga och översiktliga regler för värdering av andra industrifastigheter än vattenfalls- fastigheter. Detaljerade regler lämnades i stället i de anvisningar som RSV och skattecheferna meddelade inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. Vanligen användes vid värderingen av industribyggnad den s.k. anlägg- ningskostnadsmetoden. Vid beräkning av byggnadskostnaden skedde först en uppskattning av återanskaffningskostnaden och därefter en nedskrivning av denna med hänsyn till ålder. användbarhet och skick. Äteranskaffnings- kostnaden uppskattades med ledning av antingen erfarenhetstal för nybygg- nadskostnaden av en likartad byggnad eller av den historiska byggnadskost- naden. RSV utarbetade omräkningstal för att göra det möjligt att beräkna äteranskaffningskostnaden vid värdetidpunkten. Äteranskaffningskostna- den skrevs därefter ned med hänsyn till byggnadens ålder, användbarhet och skick. Det belopp som återstod ansågs utgöra byggnadens värde. Vid nedskrivningen skulle fastighetstaxeringsnämnden beakta att värdet av byggnad normalt inte borde sättas lägre än till 10 % av beräknad äteranskaffningskostnad. För vissa objekt kunde lokala förhållanden och speciella förhållanden föranleda att andra nedskrivningsförfaranden använ- des. I vissa fall kunde värderingen ske enligt en kapitaliseringsmetod. varvid en framräknad hyresintäkt kapitaliserades och hänsyn togs till uppskattad äterstäendc varaktighetstid för byggnaden. Fastighetstaxeringsnämnden hade valfrihet att välja den värderingsmetod som ansågs mest lämplig i det enskilda fallet. Vid båda metoderna skulle vid värderingen hänsyn tas till sådana för taxeringsenheten säregna förhållanden, som inverkade på värdet.

Kommittén har. som jag tidigare har nämnt. föreslagit ett mera formbundet förfarande vid värdering av industribyggnadcr än vad som gäller enligt nävarande regler. Förslaget innebär att det vid värdering av industribyggnader skall finnas två olika metoder. En avkastningsmetod skall användas vid värderingen av byggnader av mer ordinär typ och en

• Sida 26
•  Original

Prop. l979/80:86 18

produktionskostnadsmetod vid värderingen av s. k. skräddarsydt'la bvggna- der och liknande speciella industribyggmuler. värmekraftsanläggningar. bensinstationsbyggnat'ler. kiosker. byggnader med olämplig utformning för normal industriproduktion samt byggnadsktmstruktioner som inte har karaktär av hus.

Förslagen har genomgående fått ett positivt mottagande av remissinstan- serna. Några remissinstanser har emellertid ansett att en del problem kan uppkomma för fastighetstaxeringsnämnderna vid val av värderingsmetod. Synpunkter har även framförts i fråga om värderingsmetodernas utform- ning.

Jag har tidigare nämnt att den föreslagna ordningen enligt min mening är klart överlägsen den nuvarande. Det föreslagna värderingsförfarandet är mer formbundet än enligt nuvarande regler. Detta anser jag vara positivt. Det bör således inte som någon remissinstans har föreslagit vara möjligt att som alternativ använda produktionskostnadsmetoden även för ordinära industribyggnadcr. ] fråga om val av värderingsmetod vill jag nämna att marknadsvärdet enligt 5 kap. 5 & PT], i första hand skall bestämmas enligt ortsprismetoden. i andra hand enligt avkastningsmetot'len och först i tredje hand produktionskostnadsmetoden. Nu är det emellertid än sålänge svårt att få fram ett sådant underlag för industribyggnader att den förstnämnda metoden kan användas i nämnvärd omfattning. Enligt min mening bör i stället avkastningsmetoden användas i så stor utsträckning som möjligt. Det kan visserligen vara svårt att finna en helt entydig metod för att särskilja vilka byggnader som bör värderas enligt avkastningsmetoden resp. produktions- kostnadsmetoden. Valet mellan vilken metod som bör användas får i stället ske efter mera allmänna överväganden. Dessa svårigheter bör dock inte överdrivas. RSV bör kunna ge. lämpliga anvisningar till vägledning för en sådan bedömning. Jag biträder förslaget att använda en avkastningsmetod vid värderingen av ordinära industribyggnader och en produktionskostnads- metod vid värderingen av s. k. skräddarsydda industribyggnader m. fl. En regel härom bör tas in i ll kap. ] .5 FTL. Jag kommer senare att behandla värderingen av bl. a. kiosker och till vilken typ av byggnad dessa skall hänföras.

2.3.2. Avkasmingsmcroden

Kommitténs förslag i fråga om avkastningsmetod innebär att fastighetens marknadsvärde beräknas genom en omräkning till nutid av den framtida nettoavkastningen från fastigheten. Byggnadsvårdet utgör skillnaden mellan totalvärdet och markvärdet. Värderingsmetoden är enligt förslaget utformad som en bruttokapitaliseringsmetod. vilket innebär att totalvärdet bestäms genom att den totala årliga hyran multipliceras med en bruttokapitaliserings- faktor. Dessa faktorer skall bestämmas så att taxeringsvärdet erhålls direkt. Riktvärdet skall anges som produkten av en bruttokapitaliseringsfaktor och

• Sida 27
•  Original

Prop. l979/80:86 lt)

den totala årliga värderingshyran.

Enligt förslaget bör RSV upprätta ett tabellverk där bruttokapitaliserings- faktorn för en industrienhct av viss angiven beskaffenhet knyts till en värdeserie. Denna industrienhct föreslås vara en värderingsenhet som är bebyggd med en industribyggnad. uppförd under perioden 1975—79 med ett normalt förhållande mellan taxeringseuhetens taxerade markvärde och dess totala värderingshyra.

Enligt kommittén bör RSV även upprätta ett tabellverk för värderingshy- ran där värderingshyran per m: för viss lokaltyp av viss beskaffenhet knyts till en värdeserie. Den värderingsenhet som bör ligga till grund för värdeserien föreslås vara en värderingsenhet som är bebyggd med en industribyggnad av viss lokaltyp och med normal standard uppförd under perioden l975—79.

Förslaget om avkastningsmetodens utformning har mottagits positivt av flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna del. Några remissinstanser har berört frågan om problem med bestämmande av värderingshyran.

För egen del vill jag nämna följande. Den utgående hyran för industrifas- tigheter kan. av skäl som kommitten har nämnt. i ett sehabloniserat värderingsförfarandc ofta inte anses vara ett uttryck för den framtida hyresintäkten och därmed industrifastighetens värde. Skillnader i utgående hyra speglar heller inte alltid värdeskillnader mellan fastigheterna. Hyres- marknaden för industrifastigheter är. som kommittén har framhållit, annorlunda än i fråga om hyreshus där det finns ett väl utvecklat system för fastställandet av hyror. Därför bör enligt min mening den utgående hyran inte användas vid värderingen av industribyggnadcr. Jag biträder förslaget att i stället använda en värderingshyra.

Jag är medveten om att det kan bli besvär med att bestämma värderings- hyran. Problemen är dock överkomliga loeh enligt min mening bör lämpliga värderingshyror gå att få fram. Om byggnadens karaktär är sådan att värderingshyran inte kan anses ge uttryck för värdet får detta justeras på grund av säregna förhållanden. Jag återkommer till denna fråga senare.

Värdeflzktorer

De värdefaktorer. som enligt kommittén bör särskilt beaktas vid bestämmandet av riktvärdet för en industribyggnad är, vad beträffar värderingshyran. ålder. lokaltyp. standard och beläggningsgrad, samt vad beträffar bruttokapitaliseringsfaktorn. ålder och markvärdcandel.

Värdefaktorernas definitioner enligt förslaget är följande:

Värdefakmrcr

Enligt förslaget bör följande värdefaktorer särskilt beaktas vid bestäm— mande av riktvärde för industribyggnad enligt produktionskostnadsmeto- den:

1. Återstående livslängden (värdefaktorn ålder).

2. Byggnadskategorin (värdefaktorn byggnadskategori).

3. Byggnadens utförande och utrustning (värdefaktorn standard).

4. Geografiska läget (värdefaktorn ortstyp). Värdefaktorernas definitioner enligt förslaget är följande:

2.4. Spärr för avskrivning

Kommitténs synpunkter pä spärregel för avskrivning har sävitt avser kraftstationsbyggnader kritiserats av Vt'tttenfall m. fl.

Vatten/all m. ll. anser att osäkerheten beträffande framtiden motiverar stor försiktighet vid bedömningen av värmekraftsanläggningarnas framtida värde. Den pägäende debatten om kärnkraftens säkerhetsproblem och om riskerna för oljebrist samt miljöskador av fossila bränslen ger fullgott stöd härför. Den av kommittén föreslagna skärpningen av spärren för avskrivning synes därför helt omotiverad. llittills gällande regler om en spärr vid lll %: för avskrivning bör bibehållas för värmekraftsanläggningar. För vatten- kraftsanläggningar föreslås att spärren ändras till Zl) a 25 G'r. Dessutom yrkas att nämnda spärrar skall kunna jämkas nedåt om t. ex. vattenkraftverkets äterstäende livslängd bedömes vara kort eller om underhälls- eller personal— kostnaderna kan påvisas vara onormalt stora.

2.5. Övrigt

Vattenfall m. fl. föreslär sädan ändring av lagtexten att det klart framgår att värmekraftsanläggningarna utgör en del av komplexet skräddarsydda anläggningar.

3.1. Allmänt

Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig över förslaget tillstyrker i princip förslaget. Detta gäller bl. a. RSV. LMV, kammarrätten i Göteborg. länsstyrelserna [ Göteborgs och Bohus. Gävleborgs samt Västernorrlands län. TOR. KF och Sveriges astiglzetsr'igareförbund.

RSV anför att FTKzs förslag till värderingsregler är väl genomtänkt och bör kunna leda till en bättre noggrannhet vid taxeringen av olika typer av industribyggnader. Liknande synpunkter framförs av TOR.

LMV anför:

Förslaget till värderingsregler är enligt lantmäteriverkets (LMV) uppfatt- ning ändamålsenligt uppbyggt. De föreslagna reglerna innebär att goda förutsättningar skapas för att förbättra likformigheten och rättvisan vid taxeringen av industribyggnader. Detta är bl. a. en följd av den säkrare anknytning till marknadsvärden som den föreslagna ökade användningen av avkastningsmetoden ger jämfört med produktionskostnadsmetoden. Vidare kommer den föreslagna ökade likformigheten i värderingsförfarandet att underlätta taxeringsarbetet. LMV tillstyrker de föreslagna reglerna. Pä nägra punkter. som berörs i det följande. vill LMV emellertid föreslå annan lösning än kommittén.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför liknande synpunkter. Lantbrukarnas skattetlclegation anser det verklighetsfrämmande att ange

• Sida 43
•  Original

Prop. [WO/80:86 ?» 'Jl

någon slags normbyggnad för industribyggnad men har inget att erinra mot att ett tnera bundet förfarande införs där detta är möjligt. Lantln'ukarnas skatte-delegation understryker vikten av att värderingen inte läses för hårt utan att ett betydande utrymme för en fri bedömning ges i det konkreta fallet.

SAF m.fl. finner det i och för sig lämpligt att man. som kommitten föreslär. i högre grad än hittills söker utforma vägledande generella regler för värderingen av industribyggnader men understryker att en industrifastighcts värde är i så hög grad beroende på förhållandena i det speciella fallet att tillämpningen av schabltmiserade värdcringsmetoder lätt kan leda till felaktiga resultat. Stora möjligheter mäste därför finnas att särskilt beakta alla de specifika förhållanden som i det enskilda fallet påverkar en fastighets värde.

Förslaget att införa tvä olika värderingsmetoder har berörts av nägra remissinstanser. bl. a. kammarrätten i Sundsvall. länsstyrelser: i Östergöt— lands län. bankinspektionen och TOR.

Kammarrätten i Sundsvall anser att förslaget vad avser utformningen av de båda värderingsmetoderna synes i stort väl avvägt. Kammarrätten anser att förslaget att ha två olika värderingsmetoder möjligen kan leda till tolknings- problem och svårigheter för nämnderna vid val av värderingsmetod. Kammarrätten ifrågasätter om de föreslagna värderingsreglernainnebär en förenkling.

Även länsstyrelsen [Jämtlands län ifrågasätter om förslaget leder till någon förenkling för uppgiftslämnare och taxeringsnämnd.

Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar att det inte är tillfredsställande med två olika värderingsmetoder för i stort sett samma typ av objekt och att tveksamhet kan uppkomma om när den ena eller den andra metoden skulle tillämpas. Det bör enligt länsstyrelsens mening ges utrymme för att som alternativ använda produktionskostnadsmetoden även för ordinära industri- byggnader.

TOR, som tillstyrker förslaget. finner det ytterst angeläget att lagtexten kompletteras med utförliga anvisningar som kan underlätta valet av värderingsmetod.

3.2. Avkastningsmetoden

Förslaget om twkastningsmetodens utformning har mottagits positivt av flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna del.

Några remissinstanser är emellertid kritiska till förslaget. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att avkastningsvärderingen starkt mäste ifrågasättas och anför: '

Metoden förutsätter främst att den s. k. värderingshyran kan bestämmas. Med hänsyn till att hyresmarknaden för industribyggnader är liten och dessutom splittrad. kan stora svårigheter uppkomma med att ta fram

• Sida 44
•  Original

Prop. ISDN/80:86 36

värderingshyran för olika värdeomräden. Sävitt länsstyrelsen nu bedömer är underlaget här i länet för att ta fram lämplig värderingshyra bristfälligt.

Enligt det av lantmäteriverket upprättade förslaget till värderingsmodell för industrifastigheter skall val av värderingshyra för olika värdeomräden främst grundas pä uppgifter om utgäende hyror i industrilokaler inom respektive vi'trdeomräde. Nägra sädana hyresuppgifter förfogar länsstyrelsen inte över i dag. ['ft'jrslaget till fastighetstaxeringslag (enligt prop. 1979/8tlz40) ger inte heller stöd för att vid prtwvärderingcn infordra hyresuppgifter frän ägare till industribyggnader. Såvitt länsstyrelsen erfarit finns det inte ens nägot register över de industrilokaler som uthyrs här i länet. Ett införskaf- fand'e av hyresuppgiftcr för industribyggnader kommer att kräva en stor personell insats. samt medföra en relativt stor tidsåtgäng.

Län..s'st_vrc.'lsetl [ Jämtlands län anför:

Den avkastningsmetod som kommitten föreslär ger vid en översiktlig bedömning ett ganska osäkert intryck. Man rör sig här bl. a. med den osäkerhet som beräkning med bruttokapitaliscringsfaktorer och värderings- hyra innebär. Man borde kanske ha behällit den anläggningskostnadsmetod man använde sig av vid 1975 års allmänna fastighetstaxering och utvecklat denna pä olika sätt. Man skulle kunna tänka sig en produktionskostnads- metod som utgängspunkt för värderingen och därefter justera med hänsyn till geografiskt läge. hranschförhällanden. lönsamhet ete. Produktionskostna- den. som dä skulle utgöra den viktigaste värdefaktorn. bör vara ganska lätt att bestämma. Man kan därigenom få ett objektivt värde. vilket även bör kunna garantera viss likformighet mellan nämnderna. Lönsamhetsaspekten (avkastningsfaktor) skulle kunna beaktas genom att bokslut för äret före taxeringsäret bifogas deklarationen. Därigenom skulle man kanske finna ett instrument för ärlig justering av värdet genom en enkel koppling till inkomsttaxcringcn.

Svenska försökringsbolags riksförbund vill starkt ifrågasätta införandet av avkastningsmetoden som allmän metod vid taxering av ordinära industrifas- tigheter. Enligt riksförbundcts mening gör metoden det nödvändigt att bygga upp ett omfattande administrativt system pä taxeringssidan vilket motverkar en allmän strävan till avbyräkratisering.

KF anför:

Under alla förhallandcn kan man förutse att det statistiska underlaget för 1981 ärs fastighetstaxering avseende industribyggnader kommer att vara osäkert.

För att fä fram marknadsmässiga värderingshyror mäste tillgängliga uppgifter noggrant analyseras. Dels finns hyror som av olika anledning kan vara sulwentionerade. dels finns hyror. som innesluter en mer eller mindre omfattande service vid sidan om den "rena hyran". Ett utnyttjande av bruttokapitaliseringsmetoden kräver för den skull stor uppmärksamhet och försiktighet.

Det är av synnerlig vikt att taxeringsnämnderna är väl insatta i hur de värden. som kommer att redovisas i tabeller. framtagits för att de skall kunna bedöma deras tillämplighet i de enskilda fallen.

• Sida 45
•  Original

Prop. l979/8f):8() 37

3.2.1. Vt'irdt'fuklorer

De föreslagna värdefaktorerna har godtagits av flertalet av de remissin— stanser som har yttrat sig i denna del. Kommitténs synpunkt att man i fråga om värdefaktorn lokaltyp har anledning att skilja på minst fyra olika lokaltyper. nämligen produktionslokaler. industrikontor. lager och parke- ringslokaler. har bemötts av nägra remissinstanser.

LMV anser att parkeringslokaler med fördel torde. kunna hänföras till lokaltypen lager m. m.

Liknande synpunkt framförs av länsstyrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller i fråga om värdefaktorn ålder att det är angeläget att uppgift lämnas om väsentliga reparationer. eftersom bedömningen av vad som är om- och tillbyggnad resp. reparationer inte är klar. Det är ur värderingssynpunkt viktigt att alla de byggnadsåtgärder. som kan påverka byggnadens livslängd. beaktas vid äldersklassificeringen. En felaktig äldersklassificering. som ofta kan konstateras beträffande äldre småhus, medför inte bara felaktigt taxeringsvärde titan påverkar även förutsättningarna för att genomföra införandet av s. k. rullande fastighets- taxcring i framtiden.

3.3. Produktionskostnadsmetoden

Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig över den föreslagna produktionskostnadsmetoden tillstyrker i princip förslaget.

KF vill framhålla de svårigheter. som föreligger vid beräkning av det tekniska nuvärdet och anför:

Skillnaden i värde mellan ett äldre och ett nytt byggnadsheständ blir allt större då kraven på rationell produktion och materialhantering ökas. likaså kraven på arbetsmiljö. pcrsonalutrymmcn. energisparåtgärder och handi- kappanpassning. Detta medför att stor procentuell nedräkning av återan- skaffningsvärdet måste ske.

Flera remissinstanser har framfört synpunkter på förslaget att indela kiosker och parkeringshus som industribyggnad. RSV anser att de i stället bör indelas som hyreshus och anför i fråga om parkeringshus bl.a. följande:

Parkeringshus skall enligt F'Tkzs förslag indelas som industribyggnad och värderas med ledning av en avkastningsmetod. RSV delar FTK:s uppfattning om att avkastningsmetoden bör tillämpas. I byggnader som enligt föreslagna regler skall indelas som hyreshus kommer emellertid i många fall också att finnas stora lokaler som är avsedda för parkering. Detta innebär att parkeringslokaler kommer att taxeras i distrikt för såväl industrier som hyreshus. Härigenom försvåras möjligheten att åstadkomma en jämn och likformig taxering. Enligt RSV:s mening bör därför parkeringshusen indelas som hyreshus.

• Sida 46
•  Original

Prop. 1979/80:86 38

LMV anför:

Enligt förslaget skall kiosker behandlas som industribyggnader och värderas enligt produktionskostnadsmetoden. Kiosker ligger numera ofta i nära anknytning till serveringar. gatukök och närbutiker. LMV anser därför att en väsentlig förenkling av indelningen i taxcringsenhetcr skulle uppnås om kiosker hänförs till hyreshus. Kiosker är i många fall också inbyggda i hyreshus. vilket innebär att uppgifter om utgående hyror kan införskaffas. LMV föreslär av angivna skäl att kiosker hänförs till hyreshus och värderas enligt avkastningsmetod.

Parkeringshus skall enligt kommitténs förslag taxeras som industrienhet och värderas enligt avkastningsmetod. LMV delar uppfattningen att avkastningsmetoden bör tillämpas. Enligt föreslagna regler kommer dock byggnader som hänförs till hyreshus. t. ex. varuhus. i många fall att innehålla stora utrymmen för parkering. Detta innebär att parkeringslokaler kommer att taxeras såväl i distrikt för industrier som i distrikt för hyreshus. vilket kommer att försvåra en jämn och rättvis taxering. LMV föreslår därför att parkeringshuscn taxeras som hyreshus.

Även länsstyrelserna i Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län framför liknande synpunkter i fråga om kiosker.

KF anser också att parkeringslokaler bör taxeras inom distrikt för hyreshus.

3.3.1. Värdefaktorer

De föreslagna värdefaktorerna har godtagits av flertalet av de remissin- stanser som har yttrat sig.

I fråga om värdefaktorn ålder har länsstyrelsen i Östergötlands län samma uppfattning som i fråga om motsvarande värdefaktor för industribyggnad vid värdering enligt avkastningsmetoden.

4 Beslutsredovisning m. m.

Förslaget om utökad beslutsredovisning har mottagits positivt. Remissin- stanser som har uttalat denna uppfattning är bl. a. kammarrätten iSundsva/l. länsstyrelserna i Östergötlands och Västerbottens län, TOR och SAF.

Prop. 1979/80: 87 Regeringens proposition

1979/80: 87

om ändring i rättegångsbalken m. m.;

beslutad den 21 februari 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

'rHokBJöRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en rättslig reglering av möjligheten för enskilda personer att göra bandinspelningar vid rättegång.

F. n. har rättens ordförande möjlighet att vid förhandling förbjuda band- inspelningar av ordningsskäl. Bestämmelsen om detta föreslås bli komplet- terad med en föreskrift om att bandinspelningar får för-bjudas även av det skälet att inspelningen kan befaras bli till men för utredningen i saken. Ett sådant beslut meddelas av rätten.

