om riktlinjer för energipolitiken

Regeringens proposition

1978/79:115

om riktlinjer för energipolitiken;

beslutad den 1 mars 1979.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av

föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN

CARL THAM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till riktlinjer för energipolitiken fram

till omkring år 1990.

Det betonas att god tillgång till energi är en grundläggande förutsättning för ekonomisk och social utveckling. Vidare framhålls att energipolitiken

är ett medel i strävandena att nå angelägna sociala mål såsom ekonomisk tillväxt, full sysselsättning, regional balans, social och ekonomisk utjämning och god miljö.

I propositionen framhålls att de närmaste årtiondena kommer att utgöra

ett övergångsskede mot en kommande epok när uthålliga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan svarar för huvuddelen av vårt lands energiförsörjning och att inriktningen av energipolitiken under 1980-talet bör ges mot denna bakgrund.

Det framhålls att den centrala energipolitiska uppgiften för vårt land är

att stegvis förbättra vårt försörjningsläge genom att minska det stora

oljeberoendet.

I propositionen redovisas ett flertal åtgärder för att begränsa energianvändningen. Det betonas att energihushållningen måste planeras så att

insatserna sätts in där de får störst effekt. Förslag läggs fram om fortsatt stöd till energibesparande åtgärder inom

näringslivet m. m. Stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar

för bättre energihushållning föreslås ökas. Översyn av den prövning av industrins energihushållning som f.n. sker

enligt 136 a § byggnadslagen aviseras. I detta sammanhang avses också frågan om en särskild energihushållningslag prövas. 1 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 115

Prop. 1978/79: 115 2

I propositionen lämnas förslag till ändringar av stödet till energibespa-

rande åtgärder i bostadshus m. m. Syftet är att ge möjligheter att mer aktivt

styra stödet till de åtgärder som är önskvärda från samhällets utgångspunkter. I anslutning härtill behandlas frågor om finansiering av stödet. Till kommunernas rådgivning föreslås ett ökat stöd under en treårig uppbyggnadsperiod. Vidare föreslås ökade satsningar på utveckling och införande

av ny teknik för energihushållning. Beslut om lån och bidrag, inkl. utvecklingsstöd, föreslås kunna meddelas med sammanlagt drygt 2000 milj. kr. under budgetåret 1979/80.

Förslag läggs fram om höjning av skatten på vissa oljeprodukter med 40

kr. per m?. Skatten på motoralkoholer föreslås bli sänkt. Ökning av energiskatten för mycket energikrävande industrier aviseras. Ökningen sker

genom att nedsättningsgränsen höjs från 1,3 till 1,82 av produkternas

försäljningsvärde. Utredning om beskattningen av energi redovisas. Översyn av myndighetsorganisationen inkl. forskningsorganisationen

inom energiområdet aviseras. Vattenfallsverkets framtida uppgifter och organisation avses också utredas i detta sammanhang.

Energianvändningsnivån beräknas bli 425—460 TWh år 1990, Det innebär att användningen av energi beräknas öka med 0,4-1,0 720 per år fram

till år 1990. Det framhålls att detta är en väsentligt lägre ökningstakt än vad andra industriländer räknar med.

I propositionen betonas att det är nödvändigt att energiförsörjningen

dimensioneras så att det finns utrymme för en något snabbare industriell och ekonomisk utveckling än som i dag syns trolig. Det framhålls att

energitillförselsystemet bör planeras så att en användningsnivå kring den övre gränsen av det angivna intervallet skall kunna tillgodoses.

Omfattande insatser för att ersätta olja med andra energislag föreslås. Trots dessa åtgärder bedöms oljan under hela den aktuella perioden komma att lämna det största bidraget till landets energiförsörjning. Åtgärder i

syfte att öka försörjningstryggheten på den svenska oljemarknaden avi-

seras. Den statliga kreditgarantin för investering i produktion och distribu-

tion av bl. a. olja föreslås få utökat användningsområde.

Flera förslag rörande oljans hälso- och miljöproblem förutskickas, bl. a.

aviseras ökade insatser för forskning om skadeverkningarna vid oljeförbränning och om åtgärder för att minska utsläppen av föroreningar. De naturgasprojekt som aktualiserats under senare år bedöms medföra

mycket begränsade fördelar i förhållande till de höga kostnaderna. Projekten avvisas I propositionen.

I propositionen framhålls att ökad kolanvändning erfordras för att mins-

ka oljeberoendet. Ett omfattande arbete för att lösa de miljöproblem som

är förenade med koleldning och kolhantering aviseras. Användning av torv för energiändamål bör enligt propositionen öka.

Vidare beräknas skogsavfall och biomassa få större betydelse för energi-

försörjningen.

Prop. 1978/79: 115 a 3

Ett brett program för att ta till vara solenergi för uppvärmningsändamål föreslås i propositionen. Sol 85; ett målinriktat solvärmeprogram, läggs

fram.

Åtgärder för förbättrad långsiktig finansiering av fjärrvärmeutbyggnaden redovisas i propositionen. Generella restriktioner mot elvärme avvisas.

Förslag till lag om ändring i lagen om vissa rörledningar och förslag till lag om ändring i lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanlägg-

ningar m.m. läggs fram. Ändringarna innebär att rörledningslagens koncessionskrav kommer att gälla också fjärrvärmeledningar av större omfattning.

Behovet av elkraft beräknas i propositionen komma att uppgå till 140—

145 TWh år 1990. Utbyggnaden av vattenkraft begränsas till 65 TWh. I propositionen föreslås utvidgad reglering av sjön Sädvajaure inom Pieljekaise nationalpark.

Regleringen aktualiseras av utbyggnad av Sädva kraftstation.

Kärnkraftprogrammet bör enligt propositionen begränsas till tolv reaktorer. Någon utbyggnad därutöver bör inte komma i fråga. Ökade resurser

till statens kärnkraftinspektion för insatser som höjer säkerheten i befint-

liga kärnkraftverk föreslås. Utredning om hur en eventuell uranutvinning skall kunna ske på ett miljösäkert sätt aviseras. Därutöver föreslås i propositionen att i första hand kraftvärmeverk

baserade på fasta bränslen byggs ut, främst under andra hälften av 1980talet. Förbättrad finansiering av kraftvärmeverk redovisas.

Strukturomvandlingen inom eldistributionsområdet föreslås fortsätta.

Stöd till restelektrifieringen föreslås utgå under en tioårsperiod.

Det treåriga energiforskningsprogram som antogs av riksdagen år 1978

föreslås fortsätta. Väsentligt ökade insatser beträffande användning av

solvärme föreslås. Ökade insatser rörande ny miljövänlig teknik för utnyttjande av kol aviseras.

Planeringen inom energiområdet under 1980-talet föreslås inriktas efter de riktlinjer som läggs fram i propositionen. Det betonas att kriser i

energitillförseln och betydande omställningsproblem kan bli aktuella. I propositionen framhålls att detta kan komma att medföra att riktlinjerna för energipolitiken får omprövas och ytterligare åtgärder vidtas.

Prop. 1978/79: 115 4

Utdrag PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1979-03-01

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam.

Föredragande: statsråden Tham, Enlund, Friggebo och Mundebo.

Proposition om riktlinjer för energipolitiken

Statsråden Tham, Enlund, Friggebo och Mundebo anmäler sina förslag. Anförandena redovisas i underprotokollen för industri-, jordbruks-, bostads- resp. budgetdepartementet.

Statsrådet Tham hemställer att regeringen i en proposition förelägger riksdagen vad han och statsråden Enlund, Friggebo och Mundebo har anfört för de åtgärder eller ändamål de har hemställt om.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar

att genom proposition förelägga riksdagen vad här har anförts för de

åtgärder eller ändamål som föredragandena har hemställt om.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i un-

derprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1—4.

Regeringens proposition

1978/79:115

Bilaga I Industridepartementet

Riktlinjer för energipolitiken såvitt avser industridepartementets verksamhetsområde

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet |

Bilaga 1

Utdrag

PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1979-03-01

Föredragande: statsrådet Tham

Anmälan till proposition om riktlinjer för energipolitiken såvitt avser industridepartementets verksamhetsområde

Föredraganden

1 Inledning

Jag kommer i det följande att lägga fram förslag till riktlinjer för energi-

politiken. Mina förslag grundar sig främst på det arbete som energi-

kommissionen (I 1976:05) har bedrivit. En sammanfattning av kommis-

sionens huvudbetänkande (SOU 1978:17) Energi och slutbetänkande

(SOU 1978: 49) Energi Hälso-, miljö- och säkerhetsrisker och sammanställning av remisyttrandena häröver bör fogas till protokollet i detta ärende

som bilaga 1.1.

Som underlag för mina ställningstaganden har jag vidare bl. a. ett flertal rapporter och promemorior som i sin helhet eller i sammanfattning bör fogas till regeringsprotokollet som bilagor, nämligen

sammanfattning av energi- och miljökommitténs betänkande (SOU 1977:67) Energi, hälsa, miljö och sammanställning av remissyttrandena

häröver (bilaga 1.2),

förhandsrapport från statens industriverk rörande utvärdering av statsbidragen för energibesparande åtgärder inom näringslivet (bilaga 1.3),

sammanfattning av statens industriverks utredning (SIND 1978: 6) Pro-

totyper och demonstrationsanläggningar för bättre energihushållning och

sammanställning av remissyttrandena häröver (bilaga 1.4),

utdrag ur Swedegas AB rapport den 15 september 1978 till industridepar-

tementet i naturgasfrågan, utvärdering av rapporten, sammanställning av remissyttrandena häröver och utdrag ur Swedegas AB rapport den 20

januari 1979 (bilaga 1.5),

sammanfattning av elvärmeutredningens betänkande (Ds 1 1977:9) Restriktioner för uppvärmning med elradiatorer och sammanställning av remissyttrandena häröver (bilaga 1.6), I Riksdagen 1978179. I saml. Nr 115. Bilaga I

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet rr

en inom industridepartementet utarbetad promemoria om koncessions-

plikt för vissa fjärrvärmeledningar, som också innehåller förslag till lag om

ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar och sammanställning av remissyttrandena häröver (bilaga 1.7),

Scandpower A/S rapport Kjernekraftens kostnader (bilaga 1.8),

sammanfattning av rapporter från statens vattenfallsverk och Sydkraft

AB om värmeöverföring från kärnkraftverk (bilaga 1.9),

rapport från arbetsgruppen för kraftvärmefrågor (bilaga 1.10) samt en

stor mängd synpunkter och förslag rörande åtgärder inom energiområdet

från kommuner, organisationer, företag och enskilda.

Jag lägger i det följande fram förslag till lag om ändring i lagen (1978: 160)

om vissa rörledningar och förslag till lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m. Mina förslag bör fogas till detta regeringsprotokoll som bihang.

Som bakgrund till mina förslag lämnar jag i det följande en kort redogö-

relse för utvecklingen inom energiområdet fr. o. m. år 1975.

Riksdagen fattade år 1975 ett energipolitiskt beslut av stor betydelse (prop. 1975:30, NU 1975:30, rskr 1975:202). Utgångspunkten för det program som i sina huvudpunkter då antogs med stor majoritet var att den

energipolitiska planeringen skulle förbättras och utvidgas till att i princip

omfatta hela energiområdet. Detta innebar att programmet inriktades starkt på hushållning med energi och planering för inte bara tillförseln utan även användningen av energi.

Som mål sattes att energikonsumtionens ökningstakt skulle begränsas till 276 i genomsnitt per år för perioden 1973-1985. För tiden därefter skulle en ytterligare nedpressning eftersträvas så att om möjligt en konstant nivå skulle hållas från omkring år 1990. Inom ramen för det samlade

två-procentmålet sattes som mål för användningen av elenergi att ökningen

skulle begränsas till i genomsnitt högst 6 7 per år t. o. m. år 1985 mot 7— 8 Ze per år under 1960-talet.

För att åstadkomma en sänkning av energikonsumtionens ökningstakt vidtogs ett antal åtgärder. Förberedelser gjordes för att införa en kommunal energiplanering och förbättra uppföljning och statistik. Möjligheter infördes för staten att ställa villkor om energieffektivitet vid tillstånd till

ny- eller utbyggnad av energikrävande industri. Informations- och utbild-

ningsinsatser gjordes. Det statliga ekonomiska stödet utvidgades till att

förutom energibesparande åtgärder i byggnader gälla också industrins in-

vesteringar för energieffektivare processer m. m. Skärpta normer för bygg-

naders isolering m. m., vilka innebar ungefär en halvering av den beräkna-

de energiåtgången i ett nytt hus, jämfört med ett hus byggt efter tidigare normer, initierades också. Den allmänna energiskatten höjdes.

Med den tillväxttakt som beräknades för elkonsumtionen skulle behovet

av elproduktion år 1985 bli nära 160 TWh, varav 63 TWh beräknades bli producerade i kärnkraftv &k. Det innebar att 13 kärnkraftblock skulle vara

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 3

i drift år 1985. Det skisserade utbyggnadsprogrammet avsågs utgöra en ram inom vilken modifieringar kunde vidtas om utvecklingen visade sig motivera detta. Riktlinjerna för elförsörjningen innebar vidare dels en planerad utbyggnad av vattenkraften med ca 5 TWh till ca 66 TWh, dels en

betydande satsning på anläggningar för kombinerad el- och värmeproduk-

tion.

Försörjningen med bränslen skulle enligt programmet tryggas genom bl.a. en aktiv statlig oljepolitik. Ett statligt företag för kommersiell verk-

samhet inom oljeområdet bildades. Det statliga stödet för prospektering

efter och utvinning av olja och naturgas i Sverige och utomlands utvidgades och förstärktes. Principbeslut fattades om ytterligare beredskapslagring av olja och oljeprodukter för att förbättra uthålligheten mot s.k.

fredskriser.

Energiprogrammet innehöll även ett treårigt program för forskning och utveckling inom energiområdet, omfattande såväl produktion och distribu-

tion som användning av energi inom industri, transporter och bebyggelse.

Programmet innebar en ökning av forsknings- och utvecklingsinsatserna rörande förnybara energikällor bl. a. sol, vind och biomassa. De sammanlagda kostnaderna för programmet beräknades till 366 milj. kr. för treårs-

perioden 1975/76—-1977/78.

1975 års energipolitiska program avsåg tiden fram till år 1985. Nytt ställningstagande innehållande riktlinjer för energipolitiken efter år 1985 förutsattes komma att ske år 1978.

Som en följd av det energipolitiska programmet vidtogs under åren 1975

och 1976 ett antal åtgärder, bl. a. utvidgning och förbättring av energistatistiken, utökning av det ekonomiska stödet till energibesparande åtgärder i

näringslivet, förstärkning av myndighetsresurserna inom kärnsäkerhets-

området och utvidgning av forsknings- och utvecklingsarbetet inriktat på

ökad säkerhet i kärnkraftverken. Vidare lades riktlinjer fast för eldistributionens fortsatta omstrukturering med bl.a. ökat utrymme för lokala intressen. Hösten 1976 godkände riksdagen lag (1976: 838) om allmänna fjärrvärmeanläggningar och våren 1977 antogs lag (1977: 439) om kommunal energiplanering.

Under år 1976 beslöt statsmakterna också att förstärka energiberedskapen genom bl.a. vissa insatser inom det petrokemiska området. Våren 1977 fattades beslut om den fortsatta beredskapslagringen inom energiom-

rådet till år 1985. Beslutet innebar en prioritering av beredskapsåtgärder mot fredskriser.

I februari 1976 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet den s.k. energi- och miljökommittén (Jo 1976:02) med uppdrag att ge en översiktlig och lättillgänglig redovisning av hälso- och miljöeffekterna vid användningen av olika energislag. Kommittén framhåller i sitt betänkande att det inte finns några enkla svar på frågan om hur Sveriges energiförsörjning skall se ut — inte ens om man enbart skulle se till verkningarna på

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 4

hälsa och miljö. Kommittén framhåller att alla de energislag som i detta

perspektiv kan spela en mer betydande roll är förknippade med skadeverk-

ningar som är eller kan bli ett allvarligt hot mot vår hälsa eller vår miljö. Åtgärder för ökad energihushållning och forsknings- och utvecklingsinsatser med sikte på ökad användning av förnybara energikällor bör därför vidtas. Kommittén framhåller vidare att det från hälso- och miljösynpunkt

förefaller rimligast att Sverige bygger sin elenergiförsörjning på en kombination av olika energislag.

I den regeringsförklaring som den i oktober 1976 nytillträdda regeringen

avgav betonades starkt riskerna med hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Det framhölls att en satsning på kärnkraft inte kunde ske om inte riskerna bemästrades. Regeringen lade fram förslag till lag om

särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, den s.k. villkorslagen, som antogs av riksdagen våren 1977 (prop. 1976/77:53, NU 1976/

77:23, rskr 1976/77: 205). Enligt lagen krävs att vissa frågor om hantering av använt kärnbränsle och högaktivt avfall skall vara lösta innan en reaktor får tas i drift. Tillstånd enligt lagen meddelas av regeringen. Som villkor för

tillstånd gäller att innehavaren av reaktorn skall dels förete avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle, dels visa hur och var en helt säker slutlig förvaring av det högak-

tiva avfallet från upparbetningen kan ske. Alternativt kan tillstånd ges till

en reaktorinnehavare som kan visa hur och var en helt säker slutlig förvaring kan ske av använt kärnbränsle utan föregående upparbetning,

s.k. direktdeponering.

Lagen gäller endast de reaktorer som inte hade tagits i drift före oktober

1976. De första fem svenska kärnkraftreaktorerna berörs alltså inte. För

den sjätte reaktorn, Barsebäck 2, som var färdig vid nämnda tidpunkt och som nu är i drift, antogs särskilda bestämmelser.

Som en följd av de krav som villkorslagen ställer startade de berörda kraftföretagen ett utrednings- och utvecklingsprogram, projekt Kärnbränslesäkerhet (KBS), avseende hantering och förvaring av använt kärnbränsle. En redovisning vad beträffar hantering. och slutlig förvaring av

högaktivt avfall från upparbetning lämnades i december 1977 och en redo-

visning av hantering och slutlig förvaring av använt kärnbränsle i juni 1978.

Vattenfallsverket ansökte i december 1977 om tillstånd enligt villkorsla-

gen för kärnkraftblocket Ringhals 3. En motsvarande ansökan från Forsmarks Kraftgrupp AB för Forsmark 1 ingavs i april 1978. Ansökningarna prövades i oktober 1978 av regeringen som därvid fann att den i ansökning-

arna åberopade metoden för förvaring av högaktivt avfall från upparbetning i huvudsak uppfyller villkorslagens krav. Regeringen beslöt emellertid

att t. v. lämna ansökningarna utan bifall med motiveringen att det fordras

ytterligare geologiska undersökningar för att visa förekomsten av en tillräckligt stor bergsformation på aktuellt djup och med de egenskaper som

KBS säkerhetsanalys i övrigt förutsätter. Arbetet med att ta fram kompletterande geologiskt underlag har nyligen avslutats.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga I Industridepartementet 5

Ökade insatser beträffande energihushållning vidtogs under åren 1977 och 1978. Anslaget för statsbidrag till energibesparande åtgärder inom

näringslivet har successivt förstärkts för att under innevarande budgetår uppgå till drygt 300 milj. kr. Anslaget för stöd till energisparåtgärder i

bostäder m. m. höjdes under samma period. För innevarande budgetår har sammanlagt drygt 1300 milj. kr. anvisats för detta ändamål.

Ett förslag till energisparplan för befintlig bebyggelse antogs av riksdagen våren 1978 (prop. 1977/78:76, CU 1977/78:31, rskr 1977/78: 345).

Målet är enligt beslutet att spara ca 35 TWh under perioden 1978-1988,

vilket innebär 25-30 26 av nettoenergiförbrukningen i 1978 års byggnadsbestånd. Planen, som omfattar investeringar om sammanlagt 31000—- 48000 milj. kr. under denna period, skall enligt beslutet omprövas efter tre år.

Våren 1978 beslöt riksdagen vidare att förlänga energiforskningsprogrammet med ytterligare en treårsperiod (prop. 1977/78:110, NU 1977/ 78:68, rskr 1977/78: 341). Tyngdpunkten i programmet las på de förnybara

energikällorna, främst vindenergi och biomassa, och på effektivare energlanvändning i industrins processer och i bebyggelsen. För perioden 1978/

79-1980/81 angavs en ram på 842 milj. kr. Den 20 mars 1977 höjdes elskatten från 2 öre till 3 öre per KWh. Skatten

på bensin höjdes med 25 öre per liter den 27 april 1978.

För att stimulera opinionsbildningen inför det kommande energipolitiska

beslutet har för budgetåren 1977/78 och 1978/79 anslagits medel för särskilt stöd till studiecirklar i energifrågor, bl. a. för bidrag till studieförbunden för

framtagning av material och utbildning av cirkelledare. Under budgetåret

1977/78 ställdes också medel till förfogande för ekonomiskt stöd till infor-

mation och kunskapsspridning som initierades av olika fristående grupper och organisationer,

I december 1976 tillkallades enligt regeringens bemyndigande energikommissionen, vars uppgift var att samla, utvärdera och redovisa material samt göra nödvändiga kompletterande studier som underiag för regeringens ställningstaganden och förslag till riksdagen om den svenska energipo-

litikens inriktning fram till omkring år 1990.

Statens industriverks prognoser SIND A och SIND B som redovisades i utredningen (SIND 1977:9) Sveriges energianvändning under 1980- och 1990-talen utnyttjades i energikommissionens arbete. I prognosen SIND A beräknas energianvändningen år 1990 till ca 470 TWh, varav ca 127 TWh el.

Användningsnivåerna motsvaras av tillförselnivåer på totalt ca 510 TWh

och ca 145 TWh el. Prognosen bygger bl.a. på att omfattande insatser i

energihushållande syfte vidtas. Under antagandet om en ännu högre ambitionsnivå beträffande energibesparingsåtgärder utarbetade verket en vari-

ant på denna prognos, SIND B, enligt vilken behovet av tillförd energi år 1990 uppgår till ca 480 TWh, varav ca 140 TWh el.

På uppdrag av energikommissionen utarbetades bl. a. en alternativ ener-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 6

giplan av företrädare för vissa miljörörelser. Denna plan, miljörörelsernas alternativa energiplan (MALTE), grundar sig på ett väsentligt lägre energibehov bl.a. genom att man har antagit en industribranschstruktur som kraftigt avviker från vad som låg till grund för industriverkets prognos. Planen, som förutsätter att kärnkraften skall vara avvecklad år 1985, bygger på ett betydande utnyttjande av biomassa för energiändamål.

Energikommissionen redovisade i sitt arbete fyra exempel för den fortsatta utvecklingen inom energiområdet. Dessa s.k. alternativ byggdes i huvudsak upp kring olika handlingslinjer beträffande användningen av kärnkraft. Alternativ A utgör en plan för avveckling av kärnkraften till omkring år 1985. Alternativ B innebär att energipolitiken inriktas mot att avveckla kärnkraften under en tioårsperiod med år 1990 som riktpunkt, alternativ C att en kärnkraftutbyggnad inom ramen för 1975 års beslut accepteras under 1980-talet men att låsningar för tiden därefter undviks och slutligen alternativ D att kärnkraftutbyggnad under 1980-talet accepteras i något större omfattning samt att en markerad inriktning görs mot fortsatt framtida kärnkraftutnyttjande, bl.a. genom en satsning på en inhemsk kärnbränslecykel. Användningsnivån i alternativ A och B är begränsad till ca 430 TWh år 1990 och understiger därmed nivån i prognosen SIND B medan användningsnivån i alternativ C och D är ungefär den samma som Ii SIND A.

Kommissionen utarbetade också två varianter på dessa alternativ nämligen alternativ B!, där användningsnivån i alternativ C och D förutsätts samtidigt som kärnkraften avvecklas och alternativ C! som innebär ett fortsatt kärnkraftutnyttjande men baserar sig på samma energianvändningsnivå som alternativ A och B.

Genomförda analyser och överväganden ger enligt energikommissionen vid handen att de riktlinjer som innefattas i ett energisystem mellan alternativen C och C! i långa stycken svarar mot de krav som kommissionen anser bör ställas på energiprogrammet för 1980-talet, nämligen ökad försörjningstrygghet, minskat oljeberoende, flexibilitet och handlingsberedskap inför framtida ställningstaganden. Kommissionen anger vidare att vi genom utnyttjande av el liksom genom ökat utnyttjande av fjärrvärme kan pressa tillbaka oljeberoendet samtidigt som försörjningstryggheten kan förbättras genom ökat utnyttjande av inhemska bränslen och större spridning av importbränslen. Ett energipolitiskt beslut med denna inriktning ger enligt energikommissionen möjligheter till en fortlöpande omprövning av energipolitiken, allteftersom ny kunskap erhålls om framför allt möjligheterna att införa de förnybara energikällorna i större skala.

Till kommissionens betänkanden har avgivits reservationer med olika inriktning. Reservationerna gäller främst vattenkraft- och kärnkraftfrågorna.

Jag delar i stort energikommissionens uppfattning och kommer i det följande att lägga fram förslag till riktlinjer för energipolitiken som ansluter

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 7

sig till denna strategi. Förslagen, som i första hand avser tiden fram till

omkring år 1990, är således utformåde med syfte att möjliggöra en succes-

siv utveckling mot ett energisystem i huvudsak baserat på uthälliga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. I takt med att ytterligare kunskap erhålls får en fortlöpande anpassning av energipolitiken mot detta mål ske.

I prop. 1978/79: 100 (bil. 17 s. 137, 186 och 208) har regeringen föreslagit

riksdagen att, I avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret

1979/80 beräkna

1. till Energibesparande åtgärder inom näringslivet m.m. ett reservationsanslag av 310 milj. kr., |

2. till Vissa utbildningsåtgärder m.m. i energibesparande syfte ett reservationsanslag av 5 milj. kr.,

3. till Energiforskning ett reservationsanslag av 283 milj. kr.,

4, till Kraftstationer m.m. ett investeringsanslag av 2310 milj. kr.

Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 8

2 - Energipolitikens allmänna inriktning

2.1 Internationell översikt 2.1.1 Världens nuvarande energiförsörjning

Den globala användningen av energi har ökat snabbt under hela 1900talet. Tillväxten har varit omkring 5 26 per år. Sedan år 1950 har energianvändningen mer än trefaldigats. Utvecklingen har dock inte skett likformigt vad gäller olika slags energiråvaror. Medan utvinningen av kol sedan år 1950 har ökat med ca 70 70 har utvinningen av olja mer än femfaldigats, utvinningen av naturgas nästan sjufaldigats och produktionen av vattenoch kärnkraft mer än femfaldigats.

Denna utveckling har inneburit förskjutningar i energiråvarornas relativa andelar av den globala energiproduktionen. Sålunda svarade år 1950 kolet för ca 60 Zz, oljan för ca 30 26 och naturgasen för ca 10 9Zc av den totala produktionen. Vattenkraften svarade för ett par procent. År 1975 hade kolets andel, trots ökad utvinning, sjunkit till ca 33 Ze medan oljans och naturgasens andelar stigit till ca 44 resp. 2070. Vattenkraft och kärnkraft svarade för ca 3 Zz.

En viss utjämning har skett i fördelningen av energianvändningen mellan olika ländergrupper så att u-länderna har kunnat ta en ökande andel av världens energiproduktion i anspråk. Skillnaderna mellan i-länder och uländer är dock avsevärda. U-länderna hade år 1975 ca 70 22 av befolkningen men svarade endast för 16260 av energiförbrukningen i världen exkl. statshandelsländerna. De 16 största u-länderna stod för två tredjedelar av denna förbrukningsnivå. Ungefär 600 milj. människor i de högt utvecklade industriländerna förbrukar idag en energimängd som motsvarar ungefär 6 ton olja per invånare och år. Motsvarande siffra för ca 1700 milj. människor i de fattigaste u-länderna är 0,3 ton per invånare och år. Däremellan kommer en stor och växande grupp av mellanutvecklade länder med ca 1 800 milj. människor som förbrukar ca 1,6 ton per invånare och år.

För att u-länderna skall kunna utvecklas ekonomiskt, öka sin livsmedelsproduktion och hejda den inom vissa regioner allvarliga miljöförstöring som uppkommer genom skövlandet av skog för bränsleändamål fordras bl. a. ökad tillgång till energiråvaror. U-ländernas utveckling kommer att ställa stora krav på det globala energiförsörjningssystemet, speciellt vad avser oljeförsörjningen, inte minst mot bakgrund av den snabba befolkningsökningen och den fortgående urbaniseringen.

Oljan dominerar världens nuvarande energiförsörjning. Av tabell 2.1 framgår produktionen av råolja och konsumtionen av oljeprodukter inom skilda geografiska regioner år 1977.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 9

Tabell 2.1 Världens produktion och konsumtion av olja år 1977, milj. ton

Källa: BP statistical review of the world oil industry 1977.

Av tabellen framgår att oljekonsumtionen huvudsakligen sker i områden som i stor utsträckning måste importera oljan. Stater tillhörande Organization of the Petroleum Exporting Countries (OPEC) spelar en nyckelroll eftersom de svarar för drygt hälften av världens oljeproduktion och för ca 85 20 av exporten. Den totala världshandeln med olja år 1977 uppgick till drygt 1,7 miljarder ton varav knappt 1,5 miljarder ton var råolja och resten

raffinerade oljeprodukter. . Naturgasen konsumeras till skillnad från olja i stor utsträckning i de

regioner där den produceras. Den uppskattade världsproduktionen av gas år 1977 framgår av tabell 2.2

Tabell 2.2 Världens produktion av naturgas år 1977, miljarder m'

1394 Källa: Petroleum Economist, September 1978.

Tabellen redovisar den kommersiella gasproduktionen. Härtill kommer ca 300 miljarder m? gas vilka antingen måste facklas, dvs. brännas, på grund av bristande avsättningsmöjligheter eller användas för injicering i producerande oljekällor för att därigenom öka utvinningen av olja. Merparten av sistnämnda gaskvantitet produceras i stater som tillhör OPEC.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 10

Dessa staters kommersiella gasproduktion beräknas år 1977 ha uppgätt till

endast 75 miljarder m? av en total produktion på ca 270 miljarder m?.

Den internationella handeln med naturgas har relativt liten omfattning.

År 1976 beräknas den har uppgått till 142 miljarder m?, varav drygt 17

miljarder m? distribuerades i form av flytande naturgas, s.k. LNG, och resten via rörledningar. De största exportörerna av rörbunden gas år 1976

var Nederländerna med 57 miljarder m?, Canada med 27 miljarder m? och Sovjetunionen med 26 miljarder m?. Största exportörer av LNG var Brunei

med 7,5 miljarder m?, Algeriet med 6,5 miljarder m? och Libyen med 4

miljarder m”?.

Även den internationella handeln med kol är av begränsad omfattning. Av världsproduktionen år 1977 om knappt 2,5 miljarder ton gick endast ca 200 milj. ton i internationell handel. Merparten härav avsåg kol för järnoch stålindustrin och endast en mindre del utgjordes av kol lämplig för energiproduktion. De största exportörerna var Förenta staterna med 49 milj. ton, Polen med 39 milj. ton, Australien med 36 milj. ton och Sovjet-

unionen med 26 milj. ton.

Världsproduktionen av kol år 1977 framgår av tabell 2.3.

Tabell 2.3 Världsproduktionen av kol år 1977, milj. ton

2464 Källa: US Department of the Interior: International Coal Trade, April 1978.

T.o.m. år 1976 har i västvärlden producerats drygt 470 000 ton uran varav drygt två tredjedelar har kommit från Nordamerika. Av den produ-

cerade kvantiteten har huvuddelen utnyttjats för militära ändamål. Mellan åren 1972 och 1976 låg produktionen konstant kring ca 20000 ton per år. Därtill kommer produktionen i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina.

Den uppskattade uranproduktionen år 1977 framgår av tabell 2.4.

Världens installerade kärnkraftkapacitet har uppskattats till ca 103 GW i maj 1978. Av denna siffra stod Förenta staterna för 46,3, Japan för 12,1, Västtyskland och Storbritannien för vardera 6,9 samt Sovjetunionen,

Frankrike och Sverige för 7,6, 4,5 resp. 3,7 GW. Kärnkraften har uppskattats svara för ca 5 % av världens elproduktion år 1975. Vattenkraften svarar idag för ca 23 Z av världens produktion av elektri-

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 1

Tabell 2.4 Uppskattad uranproduktion år 1977, ton fexkl. Sovjetunionen, Östeuropa och Kina)

Land

28 617 Källa: NEA/IAEA: Uranium Resources, Production and Demand, 1977.

citet. Totalt finns ca 372 GW vattenkraftkapacitet installerad, vilket bedöms vara endast ca 16920 av den totala möjliga kapaciteten i världen.

OECD-länderna har byggt ut ca 46 Z& av sin kapacitet medan motsvarande

siffra för övriga länder uppskattas till i genomsnitt 7 Zz.

Icke-kommersiell energi, t.ex. brännved och diverse avfallsprodukter, spelar en betydande roll i främst de fattiga u-länderna. I vissa av dessa länder kan dylika energikällor beräknas svara för 90 22 av energibehoven.

2.1.2 Tillgång på energiråvaror och deras varaktighet

Tillgången på och varaktigheten av de ändliga energiråvarorna är av största betydelse för svenskt vidkommande. Olbia, kol och uran, som samtliga i stort sett helt och hållet importeras, svarar för 80 96 av Sveriges energiförsörjning.

Säkra och entydiga uppskattningar av världens tillgångar av råolja kan inte göras. En relativt hög grad av tillförlitlighet kan uppnås endast för områden där fyndens storlek och utvinningsbarhet är kända genom omfattande och långvarig erfarenhet. Dessa oljetillgångar uppskattas till ca 90

miljarder ton.

Utöver kända oljetillgångar som anses utvinningsbara med dagens teknik och oljepriser väntas ytterligare tillgångar påträffas och bli utvinningsbara i takt med att utvinningstekniken utvecklas och att energipriserna

stiger. En rad försök har gjorts att beräkna världens totala utvinningsvärda oljetillgångar. Enligt uppskattningar inför den tionde världsenergikonfe-

rensen år 1977 och andra bedömningar anses dessa tillgångar uppgå till 250

å 300 miljarder ton. Härutöver bedöms det vara möjligt att finna 40 mil-

Jarder ton olja i främst arktiska områden och djupa hav. Osäkerheten när det gäller de uppskattade tillgångarna utöver de redan kända och utvinningsvärda är dock betydande, sammanhängande med både tekniska och ekonomiska faktorer.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 12

I en nyligen av Rand Corporation utförd studie har beräknats att nära 707 av oljetillgångarna finns i 134 oljefält. Av dessa svarar vidare 33 fält för mer än hälften av tillgångarna.

Beroendet av de hittills funna stora oljefälten blir än mera påtagligt om det beaktas att bara 4 fält svarar för mer än 20 9z av oljeresurserna. Det har samstämmigt uppskattats att de stora oljefältens relativa betydelse kommer att minska i framtiden. Således förväntas nyfynden komma att göras i från prospekteringssynpunkt allt mera osäkra områden och i mindre fält än de nu producerande. Det kommer därför att bli allt dyrare att leta efter och utvinna olja ur nya fyndigheter.

En effekt av stigande oljepriser är att utvinningen från producerande fält kan ökas i och med att det kan bli ekonomiskt motiverat att använda förbättrade utvinningsmetoder.

Den geografiska fördelningen av oljetillgångarna redovisas i tabell 2.5.

Tabell 2.5 Världens oljetillgångar, miljarder ton Region Kända och

utvinningsvärda

tillgångar

Sovjetunionen, Östeuropa

och Kina 14.0

92.2 Källa: Oil & Gas Journal 1977-12-26 samt World Energy Conference 1977.

Av de kända och utvinningsvärda oljetillgångarna beräknas ca 70 76 ligga i stater som är medlemmar i OPEC. De kända och utvinningsvärda tillgångarna i Mexico har uppskattats till ca 4 miljarder ton. Möjligheterna till ytterligare fynd bedöms som goda.

För svenskt vidkommande är storleken på de kända och utvinningsvärda tillgångarna i Nordsjön av särskilt intresse. Dessa har uppskattats till ca 3 miljarder ton vilket motsvarar nuvarande världsförbrukning under ett år eller Västeuropas hela förbrukning under ca fem år.

Utöver de redovisade uppskattningarna finns stora fyndigheter av olja bundna i oljeskiffrar och i tjärsand. Olja från sådana tillgångar anses kunna bidra till världens oljeförsörjning endast i obetydlig utsträckning under detta sekel även om de kan få viss regional betydelse, främst i Canada och Förenta staterna.

Vid prospektering efter olja och gas har hittills inte fyndigheterna av naturgas värderats lika högt som oljefyndigheterna. En av anledningarna härtill är att det är mer komplicerat att få fram gas till konsumenterna.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 13 Därigenom har även det möjliga avsättningsområdet blivit begränsat. Kända och utvinningsvärda naturgastillgångar redovisas i tabell 2.6. Tabell 2.6 Världens kända och utvinningsvärda naturgastillgångar, miljarder m?

Sovjetunionen, Östeuropa

och Kina 27 300

75 500 Källa: Petroleum Economist, September 1978.

Energimässigt motsvarar världens kända och utvinningsvärda naturgastillgångar ungefär två tredjedelar av motsvarande oljetillgångar. De totala tillgångarna på gas har bedömts vara ca fyra gånger större än de nu kända tillgångarna men osäkerheten härvidlag är än mer påtaglig än vad som har

redovisats avseende olja. Härutöver tillkommer stora kvantiteter gas i s.k. okonventionella fyndigheter som kan komma att spela endast en marginell

roll i världens energiförsörjning under detta sekel.

Stenkol och brunkol utgör den helt dominerande delen av jordens totala

fossila bränsletillgångar. De nu tekniskt och ekonomiskt brytvärda tillgångarna av stenkol (antracit och bituminösa kol) beräknas, som redovisas i tabell 2.7, uppgå till 492 miljarder ton vilket energimässigt är närmare fyra gånger mer än vad som gäller för motsvarande oljeullgångar. Härtill kom-

mer tillgångar på brunkol (sub-bituminösa kol, brunkol och lignit) motsvarande 144 miljarder ton kol. Tabell 2.7 Världens kända koltillgångar, miljarder ton

Källa: World Energy Conference 1977.

De totala koltillgångarna har beräknats till drygt 10000 miljarder ton.

Härvid bör observeras att dessa tillgångar till skillnad från vad som har angivits för olja är relativt väl kända. De tekniskt och ekonomiskt utvin-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 14

ningsvärda tillgångarna på kol beräknas f. n. utgöra bara 6.3 - av de kända

tillgångarna. Stigande kolpriser och utökad prospektering efter kol kommer således att öka den utvinningsvärda delen av de redan kända tillgång-

arna.

Av tabell 2.7 framgår också att jordens koltillgångar är koncentrerade till det norra halvklotet. 86 Z av de kända tillgångarna på stenkol och 94 4 av

de kända tillgångarna av brunkol finns i Förenta staterna, Kina och Sovjetunionen. Motsvarande siffror för de kända och utvinningsvärda tillgångar-

na är 60 resp. 64 Z£..

Den ojämna geografiska fördelningen behöver nödvändigtvis inte vara ett geologiskt fenomen utan mera bero på bristande prospekteringsinsatser

i u-länderna. Som tidigare har framhållits kan utökade sådana insatser i inte oväsentlig mån utöka resurspotentialen.

En omfattande studie av västvärldens tillgångar av uran har genomförts av OECD:s Nuclear Energy Agency (NEA) tillsammans med FN:s atomenergiorgan International Atomic Energy Agency (IAEA). Resultatet av

studien sammanfattas i tabell 2.8. Uppgifter finns inte tillgängliga för

Sovjetunionen, Östeuropa och Kina.

Tabell 2. 8 Uppskattade urantillgångar i västvärlden, utvinningsbara till en kostnad av högst $ 130/kg ($50/Ib U;O;), 1000 ton uran

Mellersta östern och

Källa: NEA/IAEA: Uranium Resources, Production and Demand, 1977.

Över 607 av de kända tillgångarna finns sålunda i Nordamerika och

Afrika. Av Västeuropas kända tillgångar återfinns nästan 80 § i alunskiff-

rarna i Billingenområdet.

Om nuvarande nivå på utvinningen av de redovisade energiråvarorna bibehålls, skulle de nu kända och utvinningsvärda tillgångarna räcka för

olja i 30 är, naturgas i 45 år, stenkol i 200 år och uran i 75 år. Om uranet

används i bridreaktorer ökas uthålligheten med upp mot ca 60 gänger. Beträffande kol bör observeras att de kända tillgångarna är avsevärt större än de kända och utvinningsvärda tillgångarna och att det därför finns

förutsättningar för en betydligt längre uthållighet.

I det fall utvinningen ökar med 4 92 årligen minskas uthålligheten till för

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 15

olja 20 år, naturgas 25 år, stenkol 55 år och uran ca 35 år. Om hänsyn tas

även till uppskattade totala tillgångar skulle vid nämnda årliga ökning oljan räcka i 40 år, naturgasen i 55 år, kolet i 115 är och uranet i 50 år.

Jag vill understryka att redovisad uthållighet är baserad på olika förutsättningar och bedömningar vad gäller resurspotentialen för de skilda slagen av energiråvaror. Således är underlaget vad beträffar olja och naturgas baserat på uppskattningar av totala utvinningsvärda tillgångar medan

underlaget vad gäller kol, och i betydande utsträckning även uran, är baserat på redan nu kända tillgångar. De redovisade uppskattningarna för olja och gas kan därför innebära en överskattning och motsvarande siffror för kol och uran innebära en underskattning av uthålligheten.

Det bör vidare framhållas att energiråvarorna självfallet inte tar tvärt slut efter ett visst antal år. Som jag redan har påpekat kommer emellertid utvinningen av energiråvaror, och i synnerhet olja, i takt med uttömning av

existerande och lättillgängliga fyndigheter att tvingas övergå till mindre

fyndigheter som är mer svårtillgängliga, tekniskt krävande och kostsamma. Med stigande knapphet på energiråvaror kommer också priset att

stiga, efterfrågan att dämpas och den rent fysiska uthålligheten att förlängas.

Som jag närmare kommer att beröra i det följande finns det i detta sammanhang anledning att beakta möjligheten av att vissa producentländer föredrar att begränsa den årliga utvinningen för att få en längre total

produktionsperiod. Knapphet på t. ex. olja kan därför uppstå snabbare än vad uppskattningarna av världens totala oljetillgångar ger anledning att

förmoda.

2.1.3¶Utvecklingen till år 2000

Ett stort antal prognoser över världens energisttuation på lång sikt har lagts fram under de senaste åren. Dessa studier är av stort intresse för svenskt vidkommande eftersom de ger oss en uppfattning om internationella förhållanden som är av central betydelse för vår egen energisituation och för inriktningen av energipolitiken. Jag avser att i det följande kortfattat och översiktligt dels redogöra för utvecklingen inom vissa sektorer enligt några sådana studier, dels sammanfatta studiernas viktigare slutsat-

ser. De studier jag har valt att behandla är World Energy Outlook från Organization for Economic Co-operation and Development (OECD), Steam Coal- Prospects to 2000 samt Energy Policies and Programmes of

IEA Countries, 1977 Review från International Energy Agency (IEA), Energy - Global Prospects 1985—2000 från Workshop on Alternative En-

ergy Strategies (WAES), World Energy — Looking ahead to 2020 från World

Energy Conference (WEC) samt World Energy Outlook från oljebolaget

Exxon, i Sverige Esso. De har samtliga publicerats under år 1977 eller

1978.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 16

Gemensamt för studierna är att de utgår från vissa — och ofta alternativa — antaganden beträffande förhållanden som är av betydelse för utvecklingen av energitillförsel och energikonsumtion, t. ex. ekonomisk tillväxt, oljepris, energipolitiken i de stora konsumentländerna, OPEC:s politik avseende utvinning av olja och takten i upptäckten av nya oljefynd. För fullständiga uppgifter om dessa antaganden och förutsättningar hänvisas till de nämnda studierna.

