om riktlinjer för energisparverksamheten i byggnader m.m.
Regeringens proposition
1980/81: 133
om riktlinjer för energisparverksamheten i byggnader m. m.
beslutad den 19 februari 1981.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
BIRGIT FRIGGEBO
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till riktlinjer för energisparverksamhe-
ten i bebyggelsen. En höjning föreslås av det nuvarande energisparmålet för befintlig bebyggelse.
En uppdelning görs av den nuvarande energisparplanen i två samordna-
energibesparande åtgärder i befintlig bebyggelse.
Genom en ändring i byggnadsstadgan (1959: 612) införs särskilda villkor för installation av direktverkande elradiatorer. Ändringen skall träda i
kraft den I januari 1983.
I Riksdagen 1980/81.1 samt. Nr 133
Förslag till
Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)
Härigenom föreskrivs att 44a8 byggnadsstadgan (1959:612)' skall ha nedan angivna lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
44a8?
Byggnad skall utföras så att den En byggnad skall utföras så att
möjliggör god energihushållning. den möjliggör god energihushäll-
ning.
Om en byggnad för stadigvarande bruk innehåller bostads- eller arbetsrum och är avsedd för annat ändamål än fritidsändamål, skall
byggnadens uppvärmningssystem i
skälig utsträckning utformas så att det utan omfattande ändringar kän användas för uppvärmning med skilda energislag som är lämpliga från allmän energisynpunkt. Om hyggnaden är en bostadsbyggnud med högst två bostadslägenheter och i huvudsak skall värmas upp genom användning av elenergi eller näturgas. skall den i skälig omfattning anordnas så att ett byte till uppvärmning genom annat energislag underlättas.
En sådan bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter som är avsedd för annat ändamål än fritidsändamål får inte utföras med ett uppvärmningssystem med direktverkande elvärme, om det inte finns särskilda skäl.
Denna lag träder t kraft den januari 1983.
! Stadgan omtryckt 1972: 776. > Senaste lydelse 1978: 369,
Utdrag BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1981-02-19
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten,
Bohman, Wikström. Friggebo, Mogård. Dahlgren. Åsling, Söder, Krön-
mark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson.
Föredragande: Statsrådet Friggebo
Proposition om riktlinjer för energisparverksamheten i byggnader m. m.
I Inledning
Regeringen har nyligen i prop. 1980/81:90 lagt fram förslag till riktlinjer för energipolitiken. I propositionen framhålls att cnergipolitiken skall ska-
på förutsättning för ekonomisk och social utveckling. Detta ställer krav på
tryggad energiförsörjning och god energihushållning. En väl avvägd ener-
gipolitik är nödvändig för att centrala välfärdsmål skall näs till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader.
"Tillgängliga energikällor skalt utnyttjas på bästa möjliga sätt. Effektiv hushållning skall främjas. Miljön skall värnas.
Ett centralt mål för energipolitiken är ett kraftigt minskat oljeberoende. Förutsättningar skall skapas för en avveckling av kärnkraften enligt riksdagens beslut.
Övergång till fasta bränslen skall främjas. En successiv utveckling skall ske mot ett energisystem i huvudsak baserat på varaktiga. helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.
I fråga om energihushållning i byggnader m. m. aviseras i propositionen
att riktlinjer kommer att presenteras. Jag vill nu ta upp dessa frågor.
Bebyggelsen har stor betydelse när det gäller vår energianvändning. Totalt beräknas byggnadsbeständet svara för ca 4026 av värt lands energianvändning, om näringslivets byggnader inkluderas. Oljeberoendet är också mycket stort i byggnadssektorn. Det är därför nödvändigt att fortsatta ansträngningar görs. i såväl befintlig som nytillkommande bebyggelse. för att uppnå en bättre cenergihushällning och ett minskat behov av olja.
Riksdagen har under de senaste åren vid ett flertal tillfällen behandlat frågor som rör energisparverksamheten i byggnader. För att stimulera till
energibesparande ätgärder infördes är 1974 statligt stöd för sådana ätgär-
der i bostadshus och vissa andra byggnader (prop. 1974:69. CU 1974:21, rskr 1974: 180).
Genom 1975 ärs energipolitiska beslut (prop. 1975: 30 bil. I, NU 1975: 30.
rskr 1975: 202 och bil.2, CU 1975:25. rskr 1975: 203) uppställdes mål för en
begränsning av ökningstakten för energianvändningen i landet under tiden
fram till år 1985. Vidare beslöts om ett treärigt energiforskningsprogram.
Ändringar infördes också i byggnadsstadgan (1959:612. ändrad senast 1980: 408) i syfte att förbättra möjligheterna att beakta frågor om god cnergihushällning i samband med planläggning och frågor om god värme-
hushållning i byggnader. I prop. 1977/78: 76 med förslag till energisparplan för befintlig bebyggel-
se redovisades bedömningar av resursbehov och tillgängliga resurser för att under en 10-årsperiod genomföra energisparätgärder enligt olika alternativ. Förslagets huvudsakliga syfte i fråga om målet för verksamheten var
att slå fast en hög ambitionsnivå och därmed ge utgångspunkter för bedömningar av verksamhetens inriktning. De medel med vilka energisparplanen
skulle förverkligas bygger bl.a. på stimulanser till enskilda fastighetsägare
i syfte att öka deras motivation för att vidta samhällsekonomiskt angelägna
energihushållningsåtgärder. Enligt riksdagens formulering av sparmålet (CU 1977/78:31, rskr 1977/78: 345) skall riktpunkten vara att nettocnergiförbrukningen i det befintliga byggnadsbeståndet år 1988 är ca 35 TWh
lägre än år 1978. En omprövning skulle ske efter tre är. dvs. inför budgetåret 1981/82.
Regeringen lade våren 1979 fram förslag ull riktlinjer för den svenska energipolitiken fråm till omkring år 1990 (prop. 1978/79: 115). Riksdagen beslutade på grundval av dessa förslag om riktlinjer inom vissa delar av energiområdet. De delar som berörde eller hade nära samband med kärnkraften lämnades dock öppna i avvaktan på folkomröstningen om kärnkraftens fortsatta användning i värt land (NU 1978/79:60, rskr 1978/
79:429, CU 1978/79:37. rskr 1978/79:394, JoU 1978/79:34, rskr 1978/ 79:431, SKU 1978/79:44, rskr 1978/79: 430).
De viktigaste målen för energipolitiken angavs i propositionen vara att åstadkomma försörjningstrygghet, begränsa energiomvandlingens hälsooch miljöeffekter och stärka säkerheten. Energipolitiken måste vidare, hävdades det, syfta tull handlingsfrihet och anpassning. Med hänsyn tagen till dessa mål måste energipolitiken utformas så att de samhällsekonomiska kostnaderna minimeras.
Beslutet innebar bl. a. att vissa ändringar av villkoren för energisparstödet genomfördes i syfte att effektivisera stödet. Kommunernas viktiga roll
vid genomförandet av energisparprogrammet betonades och bidraget till kommunernas rädgivnings- och besiktningsverksamhet m. m. ökades och
'n
utsträcktes till att omfatta ytterligare en treårsperiod. Medel anslogs också för en kraftigt utvidgad experimentbyggnadsverksamhet m.m. inom sol-
värmeområdet.
Med anledning av resultatet av folkomröstningen om kärnkraften beslöt riksdagen att kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjlig för att upprätthålla sysselsättning och välfärd. Det slogs fast att den sista reaktorn i Sverige skall stängas senast är 2010. (prop. 1979/80: 170. NU 1979/80: 70. rskr 1979/80:410). Beslutet innebär att möjligheter under de närmaste årtiondena måste skapas för att introducera andra energikällor. Betydelsen av energihushållning slogs fast och ett samlat energihushållningsprogram aviserades. |
Som ett led i strävandena att minska oljeberoendet beslöt riksdagen är 1980 (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19. rskr 1980/81: 100) om ett nytt stödsystem för åtgärder som syftar till att ersätta olja eller spara energi. Det nya stödsystemet handhas t.v. av en kommitté benämnd Oljeersättningsfonden (I 1980:08).
Regeringen har nyligen fagt fram förstag till riktlinjer för energipolitiken
fram till omkring år 1990 (prop. 1980/81:90).
I propositionen redovisas riktlinjer för ett program för energihushållning i samhällets olika delar under 1980-talet. Det betonas att tyngdpunkten i programmet bör ligga på åtgärder som sparar olja och som verkar på kort
och medellång sikt. Styrmedel som priser samt rådgivning, utbildning och
information betonas. En omprövning av programmet föreslås ske omkring
är J985,
Ett program för oljeersättning läggs också fram. Programmet består av tre delar, nämligen åtgärder med anledning av förslag från oljeersättningsdelegationen, åtgärder grundade på elanvändningskommitténs förslag och åtgärder för att minska oljeanvändningen i Storstockholmsområdet.
Som jag nyss nägnde innebar riksdagens beslut med anledning av prop. 1977/78: 76 med energisparplan för befintlig bebyggelse att en omprövning av planen skulle ske efter tre är. Jag vill nu ta upp den frågan och kommer i det följande att lägga fram förslag ull riktlinjer för energihushållningen i bebyggelsen under 1980-talet. Ansvaret för ledningen och samordningen av arbetet med energisparplanens utveckling, genomförande och utvärdering ligger sedan år 1978 på energihushållningsdelegationen (Bo 1978:03), EHD. Delegationen har nyligen överlämnat betänkandet (SOU 1980:43) Program för energihushållning i befintlig bebyggelse. I betänkandet lämnas förslag till åtgärder som syftar till att intensifiera energisparverksumheten.
Bl. a. föreslås att verksamheten organiseras i tre samordnade program.
rande åtgärder. De nuvarande bidragen avskaffas och ersätts med lån. Dessutom föreslås vissa nya kategorier av åtgärder bli stödberättigade. Flera förslag läggs också fram beträffande den kommunala besiktnings-
och rådgivningsverksamheten.
De förslag till riktlinjer för energihushällningen i byggnader som jag
lägger fram i det följande grundar sig främst på detta betänkande. En
sammanfattning av betänkandet och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som hilaga I.
Som underlag för mina ställningstaganden vill jag vidare redovisa bl. a. följande betänkanden. rapporter och promemorior, som i sin helhet eller i sammanfattning bör fogas till regeringsprotokollet som bilagor. nämligen
sammanfattning av oljeersättningsdelegationens betänkande (Ds I
1980: 23) Program för oljeersättning (bilaga 21.
rapport från bostadsstyrelsen angående energisparstödets volym och
användning (bilaga 2).
energiprovningsutredningens betänkande (Ds I 1980:12—-13) Provning
för bättre energihushällning thilaga 4) samt en
skrivelse från energisparkommittén (ESK 1979:02) angående tempera-
turnormer i lokaler (bilaga 5).
Vidare kommer jag att ta upp vissa förslag som har väckts av elanvänd-
ningskommittén (ELAK) i betänkandet (Ds I 1980:22) EI och olja. En
sammanfattning av betänkandet samt en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.
Regeringen har nyligen i prop. 1980/81:90 lagt fram förslag beträffande den fortsatta energiforskningen. Jag kommer i det följande att lägga fram förslag om stöd för experimentbyggande inom bl.a. solvärmeområdet samt för forskning avseende energihushällning i befintlig bebyggelse.
I prop. 1980/81: 100 (bil. 16) har regeringen föreslagit att riksdagen i
avvaktan på särskild proposition i ämnet under trettonde huvudtiteln till
Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m.m. för budget-
året 1981/82 anvisar ett reservationsanslag av 800 milj. kr. Jag vill nu ta upp denna fråga. En sammanfattning av anslagsframställningarna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7. Jag kommer också att ta upp
frågan om ramar för beslut under budgetåren 1981/82—1983/84 till Län till
experimentbyggande inom energiområdet m.m.
Föredragandens överväganden
2¶Program för energihushållning inom bebyggelsen under 1980talet
2.1 Allmänt
Totalt beräknas byggnadsbeståndet svara för ca 4072 av värt lands energianvändning, om näringslivets byggnader inkluderas. Oljeberovendet är mycket stort. En aktiv och ambitiös energihushållning är ett grundläg-
gande krav för att nå ökad försörjningstrygghet inom energiområdet, Stora
möjligheter till energibesparingar finns inom bebyggelsesektorn. En vä-
sentlig del av energihushållningsprogrammet för samhället bör därför avse
denna sektor.
Som jag tidigare har anfört har en rad åtgärder sedan år 1974 vidtagits för
alt spara energi i byggnader. Det är nödvändigt att fortsatta ansträngningar görs för att hushålla med energi i befintlig bebyggelse. Parallellt med energihushållningsätgärderna mäste möjligheterna att ersätta olja med andra energislag i bebyggelsen tas till vara. |
En omprövning av åtgärderna inom energisparplanen bör ske i samband med den omprövning av det samlade energihushållningsprogrammet för samhället som i proposition om riktlinjer för energipolitiken (prop. 1980/
81:90) föreslås ske omkring år 1985.
2.2 Energianvändningen
Energianvändningen har ökat snabbt under efterkrigstiden. Den har
trefaldigats sedan år 1945. Under den senaste tiden har ökningstakten
minskat. Under perioden 1973-1979 ökade den totala slutliga energianvändningen med endast 0.64: per år i genomsnitt. Motsvarande ökning under perioden 1965-1973 var 3,46. Orsaker till den lägre ökningstakten sedan år 1973 är bl.a. den lägre takten i den ekonomiska tillväxten, de kraftiga reala energiprisstegringarna samt de energihushållningsåtgärder som har vidtagits. |
Den totala slutliga energianvändningen uppgick år 1979 till 416 TWh. Av detta utgjordes ca 331 TWh av bränslen medan återstoden utgjordes av el.
Bränslena utgörs framför allt av oljeprodukter.
Energianvändningen brukar fördelas på de tre områdena industri, trans-
porter samt bostäder, service m. m. Industrisektorn svarar för knappt 40 4
av den totala energianvändningen. transporter för ca 20 och bostäder. service m.m. för resterande drygt 4074. Energianvändningen i den sistnämnda sektorn uppgår till drygt 170 TWh varav ca 40 TWh elenergi.
Användningen omfattar all energianvändning utanför industrin och trans-
portområdet, dvs. användningen i bl. a. bostäder, den offentliga sektorn,
handel, byggnadsverksamhet, jordbruk. skogsbruk och fiske. Ca 8007 av cnergianvändningen avser uppvärmning av byggnader, inkl. uppvärmning av tappvarmvatten.
Bostäderna svarar för ca 6076 av sektorns energlunvändning. motsvarande ca 105 TWh. Av detta energibehov svarar småhusen för 577 och
flerbostadshusen för 437. Bostadsbeståndets procentuella fördelning på uppvärmningsformer år
1979 framgår av tabell 2.1.
Tabell 2.1 Bostadsbeständets fördelning på uppvärmningsformer
| Småhus Cu | Flerbostadshus Cr | |
| Elvärme | 30 | 3 |
| Fjärrvärme | 4 | 42 |
Övrig uppvärmning! 66 55 Totalt 100 100 Uavser I huvudsak oljecldning | Källa: SIND 1980: 17
Av tabellen kan utläsas att oljeuppvärmning dominerar för både småhus
och flerbostadshus. Oljeberoendet accentueras ytterligare av att fjärrvär-
men till ca 9527 produceras genom oljeförbränning. Andelen eluppvärmda småhus i nyproduktionen har dock ökat från ca 117 år 1970 till ca 26 76 år 1977. Av nytillskottet av småhus är f.n. över 7074 försedda med elvärme. Dessutom sker konvertering, dvs. övergång från annat uppvärmningssätt till elvärme, i betydande utsträckning.
För flerbostadshusen är framför allt den ökade anslutningen till fjärrvärme värd att notera. Ca tvä tredjedelar av nyproduktionen ansluts f.n.
till fjärrvärme. Dessutom konverteras ca 30.000 lägenheter ärligen till fjärr-
värme, framför allt från individuell oljeuppvärmning.
När det gäller övriga byggnader. inom den offentliga sektorn, handel m. m.. kan konstateras att oljeuppvärmning fortfarande dominerar men att
fjärrvärmens andel ökar till följd av en ökad anslutning vid nyproduktion
och konverteringar av befintliga kontorsbyggnader m. m.
Under perioden 1973— 1979 har energtanvändningen inom sektorn boöstäder, service m. m. i genomsnitt ökat med endast 0,57 per år (temperaturkorrigerade värden).
Som framgår av statsrådet Petris anförande till prop. 1980/81:90 tyder emellertid tillgängliga uppgifter på att en lageruppbyggnad motsvarande ca 3 TWh skedde hos energianvändarna under år 1979. Om hänsyn tas till detta kan man notera alt ökningstakten har minskat jämfört med pertoden
1965-1973, då ökningstakten var 3.42 per år. Den tillgängliga statistiken är emellertid osäker. Därigenom är det svårt att från den befintliga statisti-
ken dra slutsatser om exempelvis energisparandets volym. Sådana slutsatser måste baseras på andra typer av underlag, t.ex. forskningsresultat och
erfarenheter av genomförda energisparåtgärder. Regeringen har i prop. 1980/81: 90 understrukit behovet av förbättringar av energistatistiken och betonat att det är angeläget att uppgifter om användningen av energi för uppvärmningsändamål blir utförligare belysta. I propositionen framhålls
totala resurser, beaktar behovet av förbättrad statistik för energiområdet
så att energianvändningens utveckling inom skilda sektorer kan följas.
Den framtida utvecklingen av energianvändningens storlek och sammansättning i bebyggelsesektorn är beroende av en mängd faktorer. såsom energiprisutvecklingen, ny- och ombyggnadstakten. effekten av encergihushållningsbestämmelserna i Svensk Byggnorm. effekten av åtgärder för energihushållning i befintlig bebyggelse m. m. I den nyss nämnda propositionen har regeringen angett de energianvändningsnivåer som det är rimligt
att räkna med för sektorn bostäder, service m.m. Nivåerna uppgär till
150— 160 TWh, varav 60-52 TWh el, för år 1985 och 140—155 TWh, varav ca 66—60 TWh el, för år 1990. De undre gränserna i intervallet har satts med beaktande av de förslag till besparingar som jag kommer att lägga fram i det följande.
2.3 Mål för energisparverksamheten i byggnader
EHD har i sitt betänkande lagt fram förslag om en intensifierad energisparverksamhet. Som underlag för sina förslag har EHD låtit utföra ett 30tal olika forsknings- och utredningsprojekt angående de effekter som har uppnåtts till följd av cnergisparverksamheten.
En omfattande empirisk undersökning av de genomsnittliga faktiska energispaureffekterna av olika åtgärder har genomförts vid de tekniska
högskolorna i Stockholm, Göteborg, Lund och Luleå samt vid Norrlands
Byggtjänst i Umeå. Undersökningen omfattar et statistiskt urval på mer än 1000 hus där energisparåtgärder har genomförts med statligt energisparstöd. Resultat från detta projekt redovisas i EHD:s betänkande.
Resultaten av åtgärder som har utförts i olika län visar en mycket god samstämmighet trots att de olika länen representerar mycket varierande
klimattyper och trots att de hus som har undersökts skiljer sig påtagligt
mellan länen. De län i vilka undersökningen har genomförts kan i viss mån sägas motsvara de ytterligheter som finns i Sverige. Man kan enligt undersökningen därför anta att de uppmätta faktiska spareffekterna även är
giltiga i övriga län i Sverige.
Resultaten visar att de studerade energisparåtgärderna i genomsnitt ger en betydande spareffekt. Energibesparingen till följd av åtgärder av samma
typ varierar dock avsevärt mellan enskilda hus. Detta kan enligt undersök-
ningen förklaras av alt åtgärdernas omfattning varierar mellan olika hus har utförts 1 olika omfattning men också av andra faktorer. t.ex. sänkt rumstemperatur. ökad komfort (dvs. de boende väljer att ta ut en del av
effekten av åtgärderna som högre inomhustemperatur) eller varierande tekniskt utförande.
Den faktiskt uppmätta spareffekten av olika åtgärder har i undersökning-
en jämförts med den teoretiskt beräknade energibesparingen för de vidtagna åtgärderna. Gencrellt kan enligt undersökningen sägas att de faktiska
spareffekterna ligger väl i nivå med de teoretiskt beräknade.
Förändringar i energlanvändningen kan förutom av olika tekniska spar-
ringar till följd av höjda priser och energisparinformation. Därför har det i studierna vid de tekniska högskolorna varit angeläget att studera i vad mån resultaten har påverkats av sådana allmänna trender. Det framgår av
undersökningen att den konstaterade minskningen i energianvändningen i
samband med åtgärder inte i någon större utsträckning kan förklaras av något annat än de tekniska åtgärderna.
I en annan undersökning, som år 1979 genomfördes vid Tekniska högskolan i Stockholm, studerades i 100 lägenheter i flerbostadshus vilka
besparingar som uppnäs av olika energisparätgärder, om de genomförs på
ett tekniskt riktigt sätt. Undersökningen, som har genomförts i smalhus i stadsdelen Ulvsunda i Stockholm tUlvsundaprojektev, visar att det är
praktiskt möjligt och fastighetsekonomiskt lönsamt att uppnå de teoretiskt
förväntade besparingarna. Undersökningen visar också på vikten av att
byggnadstekniska och installationstekniska åtgärder samordnas för att
största möjliga energispareffekt skall uppnås.
När det gäller det tekniska utförandet av energisparätgärder visar en undersökning som statens institut för byggnadsforskning (S1B) har genomfört och som avser ätgärder utförda med statligt energisparstöd under budgetåret 1977/78 att flertalet åtgärder har utförts tillfredsställande, Enligt EHD framgår det dock av SIB:s undersökning att det finns brister i isoleringsarbetena som med tiden kan skapa stora fuktproblem. Detta gäller speciellt vindsisoleringar.
Energisparplanen omfattar I princip all befinthg bebyggelse. F.n. lämnas
energisparstöd till åtgärder i bostäder, kommunala och landstingskommu-
nala byggnader m. m. samt allmänna samlingslokaler. T.o.m. den 31 de-
cember 1980 lämnades också energisparstöd till åtgärder i industrins bygg-
nader. Förutom det sparande som kommer till stånd genom energisparstödet förutsätts en del av energisparmälet bli uppnått utan något statligt
ekonomiskt stöd.
Energisparstöd har under perioden den 1 juli 1974-—den 31 december 1979 beviljats med sammanlagt ca 4 miljarder kr. Hur stödet har fördelats på olika byggnadskategorier framgår av tabell 2.2. 95 av det totalt beviljade stödet har gått till bostäder. Energisparlån svarar för huvudde-
len, eller 2,7 miljarder kr. Lånen avser nästan uteslutande bostäder, eftersom det t. o. m. budgetåret 1978/79 endast var möjligt att lämna cnergispar-
lån för åtgärder i bostäder. Sedan den 1 juli 1979 finns det även en
lånemöjlighet för energisparåtgärder i kommunala och landstingskommunala byggnader.
Tabell 2.2. Statligt energisparstöd I juli 1974—31 december 1979.
Godkänd Stöd Beräknad ärlig bespa-
kostnad Län Bidrag — totalt ring (brutto)
Mkr Mkr Mkr Mkr GWh motsv.
i loe” Bostäder 3776 2 746' 1030 3776 2925 251 504 Statliga byggnader 65 65 65 112 9673 Kommunala
byggnader 484 160 1607 2096 80 201
Allmänna samlingslokaler 9 3 3 8 688 Näringslivets" byggnader 466' 144 144 1120 96300
Totalt 4800 2746 ” 1402 4148 62601 537 966 2 Vid omräkningen trån netto- till bruttoenergi har antagits verkningsgraden 8075? 2 Omräkning till ekvivalenta ton olja (toe) har gjorts enligt: I Mtoe = 11.63 TWh "Inkl. förbättringslån. Exkl. lån 3,5 Mkr. " Avser perioden I juli 1974-31 mars 1980. " Merinvestering.
Av det totala beviljade beloppet till bostäder har ungefär 1,4 miljarder
kr. gått till flerbostadshus medan huvuddelen eller 2,4 miljarder kr. avser energisparätgärder I småhus. Ser man till antalet lägenheter som har be-
rörts av stödet så ligger emellertid drygt 70 i flerbostadshus. |
EHD gör också en uppskattning av storleken av det sparande som har skett genom ätgärder som har vidtagits utan statligt stöd. Bristerna i det statistiska materialet medför dock att sådana uppskattningar inte kan göras med någon större säkerhet. En jämförelse mellan SCB:s energistatistik för småhus och bostadsstyrelsens energisparstatistik år 1978 visar emellertid att ett betydande antal åtgärder har genomförts utan stöd.
Enligt en bedömning som har gjorts vid SIB uppgick år 1978 det totala energisparandet i bostäder tull ungefär 1.5 TWh. Av detta kan enligt EHD 0,5 TWh antas ha sparats genom åtgärder som har vidtagits med statligt energisparstöd. medan drygt 0.5 TWh har sparats med åtgärder som har vidtagits utan stöd trots att åtgärderna har varit stödberättigade samt
genom icke stödberättigade ätgärder. Förändringar i hushållens betcenden, t.ex. sänkning av inomhustemperaturen och ändrade väd.ingsvanor. bedöms svara för de återstående. högst 0,5 TWh. Enligt beräkningar som har utförts av bostadsstyrelsen kan ungefär
hälften av det energisparande i bostäder som förutsätts I energisparplanen
åstadkommas genom åtgärder som genomförs helt utan något statligt stöd.
Enligt EHD:s bedömning har det energisparande som sker utan stöd en tillräcklig omfattning för att det tillsammans med det sparande som sker
med statligt energisparstöd skall göra det möjligt att nå sparmålet enligt
1978 ärs beslut före år 1988. Mot bakgrund av bl.a. de nu redovisade undersökningarna har EHD
beräknat energisparmöjligheterna i olika byggnadskategorier. Enligt delegationens bedömning är det rimligt att i den befintliga bebyggelsen de energisparåtgärder genomförs som är lönsamma vid dagens energipris,
dvs. ca 15 öre/kWh (exkl. energiskatter). De totala besparingsmöjlighe-
terna sammanfattas I tabell 2.3. De kostnader som redovisas I tabellen är beräknade i 1980 års penningvärde.
Tabell 2.3 Bedömning av de totala besparingsmöjligheterna (T'Wh/är brutto) vid besparingskostnaden 15 öre/kWh
Besparing Investering Årlig under-
| TWhzär brutto | miljarder kr. hällskostnad exkl. moms. miljoner kr. | ||
| Bostäder | 28 | 33 | 240 |
| Övriga lokaler | 15 | 7 | [fn |
| Industrins byggnader | NS | 5 | 26 |
| Totalt | 48 | 45 | (-) |
Källa: SOU 1980: 43
Enligt EHD:s beräkningar är det således samhällsekonomiskt lönsamt
att spara totalt 48 TWh till en sammanlagd investeringskostnad av 45 miljarder kr. Den ärliga underhäållskostnaden uppskattas till 240 miljoner
kr. för bostäder och till ca 26 miljoner kr. för näringslivets byggnader. För lokaler har det inte varit möjligt att uppskatta underhåällskostnaderna.
Som grund för energisparplanen redovisades i prop. 1977/78: 76 sparmöjligheterna enligt fyra alternativa ambitionsnivåer som unger hur mycket energi som det är samhällsekonomiskt motiverat att spara vid olika energiprisnivåer. Energibesparing och investeringskostnader för de olika alterna-
tiven framgår av tabell 2.4.
Tabell 2.4 Sparmöjligheter och samhällsekonomiska utgifter enligt prop. 1977/78:76.
| Alternativ | Energibesparing 1988 Netto TWh/år | Brutto TWhääår | Investeringar på grund av energisparprogram miljarder kr. exkl. mervärdesskatt (1977 ars priser) |
| || | 21 | 27 | 10 |
| l | 32 | 39 | 21 |
| Il | 39 | 48 | 3 |
| IV | 48 | 60 | 58 |
Den beräknade totala energisparpotentialen enligt EHD stämmer väl överens med alternativ Ii energisparplanen. Enligt detta alternativ skulle
48 TWh (brutto) sparas genom investeringar på sammanlagt 33 miljarder kr. i 1977 års priser, vilket motsvarar ca 50 miljarder i 1980 års priser.
EHD anser att det mot bakgrund av resultaten från de undersökningar.
som har redovisats i EHD:s betänkande. och de oljeprishöjningar som har
skett efter energisparplanens tillkomst är rimligt att höja ambitionsnivän
för sparandet. EHD föreslår därför att sparandet inriktas mot en nivå som:
motsvarar alternativ II i sparplanen. Enligt EHD bör denna nivå tjäna som ett riktmärke för verksamheten. Vidare bör en samordning i vissa fall ske mellan mer omfattande energisparåtgärder och ombyggnad som genomförs av andra skäl. En sådan samordning beräknas av EHD innebära
att högst 3-4 TWh brutto kommer att sparas efter är 1988. En förnyad omprövning bör ske omkring år 1985. Det övervägande antalet remissinstanser delar EHD:s uppfattning om energisparmöjligheterna och anser att det är önskvärt att höja målet för energisparverksamheten till 48 "TWh brutto. Flera remissinstanser anser att mälet måste formuleras med hänsyn till de styrmedel som är tillgäng-
liga.
En del remissinstanser, bl.a. byggnadsstyrelsen och Vaxholms kommun. menar alt det är svårt att dra några slutsatser om de faktiska energi-
sparmöjligheterna ur det material som presenteras i EHD:s betänkande.
BL. a. planverket. byggforskningsrådet, Stockholms, Kristianstads och Mora kommuner delar i och för sig uppfattningen att det uppställda mälet är ekonomiskt motiverat, men ställer sig tveksamma till att det är möjligt
att nå målet. SIB och riksrevisionsverket (RRV) ställer sig kritiska till möjligheterna att nå målet 48 TWh brutto. SIB ifrågasätter förslaget.
eftersom en av institutet utförd undersökning visar att äldre hus har bättre
isoleringsstandard än vad som antogs i 1978 års energisparplan. RRY
menar att det finns brister i underlaget för EHD:s bedömning och anser
därför att målet att spara 48 TWh till är 1988 endast kan uppfattas som ett allmänt önskemål. Swedisol anser att målet bör kunna höjas t.o.m. utöver detta genom att åtgärder vidtas i lämpliga kombinationer där även åtgärder som i sig inte är lönsamma får ingå som en del i ett totalt sett lönsamt ”paket”. Sveriges
Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) framhåller att betydande energibesparingar kan göras genom enklare förbättringsåtgärder på drifts- och
underhållssidan. SABO föreslår därför att det föreslagna sparmålet komp-
letteras med etappmål som svarar mot dessa sparmöjligheter. Bostadsstyrelsen och länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att målet för energi-
sparverksamheten bör vara bindande och inte formuleras som ett rikt-
märke.
Centrala Driftledningen (CDL) menar att kostnadsutvecklingen för åtgärderna bör följas noga för att undvika alt energisparätgärder genomförs
även i sådana fall där det är samhällsekonomiskt lönsamt att i stället tillföra
cnergi.
Prop. 1980/81: 133 | 14
För egen det vill jag anföra följande. |
Vid en bedömning av hur mycket energi som det är samhällsekonomiskt
lönsamt att spara är det flera faktorer som har betydelse. Rimligheten i att.
som EHD har föreslagit, höja energisparmålet måste bedömas mot bakgrund av de erfarenheter som nu finns av energisparverksamheten. Hän-
syn måste också tas till de ändrade förutsättningar som har inträtt sedan år
1978 vad gäller faktorer som påverkar energisparåtgärdernas samhällsekonomiska lönsamhet. Effekterna på bytesbalans och sysselsättning bör också beaktas. Även bieffekter som cenergisparåtgärder kan ha, t. ex. på inomhusmiljön eller på byggnader som har kulturhistoriska eller andra värden,
måste beaktas.
Tekniska förutsättningar för ett förhöjt sparmål
Under tiden efter riksdagens beslut om energisparplanen våren 1978 har
kunskaperna förbättrats på flera punkter, bl.a. beträffande energiegenska-
perna hos byggnadsbeståndet. Till detta Kommer att den tekniska utvecklingen medför att förutsättningarna för energisparande ständigt förändras.
EHD tar upp dessa frägor i sitt betänkande och redovisar flera undersök-
ningar, bl.a. en omfattande statistisk undersökning från SIB som belyser
byggnadsbeståndets sammansättning och energiegenskaper. Dessa under-
sökningar gör att det idag finns ett bättre underlag för en bedömning av sparpotentialens storlek än när energisparplanen upprättades.
Det totala stöd som har lämnats till energisparätgärder i byggnader under perioden den 1 juli 1974—den 31 december 1979 uppgår till drygt 4
miljarder kr.. varav 2.7 miljarder kr. som lån och 1.4 miljarder kr. i form av
bidrag. EHD beräknar att de åtgärder som har genomförts med stöd totalt i samtliga byggnadskategorier under denna period har medfört att den ärliga energianvändningen har sänkts med drygt 6 TWh. Lönsamheten för de vidtagna energisparåtgärderna är också mycket god i samtliga byggnadskategorier. Enligt EHD: s redovisning är det energisparätgärder i kommunala och landstingskommunala byggnader som har haft den högsta lönsamheten eller 2,2 öre/kWh mätt som genomsnittlig besparingskostnad. För den lägsta lönsamheten eller 10,9 öre/kWh svarar energisparåtgärder i allmänna samlingslokaler. Som tidigare nämnts finns sparpotentialen till
största delen i bostäder. Lönsamheten för energisparåtgärder i denna
kategori är mycket god. Besparingskostnaden för åtgärder i bostäder är
enligt EHD 7,3 öre/k Wh, vilket avsevärt understiger dagens energipriser. Energisparåtgärderna har enligt EHD:s beräkningar således haft en myc-
ket god lönsamhet i samtliga byggnadskategorier. Även om de erfarenheter som jag nu har nämnt baseras på vissa beräkningstekniska förutsättningar och därmed är förenade med viss osäkerhet, så har energisparstödet enligt min mening hittills givit ett gott resultat.
Min uppfattning är, att EHD:s undersökningar angående de faktiska effekterna av energisparåtgärder, byggnadsbeståndets sammansättning
och energiegenskaper samt beräkningar av hur mycket energi som hittills har sparats, visar att det finns tekniska förutsättningar att nu höja energi-
sparmålet.
Samhällsekonomiska förutsättningar för energisparande
För att ställning skall kunna tas till frågan om sparmålet bör höjas mäste som jag nyss framhöll även den samhällsekonomiska lönsamheten bedö-
mas. Av stor betydelse för bedömningarna är därvid vilken räntesats som används vid beräkningen äv den samhällsekonomiska lönsamheten samt
det rådande energipriset och den förväntade prisutvecklingen på energi.
Räntesatsen uttrycker hur spareffekten värderas vid olika tidpunkter, och detta påverkar bedömningen av åtgärderna. eftersom livslängden för olika åtgärder varierar kraftigt. När energisparplanen upprättades användes en real räntesats av 472. Studier som genomförts på uppdrag av
EHD pekar på att räntesatsen bör vara högre. EHD har använt en real räntesats av 64.
Under tiden efter riksdagens beslut om energisparplanen har energipri-
set höjts kraftigt. Såväl energiprisets nivå som den framtida utvecklingen
av priser på främst energi inverkar kraftigt på den från samhällsekonomisk synpunkt önskvärda sparvolymen. 1 energisparplanen förutsattes energipriset i reala termer öka med 24 per är.
De två helt dominerande uppvärmningsformerna i bostadsbeståndet är olja och el. Även om andra energiformer successivt kommer att användas (kol, sol, flis, torv m. m.), kommer olja och el att dominera åtminstone under den närmaste tioårsperioden. EHD har mot bakgrund av olika
expertrapporter antagit att priset på lälta eldningsoljor kommer att öka
med i genomsnitt 6 % per år i reala termer fram till år 1985. Därefter antas
den årliga reala prisökningen bli 292. För tunga eldningsoljor bedöms den
reala genomsnittliga prisökningen bli 277 per är under hela perioden.
EHD:s bedömningar gjordes på vären 1980 och utgår från en något lägre
prisnivå än den bedömning av framtida oljepriser som regeringen har redovisat i prop. 1980/81: 90.
Elpriset bestäms av produktionskostnaden. Den bestär dels av en energikostnad. som är direkt proportionell mot elproduktionen, dels av en effektkostnad som bestäms av det totala effektbehovet. Konsekvensutredningen har i sitt betänkande (SOU 1979:83) Om vi avvecklar kärnkraften behandlat denna fråga. EHD ansluter sig vad gäller den framtida utvecklingen av elpriset till konsekvensutredningens bedömning. som innebär att priset kommer att stiga — mätt i 1979 års priser exkl. skatt — från 10 öre/ kWh år 1979 till 11 öre/kWh är 1990. Till detta kommer kostnader för distribution av eikraften.
SIND hänvisar i sitt remissvar över förslagen i EHD: s betänkande till de bedömningar som finns redovisade i SIND:s rapport (SIND 1980:17) Energi på 80-talet. Bl. a. som en följd av den efterfrågedämpning som den
stora prisökningen under ären 1979 och 1980 väntas få har SIND gjort bedömningen att priset på olja kommer att utvecklas relativt lugnt under första hälften av 1980-talet. Räoljeförsörjningen är emellertid känslig för politiskt betingade förändringar och det är därför befogat att räkna med att
störningar kan uppkomma på oljemarknaden. När det gäller elenergi har
SIND i sin rapport antagit att elpriset på grund av den stora kapacitet som
finns för elproduktion kommer att öka långsamt under 1980-talet.
Osäkerheten när det gäller prisutvecklingen är betydande. Även beräk-
ningarna över hur stora investeringar som krävs för att uppnå sparmäl av
olika storlek är osäkra. Det är därför svärt att exakt fastställa vilken sparvolym som under en viss period är den ur samhällsekonomisk synvinkel önskvärda. Trots denna osäkerhet delar jag EHD:s bedömning att
sparmålet nu kan höjas.
Svsselsättningseffekter m.m.
För att det skall vara möjligt att genomföra de åtgärder och investeringar
som energisparplanen kräver fordras resurser i form av arbetskraft och
material. EHD har undersökt behoven av sådana resurser. När det gäller arbetsmarknaden är det främst sysselsättningseffekterna inom byggnadsin-
dustrin och byggnadsmaterialindustrin som är av intresse. Om energisparplanen genomförs i jämn takt under perioden fram till är 1988, beräknar EHD att de energisparåtgärder som vidtas med statligt energisparstöd
kommer att medföra en sysselsättningseffekt som motsvarar ca 4 500 ärsarbetare inom byggnadsindustrin, drygt 6000 inom byggnadsmaterialindu-
strin samt ca 8 500 årsarbetare i underleverantörsledet.
Den totala effekten på sysselsättningen bedöms säledes vara ungefär 20000 årsarbetare. EHD bedömer på basis av olika expertrapporter att den planerade omfattningen av det fortsatta energisparandet totalt sett knap-
past kommer att medföra några problem när det gäller tillgången på bygg-
arbetskraft under början av 1980-talet. Brist på arbetskraft kan enligt delegationen dock komma att uppstå i vissa regioner. EHD redovisar också en undersökning av de krav som energisparprogrammet ställer på
produktionskapacitet för olika slags produkter inom byggnadsmaterialin-
dustrin. Enligt EHD torde produktionskapaciteten inte utgöra något problem i detta sammanhang. Nägra svårigheter är inte heller att vänta i underleverantörsleden, anser EHD.
Jag delar EHD:s uppfattning att tillgången på arbetskraft och industrins
produktionskapacitet inte utgör några hinder för att nu höja energisparmå-
let.
Samhällsekonomiska effekter i övrigt
Energisparplanen syftar till att förbättra energihushållningen och minska
energianvändningen i den befintliga bebyggelsen. Det är emellertid ound-
vikligt att sparplanens genomförande även får effekter på den samhällscko-
nomiska utvecklingen i stort. Det gäller exempelvis ekonomisk tillväxttakt. utrymme för konsumtion och effekter på betalningsbalansen.
Undersökningar som EHD har låtit genomföra visar att dessa effekter till den övervägande delen är positiva. En studie som har genomförts på uppdrag av EHD pekar på att effekterna av energisparplanen på samhälls-
ekonomin varierar bervende på dels det allmänna kunjunkturläget, dels
varifrån resurser tas till energisparandet. EHD anser att investeringarna i energisparplanen ger en starkare positiv effekt på den svenska ekonomin och sysselsättningen än en sänkning av inkomstskatten resp. en ökning av den offentliga upphandlingen med samma belopp. Enligt EHD har emellertid genomförandet av energisparplanen till en början en negativ effekt på exporten. Detta beror på att cnergisparinvesteringarna utnyttjar resurser som annars skulle ha använts inom exportindustrin och på att efterfrågan på cnergisparåtgärder medför att priserna på vissa varor ochtjänster höjs. Samtidigt som exporten minskar ökar importen och därigenom blir effekten på bytesbalansen inledningsvis negativ. Redan efter 2—3 år överstiger
dock den minskade oljeimporten värdet av investeringarna och sparplanen får då en positiv inverkan på bytesbalansen.
Jag anser att man vid en bedömning av hur mycket energi som kan
sparas bör ta hänsyn till de positiva effekter på den svenska ekonomin som cnergisparplanen medför utöver den minskade energianvändningen. Den
positiva inverkan som energisparverksamheten har på bytesbalansen är enligt min mening särskilt betydelsefull 1 sammanhanget med hänsyn till det stora underskott i bytesbalansen som Sverige har idag.
Bieffekter av energisparätgärder
Energisparätgärder som genomförs i byggnader kan förutom energispareffekten även medföra vissa inte önskvärda effekter som mäste beaktas i detta sammanhang. Riksanttkvariecämbetet har parallellt med SIB:s tidigare nämnda undersökning studerat hur energisparåtgärder har påverkat byggnader från kulturhistorisk och estetisk synpunkt. Studien visar alt mer omfattande byggnadstekniska energisparätgärder 1 flera fall har kombinerats med sådant byte av fasadmaterial att husens karaktär enligt ämbetets bedömning har ändrats på ett olämpligt sätt.
Jag bedömer att risken för negativa effekter av detta slag kommer att minska i framtiden eftersom 38 § byggnadsstadgan nu har ändrats så att särskild hänsyn skall tas vid utformningen av byggnader inom områden som utgör särskilt värdefulla miljöer. Jag vill samtidigt betona kommunernas ansvar alt i sin verksamhet tillgodose behovet av underlag för bedömning av hur energisparandet skall genomföras i den kulturhistoriskt värde-
fulla bebyggelsen. Denna fråga bör också uppmärksammas i de statliga myndigheternas vägledning och i informations- och utbildningsverksamhe-
ten.
Tätning av byggnader tillhör de mest lönsamma energisparåtgärderna 2 Riksdagen 198(/8E. 1 saml. Nr 133
och har därför också utförts i stor utsträckning. Enligt EHD har tätningsåtgärder emellertid i vissa fall genomförts på ett sådant sätt att luftomsättningen i bostaden har blivit för låg. bl. a. genom att tilluftsventiler har satts
igen. Det förekommer också att fläktar i fläktventilerade hus varvas ned
eller stängs av helt nattetid.
En väl fungerande ventilation är en förutsättning för en god luftkvalitet, och för att sådana sanitära olägenheter som förorsakas av bl.a. radon,
kondens, mögel och allergiframkallande dammkvalster skall kunna undvikas. En god luftkvalitet innebär också att man slipper dålig lukt. Enligt
svensk och internationell sakkunskap krävs en luftomsättning av storleken 0,5 oms/timme för att en godtagbar luftkvalitet skall säkerställas inomhus. Detta är också den nivå som i Svensk Byggnorm 1975 anges som den lägsta godtagbara för flerbostadshus med mekanisk ventilation. Det finns emellertid en betydande skillnad i täthet mellan hus av olika material. I vissa fal! finns det risk för att luftomsättningen efter åtgärd kan understiga 0.5 oms/timme. Det gäller emellertid ett relativt begränsat antal byggnader som är lätta att identifiera, nämligen nyare hus byggda av tätare byggnadsmäåterial som betong, lättbetong och tegel. När sparåtgärder skall vidtas i sådana hus bör säledes tätheten särskilt beaktas. Detta bör kunna klaras på ett enkelt sätt, t.ex. genom att husägarna informeras om de problem med luftomsättningen som kan uppkomma och om vilka ätgärder som bör vidtas. Bieffekter av det slag som jag nu har berört behöver således inte
påverka bedömningen av hur mycket energi som bör sparas.
Mål för energisparverksamheten
Av vad jag tidigare har sagt framgår att det är tekniskt möjligt och samhällsekonomiskt lönsamt att nu höja sparmålet. EHD anser att sparandet i den befintliga bebyggelsen skall inriktas mot en nivå som motsvarar alternativ III i energisparplanen, dvs. 48 TWh brutto. Denna nivå bör enligt EHD tjäna som ett riktmärke för verksamheten. Enligt EHD:s bedömning kommer vidare samordningen mellan energisparverksamheten och annan ombyggnadsverksamhet att medföra att högst 3—4 TWh brutto kommer att sparas efter år 1988. De effekter som energisparandet har på den övriga ekonomin är enligt min bedömning till övervägande del positiva. Dels har energisparinvesteringarna betydande stimulanseffekter på sysselsättningen och på Sveriges ekonomi, dels ger sparprogrammet positiva effekter på den svenska betalningsbalansen. De samhällsekonomiska effekterna förstärker således de övriga argument som jag har anfört för att
höja energisparmålet.
- Jag delar EHD:s och flertalet remissinstansers uppfattning att det är angeläget att sparmålet höjs. En samordning mellan främst de mer omfattande byggnadstekniska energisparåtgärderna med sådan ombyggnad som äger rum av andra skäl kan medföra att kostnaderna för att genomföra åtgärderna minskar avsevärt. Det är viktigt att fastighetsägare informeras
om samordningsvinster mellan energisparverksamhet och övrig ombyggnadsverksamhet. Jag anser att en mindre del av sparandet kan komma att genomföras efter år 1988.
Jag föreslår att målet för sparandet skall formuleras så att riktpunkten är
en nivå som motsvarar en minskning av den årliga energianvändningen i byggnadsbeståndet med ca 48 TWh brutto. varav en mindre det efter år
1988. Jag återkommer till frågan om styrmedel i det följande (avsnitt 4).
Ett viktigt mål är som jag tidigare har sagt att snabbt minska oljeberoen-
det. Därför är det angeläget att parallellt med att energisparåtgärder utförs
utnyttja den tillgängliga produktionskapaciteten för el för att ersätta olja för uppvärmningsändamål. Jag kommer i det följande att behandla ELAK:s förslag som bl. a. syftar till att underlätta en övergång från olja till el. Byggnader har i genomsnitt en lång livslängd och flertalet hus där
energisparåtgärder vidtas kommer att finnas kvar vid sekelskiftet. De
energisparåtgärder som genomförs i byggnader i dag kommer därför till
stor del även att bidra till den långsiktiga målsättningen för energisparverksamheten. Av detta skäl anser jag att målet för energisparandet i byggna-
der inte bör sänkas av det skälet att det är möjligt att minska oljebervendet
i bebyggelsen genom en omfattande övergäng från olja till el.
Förutsättningarna för energihushållning ändras ständigt genom bl.a. teknisk utveckling. Det är av grundläggande betydelse för den fortsatta energisparverksamheten att en fortlöpande uppföljning och utvärdering kommer till stånd. Arbetet bör utföras av EHD. Jag vill bl.a. peka på vikten av att omfattningen och inriktningen av det sparande som sker utan stöd belyses omgående. Medel för utvärderingsarbetet bör anvisas i särskild ordning. Vidare föreslår jag att en förnyad omprövning av sparmålet bör ske i samband med den omprövning av det samlade energihushållningsprogrammet som enligt förslaget i propositionen om riktlinjer för energipolitiken (prop. 1980/81:90) skall äga rum omkring är 1985.
3¶Inriktning och uppläggning av den fortsatta energihushållningsverksamheten och användning av nya energikällor
De gällande riktlinjerna för energisparverksamheten i befintlig bebyggelse innebär bl. a. att fastighetsägarna skall stimuleras att vidta i första hand
de åtgärder som är är mest samhällsekonomiskt lönsamma och att genom-
förandet av åtgärderna bör utformas så att de aktivt bidrar till en utjämning av konjunkturmässiga och säsongsmässiga svängningar i sysselsättningen. Enligt min uppfattning bör dessa principer även i fortsättningen vara vägledande för inriktningen och uppläggningen av energisparverksamheten. Jag vill emellertid något precisera de konkreta formerna för verksamheten.
Fastighetsägarnas vilja att vidta energibesparande åtgärder är av grund-
läggande betydelse för energisparverksamhetens genomförande. Det är
naturligt att verksamheten baseras på fastighetsägarens intresse av att hålla nere energikostnaderna, samtidigt som hans kunskaper om den egna fastigheten tillvaratas. Kommunerna har emellertid en viktig roll när det gäller alt informera fastighetsägarna om lämpliga åtgärder samt bistå med teknisk besiktning och rädgivning som underlag för fastighetsägarnes investeringsbeslut. Det är i detta sammanhang angeläget att kommunerna i
sin verksamhet beaktar det nära sambandet med annan bebyggelseplane-
ring och med den kommunala energiplaneringen för att därigenom garanteråa en effektiv användning av de kommunala resurserna.
EHD har i sitt betänkande föreslagit att energisparverksamheten i fram-
tiden bör genomföras I tre samordnade program som löper parallellt men
med olika genomförandetakt, nämligen energisparprograum, ombyggnads-
program och program för användning av alternativa energikällor i bebyg-
gelsen. Genom en sådan uppdelning kan enligt EHD en ändamålsenlig samordning ske av olika aktiviteter som omfattas av kommunens planering. Samtidigt kan betydande ekonomiska vinster göras bl.a. genom att olika typer av ätgärder i en byggnad kan vidtas vid ett och samma tillfälle och genomföras så att en framtida introduktion av nya energikällor underfättas.
Energisparprogrammert omfattar åtgärder som utförs enbart i energi-
sparande syfte. Till detta program hör såväl enklare åtgärder. exempelvis
panntrimning, fönstertätning och isolering av vindsbjälktag, som mer om-
fattande ätgärder som fönsterbyten, tilläggsisolering av ytterväggar etc. som utförs i byggnader där inga vinster av samordning med annan ombyggnadsverksamhet beräknas föreligga under den närmaste 20-ärsperioden. Delegationen förutsätter att detta program är genomfört före utgången av är 1988. Omhbyggnuadsprogrammet omfattar åtgärder som genomförs som en följd av eller i samband med att en ombyggnad och förnyelse av ett
enstaka hus eller en het stadsdel genomförs. Till detta program bör enligt
förslaget föras sädana energibesparande åtgärder t byggnader där sam-
ordningsinsatser med andra ombyggnadsätgärder är motiverade. Tidshorisonten för detta program anges till ungefär 20 år.
När det gäller omfattningen av de två första delprogrammen föreslår
EHD att endast sådana energibesparande åtgärder hänförs till ombyggnadsprogrammet som uppvisar klara vinster vid samordning med exempelvis sådana ombyggnader som innebär standardhöjande modernisering, lägenhetssammanslagning och ökad tillgänglighet. De åtgärder som berörs är i första hand fasadisoleringar och fönsterbyten.
Den energisparpotential som är aktuell för ombyggnadsprogrammet beror givetvis på vilken volym som ombyggnadsverksamheten får. Sparpotentialen i alla bostäder som kommer att bli föremål för en standardhöjande modernisering från i huvudsak hygienisk synpunkt utgör enligt EHD endast ca 3 TWh netto. Utöver detta beräknas besparingsmöjligheterna för de industribyggnader och lokaler som kan komma att beröras till ca 0,5 TWh netto. Sammantaget innebär detta att. även om en fullständig samordning skulle ske mellan ombyggnadsåtgärder och de mer omfattande
energisparåtgärder som är aktuella, det skulle vara endast en begränsad del
av det totala energisparandet som därigenom skulle komma att ingå i ombyggnadsprogrammet. Samtidigt skulle emellertid enligt EHD betydande kostnadsminskningar kunna nås genom den föreslagna ordningen.
Det tredje av de föreslagna delprogrammen, programmet för användning av nya energikällor i byggnader, innebär att en övergång från olja till nya energislag i bebyggelsen skall stimuleras.Som alternativa bränslen till
olja anges kol. torv, gas. lövved och avfall. Förutom bränslen anser OED
att även solvärme och värmepumpsystem kan utnyttjas för att ersätta olja. Kol, torv och avfall torde i huvudsak komma att användas i större produktionsanläggningar.
Remissinstanserna har i huvudsak ställt sig positiva till förslaget om tre samordnade program. Byggforskningsrådet betonar vikten av att en samordning verkligen kommer till ständ, speciellt mellan energisparprogrammet och programmet för alternativa energikällor, eftersom enligt rådet en god energihushållning i byggnader ofta är en förutsättning för introduktion av alternativa energislag. Några remissinstanser — bl.a. riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen i Östergötlands län — stöder förslaget men föreslär att alla mer omfattande tilläggsisoleringar och fönsterbyten hänförs till ombyggnadsprogrammet. Några remissinstanser avvisar förslaget om tre
program. Kommunförbundet ställer sig tveksamt till värdet av en sådan uppdelning och anser att energisparverksamheten av administrativa skäl
bör hållas samman I ett program. Liknande synpunkter framförs av bl.a. Kalix kommun. som menar att åtminstone för små kommuner de nuvarande planeringsformerna bör vara tillfyllest för att genomföra energisparverksamheten.
För egen del vill jag framhålla följande. När det gäller genomförandet av traditionella energisparåtgärder, dvs. åtgärder som enbart syftar till att
minska energianvändningen, kan det i vissa fall finnas ekonomiska vinster all göra genom en samordning mellan energisparverksamheten och sane-
ringsverksamheten. Jag vill också framhålla vikten av att behovet av energisparåtgärder uppmärksammas i samband med att byggskador ätgärdas.
Det är enligt min mening viktigt att de statliga och kommunala insatserna utformas så att fastighetsägarna motiveras att beakta dessa möjliga sam-
ordningsvinster. Det finns emellertid fler områden som omfattas av den
kommunala planeringen där vinster kan göras genom samordning med såväl energisparverksamhet som saneringsverksamhet. Ny-. om- och tillbyggnad som medför bebyggelseförtätning innebär exempelvis att förutsättningarna för att utnyttja t. ex. fjärrvärme och spillvärme kan komma att
ändras. Detta bör också påverka inriktningen och omfattningen av energisparverksamheten i berörda områden. Likaså kan introduktion av nya
energikällor komma att ställa nya krav på utformningen av ombyggnadsåtgärder och inriktningen och omfattningen av energisparåtgärder. Också insatser för att bevara och rusta upp kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bör påverka energisparverksamhetens uppläggning.
Jag finner det emellertid inte nödvändigt med ett speciellt delprogram för
den del av energisparverksamheten som har ett samband med ombyggnadsverksamheten. Den behövliga sumverkan mellan cnergisparverksamheten och andra berörda områden bör kunna ästadkommas inom ramen för
ett sammanhållet energihushållningsprogram. Jag vill i detta sammanhang peka på kommunens möjlighet att genom det kommunala förmedlingsorganet avstyrka ansökningar om cnergisparstöd som står i strid med andra samhälleliga mål beträffande energi-. bebyggelse- och bostadsförsörjningsplaneringen.
Jag vill understryka att ambitionsnivån när det gäller att spara energi i
bebyggelsen emellertid fortfarande måste vara hög. Målet för sparandet :i
befintlig bebyggelse skall därför — som jag tidigare har föreslagit — formuleras så att riktpunkten är en minskning av den ärliga energianvändningen i byggnadsbeståndet med ca 48 TWh brutto. Den helt dominerande delen av detta bör sparas före utgången av är 1988. Jag avser att återkomma till denna fråga senast i samband med den omprövning av encrgisparverksamheten som jag tidigare har aviserat.
Jag övergår nu till att diskutera det föreslagna delprogrammet för an-
vändning av nya energikällor i byggnader. Redan i dag lämnas energisparstöd för vissa energikällor, bl. a. för solvärme. värmepumpar och övergång till ved- och fliseldning. Därutöver lämnas stöd för anslutning till fjärrvärme. En introduktion av andra energikällor än olja ställer delvis andra
krav än genomförandet av energibesparande åtgärder. System för trans-
port. distribution och lagring av bränslen måste byggas upp. nya anlägg-
ningar för omvandling och distribution av energi måste projekteras och byggas osv. I fråga om vissa av de nya energikällorna torde framför allt
tidsperspektiven för planeringen bli längre än för energisparinsatserna. Jag
finner det därför motiverat att introduktionen av energikällor som kan ersätta olja I fortsättningen genomförs i ett särskilt delprogram, ett konverteringsprogram. Som jag tidigare framhållit bör emellertid detta program ske i samklang med insatserna för energibesparande åtgärder i byggnader.
När det gäller det föreslagna delprogrammets omfattning anger EHD endast att man stöder det förslag beträffande introduktion av solvärme och värmepumpar som presenteras av oljeersättningsdelegationens (OED) solvärmegrupp i betänkandet (Ds I 1980: 10) Förutsättningar för ökad användning av solvärme i Sverige. Några konkreta förslag beträtfande delprogrammets omfattning i övrigt framförs inte.
OED anser att det är nödvändigt att få till ständ en successivt växande marknad för solvärme- och värmepumpsteknik så att utveckling och serieproduktion av olika komponenter stimuleras samt att serviceorganisationer byggs ut. De åtgärder som föreslås syftar till ett solvärmeutnyttjande i form av solvärme och värmepumpsystem på ungefär 10 TWh är 1990. För solfängare är enligt OED målet att ersätta ett totalt uppvärmningsbehov för framför allt tappvarmvatten på ca 3 TWh. OED framhäller emellertid att det. med tanke på de osäkerheter som finns beträffande teknikens utveckling, inte är möjligt att lägga fast ett program för någon längre tid. OED föreslår därför att ett program antas för tiden fram till år 1985 och att en omprövning därefter sker. Regeringen har i prop. 1980/ 81:90 angett att solvärme och värmepumpar år 1990 bör kunna svara för 1-3 resp. 10 TWh.
I fråga om skogsenergi beräknar OED att ca 300000 småhus skulle
kunna konverteras till ved- och fliseldning och att detta kan genomföras i ca 150000 småhus före år 1986. OED anger att detta skulle kunna komma till stånd genom utnyttjande av avverkningsrester, röjningsved m.m. Det
skulle innebära en oljeersättning som motsvarar ca 3-7 TWh. eller ca
300 000-700 000 m” olja. Idag beräknas användningen av skogsenergi uppgå till 3—7 TWh per år, främst i form av helved och flis i småhus. Regeringen har i prop. 1980/81:90 bedömt att användningen av fasta inhemska bränslen för enskild uppvärmning bör kunna öka till 9—13 TWh år 1990.