1 Riksdagen [979/80. ! saml. Nr 87

• Sida 50
•  Original

Prop. 1979/80: 87

Till regeringen

Utredning om rättslig reglering av enskilds bandinspelning m.m. ("dnr 2938-1974)

(ienont beslut den It") november l977 uppdrog regeringen åt domstols— verket att dels utreda frågan om rättslig reglering av privata bandinspelningar vid rättegång. dels pröva i vad mån det nuvarande foto— grafer—ingsf'örbudet enligt 5 kap. 9 & rättegångsbalken bör behållas. Samråd borde ske nted rättegångsutrcdnirtgen (Ju l977: ()h).

Domstolsverket får härmed överlämna PM angående rättslig reglering av enskilds bandinspelning vid rättegång m. m.

Enligt överenskommelse med rättegärtgsutrcdrtirtgen har samråd med tttrcdningen skett på så sätt att domstolsverket översänt den färdigställda PMn till utredningen för yttrande. Rättegångsutredningen avgav den ll) januari (979 sitt yttrande till domstolsverket. se bilaga.

Vad rättegångsutrednirtgen anfört har inte föranlett domstolsverket att omarbeta PM. Domstolsverket vill emellertid göra några förtydliganden med anledning av rättegångsutredningens yttrande.

1 sammanfattningen till PM har domstolsverket framhållit att själva inspelandet på band visserligen kan vara till besvär för den som ntedverkar i rättegången men att beaktansvärda problcm knappast uppkommer annat än i samband med uppspelning av inspelningen. De återgivningar man enligt domstolsverkets uppfattning närmast kan tänkas vilja rättsligt regle— ra är de som via radio eller TV når ut till ett stort antal människor eller som på annat sätt kommer till allmänhetens kännedom. Domstolsverket anser att de överväganden som härvidlag bör göras inte ryms inom ramarna för verkets uppdrag.

Rättegångsutredningen har kritiserat domstolsverkets tolkning av upp- draget och rnenar att de överväganden av inspelningsfrågan som inte tar hänsyn till ätergivningsmöjligheten är av mindre intresse.

Kritiken år såtillvida förfelad att dontstolsverket har övervägt att knyta ctt inspelningsförbud till inspelningens syfte (se PM s. SI f). Domstolsver— ket har emellertid inte kunnat förorda en sådan ordning. Ett generellt förbud mot inspelning i publiceringssyfte sktrlle nämligen bli alltför vid- sträckt och ett in casa-förbud skulle bli svårt att tillämpa. Domstolsverkets bedömning har därvid skett mot bakgrund av att något uttalat behov av förbud inte kan anses föreligga.

• Sida 62
•  Original

Prop. [979/80: 87 , 4

Anser rättegångsutredningen att domstolsverket skulle bedöma behovet av att i exempelvis radioansvarighetslagen införa bestämmelser sotn be- gränsar rätten att återge vad som upptagits vid rättegång vidhåller dom- stolsverket att detta inte katt anses följa av uppdraget. Verket har för sin del inte ansett sig böra föreslå att frågan utreds i annan ordning.

Vad rättegångsutredningcn anfört (s.5) om möjlighet för ordföranden att förbjt da inspelning som visar sig vara till men för utredningen i målet kan vara förtjänt av viss uppmärksamhet. Rättegängsutredningens antaganden om behov av ett sädant inspelningsförbtul vinner emellertid såsom anförts inte något stöd av vad som framkommit under domstolsverkets utredning. l')t'unstolsverket katt därför inte finna att en sadan reglering för närvarande är påkallad. Frågan kan emellertid visa sig behöva ("iver-vägas ytterligare efter remissbehandlingen.

Med hänsyn till vad rättegångsutredningen anfört beträffande skyldighet för domstol att tillhandahålla kopia av rättens fonetiska upptagning vill domstolsverket framhålla att det torde uppstå stora svz'irigheter för dom- stolarna att tillmötesgå en begäran om sådan kopia. Såvitt domstolsverket har sig bekant har några framsti'tllningar om sådana kopior inte gjorts. Skulle det emellertid uppstå problem i framtiden kommer dt'mtstolsverket självfallet att vidtaga nödvämliga atgärder.

Detta ärende har avgjorts av domstolsverkets styrelse. ] den slutliga handläggningen har deltagit Mats Börjesson. ordfihande. Gunilla André tskiljaktig. se bilaga I). Styrbjörn von Feilitzen. 'l'age Larfors. 'l'or Nitze- hus och Carl—Anton Spak tskiljaktig. se bilaga I).

I den slutliga handläggningen har även deltagit byråeheferna Nils Ljung- gren och Lars Annerén samt avdelningsdirektören Torgny Werger. före- dragande.

Mats Börjesson

'l'orgny Werger

• Sida 63
•  Original

Prop. 1979/80: 87 IS Billigt: ):l

(iunilla Andre oeh Carl—Anton Spak är skiljaktiga oeh anför: l rättegängsutredningens yttrande har föreslagits en bestäntn'telse av innebörd att rättens ordförarule äger förbjuda att annan än rätten tager upp förhör på fonetisk väg. om det kan antagas att upptagningen så besvärar den som höres att det blir till men för utredningen i målet.

Vi anser att de skäl rättegångsutredningen har åberopat talar för att bestämmelsen införs.

Styrelsens majoritet har inte funnit lämpligt att införa en regel av angi— ven innebörd oeh grundar sitt ställningstagande bl.a. på att under utred— ningsarbetets gång inom domstolsverket inte framförts önskemål om en sådan regel. Vi vill till detta anmärka att vad som numera ibland händer i samband med rättegångar katt vara starkt oroande för t. ex. vittnen. och situationen kan vara sådan att det synes vara rimligt att till förmån för målets utredande bifalla önskemål från dem att deras utsago inte skall spelas in av åhörare. Många inblandade råkar mer eller mindre oförskyllt in i rättegångar och känner starka obehag. Det finns anledning att tänka på deras intressen.

• Sida 64
•  Original

• Sida 65
•  Original

Prop. 1979/80: 87 [7

l')()M$T()l_.SVERKl—1T PRt'mlEtX-ltmlA Juridiskaenheten |978—ltt— 5285- [977

Utredning om

Rättslig reglering av enskilds bandinspelning vid rättegång m. m.

2 Riksdagen 1979/80. ] sant/. Nr87

• Sida 66
•  Original

Prop. [979/80: 87 18

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

sid Sammanfattning

1 Inledning ................................................ 18 |. 1 Uppdraget ............................................ 18 1.2 Terminologi .......................................... 18 2 Offentlighetsprineipen ..................................... 19 2.1 Allmänt ............................................. 19 2.2 Offentlighetsprineipen i grundlag ....................... 20 2.3 Offentlighetsprineipen i rättsskipningen .................. 20 2.4 Offentlighetsprincipens problematik ..................... 22 3 lntegritetsskyddsaspekter .................................. 24 3.1 Allmänt ............................................. 24 3.2 Bandinspelning ....................................... 25 3.3 Fotografering ........................................ 26 4 Ordningen vid domstolsförhandling .......................... 27 5 Fotograferingsförbudet i 5 kap 9 :$ rättegångsbalken ........... 28 5.1 Förbudets tillkomst .................................... 28 5.2 Aktualiscrade frågor om förbudet ....................... 29 6 Bandinspelning vid domstolsförhandling ...................... 30 6.1 Rättegångsbalken och frågor om enskilds bandinspelning . . . 30 6.2 Justitieombudsmannens uttalanden i frågan ............... 31 6.3 Justitiekanslerns ärenden AD 385/73 och AD 89/74 ........ 32

7 Synpunkter på och praktiska erfarenheter av frågor om privat bandinspelning m.m. ...................................... 38 7.1 Synpunkter på frågan om bandinspelning ................. 39 7.2 Synpunkter på fotograferingsförbudet .................... 42 8 Den tekniska apparaturen .................................. 42 8.1 Bandspelare .......................................... 43 8.2 Fotograferingsapparater ................................ 43 9 Översikt över utländsk rätt .................................. 44 9.1 Finland .............................................. 44 9.2 Norge ............................................... 44 9.3 England .............................................. 45 9.4 Frankrike ............................................ 46 9.5 Västtyskland ......................................... 46 10 Domstolsverkets överväganden om privat bandinspelning ....... 47 10.1 Offentlighet contra integritet ............................ 47 10.1.1 Totalförbud .................................... 48 10.1.2 Dispensibelt förbud .............................. 49 10.1.3 Differentierat förbud ............................. 50 10.2 Ordningssynpunkter .................................. 53 10.3 Övriga synpunkter .................................... 54 11 Domstolsverkets överväganden om gällande fotograferingsför- bud ...................................................... 54

• Sida 67
•  Original

Prop. 1979/80: 87 19 Sammanfattning

l.)on't.stolsverkets uppdrag har i första hand varit att överväga huruvida förbud eller andra inskränkningar i den enskildes rätt att göra egna bandin- spelningar vid rättegång bör införas. Utgångspunkt för dessa övervägan- den har varit intressekonllikten mellan å ena sidan de i rättegången inblan- dade personernas många gånger berättigade krav på enskildhet och å andra sidan den öppenhet som skall prägla domstolsförhandlingarna. 1 och med att vissa principer intagits såsom grundläggande fri- och rättigheter i den nya grundlagen begränsas möjligheterna att inskränka på domstolsför— handlingens drag av öppenth än mer.

Domstolsverket har inte funnit att de skäl som utifrån integritetsskydds- synpttnkt talar för inft'irandet av inspelningsförbud i någon form har den tyngden att de motiverar inskränkningar i offentlighetsgrundsatsen och den grundlagsfästa informationsfriheten. [ de fall där personliga förhållan- den kräver särskild hänsyn torde reglerna om stängda dörrar omöjliggöra privata bandinspelningar företagna av åhörarna. För att stärka integritets— skyddet för sådana personer kan det ifrågasättas om inte rätten borde ges större möjligheter att hålla förhandlingarna inom stängda dörrar. Med stöd av föreskriften att det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid rättens sammankomster kan han alltid förbjuda sådan band— inspelning som i tekniskt hänseende är störande.

Domstolsverkets ttppdrag har gällt frågan om enskilds rätt att företa inspelning. Givetvis kan själva inspelningen vara till besvär för såväl den som är utsatt för inspelningen som för rättegången. Helt överskuggande dessa besvär är dock de problem uppspelningen av inspelningen kan föror- saka. Den problematik som är förknippad med frågan om privat bandin- spelning gäller sålunda inte inspelningen titan återgivningen. Genom att införa ett inspelningsförbud skulle givetvis alla de problem som hänger samman med återgivningen av det inspelade undanröjas. Att på detta onyanserade sätt komma tillrätta med återgivningsproblemen vore att vid- taga alltför drastiska åtgärder. De återgivningar man närmast kan tänkas vilja rättsligt reglera är de som via radio eller TV når ut till ett stort antal människor eller som på annat sätt kommer till allmänhetens kännedom. De överväganden som härvidlag bör göras ryms inte inom ramarna för detta uppdrag. I samband med sådana överväganden bör även frågor som direkt— utsändning från rättegångar diskuteras.

l domstolsverkets uppdrag har även ingått att prö 'a i vad mån gällande fotograferingsförbud bör bestå. Även om förbudet utifrån ordningssyn- punkt numera är av underordnad betydelse så har det för integritetsskyddsaspckten en så utomordentlig betydelse att någon anled- ning till liberalisering eller slopande av det enligt domsto1sverkets mening inte föreligger.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1979/80: 87 20

] Inledning

I.] Uppdraget

Genom beslut den lt) november I977 har regeringen uppdragit åt dom— stolsverket att dels utreda frågan om rättslig reglering av privat bandin— spelning vid rättegång. dels pröva i vad mån det nuvarande fotograferings- förbudet enligt 5 kap. *)å rättegångsbalken bör behållas. ] beslutet an- fördes följande.

Enligt 5 kap. 9 & rättegångsbalken(RB) ankommer det på rättens ordfö— rande att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden och att meddela de föreskrifter som behövs. l-lan äger utvisa den som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt. Enligt bestämmelsen får fotografi ej tas i rättssalen. Frågan huruvida fonetisk upptagning av annan än rätten skall tillåtas vid rättegång torde vara ett sådant ordningsspörsmål som det enligt nämnda bestämmelse ankommer på rättens m-dförande att avgöra. Närma- re rättslig reglering av frågan saknas emellertid i RB.

Med överlämnande av ett avjustitiekanslern (JK) den 27 november l974 meddelat beslut har JK i skrivelse till justitiedepartementet samma dag hemställt om dels utredning angående rättslig reglering av privata bandin- spelningar vid rättegång. dels översyn av fotograferingsförbudet. Vid skri- ' velse har fogats dels yttranden av riksåklagaren. Sveriges domarel'örbund. Sveriges advokatsamfund och Pressens samarbetsnämnd. dels kopia av ett yttrande av lagmannen i Stockholms tingsrätt till JO 'l'hyresson i ett hos denne anhängigt ärende. ] skrivelsen har JK framhållit att det bör övervä- gas att ge rätten möjlighet att förbjuda bandinspelning av hänsyn till parternas eller vittnens inställning. psykiska status e. d. Vad gäller fotogra- feringsförbudet ifrågasättchK om förbudet bör behållas ovillkorligt såsom f. n.

Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av integritets- skyddskommittén (Ju l967:62). Sveriges Radio (SR) och allmänhetens pressombudsman (PO).

[ beslutet angavs att samråd borde ske med rättegångsutredningen (.Iu 1977106).

1.2 Terminologi

I utredningsuppdraget anges att utredningen skall avse privat bandin- spelning.

Enligt gängse språkbruk menas med bandspelare sädan apparat som på magnetiserat tonband registrerar de elektriska spänningar ljudvågor ger upphov till i en mikrofon. Huruvida andra ljudregistreringsapparater kan vara bandspelare är diskutabelt. En apparat som på motsvarande sätt registrerar de elektriska spänningarna på en magnetiserad tråd bör rätteli- gen kallas trådspelare. Domstolsverket gör dock ingen åtskillnad mellan olika ljudregistreringsapparater utan benämner dem i promemorian som

• Sida 69
•  Original

Prop. 1979/80: 87 Zl bandspelare. All direkttnsändning till allmänheten. vare sig den sker via rundradiering eller via ledning till fasta mottagningsställen. faller utanför utredningen eftersom den endast behandlar inspelning.

l uppdraget sägs att utredningen skall avse privat bandinspelning. Dom- stolsverket utgär därvid från att med privat avses all bandinspelning som inte sker genom rättens försorg. Bandinspelning gjord av företrädare för det allmänna eller för massmedia jämställs sålunda med bandinspelning av enskild åhörare såväl som part eller annan i rättegången inblandad person.

En sida av den problematik som kan ha samband med frågan om privat bandinspelning av andras uttalanden är de upphovsmannarättsliga förhål- landena. Om sådana förhållanden överhuvudtaget kan föreligga då det gäller inspelning vid domstolssammankomst så torde de dock vara av så underordnad betydelse att man kan bortse från dem i detta sammanhang.

5.1. Förbudets tillkomst

Före ikraftträdandet av RB fanns inget förbud mot fotografering i rätts- salen undcr pågående förhandling. ] ordförandens allmänna åliggande att svara för ordningens upprätthållande i rättegångslokalen torde emellertid ha ingått en befogenhet att i vart fall begränsa rätten att fotografera. Av protokollen från riksdagsbehandlingen av förslaget till ny rättegångsbalk framgår att möjligheten att fotografera utnyttjades förhållandevis flitigt av pressens företrädare. De i mer uppmärksammade brottmålsprocesser in- blandade personerna torde regelmässigt ha avbildats i vissa tidningar.

I propositionen om ny rättegångsbalk föreslogs ett ovillkorligt förbud mot fotografering under rättens förhandlingar. Processlagberedningens motivering till förbudet var att fotografering i rättssalen i allmänhet verkar störande på förhandlingen och kan. då det gäller tilltalad i brottmål. vara ägnad att utsätta denne för ett onödigt lidande. Med hänsyn härtill och för att undgå ojämnheter i tillämpningen föreslogs ett ovillkorligt förbud. För tydlighetens skull framhölls att stadgandet endast avsåg fotografering un- der pågående förhandling.

Det föreslagna fotograferingsförbudet rönte livlig debatt i riksdagens båda kamrar. Mot förslaget ställdes tvä reservationer. 1 den ena reserva- tionen yrkades att det ovillkorliga förbudet skulle slopas. I stället borde

• Sida 79
•  Original

Prop. 1979/80: 87 11

”fotografering eller teckning cj äga rum i rättssalen med mindre rätten fann det böra tillåtas". Skäl som åberopades för reservationen var bland annat att fotografier från rättcgi'ingar ofta kunde utnyttjas i folkbildningens tjänst. att rättssalen är ett av de områden som bör tillkomma rättens ordförande -att bestämma över. att ett ovillkorligt förbud skulle strida mot allmän uppfattning eftersom fotografering förekommer" på alla livets områden osv. 1 den andra reservationen yrkades ett ftillständigt slopande av fotografe- ringsförbudet. Som skäl härför angavs bland annat att pressen själv visat återhållsamhet med att fotografera och publicera bilder av unga brottsling- ar. att s_vftet med ett fotograferingslörbud lätt kan kringgäs genom att man istället fotograferar brottslingen då han förs till eller från rättssalen. att ett fotograferingsförbud endast kommer att medföra att tidningarna istället för fotografer skickar tecknare till domstolsförhandliiigarna och att ett förbud mot teckning under pågående förhandling lätt sktille kringgäs genom att tecknaren ur minnet i efterhand återger vad som tilldragit sin inför rätten samt att ett förbtid endast vore ett utslag av tidens reaktionära anda. Ytterligare ett skäl som anfördes mot ett förbud var att det föreslagna förbudet tycktes härstamma från en gängen tid då man var tvungen att bränna av ett formligt fyrverkeri av blixtar för att få tillräckligt starkt ljus i rättssalen. Propositionens förslag om ett ovillkorligt förbtid mot fotografe- ring godtogs dock om än med knapp majoritet i första kammaren.

Genom hänvisning i lös' förvaltningsprocesslagen till RB:s bestämmel- ser om offentlighet och ordning vid rättens sammankomster följer att fotograferingsförbudet även gäller vid förhandling i regeringsrätten. kam- marrätt. skatterätt. fastighetstaxeringsrätt och länsrätt.

5.2 Aktualiserade frågor om förbudet

Ett är efter det RB trätt i kraft konstaterade en domare i en insändare till Svensk .luristtidning ( 1949 s. 61 ) att en del pressfotografcr sökt kringgå det nyinlörda fotograferingsförbudet genom att fotografera tilltalade personer utanför rättssalen eller då de var på väg in i den. Mot detta kringgående av förbudet borde domstolarna reagera genom uppmaningar till vaktkon- staplar eller rättstjänare att söka förhindra denna olovliga fotografering. Vidare hade en ny fara för lugnet i rättssalen uppstått i och med att vissa tidningar börjat skicka dit tecknare istället för fotografer. Tidningarna borde på frivillighetens väg upphöra med dylika teckningar ansåg in- sändaren.

Efter framställning till JO 1964 aktualiserades frågan om fotografering av tilltalad eller misstänkt i brottmål titanför rättssalen. [ framställningen uppgavs att tilltalade i alla mer uppmärksammade brottmål hantllagda vid Stockholms rådhusrätt när de passerade ut eller in till rättssalarna utsattes för pressf'otografcrnas mycket påträngande iver att fotografera dem. Den— na olustiga företeelse. som närmast borde betecknas som människojakt.

• Sida 80
•  Original

Prop. 1979/80: 87 32

ansågs ovärdig svensk rättegångsordning. 'l'ill försvararens många tipp- gifter hade därför tillkommit uppgiften att fungera som fotografvarnare. Det hemställdes att JO skulle vidtaga de åtgärder som framställningen ansågs böra föranleda. Framställningen remitterades för yttrande till För- eningen Sveriges Häradshövdingai'. Föreningen Sveriges Stadsdomare. Sveriges Advokatsaml'und samt Publicistklubben. Samtliga remissinstan- ser avstyrkte ett allmänt förbud mot fotografering av anhållna. häktade eller på anstalt intagna som fördes till eller från domstol. 1 första hand borde andra vägar sökas för att komma tillrätta med det påtalade missför- hållandet. — JO konstaterade att den framfördt't kritiken var berättigad. Det upptri'idande som beskrivits i framställningen stod inte i överens- stämmelse med det humanitära synsätt som borde prägla behandlingen av tilltalande eller misstänkta inför domstol. Att hindra eller försvåra sädan ft.)tografering fann JO inte vara oförenligt med offentlighetsprineipen. Nå— got behov av insyn och kontrolljiist beträffande tilltalads förande till eller från rättssalen ansågs uppenbart inte föreligga. Att upprätta avspärr- ningsanordningar eller andra motsvarande arrangemang till förebyggant'le av för de misstänkta eller tilltalade obehaglig fotografering ansågs fullt försvarligt. Vägande skäl för införande av ett fotograf—eringsförbut'l i detta hänseende kunde sålunda andragas. lnnan så närmare övervägdes borde först undersökas om inte en bättre ordning kunde åstadkommas på frivil- lighetens väg.

6. Bandinspelning vid domstolsförhandling

6.1. Rättegångsbalken och frågor om enskilds bandinspelning

l förarbetena till RB berörs inte frågan huruvida det skulle vara tillåtet eller ej att göra privat bandupptagning av vad som förekommer i rätte- gångslokalen. Anledningen härtill torde främst vara att finna i förhållandet att förekomsten av ljudupptagningsapparater vid tidpunkten för balkens tillkomst var starkt begränsad samt att de då i marknaden förekommande apparaterna till sin konstruktion och utformning gjorde det praktiskt omöj— ligt att använda dem i en rättssal. Att från åhörarplats spela in vad som tilldrog sig framme vid domarskranket torde i vart fall varit omöjligt. Att ljudupptagning kunde ske var känt redan för processkominissionen. [ sitt betänkande från 1926 gör kommissionen beträffande uppteckningen av muntliga utsagor i protokoll följande överväganden: Med stenografiska uppteckningar synas böra likställas sådana uppteckningar. som ktinna göras på mekanisk väg. — I det sedermera antagna förslaget om upptagning av parts eller annans utsago jämställs stenografi med ljudupptagning på fonetisk väg.