Världens totala efterfrågan på energi ökade med 5,5 per år under perioden 1965-1973. För industriländernas del var motsvarande siffra 5,2Z. Under åren 1973-1976 ökade efterfrågan i världen med endast 0.7 Z& per år.

Samtliga prognoser förutser lägre ökningstakt i den framtida efterfrågan på energi i OECD-länderna än under tiden före år 1973. Denna förändring hänger främst samman med förväntningar om lägre ekonomisk tillväxt samt med effekter av de högre energipriserna och av åtgärder för ene» sthushållning. Relationen mellan OECD-ländernas ökning i total energlanvändning och ökning i bruttonationalprodukt (BNP) var under perioden 1960-1974 0,99, dvs. en ökning av BNP med I procent åtföljdes av en nästan enprocentig ökning i energianvändningen. I den senaste IEA-prognosen, som ingår I studien Steam Coal — Prospects to 2000 från december 1978, anges detta relationstal till 0,79 för perioden 1976— 2000, på basis av antaganden om en ärlig ekonomisk tillväxt med i genomsnitt 3,4 2 och en ökning I total energianvändning med 2,7 «Z. per år.

Exxon-studien uppskattar den årliga ökningen av industriländernas energiefterfrågan under åren 1976—1980 till 3,3 20 och till 2,82 under perioden 1980-1990, medan motsvarande uppskattningar för världen som helhet anges till 3,9 resp. 3,5 Z. Dessa siffror ger en antydan om att man I allmänhet väntar sig att u-ländernas och statshandelsländernas energianvändning kommer att öka snabbare än världens totala energianvändning. WEC påpekar att industriländerna nu tycks ha minskande behov av ytterligare energi för att vidmakthålla fortsatt ekonomisk tillväxt. Det konstateras däremot att u-länderna, som befinner sig i den ekonomiska utvecklingens begynnelseskede, behöver ökade energiinsatser för att göra en snabb ekonomisk tillväxt möjlig. WAES uppskattar relationen mellan energitillväxt och ekonomisk tillväxt under perioden 1972—2000 för u-länderna till mellan 1,05 och 1,10. Världsbanken har uppskattat den årliga tillväxten i energianvändningen i de icke OPEC-anslutna u-länderna till 6,2 7c under perioden 1975-1985.

I flertalet studier understryks att det finns en betydande potential för energisparande som kan päverka användningsnivåerna på sikt, i synnerhet i i-länderna. OECD:s World Energy Outlook anger t. ex. åtgärder utöver dem som redan har vidtagits vilka skulle leda till en energibesparing om ca 200 mtoe år 1985. WEC har dragit slutsatsen att omkring 30 7. av den energi som annars skulle ha blivit använd år 2020 är möjlig att spara genom

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 17

teknisk utveckling och förbättrade metoder att omvandla energi och utnyttja energi mer effektivt.

Ett huvudtema i flertalet av de aktuella studierna är att världens produktion av olja inte kommer at vara tillräcklig för att svara mot väntad efterfrågan. WA ES uppskattar t. ex. att denna situation kommer att inträffa någon gång mellan åren 1985 och 1995. även om realpriset på energi skulle stiga med 50 Zz. Prognoserna beträffande världens oljeproduktion är därmed av stort intresse.

WAES understryker att den tid närmar sig då oljeproduktionen inte längre kommer att öka. Tidpunkten varierar givetvis beroende på vilka antaganden som görs men i alla de alternativ som undersökts ligger den före sekelskiftet.

Enligt IEA väntas OECD-ländernas egen oljeproduktion öka till 824 milj. ton år 1985 för att därefter gå ned. Delade meningar råder om Sovjetunionens framtida oljeproduktion men flertalet bedömare tycks anse att produktionen kommer att nå en topp omkring år 1980 på drygt 600 milj. ton för att sedan ligga på ungefär samma nivå under 1980-talet. CIA presenterade år 1977 en mer pessimistisk prognos i detta avseende.

Kinas export av olja har uppskattats till ca 0,5 milj. fat per dag är 1985, vilket motsvarar 25 milj. ton per år.

De icke OPEC-anslutna u-länderna väntas enligt Världsbanken öka sin oljeproduktion med 8,92. per år under perioden 1976—1985. Denna grupp innehåller emellertid länder med vitt skilda förhållanden inom energiområdet. Mexicos oljeproduktion planeras uppgå till 3 milj. fat per dag, motsvarande 150 milj. ton per år. år 1982 och landet förväntas komma att uppträda som en storexportör av olja under 1980-talet.

OPEC-ländernas framtida produktionsnivåer är av central betydelse för balansen på oljemarknaden. OECD:s World Energy Outlook uppskattar OPEC':s produktionskapacitet år 1985 till maximalt 45 milj. fat om dagen — motsvarande 2250 milj. ton — men varnar för att den faktiska produktionen kan bli mycket lägre. IEA uppskattar OPEC:s produktion till 38,5, 37.9 och 40 milj. fat om dagen åren 1985, 1990 och 2000, vilket motsvarar 1925, 1825 resp. 2000 milj. ton per år.

Faktorer som kan påverka produktionsnivån i vissa OPEC-länder är bl.a. överväganden angående lämplig utvinningstakt mot bakgrund av kapaciteten att absorbera oljeinkomster. En särskild kommitté arbetar f. n. inom OPEC med att formulera förslag till en långsiktig strategi för organisationen. Företrädare för OPEC-länderna understryker allmänt att de begränsade oljeresurserna på sikt 1 första hand bör utnyttjas som råvara i petrokemisk industri, för transportändamål och som energiråvara i uländerna.

WAES drar slutsatsen att naturgasproduktionen i de stora konsumentländerna år 2000 kommer att ligga på ungefär två tredjedelar av 1972 års nivå. En betydande del av världens gasreserver ligger långt från konsu- 2 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 115. Bilaga I

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 18

mentländerna. Gaskonsumtionen i världen väntas därför kunna öka endast långsamt till år 1990.

I 1977 års OECD-studie uppskattades OECD-ländernas samlade kärnkraftkapacitet år 1985 till 325 GW. IEA-uppskattningar från december 1978 avseende OECD-området tyder på en installerad kapacitet år 1985 om 214-238 GW. För år 1990 ligger uppskattningen på 316-388 GW och för år 2000 på 654-828 GW, vilket motsvarar en årlig tillväxt under perioden 1976—2000 på 10,3—-11,4 Z. WAES' uppskattning för västvärlden är 2000 ligger på mellan 913 och 1772 GW. Enligt WEC kommer kärnkraften att svara för 30 Z av världens energiproduktion är 2020. vilket innebär en fördubbling vart sjätte är.

IEA-studien Steam Coal — Prospects to 2000 uppskattar att kolefterfrågan kommer att öka med 2,7 till 3,2 2 per är till år 2000 i OECD-området. I det lägre alternativet skulle detta leda till en ökning i OECD:s kolutnyttjande från motsvarande ca 500 till ca 1200 mtoe per år mellan år 1976 och år 2000. Genom särskilda åtgärder anses det att kolutnyttjandet år 2000 härutöver kan ökas med motsvarande 350— 500 mtoe. WEC:s scenario fram till är 2020 anger att kolproduktionen måste tredubblas.

Behandlingen av nya och förnybara energikällor i långsiktiga energiprognoser utmärks av osäkerhet om dessas möjliga bidrag till energiförsörjningen. WAES citerar uppskattningen att solenergi i i-länderna år 2000 kan bidra med högst motsvarande 100 mtoe. I allmänhet synes man emellertid avstå från kvantitativa uppskattningar beträffande dessa energikällor men man tycks anse att bidragen blir marginella.

De prognoser som jag här har behandlat kan i flertalet fall karakteriseras som s.k. gapkalkyler. Med detta menas att man utifrån givna antaganden och förutsättningar analyserar utbud och efterfrågan på olika energislag på läng sikt och drar slutsatser beträffande den allmänna balansen mellan utbud och efterfrågan vid en viss tidpunkt. Gapet beskrivs ofta som ett efterfrågeöverskott på olja.

I OECD:s World Energy Outlook dras t. ex. slutsatsen att världen står inför risken av en obalans när det gäller utbud och efterfrågan på olja som kan få allvarliga ekonomiska och politiska konsekvenser. OECD-ländernas efterfrågan på OPEC-olja år 1985 uppskattas till 35 milj. fat per dag, vilket motsvarar 1750 milj. ton olja per år. Även om den nominella produktionskapaciteten i OPEC-länderna är tillräcklig härför och för OPEC:s interna behov, betonas att skillnaden jämfört med den produktionsnivå som OPEC-länderna bedömer önskvärd kan vara stor. För att minska risken för en sådan obalans måste OECD-länderna föra en kraftfull energipolitik där en minskning av oljeberoendet är huvudmålet.

Inför de examinationer av medlemsländernas energipolitik som genomfördes inom IEA år 1977 framkom att ländergruppens totala oljeimport är 1985 väntades uppgå till 1460 milj. ton eller 29,2 milj. fat per dag, i enlighet med de nationella energibalanser som medlemsländerna själva hade till-

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 19

handahållit.'! Examinationerna ledde emellertid till slutsatsen att det fanns

en stor risk att denna siffra skulle bli så hög som 31—35 milj. fat per dag, vilket motsvarar 1550—1750 milj. ton olja, om inte medlemsländernas energipolitik förstärktes. Anledningen till denna bedömning var främst

tveksamhet beträffande den i de nationella energibalanserna antagna utbyggnaden av kärnkraft jämte osäkerhet beträffande sparanderesultat och produktion av gas, kol och olja inom IEA-området.

Uppskattningar avseende nettoimportbehovet för länder som inte tillhör IEA och uppskattningar av OPEC:s interna konsumtion ledde till ytterligare kvantiteter på 11—13 milj. fat per dag år 1985, motsvarande 550-650 milj. ton per år, vilket skulle innebära en möjlig total efterfrågan på OPEColja på 42-48 milj. fat per dag, motsvarande 2 1000-2400 milj. ton per år.

Samtidigt gjordes uppskattningen att OPEC:s produktion detta är skulle

ligga på en nivå av 36—38 milj. fat per dag, vilket motsvarar 1800-1900

milj. ton per år. Slutsatsen är att uppskattningarna leder till ett tänkt gap

mellan utbud och efterfrågan på OPEC-olja år 1985 på 4—12 milj. fat per dag. vilket motsvarar 200-600 milj. ton per är. Detta tänkta gap innebär att

man kan förutsäga ett starkt tryck uppåt på oljepriset för att utbud och efterfrågan skall komma i jämvikt. Situationen skulle kunna leda till stora

risker även för försörjningstryggheten.

Resultaten av IEA-studien Steam Coal — Prospects to 2000 sammanfattas I tabell 2.9.

Tabell 2.9 Nettoimport (-export) av olja, milj. fat per dag!

— Icke OPEC-anslutna

u-länder. övriga 2,1 2,7 7,0

— OPEC" (34,3) (33,7) (30,9)

Potentiellt efterfråge-

överskott 1,0 9,0 25,2 Motsvarande i milj. ton

olja per år 50 450 I 260

! Tabehen bygger på det lägre kärnkraftalternativet och beaktar inte 1EA:s gruppmål

(se avsnitt 4.2.2). ” Skillnaden mellan OPEC:s produktion (38,5. 37,9 resp. 40 milj. fat per dag) och OPEC:s interna behov (4,2, 5,1 resp. 9.1 milj. fat per dag).

Studiens slutsats mot bakgrund av dessa uppskatiningar är att ett visst

efterfrågeöverskott kan föreligga redan till år 1985 och att stora potentiella efterfrågeöverskott förutses för är 1990 och 2000.

I studien understryks att det för alla oljetmporterande länder är ett vitalt intresse att planera för denna period redan nu. om man vill undvika

! Medlemmar i IEA är samtliga OECD-länder utom Finland, Frankrike, Island och

Portugal. Australien har nyligen blivit medlem i organisativnen. Tillägg för dessa

länder ger en importnivå för OECD-området som helhet på ca 32 milj. fat per dag

vilket motsvarar 1600 milj. ton olja per år.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 20

negativa konsekvenser av ökade energipriser för den ekonomiska tillväx-

ten, sysselsättningen och industristrukturen. Det släs fast att kraftiga insat-

ser därför måste göras för att ersätta olja med kol, givetvis samtidigt med

insatser för att utveckla andra energislag och för energisparande. Det

konstateras dock att kol på grund av tekniska, ekonomiska och resursmäs-

siga fördelar måste spela en allt viktigare roll i den nya energisituationen.

IEA-sekretariatet har därför konstruerat ett s.k. utvidgat kol-fall med

åtgärder för att främja investeringar, handel och användning. De av sekre-

tariatet föreslagna åtgärderna sägs kunna minska OECD-ländernas nettoimportbehov av olja med 1,4 milj. fat per dag år 1985, 3 milj. fat per dag år 1990 och 7 milj. fat per dag år 2000, vilket motsvarar 70, 150 resp. 350 milj. ton olja per år. I Exxons studie dras slutsatsen att energiutbud och energiefterfrågan

kommer att växa i samma takt fram till mitten av 1980-talet, även om

osäkerheten i oljeefterfrågans utveckling betonas. Någon gång före år 2000 väntas dock en stramare situation inträda då världens oljeproduktion ligger

kvar på samma nivå och då andra energikällor måste tillgodose ökningen i

energiefterfrågan. OPEC väntas komma att fortsätta att tillhandahålla de

oljekvantiteter som efterfrågas för att balansera världens energibehov under prognosperioden till är 1990, vilket innebär en produktion detta år om

44 milj. fat per dag, motsvarande 2 200 milj. ton per år, eller 40 && mer än är 1976. En stor del av denna ökning måste komma från Mellanöstern. I

studien konstateras att förutsägelserna om den OPEC-produktion som krävs för att balansera efterfrågan inte är att betrakta som prognoser om vad som sannolikt kommer att inträffa men att de inte heller är oförenliga med möjlig fysisk produktionskapacitet eller med något producentlands uttalade längsiktiga politik. Samtidigt understryks att en ökning av produktionskapaciteten är avhängig av regeringsbeslut.

WELC förutsäger att oljeproduktionen kommer att nä ett maximum om-

kring år 1990 för att är 2020 stå för endast 10 &£ av den totala energitillför-

seln. Begränsningen av tillgången på olja och gas leder enligt WEC till en kraftig ökning av kärnkraft, kol och solenergi, som tillsammans sägs kom-

ma att stå för två tredjedelar av världens energiförsörjning är 2020. För solenergi skulle andelen bli ca 10 Zz. WAES”' huvudslutsats är, som jag tidigare har framhållit, att utbudet av olja vid någon tidpunkt före år 2000 kommer att vara otillräckligt för att

möta väntad efterfrågan, mest sannolikt någon gång mellan år 1985 och 1995, även om energipriserna stiger med 50 <£ i reala termer. Mot denna

bakgrund betonas att förändringen bort från en huvudsakligen oljebaserad

energiförsörjning måste inledas omedelbart med tanke på den tid det tar att

bygga ut och utveckla alternativ. De ekonomiska, politiska och sociala

riskerna med att underlåta att vidta ätgärder för att minska oljeberoendet

understryks starkt.

Liksom i andra studier som identifierar tänkbara gap mellan utbud och

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 21

efterfrågan på olja konstateras i WAES-rapporten att sådana gap givetvis

aldrig kommer att uppstå i praktiken eftersom mer olja inte kan konsu-

meras än vad som finns tillgänglig. Storleken på gapen blir ett mått på den anpassning till den nya energisituationen som kommer att ske och som måste ske. Den viktiga frågan alla länder har att ta ställning till är hur

denna omställning skall äga rum — på ett planerat sätt genom en målmed-

veten och stark energipolitik eller utan en sådan politik och till priset av

bristande försörjningstrygghet, högre energikostnader och därmed föl-

jande risker för den allmänna ekonomiska utvecklingen.

Jag vill i detta sammanhang understryka att de antaganden beträffande t.ex. ekonomisk tillväxt och oljeprisutveckling som studierna baserar sig

på är av central betydelse för de resultat man kommer fram till, bl.a. när

det gäller tidpunkten för den tänkta obalansen mellan utbud och efterfrågan. För att illustrera den ekonomiska tillväxtens betydelse för utveckling-

en av energiefterfrågan vill jag nämna t.ex. att OECD:s World Energy Outlook i sitt referensfall antog en årlig ekonomisk tillväxt för OECD-

området om 4,3 2 för perioden 1974-1980 och om 4,1 % för 1980-1985.

Prognosen ledde till ett uppskattat nettoimportbehov av olja för OECDgruppen på 1750 mtoe år 1985. Vid antagande av en ekonomisk tillväxt av 0,5 % under resp. över referensfaltets varierar nettoimportbehovet med ungefär 10 Zz omkring referensfallets nivå. Exemplet illustrerar att en sorts

balans på oljemarknaden kommer att kunna vidmakthållas om den ekono-

miska tillväxten bromsas upp eller förbyts i en nedgång. Detta torde dock

för alla länder vara ett oacceptabelt sätt att komma till rätta med energiför-

sörjningsproblemen. Alla de grundläggande antaganden som görs i de här redovisade stu-

dierna är förenade med osäkerhet. Detta gäller även förutsägelserna be-

träffande andra förhållanden som är av betydelse för världens framtida energisituation — t. ex. OPEC-ländernas långsiktiga strategi när det gäller

oljeutvinning och oljepriser, Förenta staternas oljeimport, utvecklingen av

oljeproduktionen i nya producentländer som Mexico och Kina, Sovjetunionens framtida produktionskapacitet och den energipolitik som

kommer att föras i OECD-länderna. Som händelserna i Iran nyligen har visat kan inte heller extraordinära händelser uteslutas som på ett radikalt sätt kan påverka balansen på de internationella energimarknaderna. Det finns allmänt sett anledning att betona de risker för energiförsörjningen som kan bli följden av vissa typer av politiska händelser i de energiexporterande länderna. Speciellt i en situation då försörjningssystemet är hårt

ansträngt kan konsekvenserna av sådana händelser bli mycket allvarliga. Medvetenheten om de problem som alla länder står inför på längre sikt när det gäller energiförsörjningen har ökat under senare år. En anpassning av encergipolitiken till den nya energisituationen har inletts. Om svårigheter

av det slag som jag har beskrivit skall kunna undvikas krävs emellertid att ytterligare mycket stora ansträngningar görs. Ett stort mått av målmedve-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 22

tet och ansvarsfullt handlande kommer att krävas från alla länders sida. i synnerhet från de stora konsument- och producentländerna. Vad som krävs är att åtgärder vidtas för förbättrad energihushällning och att alternativ till oljan kommer fram i tid för att möta en växande energiefterfrågan.

Det är värt att notera att det enda tillfälle där i-länder och u-länder, både

oljeexporterande och oljeimporterande, har fått tillfälle att gemensamt

grundligt diskutera långsiktiga internationella energiproblem ledde till i

stor utsträckning samstämmiga synsätt när det gäller världens energiframtid. Under Conference on International Economic Co-operation, den s.k. nord-syddialogen, som avslutades med ett ministermöte i Paris i juni 1977, uppnåddes enighet mellan de deltagande staterna om bl. a. följande slutsat-

ser av det arbete som bedrivits inom konferensens energikommission:

Det ligger i alla länders intresse att en övergång sker

— från den nuvarande huvudsakligen oljebaserade energiförsörjningen till

en energiförsörjning som baserar sig på mer uthålliga och förnybara

energikällor, och

— från en ekonomi där olja och gas till övervägande del används som energikälla till en ekonomi där olja och gas i huvudsak reserveras för andra ändamål än energiändamål och för omräden där de inte kan

ersättas med andra energikällor, samt att omställningsperioden skall

vara tillräckligt kort för att dessa förändringar skall äga rum i god tid

innan oljetillgångarna är uttömda.

Under denna period bör alla länder, så snabbt som möjligt, utvidga,

utveckla och diversifiera sina energiresurser och vidta åtgärder i syfte att

hushålla med olja och gas, samtidigt som det tillses att det finns ett tillräckligt utbud av energi för att möta efterfrågan och att de energiexporterande länderna kan utveckla sina ekonomier. Avsaknaden av åtgärder för att dessa mål skal! uppnås skulle leda till

allvarliga konsekvenser för hela världen.

Bland slutsatserna i rapporten från energikommissionen konstateras vi-

dare följande:

En tillräcklig och stabil försörjning av energi från både icke förnybara

och förnybara energikällor är väsentlig för ekonomiska framsteg och väl-

färd i alla länder. Alla länder kommer att behöva bidra till en tillräcklig

tillgång på energi under övergångsperioden och därefter, på basis av varje

lands individuella kapacitet och potential och med hänsyn till deras olika

former av energiresurser och kunskapsnivå rörande energiteknologi.

Flera av dessa slutsatser återkommer i kommissionens rek ommendationer, där det heter bl. a.:

—- att världssamfundet allvarligt borde inrikta sig på att på lämpligaste sätt

påskynda processen syftande till en gradvis minskning av världens

beroende av olja och gas och till en ökad andel för andra icke förnybara och förnybara energikällor,

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 23

— att alla länder, i synnerhet i-länder, borde öka effektiviteten i energian-

vändningen genom sparandeätgärder och ökad teknisk effektivitet,

samt — att lämpliga åtgärder bör vidtas för ett effektivt energisamarbete mellan

i-länder och u-länder när det gäller tekniskt bistånd och

teknologiöverföring i syfte att bistå u-länderna att utveckla och diversi-

fiera sina energikällor.

I-länderna har med varierande grad av framgång sedan den s.k. oljekrisen satsat på en energipolitik där minskning av beroendet av importerad olja är huvudmålet. Relativt betydande förstärkningar har skett i i-ländernas program för energihushållning. IEA-ländernas totala energianvändning ökade t. ex. med endast 0,5 7 per år mellan 1973 och 1977, jämfört med 5,3 2 per år under perioden 1968-1973. Till stor del kan denna begränsning förklaras genom nedgången i den ekonomiska tillväxten. men den beror även på ökad effektivitet i energianvändningen. Satsningarna på forskning och utveckling inom energiområdet har kraftigt förstärkts. Utbyggnaden av kärnkraft fortsätter i relativt snabb takt, även om avsevärda nedskärningar har gjorts jämfört med de utbyggnadsplaner som framlades vid tiden för oljekrisen. Kolet har fått förnyad aktualitet men ökningstakten begränsas bl.a, av faktorer som sammanhänger med miljöeffekter och tillgänglig infrastruktur. Utökade resurser satsas på prospektering efter olja och gas.

Den övergångsperiod vi står inför kommer att utmärkas av fortsatt ökning av efterfrågan på energi och av en sannolikt alltmer märkbar knapphet på olja. Samtidigt kommer ett ökat hänsynstagande till energianvändningens miljöeffekter att erfordras.

Min uppfattning är att det för svenskt vidkommande, med vårt stora oljeberoende, finns anledning att ta de prognoser och bedömningar rörande den globala långsiktiga energisituationen som jag här har redovisat på stort allvar. Prognoser som på ett realistiskt sätt tar hänsyn till tekniska, ekonomiska, resursmässiga och politiska förhållanden synes mig entydigt peka fram mot en ny energisituation inom en relativt nära framtid, där oljan inte som nu kommer att kunna behandlas som en restpost i energibalanserna och där priset på detta energislag realt sett kommer att öka. Förutsägelserna beträffande tidpunkten för den förväntade obalansen i utbud och efterfrågan på olja skiljer sig åt och det är givet att osäkerheterna med prognoser av detta slag alltid är betydande. Men om den allmänna karaktären på utvecklingen av den långsiktiga globala energisituationen torde inte råda någon tvekan. Dessutom finns, som den senaste tidens händelser utvisat, i den nuvarande energisituationen betydande risker för plötsliga störningar i vår energitillförsel. Det är mot denna bakgrund som huvudlinjerna för svensk energipolitik måste läggas fast.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 24

2.2 Energipolitikens grunder och målsättning 2.2.1 Enligt politikens utgångspunkter

God tillgång till energi är en grundläggande förutsättning för ekonomisk och social utveckling. De högutvecklade industrialiserade länderna använder också mångdubbelt större energimängder per invånare än u-länderna. De senare ländernas i många fall osäkra och otillräckliga energiförsörjning är både ett uttryck för och en bidragande orsak till fattigdom och nöd. Brist på lätt tillgänglig, billig energi kan få ödesdigra återverkningar i länder, vars befolkning snabbt ökar. En ekonomisk och social utveckling i dessa länder kommer att medföra en mycket stark ökning av världens totala energianvändning.

Jag har tidigare översiktligt redogjort för en rad aktuella bedömningar av den långsiktiga internationella utvecklingen på energiområdet. Det finns skillnader i dessa bedömningar av tillgångar och utvecklingsperspektiv men gemensamt är en allvarlig oro för den internationella försörjningsbilden inom de närmaste 20 åren. Det kan förefalla vara en lång tid men erfarenheten säger oss att energisystemen förändras långsamt och att det finns många tekniska. ekonomiska och i grunden politiska svårigheter som måste övervinnas om världens energiefterfrågan skall klaras. Det handlar inte bara om försörjningsproblem i direkt mening utan också om de allvarliga miljöproblem som en stark ökning av energianvändningen kan skapa om inte en fast politisk vilja styr teknik och ekonomi och om de ekonomiska och sociala konsekvenser som kan bli följden av starkt stigande oljepriser.

Den svenska energipolitiken måste ofrånkomligen utformas i insikt om allvaret i denna situation. Det svenska utlandsberoendet är stort och mäste så förbli. Den välfärd och trygghet vi har skapat är starkt beroende av vår fredliga samverkan med andra länder och av våra möjligheter att hävda oss på den internationella marknaden. Vi vet att störningar i den internationella energiförsörjningen, redan genom sina ekonomiska effekter, får stor betydelse för den svenska ekonomin. Men därtill kommer att Sverige — i större utsträckning än flertalet andra industrinationer — är till dominerande del beroende av energiimport, framför allt olja. Det är, det måste klart sägas, en bräcklig och sårbar grund för vår välfärd.

Sverige har en mycket hög ekonomisk och social standard, en hög industriell produktion per invånare och därmed också en hög energianvändning per invånare. Under efterkrigstiden har energianvändningen, fram till de senaste åren, vuxit snabbare än bruttonationalprodukten (BNP).

Den rikliga tillgången på billig energi har varit en av drivkrafterna i den välständsökning som vi har upplevt. Energianvändningen för uppvärmning av byggnader ökade således av flera skäl. Befolkningens tillväxt samt en höjd utrymmesstandard ledde till en ökning av bostadsvolymen. Samtidigt

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 2 in

moderniserades byggnadernas uppvärmningssystem i stor utsträckning under denna tid. Detta möjliggjorde både högre värmestandard och större varmvattenförbrukning. Slutligen har bostädernas och hushållens standard vad gäller utrustning med bl. a. olika hushållsmaskiner ökat. Inom industrin växte produktionsvolymen samtidigt som en förskjutning ägde rum mot energitunga branscher bl. a. genom ökad förädling av råvarorna. Samtidigt har arbetet inom industrin blivit lättare under denna tid genom en ökad mekanisering och automatisering.

Transportområdet präglas framför allt av den stora ökningen av antalet

personbilar och vad detta inneburit för människors möjligheter att resa.

De prognoser och bedömningar som har gjorts efter den s.k. oljekrisen 1973-1974 beträffande den framtida utvecklingen av energianvändningen

pekar samstämmigt på att den totala energianvändningen kommer att växa

långsammare 1 förhållande till bruttonationalprodukten än vad som har skett under efterkrigstiden. En viss ökning är likväl ofrånkomlig.

Vi måste ha en fortsatt ekonomisk tillväxt i samhället för att skapa resurser för fortsatt välstånd. Stora krav ställs bl. a. på utbyggnad av den offentliga sektorn, främst beträffande barnomsorg och värd av gamla och

sjuka. Vi måste också klara det stora underskott som vi har i bytesbalansen samtidigt som målet om full sysselsättning skall upprätthållas. Detta ställer bl. a. stora krav på att produktionen inom exportindustrierna ökar,

vilket tenderar att öka behovet av energi inom industrin. Tunga och farliga arbeten bör vidare undanröjas genom t. ex. mekanisering. Angelägna för-

bättringar av arbetsmiljön och den yttre miljön kan i allmänhet inte genom-

föras utan ökad energiåtgång, åtminstone på kort sikt.

I framtiden kan man å andra sidan genom den fortgående tekniska

utvecklingen i allmänhet räkna med lägre åtgångstal för energi i produktionssystemet, bättre uppvärmningssystem i bostäder, bättre byggnadsma-

terial etc. Det är också tänkbart att det svenska näringslivets struktur utvecklas i en mindre energiintensiv riktning. Genom ökat pris på energi och det statliga stödet till energibesparande åtgärder har energianvändarna

också fått ökade motiv till att hushålla med energi.

En trygg och säker energiförsörjning är således en grundläggande förutsättning för att vi skall kunna nå angelägna sociala mål som ekonomisk tillväxt, full sysselsättning, regional balans, social och ekonomisk utjämning och god miljö. Det vore orimligt att låta valet av system för tillförsel

av energi eller en politiskt bestämd ökningstakt av energianvändningen

vara helt överordnad dessa och andra sociala mål och förhoppningar.

Samtidigt mäste vi inse att vårt lands utsatta läge i fråga om energiför-

sörjningen och olika slags miljöproblem skapar faktiska begränsningar i

handlingsfriheten och möjligheterna att infria alla de krav som ställs på framtiden. En framsynt samhällsplanering måste därför utgå ifrån en ökad knapphet på energi och stigande energipriser.

I 1975 års energipolitiska beslut angavs att vi bör allvarligt pröva att från

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 26

omkring år 1990 hålla användningen av energi på oförändrad nivå. Bakgrunden var det bekymmersamma försörjningsläget och miljöproblemen inom energiområdet. Jag finner inte anledning att frångå denna ambition.

Tidigare har utvecklingen i Sverige liksom i andra länder präglats av realt sett sjunkande energipriser. 1970-talets oljekriser och begynnande förändring av den internationella energisituationen utgör en vändpunkt. I stället för riklig tillgång till billiga energiråvaror måste vi räkna med ökad knapphet på energi och stigande priser. Det ligger i hög grad i vårt intresse att omställningen fortsättningsvis sker stegvis. Därigenom blir det lättare att bemästra problemen. Detta förutsätter en beslutsam och långsiktig nationell energipolitik, även om takten i omvandlingen till stor del bestäms av faktorer som ligger utanför vår kontroll, bl.a. utvecklingen av den internationella oljemarknaden. Det ligger därför också i hög grad i vårt intresse att andra länder begränsar sitt oljeberoende, hushållar med energitillgångarna, utnyttjar alternativa egna energiråvaror, utvecklar nya energisystem och bekämpar miljöföroreningarna. Den svenska politiken måste självfallet utformas i enlighet med dessa krav som vi verkar för i internationella sammanhang.

En grundläggande förutsättning för att klara energiförsörjningen på lång sikt är fortsatta satsningar på forskning, teknisk utveckling och demonstration. Insikten om att modern teknik kan ha allvarliga miljökonsekvenser får inte leda till slutsatsen att vi bör avstå från teknisk nydaning och utveckling. De senaste ärens intensiva forskning och utredningsverksamhet om energiområdets risker och miljöproblem har gett oss ökad kunskap om hur problemen skall kunna undvikas eller begränsas, även om osäkerheten fortfarande är stor och frågetecknen många. Dessa studier och bedömningar måste tjäna som utgångspunkter för ett praktiskt utvecklingsarbete. Detsamma gäller i lika hög grad tekniska satsningar för att kunna nyttiggöra förnybara energikällor, bättre kolteknik etc. Bara en hög vetenskaplig och teknisk standard och god industriell kompetens kan ge oss de redskap som behövs för att bemästra energiproblemen.

Valet mellan olika energitillförselsystem påverkar samhällets sociala och fysiska struktur, även om sambanden är svårutredda. Uppenbart är emellertid att energitillförselsystemets utformning endast är en faktor bland många som påverkar samhällsutvecklingen. Andra faktorer, t. ex. industriell utveckling, önskemål om boendeformer och bebyggelseplanering, förändringar i arbetsliv och sysselsättningsintensitet, konsumtionsmönster och servicekrav har varit och bör också fortsättningsvis vara av lika stor eller större betydelse. Att söka bestämma ett samhälles sociala struktur enbart med utgångspunkt från en viss energiteknik är enligt min mening inte rimligt. Det innebär i själva verket att man låter de tekniska anspråken bli bestämmande för hela samhällsutvecklingen. Ett sådant synsätt rimmar illa med en humanistisk samhällssyn. Vad som behövs är i stället en medveten styrning av tekniken i människans tjänst, dvs. i enlighet med de sociala mäl som vi från andra grunder ställer upp.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 27

Mot denna allmänna bakgrund kan energipolitikens viktigaste mål sammanfattas på följande sätt. Energipolitiken skall åstadkomma försörjningstrygghet. Ett energisystem som ger god försörjningstrygghet skall inte vara känsligt för störningar utifrån, det skall vara uthålligt och möjligt att successivt förändra. Politiken skall vidare syfta till att så långt som möjligt begränsa energiomvandlingens miljöeffekter och stärka säkerheten. All energiomvandling medför risker och miljöpåverkan av olika slag. Det samlade energisystemet bör utformas så att det sammantaget ger minsta möjliga effekter i dessa avseenden. Energipolitiken mäste vidare syfta till handlingsfrihet och anpassning. Osäkerheten är betydande på en rad områden, t. ex. vad gäller den framtida efterfrågan på energi, pris, miljöeffekter och hur snabbt vi kan få fram nya energikällor. Efterhand kan erfarenhet, forskning och demonstration ge ny kunskap och nya möjligheter. Detta ställer stora krav på energisystemets långsiktiga anpassningsförmåga.

Med hänsyn taget till dessa mål måste energipolitiken utformas så att de samhällsekonomiska kostnaderna minimeras.

2.2.2 Ökad försörjningstrygghet

Inhemska energikällor och energiråvaror svarar f.n. för endast ca en femtedel av vår energiförsörjning. Den importerade energins andel av den enligt energistatistiken totalt tillförda energin för perioden 1955-1978 framgår av tabell 2.10. Som energi av inhemska tillgångar har räknats lutar, ved och avfall samt vattenkraft.

Tabell 2.10 Sveriges beroende av importerad energi 1975-1978, 9

1955 1965 1970 1975 1977 1978! Energiimport 71 74 81 78 80 78

varav olja 46 65 75 70 72 69 Energi av inhemska tillgångar 29 26 19 22 20 22

varav vattenkraft 14 16 10 13 11 13 ! Prel. uppgifter.

Av tabellen framgår oljans betydelse i Sveriges energiförsörjning. Förutom olja importeras uran samt kol och koks.

Vid bedömningen av försörjningstryggheten för oljeimporten är flera faktorer betydelsefulla, främst oljans geogafiska ursprung, fördelningen mellan råolja och produkter samt arten av de kommersiella avtal som gäller för importen.

Ca hälften av den totala oljeimporten utgörs av råolja som raffineras i Sverige. Denna import kommer huvudsakligen från oljeproducerande länder i Mellersta Östern och i viss mån från Afrika som är medlemmar i OPEC. Importen av färdiga produkter kommer främst från raffinaderierna i Västeuropa, som i sin tur hämtar oljan till stor del från OPEC-länderna.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 28

Dessa länder torde därigenom direkt och indirekt svara för omkring 70 9

av vår totala oljetillförsel.

Under de senaste åren har importen från Nordsjön ökat. Mellersta Östern väntas emellertid under överskådlig tid komma att vara ursprungsområde för större delen av tillförseln av olja till vårt land.

Råoljeimport och raffinering inom landet innebör större leveranssäkerhet och även större prisstabilitet än import av färdiga produkter. Råoljeköp kan ske på relativt långa kontrakt eller, såvitt avser de internationella oljeföretagen som bedriver raffinering i Sverige, som led i en integrerad verksamhet. Produktmarknaderna är mycket känsliga för ändringar i balansen mellan tillgång och efterfrågan. En stor del av den svenska importen av färdiga produkter sker i form av köp på den västeuropeiska produktmarknaden med centrum i Rotterdam.

Av 1977 års import av kol och koks om 2 milj. ton, varav 0,3—0,4 milj. ton är ångkol, kommer 284 från Sovjetunionen, 21926 från Förbundsrepubliken Tyskland, 1526 från Förenta staterna och 13976 från Polen.

I Sverige tillverkas bränsleelement till kärnreaktorer vid Asea-Atoms kärnbränslefabrik i Västerås. Uranet kommer från Förenta staterna och från Frankrike varav huvuddelen med ursprung i Niger och Gabon. Kontrakt om uranleveranser finns även med Canada. Anrikning av uranet sker f.n. i Förenta staterna. Sverige har också kontrakt om anrikning med Sovjetunionen.

Hlikhet med energikommissionen och flertalet remissinstanser anser jag att det måste vara ett centralt mål för den svenska energipolitiken att minska importberoendet, i första hand oljeberoendet. Oljeberoendet är

förenat med uppenbara risker för försörjningstryggheten och utgör dessut-

om en stor belastning på landets handelsbalans.

Ökad försörjningstrygghet genom minskat oljeberoende förutsätter en rad olika åtgärder. Ett grundläggande krav är en aktiv och ambitiös energihushållning. Energikommissionen framhåller att en väsentligt minskad ökningstakt av energianvändningen är väl förenlig med de långsiktiga samhällsekonomiska och industripolitiska målen. Jag delar denna uppfattning och anser således att en kraftigt dämpad energianvändning bör utgöra

grunden för planeringen av energitillförseln till år 1990 och tiden därefter. Minskat oljeberoende förutsätter också beslutsamma insatser för att

utveckla de inhemska — främst förnybara — energikällorna. Detta utgör en mycket viktig del i den energipolitik som nu föreslås. Målet bör vara att nå

en användningsnivå som kan tillgodoses med uthålliga, helst förnybara och

inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Det är emellertid inte realistiskt att inom överskådlig tid tänka sig det svenska energisystemet helt baserat på inhemska energikällor. Det är nödvändigt att med olika medel öka säkerheten och tryggheten i den energiimport som ändå kommer att behövas inom överblickbar framtid. En

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 29

aktiv oljepolitik är här mycket betydelsefull. Vidare krävs en inriktning av energipolitiken på mer uthålliga energikällor. Den otrygghét som import av energi medför kan reduceras om importen sprids mellan skilda energikällor och energiråvaror och likaså om man kan åstadkomma en bättre geografisk spridning avseende energiråvarornas ursprung och förädling.

I detta sammanhang vill jag också nämna något om försörjningstrygghe-

ten vid olika s. k. kriser eller störningar i samhället. För att möta kriser av

typen avspärrningar och krig finns omfattande program för bl. a. beredskapslagring, ransoneringsförberedelser och aktivering av inhemsk bränsleproduktion. Tyngdpunkten i nu löpande oljelagringsprogram omfattande perioden 1978—1984 är lagd på uppbyggnad av särskilda lager för s.k. fredskriser.

2.2.3 Bättre miljö och ökad säkerhet All energiomvandling medför miljöpåverkan och risker av olika slag. Energipolitiken måste utformas så att dessa effekter blir så begränsade som möjligt. Hänsyn till miljön och risker för människors hälsa blir därmed

en central del av energipolitiken.

Inom energitillförselsystemet kan hälso- och miljöproblem uppstå både

vid normaldrift och vid onormala händelser. Vid normaldrift kan sådana problem förekomma vid framställning av energiråvaror, vid utsläpp från energiomvandlingsanläggningar, t.ex. försurade eller giftiga ämnen från förbränningsanläggningar, och vid omhändertagande av eventuellt avfall, t.ex. radioaktivt avfall från kärnenergianläggningar eller aska från kolförbränning. Dessa problem kan till sin karaktär vara kortvariga, t. ex. arbets-

olyckor, eller långvariga, 1. ex. klimatpåverkan. Onormala händelser är

stora olyckor orsakade av tekniska fel, mänsklig felhandling eller sabotage- och terroristverksamhet.

Hälso- och miljöproblemen kan bestå av fysiska skadeverkningar på

människan och i miljön på kort eller lång sikt. Under senare år har man

alltmer kommit att uppmärksamma människors subjektiva” oro inför olika problem och risker, vad man således skulle kunna kalla för energiomvandlingens psykiska miljöpåverkan. Sådana faktorer är naturligtvis mycket svårbedömbara men måste likväl tillmätas betydelse i en helhetsbedömning av energisystemets sociala effekter.

Jag återkommer till frågor om åtgärder mot hälso- och miljöproblemen inom energiområdet vid en mer utförlig diskussion av dessa frågor (kap. 5). Jag inskränker mig därför nu till att översiktligt beröra den principiella syn på dessa problem som jag anser bör utgöra en grund för förändringar av vårt energisystem.

Energisystemet bör enligt min uppfattning jämföras med andra företeelser i samhället som skapar hälso- och miljöproblem. De flesta aktiviteter i samhället medför dels nytta, dels negativa effekter av olika slag, ofta av karaktären hälso- och miljöproblem. Det gäller t. ex. produktionssystemet

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 30

och transportsystemet. En utgångspunkt bör då vara att liknande värderingsgrunder för nytta och negativa verkningar används inom enegiområdet som inom andra samhällsområden. Kostnader för åtgärder med sikte på att begränsa energiomvandlingens miljöpåverkan måste således vägas

mot åtgärder inom andra områden, t. ex. insatser för att begränsa effekter

av gifter, ansträngningar för god arbetsmiljö eller säkrare trafik etc.

En annan utgångspunkt kan vara att nyttan och de negativa effekterna i

så stor utsträckning som möjligt bör vara jämnt fördelade mellan olika

befolkningsgrupper och individer. Energisystemet i ett land måste dock

utformas utifrån bedömningar om vad som är hela samhällets bästa. Det

ligger i sakens natur att vissa människor eller yrkesgrupper i större utsträckning än andra utsätts för potentiella risker och miljöpåverkan. Det är självfallet omöjligt att i ett samhälle åstadkomma en fullständigt jämn riskspridning. Däremot bör man i särskilt hög grad satsa på åtgärder som minskar riskerna för dem som blir närmast berörda av en viss verksamhet.

t.ex. de som arbetar där eller bor i anläggningens närhet — om det finns

risk för omgivningspåverkan. Jag har i det föregående framhållit det samband som finns mellan ener-

gianvändning och materiell och social välfärd. En säker energiförsörjning som ger lätt tillgänglig energi till rimliga kostnader ger också bättre förutsättningar för att skapa en god mänsklig miljö. Energiomvandlingens risker måste självklart noga vägas mot dess nytta. Att göra en totalkalkyl på hela

energisystemets ”nytta” och ”risker” i olika avseenden är emellertid inte

möjligt. Däremot kan och bör man jämföra nyttan respektive riskerna med

en viss energikälla jämfört med en annan. Man mäter då nyttan i t.ex.

tillförd energi i förhållande till mätbara risker och konsekvenser.

Vid bedömningen av nyttan måste man då hålla i minnet att olika energislag kan ha skilda användningsområden och kanske inte är direkt

utbytbara.

Bedömningar av detta slag har under senare år gjorts i en lång rad studier och undersökningar i Sverige liksom i andra länder. En omfattande genom-

gång och jämförelse har gjorts av energi- och miljökommittén. Frågorna

behandlas också utförligt i energikommissionens slutbetänkande.

Några remissinstanser har riktat viss kritik mot denna del av kommissionens arbete. Frågan diskuteras mest utförligt av statistiska centralbyrån, vars kritik något förenklat kan sägas gä ut på att kommissionen inte

tillräckligt har beaktat skillnaderna mellan olika typer av sannolikheter när

man adderat eller jämfört dem. Annan kritik som ibland har framförts emot

denna typ av studier pekar på att alla faktorer som är av betydelse inte är kvantifierbara.