En övergång till uppvärmning med gas är aktuell i södra Sverige inom ramen för Sydgasprojektet. Projektet syftar till att bygga upp en distribution av I 140 milj. m? naturgas per år i västra Skåne. Ca 10000 enbostadshus beräknas i en första etapp skall kunna övergå till uppvärmning med gas. Den första gasleveransen beräknas ske den I oktober 1985.
I fråga om övergång från olja till el beräknar ELAK att ca 600000 oljeeldade pannor i småhus och ett antal medelstora pannor i flerbostadshus kan konverteras från olja till el. Av dessa kan ca 70000 pannor i
småhus konverteras till en mycket liten kostnad. Anledningen till detta är att dessa pannor är utförda för alternativ uppvärmning med elpatron. Ett hinder för en snabb konvertering till el är att distributionsnätet i många fall
inte är dimensionerat för en väsentligt ökad elanvändning. Vissa distribu-
tionsnät mäste därför förstärkas. vilket beräknas ta ca 2-4 år. Fram till är 1985 beräknar ELAK att det bör vara möjligt att konvertera ca 300000 småhus från olja till el. Därigenom skulle en årlig oljebesparing om ca 700.000 m” kunna uppnås, vilket utgör ca 20/7 av småhusens oljeförbrukning. Den totala oljeförbrukningen för alla ändamål är f.n. ca 30 miljoner
m'.
För egen del vill jag anföra följande.
I prop. 1980/81:90 anger statsrådet Petri att ersättning av olja är ett
centralt energipolitiskt mål. I sina bedömningar utgår han från att 9 miljoner ton olja skall kunna sparas år 1990. Ca 3 miljoner ton bedöms komma att ersättas genom en försiktig introduktion av kol. Lika stor oljeersättning bedöms vara möjligt genom ett utnyttjande av fasta inhemska bränslen. Alternativa drivmedel och solvärme inkl. främst mindre värmepumpar beräknas kunna medföra en oljeersättning om sammanlagt ca I miljon ton i början av 1990-talet.
Det konverteringsprogram som ingår i energisparplanen,skall ses i detta perspektiv. Jag bedömer att de möjligheter till oljeersättning som det nu aktuella konverteringsprogrammet bygger på skall kunna bidra till att det i prop. 1980/81: 90 angivna målet för oljeersättning skall kunna uppnås. Jag vill understryka vikten av att detta program fullföljs, + syfte att minska oljeberoendet och skapa förutsättning för en avveckling av kärnkraften enligt riksdagens beslut. Det är angeläget att en ökad användning av nya och förnybara energikällor. framför allt ved. flis och värmepumpar. kom-
mer till stånd. Då det gäller vedråvaran vill jag emellertid påpeka att olika
intressenter efterfrågar densamma. Det är därför angeläget att det är den del av skogsråvaran som inte kan utnyttjas inom skogsindustrin. 1. ex. hyggesavfall. röjningsvirke, skräpskog och lövvedsöverskott. som används för uppvärmningsändamål. De eventuella konflikter som föreligger mellan användning av vedråvara för olika ändamäl kommer bl.a. att bli föremål för industripolitiska överväganden och behandlas i den proposition rörande förändringar i 136a § byggnadslagen som regeringen avser att förelägga riksdagen. Jag vill också peka på att de ökade luftföroreningarna, bl. a. stoftutsläpp. vid vedeldning kan utgöra en hälsorisk. speciellt i tätbebyggda områden. vilket kommunerna bör beakta vid sin planering. Enligt
vad jag har erfarit pågår f.n. en översyn i samverkan mellan planverket.
naturvärdsverket och socialstyrelsen av bl.a. de miljöskyddskrav som behöver ställas vid eldning med fasta bränslen inom tätbebyggda områden. Till frågan om villkoren för energispurstöd vid övergång till vedeldning
äterkommer jag.
Jag har nyss redogjort för bedömningar av i vilken mån gas kan bli aktuell för uppvärmningsändamäl. Beträffande möjligheterna att inlemma övergång till uppvärmning med gas i energisparstödet återkommer jag i
annat sammanhang.
När det gäller övergång frän olja till el delar jag uppfattningen att en
sådan övergång bör stimuleras. Det är viktigt att ambitionsnivån för denna
verksamhet är hög för att möjliggöra ett effektivt utnyttjande av den
tillgängliga elproduktionskapaciteten. Samtidigt får en ökad övergång till el
inte innebära att låsningar till ett framtida högt elutnyttjande uppstår.
Sammanfattningsvis innebär vad jag nu har anfört att energisparverksamheten i byggnader bör bedrivas i två program - ett energihushållningsprogrum som omfattar såväl enklare som mer omfattande energisparåtgärder och ett konverteringsprogram som omfattar åtgärder för en Öövergång från i första hand olja till andra energislag. Under ett övergångsskede bör detta program även innefatta konvertering från olje- till elanvändning. Den föreslagna uppdelningen tillgodoser syftet att energisparverksamheten skall inriktas dels mot att minska energianvändningen, dels mot att ersätta olja med andra encrgistag. En uppdelning i två program underlättar enligt min uppfattning också det konkreta arbetet i kommunerna.
För att cnergisparverksamheten skall kunna bedrivas på ett ändamälsen-
ligt sätt är det enligt min mening lämpligt att råd och rekommendationer
utfärdas för att underlätta för kommunerna att fullfölja sitt ansvar vad gäller den föreslagna uppläggningen av encergisparandet i byggnader. Planverket har tidigare i samarbete med riksantikvarieämbetet och Kommunförbundet och efter samråd med bostadsstyrelsen och statens industriverk utarbetat promemorian "Kommunal cenergisparplanering” i vilken syn-
punkter på och råd angående energisparplaneringen i kommunerna presen-
teras. Enligt vad jag har erfarit har Planverket i samråd med berörda myndigheter och Kommunförbundet påbörjat en översyn av denna promemoria.
Förutsättningarna för energipolitiken — exempelvis vad gäller oljeprisets nivå. den tekniska utvecklingen m. m. — förändras ständigt. En fortlöpande utvärdering och uppföljning av de program som jag har föreslagit måste därför ske. EHD ansvarar enligt sina direktiv för detta. Jag har nyss uttalat att en omprövning av energisparmålet bör ske i samband med den omprövning av det samlade energihushållningsprogrammet som regering-
en i prop. 1980/81:90 har aviserat till omkring år 1985. Enligt min uppfatt-
ning bör denna omprövning även gälla inriktning och omfattning av konverteringsprogrammet.
4 Kommunernas roll
4.1 Kommunal planering m. m.
Genom tillkomsten av lagen (1977:439. ändrad senast 1980:242) om kommunal energiplanering har kommunerna fått ansvar för att i sin plane-
ring främja hushållningen med energi samt att verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Lagen täcker såväl planeringen av kommunal
verksamhet som kommunernas samhällsplanering. Inom samhällsplane-
ringens område berörs i första hand frågor som gäller markhushållning.
bebyggelseplanering, bostadsförsörjning och planering av kommunika-
tioner m.m. Kommunernas ansvar för att energihushållningsaspekterna
beaktas markeras ytterligare av föreskriften i 98 byggnadsstadgan om att bebyggelseplaneringen skall ske med tillbörlig hänsyn till bl.a. energihus-
hållningens behov. Det ankommer vidare på de kommunala byggnads-
nämnderna att bevaka att byggnadsstadgans krav på god energihushållning i byggnader beaktas vid ny- och ombyggnad.
Gällande riktlinjer för energisparverksamheten i befintlig bebyggelse
innebär att kommunerna har tilldelats viktiga rådgivande och stödjande uppgifter i fråga om verksamhetens genomförande. Förutsättningarna för ett effektivt genomförande och för att energisparinsatserna skall ske i tillräcklig omfattning förbältras genom att kommunerna biträder fastighetsägarna med rådgivning och teknisk besiktning av fastigheterna. Jag finner denna verksamhet angelägen. De flesta kommuner har också upprättat cnergisparplaner för den befintliga bebyggelsen. Statligt stöd för denna kommunala service lämnas sedan budgetåret 1977/78. Jag återkommer till besiktnings- och rädgivningsverksamheten i det följande.
EHD menar i sitt betänkande att den kommunala energiplaneringen skall
ske utifrån en helhetssyn. Detta bör enligt delegationen innefatta inte bara en samordning mellan kommunernas planer för energitillförsel och energi-
hushållning utan också en samordning av hela energiförsörjningsplanering-
en med annan kommunal planering. Som exempel på sådana områden nämns de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen som innefattar nyvoch ombyggnad av bostäder och lokaler som utgör bostadskomplement samt kommunala och regionala kulturminnesvärdsprogram. EHD menar också att kommunernas utbyggnadsplanering kan ändra förutsättningarna
för energiförsörjningen och att även den fysiska planeringen därför bör samordnas med energisparplaneringen.
Remissinstanserna har genomgående ställt sig positiva till förslaget att energiplaneringen sker utifrån en helhetssyn. Bl.a. delegationen för energiforskning och byggforskningsrådet pekar på vikten av att en samordning
sker mellan insatser på energihushållningens och energitillförselns områ-
de. Riksantikvarieämbetet betonar att även kulturhistoriska och miljömässiga hänsyn bör vägas in.
För egen del anser jag att ingen exakt skiljelinje kan dras mellan energi-
hushållning och energitillförsel. Som tag tidigare har framfört sker en ömsesidig påverkan mellan insatser på energihushållningens respektive
energitillförselns område. Mot denna bakgrund måste energiplaneringen bedrivas utifrån en helhetssyn.
Jag vill i detta sammanhang framhålla att energihushållningsprogrammet
måste utgå från den enskilde fastighetsägarens intresse för att vidta ange-
lägna åtgärder. Det är viktigt att de kommunala insatserna inriktas på att tillvarata och stimulera detta intresse. Samtidigt vill jag understryka att den kommunala verksamheten på energiområdet bör ske i samspel mellan staten och kommunerna. I prop. 1980/81:90 har regeringen framhällit att de åtgärder för att minska oljeberoendet som den kommunala energiplaneringen avses inriktas på under de närmaste åren i betydande utsträckning bör ske inom ramen för den planering som f.n. sker inom olika sektorer. Det framhälls ocksä att det på sikt kan bli aktuellt att ändra uppläggningen
och inriktningen av planeringen inom detta område. I så fall bör det enligt
min mening prövas hur energiplaneringen förhåller sig till andra former av
planering i kommunerna och hur samspelet mellan staten och kommunerna
bör gå till. Frågan om sambandet mellan kommunal energiplanering och den fysiska planeringen övervägs bl.a. i arbetet med en ny plan- och byggnadslag.
Genom de senaste årens händelser på energiområdet har medvetenheten
om energiproblemen ökat väsentligt. Staten har också gjort omfattunde
insatser för att ästadkomma en bättre hushållning med energi bl.a. i bebyggelsen. Jag vill i detta sammanhang peka på energisparstödet. på de informationsinsatser som har kommit till stånd m.m. Sammantaget har
dessa åtgärder medfört att det idag finns ett stort intresse bland fastighetsägarna för att spara energi. För att detta intresse skall resultera i att effektiva åtgärder verkligen genomförs fordras bl.a. att fastighetsägaren
har tillgång till en sakkunnig rådgivning. Den kommunala besiktnings- och
rådgivningsverksamheten spelar i detta sammanhang en central roll. Jag
återkommer i det följande till denna verksamhet. En förbättrad informa-
tion kan enligt min uppfattning också vara en väsentlig hjälp för fastighetsägaren när det gäller val av och genomförande av åtgärder. Jag återkommer strax med förslag om utökade insatser på informationsområdet.
"Frots de mycket omfattande insatser som har vidtagits och kommer att
vidtas för att minska vår energianvändning och ersätta oljan med andra energislag är det ändå uppenbart att vi under de närmaste decennierna till stor del kommer att leva i skuggan av ett stort beroende av importerad olja
med den sårbarhet för händelser på den internationella oljemarknaden som
detta innebär. Med tanke på den osäkerhet som räder om denna marknads framtida utveckling är oljeberoendet ägnat att inge djup oro.
En angelägen uppgift för kommunerna är att prioritera sina insatser till
åtgärder som syftar till att spara eller ersätta olja. Regeringen har tidigare i
prop. 1980/81:90 föreslagit att kommunerna åläggs att senast den 1 juli
1982 upprätta planer som syftar till att minska oljeanvändningen. Enligt min mening utgör sådana planer ett viktigt redskap när det gäller att
minska användningen av olja. Mitt förslag i det föregående angående mälet för energisparverksumhe-
ten i befintlig bebyggelse innebär att fler fastigheter och mer omfattande åtgärder kommer att omfattas av verksamheten. För att den angelägna ambitionshöjningen skall kunna förverkligas fordras förstärkta insatser, i fråga om utbildning information och rådgivning.
Den nuvarande energisparverksamheten baseras på att fastighetsägaren själv tar initiativ till att få till ständ åtgärder i den egna fastigheten. Enligt
min mening bör denna princip gälla även i fortsättningen. Energisparverksamhet byggd på fastighetsägarnas egna inittativ har de största förutsättningarna för framgång. Samtidigt behövs förstärkta initiativ ifråga om besiktning, rådgivning och information när energihushällningsambitionen nu höjs. Jag vill i detta sammanhang peka på de skillnader som finns mellan olika kategorier av fastighetsägare när det gäller motivationen att vidta åtgärder för en förbättrad: energihushållning. En småhusägare har med rådande energipriser ett mycket starkt incitament att hushålla med energi och har dessutom i mänga fall ett stort intresse för att förbättra sin bostad. Detsamma gäller inte alltid för ägare av flerbostadshus. bl. a. genom att de nuvarande principerna för hyressättning och mätning och debitering av värme inte skapar något motsvarande incitament vare sig för hyresgäster
eller för fastighetsägare. Dessa frågor ses f.n. över av hyresrättsutredning-
en (Ju 1975:06) respektive värmemätningsutredningen (Bo 1979:03). Även då det finns ett aktivt intresse för energihushällning blund hyresgästerna har det emellertid enligt vad jag erfarit i mänga fall visat sig vara svårt för dem att påverka fastighetsägaren att vidta lämpliga åtgärder. Agare till flerbostadshus har i mindre utsträckning än småhusägare utnyttjut det statliga energisparstödet. Framför allt när det gäller äldre flerfamiljshus finns det idag en stor energisparpotential som snabbt kan tillgodogöras till rimliga kostnader, men där energihushållningsätgärder hittills har vidtagits i mycket ringa utsträckning.
Erfarenheter i anslutning till bla. den kommunala besiktnings- och rådgivningsverksamheten tyder på att varken efterfrågan på energispar-
stöd eller det sparande som äger rum utan stöd ökar i tillräckligt snabb takt. Vissa ändringar har nyligen skett beträffande reglerna för energisparstödet. bl. a. när det gäller schablonbeloppen för olika åtgärder. Det är min förhoppning att dessa ändringar skall kunna bidra till att öka efterfrågan. Jag vill dock understryka vikten av att EHD noga följer utvecklingen av
energisparverksamheten. Om intresset för energisparande skulle vika, måste det snabbt utredas vad detta beror på och om de nuvarande styr-
medlen är lämpligt utformade. Ett vikande intresse bör i första hand motverkas med hjälp av förstärkta insatser i fråga om information. besikt-
ning och rådgivning i enlighet med vad jag kommer att föreslå i det följande. För att energisparverksamheten skall nå tillräcklig omfattning fordras, som jag tidigare anfört. alt flertalet fastighetsägare vidtar åtgärder i sina fastigheter.
Enligt min mening kan det visa sig nödvändigt med kompletterande styrmedel för att ett energisparande från mindre motiverade fastighetsägare skall komma till stånd. Under de senaste ären har förslag till starkare styrmedel väckts i flera'sammanhang. Den s.k. punninspektionsutredningen föreslog år 1976 att en obligatorisk inspektion av byggnaders värmean-
läggningar skulle genomföras i syfte att ästadkomma en bättre energihushållning. Kommunen skulle vara huvudman för inspektionsverksamheten med byggnadsnämnden som tillsynsmyndighet. medan sotningsväsendet skulle handha det praktiska utförandet. Förslaget innebar bl. a. att fastighetsägaren skulle kunna åläggas alt inom en viss tid avhjälpa brister i
värmeanläggningen.
I prop. 1978/79: 115, bil. 3 anmälde jag att jag avsåg att ta upp överläggningar med Kommunförbundet beträffande behovet att i lag ge kommunerna rätt alt som ett Ied i den kommunala energiplaneringen besikta byggnader i kommunen. Motivet för en sådan besiktningsrätt skulle vara att kommunerna skulle kunna inventera sparmöjligheterna och därmed få ett underlag för att styra energisparstödet mot de åtgärder som kunde bedömas ge störst effekt.
EHD har föreslagit att frågan om en energihushållningslag bör utredas.
En sådan lag skulle enligt delegationen syfta till att kommunens skyldigheter och befogenheter inom energiområdet ökades och preciserades. Delegationen anger som en möjlighet till sådan lagreglering att lagen om kommunal energiplanering anpassas till dessa krav.
Förslaget har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Många
av de kommuner som har vttrat sig över förslaget pekar på att mer entydiga
regler och definitioner av ansvarsområden måste finnas, om den kommu-
nala energiplaneringen skall kunna genomföras i enlighet med EHD:s förslag. Vissa kommuner anser att en sådan precisering skulle kunna komma till stånd genom den föreslagna energihushållningslagen. medan
andra ställer sig tveksamma eller avvisande till detta. Många remissinstan-
ser avstyrker förslaget om en utredning, i allmänhet med motiveringen att de preciseringar av kommunernas skyldigheter och befogenheter som ef-
terlyses torde kunna regleras genom lagen om kommunal cnergiplanering.
Detta framhålls bl. a. av bostadsstyrelsen och Kommunförbundet.
EHD har också föreslagit att ett program för regelbunden besiktning av i första hand värmeanläggningar snarast genomförs 1 syfte att effektivisera
den del av energisparverksamheten som är inriktad på enklare åtgärder.
Enligt EHD kan sådana åtgärder med i allmänhet gott utbyte vanligen utföras fristående utan att påverka behovet av mer omfattande insatser.
Genom att åtgärderna i allmänhet är av underhällskaraktär fordrar de en kontinuerlig översyn för att den uppnådda energispareffekten skall bibe-
hållas. Delegationen ställer sig positiv till att bl. a. sotningsväsendets kompetens vid genomförandet av ett sådant program. Den övervägande delen av remissinstanserna tillstyrker förslaget om en
regelbunden besiktning av värmeanläggningar. Några instanser pekar dock på att ett besiktningsprogram bör bygga på frivilligt deltagande från fas-
tighetsägarnas sida. Planverket menar att det är oklart hur EHD:s förslag
skiljer sig från panninspektionsutredningens och menar att denna utred-
nings förslag bör genomföras. Behovet av ytterligare utredning understryks av flera remissinstanser. Bl.a. föreslår Stockholms kommun att en
försöksverksamhet bör genomföras innan definitiv ställning till förslaget kan tas.
Ett fåtal remissinstanser avstyrker förslaget. i huvudsak med motive-
ringen att den föreslagna helhetssynen då skulle gå förlorad. samt att det i
betydande utsträckning saknas resurser för genomförandet. När det gäller ansvaret för programmets genomförande ställer sig de flesta av remissinstanserna positiva till att sotningsväsendet utnyttjas. Man betonar dock de
utbildningsinsatser som i så fall måste göras. Vissa remissinstanser uteslu-
ter i och för sig inte sotningsväsendet, men anser att även andra huvudmän är tänkbara, exempelvis förvaltningsbolag m. fl.
För egen del vill jag anföra följande. Det finns tecken som tyder på att
energisparverksamheten inte ökar i tillräcklig takt. Enligt dess direktiv ankommer det på EHD att följa utvecklingen av energihushällningsverksamheten i befintlig bebyggelse och vid behov föreslå insatser för att
åstadkomma en effektivare verksamhet. Inom ramen för detta bör en kontinuerlig översyn av de nuvarande styrmedlens effektivitet göras. liksom en bedömning av behovet av kompletterande styrmedel och lämplig
utformning av sådana. Jag bedömer att den nivå som angivits för omfattningen av energihushållningsverksamheten bäst kan nås med den ansvarsfördelning mellan stat, kommun och fastighetsägare som den hittillsvaran-
de verksamheten byggt på. Enligt vad jag har erfarit undersöker EHD för närvarande speciellt omfattningen av det sparande som sker utan statligt
stöd samt de faktorer som kan tänkas påverka detta sparande. I den mån
det visar sig att energisparandet inte ökar i tillräckligt snabb takt förutsät-
ter jag att delegationen analyserar och föreslår vilka förbättringar av det
nuvarande stödsystemet som kan behöva vidtas samt vid behov utformar förslag till kompletterande styrmedel och stimulanser och betyser effekterna av dessa.
4.2¶Besiktnings- och rådgivningsverksamhet
Vid min anmälan till prop. 1978/79: 115 bil. 3 med riktlinjer för energipolitiken anförde jag att en uppsökande rådgivning och besiktning är en förutsättning för att just de åtgärder som bör utföras i varje hus också
utförs. Enligt vad jag har erfarit finns det idag stor efterfrågan på denna service. Därigenom skapas förutsättningar för att fastighetsägarna skall få kunskap om vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som bör vidtas för att bästa möjliga resultat skall uppnås. Detta är till gagn såväl för fastighetsägaren och de boende som för samhällsekonomin. Även om det idag finns ett mycket stort intresse för energisparande bland fastighetsägarna, saknar många de nödvändiga tekniska kunskaperna för att avgöra
vilka åtgärder som är mest lämpliga att vidta i det egna huset.
Med stöd av uppgifter som har inhämtats i samband med att bidrag har lämnats till kommunerna för besiktnings- och rädgivningsverksamhet framhåller EHD att merparten. eller drygt 8076. av landets kommuner idag erbjuder energisparbesiktning. I huvuddelen av dessa kommuner kommer besiktningarna till stånd på initiativ av fastighetsägaren. Besiktningsverksamheten har dock hittills haft begränsad omfattning. Kommunerna plancerar emellertid en avsevärd ökning av verksamheten. Enligt deras egna
bedömingar kommer dubbelt så många hus att besiktas under budgetåret
1980/81 som under budgetåret 1979/80.
Som jag tidigare anförde kommer besiktnings- och rådgivningsverksamheten att spela en central roll vid genomförandet av energihushållningsverksamheten. Det är därför en väsentlig uppgift för staten att underlätta och stödja uppbyggnaden av en tillräcklig rådgivnings- och besiktningsverksamhet.
Statsbidrag till kommunerna har lämnats sedan budgetåret 1977/78. Sammanlagt har t.o.m. budgetåret 1980/81 stöd beviljats med ca 250 milj. kr. Av detta har ca 150 milj. kr. lämnats för planerings-. besiktnings- och rådgivningsverksamhet i kommunerna, 32 milj. kr. för planering och upprättande av energisparprogram och 24 milj. kr. för informations- och råd-
givningsinsatser till fastighetsägare och allmänheten. Resterande del av
stödet har bl. a. gått till inköp av teknisk utrustning. utbildning m. m.
EHD har i sitt betänkande föreslagit att besiktning och rådgivning så snart som möjligt skall ställas som villkor för statligt enerigsparstöd till
bostadshus. Målet bör enligt EHD vara att ett sådant krav införs den I juli
1982. EHD anser att en kartläggning av förekomsten av hälsofarliga material samt erforderlig kontroll av ventilationssystemet bör utgöra en obligatorisk del av besiktningsverksamheten. I de rekommendationer till fastig-
hetsägaren som besiktningen bör leda fram till bör, där så erfordras, också ingå förslag på åtgärder som medför att luftomsättningen inte blir för låg.
EHD:s förslag i denna del tillstyrks i princip av samtliga remissinstanser. Vissa av de kommuner som har yttrat sig över förslaget anser dock att det bör ankomma på varje kommun att avgöra om en besiktning är nödvän-
dig. Man anför bl. a. att besiktning av representativa hus — s.k. typhus —
eller av stickprovsmässigt utvalda hus bör kunna räcka som grund för kommunens tillstyrkan av ansökningar om energisparstöd för alla hus i ett
och samma område I kommunen. Riksantikvariecämbetet anser att det
föreslagna kravet bör tillämpas redan från den I juli 1981 när det gäller tilläggsisolering av ytterväggar. Behovet av att tillräckliga resurser ställs
till förfogande så att inte det föreslagna kravet leder till att energisparverk-
samheten bromsas upp betonas av många remissinstanser, bl.a. planverket. bostadsstyrelsen och flera fänsbostadsnämnder som förordar att kravet inte införs förrän fr. o. m. den I januari 1983.
EHD har också framfört att besiktningsarbetet bör kunna utföras av andra än de kommunala besiktningsförrättarna. exempelvis konsulter och
förvaltningsbolag. Remissinstanserna ställer sig genomgående positiva till
detta, men planverket framhåller att besiktningen i allmänhet bör utföras av kommunens egen personal.
För egen del vill jag anföra följande. För att öka förutsättningarna för att energisparstödet används på ett ändamålsenligt sätt är EHD:s förslag värt att beakta. Jag är dock inte idag beredd att föreslå ett datum för införande av ett sådant villkor, bl.a. mot bakgrund av risken för att ett för snabbt införande skulle kunna medföra en uppbromsning av energisparverksamheten genom att rådgtvnings- och besiktningskapaciteten är otillräcklig. Jag återkommer till frågan om besiktning som villkor för erhållande av
statligt stöd i avsnitt 6.
När det gäller de synpunkter som förs fram av riksantikvarieämbetet "ck beträffande en särbehandling i fråga om utvändig tilläggsisolering vill jag erinra om att det f.n. krävs byggnadslov för sådana åtgärder som väsent-
nadsnämnden gör en förhandskontroll av åtgärderna. Syftet med ämbetets
förslag torde i stor utsträckning tillgodoses genom denna kontroll Jag
anser det därför inte befogat att särbehandla dessa åtgärder.
Jag delar också EHD:s uppfattning att besiktningsarbetet bör kunna utföras även av andra än kommunens personal. Jag tänker då särskilt på att de större bostadsföretagen. men också fristående konsulter. i många fall redan har kompetent personal-tför besiktningsförfarandet. Jag vill dock
understryka att kommunerna fortfarande bör ha huvudansvaret för att den
behövliga verksamheten kommer till stånd. |
Vad jag nu har anfört innebär att besiktnings- och rådgivningsverksamheten även i fortsättningen får en mycket stor betydelse. Denna verksamhet bör som jag ser det omfatta inte bara förslag till lämpliga energisparåt-
gärder och kombinationer av sådana åtgärder. Även t.ex. hälsoaspekter — och då framför allt behovet av erforderlig ventilation — måste som EHD
här föreslagit uppmärksammas och påtalas i samband med rädgivnings-
och besiktningsverksamheten. Som ett led i det konverteringsprogram som
jag tidigare har förordat bör även räd och information om möjligheterna att
ersätta olja med andra energislag ingå som en det i besiktningen. Enligt vad
jag erfarit pågår inom planverket, i samråd med berörda myndigheter. också ett arbete med att utarbeta räd och rekommendationer för besiktningsförfarandet. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att
dessa råd och rekommendationer står i samklang med de övergripande riktlinjer för energisparplanens genomförande som jag har angivit i det föregående.
Enligt min mening är det också önskvärt att energisparrådgivarna samverkar med de energikonsulenter som enligt regeringens förslag i prop. 1980/81:90 kommer att vara placerade vid de regionala utvecklingsfonderna för att biträda näringslivet med råd i energihushållningsfrågor m. m.
Jag övergår nu till att behandla frågan om finansieringen av besiktningsoch rådgivningsverksamheten. EHD har föreslagit att kommunerna skall garanteras statligt stöd fram till omkring år 1985 och att frågan om finansieringen senast vid denna tidpunkt bör tas upp till förnyad prövning.
Samtliga remissinstanser tillstyrker EHD:s förslag på denna punkt. Många remissinstanser. i synnerhet kommuner, efterlyser dock redan i dag besked om finansieringsmöjligheterna efter år 1985. Flera remissinstanser understryker också att bidraget bör vara så stort att det täcker hela kostnaden för verksamheten. Riksdagen beslöt år 1979 (prop. 1978/79:115 bil.3, CU 1978/79:37, rskr 1978/79: 394) att kommunerna skulle garanteras ett statligt bidrag för besiktnings- och rådgivningsverksamheten t. o. m. budgetåret 1981/82,
För egen del vill jag anföra följande. För att säkerställa en tillräcklig omfattning av rådgivnings- och besiktningsverksamheten bör finansieringsformerna för verksamheten läggas fast fram t. 0. m. budgetåret 1985/ 86. Jag återkommer i det följande (avsnitt 10) till frågan om bidragets storlek.
Enligt min mening bör bidraget fördelas efter följande principer. Huvuddelen av stödet bör avse besiktnings-, rådgivnings- och informationsverksamheten. Som jag tidigare nämnt bör denna verksamhet kunna ombesörjas även av annan personal än kommunens egna besiktningsförrättare, exempelvis konsultföretag. Vidare bör en del av medlen användas för utbildning av den personal som ansvarar för energihushållningsverksamhetens genomförande. Jag kommer i det följande att föreslå vissa informationsinsatser till fastighetsägarna. Även dessa insatser bör enligt min mening kunna omfattas av stödet. På samma sätt som hittills bör det ankomma på regeringen att meddela närmare bestämmelser om dispositionen av de medel som anvisas.
Energisparkommittén har i en skrivelse till regeringen föreslagit att särskilda medel anvisas till kommunerna för inventeringar av energisparmöjligheterna i idrottsanläggningar m. m. Motivet för sådana inventeringar skulle vara att det i dag finns stora möjligheter att spara energi till låga kostnader i idrottsanläggningar m. m., men att intensifierade informationsoch rådgivningsinsatser behövs för att sådana åtgärder skall komma till stånd.
Jag är medveten om att det finns stora möjligheter att spara energi i olika
3 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 133
förslag om att det nuvarande energisparstödet till byggnader skall utvidgas till att omfatta även vissa typer av anläggningar. Jag anser det värdefullt att kommunerna gör den typ av inventeringar som energisparkommittén före-
slagit. Enligt min mening bör de emellertid inrymmas i kommunernas
nuvarande energisparverksamhet. Jag är därför inte beredd att tillstyrka
kommitténs förslag.
5¶Vissa frågor om uppvärmning m. m.
5.1¶Förberedelser i byggnader för övergång till skilda energislag m. m.
Regeringen har i proposition 1980/81:90 betonat vikten av åtgärder som
sparar olja och som verkar på kort och meddellång sikt. Som en del i ett program för oljeersättning har regeringen föreslagit att elkraften under 1980-talet skall användas för att på effektivast möjliga sätt ersätta olja utan
att det uppstår låsningar till ett framtida högt elutnyttjande. Det finns mot bakgrund av detta anledning att redan nu överväga beho-
vet av sådana krav på byggnader och uppvärmningssystem i byggnader som innebär att en framtida övergång till olika energikällor underlättas.
Bestämmelserna i byggnadsstadgan ger inte stöd för sådana krav. Bestämmelserna tar nämligen i första hand sikte på att byggnader skall vara utförda så att de medger en god energihushållning och att de skall vara försedda med uppvärmningsanordningar som är tillräckligt effektiva för att
tillgodose behovet av tillfredsställande inomhusklimat.
Jag kommer i det följande att närmare diskutera de krav på flexibilitet som bör ställas och tar först upp ett förslag av elanvändningskommittén (ELAK) om dimensionering av vattenburna uppvärmningssystem.
5.1.1 Krav på uppvärmningssystem
Uppvärmningssystem som är anpassade för olika energikällor ger vinster ur flexibilitetssynpunkt. I sitt betänkande påpekar ELAK att en ökad flexibilitet kan nås om vattenburna uppvärmningssystem dimensioneras
för lägre vattentemperatur än i dag. Detta beror på att varmvatten som uppvärmts t. ex. genom solfångare och värmepumpar ofta har en relativt låg temperatur. ELAK anger att vattenradiatorsystem vanligen är dimensionerade för en s.k. framledningstemperatur av minst 70”C. För nytillkommande bebyggelse kan det enligt utredningen vara motiverat att vattenburna uppvärmningssystem dimensioneras för en högsta temperatur av 60”C. Flertalet befintliga uppvärmningssystem lämpar sig som regel redan i dag för lågtemperatur genom att de normalt är överdimensionerade. Här-
igenom kan också både nytillkommande och befintlig bebyggelse anslutas till system där solvärme eller värmepumpar tillgodoser en del av uppvärmningsbehovet. ELAK:s förslag tillstyrks eller lämnas i stort sett utan erinran av remiss-
instanserna.
Jag delar utredningens uppfattning att lågtemperatursystem har stora
värmningssystem normalt dimensioneras för lågtemperatur. Jag är medveten om att dimensioneringskravet i vart fall inledningsvis
kan öka investeringskostnaderna genom att vattenradiatorerna måste göras större. Den flexibilitet hos uppvärmningssystemet som skapas genom användning av lågtemperatursystem måste dock enligt min mening ses som
en investering för framtiden genom att en senare övergång till uppvärm-
ning med andra energislag än olja kan göras billigare. En ökad investe-
ringskostnad motverkas dessutom av att utvecklingen går mot mer energi-
snåla hus, som kräver mindre värmetillförsel och därmed mindre radiatorer, samt av att värmeförlusterna i rörledningarna blir mindre.
Flertalet av de oljepannor som i dag sätts in i småhus är förberedda för användning av elenergi genom att en elpatron. finns monterad eller senare kan installeras. ELAK föreslår att det bör krävas att villapannor som
nyinstalleras skall vara förberedda för installation av elpatron. Oljeberoendet kan minskas genom användning av elenergi för uppvärmning. Om oljepanna installeras är det av vikt att möjligheter skapas för att vid behov också utnyttja el. Jag biträder därför ELAK:s uppfattning
att det bör krävas att oljepannor som installeras vid nybyggnad av småhus skall vara förberedda för användning av elenergi. Härigenom kan i ett
senare skede övergång till elenergi ske utan alltför omfattande ombyggnadsåtgärder. Med hänsyn till att de flesta oljepannor redan i dag är förbe-
redda för användning av elenergi kan bestämmelser om detta enligt min mening införas utan att det uppstår några egentliga merkostnader i nyproduktionen.
De krav på flexibilitet hos uppvärmningssystemet som jag nu har före-
slagit är enligt min mening i första hand aktuella för sådana byggnader för stadigvarande bruk som innehåller bostads- och arbetsrum. För övriga
byggnader kan normalt en övergång till alternativa uppvärmningssätt ske
relativt enkelt utan att särskilda förberedelser har vidtagits. Även fritidshus som utnyttjas stadigvarande bör av samma skäl undantas från särskilda krav på förberedelser. Krav på åtgärder för att öka uppvärmningssyste-
mets flexibilitet i befintlig bebyggelse bör enligt min mening kunna aktualiseras endast när i en byggnad görs sådana ändringar av någon betydelse som berör byggnadens uppvärmningssystem.
De förslag som jag nu har lagt fram-bör träda i kraft den I januari 1983.
Förslagen innebär att ändringar måste göras i byggnadsstadgan. Jag återkommer till frågan om den lagtekniska lösningen (avsnitt 5.3).
5.1.2 Krav på byggnader
För att fasta bränslen vid behov skall kunna användas för uppvärmning föreslår ELAK att nytillkommande småhus för stadigvarande bruk som
skall värmas upp med vattenburen elvärme förbereds så att skorsten
förhållandevis enkelt kan installeras i efterhand. ELAK föreslår vidare att småhus projekteras så att vissa utrymmen i efterhand kan- utnyttjas för
uppvärmningskomponenter, t.ex. pannanläggning m.m. i samband med
övergång till annat energislag. Dessa krav bör riktas endast mot byggnader
som kan beräknas få behov av sådana anordningar. I byggnader som kan beräknas bli uppvärmda genom någon form av centralt system, som t. ex.
fjärrvärme, är det enligt ELAK tillräckligt om ett vattenburet system för
låga temperaturer inrättas. För särskilt uppvärmningssnåla byggnader med
direktverkande elvärme bör enligt utredningen ett inre distributionssystem för värme förberedas. Vidare bör för dessa byggnader finnas plats på
tomtmark för nödvändiga anordningar för uppvärmning. Remissinstanserna lämnar i stort sett utredningens förslag utan erinran.
Jag anser för egen del det vara väsentligt att nytillkommande småhus,
som huvudsakligen skall värmas upp genom vattenburen elvärme, förbereds på sådant sätt att skorsten och uppvärmningskomponenter, t. ex. värmepanna, i efterhand kan installeras förhållandevis enkelt. Nägra krav på förberedande byggnadstekniska åtgärder bör dock enligt min mening inte ställas. Det bör vara tillräckligt om byggnadens planlösning är sådan
attt. ex. skorsten eller värmepanna relativt enkelt kan sättas in i efterhand. Givetvis bör detta gälla endast i fråga om sådana byggnader som i en
framtid bedöms få behov av särskilda anordningar. Jag anser inte heller att det bör ställas krav på att nytillkommande
småhus, som skall värmas upp med direktverkande elvärme, skall förbere-
das för ett inre distributionssystem. Vid en eventuell övergång till andra
uppvärmningsformer kan ett inre distributionssystem relativt enkelt sättas
in i efterhand. Enligt min mening bör kraven på förberedelser i småhus med direktverkande elvärme i stället begränsas till att gälla krav på förberedelse för skorsten och uppvärmningskomponenter genom lämplig plan-
lösning på samma sätt som föreslås gälla för småhus med vattenburen elvärme. Sådana förberedelser kan ske utan att det medför några egentliga
hinder när det gäller byggnadens utformning och utan några nämnvärda
kostnadsökningar.
I småhus som uppvärms med naturgas kan en övergång till andra uppvärmningsformer försvåras genom att en del av dessa byggnader bl. a. har mycket begränsade utrymmen för uppvärmningskomponenter. De krav på förberedelser i byggnader som jag nu har berört bör enligt min mening
också gälla i princip i fråga om dessa småhus.
När det gäller andra byggnader än småhus är behovet av förberedelse för
skorsten och uppvärmningskomponenter inte lika påkallat. Normalt är det mer fördelaktigt att ansluta sådana byggnader till centrala system eller att
uppföra uppvärmningsanläggningar i nära anslutning till byggnaden. Nägra särskilda krav bör därför inte ställas på planlösningen i dessa byggnader.
I motsats till ELAK bedömer jag det inte nödvändigt att kräva att särskild plats på tomtmark reserveras för uppvärmingsanordningar. 1 det stora flertalet fall finns erforderlig tomtmark eller annan mark i nära
anslutning till byggnaden som kan utnyttjas i de fall byggnaden inte kan anslutas till något centralt system.
De krav på förberedelser i småhus som jag nu har föreslagit är enligt min
mening aktuella endast för sådana småhus som utnyttjas stadigvarande. För övriga byggnader, i första hand fritidshus, är behovet av uppvärmning
inte lika påkallat. En senare övergång från el till uppvärmning med andra energislag kan därför i dessa byggnader ske genom installation av någon
enklare uppvärmningsanordning, som inte kräver särskilda förberedelser i byggnaden. Av samma skäl bör även sådana fritidshus som utnyttjas stadigvarande undantas. Krav på förberedelser i befintliga småhus bör enligt min mening kunna aktualiseras endast när i en byggnad görs sådana ändringar av någon betydelse som berör byggnadens planlösning. De förslag som jag nu har lagt fram bör träda i kraft den I januari 1983.
Förslagen innebär att ändringar måste göras i byggnadsstadgan. Jag återkommer till frågan om den lagtekniska lösningen tavsnitt 5.3).
5.1.3 Villkor för installation av direktverkande elvärme
Värmesystem med cirkulerande varmvatten ger i princip möjlighet att
som energikälla utnyttja fjärrvärme, olika former av solvärme, värmepum-
par, elenergi eller olika bränslen i en panna. En övergång till en ny energikälla kan ske utan att några större tekniska ombyggnader av upp-
värmningssystemet behöver göras. Motsvarande gäller för värmesystem med varmluft som fördelas till olika rum i en byggnad. Direktverkande
elvärme från t. ex. elradiatorer innebär däremot att elektrisk energi alstrar
värme som värmer upp rum eller lokaler direkt utan att något medium, t.ex. vatten eller luft, utnyttjas för att transportera och fördela värmeenergin. En senare övergång till annan energi än elenergi innebär här bl. a. att ett värmedistributionssystem måste installeras.
Några särskilda villkor för användning av direktverkande elvärme gäller
inte i dag. Statsrådet Petri har i sin anmälan till prop. 1980/81:90 redovisat sina överväganden med anledning av ELAK:s förslag att begränsa installation av direktverkande elvärme.
Regeringen har i prop. 1980/81:90 föreslagit att installation av direktverkande elradiatorer eller liknande skall få tillåtas i byggnader om dessa utförs så att användning av elenergi för sådan uppvärmning endast margi-
nellt påverkar den nationella elbalansen etler om det finns särskilda skäl att
installera direktverkande elvärme. Regeringen föreslår att i princip bör
ELAK:s förslag gälla beträffande vilka villkor som bör tillämpas för an-
vändningen av direktverkande elvärme. Uppvärmningssnåla byggnader
bör sålunda få värmas med direktverkande elradiatorer. Detta villkor skall anses uppfyllt för byggnader där behovet av elenergi för radiatorer och tappvarmvatten är i genomsnitt 4042 lägre än energibehovet för radiato-
rerna om byggnaderna varit utförda enligt minimikraven på värmeisolering och luftomsättning i SBN 1975.
Regeringen har vidare föreslagit att det vid mitten av 1980-talet bör göras en omprövning av villkoren för användning av direktverkande elvärme mot bakgrund av den kunskap som då föreligger och vad som är att anse
Prop. 1980/81: 133 | 39
som samhällsekonomiskt optimalt. Villkoren för installation av di-
rektverkande elvärme bör enligt regeringens förslag i prop. 1980/81:90
träda i kraft den 1 januari 1983. ELAK:s förslag innebär att förbud med vissa undantag införs mot användning av direktverkande elvärme. Reglerna avses gälla vid nybyggnad
och vid sådana ändringar som berör en byggnads uppvärmningssystem.
Särskilt uppvärmningssnåla byggnader skall som nyss nämnts få utföras
med elradiatorer. ELAK föreslår att från förbudet därutöver undantas tillfälliga byggnader och byggnader som värms upp tillfälligt, t. ex. flertalet
fritidshus och samlingslokaler, vissa tillverkningslokaler inom industrin,
jordbrukets och trädgårdsnäringens ekonomibyggnader samt kulturhistoriskt värdefulla byggnader. I övrigt skall undantag kunna medges där ett
förbud framstår som uppenbart orimligt. ELAK föreslår att statens planverk skall få i uppdrag att meddela tillämpningsbestämmelser till de särskilda villkoren för installation av direktverkande elvärme samt att pröv-
ningen skall bindas till hanteringen av byggnadslovsärenden.
Jag vill för egen del anföra följande, beträffande 1 vilka fall särskilda villkor för installation av direktverkande elvärme bör gälla.
I nybyggda småhus har direktverkande elvärme installerats i relativt stor
utsträckning under 1970-talet. Andelen har dock minskat och f.n. torde 20-25 22 av de nybyggda småhusen förses med direktverkande elvärme. Bland de styckebyggda småhusen, vilka till största delen ligger i glesbygd och småorter, är andelen hus som förses med sådant uppvärmningssystem ännu mindre. En stor del av dessa nybyggda hus har på senare tid i stället utrustats med elvärmesystem med vattenradiatorer och ofta med s.k. kombinationspanna, vilket möjliggör alternativ uppvärmning med fast bränsle eller olja.
Jag anser det väsentligt att småhusen utrustas med uppvärmningssystem som inte medför en långsiktig låsning till användning av elenergi. I områden där det är möjligt och rationellt att ansluta till fjärrvärme eller andra centraliserade uppvärmningssystem bör denna möjlighet utnyttjas. För småhus som inte ansluts till sådana värmesystem bör installation av direktverkande elvärme få ske endast då det föreligger särskilda skäl.
I den mån någon vid sidan av det i byggnaden inrättade uppvärmningssystemet dessutom vill installera direktverkande elradiatorer finns inte anledning till att förhindra detta. Flexibilitetskraven är ju då redan uppfvlilda. Med inrättat uppvärmningssystem avses givetvis ett komplett och funge-
rande uppvärmningssystem.
I småhus som är energisnålt utformade finns det normalt särskilda skäl
att tillåta direktverkande elvärme.l sådana hus kommer möjligheten att nyttiggöra värme från belysning, från hushållsmaskiner och hushållet i
Övrigt, från personer som vistas i huset samt värme genom solinstrålning att få stor betydelse. Uppvärmningssystemet ger endast tillskottsvärme
med lägre utnyttjande än i hus med normal energihushållningsstandard.
Direktverkande elvärme med elradiatorer, vilkas inkoppling styrs av s.k.
termostatventiler erbjuder i dessa fall en möjlighet att få ett uppvärmnings-
system med låg kostnad och önskad reglerbarhet.
De uppvärmningssnåla husen kan utgöras av hus i vilka väl utprovade energisparåtgärder har vidtagits utöver gällande normkrav. Hit bör också
räknas de energisnåla byggnader, som är speciellt utformade, orienterade och förlagda så att värmeenergin av solinstrålningen effektivt tas till vara. Mot bakgrund av de skäl som jag nyss har nämnt och för att inte hämma utvecklingen av värmesnåla byggnader anser jag i likhet. med ELAK att direktverkande elvärme utan andra villkor bör få användas i dessa hus med s.k. passiv solanvändning. Jag återkommer senare till frågan om tillämpningsbestämmelser för de uppvärmningssnåla byggnaderna .
I småhus av mer renodlad experimentkaraktär anser jag, i likhet med
ELAK, att instaliation av direktverkande elvärme bör få ske efter bedömning från fall till fall. Även i andra fall där det är uppenbart orimligt att inte
tillåta direktverkande elvärme bör detta uppvärmningssystem få installe-
ras.
Vad jag nu har anfört gäller vid uppförandet av nya byggnader. Beträffande befintliga byggnader bör särskilda villkor för användning av direktverkande elvärme aktualiseras i samband med ändringar av någon betydelse som berör uppvärmningssystemet.
I befintliga småhus kommer enligt min bedömning: konvertering från oljeuppvärmning till eluppvärmning att ske i stor omfattning. Detta torde i helt dominerande utsträckning komma att ske genom att elpanna, elpatron eller elkassett utnyttjas och de befintliga vattenradiatorsystemen bibehålls.
En övergång till direktverkande elvärme i befintliga småhus kan dock i
undantagsfall bli aktuell i äldre hus, där vattenradiatorsystemet har tjänat ut eller där centralvärmesystem inte har funnits tidigare. Frågan om att installera direktverkande elvärme i-.dessa fall bör enligt min uppfattning avgöras mot bakgrund av kostnaderna för olika alternativa uppvärmnings-
system ställda i relation till den återstående användningstiden för byggna-
den i fråga. Om denna tid är kort bör direktverkande elvärme kunna
tillåtas.
Även då mindre utvidgningar av boytan i ett småhus skall göras genom
till-, på- eller ombyggnad kan det, som ELAK har påpekat. från kostnads-
synpunkt vara orimligt att inte tillåta uppvärmningsanordningar i form av direktverkande elradiatorer e.d.
Beträffande fritidshusen innebär system med direktverkande elvärme så stora fördelar att detta värmesystem: bör få användas utan villkor. För denna kategori av sekundärbostäder bör anspråken på flexibelt uppvärmningssystem heller inte vara så akuta, eftersom nyttjandet av byggnaderna i händelse av brist på elenergi kan begränsas. Fritidshusen utrustas ofta
med öppna spisar eller andra eldningsanordningar för vedbränslen varför viss beredskap mot elenergibrist finns.
Vissa fritidshus används under en stor del av uppvärmningssäsongen.
Jag tänker då på andelshus eller liknande och uthyrningshus i anslutning till fjällanläggningar. Även för denna kategori av byggnader har direktver-
kande elvärme i många fall sådana fördelar att detta värmesystem bör få
installeras.
I några fall omvandlas fritidshus till permanentbostäder. Frågan om vilka krav som skall ställas på sådana fritidshus behandlas mer generellt av
fritidsboendeutredningen. Jag är mot bakgrund av detta inte nu beredd att föreslå några särskilda krav på uppvärmningssystem i fritidshus som genom ändrat användningssätt omvandlas till permanentbostäder. I sådana
fall då omvandlingen förutsätter att huset byggs om och detta berör uppvärmningssystemet, kan det dock bli aktuellt att ställa särskilda villkor för nyinstallation eller komplettering med direktverkande elvärme, som för småhusen enligt vad jag tidigare redovisat.
I nya flerbostadshus har direktverkande elvärme installerats i mycket liten utsträckning. I tätorterna kommer enligt min uppfattning nytillkom-
mande flerbostadshus i de flesta fall att anslutas till fjärrvärmesystem,
vilket fordrar ett värmesystem i byggnaden med vatten eller luft som värmebärare. Den i prop. 1980/81:90 föreslagna undantagsregeln för uppvärmningssnåla hus kan, enligt vad jag har erfarit, komma att bli svår att
utforma på ett lämpligt sätt i fråga om flerbostadshus. Jag anser därför att
det f.n. är onödigt med särskilda villkor för installation av direktverkande elvärme i flerbostadshusen. Förändrade prisrelationer mellan olika ener-
gislag kan dock medföra att detta ställningstagande måste omprövas. En omprövning där överväganden sker om införande av krav på uppvärmningssnål utformning i likhet med vad som föreslås gälla för småhus bör kunna anstå till 1985.
För arbetslokaler som kontor och industrier, undervisnings- och vårdlokaler, samlingslokaler m.m. är det som regel inte aktuellt att använda direktverkande elvärme. eftersom andra uppvärmningssystem är lämpligare för att transportera och fördela värme. Direktverkande elvärme kan dock i vissa fall innebära stora fördelar. Exempel på detta är industri- och hantverkslokaler som med relativt korta intervall skall omdisponeras för varierande verksamheter och i vilka smidigheten och de låga installations-
och ändringskostnaderna hos direktverkande elradiatorer är betydelsefulla faktorer för ett rationellt utnyttjande. De låga kostnaderna kan ha avgöran-
de betydelse för industrilokaler med kort livslängd. I vissa industri- och
hantverkslokaler är uppvärmningsbehovet begränsat till en viss del av byggnaden och ibland är det endast tillfälligt. Även här innebär direktver-
kande elvärme stora fördelar. I många industrilokaler kan ett alternativt
uppvärmningssystem relativt enkelt installeras i efterhand, om det befintliga värmesystemet blir oekonomiskt eller oanvändbart. För mycket små eller tillfälliga byggnader, som arbetskurar eller arbetsbodar, är ofta direkt-
verkande elvärme det fördelaktigaste värmesystemet. Jag anser, mot bak-
grund av vad jag nu har redovisat, att några särskilda villkor för använd-
ning av direktverkande elvärme inte bör gälla arbetslokaler, undervis-
nings- och vårdlokaler inklusive barndaghem samt samlingslokaler exempelvis kyrkor, m.m. Även för arbetslokaler bör frågan om villkor för
användning av direktverkande el kunna anstå till 1985.
I fråga om jordbruks- och trädgårdsnäringens produktionsbyggnader, lager- och förrådsbyggnader samt garagebyggnader gör jag samma be-
dömning som för de nyss nämnda lokalerna och anser att några särskilda villkor för användning av direktverkande elvärme inte bör gälla här. För förråds- och garagebyggnader är det i huvudsak endast aktuellt med direktverkande elvärme för byggnader på småhustomter. Uppvärmningsssystemen i dessa bör dock som regel utan större olägenheter kunna stängas av
om elenergibrist inträffar.
Enligt 76§ byggnadsstadgan meddelar statens planverk närmare före-
skrifter och allmänna råd rörande konstruktion och utförande i övrigt av
byggnader och andra anordningar, om vilka bestämmelser finns i byggnadsstadgan. När det gäller villkoren beträffande installation av direktverkande elvärme kan det ifråga om de särskilt uppvärmningssnåla husen därvid vara lämpligt att för olika kategorier av byggnader ge exempel på olika kombinationer av energisparåtgärder, vilka för varje kategori och kombination genomsnittligt ger den i prop. 1980/81:90 angivna energibesparingen jämfört med om byggnaderna varit utförda enligt energihushållningskraven i SBN 1975. Det är enligt vad jag har inhämtat relativt enkelt att ge sådana exempel för konventionella småhus. För hus som skall utformas så att de kan tillgodogöra sig solinstrålningen torde det däremot
inte vara möjligt att ge några mer detaljerade exempel eller regler. All-
männa riktlinjer bör i dessa fall vara tillräckliga och medge det spelrum för
bedömningar som projektörerna kan behöva, Sådana riktlinjer ger samti-
digt utrymme för en teknikutveckling på området.
Statens planverk har i sitt remissvar över ELAK:s förslag pekat på
behovet av en förändring av energihushållningsbetämelserna i SBN. En
sådan revidering skulle avse såväl en anpassning av kraven efter energiprishöjningarna som en modernisering av definitionen av byggnaders energihushållningsstandard. Beräkningsmetoder bör enligt planverket utarbetas som tar hänsyn till flera faktorer som påverkar en byggnads energibalans än vad SBN 1975 gör. Planverket har påbörjat förberedelser
för en sådan revidering. Ett förslag avses utarbetas före årsskiftet 1982/83
för att träda i kraft år 1985. Jag delar planverkets syn på behovet av en
reviderad energihushållningsnorm.
De studier som planverket påbörjat rörande nivån på de skärpta energihushållningskraven i en ny norm pekar enligt vad jag har erfarit på att dessa krav inte kommer att ställa större anspråk på energihushållning än
vad som skall gälla för de uppvärmningssnåla byggnaderna med direktver-
kande elvärme. Detta är enligt min mening en viktig utgångspunkt med
tanke på småhusindustrins behov av långsiktigt plancringsunderlag vad
avser de krav statsmakterna kan ha anledning att ställa.
Tillämpningsbestämmelser för byggnader som skall vara särskilt uppvärmningssnåla bör enligt min mening kunna utgöra underlag för typgodkännanderegler. Så snart industrin tagit fram nya konstruktioner. bör det
blir möjligt att typgodkänna småhussystem bl.a. med avseende på den särskilda uppvärmningssnålheten och utnyttjandet av direktverkande el-
värme.
Som jag tidigare har redovisat har regeringen föreslagit att cn omprövning av villkoren för användning av direktverkande elvärme bör genomföras vid mitten av 1980-talet. ELAK har föreslagit att man redan nu tar ställning till en skärpning av regeln om hur en särskilt uppvärmningssnål byggnad skall definieras vid mitten av 1980-talet. Enligt ELAK bör ett riktmärke därvid vara att energibehovet skall vara ca 70 96 lägre än om
byggnaden ifråga utförts enligt SBN 1975. Flertalet av de remissinstanser,
som yttrat sig över ELAK:s förslag i denna fråga. har varit negativa till att
man redan nu tar ställning till en sådan ändring. Jag delar denna uppfatt-
ning och förordar att frågan tas upp i samband med omprövningen av det
samlade energihushällningsprogrammet år 1985.
5.2 Försörjningsberedskap
Jag går nu över till att ta upp vissa frågor om försörjningsberedskapen. Jag har i dessa frågor samrått med chefen för handelsdepartementet.
Från beredskapssynpunkt är det fördelaktigt att ersätta olja med elenergi. En spridning av energitillförseln på flera olika energislag minskar känsligheten för importnedskärningar och möjliggör en mer uthållig be-
redskapslagring av bränslen. Elvärmens beredskapsfördelar begränsas
dock av att kärnkraftverken i händelse av krig måste kunna stängas av.
Det är i dag möjligt att efter en kort omställningstid elda med inhemska bränslen i flertalet småhus och flerbostadshus med egen panna. Värmeförsörjningen är därför i allmänhet tryggad för dessa byggnader i händelse av en kris.
Om kraven på beredskapsåtgärder behöver skärpas bör detta enligt
ELAK i första hand åstdkommas genom föreskrifter som innebär att
konvertering till elvärme skall ske genom installation av kombinationspannor, som också kan eldas med fasta inhemska bränslen. Ett sådant krav
skulle dock medföra en avsevärd merkostnad för nya hus med hänsyn till
behovet av skorsten m. m., framhåller ELAK. En ökad användning av elvärme får självfallet inte leda till en försämrad beredskap i fråga om värmeförsörjningen i händelse av kris eller krig. På kort sikt kan dock enligt min uppfattning en ökad användning av elupp-
värmning ske i ny bebyggelse utan att värmeförsörjningsberedskapen för-
sämras.
Flertalet oljepannor i befintliga småhus är kombinationspannor eller oljepannor som är lätt omställbara till eldning med fasta bränslen. Vid övergång från olja till elvärme i befintliga småhus är det enligt min mening angeläget att den beredskap som härigenom finns kan bibehållas. Konver-
tering till el bör från försörjningssynpunkt därför i första hand ske genom installation av elpatron och elkassett eller genom installation av kombinationspannor för el och fasta bränslen vilket jag tar hänsyn till vid utform-
ningen av stödsystemet. Installation av kombinationspannor kan också ske utan några egentliga svårigheter, eftersom skorsten normalt redan finns i befintlig bebyggelse.
Statens planverk har i samråd med överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) och företrädare för elkraftproducenter en kontinuerlig bevakning av behovet av beredskapsåtgärder. Jag utgår från att regeringen kommer att underrättas om en ökad användning av cluppvärmning gör det nödvändigt med särskilda beredskapsåtgärder.
5.3 Lagteknisk lösning Krav på byggnaders uppvärmningssystem m.m.
De förslag som jag har lagt fram i det föregående (avsnitt 5.1.1—5.1.3)
och som i allt väsentligt bygger på ELAK:s förslag medför att byggnads-
stadgan behöver ändras. Enligt ELAK bör de nya kraven — eftersom de
berör energihushållningsfrågor — tas in i 44a§. De remissinstanser som
har uttalat sig över förslaget har inte haft någon erinran' mot en sådan lösning. Även jag ansluter mig till ELAK:s förslag i denna del.