RB saknar sålunda bestämmelser som reglerar frågan om det är tillåtet

• Sida 81
•  Original

Prop. 1979/80: 87 33

eller ej för enskild att spela in förhandlingen på band eller liknande materi- al.

6.2. Justitieombudsmannens uttalanden i frågan

l doktrinen synes frågan om tillätlighcten av privat bandtipptagniiig inte ha berörts i någon större utsträckning. Då så skett har det gjorts i form av hänvisningar till J(Ä)-avgöranden i denna fråga.

Frågan om privat bandinspelning vid rättegång har varit föremål för .lOs prövning i vart fall vid två tillfällen. I det första ärendet påtalade klagandeii att sökanden i ett vattenmål tillåtits att under huvudförhandlingen verkstäl— la bandtipptagning i rättssalen utan att dennes motparter vetat om detta. Klaganden framhöll att risk förelegat för att även sakägarnas interna över- läggningar kunnat spelas iii och därigenom kommit sökadcn till del. Vid avgörandet av ärendet konstaterade J() (1968 s. ItiS). med hänvisning till förhållandet att det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ord— ningen vid rättens sammanträden. att det därför ålegat denne att ta ställ— ning till tillåtligheten av den begärda bandupptz'igningen. l ifrågavarande fall hade ordföranden ej funnit skäl att förbjuda bandupptagningen. Ej heller enligt JO förelåg hinder för sådan upptagning dock under förutsätt- ning att inspelningen kunnat ske utan risk för att sakägarnas interna över- läggningar avslöjades genom bandinspelningen. Härom hade ordföranden emellertid ej förvissat sig. Under hänvisning till principen om att domstol inte får efter samråd med endast den ena parten vidtaga eller tillåta åtgär- der titan att den andra parten underrättats härom hade ordföranden bort — eftersom risk för inspelning av interna överläggningar förelegat — att före sitt ställningstagande bereda sakägarna tillfälle att yttra sig över framställ- ningen. l vart fall hade han bort upplysa sakägarna om sitt beslut att tillåta sökanden att spela in förhandlingen. 1 ett senare avgjort ärende hänvisade JO till detta yttrande med följande kommentar: Med tittalandet torde närmast ha avsetts att framhålla att något obehörigt s_vfte ej kunnat antas ha legat bakom partens begäran att få göra bandinspelningen.

Efter klagomål från tilltalad i mål om hastighetsöverträdelse över att ha vägrats att göra en privat bandinspelning av huvudförhandlingcn uttalade .lO bland annat följande (1969 s. 39): Huruvida målet i fråga är vidlyftigt eller mindre omfattande och part med hjälp av bandinspelning kan få bättre grepp om materialet eller icke är en fråga som i och för sig inte lär vara avgörande för om parts begäran om att få göra bandinspelning bör bifallas eller avslås. Om part t. ex. i ett mindre omfattande mål framställer sådan begäran för att senare ej behöva anskaffa en utskrift från domstolen av ett genom dess försorg på band upptaget vittnesmål torde målets beskaffenhet i och för sig icke utgöra något godtagbart skäl för att avslå hans begäran. Självfallet får däremot bandinspelning. som begärs för att användas för ett obehörigt ändamål. icke tillåtas.

3 Riksdagen [979/80. I .i'uml. Nr87

• Sida 82
•  Original

Prop. l979/80: 87 34

6.3. Justitiekanslerns ärenden AD 385173 och AD 89/74

Av särskilt intresse är JKs beslut från den 27 november 1974 med anledning av klagomål från journalister över att de förvägrats göra egna bandinspelningar vid rättegångar. JKs prövning av frågan omfattade en— dast huruvida nägon befattningshavare vid domstolarna gjort sig skyldig till tjänstefel. Vid avgöradet av klagomålen konstaterade JK att rättens ordförande — enär det ankommer på denne att upprätthålla ordningen vid rättens sammankomster —- torde kunna ingripa och förbjuda bandinspel- ning som genom ljud. flyttning av mikrofoner eller på annat sätt stör förhandlingen, Att förbjuda inspelning enbart på den grtind att parter eller vittnen känner sig pressade av inspelningen torde inte finnas utrymme för. l förevarande fall var det oklart om störningar i egentlig mening var att befara. Om så inte var fallet hade rätten ej grtind att förbjuda inspelningar- na. Med hänsyn till att frågan ej var löst i lagstiftning eller i praxis fann JK emellertid utrymme föreligga för annan mening än deti han gett till känna.

I samband med avgörandet av frågan hemställde JK i särskild skrivelse till justitiedepartementet att frågan om rättslig reglering av privat bandin- spelning vid rättegång skulle bli föremål för utredning. JKs framställning har sedermera lett till denna utredning.

Under JKs handläggning av klagomålen bereddes riksåklagaren. Sveri- ges advokatsamfund. Sveriges domareförbund samt Pressens samarbets— nämnd tillfälle att avge yttranden över fråga om rätt för parter och allmän- heten att använda bandspelare för upptagning av förhandlingarna inför domstol. Sammanfattningsvis anförde de olika remissorganen följande.

Riksåklagarwz: Dagens avancerade apparatur gör det möjligt att göra ljudupptagningar utan omfattande arrangemang. Det torde inte kunna häv- das att användandet av sådana apparater generellt inverkar störande i egentlig mening på förhandling. särskilt om upptagningen sker utan att domstolen. parterna. vittnen eller andra som agerar i rättegången vet om upptagningen. Vetskapen om att åhörare har möjlighet att göra ljudupp- tagning. kanske för återgivning i radio eller på annat offentligt sätt. kan emellertid innebära en press på de i rättegången agerande som inte är förenlig med grundtankarna i rättegångsförfarandet.

Vid bedömningen av i vilken utsträckning det bör vara tillåtet att göra bandupptagning bör man göra skillnad mellan part och allmänhet. För part kan det vara av värde att få dokumenterat vad som yttras vid rättegången. Goda skäl föreligger för att låta denne själv. dock under förutsättning att inspelningen inte inverkar störande i egentlig mening, få göra egen upptag- ning. Dct synes inte finnas skäl att göra denna rätt beroende av medgivan- de från övriga parter. vittnen eller andra medverkande i rättegången. Part som avser att göra upptagning bör emellertid vara skyldig att tillkännage detta inför rätten. En helt ovillkorlig rätt för part att göra bandupptagning kan medföra vissa problem. Det kan därför övervägas om inte särskilda

• Sida 83
•  Original

Prop. l979/80: 87 35

restriktioner eller villkor bör gälla vid spionerimål och andra mål med förhandling inför stängda dörrar.

Vad gäller allmänhetens rätt att göra ljudupptagningar bör pressens representanter inte inta någon särställning. Visserligen kan pressen sägas ha ett särskilt intresse av att få göra ljudupptagningar för att på så sätt underlätta nyhetsförmedlingen. Inspelning för återsändning i radio talar emellertid starkt mot att bandupptagningar tillåts. För att undvika gräns— dragningsproblem och ojämn praxis därför liksom när det gäller fotografe— ring införas ett ovillkorligt förbttd mot ljudupptagning för allmänheten.

Ljudupptagning vid rättegång bör sålunda inte vara förbjuden men be- gränsad. Då det är tveksamt om en sådan begränsning kan tillämpas med stöd av gällande bestämmelser bör den där regleras i lag. Eftersom rätten för part att göra bandupptagning närmast är att anse som en ordningsfråga bör erforderliga bestämmelser därom upptas i 5 kap. rättegångsbalken.

Sveriges adm/mt.vmnfimd: Att en förhandling är offentlig medför inte självklart att vad som förekommer där får registreras — bild— eller ljudmäs- sigt — med anlitande av teknisk apparatur. Snarare måste det för varje slag av offentlig förhandling vara en lämplighetsfråga huruvida registrering skall tillåtas. När det gäller förhandling inför domstol är en viktig utgångs— punkt förhållandct att förhandlingen primärt och ofta i utomordentligt väsentliga avseenden berör de inblandade parterna och endast sekundärt allmänheten. Frågan om tillåtande av bandupptagning vid domstolsför- handling bör i första hand bedömas med utgångspunkt från hur upptag- ningen kommer att påverka rättegången och de däri engagerade personer- na. En bandupptagning är — då den görs av enskilda åhörare eller av företrädare för massmedia -— ägnad att störa en domstolsförhant'lling på sådant sätt att endast synnerligen starka skäl kan motivera att sådan likväl tillåts. Det störande momentet är endast till mindre del påtagligt i form av buller. rörelseri rättssalen etc. Det viktigaste störande momentet är emel- lertid den ytterligare psykiska belastning för parter och vittnen som en sådan inspelning kan innebära. För många är det en unik händelse att behöva uppträda vid en domstolsförhandling och ofta upplevs den som pressande. Människor är redan idag på grund av rädsla ofta ovilliga att vittna inför domstol. Denna rädsla torde än mer framträda om deras utsagor spelas in på band av representanter för pressen eller av andra åhörare. Om inspelning komtner till stånd skulle det säkerligen i ett stort antal fall vara svårt att få berörda personer att på ett balanserat och fullständigt sätt lämna de uppgifter deras hörande syftar till. Faran för att bandupptagningar utnyttjas i trakasseringssyfte föreligger ävenledcs. Så väl i personligt hänseende som ur rättssäkerhetsaspekt vore det sålunda olyckligt om allmänheten skulle få göra egna bandupptagningar av domstolsförbandlingar. De skäl som talar för att tillåta bandupptagning har inte den tyngden att de uppväger de angivna nackdelarna.

Beträffande part finns det i och för sig starkare skäl att tillåta denne att

• Sida 84
•  Original

Prop. l979/80: 87 36

göra egen bandupptagning. Den kan vara värdefull att ha t.ex. vid av— fattandet av fullföljdsinlagan. Medvetandet om att bandupptagningen kan användas hänill kan emellertid lägga hämsko på parternas och rättens agerande vilket skulle motverka mttntligheten och omedelbarheten i processen.

Nackdelarna med att låta part göra inspelning överväger klart de för- delar som står att vinna. Detta ställningstagande stöds av förhållandet att det nuntera är möjligt att på visst avstånd uppfånga även ett Viskande samtal mellan t.ex. parten och dennes ombud eller mellan domstolsleda- möterna. Samfundet är sålunda av den uppfattningen att det är motiverat att överväga en lagändring innebärande ett allmänt förbud mot bandupp- tagning motsvarande fotograferingsförbudet i 5 kap. 9.5 rättegångsbalken . Om ett sådant förbud göres dispensibelt bör det markeras att undantag bör medges restriktivt och endast i fall då såväl parterna som de personer som kommer att uttala sig under inspelningen medger detta.

Samfundets yttrande avgavs av dess styrelse. En minoritet av styrelsen var skiljaktig och anförde bland annat: Det är viktigt att allmänhetens möjlighet att erhålla insyn i domstolsarbetet inte försvåras eftersom sådan insyn är nödvändig för förtroendet för domstolarna. Möjlighet för enskilda att göra bandupptagning underlättar otvivelaktigt denna insyn. Principen om offentlighet vid domstolsförhandling är så viktig att inskränkningar i denna princip inte bör göras annat än om påtaglig risk finns för att en domstolsförhandling i det enskilda fallet störs. Styrelsens majoritet har överdrivit riskerna för att en förhandling störs och för att parternas och vittnenas uppgifter påverkas genom enskilds bandupptagning. Faran för eventuellt missbruk av bandupptagning i enstaka fall bör inte vara avgö- rande för frågan om dess tillåtlighet. Därför bör enskilds bandupptagning i rättssalen i princip vara tillåten. Domstolen måste emellertid ge tillstånd i varje särskilt fall och därvid beakta att de yttre formerna under vilka bandttpptagningen sker inte är störande samt beakta parters och vittnens inställning till bandupptagningen. (.)m vittne eller part uppger att han känner sig besvärad av bandupptagningen bör denna uppgift — om den inte bedöms vara ogrundad — godtas och medföra att bandinspelning såvitt gäller just denna tttsaga inte tillåts. ] andra fall bör bandupptagning inte kttnna förbjudas av domstolen.

Sveriges dtmmrqfi'irbmzd: Ofta är det förenat med obehag att agera inför domstol som part. målsägande eller vittne. Många hyser säkerligen önskan om att bli skyddad mot uppmärksamhet. inte minst att skyddas från att få sina åtgärder eller yttranden refererade och kommenterade i massmedia. Trots detta saknas varje anledning att överväga någon ändring i offentlig- hetsgrttndsatsen.

Vad gäller bandupptagning vid dcmtstolsförhandling finns mot bakgrund av offentlighetsprincipen inte utrymme för annan mening än att bandupp- tagning är tillåten så länge den inte stör förhandlingen eller eljest innebär

• Sida 85
•  Original

Prop. l979/80: 87 37

ett otillbörligt intrång i den. Domstolen avgör om sådan upptagning skall förbjudas. Inskränkningar i offentlighetsgrundsatscn skall emellertid til- lämpas restriktivt. Det torde vara befogat att förbjuda bandupptagning när den "ger upphov till ljud som gör det svårt för rättens ledamöter. för parterna eller för andra närvarande att uppfatta vad som förekommer. Vidare måste det vara befogat att förbjuda någon att placera ut mikrofoner på andra ställen i rättssalen än i omedelbar anslutning till dennes egen plats. Att förbjuda upptagning sotn gör att rättens eller parternas interna överläggningar röjs är naturligt. Avgörandet att förbjuda bandinspelning får anses falla inom ordförandens behörighet att ge föreskrifter för ordning- en vid sammanträdet. Möjlighet att förbjuda upptagning endast på den grtind att någon närvarande anser sig till följd av upptagningett bli utsatt för plågsam uppmärksamhet bör inte finnas. Var och en som äger närvara vid förhandlingen måste också lta rätt att göra bandupptagning. lnga andra förbehåll får uppställas än att inspelningen inte får inverka störande eller eljest vara otillbörlig. Parts eller annan vid rättegången medverkandes önskemål om förbud mot enskilds bandupptagning får inte tillmätas bety- delse vid frågans avgörande.

Faran föratt t.ex. ett vittne kan påverkas i sina uttalanden är visserligen en ogynnsam effekt av gällande ordning men bör ändå inte föranleda en lagändring som ger domstolarna möjlighet att efter prövning förbjuda bandupptagning. En begränsning i rätten att göra bandupptagning strider mot offentlighetsprincipcn och kan medföra en risk för minskad tilltro för domstolarnas strävan efter saklighet och opartiskhet. Därtill kommer svä- righeter att kontrollera att ett förbud efterlevs.

Skäl att överväga någon ändring i de gällande reglerna finns sålunda inte. Ej heller finns anledning att genom bestämmelser eller särskild utrttstning underlätta för pressen eller andra att anordna bandupptagningar.

lh-esswts samarbets/trimm]: Det är av Vital betydelse för tilltron till det svenska rättsväsendet att offentlighetsprincipen kan tillämpas vid domsto- larnas förhandlingar så långt som möjligt och utan hinder av formell eller praktisk art. Alla de tekniska faciliteter som kan underlätta för domstolen. parterna och allmänheten inklusive massmedia att följa och registrera vad som händer bör utnyttjas.

Eftersom tekniken för upptagning av ljud på band alltmer förfinats har riskerna för att sådan upptagning skall inverka störande pä ordningen vid domstolsförhandlingen starkt begränsats. Ljudupptagning bör därför hä- danefter betraktas som ett normalt inslag vid varje domstolsförhandling.

Även om tekniken för ljudupptagning nått ett mycket avancerat stadium bör det övervägas om inte domstolslokalerna bör förses med vissa tekniska anordningar som ytterligare underlättar ljttdupptagningen. Lämpligt vore att låta installera urtag för bandspelare i rättssalarna. Urtagen skulle kunna standardiseras så att journalister och allmänheten lätt kan koppla in sina bandspelare till domstolens mikrofonanläggning. Denna borde vara på-

• Sida 86
•  Original

Prop. 1979/80: 87 38

kopplad under hela förhandlingen. Mot avgift skulle sådan bandupptagning göras tillgänglig för allmänheten. För att lösa de tekniska frågorna borde ett ad—hoc—organ tillsättas inom domstolsväsendet.

l framställningen till justitiedepartementet konstaterade JK att den vid sträckta rätten till inspelning inte är helt oproblematisk. Inspelningar kan medföra att parter eller vittnen blir obcnägna att uttala sig i målet. Särskilt gäller detta om det finns risk att utsagan kan återsändas i radio eller TV eventuellt i sådant skick att dess rätta innebörd inte framgår för lyssnaren. Det kan göras gällande att offentlighetsprincipen inte bör — eller behöver — drivas så långt och att tillräcklig insyn i domstolarnas verksamhet uppnås genom att allmänheten har tillgång till rättssalen. Att öppna möjlig- het till ökad offentlighet. t. ex. genom äterutsändning i radio av bandinspe- lat material är inte nödvändigt. Även med denna uppfattning kan rätten givetvis tillåta inspelning. (')m parter eller vittnen kan befaras känna sig pressade skulle emellertid rätten då alltid kunna förbjuda inspelningen. Vid en utredning av saken bör därför övervägas att tillägga rätten möjlighet att förbjuda inspelning med hänsyn till parternas eller vittnens inställning. psykiska status o.d. I samband härmed bör även övervägas om det är nödvändigt att behålla fotograferingsförbudet. Med hänsyn till tillgänglig teknisk utrustning kan eventuella förbud lätt göras illusoriska. Detta för- hållande torde mana till en viss försikighet vid införande av förbud.

JKs framställning tilljustitiedepartementet föranledde departementet att begära yttranden över framställningen från lntegritetsskyddskommitten. Sveriges Radio Aktiebolag samt Allmänhetens pressombudsman. De tre ren'tissorganen anförde sammanfattningsvis.

I!Il('_t_'l'fl('ISSkadS/(r""Ulf/H;”.' Enligt gällande rätt torde vem som helst få spela in vad som avhandlas vid rättegång som ej hälls inom stängda dörrar såframt inspelningen i teknisk mening ej är störande. ] sitt betänkande Skydd mot avlyssning (SOU l970:47) har kommittén berört frågan om privat bandupptagning vid offentlig sammankomst. (En redogörelse för kommitténs överväganden därom återfinns under avsnittet 3.2).

Även om det inte särskilt nämns i förarbetena till lagstiftningen så kan man förmoda att det knappast har varit avsett eller ens uppmärksammat att den stora allmänheten direkt genom exempelvis radioutsändning skulle kunna ta del av den omedelbara muntligheten vid en rättegångstör- handling. Kravet på insyn och kontroll av domstolarnas verksamhet torde kunna tillgodoses även utan sädan form av offentlighet. Det finns därför skäl att överväga viss ändring av de gällande reglerna.

Vad gäller fotograferingsförbudet bör förhållandet att fotografering nu- mera inte behöver inverka störande på ordningen i rättssalen inte tillmätas avgörande betydelse i diskussionen om förbudets bibehållande. Kravet på integritetsskydd har sådan tyngd att förbudet bör bestå. För att undvika ojämnheteri tillämpningen bör förbudet inte göras dispensibelt.

Sveriges Radio: En av grundförutsättningarna för tilltron till den vid-

• Sida 87
•  Original

Prop. 1979/80: 87 39

sträckta informations- och yttrandefriheten i det svenska samhället och för en fri och öppen debatt och åsiktsbildning i olika frågor är bland annat rättegångsbalkens stadgande om att förhandling vid domstol skall vara offentlig. Regeln har säkerligen bidragit till att upprätthålla tilltro och aktning för domstolen och dess befattningshavare. Huvudregeln att det står allmänheten och massmedias representanter fritt att avlyssna registre- ra och vidarebefordra vad som sägs vid förhandlingen bör så långt som möjligt vidmakthållas och förbättras.

Den teknik som står allmänheten och massmedia till buds är av sådan kvalitet att dess användande inte kan anses störande på förhandlingar eller föranleda att den som hanterar inspelningsapparaten kan anklagas för att uppträda otillbörligt. Bandinspelning vid rättegång kan därför inte förbju- das. Risk för att parter och vittnen skall påverkas i en för målets utredning negativ riktning förefaller f("yrhållt'tndevis ringa. Snarare synes den effekten ligga nära till hands att de som uttalar sig särskilt bemödar sig om klarhet och sanning vid vetskapen om att deras utsagor spelas in. Vidare bör det för deras egen del upplevas som positivt att de som skall rapportera om rättegången vid sin redigering och saklighetskontroll har tillgång till origi- nalmaterialet. Stöd för antagandet att vetskapen om massmedias inspel- ningar inte bör inverka negativt på parters och vittnens utsagor utgör förhållandet att domstolen själv alltid spelar in deras utsagor. Även om det inte kan uteslutas att det finns enstaka fall där vetskapen om privat inspel- ning kan få negativ effekt på utsagor kan detta inte vara tillräckligt motiv för att utvidga den formella rätten att förbjuda inspelningar,

Sveriges Radio vill bestämt avstyrka en ändrad lagstiftning som möjlig- gör inskränkning i rätten att företa ljudinspelning vid rättegång. Att endast på så vaga och svårdefinierbara grunder som antaganden om hur parter och vittnen kan påverkas av vetskapen om inspelning kan inte vara rimligt. Inspelning bör inte kunna förbjudas i andra fall än då den är klart och uppenbart störande för förhandlingen. Sveriges Radio kan inte dela JKs uppfattning att offentlighetsprincipen inte bör innefatta en rätt att orda- grant via en bandinspelning i radio eller TV vidarebefordra vad som sagts vid domstolsförhandlingen. Tvärt om måste möjligheter härtill anses som ett självklart inslag i en fri och obunden informationsverksamhet. Det är därför inte påkallat med någon utredning av det slag JK förespråkar. Med hänsyn till den principiella inställningen att massmedias representanter på eget ansvar bör få avgöra det lämpligaste sättet att rapportera från en domstolsförhandling finns det skäl att överväga förändringar eller ett slo- pande av gällande fotograferingsförbud. Ytterligare skäl härför är den nuvarande fototekniken som inte kan anses störande.