Enligt min mening är det värdefullt att jämförande riskanalyser genomförs. Den alltmer ökande uppmärksamheten på energiomvandlingens

risker visar hur viktigt det är att kunna göra jämförelser mellan olika energikällors miljöproblem — för att därmed få en rationell grund för det

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 31

nödvändiga valet mellan olika alternativ, bl.a. med hänsyn till miljöriskerna. | | |

Man bör emellertid vara medveten om att sådana analyser inte ensamma ger svar på frågan om hur hela energisystemet bör utformas — även om man begränsar bedömningarna enbart till hälso- och miljöaspekterna.

Många data är osäkra. Alla relevanta faktorer är inte av den karaktären att de går att uttrycka kvantitativt. Det tycks dessutom återstå att lösa viktiga

metodfrågor, t. ex. om och i så fall hur händelser med mycket liten sanno- Jikhet men med stor konsekvens skall vägas in för att analysen skall bli rättvisande.

Riskanalyser ger emellertid bl.a. information om var brister finns i

faktaunderlaget och därmed anvisningar om behovet av fortsatt kunskaps-

sökande. De ger vidare information om var insatser bör göras för att nedbringa de aktuella riskerna och miljöeffekterna.

Det är självfallet av mycket stor vikt att den ökande kunskapen om risker och problem verkligen används som underlag för en säkerhetshö-

jande politik. Detta är också grundvalen för den politik som jag förordar i det följande. De allt större insatserna inom detta område, såväl i Sverige

som i andra länder, gör det rimligt att räkna med en stark utveckling av

teknik som begränsar miljöriskerna. De åtgärder som nu vidtas inom energiområdet bör därför väljas så att man i görligaste mån undviker låsningar och så att man stegvis kan introducera annan och bättre teknik.

Ett särskilt problem utgör risker eller skadeverkningar som sträcker sig långt fram i tiden. Det kan handla om oåterkalleligt uttömmande av ändliga råvaror, t.ex. olja, oskicklig hantering av kemiskt eller radioaktivt avfall eller de långsiktiga effekter som kan följa av en kraftig ökning av atmosfärens koldioxidhalt till följd av förbränning av fossila bränslen. Sådana långsiktiga effekter är naturligtvis inget speciellt för energiområdet.

Människans sociala krav påverkar ständigt omgivningen och en del

åtgärder påverkar miljön och människors livsbetingelser för mycket lång tid. Det gäller naturligtvis särskilt effekter i den fysiska miljön. Detta är delvis ofrånkomligt men den ökande kunskapen och medvetenheten om

långsiktiga effekter ger också möjligheter att begränsa effekterna och göra dem hanterbara för framtida gencrationer. Energipolitiken måste således ges en resursbevarande inriktning och baseras på ett ekologiskt synsätt.

I den vetenskapliga prövningen av olika slags miljöeffekter förekommer naturligt nog olika bedömningar, vilket är ett viktigt inslag i en kritisk

granskning och utveckling av kunskapen. Politiska beslut, som i sista hand mäste grundas på allmänna bedömningar av risk och nytta, bör så långt som möjligt baseras på vad som är vetenskapligt väl underbyggt, dvs. uppfattningar och bedömningar som omfattas av ett flertal forskare, svens-

ka och utländska, väl insatta i sina respektive fackområden.

Det är önskvärt att beslutsunderlaget ger en fullständig överblick av olika energislags hälso- och miljöeffekter. Man bör se till verkningarna för

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 32

läng tid framåt, både inom och utom landet. För att jämförelser skall bli rättvisande måste man i görligaste mån göra likvärdiga antaganden om

vilka tekniska system som är allmänt tillgängliga under den överblickbara tidsperioden. Dessa antaganden är osäkra och måste fortlöpande prövas i

ljuset av nya forsknings- och utvecklingsresultat.

Sammanfattningsvis måste konstateras att osäkerheterna ofta är betydande och att vi alltså måste fatta beslut på grundval av ganska grova uppskattningar av t. ex. olika slags risker. Men beslut måste alltid fattas i osäkerhet och på grundval av tillgänglig kunskap. Det är inget särpräglat för energipolitiken. Vilka osäkerheter som kan anses godtagbara blir alltid en politisk bedömningsfråga. Jag delar härvidlag energikommissionens

uppfattning att ingen del av energisystemet får medföra oacceptabla hälsooch miljörisker.

2.2.4 Handlingsfrihet och anpassning

Energipolitiken bör utformas så att handlingsfriheten i görligaste mån

bibehålls. Energitillförselsystemet bör därför utformas så att det i största

möjliga utsträckning kan anpassas till ny teknik och allmänt förändrade

förhållanden.

Det finns många starka skäl för denna principiella inställning. Osäkerheten inom energiområdet är, som jag tidigare har framhållit, betydande. Det gäller såväl den framtida internationella försörjningssituationen inom främst oljeområdet som olika energiråvarors prisutveckling. Osäkerheten

gäller också olika energikällors miljöeffekter och de framtida möjligheterna

att bemästra dessa. En annan osäkerhet gäller de tekniska och ekonomiska förutsättningarna att i framtiden utnyttja de förnybara energikällorna, lik-

som effektiviteten i energihushållningen. Den omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet som bedrivs inom energiforskningsprogrammet är inom flertalet områden inriktad på

att vid mitten av 1980-talet ge underlag för vidare beslut. De hushållningsprogram, som har införts under senare år, ger efterhand nya erfarenheter

och kunskaper. Jag ansluter mig således till energikommissionens bedöm-

ning att vi vid mitten av 1980-talet kommer att ha ett betydligt bättre underlag än i dag för att bedöma såväl de förnybara energikällornas möjlig-

heter som den framtida energiefterfrågan.

Det finns således f. n. osäkerhet inom en rad områden, vilket gör att man

bör utforma energipolitiken så att handlingsfrihet för framtida beslut kan erhållas. Enligt min uppfattning talar flera starka skäl för att vi bör efter-

sträva ett mångfaldigt energisystem. Lösningarna på våra långsiktiga energiproblem står inte att finna i att redan nu satsa på ett fåtal energikällor och energiråvaror. Den handlingslinje jag förespråkar kan självfallet innebära en uppoffring, 1. ex. om energisystemet inte helt och hållet baseras på det

för tillfället billigaste energislaget. Jag anser dock att en sådan uppoffring

inom energiområdet är rimlig för att en större trygghet på längre sikt skall erhållas.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 33

Man måste i detta sammanhang emellertid också vara medveten om att någon total handlingsfrihet inte kan finnas vid varje tillfälle. På kort sikt är handlingsfriheten alltid begränsad. Inom alla områden styrs dagens handlande av tidigare fattade beslut och vidtagna åtgärder. Detta kommer självfallet också att gälla vid alla framtida beslutstidpunkter. Inom energiområdet utgör de omfattande investeringar som krävs i omvandlings- och distributionsanläggningar en betydande tröghetsfaktor. T. ex. är livslängden för ett värmekraftverk ca 25 år medan industrins pannor beräknas ha en livslängd av ca 20 år. De långa tider som krävs för att uppföra nya energianläggningar utgör också en begränsande faktor i detta avseende. Exempelvis är tiden från beslut till idrifttagning av ett större kraftverk ca 10 år. På kort sikt måste således handlingsfriheten bli begränsad men i ett längre perspektiv ökar möjligheterna till större förändringar av energisystemet.

För att detta'skall vara möjligt krävs emellertid att energisystemet är så utformat att det stegvis kan anpassas till förändrade förhållanden. Det innebär t.ex. att värmesystemen bör planeras så att oljan stegvis kan ersättas med fasta bränslen eller solvärme. Lagrings- och distributionssystem bör väljas och utformas med hänsyn taget till dessa krav på anpassning och flexibilitet. En annan viktig åtgärd är att utforma energisystemet med stor mångfald och för framtiden undvika att vi blir alltför beroende av en enda energiråvara. Med tanke på den helt dominerande roll som oljan i dag har, kommer det dröja lång tid innan detta mål uppnås. Handlingsfriheten ökas också av att energianvändningens ökningstakt hålls tillbaka, dvs. genom en effektiv energihushållning.

2.3 Huvuddragen i energiprogrammet

Jag har nu behandlat de grundläggande krav som jag anser bör ställas på ett energiprogram för det kommande decenniet, nämligen att försörjningstryggheten inom energiområdet bör ökas, att riskerna för människors hälsa och miljö bör begränsas och att vi bör sträva efter handlingsfrihet och anpassningsförmåga. Jag kommer nu att kortfattat sammanfatta de förslag som läggs fram i det följande.

De förslag till riktlinjer som jag kommer att lägga fram gäller främst tiden till år 1990. Inriktningen av energipolitiken för denna tidsperiod har skett mot bakgrund av ett betydligt mer långsiktigt perspektiv. I ett sådant perspektiv framstår de närmaste decennierna som ett övergångsskede mot en kommande epok när uthålliga och förnybara energikällor svarar för huvuddelen av vår försörjning med energi. Vår uppgift under 1980-talet blir därmed att utveckla energisystemet i denna riktning. Detta innebär att vi långsiktigt bör söka nå en energianvändningsnivå som gör det möjligt att klara behoven med uthålliga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. 3 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 115. Bilaga I

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 34

Det är viktigt att påpeka att de förutsättningar som energipolitiken vilar på fortlöpande förändras. Det gäller såväl de allmänna ekonomiska, sociala och miljömässiga villkoren som de speciella förhållandena inom energiområdet. Man måste därför räkna med en fortlöpande anpassning av energipolitiken till ändrade förutsättningar.

I likhet med energikommissionen anser jag att den centrala energipolitiska uppgiften för vårt land är att stegvis försöka förbättra vårt försörjningsläge genom att minska det stora oljeberoendet. Det bör ske genom att vi minskar vår användning av olja och ersätter oljan med andra i dag tillgängliga energiråvaror eller energikällor. Samtidigt måste vi också vidta åtgärder för att så långt som möjligt trygga tillförseln av den olja som behövs.

Energipolitiken bör vidare inriktas på ökade insatser för förbättrad miljö- och säkerhet. Ett brett åtgärdsprogram presenteras, innefattande bl. a. insatser för att begränsa oljans hälso- och miljörisker, insatser för att bemästra kolets miljöproblem och ökade insatser för höjd säkerhet vid kärnkraftverken.

Ett omfattande arbete för att förbättra energihushållningen har startats i Sverige. F.n. vidtas långtgående åtgärder i energihushållningssyfte framför allt i bostäderna och inom industrin. Det är enligt min mening angeläget att arbetet inom energihushållningsområdet fortsätter samt att det planeras så att insatserna görs där de får störst effekt. En ökad styrning av insatserna för energibesparing I bostadsbeståndet är angelägen för att ett effektivt energisparande skall kunna genomföras. Den kommunala energiplaneringen spelar därvid en viktig roll.

Ett viktigt instrument i arbetet med att minska energianvändningsnivån skulle en särskild energihushållningslag utgöra. Jag avser att i annat sammanhang inhämta regeringens bemyndigande att tillsätta en utredning med uppgift att studera frågan om bl. a. en sådan lag och andra styrmedel för att åstadkomma en god energihushållning.

Instrumenten inom energihushållningsområdet bör enligt min mening förstärkas också med att skatten på olja höjs. Förslag läggs därför fram att energiskatten på vissa oljeprodukter höjs den 1 januari 1980 med 40 kr. per m?, Vidare aviseras en ökning av energiskatten för mycket energikrävande industrier. Ökningen sker genom att nedsättningsgränsen för energiskatten höjs från 1,3 till 1,8 26 av produkternas försäljningsvärde.

De omfattande energihushållningsinsaterna kommer att innebära en betydande energibesparing. Bl. a. som ett resultat av dessa insatser beräknar jag att energianvändningsnivån år 1990 skall uppgå till 425—460 TWh, vilket skall jämföras med dagens användningsnivå på ca 400 TWh. Detta innebär en mycket låg ökningstakt jämfört med omvärlden och med våra egna erfarenheter. På så lång sikt som det här är fråga om blir bedömningarna av både den industriella och ekonomiska utvecklingen, som har avgörande betydelse för energianvändningen, och effekten av hushåll-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 35

ningssträvandena tämligen osäkra. Jag finner därför inte skäl att försöka precisera användningsnivån närmare. :

Som energikommissionen har påpekat, är det nödvändigt att energiförsörjningen dimensioneras så att det finns utrymme för en något snabbare industriell och ekonomisk utveckling än den som i dag synes trolig. De allvarliga följderna av knapphet på energi har belysts av kommissionen. Enligt min mening bör energitillförselsystemet därför nu planeras så att en användningsnivå kring den övre gränsen av det angivna intervallet skall kunna tillgodoses. Planerna får sedan justeras efter hand.

Kraven på försörjningstrygghet, miljöhänsyn och handlingsfrihet gör att energitillförselsystemet bör utformas med stor mångfald. Strävan bör vara att inget energislag skall få bli alltför dominerande. Energisystemet bör så långt möjligt baseras på uthålliga, helst förnybara och inhemska, energikällor. För den närmaste tioårsperioden räknar jag med att kol i större utsträckning kan komma att användas som en viktig energikälla i vårt land. Detta förutsätter dock betydande insatser för att nedbringa miljöpåverkan.

Även inhemska bränslen som torv och skogsavfall bör användas i växande omfattning. Jag förordar vidare ett brett program för att ta till vara solenergi för uppvärmningsändamål. Utbyggnaden av vattenkraften och kärnkraften bör däremot begränsas.

Oljan väntas under hela den aktuella perioden komma att lämna det största bidraget till vår energiförsörjning. Detta gäller även om strävandena att minska oljeberoendet genom energihushållning och ökad användning av andra energikällor och energiråvaror visar sig framgångsrika.

Det svenska försörjningssystemet för olja lider i dag av allvarliga svagheter. Till följd av pristryckande konkurrens från den västeuropeiska korttidsmarknaden för färdiga produkter har de oljeföretag i Sverige som importerar råolja och bedriver raffinering fått ekonomiska svårigheter. En ökande del av försäljningen på den svenska marknaden sker genom företag som baserar sin verksamhet på korta köp av färdiga produkter. Den svenska oljemarknaden har därigenom blivit mycket känslig för störningar på den internationella marknaden.

För att en ökad säkerhet i den svenska oljeförsörjningen skall kunna uppnås måste strukturproblemen inom branschen lösas. Detta bör ske genom nära samverkan mellan staten och de berörda företagen. Förhandlingar kommer att inledas med flera företag i syfte att nå överenskommelser om samverkan framför allt inom de från försörjningssynpunkt avgörande leden råoljeanskaffning och raffinering.

Ytterligare åtgärder erfordras för att förbättra försörjningstryggheten beträffande oljan. Jag föreslår i det följande att garantiramen för investeringar i produktion och distribution av bl. a. olja utvidgas. Jag redovisar också åtgärder för att få till stånd bilaterala överenskommelser om oljetillförsel.

Naturgasen är en energikälla med mindre miljöproblem än många andra

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 36

energislag. Under år 1978 har aktualiserats två naturgasprojekt med en sammanlagd omfattning som motsvarar ca 3 milj. ton olja. De aktuella projekten har nackdelar från försörjningssynpunkt. De samhällsekonomiska kostnaderna väntas också komma att bli högre än för fortsatt oljeanvändning, vilket skulle ställa betydande krav på statligt stöd. Mot denna bakgrund anser jag mig inte kunna förorda att projekten genomförs.

Kol är en långsiktigt uthållig energiråvara med sådan potential att en utökad användning bör komma till stånd i vårt land. Detta skulle öka vår försörjningstrygghet. Kolanvändningen är emellertid förenad med stora miljöproblem vad gäller förbränning och avfallshantering. Ett omfattande arbete för att lösa dessa miljöproblem bör därför utföras. Jag kommer att redovisa förslag i dessa avseenden i det följande.

Sverige har i de omfattande torvtillgångarna en resurs som i viss utsträckning bör tas till vara för energiändamål. Torven kan på sikt komma att få betydelse för vår energiförsörjning. Beredskapsskäl talar också för en utbyggnad. Användningen av torv är emellertid också förenad med hälsooch miljöproblem. Jag förordar mot denna bakgrund åtgärder för en försiktig användning av torv för energiändamål.

Skogsavfall och sådana lövvedskvaliteter som inte behövs för skogsindustrin är en inhemsk och förnybar energikälla av sådan storlek att vi på allvar bör räkna med den i vår planering av den framtida energiförsörjningen. Den bör dessutom kunna introduceras i större skala redan under 1980-talet med i huvudsak nu tillgänglig teknik. Jag har därvid bedömt de möjliga tillskotten med hänsyn till att användning av skogsavfall m. m. för energiändamål till viss del kan komma att konkurrera med skogsindustrins anspråk på en vidgad råvarubas.

Jag föreslår vidare en kraftig satsning på solvärme. Detta sker främst genom att forsknings-, utvecklings- och experimentbyggnadsinsatserna intensifieras. I vissa tillämpningar bör solvärme redan under den kommande tioårsperioden kunna konkurrera med andra energislag. Stora insatser med sikte på en snabbare introduktion och en vidare spridning av solvärmeteknik i dessa tillämpningar bör därför göras.

Vattenkraften är en förnybar, inhemsk energikälla av stor betydelse för vår elförsörjning. Från hälsosynpunkt liksom från ekonomisk synpunkt är vattenkraften fördelaktig. De betydande ingrepp i naturen, som en vattenkraftutbyggnad medför, inger dock betänkligheter. Utbyggnaden av vattenkraft bör därför begränsas till 65 TWh.

Vi har i vårt land genomfört en försiktig utbyggnad av kärnkraften. F.n. är sex aggregat i drift. Som energikommissionen anför bör man nu varken avveckla kärnkraften eller binda sig vid kärnkraften som en oundgänglig del i vårt energisystem. Enligt min uppfattning bör kärnkraftprogrammet begränsas till tolv reaktorer. Någon utbyggnad däröver bör inte komma i fråga.

Sveriges tillgångar av uranhaltig skiffer är mycket stora. Det finns enligt

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 37

min uppfattning inte anledning utesluta att brytning av dessa kan bli aktuell i framtiden. För att se till att miljöaspekterna studeras tillräckligt innan en eventuell brytning påbörjas bör en utredning tillsättas för att från miljövårdsynpunkt utvärdera den teknik som kan komma att användas. Förslag härom kommer att läggas fram i annat sammanhang.

Jag förordar vidare en fortsättning av utbyggnaden av fjärrvärme, då denna form av värmeförsörjning uppvisar fördelar från såväl miljösynpunkt som energiförsörjningssynpunkt. Förslag om förbättrad långsiktig

finansiering av fjärrvärmeutbyggnad och utbyggnad av kraftvärmeverk

redovisas. För att minska oljeberoendet inom fjärrvärmesektorn bör enligt min mening användningen av fasta bränslen öka kraftigt.

Det treåriga energiforskningsprogram som antogs av riksdagen våren

1978 bör enligt min mening fortsätta med i huvudsak oförändrad inriktning. Väsentligt ökade insatser beträffande användning av solvärme föreslås. Även insatserna rörande ny miljövänlig teknik för utnyttjande av kol för energiändamål bör ökas. Arbetet inom flertalet delprogram är inriktat mot

att vid mitten av 1980-talet ge underlag för beslut om vidare utveckling av de delar av forsknings- och utvecklingsinsatserna som är särskilt löftesrika.

De förslag till inriktning av energipolitiken till år 1990 som jag här lägger fram jämte de förslag som chefen för bostadsdepartementet senare denna

dag kommer att anmäla och de beslut om inriktningen av bl. a. energihus-

hållningssträvandena som tidigare har fattats kommer att medföra stora

krav på investeringsresurser under 1980-talet. Energisektorns andel av samhällets investeringar kommer att öka under 1980-talet. En redovisning lämnas i tabell 2.11.

Tabell 2.11 El-, gas- och värmeverkens andel (90) av de totala investeringarna åren 1950-1983 1950 1955 1960 1965 1970 1975 1977 1983 6,6 6,8 7,0 5,2 5,3 5,9 6,2 ca 5 Källa: SCB, Nationalräkenskaperna, LU 78

Som framgår av tabell 2.11 svarar el-, gas- och värmeverk f.n. för ca 6 7 av de totala investeringarna i samhället. Under 1960-talet, då en stor del av kapacitetsutbyggnaden för elproduktion utgjordes av oljebaserade anlägg-

ningar, var andelen lägre. Tidvis har även utbyggnaden av den svenska raffinaderikapaciteten krävt avsevärda investeringsresurser.

Under det närmaste decenniet väntas investeringarna för dessa ändamål komma att ta en krympande andel av investeringsutrymmet i samhället i

anspråk. Enligt kalkylerna i 1978 års långtidsutredning (LU 78) kommer

investeringarna i el- och värmeverk att uppgå till ca 5 26 av de totala brutto-

investeringarna under första delen av 1980-talet. Mot slutet av 1980-talet

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 38

kan andelen åter börja stiga då ett ökat behov av anläggningar för kraftoch värmeproduktion kan förutses.

De åtgärder i energihushållningssyfte som startade år 1974 har efter hand kommit att kräva betydande resurser. Stora krav på investeringsmedel för sådana åtgärder kommer att ställas under 1980-talet. Den energisparplan

innefattande riktlinjer för energihushållning i det befintliga bostads- och

lokalbeståndet, som riksdagen antog våren 1978, beräknas komma att innebära tillkommande investeringskostnader på ca 30000 milj. kr. under

tioårsperioden till år 1988. Detta beräknas motsvara ca 49276 av bruttoinvesteringarna under början av 1980-talet och ca 3 22 under andra

hälften av 1980-talet.

Sammantaget innebär dessa beräkningar att energiinvesteringarna inkl. energibesparande åtgärder skulle kräva en större del av investeringsresurserna under 1980-talet. Andelen energiinvesteringar väntas öka från f.n.

7-8 90 till omkring 9 2 under 1980-talet. Den stora beräknade ökningen är i första hand en följd av insatser för energihushållning i befintlig bebyggelse,

som kan ses som ett genomförande av en sanering, vars kostnader kommer

att infalla under en begränsad tidsperiod. De ökade investeringsanspråken ställer ökade krav på planering och styrning av energisektorn i syfte att få till stånd insatser som är samhälls-

ekonomiskt mest motiverade. Åtgärder i energihushållningssyfte måste

vidtas där den största effekten av de insatta resurserna erhålls. En effektivisering av energisparstödet är enligt min mening angelägen. Samtidigt erfordras återkommande avvägningar mellan insatser för energihushåll-

ning och energitillförsel.

Jag vill sammanfattningsvis påpeka följande. Sverige saknar tillgångar av olja, kol och naturgas och har därför inom

överskådlig tid ett utsatt försörjningsläge. Trots de omfattande förslag som jag nu kommer att lägga fram kommer inte någon drastisk nedskärning av oljeförbrukningen att kunna äga rum till år 1990. En bristande försörjningstrygghet inom energiområdet kommer därmed att bestå. Man måste mot denna bakgrund vara medveten om att kriser i energitillförseln och om-

ställningsproblem av betydande omfattning kan bli aktuella. Detta kan komma att medföra att riktlinjerna för energipolitiken får omprövas och ytterligare åtgärder vidtas. På längre sikt kan den svenska försörjningssi-

tuationen förbättras genom ett större utnyttjande av förnybara energikällor

och inhemska bränslen.

De förslag och riktlinjer jag här presenterar bygger på ett synnerligen omfattande utredningsmaterial, främst energikommissionens betänkan-

den. Kommisionens överväganden och förslag har i de väsentligaste frågorna fått ett kraftigt stöd i remissopinionen. Förslagen ligger också väl i linje med de riktlinjer som Sverige har anslutit sig till i internationella

sammanhang som vägledande för industriländernas energipolitik.

Åratals debatt i energifrågorna har klargjort problemens karaktär och

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 39

betydelse för vårt lands utveckling. Den kritiska prövning som har skett av praktiskt taget alla delar i energipolitiker har förhoppningsvis mönstrat ut det mindre värdefulla och koncentrerat insatserna på det som kan ge bestående resultat. Omprövningen har tagit tid och den har behövts. Det är nu viktigt att det efter denna långa och omfattande beredningsprocess läggs fast klara riktlinjer för den framtida energipolitiken. Först därigenom skapas det planeringsunderlag som är nödvändigt för företag, kommuner, organisationer och enskilda.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 40

3 Statens och kommunernas ansvar inom energiområdet

Energipolitiken betraktas numera i många länder som en nationell angelägenhet av stort format. Starka inslag av styrning finns i fråga om såväl olika led av tillförsel och användning av energi som inriktningen av forsknings- och utvecklingsinsatser inom området. Detta torde ha sin förklaring bl. a. i att en säker tillförsel av energi utgör en förutsättning för verksamheten inom de flesta samhällssektorer. Energifrågorna har därmed stor strategisk betydelse. I mina fortsatta överväganden och ställningstaganden kommer jag i de enskilda frågorna även in på hur ansvaret för olika uppgifter inom energisektorn är eller bör fördelas i samhället. Jag anser det emellertid vara motiverat att redan nu redogöra för hur jag i stort ser på behovet av insatser från statens och kommunernas sida för att vi under 1980-talet skall få till stånd en energipolitik som är inriktad på en långsiktigt tryggad energiförsörjning.

I Sverige har staten och kommunerna sedan länge ett dominerande inflytande över el- och fjärrvärmeförsörjningen medan inflytandet över bränsleförsörjningen är relativt litet. På senare år har även frågor rörande energianvändning och introduktion av andra bränslen än olja samt nya energislag fått en allt större plats inom energipolitiken och därmed också inom det offentliga ansvarsområdet. Denna utveckling kommer att accentueras, bl.a. i vad avser planering och förberedelser, ny teknik, nya organisatoriska lösningar m. m. inom energiområdet.

Statens ansvar för forskning och utveckling inom energiområdet markerades genom tillkomsten av det treåriga energiforskningsprogram som ingick i 1975 års energipolitiska beslut (prop. 1975:30 bil. I, NU 1975: 30, rskr 1975:202). Föredragande statsrådet angav därvid att det mäste ankomma på staten att träda in som beställare av forsknings- och utvecklingsarbete inom de områden där naturliga avnämare saknas eller har otillräckliga resurser. Det innebär att staten har ett särskilt ansvar för att dels utveckla alternativa energikällor och inhemska energiråvaror, dels stimulera till insatser rörande effektivare energianvändning.

Riksdagen beslöt år 1978 (prop. 1977/78: 110, NU 1977/78: 68, rskr 1977/ 78: 341) att förlänga energiforskningsprogrammet med tre år. Utöver vad som angavs i 1975 års program betonade föredraganden därvid betydelsen av att samarbete med avnämarna etableras i ett tidigt skede i syfte att de snarast möjligt själva skall ta ansvaret för den fortsatta utvecklingen.

När det gäller energihushållningen har staten och kommunerna ett dubbelt ansvar genom att de dels genom sina beslut kan påverka förutsättningarna för energianvändning i hela samhället, dels ansvarar för att energianvändningen inom egna verksamheter är sä effektiv som möjligt samt för att pröva ny teknik.

Kommunernas ansvar inom energiområdet regleras sedan år 1977 i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering. Enligt lagen skall kommunerna

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 41

I sin planering främja hushållningen med energi samt verka för en säker

och tillräcklig energitillförsel. Det åligger vidare kommunerna att undersö-

ka förutsättningarna för att genom samverkan med annan kommun eller

betydande intressent på energiområdet gemensamt lösa frågor som har

betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln, t. ex. nyttiggörande av spillvärme. Kommunernas planeringsansvar gäller dels den egna verksamheten, där de är skyldiga att beakta de konkreta möjligheter till förbättrad energi-

hushållning som finns i egna byggnader, anläggningar, fordon m. m., dels

deras samhällsplanering i vilken energihushållningsaspekten bör beaktas när frågor om markhushållning, bebyggelseplanering, kommunikationsleder m. m. behandlas. Genom föreskrift i byggnadsstadgan (1959: 612) har

vidare kommunerna att vid sin bebyggelseplanering ta tillbörlig hänsyn till bl. a. behovet av energihushällning. Utanför den kommunala energiplaneringen faller enskilda kommuninvånares och företags egen energianvänd-

ning. Dessa frågor har dock betydelse för kommunernas energiförsörjning och har därmed samband med den kommunala energiplaneringen. Kom-

munerna och landstingen har också ansvaret för den lokala och regionala

trafikförsörjningen och därmed möjlighet att exempelvis förbättra den kollektiva trafiken och förutsättningarna för denna. Riksdagen beslutade våren 1978 (prop. 1977/78: 76, CU 1977/78:31, rskr

1977/78: 345) om en tioårig energisparplan för befintlig bebyggelse. Kom-

munerna har enligt denna viktiga uppgifter vad gäller planering och genom-

förande av energisparande åtgärder i bebyggelsen. Kommunerna förutsätts

bl.a. bygga upp en besiktnings- och rådgivningsverksamhet för genomförandet av dessa åtgärder. Utbildningen av besiktningsmän pågår f.n. i

kommunförbundets och statens planverks regi. Möjligheterna att ge kommunerna viss beslutsrätt om statsbidrag till energibesparande åtgärder skall enligt nämnda proposition också övervägas. |

Energisparkommittén (I 1974:05), till vilken jag återkommer i det föl- Jande, syftar i sin informationsverksamhet bl. a. till att påverka kommuner så att dessa i sin verksamhet stimulerar allmänhet, företag, m. fl. att verka för förbättrad energihushällning. Många av landets kommuner har, bl. a. efter initiativ från energisparkommittén, bildat egna lokala energisparkom-

mittéer. Dessa arbetar framför allt med att få till stånd energibesparande

åtgärder inom kommunernas egen verksamhet men också med utåtriktad informationsverksamhet. Energisparkommittén har vidare tagit initiativ till bildandet av en samordningsgrupp med representanter från bostadsstyrelsen, Kommunförbundet och kommittén för energiinriktad prototyp- och demonstrationsverksamhet (EPD-kommittén) för att samordna dessa organs service gentemot kommunerna i fråga om utåtriktad informationsverksamhet. Utvärderingen av energisparkommitténs försök med intensifierad information om energihushållning i Blekinge län kommer efter utgången av budgetåret 1978/79 att ge ytterligare underlag för energisparkommitténs verksamhet avseende kommunerna.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 42

Av vad jag nu har redovisat framgår att kommunerna har många möjligheter att genom sina beslut påverka energianvändningen och att förslag finns om att dessa möjligheter skall utökas. Kommunerna har således ett stort ansvar när det gäller att få till stånd en effektivare energianvändning. Många av energikommissionens förslag berör också direkt eller indirekt kommunernas verksamhet. Dessa förslag kommer att behandlas i det följande.

Även statsmakterna har givetvis ett stort ansvar t. ex. när det gäller att utforma styrmedel för en effektivare energihushållning och i övrigt utforma beslut så att en effektiv energihushållning främjas inom ramen för våra övergripande samhällsmål. Staten har också ett stort ansvar för att den statliga verksamheten bedrivs så energieffektivt som möjligt. Jag kommer i det följande att redovisa åtgärder som syftar till att främja energihushållningen inom den statliga verksamheten.

Statens insatser inom bränsleförsörjningen har tidigare framför allt syftat till att minska verkningarna av en avspärrning av främst oljetillförseln vid kriser och krig. Beredskapsplaneringen omfattar bl. a. förberedelser av regleringsåtgärder, åtgärder för inhemsk ersättningsproduktion och uppbyggnad av beredskapslager. Senare har staten också vidtagit åtgärder i syfte att öka säkerheten i bränsletillförseln i fred. Ett antal helt eller delvis statsägda aktiebolag har bildats i detta syfte. När det gäller oljepolitiken har den statliga verksamheten inriktats framför allt mot prospektering och annan verksamhet av betydelse från långsiktig försörjningssynpunkt. Detta gäller såväl de båda halvstatliga bolagen Oljeprospektering AB (OPAB) och Petroswede AB som det helstatliga Svenska Petroleum AB. Distributionen av oljeprodukter sköts emellertid till övervägande delen av privata företag. Andra bolag inom bränsleområdet med statlig anknytning är Swedegas AB och Svensk kärnbränsleförsörjning AB (SKBF).

De offentliga insatserna inom bränsleförsörjningsområdet har hittills utförts av staten och till övervägande delen varit inriktade på främst oljeprodukter. Som jag tidigare har framhållit bör en av huvudinriktningarna i den framtida energipolitiken i Sverige vara att minska vårt stora oljeberoende. Detta kan ske genom att bl. a. utnyttja bränslen som kan ersätta olja t. ex. kol, torv och skogsavfall. I ett längre tidsperspektiv torde även solvärme kunna ge väsentliga bidrag till landets energiförsörjning.

Kommunerna är i dag stora förbrukare av eldningsoljor, framför allt i kraftvärmeverk och hetvattencentraler. Genom utbyggnad av fjärrvärmesystemen väntas kommunernas andel av eldningsoljemarknaden komma att öka starkt. Kommunernas inköpsverksamhet kommer därmed att få ökande betydelse från försörjningssynpunkt. F.n. sker inköpen i stor utsträckning direkt från den västeuropeiska korttidsmarknaden för oljeprodukter. Som jag kommer att utveckla närmare i det följande (avsnitt 8.1) innebär denna inriktning av inköpsverksamheten betydande risker från försörjningssynpunkt. Enligt min mening bör kommunerna i samband

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 43

med sin inköpsverksamheten i större utsträckning ta hänsyn till intresset

av långsiktighet och stabilitet i tillförseln av eldningsoljor för den kommu-

nala sektorns behov.

Skilda åtgärder som syftar till att införa bränslen som är alternativ till

olja genomförs i såväl statlig som kommunal och privat regi. Insatserna

inom detta område bör dock förbättras och samordnas. Regeringen har därför tidigare i år bemyndigat mig att tillkalla en delegation (I 1979: 01) i detta syfte. Delegationens uppgift är att verka för samordning av samhäl-

lets insatser för ett ökat utnyttjande av solvärme och bränslen som kan

ersätta olja och att föreslå erforderliga åtgärder för att sådana bränslen snarast införs i det svenska energiförsörjningssystemet. Jag räknar med att delegationens arbete kommer att leda till effektivare insatser för frågor rörande försörjning med bränslen som kan ersätta olja och rörande sol-

värme.

Av vad jag här har anfört följer att det inom ett antal områden ställs krav på intensifierade insatser från det allmännas sida för att inte minst på det

tekniska planet påskynda utvecklingen. Till en del kan dessa insatser, såvitt ankommer på staten, komma till stånd genom utnyttjande av de

ekonomiska och andra styrmedel som står till förfogande för att påverka energitillförsel och energianvändning. Därutöver är det emellertid viktigt att de energipolitiska intentionerna kommer till uttryck via statens egen verksamhet avseende t. ex. bränsleförsörjning samt produktion och distri-

bution av energi. Jag tänker närmast på den verksamhet som statens vattenfallsverk och dess dotterbolag bedriver.

Vattenfallsverket har i detta hänseende sedan lång tid spelat en betydelsefull roll genom att i samverkan med svensk tillverkande industri utveckla

tekniken för produktion och distribution av elektrisk kraft. Verket kan

också tillskrivas en viktig roll för utvecklingen av det, även i ett internationellt perspektiv, unika samkörningssystem som möjliggör en optimal drift

av hela det nordiska kraftproduktionssystemet. Det är angeläget att ett

sådant samspel mellan verket och såväl tillverkande industrier som andra energiproducenter kan bibehållas och utvecklas till ett verksamt instrument för att i olika avseenden främja den utveckling inom energisektorn som eftersträvas framgent. Detta innebär bl. a. att vattenfallsverket måste vara berett att satsa på introduktion av ny teknik samt samla drifterfarenheter och återföra dessa så att nya produkter och ny teknik snarast möjligt når kommersiell mognad. Självfallet kommer detta att innebära ett ekono-

miskt risktagande som kan försvaras endast om verket har kompetens för att med rimlig grad av säkerhet förutse resultaten.

Vattenfaltsverkets utvecklingsarbete har av naturliga skäl hittills huvudsakligen varit inriktat på att förbättra tekniken för byggande och användan-

de av elprodukionsanläggningar, främst vatten-, olje- och kärnkraftbaserade, samt på kraftöverföring och eldistribution. 1980-talets energipolitik

kommer att i ökad utsträckning ställa krav på medverkan och initiativ från

Prop. 1978/79: 115 Bilaga I Industridepartementet 44

verkets sida inom områden där det hittills har spelat en mera begränsad roll. Jag tänker dels på att det inom verket finns teknisk och administrativ kompetens som bör komma även andra områden inom energisektorn till del, dels på att de tekniska förutsättningarna för energiproduktion i många avseenden medför att frågor om elförsörjning och uppvärmning inte kan betraktas åtskilda. Det kommer därför att finnas skäl för verket att engagera sig även i frågor rörande energiförsörjningen som inte har direkt med elproduktion och -distribution att göra. Det finns redan ett antal exempel på att den utveckling som jag här avser har inletts. Sålunda har verket via Svenska Petroleum AB och Swedegas AB engagerats för att tillvarata statliga bränsleintressen. Att verket i samarbete med kommuner har uppfört och planerar att uppföra kraftvärmeverk exemplifierar behovet av " integrerad el- och värmeproduktion. Ett exempel på att vattenfallsverket redan nu verkar för introduktion av för landet ny energiteknik utgör verkets pågående utredningsarbete avseende torveldade anläggningar.

Utvecklingen av miljövänlig teknik för att utnyttja kol i energiproduktionsanläggningar är också ett viktigt område som kommer att ställa anspråk på insatser från vattenfallsverkets sida. Verket har redan i samverkan med Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) och Sydkraft AB inlett ett arbete som syftar till att klarlägga förutsättningarna för en långsiktig koltillförsel till Sverige. Jag avser att i det följande (avsnitt 5.1) återkomma till frågan om vattenfallsverkets fortsatta insatser för att klargöra förutsättningarna för kolanvändning.

Vidare räknar jag med att verket framgent kommer att ta aktiv del i arbetet med att utveckla, utvärdera och i praktiskt bruk införa teknik och produkter som krävs för att göra solenergin kommersiellt tillgänglig för uppvärmningsändamål.

Värmepumpar är en annan fråga som är av stort intresse både allmänt i energihushållningssammanhang och genom att värmepumpar kan utgöra ett inslag i lågtemperatursystem, bl. a. för solvärme, och där verket därför enligt min mening kan göra ytterligare insatser.

Med de exemplifieringar som jag här har gjort vill jag antyda motiven till Jnmin uppfattning att vattenfallsverket bör spela en roll inte bara som statlig elproducent och -distributör på kommersiell basis utan också som en viktig statlig resurs för att direkt i energisystemet utveckla och introducera den teknik som krävs för att de energipolitiska intentionerna skall infrias.

Detta är inte uteslutande en fråga om tekniskt utrednings- och konstruktionsarbete. Det innefattar också byggande, drift och utvärdering av prototyp- och demonstrationsanläggningar. För sistnämnda ändamål räknar jag med att särskilda resurser kan behöva ställas till vattenfallsverkets förfogande. Eftersom det inte är säkert att de anläggningar som det här är fråga om kommer att kunna uppfylla normala lönsamhetskrav kan också särskilda finansieringsformer behöva övervägas. Jag är emellertid inte beredd att nu ta ställning till hur finansieringen i så fall bör ske. Det torde få bedömas från fall till fall efter hand som projekten aktualiseras.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 45

Jag avser att senare, när jag redovisar mina överväganden och förslag inom olika områden, ta upp en del mera specifika områden inom vilka jag räknar med att vattenfallsverkets resurser och kompetens skall kunna tas i anspråk.

Värmeförsörjningenilandet sker framför allt i form av fjärrvärme, elvärme och enskild oljeuppvärmning. F.n. tillgodoses ca 25 96 av värmebehovet i landets bostäder och övriga byggnader med fjärrvärme. Fjärrvärmeutbyggnaden har möjliggjorts genom stora kommunala engagemang. Kommunerna svarar för praktiskt taget all försörjning med fjärrvärme både vad avser produktion och distribution. Enligt vad jag kommer att redogöra för i det följande räknar jag med att en allt större del av vårt uppvärmningsbehov kommer att täckas av fjärrvärme. Detta torde innebära att kommunernas satsningar på energitillförsel även i fortsättningen I stor utsträckning kommer att avse utbyggnad av fjärrvärme.

Befintliga anläggningar för fjärrvärme kan med få undantag drivas endast med oljeprodukter. Av avgörande betydelse för en långsiktigt tryggad bostadsuppvärmning är att kommande fjärrvärmeanläggningar planeras och utformas på ett sådant sätt att andra bränslen än olja kan utnyttjas i dem. Detta ingår enligt min uppfattning i det ansvar som kommunerna har enligt lagen om kommunal energiplanering. Det ankommer således på kommunerna att i sin planering och utbyggnad av fjärrvärmesystemen verka för att oljeberoendet reduceras inom det vitala område som bostadsuppvärmningen utgör.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt om vattenfallsverkets framtida roll i enerigipolitiken och om kommunernas ansvar för att minska fjärrvärmesystemens oljeberoende finner jag det naturligt att kommunerna och vattenfallsverket breddar och fördjupar sitt samarbete inom energiområdet. Allmänt sett torde påtagliga fördelar stå att vinna genom ökad samverkan mellan såväl vattenfallsverket som andra kraftproducenter och större energikonsumenter, däribland kommunerna. Det bör vara till gagn för alla parter både att utbyta information i tekniskt, ekonomiskt och administrativt hänseende och att samarbeta i projekt av gemensamt intresse.

Staten engagerade sig tidigt i elförsörjningen genom att i egen regi bygga ut vattenkraft där staten disponerade fallrätten. Statens engagemang på elproduktionsområdet sker, som jag redan har nämnt, genom statens vattenfallsverk. Genom verket svarar staten f.n. för närmare hälften av elproduktionen i Sverige. Verkets elproduktion, som till största delen är baserad på vattenkraft och kärnkraft, sker till en del även i samarbete med kommuner och privata intressenter.

De elproduktionsanläggningar som inte är statliga innehas av kommunerna, som direkt eller genom delägarskap i kraftföretag äger ungefär 20 2 av den totala elproduktionskapaciteten i landet, och av privata företag, som svarar för ca 30 7.

Överföring och distribution av elenergi är verksamheter som bl. a. kän-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 46

netecknas av betydande monopolinslag. Bl.a. av denna anledning är vill-

koren för eldistributionsverksamhet reglerade i särskild lagstiftning. Ge-

nom lagen (1902:71) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) infördes redan vid seklets början ett system för bl. a.

tillståndsprövning av elledningar, prisreglering m. m. År 1946 beslöt riksdagen (prop. 1946:1 bil. 5 s. 153—162, SU 1946:54, rskr 1946:96) att

samtliga nya stamledningar för 200 kV och högre spänning skulle ägas av staten. Sådana ledningar ingår i allmänhet i det s. k. stamnätet som ägs och drivs av vattenfallsverket.

Den nuvarande strukturen inom eldistributionen måste ses mot bak-

grund av hur elektrifieringen har genomförts i landet. I flertalet städer ansågs redan från början elförsörjningen vara en kommunal angelägenhet

och distributionen togs därför om hand av kommunerna. På landsbygden

blev elförsörjningen däremot i stor utsträckning en uppgift för konsumen-

terna själva som slöt sig samman i andelsföreningar för eldistribution.

Kraftföretagen, däribland vattenfallsverket, tog dock hand om en del av distributionen på landsbygden. Sedan mitten av 1940-talet har en strukturrationalisering av eldistribu-

tionen pågått. Numera har kommunerna ett dominerande inflytande inom

eldistributionen i landet. De distribuerar sålunda elektrisk ström till ca

70 72 av landets elabonnenter. Motsvarande andelar för vattenfallsverket och privata företag är resp. 10 Z och 2092. Riksdagen har år 1976 (prop. 1975/76: 100 bil. 15 s. 150, NU 1975/76:45, rskr 1975/76: 263) godkänt vissa riktlinjer för den fortsatta strukturomvandlingen på eldistributionsområdet. Enligt riksdagens beslut är en av huvudprinciperna för den fortsatta strukturomvandlingen att huvudansvaret för eldistributionen skall åvila det allmänna. En annan är att konsumenterna, genom kommunerna skall ha inflytande över eldistributionen. Jag kommer senare (avsnitt 10.8) att

mera ingående behandla frågor rörande eldistributionen.