Mina förslag innebär att kraven skall gälla endast när nya byggnader uppförs och när befintliga byggnader ändras. Kravbestämmelserna i 5 kap. byggnadsstadgan — däribland 44a§ — gäller i stort sett alla byggnader. I
35§ föreskrivs dock att ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförliga näringar omfattas av 5 kap. endast om byggnaderna är
belägna inom områden med fastställd generalplan, stadsplan eller bygg-
nadsplan. Det innebär bl.a. att 44a§ byggnadsstadgan är tillämplig på
sådana byggnader endast om de ligger inom områden med fastställd plan. Enligt min mening saknar detta betydelse, eftersom de krav jag i det föregående har förordat inte berör dessa byggnader i någon nämnvärd
utsträckning.
Enligt ELAK:s förslag skall de nya kraven riktas mot sådana byggnader
för stadigvarande bruk, i vilka finns bostads- eller arbetsrum (jfr 46 §
stadgan). Kraven bör enligt ELAK utformas så att i 44 a § föreskrivs att byggnader av detta slag skall utföras med ett uppvärmningssystem som med hänsyn till byggnadens läge och utformning är lämpligt från allmän
energisynpunkt. Till detta har ELAK lagt föreskrifter om att uppvärmningssystemet får utföras med direktverkande elvärme med elradiatorer
endast om särskilda skäl föreligger.
Om ett småhus i huvudsak skall värmas upp genom användning av
elenergi skall enligt ELAK:s förslag krävas att anordningar i skälig omfatt-
ning utförs i själva byggnaden för att underlätta en Övergång ti till uppvärm-
en regel att en byggnad skall vara utförd på detta sätt.
De remissinstanser som har yttrat sig över förslaget har i allmänhet godtagit detta. Statens planverk anser dock att det inte är nödvändigt med någon särskild föreskrift om direktverkande el. Det allmänna lämplighetskravet ger enligt planverket tillräcklig grund för att meddela föreskrifter om användningen av direktverkande elvärme. Svenska elverksföreningen anser att hänvisningen till annat energislag är för allmänt hållen.
Jag vill för egen del anföra följande. Mina förslag i det föregående (avsnitt 5.1.1) innebär bl.a. att uppvärmningssystem i byggnader skall förberedas så att en övergång till olika energikällor underlättas. Jag vill anmärka att syftet med detta inte är att det skall öppnas någon möjlighet att styra valet av uppvärmningssätt. Med
denna inriktning av förslaget mäste den allmänna regeln om byggnaders uppvärmningssystem ges en annan utformning än vad ELAK har föreslagit. Jag förordar att regeln i stället ges det innehållet att uppvärmningssystemet i skälig utsträckning skall utformas så att det utan omfattande ändringar kan användas för uppvärmning med skilda energislag som är lämpliga från allmän energisynpunkt.
I vilken utsträckning som krav skall ställas måste bedömas med utgångspunkt från vad som är skäligt med hänsyn till det uppvärmningssätt som väljs och det energislag som skall komma till användning. Bestämmelsen
tar endast sikte på sådana uppvärmningssystem som är möjliga att förbere-
da för en övergång till uppvärmning med ett annat energislag, exempelvis
vattenradiatorsystem. Det ligger i sakens natur att några krav på flexibilitet
inte kan ställas på ett uppvärmningssystem med direktverkande elradiatorer. Syftet med bestämmelsen är bl.a. att underlätta en övergång till sådana energislag som kan komma till användning för uppvärmning i
framtiden. Jag avser då i första hand sådana inhemska bränslen eller
uthålliga energiformer som flis, torv, solenergi, jordvärme eller energi från värmepumpar. Om en byggnad frän början utförs för uppvärmning med sådana energislag, finns därför ingen anledning att ställa några krav på förberedelser av uppvärmningssystemet för övergång till annat energislag.
När det gäller tillämpningsområdet för denna allmänna regel ansluter jag mig som jag tidigare har framhållit (avsnitt 5.1.1) till ELAK:s förslag att det kan vara lämpligt att avgränsa kravet till byggnader som är avsedda för
stadigvarande bruk och innehåller bostads- eller arbetsrum. Till byggnader för stadigvarande bruk räknas emellertid även vissa typer av fritidshus (se prop. 1965: 168 s. 278). Eftersom de förslag som jag har lagt fram inte avser
byggnader för fritidsändamål bör detta komma till uttryck i lagtexten. Tillämpningsområdet för den allmänna regeln bör därför avgränsas till sådana byggnader för stadigvarande bruk som innehåller bostads- eller arbetsrum och är avsedda för annat ändamål än fritidsändamål.
Till den allmänna regeln med krav på förberedelse av uppvärmningssy-
stemet bör fogas en regel med krav på förberedelser i byggnaden. Mina
förslag i det föregående (avsnitt 5.1.2) skiljer sig från ELAK:s i denna del dels genom att kravet på förberedelser skall omfatta även en- och tvåbo-
stadshus, som skall värmas upp genom naturgas, dels genom att något krav
på byggnadstekniska åtgärder eller åtgärder på tomten inte skall uppstäl-
las. Det är tillräckligt att byggnaden har en sådan planlösning att en
övergång till även annat energislag underlättas. Slutligen skiljer sig mina förslag från ELAK:s även så till vida att de inte avser fritidshus. Föreskrif-
ten i denna del bör därför ges den innebörden att en- och tvåbostadshus för
annat ändamål än fritidsändamål, som i huvudsak skall uppvärmas genom
användning av elenergi eller naturgas, i skälig omfattning skall anordnas så att en övergång till uppvärmning genom annat energislag underlättas. Med att byggnaden i huvudsak skall uppvärmas genom användning av elenergi eller naturgas avser jag att större delen av byggnadens uppvärmningsbehov skall tillgodoses genom användning av något av dessa båda energislag. F och med att några krav på byggnadstekniska åtgärder inte uppställs, kan
den allmänt hållna hänvisningen till annat energislag enligt min mening behållas.
Med den utformning av lagtexten som jag har föreslagit innebär den allmänna regeln med krav på uppvärmningssystemet inte någon begräns-
ning av användningen av direktverkande elvärme. Att särskilda skäl i vissa fall skall gälla för att direktverkande elvärme skall få installeras måste därför uttryckligen anges i lagtexten. Enligt vad jag tidigare har föreslagit
(avsnitt 5.1.3) skall detta enbart gälla en- och tvåboustadshus som är avsedda för annat ändamål än fritidsändamål. Till 44a & bör därför också fogas en regel med innehåll att en bostadsbyggnad med högst två bostads-
lägenheter som är avsedd för annat ändamål än fritidsändamål inte får
utföras med ett uppvärmningssystem med direktverkande elvärme. om det inte finns särskilda skäl.
Ombyggnad m.m.
Bestämmelserna i 44a§ avser helt nya byggnader. De nu föreslagna
tilläggen till paragrafen skall emellertid enligt vad jag tidigare har förordat (avsnitt 5.1.1—5.1.3) gälla också vid sådana ändringar av befintliga byggna-
der som berör uppvärmningssystemet eller planlösningen. Några särskilda föreskrifter om detta behövs dock inte. Av ombyggnadsbestämmelserna i
48a och 49§§ byggnadsstadgan följer nämligen att bl.a. 44a § i viss ut-
sträckning skall tillämpas i fråga om de delar av byggnaden som berörs av ändringen.
Byggnadslov
Enligt 54§ 1 mom. byggnadsstadgan krävs byggnadslov bl.a. för nya byggnader och för sådana ändringar av en byggnad som berör konstruk-
tionen av dess bärande delar eller av eldstäder, rök- eller ventilationska-
naler eller som avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende.
Detta innebär bl.a. att det inte krävs byggnadslov för installation av direkt-
verkande elvärme.
Enligt ELAK är det av vikt att inrättande av ett nytt uppvärmningssystem i en byggnad eller en mera väsentlig ändring av en byggnads upp-
värmningssystem alltid blir föremål för en sakkunnig granskning. Någon möjlighet för den enskilde att själv ta ställning till frågor om dispens från
ett förbud mot direktverkande elradiatorer finns oftast inte. ELAK föreslår därför att det skall ställas krav på byggnadslov i de nu angivna fallen.
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan anmärkning av ctt flertal remissinstanser. Vissa remissinstanser avvisar emellertid förslaget. Bl.a. Kommunförbundet anför att den föreslagna utökningen av byggnadslovsplikten skulle avsevärt öka arbetsbelastningen för byggnadsnämnderna.
Även jag ställer mig tveksam till förslaget. ELAK:s förslag tar sikte på de fall då konvertering skall ske från olja till direktverkande elvärme. Enligt min mening är emellertid sådan konvertering sällan aktuell i befintlig
bebyggelse. Uppvärmningssystemet i byggnader med oljeuppvärmning är så gott som alltid vattenburet. Att byta ut ett vattenburet system mot direktverkande elvärme ställer sig kostsamt. Övergång från olja till el
kommer därför enligt min mening huvudsakligen att ske genom konverte-
ring till vattenburen elvärme. ELAK:s förslag skulle enligt min mening
därför komma att leda till en onödig byråkrati. Det skulle också medföra en
kraftigt ökad arbetsbelastning för byggnadsnämnderna. Jag avstyrker mot bakgrund av detta ELAK:s förslag i denna del.
Övergångsbestämmelser
Enligt vad jag tidigare har föreslagit favsnitt 5.1.1—5.1.3) bör de nya bestämmelserna träda i kraft den I januari 1983. Några övergångsbestämmelser behövs enligt min mening inte.
6 Ekonomiskt stödsystem
6.1 Gällande ordning i fråga om energisparstöd
Statligt stöd till energibesparande åtgärder lämnas dels som lån, dels som bidrag. Stöd lämnas för åtgärder i bostäder, allmänna samlingslokaler, kommunala och landstingskommunala byggnader m. m. samt statliga byggnader. Villkoren för energisparstödet skiljer sig mellan olika byggnadskategorier. Även då det gäller administrationen av stödet finns det olikheter mellan de nämnda byggnadskategorierna.
För att stimulera energisparverksamheten i bostadshus lämnas stöd till
1. förbättring av värme- och ventilationssystem, dock inte utbyte av värmepannor eller oljebrännare,
2. anordningar för individuell mätning av varmvatten, el och gas eller för nattackumulering av varmvatten,
3, anslutning av en fastighet till en fjärrvärmeanläggning,
4. Förbättring av värmeisoleringen i väggar, fönster och bjälklag.
För flerbostadshus lämnas stöd även för inreglering av värme- och ventilattonssystem.
Stöd lämnas i form av bidrag och lån. Bidrag lämnas enligt förordningen (1980: 334) om statsbidrag till energibesparande åtgärder i bostadshus m. m. (ändrad 1980:779) och lån enligt bostadsfinansieringsförordningen (1974: 946, omtryckt 1980: 329, ändrad senast 1980: 1065).
Energisparbidrag lämnas med 35 2 av den godkända kostnaden för åtgärden, dock högst med 3 000 kr. per bostadslägenhet som berörs och 30 kr. per m” våningsyta i lokaler som berörs. Den godkända kostnaden måste uppgå till minst 1500 kr. för att stöd skall kunna beviljas. Energisparlån lämnas med 3076 av låneunderlaget. För åtgärder i småhus som fastighetsägaren utför själv lämnas stöd endast till materialtkostnaden.
I fråga om småhus som ägs av personer som har fyllt 60 är. handikappade och vissa andra grupper kan lån till sådana energibesparande åtgärder som avses i energibidragsförordningen lämnas också enligt förbättringslåneförordningen (1980: 261). Lånet lämnas högst med ett belopp som motsvarar 95 26 av den godkända kostnaden.
Frågor om bidrag eller lån enligt någon av de nu nämnda författningarna prövas av länsbostadsnämnden efter yttrande av förmedlingsorganet i kommunen.
Stöd till energibesparande åtgärder i allmänna samlingslokaler lämnas i form av bidrag för i princip samma åtgärder som enligt energisparförordningen. Enligt 38a§ kungörelsen (1973:400) om statligt stöd till allmänna samlingslokaler (omtryckt 1976:794, ändrad senast 1980: 336) lämnas bidrag med 50 96 av den godkända kostnaden för åtgärderna, dock högst med 300 000 kr. per projekt.
När det gäller kommunala och landstingskommunala byggnader m.m.
lämnas stöd enligt förordningen (1979: 816) om statsbidrag till energibesparande åtgärder i kommunala och landstingskommunala byggnader m. m. (omtryckt 1980:335). Stöd lämnas till alla åtgärder som bedöms spara energi eller minska behovet av olja. Stöd lämnas i form av bidrag med 35 92 av den godkända kostnaden för åtgärden eller, om den slutliga kostnaden uppgår till lägre belopp än den kostnad som bostadsstyrelsen godkänner, med 35 26 av detta belopp. I vissa fall kan stöd också lämnas i form av lån.
Stödet omfattar förutom kommunala och landstingskommunala byggnader bl. a. även vissa byggnader som tillhör kyrkan, försäkringskassor och ideella organisationer.
Frågor om bidrag prövas av bostadsstyrelsen, medan lånefrågor prövas av regeringen.
För energibesparande åtgärder i befintliga statliga byggnader disponerar byggnadsstyrelsen (KBS) sedan budgetåret 1973/74 ett särskilt anslag (en delpost inom anslaget B 17. Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m. m.). Den totala ramen t. o. m. budgetåret 1980/81 uppgår till 210 milj. kr. Fram till år 1978 användes dessa medel enbart för energibesparande åtgärder i KBS:s fastighetsbestånd. Under tiden därefter har med dessa medel finansierats även energibesparande åtgärder i andra statliga byggnader.
I det följande diskuterar jag först de allmänna riktlinjerna för energisparstödet till bostäder och till kommunala och landstingskommunala byggnader. Därefter tar jag mer i detalj upp förslag till nya stödområden och inriktningen av stödet. För energisparåtgärder i statliga byggnader föreslår jag inte några förändringar av gällande regler. Vidare föreslår jag i avvak-
ringar av reglerna för stöd till samlingslokaler. Jag kommer därför inte att vidare behandla stödet till dessa byggnadskategorier. Till frågor om ramar och anslag återkommer jag i det följande (avsnitt 10).
6.2 Allmänna principer för energisparstödet
Den höjning av ambitionen för energisparandet som jag tidigare har föreslagit (avsnitt 2) förutsätter att den totala investeringsvolymen ökar och att spareffektiviteten höjs för de vidtagna åtgärderna. Det är därför angeläget att energisparstödet utformas så att det på bästa sätt kan tillgodose de nya kraven. De kraftigt höjda energipriserna påverkar också stödets utformning eftersom prishöjningarna har medfört att lönsamheten för många energisparåtgärder har ökat markant.
Det statliga energisparstödet utgör ett viktigt medel för att påverka energisparandets omfattning och inriktning. För att stödet skall vara effektivt måste det fortlöpande anpassas till ändrade förutsättningar som t. ex. ny och förbättrad teknik, nya forskningsresultat inom energiområdet m. m.
4 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 133
strävan är att främja övergången till uppvärmning med fasta bränslen. En successiv utveckling skall ske mot ett energisystem i huvudsak baserat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Stödsystemet skall främja en övergång till nya energikällor och användning av flexibla uppvärmningssystem.
EHD har genomfört en översyn av principerna för stödet. Delegationen understryker vikten av att stödet i framtiden utformas så att det blir sparfrämjande och effektivt samtidigt som det inte bör leda till några från fördelningssynpunkt oacceptabla effekter. Delegationen pekar i sammanhanget också på att det från allmänna utgångspunkter är önskvärt att taxor. priser och tariffer utformas så att de speglar knappheten på energi.
EHD förordar följande riktlinjer. — Energisparstöd bör lämnas för åtgärder som medför energibesparingar
som står i rimlig proportion till insatta resurser. — Lånemöjligheter bör förekomma, om samhällsekonomisk lönsamhet kan
konstateras. Amorteringstiden och räntesubventionen bör fastställas så
att energibesparingen skapar ett överskott för återbetalning. — En omprövning av stödsystemet skall ske fortlöpande. En strävan bör
vara att undvika hastiga förändringar I gällande regelsystem. Förutsätt-
ningar för att genomföra en mer genomgripande samordning av regelsys-
temet för energifrågor och samhällsplaneringsfrågor i övrigt bör förelig-
ga i samband med den totala omprövning av den samlade energihushåll-
ningen i samhället som föreslås ske omkring år 1985.
EHD föreslår vidare att energisparbidrag i fortsättningen inte skall lämnas för någon byggnadskategori. Borttagandet av bidrag motiverar EHD med de kraftiga prisstegringar på energi som har skett under de senaste åren. Den reala prisökningen för t. ex. villaolja var under perioden december 1978 till mars 1980 hela 78. Den viktigaste orsaken till att energibesparande åtgärder har utförts i småhus har enligt EHD varit de stora prisökningarna på energi som har medfört att många åtgärder har blivit fastighetsekonomiskt lönsamma.
En majoritet av remissinstanserna stöder EHD:s förslag att avskaffa energisparbidragen. Några, däribland vissa kommuner, menar dock att bidraget bör behållas, om det skall vara möjligt att nå de uppsatta sparmålen. Bostadsstyrelsen, som delar uppfattningen att bidragen generellt sett bör avskaffas, anser dock att ett bidrag bör finnas för att stimulera åtgärder som är särskilt önskvärda från samhällets synpunkt.
För egen del vill jag anföra följande. De riktlinjer som EHD har förordat i fråga om det ekonomiska stödsystemet innebär i huvudsak inte någon ändring i förhållande till de övergripande principer som gäller i dag. Liksom hittills bör stödsystemet inriktas så att det stimulerar sådana energisparåtgärder som är samhällsekonomiskt motiverade. Den fastighetsekonomiska lönsamheten skall endast avgöra hur stödet utformas. Jag kan självfallet helt och hållet instämma i EHD:s uppfattning.
Energisparbidrag har hittills använts dels för att överbrygga skillnaden mellan vad som är samhällsekonomiskt lönsamt och vad som är fastighetsekonomiskt lönsamt, dels som ett instrument att även i det fall det redan är fastighetsekonomiskt lönsamt stimulera genomförandet av angelägna åtgärder.
Jag finner det naturligt att bidragen nu slopas. Enligt min bedömning har de kraftiga energiprishöjningarna medfört att bidraget inte längre krävs som komplement till lånemöjligheten för att göra cnergisparandet attraktivt. EHD har konstaterat att en stor andel småhusägare som har genomfört energisparåtgärder med ett statligt stöd i form av lån och bidrag uppger att de skulle ha genomfört åtgärderna även utan bidrag. Det är därför enligt min mening andra instrument än bidrag som bör användas för att öka fastighetsägarnas benägenhet att spara energi. Bl.a. genom en fortsatt satsning på den kommunala rådgivnings- och besiktningsverksamheten och genom energisparkampanjer bör fastighetsägarna göras medvetna om det lönsamma i att vidta energisparåtgärder. Jag föreslår därför att energisparbidraget avskaffas för alla åtgärder. Detta får emellertid inte medföra att finansieringen av energisparåtgärderna försvåras. Principen bör därför vara att energisparlån skall lämnas för den del av kostnaden som hittills har täckts av ett bidrag.
6.3 Förändringar i energisparstödet. 6.3.1 Bostadshus m.m.
EHD föreslår i sitt betänkande att energisparstöd även fortsättningsvis skall lämnas till de åtgärder som i dag är stödberättigade. Dessutom föreslår delegationen att följande nya åtgärder blir stödberättigade.
1. Övergång från enskild värmeanläggning till gemensam värmecentral
2. Övergång till fastbränsleeldning i mindre anläggningar
3. Övergång till uppvärmning och varmvattenberedning med el, dock ej s.k. direktverkande el med elradiatorer eller motsvarande
De åtgärder som sålunda föreslås bli stödberättigade skall enligt EHD utgå från känd eller ny teknik som har lämnat forsknings- och utvecklingsstadiet. Övergången till ett nytt energislag skall vara varaktig. Endast i undantagsfall kan det accepteras att befintliga energislag används i form av tillskottsenergi. Innan beslut fattas om stöd för olika enskilda åtgärder måste lokala och regionala miljöaspekter samt råvarutillförselaspekter beaktas.
När det gäller vidgningar av energisparstödets tillämpningsområde stöder den övervägande delen av remissinstanserna EHD:s förslag.
För egen del vill jag anföra följande. Genom beslut av riksdagen (prop. 1978/79:115 bil. 3, CU 1978/79: 37, rskr 1978/79: 394) har regeringen bemyndigats att fatta beslut om vilka åtgärder som skall vara stödberättigade så länge det inte innebär någon ändrad inriktning av stödet. Åtgärder i sam-
band med övergång från enskild till gemensam värmecentral och övergång
till fastbränsleeldning i mindre anläggningar samt övergång från olja till el innebär enligt min mening en delvis ändrad inriktning av stödverksamheten.
I likhet med EHD anser jag vidare att det är viktigt att nu premiera en
övergång från individuell uppvärmning till gemensamma värmeanläggning-
ar. I många fall är värmepannorna överdimensionerade vilket medför att
pannverkningsgraden blir lägre än vad som är nödvändigt. En sammanslagning av uppvärmningssystemen i flera byggnader kan i många fall göra det möjligt att höja effektiviteten i energianvändningen. Därtill kommer att
en övergång från individuell uppvärmning till uppvärmning med gemcn-
samma anläggningar kan underlätta en övergång till fasta bränslen och en
skall få lämnas även för åtgärder i samband med en sådan sammankoppling av värmesystemen i enskilda hus så att befintliga värmeanläggningar kan användas mer effektivt i områden som inte har ett utbyggt fjärrvärmenät
eller där konventionell fjärrvärmeutbyggnad inte planeras.
Enligt gällande ordning ges stöd för åtgärder i samband med övergång till
fastbränsleeldning när det gäller uppvärmningsanläggningar i enskilda hus.
EHD har föreslagit att energisparstöd skall kunna medges för sådana
åtgärder även när det är fråga om anläggningar för uppvärmning av flera
hus eller grupper av hus. Jag kan ansluta mig till EHD:s förslag i denna del. Anläggningar av detta slag är ofta en förutsättning för att t.ex. ved-
och fliseldning skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt såväl av miljö-
vårdsskäl och sanitära skäl som med hänsyn till hanteringen av bränslet och effektiviteten i förbränningen.
Jag föreslår därför att energisparstöd skall medges för uppförande av nya anläggningar för övergång till fastbränsleeldning i mindre uppvärm-
ningsanläggningar som värmer upp ca 250-300 lägenheter. Som villkor för
att stöd skall ges bör gälla att den sökande kan redovisa en godtagbar plan
för bränsleförsörjningen. De anläggningar som det i dessa fall är frågan om
kan få en storlek som motiverar särskilda överväganden. Dessa anlägg-
ningar kommer t. ex. att ha ett nära samband med utbyggnaden av mindre fjärrvärmesystem. Jag anser att ansökningar om stöd bör behandlas i en ordning som lämpar sig för anläggningarnas karaktär. Det bör ankomma på
regeringen att fastställa denna.
Jag vill här erinra om att regeringen i prop. 1980/81:90 har förordat en omfattande utbyggnad av fjärrvärmen under 1980-talet. I propositionen anfördes därvid att det är angeläget att det inom ramen för den kommunala
energiplaneringen tillses att omfattningen av lämpliga fjärrvärmeområden
inte onödigtvis minskas genom att individuella uppvärmningsformer används inom dessa områden. De uppvärmningsanläggningar, som jag här föreslår skall komma i fråga för energisparstöd, är att hänföra till de uppvärmningsformer, som inte bör användas inom fjärrvärmeområden.
Det föreslagna stödet skall därför inte lämnas för anläggningar i områden som har ett utbyggt fjärrvärmenät eller där en fjärrvärmceutbyggnad plane-
ras. Det tredje åtgärdsområdet, som enligt EHD bör bli berättigat till cnergi-
sparstöd i framtiden, omfattar sådana åtgärder. som främjar en övergång från olja till el för uppvärmning och varmvattenberedning.
Regeringen har i prop. 1980/81:90 föreslagit att den tillgängliga elpro-
duktionskapaciteten skall utnyttjas för att på effektivast möjliga sätt ersätta olja. För att oljeanvändningen snabbt skall kunna minskas genom tillva-
ratagande av den tillgängliga kapaciteten inom elproduktionen krävs enligt
ELAK en omfattande konvertering av oljepannor och panncentraler till el under en relativt begränsad tidsperiod. ELAK föreslår att stöd lämnas för
installation av elpanna, elpatron, elkassett och varmvattenberedare. ELAK föreslår också att det skall vara möjligt att göra det till ett villkor för
erhållandet av energisparstöd att en övergång görs till el genom installation
av elpatron eller motsvarande.
Flertalet remissinstanser stöder ELAK:s förslag. Jag noterar att
ELAK:s förslag beträffande lån till åtgärder i samband med konvertering från olja till el stämmer väl överens med de nya stödområden som EHD har föreslagit och kan för egen del ansluta mig till de båda utredningarnas uppfattning. Jag föreslår därför att lån skall kunna lämnas för övergång till
el genom installation av elpatron. elkassett och varmvattenberedare. Panna som försörjs med gas framställd av lätt eldningsolja celler bensin bör i detta sammanhang lämställas med oljepanna. För att skapa en framtida flexibilitet och för att trygga värmeförsörjningsberedskapen i händelse av en kris bör stöd lämnas i form av lån till kombinationspanna. Däremot bör
stöd i normalfallet inte lämnas för övergång till elpanna. Undantag bör
dock göras när elpanna installeras vid sidan av en i byggnaden redan fungerande pannanläggning eller när det av andra skäl skulle framstå som uppenbart orimligt att ej lämna stöd.
Däremot kan jag inte ansluta mig till förslaget att konvertering till el skall kunna utgöra ett villkor för att få energisparstöd. Det är enligt min bedömning stor risk för att ett sådant villkor snarare hämmar energisparverksamheten än gynnar en övergång til elvärme.
För att anspråken på el inte skall leda till en oekonomisk utbyggnad av
ledningssystemet torde det vara nödvändigt att förmedlingsorganet inhäm-
tar yttrande från eldistributören. Det bör därför vara en förutsättning för energisparlån till konvertering att förmedlingsorganets yttrande grundas på ett yttrande från eldistributören. Är 1979 fattade riksdagen ett beslut (prop 1978/79: 115, bil. 3, CU 1978/79:37, rskr 1978/79:394), som innebar att om kommunen har avstyrkt stöd till energisparåtgärder i bostadshus och avstyrkandet grundas på översiktliga ställningstaganden av kommunalfullmäktige beträffande bl.a. energiförsörjningsplaneringen i kommunen, får
stöd lämnas endast om det finns särskilda skäl för det. Vad jag nu har föreslagit ifråga om hänsynstagande till kostnaderna för en utbyggnad av elnätets kapacitet är till sitt innehåll sådant att det får anses falla inom ramen för den av riksdagen år 1979 antagna regeln. Den av mig förordade nya förutsättningen bör därför innefattas i den bedömning som skall ske enligt den redan gällande regeln.
Byte av oljepanna till elpanna eller kombinationspanna är enligt ELAK lönsamt för fastighetsägaren endast då den gamla pannan är utsliten. ELAK hävdar emellertid att från samhällsekonomisk synpunkt är det i flera fall lönsamt att tidigarelägga pannbyten. ELAK föreslår därför att en viss del av kostnaden skall täckas av ett bidrag. Skillnaden mellan fastighetsekonomisk och samhällsekonomisk lönsamhet beror enligt ELAK på att energiskatten på el f.n. är högre än på olja. Vid en neutral energibeskattning blir pannbytet enligt ELAK lönsamt även för fastighetsägaren varvid behovet av bidrag bortfaller.
Frågan om energiskatternas utformning utreds av energiskattekommittén (B 1979: 06). Jag anser att kommitténs överväganden och förslag måste inväntas innan ställning tas till behovet av bidrag i detta sammanhang. Jag är därför inte beredd att förorda ELAK:s förslag att ge bidrag till pannbyten.
Jag går nu över till frågan om finansieringen av en övergång till nya och förnybara lokala energikällor. EHD föreslår även att åtgärder i samband med en sådan övergång skall göras stödberättigade.
Enligt gällande regler lämnas redan stöd på det område som EHD pekar på. Det finns enligt min mening all anledning att fortsätta den konverteringsverksamhet som energisparstödet hittills möjliggjort. Stöd bör erbjudas i form av lån så utformade att konvertering till sådana energikällor som bedöms kunna bli lönsamma på någon sikt underlättas. Stimulansen får inte vara större än vad som är nödvändigt för att åtgärden skall kunna komma till stånd. Den nödvändiga stimulansen kan uppnås genom utformningen av ränte- och amorteringsvillkoren. Räntebidrag skall ei utgå. Jag föreslår att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att närmare utforma de nämnda villkoren.
Energisparstöd lämnas enligt gällande regler endast till åtgärder som syftar till en bättre hushållning med energi eller användning av annat bränsle än olja vid uppvärmning av bostadshus. Det centrala målet är att spara energi och snabbt minska oljeberoendet. Jag anser därför inte att stödet bör begränsas till åtgärder i byggnader. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 6.3.2).
Jag övergår nu till att diskutera vissa villkor för energisparsstödet till bostadshus.
Villkoren för stöd till byte till en panna för fastbränsleeldning och frågan om stöd till braskaminer har berörts i olika sammanhang. Som jag tidigare
har sagt anser jag att en övergång till fasta bränslen bör stimuleras. Jag anser dock att principen därvid skall vara att övergången är bestående och
att fastbränsleeldning med hänsyn till lokala förutsättningar inte medför
sanitära olägenheter. Enligt bostadsstyrelsens föreskrifter gäller f.n. att
för stöd till övergång till vedeldning krav ställs på viss eldstadsvolym hos värmepannan och på tillgång till fri ved. Enligt vad jag har erfarit har
styrelsen för avsikt att ta bort villkoren på viss eldstadsvolym och fri ved.
Stockholms kommunstyrelse har i en skrivelse till regeringen begärt en översyn av reglerna för statligt energisparstöd till putsad tilläggsisolering i bostadshus. Kommunstyrelsen menar att reglerna missgynnar vissa fasadmaterial, eftersom stödet inte svarar mot de faktiska kostnaderna. Det
ankommer på bostadsstyrelsen att fortlöpande granska reglerna för energi-
sparstödet så att hänsyn tas till ändrade kostnader. För fasadskikt av tjockputs har schablonbeloppen nyligen ändrats.
Som jag redan tidigare har framhållit är det angeläget att energibesparan-
de åtgärder genomförs på ett riktigt sätt så att de får maximal effekt.
Fastighetsägare har i allmänhet inte kunskap nog att själva bedöma vilka åtgärder som är mest angelägna att vidta. Som jag redan tidigare har föreslagit (avsnitt 4) bör det bl. a. därför så småningom göras till ett' villkor
för stöd att byggnaden besiktas. Krav på besiktning bör dock inte ställas som villkor för energisparstöd för mindre åtgärder som syftar till att ersätta
olja med andra energislag t.ex. installation av elpatron eller elkassett. Det
bör inte heller ställas sådana krav i de fall besiktning är uppenbart onödig. Jag tänker då främst på byggnader som nyligen har besiktats av en besikt-
ningsman som kommunen har utsett eller på något annat godtagbart sätt. I
småhusområden med flera hus av samma typ anser jag vidare att det bör vara tillräckligt att ett hus i varje grupp besiktas. Jag är i dag inte beredd att bestämma ett datum för införandet av ett sådant villkor. Jag föreslår därför
att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att införa ett sådant
villkor och avgöra tidpunkten för införandet. För att full spareffekt skall uppnås är det enligt EHD i vissa fall nödvän-
digt att olika åtgärder vidtas i kombination med varandra. En förutsättning
för att stöd skall lämnas till sådana åtgärder bör då vara att de utförs
samtidigt. EHD har i sitt betänkande föreslagit att det för statligt stöd skall
ställas krav på att ombyggnadsåtgärder följs av åtgärder för reglering av
värmetillförseln till byggnaden.
Enligt min mening är det angeläget att mer omfattande. främst byggnads-
tekniska åtgärder som minskar energiförlusterna genom transmission och
ofrivillig ventilation i byggnader åtföljs av en kontroll av uppvärmningsoch ventilationssystemet och, om det behövs, också av åtgärder i detta.
Jag anser därför att det bör vara ett villkor för att få energisparstöd att
låneansökanden vidtar sådana åtgärder. Jag avser att återkomma till regeringen i fråga om krav på inreglering av uppvärmningssystemet. EHD har i sitt betänkande förordat att krav i ökad utsträckning skall
ställas på typgodkännande för erhållande av statligt stöd. Att en produkt är typgodkänd innebär att den har genomgått bl. a. funktionskontroll. Vidare har delegationen uttalat att det är angeläget att staten stöder en snabbare
utveckling av metoder för provning och kontroll inom energihushållningsområdet.
Flertalet remissinstanser ställer sig bakom EHD:s förslag att typgodkännande i ökad utsträckning skall utgöra ett krav för att energisparstöd skall
lämnas. Många framhåller emellertid att ökade resurser måste ställas till
förfogande för provningsverksamheten.
Det finns enligt min mening anledning att i ökad utsträckning kräva att
produkter som installeras skall vara typgodkända. Närmare föreskrifter
om typgodkännande som villkor för stöd utfärdas av bostadsstyrelsen. Enligt vad jag har erfarit avser bostadsstyrelsen att i ökad utsträckning införa sådana krav. För att det skall vara möjligt att utvidga typgodkännandeverksamheten
krävs det att lämpliga provningsmetoder utvecklas inom energiområdet. Den pågående utvecklingen inom energiområdet kan väntas medföra att ett
stort antal nya produkter kommer fram. I energiprovningsutredningens betänkande (Ds I 1980: 12) Provning för bättre energihushållning redovisas
en bedömning av vilka behov av utveckling av provningsmetoder, som
finns inom energiområdet. Förslagen i betänkandet har tidigare i vår re-
dovisats I propositionen om riktlinjer för energipolitiken (prop. 1980/ 81:90). Enligt utredningen är metodutvecklingen för provning inom encer-
giområdet eftersatt och särskilda medel bör därför ställas till förfogande för
utveckling av sådana metoder. Av propositionen framgår att särskilda insatser behöver göras i första hand för att utveckla nya provningsmetoder och prototyper till provningsutrustning. Det framgår också att särskilda medel bör ställas till förfogande för ändamålet ur de ramar som görs tillgängliga för energiteknisk forskning och utveckling och för energihushållningsåtgärder inom olika samhällssektorer. Jag anser att det är angeläget att resurser ställs till förfogande för att dels ta fram objektiva metoder för provning dels fortlöpande prova nya produkter som har samband med energihushållning i byggnader. Särskilda resurser har genom riksdagsbeslut våren 1980 redan anslagits till statens provningsanstalt i syfte att snabbt få igång metodutvecklingen när det gäller energiprovning. Enligt min bedömning erfordras ytterligare resurser inom detta område. Jag åter-
kommer senare till frågan om medel för detta ändamål. Jag övergår nu till att behandla vissa regelfrågor inom ramen för energi-
sparstödet. Ett av de väsentligaste inslagen i det nuvarande energisparstödet när det gäller bostäder är att fastighetsägarna garanteras en fullgod
finansiering av de åtgärder som är önskvärda. Detta bör enligt min mening
gälla också i fortsättningen. Enligt gällande bestämmelser lämnas cenergi-
sparlån för den del av den godkända kostnaden som inte täcks av energi-
sparbidrag. Mitt förslag att slopa bidraget medför, om det genomförs att
hela den godkända kostnaden kommer att kunna finansieras med lån. Jag vill i detta sammanhang framhålla vikten av att de kostnadsschabloner som
används vid fastställandet av den godkända kostnaden kontinuerligt anpassas till kostnadsutvecklingen och bestäms så att de motiverar de genom-
snittliga faktiska kostnaderna för respektive åtgärd. Denna uppgift bör som hittills ligga på bostadsstyrelsen.
För bostadshus gäller att gränsen för den lägsta kostnad som berättigar
till stöd, 1500 kr., har varit oförändrad sedan stödet infördes år 1974. EHD
har föreslagit att den skall höjas till 5000 kr. Enligt min mening talar de kostnads- ökningar som har skett sedan dess och även administrativa skäl för att gränsen nu bör höjas. En höjning av gränsen skulle också kunna
bidra till att kombinationer av åtgärder vidtas i de enskilda husen. Vikten av detta har jag tidigare framhållit. Jag föreslär därför att den lägsta kostnad som skall berättiga till stöd i bostadshus sätts till 5000 kr. när
arbetet i samband med åtgärderna utförs av entreprenör och 3000 kr., när fastighetsägaren själv utför arbetet. Ett undantag när det gäller lägsta
godkända kostnad görs för stöd till installation av elpatroner, elkassétter och varmvattenberedare. Jag har tidigare aviserat att jag I enlighet med ELAK:s förslag har för avsikt att föreslå regeringen ett införande av statligt stöd till installation av elpatroner, elkassetter och varmvattenberedare. En höjning av den lägsta kostnaden i enlighet med mitt förslag skulle.
innebära att dessa åtgärder inte skulle kunna vidtas enskilt. Med hänsyn
till det angelägna i att sådana åtgärder kommer till stånd förordar jag att den lägsta kostnad som skall berättiga till energisparstöd sätts till 3000 kr.
för installation av elpatroner, elkassetter och varmvattenberedare.
Jag övergår nu till frågan om handläggningen av energisparstödet till
bostäder. Av undersökningar som har gjorts av EHD framgår att den genomsnittli-
ga handläggningstiden för ärenden om stöd till energisparåtgärder vid kommunala förmedlingsorgan och länsbostadsnämnder år 1979 var ca 140
dagar för flerbostadshus och ca 100 dagar för småhus. Det framgår också
att variationerna var stora såväl mellan olika länsbostadsnämnder som
mellan olika ärenden i samma län. EHD understryker vikten av att åtgär-
der vidtas av berörda myndigheter så att handläggningen förenklas och handläggningstiden förkortas. Flertalet remissinstanser delar EHD:s uppfattning.
För egen del vil! jag anföra följande. Enligt gällande regler fattas beslut om energisparstöd av länsbostadsnämnden som första instans. Bostads-
styrelsen undersöker på uppdrag av regeringen f.n. vilka möjligheter det finns att decentralisera låne- och bidragsverksamheten till kommunerna bl.a. när det gäller handläggningen av ärenden om energisparstöd.
Frågan om en decentralisering av beslutanderätten till kommunerna har
vid flera tillfällen varit föremål för överväganden. Enligt min mening kan det finnas fördelar med en sådan decentralisering. Det skulle innebära att
varje kommun självständigt skulle kunna besluta om stödets fördelning
inom en fastställd ram. Jag har tidigare diskuterat en sådan decentralise-
ring i prop. 1978/79: 115. Jag pekade då på att den kommunala besiktnings-
och kartläggningsverksamheten bör ge en god grund för att bedöma var
stödet gör den största nyttan. Jag är emellertid inte nu beredd att föreslå en
sådan ordning. Resultaten av bostadsstyrelsens undersökning bör avvaktas. Jag avser dock att inom kort ta upp överläggningar med Kommunförbundet om förutsättningarna att decentralisera hanteringen av energisparstödet. |
Jag övergår nu till att beröra vissa frågor om användning av el för uppvärmning i ny bostadsbebyggelse.
ELAK har för att motverka att olja används för uppvärmning i nya
bostadshus föreslagit att statliga bostadslån inte skall lämnas för oljebrän-
nare eller oljetank. Jag stöder i princip detta förslag. Jag anser emellertid
att frågan om lån måste kopplas till möjligheten att använda elenergi för
uppvärmning. 1 de fall då kravet på uppvärmning med elenergi skulle leda
till en ockonomisk utbyggnad av ledningssystemet bör enligt min mening
lån även i fortsättningen kunna lämnas för oljebrännare och oljetank.
ELAK har vidare föreslagit att lånebestämmelserna bör ses över så att
också uppvärmningssnåla byggnader med direktverkande elradiatorer kan
finansieras på lika villkor som byggnader med andra uppvärmningssystem. För egen del anser jag att detta skall vara möjligt. Det ankommer på
bostadsstyrelsen att. som ett led i styrelsens normala verksamhet, under-
söka om en ändring av lånebestämmelserna är nödvändig.De ändringar i bestämmelserna som jag har föreslagit i energisparstödet till bostäder bör gälla från och med den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser bör dock tillämpas i ärenden som har kommit in till förmedlingsorganet före detta datum.
6.3.2 Kommunala och landstingskommunala byggnader m.m.
Energisparstöd till kommunala och landstingskommunala byggnader
m. m. lämnas i form av bidrag med 35 92 av den kostnad som bostadsstyrel-
sen godkänner. Bidrag lämnas dock med högst 300000 kr. för varje pro-
jekt. Vidare kan lån lämnas i vissa fall, bl. a. när åtgärderna har ett särskilt värde från utvärderingssynpunkt och kan ge ett förbättrat underlag för framtida beslut om inriktningen av energisparverksamheten och de olika ekonomiska stödformerna. EHD föreslår att lån skall lämnas med 10072 av den godkända kostna-
den. Vidare föreslår EHD att den lägsta godkända kostnad som skall
berättiga till stöd sätts till 20000 kr. per ärende Någon högsta gräns bör
inte anges.
De flesta remissinstanserna ställer sig positiva till EHD:sförslag. Några kommuner anser dock att den föreslagna lägsta godkända kostnaden om 20000 kr. är för hög. Den skulle medföra att stödberättigade åtgärder med
lägre kostnader inte blir genomförda eller senareläggs.
Jag anser att principen om en fullgod finansiering bör gälla alla byggnader och föreslår därför att stöd till energisparåtgärder i kommunala och landstingskommunala byggnader m.m. lämnas med 100 2 av den godkända kostnaden. Stödet bör, i likhet med vad som föreslås gälla för bostadshus endast lämnas som lån. Besiktning bör utgöra ett villkor för att
energisparstöd skall erhållas. Jag är i dag inte beredd att bestämma ctt datum för införandet av ett sådant villkor. Jag föreslår att regeringen
inhämtar riksdagens bemyndigande att införa ett sådant villkor och avgöra
tidpunkten för införandet. Krav på besiktning bör dock inte ställas som
villkor för mindre åtgärder som syftar till att ersätta olja med andra ener-
gislag t.ex. installation av elpatron eller elkassett. Det bör inte heller ställas krav på besiktning då det är uppenbart onödig. Jag tänker då främst på byggnader som nyligen har besiktats på godtagbart sätt. För lånen bör
gälla i huvudsak de villkor som tillämpas för energisparlån till bostäder m.m. Räntebidrag bör dock inte lämnas. Vad särskilt gäller stöd för övergång till nya och förnybara lokala energikällor bör dock villkoren för
lån vara så utformade att konvertering till sådana energikällor som bedöms kunna bli lönsamma på sikt underlättas, Den stimulans som kan komma till
stånd kan uppnås genom utformningen av ränte- och amorteringsvillkoren. Jag föreslår att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att närmare utforma de nämnda villkoren.
Vad jag nu har sagt bör gälla alla byggnader för vilka energisparstöd kan lämnas enligt förordningen (1979: 816) om statsbidrag till energisparande åtgärder i kommunala och landstingskommunala byggnader m.m. Förutom kommunala och landstingskommunala byggnader är det fråga om byggnader som ägs av vissa stiftelser och ideella organisationer.
Enligt riksdagens bemyndigande (prop. 1978/79:115 bil. 3, CU 1978/ 79:37, rskr 1978/79: 394) ankommer det på regeringen au besluta om vill-
koren för stödet. Enligt min mening bör det som EHD har föreslagit, inte finnas någon högsta gräns för de kostnader för vilka energisparlån lämnas. I likhet med EHD anser jag vidare att en nedre gräns bör införas. Jag kommer senare att föreslå regeringen att anta regler med denna innebörd.
Enligt gällande regler lämnas energisparstöd enbart till åtgärder i byggnader. Svenska kommunförbundet har i en skrivelse till regeringen pekat på att reglerna för stödet bör ses över i detta avseende, eftersom avsevärda mängder olja eller elenergi skulle kunna sparas med cnergisparåtgärder i kommunala anläggningar.
Jag delar Kommunförbundets uppfattning att det viktigaste målet i dag
måste vara att spara energi. Avgörande för frågan om en åtgärd skall ges
stöd bör, som jag tidigare har framhållit, vara den samhällsekonomiska lönsamheten. Om åtgärden avser en byggnad eller en anläggning är därvid utan större betydelse. Jag föreslår därför att energisparstödets tillämpningsområde vidgas till att innefatta även vissa anläggningar.
Jag anser att ett stöd inom detta område bör begränsas till sådana
energisparätgärder som bygger på en känd och väl beprövad teknik och som kan ge energispareffekter. Åtgärder som har en relativt hög investe-
ringskostnad i förhållande till den ärliga besparingen bör enligt min uppfattning ges stöd, medan åtgärder med låg kostnad i förhållande till den årliga spareffekten har en tillräcklig stimulans i att investeringarna betalar
sig på kort tid. Exempel på anläggningar som jag anser bör få stöd är simbassänger och andra idrottsanläggningar. Som regel ägs dessa anlägg-
ningar av kommunerna. Något skäl att begränsa stödet enbart till kommu-
nalägda anläggningar föreligger emellertid enligt min mening inte. Stöd bör dock inte lämnas till anläggningar i näringslivet.
Som jag tidigare har nämnt har regeringen riksdagens bemyndigande att besluta om vilka åtgärder i byggnader som skall berättiga till energisparstöd. Jag anser att samma ordning bör gälla för åtgärder i anläggningar. Jag
föreslår därför att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att få
bestämma till vilka åtgärder i anläggningar som encergisparstöd i form av lån skall kunna lämnas. Det bör ankomma på regeringen att föreskriva
vilka villkor som skall gälla för lånen.
Energisparmöjligheterna 1 idrottsanläggningar behandlas i energisparkommitténs rapport (ESK 1978:01) Energisparåtgärder i idrottsanläggningar. Enligt ESK:s bedömning har många anläggningar med modern. relativt energisnål teknik en avsevärt högre energianvändning än vad som
är nödvändigt. ESK anser att detta till stor del beror på obefintliga eller otillräckliga drift- och skötselinstruktioner. Kommunerna bör därför enligt ESK i sin planering ställa krav på att drift- och skötselinstruktioner ingär i entreprenaden. Vidare anser ESK att bostadsstyrelsen bör ges i uppdrag
att överväga att vid beviljandet av bidrag till kommunerna stimulera upprättandet av drift- och skötselinstruktioner i syfte att hushålla med energi.
Jag delar ESK:s uppfattning att det är av största vikt för en effektiv energianvändning att tillfredsställande drift- och skötselinstruktioner utarbetas för idrottsanläggningar. Enligt Svensk byggnorm krävs för nya byggnader att sådana instruktioner utarbetas, medan några motsvarande krav inte finns för anläggningar. Enligt förslaget till ny plan- och bygglag skall emellertid bestämmelser om uppförande av anläggningar införas. Först då
sådana bestämmelser har införts blir det möjligt att i tillämpningsföreskrifterna ställa krav på drift- och skötselinstruktioner även för anläggningar. Jag vill dock framhålla vikten av att kommunerna redan i dag kräver att få fullständiga drift- och skötselinstruktioner till de anläggningar som beställs. De ändringar i bestämmelserna som jag har föreslagit i energisparstödet
till kommunala och landstingskommunala m.fl. byggnader bör gälla från och med den I juli 1981. Äldre bestämmelser bör dock tillämpas i ärenden som har kommit in till förmedlingsorganet före detta datum.
7¶Information
Betydande resurser har sedan energikrisen åren 1973—1974 satsals på
energisparinformation i Sverige. Jag vill i detta sammanhang särskilja tre
olika slags information inom cnergiområdet, nämligen allmän information,
riktad information och information i anslutning till den kommunala besikt-
nings- och rädgivningsverksamheten.
Den allmänna informationen syftar i första hand till att få hushållen att
begränsa energianvändningen genom förbättrade kunskaper om vad som
är energikrävande och hur man kan hushålla med energi. Vid ett par tillfällen under senare år har vidare informationskampanjer genomförts med inriktning mot bestämda sparmål för att motverka akut risk för oljeransonering. Det är främst energisparkommittén (ESK) som har svarat för
denna typ av information. Enligt min mening kommer på sikt behovet av information av allmän
karaktär att minska. Det beror dels på att allmänhetens kunskaper och
medvetenhet inom energiområdet har höjts till en tillfredsställande nivå,
dels på att behovet av attitydpåverkan genom information minskar när
energipriserna ligger på en nivå som motiverar fastighetsägare och hushåll
att vidta energisparåtgärder. Om energisparbidraget slopas. som jag tidigare (avsnitt 6) har föreslagit, anser jag det dock nödvändigt med tillfälligt ökade informationsinsatser för att motverka att energisparverksamheten minskar. Jag föreslår därför att en informationskampanj genomförs i samband med att de nya reglerna träder i kraft. Syftet med kampanjen skall
vara att informera om det lönsamma i att spara energi och det lönsamma
och nödvändiga i att ersätta olja med el och andra energikällor. Jag beräknar medelsbehovet för informationskampanjen till ca 5 milj. kr. Jag
återkommer till anslagsfrågan i det följande (avsnitt 10).
Riktad information på energiområdet vänder sig till olika kategorier energianvändare och handhas av varje myndighet inom dess kompetensområde. Myndigheter som planverket och bostadsstyrelsen har således att svara för information om gällande bestämmelser inom sina respektive
ansvarsområden.
EHD anser att den riktade informationen bör tillmätas större betydelse och att informationen från olika myndigheter bör samordnas. Det bör dock
åligga varje myndighet att liksom hittills inom sitt kompetensområde svara för sådan information.
Remissinstanserna stöder i stora drag EHD:s förslag. Några kommuner
understryker att informationen måste anpassas till lokala förhållanden. Jag delar EHD:s uppfattning att den riktade informationen bör få en större betydelse. Enligt min uppfattning är sådan information ett viktigt
inslag i den kommunala energisparverksamheten, eftersom den gör olika kategorier energianvändare uppmärksamma på vilka åtgärder de kan vidta
för att på bästa sätt hushålla med energi.
6¶Prop. 1980/81: 133
Den utbyggnad av den kommunala besiktnings- och rådgivningsverksamheten som jag tidigare har föreslagit medför att det kommer att ställas ökade krav på en riktad information. Flera myndigheter framställer informationsmaterial om energifrågor. För att den riktade informationen skall vara effektiv krävs att samarbetet mellan myndigheter och kommuner fungerar bra. Jag anser därför att den information som olika myndigheter ger kommunerna bör samordnas i största möjliga utsträckning.
Vad gäller den riktade informationens innehåll måste givetvis myndigheterna ha ansvaret för detta. Informationen bör enligt min mening främst inriktas på att upplysa fastighetsägare om det lönsamma i att genomföra energibesparande åtgärder, att ersätta olja med andra energikällor och hur åtgärderna skall utföras. Informationsverksamheten kan vidare intensifieras då det gäller de fastighetskategorier eller de områden i en kommun som kan antas svara för den största sparpotentialen. Den riktade informationen kan på så sätt aktivt bidra till att fastighetsägare vidtar energisparåtgärder i den omfattning som krävs för genomförandet av energihushållningsprogrammet. Omfattningen av denna information bör därför enligt min mening ökas inom bostadsstyrelsen och statens planverk. Jag återkomnmer till anslagsfrågan senare.
Den kommunala informationen i anslutning till besiktnings- och rådgivningsverksamheten har två syften. Det första är att informera fastighetsägarna om möjligheterna på detta område och att stimulera dem att i större utsträckning efterfråga den kvalificerade hjälp och rådgivning som besiktningsverksamheten innebär. Det andra syftet är att motivera fastighetsägarna att genomföra de energisparåtgärder som föreslås vid besiktningen.
EHD föreslår i sitt betänkande att informationsmaterial som tillgodoser dessa två syften skall utarbetas. EHD anser att materialet bör utarbetas av Svenska kommunförbundet i samråd med berörda myndigheter.
Remissinstanserna tillstyrker i allt väsentligt EHD:s förslag om den kommunala informationen. Några anser dock att ESK bör vara ansvarig för utformningen av informationsmaterialet till fastighetsägarna.
Enligt min mening utgör den kommunala informationen en viktig förutsättning för att rådgivnings- och besiktningsverksamhet skall få en tillfredsställande effekt på energisparverksamheten. Jag delar därför EHD: s uppfattning att informationsmaterialet bör utarbetas och utformas så att det underlättar besiktningsverksamheten. För att snabbt få igång denna verksamhet har regeringen i år redan beviljat medel till Svenska kommunförbundet för en utveckling av informationsmaterial.
Jag vill i samband med informationsfrågorna också ta upp frågan om förbud eller restriktioner när det gäller lokaluppvärmning. Inom ramen för ESK:s arbete har en rapport presenterats i vilken föreslås att en lagstiftning införs som innebär att innetemperaturen i vissa typer av lokaler maximeras till 20”C. I en skrivelse till regeringen har emellertid ESK förordat att sådana temperatursänkningar som avses i rapporten skall åstadkommas på frivillig väg. EHD biträder ESK:s förslag.
Prop. 1980/81: 133 . 63
För egen del vill jag anföra följande. Lokalbeståndets energianvändning representerar en betydande del av vårt lands totala energianvändning. Det är därför betydelsefullt att stora ansträngningar görs för att åstadkomma besparingar i denna sektor. Genom den medvetenhet som i dag finns om betydelsen av en förbättrad energihushållning anser jag inte att det finns behov av tvingande reglering för att åstadkomma en lägre temperatur i lokalbeståndet. Jag delar ESK:s uppfattning att sådana temperatursänkningar bör vara möjliga att uppnå genom frivilliga överenskommelser och informationsinsatser. Enligt vad jag har erfarit pågår inom ESK ett arbete
åtgärder på detta område.
8¶Utbildning
Statens industriverk har sedan budgetåret 1974/75 haft det övergripande
ansvaret för utbildning av yrkesverksamma i energifrågor. Utbildningsansvaret för energifrågor som rör yrkesverksamma inom bebyggelsen är delat mellan statens industriverk och statens planverk. Industriverket dis-
ponerar innevarande budgetår 3,5 milj. kr. för att stödja utbildningsåtgärder som syftar till att minska energianvändningen vid lokaluppvärmning
och inom olika industriprocesser. Vad gäller lokaluppvärmningsområdet berörs fastighetsskötseln och driften inom såväl bostads- som industrisektorn. Statens planverk förfogar över 2 milj. kr. som skall användas till att stödja framställning av studiematerial m. m. rörande energihushållning, till
fortbildningsverksamhet för yrkesverksammma i olika led av byggproces-
sen. Industriverket, planverket och Svenska kommunförbundet samarbetar vid planläggningen av de utbildningsinsatser som behövs i kommunerna. Energibesiktningsförrättarna och cnergisparrädgivarna i kommunerna har utbildats genom insatser av planverket och Kommunförbundet och med stöd av särskilda medel till kommunerna.
Frågan om utbildning inom energiområdet har tagits upp dels av utred-
ningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet i betänkandet (Ds I 1980:16) De statliga energimyndigheterna — arbetsfördelning och
samverkan, dels av EHD i dess betänkande. Vidare har statens industriverk (SIND) lagt fram förslag om ett omfattande utbildningsprogram i sin rapport (SIND PM 1979:9) Statens stöd till energihushållning inom nä-
ringslivet. |
EHD framhåller att det finns ett stort behov av vidareutbildning såväl för energirådgivare och besiktningsförrättare som för beslutsfattare och
förtroendemän m. fl. i kommunerna. EHD pekar också på att kraven på ett
energisnålt byggande ställer nya krav på projektörer, byggnadsarbetare osv. Förutom kunskaper I energiteknik fordras bl.a. bättre kunskap om fukt- och ventilationsteknik. Betydande utbildningsinsatser är nödvändiga för att de nämnda grupperna skall kunna möta behoven. I en undersökning
som EHD låtit göra har kostnaderna för utbildning av besiktningspersonal
beräknats. Under förutsättning att alla byggnader, i vilka energibesparande åtgärder avses bli utförda, skall besiktigas inom en femårsperiod har kostnaderna i undersökningen uppskattats till ca 6,5 milj. kr. I en annan
undersökning som redovisas i EHD:s betänkande anförs att utbildnings-
verksamheten är dåligt samordnad och att en långsiktig gemensam strategi saknas. En samlad analys bör göras och ett ramprogram för olika aktiviteter upprättas.
EHD föreslår att de myndigheter som är ansvariga för det allmänna
utbildningsväsendet åläggs att fortlöpande verka för att aktuell kunskap förs in i läroplanerna. Dessutom fordras särskilda utbildningsinsatser för att genomföra energisparplanen. Enligt EHD bör de myndigheter
som har ansvar för detta ges i uppdrag att utarbeta ett program för att
tillgodose behovet av utbildning om energihushållning på bebyggelseområ-
det. Särskilt bör behovet av fortbildning och vidareutbildning för berörda yrkesgrupper tillgodoses i ett sädant program.
Remissinstanserna har i stort sett inte haft något att erinra mot EHD:s förslag i dessa stycken. Flera förslag till preciseringar av målsättningen
lämnas dock. Värmemätningsutredningen. SABO m.fl. anser att ett an-
svar för utbildningsinsatserna avseende energihushållning på bebyggelseområdet bör ligga på statens planverk. Via planverket bör fastighetsmarknadens centrala organisationer involveras i utbildnings- och informationsverksamheten.
Fiera remissinstanser betonar behovet av en decentraliserad utbildningsverksamhet för de olika personalkategorier som skall utföra de energibesparande åtgärderna.
Det förslag till utbildningsprogram som SIND har redovisat i sin rapport bygger på vissa principer om hur utbildningen bör genomföras. Bl. a. avses
ett samarbete ske med målgruppernas egna organisationer.
SIND har som försök bedrivit en utbildning i enlighet med förslagen i rapporten. En utvärdering av försökverksamheten har redovisats av verket i en rapport i november 1980 till industridepartementet (SIND Dnr 577- 898/80). Verket har mot bakgrund av utvärderingen lagt fram ett förslag till hur den energiinriktade fortbildningen och vidareutbildningen skall bedrivas under den närmaste femårsperioden.
För egen del vill jag anföra följande om de framtida insatserna för
utbildning om energihushållning på bebyggelseområdet.
Tidigare beslutade och i prop. 1980/81: 90 nyligen framlagda riktlinjer för den framtida energipolitiken bygger på att så få reglerande eller tvingande styrmedel som möjligt skall tillgripas. För att den ambitiösa inriktningen på energisparverksamheten inom bebyggelseområdet skall kunna fullföljas krävs enligt min mening att stora utbildningsinsatser görs. och att statsmakterna tar ett ansvar för att de kan genomföras.