Allmänhetens pressombudsman: De etiska regler för press. radio och TV som antagits av pressens organisationer och som ligger till grund för pressombudsmannens och Pressens opinionsnämnds verksamhet avser bland annat att skydda enskilda mot att drabbas av sådan publicitet som

• Sida 88
•  Original

Prop. [979/80: 87 40

kan vålla skada eller olägenhet. Reglerna anger bland annat att för brott misstänkta eller dömda personer inte skall namnges eller eljest identifieras om inte ett uppenbart allmänt intresse kräver det. I praktiken tillämpas också en betydande restriktivitet i fråga om namngivning av misstänkta och dömda personer. I)ä sådan person inte namnges är det naturligt att vederbörandes bild inte heller publiceras i tidningen. Det pressetiska kra- vet att identifiering skall undvikas kommer naturligtvis att kvarstå även om gällande fotograferingsförbud slopas. För min del anser jag emellertid inte att det alls finns någon anledning att — såsom JK föreslagit — aktualiscra den saken.

God pressetik kräver viss restriktivitet i fråga om referat av rättegångar. Det är svårt att bedöma om användningen av bandspelare kan leda till att denna återhållsamhet minskar. Vanligtvis är rättegängsreferaten mycket knapphändiga. När det gäller rättegångar sotn väcker speciell uppmärk- samhet. kan referaten bli utförliga. Detta har dock endast undantagsvis lett till problem från pressetisk synpunkt. Referaten torde vid sådant tillfälle ha byggt på bandinspelningar eller stenografiska upptagningar från domstols- förhandlingen.

Behovet av skydd för tilltalade kan göra sig gällande med samma styrka ifråga om personer som hörs som vittnen eller målsäganden. Vetskapen om att bandinspelning äger rum och att yttranden som fälls vid rättegången därigenom kan komma att återges i tidningar och andra massmedia måste utgöra en press på de berörda. som är ägnad att ytterligare belasta dem i en pressad situation.

Frågan om enskild bandinspelning vid rättegång kan inte betraktas som speciellt viktig från pressetisk synpunkt. Från de synpunkter pressom- budsmanncn har att beakta kan det knappast vara av något intresse att möjligheterna till bandinspelningar av rättegångar ytterligare förbättras. Offentlighetsprincipens syfte att möjliggöra observation och kontroll av rättsväsendet torde redan vara tillgodosett genom möjligheten för allmän- heten liksom för pressens representanter att närvara vid rättegångar och att ta del av domstolens handlingar. Det torde inte ha påståtts att massme- dia varit förhindrade att på ett korrekt sätt återge vad som försiggått vid domstolarna även om tillgång till bandinspelade referat inte förelegat.

7. Synpunkter på och praktiska erfarenheter av frågor om privat bandinspelning m. m.

Sedan domstolsverket tillkännagett utredningsuppdraget i Domstolsver- ket Informerar och därvid uppmanat personer med praktisk erfarenhet av frågor som berört enskilds bandinspelning att ta kontakt med domstolsver- ket har ett antal domare och en advokat delgett utredningen värdefulla synpunkter. Verket har också själv tagit kontakt med domare som haft

• Sida 89
•  Original

Prop. [979/80: 87 41

sådana erfarenheter. De synpunkter som därvid framkommit kan samman- fattas enligt följande.

7.l Synpunkter på frågan om bandinspelning

Privata bandinspelningar tycks endast förekomma vid förhandlingar i brottmål. Ingen har kunnat påminna sig att sådan inspelning företagits i tvistemål eller vid annan rättens förhandling. De brottmål vari inspelning skett har regelmässigt långt före huvudförhandlingen varit föremål för stort intresse från allmänhetens sida och då särskilt från massmedia. De har sålunda på ett tidigt stadium fått stor publicitet. Oftast har målen gällt ansvar för allvarligare brott. Även i mål som rört mindre allvarliga brott men där gärningen väckt stort uppseende har privat bandinspelning före- kommit. Dct har då vanligtvis gällt mål som haft en politisk anstrykning eller där brottet förorsakat en samhällsdebatt. Alla inspelningar har företa- gits i samband med huvudförhandlingar.

Endast i enstaka fall har det varit part som företagit inspelningen. Ingen av dem som varit i kontakt med domstolsverket har varit med om att vittne. målsägande som hörts i anledning av åklagarens talan eller annan som hörts inför rätten velat spela in förhandlingen. Vanligtvis har det varit åhörare som önskat göra egen upptagning av förhandlingen. Upptagning har skett av såväl enskilda åhörare som representanter för massmedia. och då vanligtvis tidningsjournalister. Då det gällt vissa mycket uppseendeväc- kande rättegångar med ett rikstäckande intresse har även Sveriges Radio spelat in delar av huvudförhandlingen. Normalt har någon formlig fram- ställning till rätten om att få spela in vid förhandlingen inte gjorts. Då sådan framställning gjorts har rätten i några fall efterhört parternas inställning till den begärda inspelningen. l inget fall har någon part bestämt satt sig emot att förhandlingen spelas in. 1 de fall där invändning rests har den dock ej fått påverka frågan om inspelningens tillåtlighet. Inte i något fall har den tilltalade själv haft något emot att hans utsaga spelas in. Eftersom det regelmässigt gällt uppmärksammade rättegångar och ofta rört tilltalade som varit vana vid publicitet har förhållandet att förhandlingen spelas in varit av underordnad betydelse från intcgritetsskyddssynpunkt. I vissa fall har den tilltalade till och med önskat att rättegången skulle tilldraga sig allmänhetens intresse. Det har då närmast gällt mål med politisk anstryk- ning eller där gärningen utförts i visst syfte och där bred publicitet av rättegången kunnat antas verka i positiv riktning för detta syfte.

Man brukar inte fråga vad inspelningen skall användas till. Inspelningarna har vanligtvis gått till på så sätt att bandspelaren place- rats pä någon av de främsta åhörarbänkarna. Mikrofonen har då funnits i anslutning till apparaten. ] en del fall har rättens ordförande tillåtit att mikrofonen placerats på rättens eller parternas respektive bord nära den där redan befintliga mikrofonen. Att extra mikrofoner med tillhörande

• Sida 90
•  Original

Prop. 1979/80: 87 43

sladdar utgjort ett onormalt inslag i rättssalen har inte ansetts störande. I andra fall har man förbjudit placeringen av mikrofoner nära eller i anslut- ning till de i rättegången agerande personerna. I intet fall har man tillåtit den inspelande personen att under förhandlingen gående föra mikrofonen från den ena parten till den andra. Ej heller har man tillåtit att mikrofonen fäst på en stång förts mellan de talande. I ett fall har man tillåtit — med parternas samtycke — att små mikrofoner fästs på parternas kläder. I detta fall. som gällde en mycket omfattande och uppmärksammad rättegång. hade rätten för att tillmötesgå åhörarnas och då främst massmedias önske- mål om att kunna spela in rättegången särskilt införskaffat en högtalaran— läggning. Högtalarna placerades i bakre delen av rättssalen. De som önska- de kunde då hänga sina mikrofoner framför högtalarna. På så sätt stördes förhandlingen föga av de enskilda inspelningarna samtidigt som dessa blev av hög kvalitet. En tingsrätt har som princip att inte tillåta placering av vissa bandspelare på så sätt att de är lätt iakttagbara från rättens bord. Att omedelbart framför ögonen ha en bandspelare med snurrande bandrullar har av rätten ansetts så störande för ordföranden att fara föreligger för processledningen. En domare har uppgivit att han regelmässigt förbjuder bandinspelning när inspelningsapparaten kräver elektricitet från rättssa- lens strömkällor. Hans motivering för förbudet är dels att det är störande med sladdar i rättssalen och dels att det allmänna inte skall tillhandahålla energi gratis.

chelmässigt synes de apparater som använts vid inspelningarna ha varit så tekniskt avancerade att de inte genom högt motorljud eller annat buller stört förhandlingarna. I något fall har bandrullarna på ett irriterande sätt gnisslat. Vidare har det understundom uppfattats som störande när man varit tvungen att byta kassett på en del mindre kassettbandspelare. Det har inte skett ljudlöst. Ingen domare tycks ha förbjudit inspelning på den grund att apparaten fört oljud eller på motsvarande sätt stört förhand- lingen. De anvisningar som getts beträffande placeringen av inspelningsap- paraturen har alltid följts.

Huruvida part eller annan i rättegången agerande person påverkats av att enskild spelat in deras utsagor har inte med säkerhet kunnat fastslås. De personer domstolsverket varit i kontakt med har förklarat att rättegång- en troligtvis inte påverkats i negativ riktning av inspelningen. Dock har det naturligtvis varit omöjligt att säga hur vittnet eller parten skulle ha uppträtt titan vetskapen om att bli inspelad. Ingen har kunnat förmärka att utsa- gorna blivit försiktigare och mer vaga. Som tidigare framhållits har de flesta parter i mål där enskild bandinspelning förekommit varit vana vid att uppträda offentligt eller i vart fall att vara föremål för allmänhetens intres- se. Icke ovanligt är att en del personer blivit mer talträngda och vältaliga i sina utsagor än vad de skulle ha varit om utsagorna inte tagits upp på band av åhörare. I några fall har den tilltalade kanske i alltför stor utsträckning mer talat för bandet och det auditorium det varit avsett för än för rätten.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1979/80: 87 43

Ingen domare har uppgivit att han utsatts för några obehag genom enskilds bandupptagning. Av advokaten har antagits att parts upptagning av medåtalads utsaga och av vittnesförhör i målet gjorts för att användas i otillbörligt syfte.

De flesta av de personer som haft synpunkter på frågan om enskilds bandinspelning har menat att frågan inte längre förorsakar några problem. Genom de uttalanden som gjorts i saken av _justitieombudsmannen och justitiekanslern har rättsläget klantat. Från något håll har menats att det är en fördel att frågan inte reglerats i författning. Rätten kan då i större utsträckning lämpa efter läglighet. Om en part uppenbarligen känner sig illa berörd kan man i brist på uttryckliga bestämmelser förbjuda den enskilda inspelningen. Endast en domare har uttryckt önskemål om ett ovillkorligt förbud mot enskild bandinspelning. En annan har efterlyst auktoritativa uttalanden i saken från statsmakterna. Övriga som domstols- verket varit i kontakt med har ansett att ett förbud eller en rättslig reglering inte behövs.

Vid de kontakter som förevarit har vissa problem av praktisk natur redovisats. En domare har förklarat att en del inspelningar som skett vid hans domstol endast företagits i syfte att trakassera rätten och då speciellt rättens ordförande. Genom att ständigt ha i åtanke att vartenda ord han säger förevigas och eventuellt kommer att vändas mot honom i en offentlig debatt är det mycket lätt för honom att tappa greppet om processledningen med följd att rättegången slutar i kaos. dvs. på sådant sätt som den bandinspelande personen önskar. Detta gäller främst mål med politisk anknytning. Ett par domare har varit med om att åhörare eller part lämnat kvar portföljer eller kläder i rättssalen under rättens enskilda överläggning. I persedlarna har funnits bandspelare. l något fall har den varit påslagen. Ett speciellt problem förekommer vid förhandlingar som helt eller delvis försiggår utanför rättssalen. tex vid syn eller besiktningar i hyresmäl. Någon möjlighet att förbjuda vare sig fotografering eller sädan bandin- spelning som avslöjar parternas interna överläggningar torde då inte kunna göras. Flera personer har vidare pekat på faran att det inspelade materielet återges i så redigerat skick att verkligheten eller sanningen förvanskas. Det är sedan omöjligt att få till stånd en rättelse eller dementi. Det som en gång åter—givits såsom autentiskt torde vara mycket svårt att få allmänheten att ändra inställning till. Från flera håll har menats att om domstolarnas inspelningsanläggningar vore bättre så skulle enskilda bandinspelningar i mindre utsträckning förekomma. Vidare så skulle domstolarna slippa det obehag de utsätts för när parter och allmänheten mer eller mindre anklagar domstolarna för att förvanska sanningen då de upptäcker att fonogram- utskrifterna är ofullständiga eller felaktiga på grund av undermålig inspel- ningsapparatur.

• Sida 92
•  Original

Prop. 1979/80: 87 44

7.2. Synpunkter på fotograferingsförhudet

Vad gäller frågan om ett eventuellt slopande av rådande förbud att fotografera i rättssalen har samtliga de personer som domstolsverket varit i kontakt med ställt sig klart negativa mot en liberalisering av denna bestäm- melse. Med det ovillkorliga förbud som råder finns inget utrymme för tveksamhet eller godtycke. Ett tillåtande av fotografering ttnder pågående förhandling skulle medföra stora störningsproblem. Bara vetskapen om att man i varje situation kan bli avbildad är mycket påfrestande. Man skulle ständigt tvingas tänka på detta. Både rätten och parterna skulle distra- heras. Dessutom skulle det vara mycket störande att se och höra folk resa sig upp för att få bättre överblick över rättssalen. Troligtvis skulle fotogra- fering tillgripas i icke ringa utsträckning endast i syftet att trakassera de i rättegången agerande personerna. Rättegången skulle sålunda — oaktat frånvaron av blixtljus och störande ljud * påverkas menligt. Erfarenhets- mässigt har det visat sig att många människor upplever det mer påfrestan- de att bli fotograferad än att bli inspelad på band. Rösten avslöjar inte en persons identitet på samma otvetydiga sätt som ett fotograli av personens ansikte. I en mer omfattande rättegång. som väckte stort intresse. hade de tilltalade inget emot att deras utsagor togs tipp på band till och med för eventuell återgivning i radio. Däremot var de mycket negativt inställda till fotografernas iver att få bilder på dem. Med tacksamhet utnyttjade också många av dem möjligheten att bli insläppta i rättssalen på sådant sätt att fotografering inom tingshusets väggar omöjliggjordes.

8. Den tekniska apparaturen

[ JKs hemställan till _justitiedepartementet framhålls att eventuella för— bud mot enskilds bandinspelning vid rättegång kan med hänsyn till tillgäng- lig teknisk utrustning lätt bli illusorisk. Vid tiden för rättegångsbalkens tillkomst var den tekniska apparaturen på området långt ifrån så avancerad som dagens. Detta förhz'illande kom att prägla lagstiftarens be andling av de problem och frågeställningar sådana tekniska hjälpmedel skulle kunna förorsaka domstolsförhandlingen.

l integritetsskyddskommitténs betänkanden Skydd mot avlyssning (SOU l97tlz47 sid. 22 fl) och Fotografering och integritet (SOU 1974185 sid. 27 ff) har fylliga avsnitt om den tekniska apparatur som uppl—ångar och registrerar ljud respektive registrerar och återger optiska fenomen intagits. Vad som där sägs om den tekniska apparaturen är i stor utsträckning alltjämt giltigt. Sedan avsnitten skrevs har utvecklingen medfört att appa- raturcn alltmer förfinats. Från rikspolisstyrelsens specialister på sådan utrustning har följande inhämtats.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1979/80: 87 . 45

8.1. Bandspelare

De bandspelare som allmänheten i dag kan skaffa sig är i tekniskt hänseende mycket avancerade. De dyraste. som kostar uppemot 30000 kr.. behöver inte vara större än ett cigarettpaket. En firma i Stockholm säljer en apparat som har måtten lix l0>(2 cm. Det finns ändå mindre att få. En bättre bandspelare av sådan storlek kan vara igång ca 3 timmar utan bandbyte. Alla de mindre bandspelarna drivs med batterier. Mikrofonerna har utvecklats enormt och är ntimera hyperkänsliga. De behöver inte vara placerade synligt utan kan vara gömda i en ficka. under skjortan eller på kroppen. Att upptäcka en sådan liten bandspelare går inte att göra titan att kroppsvisitera bäraren. Då är det lättare att avslöja den som spelar in ett samtal via en mikrofon ,som sänder radiovågor till inspelningsapparaten. Trots att mikrofonen ofta är liten eller helt dold kan man alltid genom ett pejlingsförfarande avslöja sådan inspelning. För en inte alltför avancerad mikrofon är det möjligt att från åhörarplats i rättssalen uppfånga vad som sägs framme vid parternas och rättens platser. Bättre mikrofoner kan till och med uppfånga ett Viskande samtal mellan rättens ledamöter.

Man kan nog misstänka att parter och deras ombud i viss utsträckning utan rättens eller andra i rättegången agerande personers vetskap spelar in vad som yttras under den. Även rättens interna överläggningar som hålls i rättssalen kan spelas in om man lämnar kvar en påslagen bandspelare i en portfölj eller kavaj vid åhörarnas platser. En sådan gömd bandspelare kan man inte upptäcka titan att undersöka de kvarlämnade persedlarna. Mo- derna bandspelares maskinhus är så väl inkapslade att något maskinljtid inte hörs.

8.2. Fotograferingsapparater

Utan blixt torde man med de flesta kameror och med finkänslig svart-vit ' film kunna fotografera i en inte alltför mörk rättssal. Med enklare kameror får man dock vara ganska nära det objekt man vill föreviga. De blixtar som används i dag är betydligt mer diskreta än de magnesitimblixtar som användes förr. De bländar inte som de gamla och verkar under kortare tid. Den som vill fotografera med färgfilm i en rättssal har svårt att få en bra bild utan att använda sig av blixt. Dock forskas det intensivt på området och det kommer inte att dröja länge förrän man har fått fram en färgfilm som är lika ljuskänslig som den svart-vita filmen.

Kameror finns att få i nästan vilken storlek som helst. De minsta så kallade pocketkamcrorna är inte större än ett cigarettpaket. En skicklig fotograf kan med en sådan kamera dold i handen fotografera mellan fing— rarna utan att någon uppmärksammar det. Eftersom några av dessa kame- ror är motordrivna kan han ta en hel serie bilder. En sådan kamera kan man i dag köpa för ca 700—800 kr. Den allra minsta kameran — spionka-

• Sida 94
•  Original

Prop. I979/80: 87 46

meran — har fast optik och kan endast fånga motiv inom en snäv vinkel. Den lämpar sig inte för översiktlig fotografering som t. ex. i en rättssal. Den minsta TV-kameroi'na är inte större än en vanlig pocketkamcra. Förekomsten av sådana kameror är begränsad och de används främst för övervakningsändamål inom tillverkningsindustrin. Moderna kameror arbetar i det närmaste ljudlöst.

9. Översikt över utländsk rätt

Domstolsverket har genom utrikesdepartementets försorg från de svens- ka beskickningarna i Finland. Norgc. Västtyskland. Frankrike och Eng- land erhållit uppgifter om htir de frågor som är föremål för utredningen lösts i respektive lantis rättsordning.

9.1. Finland

I Finlands grundlagar finns inga stadganden som är bestämmande för frågor om enskilds bandinspelning eller rätt att fotografera vid domstols- förhandling. Sedan l974 finns ett tillägg till 1926 års lag om offentlighet vid rättegång av innebörden att rättens ordförande får avgöra om fotografering får ske eller ej. Någon fast praxis på området finns dock ej.

Bestämmelser som förbjuder enskild att företa bandinspelning vid rätte- gångslt'irhandling finns inte. En revision av l926 års lag pågår emellertid och man räknar med att det i lagen kommer att införas bestämmelser om bandinspelning analoga med vad som gäller för fotografering.

9.2. Norge

Särskilda bestämmelser om fotografering eller enskilds bandinspelning vid rättegång finns inte i norsk rätt. Enligt 133 och l98 55 i domstolslagen från l9l5 skall rättens ordförande verka för att förhandlingen försiggår under ordnade och värdiga former. Med stöd av dessa bestämmelser kan han förbjtida fotografering eller bandinspelning som verkar störande eller kränkande för rättens värdighet. Man kan vidare antaga att bestämmelser- na om stängda dörrar. förbud att referera vad som hänt vid förhandlingen och tystnadsplikt har betydelse för frågorna om fotografering och bandin- spelning. Huruvida så verkligen är fallet ger dock varken teori eller praxis något stöd för.

I förslaget till ny straffprocesslag har även vissa bestämmelser i dom- stolslagen omarbetats. Därvid föreslås bland annat att det under förhand- ling i brottmål skall vara förbjudet att fotografera. filma eller göra inspel- ning för radio eller 'fV. Det skall vidare vara förbjudet att fotografera eller spela in den tilltalade eller dömde när han är på väg till eller från domstols-

• Sida 95
•  Original

Prop. 1979/80: 87 47

förhandlingen eller då han uppehåller sig i den byggnad där förhandlingen sker. Med den tilltalades eller dömdes tillstånd må dock fotografering eller inspelning ske under tid förhandling inte pågår. Om särskilda skäl talar för det kan rätten ge dispens frän förbudet att fotografera eller spela in under rättegången. lnnan sådant tillstånd ges skall dock parterna beredas tillfälle att yttra sig. De föreslagna bestämmelserna — vilka förväntas bli antagna som lag under hösten l978 — gäller som sagt endast brottmålsproccssen.

Betydelse för de aktuella frågorna är även de riktlinjer som i samråd med olika myndigheter och organisationer utarbetats för pressen i frågor som rör publicering av förhållanden som framkommit vid domstolsförhandling- ar. Även pressförbundets publiceringsregler påverkar frågornas praktiska handhavande.