Av det jag har anfört framgår att stat och kommun till sitt förfogande har en rad skilda instrument som kan användas i energipolitiskt syfte. Det står

samtidigt klart att det offentligas inflytande inom mänga områden sker under sådana former att stort utrymme finns för enskilda initiativ och insatser. De regler m. m. som styr verksamheten inom energiområdet anser jag, med de undantag som jag återkommer till i det följande, utgör en lämplig

ram för energipolitikens utformning även i fortsättningen.

När det gäller den del av den statliga verksamheten på energiområdet som vid sidan av vattenfallsverket bedrivs av myndigheter och organ vill jag framhålla följande.

Statens industriverk,. som är den centrala myndigheten inom energiområdet, arbetar bl. a. med prognoser och utredningar och handhar administ-

rationen av bidrag till energibesparande åtgärder i näringslivet, utbildning,

rådgivning m. m. inom energiområdet. Verket har vidare det centrala myn-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 47

dighetsansvaret i frågor i anslutning till lagen om kommunal energiplanering och handhar frågor om tillstånd för elektriska anläggningar och elsäkerhetsfrågor.

Bostadsstyrelsen handhar administrationen av stödet till energibesparande åtgärder i bostäder m. m. Statens planverk är central förvaltningsmyndighet för bl. a. ärenden om planläggning av bebyggelse och av byggnadsväsendet. Verket utfärdar vidare enligt byggnadsstadgan bl. a. föreskrifter, råd och anvisningar. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar är central förvaltningsmyndighet för den ekonomiska försvarsberedskapen.

För energiforskningsprogrammets genomförande svarar särskilda programansvariga organ. Delegationen (I 1975: 02) för energiforskning har till uppgift bl. a. att samordna verksamheten inom huvudprogrammet. Energisparkommittén har bl. a. i uppdrag att samordna och stödja myndigheternas informationsinsatser och vid behov genomföra egna informationsåtgärder. Kommittén har också i uppdrag att ge information till allmänheten om utveckling av energianvändningen och att föreslå restriktioner i energianvändningen. Delegationen (Bo 1978: 03) för frågor om energihushållning i befintlig bebyggelse leder och samordnar genomförandet av energisparplanen för den befintliga bebyggelsen. Förutom nämnda organ arbetar en rad ytterligare myndigheter m. m. med frågor inom energiområdet.

Många olika myndigheter arbetar alltså inom energiområdet. Härtill kommer att vissa myndighetsuppgifter handläggs av kommittéer såsom energisparkommittén och delegationen för energiforskning. I båda fallen är det fråga om arbetsuppgifter som kan beräknas bli relativt långvariga.

Den inriktning av energipolitiken som jag förordar kan leda till att myndighetsorganisationen behöver ses över och göras mer ändamålsenlig.

Med anledning härav avser jag att i annat sammanhang föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla en särskild utredare för att klarlägga vilka konsekvenser mina ställningstaganden i denna proposition får för myndighetsorganisationen m. m. på energiområdet. Utredaren bör undersöka om det på grund av dessa konsekvenser eller av andra orsaker finns anledning att ändra den nuvarande organisationen samt i så fall föreslå lämpliga åtgärder. I utredningen bör bl. a. ingå att göra en utvärdering av energiforskningsorganisationen (jfr prop. 1977/78: 110 s. 161). Vidare bör i utredarens uppdrag ingå att överväga om statens vattenfallsverks organisation är ändamålsenligt utformad med hänsyn till verkets framtida uppgifter samt att i Övrigt undersöka förutsättningarna för att utnyttja verkets resurser inom delvis nya verksamhetsomräden.

Jag vill i detta sammanhang slutligen erinra om att staten via Statsföretag AB är ägare eller delägare i vissa företag inom energiområdet. Huvudparten av dem har till uppgift att medverka till landets försörjning med fossila bränslen medan andra är inriktade på forskning och utveckling resp. industriell produktion. Statsföretagsutredningen har i betänkandet (SOU 1978: 85) Statligt företagande i samhällets tjänst nyligen föreslagit att verk-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 48

samheterna i de statliga företag som har speciella försörjningsuppgifter, dvs. Statsraff AB, Svenska Petroleum AB, Oljeprospektering AB, Petro-

swede AB och Swedegas AB, skall samordnas inom ramen för ett för ändamålet bildat förvaltningsbolag. Vid bifall till mina förslag i det följande

(avsnitt 8.1 och 8.2) kommer verksamheten inom flera av de nyss nämnda företagen att avvecklas eller reduceras. Förutsättningar för att genomföra

utredningens förslag i denna del torde i så fall inte föreligga.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 49

4 Sverige och det internationella energisamarbetet

4.1 Beroendeförhållanden och internationellt samarbete

Jag har tidigare (avsnitt 2.1) redovisat några grundläggande data beträffande världens energiproduktion och energianvändning.

En slutsats av denna redovisning är att det finns få områden där det ömsesidiga beroendet mellan alla länder är så påtagligt som energiområdet. OPEC-ländernas pris- och produktionspolitik när det gäller olja är av avgörande betydelse för världens energiförsörjning. Förenta staternas energipolitik — bl. a. vad avser hushållning och pris på olja och naturgas — är av väsentlig betydelse för storleken på detta lands beroende av importerad olja och därmed för den globala situationen på sikt när det gäller oljepriser och oljetillgång. Australiens politik i frågan om att utvinna och exportera uran är av betydelse för läget på läng sikt när det gäller priser och tillgång på detta bränsle. Exemplen på hur energipolitiska beslut i andra länder påverkar vår egen situation och hur de lägger förutsättningarna för svensk energipolitik kan mångfaldigas.

När det gäller de energiråvaror som är föremål för internationell handel — olja, gas, kol och uran — ingår Sverige som en del i ett internationellt försörjningssystem. Vår situation päverkas därmed av vad som händer I andra delar av systemet. Och vi påverkar också systemet, om än marginellt, genom vår egen politik.

Det var mot denna bakgrund som dåvarande statsministern i 1975 års energipolitiska proposition (prop. 1975:30, NU 1975:30, rskr 1975: 202) betecknade internationell samverkan inom energiområdet som en av hörnpelarna för den svenska energipolitiken. Jag ansluter mig till denna uppfattning och vill understryka att det internationella samarbetet inom energlområdet under senare år har framstått som allt mer oundgängligt.

Det är en tämligen entydig uppfattning i internationella sammanhang att det krävs en förbättrad global energihushållning och att världen står inför en omställningsperiod från ett energiförsörjningssystem där olja och gas spelar en dominerande roll till ett system som huvudsakligen måste baseras på andra energikällor. Vi stär därmed inför ökade krav inte bara på informationsutbyte utan också på gemensamma mål och gemensamt handlande när det gäller utnyttjandet av jordens energiresurser. Alla länder har ett ansvar för att dessa resurser tillvaratas och utnyttjas på bästa sätt.

Information om vad som händer i vår omvärld är av väsentlig betydelse för utformningen av vår energipolitik. Vi mäste ha tillgång till uppgifter om reserver, produktionsplaner, prispolitik och allmän energipolitik hos i synnerhet de viktigare producent- och konsumentländerna. Vi måste ha underlag för att kunna förutsäga hur utbuds- och efterfrågeförhällandena för olika energislag förväntas te sig även på lång sikt så att vi kan anpassa vär politik därefter. 4 Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 115. Bilaga I

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 50

De internationella organisationer som är verksamma på energiområdet spelar en viktig roll när det gäller att samla in och ställa samman dylik information.

Genom internationellt samarbete kan vi öka försörjningstryggheten. Samtidigt som vi målmedvetet måste arbeta för att minska vårt utlandsberoende är det som jag tidigare har understrukit väsentligt att verka för ökad försörjningstrygghet när det gäller den energi som ändå måste importeras och som under överskådlig tid måste svara för huvuddelen av vår energiförsörjning.

Jag anser att viktiga bidrag till ökad försörjningstrygghet i olika tidspersspektiv när det gäller olja, kol och uran kan säkras genom ett intensifierat internationellt samarbete. Speciellt angeläget sett ur denna synvinkel är det att få till stånd ett förtroendefullt samarbete mellan oljeimporterande och oljeexporterande länder. Även bilaterala kontakter med oljeproducerande länder spelar en viktig roll i detta syfte.

Internationellt samarbete är av avgörande betydelse när det gäller forskning och utveckling på energiområdet. Även om Sverige satsar stora belopp är våra insatser med nödvändighet små och våra resurser begränsade vid en internationell jämförelse. Fördelarna med informationsutbyte och internationellt samordnade program på detta område är uppenbara.

Internationellt samarbete är av största betydelse också när det gäller möjligheterna till energihushållning och när det gäller energins miljö- och säkerhetsaspekter. Jag vill här särskilt peka på ansträngningarna att begränsa utsläppen av svavel.

Mot bakgrund av den utveckling på oljemarknaden som kan förutses finns det skäl att särskilt beakta u-ländernas energisituation. En stark ökning förväntas i u-ländernas energiförbrukning på grund av den förväntade snabba ökningen avseende både befolkning och bruttonationalprodukt och genom den fortgående urbaniseringen.

U-länderna är i flertalet fall i hög grad beroende av importerad olja. De har därför ett starkt behov av tryggad oljeförsörjning till rimliga villkor. Problem med energitillförseln på grund av knapphet på olja och höjningar av oljepriset kan få särskilt allvarliga konsekvenser för de fattiga ländernas utveckling. Att minska behovet av importerad olja genom utveckling av andra energikällor och genom satsning på energihushållning är sålunda en viktig uppgift också för de oljeimporterande u-länderna. Att bistå u-länderna i dessa avseenden är en viktig uppgift för i-länderna.

Medvetenheten om behovet av kraftigt ökade energiinvesteringar i uländerna och av bistånd inom energiområdet har under senare år ökat. De svenska insatserna när det gäller energibistånd har hittills varit begränsade. Vårt land har dock mycket att erbjuda inom denna sektor som torde vara av intresse för många u-länder. Regeringen har därför i prop. 1978/ 79: 100 (bil. 6 s. 24) anmält att vi bör överväga hur vi bäst skall kunna tillmötesgå önskemål från u-länderna om samarbete inom energiområdet. Frågan bereds f. n. inom regeringskansliet.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 51

Sverige har ett starkt intresse av att kärnteknisk verksamhet bedrives på ett säkert sätt i alla länder. Jag anser det vara angeläget att det internationella samarbetet beträffande normer och standards inom det kärntekniska området intensifieras 1 syfte att utarbeta internationellt överenskomna bindande regler för att tillse att alla länder som bedriver verksamhet inom kärnenergiområdet gör detta på säkrast möjliga sätt.

De risker som finns för forsatt kärnvapenspridning sammanhänger främst med politiska förhållanden och teknisk utveckling som inte i första hand är kopplad till fredligt utnyttjande av kärnkraft. I flertalet fall torde de länder som avser utveckla kärnvapen kunna göra detta enklare och snabbare än via fredligt kärnkraftsutnyttjande. Det finns emellertid också risker för spridning av kärnvapen som hänger samman med fredlig verksamhet inom kärnenergiområdet.

Grundfilosofin bakom stormakternas ursprungliga stöd för civila kärnkraftprogram, vilken bl. a. återfinnes i 1968 års avtal om förhindrande av spridning av kärnvapen, var att de deltagande länderna skulle ges möjlighet till fredligt utnyttjande av kärnkraften om de underkastade sig kontroll för att säkerställa att det hanterade klyvbara materialet inte användes för framställning av kärnladdningar. Denna princip anser jag vara viktig. Länder som har accepterat internationell kontroll skall om skäl i övrigt talar för det inte undandras möjligheter till ett fredligt utnyttjande av kärnkraften.

För att säkerställa att det klyvbara materialet inte används för andra än avsedda syften är det angeläget att internationell enighet råder om att tillämpa kontrollsystem av tillräcklig effektivitet och noggrannhet. Genom kontrollåtgärder och internationellt samförstånd beträffande utbyggnad av från spridningssynpunkt känsliga anläggningar kan risken för spridning av kärnvapen reduceras. Åtgärder i avsikt att begränsa tillgången till teknisk kunskap anser jag vara mera svårbedömbara. Balansen mellan effektiv kontroll och tillgång till teknologi är en grundläggande faktor för internationell enighet i icke-spridningsfrågorna.

Den nationella och internationella kontrollen söker säkerställa att avledning av klyvbart material inte äger rum, och om sådan ändå skulle ske, att tidsmarginaler finns mellan upptäckt av avledning och tänkbar kärnladdningstillverkning. Naturligt uran, låganrikat uran i nytt kärnbränsle eller använt bestrålat kärnbränsle kan inte användas direkt i kärnladdningar. Det kan däremot höganrikat uran eller plutonium som utvunnits ur använt uranbränsle. Känslig från spridningssynpunkt är således främst anriknings- och upparbetningsteknik.

Diskussionerna om ett utvidgat internationellt samarbete för att undvika en spridning av kärnvapen har intensifierats efter den indiska kärnexplosionen år 1974. Förslag har bl. a. förts fram om anriknings- och upparbetningsanläggningar i internationell regi och om olika tekniska metoder att förhindra att plutonium blir tillgängligt i ren form. Leverantörsländer inom

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet in LS

det kärntekniska området har gått samman om villkor för export och vissa enskilda länder har infört mycket strikta bestämmelser för att tillhandahålla material och tjänster inom kärnenergiområdet. Förenta staterna har av icke-spridningsskäl även tills vidare uppskjutit kommersiell upparbetning av använt kärnbränsle.

Kärnvapenspridning måste i första hand betraktas som ett politiskt och inte ett tekniskt problem. Basen för samarbete för att undvika kärnvapenspridning mäste enligt min mening därför också vara 1968 års icke-spridningsfördrag jämte de där förutsedda kontrollåtgärderna genom det internationella atomenergiorganet i Wien (IAEA).

Vären 1977 inbjöd Förenta staternas president intresserade stater till en internationell utvärdering av kärnbränslecykeln i syfte att söka begränsa riskerna för en spridning av kärnvapen, International Nuclear Fuel Cycle Evaluation (INFCE). En organisatorisk konferens hölls i Washington i oktober 1977 med deltagande av 40 stater, däribland Sverige. Vid konferensen slogs bl. a. fast att deltagarländerna är medvetna om det angelägna i att tillgodose världens behov av energi och om att fredlig kärnenergi borde göras tillgänglig för detta ändamål. Vidare underströks att effektiva åtgärder kan och bör vidtagas på nationell nivå och genom internationella överenskommetser i syfte att så långt möjligt minska risken för spridning av kärnvapen utan att äventyra energitillförseln eller utvecklingen av kärnenergi för fredliga ändamål.

Arbetet skall bedrivas under drygt två år i arbetsgrupper inom flera områden nämligen tillgång till kärnbränsle, tungt vatten och anrikningstjänster; långsiktiga leveransgarantier beträffande teknologi. kärnbränsle, tungt vatten och tjänster; upparbetning, plutoniumhantering och återföring av kärnbränsle: bridreaktorer: hantering av använt kärnbränsle; hantering och slutförvaring av radioaktivt avfall samt avancerade alternativ vad gäller bränslecykel och reaktorer.

Under det första årets arbete har de deltagande ländernas antal ökat till 56. Inom arbetsgrupperna har sammanställts ett omfattande tekniskt material, som under utvärderingens andra år väntas bli föremål för ingående analys. Materialet kommer sedan att användas av de deltagande länderna vid val av teknik inom kärnkraftområdet för att minska risken för kärnvapenspridning och öka säkerheten vid användandet av kärnenergi.

INFCE-arbetet avses komma att avslutas med en plenarkonferens i Wien i februari 1980. Det är min förhoppning att arbetet skall skapa förutsättningar för ytterligare åtgärder för att stärka det internationella samarbetet i syfte att förhindra spridning av kärnvapen och även bidra till att öka säkerheten vid drift av kärntekniska anläggningar i alla länder.

Aven om inte INFCE-arbetet leder till några entydiga slutsatser har det framtagna tekniska materialet betydelse för våra egna överväganden och för vår egen långsiktiga planering. Materialet utgör också en god grund för ett fortsatt internationellt arbete i syfte att förbättra formerna för utbyte av material och tjänster inom kärnenergiområdet.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 53

Utvecklingen inom kärnbränsleområdet synes gå mot en koncentration

av export från ett fåtal leverantörsländer med varierande kontrollkrav

knutna till sin export. Detta kan försvåra för importörländerna att bedriva en långsiktig planering av sin försörjning med material och tjänster inom kärnenergiområdet.

Både vad gäller säkerhetsstandards för handhavande av kärntekniska anläggningar och kontrollkrav för att undvika spridning av kärnvapen bör man som jag redan framhållit sträva efter internationellt omfattade lösningar. Vidare bör man studera nya former för internationellt samarbete i syfte

att tillhandahålla material och tjänster inom kärnenergiområdet. Det vore

av stor vikt om producent- och konsumentländer kunde enas om långsik-

tiga villkor för leveranser och sättet att underställa dessa internationell

kontroll.

4.2 Utvecklingen av energisamarbetet i internationella organisationer

Den s.k. oljekrisen år 1973-1974 utgjorde en påtaglig påminnelse om beroendeförhällandena på energiområdet och om behovet av internationellt energisamarbete. Ett utvidgat dylikt samarbete, inte minst mellan

oljeproducerande och oljeimporterande länder, har framstått som allt mer angeläget också mot bakgrund av de långsiktiga energiproblem jag redan

har redogjort för (avsnitt 2.1.3). Frankrike föreslog i oktober 1974 att en internationell energikonferens skulle sammankallas. I december 1975 inleddes vad som har kommit att

kallas nord-syddialogen, Conference on International Economic Co-operation (CIEC) med deltagande av 27 länder varav 19 u-länder och 8 i-länder, däribland Sverige. Konferensen upprättade fyra kommissioner inom områdena energi, råvaror, utvecklingsfrågor och finansiella frågor.

Jag har redan redovisat (avsnitt 2.1.3) de huvudsakliga slutsatser konferensen resulterade i inom energiområdet. Jag vill dock tillägga att en huvudfråga under konferensen var i-ländernas önskemål om att någon form av permanent forum för energidiskussioner mellan i-länder och uländer skulle upprättas. Enighet härom kunde emellertid inte uppnås. Denna fråga har också efter CIEC ägnats betydande uppmärksamhet. t.ex. inom FN, utan att några egentliga resultat ännu har kommit fram.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att FN:s generalförsamling i

december 1978 beslutade att sammankalla en FN-konferens om nya och förnybara energikällor. Konferensen kommer att äga rum år 1981 och ägna

speciell uppmärksamhet åt åtgärder för att främja utnyttjandet av dylika

energikällor i u-länderna. Riksdagen beslöt våren 1975 att godkänna Sveriges anslutning till avtalet

om ett internationellt energiprogram, International Energy Programme

(IEP) (prop. 1975:42, Nu 1975:29, rskr 1975:180). Det internationella energiorganet IEA har upprättats inom OECD:s ram för att genomföra detta program.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 54

Det var främst för att trygga Sveriges oljeförsörjning i en tillförselkris

som IEP-avtalet undertecknades. Det fördelningssystem varom detaljera-

de bestämmelser finns i avtalet syftar till att ge medlemsländerna en

förbättrad trygghet i oljeförsörjningshänseende vid s.k. fredskriser.

Ett annat viktigt motiv för svensk anslutning var behovet att få förbättrad information om utvecklingen på oljemarknaden och om de internatio-

nella oljebolagens aktiviteter. Vårt medlemskap i IEA har i dessa avseen-

den lett till en väsentligt förbättring jämfört med läget vid den s.k. oljekri-

sen år 1973-1974. I diskussionerna inför Sveriges anslutning till IEP-avtalet betonades också intresset för det mer långsiktiga samarbetet rörande bl. a. energihushållning och forskning och utveckling. Utvecklingen hittills har också visat att tyngdpunkten i IEA-arbetet alltmer förskjutits till det långsiktiga samarbetet. Huvudmålet är att mins-

ka medlemsländernas beroende av importerad olja genom ökade satsningar på energisparande och genom utveckling av till oljan alternativa energikällor. Bakgrunden till denna förskjutning är den brist på energi till rimliga priser som man förutser kan komma att inträda redan under 1980-talet om

inte energipolitiken i medlemsländerna kraftigt förstärks.

Som en grund för samarbetet inom IEA i syfte att reducera oljeberoendet har organisationens styrelse antagit ett särskilt s. k. program för långsiktigt samarbete. Innehållet i detta program har anmälts för riksdagen

(prop. 1976/77: 100, bil. 17 s. 159). IEA-länderna har vid ett ministermöte i oktober 1977 beslutat att som

grupp försöka begränsa oljeimporten år 1985 till 26 milj. fat per dag, att jämföras med en import av ca 23 milj. fat per dag under år 1977. Detta

svarar mot 1300 resp. 1150 milj. ton per år. Vid samma tillfälle överens-

koms också om ett antal allmänna principer för energipolitiken som medlemsländerna förklarade sig beredda att följa i sin nationella politik. Dessa principer berör olika åtgärder som syftar till ett reducerat oljeberoende. Vidare beslöts om årliga examinationer av medlemsländernas energipolitik

i syfte att få en uppfattning om vilka framsteg medlemsländerna gör inom de områden som anges i de energipolitiska principerna. För att stödja medlemsländernas aktiviteter när det gäller energispa-

rande har ett omfattande informationsutbyte satts igång. BL a. har styrelsen beslutat om en speciell internationell energisparmånad, som kommer att äga rum i oktober 1979. Särskild uppmärksamhet har även ägnats

frågan om samarbete rörande kol och kärnkraft. Rekommendationer i fråga om medlemsländernas kolpolitik beräknas bli antagna vid ett minis-

termöte under våren 1979.

Ett annat område inom IEA där en snabb utveckling ägt rum gäller

samarbetet rörande forskning, utveckling och demonstration. Ca 35 avtal

har ingåtts av intresserade medlemsländer för samarbete avseende enskilda projekt. Sverige deltar I huvuddelen av dessa projekt genom bl. a.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 55

nämnden för energiproduktionsforskning, styrelsen för teknisk utveckling och statens råd för byggnadsforskning. Jäg återkommer till forskningssamarbetet inom IEA vid min behandling av anslaget Energiforskning i det följande.

Min uppfattning är att samarbetet inom IEA är av betydande värde för Sverige både från försörjningstrygghetssynpunkt och för utformningen av vår långsiktiga energipolitik. Organisationen är det effektivaste instrument vi har att tillgå för att i samverkan med andra länder verka för en förbättrad global hushållning med energiresurser. Organisationens mål står i allt väsentligt i överensstämmelse med Sveriges energipolitiska mål, både nationellt och internationellt.

Vi har ett starkt intresse av att alla medlemsländer, och främst de stora oljeimportörerna, på ett målmedvetet sätt bidrar till att de uppsatta målen uppnås. Motsatsen kommer att medföra stora svårigheter för den internationella oljeförsörjningen och därmed i särskilt hög grad skapa problem för små länder med stort oljeberoende.

OECD:s energipolitiska kommitté har ägnat uppmärksamhet åt bl.a. frågor rörande energi och miljö och åt öst-västrelationer på energiområdet. OECD-sekretariatet bedriver också en omfattande verksamhet rörande insamling och publikation av energistatistik, förutom arbetet rörande energiprognoser som jag tidigare berört (avsnitt 2.1.3).

Energisamarbete inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) bedrivs främst inom kommittéer för kol, gas och elkraft. Inom organisationen har även ett samarbete inletts rörande energihushållning. I en resolution antagen vid kommissionens session våren 1978 uttalades stöd för fortsatt arbete även när det gäller allmänna energiproblem i ECE-regionen. Kommissionen kommer vid 1979 års session att behandla frågan om upprättande av ett särskilt organ för detta ändamål.

Det Internationella atomenergiorganet i Wien (IAEA) upprättades år 1957. Enligt sin stadga är det organisationens mål att söka öka och utvidga atomenergins bidrag till fred, hälsa och välstånd i hela världen. Den skall försäkra sig om, i den utsträckning det är möjligt, att bistånd tillhandahållet av organisationen eller på dess begäran eller under dess övervakning eller kontroll inte används för att främja något militärt ändamål.

Organisationen skall således dels främja det fredliga användandet av kärnenergi, dels kontrollera att någon avledning av klyvbart material för tillverkning av kärnladdningar inte äger rum. IAEA har idag 110 medlemsstater. 105 stater har ratificerat eller anslutit sig till 1968 års icke-spridningsfördrag.

Under år 1977 genomförde IAEA inspektioner i 45 länder. Genom de nyligen ingångna avtalen med Euratom och Japan ökar antalet av IAEA inspekterade anläggningar betydligt.

På kärnsäkerhetsområdet har IAEA inom ramen för programmet angående kärnsäkerhetsstandards givit ut rekommendationer avseende myn-

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 56

dighetsorganisation, lokalisering, utformning, drift och kvalitetssäkring för kärnkraftverk. Vidare har utgivningen av normer och rekommendationer i samband med kärnteknisk verksamhet fortsatt. I likhet med tidigare har möten med ett stort antal expertpaneler avhållits för att studera särskilda frågor. Sverige deltar regelmässigt i möten av nämnda slag.

Under år 1977 påbörjades ett mellanstatligt arbete för att utarbeta en konvention angående fysiskt skydd av nukleärt material.

Under år 1978 initierade IAEA ett arbete för att söka utarbeta regelsystem för internationell förvaring av plutonium.

Enligt min uppfattning är IAEA:s kontrollerande och normerande funktion av stor vikt för en nationellt och internationellt säkrare kärnkraft. Jag anser det därför väsentligt att organisationens verksamhet inom dessa omräden fortlöpande förstärks och effektiviseras. En naturlig roll för IAEA är att söka omvandla de normer för kärnteknisk verksamhet som har utarbetats till internationellt bindande regler. IAEA:s arbete bör alltmer intriktas mot säkerhets- och kontrollverksamhet.

Tyngdpunkten inom OECD:s kärnenergiorgan (NEA) har alltmer förskjutits mot säkerhetsrelaterad verksamhet. Denna svarade under 1977 för tvä tredjedelar av organisationens arbete. NEA arbetar huvudsakligen genom ett antal fasta kommittéer för bl. a. strålskydd, radioaktivt avfall, säkerhet vid kärntekniska anläggningar samt tekniska och ekonomiska studier beträffande kärnenergiutveckling. För tekniskt samarbete finns ett flertal speciella arbetsgrupper.

I september 1977 presenterade en av NEA tillsatt expertgrupp en uppmärksammad rapport angående mål och strategier för hantering av radioaktivt avfall från kärnreaktorer. Åtgärder med anledning av denna rapport diskuteras nu inom NEA.

NEA:s verksamhet har stor betydelse för svenska myndigheter som statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut.

Inom ramen för den s.k. London-gruppen har ett antal länder som exporterar kärnteknisk utrustning och klyvbart material enats om gemensamma riktlinjer för sädan export. Dessa riktlinjer har offentliggjorts och regeringen har beslutat att tillämpa dem vid export inom det nukleära området. Jag vill i detta sammanhang erinra om att enligt atomenergilagen (1956: 306) regeringens tillständ erfordras för utförsel ur riket av klyvbart material eller utrustning eller material för utvinning av kärnenergi.

4.3 Nordiskt samarbete och bilateralt samarbete med andra länder

Samarbetet mellan de nordiska länderna inom energiområdet är av gammalt datum och förutsättningarna för ett ytterligare utvidgat nordiskt energisamarbete är goda inom många områden. Enligt min mening är det angeläget att de naturliga förutsättningar som finns för utökad samverkan inom energiområdet mellan de nordiska länderna utnyttjas i största möjliga utsträckning.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 57

Med den norska regeringen har överenskommits att förhandlingar skall fortsätta syftande till ett samarbetsavtal mellan Sverige och Norge inom energi- och industriområdet. En överenskommelse om långsiktiga leveranser av norsk olja till Sverige måste ha hög prioritet i den svenska oljepolitiken, med hänsyn till önskemålen om förbättrad försörjningstrygghet och ökad prisstabilitet.

Danmark har omfattande och långvarig erfarenhet av kolanvändning. Mot bakgrund av vad jag kommer att anföra i det följande angående kol (avsnitt 8.3) anser jag att det är ett svenskt intresse att närmare studera dessa erfarenheter och att undersöka möjligheterna till olika former av svensk-danskt samarbete inom kolområdet, och även inom andra områden.

Det svensk-finska samarbetet inom kärnkraftområdet är av stor betydelse för båda länderna. Finland har gjort insatser inom områdena ved-, torvoch kolteknik av stort intresse för svenskt vidkommande.

Jag vill också i detta sammanhang erinra om det arbete som sker inom det nordiska kontaktorganet för atomenergifrågor och om att överläggningar pågår om ett utvidgat nordiskt samarbete inom energiforskningsområdet.

Goda möjligheter bör även föreligga för ett utvidgat energisamarbete med Storbritannien och kontakter härom har under senare tid intensifierats.

Vad beträffar bilateralt energisamarbete i övrigt vill jag nämna att kontakter har förekommit i olika sammanhang med Nederländerna, Canada, Australien, Sovjetunionen och Polen. Regelbundna energidiskussioner äger rum med Mexico. Vid de täta kontakter som under senare år har ägt rum med företrädare för OPEC-länderna, 1. ex. Algeriet, Saudiarabien och Nigeria, bl.a. inom ramen för samarbetsavtal som ingåtts med vissa av dessa länder, har möjligheterna till samarbete inom energiområdet spelat en framträdande roll.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 59

5 Åtgärder mot hälso- och miljöproblemen inom energiområdet

Genom det utredningsarbete som har pågått under senare år bl.a. i energikommissionen och energi- och miljökommittén har ett mycket omfattande material som belyser hälso- och miljöproblemen kring olika energislag kommit fram. Sammanfattningar av energikommissionens huvudbetänkande (SOU 1978: 17) Energi och slutbetänkande (SOU 1978: 49) Energi Hälso-, miljö och säkerhetsrisker och av energi- och miljökommitténs betänkande Energi, hälsa, miljö bör som jag redan har nämnt fogas till detta regeringsprotokoll (bilaga 1.1 och bilaga 1.2).

Alla energislag som under de närmaste årtiondena kan ge väsentliga bidrag till Sveriges energiförsörjning medför problem från hälso- och miljösynpunkt. Det kan vara fråga om problem vid ingrepp i naturen för utvinning av energiråvaror, för uppförande av anläggningar eller för genomförande av vattenkraftregleringar, problem genom mer eller mindre kontinuerliga utsläpp till luft och vatten av föroreningar eller problem med hantering och lagring av olika avfallsprodukter som på kortare eller längre sikt kan påverka hälsan och miljön. Det kan också vara fråga om risker för olyckor av olika slag med konsekvenser för hälsan eller miljön, t. ex. brott på vattenkraftdammar, haverier i kärnkraftverk, ras i kolgruvor eller haverier vid transporter av olja till lands eller till sjöss.

Jag tar i det följande kortfattat upp de hälso- och miljöproblem som är förenade med de olika energislagen och vilka åtgärder som vidtas eller bör vidtas för att komma till rätta med problemen. Jag har beträffande dessa frågor samrått med chefen för jordbruksdepartementet. Diskussionen kommer att röra såväl normala förhållanden i energitillförselsystemet, dvs. framställning av energiråvaror, drift av energiomvandlingsanläggningar och omhändertagande av eventuellt avfall, som onormala händelser, t. ex. stora olyckor orsakade av mänsklig felhandling, materialfel eller sabotage. Till den senare gruppen kan också riskerna för kärnvapenspridning räknas. Jag kommer i detta sammanhang att dela in energislagen i tre grupper nämligen förbränningsenergi, där energiutvinningen sker vid förbränning av energiråvaror, — främst olja, kol, naturgas, torv och biomassa! — kärnenergi och slutligen förnybar energi i form av vatten, sol och vind. För de flesta av dessa energislag finns både kortvariga och långvariga hälsooch miljöproblem.

Innan jag diskuterar hälso- och miljöproblemen med de olika energislagen vill jag erinra om att energianvändningen inte bara har negativa effekter från hälso- och miljösynpunkt. Samhällsutvecklingen och den därmed sammanhängande förändringen i energianvändningen har haft och har betydande positiva effekter för människors hälsa och miljö. Av särskild

! Biomassa är en förnybar energikälla men hänförs här på grund av likartade miljöeffekter till gruppen förbränningsenergi.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 60

betydelse är de mycket stora förbättringar som har skett av arbetsmiljön genom den tekniska utvecklingen under en lång tid. Mycket tunga arbeten har i stor utsträckning ersatts av maskinarbete. Under främst de senaste trettio åren har de allvarliga olycksfallen minskat påtagligt i arbetslivet. Även åtgärder mot yttre miljöproblem kräver energi. Jag vill i detta sammanhang understryka att behovet av energi för sådana ändamål måste tillgodoses och att kravet på energibesparing inte får medföra inskränkningar i ambitionerna att åstadkomma en bättre miljö. Jag vill också påpeka att hälso-, miljö- och säkerhetsproblem i samhället inte till övervägande del härrör från energisektorn.

5.1 Förbränningsenergi

Fossila bränslen som olja, kol, naturgas och torv liksom andra bränslen som biomassa ger i viktiga avseenden upphov till likartade miljöeffekter. Vid förbränning erhålls i varierande mängder utsläpp av bl. a. koloxider, kväveoxider, tungmetaller och oförbrända organiska ämnen. Förbränning av dessa bränslen medför risker för cancer och ärftliga, s.k. mutagena, skador. Tillgängliga data talar för att de cancerrisker som är förknippade med användning av sådana bränslen kan vara betydande. Man måste då komma ihåg att detta gäller vid nu tillgängliga metoder för energiomvandling och att de insatser som har gjorts för att klarlägga och eliminera dessa risker beträffande sådana bränslen är relativt små. Det finns enligt min mening anledning att intensifiera detta arbete.

Förbränning av de fossila bränslena ökar halten koldioxid i atmosfären. Det finns risk för en långsiktig påverkan på jordens klimat genom utsläppen av koldioxid om den hittillsvarande ökningen av förbrukningen av fossila bränslen fortsätter. Vissa beräkningar visar att halten koldioxid i atmosfären i så fall kommer att fördubblas inom 50 till 100 år. De totala utsläppen av koldioxid från förbränning av fossila bränslen behöver därför på lång sikt globalt begränsas.

Användning av olja och oljeprodukter medför negativa effekter på hälsa och miljö vid såväl utvinning och transport som förbränning. Föroreningsutsläppen vid utvinning och transport i samband med oljehantering utgör en kontinuerlig belastning på miljön. Effekter härav på längre sikt kan man f.n. inte helt bedöma. Från yrkeshygienisk synpunkt finns problem vid hantering av framför allt oljeprodukter, bl.a. i samband med raffinering och distribution då arbetstagarna kan utsättas för en stor mängd hälsofarliga kemiska ämnen.

Förbränning av olja och oljeprodukter, bl. a. bensin, medför utsläpp av en rad olika luftföroreningar, som koloxid, koldioxid, svaveldioxid, tungmetaller och oförbrända organiska restprodukter, däribland cancerframkallande ämnen. Utsläpp av föroreningar förorsakar såväl omedelbara som långvariga effekter på hälsa och miljö. Bland de kortvariga effekterna kan

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 61

nämnas akuta sjukdomstillstånd i luftvägarna förorsakade av höga halter

av svaveldioxid, kväveoxider och partiklar i luften och akuta skador på

vegetationen av höga halter svaveldioxid. Den mera långvariga hälsopåverkan kan visa sig i form av kroniska luftvägssjukdomar, skador på organ såsom njure och hjärna, cancersjukdomar eller sådana förändringar i arvsanlagen som leder till skada på kommande generationer. Anrikning av tungmetaller i ekosystem och försurning av mark och vatten är andra

kända exempel på långvariga effekter i miljön. Oljehanteringen ger också upphov till avfall, bl. a. från reningsprocesser, vilket kan medföra problem

från hälso- och miljösynpunkt på längre sikt.

Vid hantering av olja finns risker för stora olyckor med effekter för hälsa och miljö vid utvinning, s.k. blow-outs, vid fartygshaverier samt vid bränder och explosioner i bl.a. raffinaderier. Riskerna från arbetsmiljösynpunkt är härvid betydande. Ett flertal olyckor av detta slag har inträffat

i världen under de senaste tjugo åren, som regel med förluster av många

människoliv som följd. Miljöskadorna kan också bli stora både på kort och lång sikt genom de stora oljeutsläpp som en tankfartygsolycka ger upphov

till, vilket de senaste årens olyckor klart har visat.

En rad åtgärder har vidtagits eller undersöks f. n. med syfte att angripa och minska hälso- och miljöproblemen vid hantering och användning av olja. Internationella överenskommelser har träffats som bl. a. innebär för-

bud mot oljeutsläpp från fartyg i Östersjöområdet. Andra avtal tar sikte på

att göra ändringar bl. a. i fartygens konstruktion och att minska utsläppen vid tankfartygens normala drift. Avtal har vidare träffats om regionalt

samarbete för att ta hand om utsläppt olja. I vårt eget land har vidtagits

flera åtgärder. Bl. a. har riksdagen anvisat medel för statsbidrag till byggan-

de av mottagningsanläggningar för oljeblandat barlastvatten. Vidare har kustbevakningen successivt tillförts ökade resurser för bekämpning av

oljeutsläpp.

Dessa åtgärder är emellertid inte tillräckliga för att komma till rätta med miljöproblemen kring oljetransporter. Flera utredningar arbetar f.n. med problemen som rör oljeskyddet. Av särskild betydelse är utredningen (Jo 1978: 05) om åtgärder mot oljeskador m. m. till sjöss som chefen för jordbruksdepartementet har tillkallat. Utredaren har till uppgift att från miljövårdssynpunkt göra en samlad översyn av de problem som hänger samman

med fartygstransporter av olja och kemikalier. Denna översyn skall ligga till grund för ett samlat handlingsprogram för att minska riskerna vid

miljöfarliga transporter till sjöss. Utredaren väntas lägga fram sina förslag sommaren 1979.

Redan nu kan sägas att beredskapen mot katastrofartade utsläpp i vatten av främst olja bör förbättras. Det finns skäl att bl. a. intensifiera arbetet

med prognoser och modellstudier av sådana utsläpp. Förslag härom kommer att läggas fram i annat sammanhang.

Också när det gäller att komma till rätta med utsläppen av luftförore-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 62

ningar från förbränning av olja och oljeprodukter har åtgärder vidtagits, bl.a. genom det program för minskning av de svenska svavelutsläppen som fastställdes år 1977 (prop. 1976/77:3, JoU 1976/77:4, rskr 1976/ 77:24). Enligt detta program har bestämmelserna rörande den högsta tilllåtna svavelhalten i eldningsolja successivt skärpts så att i dag hela södra och mellersta Sverige upp till Mälardalen samt Örebro och Värmlands län omfattas av förbud att förbränna tjock eldningsolja med en svavelhalt överstigande 196. Dessa åtgärder beräknas ha minskat de svenska utsläppen av svaveldioxid med mer än 200 000 ton per år till f.n. ca 600 000 ton per år. Beslut har vidare fattats att fr.o.m. den I oktober 1980 begränsa svavelhalten i den tunna eldningsoljan till 0,3 26.

Mot bakgrund av bl.a. den allvarliga utvecklingen av försurningssituationen i landet, som har lett till att mellan 10000 och 20000 sjöar är mer eller mindre allvarligt skadade, bör emellertid ytterligare åtgärder vidtas för att minska utsläppen av svaveldioxid. Chefen för jordbruksdepartementet avser inom kort föreslå regeringen att i enlighet med det nyss nämnda programmet fatta beslut om att fr.o.m. den I oktober 1981 utvidga förbudet att förbränna tjock eldningsolja med mer än 1 22 svavel till att omfatta även Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. Denna åtgärd beräknas minska svaveldioxidutsläppen med ytterligare ca 50 000 ton per år.

Enligt programmet för minskning av de svenska svavelutsläppen skall förbudet mot förbränning av tjock eldningsolja med en svavelhalt överstigande 129 fr. o. m. den I oktober 1984 omfatta hela landet.

Försurningen i Sverige beror emellertid också i stor utsträckning på utsläpp i andra länder. Undersökningar visar att mer än hälften av det sura svavelnedfallet över Sverige härstammar från källor utanför landets gränser. För att minska försurningen i vårt land erfordras åtgärder som begränsar svavelutsläppen i hela den del av Europa som påverkar atmosfären över Oss. Sverige har sedan början av 1970-talet tagit upp dessa problem i olika internationella organisationer och vid bilaterala kontakter. Dessa frågor kommer även i fortsättningen att tas upp för internationella överläggningar, bl. a. vid ett planerat miljövårdsmöte på hög politisk nivå inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE). De nordiska länderna har vid de förberedande förhandlingarna inför detta möte, i syfte att få till stånd en överenskommelse om minskning av utsläppen, lagt fram ett förslag till en ramkonvention innehållande bestämmelser om åtgärder mot svavelutsläppen. .

Vid behandlingen av den nyss nämnda prop. 1976/77: 3 beslöt riksdagen även om en försöksverksamhet med statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag för att motverka försurning. Syftet med försöksverksamheten är dels att vinna ytterligare erfarenheter om kalkning som metod, om ekologiska effekter och om kostnader m. m., dels att rädda ett antal från fiske- och naturvårdssynpunkt värdefulla sjöar och fiskbestånd. Hittills

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 63

har 30 milj. kr. anvisats för försöksverksamheten. Försurningen av sjöar och vattendrag fortskrider emellertid med en hastighet som ej kunde förutses år 1976. Chefen för jordbruksdepartementet avser därför att inom kort föreslå regeringen att naturvårdsverket och fiskeristyrelsen får i uppdrag att sammanställa och utvärdera erfarenheterna av hittills genomförda kalkningsåtgärder samt att överväga behovet av fortsatta åtgärder.

Under senare år har flera viktiga forskningsprojekt om hälso- och miljöeffekterna av oljeförbränning genomförts. BI. a. har akuta hälsoeffekter i andningsvägar av partiklar och retande gaser studerats. Ytterligare insatser är enligt min mening angelägna, bl.a. rörande upplagringseffekter, cancerframkallande ämnen och ämnen som kan ge ärftliga skador. Studierna av oljeförbränningens miljöeffekter har främst varit inriktade på effekterna av ökad försurning i ytvatten. Mot bakgrund av den snabbhet med vilken försurningen har fortskridit under senare år är fortsatta insatser inom detta område angelägna. Bl.a. behöver försurningens effekter i skogsmark, utlakning av tungmetaller och grundvattenförsurning studeras vidare. Särskilt viktigt, med tanke på den betydelse som åtgärder i andra länder har i detta avseende, är att sådana studier sker i internationell samverkan. Mot denna bakgrund kommer chefen för jordbruksdepartementet inom kort att föreslå att ytterligare 2 milj. kr. ställs till statens naturvårdsverks förfogande för forskning om oljeförbränningens hälsooch miljöeffekter.

Forsknings- och utvecklingsarbete pågår också, såväl utomlands som i vårt land, med syfte att förbättra tekniken för att begränsa luftföroreningarna vid oljeförbränning. Den normala produktutveckling som sker hos bl.a. oljebolag och utrustningstillverkare har delvis denna inriktning. Härutöver vill jag nämna att styrelsen för teknisk utveckling (STU), inom ramen för sin uppgift att främja utvecklingen inom olika samhällssektorer, lämnar stöd till bl. a. utveckling av filter och andra metoder för begränsning av emissioner i rökgaser samt till utveckling av ny och mer miljövänlig förbränningsteknik. Ett ökat stöd till denna verksamhet är enligt min uppfattning angeläget. Jag finner därför efter samråd med chefen för industridepartementet det angeläget att styrelsen framdeles med medel från anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling bör ägna ett ökat intresse åt teknik för att begränsa luftföroreningarna vid oljeförbränning samt åt ny och mer miljövänlig förbränningsteknik. Möjligheterna bör undersökas att fr.o.m. budgetåret 1980/81 skapa ett särskilt s. k. insatsområde med denna inriktning. Chefen för industridepartementet avser i annat sammanhang föreslå regeringen att en viss ökning av insatserna inom detta område kommer till stånd redan under nästa budgetår i samband med fördelningen av de medel som kan komma att anvisas under anslaget.