Jag lägger således mycket stor vikt vid energiutbildningen som styrmedel. Statsrådet Petri har i sin anmälan till prop. 1980/81:90 redovisat de åtgärder som fortlöpande vidtas för att beakta energifrågorna i utbildningen på grund- och gymnasieskolan, samt framhållit betydelsen av att nya rön och erfarenheter förs in I utbildningen.
Regeringen har vidare i nämnda proposition lagt fram förslag om uppdel-
ningen av ansvaret för den energiinriktade utbildningen av yrkesverk-
samma. Förslaget innebär att SIND under budgetåret 1981/82 skall ha det
övergripande ansvaret för dessa utbildningsinsatser. SIND skall ha ansvaret för all utbildning som inte har en direkt anknytning till endast en viss sektors verksamhet, medan ansvaret för den energiunriktade utbildningen i övriga fall bör åvila sektormyndigheten. SIND skall ha ansvaret för stöd till utbildning av personal som handhar drift och förvaltning av byggnader. S Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 133
Prop. 198v/81: 133 66
eftersom såväl industrisektorn som bostadssektorn berörs. Planverket
skall ha ansvaret för sådan utbildning som har direkt anknytning till bygg-
nadsverksamheten. Förslaget innebär vidare att en ny energimyndighet skall inrättas fr. o. m. budgetäret 1982/83. Energimyndigheten skall ansva-
ra för vissa uppgifter inom bl. a. energiutbildningsområdet.
Mot denna bakgrund vill jag ge följande riktlinjer för stöd till energiutbildring för yrkesverksamma på byggområdet.
Statens planverk är den myndighet som har haft det huvudsakliga ansvaret för att främja energihushållningen i samhällsbyggandet. Enligt min mening bör planverket fortsättningsvis ha ansvaret för utformningen av
den utbildning som inriktas på energibesiktningsförrättarna i kommunerna.
Härigenom finns förutsättningar för att bedömningskriterierna blir enhettiga 1 alla kommuner, framför allt vid besiktningar inom bostadsbyggelsen. Betydelsen av detta ökar enligt min uppfattning om sådan besiktning görs
till villkor för statligt stöd till energibesparande åtgärder. Genomförandet
av utbildningen sker f.n. i Kommunförbundets regi regional och lokalt. Jag förutsätter att denna ordning bibehålls. Detta medför att planverket bör ha ett nära samarbete med Kommunförbundet i denna fräga.
Planverket bör vidare ha ansvaret för och stödja utbildningen av de
redan yrkesverksamma personalgrupper som har ett avgörande inflytande
på den energitekniska kvaliteten i byggprocessen (projektering. uppföran-
de och kontroll av ny- och ombyggnaden, och som därmed direkt eller indirekt tillämpar planverkets bestämmelser.
En annan viktig personalgrupp i energisparhänseende är enligt min uppfattning handläggare vid de kommunala förmedlingsorgan som handlägger
ärenden rörande energisparstöd. Ett stort behov av vidareutbildning för
dessa och för länsbostadsnämndernas personal har anmälts av bostadsstyrelsen. Behovet av samordning med energibesiktningsförrättarnas utbildning talar enligt min uppfattning för att planverket här bör ges det samordnande ansvaret för utformningen av den energitekniska utbildning-
en. Bostadsstyrelsen bör givetvis ha en aktiv roll säväl vid kursuppläggning som vid genomförandet. Styrelsens verksamhet med att informera och utbilda handläggarna om bestämmelseändringar m. m, inskränks givet-
vis inte med detta. men dessa insatser bör 1 görligaste mån samordnas med
energiutbildningen.
Beträffande inriktningen av stödet till energiutbildning inom detta områ-
de vill jag anföra följande.
Vid fördelningen av utbildningsmedel bör planverket enligt min mening
prioritera insatserna dels efter hur stor påverkan aktuella yrkesgruppers
energikunnände har på energikvaliteten i byggprocessen, dels efter hur stort kunskapsbehov som behöver fyllas. Verket bör därvid ge stöd till utarbetande av läro- och studiemedel men dessutom i vissa fall till mer direkt stöd till utbildningsinsatser där detta bedöms angeläget och nödvän-
digt för att en stor anslutning skall åstadkommas.
Medel för stöd till energiutbildningen m.m. bör anvisas särskilt och disponeras av statens planverk. Jag återkommer till anslagsfrågan i det
följande (avsnitt 10). Jag anser det avslutningsvis angeläget att utbildningen utvärderas.
9¶Forskning och experimentbyggande
9.1 Forskning i anslutning till energihushållningsverksamheten
Jag vill nu ta upp vissa verksamheter som bedrivs av statens råd för byggnadsforskning och som är av betydelse för energihushållningen i den
befintliga bebyggelsen. Rådet svarar för energiinriktad utvecklings- och
demonstrationsverksämhet (EUD) i anslutning till energisparplanen. Huvuduppgiften i EUD-arbetet är att stödja genomförandet av cnergispar-
planen för befintlig bebyggelse (prop. 1978/79:115 bil. 3, CU 1978/79:37,
rskr 1978/79:394). Denna verksamhet finansieras dels med medel från anslaget B 17. Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet
m. m. dels med avgiftsmedel från fonden för byggnadsforskning. Frågan om avskaffande av den särskilda byggforskningsavgiften bereds
f.n. i regeringskansliet. Regeringen avser att senare i samband med förslag till förenklade regler för socialförsäkringsavgifter m.m. återkomma till
riksdagen i denna fråga.
I anslutning till sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 lämnade statens råd för byggnadsforskning en verksamhetsplan för rådets hela
verksamhet för treårsperioden 1981/82— 1983/84.
Regeringens ställningstagande till de icke energiinriktade delarna av rådets verksamhet har redovisats i den nyligen framlagda budgetpropositionen (prop. 1980/81: 100 bil. 16, anslaget B 15. Byggnadsforskning).
Rådets plan för forsknings-. utvecklings- och demonstrationsverksam-
heten i anslutning till energisparplanen redovisas av rådet som ett särskilt program benämnt Energihushållning. Målen för programmet är enligt rådet att skapa underlag för planering och styrning samt för bedömning av besparingspotentialen, att utvärdera olika åtgärders faktiska kostnader och effekter, att utveckla kunskap om brukarefrägor, att utveckla nya tekniska lösningar samt att bidra till en effektivare tillämpning av känd teknik
genom information, utbildning och demonstrationsverksamhet.
Förutsättningen för verksamheten är bl. a., som rådet redovisade i sin kompletterande anslagsframställning våren 1979 att forskningsverksamhe-
ten successivt trappas ned inom sådana forskningsområden där det teoretiska kunnandet har nått förhållandevis långt och där lönsamheten bedöms som god. Ansträngningarna bör enligt rådet koncentreras på ett målinriktat
utvecklingsarbete och på att föra ut kunskaperna i praktisk tillämpning.
Verksamheten kommer enligt rådet under planeringsperioden att löpande avkasta resultat som kan underlätta och effektivisera genomförandet av encrgisparplanen. Enligt rådet finns i ett längre perspektiv en viktig koppling mellan EUD-programmet i anslutning till energisparplanen och insatserna på alternativa energikällor i energiforskningsprogrammets pro-
gram 3 Energianvändning för bebyggelse. Täta och välisolerade hus kan i
många fall vara en förutsättning för den lågtemperaturteknik som behövs för introduktion av nya energikällor.
Verksamheten inom rådets program Energihushållning bedrivs inom
fyra delprogram som korresponderar med de nyss angivna målen, nämli-
gen förutsättningar för energihushållning, brukarfrågor. byggnads- och
installationsteknik samt genomförandeprocesser. Följande tablå ger en överblick över de av rådet föreslagna satsningarna och deras fördelning.
Tabell 9.1 Ekonomisk översikt. Milj. kr., löpande priser. Delprogram 1979/80 1980/81 1981/82 1982/83 1983/84
Utfall Budget Plan Plan Plan
1. Förutsättning
för energihushållning 3,6 3.0 4.5 6,1 6,0
2. Brukarfrågor 2,0 2,0 3,2 4,1 6,1 3. Byggnads- och
installations-
teknik.
—bidrag it FoU 10,2 10,9! 14.1” 17.6! 19.4!
—lån t Exp 22 4,0 50 6.0 7.0
4. Genomförande-
processer
| —bidrag t FoU 10 | 2,0 | 10,7 | 13,6 | 17.8 | |
| —iån i Exp | - | LÖ | 1.0 | 2.0 | 3.0 |
| STU | 4,5 | 5,5 | 5,5 | Så | 5,5 |
| Summa | 4 | ||||
| —bidrag t FoU 30,3 | 30.4 | 38.0 | 46,9 | 54.8 | |
| —fän t Exp | 2,2 | 5.0 | 6.0 | 8.0 | 10.0 |
| Summa totalt” | 32,5 | 35,4 | 44,0 | 54,9 | 64.8 |
! varav 0.8 Mkr utgör F13-medel. " varav 0.9 Mkr utgör F13-medel. > Inklusive experimentbyggnadsmedel men exklusive medel för täckande av rådets samkostnader. .
För budgetåret 1981/82 föreslår rådet att verksamheten inom forsknings-
programmet i sin helhet finansieras med anslag och begär sålunda medel för forsknings- och utvecklingsverksamhet, energiinriktad prototyp- och demonstrationsverksamhet samt planering, uppföljning och utvärdering av forskningsinriktat experimentbyggande inom programmet om sammanlagt 41,7 milj. kr. under anslaget B 17. Vissa energibesparande åtgärder inom
bostadsbeståndet m. m.
Jag vill inledningsvis ta upp en avgränsningsfråga mellan EUD och energiforskningsprogrammets program Energianvändning för bebyggelse. Samordnade statliga insatser på forskning och utveckling inom energiområdet har bedrivits inom ramen för huvudprogram Energiforskning i en
första treårsperiod under budgetåren 1975/76—1977/78. En fortsättning med en andra treårsperiod beslutades av riksdagen år 1978 (prop. 1977/ 78:110. NU 1977/78:68, rskr 1977/78:341). Den perioden löper ut efter vissa av riksdagen beslutade förändringar i och med utgången av inneva-
rande budgetär. Inom energitorskningsprogrammet har rådet programansvar för program 3. Energianvändning för bebyggelse. Detta program
finansieras med medel från anslaget F 13. Energiforskning under industridepartementets huvudtitel.
Delegationen för energiforskning (DFE) har lämnat förslag om fortsatta insatser under en tredje treårsperiod. Förslaget har tagits upp i den energipolitiska propositionen (prop. 1980/81:90). Regeringen har därvid i sitt ställningstagande till energiforskningsprogrammet för perioden 1981/
82—-1983/84 även behandlat program 3. Energianvändning för bebyggelse. För rådets verksamhet inom cenergiforskningsprogrammet innebär förslaget en i huvudsak bibehållen ambitionsnivå i förhållande till programperioden 1978/79—-1980/81. DFE har inför den kommande treårsperioden gemensamt med rädet
kommit fram till att en gränsdragning mellan EUD och encrgiforskningsprogrammet i kategorierna ny resp. befintlig bebyggelse inte är tillräcklig. DFE förslår därför en precisering av avgränsningen med utgångspunkt i
bi. a. distinktionen mellan nya värmetillförselsätt och energihushållnings-
åtgärder. Enligt förslaget skall insatserna inom energiforskningsprogram-
met omfatta nya värmetillförselsätt med tonvikt på lokala energikällor, medan EUD skall omfatta energihushållningsåtgärder i både ny och befintlig bebyggelse samt installationsteknik anpassad till nya värmetillförsel-
sätt. Vidare skall energiforskningsprogrammet omfatta industriellt utvecklingsarbete avscende effektivare energianvändning. Vid sin behandling av dessa frågor i prop. 1980/81:90 har regeringen angivit att den av DFE och rådet föreslagna principen fortsättningsvis bör vara vägledande för
avgränsningen. Jag kommer därför att ta hänsyn till detta vid mina medels-
beräkningar för EUD.
I fråga om EUD vill jag framhålla följande. I den nyligen framlagda budgetpropositionen anmälde jag under anslaget B 15. Byggnadsforskning
bl.a. att jag avsåg att ta initiativ till en samlad analys och utvärdering av
rådets forsknings- och utvecklingsverksamhet. I avvaktan på resultatet av denna utvärdering förklarade jag att jag inte är beredd att ta ställning till
mer än det första verksamhetsåret i rådets treårsplan. Genomförandefrågorna. dvs. spridandet av kunskaper till praktisk tillämpning genom utvecklings- och demonstrationsverksamhet, har enligt min mening stor betydelse särskilt för besiktnings- och rådgivningsverk-
samheten samt skötsel och drift av olika typer av system och anläggningar.
Till genomförandesidan hör också den energiinriktade prototyp- och de-
monstrationsverksamheten (EPD) som enligt min uppfattning har visat sig vara ett verksamt medel att föra ut känd kunskap och teknik till mer allmän tillämpning. Utvecklings- och demonstrationsverksamheten samt en samlad kunskapsförmedling är av stor betydelse inte enbart p. g. a. energihushållningens stora vikt utan även mot bakgrund av energihushållningens betydelse för introduktionen av oljeersättande uppvärmningsformer. Det
är angeläget att rådets verksamhet i dessa delar samordnas med och kan
utgöra grund för den energiinriktade information som lämnas av myndigheter inom såväl bostadsdepartementets som industridepartementets ansvarsområde samtidigt som rådet bör utnyttja sina möjligheter att aktivt förmedla kunskaper och stimulera kommunen och större fastighetstörvaltare inom särskilt angelägna områden.
I anslutning till frågan om olika uppvärmningsformer vill jag peka på dels behovet av lämplig teknik för vatten- och luftburna distributionssystem, dels behovet av kunskap om de krav på energihushållningsåtgärder som
nya uppvärmningsformer baserade på lågtemperatursystem ställer.
Vissa bieffekter av den omfattande satsningen på energibesparande åt-
gärder bör uppmärksammas och förslag till åtgärder framläggas på ett tidigt
stadium. Jag syftar här främst på de hälsorisker och risker för fukt- och mögelskador som kan uppstå genom felaktigt utförda energihushållningsåtgärder.
Avslutningsvis vill jug peka på behovet av samordning mellan insatserna
för EUD och delar av energiforskningsprogrammets program 3 Energianvändning för bebyggelse. Jag syftar då främst på delprogrammen värmepumpar och effektivare energianvändning inom det sistnämnda programmet. Jag har i denna fråga samrått med chefen för industridepartementet.
För EUD bör under budgetåret 1981/82 disponeras en ram av högst 39
milj. kr. Till anslagsfrågan återkommer jag i det följande (avsnitt 10).
9.2 Experimentbyggande inom energiområdet
Jag övergår nu till att behandla forskningsinriktat experimentbyggande inom energiområdet. Denna verksamhet syftar till att pröva och till mer allmän tillämpning föra ut resultaten av forsknings- och utvecklingsverksamheten inom energiområdet.
För fördyrade byggnadskostnader i samband med forskningsinriktat ex-
perimentbyggande på energiområdet lämnas fr.o.m. budgetåret 1977/78
särskilda lån från anslaget B 16. Lån till experimentbyggande inom energiområdet m.m. Syftet är att ny byggnads- och installationsteknik systematiskt skall kunna prövas i full skala. Ett antal experimentbyggnader avses därutöver också kunna utnyttjas som demonstrationsanläggningar då ny
teknik skall introduceras för mer allmän tillämpning.
Genom riksdagens beslut med anledning av propositionen med riktlinjer
för energipolitiken (prop. 1978/79:115 bil.3. CU 1978/79:37. rskr 1978/ 79: 394) utvidgades experimentbyggnadsverksamheten för att komplettera de väsentligt utökade forskningsinsatserna inom solvärmeområdet.
Forskningsinsatserna ingår i programmet Energianvändning för bebyggelse inom det samlade energiforskningsprogrammet. " Ramarna för beslut om lån till experimentbyggande har under den senaste treårsperioden varit följande (milj. kr.).
1978/79 1979/80 1980/81
19.5 41 44
Statens råd för byggnadsforskning framhåller i sin anslagsframställning
för budgetåret 1981/82 behovet av ökade medel för forskningsinriktat ex-
perimentbyggande. Orsaken till det ökade behovet är enligt rådet statsmakternas väsentligt ökade satsningar på forskning och utveckling som en
central del av det målinriktade solvärmeprogrammet Sol-85 (prop. 1978/ 79:115, bil. 3, CU 1978/79: 37, rskr 1978/79: 394, NU 1978/79: 60. rskr 1978/
79:429). Syftet med satsningarna är att bredda och intensificra utveck-
lingsarbetet och göra praktiska försök med bl.a. olika metoder för långtidslagring av solenergi. Målet för insatserna preciserades i prop. 1978/ 79: 115 på så sätt att dessa satsningar från mitten av 1980-talet skall kunna
ge beslutsunderlag rörande möjligheterna att införa solvärme i olika sys-
temlösningar och systemkombinationer och för inriktningen av fortsatta forsknings- och utvecklingsinsatser inom området.
Rådet har enligt sin redovisning i stort sett lyckats följa sin planering med anledning av solvärmeprogrammet. Det har emellertid inte varit möj-
ligt att undvika vissa förseningar för de utvecklingslinjer som bygger på en
omfattande experimentbyggnadsverksamhet. 1 högre grad än väntat har enligt rådet den normala planerings- och byggnadsprocessen, som experimentbyggandet är beroende av, utgjort en hämmande faktor. Speciellt utvecklingslinjen solvärmt tappvatten har försenats. Vidare har kostnaden för införandet av denna teknik i befintlig bebyggelse visat sig vara högre än väntat.
Satsningen i fråga om värmepumpar har enligt rådet avancerat starkt.
Ett stort antal förstudier till experimentanläggningar har genomförts och flera sådana anläggningar är under uppförande. Begränsningen här har enligt rådet närmast utgjorts av brist på medel.
Satsningen beträffande värmelagring i vatten ligger enligt rådet väl till tidsmässigt, men kostnaderna för uppförda experimentanläggningar är
höga. Dessutom ligger enligt rådet kostnaderna för projekterade anläggningar på en högre nivå än energianläggningar som bygger på idag känd teknik.
Erfarenheterna av stödet till experimentbyggandet inom energiområdet är enligt rådet goda och visar att tillämpningen av ny teknik har päskyndats
genom en planmässig integration mellan FoU-verksamhet och praktisk prövning av dess resultat. Tyngdpunkten i forskningsverksamheten inom solvärmeprogrammet kommer enligt rådets förslag att ligga på frågorna om lagring av värme från sommar till vinter samt utnyttjande av värmepumpar i olika systemlösning-
ar. Huvuddelen av det ökade behovet av experimentbyggnadsmedel härrör från behovet av fullskaleförsök inom dessa områden.
För att det skall vara möjligt att hålla den angivna tidplanen behövs
enligt. rådet väsentligt ökade medel för experimentbyggande, främst för budgetåret 1981/82. För de två resterande åren under treårsperioden är
behovet lägre. Detta beror enligt rådet på att om ett tillfredsställande
underlag inför statsmakternas beslut i mitten av 1980-talet skall kunna finnas tillgängligt erfordras erfarenheter från två eldningssäsonger. För att
en tillfredsställande teknisk utveckling skall kunna ske i anslutning till energisparplanen för befintlig bebyggelse erfordras enligt rådet en utökad experimentverksamhet även inom rådets forsknings- och utvecklingsverksamhet inom energihushållningsområdet.
Regeringen har, som jag tidigare nämnt, i den energipolitiska propositionen (prop. 1980/81:90) lagt fram ett förslag till nytt Huvudprogram Energi-
forskning för treårsperioden 1981/82—1983/84. För program 3 Energian-
vändning i bebyggelsen beräknas medelsbehovet uppgå till 256 milj. kr.
under treårsperioden. För det första året beräknas medelsbehovet till 75 milj. kr. Fördelningen på de olika delprogrammen framgår av följande
sammanfattning (milj. kr.),
1981/82—1983/84
| Solvärmeteknik | 37 |
| Värmepumpar | 56 |
| Värmelagring | 92 |
| Värmedistribution m. m. | 34 |
| System- och genomförandefrågor | | 20 |
| Effektivare energianvändning | [7 |
| Summa energianvändning för bebyggelse | 256 |
Målet för programmet Energianvändning för bebyggelse skall enligt propositionen vara att genom teknisk forskning och utveckling bidra till en snabb minskning av oljeanvändningen samt finna långsiktigt användbara lösningar på uppvärmningsproblem i olika typer av bebyggelse. Resultaten av verksamheten inom programmet väntas bl.a. successivt kunna utnyttjas som underlag för beslut om införande av solvärme och värmepumpar i olika systemkombinationer. I propositionen framhålls som angeläget att en samlad utvärdering av insatserna inom solvärmeområdet kan göras med början omkring år 1985.
Rådet begär i korrespondens till förordade forskningsmedel totalt för experimentbyggande inom energiområdet m.m. 75 milj. kr. för budgetåret
1981/82.
Jag vill understryka vikten av att åtgärder vidtas som leder till att
resultaten av forsknings- och utvecklingsarbete kommer till praktisk användning. Detta gäller framför allt sådana resultat som leder till att inhemska energikällor kan ersätta olja och oljeprodukter. Solvärme och värmepumpar är exempel på energikällor som i framtiden kan bidra till att minska
vårt oljeberoende i bebyggelsen. Enligt min mening bör därför verksamheten inom anslaget Lån till experimentbyggande m.m. samordnas med energiforskningsprogrammets program 3 Energianvändning för bebyggelse
även under den kommande treårsperioden, dvs. fr.o.m. budgetåret 1981/82 t. o. m. budgetåret 1983/84.
När det gäller större försöksanläggningar avseende värmelagring bör experimentbyggnadsinsatserna enligt min uppfattning koncentreras till de i
ett brett värmeförsörjningsperspektiv mest intressanta tillämpningarna. I denna fråga har jag samrått med chefen för industridepartementet.
Jag vill här understryka behovet av att en samverkan mellan insatserna inom det forskningsinriktade experimentbyggandet beträffande solvärme, värmepumpar och värmelagring m.m. och verksamheten inom den nya oljeersättningsfonden genomförs i de fall där utvecklingsarbetet ger under-
lag för en snabb praktisk tillämpning. I dessa frågor har jag samrått med chefen för industridepartementet och med statsrådet Petri. Jag vill också avslutningsvis understryka vikten av att Lån till experimentbyggande inom energiområdet m.m. används som ctt aktivt medel i
den energiinriktade utvecklings- och demonstrationsverksamheten (EUD)
i anslutning till energihushållningsverksamheten i befintlig bebyggelse.
Till anslagsfrågan återkommer jag i det följande (avsnitt 10).
10 Ramar och anslag
Jag övergår nu till ram- och anslagsfrågor och tar först upp anslaget B 17. Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m.m.
För disposition av innevarande budgetårs anslag för olika ändamål gäller följande fastställda ramar för beslut om lån och bidrag.
Ram för beslut I. Bidrag och lån för energibesparande
åtgärder i bostadshus 1570 000 000 kr. 2. Bidrag för energibesparande åtgärder i |
allmänna samlingslokaler 10.000 000 kr. 3. Stöd för energibesparande åtgärder i
statliga byggnader 50 000 000 kr. 4. Bidrag för energibesparande åtgärder i
kommunala och landstingskommunala
byggnader m.m. 125 000 000 kr.
Ramarna för beslut om lån och bidrag anger de högsta belopp inom vilka stöd kan lämnas. Riksdagen beslöt år 1980 (prop. 1979/80: 100 bil. 16, CU 1979/80:18, rskr 1979/80:216) om ändrad finansiering av energisparstödet för bostadshus. Fr.o.m. den 1 juli 1980 lämnas lånedelen av stödet för bostadshus i form av bostadslån. Det innebär att den huvudsakliga delen finansieras, som tidigare hela stödet, över statsbudgeten.
Jag har i det föregående (avsnitt 3) redogjort för mitt förslag till uppdelning av energisparverksamheten i byggnader i två program — ett energihushållningsprogram som omfattar såväl enklare som mer omfattande energibesparande åtgärder och ett konverteringsprogram som omfattar åtgärder för en övergång från i första hand olja till andra energislag. Under en övergångstid bör detta program även omfatta konvertering från olje- till elanvändning. Jag har i det föregående inom konverteringspro- : grammets ram (avsnitt 6) föreslagit stöd för övergång till användning av nya energikällor samt stöd för övergång till användning av el för uppvärmning m. m. Med hänsyn härtill föreslår jag att följande ramar fastställs för lån och bidrag till energibesparande åtgärder under budgetåret 1981/82. I fråga om ramen för stöd till energibesparande åtgärder i statliga byggnader har jag samrått med chefen för budgetdepartementet.
1. Lån för energibesparande åtgärder
i bostadshus m. m. 2125 000 000 kr. 2. Bidrag för energibesparande åtgärder
i allmänna samlingslokaler 5 000000 kr. 3. Stöd för energibesparande åtgärder
i statliga byggnader 60 000 000 kr. 4. Lån för energibesparande åtgärder
i kommunala och landstingskommunala
byggnader m. m. 175 000 000 kr.
De av mig föreslagna satsningarna på de båda programmen som ingår i energisparplanen uppgår således till 2365 milj. kr. Med tanke på osäkerheten i bedömningen av resursbehovet för att uppnå energisparmålet får frågan om ytterligare medelstilldelning vid behov tas upp till prövning och då bedömas mot bakgrund av vad som är samhällsekonomiskt motiverat. Jag bedömer dock att de anslagna medlen skall vara tillräckliga bl.a. beroende på den allt bättre privatekonomiska lönsamheten av energibesparande åtgärder.
Med hänsyn till bl. a. sysselsättningseffekterna bör långivningen i fråga om åtgärder i bostadshus fördelas jämnt under budgetåret. Det bör ankomma på regeringen att utfärda närmare föreskrifter om detta. Regeringen bör utverka riksdagens bemyndigande att göra utbyte mellan de olika ramarna med hänsyn till den faktiska efterfrågan för olika ändamål.
Tidigare år har det utöver de för budgetåret fastställda ramarna även funnits en planeringsreserv. Avsikten med reserven har varit att utjämna variationer i sysselsättningen. Planeringsreserven är för budgetåret 1980/ 81 600 milj. kr. Erfarenheterna av användningen av planeringsreserven är att den har försvårat planeringen och arbetet inom bostadsverket. Några effekter på sysselsättningen har inte kunnat påvisas. Jag förordar därför att planeringsreserven avskaffas och har i mitt förslag till ramar tagit hänsyn härtill.
Jag har föreslagit (avsnitt 4) att medel skall ställas till förfogande för bidrag till kommunerna för rådgivnings- och besiktningsverksamhet m.m. under en tid av fem år. För bidrag under budgetåret 1981/82 förordar jag en beslutsram av 130 milj. kr. För bidrag under vart och ett av budgetåren 1982/83, 1983/84, 1984/85 och 1985/86 bör gälla en ram om minst samma storleksordning som för budgetåret 1981/82. Jag förordar därför att det för vart och ett av dessa budgetår preliminärt fastställs en beslutsram om 130 milj. kr. På samma sätt som under innevarande budgetår bör det, enligt vad jag tidigare har anfört, ankomma på regeringen att meddela närmare bestämmelser om dispositionen av dessa medel.
Med anledning av mina förslag till uppläggning, avgränsning m.m. av utbildningsinsatserna inom energihushållningsområdet (avsnitt 8) bör liksom under innevarande budgetår särskilda medel ställas till förfogande för stöd till energiutbildning m.m. Jag beräknar medelsbehovet till sammanlagt 3 milj. kr. under budgetåret :1981/82. Medlen för stöd till energiutbildning m. m. bör liksom under innevarande budgetår disponeras av statens planverk. Det bör ankomma på regeringen att meddela närmare bestämmelser om användningen av de föreslagna medlen.
Med hänvisning till vad jag har anfört i det föregående (avsnitt 9.1) beräknar jag de sammanlagda kostnaderna för den energiinriktade utvecklings- och demonstrationsverksamheten till högst 39 milj. kr. under budgetåret 1981/82. Jag förordar att medel till energiinriktad utvecklings- och demonstrationsverksamhet m.m. ställs till förfogande för statens råd för
Prop. 1980/81: 133 . 77
byggnadsforskning intill ett belopp av 22 milj. kr. under budgetåret 1981/82. Rådet behöver för sin planering av verksamheten kunna göra åtaganden även för följande budgetår. Jag föreslår att rådet får göra sådana åtaganden för budgetåren 1982/83 och 1983/84 intill 15 resp. 10 milj. kr.
I det föregående (avsnitt 7) har jag behandlat behovet av särskilda medel för information m. m. med hänsyn bl. a. till de av mig föreslagna ändringarna av stödsystemet. Jag beräknar medelsbehovet för information m.m. till
5 milj. kr. under budgetåret 1981/82. Det bör ankomma på regeringen att
meddela bestämmelserna om disposition av dessa medel.
Mina förslag om stöd för utveckling av metoder för provning och kon-
troll inom energihushållningsområdet (avsnitt 6) bör enligt min mening föranleda att medel för utveckling av metoder för provning och kontroll
inom energisparområdet ställs till statens provningsanstalts förfogande
intill 3 milj. kr. under budgetåret 1981/82. För budgetåret 1982/83 bör provningsanstalten planera utifrån förutsättningen att 2,6 milj. kr. anvisas
för samma ändamål. |
Särskilda medel behövs vidare för vissa undersökningar m.m. föranledda av den fortgående omprövningen och effektiviseringen av energisparplanen. Jag beräknar medelsbehovet under budgetåret 1981/82 till 6
milj. kr. Det bör ankomma på regeringen att besluta om utbetalning av dessa medel.
Under anslaget B 17. Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m. m. har fr. o. m. budgetåret 1980/81 en bedömning av de faktiska utbetalningarna under det kommande budgetåret varit grunden för beräkningen av anslagsbehovet. Jag beräknar med denna teknik anslaget
för budgetåret 1981/82 till sammanlagt 800 milj. kr.
När det slutligen gäller anslaget Lån till experimentbyggande inom ener-
giområdet m. m. förordar jag — med hänvisning till vad jag har anfört i det
föregående (avsnitt 9.2) — att ramen för beslut under budgetäret 1981/82 fastställs till 65 milj. kr. samt att de preliminära ramarna för budgetären
1982/83 och 1983/84 bestäms till 45 milj. kr. vardera. Ramen för budgetåret 1981/82 bör vara högre än för de därpå följande åren. Orsaken till detta är
att om statens råd för byggnadsforskning i mitten av 1980-talet skall kunna ge statsmakterna ett tillfredsställande beslutsunderlag rörande möjligheterna att införa solvärme m.m. erfordras erfarenheter från två eldnings-
säsonger. För att inte sätta rådet i cn tvångssiluation i samband med ett budgetårsskifte bör oförbrukad del av beslutsramen för budgetåret 1981/82 få utnyttjas även under budgetåret 1982/83. Anslaget bör för budgetåret
1981/82 tas upp med ett belopp av 65 milj. kr.
11 Upprättat lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom bostadsdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612).
Vad gäller frågan om lagrådets hörande över de föreslagna lagändringarna anser jag — främst mot bakgrund av att förslagen inte innebär några lagstiftningstekniska nyheter — att dessa inte kan anses vara av sådan vikt för enskilda eller från allmän synpunkt att lagrådsgranskning är påkallad.
Prop. 1980/81: 133 | 79
12 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att 1. antaga förslaget till lag om ändring i byggnadsstadgan
(1956: 612), . godkänna vad jag förordat om inriktningen och omfattningen av
energisparverksamheten,
. godkänna vad jag förordat dels i fråga om en vidgning av energisparstödets tillämpningsområde till nya åtgärder, dels i fråga om ändringar i grunderna för statligt stöd till energibesparände åtgär-
der i bostadshus och i kommunala och landstingskommunala
byggnader m. m.,
. bemyndiga regeringen att besluta dels om särskilda villkor för lån
till övergång till användning av nya energikällor, deis införandet
av krav på besiktning som förutsättning för län, . godkänna den vidgning av energisparstödets tillämpningsområde
till vissa anläggningar som jag förordat samt bemyndiga regering-
en att besluta om grunderna för ett sådant stöd, . godkänna vad jag förordat om ändrade förutsättningar för bo-
stadslån vid nybyggnad i vissa fall,
- godkänna vad jag har förordat beträffande avskaffande av pla-
neringsreserven,
. medge att lån för energibesparande åtgärder i bostadshus m.m.
beviljas intill ett belopp av 2125000000kr. under budgetåret 1981/82,
. medge att bidrag för energibesparande åtgärder i allmänna sam-
lings!lokaler beviljas intill ett belopp av 5000000 kr. under bud-
getåret 1981/82, 10. medge att stöd för energibesparande åtgärder i statliga byggna-
der beviljas intill ett belopp av 50 000000 kr. under budgetåret
1981/82.
. medge att bidrag och lån för energibesparande åtgärder i kommu-
nala och landstingskommunala byggnader m.m. beviljas intill ett
belopp av 175 000 000 kr. under budgetåret 1981/82. . bemyndiga regeringen att besluta om utbyte meltan de under 8—
11 angivna ramarna, . medge att bidrag till kommunerna för rådgivnings- och besikt-
ningsverksamhet m. m. beviljas intill ett belopp av 130000 000 kr.
under budgetåret 1981/82, 14. medge att beslut om bidrag till kommunerna för rådgivnings- och besiktningsverksamhet m.m. under vart och ett av budgetåren 1982/83, 1983/84, 1984/85 och 1985/86 preliminärt får meddelas intill ett belopp av 130000 000 kr.,
15. medge att anslaget Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m.m. disponeras för stöd till energiutbildning m. m. intill ett belopp av 3000000 kr. under budgetåret 1981/82, . medge att anslaget Vissa energibesparande åtgärder inom bo-
stadsbeståndet m. m. disponeras för energiinriktad utvecklingsoch demonstrationsverksamhet m.m. intill ett belopp av
22000.000 kr. under budgetåret 1981/82, . medge att beslut om stöd under budgetåren 1982/83 och 1983/84
till energiinriktad utvecklings- och demonstrationsverksamhet
preliminärt får meddelas intill ett belopp av 15000 000 kr. resp.
10000 000 kr.,
. medge att anslaget Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m. m. disponeras för information m. m. intill ett
belopp av 5 000000 kr. under budgetåret 1981/82,
. medge att beslut om bidrag till statens provningsanstalt för utveckling av metoder för provning och kontroll av åtgärder inom energisparområdet beviljas intill ett belopp av 3 000 000 kr. under budgetåret 1981/82, - medge att beslut om bidrag under budgetåret 1982/83 till statens
provningsanstalt för utveckling av metoder för provning och
kontroll inom energisparområdet preliminärt får meddetas intill ett belopp av 2 600 000 kr., . medge att anslaget Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m.m. disponeras för vissa undersökningar m. m. intill ett belopp av 6000 000 kr.under budgetåret 1981/82, . till Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m.m. för budgetåret 1981/82 under trettonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 800000 000 kr. , . medge att beslut om lån till experimentbyggande inom energiområdet m. m. får meddelas intill ett belopp av 65 000 000 kr. under
budgetåret 1981/82 samt att outnyttjad del av denna ram får
utnyttjas även under budgetåret 1982/83,
. medge att beslut om lån till experimentbyggande inom energiom-
rådet m. m. under vart och ett av budgetåren 1982/83 och 1983/84
preliminärt får meddelas intill ett belopp av 45 000 000 kr.,
25. till Lån till experimentbyggande inom energiområdet m.m. för budgetåret 1981/82 under trettonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 65 000 000 kr.
13¶Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
6 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 133
Bilaga I
Sammanfattning av och remissyttranden över Energihushållningsdelegationens (Bo 1978:03) betänkande (SOU 1980: 43) Program för energihushållning i befintlig bebyggelse.
1 Sammanfattning
Energipolitiken står under de närmaste decennierna inför omfattande uppgifter. Dels är det av central betydelse att vårt stora oljeberoende reduceras. Dels skall kärnkraften enligt riksdagens beslut avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till sysselsättning och välfärd. Målet är att uthålliga, helst förnybara och inhemska, energikällor med liten miljöpåverkan introduceras i snabb takt för att på sikt svara för huvuddelen av vårt lands energiförsörjning.
Våra byggnader intar en central plats när det gäller vår energianvändning. Sammantaget svarar byggnadsbeståndet — inklusive näringslivets byggnader — för ungefär hälften av vårt lands energianvändning. BI. a. mot denna bakgrund fattade riksdagen på våren 1978 beslut om energisparandet i befintlig bebyggelse (prop. 1977/78:76, CU 1977/78:31, rskr 1977/ 78: 345). Målet för energisparverksamheten formulerades så, att riktpunkten skall vara att nettoenergiförbrukningen i det då befintliga byggnadsbeståndet år 1988 skall vara ca 35 TWh lägre än vid tiden för beslutet. Riksdagsbeslutet innebar också att en omprövning av energisparplanen skulle ske efter tre år. En speciell delegation, energihushållningsdelegationen, tillkallades för att leda och samordna arbetet med energisparplanens utveckling, genomförande och utvärdering. I föreliggande betänkande redovisas erfarenheter av energisparplanens bedrivande hittills, samt presenteras delegationens överväganden och förslag beträffande energisparverksamhetens fortsatta uppläggning och genomförande.
Samhället använder en rad olika styrmedel för att förverkliga de energipolitiska mål som riksdagen uppställt. Till dessa styrmedel hör ekonomiska styrmedel — i form av bl. a. lån och bidrag till energibesparande åtgärder —, administrativa styrmedel såsom lagar och normer, direkta statliga insatser, t. ex. stöd till forskning och statlig upphandling, samt information och rådgivning. En översikt över dessa styrmedel ges i kapitel 3, jämte gällande regler för statens stöd till energibesparande åtgärder. I det påföljande kapitlet, kapitel 4, redogörs för energianvändningens omfång och sammansättning, med speciell tonvikt på bostadssektorn. Vidare ges en kortfattad presentation av samhällets insatser för energihushållning inom byggnadssektorn.
Den utvärdering som ingått i delegationens uppdrag av de hittillsvarande
Prop. 1980/81: 133 | 83
erfarenheterna av energisparverksamheten har i första hand bedrivits ge-
nom att delegationen låtit genomföra, eller på nära håll följt. ett stort antal
utredningar. Sammanlagt har delegationen låtit genomföra ett 30-tal olika
forsknings- och utredningsuppdrag. I betänkandets andra del (kapitlen 5
t.o.m. 9) ges en sammanfattning av dessa studier, som en bakgrund till delegationens överväganden och förslag.
Av speciell betydelse är frågan huruvida de besparingsmöjligheter som
antogs vid upprättandet av energisparplanen också kunnat uppnås i prakti-
ken. Delegationen har låtit genomföra en mycket omfattande undersökning av de faktiska effekterna av sådana energisparåtgärder som genomförts med statligt stöd. Resultaten av studien, som genomförts vid de tekniska
högskolorna i Stockholm, Göteborg. Lund, Luleå och Umeå, visar att de förväntade spareffekterna i genomsnitt uppnåtts, men att spridningen är stor när det gäller resultatet av en viss åtgärd eller åtgärdskombination som vidtagits i olika hus. Detta redovisas i kapitel5, som också ger en sammanfattning av de uppföljningar av energisparstödets hittillsvarande fördelning
på olika åtgärder och olika byggnadstyper m.m. som utförts av olika myndigheter. Avslutningsvis görs ett försök att uppskatta det totala energi-
sparande som ägt rum i byggnadsbeståndet sedan sparplanen antogs.
Det nuvarande energisparandet i den befintliga bebyggelsen är baserat på frivillighetens grund, och enligt energihushållningsdelegationens uppfattning ligger det ett stort värde i detta. En huvudfråga som delegationen haft att ta ställnig till är huruvida de nuvarande styrmedlen är tillräckliga
eller om de behöver korrigeras, kompletteras eller ersättas. Som bakgrund
till detta ställningstagande ges i kapitel 6 en redovisning av empiriska
erfarenheter av olika typer av styrmedel inom byggnadsområdet. Kommunerna har idag en central roll när det gäller genomförandet av energisparplanens intentioner. En förutsättning för att målet skall kunna uppnås är att det i varje kommun finns en väl fungerande rådgivnings- och
besiktningsverksamhet som kan ge fastighetsägare råd, anvisningar och rekommendationer om de åtgärder som är mest angelägna för att en bättre energihushållning skall uppnås. Verksamheten har vidare en väsentlig betydelse för att bringa energisparverksamheten i samklang med kommunens egen planering inom såväl energiområdet som andra områden. 1 kapitel 7 redovisas planerings- och arbetsläget i kommunerna när det gäller energisparverksamheten. Redogörelsen grundas i huvudsak på en enkätundersökning som delegationen låtit genomföra i landets samtliga kom-
muner. Energisparverksamheten syftar i första hand till att åstadkomma en
bättre energihushållning. Genom den omfattning verksamheten har är det
emellertid oundvikligt att sparplanens genomförande även får effekter på
samhällsekonomin i stort. exempelvis beträffande sysselsättning, industriellt kapacitetsutnyttiande och handelsbalans. Energihushållningsdelega-
tionen har därför låtit genomföra tämligen omfattande studier av energi-
sparplanens samhällsekonomiska effekter. Resultaten, som presenteras i
kapitel 8, pekar bl.a. på att energisparplanens genomförande ger upphov till ca 20000 årsarbetstillfällen. Vidare visar beräkningarna att energispar-
planen medför positiva effekter på bytesbalansen redan under det tredje året av sparplanens genomförande vid nuvarande aktivitetsnivå.
Sedan beslutet om energisparplanen har förutsättningarna för dess ge-
nomförande förändrats i ett antal avseenden. Oljeprisets kraftiga ökning
har lett till att lönsamheten för många energisparåtgärder ökat markant. Ett stort antal forsknings- och utredningsprojekt — såväl inom som utanför energihushållningsdelegationens regi — har bidragit till att förbättra kunskapsunderlaget på en rad områden. Ett exempel är den omfattande studie av byggnadsbeståndets egenskaper från energisynpunkt, som genomförts via statens institut för byggnadsforskning. I kapitel 9 redovisas de beräkningsförutsättningar som ligger till grund för delegationens ställningstaganden.
I betänkandets tredje del (kapitlen 10 1.0.m. 12) presenteras energihushållningsdelegationens överväganden och förslag. Inledningsvis görs, mot bakgrund av de erfarenheter som nåtts, en beräkning av möjligheterna att spara energi i byggnadsbeståndet. Detta sker bl.a. med hjälp av en ny beräkningsmetod, i vilken hänsyn tas bl.a. till olika åtgärders samverkan med varandra samt till att åtgärder bör utföras i vissa kombinationer för att den fulla spareffekten skall uppnäs. Resultaten redovisas i kapitel 10, vari också betonas de övriga hänsynstaganden som måste göras — bl.a. beträffande hälso- och miljöaspekter, möjligheter att utnyttja spillvärme osv. — för att energisparverksamheten skall bedrivas på effektivast möjliga sätt.
Beräkningarna i kapitel 10 pekar på, att det vid dagens energipris är lönsamt att vidta åtgärder i byggnadsbeståndet, motsvarande en bruttoenergibesparing om ca 47 TWh. Detta ansluter väl till alternativ III i regeringens proposition med energisparplan (prop. 1977/78: 76). Mot bakgrund av denna bedömning vill energihushällningsdelegationen föreslå
att energisparandet i den befintliga bebyggelsen inriktas mot en nivå som motsvarar alternativ II i energisparplanen. Denna nivå bör tjäna som riktmärke för verksamheten. En förnyad omprövning bör ske omkring år 1985 i samband med den översyn av ett samlat energihushäållningsprogram som aviseras i regeringens proposition 1979/80: 170.
Inriktningen och uppläggningen av den fortsatta energisparverksamheten diskuteras I kapirel ll. Bla. konstateras att en begränsning i arbetet med att utarbeta ett samordnat energihushållningsprogram för bebyggelse-
sektorn är den ofullständiga kunskap som föreligger om samhällets framti-
da utveckling och energiförsörjningssystemets roll i denna. Osäkerheten berör säväl tillförsel- och användarsidan som de effekter i olika tidsperspektiv som olika styrmedel har.
Osäkerheten är vidare stor vad beträffar effekter av åtgärder utanför det energipolitiska området. Enligt energihushållningsdelegationens mening
bör kvantitativa mål för energitillförsel och energianvändning i byggnadsbeståndet ses som riktmärken för verksamheten. En planerad flexibilitet kan enligt delegationens mening tillgodose såväl kravet på en minskning av
oljeberoendet som kraven på samordning mellan insatser på olika områ-
den.
Av speciell vikt i detta sammanhang är dels den pågående renoveringsoch ombyggnadsverksamheten, dels den introduktion av nya energikällor som är en av hörnstenarna i energipolitiken. Det är enligt delegationens mening angeläget att sanerings- och ombyggnadsverksamheten samordnas med energisparverksamheten i tillämpliga delar, speciellt när det gäller byggnadstekniska åtgärder. Dessa hänsyn kan medföra att vissa av de energisparande åtgärderna i befintlig bebyggelse kommer att utföras snabbare än tidigare planerat. Detta torde framför allt beröra de enklare åtgärderna såsom förbättring av oljeeldade pannors verkningsgrad, injusteringsarbeten och förbättrat underhåll och drift. Andra mer omfattande byggnadsarbeten som är lämpliga att med samordna ombyggnadsprogrammet, kan i stället behöva förskjutas något i tiden. Därigenom torde betydande effektivitetsvinster kunna göras. samtidigt som energisparverksamheten sätts in i ett större sammanhang. När det gäller introduktionen av nya energikällor i bebyggelsen är det viktigt att de energisparåtgärder som
vidtas idag inte försvårar, utan tvärtom underlättar. en kommande intro-
duktion av nya energikällor.
Mot denna bakgrund föreslår energihushållningsdelegationen att energisparplanen uppdelas på tre program med samordning mellan programmen. Delegationen vill med detta framhålla vikten av att energisparplanen över-
går i ett genomförandestadium där övergripande samhällsplaneringsfrågor
ges ett vidgat utrymme.
Energihushållningsdelegationen föreslår
att genomförandet av energisparplanen sker i tre samordnade program. nämligen |) encrgisparprogram, 2) ombyggnadsprogram, samt 3) program för användning av alternativa energikällor i byggnader. En omprövning av hela energisparplanen bör ske omkring 1985.
att en kraftfull satsning görs för en snabb introduktion av nya energikällor i bebyggelsen. Med tanke på den osäkerhet som finns vill energihushållningsdelegationen inte förorda något kvantitativt mål för detta delprogram.
I det avslutande kapitlet. kapitel 12, diskuteras vilka styrmedel som
enligt energihushållningsdelegationens mening krävs för att genomföra den ovan skisserade uppläggningen av energisparverksamheten. Delegationen lägger fram följande konkreta förslag, nämligen
att anslagstekniken med planeringsreserven inom energisparstödets ram avskaffas,
att energisparstöd endast utbetalas till sökande som lämnar uppgift om
vem som utfört arbetet. För fastighetsägare som själv utför åtgärder bör
stöd endast lämnas till kostnad för material,
att följande riktlinjer tillämpas för det ekonomiska stödsystemet för
sparinsatser i befintliga byggnader:
— energisparstöd utgår till åtgärder som medför energibesparingar som står i rimlig proportion till insatta resurser,
—- lånemöjligheter för projekt bör förekomma, om samhällsekonomisk
lönsamhet kan konstateras. Amorteringstid och räntesubvention bör
fastställas så att energibesparingen skapar överskott för återbetalning,
— en fortlöpande omprövning av stödsystemet bör ske, dock bör strävan
vara ati undvika hastiga förändringar i regelsystemet,
att energisparbidrag inte skall utgå för någon byggnadskategori, att energisparlån tills vidare skall utgå för: 1. förbättring av värme- eller ventilationssystem. dock ej utbyte av
värmepanna eller oljebrännare.
2. anordningar för individuell mätning eller för nattackumulering av
värme och varmvatten,
3. anslutning av en fastighet till en fjärrvärmeanläggning,
4. förbättring av värmeisolering i väggar, fönster och bjälklag, '
S. åtgärder som är direkt föranledda av några av dessa åtgärder.
För bostadshus bör följande gälla:
Lån bör utgå med 100 procent av den godkända kostnaden Vidare
föreslår delegationen att den lägsta godkända kostnad som skall berättiga
till energisparstöd sätts till 5000 kr. per ärende.
För kommunala och landstingskommunala byggnader bör följande gälla:
Lån bör utgå med 100 procent av den godkända kostnaden. Lägsta godkända kostnad 20000 kr. per ärende. För näringslivets byggnader bör följande gälla:
Inga lån bör utgå.
För allmänna samlingslokaler bör följande gälla:
I avvaktan på förslag från samlingslokalkommittén bibehålls nuvarande ordning,
att följande fyra åtgärdsområden införs som stödberättigade i energi-
sparstödsystemet:
I. övergång till fastbränsleeldning i mindre anläggningar,
2. övergång från enskild värmeanläggning till gemensam värmecentral,
samt 3. övergång till uppvärmning och varmvattenberedning med el, dock ej
s.k. direktverkande el,
4. övergång till nya och förnybara lokala energikällor,
att krav i ökad utsträckning ställs på typgodkännande för erhållande av statligt stöd,
att i den kommunala plan- och byggnadslagstiftningen energihushåll-
ningsfrågan ges en mera framskjuten plats än i utredningsförslaget om en ny plan- och bygglag. samt att frågan om en energihushållningslag bör
utredas.
att berörda myndigheter i samråd med Kommunförbundet bör utreda
hur rätten att avstyrka ansökningar om energisparstöd utnyttjas av kom-
munerna och vilken effekt detta fått på cnergisparandet, samt hur nuvarande system kan effektiviseras för att tillgodose såväl krav på energihushållning som andra samhällsintressen, att den rådgivningsverksamhet som bedrivs vid länens utvecklings-
fonder samordnas med kommunernas besiktnings- och rådgivningsverksamhet vad beträffar näringslivets byggnader samt att statligt stöd för
verksamheten bör utgå fortsättningsvis,
att fr.o.m. den 1 juli 1982 skall besiktning utgöra villkor för att erhålla
statligt energisparstöd till bostadshus.
att ett program för regelbunden besiktning av i första hand värmeanläggningar snarast genomförs,
att rådgivningscentraler och stående alternativt ambulerande utställningar upprättas i en sådan omfattning att alla fastighetsägare har tillgång till kvalificerad rådgivning, att kommunförbundet i samråd med berörda myndigheter bör utarbeta ett eller flera informationspaket som syftar till att stimulera fastighetsägare att utnyttja rådgivnings- och besiktningsverksamheten, samt att genomföra
de föreslagna åtgärder som besiktnings- och rådgivningsverksamheten leder till,
att den riktade informationen ges större betydelse,
att för övriga lokaler och industrilokaler centrala rekommendationer
utarbetas om en maximitemperatur på 20 grader C, att åtgärder vidtas av berörda myndigheter för att handläggningen förenkias och handläggningstiderna för beslut om energisparstöd förkortas. att kommunerna nu garanteras ett stöd för besiktnings- och rådgivnings-
verksamheten under programtiden fram till den översyn av ett samlat energihushållningsprogram som föreslås ske 1985. Vid detta tillfälle bör frågan om finansieringen av besiktningsverksamheten tas upp till förnyad prövning,.
att aktuell kunskap om energi förs in i aktuella färoplaner för det all-
männa utbildningsväsendet. Speciellt intresse bör i detta sammanhang ägnas fort- och vidareutbildning för berörda yrkesgrupper. Dessutom bör berörda myndigheter ges i uppdrag att utarbeta ett program för att tillgodose behovet av energiinriktad utbildning inom bebyggelsesektorn.
att statistiska centralbyrån ges i uppdrag att utveckla och förbättra
energistatistiken.
2¶Remissyttrandena |
2.1 Remissförfarandet
Efter remiss av betänkandet (SOU 1980:43) Program för energihushåll-
ning i befintlig bebyggelse har yttranden avgetis av Statistiska Centralbyrån, Byggnadsstyrelsen. Riksrevisionsverket. Riksantikvaricämbetet. Skolöverstyrelsen. Universitets- och högskoleämbetet. Överstyrelsen för ckonomiskt försvar. Arbetsmarknadsstyrelsen, Bostadsstyrelsen, Länsbostadsnämnden i Kristianstads län. Länsbostadsnämnden i Stockholms län, Länsbostadsnämnden i Västernorrlands län, Länsbostadsnämnden i Östergötlands län. Statens råd för byggnadsforskning (BFR), Statens institut för byggnadsforskning (SIB). Statens planverk, Statens industriverk, Statens institut för företagsutveckling, Statens provningsanstalt. Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Värmlands län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Radonutredningen (Jo 1979:0D), Värmemätningsutredningen (Bo 1979:03). Energisparkommittén (1 1974:05), Delegationen för energiforskning (I 1975:02), Oljeersättningsdelegationen (1 1979:00), Bygginfo, Chalmers tekniska högskola, Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer, HSB:s Riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Industrigruppen för lätt byggeri, Kommunstyrelsen i Borlänge kommun, Kommunstyrelsen i Borås kommun, Kommunstyrelsen i Gotlands kommun. Kommunstyrelsen i Göteborgs kommun. Kommunstyrelsen i Halmstads kommun, Kommunstyrelsen i Helsingborgs kommun, Kommunstyrelsen i Kalix kommun, Kommunstyrelsen i Kristianstads kommun, Kommunstyrelsen i Malmö kommun. Kommunstyrel-
sen i Mora kommun. Kommunstyrelsen i Norrköpings kommun. Kom-
munstyrelsen i Nybro kommun. Kommunstyrelsen i Skellefteå kommun, Kommunstyrelsen i Sundsvalls kommun, Kommunstyrelsen i Söderhamns kommun. Kommunstyrelsen i Torsby kommun, Kommunstyrelsen i Tranemo kommun, Kommunstyrelsen i Ulricehamns kommun, Kommunstyrelsen i Vaxholms kommun, Kommunstyrelsen i Västerås kommun, Kommunstyrelsen i Växjö kommun. Landstingsförbundet. Näringslivets ener-
gidelegation, Rörfirmornas riksförbund, Snickerifabrikanternas riksförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska kommunförbundet. Svenska konsultföreningen. Svenska
Riksbyggen, Sveriges skorstensfejaremästares Riksförbund, Svenska värmeverksföreningen, Sveriges arbetsledareförbund. Sveriges arkitekters riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges ”Trähusfabri-
kanters riksförbund, Sveriges villaägareförbund, Swedisol, Tekniska hög-
skolan i Lund, Tekniska högskolan i Stockholm, VVS-Tekniska Förening-
en. AB Takvärme. Svenska kom.tekn.föreningen, Sv. föreningen för byggnadsvård samt Centrala Driftledningen.
Prop. 1980/81: 133 | 89
2.2 Allmänna synpunkter
Näringslivets byggnadsdelegation anför att betänkandet och förslagen i stort sett är acceptabla. Trots vissa felaktigheter i det stora antalet utredningar som legat till grund för utredningen har delegationen kommit till ett i huvudsak förnuftigt förslag. Utredningarna har givit arbetsgruppen ett
betydligt bättre bakgrundsmaterial än föregående rapport från Statens
planverk angående energisparmöjligheter i befintlig bebyggelse. Värt att
notera är dock att man mycket kortfattat berör näringslivets energihus-
hållning, vilket enligt betänkandet beror på knapphändigt material. En annan orsak till detta kan vara att inte tillräcklig samordning har skett mellan de olika departement som handhar näringslivets energihantering.
Helsingborgs kommun konstaterar att utredningen innehåller ett antal
förslag. Dessa är emellertid till stor del allmänt hållna och därför föga
konkreta. I den mån de är konkreta, innebär de ofta försämringar av stödet
för energisparande (borttagande av bidragsdelen, inget stöd alls till nä-
ringslivet, stöd endast för materialkostnader till småhusägare som själv utför arbetet, m. m.). Kommunstyrelsen vill ifrågasätta om dessa föreslagna försämringar verkligen kan stå i överensstämmelse med syftet att upp-
muntra till energihushållning. I utredningen föreslås vidare. att det för
energispararbetets bedrivande skall finnas dels ett energisparprogram, dels
ett ombyggnadsprogram. Av de skäl som i utredningen anförs för en sådan
uppdelning har kommunstyrelsen inte blivit övertygad om att några sär-
skilda fördelar står att vinna med denna uppdelning.
Chalmers Tekniska Högskola och VVS-Tekniska Föreningen påpekar att förbättringar av hus kan resultera i höjda taxeringsvärden som ökar
fastighetsägarens utgifter för lång tid. Detta kan motverka i många fall önskvärda åtgärder. Även i detta fall bör en totalekonomisk bedömning
göras. |
Bygginfo kan inte bedöma om delegationens förslag är tillräckliga för att nå det uppsatta sparmålet, utan konstaterar bara att man inte hunnit särskilt långt idag trots att nästan en tredjedel av tio-årsperioden förflutit.
Bygginfo anser att delegationens förslag till konkreta åtgärder till sina huvuddrag är lämpliga. De skulle rätt utvecklade och handlagda vara till
stor nytta i det fortsatta energihushållningsarbetet.
Industrigruppen för lätt byggeri anför att i betänkandet ett omfattande utredningsmaterial presenteras angående energisituationen, möjligheter till sparande, ekonomiska utvärderingar, redovisning av erfarenheter av hittills vidtagna åtgärder och en serie andra uppgifter. Underlaget är omfattande och med kompletterande utredningar som skall tilläggas betänkandet
har situationen blivit belyst på ett mycket grundligt sätt.
Riksantikvarieämbetet framhåller att vårt lands byggnader är en viktig del av vårt kulturarv. Den byggda miljön ger insikt om tidigare generationers levnadsvillkor och tekniska kunskap liksom om tidigare samhälleliga
och estetiska ideal. Den historiska kontinuiteten i samhället — bl.a. tillgo-
dosedd genom att äldre bebyggelsemiljöer bevaras — har kommit att tillmätas en grundläggande betydelse för den enskildes känsla av trygghet och förankring i tillvaron. Att ta tillvara och föra vidare det kulturarv som den byggda och odlade miljön representerar bör ses som en väsentlig del av den samlade resurshushållning som sätts in för att bevara och utveckla en god livsmiljö för framtiden. När nu stora resurser inriktas på ett samlat, omfattande program för energibesparing i den byggda miljön, är det väsentligt att kulturminnesvårdens värderingar och mål beaktas vid formuleringen och genomförandet av detta program. Energisparande åtgärder kan väl förenas med de metoder för underhåll, upprustning och ombyggnad av befintlig bebyggelse som kulturminnesvården hävdar och söker utveckla.