9.3. England

Enligt Section 4! of the Criminal Justice Act l925 är det förbjudet att i domstolen fotografera domare. jurymedlemmar. vittnen och parter om avsikten är att publicera bilden på sådant sätt att den kommer allmänheten till del. Även försök till sådan fotografering är förbjudet. Fastän lagen egentligen endast gäller för brottmålsdomstolar så tillämpas den även vid andra sorters domstolar. Ingen får heller teckna eller rita av någon av de i rättegången agerande personerna om det sker med sikte på offentliggt'iring. Vidare är det förbjudet att publicera ett fotografi eller en teckning som framställts i strid mot dessa bestämmelser. 1 särskild förklaring framhålls att det inte bara är förbjudet att fotografera eller teckna i rättssalen utan även i domstolsbyggnaden eller i dess omedelbara närhet då någon i rättegången inblandad person inställer sig eller lämnar förhandlingen. Överträdelse av fotograferings- eller tcekningsförbudet straffas med böter upp till 50 pund.

Något författningsenligt förbud mot enskilds bandinspelning vid rätte— gång tycks inte finnas. I praktiken tillåts dock inte sådan inspelning. Enligt uppgift från Lord Chancellor's office (Englands motsvarighet tilljustitiede— partementetl torde en framställning om att få spela in rättegången avgöras med hänsyn till omstämligheterna i det speciella fallet. Om en sådan inspelning skulle tillåtas skulle den vara underkastad de sedvanliga regler— na som gäller för offentliggörande av domstolsförhandlingar. Som exempel skulle varje offentliggörande av en inspelning eller utskrift av den från en ungdomsdomstolsförhandling vara förbjuden om den skulle avslöja något som kunde bidraga till identifieringen av en i processen inblandad ung person.

] lligh Court tillämpas sedan några är tillbaka bruket att spela in för- handlingen.

• Sida 96
•  Original

Prop. 1979/80: 87 48

9.4 Frankrike

Frågor som rör fotografering och privat bandinspelning vid rättegång behandlas i de två rättegångsbalkarna Code de procedure penale och ("ode de procedure civile et commerciale. Endast Code de procedure penale innehåller dock särskilda bestämmelser som reglerar dessa frågor. Enligt artiklarna 3th och 403 är det under domstolsft'irhandlingen förbjudet att använda alla slag av ljudupptagnings- eller Ijudåtergivningsapparater. tele- visions- eller filmkameror samt vanliga kameror. Den som bryter mot denna bestämmelse kan dömas att böta minst 300 F och högst 90000 F. Bestämmelsen omfattar alla brottmälsförhamllingar.

! den lag som reglerar civilmälen förekommer inte motsvarande bestäm— melse. Däremot torde rättens ordförant'le. som jämlikt artikel 438 har att svara för ordningens upprätthållande. kunna förbjuda varje handling sotn är störande vid rättens sammankomster.'Med stöd härav torde han kunna förbjuda störande fotografering.

l Franrikes grundlagar finns inga stadganden som är bestämmande för ifrågavarande rättsområden.

9.5. Västtyskland

Enligt [69.5 2 st Gerichtsvetfassungsgcsetzes (GVG) är domstolsför— handlingen offentlig. Även avkunnandc av dom eller beslut skall ske of— fentligt. 'l'V- och radioinspelning såväl sotn ljud— och filminspelning. vilken skeri syfte att komma allmänheten till del. är förbjuden. Förbudet omfat— tar dock inte fotografering. Bestämmelser om bandinspelning eller fotogra— fering som görs för privat bruk finns inte. Detta betyder dock inte en oinskränkt rätt för privatpersoner att fi:)tografera eller spela in det som händer under rättegången. Enligt l7oå GVG åligger det rättens ordförande att upprätthålla ordningen i rättssalen. Eftersom privat fotografering och bandinspelning under förhandling regelmässigt är att anse som en kränk- ning av ordningen kan ordföranden utan vidare förbjuda sådan verksam- het. Ett speciellt problem är försvarens inspelning i brottmålsprocesser. Tysk rätt saknar bestämmelser om sådan inspelning. Någon fast praxis har inte utkristalliserats. Utvecklingen går dock därhän att sådan inspelning vanligtvis tillåts ske. Förutsättningen är dock att det är uteslutet att inspel— ningen kommer allmänheten till del och att den inte kommer att brukas i otillbörligt syfte. Ytterligare en förutsättning är ordförandens tillstånd till inspelningen och hans närvaro då den sker. l vad mån vittnens samtycke krävs för inspelning av vittnesförhör diskuteras: för ni-"trvarande fordras dock deras samtycke till inspelning av deras utsagor. Före huvudförhand— lingens början och under avbrott i rättegången fär inspelning ske. För den frivilliga rättsvårdens område gäller inte de regler som rör förhandling inför domstol. På detta område råder ickcoffentlighetsprincipen.

• Sida 97
•  Original

Prop. 1979/80: 87 49

Grunden till inspelningsförbudet är säkerligen den tilltalades och parter— nas rätt till skydd samt intresset att få fram sanningen vid förhandlingen. Detta tar sig i vart fall uttryck i förbudet att offentliggöra vad man spelat in under förhandlingen. Vidare har förbudet samband med ordningsfrågor. Oberättigad fotografering eller bandinspelning kan som sagt alltid förhind- ras av ordföranden.

Några ändringar i de gällande bestämmelserna om fotografering och bandinspelning ärinte aktuella.

10. Domstolsverkets överväganden om privat bandinspelning

10.1. Offentlighet contra integritet

Den enskilde är i grundlag tillft'irsäkrad informations- och yttrandefrihet. Offentlighetsprineipen — en grundsats som sedan urminnes tid ansetts böra gälla för vårt lands myndighetsutt'ivning — kan ses som ett uttryck för rätten till information. Att på olika sätt ktinna registrera och vidarebeford- ra sådan information får anses vara en del av eller i vart fall ett utflöde av offentlighetsprincipen. Varje åtgärd som innebär en begränsning av infor- mationsfriheten och tillika en urholkning av offentIighetsprincipen måste genomföras med största försiktighet. Endast mycket tungt vägande skäl får föranleda sådana åtgärder.

Offentlighetsprincipens ursprung är troligtvis menighetens rätt att be- vista tingslörhandlingarna. lcke utan anledning kan man väga påstå att den öppenhet som präglat vårt lands rättegångsförfarande medfört att tilltron till rättsskipningen. domstolarna och dess befattningshavare är ovanligt stark. Varje åtgärd som kan rubba denna tilltro bör undvikas.

Registrering av domstols verksamhet kan ske optiskt eller akustiskt. Då det gäller sådan verksamhet som sker muntligen kan registreringen — såvitt gäller det talade ordet — ske genom nedteckning av vad de agerande säger antingen i form av anteckning eller genom stenografi samt på meka- nisk väg. Det för den registrerande bekvämaste och mest tillförlitliga sättet är titan tvekan att med en bandspelare spela in vad som sägs. För många personer är det dessutom det enda sättet på vilket de kan dokumentera vad som avhandlas. Vad bandspelaren betyder för synskadade behöver inte särskilt framhållas. Bruket av diktafoner blir allt vanligare och för vissa yrkeskategorier som tex journalister är bandspelaren ett sedvanligt arbets- redskap.

Den öppenhet som präglar rättskipningen och då främst den muntliga förhandlingen medför givetvis vissa negativa effekter. Vad härvidlag främst bör framhållas är den uppmärksamhet de i en rättegång inblandade personerna utsätts för. Att inte bara få sina personliga förhållanden tilläm— nade till allmänheten utan också kttnna riskera att få sin egen röst. fram— ställningsförmåga och språkbehandling granskad och registrerad måste för 4 Riksdagen ”79/80. ) saml. Nr???

• Sida 98
•  Original

Prop. 1979/80: 87 St)

de flesta personer kännas obehagligt. Detta gäller vare sig personen agerar i rättegången ä tjänstens vägnar eller som enskild part eller vittne. för de sistnämnda ltar lagstiftaren i ett flertal fall tillmötesgätt eventuella önske- mål om avskildhet. ] vissa situationer katt rätten beslttta att handläggning— en skall ske inom stängda dörrar. Någon generell regel som ger domstolen n'töjlighet att hälla htlvudforhandling inorn stängda dörrar finns ittte. Kän— netecknartde för förhi'tllandet offentlighet contra integritet tycks vara att integritetsskyddssynpunkter far vika för offentlighetsprincipen tttom i vis— sa speciellt angivna situationer. Hi'insynstagande till de personer som i tjänsten uppträder vid förhandlingen. domare. nämndemän. åklagare. ad- vokater od. synes inte ha dikterat reglerna om stängda dörrar. För denna kategori personer får den uppmärksamhet de kati bli utsatta för anses ingå som en mer eller mindre naturlig del av det yrke eller ttppdrag de frivilligt valt. Att för dent göra inskränkningar i (.vffentlighetsprincipen katt därför inte anses motiverat.

De situationer då inskränkning i'offentlighetsprincipen kan göras är noggrant angivna i fötl'attning. (lm ytterligare bestämmelser. sotn medför sådana inskränkningar. införs bör de konstrueras på motsvarande sittt. Det skttlle i så fall innebära att bandinspelning normalt är tillåten tttom i vissa situationer. Dessa situationer måste i så fall vara klart angivna och beskriv- na sä att inte tttrymmc för godtycke lämnas. Man katt inte utesluta att domarens personliga uppfattning i stor utsträckning kan få 'ett avgörande inflytande på tillständsgivningen. Det sotn en domare tillater förbjuder en annan. ()enhetlig tillämpning på detta känsliga område skulle skapa stor misstro för rättsordningen.

Ett sätt att undanröja alla tänkbara tillämpningsproblem vore att före- skriva ett absolut inspelningsförbttd.

II)./.l 'I'ulul/i'frbml

Ett ovillkorligt förbud för enskilds bandinspelning är den inskränkning som ur lagstiftningssynpunkt tekniskt sett är lättast att genomföra. litt sådant förbttd skttlle också undanrt'ija alla risker för godtycke och några handläggningsproblem skttllc knappast uppstå. litt förbud skttlle kttttna konstrueras på motsvarande sätt som gällande fotograferingsf'örbud oclt straffsanktioneras på samma sätt som det.

Ett totalförbud skulle säkerligen hälsas nted tillfredsställelse av merpar— ten av dem sotn är direkt inblandade i en rättslig angelägenhet som band- läggs vid domstol. För dem torde ett förbud knappast få några negativa följder. Allmänheten däremot — såväl åhörarna i rättssalen som de sont indirekt tar del av vad som utspelas inför rätten — har knappast någon anledning att önska ett totalft'irbud. För dem måste varje införande av förbud innebära en negativ åtgärd. Speciellt massn'tcdias representanter skulle säkerligen få mycket svårt att acceptera ett sådant förbud.

Endast sådan inspelning som i faktisk bemärkelse är störande torde i dag

• Sida 99
•  Original

Prop. 1979/80: 87 51

med fog kttnna förbjudas. Andra negativa följder en inspclning medför utgör inte anledning att förbjuda inspelningen. Att mot denna bakgrund införa ett totalft'irbud vore att vidtaga en väl drastisk åtgärd. En sådan atgärd kan bara betingas av ett påtagligt och akut behov av en radikal ändring. Ingen av de myndigheter och organisationer eller de pesoner som yttrat sig eller haft synpunkter på frågan om privat bandinspelning har uttryckt önskemål om ett totall't'irbud. Att ttndcr sädana otnständigltetcr införa ett total förbud i det land och i den rättsordning där offentlighets- principcn drivits och fortfarande drivs längre än vad som är vanligt i andra lättder torde därför vara verklighetsl'rämmande.

H). I .2 [Jispt'nsilu'lrför/mtl

f_itt absolut ft'irbud mot inspelning skttlle kttnna mjukas tipp genom att göras dispensibelt. Normalt skulle inspelning då vara förbjuden vid rättens alla satttn'tankomster. Efter tillstånd skttlle dock inspelning få göras av den som så önskar. Fråga uppkommer då vem som skall ge tillstånd. Nära till hands ligger att den som avses bli inspelad tilläggs rätten att avgöra om inspelning skall få ske eller ej. Det skttlle innebära att varje person som yttrar sig i en rättegång skall tillfrågas. [ ett omfattande mål med flera tilltalade. vittnen eller ombud skulle detta förfaringssätt bli tidsödande. Vissa personer skttlle säga ja till en inspelning medan andra skulle motsätta sig det. Vid ett sådant förhållande kan det tänkas att inspelning får ske endast beträffande den som tttf'rägar vittnet eller den tilltalade. Då vittnet eller den tilltalade svarar måste bandspelaren stängas av. En sådan ordning kan av naturliga skäl inte komma i fråga.

Vidare kan man tänka sig att den som saken rör tilläggs beslutanderätten att avgöra om inspelning får ske eller ej. ] ett brottmål skulle avgörandet då ligga hos den tilltalade. Mera kotnplicerat blir det om det finns flera tilltalade i målet. Hur skall förfaras om en medger inspelning och den andre motsätter sig det? Detsamma gäller mål där saken berör båda sidor lika mycket som tex familjemål.

Att tillägga part eller annan i förhandlingen inblandad person rätten att avgöra om inspelning får ske eller ej är ett klart avsteg från principen att det ankommer på rätten eller dess ordförande att avgöra frågor sotn har samband med den formella processledningen. Även om frågan om enskilds bandinspelning ingår i offentlighetsprineipens problematik så torde ett beslut som innebär en utvidgning av denna princip närmast vara att betrak— ta som en ordningsfräga liknande de frågor som regleras i 5 kap 2 och 3 ts RB. Avgörandet i deSsa situationer tillkommer ordföranden. Dispens från ett eventuellt inspelningsft'irbud bör därför ges av rättens ordförande och inte av rätten. Mot att tillägga ordföranden rätten att ge dispens från ett inspelningsft'irbud talar de synpunkter som anfördes då fotograferingsför- budet infördes: faran att tillståndsgivningen kommer att variera kraftigt från domare till domare. Att utan närmare regler ge ordföranden rätt att

• Sida 100
•  Original

Prop. 1979/80: 87

'Jl IJ

avgöra när inspelning får ske torde därför vara uteslutet. Tänkbart är att han i vissa mältyper eller beträffande vissa delar av förhandlingen kan få avgöra om inspelning får ske. Denna lösning innebär att ett absolut förbud skulle räda beträffande vissa förhandlingar eller delar av dem. Mer prak— tiskt vore därför att införa ett absolut inspelningsförbud då vissa mäl- eller ärendetyper eller delar av dem är föremål för förhandling. ] övriga situa- tioner skulle inspelning få ske. dvs ett differentierat förbud.

I(). I .3 1)l_'f_'/i'rt'ntierul förhud

lngcn f("irhandling är den andra lik. Ett mål om allvarliga brott brukar vanligtvis bli utsatt för massmedias intresse och allmänhetens nyfikenhet medan en muntlig förhandling i ett konkursärende mer sällan kommer till allmänhetens kännedom. Även om två mäl behandlar likartade situationer sä är det olika personer som berörs. Varje mål har sin karaktär och kräver sitt hänsynstagande. Det kan därför kanske vara befogat att knyta ett inspelningsförbud antingen till den rättsliga angelägenheten eller till den person man vill skydda. Sälunda kan man tänka sig förbud mot inspelning under brottmålsförhandling eller när det gäller underåriga eller personer med psykiska problem.

Då man vill stärka skyddet för den personliga integriteten ligger det nära till hands att införa ett inspelningsförbud vid förhandling av vissa särskilt känsliga mäl- och ärendetyper. Lagstiftaren har också använt sig av denna metod i tex 5 kap l s 3 st RB och 20 kap ros" föräldrabalken då det gäller möjligheten att hälla förhandling inom stängda dörrar. De mäl- och ärende- typer man kan tänkas vilja undandra från den generellt gällande rätten att göra privata bandinspelningar torde dock i stor utsträckning komma att överensstämma med dem som nu kan handläggas inom stängda dörrar. Ett inspelningsförbud skulle därför innebära att det för vissa mål- och ärende— typer skulle finnas två möjligheter att inskränka offentligheten. dels genom att förbjuda inspelning och dels genom att helt avstänga allmänheten frän förhandlingen. En sådan ordning skulle skapa problem. Svårigheter skulle uppstå vid avvägningen att finna gränsen mellan den mer kvalificerade inskränkningen och det lindrigare inspelningsförbudet. Ett mål man i dag skulle hålla inom stängda dörrar skulle kanske endast få vidkännas ett inspelningsförbud. Troligtvis skulle integritetsskyddsaspekten vinna på att endast den mer kvalificerade offentlighetsinskränkningen. som också så- kerligen betraktas som den enda verkligt meningsfulla inskränkningen. ensam fär reglera möjligheten att undandra allmänhetens insyn i den rätts- liga angelägenhet som är föremål för förhandling.

Detsamma gäller då frågan är att knyta bandinspelningsförbudet till viss person. Redan i dag kan rätten förordna att förhör med vissa personer skall hållas inom stängda dörrar. Det gäller underåriga, psykiskt sjuka od. Endast omständigheten att parten eller vittnet känner obehag av att uttala sig inför allmänheten kan inte föranleda att förhöret skall hållas inom

• Sida 101
•  Original

Prop. 1979/80: 87 53

stängda dörrar. För dessa personer skulle ett inspelningsförbud i viss utsträckning lindra detta obehag. Denna lindring mäste dock betraktas som marginell ijämförelse med den lättnad vittnet eller parten skulle känna om förhöret kunde hållas inom stängda dörrar. Ett inspelningsförbud skulle för de personer för vilka man vill stärka integritetsskyddet därför knappast innebära någon förbättring. Rättens inspelning sker ju även om ett förbud för enskilds inspelning införs. Vetskapen om att förhöret spelas in av annan än rätten kan i något fall säkerligen päverka utsagan och den hördes uppträdande. Förhållandet att rätten spelar in vissa förhör har sä vitt känt aldrig ifrägasatts eller kritiserats. 'fvärtom har det ansetts som en rättssä- kerhetsstärkande ätgärd. Mycket talar därför för att även en enskilds inspelning kan vara till fördel för den inspelade. Missuppfattningar och felaktiga påståenden kan lättare rättas till eller dementeras. Av de personer som haft synpunkter på frågan om privat bandinspelning har ingen kunnat märka att sädan inspelning verkat hämmande på den inspelades agerande. Tvärtom har vissa personer blivit mer frimodiga då de förstätt att deras utsagor kan få en större spridning än endast till dem som befinner sig i rättssalen.

Skäl som är så starka att de motiverar införandet av ett inspelningsför- bud knutet till vissa i rättegången inblandade personer finns enligt dom- stolsverkets mening inte. De personer som bör skyddas bereds redan i dag ett mångdubbelt bättre skydd genom möjligheten att hälla vissa förhand- lingar inom stängda dörrar.

Då mål handläggs inom stängda dörrar får den som äger närvara vid förhandling spela in vad som sägs. Sådan inspelning omfattas givetvis av beslut som rätten meddelat med stöd av 5 kap 45 RB. dvs att vad som förekommit under förhandlingen inte får uppenbaras.

Ett förbud kan vidare knytas till den person som avser att göra inspel- ningen. En naturlig gränsdragning kan då vara att göra åtskillnad mellan ii ena sidan personer som agerar i rättegången och åt andra sidan ähörare. Att införa ett inspelningsförbud för förstnämnda kategori torde inte vara aktu- ellt. För parten och speciellt dess ombud kan en inspelning av vad som yttrats under förhandlingen vara mycket värdefull dä ställning skall tagas till den fortsatta handläggningen av angelägenheten eller till ett eventuellt överklagande. Även för andra hörda personer kan en inspelning ha sitt värde. Ett Vittne kan behöva ha inspelningen för att tillbakavisa beskyll— ningar om falska påståenden i sin utsaga. Vidare torde ett förbud med fog kunna upplevas som stötande av ett vittne. Han är tvungen att under ed uttala sig om vissa saker medan han inte själv kan dokumentera vad han säger.

De mest kännbara integritetsskyddskränkningarna torde vanligtvis för— orsakas av massmedias och dä främst pressens bevakning och rapportering från rättegångar. Röster har också höjts för införande av ätgärder som begränsar sädan rapportering. Att införa ett inspelningsförbud för pressre—

• Sida 102
•  Original

Prop. [979/80: 87 54

presentanter vore att tillmötesgå detta önskemål. Problem uppstår dock redan vid ett försök att bestämma vilka som skall räknas som representan- ter för pressen eller andra massmedia. Ett inspelningsförbud förjournalis- ter kan dessutom lätt kringgås genom bulvanförfarande. En inspelning gjord av en icke representant för massmedia kan säkerligen göra lika stor skada som en journalists inspelning. Denne har ju dessutom vissa presse- tiska rcgler att ta hänsyn till. Dessutom torde det te sig märkligt att i författning förbjuda viss yrkesgrupp att företa något som andra får göra. Ett eventuellt inspelningsförbud för åhörarna bör därför gälla för såväl enskilda åhörare som för massmedias representanter.

Vissa länder har knutit ett inspelningsförbud till inspelningens syfte eller ändamål. Lipptagning får inte ske i publiceringssyfte. Detta innebär att rätten skall vid förhandlingen försöka utröna inspelningens syfte. För många måste detta upplevas som om domstolen agerar som någon sorts censor. Vidare kan ett försök att utröna syftet bli tidsödande och ge upphov till avbrott i förhandlingen. Att dessutom säkert kunna fastställa vad inspelningen skall användas till är i de flesta fall ogörligt. Inspelning- ens syfte bör därför inte utom i undantagsfall vara bestämmande för om den skall få företas eller ej. Gällande sanktioner. såväl straffrättsliga som ekonomiska. får tillgripas mot olämpligt eller felaktigt använd inspelning.