Kostnaderna för bl. a. forskning om säkerhet och strålskydd vid kärnkraftanläggningar täcks genom avgifter som tas ut av anläggningsinneha-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 64

varna. Motsvarande verksamhet rörande oljans och andra fossila bränslens miljöpåverkan finansieras däremot f.n. över statsbudgeten. Enligt

min uppfattning bör sådan forsknings-, utvecklings- och experimentverk-

samhet som är inriktad på kartläggning av och åtgärder mot hälso- och

miljöproblemen vid användning av fossila bränslen i ökad utsträckning

bekostas av den som använder dessa bränslen. Även sådana åtgärder som nu betalas med statliga medel, t. ex. kalkning av bl. a. försurade sjöar, bör i

ökad utsträckning kunna finansieras på detta sätt. Mot denna bakgrund övervägs f.n. inom regeringskansliet möjligheterna att införa ett finansi-

eringssystem med denna inriktning.

Enligt vad jag har erfarit har nyligen ett samarbete startat mellan natur-

vårdsverket och berörda branschorganisationer rörande åtgärder för begränsning av skadeverkningarna vid förbränning av olja. Syftet är att få fram tekniskt och ekonomiskt underlag som grund för kommande riktlinjer

för utsläpp från oljeeldade pannanläggningar och ugnar.

För att begränsa utsläppen av föroreningar från biltrafiken har bestämmelser utfärdats för att minska kväveoxid-, koloxid- och kolväteutsläppen.

Vidare har regeringen beslutat att blyhalten skall sänkas till 0,15 g per liter den 1 januari 1980 för lågoktanig och den 1 juli 1981 för högoktanig bensin.

Möjligheten att tidigarelägga denna sänkning utreds f.n. inom regerings-

kansliet. .

Utsläppen av bilavgaser utgör även sedan dessa åtgärder genomförts ett mycket allvarligt problem. Avgasutsläppen utgör i dag ett av de största luftföroreningsproblemen i våra tätortsområden. Särskilt utsläppen av bly och olika organiska föreningar inger oro med anledning av de risker för bi. a. skador på nervsystem och arvsmassa samt lungcancer, som de kan föra med sig. Flera utredningar arbetar f. n. med dessa frågor för att dels öka kontrollen över att gällande bestämmelser uppfylis, dels lämna förslag till ett långsiktigt program för att komma till rätta med bilavgasproblemen. Med anledning av bilavgasernas betydande hälsorisker är det angeläget att dessa utredningar bedrivs med största skyndsamhet.

Jag vill i detta sammanhang också beröra frågan om avvägning mellan åtgärder som minskar bilarnas energiåtgång resp. avgasutsläpp. Som jag i det följande kommer att utveckla närmare kommer utökade insatser i energibesparande syfte att vidtas inom transportsektorn. Med tanke på de betydande skadeverkningar som utsläppen av bilavgaser ger upphov till är

det angeläget att inte sparåtgärderna försvårar möjligheterna att minska

dessa utsläpp. De förslag till åtgärder för att reducera bränsleförbrukningen inom transportsektorn som chefen för kommunikationsdepartementet

tidigare denna dag har lagt fram, är utformade med beaktande härav.

På längre sikt kan ett ökat användande av alternativa drivmedel ge

positiva effekter från såväl energihushållnings- som miljövårdssynpunkt.

Som jag senare kommer att utveckla närmare är det för tidigt att nu ta ställning till vilket-syntetiskt drivmedel som bör ges huvudvikten i det

framtida försörjningssystemet. Jag redovisar i det följande insatser som

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 65

avses ge ytterligare erfarenhet inom området, bl. a. att några statliga verks bilparker avses börja utnyttja syntetiska drivmedel.

Sammanfattningsvis kan jag således konstatera att en rad åtgärder mot hälso-och miljöproblem vid användning av olja och oljeprodukter har

vidtagits eller f.n. utreds. Ytterligare uppmärksamhet behöver emellertid ägnas åt dessa frågor. Framför allt de långsiktiga effekterna av utsläppen

av svavel, tungmetaller och olika organiska föreningar inger oro. För att bestående skador skall undvikas måste insatserna inom detta område

intensifieras. Brytning av kol är förenad med betydande hälsoproblem. I stenkolsgru-

vor är de yrkeshygieniska förhållandena fortfarande svåra samtidigt som olycksfallsriskerna är betydande. Som en följd bl. a. härav är också den psykiska arbetsmiljön besvärande. För den yttre miljön medför kolbryt-

ning negativa effekter genom ingrepp i landskapet vid dagbrott. Transpor-

ter av kol är förenade med väsentligt mindre miljörisker än transporter av olja. Stora kolupplag kan innebära ingrepp i landskapet och medföra nega-

tiva arbetsmiljöeffekter, t. ex. genom damning.

Kolförbränning innebär i likhet med oljeförbränning utsläpp av luftföroreningar som koldioxid, kvävedioxid, svaveldioxid, tungmetaller och ofullständigt förbrända kolväten. Problemen med utsläpp av bl. a. kvicksilver,

kadmium och arsenik är emellertid allvarligare vid kolförbränning. Sverige

är särskilt känsligt för kvicksilvernedfall eftersom kvicksilvret samverkar

med försurningen och därigenom blir skadligare. Kolanvändning kan ock-

så medföra betydande avfallsproblem genom t. ex. utlakning av tungmetaller från avfallsupplag.

Stenkol används i liten utsträckning i Sverige. Kol är emellertid en energikälla med stor uthållighet. Världens nuvarande koltillgångar beräk-

nas räcka under lång tid även om förbrukningen ökar. Som jag i det följande kommer att utveckla närmare bedömer jag en ökad kolanvändning

i vårt land som nödvändig för att vårt oljeberoende skall minska. En

introduktion av kol i större skala ställer dock långtgående krav på att luftutsläppen skall bemästras och på att de långsiktiga avfallsproblemen skall lösas. Från arbetsmiljösynpunkt krävs åtgärder för att förhindra

skador av damm och buller och också ytterligare studier av konsekvenser

vid bl.a. lagring av kol. Utan sådan åtgärder kan en ökad kolanvändning leda till betydande olägenheter från hälso- och miljösynpunkt. Teknik för att klara vissa av dessa problem har utvecklats, t. ex. metoder för rening av rökgaser som tar bort mer än 90 2£ av svavlet och vissa av tungmetallerna i

utsläppen. Metoder för kvicksilverrening med tillfredställande effekt har

ännu inte kommit fram men är under utveckling. Över huvud taget pågår i dag i många länder ett intensivt utvecklingsarbete beträffande kolanvändning, bl.a. rörande ny förbränningsteknik och effektivare rökgasrening. Med sådan teknik kan sannolikt miljöproblemen med kolanvändning mins-

kas väsentligt.

5 Riksdagen 1978179. I saml. Nr I15. Bilaga I

Prop. 1978/79: 115 Bilaga I Industridepartementet 66

Åtgärder mot kolets miljöproblem bör i enlighet med de principer som vår miljövårdslagstiftning bygger på vidtas och bekostas av den som genom sin verksamhet ger upphov till föroreningarna. Koleldade anläggningar av större typ för kraft- och värmeproduktion bör i första hand komma i fråga eftersom miljöproblemen är lättare att komma till rätta med vid några stora anläggningar än vid många små. Sådana anläggningar torde främst komma att uppföras av statens vattenfallsverk och andra kraftföretag samt några kommuner. Kol bör emellertid i större utsträckning än f.n. också komma till användning inom processindustrin. Det är enligt min uppfattning angeläget att företagen och kommunerna redan nu genomför en planering med inriktning på att under 1980-talet bygga förbränningsanläggningar baserade på kol och utformade med den teknik som krävs från miljövårdssynpunkt.

Det är också angeläget att bl. a. kraftföretagen inför fortsatta beslut inom energiområdet av statsmakterna och kommunerna så snart som möjligt visar hur hälso- och miljöproblemen med kolanvändning skall kunna lösas på ett godtagbart sätt. Jag ämnar därför inom kort föreslå regeringen att ge vattenfallsverket i uppdrag att utföra ett sådant arbete. Uppdraget avses gälla problemen vid samtliga de faser av kolhanteringen som blir aktuella i vårt land, dvs. vid transport, lagring, förbränning och omhändertagande av avfallet. Åtgärder av teknisk natur skall studeras liksom möjligheter att minska problemen genom att välja kolkvaliteter med låga halter av svavel och tungmetaller. Självfallet måste även arbetsmiljöproblemen lösas. Jag bedömer att det är värdefullt om vattenfallsverket i detta arbete kan samarbeta med andra större kraftbolag, exempelvis på det sätt som skedde i det s.k. KBS-projektet rörande kärnkraftens avfallsproblem. Samarbete vid uppdragets planering och genomförande bör ske även med övriga industrin, med kommunerna, med statens naturvårdsverk och med övriga berörda.

Det är ett omfattande och betydelsefullt arbete som vattenfallsverket enligt mitt förslag får i uppdrag att utföra. Jag räknar med att insatser från verket och övriga inblandade kan komma att erfordras i ungefär samma omfattning som under det s.k. KBS-projektet.

Enligt min mening är det angeläget att organ utan eget produktionsintresse inom energiområdet tar aktiv del i arbetet rörande åtgärder mot kolets miljöproblem. Delegationen (I 1979: 01) för solvärme och bränslen som kan ersätta olja är ett lämpligt sådant organ, bl.a. genom att företrädare för miljövårdsmyndigheterna finns representerade i delegationen. Jag avser därför föreslå regeringen att vattenfallsverket ges i uppdrag att fortlöpande redovisa till delegationen hur arbetet beträffande åtgärder mot kolets miljöproblem bedrivits och planerna för de fortsatta insatserna.

Vattenfallsverkets uppdrag avses gälla teknik och åtgärder som nu finns eller som kan förutses finnas att tillgå under främst 1980-talet. Andelen kol i det svenska energisystemet kommer enligt min mening emellertid att

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 67

behöva öka också efter år 1990. Det är därför angeläget att forsknings- och

utvecklingsinsatser rörande för svenska förhållanden och svenska miljö-

krav anpassad teknik för kolanvändning även i detta tidsperspektiv görs.

Inom ramen för energiforskningsprogrammet bör därför insatserna inom

detta område ökas. Jag återkommer till denna fråga vid behandlingen av anslaget Energiforskning.

Jag vill i detta sammanhang påminna om att koleldning ersätter eldning med tjock eldningsolja som även den medför negativa verkningar från hälso- och miljösynpunkt. Som grundläggande krav för att en utökad kolanvändning skall kunna accepteras bör enligt min mening gälla att kolet vid en jämförelse härmed inte framstår som. sämre från hälso- och miljösynpunkt.

De studier som har utförts visar att hälso- och miljöproblemen vid användning av naturgas i normala fall är små. Naturgasen innehåller i allmänhet små mängder föroreningar och förbränningen är i allmänhet så

fullständig att utsläppen av oförbrända organiska ämnen är små.

Riskerna vid naturgashantering består främst i att stora olyckor kan

inträffa i såväl produktions- och lagrings- som distributionsledet. Detta är särskilt påtagligt vid hantering av kondenserad naturgas, LNG. En stor

olycka vid t. ex. en terminal för lagring och förångning av LNG skulle, som energikommissionen har visat, kunna få allvarliga konsekvenser. Riskerna är störst för arbetstagarna vid sådana anläggningar. Innan introduktion av naturgas i form av LNG sker i Sverige bör, som kommissionen föreslår, en noggrann bedömning av dessa risker göras.

Införande av naturgas i större skala i Sverige skulle medföra vinster från hälso- och miljösynpunkt. Denna fördel måste vägas mot de betydande kostnader som skulle uppstå och det förhållande att naturgasen liksom oljan är en energiråvara med klart begränsad uthållighet, som inte skulle

öka vår försörjningstrygghet. Jag återkommer med en utförligare diskus-

sion av denna fråga senare (kap. 8.2).

Utvinning av torv för energiändamål har under de senaste decennierna skett endast i obetydlig utsträckning i Sverige. Vid ett mer omfattande

torvutnyttjande kan framför allt problem i naturmiljön uppstå genom att utdikning och dränering av mossar och myrar samt brytning av torv påver-

kar landskapsbilden, hydrologin samt växt- och djurvärlden. Förbränning

av torv ger upphov till luftföroreningar av i viss mån likartat slag som förbränning av olja och kol. Arbetsmiljöproblem förekommer främst genom damning vid frästorvhantering.

Som jag kommer att redovisa senare är det angeläget att i full skala

pröva använding av torv för energiändamål i vårt land. Gjorda utredningar och erfarenheter från torvhantering tyder på att utsläppsproblemen är av samma karaktär som vid förbränning av andra fossila bränslen samt att problem i naturmiljön kan bli aktuella. Ingående studier av miljöproblemen behövs därför. Sådana studier bör bl. a. genom-

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 68

föras vid de torvutvinningsprojekt som kommer att utföras under de närmaste åren.

Torvmarkerna utgör en del av våra våtmarker och är av stor betydelse för växt- och djurvärlden. Ökande anspråk riktas f. n. mot våtmarkerna för att utnyttja dessa bl.a. för konventionell skogsproduktion eller energiskogsodling. Regeringen gav år 1977 naturvårdsverket i uppdrag att från naturvårdssynpunkt inventera landets våtmarker. F.n. pågår en översiktlig inventering baserad på i huvudsak befintligt material. I mars 1978 lämnade naturvårdsverket förslag till en mer omfattande inventering, som syftar till att ge mer detaljerade kunskaper om landets våtmarker, deras naturvärden och betydelse, för att möjliggöra en prioritering av våtmarkerna från naturvårdssynpunkt. Ett nära samarbete bör givetvis ske mellan en sådan inventering och de inventeringar av torvmarker och marker för energiskogsodling som görs inom energiforskningsprogrammet.

Med biomassa avses i energisammanhang vanligen skogsavfall, halm, vass, s.k. energiskogar, dvs. odling av vissa snabbväxande trädslag, och andra energigrödor. Energiskogar och övrig biomassa kan räknas in bland de förnybara energikällorna men bör enligt min uppfattning i detta sammanhang behandlas tillsammans med övriga bränslen, då miljöeffekterna i många avseenden är likartade.

Nyttjande av biomassa för energiproduktion medför i likhet med nyttjande av andra bränslen en rad utsläpp, bl. a. av tungmetaller, kväveoxider och polyaromatiska substanser. De senare har vid hittills genomförda undersökningar visat sig vara väl så stora vid förbränning av biomassa som vid oljeförbränning. Risker för klimatpåverkan genom koldioxidutsläpp föreligger dock inte om den förbrukade biomassan ersätts med ny genom att återväxtåtgärder vidtas. Återväxten tar då upp lika stor mängd koldioxid som släpps ut vid förbränningen. Utsläppen av svaveldioxid är små vid förbränning av biomassa i jämförelse med vid förbränning av andra bränslen. Användning av biomassa ger också upphov till avfall i form av restprodukter vid förbränning.

Odling av energiskog torde om den skall lämna något väsentligt bidrag till landets energiförsörjning kräva avsevärda arealer. I första hand torde nedlagd jordbruksmark och liknande komma i fråga. Liksom när det gäller utvinning av torv för energiändamål torde dock anspråk komma att riktas också mot landets våtmarker.

Risker finns för att en monokultur som energiskog skulle bli angripen av parasiter, gnagare, buskbetande djur m. m. och dessutom medverka till en ökning av dessa djurarter. Vidare kan gödsling och användning av kemiska bekämpningsmedel, om sådana metoder tillgrips för att förbättra produktionsutfallet, ge upphov till negativa miljöeffekter. Naturvårdsverket har i sitt remissyttrande över energikommissionens betänkande fäst stort avseende vid denna fråga som enligt verkets uppfattning har blivit alltför litet beaktad av kommissionen.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 69

Riskerna för skador vid skogsarbete är stora. Flertalet skador inträffar vid avverkningsarbete och vid transport medan förbränning av ved ger

mindre skador. Hur stora dessa risker skulle bli vid avverkning av

intensivodlad energiskog är inte klarlagt. Om denna avverkning kommer att ske med helt mekaniserade metoder är det troligt att skaderisken blir

mindre än vid konventionellt skogsarbete. Praktisk erfarenhet saknas

emellertid av energiskogar, varför ytterligare undersökningar erfordras för en bedömning av yrkesriskerna.

Sammanfattningsvis kan sägas att energiskogsodlingens totala miljöpåverkan f.n. inte är tillräckligt känd. Energiskog kan emellertid på sikt komma att ge viktiga bidrag till den svenska energiförsörjningen. Det är

därför angeläget med ett brett upplagt forsknings- och utvecklingsarbete

samt försöksverksamhet rörande konsekvenserna av nyttjande av energiskog i stor skala för energiändamål. Arbete med dessa frågor pågår f.n.

inom ramen för energiforskningsprogrammet. Därigenom ges underlag för

framtida beslut om satsning i stor skala.

Lövskog som inte används för massaproduktion samt skogsavfall m. m. utgör en inhemsk energiresurs i Sverige. Vid förbränning av sådant bränsle erhålls luftutsläpp av i stort sett samma karaktär som vid förbränning av

andra bränslen, t.ex. energiskog. Däremot förekommer självfallet inte problem i naturmiljön av den karaktär som intensivodling av energiskog

kan ge upphov till. Jag anser i likhet med vad bl. a. statens naturvårdsverk

har angivit i remissyttrandet över energikommissionens betänkanden att

en ökning av användningen av lövskog och skogsavfall för energiproduk-

tion bör kunna godtas från hälso- och miljösynpunkt.

S.2 Kärnenergi

Jag ämnar nu beröra de hälso- och miljöproblem som är förenade med nyttjandet av kärnenergi.

Vid brytning av uran för framställning av kärnbränsle sker ingrepp i landskapet. Utsläpp och utläckning av radioaktiva ämnen och tungmetaller kan också förekomma. Vid normal drift av kärnenergianläggningar förekommer kontrollerade utsläpp av radioaktiva ämnen. De stråldoser som

förorsakas av dessa utsläpp är mycket små jämförda med den strålningsbakgrund som vi alla utsätts för från naturligt förekommande radioaktiva

ämnen. Vid drift av kärnkraftanläggningar finns också en liten risk för

reaktorhaveri med omfattande skador som följd. Omhändertagande av

restprodukterna från kärnbränsleanvändningen kan också ge hälso- och

miljöproblem i den mån läckage kan förekomma av radioaktiva ämnen.

Uranbrytning förekommer i Sverige endast i liten skala för forsknings-

och experimentändamål i Ranstad i Västergötland. F.n. bryts ca 10 000 ton skiffer per år. Sveriges tillgångar av uranhaltiga skiffrar är emellertid

mycket stora. Det finns enligt min uppfattning inte anledning att utesluta

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 70

att utvinning av uran ur dessa kan bli aktuell i framtiden i vårt land. Sådan brytning måste då självfallet ske med beaktande av kraven på hänsyn till miljön. Man bör enligt min mening undvika att hamna i en situation där miljövårdsaspekterna inte har studerats tillräckligt innan en brytning blir aktuell. Jag anser därför att en utredning bör tillkallas med uppgift att från miljövårdssynpunkt utvärdera den teknik som kan komma att användas vid en eventuell skifferbrytning i Sverige. Förslag om att tillkalla en sådan utredning kommer inom kort att framläggas. Utredningen avses ta del av de studier som har genomförts beträffande dessa problem och också föreslå eventuella ytterligare forsknings- och utvecklingsinsatser rörande miljövänlig skifferbrytning om den finner sådana erforderliga. Medel för sådana insatser bör kunna utgå från anslaget Energiforskning.

Jag övergår nu till att diskutera frågor om säkerhet och hälso- och miljöproblem vid kärnkraftanläggningar.

Vi har i vårt land genom ett omfattande arbete och stort tekniskt kunnande utvecklat ett kärnkraftprogram med myket hög säkerhet. Vid byggandet av kärnkraftanläggningar vidtas omfattande åtgärder för att förhindra onormala utsläpp av radioaktiva ämnen. Anläggningarna utsätts regelbundet för ingående kontroll och driften omgärdas av omfattande regler med avseende på strålskyddet för de anställda och för att minska risken för onormala aktivitetsutsläpp. För att så långt som möjligt undvika långsiktiga skador av sådana utsläpp har normer för högsta tillåtna utsläpp av radioaktiva ämnen från kärnenergianläggningar fastställts. Dessa normer fastställs av statens strålskyddsinstitut och grundar sig på de rekommendationer som utfärdas av internationella strålskyddskommissionen och andra internationella organ.

Risken för en olycka med stora konsekvenser vid ett kärnkraftverk har studerats ingående av energikommissionen. Ett flertal studier har genomförts på uppdag av kommissionen. Bedömningarna av konsekvensen av en stor olycka varierar i studierna. I samtliga studier redovisas däremot samstämmigt att sannolikheten för en olycka är mycket liten.

Energikommissionen anser att de risker som är förenade med kärnkraften är godtagbara med hänsyn till de alternativ som står till buds och verksamhetens sociala nytta. Kommissionen betonar att en viktig förutsättning för denna slutsats är att man också fortsättningsvis utövar en mycket sträng tillämpning av säkerhetsteknik vid drift av reaktorer samt att fortsatt utvecklingsarbete i syfte att ytterligare minska sannolikheten för stora olyckor bedrivs. Kommissionen anser vidare att alla rimliga åtgärder skall vidtas för att minska de möjliga konsekvenserna av en eventuell olycka.

Mot bakgrund av bl. a. energikommissionens ställningstagande anser jag att arbetet med att öka säkerheten mot olyckor vid drift av kärnkraftverk fortsättningsvis bör ges ökad prioritet. Detta gäller såväl åtgärder för den tekniska säkerheten vid kärnkraftverk under uppförande och i drift som planering av åtgärder som skall vidtas vid en eventuell olycka.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 71

I det svenska kärnkraftprogrammet ingår kärnkraftblock som har varit i drift sedan år 1972. Det innebär att tillstånd för drift av de olika blocken i kärnkraftprogrammet är baserade på säkerhetskrav som har utformats under såväl 1960- som 1970-talet. Statens kärnkraftinspektion har i skrivelse den 23 februari 1979 till industridepartementet närmare redogjort för de insatser som inspektionen genomför och ämnar genomföra för att höja säkerheten hos de i drift och under byggnad varande kärnkraftverken.

Ett flertal säkerhetshöjande modifieringar av befintliga kärnkraftverk har genomförts på initiativ av kärnkraftinspektionen. Detta har gällt området Haveriförebyggande åtgärder och Haveribekämpande åtgärder. Inom det första området har insatserna gällt bl.a. kabelseparering. Bland de haveribekämpande åtgärder som har genomförts kan nämnas förstärkningsarbeten i reaktorinneslutningar.

Kärnkraftinspektionen har inlett en systematisk genomgång av samtliga kärnkraftverk. Genomgången, som är mycket omfattande, planeras ske under en tioårsperiod och börja med det äldsta kärnkraftblocket, Oskarshamn 1. Inspektionen har funnit att ett effektivt tillvägagångssätt när det gäller att finna svagheter i befintliga konstruktioner är att granska de olika systemens funktion i samspel. Inom sitt program för säkerhetsforskning prioriterar därför inspektionen framtagandet av statistiska metoder för säkerhetsanalys.

Då de äldsta enheterna i det svenska kärnkraftprogrammet är närmare tio år gamla bör inspektionen enligt min mening ges ökade resurser för att intensifiera sina insatser för att höja säkerheten hos de i drift varande kärnkraftverken. Detta arbete bör bedrivas i nära samarbete med reaktortillverkarna och anläggningsinnehavarna. Jag anser det viktigt att den kunskap om de svenska reaktorerna som erhålls vid den återkommande säkerhetsgranskning som kärnkraftinspektionen utför, utnyttjas för att vidta säkerhetshöjande åtgärder. Målet bör enligt min mening vara att alla de svenska kärnkraftverken, så långt det är möjligt, uppfyller samma säkerhets- och strålskyddskrav som ställs på nybyggda anläggningar. Det innebär att modifieringar kan bli nödvändiga i de äldre kärnkraftverken. Trots att dessa modifieringar kan innebära inte obetydliga kostnader för anläggningsinnehavarna bör de enligt min uppfattning genomföras, bl. a. mot bakgrund av de krav som bör ställas på fortsatt hög säkerhet hos kärnkraftverken.

I kärnkraftinspektionens program för säkerhetsforskning prioriteras verksamhet som syftar till att förhindra svåra olyckor. Vid utformningen av forskningsprogrammet tas i första hand hänsyn till det existerande svenska kärnenergiprogrammet. Projekt för alternativa konstruktioner av kärnkraftverk har hittills givits lägre prioritet. Kärnkraftinspektionen planerar att inom ramen för programmet Haveriförebyggande åtgärder behandla bl.a. problemställningar rörande samverkan operatör-system, inverkan av jordskalv på kärnkraftanläggningar och studier av åldringsfeno-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 72

men. Vad beträffar haveribekämpande åtgärder planerar inspektionen insatser rörande bl.a. bränslekapslingens beteende vid kylmedelsförlust. Slutligen planerar kärnkraftinspektionen att inom ramen för programmet

Konsekvenslindrande åtgärder göra en uppföljning av den pågående forskningen utomlands vad beträffar alternativ utformning av reaktorinneslut-

ningar.

Jag ansluter mig i stort till kärnkraftinspektionens uppläggning av forskningsprogrammet. Jag anser dock att det är önskvärt att inspektionen, i

större utsträckning än vad som nu planeras, också studerar möjligheterna

att vidta konsekvenslindrande åtgärder, även i befintliga anläggningar. Jag bedömer det som särskilt viktigt att alternativa utformningar av reaktorin-

neslutningen studeras och utvärderas.

En del av de forskningsprojekt som kärnkraftinspektionen bedömer som

värdefulla gäller frågor som inte är direkt tillämpliga bara på de nuvarande

svenska kärnkraftverken. Projekten har emellertid stor betydelse för förståelsen av uppkomsten av eventuella haverier och deras förlopp.

För att göra det möjligt för kärnkraftinspektionen att öka insatserna för att höja säkerheten i de befintliga kärnkraftverken beräknar jag att kärnkraftinspektionen för budgetåret 1979/80 bör tillföras ytterligare 5 milj. kr.

Dessa medel bör användas för att dels utarbeta ett åtgärdsprogram och

föreskrifter så att den kunskap som erhålls vid den återkommande säker-

hetsgranskningen effektivt utnyttjas för att höja säkerheten i de befintliga kärnkraftanläggningarna, dels utvidga forskningsprogrammet i syfte att öka kunskaperna om konsekvenslindrande åtgärder. Jag återkommer till denna fråga vid behandlingen av anslagen Statens kärnkraftinspektion: Förvaltningskostnader och Statens kärnkraftinspektion: Kärnsäkerhetsforskning.

Vissa forskningsprojekt rörande kärnsäkerheten, vilka är av mer långsiktig karaktär och vars resultat inte direkt förväntas kunna utnyttjas för

att förbättra säkerheten vid de kärnkraftverk som är i drift eller under

uppförande, finansieras inom energiforskningsprogrammet. Jag återkommer härtill vid min behandling av anslaget Energiforskning. I vissa beslut om tillstånd enligt 2 § atomenergilagen (1956: 306, ändrad senast 1978: 281) som gäller innehav och drift av kärnkraftverk föreskrivs

att länsstyrelsen i det län där anläggningen är belägen skall upprätta bered-

skapsplaner för större olyckor i anläggningen. Sådana planer syftar till att

minska riskerna för att människor som bor eller uppehåller sig i närheten

av kärnkraftverken utsätts för skadlig strålning i samband med olyckor som kan leda till att radioaktiva ämnen läcker ut i omgivningen. Arbetet på att hålla sådana planer aktuella bör enligt min uppfattning intensifieras. Jag

anser det vidare av betydelse att de beredskapsplaner som upprättats

prövas med jämna mellanrum. Nuvarande beredskapsplaner kan behöva

kompletteras med ett utökat beslutsunderlag för agerande vid eventuella

olyckor som utvecklas så att skyddsinsatser blir nödvändiga. Jag vill i

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 73

detta sammanhang nämna att lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. kommer att tas upp till behandling i den utredning om ny lagstiftning inom atomenergiområdet som regeringen nyligen har bemyndigat mig att tillkalla. Chefen för jordbruksdepartementet avser i annat sammanhang föreslå regeringen att, i avvaktan på översynen av lagstiftningen, uppdrag ges åt statens strålskyddsinstitut att i samråd med berörda länsstyrelser se över och till regeringen redovisa de beredskapsplaner som har upprättats samt vilket arbete som pågår för att förbättra olycksberedskapen.

Långtgående åtgärder behöver vidtas för att omhänderta restprodukterna från kärnbränsleanvändning. Två alternativa metoder står till buds, nämligen upparbetning med därpå följande slutförvaring av det högaktiva avfallet och direkt slutförvaring av det använda kärnbränslet utan föregående upparbetning. I det s.k. INFCE-projektet som jag tidigare har redogjort för (avsnitt 4.1) görs en internationell utvärdering av kärnbränslecykeln. Enligt min mening är det för tidigt att ta slutlig ställning i valet mellan de två metoderna för att ta hand om det använda bränslet från kärnkraftverk innan bl. a. detta arbete avslutats.

Frågor om omhändertagande av det radioaktiva avfallet regleras bl. a. i lagen (1977: 140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, den s.k. villkorslagen. För att visa hur villkorslagens krav kan uppfyllas har den svenska kraftindustrin genomfört det s. k. projekt kärnbränslesäkerhet (KBS).

Resultatet av det första KBS-projektet, som gäller upparbetning och slutförvaring av det högaktiva avfallet, åberopades av vattenfallsverket och Forsmarks Kraftgrupp AB vid ansökan enligt villkorslagen om tillstånd att tillföra kärnkraftblocken Ringhals 3 och Forsmark 1 kärnbränsle. Ansökningarna prövades i oktober 1978 av regeringen, som därvid fann att den i ansökningarna åberopade metoden för förvaring av högaktivt avfall från upparbetning uppfyller villkorslagens krav utom i ett avseende. Enligt regeringens bedömning fordrades ytterligare provborrningar och därav föranledda mätningar för att visa att det finns en tillräckligt stor bergsformation på aktuellt djup och med de egenskaper som KBS säkerhetsanalys i Övrigt förutsätter.

Det andra KBS-projektet, som är inriktat på direkt slutförvaring av det använda kärnbränslet, redovisades i juni 1978. Rapporten remissbehandlas f.n.

Då betydande insatser har gjorts och för närvarande görs beträffande säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnkraftverk torde det inte vara meningsfullt att nu ytterligare intensifiera arbetet inom detta område. Tillsynsmyndigheterna bör dock på sikt ges resurser att öka verksamheten inom avfallsområdet. Det är vidare angeläget från säkerhets- och strålskyddssynpunkt att myndigheterna ges möjlighet att följa teknikutvecklingen och anpassa sin verksamhet till denna.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 74

Jag återkomrmner i det följande till vissa frågor om hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall (avsnitt 8.7).

Även riskerna för kärnvapenspridning kan i vid mening betraktas som hälso- och miljörisker i detta sammanhang. I samband med att jag tidigare berörde det internationella samarbetet inom kärnenergiområdet redogjorde jag även för min syn på de aktuella riskerna för spridning av kärnvapen genom fredligt utnyttjande av kärnkraft. Jag skall här endast kort beröra de åtgärder som regeringen har vidtagit för att öka kontrollen av det klyvbara materialet i Sverige.

Enligt atomenergilagen fordras tillstånd för att bl.a. förvärva, inneha och avyttra klyvbart material. Sådana tillstånd har av regeringen meddelats bl.a. innehavarna av kärnkraftverk, forskningsreaktorer och bränslefabriker. För att öka kontrollen av klyvbart material inom landet har regeringen genom beslut 1978-11-16 begränsat dessa tillstånd. Tillstånden har begränsats genom att regeringen har föreskrivit att anmälningsskyldighet till regeringen eller i vissa fall till statens kärnkraftinspektion föreligger vid förvärv eller införsel av klyvbart material till Sverige. Vidare har regeringen föreskrivit att särskilt tillstånd fordras av regeringen eller i vissa fall statens kärnkraftinspektion innan klyvbart material får avyttras. Regeringen har även uppdragit åt inspektionen att närmare redovisa vilka åtgärder som planeras för att minska förlusterna av uran vid bränsletillverkning.

Det är som jag tidigare har framhållit angeläget att de hälso- och miljörisker som är förenade med energitillförseln och energianvändningen begränsas i största möjliga utsträckning. Inom kärnenergiområdet har en rad omfattande åtgärder vidtagits för att höja säkerheten och därmed minska riskerna för skador på hälsa och miljö. Beträffande problemen med det radioaktiva avfallet har ett betydande forsknings- och utvecklingsarbete genomförts. Jag vill framhålla att det finns' anledning att fortsätta det viktiga arbetet med att förbättra säkerheten och klara hälso- och miljöproblemen inom kärnenergiområdet.

5.3 Förnybar energi

Till de förnybara energikällorna räknas vatten, sol, vind och vanligen biomassa, även om biomassan också är ett bränsle och därför kan hänföras till gruppen förbränningsenergi. Frånsett vattenkraften har inget av dessa energislag hittills utnyttjats i så stor skala att deras eventuella risker från hälso- och miljösynpunkt har kunnat studeras och analyseras i praktiken. Vissa slutsatser kan emellertid dras från teoretiska studier och undersökningar vid olika försöksanläggningar. Enligt min uppfattning är det angeläget att hälso- och miljöproblemen beträffande dessa nya energislag kartläggs och värderas samt att möjligheterna till förebyggande åtgärder för att eliminera eller minska riskerna för negativa miljöeffekter klarläggs. Kost-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 75

naderna för denna kartläggning av hälso- och miljöproblemen bör på vanligt sätt i princip belasta utvecklingskostnaderna för resp. energislag. Insatser av denna karaktär rörande nya energislag ingår som en integrerad del i energiforskningsprogrammet. Kostnaderna för nödvändiga miljöskyddsåtgärder måste självfallet också räknas in vid en ekonomisk analys så att en rättvisande bild ges av kostnaderna för energitillförsel vid utnyttjandet av olika energikällor eller energiråvaror.

Vattenkraften är från hälsosynpunkt överlägsen alla andra energislag som f.n. används i vårt land. Vattenkraftproduktion medför inga utsläpp av föroreningar. Inga nämnvärda arbetsmiljöproblem förekommer sedan anläggningar byggts. Påverkan på den yttre miljön kan däremot vara betydande.

Ingrepp i landskapet förorsakas av anläggningar, deponeringar av schaktmassor samt torrläggning av älvsträckor. Vidare påverkas den biologiska produktionen såväl i älven som i den omgivande naturen, I älven påverkas främst fisket genom uppdämningar och torrläggningar och genom de vandringshinder som dammar och kraftverk utgör. Attraktiva områden för fritidsfiske och rekreation vid framför allt strömmande vatten kan försvinna. Vegetation och djurliv kring älven påverkas genom vattenståndsvariationer och överdämningar av för växt- och djurliv viktiga områden som våt-, ängs- eller skogsmarker. Vidare kan rennäringen påverkas genom överdämning av betesmarker och flyttningsleder. Skador av denna art är ofta av bestående natur.

Olycksriskerna vid utnyttjande av vattenkraft består framför allt i risker för större dammbrott. Sådana olyckor kan orsakas av svaghetszoner och glidningar i berggrunds- eller jordunderlaget eller genom skred inom reservoarområdet.

En särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet har behandlat vissa frågor av betydelse i detta sammanhang. Gruppen har avgivit rapporten (Ds Jo 1978:9) Inventering och registrering av dammar och lägen för små vattenkraftverk. Rapporten remissbehandlas f. n.

Vattenkraftutbyggnader har förekommit i Sverige under lång tid. Olika typer av åtgärder har successivt utvecklats för att minska skadeverkningarna i miljön. Genom en omsorgsfull landskapsplanering, inpassning av dammar och schaktmassor samt återplantering har ingreppen i landskapet kunnat mildras. Bortfallet av strömmande vatten och lekområden för laxfiskar, vilket har betydelse för yrkesfisket i kust- och havsområden, kan åtminstone delvis kompenseras genom utsättning i älvarnas mynningsområden av lax- och havsöringssmolt från fiskodlingsanstalter.

En rad åtgärder kan således vidtas för att minska effekterna av ingreppen I naturen av vattenkraftutbyggnad. Det hindrar dock inte att en utbyggnad i ett vattendrag medför en väsentlig bestående förändring av ekosystemet.

Vindkraftens inverkningar på omgivningen skiljer sig från de konventio-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 76

nella kraftkällornas. Den största påverkan vid ett eventuellt framtida ut-

nyttjande av vindkraft i större skala skulle erhållas i form av betydande

anspråk på mark och inverkan på landskapsbilden. Ett vindkraftverk i drift

kommer att också ge upphov till buller, men det hörbara ljudet kommer såvitt man nu kan bedöma inte att orsaka störningar längre bort än några

hundra meter. Stora aggregat torde också kunna generera s.k. infraljud

samt möjligen ge upphov till störningar av radio- och TV-sändningar.

Olycksriskerna bör också uppmärksammas. Ett bladbrott skulle kunna medföra att bladet kastas iväg en lång sträcka. Studier av dessa problem pågår f. n. inom ramen för energiforskningsprogrammet.

Utnyttjande av solenergi för uppvärmningsändamål i större skala bör

inte komma att ge upphov till några nämnvärda problem från hälso- och miljösynpunkt förutsatt att lämpliga material väljs. De problem av denna

karaktär som nu förutses är främst att stora solfångare eller andra anord-

ningar för insamling och lagring av solenergi kan innebära viss påverkan på

landskapet och byggnaderna och ställa anspråk på stora markarealer.

Vissa olycksrisker kan också förekomma vid byggande och underhåll. En

satsning på att ersätta bl. a. olja genom en ökad användning av solenergi för uppvärmningsändamål, som jag kommer att föreslå i det följande, bör

på sikt medföra en betydande minskning av hälso- och miljöproblemen

inom energiområdet.

5.4¶Sammanfattande bedömning

Jag har nu kortfattat redovisat de hälso- och miljöproblem som är för-

enade med användning av förbränningsenergi, kärnenergi och förnybara

energikällor. Av min redogörelse framgår att flertalet av de energislag som kan spela en mer betydande roll i vår energiförsörjning under de närmaste årtiondena är förknippade med skadeverkningar som är eller kan bli ett allvarligt hot mot vår hälsa eller miljö. Problem av såväl kortvarig som långvarig natur förekommer vid nyttjande av de flesta energikällor och energiråvaror. Energi- och miljökommittén framhåller att några enkla svar

på frågan om hur Sveriges energibehov skall tillgodoses under de närmaste 10—20 åren inte finns — inte ens om man bara skulle se till verkningarna på hälsa och miljö. Jag delar denna bedömning.

Ett annat skäl till svårigheten att avgöra hur vårt energisystem bör se ut

är att betydande skillnader i kunskapsunderlaget föreligger beroende på att

t.ex. vissa energislag har använts under lång tid, varigenom t. ex. negativa effekter kunnat registreras, medan andra är nästan helt oprövade.

En annan svårighet föreligger när det gäller värderingar av och jämförel-

ser mellan olika energislag. Det kan t.ex. ligga nära till hands att se allvarligare på utsläpp med begränsad lokal effekt, som omedelbart blir

märkbara I den närmaste omgivningen, än på kontinuerliga, mer utspridda belastningar på miljön, även om dessa sammanlagt är av betydligt större

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 7

omfattning. Svårigheter föreligger t. ex. också vid värdering av stora olyc-

kor, som beräknas kunna inträffa med mycket liten sannolikhet, genom att

man kan fästa olika stor vikt vid den låga sannolikhketen eller vid den

omfattande konsekvensen.

Eftersom de flesta energislag medför skadeverkningar på hälsa och miljö är det väsentligt att vi genom kraftfulla insatser i energibesparande syfte håller nere energianvändningsnivån. Åtgärder av detta slag vidtas f. n.

Även energibesparande åtgärder kan emellertid medföra skadeverkning-

ar. Under senare år har alltmer uppmärksammats de problem som radon

från radiumhaltigt byggnadsmaterial kan ge upphov till i byggnader där åtgärder som ger tätare väggkonstruktioner och minskad luftomsättning

vidtagits. Sådana problem kan också erhållas i bostäder med liten luftom-

sättning som har byggts på mark som innehåller alunskiffer nära ytan.

Dessa frågor studeras f.n. av en utredning (Jo 1979:01) som chefen för jordbruksdepartementet nyligen har tillkallat. Utredaren har bl. a. till upp-

gift att kartlägga omfattningen av dessa problem samt föreslå lämpliga åtgärder. Skadeverkningar kan också erhållas genom att en minskad luftcirkulation ger upphov till alltför höga halter av vissa ämnen som avges från t.ex. färger eller plaster eller av t.ex. damm. Även riskerna från arbetarskyddssynpunkt med olika isoleringsmaterial förtjänar att upp-

märksammas. Man måste således avväga energihushållningsåtgärderna så att inte nya hälsoproblem skapas.

Även om valet mellan olika energikällor och energiråvaror är förenat med betydande svårigheter måste ett sådant val dock ske. F.n. finns enbart olja, kärnkraft och vattenkraft samt på viss sikt kol att tillgå som mer betydande energislag för vårt lands energiförsörjning. Som jag kom-

mer att beröra närmare i det följande bör enligt min uppfattning det svenska kärnkraftprogrammet begränsas. Vid en jämförelse mellan olja,

kol och vattenkraft som energikälla finner jag att skillnader föreligger från hälsosynpunkt till vattenkraftens fördel.

De betydande ingrepp i naturen, som en vattenkraftutbyggnad ofta innebär, inger emellertid betänkligheter. Det finns därför skäl att nu begränsa vattenkraftprogrammet. Av de nu tillgängliga, mer betydande energislagen återstår därmed endast olja och kol. Jag kommer i det följande att förorda en ökad kolanvändning i vårt land. Användningen av olja för energiända-

mål bör minskas men oljan kommer ännu år 1990 att spela en betydande

roll i vårt energisystem. Användning av dessa energislag fordrar kraftfulla

insatser för att minska de hälso- och miljöproblem som är förknippade med

dem. Jag har i det föregående redovisat förslag med detta syfte.

På längre sikt måste andra energikällor komma att spela en mer betydan-

de roll för Sveriges energiförsörjning. Ett utmärkande drag hos flera av de energislag som kan komma att introduceras i större skala i framtiden är att

de generellt sett kräver stora markområden och därför kan förändra landskapsbilden och i vissa fall medföra konflikter med motstående intressen.

Dessa frågor övervägs f.n. i den fysiska riksplaneringen.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 78

Innan ytterligare kunskap har erhållits om vilka konsekvenser som är förenade med utnyttjande av energiskog i stor skala för energiändamål kan enligt min uppfattning en omfattande satsning på detta energislag inte förordas. Redan nu kan däremot konstateras att en ökad användning av solenergi för uppvärmningsändamål bör komma att medföra minskade hälso- och miljöproblem. Jag kommer därför i det följande att lägga fram förslag om ökade insatser för att utveckla och successivt införa solenergi för uppvärmningsändamål.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 79

6¶Energihushållning

6.1¶Allmänt

6.1.1 Energianvändningens struktur och utveckling

Den slutliga energianvändningen i Sverige uppgår f. n. till sammanlagt ca

400 TWh el- och värmeenergi per år. Omkring 80 26 eller ca 320 TWh härav

avser bränslen, främst oljeprodukter, medan resten avser elenergi. Den

angivna energianvändningsnivån motsvarar en energitillförsel på ca 430 TWh. Omvandlings- och överföringsförlusterna i energitillförselsystemet

utgör ca 30 TWh (jfr tabell 6.1).