Statens planverk pekar på att svårigheterna att bedöma i vilken mån energisparplanen efter 3 av de 10 åren har uppfyllts är oroande. Enligt planverkets uppfattning är tiden nu mogen för att genomföra en systematisk och kontinuerlig registrering av förändringen av energianvändningen i bebyggelsen. Därvid bör en säkrare bedömning göras av i vilken omfattning olika energibesparande åtgärder vidtagits i befintlig bebyggelse totalt — dvs. både utan och med statligt energisparstöd — och hur stor andel av de senare som skulle ha vidtagits även om inte ckonomiskt stöd utgått. I de fall förändringar i energiförbrukningen konstateras bör även uppskattas hur stor del av förändringen som beror på genomförda tekniska åtgärder och hur stor del som bör tillskrivas ändrat brukarbeteende.
Statens industriverk menar att EHD inte klargör hur energianvändningens utveckling i det befintliga byggnadsbeståndet 1978 bedöms ske till 1988 eller vilka förändringsfaktorer som ingår i den angivna besparingspotentialen. Osäkerheten i ett flertal av grundförutsättningarna för delegationens förslag ställer därmed stora krav på definitioner och avgränsningar för möjligheten att utvärdera programmets måluppfyllelse. Det är till exempel väsentligt att klargöra vad som menas med energihushållning i dessa sammanhang. Enligt SIND:s synsätt innehåller begreppet energihushållning då det används i betraktande av tidsmässigt skilda tillfällen, dels energisparande, dvs. då energiåtgången för ett givet ändamål reduceras. dels energisubstitution, dvs. då ett energislag ersätter ett annat. Inräknande av fjärrvärmeanslutning eller övergång till fastbränsleeldning innebär sålunda inte enbart energisparande, såsom antyds i avsnitt 5.3.1 (sid 57), utan är också en form av energisubstitution. Detta förhållande måste vara grundläggande för möjligheterna att följa upp och tolka effekterna av olika åtgärder.
Svenska elverksföreningen anger att bebyggelsens uppvärmning i dag svarar för ca 4096 av hela energianvändningen i landet. Enligt beslut 1978 skall denna användning minska med ca 2596 till år 1988. Enligt EHD:s remitterade förslag skall målet nu höjas så att bebyggelsesektorns energiförbrukning (netto) blir närmare 307 (ca 40 TWh) lägre än 1978. Byte av energikällor för bostadsuppvärmning har skett förr men omställningstiden är nu enligt förutnämnda plan kort, vartill kommer att övergången nu skall
ske till energikällor som tills vidare är både dyrare och i många fall tekniskt
oprövade och/eller mindre bekväma. Enligt Elverksföreningens mening
kan det ifrågasättas om kunskaps- och erfarenhetsunderlaget är tillräckligt för att nu höja ambitionsnivån jämfört med 1978 års energisparplan för befintlig bebyggelse. Föga nytt har tillkommit under mellantiden och erfarenhetsperioden är kort och resultaten starkt påverkade av konjunkturerna.
Kommunförbundet har en positiv grundsyn till EHD:s förslag men betonar att kommunerna själva skall få bestämma uppläggning, inriktning och organisation av arbetet inom energiområdet. Denna inställning grundar sig
på de stora skillnader som finns mellan landets kommuner vad beträffar storlek, struktur, ekonomiska möjligheter och planeringsmetoder.
Göteborgs kommun framhåller att helhetssynen på energiverksamheten
skall utgå från riksdagsbeslutet i juni 1980 och inriktas mot ett slutligt sparmål för varje hus. Detta innebär att ett program för samtliga tekniskt
genomförbara åtgärder upprättas utan hänsyn till nuvarande ekonomiska förutsättningar. Programmet utgör sedan underlag för en rullande genomförandeplan som samordnas med underhålls- och ombyggnadsplaner för huset. .
Konsumentverket vill inledningsvis konstatera att betänkandets analys-
delar indirekt illustrerar det faktum att energifrågorna f.n. behandlas på ett
de i annat sammanhang aviserade organisatoriska förändringarna av den statliga verksamheten på energiområdet på ett positivt sätt kan påverka planeringen även inom bebyggelsesektorn. Den organisatoriska splittring-
en synes också ha medfört att delegationens programarbete inte bygger på någon genomförd mål-medel-diskussion. Man försöker inte heller analysera i vilken utsträckning olika styrmedel har bidragit till att uppnå de hittills uppsatta sparmålen.
Riksrevisionsverket (RRV) anser att de avgörande energipolitiska frå-
gorna idag är dels hur oljeberoendet skall kunna minskas samtidigt som
kärnkraften avvecklas, dels att finna förnybara och inhemska energikällor och att inrätta sig för de flexibla energisystem som krävs för att sådana energikällor skall kunna introduceras. Enligt den senaste långtidsutredningen är det ckonomiska läget krisartat och alla ansträngningar som görs för att minska landets oljeberoende är av vital betydelse. Landets ekonomiska problem har accentuerats sedan beslut om uppläggning och inriktning av energisparplanen först fattades. Det kan därför ifrågasättas om den
styrfilosofi — i huvudsak baserad på frivilliga sparåtgärder — som gällt hittills och som delegationen föreslår skall gälla även fortsättningsvis, kommer att visa sig tillräcklig i framtiden.
2.3 Förslagen
Förslag I
Energihushållningsdelegationen föreslår att energisparandet i den
befintliga bebyggelsen inriktas mot en nivå som motsvarar alternativ
II i energisparplanen. Denna nivå bör tjäna som riktmärke för
verksamheten. En förnyad omprövning bör ske omkring år 1985 i samband med den översyn av ett samlat energihushållningsprogram
som aviseras i regeringens proposition 1979/80: 170.
Det övervägande antalet remissinstanser delar EHD:s uppfattning när
det gäller sparmöjligheterna.
Swedisol anser att målet bör kunna höjas t. o. m. utöver detta genom att
åtgärder vidtas i lämpliga kombinationer där även åtgärder som i sig inte är
lönsamma får ingå som en del i ett totalt sett lönsamt ”paket”. Bostadsstyrelsen och Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att den
föreslagna nivån för energisparverksamheten bör formuleras som ett bin-
dande mål och inte som ett riktmärke. Bostadsstyrelsen pekar på att det i
annat fall blir svårt eller omöjligt att utvärdera måluppfyllelsen. Styrelsen
anser också att EHD borde ha tagit ställning till om takten i det nuvarande sparandet behöver förändras för att målet skall kunna nås.
Flera av remissinstanserna, bl.a. planverket, byggforskningsrådet, Stockholms kommun, Kristianstads kommun och Mora kommun delar i
och för sig uppfattningen att det uppställda målet är ekonomiskt motiverat, men ställer sig tveksamma till om nuvarande styrmedel är tillräckliga för att nå målet.
Andra remissinstanser bl.a. byggnadsstyrelsen, Svenska kommunaltek-
niska föreningen. Riksrevisionsverket, Centrala driftnämnden och Vax-
holms kommun menar att det är svärt att dra några slutsatser om de faktiska energisparmöjligheterna ur det material som presenteras i EHD:s betänkande.
Hvyresgästernas riksförbund anser att ett speciellt delmål bör upprättas för lokalbeståndet (inklusive näringslivets lokaler).
Svenska kommunaltekniska föreningen anser att det föreligger uppenbar
risk för att det av EHD uppställda sparmålet ej upptylls bl.a. beroende på att endast ett fåtal kommuner kan redovisa resultat av den hittills bedrivna energisparverksamheten enligt upprättade sparplaner. Föreningen föreslår
därför ett icke tidsbundet planeringsmål.
Värmemöätningsutredningen anser alt för att etapp III skall kunna ge-
nomföras fordras kraftigt ökade investeringsresurser och anger vidare att
det är en allvarlig brist i EHD:s betänkande att detta faktum inte redovisas och att det inte heller anges hur volymökningen skall åstadkommas och hur den skall finansieras.
SABO anser det anmärkningsvärt att EHD i sin utvärdering inte studerat
den energibesparing på drifts- och underhållssidan för enklare förbättrings-
åtgärder vilka snabbt kan styra in energisparandet på de samhällsekono-
miskt mest lönsamma områdena. SABO föreslår därför att förslag I kompletteras med etappmål som ges en ambitionsnivå ungefär motsvarande etapp I.
SIND will betona att även om beräkningar av kostnader och energispareffekter är korrekta så kan inte metoden med inventering av tekniska åtgärder ligga till grund för bedömningar om energianvändningens utveckling och behov av statligt stöd.
Riksantikvarieämbetet och Göteborgs kommun behandlar t detta sammanhang frågan om kulturhistoriskt värdefull bebyggelse m.m. Enligt Göteborgs kommun är det tveksamt om så mycket som 2096 av bebyggel-
sen behöver undantas från energisparprogrammet av kulturhistoriska skäl.
Man pekar bl. a. på behovet av att de restriktioner som bör gälla preciseras samt att de höga uppvärmningskostnader m.m. som blir följden av att
åtgärder inte vidtas, anges. Riksantikvarieämbetet manar till försiktighet när det gäller åtgärder som
förändrar byggnaders yttre, och anser att det uppställda målet bör kunna
nås även om ca 30946 av bebyggelsen undantas från sådana åtgärder.
Byggnudsarbetareförbundet anser det glädjande att. mål för energihus-
hållningen har uppställts. Utifrån dessa mål kan sedan det årliga behovet
av bl.a. byggnadsarbetare beräknas. Då en sådan målsättning saknas för övriga byggandet finns emellertid det inga garantier för att delegationens
målsättning kan genomföras.
SIND framhåller att i EHD:s betänkande den väsentliga diskussionen saknas om sparpotentialens storlek i relation till vilka styrmedel som väljs. Om det är motiverat med statliga subventionerade lån som styrmedel, vilket EHD anser. skulle man snarare från samhällsekonomisk synpunkt begränsa lånemöjligheterna till näringslivets byggnader samt endast till de
samhällsekonoiskt lönsammaste projekten i övriga byggnadskategorier.
Förslag 2
Delegationen föreslär att genomförandet av energisparplanen sker i
tre samordnade program, nämligen ID) energisparprogram. 2) om-
byggnadsprogram samt 3) program för använding av alternativa
energikällor i byggnader enligt vad som skisserats i det föregående.
Delprogrammen bör kontinuerligt följas upp och styras i önskad
riktning. En omprövning av hela energisparplanen bör ske omkring
år 1985 i samband med den översyn av ett samlat energihushåll-
ningsprogram som regeringen föreslagit i prop. 1979/80: 170:
Flertalet remissinstanser stöder förslaget om tre samordnade delpro-
gram men betonar också vikten av att en samordning sker mellan de olika
programmen.
Byggforskningsrådet instämmer i stort i förslaget men framhåller att kraven på samordning mellan program I och II är mycket stor då energihushållande åtgärder i allmänhet är en förutsättning för introduktion av
alternativa energikällor. Rådet anser vidare att det är angeläget att i händelse av att konflikt uppstår i valet mellan alternativa energikällor och omfattande energiombyggnad den förstnämnda tekniken bör prioriteras då en övergång till nya energiförsörjningssystem eljest kan försvåras.
Delegationen för energiforskning, SIND, Västerås kommun, Länsstyrelsen i Kristianstads län och Värmemätningsutredningen finner en uppdelning ändamålsenlig men anser att EHD inte närmare klargjort sambandet mellan programmen och de olika stödberättigade åtgärderna eller med organisationen för genomförandet. Delegationen för energiforskning finner detta särskilt oklart beträffande ombyggnadsprogrammet. SIND vill även ifrågasätta behovet av det ekonomiska stödet till energisparande åtgärder i den befintliga bebyggelsen med hänsyn till det kraftiga genomslag som de senaste stora oljeprisökningarna har fått. Statens insatser bör enligt SIND i högre utsträckning avse riktad information och rådgivning.
Kristianstads kommun, bostadsstyrelsen, och Kommunförbundet är tveksamma till en uppdelning i tre olika program därför att det torde bli svårt att fördela byggnaderna mellan energisparprogram och ombyggnadsprogram. Programmet för använding och införande av alternativa energikällor måste naturligtvis i hög grad samordnas med energisparverksamheten men kan eventuellt särredovisas och bör ingå som en naturlig del i kommunens energiplanering.
Riksrevisionsverket (RRV) anför att vid utformning av programstruktur syftet brukar vara att strukturen skall spegla förhållanden som i olika avseenden kan vara politiskt intressanta. RRV har mot bakgrund av de vaga motiv som delegationen redovisar svårt att bedöma behovet av en uppdelning i ett energisparprogram och ett ombyggnadsprogram. Den samordning som förordas och som RRV också anser vara betydelsefull kan enligt verkets uppfattning mycket väl åstadskommas på annat sätt, t. ex. genom ändringar i normer för ombyggnadsverksamhet.
Stockholms kommun anser det är riktigt att programmen ges en klar innebörd och att indelningen görs för att underlätta genomförandet av energisparplanen. Kommunen anser det är värdefullt om en diskussion förs kring en indelning i etapper där målet ställs i relation till resurser och styrmedel. Om krav ställs på att energisparplanen skall genomföras måste samtidigt en redovisning ske av vilka medel som finns för att uppnå målet.
Kalix kommun anser att antalet olika program är vilseledande och medför svårigheter för politiker och allmänhet att sätta sig in i energifrågorna. I vart fall i de mindre kommunerna bör de frågor som föreslås ingå i de föreslagna programmen kunna inrymmas i de planer som för närvarande finns eller kommer att upprättas, dvs. energisparprogram och energiförsörjningsplaner.
Hyresgästernas riksförbund bifaller förslaget och anser vidare att stöd till solvärmeuppvärmda system endast bör ske inom EFUD-verksamheten eftersom det varken är någon samhällsekonomiskt eller privatekonomiskt god investering.
Svenska byggnadsarbetareförbundet anser att det under senare år skett
ett omfattande slöseri med samhällsmedel inom ramen för den s.k. energisparplanen och anser det glädjande att delegationen markerar att detta inte
skall få förekomma i framtiden.
Även Länsstyrelsen i Östergötlands län och Riksantikvarieämbetet tillstyrker i stort förslaget men anser att tilläggsisolering av ytterväggar eller fönsterbyten av mer omfattande karaktär bör hänföras till ombyggnadsprogrammet.
Industrigruppen för lätt byggeri anser att uppdelningen i tre program synes riktigt och framhåller vidare att ombyggnadsprogrammet kommer
att bli mycket betydelsfullt under de närmaste åren för att uppställt energisparmål skall uppnås.
Byggnadsarbetareförbundet anser det glädjande att mål för energihus-
hållningen uppställts. Utifrån dessa mål kan sedan det årliga behovet av bl. a. byggnadsarbetare beräknas. Då en sådan målsättning saknas för det övriga byggandet finns emellertid inga garantier för att delegationens mål-
sättning kan genomföras.
SABO föreslår att genomförandet av energisparplanen sker i fyra sam-
ordnade program, nämligen 1) energisparprogram I (alternativ I exkl. ombyggnad) 2) energisparprogram II—IIH (alternativ 11—111 exkl. ombygg-
nad) 3) ombyggnadsprogram samt 4) program för användning av alternativa energikällor i byggnader.
Konsumentverket ansluter sig i princip till delegationens förslag I och II. Verket vill i anslutning till förslag II särskilt understryka vikten av att den tekniska utvecklingen inom solvärmeområdet följs upp med lämpliga stödåtgärder för att underlätta införandet och den praktiska användningen av
sådana system.
Förslag 3
Delegationen föreslår att en kraftfull satsning görs för en snabb
introduktion av nya energikällor i bebyggelsen, och understöder i
detta sammanhang det av oljeersättningsdelegationens solvärme-
grupp föreslagna treårsprogrammet för solvärmeintroduktion.
De flesta remissinstanser delar delegationens uppfattning att en kraftfull satsning bör göras för en snabb introduktion av nya energikällor i bebyggelsen.
Statens planverk vill i sammanhanget betona att det är nödvändigt att
klarlägga de godkännandekriterier och normkrav som bör tillämpas bl. a. för solvärmesystem och värmepumpar av olika slag, och anser det därför angeläget att inte bara studera energieffektiviteten utan även studera syste-
mens tillförlitlighet och eventuella risker för negativa konsekvenser med dessa anordningar.
Delegationen för energiforskning konstaterar att om inhemska förny-
bara energikällor skall kunna påverka vår energiförsörjning i någon bety-
dande utsträckning vid sekelskiftet så krävs insatser idag. Det rör sig om omfattande forsknings- och utvecklingsarbete, stora investeringar och
storskalig försöksverksamhet som behöver utvärderas etc.
Länsbostadsnämnden i Östergötlands län anser att nya energikällor för uppvärmning av bostäder bör byggas i kollektiv form och förvaltas av kommunala eller allmännyttiga bolag med hjälp av statligt stöd i en sådan omfattning att energipriset inte blir högre än för konventionella energikällor.
Svenska elverksföreningen och Svenska värmeverksföreningen anser att
jämförelsevis måttliga åtgärder i fastigheternas uppvärmningssystem så-
som inreglering av värmesystemet, sänkning av system- och lokaltemperaturer samt sänkning av tappvarmvattentemperatur också resulterar i sänkta temperaturer i fjärrvärmesystemen. Generellt sett ökar därmed
möjligheterna väsentligt att utnyttja solenergi och spillvärme.
Svenska kommiunaltekniska föreningen vill bestämt avråda från en alltför stor och ensidig salsning på solenergi och föreslår att man i första hand satsar på värmepumpar och passiv solenergi.
SABO anser att satsningen är angelägen men att den inte får gå ut över möjligheterna att genomföra energisparprogrammets övriga delar. I övrigt hänvisar SABO till det särskilda yttrande som SABO avlämnat beträffande Riksbyggens solvärmeprojekt.
Förslag 4 |
Motivet för att inom energisparstödets ram ha en särskild plane-
ringsreserv är ringa. Delegationen föreslår därför att anslagstekni-
ken med en särskild delram för en planeringsreserv avskaffas inom
energisparande åtgärder. Flertalet remissinstanser biträder EHD:s förslag att planeringsreserven
bör avskaffas.
Borås kommun, Luleå kommun och Länsstyrelsen i Värmlands län anser däremot att planeringsreserven bör kunna tjäna sitt syfte och därför bör finnas kvar men att hanteringen av den bör effektiviseras.
Byggnadsarbetarförbundet anser att stödet — med viss överdrift —
betalats ut vid fel tidpunkt och till fel län. Detta är från arbetsmarknadspo-
litisk synpunkt utomordentligt olyckligt och bör inte få upprepas.
Arbetsmarknadsstyrelsen har vid ett flertal tillfällen framhållit den brist-
fälliga anpassningen av bostadsbyggandet och annat byggande till konjunk-
turutvecklingen de senaste ären. Styrelsen finner det mot denna bakgrund angeläget att man söker tillvarata möjligheterna till sysselsättningsutjämnande åtgärder, såväl av säsongsmässig som konjunkturell art inom energi-
sparsektorn. Det system med planeringsreserv, som funnits några år, är en sådan åtgärd. De brister som utredningen pekar på när det gäller tillämp-
ningen av detta system bör enligt styrelsens mening i väsentliga avseenden
kunna avhjälpas genom att besluten om frisläppen bättre anpassas till det
väntade sysselsättningsläget dels för riket totalt, dels regionalt.
Förslag 5
Staten bör aktivt förhindra att statliga medel går till den s.k. grå
arbetsmarknaden. Delegationen föreslår därför att regeringen sna-
rast beslutar att energisparstödet endast utbetalas till sökande som lämnar uppgift om vem som utfört arbetet. För fastighetsägare som själv utför åtgärder i eget hus bör stöd lämnas endast till kostnad för
material.
Flertalet av remissinstanserna instämmer i att staten aktivt bör förhindra
att statliga medel går till den s. k. grå arbetsmarknaden.
Bostadsstyrelsen anger i sammanhanget att enligt regeringens beslut skall energisparstöd till småhus i ärenden som kommit in till kommunernas förmedlingsorgan fr.o.m. den 15 december 1980 lämnas till arbetskostnadsdelen endast om någon annan än fastighetsägaren utför arbetet, och om ägaren i sådana fall uppger vem som anlitats härför. Förslag 5 synes
innebära en ytterligare utvidgning av detta villkor till att omfatta alla hus.
Om avsikten med förslaget är att stödvillkoren skall utvidgas så anser styrelsen att erfarenheterna av den redan genomförda ändringen bör av-
vaktas innan en utvidgning sker.
Vidare anser Riksantikvarieämbetet att förslaget att stöd endast skall
lämnas till kostnad för material åt fastighetsägare som utför arbetet själv stider mot principerna för övriga bostadslån. Ämbetet förordar enhetliga
regler för att undvika komplikationer, särskilt om låneformerna kan kombineras.
Sundsvalls kommun och Swedisol avvisar förslaget. Sundsvalls kommun
anför motiveringen att förslaget innebär mer administration och att det är
tveksamt om de infordrade uppgifterna någonsin kontrolleras. Swedisol menar att denna typ av punktinsatser är tveksamma.
AMS framhåller att vad delegationen säger om den grå arbetskraften överensstämmer med styrelsens strävanden att söka förbättra sysselsättningsplaneringen inom byggnadssektorn. Denna försvåras av att en betydande del av framför allt den s.k. fria sektorn för vissa arbeten anlitar företag och arbetskraft som undandrar sig normala partskontakter.
Fastighetsägareförbundet vill framhålla att merparten av enskilt ägda hyreshus ägs av privatpersoner som endast förvaltar en eller två fastigheter. I genomsnitt består förvaltningen av mindre än 15 lägenheter. Privata fastighetsägare med ett fåtal fastigheter utför ofta själva väsentliga delar av det praktiska arbetet på fastigheterna. Fastighetsförvaltning i denna skala har i vissa avseenden hantverkskaraktär. Inte minst energibesparande åtgärder är ofta av den arten att de lämpar sig väl att utföras av fastighetsägaren. Det förekommer sålunda inte sällan att ägaren, som antingen är en
fysisk eller juridisk person, låter utföra arbete med egna anställda. Därvid
7 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 133
kan det vara så att ersättning till den anställde utgår utöver den sedvanliga lönen eller att åtgärden anses ingå i ordinarie arbete och därför inte ersättes särskilt. Förbundet motsätter sig att det i de ovan beskrivna fallen skall anses som om fastighetsägaren själv utfört åtgärden.
Förslag 6
Delegationen förordar att följande riktlinjer tillämpas för det ekono-
miska stödsystemet för sparinsatser i befintliga byggnader:
— energisparstöd utgår till åtgärder som medför energibesparingar
som står i rimlig proportion till insatta resurser
— tånemöjligheter för projekt bör förekomma, om samhällsekono-
misk lönsamhet kan konstateras. Amorteringstid och räntesub-
vention bör fastställas så att energibesparingen skapar överskott
för återbetalning
— en omprövning av stödsystemet skall ske fortlöpande. En strävan
Förutsättningen för att genomföra en mer genomgripande samord-
ning av regelsystemet för energifrågor och samhällsplaneringsfrågor i övrigt bör föreligga i samband med den totala omprövning av den samlade energihushållningen i samhället som föreslås ske omkring år 1985.
Flertalet remissinstanser stöder förslaget. Flera remissinstanser bl.a. Länsbostadsnämnderna i Kristianstads län. Västernorrlands län och Östergötlands län vill särskilt understryka den av delegationen uttalade mål-
sättningen om att undvika hastiga förändringar i gällande regelsystern.
Nämnderna anför vidare att under senare år har ett otal både stora och
små regelförändringar medfört att fastighetsägarna fått en något förvirrad bild av vilka åtgärder som är stödberättigade och med vilket belopp stöd kan påräknas. Stockholms kommun anger vidare att det är viktigt att respektive kom-
mun får ange vilka bedömningsgrunder och lönsamhetskriterier som skall tillämpas. I Stockholm pågår ett arbete som syftar till en sådan precisering
och till att anvisa enkla metoder för att beräkna lönsamheten. Länsstyrelsen it Östergötlands län anser att energisparstöd inte bör utgå
för åtgärder som kan medföra negativa konsekvenser för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. miljö eller omgivningshygien.
Riksantikvarieämbetet anser att införande i stor skala av solfångare i
befintlig bebyggelse kan innebära stora utseendemässiga förändringar ge-
nom speglande takytor. nya takmaterial och ändrade taklutningar och
anser att särskilda studier av detta erfordras.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen anser att åtgärder som föreslås kunna få energisparstöd bör provas i praktiskt bruk innan slutliga beslut
fattas. Enbart teoretiska beräkningar eller försäljningsargument för meto-
der, maskiner eller material får inte utan någon form av funktionsansvar
utgöra enda underlag för erhållande av energisparstöd. Den försöksverk-
samhet som härvid rekommenderas bör erhålla ekonomiskt stöd av t. ex. Byggforskningsrådet eller Styrelsen för teknisk utveckling.
Näringslivets byggnadsdelegation anser att det förtjänar att påpekas att
subventionerna i den statliga långivningen innebär att den verkliga lönsamheten av energibesparande investeringar blir en annan än om de verkliga kapitalkostnaderna erlagts. Detta måste givetvis beaktas då det gäller att avgöra resursanvändningen i samhället. När finansieringen sker med subventionerad långivning blir det med andra ord möjligt att vidta energibesparande åtgärder som annars varit lönsamma först vid högre energipriser. En höjning av energipriserna betyder i enlighet härmed mindre anspråk på statliga subventioner för att energibesparande åtgärder skall framstå som
ekonomiskt motiverade. Svenska föreningen för byggnadsvård framhåller att det kan ifrågasättas
om inte stödet till byggnadstekniska energisparätgärder i småhusbeständet helt borde slopas, och att resurserna koncentreras till beståndet av flerfa-
miljshus och lokaler, där säkrare effekter uppenbarligen kan näs. För att uppnå sparande i småhusbeståndet borde exempelvis ekonomiska åtgärder
riktade direkt mot oljeförbrukningen vara mer verkningsfulla.
Förslag 7
Delegationen föreslår att energisparbidrag inte skall utgå för någon byggnadskategori.
Ett stort antal remissinstanser stöder förslaget om att energisparbidrag
inte skall utgå för någon byggnadskategori. Bostadsstyrelsen anger i sam-
manhanget att trots att en minskning av energisparstödet har skett finner styrelsen att sakliga skäl talar för ett slopande av det generella energispar-
bidraget för bostäder i den form det nu har. Styrelsen anser emellertid att
ett selektivt bidrag för från samhällets synpunkt särskilt angelägna åtgär-
der bör bibehållas. Förekomsten av bidrag för dessa åtgärder kommer då
att särskilt understryka samhällets prioriteringar. och bidraget blir därigenom ett mycket starkt styrmedel även vid begränsade bidragsbelopp. Bidrag bör efter särskild prövning kunna lämnas med högst 35 Zz av godkänd kostnad till ett begränsat antal åtgärder, i första hand etablerad solvärme.
Kommunförbundet anser att om energisparbidraget helt avskaffas försämras energisparåtgärdernas lönsamhet. Dessutom kan ett avskaffande av bidragen innebära en kraftig ökning av arbetsbelastningen hos förmedlingsorgan och länsbostadsnämnder intill tidpunkten för en omläggning.
Komunförbundet föreslår därför att bidragen bibehålles — men på en lägre
nivå än tidigare — och sedan avvecklas i etapper.
Fortifikationsförvaltningen (FortF) anför att före energistödets tillkomst hade FortF stora svårigheter att få fram medel för energisparande ätgärder. Delegationens förslag torde innebära att energisparande i statliga
byggnader kan komma att upphöra på grund av brist på medel och av-
Bl. a. Länsstyrelsen i Kristianstads län, Svenska kommunaltekniska för-
eningen, Sveriges mekanförbund, SABO. Bygginfo, Konsumentverket. Värmemätningsutredningen. Föreningen Sveriges VVS-inspektörer, Göte-
borgs, Stockholms, Kalix, Goilands, Luleå och Torsby kommuner anger
att allmänheten i regel i första hand är intresserad av bidragsmöjigheterna.
Det är därför av stor vikt om de uppsatta sparmålen skall uppnås att bidragen bibehålles, åtminstone till dess att insikten och motiven för cner-
gibesparingar i större utsträckning har trängt in i allmänhetens medvetan-
de.
SALF menar att större stöd till större projekt (kontors-, radhus- etler bostadsområden) förbilligar byggandet och möjliggör en bättre arbets-
kraftsplanering.
SIB anger att olika studier tyder på att bidragens betydelse har minskat bland annat på grund av prishöjningar på energi och bättre information till
fastighetsägarna. Delegationens förslag att nu slopa bidragen förefaller
därför välgrundat. Institutet vill dock inte utesluta möjligheten att någon
ny bidragskonstruktion eller andra styrmedel skulle kunna få god effekt
under sparprogrammets senare del. när andelen riskabla projekt och
”svårinformerade ” fastighetsägare ökar i den då ännu inte åtgärdade delen av fastighetsbeständet. Detta bör tas upp om några är när bättre underlag finns framtaget. Kristianstads kommun har ingen invändning mot att bidragen avvecklas
för småhusen men ifrågasätter om inte bidrag bör kvarstå för de byggnadstyper där störst besparingar kan göras dvs. kommunala byggnader och
flerbostadshus.
Förslag 8
Delegationen föreslår att energisparlån tills vidare skall utgå för
samma åtgärder och enligt samma regler som gäller f.n. nämligen
1. förbättring av värme- och ventilationssystem — för flerbostadshus
även för inreglering av sådana system-. dock inte utbyte av värme-
pannor eller oljebrännare,
2. anordningar för individuell mätning av varmvatten, el och gas
eller för nattackumulering av varmvatten. 3. anslutning av en fastighet til en fjärrvärmeanläggning,
4, förbättring av värmeisoleringen i väggar, fönster och bjälklag.
samt 5, åtgärder som är direkt föranledda av några av dessa åtgärder.
För bostadshus bör följande gälla:
Lån bör utgå med 10042 av den godkända kostnaden för ätgärder-
na. Vidare föreslår delegationen att den lägsta godkända kostnad
som skall berättiga till energisparstöd sätts till 5000 kr. per ärende.
För kommunala och landstingskommunala byggnader bör föl-
jande gälla:
Lån bör utgå med [0072 av den godkända kostnaden. Lägsta
godkända kostnad sätts till 20000 kr. per ärende. Ingen högsta
gräns.
För näringslivets byggnader bör följande gälla:
Inga lån bör utgå.
För allmänna samlingslokaler bör följande gälla:
I avvaktan på förslag från samlingskommittén (Bo 1975: 05) bibe-
hälls nuvarande ordning.
När det gäller de föreslagna nya stödområdena biträds EHD:s förslag i flertalet fall. Flera remissinstanser anser emellertid att om de nuvarande energibidragen skall upphöra är det viktigt att de lånegrundande schablon-
beloppen anpassas till kostnadsutvecklingen i tiden. Detta kan åstadkom-
mas genom att beloppen i encergibidragsförordningen regleras med tids-
koefficienten.
Statens planverk och Svenska konsultföreningen m.fl. tillstyrker med tillägget att när det gäller näringslivets byggnader av kategori kontorshus,
butiker o. d.. bör energisparlån utgå till energisparåtgärder enligt samma
prinicper som för övriga låneberättigade byggnader.
Industrins Byggmaterialgrupp påpekar att dörrar som ingår i klimatskär-
men måste ingå i de stödberättigade besparingsåtgärderna. Formuleringen
i punkt 4 av förslag 8 bör därför ändras till att även innefatta dörrar.
Tranemo kommun och Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att lånemöjligheterna till värmeåtervinningsanläggningar i näringslivets bygg-
nader i någon form bör kvarstå.
Hyresgästernas riksförbund och Sveriges Civilingenjörsförbund anser att brännarbyte bör göras stödberättigat. Nybro komnpum manar till restriktivitet vad gäller stöd till termostatventiler, Gotlands kommun anser att stödreglerna för värmeisolering måste göras mer flexibla än idag och
Lycksele kommun anser att bidrag även i fortsättningen skall utgå till
kommuner och landsting.
Stockholms kommun föreslår att även utredning, projektering och kontroll av vissa energisparåtgärder skall kunna bli stödberättigade.
Industrigruppen för lätt byggeri anser att inom de närmaste ären torde
energibesparande åtgärder i en ökad omfattning komma att företas i fler-
bostadshus. Det är mycket angeläget att lånemöjligheterna förbättras och
att de i princip täcker kostnaderna. Bostadsstyrelsen måste här noggrant följa utvecklingen och den godkända kostnaden för åtgärderna måste an-
passas till det reella kostnadsläget så att fastighetsägarna inte behöver
anskaffa nämnvärda penningbelopp för utförande av energisparåtgärderna
utöver de medel som kan ställas till förfogande inom encergisparprogrammet. Detta är viktigt med hänsyn till den lånesituation som kan väntas föreligga på den allmänna lånemarknaden under överblickbar framtid.
Slopandet av bidragen för byggnadsåtgärder kan ha en hämmande inver-
kan på intresset, men förbättrade lånemöjligheter kan i så fall begränsa
effekten av att bidragen slopas.
Riksantikvarieämbeter anser att för sådana bygnader där samhället av
ökade lån ges till andra kompenserande energisparåtgärder. Lånet bör i sådana fall anpassas individuellt. Som villkor för detta bör gälla att ”den åtgärd, för vilken stöd inte beviljats”, skulle ha inneburit en väsentlig minskning av energiförbrukningen.
Värmemätningsutredningen framhåller att den lämpliga omfattningen av
individuell! mätning och debitering måste avgöras med utgångspunkt från
övergripande samhällsekonomiska avvägningar och energipolitiska bedömningar. Hänsyn måste ocksä tas dels till de privatekonomiska kostna-
derna av ett införande dels till de tekniska förutsättningarna som föreligger. Vidare anser utredningen att för äldre bebyggelse kan installation av
energimätare i de enskilda lägenheterna medföra betydande kostnader, bl.a. genom bristen på utrymme och bristande åtkomlighet till distribu-
tionssystemet. Däremot anser utredningen att det i många fall är fullt
möjligt att utan dessa olägenheter installera central (för fastigheten gemensam) värme- och vattenmältare.
EHD:s förslag att övergång till varmvattenberedning med el skall göras stödberättigad har Riksrevisionsverket (RRV) i remissvar på Elanvändningskommitténs betänkande El och olja (Ds I 1980:22) tidigare tämnat synpunkter på. RRV rekommenderade då att övergång till varmvattenbe-
redning med el i första hand genomförs vid större anläggningar där genom-
förandeproblem av teknisk och administrativ natur är mindre, samtidigt
som en framtida avveckling av elinstallationerna torde vara lättare att genomföra där.
Förslag 9
Delegationen tar inte ställning till huruvida enskilda produkter bör
införas i stödsystemet. Principen för att en energisparåtgärd skall
vara stödberättigad är att den är önskvärd att genomföra från sam-
hällets synpunkt men att den inte är privatekonomiskt lönsam. En-
ligt delegationen bör det ankomma på berörda myndigheter att göra prövningen av individuella produkter. Delegationen föreslår att följande fyra åtgärdsområden införs som stödberättigade i energispar-
stödsystemet:
1. övergång till fastbränsleeldning i mindre anläggningar,
2. övergång från enskild värmeanläggning till gemensam, värmecen-
tral
3. övergång till uppvärmning och varmvattenberedning med el dock
ej s.k. direktverkande el med elradiatorer eller motsvarande, samt
4. övergång till nya och förnybara lokala energikällor.
Delegationens förslag att fyra nya åtgärdsområden införs som stödberättigade stöds av många remissinstanser.
Statens planverk vill emellertid betona att stödet bör ges enligt strin-
genta riktlinjer för urvalet av stödberättigade åtgärder samt normalt åtföl-
jas av krav på typgodkännande av energisparanordningen eller -systemet. En snabb utredning med stöd av byggforskningsrådet och med utnyttjande
av tillgängliga rapporter bl.a. från EHD bör komma till stånd. Utredning-
ens syfte bör vara att: a) ange regler för hur stöd till ny energiteknik skall samordnas med om-
byggnadsprogrammet för det äldsta byggnadsbeståndet, b) fastställa kostnader och energispareffekter som underlag för val av
stödberättigade åtgärder och system, c) upprätta checklistor över tekniska krav och egenskaper, bl.a. för att
tillgodose krav i 508 byggnadsstadgan att åtgärderna skall behålla sina egenskaper vad gäller energispareffekt samt tillförlitlighet från miljöoch säkerhetssynpunkt genom enkelt underhåll, alternativt vara beständiga under en rimlig användningstid. Svenska konsultföreningen anger vidare att förslaget får en olycklig styrningseffekt. Det är angeläget att flexibla installationssystem förordas.
Alla möjligheter rörande former för värmedistribution i byggnader skall tillväratagas. Utvecklingen inom energiproduktionen, av produkter för
distribution etc. bör istället vara avgörande för val av installationssystem.
Även stödet för övergång till fastbränsleeldning i mindre anläggningar ifrågasättes. Det är även här flexibiliteten som bör prioriteras. dvs. i detta
fall hellre möjligheten till kombinationen flytande/fast-bränsleeldning. Byggnadsstyrelsen anser att när det gäller betydelsen av att bidrag och
lån ges tyder delegationens skrivningar på att en rad energisparätgärder skulle ha och har genomförts utan lån eller bidrag. Det bör dock beaktas att undersökningarna har gällt de fastigheter som erhällit stöd för åtgärderna. Det borde ha varit minst lika angeläget att klarlägga i vilken utsträckning man utan stöd genomfört sådana ”driftförbättrande” åtgärder som normalt
är billiga och ger god spareffekt. Byggforskningsrådet. statens planverk m.tl.påpekar att i betänkandet
sägs att "övergången till nytt energislag skall vara varaktig och endast i undantagsfall kan det accepteras att befintliga energislag används i form av tillskottsenergi”. Förslagets formulering innebär att befintligt energislag
(olja, el etc.) inte skulle få användas för tillskottsenergi, 1.ex. genom användning i befintliga oljepannor. Användandet av kombinattonsanlägg-
ningar (bivalenta system) är en viktig utvecklingslinje för att kunna minska
oljeanvändningen. Hit hör bl. a. system med värmepumpar för baseffekten
och med olja eller annat energislag för spetseffekten och som reserv. Byggforskningsrådet m. fl. avstyrker därför förslaget.
AB Takvärme och Svenska byggnadsentreprenörförbundet tillstyrker delegationens förslag men anser att förslagen måste kompletteras med
— övergång till uppvärmning med direktverkande el — övergång till behovsstyrda värmesystem där intermittent utnyttjande av
lokalerna sker.
SIB anser att EHD inte har något klart motiv för sitt förslag att övergå
till uppvärmning av varmvattenberedning med el. Gotlands kommun avstyrker lån för övergång till elanvändning då detta skulle strida mot behovet av att övergå till inhemska och förnyelsebara
energikällor.
Riksbyggen anför att i förslaget uttalas principen att om en energisparåt-
gärd skall vara stödberättigad så skall det vara önskvärt att genomföra den
från samhällets synpunkt samtidigt som den inte är lönsam från privatekonomisk synpunkt. Tillämpningen av denna princip kan leda till olika bedömning av ansökningar från ägare tll hyresfastigheter å ena sidan och bostadsrättsföreningar och egnahemsägare å andra sidan. I vissa fall överensstämmer inte fastighetsägarens privatekonomiska intresse med de
boendes. Problemet bör uppmärksammas i samband med att berörda myn-
digheter utfärdar anvisningar för tillämpningen av nu föreslagna regler.
Sveriges Civilingenjörsförbund är kritiskt mot delegationens förslag att
en övergång till direktverkande elvärme ej ska vara berättigad till energi-
sparstöd. Direktverkande elvärme kan nämligen många gånger innebära cn
mer energieffektiv teknik, framför allt när kraven på styrning och reglering
är stora. När energipolitiken för 1980-talet utformas är det viktigt att
flexibiliteten ges stor betydelse. Distributionssystemet i sin helhet uppfyller för elektricitet många av kraven på flexibilitet. Elektriciteten är i
såväl ekonomiskt som miljömässigt hänseende en i många fall överlägsen metod att distribuera energi.
Malmö kommun anger som en svaghet att i delegationens sammanfattning inte nämns möjligheten att använda värmepumpsteknik då detta är en av de få möjligheter fastighetsägare till flerbostadshus i Malmö har att
utnyttja alternativ teknik. Denna teknik som nu börjar bli vanlig bör ingå i
delegationens bedömningar och förslag för framtiden.
Sveriges Fustighetsägareförbiund anser att dagens dåliga lönsamhet i enskild bostadsförvaltning nödvändiggör omfattande stödåtgärder från samhällets sida i form av fördelaktiga statliga lån eller bidrag. om de uppställda målen för energisparandet skall uppnås. Förbundet anser inte att analysen i betänkandet ger tillräckligt stöd för ett ställningstagande i frågam om hur detta skall utformas på lämpligaste sätt.
Förslag 10
Energihushållningsdelegationen förordar att krav i ökad utsträck-
ning ställs på typgodkännande för erhållande av statligt stöd. Vidare
finner energihushållningsdelegationen det angeläget att staten stöder
en snabbare utveckling av metoder för provning och kontroll inom
energihushällningsområdet.
Flertalet remissinstanser ställer sig bakom förslaget på typgodkännande
för erhållande av statligt stöd. Många pekar emellertid på behovet av att
provningsresurser ställs till förfogande så att ingen tillverkare skall uppnå
oförtjänta marknadsfördelar beroende på att andra tillverkare inte fått sina
produkter provade. Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker däremot
helt förslaget om typgodkännande.
Statens planverk vill vidare betona att det kan vara nödvändigt att
utnyttja interimistiska typgodkännanderegler, som omfattar endast de mer väsentliga egenskaperna vad avser säkerhet och energihushällning. Genom
att i inledningsskedet ge typgodkännandena en kortare giltighetstid än normalt och kräva att det för fortsatt typgodkännande fordras en opartisk uppföljning av erfarenheterna från produkternas användning finns det möjlighet att för nya och oprövade produkter ge ett godkännande utan att typgodkännandet behöver upplevas som utvecklingshämmande.
Gotlands kommun och Sveriges fastighetsägareförbund anför att typ-
godkännanden av byggnadstekniska åtgärder är principiellt tvivelaktiga.
Gotlands kommun menar vidare att typgodkännande bör tillämpas restriktivt då det gäller ombyggnadsmetoder. Det är helt i sin ordning att radiatorventiler och liknande teknisk utrustning typgodkänns. Då det gäl-
ler utrustning som kan tillverkas lokalt, t.ex. solfångare. bör typgodkännande inte vara villkor för lån.
Statens provningsanstalt menar att för att det ska vara möjligt att formulera krav på produkter i samband med typgodkännande erfordras tillgång
på lämpliga provningsmetoder. För många nya produkter saknas f. n. såväl
typgodkännanderegler som provningsmetoder. Det är därför väsentligt att den föreslagna satsningen på metodutveckling snarast kommer till genomförande.
Riksrevisionsverket har svårt att ta ställning till förslaget om typgodkännande innan inriktningen av detta preciserats och frågan om vilken eller vilka myndigheter som skall svara för anvisningsverksamhet, praktisk provning resp. godkännande har klarlagts.
Förslag II
Energihushållningsdelegationen vill understryka vikten av att den
kommunala energiplaneringen sker utifrån en helhetssyn. Delegatio-
nen anser att frågan om vilka krav som måste ställas inom den
fysiska planeringen för att tillgodose energihushållningens krav bör
ges en mer framskjuten plats i lagstiftningen än vad som framgår av
förslaget till ny plan- och byggnadslagstiftning. Formerna för plane-
ring och genomförandet av den byggda miljöns förnyelse övervägs
av stadsförnyelsekommittén. Delegationen förutsätter att kommit-
tén härvid beaktar vad som har sagts ovan. Delegationen förutsätter
att statens planverk i samråd med Svenska kommunförbundet och
berörda myndigheter löpande reviderar och uppdaterar den tidigare
framtagna promemorian Kommunal energisparplanering. Enligt de-
legationens mening bör vidare frågan om en energihushållningslag
utredas.
Förslaget om en energihushållningslag tillstyrks av en del remissinstanser.
Bostadsstyrelsen, Tekniska Högskolan i Lund, Gotlands kommun, Västerås kommun, Sveriges fastighetsägares riksförbund, Kommunförbundet, Svenska kommunaltekniska föreningen, Näringslivets byggnadsdelegation, Riksrevisionsverket m.fl. hävdar emellertid med bestämdhet att det inte finns behov av någon speciell energihushållningstag, och anser att lagen om kommunal energiplanering tillgodoser detta behov genom att kommunerna i denna ålagts att främja hushållningen med energi. Två lagar
Malmö. Vaxholms, Stockholms kommun m.fl. menar att förslaget om energihushållningslag är för vagt för att ta ställning till. och anser att nuvarande regler bör ses över innan nya utredningar tillkallas. Man eftertyser dock en precisering av kommunernas ansvar och befogenheter i energihushållningsverksamheten.
När det gället förslaget att energiplaneringen sker utifrån en helhetssyn delas detta av de flesta remissinstanser, men man betonar samtidigt att en mycket snabb förstärkning av den kommunala energiplaneringen kommer till stånd och bl.a. bostadsstyrelsen delar EHD:s uppfattning att energisparplaneringen skall samordnas med och byggas in i annan planering. Styrelsen anser även att kommunerna inom ramen för den ”nya” inriktningen av programverksamheten som gäller fr.o.m. 1980 skall arbeta områdesvis med sin planering.
Vidare framhåller Byggforskningsrådert att energihushållandet måste ses i ett helhetsperspektiv där åtgärder på tillförsel- och användarsidan skall vägas mot varandra. Rådet pekar på att betydande praktiska svårigheter föreligger vid samordningen mellan investeringar i produktionsanläggningar och sparåtgärder i befintlig bebyggelse bl. a. på grund av splittrat huvudmannaskap vid finansierng av dessa åtgärder. Ett samlat grepp i denna fråga efterlyses.
Riksantikvarieämbetet delar uppfattningen om en helhetssyn och att i denna helhetssyn de kulturhistoriska och miljömässiga värdena måste vägas in, och anser vidare att aktuella och heltäckande kulturhistoriska bebyggelseinventeringar skall inordnas i komunernas planering och finansieras med hjälp av statsbidrag.
Byggnadsstyrelsen anser att det finns skäl att ifrågasätta om inte förväntningarna på den kommunala energiplaneringen ställs för högt. En Översyn av systemet torde vara motiverad. Byggnadsstyrelsen finner det vidare anmärkningsvärt att EHD knappast berör avtalsformer på hyresmarknaden som styrmedel (eller hinder) för energisparande. |
SIND anser att problemet med helhetssynen inte i första hand är att
förutsättningar för en sådan saknas eller att möjligheter att åstadkomma densamma saknas. Problemet är snarare av organisationsnatur, vilket
fordrar att krav ställs på dels ändamålsenliga planformer, dets förankringsmöjlighet så att möjlighet till påverkan och informationsutbyte uppstår.
Riksbyggen framhåller att EHD fäster uppmärksamheten vid sambandet
mellan behovet av energisparåtgärder och energitillförseln. I fråga om
kommunernas skyldigheter i samband med energiplaneringen anser dele-
gationen att frågan bör övervägas i en utredning. Enligt Riksbyggen torde detta vara en riktig åtgärd men det bör starkt understrykas att en sådan
utredning bör genomföras snarast och att direktiven bör understryka att energihushållningen måste ges en betydligt större tyngd i den kommunala samhällsplaneringen. Som Riksbyggen ser det krävs ett ganska radikalt nytänkande och mycket målmedvetna insatser i fråga om samhällsplaneringen om man på sikt skall kunna åstadkomma ett betydande energisparande.
Värmemätningsutredningen anger att vi nu måhända är vid den skär-
ningspunkt där frivilligheten i dess nuvarande form som i stor utsträckning bygger på enskilda personers medvetenhet, entusiasm och sparintresse, utnyttjats i maximal omfattning och där andra mer formaliserade regler
måste övervägas för att möjliggöra ett praktiskt förverkligande av energi-
sparmålet. Ett sätt att påverka den enskildes kalkyl och därmed hans
beslut är enligt värmemätningsutredningen att kraftigt öka energibeskattningen. Om en ökad generell beskattning ej kan tillgripas kan i stället särskilda krav på den bebyggelse som inte har tillfredsställande energihus-
hållningsegenskaper eller av annat skäl har onormalt hög energiförbruk-
ning övervägas. De byråkratiska” inslag som uppkommer i samband med lagstiftning kan begränsas och frågan om en energihushållningslag bör
enligt utredningen nu tas upp till seriös prövning.
Förslag 12
Delegationen är av uppfattningen att berörda myndigheter i samråd
med Svenska kommunförbundet bör utreda i vilken utsträckning
kommunerna har utnyttjat möjliheten att avstyrka ansökningar om
energisparstöd och vilken effekt detta fått på energisparandet. Vi-
dare bör det utredas om nuvarade regler behöver kompletteras för
att det intresse som skall tillgodoses genom bestämmelsen blir till-
varataget enhetligt och effektivt. Flertalet remissinstanser som har yttrat sig över förslaget tillstyrker det eller har inget att erinra. Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker emellertid förslaget helt med motiveringen att det enligt deras uppfattning är få personer som inte godtar
kommunernas underhand lämnade synpunkter på vilka åtgärder som bör vidtas.
Bostadsstyrelsen anser att det ännu är för tidigt att utreda effekten på
energisparandet av att avstyrkningsrätten utnyttjats, eftersom detta enligt styrelsen skett i obetydlig utsträckning. Denna uppfattning delas av Stockholms kommun. Man tillstyrker dock, i likhet med bl. a. planverket, att en översyn av reglerna kommer till stånd.
Flera remissinstanser framhåller det värdefulla i att rätten att avstyrka
ansökningar finns. Delegationen för energiforskning framhåller att man
därigenom har ett instrument för att motverka investeringar som skapar långsiktiga låsningar.
Riksantikvarieämbetet anser att avstyrkningsrätten bör kunna användas för att avstyrka ansökningar om energisparstöd då kulturhistoriska och
miljömässiga skäl motiverar detta, och Stockholms kommun pekar på avstyrkningsrättens betydelse när det gäller ansökningar om övergäng till
fast bränsleeldning i tätorter.
Förslag 13
Energihushållningsdelegationen anser det vara en väsentlig uppgift
att stimulera kommunerna till att snabbt bygga upp en besiktningsoch rådgivningsverksamhet. När det gäller rådgivningsverksamhe-
ten i näringslivets byggnader vill delegationen framhålla vikten av
att den av de regionala utvecklingsfonderna bedrivna verksamheten
samordnas med den av kommunerna bedriva besiktnings- och råd-
givningsverksamheten. Statligt stöd för rädgivningsverksamheten
bör lämnas även i fortsättningen.
Flertalet remissinstanser bifaller delegationens uppfattning att kommu-
nerna snabbt bygger upp en kommunal besiktnings- och rådgivningserk-
samhet. Flera av kommunerna anser vidare att för genomförandet av den samordning mellan kommunen och regonala utvecklingsfondens rådgiv-
ningsverksamhet erfordras medelstilldelning till kommunerna i motsvaran-
de grad.
Statens planverk anser att det är en väsentlig uppgift att stimulera
kommunerna till att snabbt bygga upp en allsidig besiktnings- och rådgivningsverksamhet med hög kompetens. Planverket har redan tidigare medverkat till att utbilda lärare avsedda att inom kommunernas verksamhet
utbilda energibesiktningsförrättare. Verket har vidare i samarbete med
olika berörda parter utarbetat en mall för besiktningsförrättarens arbete (planverkets rapport 51 ”Riktlinjer för kommunal energibesikting”"). Planverket avser också att i samarbete med bl.a. Kommunförbundet starta en omfattande verksamhet för att höja kompetensen hos besiktningsförrättarna och medverka till att ytterligare hjälpmedel framtas. anpassade till de
nya riktlinjer beträffande energibesparing i befintlig bebyggelse som läggs
fram av delegationen.
Industrigruppen för lätt byggeri och statens provningsanstalt understry-
ker behovet av en effektiv organisation inom kommunerna med erforderlig kompetens. då det idag kan noteras stor skillnad mellan olika kommuners
uppbyggnad av erforderlig organisation för att utföra de olika arbetsuppgif-
terna inom energisparprogrammet. Kommunerna bör pröva att inom ener-
gisparområdet utnyttja konsulterande ingenjörer och andra fristående personer med erforderlig byggnadsteknik och VVS-teknisk kompetens. Den utbyggnad av besiktnings- och rådgivningsverksamheten som förutses i betänkandet kommer i många fall att ställa höga krav på kunskap och
erfarenhet.
Statens Industriverk anser att det utan tvekan finns ett samordningsbehov mellan kommunerna och den energikonsultverksamhet som försöksvis
bedrivs vid utvecklingsfonderna.
Näringslivets byggnadsdelegation anger att då besiktning av flertalet
hus skett och flertalet kommuninnevånare fätt de råd de behöver kommer den offentliga organisationen inte ha något att göra. Om kommunerna i stället utnyttjar den expertis som finns hos konsulter och entreprenörer kommer dessa att söka sig annan verksamhet på marknaden då besikt-
nings- och rådgivningsverksamhet inte längre är lönsam. |
Statens institut för bvggnadsforskning instämmer i betänkandets påpe-
kande om att mycket talar för ett inordnande av rådgivningen i kommuner-
nas ordinarie verksamhet. De kommunala rådgivarna är på många håll organiserade i separata enheter i den kommunala organisationen. Enligt
preliminära resultat från en pågående förstudie är rådgivarnas verksamhet
i relativt hög grad rutinbetonad genom att i de flesta fall påpekas ungefär samma, tekniskt sett rätt enkla saker (projekt 316). Detta gäller främst
småhus, som synes utgöra den huvudsakliga målgruppen för många rådgi-
vare. Om denna iakttagelse är generellt giltig innebär det att andelen fall som fordrar särpräglad organisation är begränsad. Det är därför befogat att, som görs i betänkandet, ta upp frågan om att inordna rådgivarna under
byggnadsnämnderna.
Svenska Byggnadsentreprenörföreningen anser att den offentliga orga-
nisationen för besiktnings- och rådgivningsverksamhet inte får byggas ut på ett sådant sätt att den blir en offentlig monopolverksamhet som på
ojämlika villkor konkurrerar ut privata initiativ.
SABO anser att det är angeläget att kommunernas verksamhet kompletteras och att, som SABO tidigare framhållit, statligt stöd till utbildning, rådgivning och besiktning skall kunna utgå även till större fastighetsförvaltningar och till organisationerna inom bostadsscktorn. Härigenom bör
förutsättningarna öka väsentligt för att få igång energisparverksamheten framför allt med inriktning på åtgärder som snabbt kan minska landets oljeförbrukning (alternativ I).
Förslag l4
Delegationen föreslår att så snart som möjligt besiktning och rådgiv- ' -
ning skall gälla som villkor för att erhålla statligt energisparstöd till
bostadshus. Målet skall enligt delegationen vara att ett sådant krav
införs fr.o.m. den 1 juli 1982. Delegationen anser att ansvaret för
besiktningsverksamheten liksom f.n. bör ligga på kommunerna. Det
bör ankomma på kommunen att besluta om vem eller vilka som
utifrån kommunens förutsättningar m. m. skall utföra besiktningen.
Enligt delegationens uppfattning bör en kartläggning av förekomsten
av hälsofarliga material (t.ex. radon) samt erforderlig kontroll av
ventilationssystemet utgöra en obligatorisk del av besiktningsverk-
samheten.
Förslaget om besiktning som krav för energisparstöd tillstyrks av flertalet remissinstanser.
Bl.a. Stockholms kommun påpekar emellertid att den utökade besiktningsverksamheten inte får medföra att andra angelägna energisparåtgärder fördröjs. Flera remissinstanser framhåller även att om ansökan upprättats på fackmässigt sätt av en för kommunen känd projektör skall! en sådan ansökan gälla för erhållandet av energisparstöd.
Vidare har byggnadsstyrelsen med intresse noterat att det tycks finnas förståelse för kravet på besiktning som villkor för statliga lån och bidrag, då enligt styrelsens mening hittills gällande schabloner har favoriserat dyrbara byggtekniska åtgärder i småhus. Styrelsen anser vidare att vid krav på besiktning bör systemet med schablonvärden för olika åtgärder så långt som möjligt undvikas.
Bostadsstyrelsen tillstyrker i princip delegationens förslag men anser att möjligheten att genomföra förslaget till I juli 1982 beror helt av kommunernas ambitioner och praktiska möjligheter att bygga upp en fungerande besiktningsverksamhet. Vidare anser bostadsstyrelsen att besiktningsförrättaren knappast bör ta ställning i fastighetsägarens ställe till om åtgärder skall vidtagas på tillförsel- eller användningssidan.
Industrigruppen för lätt byggeri bifaller förslaget men understryker behovet av att en effektiv organisation skapas inom komunerna. Kommunerna bör även pröva att inom energisparområdet utnyttja konsulterande ingenjörer och andra personer med erforderlig byggteknisk och VVSteknisk kompetens.
Kommunförbundet tillstyrker att energibesiktning blir ett villkor för att energisparstöd skall utgå till bostadshus. Förbundet vill dock markera betydelsen av att åtgärder vidtas för att tillräcklig ventilation skall uppnås när tätningar har gjorts. Förbundet anser även att kostnader för att mäta radondotterhalten skall täckas av statsbidraget till kommunernas energibesiktningsverksamhet.
Göteborgs kommun anser att det finns goda skäl till att införa besiktnings- och rådgivningsverksamhet som villkor för att erhålla statligt energisparstöd. Kommunen har dock följande synpunkter på EHD:s förslag: — Besiktningsskyldigheten bör inte begränsas till bostadshus — Besiktnings- och rådgivningsresurserna måste få inriktas på prioriterade
fastighetsägare enligt kommunernas energiparplan
— För de fastighetsägare som inte blir prioriterade bör gälla att de för att få
energisparstöd får bekosta en energibesiktning och upprättande av åt-
gärdsplan.
Näringslivets byggnadsdelegation anser det angeläget att besiktningar i
stället utförs i form av stickprov enär EHDs förslag ter sig ganska orealistiskt från praktisk genomförandesynpunkt.
Sveriges fastighetsägareförbund vill att även andra än kommunala tjäns-
temän ges möjlighet att medverka i besiktning och rådgivning.
Bygginfo anser det angeläget att de som utför besiktningarna har nödvändig kompetens och erfarenhet. Hos de flesta besiktningsförrättare saknas idag t.ex. kunskap om luftflödesmätningar. vilket är avgörande vid
kontroll av ventilationsanläggningar. Västerås kommun anser att kravet på obligatorisk besiktning och rådgivning för att erhålla statligt energisparstöd bör ersättas med att kommunen
får bedöma om besiktning erfordras innan statligt energisparstöd kan till-
styrkas. Om besiktning bedöms nödvändig skall kommunen ha rätt att företa sådan besiktning.