Att en inspelning kan redigeras eller förfalskas sa att den ger en skev eller felaktig bild av verkligheten är en sak som man alltid får räkna med. Sådana extraordinära förfaringssätt bör dock inte påverka fråga om privat bandinspelning skall förbjudas vid offentliga sammankomster inför dom- stol.

Även om inte inspelningens syfte normalt bör få avgöra dess tillåtlighet bör följande framhållas. Vad någon sagt under en rättegång är ofta till men för annan person. En inspelning av sådana uttalanden kan användas otill- börligt eller till och med brottsligt. Personen som uttalat sig kan bli trakas- serad. Detsamma gäller den han uttalat sig om. Troligtvis händer detta oftare än vad som kommer till allmän kännedom. Att man i sådana sam- manhang använt sig av bandinspelningar är inte visat. Uttalandena har ju ofta gjorts inför den som känt sig träffad av dem och även intagits i protokoll eller dom. Ett inspelningsförbud torde därför knappast medföra att otillbörliga trakasserier skulle bli mer sällsynt förekommande. Det skydd rättsordningen erbjuder i form av att man straffsanktionerat dessa handlingar torde vara det bästa skyddet man kan erbjuda personer som uttalar sig inför rätten.

Sålunda finner domstolsverket att ett differentierat förbud vare sig detär knutet till den rättsliga angelägenheten som är föremål för förhandling. de personer som uppträder vid förhandlingen. den som vill göra inspelningen eller dess syfte inte bör införas.

• Sida 103
•  Original

Prop. 1979/80: 87 55

10.2 ()rdningssynpunkter

Rättens förhandlingar skall genomföras utan störande inslag och under ordnade former. Såväl råttssäkerhetsaspektcr som hänsynstagande till de i förhandlingen inblandade personerna kräver detta. För bevarandet av aktningen för rätten kan därför straff ådömas den som stör förhandlingen.

Vad som menas med att störa förhandlingen har överlämnats till ordfö- randen att avgöra. Någon närmare vägledning ger varken lagtext eller förarbeten mer än att fotografering anses alltid vara störande. Uppenbarli- gen måste det anses störande att medelst tal eller annat ljud lägga sig i eller avbryta förhandlingen. Huruvida mindre störande inslag såsom visk- ningar. hostningar o. (1. är att anse som så störande inslag att ordföranden bör ingripa får avgöras från fall till fall. För genomförandet av vissa rättegångar måste stor tolerans visas och endast mer flagranta störningar brukar föranleda ingripande från ordförandens sida. Störningar kan även vara ljudlösa. Flaggviftning. vinkningar och gester från åhörare måste även kunna anses vara störande. Vidare måste det anses vara störande att medföra vissa saker in i rättssalen som t. ex. djur, skyltar. skrymmande bagage o.d. Mycket uppseendeväckande klädsel torde i något fall kunna anses vara så störande att ett ingripande erfordras.

Då det gäller bandinspelning bör därför redan medförandet av en in- spelningsapparat in i rättssal eller uppmonterandet av den där kunna förbjudas. Närmast avses då sådana apparater som till sin konstruktion. utformning eller storlek är så säregna att de förvandlar rättssalens karaktär av domstolslokal till inspelningsstudio. Att placera en mikrofon i anslut- ning till parternas. vittnets eller rättens platser bör normalt vara tillåtet. Att ens ljudlöst manövrera en mikrofon fastsatt på t. ex. en stång från olika delar av rättssalen får normalt betraktas så störande att detta förfaringssätt bör förbjudas. Detsamma gäller även annan förflyttning av mikrofonen, t. ex. av gående person. Även apparatens arbets- eller funktionssätt kan medföra att den stör förhandlingen så att inspelning bör förbjudas. Vad då närmast åsyftas är apparater som avger störande ljud men även sådana som på annat iögonfallande sätt distraherar de i förhandlingen inblandade personerna genom t. ex. stora snurrande bandrullar o. d.

Då det gäller att avgöra om inspelning skall förbjudas på grund av att bandspelaren genom ljud stör förhandlingen bör avgörandet dikteras inte endast av det störande ljudets styrka utan också av förhållandena i det särskilda fallet. [ ett fall där ingen av de inblandade uppenbarligen ej störs av apparatens ljud bör större tolerans visas än då någon irriteras av endast smärre ljudupplevelser. Avgörandet ligger dock alltid hos ordföranden att avgöra huruvida inspelningen är så störande att han med stöd av 5 kap 9 & rättegångsbalken skall förbjuda den. Även om inspelningen inte förbjuds äger ordföranden givetvis ge den inspelande föreskrifter som han har att följa. Härvid bör särskilt påpekas ordförandens skyldighet att förvissa sig

• Sida 104
•  Original

Prop. 1979/80: 87 56

om att inspelningen inte röjer parternas eller rättens interna diskussioner. Föreskrifterna bör dock inte omöjliggöra inspelning som på objektiva grunder inte kan anses störande.

I detta sammanhang kan övervägas om domstolen på särskilt sätt bör tillmötesgå den som önskar göra inspelning vid förhandlingen. Enligt dom- stolsverkets mening finns det ingen anledning att föranstalta om särskilda åtgärder eller på annat sätt gynna den som vill göra inspelningen. Han bör behandlas som andra åhörare. Är det en representant för massmedia bör han behandlas som sina övriga kolleger.

[0.3 Övriga synpunkter

Varje inskränkning i enskilds rätt att göra bandinspelning kommer att mötas med negativ kritik och då främst från dem som drabbas av denna inskränkning. dvs. från massmedias sida. Mot bakgrunden av de utförliga och fylliga reportage som förevarit från vissa uppseendeväckande rätte— gångar under de senaste åren — t.o.m. radioutsändning av parts- och vittnesförhör har förekommit — kommer denna kritik att från allmänhetens sida framstå som fullt berättigad. De personer som utsatts för denna närgångna bevakning har, såvitt känt är. inte offentligt visat missnöje med den offentlighet deras agerande i förhandlingen fått. Det kan därför ifråga- sättas om ett påtagligt behov av inspelningsförbud i någon form verkligen föreligger.

För att ett förbud skall bli respekterat måste det — förutom att uppfattas som meningsfullt — vara sådant att dess efterlevnad lätt kan kontrolleras så att eventuella överträdelser blir beivrade. Dagens avancerade inspel- ningsteknik torde lätt göra varje förbud illusoriskt. Mycket drastiska kon- trollåtgärder måste tillgn'pas för att avslöja den som verkligen vill spela in förhandlingen. Även detta talar givetvis mot ett förbud.

Behov att lagfästa rätten till enskilds bandinspelning vid offentlig för- handling inför domstol föreligger inte. Denna rätt måste anses vara en del av den i 5 kap l & | St rättegångsbalken fastslagna offentlighetsgrundsatv sen.

]] Domstolsverkets överväganden om gällande fotograferingsför- bud

Det i förslaget till rättegångsbalk intagna förbudet mot fotografering i rättssalen möttes — i vart fall vid riksdagsbehandlingen — av kraftig kritik. Det var med knapp majoritet det godtogs. Under den tid som förflutit från balkens ikraftträdande har emellertid ytterst få röster höjts för en upp- mjukning eller liberalisering av detta absoluta förbud. Tvärtom har propåer om ytterligare begränsningar av möjligheterna att fotografera de i rättegång

• Sida 105
•  Original

Prop. 1979./80: 87

'J- xt

inblandade personerna förekommit. Förbudet tycks sålunda vara väl känt och accepteras av de flesta. Av de. myndigheter och personer som yttrat sig över eller haft synpunkter på fotograferingsförbudet är det endast Sveriges Radio som ansett att det finns skäl att överväga förändringar eller avskaf- fande av det. Endast en av de domare domstolsverket haft kontakt med har varit med om att någon försökt fotografera under pågående förhandling. 1 det fallet rörde det sig om en TV-inspclning från en brottmålsförhandling. Såväl själva fotografen som de två personer som biträdde honom vid inspelningen ådömdes böter med stöd av 9 kap 5 & RB. De två sistnämnda har överklagat beslutet. Önskemålet att slopa eller ändra gällande bestäm- melser tycks sålunda inte vara stort. Möjligheten att genom teckningar återge situationer från rättssalen utnyttjas ofta och torde av allmänheten uppfattas som det naturliga sättet att i tidningar och TV illustrera rätte- gångsreferaten.

Den grundlagsfästa yttrandefriheten omfattar jämväl frihet att i bild meddela upplysningar. Med stöd av informationsfriheten kan man göra gällande att det föreligger en rätt att genom fotografering skaffa sig infor- mation och upplysningar. Begränsningar av dessa friheter får endast ske genom lag och då för att tillgodose godtagbara ändamål. Ett förbud mot fotografering i rättssal begränsar sålunda vissa grundläggande fri- och rättigheter. Det innebär också en inskränkning av offentlighetsprincipen i dess vidaste mening. Då det gäller frågan att eventuellt införa ett förbud mot pn'vat bandinspelning har domstolsverket funnit att integritetsskydds- synpunkter normalt får stå tillbaka till förmån för offentlighetsintresset. Enahanda förhållande kan tyckas böra räda då det gäller fotografering vid motsvarande tillfälle. Oaktat detta är domstolsverket inte berett att föreslå några ändringar av gällande förbudsregel. Förutom avsaknaden av ett behov att ändra talar dessutom följande för ett bibehållande av förbudet. Enligt allmän uppfattning anses "en bild säga mer än tusen ord". Ett fotografi av en person som befinner sig i en ömklig situation uppfattas oftast av denne som mer kränkande än ett referat eller annan återgivning av situationen. Trots att ett referat kan vara fylligt och detaljerat känner sig personen inte så utlämnad däri som då en notis illustreras med hans porträtt taget vid den händelse som refereras. Vidare uppfattas själva fotograferingen som mer påträngande än en inspelning. Vid fotograferings- tillfället krävs vanligtvis ett aktivt handlande från fotografens sida. Han måste skaffa sig fri sikt mot den han avser att avbilda. han behöver kanske göra vissa kroppsrörelser m. m. Detta i förening med fotografens särskilda sätt att fokusera det tilltänkta objektet gör att denne i högre grad än när det gäller bandinspelning känner sig utsatt för uppmärksamhet. Man bör här- vidlag ha i minnet att objektet oftast befinner sig i en tvångssituation där han själv inte fullt ut råder över sitt handlande. En bandinspelning sker mer anonymt och den inSpelade känner inte så intensivt att det är just han som är föremål för någon sorts registrering. Att ta ett fotografi är ett

• Sida 106
•  Original

Prop. 1979/80: 87 _sx ögonhlieks verk. Den som fotograferas har mycket små möjligheter att värja sig elleri vart fall förbereda sig för denna form av registrering. Vid en bandinspelning är den registrerade oftast förberedd på att hans uttalanden kommer att bevaras och han kan därför i viss utsträckning väga sina ord. Fotografering får därför regelmässigt anses vara en sådan allvarlig inte— gritetskränkning att offentlighetsintressen bör få stå tillbaka. Även utifrån ordningssynpunkt kan det vara lämpligt med ett fotograferingsförbud efter- som sådan verksamhet vanligtvis kräver ett aktivt handlande av fotogra- fen.

• Sida 107
•  Original

Prop. l979/80: 87 59

Yttrande över domstolsverkets PM angående utredning om rättslig reglering av bandinspelning vid rättegång m. m. (Dnr 5285-1977)

Sedan rättegångsutredningen beretts tillfälle att avge eventuella syn— punkter på domstolsverkets rubricerade PM får utredningen anföra föl- jande.

Enligt rättegångsutredningens mening har domstolsverket uppfattat sitt uppdrag att utreda frågan om rättslig reglering av privat bandinspelning vid rättegång alltför snävt. Verket anser att uppdraget enbart gäller frågan om rätten att företa inspelning. De problem som kan vara förenade med en återgivning av det inspelade anses alltså falla utanför uppdraget.

Den tolkning av uppdraget som verket gjort torde enligt utredningens mening inte vara avsedd. Den stämmer heller inte överens med ordalagen i regeringens beslut. Helt klart är att JKzs framställning — till vilken hänvi- sas i regeringens beslut — avser inte bara inspelningsfrågan utan även återgivningsfrågan.

Enligt rättegångsutredningens mening blir de överväganden av inspel— ningsfrågan som inte tar hänsyn också till ätergivningsmöiligheten av mindre intresse.

Utredningen anser därför att domstolsverket bör utvidga sin utredning till att omfatta även återgivningsfrågan.

Med hänsyn till vad nu anf'öns är det tveksamt om det är meningsfullt att f. n, yttra sig över domstolsverkets promemoria. Utredningen vill emeller— tid begagna tillfället att lägga fram några synpunkter som enligt utredning- ens mening bör beaktas i domstolsverkets fortsatta arbete.

Först några ord om gällande rätt. Det synes råda allmän enighet om att enskild person har rätt att spela in en rättegång på band (skiva e. d.) och att den enda begränsningen häri är den som ligger i 5 kap. %& första stycket RB, dvs. möjligheten för rättens ordförande att av ordningsskäl meddela olika föreskrifter. Bestämmelsen ger emellertid möjlighet att förbjuda in- spelning endast om den stör ordningen vid förhandlingen. Vad som här åsyftas torde endast vara störningar genom ljud. flyttning av mikrofoner e. (1.

Det finns anledning att understryka att rätten att göra inspelning inte är begränsad till fall då förhandlingen är offentlig. Även när förhandlingen äger rum inom stängda dörrar finns en sådan rätt. låt vara att det då sällan finns några åhörare. Inspelningen kan emellertid företas av parterna eller deras ombud eller av vårdnadshavare. förmyndare eller annan som har tillstånd att övervara förhandlingen. Utredningen kan alltså inte dela dom- stolsverkets uppfattning (se sammanfattningen) att reglerna om förhand- ling inom stängda dörrar skulle kunna hindra privata bandinspelningar ens av åhörare. En helt annan sak är att rätten kan förordna att vad som

• Sida 108
•  Original

Prop. [979/80: 87 (ut)

förekommit vid förhandlingen inom stängda dörrar inte får uppenbaras. Sådana förordnanden är dock inte obligatoriska. Även en inspelning som skett inom stängda dörrar kan alltså komma att återges i t. ex. radio.

Rättegångsutredningen ansluter sig naturligtvis till principen om största möjliga offentlighet vid domstolsförhandlingar. De intressen som ligger bakom denna princip tillgodoses på många olika sätt. Enligt utredningens mening kan principen inte anses kräva att privat bandinspelning tillåts. men detta utesluter inte att man så långt möjligt söker utnyttja de i viss mån ökade möjligheterna till offentlighet som sådana inspelningar innebär. Om och i vad mån nägra inskränkningar bör göras måste bli en avvägnings- fråga. där olika intressen ställs mot varandra. Utredningen återkommer strax till denna fråga.

Även om bandinspelning kan ske också vid förhandling inom stängda dörrar. är det uppenbart att frekvensen av sådana fall kan antagas bli liten. De eventuella olägenheterna av inspelningarna blir därför också begränsa- de. Dessa omständigheter bör emellertid inte få föranleda att förhandlingar inom stängda dörrar tillgrips som en utväg att komma till rätta med olägen- heterna av privata bandinspelningar. Enligt utredningens mening är det — från offentlighetssynpunkt — en klart bättre lösning att begränsa rätten till sådana inspelningar än att tillgripa stängda dörrar.

Rättegångsutredningen anser att utgångspunkten fortfarande bör vara att en inspelning är tillåten om den inte stör ordningen vid förhandlingen. Till skillnad från domstolsverket anser utredningen emellertid att rättens ordförande bör ges möjlighet att även under vissa andra förutsättningar förbjuda en inspelning. Denna inställning är naturligtvis delvis en följd av att utredningen vid sin bedömning väger in även återgivningsmöjlighe- terna. Skälen för utredningens ståndpunkt är i korthet följande.

Det blir allt vanligare att parter och vittnen på grund av rädsla — ibland t.o.m. uttryckliga hot — är obenägna att uttala sig i rättegångar eller t.o.m. vägrar att infinna sig. Viljan att uttala sig kan bli ännu mindre om utsagorna inspelas av enskilda personer i rättssalen. Även personer som inte känner sig hämmade av sådana skäl som nyss sagts. känner ofta rättegången som en stor psykisk påfrestning. Detta påverkar deras förmå- ga att avge en tillräckligt fullständig. klar och opåverkad berättelse. Obenägenheten att uttala sig kan växa ytterligare om den som skall höras har anledning förmoda att utsagan kommer att återges i t. ex. radio. kanske rent av med en redigering som ger en felaktig bild av vad som yttrats. Risken att få höra sin egen. kanske i stark affekt avgivna utsaga. återgiven i radio eller på annat sätt. kan avhålla nästan vem som helst från att fritt uttala sig. Detsamma gäller när den hörde kan misstänka att inspelningen kommer att användas för rena trakasserier. Slutligen bör i detta samman- hang beaktas att ett offentligt återgivande i etermedia skulle kunna utnytt- jas av parter. ombud eller vittnen för att "spela upp inför galleriet”, dvs. att till förfång för en saklig domstolsprocess driva agitation i stället för att utföra talan.

• Sida 109
•  Original

Prop. [979/80: 87 tal

En situation som - mot bakgrund av det nyss anförda — säkerligen kan förutses inträffa är att en part eller ett vittne vägrar uttala sig i målet om en privat inspelning görs. Den enda rimliga lösningen i en sådan situation är enligt utredningens mening att inspelningen förbjuds. ()ffentlighetsintres- set måste anses fullt tillgodosett genom att förhandlingen är offentlig. Det är väsentligare att målet kan utredas på ett korrekt sätt än att annan än rätten får göra en bandinspelning.

Eftersom gällande rätt inte tillåter ett inspelningsförbud vare sig i den nyss beskrivna situationen elleri de förut behandlade fallen där den hörde känner sig mer eller mindre pressad av inspelningen. behövs en regel med det förut antydda innehållet. Frågan är då i vilka fall rättens ordförande bör ha möjlighet att förbjuda inspelningar. Det avgörande bör enligt utredning- ens mening vara huruvida inspelningen är till men för rättens och parternas strävan att utreda målet. Om en person som hörs i målet besväras av en privat inspelning och denna omständighet kan antagas vara till men för utredningen i målet, bör inspelningen sålunda kunna förbjudas.

Det ligger i sakens natur att en regel av detta slag kommer att tillämpas något olika av olika domare. Detsamma gäller emellertid även om de materiella regler som ordföranden har att tillämpa i målet. Eftersom han är betrodd att döma i målet bör han också kunna betros den prövning som här förutsatts.

Den åsyftade regeln skulle kunna infogas i 5 kap. 9.5 första stycket RB och förslagsvis ges följande innehåll.

På rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa den som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för undvikande av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Likaså äger han förbjuda att annan än rätten tager uppför/rör påfonetisk väg. om det kan antagas att upptagningen så besvärar den som höres att det blir till men för utredningen i målet. Ej må fotografi tagas i rättssalen.

Det föreslagna tillägget till 5 kap. 9å första stycket RB synes böra föranleda motsvarande utvidgning av andra stycket samt av straffhestäm- melsen i 9 kap. 5 5 RB.

Att någon. som utredningen ovan påpekat. "spelar upp inför galleriet" torde man kunna komma till rätta med genom att tillämpa redan existeran- de processuella bestämmelser (jfr t. ex. 43 kap. 45 och 46 kap. 45 RB).

Från åklagarhåll har inom utredningen pekats på att det kan förutses att privata bandinspelningar görs i rättegångar där en av flera personer i en grupp av brottslingar — t.ex. inom narkotikaområdet — lagförs. Inspel- ningarna i målet mot den först lagförde kan vara av stort värde för personer som ännu inte lagförts. eventuellt inte ens delgivits misstanke om brott. Utredningen av vissa typer av brott. bl.a. narkotikabrott och kvalificerad ekonomisk brottslighet kan på detta sätt allvarligt försvåras.

Utredningen anser att synpunkter av detta slag inte kan nonchaleras.

• Sida 110
•  Original

Prop. 1979./80: 87 of. Det står visserligen var och en fritt att genom stenografi eller vanlig skrift återge utsagorna men det torde inte råda något tvivel om att bandinspel— ning äi' en väsentligt effektivare metod.

Om en inskränkning i offentlighctsprincipeu befinns önskvärt.! även i dessa fall får man nog överväga en utvidgning av möjligheterna till för- handling inom stängda dörrari 5 kap. ] å andra stycket RB. (."i' situationen vid polisförhör då undersökningsledaren kan meddela förbud enligt lflä sekretesslagen). I vissa fall kan det dock kanske vara tillräckligt att förbju- da privat inspelning av förhör. En dylik förbudsmöjlighet skulle kräva en utvidgning av det i 5 kap 95 föreslagna tillägget. En sådan lösning skulle från offentlighetssynpunkt vara mer tilltalande än den förstnämnda. Utred- ningen har dock i detta sarm'nannang ej ansett sig kunna ta ställning till dessa frågor om avvägning mellan olika motstridiga intressen såsom of- fentlighetsprincipcn och önskemålet om en effektiv brottsbekämpning.

Rättegångsutredningen har i det föregående medvetet bortsett från en omständighet som domstolsverket inte berört men som inte är utan bety— delse för ett ställningstagande till frågan huruvida privata bandinspelningar under vissa förutsättningar bör kunna förbjudas. nämligen frågan om all— mänhetens tillgång till rättens inspelningar. Utredningen vill i denna del fästa domstolsverkets uppmärksamhet påföljande.