Användningen brukar fördelas på de tre sektorerna industri, transporter och bostäder, service m. m. I sistnämnda sektor ingår även bl. a. offentlig

sektor, handel, byggnadsverksamhet, jordbruk, skogsbruk och fiske. De

tre sektorernas andelar av den totala användningen är f.n. i stort resp. 40,

20 och 40 2. Jag avser att i det följande närmare redovisa energianvändningen inom de olika sektorerna. Av särskilt intresse är att uppvärmning

av byggnader, inkl. ventilation och varmvatten svarar för ca 40 26 av

landets totala slutliga energianvändning. De skilda sektorernas användning av energi skiljer sig åt betydligt vad avser fördelning på el och bränslen. Inom transportsektorn utgörs sålunda endast ca 2 20 av energianvänd-

ningen av el medan för de båda övriga sektorerna motsvarande andel är ca

25¶RN. Energianvändningens storlek påverkas av många olika faktorer. I fråga

om industrisektorn är det framför allt industriproduktionens storlek och sammansättning samt energiåtgången per producerad enhet som har betydelse.

För transportsektorns energibehov är storleken av det totala trafikarbetet i landet, val av transportmedel och transportmedlens energieffektivitet viktiga faktorer.

Energibehovet inom bostäder, service m. m. domineras av bostädernas och andra lokalers uppvärmningsbehov och påverkas därmed framför allt av antalet bostäder och lokaler samt dessas storlek och standard, vårt klimat och hushållens förbrukningsvanor.

Sverige har ökat sin energianvändning avsevärt under efterkrigstiden. Sedan år 1945 har sålunda användningen av energi mer än trefaldigats.

Industriproduktionens starka uppgång, inriktningen på energiintensiva

branscher, den ökade förädlingsgraden bl. a. till följd av ökad mekanisering och automatisering, den kraftiga ökningen av antalet personbilar samt ökningen av bostadsvolymen och energianvändningen per volymenhet är

viktiga faktorer som har påverkat utvecklingen av energianvändningen

under denna tid.

Energianvändningen för transporter ökade under denna tid snabbare än

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 80

användningen inom industrin och i bostäder, service m, m. Transportsektorns andel av den totala energianvändningen har därför under denna tid ökat medan industrins andel har minskat och andelen för bostäder, service

m. m. har varit i stort oförändrad.

Utgångspunkten i 1975 års energipolitiska beslut (prop. 1975:30, NU

1975: 30, rskr 1975: 202) var, som jag tidigare har nämnt, att den energipoli-

tiska planeringen skulle förbättras och utvidgas till att i princip omfatta hela energiområdet. Detta innebar bl.a. att programmet inriktades på

hushållning med energi och planering för inte bara tillförseln utan även

användningen av energi. Som mål sattes att energikonsumtionens öknings-

takt skulle begränsas till högst 2 76 i genomsnitt per år för perioden 1973—

1985 jämfört med en genomsnittlig årlig ökningstakt på ca 4,5 20 under efterkrigstiden. För tiden därefter skulle en ytterligare nedpressning av

tillväxten eftersträvas så att om möjligt landets totala energikonsumtion

skulle stabiliseras på en konstant nivå omkring år 1990. Det uppställda

målet beräknades motsvara en total slutlig energianvändning om ca 500

TWh och en total energitillförselnivå om 540 TWh år 1985. Inom ramen för tvåprocentsmålet angavs dels som en realistisk målsättning för industrins energianvändning en årlig ökning med ca 3 Zot. o. m. år 1985, dels ett särskilt mål avseende elkonsumtionens ökning. Målet innebar en årlig genomsnittlig ökning av elförbrukningen under perioden 1973—

1985 med ca 6 76 mot 7—8 4 per år under 1960-talet.

Energisparkommittén (I 1974:05) har i uppdrag bl. a. att i samråd med statens industriverk fortlöpande följa energikonsumtionens utveckling och offentligt redovisa sina bedömningar. Jag återkommer i det följande (avsnitt 6.3) till kommitténs övriga verksamhet. Kommittén har sedan december 1975 regelbundet redovisat sina bedömningar avseende dels energikonsumtionens utveckling sedan år 1973, dels prognos för påföljande år. Kommittén lämnade sin senaste rapport i december 1978.

I tabell 6.1 redovisas energianvändningen i Sverige åren 1973, 1975 och

1978. Uppgifterna i tabellen bygger i huvudsak på uppgifterna i energisparkommitténs senaste rapport. Av tabell 6.1 framgår bl. a. att den totalt tillförda energin beräknas ha minskat obetydligt under perioden 1973-1978 medan den totala slutliga användningen år 1978 beräknas bli något större än år 1973. Utvecklingen under perioden av användningen av bränslen och el skiljer sig åt. Medan den slutliga användningen av el har ökat med i genomsnitt 3 20 per år har

bränsleanvändningen minskat med 0,4 22 per år. Hela ökningen av elanvändningen ligger inom bostäder, sevice m. m. Omkring hälften torde vara hänförlig till ökningen av elvärme.

Utvecklingen av energianvändningen inom de olika användningssekto-

rerna skiljer sig också åt. Medan industrisektorn och bostäder, service

m.m. har minskat eller hållit sin användning i stort sett oförändrad har transportsektorn ökat med i genomsnitt 2,5 26 per år. Denna ökning avser

helt bränsleförbrukning.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 81

Tabell 6. 1 Energianvändningen i Sverige åren 1973, 1975 och 1978

Bostäder, service

Total slutlig

Överförings- och

omvandlingsförluster 33 26 26 0.0 —4,9

Total tiliförd

energi 435 418 433 1,2 —0,1 Temperatur-

korrigerat" 435 426 427 0,1 -0,4 ! Avrundade värden. Värdena angivna exkl. raffinaderiförluster, inkl. bunkring för utrikes sjöfart och flyg. ? Beräknade värden. > Beräknat efter avrundade värden. + Total tillförd energi vid normal temperatur under året.

En mycket viktig faktor bakom den dämpade utvecklingen av framför allt industrins energianvändning är den kraftiga lågkonjunkturen under de senaste åren tillsammans med de strukturella problemen inom framför allt flera energitunga industribranscher. Denna utveckling har i stor utsträckning påverkat energianvändningen inom framför allt järn- och stålindustrin samt träförädlingsindustrin. Den totala industriproduktionens volym beräknas enligt preliminär statistik ha minskat med i genomsnitt ca 0,5 2 per år under perioden 1973-1978. Industrins energianvändning har också minskat på grund av att energisparande åtgärder har vidtagits.

Även inom bostäder, service m.m. har sedan år 1974 ett stort antal åtgärder i energihushållande syfte satts in. Jag avser att lämna en redogörelse för dessa i det följande. Dessa insatser har otvivelaktigt bidragit till att dämpa energianvändningen urtder perioden. En alltför kort tid har dock ännu förflutit för att den samlade effekten av dessa insatser på den totala energianvändningen inom sektorn med säkerhet skall kunna bedömas.

Ökningen av energianvändningen inom transportsektorn sedan år 1973 beror framför allt på en ökning av antalet personbilar och en utveckling

6¶Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 115. Bilaga I

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 82

mot tyngre bilar. Antalet personbilar har ökat med ca 400000 sedan år 1973.

Det är svårt att dra några säkra slutsatser beträffande orsakerna till energianvändningens utveckling sedan år 1973. Uppgifter behövs för en längre period som innehåller även mer normala konjunkturförhållanden för att detta skall kunna göras.

Statens industriverk bedriver fortlöpande prognosarbete inom energiområdet. Energikommissionen har grundat sina överväganden på industriverkets senaste långtidsprognos på energiområdet (SIND 1977: 9) Sveriges energianvändning under 1980- och 1990-talen. I prognosen redovisas bl.a. beräknade energianvändningsnivåer för åren 1985, 1990 och 1995. Såväl prognosens grundalternativ A som dess besparingsalternativ B (SIND A resp. SIND B) grundas bl. a. på förutsättningar om en effektivisering av energianvändningen under prognosperioden. Industriverket har senare lämnat en energiprognos avseende tiden 1977-1983 till 1978 års långtidsutredning. Beräkningarna, som avser energiefterfrågan fram till år 1983, ligger praktiskt taget helt i linje med den tidigare nämnda prognosen både totalt sett och för de tre användningssektorerna.

Bland de antaganden som har legat till grund för prognoserna SIND A och B kan nämnas följande. Energipriserna i fast penningvärde ligger på oförändrad nivå eller ökar långsamt, det ekonomiska stödet till energibesparande åtgärder i byggnader och processer m. m. består och ligger på en nivå om sammanlagt 500-700 milj. kr. per år för lån och bidrag i SIND A och 1000 milj. kr. per år i SIND B. Detta stöd väntas i sin tur leda till att ett stort antal åtgärder genomförs under prognosperioden vilka resulterar i en effektivare energianvändning inom framför allt industrins processer och i byggnadsbeståndet.

En annan förutsättning för prognoserna SIND A och B är oförändrat hög ambition i forsknings- och utvecklingsprogrammet inom energiområdet. Effekterna av detta program väntas enligt industriverket bli märkbara först under 1990-talet.

En stor del av resurserna inom det treåriga energiforskningsprogrammet (prop. 1977/78: 110, NU 1977/78: 68, rskr 1977/78: 341) satsas på forskning och utveckling för effektivare energianvändning. De största satsningarna inom energianvändningsområdet avser f. n. ny och energisnålare teknik för industrins processer och uppvärmningen av bostäder och andra lokaler. De möjligheter till energibesparingar som kan komma fram efter år 1990 beror bl.a. på resultatet av detta forsknings- och utvecklingsarbete. När det gäller energibesparingar inom industrins processer vill jag särskilt peka på att betydande insatser görs för att utveckla nya energisnåla och bränsleflexibla metoder för järn- och stålframställning samt nya metoder för bl. a. energisnål pappersframställning och fiberfriläggning vid tillverkning av pappersmassa på mekanisk väg. När det gäller uppvärmningen av bostäder och andra lokaler görs omfattande insatser på utveckling av och

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 83

praktiska försök med bl.a. lagring och utnyttjande av solvärme. Jag kommer i det följande (avsnitt 9.5) att utförligt redovisa min syn på solvärmens förutsättningar och behovet av åtgärder för att underlätta införande och vidare spridning av ny teknik inom solvärmeområdet.

För att nå de energianvändningsnivåer som industriverket har beräknat i sina prognoser fordras alltså att olika åtgärder i energihushållande syfte vidtas och att särskilda resurser sätts in. Inom flera områden är redan omfattande program i gång. Jag avser därvid bl.a. de olika system som finns för lån och bidrag till energibesparande åtgärder i byggnader, industrins processer m. m.

Energikommissionen har i sina förslag understrukit behovet av utvärdering av det statliga ekonomiska stödet till energisparande åtgärder. Ett stort antal remissinstanser bl. a. konsumentverket, energisparkommittén och Landsorganisationen i Sverige (LO) har ställt sig bakom detta.

Även jag delar dessa bedömningar. Enligt min mening är utvärdering av hittillsvarande låne- och bidragsverksamhet och vidtagande av de åtgärder som denna utvärdering kan leda till en väsentlig uppgift inom energihushållningsområdet. Jag återkommer i det följande till det utvärderingsarbete som har bedrivits inom industriverket. Chefen för bostadsdepartementet kommer att redogöra för den utvärdering som har utförts av bostadsstyrelsen.

6.1.2 Principer och styrmedel för energihushållning

Jag övergår nu till att redovisa de principer och styrmedel som jag anser bör tillämpas vid det fortsatta arbetet inom energihushållningsområdet.

Som jag tidigare har framhållit finns det mycket som talar för att den framtida tillförseln av energi till Sverige kommer att möta problem på grund av knapphet på vissa energiråvaror, ökande priser och miljöproblem. Mot denna bakgrund är det angeläget att åstadkomma ett samhälle som hushållar med energi så mycket som möjligt. Målet på lång sikt bör enligt min mening vara att nå en användningsnivå som går att klara med hjälp av uthålliga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Flera skäl talar för att vi särskilt bör inrikta våra ansträngningar på att spara olja. Följande utgångspunkter och riktlinjer bör gälla vid utformningen och genomförandet av ett energihushållningsprogram.

Väsentligt är att vi tar fram den energi som vi behöver med minsta möjliga samhällsekonomiska uppoffring. För att detta mål skall nås bör en fortlöpande avvägning ske dels mellan insatser för ökad tillförsel och insatser för besparingar, dels mellan olika besparingsinsatser och mellan olika tillförselsystem. Vi bör t. ex. försöka jämföra kostnaden för att tillföra en kilowattimme till energisystemet och distribuera den med kostnaden för att spara den. I en sådan kalkyl bör i princip all uppoffring i samhället inkl. miljöbelastning m.m. räknas in. En avvägning av denna art kan

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 84

innebära t. ex. att insatser för att spara energi för uppvärmning måste

avstämmas mot möjligheterna att utnyttja spillvärme. Motsvarande kan

gälla sparinsatser i byggnader i sådana områden som försörjs eller kan väntas försörjas med fjärrvärme särskilt när detta sker i samband med

kraftvärmeverk. Ett program för energihushållning bör vidare självklart inriktas och utformas så att de resurser som satsas sätts in där de får störst effekt. Det

bör vidare utformas så att det medverkar till att vi kan nå angelägna sociala mål, dvs. ekonomisk tillväxt, full sysselsättning, regional balans samt

social och ekonomisk utjämning och god miljö. Samtidigt kan en god energihushållning öka våra möjligheter att nå dessa mål. Jag har tidigare framhållit att osäkerhet föreligger om den framtida

energiförsörjningen. Vidare har jag betonat betydelsen av att energisystemet är så utformat att det stegvis kan anpassas till förändrade förhållanden. Med hänsyn härtill bör hushållningsprogrammet utformas så att sådana åtgärder uppmuntras som gör det möjligt att skifta mellan olika

energibärare nu eller i framtiden. Hit kan exempelvis höra förberedelser vid konstruktionen av fordonsmotorer så att de senare helt eller delvis kan drivas med andra drivmedel än sådana som används i dag. Vidare kan hit

räknas förberedelser vid uppbyggnaden av såväl byggnaders värmesystem som fjärrvärmesystem för en senare övergång till solvärme eller eldning med andra bränslen än olja.

Hushållningsprogrammet bör omfatta olika åtgärder. Vi måste dels få till

stånd en bättre energihushållning i befintliga byggnader, processer, transportsystem m. m., dels se till att nya byggnader och anläggningar utförs så att god energihushållning uppnås i dessa.

Härtill bör vi försöka åstadkomma en sådan lokalisering av bostadsområden och arbetsplatser att transportarbetet för arbets- och serviceresor blir så litet som möjligt utan att vi inkräktar på möjligheterna att få till stånd en god boendemiljö.

Det statliga energiforskningsprogrammet innehåller insatser för att öppna möjligheter för energibesparingar. Det ingår sålunda i ett långsiktigt program för effektivare energihushållning. Utveckling och införande av ny teknik är en viktig förutsättning för att hushålla med energi i såväl befintliga som nytillkommande byggnader, industrianläggningar m. m. Energi-

forskningsprogrammet är inriktat på att ta fram underlag rörande båda

slagen av åtgärder även om det har sin tyngdpunkt i ny teknik som kommer till användning främst i nya byggnader och anläggningar.

Ett omfattande införande av ny teknik inom olika energianvändningsområden kommer att ställa krav på en väl fungerande teknisk provnings- och kontrollverksamhet. Härigenom kan skilda produkters eller metoders egenskaper redovisas på ett sakkunnigt och objektivt sätt. En sådan verksamhet är av intresse för att bl.a. från samhällets sida säkerställa att avsedda energibesparingar uppnås och för att skydda de enskilda konsu-

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 85

menternas intressen. Jag vill i sammanhanget nämna att jag mot bl. a. den bakgrunden, i enlighet med regeringens bemyndigande, nyligen har tillkal-

lat en särskild utredare för att utreda vissa frågor rörande provning inom

energiområdet (I 1978:06). Utredaren skall enligt sina direktiv (Dir.

1978: 86) föreslå åtgärder bl.a. från samhällets sida för att säkerställa tillgången till metoder, kompetens och resurser för teknisk provning inom

energiområdet. Särskild tonvikt skall därvid läggas vid provningsbehovet inom olika energianvändningssektorer.

Olika styrmedel kan sättas in för att påverka energianvändningen. De

energipolitiska styrmedel som står till statsmakternas förfogande brukar indelas i tre huvudgrupper, nämligen dels direkt prispåverkande åtgärder, såsom skatter och ekonomiskt stöd, dels regleringsåtgärder inkl. lagstiftning och normer, dels offentliga resursinsatser. De åtgärder som har vidta-

gits i Sverige hittills har framför allt varit ekonomiskt stöd och statliga

resursinsatser. De skatter som finns inom energiområdet har i allt väsentligt hittills varit motiverade av andra skäl än energipolitiska. En viktig regleringsåtgärd är införandet av bestämmelserna om energihushållning i

Svensk byggnorm. Enligt min mening bör energihushållningsprogrammet även i fortsätt-

ningen vara baserat främst på direkt prispåverkande åtgärder inkl. ekonomiskt stöd samt resursinsatser från det offentliga. Energianvändarnas benägenhet att genomföra energisparåtgärder påverkas av nuvarande och väntade energikostnader. Det förslag som chefen för budgetdepartementet

lägger fram senare i dag om en höjning av energiskatten på oljeprodukter

får bl.a. ses som ett led i strävandena att inrikta planeringen mot och öka benägenheten att genomföra energisparande åtgärder hos energianvändarna. Jag återkommer till frågan om energiskatter i det följande.

När det gäller offentliga resursinsatser har enligt min mening kommunerna bl.a. inom ramen för lagen om kommunal energiplanering ett stort ansvar för att en sådan planering och sådana åtgärder kommer till stånd som leder till en god energihushållning. I det följande föreslår jag att behovet av en särskild energihushållningslag utreds. En sådan lag kan

bl. a. underlätta kommunala insatser för en förbättrad energihushållning.

Kommunerna har vid genomförandet av de åtgärder som krävs för att nå den höga ambitionsnivå beträffande energisparande i befintlig bebyggelse som riksdagen har satt upp genom sitt beslut våren 1978 (prop. 1977/78: 76, CU 1977/78: 31, rskr 1977/78: 345), viktiga styrande uppgifter.

De riktlinjer och utgångspunkter som jag nu har redovisat ligger i linje med vad energikommissionen har anfört inom detta område. Remissin-

stanserna har i stort inte haft något att erinra mot kommissionens uttalanden i dessa avseenden.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 86

6.1.3 Energiskatter m.m.

Energianvändningen och dess fördelning på olika energislag påverkas i

stor utsträckning av energikostnaderna. Energipriset kan således användas för att stärka företagens och hushållens motiv för att spara energi eller för att påverka valet mellan olika energibärare. Vid en bedömning av hur

prissättningen på energi kan utnyttjas som ett verksamt medel i en aktiv energihushållningspolitik blir därför energiefterfrågans priskänslighet av

stor betydelse.

Åtgärder som påverkar varupriser eller kostnader för produktionsfak-

torer brukar betraktas som relativt långsiktigt verkande styrmedel. Bakgrunden härtill är att snabba omställningar är kostsamma för såväl företag som hushåll. Redan nedlagda investeringar i byggnader, maskiner, appara-

ter och transportmedel skapar bindningar. De medför att det inte lönar sig

att göra omställningar vid prisändringar som betraktas som tillfälliga. Även anpassning till bestående förändringar i priser och produktionskostnader sker relativt långsamt och gradvis. Prisstyrning inom energisektorn torde således främst ha intresse för styrning av energianvändningen på medel-

lång eller lång sikt. De flesta empiriska undersökningar, inkl. de som har

gjorts genom energikommissionens försorg, ger också vid handen att den

långsiktiga priskänsligheten och därmed anpassningsmöjligheterna på sikt är betydligt större än den kortsiktiga för alla energislag.

De undersökningar som energikommissionens expertgrupp för styrme-

del redovisar (Ds I 1977:15, avsnitt 7.3) tyder på att den kortsiktiga priskänsligheten vad gäller hushållen är låg. Redovisade beräkningar tyder

på att om priset på energi ökar med 122, minskar energianvändningen med i storleksordningen 0,1—0,3 26. Den långsiktiga priskänsligheten torde enligt gjorda uppskattningar innebära att en höjning av energipriset på 192 motsvaras av en lika stor minskning i energianvändningen.

Enligt styrmedelsgruppens undersökningar tycks den kortsiktiga pris-

känsligheten vara något större för industrin än för hushållen. Några av

styrmedelsgruppens studier tyder på att vissa substitutionsmöjligheter finns även på kort sikt mellan energi, råvaror och arbetskraft i en situation

med outnyttjad produktionskapacitet. Däremot är kapital och energi i stor utsträckning komplementära.

Det måste emellertid understrykas, att erfarenheterna av prispolitiska styrmedel inom energiområdet är starkt begränsade. Varken för utform-

ningen av drivmedelsbeskattningen eller för den allmänna energiskatten

har hushållningen med energi hittills varit något mer framträdande motiv.

Jag övergår nu till att behandla det nuvarande systemet för energibeskattningen i Sverige.

Den särskilda beskattningen av energi utgår i form av allmän energiskatt, bensinskatt, kilometerskatt, gasolskatt och särskild beredskapsavgift för oljeprodukter.

Den allmänna energiskatten omfattar bensin, gasol för drift av motorfor-

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 87

don, eldningsolja, motorbrännolja, bunkerolja, kol och koks samt elkraft. Det energiskattebelagda området är uridantaget från mervärdeskatt.

Den nuvarande energibeskattningen är utformad med sikte på att träffa

utnyttjandet av bränsle och elkraft för energiändamål. Detta innebär att skatten inte omfattar t.ex. olja som används som råvara i den petrokemiska industrin eller koks som används i masugnar. Inte heller beskattas elkraft som används i elektrotermiska och elektrokemiska processer, t. ex.

vid framställning av aluminium. Vidare är vissa användningsområden un-

dantagna, t. ex. el för järnvägsdrift.

Skatten omfattar inte alla energislag. Bland bränslen som inte är skatte-

pliktiga kan nämnas gas, fotogen samt inhemska fasta bränslen som ved, torv, avfall och svenskt kol.

Bensinskatten omfattar bensin för motordrift och motoralkoholer. Detta

innebär bl. a. att när metanol används som drivmedel beskattas den som

motorbensin antingen det är fråga om ren metanol eller bensin-metanol-

blandning, trots att energiinnehållet i metanol är betydligt lägre än i motorbensin per liter.

Kilometerskatten utgår för dieseldrivna personbilar, lastbilar och bussar samt även tyngre släpvagnar till sådana fordon. Kilometerskatten är till-

sammans med fordonsskatten och bensinskatten specialdestinerad för att

finansiera vägväsendets utbyggnad och underhåll. Denna specialdestinering kommer att upphöra med budgetåret 1980/81. Gasolskatt utgår på gasol för drift av motorfordon. |

Särskild beredskapsavgift utgår på motorbensin, dieselbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Avgiften har tillkommit för att finansiera en utbyggd beredskapslagring av dessa bränslen. Sedan den 1 juli 1978 utgår avgiften också för att finansiera stöd till prospektering efter olja och naturgas. I detta sammanhang kan även nämnas farledsvaruavgiften som tas ut på bl. a. import av olja och oljeprodukter för att finansiera viss del av sjöfartsverkets verksamhet.

Den allmänna energiskatten utgår f. n. med 34 öre per liter motorbensin,

40 kr. per m? dieselbrännolja, eldningsolja och bunkerolja och 12 kr. per

ton stenkol. Elenergi för industriell användning beskattas med 2 öre per kWh vid en förbrukning överstigande 40000 kWh per år och för övrig användning med 3 öre per kWh. Vissa andra i sammanhanget mindre väsentliga bränslen är också föremål för varierande grad av beskattning. Utöver energiskatt utgår, som tidigare har nämnts, bl. a. bensinskatt med 68 öre per liter och särskild beredskapsavgift med 7 öre per liter bensin

samt 22 kr. per m? dieselbrännolja och eldningsolja. En jämförelse visar att

skatte- och avgiftsuttaget på oljeprodukter i Sverige är bland de lägsta i Västeuropa.

För bl.a. industrin gäller särskilda regler enligt lagen (1974:992) om

nedsättning av allmän energiskatt, vilka innebär att energiskatten på bräns-

le och elkraft inte skall överstiga 3260 av de tillverkade produkternas

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 88

försäljningsvärde fritt fabrik. Vidare har regeringen möjlighet att medge ytterligare nedsättning för visst företag om det föreligger särskilda skäl.

Med stöd av denna regel medgavs de mest energikrävande industrierna

nedsättning av energiskatten till 122 av försäljningsvärdet t. o. m. år 1976.

Under åren 1977, 1978 och 1979 har enligt regeringsbeslut på motsvarande sätt medgivits nedsättning till 1,3 22.

Energikommissionen har föreslagit att en utredning tillkallas för att utreda frågan om beskattning av energi inom mervärdeskattens ram i kombination med en energiskatt i import- och producentledet. I utred-

ningsarbetet bör enligt kommissionen därvid särskilt beaktas möjligheten att markera energiskattens styrmedelsfunktion genom skattesatsdifferen-

tieringar och undantag. Dessa skulle ha till syfte dels att tillgodose kraven på en samhällsekonomiskt avvägd beskattning som tar hänsyn till miljöeffekter, försörjningstrygghet m. m., dels att underlätta utbyggnaden av mot-

tryckskraft och introduktionen av i landets energiförsörjning nya energi-

slag. Remissinstanserna har överlag anslutit sig till förslaget om en fortsatt

utredning av frågan om en omläggning av energibeskattningen. På grund-

val av kommissionens förslag och remissinstansernas synpunkter har che-

fen för budgetdepartementet tidigare denna dag fått regeringens bemyndigande att tillkalla en utredning om beskattningen av energi, m. m. Nu gällande skattesatser innebär att i jämförelse med elkraft beskattas

motorbensin något mer och fossila bränslen avsevärt mindre i förhållande till energislagens resp. energiinnehåll. Medan elenergi genom den allmänna energiskatten beskattas med 2 öre alternativt 3 öre per kWh beroende på förbrukarkategori, beskattas motorbensin med 3,9 öre per kWh och eldningsoljor med 0,4 öre per kWh. Om hänsyn tas även till övriga skatter och avgifter beskattas motorbensin med 12,5 öre per k Wh och eldningsoljor med 0,6 öre per kWh.

Enligt min mening bidrar energiskatten i sin nuvarande form inte till att

begränsa vårt oljeberoende och inte heller till en av miljöskäl motiverad

styrning av energianvändningens inriktning. Chefen för budgetdepartementet kommer därför senare denna dag att föreslå bl. a. vissa höjningar av den allmänna energiskatten. Hans förslag omfattar höjning av skatten på

oljeprodukter med 40 kr. per m? fr. o. m. den 1 januari 1980. Den föreslagna

höjningen syftar till att medverka till en dämpning av användningen av

energi och till att stimulera till användning av andra bränslen än olja.

Som jag har redovisat är på kort sikt efterfrågan på energi relativt okänslig mot prisförändringar. Däremot sker en anpassning i efterfrågan på

något längre sikt. Det är från energipolitisk synpunkt väsentligt att energiskatten ges en sådan inriktning att den ger incitament till hushållning med energi samtidigt som den stimulerar till övergång till bränslen som kan

ersätta olja.

För att öka försörjningstryggheten vad avser landets oljeförsörjning föreslår energikommissionen att åtgärder vidtas med syfte att hindra att

Prop. 1978/79: 115 Bilaga I Industridepartementet 89

oljepriserna tillåts sjunka. Genom att införa sådana åtgärder, t. ex. i form

av en försörjningsmotiverad avgift, skulle kommersiella garantier skapas för dem som satsar på introduktion av bränslen som kan ersätta olja. Frågan bör enligt kommissionen utredas. För egen del ställer jag mig liksom flera av remissinstanserna avvisande till kommissionens förslag.

Som jag i det följande (avsnitt 8.6) kommer att redovisa ser jag det som

angeläget att så snart som möjligt få till stånd utökade prov med syntetiska drivmedel, främst metanol. Enligt gällande regler beskattas metanol för fordonsdrift, liksom andra motoralkoholer, som motorbensin, trots att metanolen per volymsenhet har bara ungefär hälften av bensinens energlinnehåll. För att få de nämnda proven till stånd är det angeläget att bensinskatten utgående på motoralkoholer sänks. Chefen för budgetdepartementet kommer senare idag att föreslå en sådan skattesänkning.

Jag ser det vidare som angeläget att även andra alternativa drivmedel än

motoralkoholer utnyttjas. Ett näraliggande alternativ är motorgas, gasol för motordrift, som utöver att den kan komplettera nu utnyttjade drivmedel även har vissa fördelar från miljösynpunkt i jämförelse med motorbensin.

Med nuvarande uttag av skatt på gasol för nämnt ändamål synes det vara

möjligt att viss övergång till gasoldrift inom bilparken kan komma att ske. En förutsättning härför har angivits vara att skatteuttaget på gasol i jämförelse med det totala skatte- och avgiftsuttaget på motorbensin inte föränd-

ras i väsentligt hänseende, dvs. att skatten på gasol inte ökar i sådan

utsträckning att det blir olönsamt att gå över till motorgasdrift. Någon anledning att nu föreslå en höjning av skatten på gasol för motordrift föreligger inte. Den vidare utvecklingen inom motorgasområdet och inom syntetbränsleområdet torde i huvudsak få bestämma skatteuttagets vidare nivå. Som allmän inriktning bör därför enligt min mening t.v. gälla att nuvarande skatte- och avgiftsuttag på motorbensin relativt motorgas i huvudsak bibehålls. Jag har i denna fråga samrått med chefen för budgetdepartementet.

Genom nuvarande nedsättningsregler avseende industrins energiskattebelastning skulle de skattehöjningar som chefen för budgetdepartementet kommer att föreslå senare denna dag till stor del bara påverka inriktningen och fördelningen av hushållens energianvändning. Det är väl så viktigt att den föreslagna energipolitiskt motiverade inriktningen av energiskatten får

genomslag även inom industrin.

Jag vill härvid erinra om att det ankommer på regeringen att besluta om förändringar av gränsen för nedsättning av energiskatt inom ramen för den

lagstadgade gränsen på 3 220. Jag har inhämtat att chefen för budgetdeparte-

mentet avser att i annat sammanhang föreslå att den nu gällande gränsen

på 1,3 46 höjs till 1,8 2.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga I Industridepartementet 90

6.2¶Energihushållning inom industrin 6.2.1 Nuvarande energianvändning

Av landets totala slutliga energianvändning svarar industrin för ca 40 26. Under år 1978 beräknas industrins energianvändning ha uppgått till totalt ca 160 TWh. Härav avser ca 120 TWh bränslen och ca 40 TWh el.

I industrins bränsleanvändning ingår i stort sett all kol och koks som används i Sverige. Vidare finns ett stort inslag av inhemska bränslen genom framför allt massaindustrins lutar. Dessa svarar för ungefär hälften av energitillförseln till denna bransch. Mellan 10 och 15 22 av industrisektorns hela energianvändning bedöms gå till uppvärmning och ventilation av byggnader samt varmvattenberedning.

I tabell 6.2 redovisas de olika industribranschernas andel av industrins energianvändning, förädlingsvärde och sysselsättning.

Tabell 6.2 Industribranschernas andel av industrins energianvändning i TWh, förädlingsvärde (till faktorpris ') och antal arbetstimmar år 1977, &

Textil- och konfektions-

! Med faktorpris menas priset på produktionsfaktorerna arbetskraft, råvaror och kapital.

Som framgår av uppgifterna i tabell 6.2 använder träförädlingsindustrin

och järn- och stålindustrin mest energi av de olika branscherna. Dessa

branscher svarar för ca 65 26 av den totala energianvändningen i industrin medan deras andelar av industrins förädlingsvärde och sysselsättning är

betydligt lägre. Det motsatta förhållandet gäller verkstadsindustrin. Inom träförädlingsindustrin är massa- och pappersindustrin den största ener-

gianvändaren. Denna bransch svarar för ungefär en tredjedel av elförbruk-

ningen och knappt 40 26 av bränsleförbrukningen inom hela industrin.

Produktionen i de energiintensiva branscherna är koncentrerad till vissa regionala och lokala arbetsmarknader, främst i Bergslagen och delar av

Norrland. Inom dessa områden svarar den energiintensiva industrin på

många orter för den helt dominerande delen av industrisysselsättningen.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 91

Dessa branscher spelar också stor roll för vår export. Mot bakgrund härav

är en säker energitillförsel till bl. a. dessa branscher av stor vikt.

Faktorer som påverkar energianvändningen inom industrisektorn är i första hand industriproduktionens storlek och sammansättning. Produktionens storlek under enskilda år påverkas i sin tur i hög grad av konjunk-

turläget. Av stor betydelse för energiåtgången är också den specifika

energiåtgången, dvs. energianvändningen per producerad enhet. En sänkning av energiåtgången i befintlig utrustning m. m. kan åstadkommas genom olika slag av energisparande åtgärder. Åtgångstalen påverkas också —

särskilt på längre sikt — av i vilken takt maskiner m.m. byts ut mot

energisnålare utrustning. I den mån möjligheterna att minska energianvändningen är knutna till en ny teknik, leder sålunda en snabbare ekono-

misk tillväxt till ett snabbare införande av nyare och energisnålare tillverkningsmetoder och utrustning. Energiprisnivån och förväntningarna om den framtida energiprisutveck-

lingen torde påverka energianvändningen inom denna sektor i något högre grad än inom sektorerna för transporter och för bostäder, service m. m.

Industrins benägenhet att vidta olika energisparande åtgärder beror i stor

utsträckning på bedömningar om energipriset. Det förslag om en höjning

av skatten på oljeprodukter som chefen för budgetdepartementet kommer

att lägga fram senare denna dag torde därför komma att påverka industrins energihushållning liksom benägenheten att tillgodose energibehoven med annat än olja.

Industriproduktionens volym har under efterkrigstiden fram till mitten av 1970-talet ökat fortlöpande samtidigt som produktionsmetoderna har utvecklats mot bl. a. ökad mekanisering och automatisering. Vissa energitunga branscher har ökat sin produktionsvolym kraftigt, bl. a. genom ökad förädling av produkterna. Detta har lett till att energianvändningen inom industrin har ökat kraftigt. Lågkonjunkturen i kombination med strukturkriser inom flera viktiga industribranscher har emellertid medfört att industriproduktionen har minskat under åren 1975, 1976 och 1977, vilket har lett till en dämpning av efterfrågan på energi. Under perioden 1973-1978

har energianvändningen inom industrin minskat med i genomsnitt 0,8 26

per år.

Den specifika energiåtgången inom industrin, dvs. energianvändningen per producerad enhet, har — med undantag för vissa konjunkturberoende variationer — sjunkit fortlöpande. Denna utveckling väntas enligt industriverkets prognos SIND A fortsätta som en följd av bl.a. olika statliga stödåtgärder.

De styrmedel m. m. i energihushållande syfte som hittills har använts inom industrin är kartläggningar av och utredningar om industrins möjligheter att spara energi, statsbidrag till åtgärder för att minska energiåtgången i befintlig utrustning m. m., stöd till företag som vill pröva ny energisnål teknik genom att uppföra prototyper eller demonstrationsanläggningar,

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 92

prövning av tillkomsten, lokaliseringen och utformningen av energikrävande verksamhet samt information, rådgivning och utbildning rörande ener-

gihushållning. Omfattande satsningar görs också inom ramen för energi-

forskningsprogrammet för att få fram ny energisnål teknik.

6.2.2 Utredningar om industrins energianvändning

Statens industriverk har sedan år 1975 regeringens uppdrag att fortlö-

pande utreda frågor om energianvändningen inom industrin. Verket har genom utredningarna (SIND 1976: 3) Tätorternas och den tunga industrins

energiförsörjning och (SIND 1977:6) Industrins energihushållning inventerat olika industribranschers möjligheter till energibesparingar på kort sikt. Ett något längre tidsperspektiv studeras i utredningen (SIND 1978: 6)

Prototyper och demonstrationsanläggningar för bättre energihushållning, till vilken jag återkommer i det följande (avsnitt 6.2.4).

Enligt de två förstnämnda utredningarna finns möjligheter att inom svensk industri i god tid till år 1990 genom olika åtgärder spara ca 1,1 milj.

ton olja per år. Detta motsvarar ca 13 TWh, vilket är omkring 8 2 av industrins totala energianvändning eller ca 20 26 av industrins totala oljeförbrukning år 1976. Investeringskostnaderna för åtgärderna har uppskattats till 2 300—-2 400 milj. kr. Utredningarna pekar också på vissa ytterligare besparingsmöjligheter för vilka investeringskostnaderna inte har kunnat

anges. Möjligheterna att minska elförbrukningen inom industrin är små

enligt de båda utredningarna.

Som jag kommer att ytterligare beröra i det följande anser jag att en viktig uppgift även fortsättningsvis är att samla in kunskap om hur energi kan sparas inom industrins olika branscher och att genom information, rådgivning och utbildning föra ut denna kunskap till energianvändarna. Ansvaret för detta arbete åvilar enligt min mening i första hand industrin.

Viss statlig medverkan när det gäller kunskapsinsamling och informationsspridning är dock befogad. Viktig basinformation om utvecklingen

inom industrisektorn finns i den reguljära officiella statistiken. Därutöver

utgör industriverkets utredningar om industrins energianvändning en vik-

tig del av statens insatser. Jag ser det därför i likhet med energikommissionen och de remissinstanser som har tagit upp denna fråga som väsentligt att denna utredningsverksamhet fortsätter.

6.2.3¶Ekonomiskt stöd till energisparande åtgärder inom industrin

Energisparstödet, som tillkom våren 1974, avsåg till en början — vad

avser näringslivet — endast energibesparande åtgärder i byggnader. I samband med 1975 års energipolitiska beslut utvidgades stödet till att avse

även industriella processer samt vissa prototyper och demonstrationsanläggningar m. m. inom energiområdet. Stödet, som administreras av statens industriverk, utgår enligt förordningen (1975: 422) om statsbidrag till

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 93

energibesparande åtgärder inom näringslivet m.m (omtryckt 1978:339). Enligt reglerna utgår statsbidrag med högst 35 26 av godkändä kostnader för åtgärder som syftar till bättre hushållning med energi eller användning

av annat bränsle än olja inom bl. a. industriella processer och byggnader. Till prototyper och demonstrationsanläggningar samt vissa energiproduk-

tionsanläggningar som introducerar ny teknik lämnas bidrag med högst 50

Z.

Inom ramen för bidragssystemet lämnas stöd — förutom till industrins processer och byggnader samt prototyper och demonstrationsanläggningar

— även till åtgärder inom näringslivets övriga byggnader m. m., spillvär-

meutnyttjande, utbyggnad av industriellt mottryck samt åtgärder avseende

små vattenkraftverk. Jag återkommer i det följande till dessa åtgärder.

Stöd till energibesparande åtgärder i byggnader och prototyper och demonstrationsanläggningar inom trädgårdsnäringen utgår enligt reglerna i kungörelsen (1974: 420, ändrad senast 1978: 240) om statsbidrag till energibesparande åtgärder inom trädgårdsföretag.

Våren 1977 infördes ett särskilt tidsbegränsat tillägg om 20 7 utöver bidraget om högst 35 2 till energibesparande åtgärder inom industriella

processer (prop. 1976/77:95 bil. 3, NU 1976/77:38, rskr 1976/77:298). Avsikten härmed var — förutom energibesparing — att få till stånd tidigare-

läggning av företagens energisparande investeringar och därmed få fram

beställningar till industrin av maskiner och utrustning. I december 1978 beslutade riksdagen åter om att tillfälligt öka stödet till vissa energibesparande åtgärder inom näringslivet (prop. 1978/79:46, NU

1978/79:13, rskr 1978/79: 121). Stödet utgörs av ett särskilt bidragstillägg om 15 4 vid sidan av det ordinarie bidraget om högst 35 20 av godkända kostnader. Det extra bidraget utgår för vissa mera omfattande åtgärder, bl. a. övergång från eldning med olja till fast bränsle, uppförande av mottrycksanläggningar och spillvärmeutnyttjande.

Sedan stödet till energibesparande åtgärder inom näringslivet m. m. infördes har riksdagen anvisat sammanlagt 828 milj. kr. för sådant stöd och

för administration m. m. av stödet. Av de anvisade medlen har 657 milj. kr.

beräknats för åtgärder i företagens byggnader, processer m. m. samt åtgärder rörande små vattenkraftverk, 157 milj. kr. för prototyper och demonstrationsanläggningar m. m., 13 milj. kr. för åtgärder inom trädgårdsnäringens byggnader och 1 milj. kr. för prototyper och demonstrationsanläggningar inom trädgårdsnäringen. Härtill kommer behovet av medel för

det senaste extra stödet. Detta beräknas till 75 milj. kr.

T.o.m. år 1978 har, sedan stödet infördes, beslut fattats om bidrag på

sammanlagt ca 478 milj. kr. Härav avser ca 83 milj. kr. näringslivets

byggnader, ca 272 milj. kr. processer, ca 113 milj. kr. prototyper och

demonstrationsanläggningar och ca 10 milj. kr. åtgärder inom trädgårdsnä-

ringen. Den årliga oljebesparingen av dessa åtgärder beräknas uppgå till 589 000 toe. Härav avser ca 62 000 toe åtgärder i byggnader, varav 14000

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 96

för energiproduktion som innebär tillämpning av teknik som kan antagas

komma att bli lönsam. Högst 50 26 av godkända kostnader för prototypen

eller anläggningen kan utgå som bidrag.

Statsbidraget till prototyper och demonstrationsanläggningar kom till den 1 juli 1975 och har sedan dess utdvidgats. T. o. m. innevarande budgetår har 157 milj. kr. anvisats för verksamheten. Statens industriverk, som administrerar bidragen, har lagt fram en rapport (SIND 1978: 6) Prototyper

och demonstrationsanläggningar för bättre energihushållning. I rapporten

redovisar verket erfarenheterna av verksamheten t.o.m. år 1977. Ett

femtiotal projekt har sedan stödets tillkomst och t. o. m. år 1977 erhållit ca

50 milj. kr. i bidrag. Industriverket räknar med att dessa projekt kommer att leda till att även andra företag kommer att använda sig av den tilläm-

pade tekniken. Projekten beräknas härigenom medföra en energibesparing om totalt drygt 200 000 toe per år och ca 1100 GWh el per år.

Som jag tidigare har redovisat har t.o.m. år 1978 sammanlagt ca 113

milj. kr. lämnats i bidrag till prototyper och demonstrationsanläggningar. Bidragen avser 95 projekt och beräknas leda till en sammanlagd energibesparing på ca 97000 toe per år hos de företag som genomför projekten.

Härtill kommer den energibesparing som beräknas komma till stånd när

andra företag börjar tillämpa den energisnåla tekniken.

Industriverket redovisar i rapporten också en inventering av sådana prototyp- och demonstrationsprojekt som väntas blir realiserade inom industrin under de närmaste fem åren. Ett sextiotal projekt med ett sammanlagt investeringsbehov om ca 375 milj. kr. och med en möjlig total besparing om ca 740 000 toe per år och 550 GWh el per år redovisas. En sammanfattning av rapporten jämte sammanställning av remissyttrandena

däröver återfinns i bilaga 1.4. Remissinstanserna är i allmänhet positiva till industriverkets utredning. Behovet av fortsatt stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar

understryks av flera remissinstanser. I några yttranden betonas att det kan erfordras särskilda insatser för att föra ut information om de projekt som verket beviljar stöd till. Några remissinstanser, som är särskilt berörda därav, diskuterar samordningen mellan det aktuella statsbidraget och and-

ra stöd till närliggande verksamheter.