Bostadsstyrelsen konstaterar att betänkandet inte berör vilka ökade personella och ekonomiska resurser som de ansvariga myndigheterna
kommer att behöva för att på ett tillfredsställande sätt svara för informa-
tion till och utbildning av kommunala handläggare. Styrelsen framhåller att
det är nödvändigt att sådana resurser ställs till förfogande för att ett
effektivt genomförande av betänkandets förslag rörande utbildning och information ska kunna ske.
Förslag I5
För att effektivisera den del av verksamheten som är inriktad på
enklare åtgärder bör enligt energihushållningsdelegationen ett pro-
gram för regelbunden besiktning av i första hand värmeanläggningar
snarast genomföras. Delegationen ställer sig positiv till att utnyttja
bl.a. sotningsväsendet för inspektionen. Denna regelbundna besikt-
ningsverksamhet föreslås i ett senare skede utvidgas till att även
omfatta ventilations- och värmesystem.
Förslaget om regelbunden besiktning av värmeanläggningar stöds av de flesta remissinstanser. Flera kommuner anser emellertid att det är osäkert
om sotningsväsendet har tillräcklig kompetens att klara en besiktning av större värmeanläggningar.
Byggforskningsrådet m.fl. anser att obligatorisk besiktning är bra om besiktningsrutiner tas fram som dels ger en säker kunskapsbas för den kommunala energiplaneringen dels ger ett projekteringsunderlag för det
arbete som senare skall genomföras. Rådet framhåller vidare vikten av att det inom obligatoriets ram skapas möjligheter att utnyttja den kompetens
förvaltare, konsulter och olika organisationer byggt upp.
Statens planverk anser att förslaget är något oklart mot bakgrund av
panninspektionsutredningens konkreta förslag. Enligt planverkets uppfatt-
ning bör detta förslag genomföras och sättas i kraft genom en komplettering av byggnadsstadgan.
Statens provningsanstalt föreslår att en undersökning av förekomsten
av eventuella hälsofarliga material samt kontroll av luftomsättningen skall ingå som en obligatorisk del i en pannbesiktning.
Industrigruppen för lätt byggeri, Svenska kommunaltekniska föreningen m. fl. anser att om en sådan besiktning skall bli effektiv behöver ett
noggrannare utredningsarbete genomföras innan man tar ställning till hur genomförandet skall kunna ske och vilka som skall medverka i detta. Rörfirmornas riksförbund tycker att man skall införa ett besiktningsväsen likt det som Svensk bilprovning har och att besiktningsmannen skall vara en renodlad inspektör. Sveriges Fastighetsägareförbund utgår ifrån att förslaget gäller frivillig
besiktning.
SABO anser att förslaget är otillräckligt för att effektivisera den del av
verksamheten som är inriktad på enklare åtgärder. För detta krävs enligt
SABO kraftfullare åtgärder. Den besiktning av värmeanläggningar som sotningsväsendet har Kompetens att utföra torde enligt SABO inskränka sig till villapannor och mindre fastighetspannor.
Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund anger att trimning av
pannanläggningar kan medföra risk för att rökgaserna kondenserar i rök-
kanalen. Det är därför viktigt att denna risk uppmärksammas så att det inte
uppkommer skador på rökkanalen. På grund av denna kombinationsåtgärd
kan det vara mest praktiskt om sotningsväsendets personal utför besiktningen.
Förslag 16
Delegationen vill understryka vikten av att förutsättningar skapas så att samtliga fastighetsägare kan få råd och rekommendationer om
lämpliga energisparåtgärder och lämpligt materialval. Delegationen
föreslår därför att rådgivningscentraler och stående alternativt am-
bulerande utställningar upprättas i en sådan omfattning att alla fas-
tighetsägare har tillgång till kvalificerad rådgivning.
Förslaget tillstyrks eller lämns utan erinran av samtliga remissinstanser.
Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen i Östergötlands län pekar på att i samband med rådgivningen även kulturhistoriska och miljömässiga
aspekter bör påpekas.
Flera remissinstanser. bl.a. bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen.
tillstyrker förslaget om rådgivningscentraler m. m., men pekar på det ut-
bildningsbehov som måste tillgodoses för att denna verksamhet ska få
tillräcklig kompetens.
Förslag 17 och 18
Delegationen är av uppfattningen att Svenska kommunförbundet i
samråd med berörda myndigheter bör utarbeta ett eller flera infor-
mationspaket som syftar till att stimulera fastighetsägare dels till att
i större utsträckning efterfråga den kvalificerade hjälp och rådgiv-
ning som besiktningsverksamheten innebär, dels att vidta de före-
slagna åtgärder som besiktnings- ochrådgivningsverksamheten leder
till. Energihushållningsdelegationen förordar att den riktade informationen får större betydelse. Enligt delegationens uppfattning bör
informationen samordnas samtidigt som det bör åligga varje myndig-
het att inom sitt kompetensområde svara för sådan informationsverksamhet.
EHD:s förslag om information tillstyrks i allt väsentligt av remissinstan-
serna. När det gäller ansvaret för de föreslagna informationspaketen till
fastighetsägarna anser dock bl.a. Vaxholms och Kristianstads kommuner att Energisparkommittén i stället bör svara för detta.
Mora kommun pekar på vikten av att den information som distribueras
görs enhetlig mellan olika myndigheter, och bl.a. Stockholms kommun och
Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att informationen också mås-
te anpassas till de lokala förhållandena i respektive kommun eller region.
Riksantikvarieämbetet anser att informationen om de kulturhistoriska
värdena idag är dåligt tillgodosedd, och menar att resursbehovet för denna
typ av verksamhet borde beaktas bättre.
Byggforskningsrådet anser det viktigt att kunskap sprids om systemsamband mellan olika energisparåtgärder, och mellan energisparåtgärder och energiproduktion. Man efterlyser konkreta planer för att tillgodose informationsbehovet i detta avseende.
Näringslivets Byggnadsdelegation vill understryka betydelsen av regel-
bunden information till allmänheten med råd och upplysningar i energihus-
hållningsfrågor. För att stödåtgärderna från samhället skall tillvaratas på bästa sätt är det enligt delegationen nödvändigt med upplysningar i lättillgänglig form, exempelvis till småhusägare och mindre företag om möjlighe-
terna att få lån m. m.
Konsumenterket anser sig ha särskilda förutsättningar för attsprida in-
formation om energisparande inom främst hemsektorn. Här kommer verkets väletablerade kontakter med de kommunala konsumentvägledarna att vara av stor betydelse. Verket har också tekniska kunskaper för att ta fram
underlag för information om energi t. ex. genom jämförande provningar.
Förslag 19
Energihushållningsdelegationen anser att man bör avstå från nor-
merande restriktioner genom förbud beträffande högsta acceptabel
inomhustemperatur. Delegationen föreslår att centrala rekommen-
8 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 133
dationer utfärdas om en maximitemperatur på 20?C för övriga lo-
kaler med vissa undantag. |
Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser.
Riksantikvarieämbetet förutsätter att rekommendationen om rumstemperatur avser riktad operativ temperatur, dvs. med hänsynstagande till rumsytornas temperatur m. m. Ämbetet vill i detta sammanhang betona att enklare komfortförbättrande åtgärder kan ge betydande energivinster genom att lufttemperaturen kan sänkas.
Sveriges fastighetsägareförbund instämmer i delegationens förslag och anser att ett förbud skulle vara omöjligt att kontrollera, då uppvärmningen
av lokaler kan åvila såväl hyresvärd som hyresgäst.
Elverksföreningen noterar med tillfredsställelse att EHD avråder från förbud beträffande högsta acceptabla inomhustemperatur. Samtidigt föreslås dock "centrala rekommendationer” om en maximitemperatur på 20 C
för ”övriga lokaler”, varmed i första hand torde åsyftas arbetslokaler. Sådana starkt förenklade centrala rekommendationer — t. ex. från Energisparkommittén (ESK) — har funnits i flera år och har också på ett eller
annat sätt följts i stor utsträckning. Tyvärr har dock enligt föreningen ingen ännu kunnat precisera en rimlig tolkning (och mätmetod) för dessa rekommendationer med särskilt beaktande av gällande bestämmelser för arbetsmiljön.
Förslag 20
Energihushållningsdelegationen vill understryka vikten av att åtgär-
der vidtas av berörda myndigheter så att dels handläggningen för-
enklas. dels handläggningstiden förkortas för beslut om energispar-
stöd.
Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt förslaget.
Byggnadsstyrelsen och Gotlands kommun m.fl. anser dock att EHD:s förslag är så vagt formulerat att det inte framgår hur det ska omsättas i praktiken.
Länsstyrelsen i Östergötlands län understryker att kvalitets- och miljö-
krav inte får åsidosättas till förmån för en snabb handläggning. Riksantikvarieämbetet tillstyrker 1 princip förslaget. men anser att man inte kan frångå kravet på individuell prövning av byggnadsåtgärder i varje
enskilt fall.
När det gäller orsaken till de, enligt EHD, långa handläggningstiderna pekar Länsbostadsnämnden i Östergötlands län, Kristianstads kommun och Länsbostadsnämnden i Kristianstads län som främsta orsaker på den ojämna och ibland otillräckliga medetstilldelningen, de täta ändringarna i reglerna för stödet samt att mängden ansökningar varierar över året.
Bostadsstyrelsen framhåller att resursinsatserna på länsbostadsnämnderna under de senaste åren satts i relation till det tillgängliga ramutrymmet och pekar på att under 1980, då ramutrymmet inte i allmänhet begränsat beslutsfattandet, har handläggningstiderna förkortats avsevärt.
Flera remissinstanser pekar också på att det nuvarande länesystemet är
komplicerat, och att de olika stödformer till byggnader som existerar i dag
borde sammanföras till cen enhetlig form. Framför allt när det gäller energisparstödet och ombyggnadslånen borde en samordning ske, framför bland
andra Stockholms kommun och Länsbostadsnämnden i Kristianstads län.
Planverket föreslår att handläggningen av energisparstödärenden helt decentraliseras till kommunerna och samordnas med handläggningen av byggnadslovsärendena. Detta förslag biträds också av Stockholms kom-
mun, som erbjuder sig att medverka i en försöksverksamhet. Planverket framhåller också vikten av att energisparstödet inordnas i ett smidigt
system som är lättillgängligt för husägarna. En förvaltning bör vara huvud-
ansvarig för ärendena, menar man. Planverket efterlyser också en översyn
av de gällande rutinerna, och föreslår att en sådan skall komma till stånd genom samarbete mellan de berörda myndigheterna.
Förslag 21
Energihushållningsdelegationen föreslår att kommunerna nu garan-
teras ett stöd för besiktnings- och rådgivningsverksamheten under
programtiden fram till den översyn av ett samlat energihushållnings-
program som föreslås ske omkring år 1985. Senast vid denna tid-
punkt bör även frågan om finansieringen av besiktningsverksamhe-
ten tas upp till förnyad prövning.
Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget.
Svenska konsultföreningen framhåller dock att en stor kapacitet finns i
näringslivet. En finansiering av verksamheten med statsmedel behöver
inte innebära att kommunerna bygger upp verksamheten i egen regi, menar föreningen.
Flera av remissinstanserna efterlyser besked om statsbidrag till kommu-
nerna även för tiden efter år 1985 så att kvalificerad fast personal kan
anställas. Detta framförs bl. a. av Kommunförbundet, Vaxholms kommun, Länsstyrelsen i Värmlands län och Kristianstads kommun.
Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslaget men förutsätter att stödet även kommer att omfatta de kulturhistoriska besiktningar som fordras.
Statens Industriverk anser att det kan vara till förfång för helhetssynen
om inte motsvarande stöd ges till planering och åtgärder som tar hänsyn till energiförsörjningen i ett totalt perspektiv.
Förslag 22
Energihushållningsdelegationen föreslår att de myndigheter som är ansvariga för det allmänna utbildningsväsendet åläggs att fortlöpande verka för att aktuell kunskap förs in i aktuella läroplaner.
Dessutom fordras särskilda utbildningsinsatser för att genomföra
cnergisparprogrammet. Berörda myndigheter bör ges i uppdrag att
utarbeta ctt program för att tillgodose behovet av energiinriktad
utbildning inom bebyggelsesektorn. Av speciellt intresse är att be-
hovet av fort- och vidareutbildning för berörda yrkesgrupper tillgo-
doses i ett sådant program.
Samtliga remissinstanser ställer sig positiva till förslaget och poängterar
samtidigt att ett stort utbildningsbehov finns. Flera remissinstanser påpe-
kar att statliga medel till utbildning av bl. a. besiktningsmän måste utgå.
Ett flertal remissinstanser anser, i likhet med EHD, att tillgången på
kompetenta besiktningsmän är av stor betydelse. Den praktiska besikt-
ningen bör enligt bl.a. värmemätningsutredningen kunna delegeras till
etablerade förvaltningsföretag och deras centralorganisationer som redan
har utbildad personal. Det gäller t.ex. SABO, HSB, Riksbyggen, fastig-
hetsägareföreningen och större allmänna och enskilda fastighetsägare. Det
gäller också. framhåller utredningen, att beakta behovet av sakkunnig
personal för besiktningsuppgifter riktade mot de mer komplicerade anlägg-
ningarna.
Värmemätningsutredningen, Rörfirmornas Riksförbund, Kristianstads kommun. VVS-Tekniska Föreningen m.fl. vill vidare framhålla att utbild-
ningsinsatser för dem som skall utföra åtgärderna är av stor vikt. Särskilt
stort behov av sådan fortbildning finns för personal inom drift och skötsel
av VVS-installationer. Kännedom om installationers funktion och lämpliga
utformning, med utgångspunkt från drift och underhåll. finns inom förvalt-
ningssektorn. Återföringen av kunskap om befintliga installationer är därför en angelägen åtgärd. liksom inriktning på korrekt utformning av bygg-
nader, för att minska behovet av energikrävande installationssystem.
Statens planverk anser vidare att utbildningsinsatserna bör inriktas på ett flertal kategorier av yrkesgrupper. Inom kommunernas arbetsområde krävs utbildning av i första hand besiktningsförrättare men även av energitekniker och energiplanerare. En annan väsentlig målgrupp enligt verket är personer inom fastighetsägarorganisationerna som är sysselsatta med planering av energisparåtgärder inom det befintliga byggnadsbeståndet.
Svenska konsultföreningen poängterar vikten av att behovet av fort- och vidareutbildning för yrkesverksamma. t.ex. konsulter, tillgodoses. Konsultföreningen har, åtminstone till en början, kapacitet att tillgodose efter-
frågan på besiktnings- och rådgivningsverksamhet. men på sikt — allt
eftersom samhället prioriterar området — bör också företagen kunna stimuleras att prioritera utbildning inom energiområdet.
Chalmers Tekniska Högskola och Tekniska högskolan 1 Stockholm
poängterar att utbildning, både i form av nyutbildning och fortbildning.
kommer att spela en central roll i förverkligandet av sparplanens mål. Man
befarar att det kan uppstå problem att finna lämpliga personer till tjänster-
na som energirådgivare, inspektörer och energiplanerare. Sannolikt krävs stora fortbildningsinsatser. De tekniska högskolorna skulle genom sitt kunnande kunna spela en stor roll. men idag saknas ekonomiska resurser.
Högskolorna har i flera tidigare remissyttranden påtalat förhållandet att
om statsmakternas ambitioner på cnergiområdet skall kunna förverkligas,
måste också erforderliga resurser för utbildning ställas till förfogande.
Skolöverstyrelsen kommer att verka för att olika utbildningslinjer successivt anpassas och förnyas efter hand som den tekniska utvecklingen ställer förändrade och delvis nya krav, som t. ex. en effektivare energihus-
hållning. En strävan hos SÖ är att utforma och dimensionera de tekniska
utbildningarna så att de ökade utbildningsinsatserna som kommer att krä-
vas inom energiområdet på sikt kan ske inom de normala studievägarna i
så stor utsträckning som möjligt, vilket också utredningen föreslår.
Sveriges arbetsledareförbund påpekar att de seriösa företagens interna utbildingskapacitet bör tillvaratagas.
Konsumentverket framhåller vikten av att lämpligt och lättillgängligt utbildningsmaterial tas fram för att möjliggöra genomförandet av energisparprogrammet. Verket är berett att göra en avgörande insats | detta
arbete om erforderliga resurser ställs till förfogande. Svenska Byggnadsentreprenörföreningen (SBEF) anser det angeläget att olika berörda yrkeskategorier ges önskad kompetens både från teknisk och
från ekonomisk synpunkt. SBEF tror att denna utbildning sker bäst ute på arbetsplatserna och inte enbart på AMU-Centra.
Fiera remissinstanser påpekar att förslag och handlingsprogram behöver konkretiseras och att erforderliga resurser behöver beräknas och ställas till berörda myndigheters förfogande. Värmemätningsutredningen, SABO m. fl. anser att statens planverk har ett särskilt ansvar för utbildningsinsatserna inom här berörda områden.
Det är, framhåller flera remissinstanser, väsentligt att de olika branschorganisationer som här är aktuella engageras i kursverksamheten, inte
minst för att motivera ”sina” kursavnämare till en positiv inställning till
energiteknisk utbildning och energisparande. Det bör vara möjligt för planverket att inom ramen för ett övergripande ansvar tillse att så sker. De centrala organisationerna på fastighetsmarknaden har vid flera tillfällen framhållit att de är beredda att medverka i olika typer av utbildnings- och informationsverksamheter.
Förslag 23
För att förbättra förutsättningarna att utföra en löpande uppföljning
av energisparandet föreslår energihushållningsdelegationen att sta-
tistiska centralbyrån ges i uppdrag att utveckla och förbättra energistatistiken. Det är därvid angeläget att statistiken ges en sådan utformning att det är möjligt att följa hur energianvändningen ut-
vecklas för olika byggnadskategorier. Statistiken bör vidare visa hur
energisparandet åstadkommits och i vilken utsträckningåtgärderna
vidtagits med statligt stöd.
Flertalet av remissinstanserna ställer sig positiva till en förbättrad statistik och anser att detta är en förutsättning för att en uppföljning och utvärdering av insatta åtgärder skall kunna genomföras.
Stockholms kommun föreslår vidare att oljebolagen åläggs uppgiftslämnandeskyldighet när det gäller oljeförbrukning eftersom detta är en mycket
bra statistik. Vidare föreslår kommunen att de som söker energisparstöd
bör fylla i uppgifter om husets energiförbrukning m.m. på ansökningshandlingarna.
Byggforskningsrådet anser att bostadsbeståndet är relativt väl kartlagt
genom SIB, men att statistik beträffande bebyggelsegruppens energiegenskaper måste kompletteras och anger att OED och ELAK har uttryckt
behov av ökade kunskaper inom det befintliga byggnadsbeståndet. Rådet
menar att detta visar vikten av att en samordning av statistikproduktion och dess organisation kommer till stånd.
Statens planverk anser att det kan diskuteras vilka delar av uppföljningen som bör utföras av SCB och vilka som bör initieras av t.ex. BFR. Planverket anser att det i varje fall fordras att undersökningar utformas i nära samarbete med avnämare som planverket, bostadsstyrelsen, SIND,
ÖEF, ESK m.fl. Ett visst sådant arbete har redan inletts. Frågan om
kontinuerlig uppföljning har dock inte lösts och framstår därför som mycket angeläget.
Länsbostadsnämnden i Västernorrlands län anger att ärenden som inkommit till kommunerna efter den 15 september 1980 insänds till SCB för statistisk bearbetning. Det gäller bl.a. husets energiförbrukning. Att av låneansökanden och kommunen kräva ytterligare uppgifter i det enskilda låneärendet torde inte vara möjligt.
Västerås kommun har f.n. erforderlig statistik över fjärrvärmeförsörjningen i Västerås och finer därför ingen anledning till att SCB ges i uppdrag att utveckla och förbättra energistatistiken.
Statens Industriverk anser att data från den allmänna fastighetstaxceringen skall tas med i energistatistiken.
Bilaga 2
Sammanfattning av oljeersättningsdelegationens (I 1979:01) betänkande (Ds I 1980:23) Program för oljeersättning
Allmänt
Oljeersättningsdelegationen (OED) skall enligt sina direktiv verka för
samordning av insatserna och föreslå åtgärder för att solvärme och bränslen som kan ersätta olja snarast införs i det svenska energiförsörjningssvstemet. Det avgörande motivet för oljeersättning på lång sikt grundas på oljans
bristande tillgänglighet och förväntade prisökningar. Situationen på kort och medellång sikt karaktäriseras av osäkerheter och betydande risker för störningar i oljetillförseln. Den mycket knappa marginal som I praktiken finns mellan möjlig råoljeproduktion och nuvarande behov innebär att brister på nytt kan inträffa mycket lätt om produktionen minskar eller efterfrågan ökar. Oljeprisutvecklingen kan därför inte antas få eu jämnt förlopp utan risken för instabilitet är stör.
Motiven grundas också på politiska och strategiska överväganden på det internationella planet. Sverige har inom International Energy Agency verkat och bundit sig för att vidta omfattande åtgärder för att minska beroendet av olja.
I Sverige föreligger en allmän enighet om det nödvändiga i att minska
oljebervendet genom hushållning och övergång till alternativ till olja. Viss
oljeersättning har redan ästadkommits. Långtgående pluner på ytterligare insatser finns främst inom den kommunala fjärrvärmesektorn.
OED bedömer dock att en rad hinder av olika slag riskerar att medföra att oljeersättningen inte blir sä långtgående eller sker så snabbt som önskvärt ur samhällsekonomisk synvinkel. Därför måste en plan utarbetas och ett program för oljeersättning genomföras.
Förutom ett sådant program för oljeersättning behövs givetvis atgärder för en tryggare oljeimport och för hushållning för att minska oljeberoendet.
OED har emellertid inte till uppgift att behandla ätgärder med dessa
syften.
OED föreslår som framgår nedan vissa mål för omställning från olja i
olika tidsperspektiv. Vid målsättningen har OED syftat både till att nå en betydande oljeersättning på kort sikt och att säkerställa att förutsättningar
skapas för en betydligt större oljeersättning på längre sikt. OED vill under-
stryka att målet att kraftigt minska oljeberoendet i kombination med att
genomföra kärnkraftavvecklingen innebär att är 2000-2010 mäste 60-707 av landets totala energiförsörjning baseras på energikällor som
idag används endast marginellt eller inte alls. Med hänsyn till de trögheter som under alla förhållanden finns i energiförsörjningssystemet är detta en
kort tid, särskilt som olja är ett bekvämare, lätthanterligare och mera allsidigt användbart bränsle än många av alternativen. OED bedömer att en omfattande omställning från olja kän genomföras men betonar att kraftfulla åtgärder krävs redan i det korta tidsperspektivet för att den skall
komma till stånd.
Enligt direktiven har OED:s uppgift sin tonvikt vid sådana åtgärder som kan Ieda till mera betydande oljeersättning redan inom en tioårsperiod.
Detta har också präglat övervägandena vid målsättningen.
OED anser att målet till år 1985 bör vara att öka användningen av
solvärme och fasta bränslen med ca 30 TWh texkl metallurgiskt kol och
lutar) vilket motsvarar 2,5 milj ton olja och till är 1990 bör ökningen motsvara ca 85 TWh (7.5 milj ton ola. OED bedömer att de inhemska
bränslena inkl. solvärme och kol vardera kan svara för ungefär hälften av den totala oljeersättningen år 1990. Detta innebär en ökning av ambitions-
nivän för inhemska bränslen och en minskning av kolets roll i jämförelse
med de planer som nu finns I kommuner och industrier.
De mål som anges för år 1985 och 1990 begränsas snarare av kostnaderna för och möjligheterna att ställa om användningssektorerna för andra bränslen än olja än av tillgången på sådana bränslen.
Målen redovisas nedan sektorsvis I tabellform. Tabellen inkluderar inte de ytterligare effekter som skulle kunna åstadkommas med ätgärder av
mer extraordinär natur. Vilka sådana ätgärder OED övervägt men säledes
inte bedömt rimligt att satsa på framgår av ett appendix till rapporten.
Nedan sammanfattas OED:s förslag till mål:
Sammanfattningsvis tnnebär detta program tillsammans med de totala förbrukningsniväer som förutsattes i konsekvensutredningens referensalternativ, att oljeförbrukningen minskar från 313 TWh år 1980 till
265-270 TWh år 1985 resp 203-208 TWh år 1990, dvs med ca 154 resp ca
352. Till detta kommer oljeersättningsmöjligheter genom utnyttjunde av
elkraftsystemet med ca 9— 16 TWh år 1990.
Det bör dock understrykas att målen skiljer sig starkt mellan olika sektorer. Inom uppvärmningssektorn innebär sålunda målet att oljeande-
len sjunker från 902 år 1980 till 702 år 1985 och till 364 är 1990, genom
hushållningsåtgärder samt genom ökad användning av fasta bränslen. el-
värme och solvärme. Inom samfärdselsektorn bedöms praktiskt taget ingen minskning till 1985 kunna ske och till 1990 ca 396 minskning. Större oljeersättningseffekter kan inte påräknas förrän mot sekelskiftet i denna
sektor. Målsättningen beträffande bränslen innebär att kol särskilt i det
korta perspektivet kommer att vara det mest väsentliga alternativet till
olja. Med hänvisning till det långsiktiga energipolitiska mälet att inhemska
och helst förnybara energikällor skall vara grunden för energiförsötiningen anser OED att ambitiösa mål även i det korta tidsperspektivet är angelägna
för i första hand torv och skogsenergi.
Tabell B 2.1: OED:s mål för användning av andra bränslen än olja och av solvärme i olika sektorer till år 1985 och år 1990 TWh/år.
Kol Torv = Skogs- Sopor = Sol- Övrigt Sum-
energi — Spill- = värme ma
värme
Nuvarande användning 3 - 2 2 - - 7
Ökad användning
| år 1985 | . | ||||
| Fjärrvärme | 6 | -! 3 | 2 | I - | 11 ! |
| Övr uppvärmning = — | - 3—7 - | - 3—7 | |||
| Industrin | 6 | 1/2! | - | - | 11 |
| Elproduktion | 4—3 - | [—-2 - | - 5 | ||
| Samfärdsel | = | - = | - | 1/2 1/2 |
Summa ökad användning
år 1985 16-15 1/2! 11-16 2 I 172 30—35
Ökad använd-
ning år
Fjärrvärme 23—-1 4-8 6-8 3—4 7 - 36
| . | +7' | |||
| Övr uppvärmning = — | - 3-7 - | = 3-7 | ||
| Industrin | IS-HH 2-3 6-9 = | = - 23 | ||
| Elproduktion | 8-9 — r - | - - | 11-12 | |
| Samfärdsel | = | - - | - - 3 | 3 |
Summa ökad användning år 1990 46—36 06-11 18—27 3-4 7T 3 83—88 Total användning år 1990 49—39 6—11 20-29 6 7 3 90—95 ! Mål för torvanvändningen sammanlagt är ca 3 TWh är 1986-- 1987 ” Bidragen från torv och skogsenergi för elproduktionen inom kraftvärmesektorn understiger sannolikt I TWh. + Exkl drivenergi + Solvärme exkl drivenergi
I rapporten sammanfattas de hinder mot oljeersättning som OED funnit. Väsentliga hinder är av ekonomisk art. bl a dälig eller osäker lönsamhet, investeringarnas storlek och den åtföljande höga räntekostnaden vid nuvarande marknadsräntor, svårigheter att finansiera investeringarna samt osäkerhet om priserna för alternativa bränslen i relation tull olju. Osäkerheten om vilka miljökrav som kommer att gälla och de ekonomiska konsekven-
serna av sådana krav har också anförts som ett hinder. Enskilda beslutsfat-
tare i kommuner och näringsliv har heller inte samma incitament att agera
för uljeersättning som staten. Större förändringar av energisystemet kräver
vidare samtidiga beslut av många parter med skilda värderingar och bedömningar. Dessutom finns det rent praktiska hinder — oljan är lätthanter-
lig och bekväm jämfört med många av alternativen. OED anser att det pga
dessa och även andra hinder inte är möjligt att uppnå de angivna målen för oljeersättning utan samhälleliga insatser av olika slag.
OED anser att sådana insatser bör utgå från det nämnda programmet för
oljeersättning med målet att i första hand minska oljeanvändningen med ca
152 till 1985. Detta motsvarar en minskning med 4 miljoner ton olja per är eller minskade kostnader för oljeimporten med knappt 4 miljarder kronor/ år. OED anser att detta mål för 1985 är realistiskt. att det utom att ge en
väsentlig grad av oljeersättning på kort sikt också är en förutsättning för att
nå målen på längre sikt. I femårsperspektivet kan också ett program ges en
konkret utformning. Det bör inriktas på att anläggningar av olika storlekar
och för bränslen av olika typer kommer till stånd.
De samhälleliga insatserna bör syfta till att ställa krav på olieersättning och att skapa rimliga förutsättningar för dess genomförande. Det är nödvändigt att statsmakterna sanktionerar en sådan plan för att beslut om energilnvesteringar skall fattas i en omfattning som OED:s mål innebär.
Vad gäller styrmedel består OED:s förslag av flera komponenter. Anledningen till detta är att energikällor med skilda förutsättningar skall stödjas.
En oljeersättning som enbart hade byggt på kol skulle ha erfordrat ett
betydligt enklare åtgärdsprogram. Med mål om införande av skogsenergi.
torv, solvärme och alternativa drivmedel måste insatserna vara av många skilda slag. .
OED föreslår följande typer av åtgärder för programmets genomföran-
de: — lagstiftning — ekonomiska styrmedel
— organisatoriska åtgärder.
Lagstiftning, föreskrifter, normer
OED anser att eft tidigare framlagt förslag (SOU 1980:94 till lag om utförande av vissa eldningsuanläggningar bör genomföras. Cagförslaget innebär att pannor som byts ut eller tillkommer inom anläggningar (system) som förbrukar minst 50 000 MWh/år skall utformas så att fastbränsleeldning kan ske. Detta krav gäller för nya eller utbytta anläggningar tills minst 754 av totalt tillförd energi för hela systemet baseras på annat än olja.
För kontroll av hur målen beträffande inhemska bränslen uppnås bör anläggningsägarna ha skyldighet att anmäla sitt bränsleval till det statliga organ som blir tillsynsmyndighet för lagstiftningen (4 det följande kallat tillförselfunktionen). När det finns anledning bör tillförselfunktionen kun-
na ta upp överläggningar med de enskilda beslutsfattarna om att undersöka
möjligheterna till alternativa lösningar.
För mindre anläggningar anser OED att det i dagsläget inte är lämpligt
att ställa likartade krav på övergång till fastbränsleeldning. Kostnadsbilden
är alltför oklar. Försöksverksamheten på området bör intensifieras i syfte
att bl.a. begränsa driftkostnaderna, t.ex. genom obemannad drift. Proto-
typ- och demonstrationsanläggningar av detta slag bör stödjas ekonomiskt
via energiforskningsprogrammet eller oljeersättningsfonden.
OED anser det vidare angeläget att de nuvarande handläggningstiderna för torvkoncessioner förkortas avsevärt. SIND har nyligen i skrivelse till regeringen föreslagit att beslut om bearbetningskoncessioner delegeras till SIND och också lämnat förslag till vissa förenklingar i handläggningen av
sådana ärenden. OED tillstyrker dessa förslag. OED finner det också rimligt att produktionsavgifter på torv tills vidare inte utgår. Miljöföreskrifternas utformning är av stor betydelse för oljeersättnings-
programmets genomförande. Naturvårdsverket har i tillståndsärenden för nya kolanläggningar krävt att svavelutsläppen minskas betydligt i förhållande till vad som anges i nu gällande generella bestämmelser. Detta medför antingen att anläggningarna måste förses med rökgasavsvavling eller att försörjningen baseras på kol med mycket låg svavelhalt. Rökgasavsvavling ökar väsentligt kapital- och driftskostnaderna samt den tek-
niska komplexiteten. Det är också tveksamt om kol med tillräckligt låg svavelhalt för att möta kravet utan rökgasavsvavling kan importeras i så stor utsträckning som krävs för att medge en godtagbar försörjnings-
trygghet. Av dessa skäl kan miljövärdskraven innebära att förutsättningar-
na för övergång från olja till kol försämras så att aktuella projekt skjuts upp elier inte kommer till stånd.
ÖED anser att det är rimligt att skärpa kraven på svavelutsläpp för att avhjälpa försurningssituationen i landet. OED anser dock att en sådan skärpning bör ske med ett mindre steg än vad naturvårdsverket kräver.
Med en skärpning av kravet till att motsvara 0,6 77 svavelhalt (nu gällande
generella bestämmelser motsvarar 0.872 och naturvårdsverkets krav 0,35 95) breddas möjligheterna till import av lågsvavligt kol. Krav på rökgasavsvavling skulle då inte behöva ställas på de anläggningar som nu är
aktuella för uppförande. Mot mitten av 1980-talet bör en ytterligare skärpning kunna övervägas. Ytterligare erfarenhet hinner då vinnas av den teknik som utvecklas på området. OED anser också att åtgärder i form av
markreservationer bör vidtagas i aktuella anläggningar som förberedelse för att ta ny teknik i anspråk.
OED anser också att en utredning tillsätts för att se över lagstiftningsfrågor i sumband med solvärmemnyttjande. Detta gäller i första hand vattenlagen. naturvårdslagen, lagen om allmänförklaring av fjärrvärmeanläggningar samt lagen om kommunal energiplanering. OED vill också understryka behovet av att alla eventuella lagändringar blir gjorda i sådan
tid att inte teknikintroduktionen förhindras.
Prop. 1980/81: 133 | 124
Ekonomiska styrmedel
För att genomföra det förordade programmet för oljeersättning behövs
enligt OED:s mening ekonomiska styråtgärder.
I början av november månad 1980 lämnade regeringen ett förslag till riksdagen (prop [980/81:49) om stöd för vissa ätgärder för att ersätta olja.
en fond för oljeersättning, som till stor del bygger på OED:s tidigare framlagda förslag. OED vill i anslutning härtill lämna följande synpunkter på fondens användnig. Lån med förmånliga villkor och i vissa fall bidrag bör kunna
utgå för att täcka merinvesteringar i anläggningar främst för torv. skogsenergi. alternativa drivmedel och solvärme.
När det gäller anläggningar för kol bör det ekonomiska stödet kunna inskränkas till hjälp i vissa fall med finansieringen främst inom industrin. I vissa fall kan stöd till investeringar av miljövärdskaraktär behövas.
I fråga om skogsenergi och torv kan utom hjälp med finansieringen även
bidrag behövas till investeringar i såväl råvaruvutvinning, transportapparat
som förädlings- och förbränningsanläggningar.
Inledningsvis bör stöd utgå främst till projekt som ligger inom ramen för
det tidigare föreslagna programmet. Administrationen av detta stöd bör falla på den tidigare förordade statliga tillförselfunktionen.
Denna typ av projektinriktat stöd bör emellertid kunna upphöra på sikt. Med bättre kunskaper om de verkliga kostnaderna för utnyttjandet av inhemska bränslen bör inriktningen av de ekonomiska styrmedlen bli mer generell.
En övergång till fasta bränslen kommer att ställa stora anspråk på
kapital. Om statsmakterna anser att en övergång från olja till fasta bränslen är angelägen bör statsmakterna verka för att investeringar i eldning med fasta bränslen skall bli ett prioriterat område på kapitalmarknaden.
Ett speciellt problem utgör nuvarande krav på en begränsning av den kommunala expansionstakten, Investeringar i fjärrvärme är att jämställa med produktiva industriinvesteringar och bör särskiljas från investeringar i annan kommunal verksamhet.
Industrin redovisar ofta problem med att finansiera investeringar i fastbränsleeldade anläggningar. OED anser att fondorganisationen bör ägna den frågan särskild uppmärksamhet.
Bedömningen av den framtida prisutvecklingen på olja. kol och inhems-
ka bränslen påverkar starkt lönsamhetsförutsättningarna vid energiinves-
teringar. Med dagens prisrelation är det i mänga fall fördelaktigt att övergå till kol. Osäkerheten om den framtida utvecklingen av bränslepriserna är i
sig ett hinder för oljeersättning. Denna osäkerhet kan minskas på flera sätt.
En metod är att stävja fluktuationer i oljepriset genom oljebeskattningen. Én annan metod är att statsmakterna lämnar garantier för att energiskatten utformas så att den erforderliga prisrelationen mellan olja och kol respektive inhemska bränslen upprätthålls. OED avser att närmare behandla
Prop. 1980/81: 133 I [4 'n
dessa frågor fram till våren 1981. Det är också viktigt att energiskatteutred-
ningen i sitt arbete prioriterar en sädan utformning av skattesystemet.
Organisatoriska åtgärder
OED anser som tidigare antytts att den statliga myndighetsfunktionen vad gäller energitillförsel måste förstärkas för att de angivna målen för
oljeersättning skall nås. Vissa uppgifter för en sådan funktion har berörts i det föregående.
Sammanfattningsvis föreslår OED att följande centrala uppgifter i ett
oljeersättningsprogram förs till en sådan förstärkt tillförseltunktion. — plancring för att nå målen
— initiativtagande för genomförande av programmet — tillsyn i samband med den föreslagna nya lagstiftning om utförande av
vissa eldningsanläggningar för fastbränsleeldning — låne- och bidragsgivning för investeringar i ny energiteknik för oljeer-
sättning (fondförslaget) — organisatoriska initiativ — utvärdering av mål och styrmedel för oljeersättningsprogrammet.
När det gäller oljeersättning inom uppvärmningssketorn har kommunernas insatser en avgörande betydelse. Enligt lagen (1977:439) om kommunal energiplanering skall kommunerna i sin planering både främja hushållningen med energi och verka för en säker och tillräcklig tillförsel av energi. Enligt OED:s mening uppfyller inte energuilltörseln lagens krav att vara
säker och tillräcklig om den huvudsakligen baseras på olja.
OED förordar att kommunerna inom ramen för den kommunala energiplaneringen redovisar program för oljeersättning, som fastställs av de beslutande kommunala organen. Programmen bör bygga på en genomgång av bl a bränslebehov. möjligheter ull omställning, försörjning med energiråvaror samt utnyttjande av solvärme. Behovet av samordning med andra kommuner och med industri bör även beaktas. Dessa förslag överensstämmer i princip med de som SIND nyligen framlagt (SIND 1980:15). OED instämmer i SIND:s förslag beträffande planeringens inriktning och vill understryka det angelägna i att erforderliga resurser ställs till förfogande för att genomföra verksamheten.
Den av värmeverken hittills planerade totala nivån för landets torvför-
brukning inom den närmaste 10-årsperioden — 1.25 TWh år 1990 — är långt
under vad OED bedömer som rimligt och önskvärt. Detta gäller I synnerhet de södra och mellersta delarna av landet.
Vad gäller de fyra nordligaste länen har vattenfall på regeringens upp-
drag utrett förutsättningarna för torvproduktion och för användnigen av torv i hetvattencentraler eller kraftvärmeverk i vissa orter.
OED anser det viktigt att erfarenheterna av den metodstudie som SIND
genomfört i en region i Småland snabbt bör tas till vara. Studien avser hur
regionala planeringsinsatser kan utformas bl. a. för att få till stånd regiona-
la samarbeten rörande utnyttjande av torv och flistillgångar. SIND bör också ges möjlighet att initiera några sådana regionala samordningsinsatser i mellersta och södra Sverige. Inriktningen bör vara att snabbt få till ständ utnyttjande av bränntorv i 5 å 6 orter i detta område.
För att påskynda införandet av alternativ till olja behövs åtgärder i fråga
om teknikupphandling. Statliga myndigheter, större byggföretag och fastighetsförvaltare med egen god kompetens bör ha möjlighet att vara före-
gångare när det gäller att introducera solvärmeteknik som har lämnat forsknings- och utvecklingsstadiet. Förutsättningarna för en form av ut-
vecklingsavtal mellan staten och stora kompetenta byggherrar undersöks
f.n. i samarbete mellan OED, Bostadsstyrelsen och SIND. Statliga myn-
digheter bör i sin ny- och ombyggnadsverksamhet beakta möjligheterna att
tillämpa olika slag av solvärmeteknik. Detsamma gäller bl.a. fastbränsleeldning. Det bör åligga tillförselfunktionen att ta erforderliga initiativ i fråga om teknikupphandling.
För att reducera kostnaderna för främst mindre fastbränsleeldade anläggningar bör standardisering eftersträvas. Det arbete SIND har inlett på
området bör fullföljas. Åtgärder i fråga om teknikupphandling behövs även
för introduktion av standardiserade panntyper.
Vad gäller alternativa drivmedel avser OED att fortsätta arbetet med
fordonsföreskrifter, styrmedel m. m. för metanolintroduktion under vintern 1980/81.
Utbildning, rådgivning och information
Förslagen till en omfattande fastbränsteeldning kräver betydande utbild-
ningsinsatser. Även på solvärmesidan krävs förstärkt kompetens.
SIND har nyligen till regeringen överlämnat en rapport med vissa förslag rörande energihushållningsutbildning. OED har dock för sin det ännu inte överblickat de åtgärder som behöver vidtas för att förstärka kompetensen
när det gäller fastbränsleeldning, alternativa drivmedel och solvärme.
Även rådgivnings- och informationsverksamheten måste utökas. OED
avser att återkomma i dessa frågor.
Bilaga 3
Bostadsstyrelsens uppföljning av energisparstödet till be-
fintliga bostäder under budgetåren 1978/79 och 1979/80
Bakgrund och syfte
I januari 1979 publicerade bostadsstyrelsen en utvärdering av energisparstödet till bostäder under budgetäret 1977/78. Rapporten innehöll bl. a. en redovisning av stödets fördelning på olika energisparåtgärder och en
beräkning av vilken cnergibesparing som dessa åtgärder hade medfört. Det
finns naturligtvis ett stort behov av att löpande följa och utvärdera stödverksamheten. Län- och bidragsgivning hör till de viktigaste styrmedlen inom energihushällningsområdet. och effekten av stödbestämmelsernas
utformning måste följas upp.
I denna rapport redovisas en uppföljning av energisparstödet till bostäder efter den I juli 1978, dvs. från den tidpunkt då den I0-åriga energisparplanen för befintlig bebyggelse började löpa. Ett urval av ansökningar om
lån och bidrag som beviljats under budgetåren 1978/79 och 1979/80 har
bearbetats. Syftet är att dels beräkna den totala nettobesparingens storlek
för de åtgärder som beviljats stöd under dessa budgetår. dels belysa om de
ändringar av bestämmelserna för stöd som genomfördes den t juli 1979,
dvs. mellan de båda budgetåren. haft avsedd verkan. Ändringarna avsåg
att åstadkomma en inriktning av åtgärderna mot sådana som ger större årlig energibesparing per stödkrona.
Utredningens genomförande
Ett slumpmässigt urval av sammanlagt 3 140 beviljade ansökningar om
lån och bidrag har ingått i utvärderingen, fördetade på I 100 för budgetåret
1978/79 och 2040 för budgetåret 1979/80. Urvalets storlek har bestämts av tillgängliga resurser för insamling och bearbetning av uppgifter ur ärendeakterna. För budgetåret 1978/79 har vart femte beslut avseende flerbostadshus och vart femtionde småhusbeslut under jan-juni 1979 bearbetats.
För budgetåret 1979/80 har vartannat beslut avseende flerbostadshus och vart tjugonde avseende småhus för månaderna september till november ingått i undersökningen. Då urvalet gjordes i januari 1980 fanns inte upp-
gifter om beslut under december 1979 tillgängliga. Flertalet beslut under månaderna juli och augusti avsåg vidare ärenden som hade behandlats enligt äldre bestämmelser. och således är av mindre intresse för denna utredning. Genom att urvalet inte representerar beslut under ett helt år för något av budgetåren uppstår vissa problem vid redovisningen av resulta-
ten. Sålunda kan det ur bostadsstyrelsens statistik över lån- och bidrags-
givning utläsas att av det under budgetåret 1978/79 beslutade energisparstödet för småhus har ca 60 procent beslutats under budgetårets första
hälft och säledes endast ca 40 procent under januari till juni 1979, vilket har
bl. a. berott på medelsbrist. Motsvarande andel av stödet till energibesparande åtgärder i flerbostadshus är ca 55 procent under budgetårets första hälft och ca 45 procent under januari till juni 1979. Därför har resultaten från bearbetningen av urvalet viktats med hänsyn till dessa för småhus och
flerbostadshus olika procentuella förhållanden vid uppräkning till värden
avseende hela budgetåret. Vid den tidpunkt då bostadsstyrelsen redovi-
sade preliminära resultat över godkänd kostnad och nettobesparing för
budgetåret 1979/80 förelåg inte uppgifter om det totalt beviljade stödet under hela budgetåret. Stödets omfattning under månaderna september. oktober och november 1979 antogs vara proportionell mot stödets omfattning under budgetårets tolv månader och därmed utgöra en fjärdedel av hela stödet. Likaså antogs de uppräknade resultaten på godkänd kostnad och nettobesparing för dessa tre månader utgöra 25 procent av de uppräknade resultaten för hela budgetäret för småhus liksom för flerbostadshus. Emellertid framgår av uppgifterna i den slutgiltiga statistiken över energisparstödet för hela budgetäret att det beslutade stödet för småhus under månaderna september till november 1979 utgjorde 28.3 procent av det totala stödet för småhus och motsvarande stöd för flerbostadshus 27.2
procent av det totala stöder för flerbostadshus. Det innebär att de prelimi-
nära beräkningarna på godkänd kostnad och nettobesparing som togs fram
före budgetärets slut är för höga med ca 13 procent för småhus och ca 9 procent för flerbostadshus. Sammanlagt innebär detta att beräknad godkänd kostnad och beräknad nettobesparing bedömts vara ca 11 procent för
höga i den preliminära beräkningen.
I övrigt har samma tillvägagångssätt valts som vid utvärderingen av 1977/78 års energisparstöd. och samma antaganden om besparing av viss åtgärd har gjorts för jämförbarhet och i brist på underlag för andra antaganden. Redovisningen av resultaten skiljer sig dock från 1977/78 års utvärdering men jämförelse görs genomgående med dessa tidigare resultat.
Energisparstödets fördelning på åtgärder
Av sammanställningen i bilaga I tramgår hur den totala godkända kostnaden budgetåren 1977/78,. 1978/79 respektive 1979/80 fördelar sig på smähus och flerbostadshus samt på nedanstäende fyra åtgärdsgrupper — Förbättring av uppvärmnings- och ventilationsanläggning — Nya uppvärmningsanordningar — Isolering och tätning —- Fjärrvärmeanslutning
I bilagorna 2 och 3 anges hur den godkända kostnaden i småhusärenden respektive i flerbostadshusärenden fördelas på de olika stödberättigade
åtgärderna.
Förändringarna mellan 1978/79 och 1979/80 består i grova drag av att det
tidigare dominerande stödet till ytterväggsisolering med nytt fasadskikt minskat relativt sett. framför allt för småhusen. Stödet till förbättring av
uppvärmnings- och ventilationsanläggningar. och till nya uppvärmningsan-
genomfördes den 1 juli 1979 bestod just i att möjligheterna att få lån och bidrag till ytterväggsisolering minskades. genom att de bättre husen undantogs från stöd och kravet på isoleringstjockiek ökades. medan stödet till
uppvärmnings- och ventilationsanläggningar förbättrades. Ökningen av
stödet till nya uppvärmningsanordningar i småhus hänger samman med det mycket stora intresset för fastbränsleeldning och värmepump. Stöd till installation av braskaminer och andra kompletterande fastbränsleanord-
ningar medges dock f.n. inte.
Beräkning av besparing
Av sammanställningen i bilaga 4 framgår hur den totalt beräknade nettobesparingen fördelas på småhus och flerbostadshus samt på de olika åtgärdsgrupperna exklusive fjärrvärmeanslutning. Av sammanställningarna i
bilagorna 5 och 6 framgår hur nettobesparingen fördelas på de olika sparätgärderna. Vid beräkning av nettobesparingen vid installation av fliseld-
ningsanordning i flerbostadshus har för budgetåren 1977/78 och 1978/79 samma antagande om besparingseffekt gjorts som för småhus dvs. 20000 kWh per anläggning och år. För budgetåret 1979/80 är emellertid antagandet om besparingseffekt i flerbostadshus 10000 kWh per lägenhet och är. vilket bedömts vara ett mer korrekt antagande.
Den totala besparingen. dels netto dels brutto inklusive fjärrvärmean-
slutning, kan beräknas till följande:
Budgetår 1977/78 1978/79 1979/80
Nettobesparing, TWh/år 0,43 0.60 0,72 Bruttobesparing inklusive fjärrvärmeanslutning, TWh/är 0.62 0,83 1.06
Med energibesparing jämställs minskning av oljeförbrukning vid över-
gång till fastbränsleeldning. Att notera är att av ökningen i beräknad
nettobesparing från budgetåret 1978/79 till budgetåret 1979/80 svarar övergång till fastbränsleeldning för den största andelen.
9 Riksdagen 198081. I saml. Nr 133
Bil. 1. Godkänd kostnad uppräknad till helt år
1977/78 1978/79 1979/80
T.kr Xx T.kr Go T.kr Ä
SMÅHUS
Förbättring av uppvärm-
nings- och ventila-
| tionsanläggning | 46450 = 4,7 73140 5,4 99750 6,9 |
| Nya uppvärmningsan- | | |
| ordningar | 8520 0,9 48100 3,5 109790 7,6 |
| Isolering och tätning | 613640 61,9 737150 54,2 564050 39,2 |
| Fjärrvärmeanslutning | 14320 1,4 38260 2,8 25400 1,8 |
Summa 682930 68,9 896650 65,9 798990 55,5
FLERBOSTADSHUS Förbättring av uppvärmnings- och ventilationsanläggning 47760 4,8 93450 6,9 96 160 — 6.7 Nya uppvärmningsan-
| ordningar | 40 0,0 2820 02 4380 0, |
| Isolering och tätning | 148820 15.0 249690 18,4 275280 19,2 |
| Fjärrvärmeanslutning | 111710 11.3 117580 8,6 263260 18.3 |
| Summa | 308330 31.1 463540 34,1 639080 44,5 |
SMÅHUS + FLER-
BOSTADSHUS
Förbättring av uppvärm-
nings- och ventilations-
anläggning 94210 9,5 166590 12,3 195910 13,6
Nya uppvärmningsan-
| ordningar | 8560 0,9 50920 3,7 114170 79 |
| lsolering och tätning | 762460 76,9 986840 72,6 839330 58,4 |
| Fjärrvärmeanslutning | 126030 12,7 155840 11.4 288660 20,1 |
| Summa | 991 260 100,0 1360190 100.0 1438 070 100,0 |
Bil. 2. SMÅHUS. Godkänd kostnad uppräknad till helt år
1977/78 1978/79 1979/80
T.kr Zz T.kr H T.kr Zz Förbättring av uppvärmnings- och ventilationsanläggning
| Radiatortermostatventiler | 30530 4,5 25310 2,8 30 260 3,8 | ||
| Motorshuntventiler | 10710 1,6 29250 3,3 39920 5,0 | ||
| Cirkulationspump | 1530 0,2 2060 0,2 2440 0,3 | ||
| Spjällregulator m m | 550 = 0.1 | 800 — 0.1 | 590 — 0,1 |
| Individuell mätning | 2250 0,3 3400 = 0.4 4150 0,5 | ||
| Nattackumulering | 50 0.0 | 190 0,0 | 140 0,0 |
| Ventilationsvärmeväxlare | 830 0,1 12130 1,4 22250 2,8 | ||
| Summa | 46450 6,8 73140 82 99750 12,5 |
Nva uppvärmningsanord-
ningar
| Värmepump | 4210 0,6 30480 3.4 57 560 7,2 |
| Fliseldn.anordn, vedpanna | 3 860 0,6 10620 1.2 42760 5,4 |
| Solvärmesystem | 450 = 0.1 7000 0,8 92470 1,2 |
| Summa | 8520 13 48100 54 109790 13,7 |
Isolering och tätning Isolering av yttervägg 221080 32,4 252540 28,2 202840 25,4 Fasad vid ytterväggsisol. 213500 31.3 260410 29,0 166240 20,8 Isolering av vindsbjälklag 89030 13,0 103530 ILS 104650 13.1 Isolering av bottenbjälklag 24800 3,6 26570 = 3,0 31900 4,0
| Treglasfönster | 61830 9.0 88040 9,8 56620 — 7,1 |
| Skumplastinsprutning mm | 3400 0,5 6 060 0.7 1800 0,2 |
| Summa | 613640 89.8 737150 82,2 564050 70,6 |
| Fjärrvärmeanslutning | 14320 21 38260 42 25400 32 |
| Totalt | 682930 100,0 896650 100,0 798990 100,0 |
Bil. 3. FLERBOSTADSHUS. Godkänd kostnad uppräknad till helt år
1977/78 1978/79 1979/80
T.kr Vd T.kr Vd T.kr R
Förbättring av uppvärmnings- och ventilationsanläggning Radiatortermostatventiler 33240 10,8 -: 34150 7,4 43810 6,9 Variator/motorshuntventil 5030 1.6 8390 1,8 10670 1,7 Cirkulationspump mm - - 970 0.2 10 0.0 Spjällregulator 1260 0,4 1220 0.3 2660 0.4
Inreglering av värme - - 18540 = 4,0 17370 27
| Individuell mätning | "6360 = 21 10610 2,3 7630 1,2 |
| Ventilationsvärmeväxlare | 60 0.0 620 — 01 4630 0,7 |
| Inreglering av ventilation | 1810 = 0,6 18950 = 4 9380 1.5 |
| Summa | 47760 15,5 93450 20.1 96 160 15,0 |
Nya uppvärmnings-
anordningar
| Värmepump | - - 1190 0,3 580 0,1 |
| Fliseldningsanordning | 40 0,0 130 0,0 3680 0,6 |
| Solvärmesystem | - - 1 500 0,3 120 0,0 |
| Summa | 40 0,0 2820 0.6 4380 = 0.7 |
Isolering och tätning
| Isolering av yttervägg | sS2720 7.1 95530 20,6 87260 13,7 | |
| Fasad vid ytterväggsisol. | 51500 16,7 94410 0.4 87600 13,7 | |
| Isolering av vindsbjälklag | 27810 9,0 31070 6.7 50480 = 7,9 | |
| Isolering av bottenbjälklag | 970 0,3 1 500 0,3 2980 0,5 | |
| Treglasfönster | 15110 4,9 25730 = 5,6 40840 = 6,4 | |
| Skumplastinsprutning | 710 0,2 | 830 0,2 1400 02 |
| Tätning av fönster mm | = = | 620 0.1 4720 0,7 |
| Summa | 148820 48,3 249690 53,9 275280 43.1 | |
| Fjärrvärmeanslutning | 111710 36,2 117580 25,4 263260 41,2 | |
| Totalt | 308330 100,0 463540 100,0 639080 100,0 |
Bil. 4. Nettobesparing uppräknad till helt år
1977/78 1978/79 1979/80
T.kr ZH T.kr z T.kr Zz
SMÅHUS
Förbättring av upp-
värmnings- och ventila-
tionsanläggning 37500 = 87 49700 83 59400 83
Nya uppvärmningsan-
ordningar 15100 3,5 52200 8,7 136600 19.1
Isolering och tätning 235400 54,7 223200 37,3 = 205700 28.7 Summa 288100 66,9 325100 54,3 401700 56,1
FLERBOSTADSHUS
Förbättring av uppvärm-
nings- och ventilations-
anläggning 87700 20.4 196100 32,8 — 191000 26,7
Nya uppvärmningsan-
| ordningar | 500 — 01 1600 0,3 11 800 1,6 |
| Isolering och tätning | 54000 12,6 75800 12,7 111700 15.6 |
| Summa | 142200 33,1 273500 45,7 314500 43,9 |
SMÅHUS + FLER-
BOSTADSHUS Förbättring av uppvärmnings- och ventilationsanläggning 125200 29,1 245800 41,1 250400 35.0 Nya uppvärmningsan-
| ordningar | 15700 3,6 53900 9,0 148400 20,7 |
| Isolering och tätning | 289400 67,3 299000 49,9 317400 443 |
| Summa | 430300 100,0 598600 100,0 716200 100,0 |
Bil. 5. SMÅHUS. Nettobesparing uppräknad till helt år
1977/78 1978/79 1979/80
T.kr Zz T.kr Zz T.kr Zz
Förbättring av uppvärmnings- och ventilationsanläggning Radiatortermostatventiler 26750 93 23000 = 7,1 23820 = 6,0 Motorshuntventiler 7590 2,6 16130 5,0 18660 4,6 Spjällregulator 390 = Ol 190 01 320 = 0,1 Individuell mätning 2340 = 0,8 4680 1.4 5750 1.4 Ventilationsvärmeväxlare 460 0,2 5690 1,7 10880 2,7 Summa 37530 13.0 49690 15,3 59430 14,8 Nya uppvärmningsanordningar Värmepump 2340 0,8 14630 4,5 24170 6,0 Fliseldningsanordn,
| vedpanna | 12600 4,4 35000 10.8 108830 27,1 |
| Solvärmesystem | 180 — 0. 2630 0,8 3600 0,9 |
| Summa | 15120 53 52260 16,1 136600 34,0 |
Isolering och tätning Isolering av yttervägg 119640 41,5 112380 34,6 92940 23,3 Isolering av vindsbjälklag 77160 26,8 69300 21.3 80130 19,9 Isolering av bottenbjälklag 18540 6,4 11830 3.6 15470 3,8 Treglasfönster 16940 5,9 25600 7,9 15810 3,9 Skumplastinsprutning mm 3130 1.1 4120 13 1300 0,3 Summa 235410 81,7 223230 68,6 205650 SL2 Totalt 288060 100,0 325180 100,0 401680 100,0
Bil. 6. FLERBOSTADSHUS. Nettobesparing uppräknad till helt år
1977/78 1978/79 1979/80
T.kr RH T.kr X T.kr Vd Förbättring av uppvärmnings- och ventilationsanläggningar
| Radiatortermostatventiler | 60770 42,7 64100 23,4 74740 23,8 |
| Variator (shuntgrupp) | 11280 7,9 17720 6,5 18580 5,9 |
| Spjällregulator | 2570 1,8 1810 0,7 7330 2,3 |
| Inreglering av värme | - - 69190 25,3 57170 182 |
| Individuell mätning | 7900 5,6 7250 27 7310 23 |
| Ventilationsvärmeväxlare | 230 02 930 0,3 7970 2,5 |
| Inreglering av ventilation | 4970 3,5 35070 12.8 17930 5,7 |
| Summa | 87720 61,7 196070 71,7 191030 60,7 |
Nya uppvärmningsanordningar
Värmepump - - 770 0.3 350 — 0.1
Fliseldningsanordning 540 = 0,4 220 = 0,1 11390 = 3,6 Solvärmesystem = - 630 0,2 40 0,0 Summa 540 = 0,4 1620 0.6 11780 3,8 Isolering och tätning
| Isolering av yttervägg | 28800 20,2 46220 16,9 45310 14,4 |
| Isolering av vindsbjälklag | 19300 3.6 19180 7,0 36940 11,7 |
| Isolering av bottenbjälklag | 700 0,5 730 0,3 1210 0,4 |
| Treglasfönster | 4450 3,1 6 520 2,4 11110 3,5 |
| Skumplastinsprutning | 780 0,5 630 0,2 1120 0.4 |
| Tätning av fönster m. m. | - - 2500 0,9 16010 — Si |
| Summa | 54030 37,9 75780 27,7 111700 35,5 |
| Totalt | 142290 100,0 273470 100,0 314510 100,0 |
Bilaga 4
Sammanfattning av energiprovningsutredningens (I 1978: 06) betänkande (Ds I 1980: 12) Provning för bätt-
re energihushållning.