Rättens inspelning av t.ex. ett vittnesförhör utgör allmän handling. Detta framgår av 2 kap. 3 och 7 åå tryckfrihetsförordningen (i dess lydelse enligt SFS l*)7ö: 955), Att var och en kan på begäran få en utskrift av en sådan inspelning är uppenbart. Ingen har heller ifrågasatt rättigheten att avlyssna inspelningen. Däremot torde det ha rätt en viss oklarhet i frågan huruvida allmänheten också har rätt att få en kopia av inspelningen. med tryckfiihetsförordningens terminologi kallad upptagning. Denna oklarhet är numera undanröjd. Av 2 kap. Bä tryckfrihetsförordningen framgår att en sådan rätt föreligger. I detta sammanhang är det av särskilt intresse att datainspektionen i sitt remissyttrande över det betänkande som låg till grund för 1976 års ändringar i 2 kap. tryckfrihctsförordningen föreslog. att man av integritetsskäl skulle behandla bl. a. ljudband på samma sätt som upptagning för automatisk databehandling (prop. 1975/76: 160 s. !85). Be- träffande sådana upptagningar gällde och gäller fortfarande (se nyss- nämnda l3 &) att myndighet ej äi' skyldig att lämna ut upptagningen i annan form än utskrift. Departementschefen sade sig emellertid "f. n." inte vara beredd att ta det steg datainspektionen förordat ta. prop. s. l89).

Det nu anförda innebär att ett förbud mot enskild inspelning kan bli i viss mån verkningslöst i den mån domstolen själv gör en inspelning. dvs. främst när det gäller vittnen. Om exempelvis en journalist hindras att göra en egen inspelning kan han i stället begära att få en kopia av rättens inspelning. Detta kan naturligtvis — om den hörde inser vilka möjligheter journalister m.fl. har —— skapa problem. Motsvarande möjlighet föreligger sällan i fråga om vanliga partsförhör, sakframställningar eller pläderingar eftersom så-

• Sida 111
•  Original

Prop. 1979/80: 87 63

dana normalt inte inspelas av rätten. Om ett vittne känner sig så besvärat av att vittnesmålet spelas in att även rättens inspelning måste uteslutas. vilket innebär att utsagan får protokolleras för hand. uppkommer naturligt- vis inte heller några problem.

Med hänsyn till domstolsverkets uppgifter inom domstolsväsendet vill utredningen i detta sammanhang fästa verkets uppmärksamhet på att dom- stolarna kan behöva tekniska anvisningar om lämpliga metoder att fram- ställa kopior av fonetiska upptagningar. Det synes också rimligt att sådana kopior på något sätt prissätts. Eftersom bestämmelse i detta ämne saknas torde de f.n. rent av böra utlämnas utan avgift (jfr a. prop. s. l82 n).

Rättegångsutredningen ser inte som sin uppgift att här dra några slutsat- ser av det som nu anförts om kopior av bandinspelningar. Det torde ankomma på domstolsverket att i första hand ta ställning till om de angivna omständigheterna bör påverka en eventuell regel i RB om privata bandin- spelningar.

Fotograferingsförbudet

Enligt rättegångsutredningens mening talar starka skäl för ett allmänt förbud mot fotografering i rättssal. Förbudet bör emellertid inte drivas in absurdum. Om rätten och parterna inte har någon erinran borde det i vissa fall — t. ex. i ett dispositivt tvistemål mellan två stora företag — inte vara uteslutet att tillåta fotografering med stillbilder, i varje fall före förhand- lingens början eller efter dess avslutande. Har bilden tagits under sådana förhållanden torde den i allmänhet ge ett bättre intryck av berörda perso- ner än om den som nu ibland sker tagits i trappor, korridorer eller eljest på väg till eller från rättssalen.

Det nyss anförda för över till frågan vad det nuvarande förbudet innebär. Gäller det enbart fotografering under förhandling eller gäller det även fotografering i omedelbar anslutning till förhandling? Att förbudet inte gäller helt generellt torde vara uppenbart. Motiven synes ge vid handen att förbudet avser enbart en pågående förhandling men detta löser inte frågan så länge det är oklart vad som innefattas i begreppet förhandling. Dessut- om saknar lagtexten uttrycklig hänvisning till detta begrepp.

Rättegångsutredningen anser de nu anförda omständigheterna tala för vissa jämkningar i den nu gällande regeln. På rättegångsutredningens vägnar

Ingvar Gullnäs

Tony J unestad

• Sida 112
•  Original

Prop. 1979/80: 87 (»t

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

Bandinspelning

Utan att ta ställning i fråga om domstolsverkets bedömning av utred- ningsuppdragets omfattning anserjag — i likhet med rättegångsutrcdningen och överåklagaren i Stockholm — det vara mindre ändamålsenligt att bedöma frågan om privat bandinspelning vid rättegång utan att frågan om återgivning av sådan inspelning samtidigt klargöres. Det är sålunda mot bakgrund av denna reservation som jag yttrar mig över domstolsverkets förslag.

När det gäller frågan i vad mån privat bandinspelning bör få förekomma under domstolsförhandling ställs intressen som rör de inblandades integri— tet och rättegångsförfarandcts effektivitet mot intresset av största möjliga offentlighet vid domstolsförhandlingar. I likhet med rättegångsutredningen anser jag att offentlighetsprincipcn inte kräver att privat bandinspelning tillåts. Detta utesluter dock inte att man så långt det går söker utnyttja dei viss mån ökade möjligheter till offentlighet som sådan inspelning ger. De intressen som talar emot en reglen'ng som innebär full frihet för envar att göra bandinspelning är sådana att främst bandupptagning av utsagor av enskilda parter — i brottmål målsägande och tilltalad — samt av vittnen berörs av diskussionen. Detta innebär emellertid inte att frågan saknar intresse när det gäller uttalanden t. ex. i form av pläden'ng som görs av åklagare och försvarare eller ombud. Även om sistnämnda kategorier torde få finna sig i att vad de säger tas upp på band och kan komma att återges i skiftande sammanhang kvarstår nämligen det grundläggande intresset av att deras uttalanden i rättegången kan helt inriktas på vad som krävs i denna och göras utan sidoblickar mot hur uttalandena skulle te sig t.ex. vid ett återgivande i radio eller TV. måhända lösryckta ur sitt sam- manhang eller i redigerad form. Frågan om inspelning av uttalanden av sistnämnda personkategorier är emellertid så intimt förknippad med pro- blem som rör återgivning av det inspelade att jag inte finner det menings- fullt att här diskutera den isolerad. Allmänt kan jag dock konstatera att integritetssynpunkter som talar för en begränsning av inspelningsrätten här knappast gör sig gällande.

Problemet får en helt annan svårighetsgrad när det gäller enskilda parters och vittnens uttalanden i rättegången. Här föreligger enligt min mening ett tungt vägande intresse att skydda den personliga integriteten. [ hög grad gör sig också gällande intresset av att undvika faktorer som kan medföra att dessa kategorier drar sig för att uttala sig fritt eller låter sina

• Sida 113
•  Original

Prop. l979/80: 87 65.

uttalanden påverkas av för rättegången ovidkommande hänsyn. såsom att deras uttalanden kan komma att återges i etcrmedia i form av bandupp- spelning. Jag vill här understryka vad som i rättegångsutredningens yttran- de och i bifogade underremissyttranden från överåklagarna i Stockholm. Göteborg och Malmö framhållits rörande de problem som föreligger när det gäller ovilja hos vittnen och andra att uttala sig på grund av rädsla eller till följd av den motvilja och psykiska press som många människor känner när det gäller att uttala sig inför en större krets. Det vore enligt min mening orealistiskt att tro att vetskapen om att bandinspelningar frän rättegången kan komma att återges offentligt t.ex. i etermedia inte skulle i avsevärd grad öka de redan föreliggande problemen på detta område.

Såsom framgår av promemorian är en differentierad reglering av rätten att göra privat bandinspelning vid rättegång förenad med stora svårigheter av bl.a. gränsdragningskaraktär. Den enklaste metoden att undvika så- dana svårigheter och samtidigt i största möjliga utsträckning värna om de syften som är det primära för rättegångsförfarandet — att inblandade personers uttalanden är fria och ofärgade av ovidkommande hänsyn — vore att införa ett totalförbud mot privat bandinspelning under domstols- förhandling. Skäl av samma slag som ligger till grUnd för det gällande fotograferingsförbudet kan i viss mån anföras för ett förbud även när det gäller bandupptagning. Ett totalförbud har som framgår av bifogade yttran- de förordats av överåklagaren i Malmö. Även en sådan lösning är dock förknippad med svårigheter av principiell och praktisk art. Visserligen anser jag som ovan framhållits inte offentlighetsprincipcn kräva att envar tillåts att företa bandinspelning vid domstolsförhandling. Det skulle emel- lertid väcka betänkligheter att förbjuda den som är part i rättegången att som ett hjälpmedel vid utförande av sin talan i målet göra egna bandupp- tagningar. Härtill kommer att de bandinspelningar, främst av målsägande- och vittnesutsagor. som i tingsrätt och hovrätt regelmässigt sker genom rättens försorg såsom rättegångsutredningen framhållit är att anse som allmänna handlingar och att rätt sålunda föreligger för allmänheten att få ut kopia av bandupptagning enligt de regler som gäller för sådan handling. Ett förbud mot privat bandinspelning skulle sålunda i stor utsträckning vara verkningslöst när det gäller utsagor som inspelas genom rättens försorg. Slutligen bör här anmärkas att en bandupptagning kan vara ett värdefullt hjälpmedel för journalister och andra företrädare för massmedia när det gäller att korrekt återge vad som förekommit vid en rättegång.

Den lösning som för närvarande framstår som mest ändamålsenlig är enligt min mening den som framlagts av de skiljaktiga ledamöterna efter förslag av rättegångsutredningen. Som framgår av de bifogade under- remissyttrandena är det också den lösning till vilken överåklagarna i Stockholm och Göteborg samt länsåklagarna i Östergötlands län och Kop- parbergs län anslutit sig. Även om jag också för egen del i det nuvarande läget kan ansluta mig till det berörda minoritetsförslaget lämnar detta och 5 Riksdagen [979/80. I saml. Nr 87

• Sida 114
•  Original

Prop. 1979/80: 87 66

den föreliggande promemorian enligt min mening flera frågor. som i det förevarande sammanhanget tilldrar sig stort intresse. obesvarade. Av des— sa harjag redan inledningsvis berört den centrala frågan om återgivning av bandinspelning. främst när det gäller radio- och TV. med den avgörande betydelsc som lösning av den problematiken kan få för synen på rätten att företa inspelning. lin annan fråga som enligt min mening inte tillräckligt belysts är den som gäller riskerna för att bandupptagning som sker i ett mål kan bidra till att försvåra utredningen i andra mål. t.ex. när det gäller mera omfattande utredningar angående narkotikabrottslighet eller ekonomisk brottslighet där lagföring av alla inblandade inte alltid kan ske samtidigt. Rättegångsutredningen har i sitt yttrande berört denna fråga och antytt olika tänkbara lösningar. Frågan borde enligt min mening bli föremål för ingående överväganden. Den tangerar ytterligare ett problem som det är angeläget att få ytterligare belyst i sammanhanget. nämligen frågan om rätten att företa bandinspelning vid förhandling som sker inom stängda dörrar och behovet av eventuella restriktioner härvidlag mot bakgrund av de skilda hänsyn som kan ligga till grtmd för ett beslut om stängda dörrar. Även ett par frågor som har betydelse för efterlevnaden av en eventuell reglering bör här uppmärksammas. [ samband mcd sin diskussion av olika ordningssynpunkter har domstolsverket i förbigående berört ordförandens skyldighet att förvissa sig om att inspelning inte röjer parternas eller rättens interna diskussioner. Att sådan inspelning inte bör få förekomma synes självklart. Mot bakgrund av vad som redovisats i promemorian om de möjligheter att på avstånd tlppfånga även Viskande samtal som modem mikrofonteknik erbjuder synes emellertid även de särskilda problem som är förknippade härmed förtjäna en mera ingående behandling. I detta sammanhang vill jag även särskilt hänvisa till mina nedan i anslutning till fotograferingsförbudet framförda synpunkter på behovet av en särskild förverkanderegel. Även när det gäller orättmätigt företagen bandinspel- ning synes bchov föreligga av en sådan bestämmelse.

Som framgår av det anförda föreligger enligt min mening flera frågor inom det förevarande området som förtjänar en mera ingående behandling innan ett slutligt ställningstagande till en rättslig reglering rörande privata bandinspelningar vid rättegång lämpligen bör ske. Jag vill därför förorda att ytterligare överväganden kommer till stånd. förslagsvis genom att rätte- gångsutrcdningcn får att vidare utreda saken.

Fotograferingsförbudet

Det gällande förbudet i 5 kap. 9 & RB mot fotografering i rättssalen är enligt min mening välgrundat och fyller som domstolsverket framhållit i promemorian en viktig funktion från såväl integritetsskydds- som ord- ningssynpttnktcr. Förbudet torde vara väl känt av allmänheten och är

• Sida 115
•  Original

Prop. ION/80:87 67

avgränsat på ett ändamålsenligt sätt. Jag anser därför i likhet med dom- stolsverket förbudet böra kvarstå oförändrat.

! anslutning härtill vill jag emellertid slutligen framhålla följande. Möjlig- het torde för närvarande helt saknas att förhindra att i strid mot fotografe- ringsförbudet tagna bilder utnyttjas. t.ex. för publicering. Detta kan med hänsyn till vikten av att det med förbudet avsedda integritetsskyddet upprätthålles inte anses tillfredsställande. Jag vill därför ifrågasätta om inte en förverkanderegel bör införas i 9 kap. RB. En sådan skulle också göra det möjligt att vid överträdelse av förbudet omedelbart verkställa beslag enligt 2721 RB.

I.] Överåklagaren i Stockholm

Domstolsverket konstaterar beträffande sitt utredningsuppdrag att detta gällt frågan om enskilds rätt att företa inspelning. Själva inspelningen anges kunna vara till besvär för såväl den som är utsatt för inspelning som för rättegången. Helt överskuggande dessa besvär anges dock de problem vara som återgivningen av inspelningen kan förorsaka. Den problematik som är förknippad med privat bandinspelning gäller enligt verket således inte inspelningen utan återgivningen. All återgivning, t. ex. direktutsänd- ning till allmänheten. vare sig det sker via rundradiering eller via ledning till fasta mottagningsställen. anser verket emellertid falla utanför sitt utred- ningsuppdrag eftersom detta endast behandlar inspelning. Denna enligt min mening alltför snäva tolkning av utredningsuppdraget har medfört att underlaget för en allsidig bedömning av frågan om rättslig reglering av privat bandinspelning vid rättegång inte är tillfredsställande. Domstolsver- ket synes inte ha uppfattat att just därför att ett inspelningsförbud som anknyter till syftet inte är genomförbart — därför att syftet inte låter sig utrönas — överväganden om förbud måste rikta sig mot möjligheten av en återgivning och hur en återgivning påverkar rättegångens säkerhet.

De som deltar i en brottmålsrättegång har för att få klarhet i sak och för att utreda målet i stor utsträckning att utgå från och lita till de muntliga utsagor som lämnas av tilltalade. vittnen m. fl. Dessa utsagor måste för att garantera grunden för den rättsliga bedömningen vara tillförlitliga och de bör avges så spontant och opåverkat som möjligt. Att ett privat bandinspe- lande menligt skulle kunna påverka rättegången just genom att rubba tillförlitligheten till utsagoma synes uppenbart. Det blir allt vanligare att parter och vittnen på grund av rädsla för repressalier är obcnägna att uttala sig i rättegången. En praktiskt verkande åklagare uppfattar denna alltmer tilltagande obenägenhet att medverka i rättegång som ett tilltagande hot mot en av grundvalarna i rättsordningen. Viljan att uttala sig kan bli ännu mindre om utsagorna inspelas av enskilda personer i rättssalen. För många innebär rättegången en stor psykisk påfrestning. Det underlag som dom- stolsverket redovisar för sin bedömning av hithörande frågor synes väl

• Sida 116
•  Original

magert. Tanken på ett eventuellt återgivande i t. ex. radio eller på torgen skulle säkerligen påverka parternas m. fl. förmåga och vilja att avge en klar och spontan berättelse. Främst dessa förhållanden talar för en möjlighet till inspelningsförbud. Redan det förhållandet att det finns en risk för för- vanskning av grundmaterialet på grund av att privat bandinspelning görs talar för en förbudsmöjlighet.

I likhet med rättegångsutredningen i dess yttrande anserjag således att om en person som hörs i målet besväras av en privat bandinspelning och denna omständighet kan antagas vara till men för utredningen i målet så bör inspelningen kunna förbjudas. En rättslig reglering av frågan anserjag därför nödvändig.

Domstolsverket betonar i sina överväganden om privat bandinspelning offentlighetsprincipcn i alltför hög grad som ett uttryck för rätten till information. Offentlighetskravet får dock inte drivas så långt att det mot- verkar dess syfte. Förhandlingen är idag offentlig och offentlighetsintres- set är därigenom väl tillgodosett. Liksom rättegångsutredningen gör jag den avvägningen att det är väsentligare att målet kan utredas på ett riktigt sätt än att offentlighetskravet drives så långt att vem som helst får göra bandinspelningar.

[ Finland och Norge förbereds enligt domstolsverkets översikt av ut- ländsk rätt en rättslig reglering av huvudsaklig innebörd att rättens ordfö— rande skall få avgöra om bandinspelning skall få ske eller ej. Utredningen har dock ej redovisat hur läget är i Danmark. Här kan nämnas att det vid kontakt med Danmarks justitieministerium framgått att det i Danmark ej finns någon rättslig reglering av frågan men att enligt fast praxis inspelning ej tillåts. Någon rättslig reglering förbereds ej; praxisen är allmänt accepte- rad. Av utredningens översikt för utländsk rätt framgåri övrigt att man inte bara i de skandinaviska länderna utan även i flera europeiska länder med rättstraditioncr liknande våra är mån om den tilltalades och parternas rätt till skydd samt intresset att få fram sanningen vid förhandlingen.

Vad slutligen gäller frågan om fotograferingsförbud delar jag domstols- verkets uppfattning att fotografering regelmässigt får anses innebära en sådan allvarlig integritetsinskränkning att offentlighetsintresset här får stå tillbaka. Fotograferingsförbudet bör finnas kvar.

1.2 Överåklagaren i Göteborg

Utredningen har haft att taga ställning till huruvida det kan anses påkal- lat att rättsligt reglera privata bandinspelningar inför domstol samt om fotograferingsförbudet i 5 kap 9 & rättegångsbalken kan upphävas.

Enligt rådande uppfattning har enskild person rätt att spela in en offent- lig rättegång på band med den enda begränsningen att rättens ordförande kan förbjuda inspelning som stör förhandlingen. JO har som anges i utred- ningen som sin mening uttalat att det icke torde finnas utrymme att förbju-

• Sida 117
•  Original

Prop. [979/80: 87 69

da inspelning enbart på den grund att parter och vittnen känner sig pres- sade därav.

Utredningens majoritet har under åberopande av offentlighetsprincipcn funnit rådande praxis tillfredsställande och avvisar tanken att införa några regler som begränsar enskilds rätt till bandinspelning.

Rättegångsutredningen som beretts tillfälle att avge synpunkter på dom- stolsverkets PM har däremot förordat att rättens ordförande skall kunna förbjuda bandinspelning om det kan antagas att upptagningen så besvärar den som höres att det blir till men för utredningen i målet.

Parters och vittnens obenägenhet att uttala sig i rättegångar har som rättegångsutredningen påtalat markant ökat under senare år. Det är en allmän erfarenhet bland åklagare att särskilt i mål om rån. våld och narko- tika rädslan för hämnd och trakasserier är mycket vanlig bland målsägan- den och vittnen. Först genom lång övertalning och löfte om att utsagan med stöd av 46 kap. 7 & rättegångsbalken skall få lämnas utan att den tilltalade är närvarande har vederbörande förmåtts medverka i rättegång- en. En ovillkorlig rätt för enskild att i dylika fall göra bandupptagning skulle utgöra ett avsevärt men för utredningen i målet. Med hänvisning till det sagda vill jag förorda att en regel som rättegångsutredningen föreslagit införes i 5 kap. 9 Så rättegångsbalken.

Vad avser fotograferingsförbudet har utredningen uttalat att det för integritetsskyddsaspekten har en så utomordentlig betydelse att det bör finnas kvar. Jag delar utredningens uppfattning.

1.3 Överåklagaren i Malmö

Angående bandinspelning vid domstolsförhandling

Det är helt klart att den i svensk rätt förankrade offentlighetsprineipens syfte att möjliggöra observation och kontroll av rättsväsendet redan är tillgodosett genom allmänhetens och pressrepresentanternas möjlighet att närvara vid rättegångar och att ta del av domstolens handlingar. även om tillgång till bandinspelade referat inte förelegat.

För dagen kan bandinspelning vid domstolsförhandling förbjudas jml. 5 kap. 9 & RB endast om den är att bedöma som ordningsstörande. Dagens inspelningsapparatur är så avancerad att ljudupptagningar kan göras av allmänheten utan att ordningen störes i en sessionssal. Spörsmålet om tillåtande av bandupptagning vid förhandling inför domstol bör idag därför inte bedömas med utgångspunkt från om en sådan är ordningsstörande utan i stället med utgångsåunkt från hur upptagningen kan komma att påverka förhandlingen och i densamma uppträdande "personer. Den på fältet verksamme åklagaren kan konstatera att det blir allt vanligare att parter och vittnen på grund av rädsla och ibland uttryckliga hot inte önskar eller rent av vägrar inställa sig till förhandlingar. Parter och vittnen upple-

• Sida 118
•  Original

Prop. l979/80: 87 70

ver redan idag en domstolsförhandling som en stor psykisk påfrestning. Det måste anses ställt utom allt tvivel att benägenheten hos dessa personer att medverka för sakens utredande minskar om möjligheten för envar uppkom att göra inspelningar vid förhandlingen. Ej endast härav kan sakens utredande försvåras eller försämras. utan kan t. ex. inspelningar från förhandlingar hjälpa senare lagförda att lägga upp strategin för att få ett kvalificerat åtal mot sig ogillat.