Energikommissionen har fört fram förslag beträffande stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar. Kommissionen föreslår att stödet byggs ut så att resultat av forskning och utveckling inom energiområdet snabbt kan införas. Förslaget stöds av de remissinstanser som har diskuterat frågan.

En utökad satsning på prototyp- och demonstrationsverksamhet kan

enligt min mening bli nödvändig allt eftersom det omfattande forskningsprogrammet framskrider. Särskilda anspråk på stöd kan dessutom komma

att ställas som en följd av mina förslag i det följande om demonstrationsanläggningar för att pröva ny eller förbättrad kolteknik och för torv- eHer

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 97

skogsbränslebaserade värmeverk. Det innebär att det som jag har sagt om nedtrappningen av bidragsverksamheten rörande näringslivet inte omfattar stödet till prototyp- och demonstrationsanläggningar.

Flera remissinstanser har, vid behandlingen av industriverkets rapport Prototyper och demonstrationsanläggningar för bättre energihushållning, fört fram förslag om komplettering av statsbidraget med en lånemöjlighet. Industriverket har i samband med utvärderingen av bidragsverksamheten, som jag tidigare har redovisat, tagit upp frågan om att komplettera bidragen till prototyper och demonstrationsanläggningar med lån med villkorlig återbetalningsskyldighet.

För egen del anser jag att det finns skäl att undersöka frågan om storleken och inriktningen av stödet till prototyper och demonstrationsanlägg-

ningar. Jag har erfarit att industriverket ser över denna fråga och avser att

komma med förslag i sin anslagsframställning för budgetåret 1980/81.

Vid min behandling av anslagsfrågorna i det följande räknar jag för

budgetåret 1979/80 med en höjning av stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar till 80 milj. kr., vilket är en ökning med 23 milj. kr. jämfört med innevarande budgetår. I flera av remissyttrandena över industriverkets rapport framhålls att information om erfarenheterna av de prototyp- och demonstrationsprojekt som genomförs är en viktig del av verksamheten. Jag instämmer i dessa bedömningar och kommer att ta

hänsyn till en sådan utökad information vid min beräkning av kostnaderna

för att administrera bidragsverksamheten. Jag har också bedömt att industrins egna organisationer har intresse av att en så stor resultatspridning som möjligt kommer till stånd inom detta område och därför aktivt arbetar för detta.

Jag vill i detta sammanhang beröra frågan om samordning och avgränsning mellan industriverkets verksamhet rörande prototyper och demonstrationsanläggningar och den forsknings- och utvecklingsverksamhet som stöds inom ramen för energiforskningsprogrammet. Denna fråga har tidtigare behandlats i samband med regeringens förslag till program för forskning och utveckling inom energiområdet m. m. (prop. 1977/78: 110 s. 123). Föredragande statsrådet anförde därvid att reglerna för bidrag till prototyper och demonstrationsanläggningar i praktiken innebär att den slutliga användaren av en viss anläggning kompenseras för dels de extra kostnader

som en första anläggning medför, dels de risker för sämre utfall än beräk-

nat hos utrustningen som föreligger. Den tekniska osäkerheten om anläggningens eller metodens användbarhet förutsätts vidare vara förhållandevis låg.

Det är enligt min mening inte möjligt och inte heller nödvändigt att dra en knivskarp administrativ gräns mellan ifrågavarande stödverksamhet och verksamheten inom energiforskningsprogrammet. Löpande samordning och samråd mellan å ena sidan industriverket och ä andra sidan de programansvariga organen inom energiforskningsprogrammet är däremot 7 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr I15. Bilaga I

Prop. 1978/79: 115 Bilaga I Industridepartementet 98

av stor vikt. Jag har erfarit att denna samordning fungerar i stort sett tillfredsställande.

En praktisk gränsdragning mellan de nämnda verksamheterna som därvid har visat sig vara ändamålsenlig är följande. När en prototypanläggning upphandlas av staten, enligt vissa bestämda specifikationer, som ett led i ett målinriktat utvecklingsprogram hör verksamheten hemma inom energi-

forskningsprogrammet. Statens del av kostnaderna, som i och för sig kan

understiga 100 26, bör därvid finansieras inom energiforskningsprogrammet. När ett företag, vanligen på eget initiativ, uppför en prototypanlägg-

ning för att använda den i sin egen verksamhet och genomför upphandlingen på kommersiella grunder bör statens del av kostnaderna finansieras

genom prototyp- och demonstrationsbidrag från anslaget Energibesparande åtgärder inom näringslivet m. m.

Jag vill i detta sammanhang slutligen erinra om att jag betraktar statens vattenfallsverk som en statlig resurs 'som på eget initiativ eller på uppdrag bör kunna anlitas för att bl. a. praktiskt utprova och för kommersiellt bruk

utveckla nya energitekniker.

6.2.5 Prövning av energihushållning m.m.

Den 1 januari 1973 infördes i 136a § byggnadslagen (1947: 385, 136a§

ändrad senast 1976:213) (BL) en bestämmelse om krav på tillstånd av

regeringen för lokalisering av industriell eller liknande verksamhet, vars val av plats är av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar. Den 1 juli 1975 ändrades 136a§& BL till att omfatta också industriell eller liknande verksamhet av väsentlig betydelse för hushållningen med energi. Motivet var enligt föredragande statsrådet att det var önskvärt att med hänsyn till landets energihushållning ge samhället möjlighet att på ett bättre sätt än tidigare kunna bedöma och planera de stora energianvändarnas energihushållning. Samtidigt ändrades pröv-

ningen enligt 136a§ BL till att inte avse bara valet av plats utan också

tillkomsten av verksamheten. Den 1 januari 1976 utökades prövningen till att gälla också verksamhet av väsentlig betydelse för hushållningen med

träfiberråvara.

I 136a 8 BL har föreskrivits att prövningen generellt skall omfatta bl. a. nyanläggning av järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,

sågverk med viss produktionskapacitet, fabrik för framställning av vissa

kemikalier eller petrokemiska produkter, fabrik för raffinering av råolja, atomkraftanläggning, anläggning för upparbetning av atombränsle samt

ångkraftanläggning och annan anläggning för eldning med fossilt bränsle

med tillförd effekt överstigande 500 MW. Utvidgning av vissa träfiberförbrukande verksamheter skall också alltid prövas av regeringen. Nyanlägg-

ning och utvidgning av annan verksamhet, vars tillkomst eller lokalisering

är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi eller med landets samlade mark- och vattentillgångar, prövas om regeringen i visst fall beslutar därom.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 929

Sedan den 1 juli 1975 har ett femtiotal prövningsärenden enligt 136a § BL

avgjorts av regeringen. I drygt tio fall,' som främst gäller utbyggnader inom skogsindustrin, har särskilda villkor beträffande energihushållningen föreskrivits. Det vanligast förekommande energivillkoret har gällt installation av anläggning för generering av mottryckskraft. Ett annat villkor har varit

att företaget skall samråda med statens industriverk beträffande vissa

åtgärder rörande energihushållningen i anläggningen.

Ansökningar enligt 136a§& BL remitteras normalt av regeringen tili bl. a. statens industriverk. Industriverket har redovisat sina erfarenheter av prövningsverksamheten i rapporten Industrins energihushållning. Verket påpekar där att prövningen enligt 136a § BL äger rum innan den slutliga projekteringen av anläggningen har börjat. Ansökningshandlingarna byg-

ger därför till största delen på schablonmässiga uppskattningar. Det är

enligt industriverket då svårt att få dokumenterade uppgifter om val av processutrustning, beräknad el- och bränsleförbrukning osv. Verket måste

således försöka göra en grundlig bedömning av projektets energiaspekter vid en tidpunkt då anläggningen ännu inte har tagit fastare form. Miljöfrågor m.fl. frågor behandlas däremot endast översiktligt av de

berörda myndigheterna vid lokaliseringsprövningen. Den mer detaljerade prövningen sker här senare, vid koncessionsprövningen enligt miljöskyddslagen. Enligt vad industriverket anför i rapporten bör det övervägas om även energifrågorna bör prövas också vid ett senare tillfälle än vid

lokaliseringsprövningen. Formerna för en sådan prövning behöver emel-

lertid enligt verket närmare utredas. Industriverket anger i rapporten två tänkbara alternativ för prövningen. Det ena alternativet innebär att den koncessionsprövning enligt miljöskyddslagen (1976:387, ändrad senast 1978: 161) som nu sker utökas till att också omfatta prövning av energihushållningen. I det andra alternativet åläggs företagen i besluten enligt 136a § BL regelmässigt att samråda med industriverket i detaljfrågor rörande energihushållningen vid anläggningen.

Industriverket anser att det andra alternativet inledningsvis är att före-

dra bl.a. av det skälet att det kan genomföras utan krävande administrativa Insatser.

Industriverkets rapport har remissbehandlats under år 1977. Verkets förslag beträffande prövningen enligt 136a §& BL har kommenterats av flera av de remissinstanser som yttrat sig över rapporten.

Riksrevisionsverket tillstyrker fortsatt utredning i frågan. Statens planverk framhåller att prövningen enligt 136a § BL gäller övergripande lokaliserings- och resurshushållningsfrågor. Verket menar att det är olämpligt att I detta sammanhang i detalj övervaka hur en anläggning utformas från energihushållningssynpunkt. En detaljerad energiprövning bör hellre ges en form liknande koncessionsprövningen enligt miljöskyddslagen. Statens naturvårdsverk är positivt till att insatserna inom miljö- och energiområdena rörande industrin närmare samordnas. Verket påpekar att nuvarande

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 100

prövning enligt miljöskyddslagen är utformad med utgångspunkt i övervä-

ganden om potentiella miljörisker. Andra industriella verksamheter kan

behöva behandlas vid prövning från energihushållningssynpunkt. Oavsett

hur de formella prövningsförfarandena utformas i framtiden finner naturvårdsverket det angeläget med ett förbättrat samråd mellan industriverket

och naturvårdsverket i dessa frågor.

Tekniska fakulteten vid universitet i Lund och Chalmers tekniska högskola avstyrker förslaget om detaljerad prövning av energihushållningen i

en anläggning. Om prövningen ändå kommer till stånd bör den enligt tekniska fakulteten vid universitet i Lund göras samtidigt med konces-

sionsprövningen enligt miljöskyddslagen.

Lantbrukarnas riksförbund tillstyrker förslaget att industriverket först får preliminärt bedöma energihushållningen i en anläggning och sedan göra en noggrannare genomgång. Även Landsorganisationen i Sverige (LO)

och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) tillstyrker att industriver-

ket får möjlighet att genomföra en detaljerad prövning av energihushållningen i en anläggning.

Frågan om energiprövning enligt 136a§ BL har behandlats också av energikommissionen. Kommissionen har föreslagit att prövningen ses

över. Därvid bör enligt kommissionen övervägas att utsträcka prövningen till att omfatta såväl nya som befintliga anläggningar.

Som framgår av remissammanställningen över energikommissionens be-

tänkande (bilaga 1.1) finns olika uppfattningar i frågan bland remissinstan-

serna. Bl.a. energisparkommittén tillstyrker kommissionens förslag. Sta-

tens planverk anser att cn utvidgning av prövningen kan vara befogad samt att frågan bör tas upp i den översyn av byggnadslagstiftningen som f.n.

pågår inom regeringskansliet. Bl. a. statens industriverk och statens natur-

vårdsverk ställer sig mer tveksamma till en utvidgning av prövningen. Riksrevisionsverket påpekar att en utvidgning skulle kräva avsevärt större myndighetsresurser än nuvarande prövning. Näringslivets energidelegationen anser att energiprövningen enligt 136a § BL bör avskaffas.

För egen del vill jag anföra följande.

Industrins vilja och förmåga att spara energi är av stor betydelse för våra

möjligheter att genomföra ett ambitiöst energihushållningsprogram, Under

senare år har — bl.a. med hjälp av statligt stöd — en omfattande energisparverksamhet bedrivits vid många företag. Det finns enligt min uppfatt-

ning skäl att anta att denna verksamhet kommer att fortsätta. Jag räknar

också med att de skattehöjningar på olja för energiändamål som jag tidigare har berört (avsnitt 6.1.3) skall ge ytterligare incitament till att genomföra

energisparande åtgärder inom industrin.

För de mest energikrävande industrierna och de större energiproduce-

rande anläggningarna fordras därutöver styrmedel som möjliggör en förbättrad planering av energihushållningen. Ett sådant styrmedel är den särskilda prövning av energihushållningen som f.n. sker enligt 136a§ BL.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 101

Jag kan inte dela den uppfattning som näringslivets energidelegation har givit uttryck för, att energiprövningen bör avskaffas. Prövningen fyller enligt min mening en betydelsefull funktion. Emellertid anser jag i likhet med energikommissionen att denna prövning enligt 136a § BL bör ses över.

Mot bakgrund av att energiprövningen har existerat i nära fyra år är det naturligt att en översyn nu kommer till stånd. Jag kommer därför, efter

samråd med chefen för bostadsdepartementet, att inom kort lägga fram

förslag om att en utredning skall tillsättas för att — inom ramen för en

större översyn av industrins energihushållningsfrågor — se över bl.a. denna fråga. En förändring som därvid bör övervägas är att ge industriverket möjlighet att avgöra vissa frågor som är av betydelse från energihushållningssynpunkt men som inte är av sådan övergripande karaktär att det bör ankomma på regeringen att besluta därom.

Vid översynen av prövningen av industrins energihushållning bör också frågan om behovet av en särskild energihushållningslag tas upp. En sådan lag skulle kunna utgöra en grund för överläggningar mellan t. ex. myndigheter och branscher och för de direkta initiativ, som kan behöva tas för att t.ex. förmå en industri att utnyttja en viss teknik eller att samarbeta med en kommun beträffande spillvärmeutnyttjande. Det finns enligt min uppfattning skäl som talar för att en lagfäst grund skapas för sådana åtgärder.

Som jag i det följande kommer att beröra närmare, anser jag att en ökad användning av kol och inhemska bränslen bör komma till stånd i vårt land för att minska vårt stora oljeberoende. Ökningen av kolanvändningen bör i första hand gälla kraftvärmeverk, kondenskraftverk och större värmecentraler men också inom industrin erfordras en successiv övergång till kol. För att få till stånd den eftersträvade övergången till användning av kol och inhemska bränslen kan de nuvarande styrmedlen behöva kompletteras. Även denna fråga bör ses över av nämnda utredning.

Jag vill i detta sammahang nämna att ytterligare en förändring av prövningen enligt 136a & BL enligt min mening bör övervägas. Det finns skäl för att prövningen inte bör avse bara enskilda anläggningar för energitillförsel utan också hela energitillförselsystem. Jag avser här tillförseln av energi till större regioner eller tätorter, som måste basera sin energiförsörjning på flera olika typer av energiproduktionsanläggningar. Sådana större systemfrågor kan inte på ett lämpligt sätt hanteras inom ramen för den nuvarande lagstiftningen. Denna fråga bör utredas tillsammans med de frågor som jag

tidigare har nämnt.

6.2.6 Utbildning, rådgivning och information inom industrin m.m.

Stöd till kurser i energifrågor avseende uppvärmning av byggnader inför-

des vären 1974. Efter förslag i 1975 års energiproposition utvidgades verksamheten till att avse även bidrag till kurser om god energihushållning i industriella processer och till rådgivning i energifrågor till framför allt de

mindre och medelstora företagen. Sedan verksamheten startade har sam-

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 102

manlagt knappt 15 milj. kr. anvisats för ändamålet. Statens industriverk administrerar bidragen.

Kurserna avseende uppvärmning av byggnader vänder sig till olika typer

av driftpersonal för industri-, bostads- och förvaltningslokaler samt till

villaägare. Vad gäller utbildning om energihushållning inom industriprocesser är det angeläget att klarlägga behovet av utbildning rörande energibesparande åtgärder inom de olika branscherna. Industriverket arbetar f.n. med att inventera behovet och att ta fram utbildningsplaner inom detta område. Jag räknar med att verket kommer att presentera sådana planer i anslagsframställningen för budgetåret 1980/81. Därmed kommer underlag

att föreligga för ställningstagande till omfattningen och inriktningen av den fortsatta bidragsverksamheten. Rådgivningsverksamheten har hittills skett i form av gratis konsulthjälp till framför allt de mindre och medelstora företagen. Denna verksamhet startade under budgetåret 1976/77 som försöksverksamhet. Rådgivningen

kanaliseras via de regionala utvecklingsfonderna. Sammanlagt har t. o. m.

år 1978 ca 1150 företag fått en dags gratis konsulthjälp.

Jag har erfarit att industriverket nyligen har inlett en ny typ av försöks-

verksamhet med rådgivning via de regionala utvecklingsfonderna. Verket vill med denna verksamhet samla erfarenheter om vad en vidgad och

intensiv uppsökande rådgivningsverksamhet får för effekter. Till var och en av de regionala utvecklingsfonderna i Södermanlands, Östergötlands och Jönköpings län har därför under våren 1979 knutits en energikonsulent

med uppgift att ge energirådgivning genom bl. a. uppsökande verksamhet.

Konsulenten skall därvid fungera som utbildningsrådgivare och kunna ge

förslag till särskilda energikurser för olika företag, lämna information om energisparande och energisparbidragen m. m. Jag anser att det är värde-

fullt att verket på detta sätt går ut och prövar möjligheterna att på effektivast möjliga sätt ge rådgivning och information i energifrågor.

Energikommissionen har föreslagit att information, utbildning och rådgivning till näringslivet utökas och samordnas inom de regionala utveck-

lingsfonderna. Flera av remissinstanserna ställer sig positiva till detta förslag. Mot bakgrund av de besparingsmöjligheter som industriverkets och energikommissionens utredningar har visat på och av att en del av

dessa besparingar kan nås genom information, utbildning eller rådgivning bedömer jag att dessa verksamheter är av stor vikt i strävandena att spara energi inom industrin. Jag finner det naturligt att särskilt rådgivningsverk-

samheten, liksom flera andra stödprogram som riktar sig till mindre och

medelstora företag, kanaliseras via de regionala utvecklingsfonderna.

6.2.7¶Industrins energibehov år 1985 och 1990

Enligt industriverkets tidigare nämnda utredningar är det möjligt att minska industrins årliga energianvändning med minst 13 TWh genom olika

sparåtgärder före år 1990. Industriverket har i sin prognos SIND A antagit

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 103

att alla dessa åtgärder genomförs. Investeringskostnaderna för dessa åtgärder beräknas till 2 300—2 400 milj. kr. Enligt prognosen beräknas industrins energianvändning uppgå till 212 TWh år 1990. Härav utgör 64 TWh el.

Energikommissionens expertgrupp för energihushållning har gjort be-

räkningar av ytterligare besparingsmöjligheter i ett lägre och ett högre

besparingsalternativ. I det lägre alternativet räknar hushållningsgruppen med besparingsmöjligheter år 1990 på upp till 8 TWh per år utöver SIND A

och i det högre alternativet med ytterligare 10 TWh, dvs. totalt 18 TWh mer än i prognosen SIND A. I det lägre besparingsalternativet ingår besparingar om ca 4,5 TWh som bedöms vara möjliga att uppnå i befintliga anläggningar genom ökade ekonomiska stimulansåtgärder och mera information m. m. jämfört med vad samhället f. n. ställer till förfogande. Ytterligare ca 3,5 TWh beräknas

kunna uppnås i detta alternativ genom ett effektivare utnyttjande av anläggningar som byggs med ny teknik. En förutsättning härför är att samhället påskyndar införandet av ny teknik genom ytterligare insatser på forskning, utveckling och demonstration. De sammanlagda investeringskostnaderna för besparingarna på 8 TWh i det lägre alternativet har gruppen

beräknat till ca 2 400 milj. kr.

I det högre alternativet ingår åtgärder av ungefär samma typ som i lågalternativet men med en relativt omfattande styrning och till högre kostnader. Åtgärder av typ ransonering har dock inte inräknats. För högalternativet har de sammanlagda kostnaderna inte beräknats av hushåll-

ningsgruppen. I alternativen C och D utgår energikommissionen från industriverkets

prognos SIND A. Kommissionen konstaterar i dessa alternativ att besparingar om sammanlagt 8 TWh per år enligt hushållningsgruppens lägre besparingsalternativ kan nås med förstärkta styrmedel men anser att det — med hänsyn till osäkerheten beträffande bl.a. de samhällsekonomiska marginalkostnaderna — inte är rimligt att lägga en väsentligt lägre nivå för

energianvändningen till grund för försörjningsplaneringen än den som har

antagits i SIND A.

Vid beräkningarna av sina alternativ A, B och C', har kommissionen

antagit att besparingarna i hushållningsgruppens högre alternativ genom-

förs. Dessa uppgår till sammanlagt 18 TWh utöver de besparingar som har beräknats i SIND A. De största besparingarna avser trä-, massa- och

pappersindustrin. I dessa industrier räknar man med att kunna spara totalt

10 TWh, varav 3 TWh el. Investeringskostnaderna för besparingsåtgärderna i dessa alternativ har av kommissionen uppskattats till ca 9.000 milj. kr. utöver kostnaderna för besparingarna enligt SIND A.

För perioden 1974— 1990 räknar industriverket i SIND A med en trend-

mässig ökning av industriproduktionens volym på 3,3 Z per år. I 1978 års

långtidsutrednings prognos beräknas ökningen av industriproduktionen till

mer än 696 per år under perioden 1977-1983. Prognosen över produk-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 104

tionsutvecklingen inom industrin utgår från lågkonjunkturåret 1977 och

sträcker sig fram till ett i konjunkturhänseende normalt år 1983. Prognosen

kan sägas ligga i linje med den prognos för perioden 1974— 1984 som låg till

grund för beräkningarna i SIND A.

Både industriverket och energikommissionen har visat på goda möjlighe-

ter att spara energi inom industrisektorn. Vilken energianvändningsnivå som kan nås beror naturligtvis på bl.a. vilka krav som ställs på

industriproduktionens storlek och effektivitet samt vilka kostnader och vilka styrmedel som kan accepteras för besparingsverksamheten.

Stora krav kommer under flera år framöver att ställas på industrisektorn. Den utveckling av exportindustrin som följer av kravet på extern balans nödvändiggör en snabb industritillväxt. Den svenska industrin kommer under perioden till år 1985 liksom hittills i stor utsträckning att vara

baserad på de traditionella basråvarorna trä, järn och stål samt en vidareförädling inom dessa branscher. Dessa energiintensiva branscher svarar f.n. för ca 657 av industrins energianvändning, vilket motsvarar ungefär

en fjärdedel av landets totala energianvändning. Av uppgifter i 1978 års långtidsutredning kan andra industribranscher som inte är lika energiintensiva, t.ex. verkstadsindustrin (exkl. varven) och den kemiska industrin, väntas öka snabbare än övrig industri på sikt. Till år 1990 kan därigenom basnäringarnas relativa betydelse komma att minska. Detta gäller främst

järn- och stålindustrin. Inom träförädlingsindustrin väntas en ökad förädling av produkterna ske.

Det är enligt min mening väsentligt att industrin kan få tillgång till den energi som den behöver för sin tillväxt. Jag har tidigare berört betydelsen

av en säker energitillförsel till bl. a. de energiintensiva industrierna. Dessutom kan en god energihushållning inom industrin medverka till att på sikt

stärka dess konkurrenskraft.

Bl. a. mot bakgrund härav är det önskvärt att åstadkomma ett så stort energisparande som är möjligt inom industrisektorn. Jag bedömer att det finns förutsättningar att nå en energianvändningsnivå som understiger

energikommissionens alternativ C. Man kan emellertid inte helt inrikta sig

på att dessa besparingar kan komma att genomföras så långt att man når

ända ner till nivån enligt alternativ C', även om detta bör vara vår ambition. Vid planeringen av energitillförseln bör man utgå från att en användningsnivå kring den som industriverket räknar med i SIND A måste kunna

tillgodoses. Liksom energikommissionen bedömer jag det nödvändigt att energiförsörjningen dimensioneras så att det finns utrymme för en något

snabbare industriell utveckling än den som i dag synes trolig. Knapphet på energi får inte hindra en eljest möjlig produktionsuppgång. Mot bakgrund av vad jag här har anfört anser jag det rimligt att räkna med en använd-

ningsnivå inom industrin år 1985 på 190-200 TWh per år, varav omkring 55

TWh el. För år 1990 bedömer jag att motsvarande nivå bör ligga på 195—

210 TWh, varav 60—65 TWh el. Jämfört med de siffror som har angetts i

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 105

tabell 6.1 skulle energianvändningen — med angivna användningsnivåer — öka med i genomsnitt ca 2,7—3,4 22 per år under perioden 1978—1985 och med ca 1,8—-2,4920 per år under perioden 1978-1990. För el beräknas ökningstakten bli högre. Den beräknade nivån för år 1985 ligger ca 35—45 TWh under den nivå för industrins totala energianvändning som angavs som mål i 1975 års energipolitiska proposition.

6.3¶Energihushållning i bostäder, service m. m.

6.3.1 Allmänt

Ca 407 av den totala energianvändningen i landet eller ca 160 TWh, varav knappt 40 TWh el, avser bostäder, service m. m. Häri inbegrips all energianvändning utanför industrin och transportområdet, dvs. förutom bostäder och service, bl. a. offentlig sektor, handel, byggnadsverksamhet, jordbruk, skogsbruk och fiske m.m.

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare i dag att behandla frågor om energihushållning i byggnader. Jag har samrått med henne i dessa frågor.

Energianvändningen inom sektorn avser framför allt uppvärmning av

bostäder och Jokaler. Sammanlagt åtgår ca 80 26 av energianvändningen till

uppvärmning av bostäder och lokaler inkl. varmvattenberedning. Ca 90 96 härav avser olja. Användningen av elenergi för hushållsapparater och

belysning i bostäderna utgör ca 1022 av den totala energianvändningen

inom sektorn. Energianvändningen inom sektorn påverkas framför allt av antalet bo-

städer och lokaler samt dessas beskaffenhet och skötsel. Vidare har naturligtvis klimatet stor betydelse, liksom även brukarbeteenden. Det sätt på vilket bostäderna m. m. uppvärms har betydelse bl. a. för andelen el i den totala energianvändningen.

Under efterkrigstiden har energianvändningen inom sektorn liksom inom andra sektorer ökat kraftigt. Antalet bostäder och deras volym samt värmestandarden har ökat väsentligt under denna tid. Under perioden 1965-1972 beräknas energianvändningen inom sektorn ha ökat med i genomsnitt mer än 4 Z per år. Under perioden 1973-1978 har användningen av energi legat på ungefär oförändrad nivå. Användningen av bränsle

har minskat medan elförbrukningen har ökat kraftigt.

Utvecklingen av energianvändningen under de senaste åren torde bero på flera faktorer. Sannolikt torde den långsamma ekonomiska utvecklingen till viss del ha påverkat energianvändningen. Större betydelse torde dock effekten av genomförda energisparåtgärder ha. Oljekrisen 1973— 1974 med åtföljande energiprishöjningar ledde till en ökad energimedvetenhet

hos medborgarna. Detta tillsammans med insatta åtgärder t. ex. statligt

stöd för energisparande investeringar har lett till att ett stort antal energibesparande åtgärder har vidtagits i våra bostäder och andra byggnader.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 106

Jag kommer först att behandla frågor om energihushållning i byggnader och går därefter över till att behandla andra frågor om energihushållning inom sektorn samt vissa informationsfrågor.

6.3.2 Byggnader

De åtgärder som staten hittills har vidtagit för att stimulera till energihushållning inom byggnader är av mycket stor omfattning.

Nya bestämmelser infördes i Svensk byggnorm år 1977. Energianvändningen i byggnader som uppförs enligt de nya bestämmelserna beräknas i genomsnitt uppgå till hälften av energianvändningen i byggnader uppförda i början av 1970-talet.

Statliga lån och bidrag lämnas för energisparande investeringar. Våren 1978 beslutade riksdagen om en energisparplan för befintlig bebyggelse. Målet är enligt beslutet att under perioden 1978—1988 spara ca 35 TWh eller 25--30 26 av nettoenergiförbrukningen i 1978 års byggnadsbestånd. De beräkningar som låg till grund för propositionen redovisade ett investeringsbehov under tioårsperioden om sammanlagt mellan 31 000 och 48 000 milj. kr. Därvid beräknades den egentliga merkostnaden för energisparande åtgärder till mellan 21000 och 33 000 milj. kr. exkl. mervärdeskatt. Planen skall utvärderas och avses omprövas efter tre år. Andra åtgärder som har satts in är information och utbildning.

Vidare görs på detta område betydande satsningar inom energiforskningsprogrammets ram. Av stor betydelse för att bl.a. föra ut de resultat som därvid nås är det år 1977 införda stödet till forskningsinriktat experimentbyggande. Insatser för planering och uppföljning härav finansieras inom energiforskningsprogrammet, medan experimentbetingade merkostnader vid byggandet finansieras met lån från anslag under bostadsdepartementets huvudtitel.

De nu nämnda insatserna avser främst energisparande teknisk utrustning. Vissa resultat av insatserna bör kunna leda till energibesparingar redan på kort sikt, t.ex. vad gäller isolerings- och tätningsteknik, reglersystem, ventilationsteknik m. m. som kan införas både i befintliga hus i samband med ombyggnad och i nybyggda hus. Andra insatser är inriktade på att nå energibesparingar först på längre sikt. Jag avser härvid främst de omfattande insatser som görs för att utveckla värmepumpstekniken samt tekniken för att insamla, lagra och distribuera solvärme. Jag kommer i det följande (avsnitt 9.5) att behandla frågan om betydande ökningar av forsknings-, utvecklings- och experimentbyggnadsverksamheten inom solvärmeområdet.

I industriverkets prognos SIND A beräknas energianvändningen inom sektorn för bostäder, service m. m. år 1990 ligga på i stort sett samma nivå som i dag trots att bl. a. bostads- och lokalvolymerna väntas öka. Prognosresultatet beror bl.a. på att energianvändningen i byggnader som byggs enligt de nya reglerna i svensk byggnorm väntas bli omkring hälften jäm-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 107

fört med byggnader som har uppförts enligt tidigare bestämmelser. Vidare

beror resultatet på att industriverket här räknat med att energisparande

åtgärder vidtas ; befintliga byggnader. Elanvändningen väntas av industriverket öka med ca 20 TWh under perioden fram till år 1990 medan bränsleförbrukningen väntas minska i motsvarande grad. För att nå i SIND A angivna nivåer krävs att energisparåtgärder vidtas i stor omfattning och att

dessa åtgärder får åsyftad effekt. Som jag tidigare har framhållit är en aktiv och ambitiös energihushåll-

ning ett grundläggande krav för att nå en ökad försörjningstrygghet inom energiområdet. Stora möjligheter till besparingar finns inom byggnadssek-

torn. : Statliga lån och bidrag lämnas sedan år 1974 för energisparande åtgärder i bostäder m. fl. byggnader. Stödet till energibesparande åtgärder avses

stimulera fastighetsägare att genomföra de åtgärder som är nödvändiga för

att det av riksdagen angivna målet beträffande energisparande i befintlig

bebyggelse skall kunna nås. Kommunerna har, som jag tidigare har framhållit, en central roll vid genomförandet av energisparandet. Bl. a. ankommer det på kommunerna att genom planering klarlägga vilka områden och byggnader som i första hand bör komma i fråga för energisparande åtgärder av olika slag. Kommunerna förutsätts också bygga upp en besiktnings- . och rådgivningsverksamhet. Utbildning av besiktningspersonal pågår f. n. i

Svenska kommunförbundets och statens planverks regi.

En särskild delegation (Bo 1978:03) för frågor om energihushållning i befintlig bebyggelse har tillkallats för att följa genomförandet av sparplanen och ta de initiativ beträffande samordning mellan myndigheter, nya åtgärder m. m. som arbetet aktualiserar.

Sedan stödet till energibesparande åtgärder infördes våren 1974 har sammanlagt ca 3400 milj. kr. anvisats för stöd i form av bidrag och lån tillbostäder och vissa andra byggnader. Energikommissionen har föreslagit bl.a. att stödsystemet utvärderas och att alternativa utformningar av det

ekonomiska stödet prövas. Förslagen stöds av ett stort antal remissinstan-

ser. Bostadsstyrelsen fick i april 1978 i uppdrag att följa upp stödet till energibesparande åtgärder inom styrelsens ansvarsområde och redovisa stödets spareffekter. Styrelsen har nyligen redovisat resultatet av detta arbete. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag att redovisa resultatet av styrelsens arbete.

Som jag tidigare har framhållit, anser jag att en viktig uppgift vad avser

energihushållning inom den närmaste tiden är att utvärdera hittills vidtagna åtgärder — framför allt det ekonomiska stödet — och vidta de justeringar

av regler m. m. som utvärderingen föranleder. Jag bedömer det angeläget

att den höga ambitionsnivå som riksdagen har angett för planeringen av energisparandet inom byggnadsbeståndet förverkligas. Liksom chefen för

bostadsdepartementet anser jag att det krävs mer effektiva styrmedel än

f.n. för fördelningen av det stöd som samhället ställer till förfogande till

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 108

energisparande åtgärder i bostäder m. m. om detta mål skall kunna uppnås. Av särskild vikt är en aktiv kommunal planering av energisparverksamhe-

ten. Energikommissionen har lagt fram flera förslag som syftar till en effektivare energianvändning i byggnader. Kommissionens förslag och andra

frågor som rör energihushållningen i byggnader tas upp av chefen för bostadsdepartementet senare denna dag. Hon lägger fram en rad förslag

inom området för att förbättra och effektivisera energisparverksamheten i

bostäder m. m. Hon föreslår bl. a. vissa ändringar i det nuvarande stödsy-

stemet vilka syftar till att öka möjligheterna att mer aktivt styra stödet till de åtgärder som är önskvärda från samhällets utgångspunkter. Hon lägger

vidare fram förslag om medel för energisparstödet m. m. under budgetåret

1979/80.

Kommissionen har också flera förslag rörande soluppvärmning av bygg-

nader. Dessa behandlar jag i det följande (avsnitt 9.5) och chefen för

bostadsdepartementet senare denna dag (bilaga 3).

6.3.3¶Övrigt

Till sektorn bostäder, service m. m. räknas bl. a. den del av näringslivet som inte är industri. För att stimulera till energibesparande åtgärder i närigslivet lämnas bidrag under anslaget Energibesparande åtgärder inom

näringslivet m. m. Jag har tidigare redogjort för dessa bidrag och redovisat min syn på den fortsatta bidragsverksamheten. För att minska energiförbrukningen inom statsförvaltningen har olika

åtgärder vidtagits. Bl.a. har byggnadsstyrelsen, förutom åtgärder i styrelsens byggnadsbestånd, bedrivit informationskampanjer vilka har riktats till alla anställda i statlig förvaltning. Liknande åtgärder har vidtagits också inom försvarets anläggningar. Vidare har genom förordningen (1976: 757) om åtgärder för att minska förbrukningen av energi för uppvärmning m. m. inom statsförvaltningen regler avseende energihushållning i de statliga myndigheternas verksamhet utfärdats. I förordningen stadgas bl.a. att myndighet i sitt förslag till anslagsframställning skall redovisa vad den har

gjort och avser att göra för att spara energi.

Energisparkommittén, vars verksamhet jag återkommer till, har under hösten 1978 gått igenom sådana redovisningar från ett stort antal myndig-

heter. I skrivelse den 19 oktober 1978 till regeringen framhåller kommittén

att myndigheternas redovisningar varierar i hög grad vad avser omfattning, kvalitet och inriktning. Kommittén menar att reglerna i nämnda förordning och däri ingående avrapporteringsrutiner är alltför svaga styrmedel för

myndigheternas energisparande. Kommittén föreslår därför att myndigheternas avrapportering preciseras och kompletteras och att regler införs med syfte att tillgodose energihushållningsaspekterna även vid myndighe-

ternas upphandling och myndighetsutövning. Som jag tidigare har framhål-

lit har det offentliga ett stort ansvar bl. a. när det gäller att spara energi.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 109

Detta gäller naturligtvis i all synnerhet statens och kommunernas egna byggnader och verksamheter. Chefen för budgetdepartementet avser att i

annat sammanhang lägga fram förslag i anledning av energisparkommitténs skrivelse. Det ankommer på regeringen att besluta i dessa frågor.

Energikommissionen föreslår att energideklarationer av hushållsapparater införs och att åtgärder genomförs inom den statliga bostadslånegivningen för att stimulera en övergång till mer effektiva apparater. Förslaget om energideklaration av hushållsapparater stöds av flertalet remissinstanser, däribland konsumentverket och energisparkommittén. Inom konsumentverket pågår f.n. arbete som syftar till att få fram energideklaration av

bl. a. hushållsapparater. Verket har inlett förhandlingar med näringslivet i syfte att ta fram riktlinjer för nämnda deklarationer. Beträffande kyl- och

frysskåp har verket nyligen beslutat att utfärda sådana riktlinjer. Energi-

kommissionens förslag om ändringar i de statliga bostadslånereglerna i

syfte att stimulera användning av energisnåla hushållsapparater har inte fått stöd av remissinstanserna. Jag anser efter samråd med chefen för

bostadsdepartementet att denna fråga bör övervägas ytterligare. De statliga satsningarna på information m. m. inom energihushållnings-

området sker främst genom energisparkommitténs verksamhet. Energisparkommittén (I 1974:05) tillkallades i november 1974 med uppgift att

handha bl.a. en energisparkampanj vintern 1974-1975. Kommittén har

senare genom tilläggsdirektiv fått sitt uppdrag förlängt och utvidgat till att omfatta bl, a. samordning av och stöd till myndigheternas information om energisparande vid sidan av egna informationsåtgärder. Kommittén har vidare i uppdrag att i samråd med statens industriverk fortlöpande följa

energikonsumtionens utveckling och att undersöka förutsättningar för att

under icke krisförhållanden införa direkta restriktioner eller förbud mot vissa slag av energianvändning.

Kommitténs informationsarbete är inriktat på att utarbeta informations-

material som vänder sig till olika målgrupper och att stimulera kommuner, organisationer, företag m. fl. att bedriva aktiviteter som leder till att allmänheten, företag m. fl. genomför energisparande åtgärder. Dessutom arrangerar kommittén konferenser i olika energifrågor, utställningar m. m. Kommittén bedriver vidare försöksverksamhet med intensifierad information om energihushållning i Blekinge län. Utvärdering avses ske efter utgången av budgetåret 1978/79.

I december 1978 beslutades som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.2) inom det internationella energiorganet IEA (International Energy Agency) att arrangera en internationell energisparmånad under oktober 1979. Rege-

ringen har den 25 januari 1979 givit energisparkommittén i uppdrag att

genomföra och samordna aktiviteter under månaden.

Förutsättningar för att införa restriktioner m.m. för användning av energi utreds f.n. av ett antal grupper inom kommittén. Utredningsarbetet omfattar också sådana områden där andra styrmedel än restriktioner m. m.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 110

kan komma att bli aktuella. Kommittén har nyligen presenterat resultatet

av sitt arbete inom två av dessa grupper nämligen beträffande energianvändning i sport- och friluftsanläggningar och energianvändningen inom

förpackningssektorn. Inom det förstnämnda området föreslår kommittén

vissa åtgärder för att begränsa energiförbrukningen inom nämnda anlägg-

ningar.

När det gäller förpackningssektorn lägger kommittén fram förslag be-

träffande användning av blekt eller oblekt papper, returnerbara dryckes-

och transportförpackningar samt energideklaration av förpackningar.

Kommitténs båda förslag övervägs f.n. inom regeringskansliet.

Enligt min mening är kommitténs utredningsarbete av värde. Som all-

män mening vill jag framhålla att vi bör försöka undvika direkta restriktio-

ner mot energianvändning inom områden där restriktioner beräknas leda till endast marginella energibesparingar.

Energikommissionen framhåller betydelsen av att allmänheten fortlö-

pande informeras rörande vikten av och möjligheterna att spara energi. Kommissionen har också flera förslag om förstärkning av informationsinsatserna till olika grupper. Flera av remissinstanserna framhåller också

angelägenheten av information inom energihushållningsområdet.

Även jag anser det angeläget att en aktiv och saklig information i energisparfrågor bedrivs. Staten och kommunerna bör till stor del ta på sig ansvaret för en sådan information. Den statliga energisparkommittén bör

t. v. fortsätta sitt arbete med informationsinsatser och undersökningar m.m. i energisparande syfte. Kommitténs arbete bör koncentreras på insatser för att stimulera och stödja kommunernas och andra lokala och regionala organs arbete inom energihushållningens område. Kommissionen har föreslagit att kommunerna tar ett ökat ansvar för insatserna för energisparande. Detta kan ske bl.a. genom kommunala insatser på ener-

giinformationsområdet. Jag erinrar om att möjligheter finns för kommuner-

na att få bidrag till information, rådgivning och besiktning beträffande energisparåtgärder i befintlig bebyggelse inom ramen för det under bostadsdepartementets huvudtitel uppförda reservationsanslaget Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m. m.

Den huvudsakliga uppgiften för energisparkommittén anser jag vara informationsarbetet, framför allt kommitténs stöd till kommunernas energispararbete. En annan viktig uppgift är att tillsammans med byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen samordna energihushållningen inom statsförvaltningen. Dessa uppgifter är av relativt stadigvarande karaktär. Det bör därför övervägas om arbetet även i fortsättningen bör drivas i kommittéform eller om en annan organisatorisk lösning skall eftersträvas.

Som jag tidigare har nämnt avser jag att föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla en särskild utredare för att se över bl.a. vissa frågor angående myndighetsorganisationen på energiområdet. Frågan om kommitténs framtid bör behandlas i detta sammanhang.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet nu

Energisparkommitténs verksamhet och medelsbehov har hittills redovisats i samband med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten. I prop. 1978/79: 25 s. 100 framhöll föredragande statsrådet, efter samråd med mig, att kommitténs fortsatta verksamhet skulle behandlas i samband med de mera övergipande energipolitiska ställningstagandena som jag redovisar nu. Kommitténs medelsbehov för budgetåret 1978/79 beräknades t. v. till 10,5 milj. kr. Jag beräknar nu medelsbehovet för kommittén budgetåret

1978/79 till 13285 000 kr. Härtill kommer vissa reserverade medel från tidigare budgetår.

För energisparkommitténs verksamhet under budgetåret 1979/80 räknar

jag med ett medelsbehov av 17 milj. kr. Chefen för industridepartementet

avser att återkomma till anslagsfrågan i annat sammanhang.

6.3.4¶Energibehov år 1985 och 1990

Liksom inom industrin är inom bostäder, service m.m. omfattande

energisparprogram igång. Det är viktigt att arbetet drivs vidare genom en löpande utvärdering och justering av programmens omfattning och inriktning så att de satsade resurserna får största möjliga effekt.

Det framtida energibehovet inom denna sektor är i stor utsträckning

beroende av resultatet av de nu pågående sparprogrammen och av de insatser som görs inom ramen för energiforskningsprogrammet. I sin prognos SIND A räknar industriverket med att energibehovet inom denna sektor kommer att uppgå till ca 162 TWh år 1985 och ca 161 TWh år 1990. Energianvändningen beräknas i prognosen ligga på ungefär samma nivå åren 1985 och 1990 som i dag, trots att bl. a. bostads- och lokalvolymen

antas öka. Anledningen är dels att nya byggnader byggs mer energisnåla,

dels att energisparande åtgärder beräknas bli vidtagna i befintliga byggnader.

Energikommissionen redovisar en engergianvändningsnivå på 148 TWh år 1985 och 143 TWh år 1990 i alternativen A, B och C. I alternativen C och D, framhåller kommissionen, finns ingen anledning att räkna med annan nivå än SIND A för dimensionering av tillförseln. Kommissionen framhåller dock att om sparplanen i befintlig bebyggelse genomförs kan en lägre användningsnivå nås år 1990. Kommissionen, som har jämfört sparmöj-

ligheterna enligt olika undersökningar, framhåller att bedömningarna i

propositionen med energisparplan för befintlig bebyggelse stämmer rela-

tivt väl överens med de bedömningar som kommissionens hushållningsgrupp har gjort. Emellertid bör man, enligt kommissionen, sträva efter att

avväga besparingar i fjärrvärmda byggnader mot de ekonomiska förutsätt-

ningarna för kraftvärmeproduktion.