Inledning
Energiprovningsutredningen har enligt sina direktiv huvudsakligen haft till uppgift att bedöma behovet av metoder, kompetens och resurser för provning inom det energitekniska området (energiprovning) samt föreslå åtgärder från samhällets sida vad gäller resurser för samt finansiering och organisation av sådan provning. Utredningen har avgränsat sitt arbete till att gälla provning av produkter som har eller kan få betydelse för landets energianvändning och som
huvudsakligen säljs till köpare utan egna provningsresurser eller egen
kompetens att bedöma produktegenskaper. Tidsperspektivet för utred-
ningens bedömningar sträcker sig i första hand fram till år 1990.
Energiprovning — en beskrivning
Med energiprovning har utredningen avsett:
1. Provning, med avseende på energiegenskaper, av produkter i ett kom-
mersiellt skede vilka har betydelse för landets energianvändning.
tv . Provning, med avseende på säkerhets-, hälso- och miljöegenskaper, av produkter i ett utvecklings- eller introduktionsskede vilka syftar till att
hushålla med energi eller ersätta olja. 3. Provning, med avseende på energiegenskaper, av sådana produkter
som avses i 2.
Energiprovning kan förekomma i samband med energitekniskt utveck-
lingsarbete och energibesparande åtgärder, som underlag för information om produkters energiegenskaper och i syfte att verifiera föreskrivna krav på produkters egenskaper.
Nuläge och utblick mot 1990
Inom bygg- och VVS-sektorerna förekommer energiprovning i samband
med dels statens planverks verksamhet med typgodkännande av byggnadsdelar och byggnadsinstallationer, dels de kommunala byggnadsnämndernas tillsyns- och besiktningsverksamhet. Provningen syftar till att verifiera krav i Svensk Byggnorm. Typgodkännanden är ofta ett villkor för
stöd till energibesparande åtgärder. Konsumentverket har låtit genomföra
provningar av vissa energibesparande produkter i konsumentupplysande syfte. Inom energiforsknings- och experimentbyggnadsprogrammet förekommer viss provning i syfte att utvärdera olika projekt. Utredningen förutser en utvidgad typgodkännandeverksamhet och ett ökat behov av att kunna prova nya tekniska lösningar med syfte att hushålla med energi.
Utveckling av provningsmetoder och vissa förstärkningar av befintliga
provningsresurser bedöms som angelägna inom en rad områden. Som exempel kan nämnas enkla metoder för fältprovning av värmeisolering och lufttäthet i byggnader, metoder och utrustning för provning av förseglade rutor, provningsmetoder och kompletterande provningsutrustning för upp-
värmningsanordningar bl.a. för fasta bränslen, nya metoder och vissa
resursförstärkningar för provning av värmepumpar. solvärmesystem, vär-
melager och värmekulvertar, provningsmetoder och -resurser för ventila-
tionssystem och provningsmetoder för reglersystem för uppvärmning och
ventilation.
Inom industrisektorn har utredningen behandlat energiprovning av industriell produktionsutrustning m.m. Några statliga krav på energiegen-
skaper hos sådan utrustning förekommer inte i dag och utredningen bedömer att det inte föreligger något behov av metoder eller resurser för provning i syfte att verifiera sådana krav under 1980-talet. Däremot finns ett behov av enhetliga fältprovningsmetoder för att kunna utvärdera och dokumentera olika energibesparande åtgärder. Utredningen har också pekat på möjligheten att införa frivilliga energideklarationer av vissa energi-
förbrukande produkter av standardtyp för att göra det lättare för mindre industrier utan egna provningsmöjligheter att väga in energiegenskaperna
vid investeringsbeslut. En förutsättning för sådana energideklarationer är
att provningsmetoder utvecklas.
Inom transportsektorn förekommer energiprovning i flera sammanhang. Personbilstillverkarna provar specifik bränsleförbrukning som underlag
för energideklarationer. Konsumentverket har i konsumentupplysande
syfte låtit prova vissa energibesparande tillbehör till personbilar. Provning av fritidsbåtars bränsleförbrukning görs som underlag för sjöfartsverkets
s.k. körfakta. Utredningen förutser att behov att utveckla och komplettera provningsmetoder bl.a. när det gäller energibesparande tillbehör till per-
sonbilar och lastbilar samt alternativa drivmedel för fordon. Behov av viss komplettering av befintlig mätutrustning förutses också. |
Inom övrigsektorn har utredningen behandlat hushållsapparater, jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdsnäring, skogsenergi, energiskog och
andra biobränslen m. m. Provning av hushållsapparater görs i konsument-
upplysande syfte vid konsumentverkets laboratorium eller hos tillverkare som underlag för energideklarationer. Utredningen förutser bl. a. behov av
metoder och utrustning för kvalitetsbestämning av biobränslen.
Resurser för energiprovning
Utredningen har gjort en översiktlig inventering av provningsresurser inom den statliga sektorn. Relativt omfattande resurser för uppdragsba-
serad energiprovning finns vid statens provningsanstalt och Studsvik Energiteknik AB. Omfattande utrustning finns också vid de tekniska högskolorna och vissa statliga forskningsinstitut där rutinmässig provning
Prop. 1980/81: 133 . 138
dock bara förekommer i enstaka fall. Vissa provningsresurser finns också vid konsumentverket, statens maskinprovningar och AB Svensk Bilprovning. Nu nämnda institutioner har på utredningens förfrågan redovisat tillgängliga resurser och behov av förstärkta resurser (se bilaga 1 i Ds I 1980: 13). Behov av relativt omfattande resursförstärkningar för energiprovning förutses av bl.a. statens provningsanstalt och Studsvik Energiteknik AB.
Inom den privata sektorn har någon systematisk inventering av resurser för energiprovning inte gjorts. Utredningen har erfarit att större företag i allmänhet har erforderliga provningsresurser för utveckling av nya energitekniska produkter. Mindre företag saknar i många fall tillräckliga resurser varför ett behov finns att kunna anlita utomstående provningsresurser och -kompetens.
Internationella förhållanden
Internationellt samarbete när det gäller energiprovning förekommer i mycket begränsad omfattning. USA har antagit en långtgående lagstiftning när det gäller energideklarationer och krav på lägsta tillåtna energiprestanda för olika produkter. Huvuddelen av utvecklingen av nya provningsmetoder görs vid National Bureau of Standards. Visst samarbete förekommer på det europeiska planet när det gäller kontroll av byggbestämmelser och inom konsumentvaruområdet.
Inom Norden finns väl fungerande samarbetsformer etablerade inom NORDTEST när det gäller utveckling av provningsmetoder inom framför allt bygg- och VVS-sektorerna. Flera andra samnordiska organ har också verksamhet som anknyter till energiprovning. Danmark, Norge och Finland har i varierande utsträckning bestämmelser när det gäller energihushållning i byggnader. Typgodkännandeförfarandet tillämpas också i dessa länder. Energiprovning i samband med utveckling av nya energitekniska produkter förekommer bl.a. vid de tekniska högskolorna och vid vissa forskningsinstitut.
Överväganden och förslag
Energi har fått ökad ekonomisk betydelse för samhälle, näringsliv och enskilda hushåll. Det är därför angeläget att energiegenskaper hos olika produkter kan fastställas och redovisas på ett riktigt sätt. En omfattande teknisk omställning har inletts på energiområdet. En mängd produkter som bygger på ny teknik eller nya tillämpningar av tidigare känd teknik och som syftar till att spara energi eller ersätta olja utvecklas och introduceras på marknaden. Detta kräver en beredskap för att prova och utvärdera produkterna såväl med avseende på energiegenskaper som säkerhets-, hälsooch miljöegenskaper. .
Provning utgör. eller kan utgöra, ett viktigt inslag i vissa energipolitiska styrmedel och stimulansåtgärder. Här kan nämnas stöd till utveckling och
introduktion av produkter som leder till en rationellare energianvändning, information om eller krav på egenskaper hos produkter med betydelse för energianvändningen. Utredningen har funnit det angeläget att erforderliga provningsmetoder och provningsutrustningar utvecklas och lämnar förslag om omfattning, inriktning och finansiering m. m. av behövligt utvecklingsarbete. När det gäller att gå vidare med beslut om löpande provningsinsatser inom respektive område bör dessa emellertid fattas av de myndigheter (eller andra statliga organ) som utformar olika energipolitiska styrmedel och stimulansåtgärder.
En relativt omfattande utveckling av nya energitekniska provningsmetoder behöver genomföras. I dag saknas erforderliga anslagsmedel för att genomföra ett sådant utvecklingsarbete och kapaciteten härför vid de statliga provningsinstitutionerna är begränsad. Särskilda medel bör därför ställas till förfogande för utveckling av energitekniska provningsmetoder. Möjligheten bör också tas till vara att för detta ändamål utnyttja energiteknisk kompetens även utanför de ordinarie provningsorganen. Det beräknade medelsbehovet framgår av nedanstående tabell:
Tabell 9.1 Medelsbehov för utveckling av energitekniska provningsmetoder (milj. kr.) Område/Period 81/82—-83/84 84/85—86/87 87/88—-89/90 Byggnader och bygg-
| nadsdelar | 5.0 . | 3.5 | 3.5 |
| Uppvärmningssystem | 6.2 | 5.8 | 5.1 |
| Ventilationssystem | 1.5 | 1.5 | 1.0 |
| Reglersystem för VVS | ES | 1.0 | £.0 |
Vatten- och av-
| loppssystem | 0.8 | 0.7 | 0.7 |
| Transportmedel | 0.3 | 0.3 | 0.3 |
| Industriell utrustning | 2.0 | 3.0 | 4.0 |
Jordbruk och träd-
| gårdsnäring | 0.3 | 0.3 | 0.4 |
| Biobränslen | 1.0 | 0.5 | - |
| Totalt | 18.6 | 16.6 | 16.0 |
Medlen bör anvisas inom de ramar som statsmakterna gör tillgängliga för stöd till energiteknisk utveckling och demonstration samt till energibesparande åtgärder. Medlen bör avse utveckling och dokumentering av metoder för energiprovning som inte kan bekostas på annat sätt. Medlen bör täcka även framtagning av prototyper till den provningsutrustning som är nödvändig för att tillämpa metoden.
Ansvaret för fördelningen av medel för utveckling av provningsmetoder bör läggas på statens råd för byggnadsforskning för områdena Byggnader och byggnadsdelar, Uppvärmningssystem, Ventilationssystem, Reglersystem för VVS samt Vatten- och avloppssystem, statens industriverk för områdena Industriell utrustning, Jordbruk och trädgårdsnäring och Biobränslen samt transportrådet för området Transportmedel.
Metodutvecklingen bör i första hand genomföras vid statliga provnings-
institutioner och i andra hand vid statliga eller enskilda forskningsorgan, företag eller branschorgan.
Behov av vissa förstärkningar i fråga om utrustning, personal och lokaler för energiprovning förutses. Utredningen har pekat ut vissa områden där sådana resursförstärkningar är angelägna men har avstått från att föreslå exakt vilka resurser som ska anskaffas och var de ska byggas upp. Enskilda beslut om investering i nya resurser bör fattas av, eller på initiativ av, de olika provningsinstitutionerna.
När det gäller finansiering av sådana investeringar och täckning av provningskostnaderna för energiprovning finner utredningen ingen anledning att man frångår de principer som gäller för annan motsvarande provning i statlig regi.
När det gäller samordning av energiprovning föreslår utredningen:
Planeringen och initieringen av metodutvecklingsinsatser inom respekti-
ve sektor bör ske i samarbete mellan föreskrivande myndigheter, intro-
duktionsstödjande och forskningsplanerande organ samt provningsinsti-
tutioner.
Statens provningsanstalt och AB Svensk Bilprovning bör tilldelas vissa
samordningsuppgifter när det gäller metoder och resurser för energi-
provning.
Slutligen framhåller utredningen vikten av att utveckling av energitekniska provningsmetoder sker i samarbete med andra länder. Detta skapar förutsättningar dels för en arbetsfördelning mellan olika länder, dels för en internationell samordning av provningsmetoder.
Bilaga 5
Skrivelse från energisparkommittén (I 1975:02) angående temperaturnormer i lokaler.
Till Industridepartementet Statsrådet Carl Axel Petri
Energisparkommittén erhöll 1975-10-16 i uppdrag av industriministern att undersöka förutsättningarna för att på vissa områden införa direkta restriktioner eller förbud för viss slag av energianvändning.
Energisparkommittén har i skrivelse 1976-02-16 lämnat vissa synpunkter på vilka områden restriktioner och förbud kan ha aktualitet,
Inom Energisparkommittén fullföljs detta uppdrag genom ett antal olika projekt kring speciella energianvändningsområden. 1978-12-15 tillställde kommittén Industridepartementet en rapport som särskilt gällde energianvändningen i de kommunala idrottsanläggningarna och 1979-01-31 en rapport kring energiförbrukningen inom förpackningssektorn. Till kommitténs sammanträde 1979-09-26 förelåg en rapport kring införandet av en maximitemperatur i andra byggnader än bostadshus.
I rapporten konstateras att en översiktlig beräkning av bebyggelsens energibehov visar att det 1975 åtgick sammanlagt 161 TWh för detta ändamål. Därav svarade industrins och övriga lokaler för 59 TWh. Den övervägande delen av detta utgjorde energianvändning för uppvärmning.
I rapporten beskrivs olika faktorer som påverkar inomhusklimatet, energiförbrukningens omfattning, besparingseffekter genom temperatursänkningar samt åtgärder och kostnader. Sammanfattningsvis kan konstateras: — att det är möjligt att sänka temperaturen med 2C i stora delar av
lokalbeståndet utan några negativa effekter på det fysiologiska välbefin-
nandet. — att en sådan temperatursänkning i industrins lokaler kan bedömas ge en
besparing av mellan 0,6 och ca I TWh beroende på skilda antaganden
om sänkningens omfattning av olika delar av beståndet. Inom övriga
lokaler pekar olika bedömningar på mellan 2-4 TWh. Sammanlagt torde
3 TWh i besparing genom temperatursänkningar kunna betraktas som ett
realistiskt antagande. — att temperatursänkning oftast är att betrakta som en lönsam åtgärd.
Sammanlagt för industrins lokaler och övriga lokaler kan den erforder-
liga investeringen bedömas vara i storleksordningen 1000—1 300 milj.
kronor. — att en temperatursänkning ofta åtföljs av andra byggnads- eller installa-
tionstekniska åtgärder som kan ge ytterligare energibesparingar med god
lönsamhet. |
I rapporten konstateras att förutsättningar synes föreligga för införandet
av ett förbud mot att med gas, olja, kol eller elektricitet uppvärma vissa lokaler till högre temperatur än 20” C. En sådan bestämmelse finns redan för de statliga lokalerna i enlighet med SFS 1979: 735.
I dagsläget vill dock kommittén för sin del förorda att man försöker nå sådana temperatursänkningar på frivillighetens väg. Detta förutsätter en intensifierad informationsverksamhet och försök att genom överläggningar få till stånd ett ökat engagemang från bland annat olika kategorier av ägare och förvaltare av lokaler och lokalnyttjare.
Energisparkommittén avser därför att intensifiera sin information kring : dessa frågor. Denna kommer bland annat att behandla: — vad som är ett fysiologiskt riktigt klimat i avsikt att påverka attityder på
arbetsplatser och i andra miljöer, — lämpliga tekniska åtgärder för att möjliggöra en temperatursänkning.
Energisparkommittén har i sina äskanden för budgetåret 1980/81 också beräknat medel för sådan information som riktar sig till allmänheten, fastighetsägare, fastighetsskötare, företagsledningar etc.
Energisparkommittén kommer också att överlägga med Statens Industriverk och arbetarskyddsstyrelsen om utgivning av information kring klimatförhållanden i industrins lokaler i vilken också temperatursänkningar behandlas. .
I detta sammanhang bör också klädernas betydelse uppmärksammas. En ökad medvetenhet om klädernas betydelse ur energihushållningssynpunkt både i arbetslokaler och andra miljöer är önskvärd. Som tidigare konstaterats är det också angeläget att stimulera ytterligare FoU-insatser på detta område.
I den bifogade rapporten konstateras behovet av ett samordnat planeringsperspektiv inom industrin vad gäller miljöåtgärder och energi. Energisparkommittén kommer därför att tillsammans med andra berörda organ igångsätta en speciell utredning av dessa frågor.
ENERGISPARKOMMITTEN Bengt Petri Ordförande
Ulf Karlsson
Huvudsekreterare
Bilaga 6
Sammanfattning av och remissyttranden över elanvänd-
ningskommittens (I 1980: 05) betänkande (Ds I 1980: 22)
El och olja
1 Sammanfattning
TH juni 1980 gav riksdagen vissa riktlinjer för energipolitiken. Dessa syftar bl.a. till energihushållning, minskat oljeberoende och övergång till uthålliga, helst inhemska och förnybara cnergikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Högst tolv kärnkraftreaktorer skall utnyttjas och den sista reaktorn skall tas ur bruk senast år 2010.
Samma månad tillsattes elanvändningskommittén (ELAK). Vår huvuduppgift har varit — att ange hur man kan använda el för att spara olja utan att därigenom låsa
sig till en ökad elförbrukning i framtiden, — att utforma förbud med vissa undantag mot direktverkande elradiatorer i
viss tillkommande bebyggelse för året-runt bruk, — att ange hur uppvärmningssystem skall utformas för att bli flexibla, dvs
helt eller delvis kunna utnyttja andra energislag än olja och el. — att redovisa de ekonomiska konsekvenserna m. m. av förslagen.
Som bakgrund till vårt arbete har vi bl. a haft en preliminär energiprognos från statens industriverk. Enligt denna bör vi kunna räkna med god tillgång på el under 1980-talet. På kort sikt gäller det således att effektivt utnyttja anläggningarna för elproduktion för att spara olja. På längre sikt gäller det att få balans i elförsörjningen också utan kärnkraft.
Till grund för vårt arbete har också legat aktuella prognoser för befolkningsutveckling och bebyggelse.
Uppvärmningssystem som bygger på direktverkande elvärme med elradiatorer kan endast använda el som värmekälla. I vatten- och luftburna system kan olika bränslen användas. Detta ger ökad flexibilitet men leder också till högre investerings- och driftkostnader.
F nytillkommande småhus blev det under 1970-talets första hälft allt vanligare med direktverkande elvärme med elradiatorer. Denna trend bröts emellertid och under senare år har vattenburen elvärme blivit ungefär lika vanlig i nya småhus. Denna utveckling kan dock snabbt vända igen.
Fjärrvärme ger stor flexibilitet, hög verkningsgrad och goda möjligheter att utnyttja nya energikällor för uppvärmning. Fjärrvärmen har också fått ökad utbredning och denna utveckling väntas fortsätta.
Mot denna bakgrund har ELAK redovisat bl. a. följande överväganden och förslag:
1. Den kommunala energiplaneringen bör förstärkas. Kommunerna bör
för olika planområden ta ställning till aktuella och framtida uppvärmningsformer. I byggnadsstadgan bör föreskrivas att plan skall åtföljas av en redogörelse för de överväganden om planområdets energiförsörjning som gjorts under planarbetet. Berörda myndigheter bör ges i uppdrag att utarbeta en handlingsplan som kommunerna kan lägga till grund för sin energiplanering.
2. Huvudparten av all byggnadsuppvärmning i förtätad bebyggelse bör ske i centraliserade system.
3. Värmecentraler för alternativbränslen och solvärme bör stödjas. Eventuella bidrag från staten bör förmedlas av kommunerna. Kommunerna skall vara beredda att ta på sig ansvaret för centrala uppvärmningssytem men sådant ansvar skall också kunna läggas på bostadsföretag och samfälligheter. Lagstiftningen på området bör ses över.
4, För tiden fram till år 2000 kommer, enligt vår bedömning, andelen småhus i bostadsproduktionen att minska. I stället torde vi antingen få många nya bostäder i form av mindre lägenheter eller också ett färre antal nya bostäder av varierande storlek. Också i det senare fallet torde tonvikten dock ligga på mindre lägenheter. Gränsen mellan småhus och flerbostadshus suddas delvis ut.
S. Vi föreslår att byggnaders uppvärmningssystem skall utformas så att de ger viss frihet vid val av energikälla. De krav på flexibilitet som detta ställer blir bl.a. beroende av antaganden om den framtida energisituationen.
6. Vid nybyggnad och vid ändring av uppvärmningssystem i befintliga byggnader föreslår vi förbud mot installation av direktverkande elradiatorer. Förbudet bör gälla från I januari 1982.
7. Undantag från detta förbud bör medges för särskilt uppvärmningssnåla byggnader. Detta förutsätter åtgärder för energihushållning som är mera omfattande än vad som krävs enligt svensk byggnorm (SBN 75). Förutsättningarna för undantaget skall i ett första steg kunna uppfyllas med nu känd teknik.
Vi föreslår att byggnad får värmas med direktverkande elradiatorer om behovet av elenergi för radiatorer och tappvarmvatten minskas genom olika åtgärder. Minskningen bör motsvara minst 4076 av energibehovet för radiatorerna jämfört med om byggnaden varit utförd enligt minimikraven på värmeisiolering och luftomsättning i SBN 75. |
I ett andra steg bör reglerna skärpas. Härigenom uppnås ett starkt incitament till vidare utveckling mot alltmer uppvärmningssnåla byggnader. Reduktionens storlek bör prövas mot bakgrund av den kunskap som föreligger vid mitten av 1980-talet och det samhällsekonomiskt optimala. Vi anser emellertid att reduktionen bör bli betydande i förhållande till normkravet. Ett riktmärke för andra steget bör vara en minskning med 7020 från SBN 75. Vi föreslår att de skärpta kraven införs år 1986.
8. Vi föreslår att tillfälliga byggnader, t. ex. arbetsbodar, och byggnader
som värms upp tillfälligt, t.ex. flertalet fritidshus och vissa samlingslokaler, inte skall omfattas av förbudet. Vidare föreslår vi undantag för tillverkningslokaler inom industrin, jordbruket och trädgårdsnäringen, för vissa kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer samt i övrigt i sådana fall där ett förbud framstår som uppenbart orimligt.
9. Vi bedömer att byggnadsnämnderna har kompetens att avgöra när undantag från förbudet mot direktverkande elvärme med elradiatorer skall medges. Prövningen bör bindas till hanteringen av byggnadslovsärendet.
10. Vi föreslår att lånebestämmelserna ses över så att också uppvärmningssnåla byggnader med direktverkande elradiatorer kan finansieras på lika villkor som de med flexibla uppvärmningssystem. Detta torde vara möjligt att genomföra inom existerande låneramar genom en omprioritering av låneberättigade åtgärder och utrustning. Samma bedömning gäller också för flerbostadshus och lokaler.
11. I nytillkommande småhus som skall värmas med vattenburen el bör sådana förberedelser göras att skorsten senare kan installeras och utrymme ordnas för uppvärmningskomponenter, t. ex. panna och bränsleförråd.
I byggnader som kan få dispens från förbudet mot direktverkande elradiatorer bör möjligheterna att senare införa ett inre distributionssystem för värme förberedas. Detta bör ske vid planeringen och detaljutförandet av byggnaden. Det bör tillses att det på tomtmark finns utrymme för nödvändiga alternativa anordningar för uppvärmning.
Vid ombyggnad av befintliga byggnader medför kraven att skorsten, bränsleutrymmen m. m, normalt skall bibehållas.
12. Resurser bör satsas på utveckling av lämplig teknik för att vatteneller luftburet distributionssystem vid behov skall kunna installeras i hus som byggts med direktverkande elradiatorer.
13. Tillkommande vattenburna system bör dimensioneras för lågtemperatur. Den nuvarande temperaturen i radiatorerna, ''80-60”. bör sänkas till ”'60-40””. Härigenom underlättas utnyttjandet av direkt solvärme, spillvärme och värmepumpar.
14. Byggnadslov skall krävas för att man i befintlig byggnad skall få väsentligt ändra eller införa helt nytt uppvärmningssystem.
15. Anskaffning av oljetank och installation av oljebrännare bör inte få räknas in i låneunderlaget för statliga lån till bostadsbyggande.
16. För installation av villapannor som kan eldas med olja bör krävas att pannan är förberedd för användning av elenergi.
17. Hushållsapparater och anordningar för belysning och varmvattenberedning tar en betydande del av energiförbrukningen i anspråk. Normer och belåningsregler bör utformas så att de stimulerar till energisnålhet.
18. Ur samhällsekonomisk synvinkel finner vi det angeläget att den tillgängliga elkapaciteten utnyttjas för att ersätta olja vid uppvärmning. I första hand bör den dyra lätta eldningsoljan ersättas.
Den oljeeldade mottryckskraften använder tung eldningsolja med hög 10 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 133
verkningsgrad. Oljeeldning i småhus och även i vissa större pannor sker
med dyr lätt eldningsolja med väsentligt lägre verkningsgrad. Verknings-
graden är dessutom extremt låg under sommaren då pannorna enbart
året runt utnyttja elvärme baserad på oljeeldad mottryckskraft för att
ersätta uppvärmning med lätt eldningsolja. Används mottryckskraft på
detta sätt ger detta också incitament att konvertera oljeeldat mottryck till
fastbränsleeldning.
19. Utgångspunkten för våra förslag om konvertering från olja till el är den samhällsekonomiska lönsamheten. Denna lönsamhet bedömer vi som
god. Våra förslag syftar därför till att göra konverteringar lönsamma och
finansiellt möjliga också för berörda kommuner, industrier och fastighetsägare. Detta bedömer vi vara en förutsättning för att de samhällsekono-
miskt välmotiverade konverteringarna kommer till stånd.
20. Vi bedömer att tillverkningskapaciteten vad avser elpatroner, elpannor etc. är tillräcklig också vid snabb konvertering från olja till cl. Installationskapaciteten kan däremot utgöra en begränsande faktor.
21. Med hänsyn till begränsad kapacitet i vissa distributionsnät är det
särskilt fördelaktigt när el kan ersätta olja vid uppvärmning vår, sommar
och höst.
22. Den nuvarande energibeskattningen snedvrider prisrelationerna mellan olja och el till nackdel för elvärme. Lönsamheten för övergång till el skulle förbättras betydligt vid en neutral beskattning. Frågan analyseras av energiskattekommittén. Vi föreslår att energiskattekommittén anmodas att skyndsamt slutföra denna del av sitt arbete.
23. Större pannor i fjärrvärmeverk och industrier bör i betydande ut-
sträckning kompletteras för användning av el. Härigenom kan tung eld-
ningsolja ersättas med el från vatten- och kärnkraftverk. Potentialen är stor. Tillverknings- och installationskapacitet finns och ledningskapacite-
ten är tillräcklig. De nödvändiga investeringarna bedömer vi kan samhällsekonomiskt tjänas in på ett par eldningssäsonger.
Skatten på el i relation till den på olja hindrar en spontan övergäng till elanvändning i större pannor. Riksskatteverket (RSV) har möjlighet att bevilja skattereduktion vid elleveranser till större förbrukare. Sådan re-
duktion bör inte knytas till särskilda perioder utan bör avse all leverans. Vi
föreslår att frågan om utformning och storlek av skattereduktionen utreds
av industriverket i samråd med RSV.
Råkraftleverantören och användaren kan avtala att leverantören, med hänsyn till osäkerheten i fråga om elpris och utnyttjandegrad, skall svara för investeringen och äga pannan (ett slags leasing-förfarande).
24. Medelstora oljepannor och oljepannor i småhus eldas huvudsakligen med lätt eldningsolja. En omfattande konvertering till elanvändning bör ske. Potentialen är stor. Här finns dock inte möjlighet till individuellt
anpassade skattereduktioner. Lån och bidrag bör därför användas för att
en samhällsekonomiskt riktig konvertering skall bli meningsfull också för innehavare av sådana oljepannor.
Lån bör därför beviljas för installation av elpatron, elkassett och varmvattenberedare samt för kostnader för byte av oljepanna till panna för andra bränslen. Pannbyte till kombinationspanna bör stimuleras genom bidrag om, förslagsvis, högst 3000 kronor beräknat på restvärdet av den befintliga oljepannan. Installation av kombinationspanna bör också stimuleras genom förmånligare lån.
Vi föreslår också att energisparlån skall kunna förenas med villkor om konvertering till el med elpatron eller motsvarande.
25. Vi bedömer att de åtgärder för konvertering från olja till el som vi föreslår kan resultera i en minskad förbrukning av olja, huvudsakligen lätt eldningsolja, i storleksordningen 1,.6—1,8 miljoner m? år 1990. Detta mål skulle nås genom en ökad användning av el för uppvärmning av storleksordningen 14-15 TWh. För den del av elproduktionen som sker i mottryckskraftverk beräknas åtgå ca I miljon m? tung eldningsolja.
26. God tillgång på el kan minska utrymmet för nya energikällor. En växande marknad för nya energislag och ny energiteknik behövs redan under 1980-talet. Detta förutsätter ytterligare offentliga ekonomiska insatser och en framåtsyftande statlig och kommunal energiplanering.
För att främja användningen av solenergi bör i vissa kommuner och områden el inte få utnyttjas för produktion av tappvarmvatten i större anläggningar. I stället bör statligt stöd utgå till dessa kommuner och områden till produktion av solvärmt tappvarmvatten.
Offentliga och privata byggherrar bör stimuleras att satsa på system baserade på solvärme för helårsuppvärmning.
27. Enligt vår bedömning torde det effektivaste sättet att spara olja med värmepumpar vara att i första hand installera ytjordvärmepumpar i befintliga större en- och tvåfamiljsfastigheter. I centraliserade system som inte utgör underlag för mottrycksproduktion kan värmepumpar ge stora besparingseffekter.
28. Det bör undvikas att en ökning av el för uppvärmningsändamål under en period om ca tio år leder till en oekonomisk utbyggnad av ledningssystemet. Kommunala energiplaner utgör här ett styrinstrument. Eldistributören bör prioritera en eventuell nätutbyggnad till områden där utbyggnaden är mest rationell.
Lån och bidrag till konvertering bör kräva godkännande från eldistributören. I godkännandet bör också anges beviljad anslutningseffekt.
29. Information till allmänheten är ett väsentligt medel för att snabbt få igång en konvertering från olja till el. Sådan information bör lämnas både om de tekniska möjligheterna och de ekonomiska villkoren i form av bl. a. lån och bidrag.
30. Eftersom tillgången på elenergi under 1990-talet kan bli begränsad bör de föreslagna styrmedlen successivt anpassas till utvecklingen. Vi
föreslår därför att en omprövning av stimulansåtgärderna sker senast år 1985.
31. Ur beredskapssynpunkt torde våra förslag, med ett undantag, ha enbart positiv inverkan. Undantaget utgör vårt förslag att även konvertering till rena elpannor skall stödjas.
32. Vi bedömer att de negativa effekterna på sysselsättningen inom elsektorn av våra förslag blir relativt små. Effekten på den totala sysselsättningen torde vara positiv.
De sociala och miljömässiga konsekvenserna av förslagen bedömer vi också som små.
2¶Remissyttrandena
2.1 Remissförfarandet
Efter remiss av betänkandet (Ds I 1980:22) El och olja har yttranden avgetts av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), statens industriverk (SIND), statens
naturvårdsverk, statens planverk, statens råd för byggnadsforskning
(BFR), statens vattenfallsverk. överstyrelsen för ekonomiskt försvar
(ÖEF), energihushållningsdelegationen (Bo 1978:03), energisparkommit-
tén (I 1974: 05), hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i Stockholm,
riksskatteverket, kommunstyrelsen i Borås, Halmstads, Jönköpings, Kiruna, Oxelösunds. Skellefteå, Söderhamns, Vänersborgs och Örebro kommuner, Hyresgästernas riksförbund, HSB, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Näringslivets energidelegation (NED), Svenska kommunförbun-
det, Svenska värmeverksföreningen, Centrala driftledningen (CDL), elektriska installatörsorganisationen EIO., föreningen för elektricitetens rationella användning (FERA), Näringslivets buggnadsdelegation (NBD), Rörfirmornas riksförbund, Svenska elgrossist AB (SELGA). Svenska elverksföreningen, Svenska kraftverksföreningen, FElektroindustriföreningen,
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges trähusfa-
brikers riksförbund, Sveriges villaägareförbund, VVS-information, Dele-
gationen (I 1975: 02) för energiforskning, Svenska gasföreningen och VVS-
tekniska föreningen.
Härutöver har i anslutning till remitteringen inkommit yttrande från
Katrineholms kommun, Nils-Eric Lindskoug, föreningen FERA:s elvär-
megrupp, AB Takvärme, Elektro Standard AB, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Arbetarpartiet kommunisterna (APK), statens järnvägar, Frico AB, IKO Kabel, Kemikontoret, Asca Skandia, Järnkonst AB, David Södergren m. fl., samt från ett antal föreningar och enskilda.
2.2 Användning av el för att ersätta olja
ELAK föreslår att den under 1980-talet tillgängliga elproduktionskapaci-
teten används för att spara olja. Detta kan enligt ELAK ske genom att 13—
20¶TWh el används för uppvärmning i byggnader som i dag uppvärms med
olja samt i stora elpannor i fjärrvärmesystem och inom industrin. Ett
överväldigande flertal av remissinstanserna förordar att el används för att spara olja på det sätt som ELAK föreslagit.
RRV, LRF och DFE är tveksamma till eller avstyrker en övergång från
olja till el framför allt i småhus.
Prop. 1980/81: 133 150”
RRV som förordar att konverteringen i första hand genomförs i större enheter anför:
Omfattande konvertering till elvärme i småhus torde ta i anspråk betydande planerings- och installationskapacitet samtidigt som det kan bli oundvikligt med betydande investeringar i distributionsnäten. En framtida omfattande övergång från elvärme till andra energislag i småhusen torde också leda till betydande svårigheter av teknisk och administrativ natur. Utredningen har enligt RRV:s mening varit alltför optimistisk när man bedömt tiden för att planera och genomföra ett seriöst omställningsprogram. Enligt RRV:s uppfattning torde det föreligga stora skillnader i tidsåtgång när det gäller att ersätta olja genom konvertering i stora centrala anläggningar jämfört med att uppnå motsvarande oljeersättning genom konvertering av ett stort antal villapannor. Speciellt gäller detta när utbyggnad av ledningsnätet blir nödvändigt i det senare fallet.
RRV som även ser svårigheter att senare återkonvertera bort från elvärme anför vidare:
En speciell aspekt på problemet med ”återkonvertering” är elkonverteringens inverkan på utveckling av nya energikällor. I betänkandet uttrycks på flera håll medvetenhet om riskerna för att en massiv satsning på elenergi kan komma att verka hindrande för introduktionen av nya energikällor liksom för hushållning och utnyttjande av industriell spillvärme. Utredningen för också fram vissa idéer om åtgärder för att minska dessa risker. Någon mer inträngande analys av konkurrensförhållandet mellan en massiv elsatsning och introduktionen av nya energislag har emellertid inte gjorts.
Inför förestående statsmaktsbeslut att utnyttja det tillfälliga clöverskottet för oljereduktion är det enligt RRY:s mening angeläget av det här behandlade konkurrensproblemet prövas noggrant. En sådan prövning kan komma att ge vid handen att en så massiv elkonvertering som den utredningen förordar måste undvikas av långsiktiga skäl. Det är svårt att på det presenterade underlaget ta ställning till om detta i så fall bäst skall ske genom att vissa geografiska områden lagstiftningsvägen undandras från elkonvertering eller genom att man generellt undviker att uppmuntra viss typ av elkonvertering. Målmedvetna statliga och kommunala styrinsatser torde under alla omständigheter bli nödvändiga om dessa svåra avvägningsproblem skall få en tillfredsställande lösning.
LRF anför:
Enligt förbundets uppfattning föreslår kommittén åtgärder som innebär slöseri med elkraft som är ett av de mest högvärdiga energislag som används. Huvudtesen är dessutom att elkraften ska användas till uppvärmning vilket är den energianvändning där de alternativa energikällorna lättast kan komma ti!l användning. Enligt förbundets uppfattning skulle en så omfattande satsning på eluppvärmning som kommittén föreslär rycka undan möjligheterna för utveckling av de alternativa energikällorna under 1980-talet.
LRF har däremot inget att invända mot att man installerar pannor i fjärrvärmesystem där man kan använda elenergi som reserv eller vid
tillfälliga överskott. Men förbundet ser det som ett slöseri om fjärrvärme-
system skulle använda eluppvärmning som bas. Dessutom anser förbundet att användningen av elkraft i fjärrvärmesystemen inte bör subventioneras
utan att åtminstone de långsiktiga marginalkostnaderna för kraftproduk-
tionen måste täckas in. I annat fal! innebär systemet enligt LRF en subven-
tionering av de fjärrvärmda områdena på övriga clkonsumenters bekostnad.
DFE anser att en omfattande övergång till el kan minska användningen av solvärme under 1980-talet. DFE som vidare anser att en tillfällig oljeersättning under 1980-talet bör göras på sådant sätt att den kompletterar en
långsiktig strategi för oljeersättning anför:
I stället för att låta det långsiktiga perspektivet vara styrande vid för-
slagsutformningen har ELAK i avsnitt 3.8.6 undersökt om förslagen kom-
mer att försvåra eller försena introduktionen av vindkraft, solvärme och
inhemska bränslen. ELAK konstaterar att teoretiskt finns det under 1980talet nätt och jämnt samtidigt utrymme för såväl solvärme och inhemska
bränslen som konvertering till elvärme. Det möjliga utrymme som ELAK
därvid beräknat för torv och skogsenergi (17—30 TWh) motsvarar vad som beräknades i prop. 1978/79: 115 men är avsevärt lägre än DFE:s bedöm-
ning i rapporten Förnybara energikällor (27-45 TWh) och OED:s nu redovisade bedömning (26-40 TWh). I praktiken finns det enligt ELAK påtagliga kollisionsrisker som bara kan undanröjas genom cen god planering på statlig och kommunal nivå samt ett omfattande stöd till de nya energikällorna. ELAK anser emellertid att det ligger utanför uppdraget att behandla sådana problem. Enligt DFE:s mening bör dessa problem undersö-
kas och beaktas såväl före beslut med anledning av ELAK:s förslag som vid genomförandet av ett sådant beslut. Svenska värmeverksföreningen, som anser att det är tveksamt om den
av ELAK angivna elkapaciteten verkligen kommer att finnas tillgänglig och därför avstyrker ELAK:s förslag, anför:
För att ersätta lätt eldningsolja med el räknar kommittén därför med att utnyttja den lediga produktionskapacitet som kommer att finnas i befintliga oljeeldade kraftvärmeverk under perioden 1981-1990. Under medelår be-
räknas denna uppgå till 5-7 TWh årligen under vinterhalvåret. Man skulle
därmed ersätta i storleksordningen 1,7 miljoner kubikmeter lätt eldningsol-
ja per år med en ökad förbrukning av ca I miljon tung eldningsolja per år. Föreningen ifrågasätter redan av detta skäl om den ekonomiska vinst som uppstår av denna ersättning är tillräcklig att finansiera installation av ett
stort antal elpannor och elpatroner samt i vissa fall förstärkningar av lokala
eldistributionsnät. Föreningen ifrågasätter emellertid också om de angivna energimängderna verkligen kommer att vara tillgängliga. Även om förfar-
andet skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt fordras det att det också är företagsekonomiskt lönsamt för det aktuella kraftvärmeverket. Det är naturligtvis från de kraftvärmekommunernas synpunkt angeläget att gjorda investeringar utnyttjus, men priset på den producerade elkraften måste givetvis täcka produktionskostnaderna. Det är tveksamt om sådan täck-
ning kan uppnås om den producerade elen skall användas för eluppvärmning. De stora kraftbolagen tillämpar redan i dag mycket låga högspänningstaxor, ett förhållande som kan väntas består under hela 1980-talet. Taxorna ger i många fall inte utrymme för lönsam drift av de kommunala
kraftvärmeverken och flera kraftvärmeverk planerar därför att helt ställa av elproduktionen. En sådan avställning sparar givetvis samtidigt ca 1 miljon kubikmeter tung eldningsolja per år, vilket då kan sägas vara resultatet av den goda kraftbalansen.
BFR som förordar en ökad satsning på värmepumpar anför:
Rådet förordar att en tillfällig oljeersättning under 1980-talet genom ökad elanvändning, göres i fjärrvärmenät och gruppcentraler inom områdena kombinerade system med olika värmepumpsystem kompletterat med el-
pannor, spillvärme och återvinning. Genom införande av värmepumpteknologi skapas successivt förutsättningar för svensk industri på tillverk-
nings- och exportsidorna. Teknik måste parallellt utvecklas för införande
av solfångare i fjärrvärmenät och för tappvarmvatten.
Byggnadsstyrelsen anser att krav på kombinationspannor bör ställas vid
konvertering från olja till el. Byggnadsstyrelsen ifrågasätter också om ELAK:s tidplan för konverteringar är rimlig.
SABO anser att ELAK:s bedömning av möjligheter att ersätta olja med el är alltför optimistiska med hänsyn till prisförhållandena mellan olja och el. Genom förändrad prisrelation mellan olja och el kan dock enligt SABO el komma att användas i större utsträckning för att ersätta olja. Det är då
enligt SABO angeläget att konverteringarna görs på ett sådant sätt att flexibilitet erhålls i valet av energiform. De remissinstanser som tillstyrker att en övergång från olja till en genomförs enligt ELAK:s förslag anför som skäl härför att oljeberoendet måste minskas redan under 1980-talet.
Sveriges elektroindustriförening (ELIF) som förordar att den av ELAK föreslagna övergången från olja till el genomförs anför:
Det är ELIF:s uppfattning att kommittén genomgående varit försiktig i
sina uppskattningar av konverteringspotentialen. Detta understryker ytter-
ligare den slutsats, som vi tycker att betänkandet borde framhävt bättre
och klarare, nämligen att konverteringspotentialen är avsevärt större än
eltillgången.
CDL understryker att utnyttjande av el som ersättning för olja bör ske på
sådant sätt att man i framtiden har handlingsfrihet att gå över till alternativa energislag. Enligt CDL bör samtidigt beaktas möjligheten att kunna bibehålla elanvändningen om detta då visar sig önskvärt. CDL anser att
det med den mycket stora oljeanvändningen i Sverige (1979 ca 300 TWh, varav ca hälften för uppvärmning) finns det gott om utrymme för alla de olika energislag som kan ersätta olja. Användningen av föreslagna 15 å 20
TWh el för att ersätta olja utesluter därför inte utveckling och användning
av de alternativa energislagen. Det blir närmast en fråga för energipolitiken och den kommunala energiplaneringen att ange de lämpliga styråtgärder som fordras för att el och alternativa energislag kommer till användning på bästa möjliga sätt och utan konflikter. Redan den prisnivå man har nu och den realprisökning på olja som kan väntas i framtiden driver på utvecklingsarbetet för de alternativa energislagen.
Energisparkommittén anför:
Den preliminära prognos — som upprättats av statens industriverk — visar att kapaciteten för att producera elkraft kommer att vara god under 1980-talet. Föreliggande substitutionsmöjligheter från olje- och elanvändning bör därför enligt kommitténs mening utnyttjas så långt möjligt är. Tillgången på elkraft får dock — enligt vår bestämda mening — inte utgöra hinder eller skapa låsningar gällande etablering av icke-oljebaserade energibärare med tillhörande infrastruktur under kommande tioårsperiod. Lika självklart måste åtgärder som innebär en bättre hushållning med elenergi även fortsättningsvis stimuleras fram.
Bostadsstyrelsen framhåller att konverteringen från olja till el inte bör ske genom utbyte av pannor, utan i första hand genom komplettering av befintliga oljeeldade pannor med elpatron, elkassett eller installation av varmvattenberedrare.
Statens vattenfallsverk anser att det är särskilt angeläget att minska användningen av lätta oljor för uppvärmningsändamål för att förbättra försörjningstryggheten, minska kostnaderna och bränsleimporten. Den lätta eldningsoljan bör enligt vattenfallsverket i större utsträckning reserveras för transportsektorn, där den är svårare att ersätta. Verket anser därför att det i enlighet med utredningens förslag är av största betydelse att använda tillgänglig del av tillkommande elproduktionskapacitet under 1980-talet för att ersätta olja inom uppvärmningssektorn.
Vattenfallsverket anför vidare:
För att ersätta tung eldningsolja med kärnkraft och vattenkraft under sommartid föreslår utredningen installation av stora elpannor i fjärrvärmeverk och industrier. Förslaget innebär förutom billig värmeproduktion en direkt oljebesparing, varför förslaget är angeläget och bör stödjas genom beslut av sådan installation. Elpannorna kan avskrivas på ett fåtal år varför de inte innebär någon låsning för framtiden. Produktionssituationen kan förändras snabbt varför kraftproducenterna bör ha kontrollen över in- och utkoppling av elpannorna.
Svenska elverksföreningen anför:
Det stora oljberoendet är Sveriges största energipolitiska problem och dessutom en svår belastning för landets handelsbalans. Svenska Elverksföreningen biträder därför Elanvändningskommitténs förslag i de delar detta, jämlikt direktivens intentioner, syftar till att utnyttja den tillgängliga elproduktionskapaciteten för att ersätta olja — framför allt lätt eldningsolja — för uppvärmning.
Prop. 1980/81: 133 . 154
Hyresgästernas riksförbund som anser att el i första hand bör utnyttjas i stora och medelstora pannor anför:
Då tillgången på elenergi enligt prognoser för 1980-talet blir god, bör elöverskottet 13—20 TWh texkl. installerad elvärme i nybyggnation) utnyttjas för uppvärmningsändamål i bebyggelsen. Oljesubstitution med hjälp av överskottsel bör införas på ett ur genomförandesynpunkt praktiskt och snabbt sätt. Förbundet anser det därför rimligt att överskottselen i första hand utnyttjas som komplement i större värmeproduktionsanläggningar för bostadsuppvärmning. Genom att elpannor med 10-156 av ansluten värmeeffekt installeras parallellt i oljceetdade medelstora och stora anläggningar, bör oljebehovet under vår, sommar och höst till stor del kunna konverteras till el. Ett samspel mellan elutnyttjande och olja bör efter kraftbalanssituationen kunn åstadkommas genom ett snabbt omställningsförfarande.
Värmeverksföreningen delar kommitténs bedömning att ytterligare ca 1000 MW kan installeras i elpannor kopplade till fjärrvärmenät varvid en besparing per år skulle kunna uppnås. Föreningen tillstyrker kommitténs förslag att skattreduktion vid sådana elleveranser inte bör knytas till särskilda perioder av året utan avse all leverans.
Jönköpings kommun framhåller att det är mer angeläget att förslagen genomförs med snar verkan, än att en fulländning av förslagen genomförs och tillämpningen fördröjs.
Svenska kommunförbundet som förordar utbyggnad av fjärrvärme anför:
En avveckling av kärnkraften skall ske på sikt. Alternativa möjligheter
värmeverken utgör en viktig del av dessa möjligheter. Verkens elproducerande förmåga förutsätter utbyggnad av fjärrvärmenät. Användning av elvärme för att minska oljeanvändningen måste därför ske på sådant sätt att utbyggnaden av fjärrvärmenäten inte förhindras eller försenas. Skulle detta ske förändras förutsättningarna t negativ riktning för en utbyggnad av fjärrvärmeproduktionen och därmed också möjligheterna att långsiktigt trygga elförsörjningen.
Kommunförbundet anför vidare:
Alla byggnader, som i dag värms med olja, kan inte övergå till elvärme. Den prioritering, som måste ske i kommunerna, bör göras på likartade grunder i hela landet. I första hand bör elvärme förbehållas småhusområden, som inte har tillräcklig värmetäthet för fjärrvärme, men ändå utgör så tät bebyggelse att fastbränsleeldning i varje byggnad är olämplig.
Liknande synpunkter framförs av Söderhamns kommun.
Oxelösunds kommun påpekar att det kan vara lämpligt att tillfälligt använda el vid utbyggnad av fjärrvärme i stället för provisoriska gruppcentraler eldade med lätt eldningsolja.
Svenska gasföreningen anser att el tillfälligt bör användas under upp-
byggnadsskedet av naturgasförsörjningen där så är möjligt med hänsyn till elnätens kapacitet. För att åstadkomma detta bör industrin enligt gasföreningen se till att det finns särskilda el/gaspannor.
Flera remissinstanser tar upp behovet av nätförstärkningar vid en stor
övergång från olja till el och påtalar att övergången bör ske planerat så att
distributionsnätens kapacitet beaktas.
Statens vattenfallsverk anför:
på eldistributionssystemen. Normalt torde detta ej leda till större problem.
då marginalinvesteringarna är låga och elverken är vana att klara belastningsökningar på detaljnäten på upp emot 10 å 15 46 per år. I speciella fall
måste dock konverteringstakten begränsas, vilket lämpligen sker genom elverkens egen försorg, eventuellt i samarbete med vederbörande kommun t.ex. genom den kommunala energiplaneringen.
Svenska kommunförbundet anför:
Nätförstärkningar kan ertordras för att tillgodose uppkommande behov av eluppvärmning. Det är väsentligt att investeringsuppgifterna för att
förstärka nätet begränsas så att de helt kan avskrivas under den period, då
den extra produktionskapaciteten på elområdet föreligger. En betydande
begränsning av nätförstärkningarna sker om kommunerna efter samråd med eldistributören beaktar investeringsutgifterna vid sin bedömning av lämpliga områden för övergång till elvärme.
Liknande synpunkter framförs av Borås och Halmstads kommuner.
Enligt ELAK har de förslag som kommittén lagt fram enbart positiv inverkan på beredskapssituationen med undantag av förslaget till stöd för installation av renodlade elpannor.
ÖEF som i sitt yttrande enbart tar upp beredskapsaspekterna anför:
Beredskapen för elvärmda byggnader mot störningar i bränsteimporten
har hittills ansetts vara betryggande eftersom vattenkraften kan tillgodose det beräknade krigsbehovet av el. Enligt nyligen genomförda beräkningar
av CDL är vattenkraftproduktionen under ett normalår lika med krigsbe-
hovet av el. En omfattande utbyggnad av elvärme i befintliga oljevärmda byggnader medför -—- om inte eldningsmöjligheterna bevaras — att elvärme-
behovet måste baseras på importerade bränslen. Beredskapen blir då sämre för el — än för oljevärmda byggnader.
Eftersom en sådan sämre beredskap inte är acceptabel behöver beredskapsåtgärder så småningom genomföras i nybyggda elvärmda hus. Ett
bevarande av eldningsmöjligheterna i befintliga oljevärmda hus vid övergång till elvärme medför å andra sidan att den inhemska elproduktionen
kan reserveras för nya elvärmda hus och kostnader behöver då inte läggas
ned på att vidta beredskapsåtgärder i dem. Resonemanget förutsätter att
vattenkraften eller annan inhemsk elproduktion inte kommer att byggas ut. En utbyggnad av t.ex. vattenkraften ökar beredskapen och gör beredskapsåtgärder hos elvärmeanvändarna obehövliga.
ELAK har i sina överväganden kommit fram till att det är fördelaktigare från samhällsekonomisk synpunkt att använda den tillgängliga elproduktionskapaciteten för oljeersättning än för att exportera el.
SIND, RRV och BFR anser att möjligheterna till export borde övervägas ytterligare.
RRV anför:
Export av överskottsel skulle inte ge samma problem med ”återkonvertering” eHer hindra utvecklingen av nya energislag. En sådan export skulle också leda till väsentlig minskning av oljeförbrukningen i mottagarlandet. samtidigt som den skulle påverka Sveriges handelsbalans gynnsamt. Av dessa skäl föreslår RRV att möjligheterna till ökad export av elkraft utreds närmare.
ELAK har påtalat att den nuvarande beskattningen på olja och el snedvrider konkurensen till oljans fördel. Med anledning av att energiskattekommittén (B 1979: 06) har i uppgift att lägga fram förslag om beskattningen av energi ansåg sig ELAK förhindrad att lägga fram förslag om en neutral beskattning på olja och el. ELAK föreslår lån och i vissa fall bidrag vid konvertering från olja till el. ELAK föreslår även att energisparlån efter prövning från fall till fall skall kunna förenas med villkor om konvertering med elpatron eller motsvarande. ELAK föreslår jämkning av elskatten vid användning av eli stora pannor under perioden då vattenkraft och kärnkraft helt svarar för elproduktionen. För att få igång en omfattande konvertering från olja till el krävs enligt ELAK även information till allmänheten.
Flertalet remissinstanser anför att den nuvarande beskattningen på olja och el är ett avgörande hinder för en övergång från olja till el inom uppvärmningssektorn.
Svenska kraftverksföreningen som anser att utjämning av skatten på olja och el samt information är tillräckliga styrmedel anför:
Enligt betänkandet är flertalet redovisade konverteringsalternativ icke privatekonomiskt motiverade men väl samhällsekonomiskt lönsamma. I betänkandet visas emellertid också att om energiskatten görs neutral, dvs. belastar el och olja lika per energienhet, blir konverteringsalternativen privatekonomiskt lönsamma. Åven om så sker är det naturligtvis inte helt säkert att önskvärda konverteringar kommer till stånd. Detta generellt verkande styrmedel synes dock först böra prövas innan detaljförslag med åtföljande byråkrati sätts in för att nå det oomtvistade målet. Kommittén har påtalat att den nuvarande energibeskattningen snedvrider konkurrensen mellan olja och el till nackdel för elkraften, men menar att en förändring av energibeskattningen har en rad andra aspekter som måste anlyseras innan ett ställningstagande är möjligt. Föreningen vill påpeka att några sådana analyser inte genomförts i samband med att nuvarande energibeskattning infördes. Därför bör en förändring i riktning mot ökad utjämning i skattehänseende mellan el och olja kunna genomföras relativt snabbt. Förändringen kan göras preliminär i avvaktan på energiskatteutredningens
analyser. Det står under alla förhållanden klart att den nödvändiga förändringen av energibeskattningen endast kan gå i riktning mot att elen inte
diskrimineras jämfört med oljan.
Enligt föreningens bedömning är en neutral energibeskattning kombine-
rad med saklig information om de samhällsekonomiska och försörjningsmässiga fördelarna med att utnyttja el i stället för olja tillräckliga medel för att uppnå det eftersträvade syftet. Det förslag till information till allmänheten som finns i betänkandet tillstyrkes och föreningen är beredd att medverka härvidlag.
Skulle en förändring av energibeskattningen icke kunna accepteras vill föreningen ansluta sig till de förslag kommittén framlagt i syfte att rationellt utnyttja landets kraftproduktionsapparat för att därmed spara olja.
IVA som anser att konverteringar måste vara privatekonomiskt lönsamma för att komma till stånd anför:
Den nu existerande energibeskattningen som missgynnar elenergin i
förhållande till olja är enligt akademiens åsikt det största hindret för att
uppnå denna lönsamhet. Energibeskattningen bör snarast göras neutral
energiområdet bör rimligtvis bli ett resultat av Encergiskattekommitténs
arbete. Det torde emellertid dröja avsevärd tid innan denna förändring kan realiseras. Akademien anser därför att Riksskatteverket snarast skall beredas möjlighet att bevilja skattereduktioner vid vissa elleveranser. Dessa
reduktioner kan enklast ges till större förbrukare för avbrytbara elleve-
ranser som används för ersättning av oljebaserad värmeproduktion. Dessa
reduktioner bör göra el neutral i skattehänseende i förhållande till oljan och
kunna gälla längre perioder. I småhusbebyggelse anser akademien att en neutralisering av energiskatten kompletterat med möjligheten att ge stat-
liga lån utgör ett gott styrmedel för att uppnå en oljeersättning.
EIO anser att i avvaktan på energiskatteutredningens förslag bör provi-
soriska bestämmelser om utjämning av skatten på olja och el införas.
Kiruna kommun anför:
Det har inte legat inom kommitténs uppgifter att genom generella åtgärder såsom t. ex. via energibeskattningen. söka utvägar att nå det avsedda syftet. Trots att det åtminstone på kort sikt, dvs. minst under 1980-talet, finns anledning till att stimulera till ökad elanvändning med vissa flexibilitetskrav är nuvarande beskattning sådan att den närmast motverkar över-
gång från olja till el. Fiskaliska skäl för beskattningen får på så sätt en återhållande effekt på strävan att begränsa oljeberoendet.
Liknande synpunkter framförs av bl.a. Borås och Halmstads kommuner.
Jönköpings kommun som anser att elpannor bör användas i fjärrvär-
menät under låglasttid för att spara olja anför:
Det marginella elpriset inkl. elskatt ligger på ca 13 öre/k Wh, medan
tjockoljealternativet omräknat torde ligga på ca 11 öre/kWh. Samtidigt vet
: vi att det samhällsekonomiska elmarginalpriset från ett kärnkraftverk låglasttid ligger på kanske 5—6 öre/kWh. Dessa taxe- och skattefrågor måste lösas om man vill få till stånd den önskade konverteringen.
CDL anser att energiskatten för elleverans till större pannor bör jämkas för att ge incitament till att ersätta eldningsolja med el på detta sätt. Jämkningen kan enligt CDL lämpligen ha den form som kommittén föreslår, att skattebefrielse erhålles för avkopplingsbara leveranser till större elpannor under sådan tid under året när alternativet är att dra ner produktionen av kärnkraft. Det är enligt CDL:s mening också nödvändigt att skattebefrielsen kan erhållas under en längre tidsperiod, upp till förslagsvis fem år för att panninstallationer skall bli företagsekonomiskt lönsamma och verkligen komma till stånd. CDL föreslår att riksskatteverket snarast får befogenhet att bevilja skattebefrielse på ovan angivet sätt.