Det måste fastslås att domstolsförhandlingar i första hand angår de i förhandlingen berörda parterna med för dessa synnerligen viktiga avgöran- den fattade av domstolen och endast i andra hand angår allmänheten.

För exempelvis part kan det understundom vara fördelaktigt att få göra inspelning av förhandling. Att reglera Spörsmålet genom ett dispensibelt förbud eller ett differentierat förbud låter sig emellertid inte göras på grund av de många bedömningsavgöranden som under sådana förhållanden mås- te fattas.

Det lämpligaste är därför att införa ett absolut inspelningsförbud vid domstolsförhandling oavsett om densamma avser brott- eller civilmål.

Angåendefotograferingsförbudet i5 kap. 9 5 RB

Med glädje konstateras att det av domstolsverkets utredning klan kan utläsas att samtliga personer verket varit i kontakt med ställt sig klart negativa mot en liberalisering av det ovillkorliga förbudet att fotografera i rättssalar.

Förbudet hindrar dock ej de med kameror och med etiska aspekter i mindre mån försedda personer som utanför rättssalama nästan hysteriskt söker fånga misstänkt eller tilltalad på film. Praktiska problem uppstår för att skydda parten i rättegången från att bli fotograferad och få sitt foto utsatt i tidningar.

Det är självklart att en brottsling skall dömas av domstolen. Som ytterli- gare straff skall han inte. mot sin önskan, med foto behöva uppträda i tidningar.

Fotograferingsförbudet borde därför utvidgas till att gälla i hela dom- stolsbyggnaden eller i dess omedelbara närhet då någon i rättegången inblandad person inställer sig eller lämnar förhandlingen.

1.4 Länsåklagaren i Östergötlands län

Sedan jag anmodats avge yttrande över domstolsverkets utredning om rättslig reglering av enskilds bandinspelning m.m. får jag härmed anföra följande.

Domstolsverket har i utredningen haft att ta ställning till två olika frågor. dels om det finns skäl att införa en reglering i rättegångsbalken om enskilds rätt att göra ljudupptagning vid rättegång, dels ock om det finns skäl att avskaffa det gällande förbudet enligt RB 5 kap 9 5 att fotografera i rättssa- len vid rättegång.

• Sida 119
•  Original

Prop. 1979/80: 87 7]

Regler om enskilds ljudupptagning vid rättegång saknas men behov av sådana regler har blivit alltmer aktuellt allteftersom den moderna tekniken har gjort inspelningsapparater tillgängliga för vem som helst och dessutom utformade och utrustade på ett sådant sätt att de mycket diskret och med gott tekniskt resultat kan användas även från åhörarplats i en rättegångs- sal. Det kan därför oftast inte av rättens ordförande hävdas att begagnan- det av en sådan bandspelare stör ordningen vid förhandlingen och möjlig- het saknas därför enligt ordalydelsen av RB 5 kap 9 5 till ingripande.

] sin utredning har domstolsverket vid diskussionen om reglering av enskilds rätt till bandinspelning vid rättegång är önskvärd ställt offentlig- hetsprincipcn mot intresset av personlig integritet för den enskilde. Man har därvid kommit till den slutsatsen att de skäl som från integritetsskydds- synpunkt talar för inspelningsförbud inte har den tyngden att de motiverar inskränkningar i offentlighetsprincipcn. Domstolsverket anser därför att någon reglering av enskilds rätt till bandinspelning vid rättegång bör inte ske utan att det är tillräckligt med de möjligheter som redan finns för rättens ordförande att ingripa om inspelningen sker under sådana former att den kan anses störa förhandlingen.

Vad gäller fotograferingsförbudet har domstolsverket däremot motsatt uppfattning och anför att — även om fotograferingsförbudet innebär en inskränkning av offentlighetsprincipen — förbudet ur integritetsskyddsas- pekt har så utomordentlig betydelse att det bör bestå.

Två av utredningens ledamöter har reserverat sig vad gäller regleringen av bandinspelning och anser att en bestämmelse bör införas av innebörd att rättens ordförande får möjlighet att förbjuda att annan än rätten gör ljudupptagningar vid rättegången om det kan antagas att upptagningen besvärar den som höres så att det kan bli till men för utredningen.

Rättegångsutredningen, som avgivit särskilt yttrande, anser i likhet med reservantema, att rättens ordförande bör ges möjlighet att, även om en bandinspelning vid rättegång inte är störande, förbjuda att inspelning göres om den kan tänkas innebära men för utredningen. Rättegångsutredningen anser att den inskränkning i offentlighetsprincipen som härigenom kan komma att göras är av underordnad betydelse eftersom förhandlingen som sådan är offentlig.

Vad gäller fotograferingsförbudet har rättegångsutredningen den stånd- punkten att starka skäl talar för allmänt förbud mot fotografering i rättssal men att ett förbud inte bör drivas in absurdum.

Vad angår frågan om bandinspelning har jag för egen del samma uppfatt- ning som rättegångsutredningen och de båda reservanterna. Det bör finnas en möjlighet för rättens ordförande att även av andra än rena ordningsskäl förbjuda enskilda att göra inspelningar under pågående rättegång. Enligt min mening är intresset av integritet för den enskilde minst lika stort i detta sammanhang som när det gäller fotografering. Som rättegångsutredningen anfört är det naturligtvis inte själva inspelningen som känns besvärande

• Sida 120
•  Original

Prop. 1979/80: 87 72

utan vetskapen om att risk finnes för att den ska kunna användas på ett eller annat sätt, t. ex. för återgivning i radio eller TV. Några betänkligheter vad gäller offentlighetsintresset bör inte finnas. Detta intresse är fullt ut tillgodosett genom förhandlingens offentlighet.

Beträffande frågan om fotograferingsförbudet är det min uppfattning att förbudet mycket väl kan tas bort och. i konsekvens med vad som sagts om bandinspelning. ersättas med en uttrycklig möjlighet för rättens ordförande att förbjuda fotografering i rättssalen av andra än rena ordningsskäl. när- mast av hänsyn till enskilds integritet.

1.5 Länsåklagaren i Kopparbergs län

Anmodad inkomma med yttrande över rubricerad utredning får jag anföra att jag i allt väsentligt delar de av rättegångsutredningen i yttrande den l9januari l979 framförda synpunkterna i nu aktuella frågor.

11. Sveriges advokatsamfund

Vad först gäller frågan om omfattningen av domstolsverkets utredning delar samfundet rättegångsutredningens framförda synpunkter, att även de problem som kan vara förenade med en återgivning av det inspelade borde ha utretts av domstolsverket. De problem av betydenhet som uppstår hänger nämligen inte i så hög grad samman med själva inspelningen som med återgivningen av den. Samfundet anser därför. att domstolsverket bör utvidga sin utredning och redovisa de överväganden som kan samman- hänga med en rättslig reglering av återgivningar av bandinspelningar från rättegångar via exempelvis radio och TV.

• Sida 135
•  Original

l'rop. [979/80: 87 87

Vad sedan gäller frågan huruvida förbud eller andra inskränkningar bör göras i den enskildes rätt att göra egna bandinspelningar vid rättegångar. vill samfundet betona att vid den intressekonflikt som uppstår mellan å ena sidan de i rättegångarna inblandade personernas berättigade krav på inte- gritet och å andra sidan offentlighetsprincipcn vid domstolsförhandlingar. den enskildes integritetsskydd bör tillmätas stor betydelse. eftersom en domstolsförhandling primärt berör de involverade personerna och endast sekundärt allmänheten.

Enligt samfundets erfarenhet blir det allt vanligare, att parter och vittnen uttrycker ovilja mot att uttala sig i rättegångar. Detta skulle säkerligen ytterligare accentueras. om allmänheten fick oinskränkt rätt att göra band- inspelningar av utsagorna.

Å andra sidan vill samfundet självfallet slå vakt om principen om offent- lighet vid domstolsförhandlingar. Inskränkningar i denna princip bör en- dast undantagsvis ifrågakomma.

Även om allmänhetens rätt till bandinspelning vid rättegångsförhand- lingar —- som ovan nämnts — kan vara till avsevärt förfång för både parter och vittnen. är konsekvenserna härav för den enskilde enligt samfundets mening inte av sådan tyngd att en lagändring innebärande ett totalt inspel- ningsförbud bör övervägas.

Bandinspelning bör sålunda i princip vara tillåten för envar vid rätte- gångsförhandlingar.

Den enskildes krav på integritetsskydd och de påtagliga olägenheterna som följer av återgivningsmöilighetema av det inspelade talar emellertid klart för. att möjlighet bör finnas att förbjuda inspelning. då personliga förhållanden kräver särkild hänsyn. exempelvis då part eller vittne påtagli- gen störs av inspelningen eller till och med vägrar uttala sig. Rätt att i sådana fall förbjuda inspelning skall ges rättens ordförande och lagregleras såsom rättegångsutredningen föreslår.

Samfundet delar inte domstolsverkets uppfattning. att man skulle kunna tillgodose den enskildes integritetsskydd genom att utvidga möjligheterna att hålla förhandlingar inom stängda dörrar, eftersom bandinspelningar kan ske även vid sådana förhandlingar. Framförallt skulle en utökning av antalet förhandlingar inom stängda dörrar vara ett ur offentlighetssynpunkt klart sämre alternativ.

Samfundet anser att fotograferingsförbudet i RB 5: 9 skall bibehållas. Bärande skäl för jämkningar i nu gällande regler har inte framförts.

12. Föreningen Sveriges statsåklagare

Utredningen har skett i samråd mellan domstolsverket och rättegångs- utredningen.

• Sida 136
•  Original

Prop. 1979/80: 87 88

Statsäklagarföreningen finner några av rättegångsutredningens fram— förda tankegångar vara av intresse och värda särskild uppmärksamhet.

Rätt för annan än rätten att taga upp förhör pä fonetisk väg

Rättegångsutredningen föreslår att rättens ordförande skall äga förbjuda att annan än rätten tager upp förhör pä fonetisk väg. om det kan antagas att upptagningen så besvärar den som höres att det blir till men för utredning- en i målet. De skäl rättcgångsutredningen framfört till stöd för en sådan regel på s. 58 f kan föreningen helt ansluta sig till. Parters och vittnens allt vanligt-tre obenägenhet att på grund av rädsla för trakasserier och hämnd uttala sig fritt i rättegängar mäste motverkas så att mälen kan bli utredda på bästa sätt, Även om största möjliga offentlighet självklart mäste räda ifråga om rättegångar bör detta inte nödvändigtvis innebära en oinskränkt rätt att göra fonetiska upptagningar av förhör.

Föreningen finner oroande att privata bandinspelningar obehindrat kan göras i rättegångar där en av flera personer i en grupp av brottslingar — t. ex. inorn narkotikaomrädet —- lagföres. Sädana inspelningar kan som rättegängsutredningen anför medföra att utredningarna av vissa typer av brott. narkotikabrott. kvalificerad ekonomisk brottslighet och andra typer av organiserad brottslighet allvarligt försvåras därigenom att kommunika- tionerna mellan flera gärningsmän underlättas. Dessa typer av brott erbju- der ändock sä betydande utredningssvärigheter att läget inte bör ytterliga- re försvåras genom att privat bandinspelning av förhörsutsagor ej kan förhindras.

Statsäklagarföreningen kan tänka sig att ovan citerade förslag till lagre- gel i stället får förslagsvis följande utvidgade innehäll: Rättens ordft'firande äger förbjuda att annan än rätten tager upp förhör pä fonetisk väg. om det kan antagas att upptagningen blir till men för utredningen i målet.

En sädan möjlighet att förhindra bandinspelningar kan knappast anses träda något väsentligt otfentlighetsintresse förnär.

F otograferingsförbud

Av integritetsskyddsskäl är ett stramt förbud mot fotografering i rättssal enligt föreningens mening nödvändigt. Emellertid bör detta cj hindra att gällande regel i 519 RB av praktiska skäl ses över säsom rättegängsutret'l- ningen föreslagit.

13. Föreningen Sveriges åklagare

Föreningen. som saknar anledning att gå in på den av rättegångsutred- ningen aktualiserade frägan huruvida domstolsverket uppfattat sitt utred-

• Sida 137
•  Original

Prop. 1979/80: 87 89

ningsuppdrag alltför snävt. delar verkets mening att gällande fotografe- ringsförbud enligt 5. kap. 9 & rättegångsbalken bör bchällas oförändrat.

Vad därefter angär frågan om behov föreligger av rättslig reglering av privata bandinspelningar vid rättegäng så anser föreningen i likhet med rättegängstnredningen samt reservanterna Gunilla Andre och Carl-Anton Spak att en regel bör införas som ger rättens ordförande möjlighet att förbjuda annan än rätten att taga upp förhör på fonetisk väg om det kan antagas att upptagningen sä besvärar den som höres att det blir till men för utredningen i målet. Behovet av en sädan regel har utförligt motiverats av utredningen och rescrvanterna. Föreningen ansltrter sig till vad därvidlag anförts.

14. Sveriges Radio

Enskilds bandinspelning

Som framgår av utredningen (sid. 36 t) yttrade sig Sveriges Radio över JKzs framställning tilljustitiedepartemcntet 1974 ang. utredning om rättslig reglering av privat bandinspelning.

De synpunkter som Sveriges Radio därvid franrförde har samma giltig- het idag: huvudregeln att det står allmänheten och massmedias represen- tanter fritt att avlyssna. registrera och vidare befordra vad som sägs vid rättegängsförhandling bör så långt möjligt vidmakthållas och förbättras. Sveriges Radio vill bestämt avstyrka en ändrad lagstiftning som möjliggör inskränkningi rätten att företa ljudinspelning vid rättegång. Inspelning bör inte kunna förbjudas i andra fall än då den är klart och uppenbart faktiskt störande för förhandlingen.

Sveriges Radio — som i sitt nämnda yttrande hade avvisat tanken på en trtredning av det slag JK hade förespråkat — vill nu konstatera. att Dom- stolsverket i sin trtredning på ett klart och välavvägt sätt har diskuterat de problem det här handlar om: konflikten mellan integritetsskydd och offent— lighetsprincip samt nrellan offentlighetsprincipcn och kravet på att rätte- gången inte får påverkas av för den ovidkommande verksamheter.

Sveriges Radio noterar med tillfredsställelse. att Domstolsverket ge- nomgående har redovisat ett stöd för den grundsyn som företaget har i dessa frägor.

Utredningen har med stor konkretion diskuterat praktiska konsekvenser av de principiella ställningstagandcn den har gjort. och Sveriges Radio finner som regel inga skäl till invändningar. På några ptrnktcr vill Sveriges Radio dock komplettera utredningens synpunkter.

En klarare definition av vad som faktiskt är "störande" sktrlle minska riskerna för att olika domare tillätnpar olika bedömningar — risker som utredningen själv pekar på. Naturligtvis kan man aldrig nä entydighct i

• Sida 138
•  Original

Prop. l979/80: 87 90

detta fall. men en något utförligare diskussion och exemplifiering skulle vara till nytta.

Ett exempel på hur denna fråga kan vålla oklarheter är utredningens diskussion (sid. 53) om de fall då medförandet av en inspelningsapparat bör kunna förbjudas: "Närmast avses då sådana apparater som till sin kon- struktion. utformning eller storlek är så säregna. att de förvandlar rättssa- lens karaktär av domstolslokal till inspelningsstudio".

Sveriges Radio bedömer att det naturligaste och för alla parter lämpli- gaste är att man monterar upp vanliga mikrofoner framför de agerande panerna. vanligtvis bredvid de mikrofoner. som redan finns till rättens tjänst. och denna ordning tycks också utredningen finna självklar. Det kan dock finnas tillfällen. då reportern av praktiska skäl föredrar att använda en specialmikrofon av betydligt större format, smalt rörformad och en knapp meter lång. Det kan förefalla som om en sådan apparat kunde falla under kriteriet "säregen storlek". men kännetecknande för denna mikro- fontyp. (populärt kallad "bazooka") är dess stora känslighet.

Den hanteras av en tekniker. som kan placera sig diskret på åhörarplats. alltså rätt långt från de agerande men med mikrofonen inriktad mot dem. Trots storleken är denna mikrofon alltså ägnad att användas utan störande verkan.

lntegritetsfrågan, som i denna diskussion är av största intresse att noga pröva. är viktig även på många andra områden inom Sveriges Radios verksamhet. Den tillhör det publicistiska företagets vardag. Det är därför klan, att Sveriges Radios medarbetare i sin yrkesutövning beaktar de krav, som integritetsaspekten medför. även när det gäller referat från domstolar och oberoende av vilken teknik som används vid refererandet.

Sveriges Radio noterar i detta sammanhang, att Domstolsverket har avstått från en diskussion om den integritetskränkning, som kan uppstå. när den tilltalades namn i rätten och detta registreras på bandet. Att denna fråga inte tas upp. sammanhänger väl med att utredningen inte anser att uppspelningsproblematiken ingått i uppdraget. I programarbetet brukar frågan lösas så. att namnet antingen klipps bort inför uppspelningen. eller så att ett störande ljud läggs över texten när namnet nämns, om så krävs enligt Sveriges Radios programregler.

Sveriges Radios egna erfarenheter av bandinspelning vid rättegångar är övervägande positiva. Det normala är att rätten har förståelse för repor- terns arbete och både praktiskt och attitydmässigt visar samarbetsvilja. Sveriges Radio anser det å sin sida som en naturlig åtgärd från reponems sida att i förväg tala med ordföranden och informera honom och parterna om att inspelning kommer att ske.

Frågan om bandinspelning har alltså hittills både principiellt och i praxis betraktats som en naturlig del av offentligheten i rättegångsarbetet. Sveri- ges Radio anser att erfarenheterna hittills endast stärker uppfattningen att systemet är riktigt och fungerar väl. Sveriges Radio delar Domstolsverkets mening att någon ändring i lagstiftningen inte är påkallad.

• Sida 139
•  Original

Prop. l979/80: 87 9|

Däremot kan det möjligen vara nödvändigt att i någon form närmare precisera vad som avses med "störande". för att både domstolarna och massmedias medarbetare skall kunna ha ett konkret underlag för sina diskussioner inför inspelningssituationen.

Fotograferingsförbudet

Sveriges Radio anser i motsats till utredningen att man kan överväga ett slopande eller en avsevärd uppmjukning av gällande fotograferingsförbud. Skälen för detta har tidigare utvecklats i Sveriges Radios yttrande över JKzs ärenden AD 385/73 och AD 89/74. Sveriges Radio vill även invända mot ett av de argument mot ett slopat fotograferingsförbud. som utredning- en framför (sid. 55) nämligen att teckningar från rättssalen. för närvarande utnyttjade av tidningar och TV för att skildra en domstolsförhandling. av allmänheten skulle uppfattas som det naturliga sättet att illustrera rätte- gångsreferaten i dessa massmedier. Det är just frånvaron av rätten att fotografera som tvingat bl. a. TV att tillgripa teckningar. Sannolikheten talar för att om rättegångar kunnat illustreras med fotografier eller filmer från förhandlingarna. dessa av allmänheten skulle ha uppfattats som minst lika naturliga illustrationer till rättegångsreferaten.

15. Pressens samarbetsnämnd

Pressens samarbetsnämnd har beretts tillfälle att avge yttrande över rubricerade promemoria och anför följande.

Samarbetsnämnden delar Domstolsverkets uppfattning att någon änd- ring av reglerna för enskildas rätt att göra bandinspelningar vid rättegång inte bör göras.

Vad gäller fotograferingsförbudet vid rättegång anser samarbetsnämn- den att frågan om en uppmjukning av nu gällande förbud snarast bör utredas. Exempelvis kan med dagens teknik fotografering ske utan att själva fotograferingen behöver bli störande för rättegången eller ens upp- fattas av de närvarande. Risken för publicitetsskador vad gäller denna typ av bilder bedömer samarbetsnämnden som ringa. De publicitetsregler som pressens organisationer antagit ger ett starkt skydd för den enskilda både vad gäller text och bild.

16. Allmänhetens pressombudsman

J ustitiedepartementet har berett mig tillfälle att avge yttrande över dom- stolsverkets utredning om rättslig reglering av enskilds bandinspelning m. ut. Med anledning av remissen får jag anföra följande.

• Sida 140
•  Original

Prop. [979/80: 87 92

De synpunkter som föranleds av pressetiska överväganden harjag fram- fört i ett yttrande den 25 april 1975 över JKzs framställning med begäran om utredning av frågan. Jag saknar anledning att ytterligare utveckla de pressetiska aspekterna.

Det är av stor vikt att konflikter mellan offentlighetsprincipcn vid rätte- gångar och de av rättegången berördas intresse av en rättvis och skonsam process löses genom en noggrann avvägning mellan intressena. Som jag tidigare anfört torde offentlighetsprineipens syfte vara tillgodosett genom möjligheten för allmänhet och journalister att närvara vid rättegångar och att ta del av handlingarna vid domstolen. Någon väsentlig fördel torde inte uppnås genom att det dessutom är möjligt att göra bandinspelningar. Mot denna bakgrund framstår det som berättigat att lägga huvudvikten vid rättegångens egentliga syfte, nämligen att utreda målet. Parterna i rätte- gången deltar i ett skeende. vars utgång många gånger är av utomordentlig betydelse för dem. Både hänsynen till utredningens effektivitet och enskil- da åtalades och vittnens m. fl. särskilda behov av skydd under rättegången talar därför till förmån för rättegångsutredningens åsikt att privata bandin- spelningar av förhör i vissa fall bör kunna förbjudas av rättens ordförande. Offentlighetsprincipen torde inte i någon påtaglig mån åsidosättas genom det av utredningen föreslagna tillägget till rättegångsbalken .

Jag instämmer i domstolsverkets förslag att det nuvarande fotografe- ringsförbudet skall bestå.

• Sida 141
•  Original

Prop. 1979/80: 87