Liknande synpunkter framförs av bl.a. statens vattenfallsverk och Söderhamns kommun.
RSV anför:
Med stöd av kungörelsen (1964:351) med tillämpningsföreskrifter till förordningen om allmän energiskatt har RSV medgett återbetalning av energiskatt på överskottskraft som förbrukats i elektriska pannor för vatten eller ånga. Återbetalning har medgetts efter ansökan av förbrukaren. Skattebefrielsen har avsett en i förväg begränsad period under vår och sommar. Under 1980 har befrielsen gällt tiden 26 april— 17 augusti.
Enligt RSVs uppfattning medger ordalagen i kungörelsen knappast att skatten på elkraft jämkas på det sätt ELAK ifrågasatt. Bestämmelserna måste — om en jämkningsmöjlighet skall införas — ändras. RSV ifrågasätter om inte utredningsuppdraget i första hand bör ävila energiskattekommittén. RSV motsätter sig däremot inte att delta i utredningen och bidra med skattetekniska synpunkter.
ERF som förordar att ekonomiska styrmedel skall användas för att åstadkomma en önskvärd utveckling inom energiområdet anför:
Avgifts- och skattepolitiken måste få en långsiktig utformning, så att man kan överblicka de ekonomiska konsekvenserna av sitt handlande. Kommitténs förslag till styrning innehåller allt för mycket av administrativa åtgärder som verkar utvecklingshämmande och slår mycket olika mot olika grupper i landet, och speciellt missgynnar glesbygden.
Energihushållningsdelegationen som i ett betänkande (SOU 1980:43) nyligen lagt fram förslag till energihushållningsprogram och därmed behandlat olika former av stöd anför:
För att kunna minska oljeanvändningen genom att tillvarata den tillgängliga kapaciteten inom elproduktionen krävs en omfattande konvertering av oljepannor och panncentraler till el under en relativt begränsad tidsperiod. Skall detta vara möjligt så måste verksamheten stödjas på lämpligt sätt. Delegationen anser I likhet med kommittén att den samhällsekonomiska
lönsamheten bör utgöra utgångspunkten för konverteringen. Delegationen,
som tidigare under hösten 1980 i sitt betänkande (SOU 1980: 43) föreslagit
att övergång till el skall införas som stödberättigad åtgärd i det statliga
energistödet, stöder kommitténs förslag att lån bör beviljas för installation
av elpatron, elkasset och varmvattenberedare samt för kostnader för byte av oljepanna till panna för andra bränslen. Byte av oljepanna till elpanna eller kombinationspanna är enligt kommittén endast lönsamt för fastighets-
ägare i det fall den gamla pannan är utsliten och ändå måste bytas ut.
Delegationen anför vidare:
Från samhällsekonomisk synpunkt är det emellertid i flera fall lönsamt
att tidigarelägga pannbyten. Kommittén föreslår att dessa pannbyten skall stimuleras med bidrag motsvarande pannans restvärde beräknat enligt schablon, dock högst 3 000 kr. Skillnaden mellan fastighetsekonomisk och
samhällsekonomisk lönsamhet förklaras av att energiskatten på el för närvarande är högre än på olja. Vid en neutral energibeskattning blir bytet dock lönsamt även för fastighetsägaren och behovet av bidrag bortfaller således. Frågan om energiskatternas utformning utreds av energiskattekommittén. Energihushållningsdelegationen är i princip emot införande av bidrag och avstyrker förslaget att ge bidrag till pannbyten.
Delegationen motsätter sig bestämt elanvändningskommitténs förslag att energisparlån skall kunna kopplas till villkor om konvertering till el med elpatron eller motsvarande. Det är stor risk att ett dylikt villkor snarare hämmar energisparverksamheten än gynnar en övergång till elvärme. För att snabbt få igång konverteringsverksamheten menar delegationen i likhet med elanvändningskommittén att det är viktigt att ge allmänheten informa-
tion om såväl de tekniska möjligheterna som de ekonomiska villkoren för
stöd.
Kommitténs förslag att pannbesiktning skall ingå i den besiktningsverksamhet som sker i samband med energisparrådgivning och att besiktningsmannen skall lämna förslag till pannbyte eller konvertering i lämpliga fall, är förenliga med delegationens förslag att besiktning skall utgöra villkor för att erhålla energisparstöd samt att ett program för regelbunden besiktning av i första hand värmcanläggningar skall genomföras snarast.
Bostadsstyrelsen avstyrker ELAK:s förslag om att energisparstöd skall förenas med villkor om konvertering från olja till annat uppvärmningssätt. Bostadsstyrelsen avstyrker även förslaget om ålägganden i samband med
besiktning att byta ut oljepannor och anför därvid:
I samband med nuvarande förmedling av energisparbidrag och energi-
sparlån sker i många fall besiktning av byggnaden. För att påskynda takten bör besiktningsmännen åläggas att vid besiktningstillfället också undersö-
ka den oljeeldade pannans kondition anser kommittén. Om pannan visar sig i behov av utbyte inom en snar framtid bör fastighetsägaren åläggas att, i samband med erhållande av energisparbidrag och energisparlån, byta ut
pannan.
Enligt bostadsstyrelsens mening är det i ett övervägande antal fall bättre att komplettera den befintliga oljeeldade pannan med elpatron eller elkassett än att byta ut den. En annan lämplig åtgärd är att installera elektrisk varmvattenberedare för tappvarmvattenberedning sommartid då energi-
effektiviteten är som sämst i oljeeldade pannor.
Energisparkommittén anför:
I punkt 24 föreslår utredningen att pannbyte till kombinationspanna (olja/el/ved) bör stimuleras genom bidrag, samt att sådant pannbyte också bör stimuleras genom förmånligare lån. Detta förslag stöds ej av kommittén.
Energisparkommittén har tidigare diskuterat bidragsdelen — ingående i nuvarande energisparstödsystem — och dragit slutsatsen att stimulanseffekter sannolikt kan erhållas även om bidragsdelen utgår. Främst beroende på de kraftigt stigande priserna. Förutsättningen är att lånemöjligheterna kvarstår.
Vad gäller de förmånligare lånevillkoren som föreslås vid byte till kombinationspanna är kommittén av den uppfattningen att de villkor som gäller enligt energisparkungörelsen är tillfyllest.
Örebro kommun tar liksom Svenska värmeverksföreningen upp frågan om användning av de oljeeldade kraftvärmeverken och anför:
Vi är införstådda med att det ur samhällsekonomisk synvinkel kan vara riktigt att utnyttja den befintliga produktionsresurs för elkraft, som finns i bl.a. kraftvärmeverken — och att det till och med kan vara riktigt med statliga stödåtgärder för att kunna förverkliga detta. Det räcker emellertid inte med att det är samhällsekonomiskt riktigt att utnyttja kraftvärmeverken — det måste även vara företagsekonomiskt riktigt. Man kan väl knappast begära att kraftvärmeverken.av enbart samhällsekonomiska skäl året runt, skall producera elenergi som med dagens oljepris kostar ca 13 öre/ kWh, när man enligt vattenfalls nya taxa kan köpa densamma för mindre än 12 öre/kWh på vintern och för ca 10,5 öre/kWh under sommaren.
Vänersborgs kommun anser att konvertering till elanvändning inte bör stödjas i områden där fjärrvärme är utbyggd eller planeras. Kommunen anser att ELAK:s förslag skulle medföra ökad arbetsbelastning på det kommunala organ som förmedlar bostadslån och anför därvid:
Det ökade antalet bidragsberättigade åtgärder, som föreslås av kommittén (sid. 16 p. 3). leder till en ökad arbetsbelastning på förmedlingsorganet. Förutom förmedling av stöd vid ändring och komplettering av värmeanläggningar i bostäder föreslås eventuellt att kommunen skall förmedla stöd till värmecentraler för alternativbränslen och solvärme.
För att uppnå de mål som anges under punkt 26 i betänkandet bör föreslagna stimulansåtgärder, som syftar till ökad elanvändning, arbetas fram i samordning med förslag till stimulansåtgärder för ökad användning av alternativa bränslen.
ELAK föreslår (sid. 113) att godkännande från eldistributören skall vara ett villkor för att lån och bidrag skall beviljas i samband med övergång till eluppvärmning. Detta måste leda till att eldistributören kommer att medverka som remissinstans vid behandling av ärenden vilket medför att handläggningens omfattning för förmedlingsorganet ökar.
Vänersborgs kommun tar även upp frågan om information till allmänheten och anför därvid:
Kommittén föreslår (sid. 22 p. 29) att information till allmänheten skall
lämnas om de tekniska möjligheterna och de ckonomiska villkoren för konvertering från olja till el. Denna information förutsätts ske inom ramen
för de statsbidrag kommunerna erhåller för en energisparverksamhet. Kommunen anser att konsekvensen härav är att statsbidragen måste ökas då i annat fall övrig energisparinformation kan förutsättas minska.
Energisparkommittén anser att sådan typ av information läter sig väl
förenas med kommitténs reguljära informationsverksamhet. Kommittén
betonar även att denna utökade information angående konverteringar även ställer större krav på kommunernas egna energiinformationsresurser och att det därför är viktigt att den kommunala rådgivningen byggs ut snabbast
möjligt.
Statens vattenfallsverk, Svenska kraäftverksföreningen och CDL är posi-
tiva till att medverka vid information till allmänheten om ekonomin för och
det tekniska utförandet av olika konverteringsmöjligheter.
2.3 Förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer i viss tillkom-
mande permanentbebyggelse
ELAK föreslår förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer. Från förbudet undantas bostadshus som förbrukar 404 mindre energi för
uppvärmning än ett hus byggt enligt SBN 75. I ett andra steg föreslås
gränsen bli 70 Z. Därutöver undantas fritidshus, industrilokaler, kulturhistoriskt värdefulla byggnader, samt byggnader som värms upp tillfälligt.
Det överväldigande flertalet av remissinstanserna avstyrker att ett förbud mot direktverkande elradiatorer inrättas enligt ELAK:s förslag.
Bostadsstyrelsen, energihushållningsdelegationen, energisparkommittén, Jönköpings- och Oxelösunds kommuner, HSB, LRF, SABO, samt delegationen för energiforskning tillstyrker ELAK:s förslag till förbud mot direktverkande elradiatorer.
HSB anser att det redan nu är mindre motiverat att precisera de skärpta kraven i det andra steget som ELAK föreslår.
Energisparkommittén som anser att beslut om dispens från förbud mot
direktverkande elradiatorer bör fattas av kommunen anför:
Dispensgivningen från förbudet mot direktverkande elradiatorer bör,
enligt kommitténs mening, vara grundat på dels energihushållningskravet vad avser byggnads- och installationsteknik, där kravnivån måste optimeras för att driva fram en dynamisk utveckling. Dels på de lokala förutsättningarna som räder i en kommun med avseende på anslutning till centraliserade energiförsörjningssystem (1. ex. fjärrvärme) eller alternativa
där en eventuell generell kravnivå bör anpassas till de lokala förhållan-
11 Riksdagen 1980/81.1 saml. Nr 133
dena. Kommittén finner att ytterligare och fördjupade studier bör göras för att förbättra beslutsunderlaget.
Oxelösunds kommun anser att svårigheter kan uppstå vid tolkning av de
av ELAK föreslagna dispensreglerna och anför därvid:
Kommunstyrelsen tillstyrker också Elanvändningskommitténs förslag
om förbud mot installation av direktverkande elradiatorer i nyproducerade bostäder. Kommunstyrelsen vill dock peka på de svårigheter som kan
uppstå vid tolkningen av de föreslagna dispensreglerna. Beräkningen av det exakta energibehovet i en byggnad, speciellt vid ändring av uppvärm-
ningssystemet innebär svårigheter. Dispensbesluten kan därför 1 vissa fall bli orättvisa, speciellt om den beräknade energiminskningen inte uppnås.
Det är således viktigt att de uppställda sparmålen kontrolleras särskilt mot
bakgrund av den föreslagna förändringen av lånebestämmelserna.
LRF som anser att elradiatorer kan behöva användas i vissa fall anför:
Enligt LRF:s uppfattning är det väsentligt att olika system för vedeid-
ning kan kompletteras med elradiatorer för att hålla grundvärmen om
innehavaren är bortrest. I många fall kan detta lösas genom att man har en
vedpanna och vattenburet system, i så fall innefattas systemet i kommit-
téns förslag, men ett vedeldningssystem kan också vara uppbyggt kring kaminer som är utplacerade på olika håll i byggnaden. Där det inte finns.
möjlighet att koppla in en elpatron bör det vara möjligt att komplettera med elradiatorer.
Branschorganisationerna inom VVS-området, Rörfirmornas riksför-
bund, VVS-tekniska föreningen och VVS-information, anser att förbudet mot direktverkande elradiatorer bör utformas med färre undantag och att större krav bör ställas på byggnadernas utformning.
Rörfirmornas riksförbund tillstyrker i huvudsak de förslag till restriktio-
ner mot direktverkande elvärme med elradiatorer som ELAK föreslagit. Förbundet anför:
Vi vill dock inte tillstyrka att undantag från förbudet mot installation av
direktel får göras om behovet för radiatorerna nedbringas till 40 52 av vad kraven i Svensk Byggnorm säger. Vår invändning grundar sig på att
direktelsystem ej uppfyller rimliga krav på flexibilitet eftersom enbart
elenergi kan komma till användning. Förslaget är tänkt att "premiera"
dem som bygger energisnålt. Vi anser det självfallet vara väsentligt att bygga hus som drar lite energi, men detta får ej ske med minskad flexibili-
tet som resultat.
Även VVS-tekniska föreningen anser att ELAK borde valt en hårdare
gräns för när elradiatorer ska få installeras och anför därvid:
I princip stöder vi kommitténs förslag att mycket energisnåla enbostads-
hus inte ska behöva utrustas med värmesystem för vattenburen värme.
Kravet på energisnålhet måste dock skärpas. Föreslagna 4076 besparing
av radiatorenergin är enligt vår uppfattning förhållandevis lätt att åstad-
komma. Direktverkande eluppvärmning kommer med detta krav att bli standard. Vi kommer att låsa fast uppvärmningssystemet vid el. Risken är stor att de flexibla värmesystemen med vatten eller luftburen värme helt slås ut och att utvecklingen av dessa i praktiken avstannar. Och det var ju
inte detta som var meningen. I denna fråga står man därför inför ett
dilemma som möjligen kan lösas genom att man skärper kravet för att få använda direktverkande el från 40 26 till 50 å 60 Zz.
VVS-information anser att alla byggnader skall förses med ett vattenburet system, skorsten och en panna för flerbränsleeldning.
De remissinstanser som avstyrker ELAK:s förslag om förbud mot direktverkande elradiatorer motiverar sitt ställningstagande med att det inte
är visat att uppvärmning med elradiatorer skulle vara mindre flexibelt än
t.ex. vattenburen elvärme, att stora kostnadsökningar skulle bli följden av ett förbud, att ett förbud enligt ELAK:s förslag skulle leda till ökat byräkratiskt krångel samt att val av uppvärmningssystem i olika typer av bebyggelse bör ske inom ramen för den kommunala energiplaneringen.
Statens naturvårdsverk som avstyrker ELAK:s förslag till förbud mot direktverkande elradiatorer anför:
Naturvårdsverket vill i detta sammanhang kommentera ELAK-utred-
ningens direktiv något vad avser förbud mot direktelradiatorer i nybebyg-
gelse. Enligt verkets mening innebär valet av vattenburen elvärme en ökad elförbrukning i förhållande till direktelradiatorer. Detta kan komma att leda till att koleldade kondenskraftverk måste tillåtas i större omfattning och vid en tidigare tidpunkt såvitt inte miljövänliga alternativ utvecklats att ersätta elvärmen. Dessutom blir investeringen avsevärt större med vattenburen elvärme än med direktel. Denna merinvestering innebär emellertid en låsning till det vattenburna systemet som kan visa sig olycklig från miljösynpunkt i framtiden om det bedöms nödvändigt eller lämpligt att frångå eluppvärmning. Det ekonomiska utrymmet minskar för energisparande åtgärder och för en framtida omställning av energisystemet till ett miljövänligt alternativ. Det finns i dag inget som klart pekar på att ett . framtida system för t.ex. solvärme bör vara vattenburet annat än vad
avser uppvärmning av förbrukningsvarmvatten. Detta senare kan emeller-
tid ordnas även om huset i övrigt under några år skall värmas med direktelradiatorer. I stället för ett förbud mot direktelradiatorer bedömer naturvårdsverket att generellt hårdare byggnormer för byggnaders energihushållning och fritt utnyttjande av direktelradiatorer efter ekonomiska principer, kan leda till önskat resultat. I förslaget till ändring i byggnadsstadgan 44 a § bör därför följande mening utgå: ”Endast om särskilda skäl föreligger får systemet utformas med direktverkande elradiatorer”. Övriga delar av förslaget till ändring av byggnadsstadgan är bra från miljösynpunkt.
SIND anför:
Ett förhållande av stor vikt för de frågor ELAK behandlar är de varierande förutsättningarna för olika uppvärmningssystem. När det gäller
oljevärme och elvärme är förutsättningarna relativt lika för olika geografis-
ka områden. För fastbränslesystem och även solvärmesystem är emellertid förutsättningarna ofta vitt skilda beroende på geografisk belägenhet. De
varierar mellan olika delar av landet, mellan kommuner och mellan kommundelar.
Ev. restriktioner för val av uppvärmningssystem bör därför utformas
och beslutas med utgångspunkt i de lokala förhållandena. Vidare bör
styrningen ske på grundval av den kommunala planeringen av markanvändning, bebyggelse och cl- och fjärrvärmeförsörjningen. I stället för ett
generellt förbud mot installation av direktverkande etradiatorer bör mot denna bakgrund i första hand övervägas att inom ramen för byggnadslagen och lagen om kommunal energiplanering ge kommunerna ökade möjlighe-
ter att styra valet av uppvärmningsform.
ELAK borde vidare enligt SIND även beaktat möjligheter till flexibilitet i produktions- och distributionsledet, inte bara i användningsledet.
Statens planverk avstyrker ELAK:s förslag till förbud mot eiradiatorer. Planverket som anser att ELAK underlåtit att genomföra erforderliga
studier rörande ekonomiska konsekvenser av förslagen anför:
Kommitténs förslag skulle enligt direktiven även utformas med utgångspunkt i att de fördelar i form av ökad flexibilitet som kunde uppnås genom förbud mot direktverkande elvärme skulle stå i rimlig proportion till de
ekonomiska uppoffringar som blir nödvändiga. De ekonomiska konsekvenserna för samhällsekonomin i stort, för stat, kommuner och enskilda av föreslagna åtgärder skulle anges.
I utredningen konstateras generellt att direktverkande elvärme, genom bättre reglerbarhet, medför lägre nettoenergibehov än vattenburen och att den även medför lägre krav på investeringar. Det kan därför ifrågasättas om inte förslaget även borde ha innefattat en förutsättningslös analys av de
investeringar som erfordras och åtföljande totala kostnader för att uppnå den grad av flexibilitet som föreslås. Dessa totala kostnader kunde sedan
jämföras med de kostnader som kan beräknas uppkomma om elöverskottet under den aktuella perioden — som ett reellt provisorium — utnyttjas
enbart i form av direktverkande elvärme vid nyinstallationer och via elpar
troner i befintliga pannor.
ELAK har enligt planverket valt att skapa speciella tekniska detaljregler avsedda att tillämpas oberoende av husets läge i relation till centraliserade uppvärmningssystem. Detta anser planverket vara egendomligt, eftersom ELAK har uttalat att huvudparten av all byggnadsuppvärmning i förtätad
bebyggelse bör ske i centraliserade system. En logisk följd av detta borde enligt planverket ha varit att individuell uppvärmning inte skall accepteras inom områden med centraliserade system. Inom övriga områden borde system för individuell uppvärmning kunna väljas fritt. om inte speciella
skäl motiverade inskränkningar. Sådana skäl kan enligt planverket vara att framtida anslutning till centraliserad anläggningar kan bli aktuell och därmed motivera vattenburna system.
Planverket anför vidare:
Det kan ifrågasättas om inte den kommunala encergiplaneringen i första
hand bör vara vägledande vid bedömning av vilka byggnader som bör
Prop, 1980/81: 133 165
undantas från ett eventuellt, generellt förbud med direktverkande eluppvärmning. Principiellt kan sägas att undantaget bör gälla sådana byggnader som inte lämpligen kan anslutas till centraliserade uppvärmningssystem. I sådana fall finns ingen anledning att kräva andra energibesparande ätgärder än sådana som generellt, dvs. även vid vattenburen elvärme. anses som lönsamma.
Mot bakgrund av det ovan anförda vill planverket framhålla att det är
önskvärt att frågor om val av lämpligt system för uppvärmning, i varje fall på sikt, bör bedömas i samband med den kommunala cnergiplaneringen.
Härigenom uppnås att nödvändig hänsyn tas till lokala förhållanden och att vissa uppvärmningssystem förbjuds endast i de fall där ett ur samhällets
synpunkt bättre alternativ kan erbjudas.
Då det gäller ELAK:s förslag till undantag för småhus med 40 lägre
radiatorenergi anför planverket:
För det första saknas f.n. tillfredsställande underlag för att säkert bedö-
ma energiförbrukningens genomsnittliga storlek hos de småhus som idag
uppförs. Ännu vanskligare torde det vara att — med tanke på de många och
varierande posterna i energibalansen — fastställa normala värden för radia-
torenergin.
Vidare bör framhållas att planverket har påbörjat ett projekt med syfte
att efter grundliga utredningar klarlägga behovet av ändringar i Svensk
byggnorm (SBN) rörande energisparkraven. De reviderade energisparreg-
lerna är avsedda att träda I kraft samtidigt som PBL och beräknas föreligga i förslag under 1982/83. Förslaget kommer att i möjlig mån baseras på en
totalsyn på byggnaden och dess installationer. Därvid måste tillförlitliga beräkningsmetoder utvecklas som beaktar alla relevanta faktorer rörande
byggnaders energibalans. Dessa reviderade energisparregler kommer sannokikt att medföra ett behov av en utveckling av byggnadernas klimatskärm och installationssystem. Detta leder till att industrin behöver genomföra en omställning, innan de nya kraven träder i kraft. vilket beräknas
ske den 1 januari 1985.
Med hänvisning till det anförda finner planverket det tveksamt att nu
införa detaljregler som torde leda till att småhusindustrin skall känna sig
nödsakad att med mycket kort varsel utveckla byggnader (avsedda för direktelvärme) som medför den av ELAK förutsatta energibesparingen.
Det synes därför riktigare att beträffande småhusindustrin, som av andra
skäl nu drabbas av ekonomiska problem, främja en lugn och generell utveckling mot mer energisnåla lösningar.
Planverket förordar att det generella förbudet mot direktverkande elvärme i småhus modifieras att gälla sådana småhus som är belägna att de
lämpligen bör anslutas till ett befintligt eller planerat centraliserat värme-
försörjningssystem. Denna övergripande regel torde visserligen inte kunna medge en helt entydig tillämpning förrän riktlinjer och erforderliga styrmedel ställts till kommunernas förfogande. Planverket bedömer att detta bör kunna vara fallet före 1985. På så sätt bör denna tillförlitligare styrning av valet av uppvärmningssystem kunna kombineras med reviderade energisparkrav i SBN. Under tiden fram till 1985 bör begränsningar av direktelanvändningen i småhus ske genom allmänna råd och information baserad så vitt möjligt på kommunal energiplanering. De av ELAK föreslagna statliga stödåtgärderna och övriga förslag bör enligt planverket också medföra en viss begränsning av byggandet av direktelvärmda småhus.
12 Riksdagen 198081. I saml. Nr 133
BFR som för fram liknande tankegångar som statens planverk anser att det är rimligt att elradiatorer används i speciellt energisnåla hus. BFR anför därvid:
Förslaget att direktverkande el skulle få användas i mycket energisnåla
nyproducerade hus är rimligt med tanke på dessa byggnaders marginella energiförbrukning för uppvärmning contra övriga elbehov. Enligt rådets
mening är det första steget enligt betänkandet i dag både tekniskt och ekonomiskt realistiskt. Det torde dessutom bli svårt att finna alternativa uppvärmningssystem med bättre ekonomi, vare sig ur investerings- eller
driftssynpunkt.
Rådet anser dock förbud mot direktverkande el skall kunna beslutas på
kommunal nivå för kompletteringsbebyggelse inom fjärrvärmeförsörjd be-
byggelse. Det är dessutom angeläget att ingen tillåts byta ut befintliga
vattenburna värmesystem mot direktiel. Ansvaret för att välja system skall
dock ligga på kommunal nivå. En avstämning mot nationella mål är här nödvändig. Kommunalt beslutade restriktioner mot restriktioner mot elanvändning får ej heller försvåra utveckling av ny energisparteknik. Det bör
ankomma på planverket att här agera.
BFR avstyrker ELAK:s förslag om differentierade byggnadsbestämmelser och anför därvid:
ELAK:s förslag med differentierade byggnadsbestämmelser bedömer
rådet opraktiskt. På nuvarande kunskapsnivå är det omöjligt att förutsäga hur mycket uppvärmningsenergi ett hushåll använder. Temperaturprefe-
rens, vädringsbeteende, vattenanvändning är exempel på faktorer som i mycket hög utsträckning inverkar på uppvärmningsbehovet. Extra tillskott
genom matlagning, belysning etc. varierar också inom vida ramar. Normalt projekterade och byggda hus är inte heller någon homogen grupp.
Kvaliteten i klimatskärmen varierar vad avser såväl täthet som skydd för transmissions- och konvektonsförluster. Att mot denna bakgrund slå fast vad som är genomsnittlig genom uppvärmningssystemet tillförd energi för
byggnader uppförda enligt SBN 75 är omöjligt. Rådet avstyrker ELAK:s
förslag om differentierade byggnadsbestämmelser. Rådet föreslår istället
en skärpning av SBN.
Svenska kommunförbundet som är inne på liknande tankegångar anför: g
Den kommunala energiplaneringen bör vara avgörande för valet av uppvärmningsform i bebyggelsen. En möjlighet skulle därför vara att kommunerna genom ändring av ellagen får möjlighet att förbjuda elvärme inom områden som inte är lämpade för detta uppvärmningssätt. Möjligheter till dispensgivning inom sådana områden bör dock finnas.
Hovrätten för nedre Norrland anser avi de av ELAK framlagda försla-
gen står i strid med de tilläggsdirektiv (dir. 1980: 20) som meddelats alla kommittéer och särskilda utredare och anför därvid:
Genom tilläggsdirektiv den 23 mars 1980 till samtliga kommittéer har
dock angetts att utgångspunkten skall vara att alla förslag som kommit-
térna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Förbud mot direktverkande elvärme medför obestridligen ökade kostnader för den enskilde. Det kan heller inte uteslutas att förslaget kommer att medföra icke obetydliga kostnader för administration och kontroll.
Hyresgästernas riksförbund som anser att ett förbud inte bör införas
redan nu anför:
Eftersom inget riktigt konkret ekonomiskt och miljömässigt bra alterna-
tiv till den under 2010-talet avvecklade kärnelvärmeenergin ännu finns. anser förbundet att man bör avvakta elvärmerestriktioner ännu en tid. så att förhastade — kanske i framtiden oanvändbara — investeringar undviks.
Statens vattenfallsverk, CDL, Svenska elverksföreningen, Svenska kraftverksföreningen, Svenska gasföreningen och Svenska värmeverksföreningen avstyrker ett förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer.
CDL anför:
Om man, under i övrigt lika förutsättningar, under perioden 1982-92
bygger 10.000 småhus/år med vattenburna elvärmesystem i stället för med
direktverkande elvärme innebär detta en samhällsekonomisk merkostnad av storleksordningen 1000 milj. kr. CDL kan inte finna det motiverat att satsa sådana belopp på ett tekniskt utförande vars värde man ej nu kan bedöma och hänvisar också till vad som sägs i de allmänna tilläggsdirektiven av den 23 mars 1980 om att förslag skall kunna genomföras inom
ramen för oförändrade resurser.
Svenska kraftverksföreningen anser att en avgörande fråga i samman-
hanget är i vilken grad flexibiliteten ökar vid val av vattenburet värmesy-
stem. Elvärme ger enligt föreningen en nära nog fullständig flexibilitet vid produktionen. Beträffande flexibiliteten i byggnaderna anför ELAK:
Det kan övervägas om en byggnad skall förses med ett inre distributionssystem redan vid uppförandet eller om det kan räcka med att förbereda byggnaden så att ett distributionssystem kan installeras i efterhand. Ett inre distributionssystem kan vara besvärligt att sätta in i efterhand. Hela byggnaden berörs av håltagning och genomföring av rör eller kanaler. Kostnaden för detta blir hög om inte åtgärden har förberetts eller samordnas med ombyggnader och renoveringar som ändå skall utföras. Därmed är
det också klart att installationer av ett inre distributionssystem utgör en betydande tröskel vid en framtida omställning.
Detta resonemang kan enligt kraftverksföreningen på goda grunder starkt ifrågasättas. Föreningen anför därvid:
Merkostnader för att sätta in ett vattenburet system i efterhand uppgår
enligt utredningens bilaga 10 till 3000 kronor. Den teknik som erfordras är okomplicerad och finns tillgänglig. Om åtgärder förberetts vid byggna-
tionen bör kostnaden kunna bli ännu lägre. Det är svårt att inse att just
dessa 3000 kronor skulle vara en ”betydande tröskel”, speciellt mot bakgrund av att ett byte av uppvärmningssystem (som ju är anledningen till
installationen av vattenradiatorer) dessutom fordrar installation av ny panna, skorsten, lagerutrymmen osv. Investeringarna t detta fall vid nybyggnad (vid ombyggnad blir kostnaderna ännu större) enligt tabell 4.9 sid. 206
och 207:
Fliseldning 55 000 kr. Torv, ved, kol = 35000 kr. Ytjordvärme 45 000 kr.
Det är givetvis detta steg som är en betydande tröskel, och inte bytet från elradiatorer till vattenradiatorer.
Statens vattenfallsverk anför att det i utredningen finns ett underlag som
visar att ett direktverkande elvärmesystem endast behöver användas i 5—8
är innan övergäng till ett vattenburet system kan ske utan merkostnader jämfört med att redan från början installera ett vattenburet system.
Förbudet innebär enligt vattenfallsverket därför en betydande merkost-
nad jämfört med det fall att direktverkande elvärme kan installeras redan från början eftersom elvärmesystemet bör kunna användas 15 å 20 år innan
konvertering till vattenburet system blir aktuell i varje fall under förutsätt-
ning att elvärmesystemet installeras under första hälften av 1980-tatet. Det
föreslagna förbudet ger enligt verket såväl samhället som de enskilda icke obetydliga merkostnader och förvärrar därför landets redan svåra ekono-
miska problem.
Vattenfallsverket anför vidare:
Den angivna reduktionen av elanvändningen för uppvärmning och tappvarmvatten på minst 40 §2 av energibehovet för radiatorerna jämfört med
byggnormen SBN-75 synes vara i största laget, då detta kan komma att
kräva användning av ännu ej utprovad teknik. Detta kan visserligen med-
verka till att driva fram en teknisk utveckling men kan också medföra ekonomiska förluster för husägarna och samhället om tekniken ej fungerar. De avsedda spareffekterna uppnås i så fall inte heller. Vattenfall anser därför att kravet om reduktion av energibehovet för radiatorerna cj bör sättas högre än 30 92.
Svenska elverksföreningen anför:
Förbudet mot direkt elvärme är onödigt och olämpligt i all synnerhet
som kommunerna redan i egenskap av planmyndigheter, markägare och
fastighetsägare samt med stöd av särskild lagstiftning (SFS 1976: 838, SFS
1977:441) har goda möjligheter att påverka den övervägande delen av
värmeplaneringen i enlighet med intentionerna bakom Lagen om kommunal energiplancering (SFS 1977: 439).
Nils-Erik Lindskoug, konsult inom området uppvärmningsteknik. har yttrat sig angående gränsen 4094 besparing av radiatorenergi för att elradiatorer skall tillåtas. Lindskoug anser att ELAK har förbisett vissa förhåällanden vid beräkning av gränsen. ELAK har enligt Lindskoug räknat med för stort bidrag från ventilationsvärmeväxlare. ELAK har inte heller beak-
tat att även de nyttiggjorda gratisvärmetillskotten i form av personvärme, bidrag från hushållsel till uppvärmning samt bidrag från passiv solvärme minskar då man med hjälp av värmeisolering eller ventilationsvärmeväx-
lare eller på annat sätt minskar den temperaturberoende energiförlusten. Lindskoug föreslår att om en gräns av det slag ELAK har föreslagit skall fastställas bör den mot bakgrund av de två invändningarna sättas till 30 2 :i stället för 4076.
David Södergren m.fl. som anlitats av ELAK för vissa beräkningar om möjligheterna att uppnå den föreslagna besparingen 402 anser att det trots Lindskougs invändningar är möjligt att uppnå 4072 besparing.
Förslaget om förbud mot direktverkande elradiatorer avvisas även av tillverkande företag och grossister inom elomårdet. Fustighetsägareför-
bund, Sveriges Trähusfabrikers riksförbund. Sveriges Villaägareförbund, Byggnuadsentreprenörföreningen. FERA och FERA:s elvärmegrupp, Katrineholms och Skellefteå kommun samt av IVA.
IVA anför därvid:
Akademien avstyrker förslaget till ett förbud mot direktverkande el-
värme. Utredningens motiv att större flexibilitet vid övergång till nya
energikällor i framtiden uppnås om vattenburen värmedistribution installeras är enligt akademiens mening inte underbyggt med fakta. Installation av vattenburen elvärme i nyproducerade hus ger inte den utlovade flexibiliteten men däremot högre investerings- och driftkostnader och en högre
energiförbrukning. — Båda delarna är olämpliga i nuvarande ekonomiska läge.
Sveriges villaägareförbund anför:
Småhusägarna har under de senaste ären drabbats av stora kostnadsökningar. Enligt en undersökning av SCB var boendekostnaden 1978 betydligt större för småhus än för hyreslägenheter och bostadsrättslägenheter — för exempelvis makar med barn var skilnaden 35 24 resp, 5876. Sedan dess har läget förvärrats kraftigt, främst genom de höjda räntorna och oljepriserna. Ytterligare mycket stora kostnadsökningar uppkommer nu genom
de höjda taxeringsvärdena och genom avvecklingen eller minskningen av
räntebidragen till statsbelånade småhus. Varje vtterligare kostnadsökning måste därför undvikas med alla medel.
Ett förbud mot direktverkande elradiatorer skall medföra kraftigt höjda
anläggnings- och driftskostnader. Det skulle också försvåra en minskning
Flertalet av de remissinstanser som motsätter sig ett förbud mot elradia-
torer har påtalat de ekonomiska konsekvenser de menar att ett sådant förbud skulle få. Dessutom anser man att ett förbud enligt ELAK:s förslag skulle leda till omfattande byråkratiskt krångel.
Katrineholms kommun anför:
De av kommittén föreslagna undantagen mot förbudet för direktver-
kande eluppvärmning medför stora gränsdragningsproblem och en kraftigt ökad arbetsbörda för de kommunala byggnadsnämnderna, vilket ur kom-
munal synpunkt är allt annat än önskvärt. Ökad byråkrati och mer krångel
kan också bli följden, vilket enligt utredningsdirektiven bör motverkas.
Kiruna kommun är inne på liknande tankegångar och anför därvid:
I kommitténs direktiv uttalas att kommittén bör beakta vad som sägs i tilläggsdirektiv (dir. 1980:20) om nödvändigheten av att kartlägga olika
reformers effekter på den kommunala verksamhetens volymutveckling och den kommunala ekonomin. Därför måste de kommunalekonomiska konsekvenserna noga beaktas.
Kommittén har i denna del begränsat sig till allmänt hållna uttalanden av innebörd att de utökade uppgifterna inte innebär någon ökad belastning för kommunerna (energiplaneringen) eller någon större belastning i normalfal-
let (dispensprövningen). Det må vara att belastningsökningen i dessa och
andra avseenden (1. ex. låneförmedlingen) kan synas vara marginell men
sammantaget med andra sektorer där kommunerna påläggs olika slag av uppgifter kan ökningen bli betydande. Det torde knappast vara innebörden
i tilläggsdirektiven att volymökningen skall kunna avfärdas på sätt som kommittén gjort. Nägot genomarbetat underlag för sådana bedömningar har kommittén inte heller redovisat.
SELGA som anser att ett förbud skulle skada viktiga samhällsintressen
anför: |
Någon tidigare offentlig eller annan kvalificerad utredning om på vilket
sätt ett förbud mot direktverkande elvärme skulle främja några cnergipoli-
tiska eller andra mäl har veterligen aldrig gjorts. Tvärtom visar närmare
analyser, att ett sådant förbud påtagligt skadar viktiga samhällsintressen.
Det medför stora kostnader för såväl samhälle som enskilda, det leder till sämre energihushållning. mindre flexibilitet i förhållande till olika energikällor, ökade miljö- och hälsorisker samt ökad byråkrati.
APK som anser att direktverkande elvärme är den ojämförligt billigaste värmekällan om inte priset utsätts för konstlade höjningar anför:
Allt detta framgick också av Elanvändningskommitténs betänkande El
och olja (Ds I 1980: 22), där följande avsnitt på sida 49 torde komma att gå
till historien: ”Om inga restriktioner införs mot direktverkande elvärme
med elradiatorer, kan en förväntad god tillgång på elenergi under 1980-talet
åter leda till ökad installation av denna uppvärmningsform. För detta talar även att direktverkande elvärme med elradiatorer för närvarande för med sig de lägsta uppvärmningskostnaderna jämfört med konkurrerande system. Mot denna bakgrund föreslår vi förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer.”
Vi vänder oss med skärpa mot denna mörkmannapolitik. Det är tillräck-
ligt med att man på alla områden lyfter över krisens bördor på arbetare och
tjänstemän. Att därtill utilrån den antivetenskapliga och antiteknologiska
psykos som blåstes upp här i landet 1973— 1980 förbjuda den billigaste och
mest praktiska värmekällan är en utmaning mot vanligt sunt förnuft. Arbe-
tarpartiet kommunisterna avvisar detta vettlösa förslag.
De tillverkande företagen inom elbranschen som yttrat sig, AB Takvärme, Elektro Standard AB, IKO Kabel och Jernkonst AB anför alt sysselsättningen vid företagen skulle påverkas negativt av ett förbud enligt
ELAK:s förslag. Branschorganisationen Elektroindustriföreningen anför:
Om den svenska marknaden för elradiatorer minskar ytterligare, måste man befara att den svenska elradiatortillvekrningen läggs ned och att restmarknaden försörjes genom import.
Konsekvenserna blir då — Många hundra personer förlorar sina nuvarande arbeten. — En kapitalförstöring hos elvärmefabrikanterna om ca 90 milj. kr., för
vilken de antagligen kommer att begära ersättning av staten. — Handelsbalansen försämras med ca 100 milj. kr. per år.
ELAK betecknar dessa konsekvenser som ”relativt små”.
Föreningen vill med skärpa protestera mot försök att bagatellisera den mycket kännbara skada som i onödan skulle tillfogas närmast berörda parter.
I flera fall ligger elradiatorfabrikerna i små orter, vilkas näringsliv kan
befaras få en allvarlig knäck. Totalt berörs ca 480 personer inom elradia-
tortillverkningen. och dessutom tillkommer återverkningar på andra med elvärmen sammanhängande produkter. samt i grossist- och installatörsledet. I glesbygder kan konsekvenserna i installatörsledet lokalt få svåra verkningar.
ELAK föreslår i enlighet med direktiven att ett förbud bör träda i kraft
den I januari 1982.
Flera remissinstanser framför att denna tidpunkt är omöjlig med hänsyn bl. a. till omställningsproblem i byggnadsindustrin.
Elektriska installatörsorganisationer (E10) anför:
Den tid som står till buds från beslutsdagen till den I januari 1982 är alltför kort för såväl de myndigheter, som ska verkställa besluten. som de byggherrar. konsulter, entreprenörer och materielleverantörer, vilka ska anpassa sina verksamheter till nya tekniker.
E10 förestår att ikraftträdandet flyttas till tidigast den I januari 1983, allt
för att undvika alltför stora kostnader och krångliga byråkratiska regler.
AMS anför:
Om utredningens förslag genomförs, kommer detta att leda till visst bortfalt av arbetstillfällen på vissa orter och företag och ett tillskott av arbetstillfällen inom andra områden. Eniigt styrelsens uppfattning är det
berörda enskilda och kommuner underlättas. Arbetsmarknadsstyrelsen
eluppvärmning utformas på sådant sätt, att planering och genomförande av
bostadsbyggande och annat byggande ej försvåras ytterligare.
ELAK föreslår att förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer införs genom ändring av $44 a och $54 byggnadsstadgan.
Kammarrätten i Stockholm anför: Kommittén har lagtekniskt löst uppgiften så att den föreslår att föreskrif-
ter i aktuellt hänseende tas in i byggnadsstadgan (1959: 612), BS. Kammar-
rätten har inte någon invändning mot denna lösning.
I syfte att kraven på värmesystemens utformning fortlöpande skall kun-
na anpassas till den tekniska utvecklingen är bestämmelserna i förslaget allmänt hållna. Det är avsett att de skall kompletteras med tillämpningsföreskrifter och allmänna råd från statens planverk.
Kammarrätten skulle helst se att regleringen ges ett fastare innehåll men anser sig på de skäl som ELAK har anfört. likväl kunna godta förslaget. Det är emellertid angeläget att det genom förarbetena ges klargörande riktlinjer för planverket. Risk föreligger annars för att utrymmet för verkets fria skön blir alltför vidsträckt. I detta hänseende utgör kommitténs motiv (bet. s. 50 ff) en god grund. Vad angår förslaget till författningstext förordar kammarrätten att den nya regleringen i 44 a § BS utformas som ett fristående andra stycke. Därmed markeras tydligare att, medan den nuvarande bestämmelsen har generell räckvidd, båda de nya punkterna är
begränsade till sådan byggnad som anges i 46§ BS. Förslaget till ändring av 54§ BS bör utformas så att det klart framgår att bestämmelsen endast är tillämplig i fråga om byggnad som sägs i 46§ BS.
Hovrätten för Nedre Norrland som accepterar den av ELAK föreslagna
lagtekniska utformningen anför:
Det synes dock angeläget att i motiven närmare utveckla i vilka fall en väsentlig ändring av befintligt uppvärmningssystem skall anses föreligga. Betänkandet ger härvidlag ingen ledning. Av kostnadsskäl bör byggnads-
lovskravet inskränkas till endas sådana ändringar som har betydelse från allmän energisynpunkt, vilket bör anges I motiven. Såsom byggnadslovsplikten är utformad i förslaget kommer den att omfatta en rad åtgärder där
byggnadslovsprövning inte kan anses energipolitiskt motiverad. Så torde till exempel utbyte av en försliten oljepanna mot en elpanna komma att
kräva byggnadslov medan å andra sidan i de fall en oljepanna utbytes mot en ny panna av samma slag denna åtgärd inte skulle omfattas av byggnadslovsplikten. Det kan inte uteslutas att denna konsekvens av förslaget kan
tänkas motverka utvecklingen mot ökad övergång tll eluppvärmning.
Hovrätten anför vidare:
144 a§ BS bör ”lämplig” ändras till ”lämpligt”. I 54§ BS bör i klarläg-
gande syfte tillägget i 2 mom., för att överensstämma med formuleringen i I mom.. ges följande lydelse: ”att ändringen inte innebär inrättande av ett nytt uppvärmningssystem eller mera väsentlig ändring av befintligt uppvärmningssystem"”".
Svenska elverksföreningen som motsätter sig ett förbud mot elradiatorer anför:
Elverksföreningen har anfört invändningar mot förbudet som sådant och
mot det förhållandet att det — bl.a. genom hänvisning till byggnadsstad-
gans $46 — givits ett vidare tillämpningsområde än som är praktiskt
lämpligt och i konsekvens med direktiven. Beträffande lagförslaget som
sådant kan det med fog invändas, att särskilt hänvisningen till ”annat
energislag” är allt för obestämd och lämnar vägen öppen för godtycke och
nära nog obegränsade merkostnader för dén byggande. Det är rimligt att
kravet på utförande för att underlätta framtida övergång till annat energislag begränsas till est specifikt ”energislag” antingen enligt den byggandes
val eller enligt byggnadsnämndens anvisning.
Tillägget till $54, la och 2a mom., är konsekvenser av kommitténs förslag, att för ändring av byggnads värmesystem skall erfordras bygg-
nadslov. Elverksföreningen har funnit att kommitténs förslag om konvertering från olja till el icke motiverat kravet på byggnadslov. Det finns
därutöver cj anledning att här vidare kommentera detta lagförslag men vi vill erinra om tidigare uttalad farhåga beträffande byggnadsnämndernas arbetsbelastning.
Elverksföreningen vill slutligen ifrågasätta om ändringsförstlagen till
byggnadsstadgan — speciellt beträffande $ 44 a — är helt förenliga med Lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar (SFS 1976: 838) och Lagen om ändring i ellagen (1977: 441). Tiden har ej medgivit en noggrannare kontroll i dessa avseenden.
Statens planverk som anser att man genom den kommunala energipla-
neringen bör styra val av uppvärmningssystem anför:
De av ELAK föreslagna kompletteringarna i 44 a§ BS bör enligt planverkets mening begränsas genom att den näst sista meningen i tillägget
utgår. Enligt planverkets uppfattning innebär denna mening i tekniskt avseende en onödig precisering, som med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen kan visa sig mindre lämplig att införa i byggnadsstadgan. Den föreslagna första meningen ”... utföras med ett uppvärmningssystem som med hänsyn till byggnadens läge och utformning är lämplig från allmän cnergisynpunkt” ger tillräcklig grund för att meddela regler med den inriktning som planverket förordat i yttrandet. Med hänsyn till den koppling till kommunal energiplanering som planverket föreslår ger den citerade formuleringen utrymme för erforderliga justeringar i föreskrifter och riktlinjer allteftersom erfarenhet vinns. För att undvika att kostnadskrävande åtgärder skall behöva genomföras i elvärmda hus i syfte att underlätta en '
senare övergång till annan uppvärmningsform., föreslår planverket vidare att i sista meningen ordet ”utföras” byts ut mot "förberedas".
Förslaget att byggnadslov skall krävas för inrättande av nytt värmesystem eller väsentlig ändring (1 detta fall konvertering) synes vara en logisk
tillägget 1 548 BS.
Statens järnvägar påpekar att vissa byggnader inom järnvägen kan behöva undantas från ett förbud mot elradiatorer. Dessa byggnader är
]. Byggnader och lokaler som erfordras för SJ kraftförsörjnings-, signal-
och teleanläggningar. Dessa anläggningar är i regel ej bemannade med
personal. Ett vattenläckage i ett rör eller en radiator skulle därför endast undantagsvis upptäckas. innan läckaget kan ha vållat betydande
skada. Sedan ca 20 år tillbaka tillåter därför SJ ej heller vattenburna
system i lokaler för kraftförsörjnings- och signalanläggningar. bra Kurar och lokaler med så ringa volym och uppvärmningsbehov att
kostnaden för separat värmepanna eller överföring av vattenburen vär-
me från annan värmecentral ej står i rimligt förhållande till uppvärm-
ningskostnaden vid användning av elradiatorer.
SJ har byggnader över hela landet. Detta ställer speciella krav på undantag från förbudet för SJ:s del som därvid anför:
Enligt kommittéförslaget skall det åvila byggnadsnämnderna att i samband med behandling av byggnadslovsärenden besluta om undantag från förbudet. För att få enhetligt utförande inom SJ bl.a. i de fall där samma typ av byggnader uppförs inom flera kommuner. föreslås att SJ. som
byggnadsnämnd, själv får besluta om undantag från förbudet.
LRF som anser att ett förbud mot elradiatorer bör införas anför:
För att ändring av uppvärmningssystem ska bli föremål för prövning föreslår kommittén en ändring i byggnadsstadgan så att inrättande av nytt
uppvärmningssystem eller mer väsentlig ändring av befintligt uppvärmningssystem blir byggnadslovpliktigt. För närvarande finns i byggnads-
byggnadens bärande delar. eldstäder eller rökkanaler. Enligt LRF:s uppfattning är den föreslagna ändringen alltför vidlyftig dä den skulle innebära att t. ex. ägaren till ett friliggande hus på landsbygden skulle behöva begära
byggnadslov för att installera en värmepump med ett jordvärmesystem
kopplat till befintligt radiatorsystem. Då det är väsentligt att undvika onödig byråkrati bör sädana önskvärda åtgärder inte omöjliggöras i byggnadsstadgan.
Vänersborgs kommun anser att byggnadsnämnderna behöver byggas ut om ELAK:s förslag skall genomföras och anför därvid:
De föreslagna ändringarna i byggnadsstadgan kommer att medföra att arbetsbelastningen ökar för främst byggnadsnämnden och dess personal.
Antalet byggnadslovsärenden kommer att öka då fler byggnadstekniska
åtgärder blir byggnadslovspliktiga. Ytterligare remissinstanser behöver
höras, i första hand elverket. Däremot bedöms den erforderliga kompetensen finnas inom organisationen. Organisationen kommer troligen ändå att
behöva byggas om då antalet ärenden ökar. Samarbetet mellan personal
som granskar ansökningar samt planförfattare och plangenomförandeor-
ganisationen kommer ytterligare att behöva förstärkas.
ELAK föreslår att kostnaden för oljetank och oljebrännare inte skall få
räknas in i låneunderlaget för statliga lån till bostadsbyggande. ELAK
föreslår även att nya vattenburna system skall utföras enligt normen
60—40 C?.
Förslagen tillstyrks eller lämnas i stort utan erinran av remissinstanserna.
Förslaget om att byggnadslov skall krävas för att man i befintlig bebyggelse skall få väsentligt ändra eller införa helt nytt uppvärmningssystem avvisas av vissa remissinstanser.
Kommunförbundet framhåller att en utökad byggnadslovsplikt skulle medföra en avsevärd ökad arbetsbelastning för byggnadsnämnderna.
Flertalet remissinstanser anser inte att särskilda villkor för användning
av direktverkande elvärme kan träda i kraft redan I januari 1982. Flera remissinstanser föreslår istället I januari 1983 som lämplig tidpunkt.
2.4 Kommunal energiplanering
ELAK framför att den kommunala cenergiplaneringen bör förstärkas. Kommunen bör enligt kommittén för olika planområden ta ställning till aktuella och framtida uppvärmningsformer. ELAK föreslår att det i byggnadsstadgan bör föreskrivas att plan skall åtföljas av redogörelse för de överväganden om planområdets energiförsörjning som har gjorts under planarbetet. Berörda myndigheter bör enligt ELAK ges i uppdrag att utarbeta en handlingsplan som kommunerna kan lägga till grund för sin
energiplanering. När det gäller ELAK:s mer allmänna uttalande om vikten av kommunal
energiplanering instämmer flertalet av de remissinstanser som har uttalat
sig i frågan.
Förslaget att ändra byggnadsstadgan tillstyrks av eller lämnas utan erinran av ett antal remissinstanser bl.a. RRV, statens industriverk, energi-
sparkommittén, Skellefteå och Örebro kommuner, DFE och HSB. Elverksföreningen är negativ till förslaget.
Elverksföreningen framför:
De förslag som framläggs saknar logiskt samband med den kommunala energiplaneringen och torde i vissa fall kunna upplevas som ett hinder för denna eller som en begränsning av handlingsfriheten inom ramen för nyssnämnda lag. Den kommunala planeringens möjligheter att beakta lokala särdrag och förutsättningar kan. trots de befogenheter byggnadsnämnderna avses få. icke tillvaratas genom de av kommittén — till direkti-
vens efterföljd — föreslagna åtgärderna. Föreningen befarar också att
förslagen leder tull avsevärt merarbete och därmed kostnader för säväl
byggnadsnämnderna som de energiplanerande organen. dvs. för kommunerna.
Vidare anges att kommunerna bör ta ställning till aktuella och framtida
uppvärmningsformer. Hur kommunerna skall kunna förutse vilka uppvärmningsalternativ som om ca 20 år kommer att vara tekniskt-kKommer-
siellt tillgängliga och ekonomiskt rimliga kan man med fog fråga sig. I vart fall har kommittén inte själv vågat precisera sig i detta avseende. Kommunernas handlingsfrihet i nuläget begränsas dessutom i hög grad av kommitténs förslag.
Svenska gasföreningen framför:
Viktigt är emellertid att man inte genom lagstiftning binder sig för en
lösning härvidlag som är dåligt förankrad i den praktiska verkligheten.
Föreningen vill också ifrågasätta om det inte är lagen om kommunal energiplanering som skall kompletteras för att åstadkomma den erforder-
liga effektiviseringen.
Ett fåtal remissinstanser har direkt berört ELAK:s förslag om en handlingsplan. SIND uttrycker en i huvudsak positiv inställning till förslaget. Energisparkommittén framför därvid att informationsbytet mellan berörda statliga myndigheter — konsulter — kommuner behöver förbättras.
Jönköpings kommun anser att energiplaneringen berör många av kommunens ansvarsområden. Det är angeläget att de berörda myndigheter som ska utarbeta riktlinjer för planeringen tar hänsyn till detta. Det måste enligt kommunen till en helhetssyn på energiplancering så att en optimal mix mellan försörjning och sparande görs.
Kiruna kommun framför:
Det anförtros åt centrala ämbetsverk att utöva kontroll över kommunernas sätt att handlägga sina skyldigheter vid planeringen samt att utöva
detaljerad styrning av kommunernas planering och genomförande genom
”råd” och ”handlingsplan”". Förslaget innebär att ny kontroll och styrning av kommunerna införs sedan statsmakten icke utan framgång strävat att avveckla sådan kontroll och styrning i ett flertal sektorer av den kommunala verksamheten.
Bilaga 7
Anslagsframställningar beträffande anslaget B17. Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m. m.
Bostadsstyrelsen lämnar i sin anslagsframställning en redogörelse för omfattningen av verksamheten med energisparstöd under budgetåret 1979/ 80 såvitt avser bostadshus, allmänna samlingslokaler samt kommunala och landstingskommunala byggnader.
För budgetåret 197/80 fastställdes ursprungligen en ram på 1 175 milj. kr. för beslut om energibesparande åtgärder i bostäder. Genom beslut den 27 mars 1980 medgav regeringen att ytterligare 300 milj. kr. fick tagas i anspråk för beslut om sådana åtgärder som under november 1980 t.o.m. april 1981 gav sysselsättning åt anställd arbetskraft i andra områden än Stockholms län, Malmöhus län och Göteborgs byggarbetsnämndsområde inom Göteborgs och Bohus län.
Beslut om energisparstöd för bostäder lämnades under budgetåret 1979/ 80 till 69300 projekt mot 66200 under budgetåret 1978/79. Det beviljade beloppet ökade från 1234 milj. kr. till 1263 milj. kr., varav bidragen (inkl. räntefria förbättringslån) utgjorde 310 milj. kr.
Vid utgången av budgetåret 1979/80 fanns hos länsbostadsnämnderna 14430 ansökningar i balans mot 17 370 ett år tidigare.
Mot ramarna avräknades ett belopp av 1218 milj. kr. (med hänsyn taget till nya beslut, ändringsbeslut och återtagna beslut). Detta belopp avsåg till 48 milj. kr. beslut i sådana ärenden för vilka har fastställts den nyss nämnda särskilda ramen på 300 milj. kr. Av den ursprungligen fastställda ramen på 1 175 milj. kr. disponerades sålunda 1 170 milj. kr.
Under budgetåret 1979/80 har beslut om energistöd för allmänna samlingslokaler meddelats i 452 ärenden med totalt 4,8 milj. kr. Den för stödet fastställda ramen på 10 milj. kr. togs sålunda inte helt i anspråk. Under närmast föregående budgetår lämnades stöd med 5,6 milj. kr.
För budgetåret 1979/80 fastställdes ursprungligen en ram för stödet till energibesparande åtgärder i kommunala och landstingskommunala byggnader m.m. på 50 milj. kr. Ramen utvidgades med 35 milj. kr. i januari 1980. Totalt beviljades 84,6 milj. kr. i 2568 ärenden.
Bostadsstyrelsen föreslår för budgetåret 1981/82 att ramen för energisparåtgärder i bostäder, som belastar statsbudgeten, upptas till 1500 milj. kr., att ramen för åtgärder i allmänna samlingslokaler upptas till 5 milj. kr. och att ramen för åtgärder i kommunala och landstingskommunala byggnader upptas till 150 milj. kr. Detta innebär med undantag för allmänna samlingslokaler en fortsatt stegvis upptrappning.
Byggnadsstyrelsen har hittills vidtagit energisparåtgärder för en sammanlagd kostnad av ca 160 milj. kr. Vid utgången av budgetåret 1980/81
beräknas verket ha engagerat sig för sammanlagt 210 milj. kr.. vilket är lika med de sammanlagda ramar som har anvisats för ändamålet t.o.m. budgcet-
året 1980/81.
Byggnadsstyrelsen hemställer om en oförändrad beslutsram för budget-
året 1981/82 om 50 milj. kr.
Statens råd för byggnadsforskning föreslår i sin anslagsframställning för
budgetåret 1981/82 att verksamheten inom energihushållningsområdet fi-
nansicras med anslag och inte som gällande ordning med avgiftsmedel från fonden för byggnadsforskning. Rådet begär sålunda medel för forsknings-
och utvecklingsverksamhet, energiinriktad prototyp- och demonstrations-
verksamhet samt planering, uppföljning och utvärdering av forskningsinriktat experimentbyggande om sammanlagt 41.7 milj. kr.
Statens planverk disponerar under budgetåret 1980/81 2 milj. kr. för
bidrag till framställning av studiematerial m.m. avseende fortbildnings-
verksamhet för yrkesverksamma i olika led av byggnadsprocessen. Planverket förutsätter att medel för detta ändamål kommer att ställas till
verkets förfogande också i fortsättningen eftersom ambitionsnivån kom-
mer att höjas.
Statens provningsanstalt hemställer att för budgetåret 1981/82 2 milj. kr.
anvisas till provningsanstalten för utveckling av metoder för provning och kontroll av åtgärder inom energiprovningsområdet.
Prop, 1980/81: 133 180
Bilaga 6. — Sammanfattning av och remissyttranden över elanvänd-
ningskommitténs (1 1980:05) betänkande (Ds 1 1980:22)
Et och olja sosoosossssserresrsssse rs rss reses sees nt 143 Bilaga 7. — Anslagsframställningar beträffande anslaget B 17. Vissa
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981