Insatserna för att spara energi i en byggnad bör enligt min mening stämmas av mot kostnaderna för att värma upp byggnaden. Detta innebär

bl. a. att vid planeringen av energisparandet i byggnader hänsyn måste tas

till befintliga och planerade värmeförsörjningssystem inom området. Detta

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 12

gäller särskilt när dessa system bygger på möjligheterna att utnyttja kraftvärme eller spillvärme. Det är enligt min mening viktigt att kommunerna

beaktar detta vid sin planering. Som jag återkommer till i det följande (avsnitt 10.1) bör enligt min mening elproduktionstillskottet under senare

delen av 1980-talet till stor del bestå av el producerad i kraftvärmeverk.

Mot bakgrund av nyssnämnda prognoser och beräkningar samt de sparprogram som är igång finner jag det rimligt att räkna med en användningsnivå för bostäder, service m, m. år 1985 på 145—155 TWh, varav ca 50 TWh

el, och år 1990 på 135-150 TWh, varav ca 60 TWh el. De undre gränserna i

intervallen har satts med beaktande av de besparingar som har beräknats i energisparplanen. De övre gränserna i intervallen har satts med utgångspunkt i industriverkets prognos SIND A. Vid bestämmande av dessa

gränser har jag dock, efter samråd med chefen för bostadsdepartementet,

räknat med att mer energi kan sparas i befintliga byggnader inom bostäder,

service m. m. än vad industriverket har gjort i sin prognos. Detta är enligt min mening en rimlig bedömning mot bakgrund av de insatser beträffande styrning av energisparverksamheten i bostäder m. m. som chefen för bostadsdepartementet kommer att föreslå senare denna dag. Jämfört med de siffror som har angetts i tabell 6.1 skulle energianvändningen — med

angivna användningsnivåer — minska med i genomsnitt ca 0,8—-1,892 per år under perioden 1978-1985 och med ca 0,7—1.,6 76 per år under perioden 1978-1990. För el skulle användningen dock öka.

Investeringskostnaderna för de besparingsåtgärder som förutsätts i

SIND A i befintliga byggnader inom sektorn bostäder, service m. m. kan

enligt uppgifter i kommissionens material uppskattas till ca 3 700 milj. kr. Investeringskostnaden för de ytterligare energisparåtgärder som har medräknats i kommissionens alternativ A, B och C! beräknas till 13 000 milj. kr. Dessa investeringskostnader avser dock endast åtgärder i byggnader. För Övriga energisparåtgärder inom denna sektor saknas uppgifter om investeringskostnad.

6.4 Energihushållning inom transportsektorn

Chefen för kommunikationsdepartementet har tidigare denna dag lagt

fram förslag om en ny trafikpolitik (prop. 1978/79:99). Efter samråd med mig behandlar hon frågor avseende energihushållning inom transportsektorn i den trafikpolitiska propositionen. Min redovisning i det följande

bygger i huvudsak på hennes anförande.

Ca 2052 av den totala energianvändningen i landet avser transportsek-

torn. A!l energiförbrukning för inrikes trafik samt den bunkring för utrikes sjöfart och flyg som sker i Sverige räknas in I denna sektor. Den övervägande delen av energianvändningen avser biltrafiken. Sålunda svarar per-

sonbilarna för omkring hälften och lastbilarna för ca 15 Zz av energianvändningen inom sektorn. Bunkringen för utländsk sjöfart svarar för närmare

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 113

2096 medan järnvägar och bussar sammanlagt svarar för endast ca 5—6 4. Inom sektorn förbrukas nästan enbart oljeprodukter. Endast den spårbundna trafiken, dvs. järnväg, tunnelbana och spårväg, använder elenergi.

Energianvändningen inom sektorn påverkas av behovet av transporter vilket i sin tur är beroende av hur samhällsstrukturen vad avser bebyggelse, industri, service m. m. utvecklas. Användningen påverkas också av hur effektivt transportarbetet utförs. Detta är 1 sin tur beroende på val av transportmedel, transportlösningar m. m. Energianvändningen påverkas vidare av de olika transportmedlens tekniska utformning samt av körsätt och underhåll.

Energiåtgången för transporter har, som jag tidigare framhållit, vuxit snabbt under hela efterkrigstiden. Den genomsnittliga årliga ökningstakten har varit större än för de övriga sektorerna vilket har lett till att sektorns andel av den totala energianvändningen har ökat. Detta har framför allt berott på en kraftig ökning av personbilarnas transportarbete och på en successiv utveckling mot tyngre fordon med högre specifik bränsleförbrukning. Som jag tidigare har redovisat beräknas sektorns energianvändning under perioden 1973—1978 ha ökat med i genomsnitt ca 2,5 Z per år medan energianvändningen inom de övriga sektorerna beräknas ha minskat något eller legat på ungefär oförändrad nivå. För att begränsa energianvändningen inom transportsektorn har bl.a. informationen till bilisterna byggts ut. Till informationsinsatserna hör införandet av en bränsledeklaration för nya bilar. Vidare har viss försöksverksamhet med samåkning bedrivits. Många åtgärder har också vidtagits som — även om de inte i första hand har genomförts av energipolitiska skäl — ändå har bidragit till att begränsa ökningstakten i transportsektorns energianvändning. Till dessa åtgärder hör bl.a. hastighetsbegränsningar, drivmedelsbeskattning och beskattning av bilar efter deras tjänstevikt.

] sammanhanget bör vidare understrykas att det nuvarande statliga energiforskningsprogrammet syftar till att effektivisera energianvändning-

en inom bl.a. transportsektorn och minska dess oljeberoende. Sålunda

görs studier dels om styr- och stimulansmedel som redan under 1980-talet skulle kunna leda till en minskning av energibehovet för person- och godstransporter, dels om vilka alternativa transportsystem med högre energieffektivitet som kan bli aktuella i ett längre tidsperspektiv. Vidare stöds tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete rörande såväl alternativa

motorer, t.ex. gasturbiner och bränslecelisystem, som olika delar i driv-

system, t.ex. transmissions- och energilagringssystem. Nämnda insatser bör på längre sikt, 1990-talet och framöver, kunna leda till både större

drivmedelsflexibilitet och större energieffektivitet i fordonsdrift. Viktiga

insatser görs också när det gäller anpassning av dagens motortyper till alternativa drivmedel, t.ex. metanol och etanol. Jag återkommer i det följande favsnitt 8.6) till behovet av statliga insatser rörande alternativa drivmedel t. ex. metanol. 8 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 115. Bilaga I

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 114

Industriverkets prognos SIND A anger en ökning av sektorns energian-

vändning med i genomsnitt ca 2 Z per år under perioden 1974— 1990 vilket

är en lägre ökningstakt än hittills. Under perioden 1975—1978 beräknas sålunda energianvändningen inom sektorn ha ökat med i genomsnitt ca 3,8 20 per år. Under perioden 1985-1990 beräknas ökningstakten i SIND A

till endast 0,9 26 per år. Angivna tal innebär en ökning av energiåtgången

jämfört med dagens förbrukningsnivå med ca 10 TWh till år 1985 och med

ca 15 TWh till år 1990. År 1990 skulle därmed transportsektorns energian-

vändning uppgå till 99 TWh.

Energibesparingar inom transportsektorn kan i princip åtstadkommas genom dels minskat transportbehov —- genom att exempelvis i ökad utsträckning integrera bostäder, service och arbetsplatser —, bättre resandeplanering och transportorganisation samt övergång till mer energieffektiva transportmedel, dels bättre framförande och underhåll av for-

donen samt tekniska förändringar i drivsystem, fordonens utformning m.m.

Enligt energikommissionen talar förutom energihushållningsskäl de ne-

gativa miljö- och hälsoeffekterna av personbilstrafik i tätorterna för styr-

medel för att hålla nere energianvändningen inom transportsektorn. Kommissionen har föreslagit flera åtgärder för att åstadkomma en bättre energihushållning. Förslagen omfattar en rad åtgärder med inriktning

främst på att minska energiförbrukningen för biltrafiken. Kommissionen

räknar i samtliga alternativ med att energianvändningen kan minskas med

ca 6-7 TWh år 1990 jämfört med industriverkets prognos SIND A. Samtli-

ga besparingar avser oljeprodukter.

Kommissionens olika förslag möts på olika punkter av invändningar från flera remissinstanser. Några remissinstanser framhåller att besparingar

inom transportsektorn endast leder till marginella effekter på landets totala energiförbrukning.

För egen del anser jag att åtgärder för att få till stånd en effektivare energihushållning bör vidtas även inom transportområdet. Eftersom energianvändningen till ca 98 20 består av användning av oljeprodukter bör våra

ansträngningar också inriktas på att ta fram alternativa drivmedel till olja. När det gäller åtgärder för att begränsa energiåtgången för biltrafiken är sådana motiverade också av miljö- och hälsoskäl. Det är en väsentlig uppgift att minska föroreningarna från bilismen. De energibesparande åtgärderna bör därför medverka till att kraven beträffande god miljö men också beträffande trafiksäkerhet tillgodoses.

Det är också angeläget att vi försöker åstadkomma en sådan lokalisering av bostadsområden och arbetsplatser att transportarbetet för arbets- och

serviceresor blir så litet som möjligt utan att vi inkräktar på möjligheterna att få till stånd en god boendemiljö.

Chefen för kommunikationsdepartementet har tidigare denna dag efter samråd med mig redovisat sina ställningstaganden och förslag med anled-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 115

ning av energikommissionens förslag rörande energihushållning inom

transportsektorn. Hennes förslag omfattar bl. a. riktlinjer för nya personbi-

lars specifika bränsleförbrukning, energisparprogram inom lastbilstrafiken och en fortsatt satsning på den kollektiva trafiken. Vidare anmäler hon att chefen för budgetdepartementet avser att lägga fram förslag om att ge vägtrafikskatteutredningen (B 1977: 05) i uppdrag att i sitt fortsatta arbete utreda frågan om dels en differentiering av bilskatten till förmån för bränsleeffektiva fordon, dels skattekonstruktionen för eldrivna personbilar.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt är det enligt min mening rimligt att räkna med en total energianvändning inom transportområdet på 90-95

TWh år 1985 och 95—100 TWh år 1990. Ca 3 TWh beräknas utgöra elenergi

och resten oljeprodukter.

6.5 Energibehovet i framtiden

6.5.1¶Energiprognos till år 1985 och 1990

I tidigare avsnitt har jag redovisat de energianvändningsnivåer som jag anser man bör kunna räkna med år 1985 och 1990 mot bakgrund av bl. a. utvecklingstendenser och sparmöjligheter inom de olika användningssektorerna. De energianvändningsnivåer som jag har angett bör dels utgöra mål för det fortsatta arbetet inom energihushållningsområdet, dels ligga till grund för planeringen av energitillförseln. Målen skall naturligtvis vara så realistiska som möjligt men bör ändå uttrycka en långtgående ambition att hushålla med energi. Vid planering och dimensionering av energitillförseln måste å andra sidan utgångspunkten vara att det framtida energibehovet kan tillgodoses med rimlig säkerhet. Detta innebär att en säker energiför-

sörjning måste kunna åstadkommas även om de eftersträvade använd-

ningsnivåerna skulle överskridas till följd av exempelvis att sparansträngningarna inte lyckas fullt ut eller att den ekonomiska utvecklingen och samhällsutvecklingen får ändrade förlopp. Mot bakgrund härav bör nivåerna beträffande energianvändningen anges i form av intervall, där intervallets undre gräns lämpligen representerar en mycket hög sparambition mot bakgrund av en optimistisk syn på energihushållningsmöjligheterna under den aktuella perioden. En användningsnivå kring den övre gränsen bör representera ett energibehov som vi skall kunna tillgodose.

De användningsnivåer som jag tidigare har redovisat uppgår sammanlagt för år 1985 till 425-450 TWh, varav elanvändningen exkl. överföringsförluster beräknas utgöra ca 110 TWh, och för år 1990 till 425-460 TWh, varav el exkl. förluster 123-128 TWh. Det uppställda målet i 1975 års energipolitiska proposition beräknas motsvara en total slutlig energian-

vändning om ca 500 TWh eller 50-75 TWh mer än nu nämnda nivå och en

elanvändning om ca 140 TWh eller ca 30 TWh mer än nu beräknad nivå för år 1985.

Energianvändningsnivåerna och hur dessa förhåller sig till nivåerna i energikommissionens olika alternativ framgår av tabell 6.3.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 116

Tabell 6.3 Energianvändningsnivåer åren 1985 och 1990, TWh Alternativ 1985 1990 resp. föredraganden el bränslen total el bränslen totalt SINDA HI 346 457 127 345 472 Energikom. A

Föredraganden ca 110" 315-340 425-450 123— 302-332 425-460

128? " Motsvarar en elenergiproduktion av 124-127 TWh resp. 140— 145 TWh.

De föreslagna energianvändningsnivåerna innebär en genomsnittlig årlig ökning av energianvändningen från år 1978 till år 1985 av ca 0,6—1,5 2 och till år 1990 av ca 0,4-1,0 26. Den genomsnittliga ökningen av energianvändningen för medlemsländerna inom IEA beräknas under perioden 1977—1990 till totalt omkring 2,84 per år. De siffror som jag här redovisar ligger alltså lågt internationellt sett.

De övre gränserna har satts med utgångspunkt i nivåerna i industriverkets prognos SIND A och i energikommissionens alternativ C. Vid min beräkning av nivåerna har jag dock räknat med ett större energisparande i befintliga byggnader till år 1990 än vad industriverket och kommissionen har gjort i nämnda alternativ.

Den undre gränsen har satts med utgångspunkt i kommissionens alternativ A, B och C! men med beaktande fullt ut av de energisparåtgärder som igår i sparplanen för befintlig bebyggelse. Användningsnivån inom transportsektorn har bedömts bli något högre än vad kommissionen räknade med.

Industriverket räknar i SIND A med besparingar inom framför allt industrin samt beträffande uppvärmning av bostäder och övriga lokaler. Investeringskostnaderna för dessa besparingsåtgärder beräknas uppgå till ca 6 000 milj. kr.

De besparingsåtgärder som behövs för att nå energianvändningsnivån i

kommisssionens alternativ C! beräknas kräva investeringar på ytterligare minst ca 22000 milj. kr. i 1977 års priser. Härtill kommer investeringar för åtgärder inom transportområdet och sådana åtgärder inom bostäder, service m. m. som inte avser uppvärmningsområdet.

Prognoser baseras på antaganden om utvecklingen av olika förhållanden i samhället. Många faktorer om vilka kunskaperna är begränsade kommer därmed att påverka prognosresultatet. Detta blir därmed behäftat med

osäkerhet. De viktigaste faktorerna som bestämmer den framtida energian-

vändningens storlek är den samhällsekonomiska utvecklingen sådan den

tar sig uttryck i industriproduktionens storlek och sammansättning, trans-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 117

portarbete, bostadsbestånd osv. samt utvecklingen beträffande specifika åtgångstal, dvs. energianvändningen per producerad enhet i industrin, drivmedelsåtgång per km körsträcka, energianvändningen per bostadslägenhet osv.

Av betydelse är dels bedömningen av utvecklingen av varje faktor för sig, dels hur de olika faktorerna samvarierar. Så snart möjligheterna att

minska energianvändningen är knuten till ny teknik finns t.ex. två tendenser som påverkar energianvändningen i olika riktning vid en ökning av den ekonomiska tillväxten. Å ena sidan kräver en snabbare tillväxt ökad

energianvändning vid givna åtgångstal. Å andra sidan får man samtidigt ett

snabbare införande av ny energisnålare teknik vilket tenderar att minska åtgångstalen. Särskilt industriproduktionens tillväxt och sammansättning har en stor betydelse för energiefterfrågan. Även andra faktorer t.ex. bostadsbyggandet spelar roll. Påverkan på energiefterfrågan av förändringar i bostadsbyggandet är dock betydligt mindre än påverkan av förändringar i industriproduktionen.

Det föreligger vidare alltid en risk att de antaganden om samhällsutveckling m. m. som görs i samband med prognosarbete påverkas av den aktuella ekonomiska situationen. Det anses därför finnas risk för att de prognoser som utförs under lågkonjunktur underskattar den framtida utvecklingen. Kommissionen har därför studerat ett prognosalternativ med något snabbare ekonomisk utveckling än i industriverkets prognos. De viktigaste skillnaderna i förhållande till denna är att investeringarna för bostadsbyggandet och näringslivet ökar samt att konsumtionsutrymmet för privata ändamål därigenom har krympt. Alternativet resulterar i en 11 TWh högre energianvändning totalt år 1990. Ökningen ligger praktiskt taget helt inom industrin.

Som exempel på vilka effekter olika antaganden som utvecklingen kan få, kan anges att industriverket räknar med att en felbedömning av de årliga förändringarna i de specifika åtgångstalen med 0,3 procent enheter kan leda till ett fel i användningsnivån år 1990 på ca 5 26. Eftersom bedömningen av åtgångstalen inom industrin och samfärdseln inte anses kunna göras mer noggrant än vad som skett i SIND A blir osäkerheten i industriverkets prognos enbart av detta skäl ca 15 TWh i totalnivån och 3 TWh i elnivån. Utvecklingen av de specifika åtgångstalen beror bl.a. på vilka bedömningar som görs beträffande möjligheterna till effektivare energianvändning i befintliga byggnader och utrustning m.m. Detta är i sin tur beroende av bl.a. energiprisutvecklingen och effekten av de styrmedel

som har satts in i syfte att hushålla med energin. Som jag tidigare har

framhållit har de styrmedel som f.n. används, dvs. framför allt lån och bidrag, inte utvärderats fullständigt än. Osäkerhet råder sålunda om såväl styrmedlens effekter som den framtida utvecklingen av energipriserna.

Kommissionen framhåller att bedömningarna om energibesparingsmöj-

ligheterna är särskilt osäkra beträffande den typ av besparingsåtgärder

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 118

som förutsätter uppbyggnad av en omfattande administration, bl.a. på kommunal nivå, och sådana som väsentligen baseras på utbildning, information och rådgivning till energianvändarna. Kommissionen menar att bedömningarna om besparingsmöjligheterna därigenom blir särskilt osäkra inom transportsektorn och beträffande bostäder, service m.m. Av min redogörelse framgår att betydande osäkerhet råder om den framtida energlanvändningens nivå. Jag delar således kommissionens bedömning på denna punkt.

6.3.2 Utvecklingstendenser efter år 1990

Osäkerheten i bedömningar över energiefterfrågans utveckling är givetvis betydligt större i tidsperspektivet efter år 1990. Avgörande är bl. a. den ekonomiska tillväxtens storlek, hur produktions- och konsumtionsmönstret förändras och den tekniska utvecklingen. Därvid är det av stor betydelse hur priset på energi utvecklas i förhållande till andra nyttigheter t.ex. arbetskraft. Många av de insatser som nu görs inom energihushållningsområdet kan beräknas få effekt först efter år 1990. Detta gäller 1. ex. stora delar av insatserna inom energiforskningsprogrammet.

Energianvändningens utveckling kommer också att påverkas starkt av vilka bedömningar energianvändarna gör om den framtida tillförseln av olika slag av energi. Ändrade prisrelationer eller förväntningar om sådana ändringar kommer att påverka valet mellan olika energibärare.

Av stor betydelse för industrins energianvändning efter år 1990 är hur industrin då är strukturerad på olika branscher. Som jag tidigare har framhållit är det tänkbart att de energitunga branscherna träförädlingsindustrin samt järn- och stålindustrin kommer att minska i betydelse när det gäller produktionsvolym medan andra branscher t. ex. verkstadsindustrin och den kemiska industrin kan väntas öka. En sådan ändrad struktur kan leda till en dämpning av industrins energianvändning efter år 1990.

Andra faktorer. som ökad förädlingsgrad och övergång till energiintensivare produktionsmetoder, verkar i motsatt riktning. Inom träförädlingsindustrin väntas en ökad förädling av produkterna ske. När det gäller produktionsmetoder är bl. a. fördelningen mellan kemisk och mekanisk pappersmassa av betydelse. En större andel mekanisk massa, som kan vara betingad av ett behov av bättre råvaruutnyttjande, kan liksom ökad förädlingsgrad komma att öka energianvändningen inom industrin.

Ny teknik kan väntas ge möjligheter till effektivisering av energianvändningen i industrin efter år 1990. Ny teknik krävs också för att hålla ungefär samma takt i energieffektiviseringen som väntas ske under 1980-talet. Som jag har framhållit tidigare, har takten i industrins energieffektivisering nära samband med bl. a. den takt i vilken industrin gör investeringar. Rationaliseringar och höjda arbetsmiljökrav kan väntas leda till ökad efterfrågan på el inom industrin. I SIND A räknar industriverket med att industrins elanvändning kommer att öka med 2,4 Z per är under perioden 1990—

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 119

1995. För industrins totala energianvändning beräknas ökningstakten under perioden 1990—1995 bli 1,3 Z per år. Detta är något större ökning än vad som har beräknats för perioden 1985-1990.

De åtgärder för effektivare energianvändning inom transportområdet som chefen för kommunikationsdepartementet har föreslagit tidigare denna dag avser framför allt drivmedelsförbrukningen för personbilar. Effekten på energianvändningsnivån för transporter av en begränsning av ökningstakten för drivmedel till personbilar kan på sikt komma att uppvägas av en ökad förbrukning av drivmedel för godstransporter och annan energlanvändning inom samfärdselsektorn. Godstransportarbetet är nämligen i hög grad avhängigt av produktionsutvecklingen inom industrin.

Dagens samhällsplanering har betydelse för energianvändningen inom transportsektorn under 1990-talet och framöver. En planering som mer än hittills är inriktad på att tillgodose intresset att hushålla med energi, dvs. med inriktning på att underlätta kollektivtransporter och minska avståndet mellan arbete, bostad, service och platser för fritidsaktiviteter, leder till en dämpning av energibehovet inom transportområdet. Industriverket räknar i SIND A med att energianvändningen inom transportområdet under perioden 1990-1995 kommer att öka långsammare än under tidigare perioder.

Efter år 1990 kan det också bli möjligt att i betydande omfattning ersätta nuvarande drivmedel med syntetiska bränslen, t. ex. metanol, som också kan komma att framställas ur inhemska råvaror. Jag återkommer till den verksamhet som bedrivs av Svensk Metanolutveckling AB inom detta område (avsnitt 8.6).

Avgörande för energianvändningens utveckling inom bostäder, service m.m., där energin främst används till uppvärmning av byggnader, är bostads- och lokalbeståndets utveckling och hur dess utrustnings- och isoleringsstandard utvecklas. Därvid är effekterna av planerade energisparande åtgärder inom ramen för energisparplanen för befintlig bebyggelse av stor betydelse. Rimliga variationer i nybyggnadstakt och rivning ger ganska måttliga utslag på energianvändningen genom att nettotillskottet av lokaler utgör en mycket liten andel av det totala beståndet. Av betydelse för energibehoven för byggnadsuppvärmning är också hur vi lyckas med våra ansträngningar att utnyttja bl. a. solenergin och få denna teknik att kommersiellt slå igenom under 1980-talet.

Industriverket räknar i SIND A med att endast en del av energisparandet enligt sparplanen för befintlig bebyggelse kan genomföras till år 1990. En stor del av detta sparande skall alltså enligt verket ske efter år 1990. Verket räknar i SIND A med att energianvändningen i bostäder, service m. m. kommer att vara ungefär lika stor år 1995 som år 1978. Ambitionen bör enligt min mening vara att komma ner till en lägre nivå år 1995.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 120

6.5.3 Statistik och prognoser på energiområdet

Energikommissionen framhåller betydelsen av tillförlitliga energiprognoser för att undvika över- eller underkapacitet inom energisektorn. Tillförlitliga prognoser behövs också som underlag för bedömningen om behov av styrmedel rörande energianvändningen. Det bör dock framhållas att det alltid kommer att råda stor osäkerhet för så långa prognosperioder som det är fråga om i energisammanhang. En tillförlitlig och väl avpassad statistik behövs bl.a. som underlag till prognosarbetet. Kommissionen föreslår att energiprognosarbetet vidareutvecklas och fördjupas och att energistatistiken, särskilt beträffande bränslen, förbättras.

Av min redogörelse tidigare under detta avsnitt framgår betydelsen av korrekta och välutvecklade prognosmetoder. Liksom flera remissinstanser delar jag kommissionens uppfattning om förbättrade prognosmetoder och förbättrad energistatistik.

Industriverket, som löpande gör energiprognoser, arbetar fortlöpande med att förfina prognosmetoderna. Verket har bl. a. utarbetat en energiprognosmodell bl. a. för att kunna beräkna hur olika faktorer samvarierar och för att utföra känslighetsanalyser.

I 1975 års energipolitiska proposition anmäldes behov av förbättrad och utvidgad energistatistik. Sedan dess har statistiska centralbyrån tillsammans med flera andra myndigheter och organisationer arbetat med att förbättra och öka detaljeringsgraden i energistatistiken.

De åtgärder som har vidtagits har inneburit dels detaljförbättringar av befintlig statistik dels helt ny statistik. Ökad detaljeringsgrad har sålunda införts i den kortperiodiska bränslestatistiken — bl. a. redovisas levererade oljeprodukter på regional nivå — samt i den årliga el- och fjärrvärmestatistiken. Åtgärder har vidtagits för att kartlägga energianvändningen inom bostäder, service m. m. Detta sker bl. a. genom årliga undersökningar av energianvändningen i småhus, flerbostadshus och lokaler. Undersökningar av hushållens energianvändning har inletts under år 1978. Dessa syftar till att kartlägga hushållens användning av energi av olika slag, hur användningen varierar i tiden samt hur den fördelar sig på olika hushållskategorier och användningsområden.

Av min redogörelse framgår att arbete med att förbättra prognoser och statistik pågår. Jag räknar med att detta arbete drivs vidare. Av stor betydelse är särskilt att olika myndigheter m. m. använder sig av jämförbara metoder och siffror när det gäller energistatistik och balanser på energiområdet och att metoderna knyter an till internationellt vedertagna definitioner. Jag förutsätter att industriverket som har det centrala myndighetsansvaret inom energiområdet och statistiska centralbyrån som bl. a. har till uppgift att bedriva extern samordning av den statliga statistiken i samråd vidtar åtgärder för att åstadkomma detta.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 121

7¶Energikällor och energiråvaror

7.1 Inledning

I ett samhälle används energi för många ändamål, t. ex. bostadsuppvärmning, transporter och industriell tillverkning. Det sker genom att utnyttja den energi som kan frigöras och omvandlas till den energiform som behövs. Energins former växlar beroende på vilken typ av system

som energin tillhör t.ex. elektrisk energi, rörelseenergi, värmeenergi, kärnenergi. Den process i vilken energin överförs från ett system till ett annat och övergår i annan form kallas energiomvandling. Så snart ett system påverkar ett annat överförs energi. Användning av energi brukar sägas innebära att energins förmåga att uträtta ett arbete utnyttjas. Efter den slutliga användningen, dvs. sedan denna förmåga förbrukats, återfinns energin oftast som lågvärdigt värme. Vid t. ex. industriell produktion binds en del av energin i de framställda produkterna. Energin själv förbrukas dock inte.

Jordens energitillgångar uppträder dels som energiflöden, dels som lag-

rade energiråvaror. Energiflödena och varaktiga energiråvaror som återväxande ved benämns ofta förnybara energikällor. De energiråvaror som inte är varaktiga kallas ibland icke-förnybara energikällor. Energiråvaror,

som t. ex. råolja och uran, måste först utvinnas och i allmänhet vidareförädlas innan den i råvarorna bundna energin kan frigöras. Energiflödena från solen, dvs. solstrålningen och de därav framkallade vindarna, vågorna och vattenflödena från nederbörden, är sällan rums- och tidsmässigt an-

passade till behoven och energin måste därför kunna transporteras och

lagras I lämplig form för att kunna utnyttjas för mänsklig aktivitet. Ett energiförsörjningssystem består således i allmänhet av flera led från

energitillgångarna till den slutliga användningen, innefattande utvinning,

omvandling, lagring och distribution.

Vid alla energiomvandlingar uppstår oundvikligen förluster i form av att en del av energin inte kan nyttiggöras. På grund av naturlagarna kan vid

vissa typer av omvandlingar endast en del av den tillförda energin omvand-

las till den önskade formen. Detta förhållande brukar ibland utnyttjas för att beskriva vad som brukar kallas energins kvalitet. För att beakta ener-

gins kvalitet brukar ibland användas måttet exergi.

Av den tidigare redovisningen (avsnitt 2.1.1) kan kanske dras den slutsatsen att världens energiförsörjning är så gott som helt baserad på ickeförnybara energikällor, dvs. energiråvaror av begränsad varaktighet. Det

bör då betänkas att statistiken i huvudsak endast tar hänsyn till s.k.

kommersiella energislag, dvs. sådana som är föremål för handel och är

statistiskt mätbara. Utöver denna mätbara energianvändning nyttjas solen

som energikälla direkt för uppvärmning eller indirekt genom att, som sker främst i u-länder, bränna ved. Statistiskt redovisat utnyttjande av solenergi förekommer dock vid elproduktion i vattenkraftverk.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 122

Sett i ett historiskt perspektiv kan energianvändningen sägas ha gått mot

ett utnyttjande av energiråvaror med allt högre energitäthet, t. ex. från ved

via kol till olja och uran. Energins kvalitet spelar här också en viktig roll.

För många användningsområden kan t. ex. bara elektrisk energi utnyttjas.

Som jag tidigare har framhållit (avsnitt 2.1.3) står världen inför en situation som kan komma att präglas av knapphet på främst olja. Sveriges nuvarande oljeberoende ger därvidlag speciell anledning till oro. Jag kom-

mer därför i det följande (kapitel 8) att föreslå åtgärder som syftar till att i det svenska energisystemet föra in bränslen som varaktigt kan ersätta olja.

Dessa förslag skall ses i sammanhang med de åtgärder som jag har föreslagit (kapitel 6) beträffande hushållning med energi.

I ett mycket långsiktigt perspektiv måste energiförsörjningen komma att baseras på förnybara energikällor eftersom de ändliga energiråvarorna

kommer att bli allt knappare. Även om kol är en energiråvara med stor

uthållighet är förbränningen av fossila bränslen förknippad med miljöproblem vilkas långsiktiga effekter vi ännu vet för litet om. I ett globalt perspektiv ter sig således en kraftig ökning av koldioxidhalten i atmosfären som en allvarlig miljörisk. Därför kan sådana långsiktiga effekter komma att begränsa användningen av fossila bränslen redan innan deras fulla

resurspotential har kunnat utnyttjas. .

Det ensidiga beroendet av oljan och de påtalade osäkerhetsmomenten

vad gäller försörjningstrygghet och inverkan på miljön ställer särskilda

krav på den fortsatta inriktningen av svensk energipolitik. Jag anser att

som allmän inriktning för energiförsörjningen bör gälla att vi skall sträva

efter att i största möjliga utsträckning utnyttja uthålliga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. För att komma bort från oljan måste vi under en lång övergångstid utnyttja en

kombination av olika energikällor, där fossila bränslen, kärnenergi och förnybara energikällor måste spela en viktig roll.

Omvandlingen av energisystemet i den riktning jag nyss har angivit kan inte ske hastigt. Ännu vet vi inte tillräckligt om flertalet av de alternativ som står oss till buds. På många områden befinner sig forskningen och det tekniska kunnandet i ett begynnelsestadium. Vidare är ekonomi och inverkan på miljön för många av alternativen behäftade med stor osäkerhet.

7.2¶Förnybara energikällor

Av det tidigare anförda framgär att det bör vara en målmedveten strävan

att i ökad utsträckning utnyttja förnybara energikällor i landets energiför-

sörjning. Sådana energikällor bidrar aktivt till att förbättra vår försörjningstrygghet i likhet med vad ett utnyttjande av andra inhemska och

uthålliga men ändliga energitillgångar gör.

Ett ofta förbisett faktum är att Sverige redan i dag till ca 20 4: är försörjt

med inhemsk, förnybar energi. Största bidraget lämnas därvidlag av vat-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 123

tenkraften, som är 1978 svarade för 13 2 av den totala energitillförseln och för över 60 % av den inom landet producerade elenergin. Andra betydande inhemska bidrag till energiförsörjningen erhålls från bl.a. bark och lutar som används inom skogsindustrin. Dessa sistnämnda bidrag motsvarar

över 3 milj. ton olja per år eller 9 Ze av energitillförseln.

Vattenkraftproduktionen i Sverige inkl. vissa projekt under utbyggnad

uppgår f.n. till ca 62 TWh under ett är med normal vattentillrinning.

Härutöver brukar man räkna med att ytterligare projekt motsvarande 33

TWh per år är utbyggnadsvärda. I sitt yttrande över energikommissionens

betänkanden framhåller Svenska kraftverksföreningen att det finns ytterligare vattenkraft som nu inte är utbyggnadsvärd, motsvarande en tänkt

elproduktion av storleksordningen 50 TWh per år.

Det finns sålunda en betydande potential i vattenkraft som skulle kunna

byggas ut. Som jag i det följande (avsnitt 10.2) kommer att redovisa finns

det dock skäl att begränsa den vidare utbyggnaden av vattenkraft.

Vad gäller utnyttjande av bark och lutar inom skogsindustrin är möjligheten att utnyttja dem i ökad utsträckning i energiförsörjningen mycket

små. De förnybara energikällor som huvudsakligen står till buds att nyttja i

ett relativt kortsiktigt tidsperspektiv är våra tillgångar av skogsavfall och lövved. På längre sikt tillkommer främst sol och vind.

Utnyttjande av solenergi kan ske i många former. Förutom de redan

angivna kan nämnas direkt utnyttjande för uppvärmning av byggnader och

i form av biomassa. Även vindkraftutnyttjande är ett sätt att ta till vara den

energi som härrör från solstrålningen. Medan vattenkraft och de nu använda inhemska bränslena kan utnyttjas

med känd teknik och ekonomi råder en betydande osäkerhet i nämnda hänseenden om utnyttjande av nya inhemska energikällor. För att minska

denna osäkerhet och öka kunskapen krävs ett forsknings- och utvecklingsarbete med stor bredd. Genom detta samt internationella rön och erfaren-

heter kan vi vid mitten eller slutet av 1980-talet ha kommit till en situation dä en närmare bedömning kan göras av i vilken utsträckning de nya

energikällorna kan bidra till energiförsörjningen i olika tidsperspektiv samt

vilka energipriser de kommer att medföra. Inte minst denna senare kunskap är väsentlig med avseende på energikostnadernas betydelse för välfärdsutvecklingen.

Det finns skäl att varna för en överdriven optimism om möjligheterna att

få fram omfattande bidrag från de nya energikällorna under de närmaste tio åren. Utveckling och övergång till nya system tar tid. Energipolitiken

måste baseras på kunskap om de faktiska förhållandena och vad som faktiskt är tillgängligt. Å andra sidan får man heller inte underskatta den långsiktiga potentialen hos de nya energikällorna. Redan i dag bör vi likväl inrikta energisystemet på att den förnybara

energin skall kunna ge väsentliga bidrag. Detta förutsätter redan nu bety-

dande satsningar samt en planering av främst tillkommande bebyggelse

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 124

och energitillförselsystem som gör detta möjligt. Osäkerheten om i vilken utsträckning de förnybara energikällorna kan utnyttjas i landets energiförsörjning får således inte leda till uraktlåtenhet att vidtaga åtgärder för att söka utveckla dem på olika sätt.

Den inriktning av energipolitiken som jag förordar syftar till ett minskat oljeberoende och till sträng hushållning med energi. De alternativ som står till buds när det gäller att ersätta olja utmärks av att deras energitäthet är lägre än oljans. Detta innebär att de nya energikällorna ställer stora krav på markarealer eller medför stora hanteringsvolymer. Samtidigt gäller att energi utnyttjad för visst ändamål måste ha en kvalitet som är anpassad därtill. Det är därför viktigt att tillförd energi väljs så att dess kvalitet svarar mot vad behovet kräver. Detta påverkar också energipriserna.

Möjligheten att utnyttja nya energislag beror, som jag tidigare har framhållit, på de tekniska och ekonomiska förutsättningarna samt på de miljöeffekter som de ger upphov till. De tekniska förutsättningarna är i sin tur beroende av de satsningar som görs inom forskningsområdet såväl utom som inom landet. I regel tar det avsevärd tid att få fram exempelvis en ny typ av förbränningsanläggning så att den kan kommersiellt exploateras. Detta ställer krav på en god insikt om i vilket sammanhang anläggningen i fråga skall verka.

Dagens energisystem är ett resultat av forsknings- och utvecklingsinsatser som har skett för länge sedan. De forskningsprojekt som ännu inte har kommit till demonstrationsstadiet kan knappast komma att ge större bidrag förrän kanske efter 10 år. Tidsperspektivet torde vara ännu längre för många av de forskningsprojekt som nyligen har påbörjats.

Förändringar i energisystemet kan erhållas genom att de kommersiella betingelserna är så gynnsamma att t. ex. ny teknik slår ut gammal. En förutsättning för att detta skall ske torde dock vara att stöd i någon form utgår under introduktionsskedet, eftersom det ofta tar tid innan den tekniska tillämpningen når kommersiell mognad.

Förutsättningarna för förändringar kan även påverkas genom politiska beslut om styrmedel av olika slag. Exempel härpå är utnyttjandet av skatter och avgifter liksom normer och andra regleringar. Att med sådana medel styra över energiproduktionen till dyrare energikällor innebär att resurser tas i anspråk som annars skulle ha kunnat användas för andra samhälleliga uppgifter. Väsentligt högre energipriser kan därmed få stora effekter på den ekonomiska utvecklingen och välfärden. Det måste därför finnas starka skäl för att styra över till nya energikällor om de är dyrare än de hittills använda. Ett sådant skäl är att den långsiktiga försörjningstryggheten inte kan säkras på annat sätt. Ett annat är hänsynen till hälsa och miljö.

Jag har med denna redogörelse velat peka på de problem som kan väntas och de möjligheter som står oss till buds när det gäller att i ökad utsträckning ta till vara och utveckla nya energislag i energiförsörjningen. Stora

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 125

förhoppningar ställs till möjligheterna att så skall ske redan i ett relativt kort tidsperspektiv. För egen del anser jag att även om stora ansträngning-

ar görs för att minska den osäkerhet som nu vidlåder dessa nya och

uthålliga energikällor kommer de att ge endast mindre bidrag till energiför-

sörjningen före år 1990. För tiden därefter förefaller det rimligt att kunna

räkna med växande bidrag.

Detta innebär — tillsammans med den tid det tar att förnya och anpassa

maskiner. anläggningar m.m., som skall nyttja den ur nya energislag

producerade energin — att vi under det närmaste decenniet måste vara

hänvisade till att i stor utsträckning förlita oss på olja och andra nu tekniskt

och kommersiellt tillgängliga energiråvaror såsom kol och uran. Åtgärder

för att förbättra försörjningstryggheten för dessa energirävaror blir därför av vital betydelse.

7.3¶Ändliga energiråvaror

Sveriges nuvarande energiförsörjning domineras av olja. Jag har tidigare

stort oljeberoende. Det är sålunda angeläget att minska oljeförbrukningen

samtidigt som vi måste räkna med att energibehovet kommer att öka något

(fr avsnitt 6.5.1) trots aktiva energihushållningsinsatser. Detta ställer stora krav på att andra energitillgängar än olja kan tas i anspråk.

Jag har tidigare framhållit att inhemska, förnybara energitillgångar med

stor uthållighet — med undantag för vattenkraft och vissa förnybara bräns-

len — inte kan förväntas ge mer än relativt begränsade energibidrag under 1980-talet. För att ersätta olja måste vi därför, som jag också tidigare har

framhållit, i allt väsentligt förlita oss på andra nu tillgängliga bränslen.

Även om vi vidtar kraftfulla åtgärder för att öka användningen av andra nu tillgängliga bränslen bedömer jag att oljan under nu överblickbar framtid måste spela en dominerande roll i energiförsörjningen. Det är därför av avgörande betydelse att tillförseln av behövlig olja tryggas så långt detta kan vara möjligt. Sådana åtgärder omfattar alla oljehanteringens led. Jag återkommer härtill i anslutning till att jag lägger fram förslag om oljepolitiken (avsnitt 8.1).

Att ersätta olja med andra bränslen kan under det närmaste decenniet

följa två vägar, nämligen dels att oljan ersätts med andra importbränslen, dels att vi tar till vara våra egna inhemska bränsletillgångar. Åsyftade

importbränslen är i första hand kol och naturgas. Även uran kan räknas hit. Att ersätta olja med de nämnda bränslena innebär att ett importberoende byts ut mot ett annat. Det är då viktigt att sprida importberoendet till olika länder och regioner. Ersättningsbränslenas uthållighet är av stor vikt. I

vissa avseenden, särskilt vad avser naturgas, sammanfaller dessa förhåll-

landen med dem som gäller för oljan. Mina egna överväganden och förslag

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 126

när det gäller till olja alternativa importbränslen kommer jag att redovisa i det följande (avsnitten 8.2, 8.3 och 8.7).

Inom landet har vi betydande tillgångar på bränslen med stor uthållighet som nu inte utnyttjas. Jag har tidigare berört bl. a. skogsavfall, som dess-

utom är förnybart. Andra inhemska bränslen som i betydande utsträckning

skulle kunna utnyttjas är torv och skiffer.

Torv har tidigare utnyttjats som bränsle i Sverige. Dess resurspotential

är stor. Ett utnyttjande av den är behäftad med en del miljöproblem

likartade dem som finns för andra nya energislag. Vidare finns det flera motstående intressen att beakta när det gäller ett ställningstagande till torvutvinning.

De svenska alunskiffrarna har stor mäktighet och de innehåller betydande mängder organiskt material, som eventuellt skulle kunna utnyttjas i energiförsörjningen, samt uran.

Enligt min mening är det angeläget att användningen av inhemska bränslen ökar. Visserligen är såväl torv som alunskiffrarna ändliga i den bemär-

kelsen att det bara finns vissa fysiska tillgångar som kan exploateras.

Tillgångarnas storlek gör det dock motiverat att betrakta dem som uthålliga i relation till landets framtida energibehov enligt vad som nu kan

bedömas. Mina närmare överväganden och förslag avseende de nämnda

bränslena komer jag att redovisa i det följande (avsnitten 8.4, 8.5.3 och

8.7.1). De förslag avseende energitillförseln som jag i det följande kommer att lägga fram syftar till att introducera och utveckla flera olika energislag.

Möjligheterna och omfattningen härav är i mångt och mycket beroende av den flexibilitet som finns eller kan skapas i energisystemet under 1980talet.

Flexibilitet är oftast svår att uppnå hos den slutliga konsumenten, eftersom befintliga anläggningar m. m. har lång livstid. Så har t. ex. oljepannor och spisar en avsevärd livslängd.

Det torde därför i regel vara lättare att skapa erforderlig flexibilitet i de fall där energianvändningen är baserad på ledningsbunden energi, t. ex. el och fjärrvärme, som kan produceras i anläggningar där skilda energislag

kan användas. Exempel härpå är värmeverk och kraftverk som kan använda både olja, kol, torv och ved.

Graden av flexibilitet i energisystemet är således en av de faktorer som bestämmer vår energipolitiska handlingsfrihet. Det är därför angeläget att

nuvarande bindningar till ett visst eller vissa energislag i energisystemets

olika delar minskas och att framtida sådana bindningar undviks. Introduk-

tionen av nya energislag ställer således stora krav på förändring av energisystemets nuvarande struktur.

Jag vill här erinra om att delegationen (I 1979:01) för solvärme och

bränslen som kan ersätta olja, som jag har fått regeringens bemyndigande att tillkalla, har till uppgift att bl. a. närmare studera de tekniska, miljömäs-

Prop. 1978/79: 115 Bilaga I Industridepartementet 127

siga, ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för att öka utnyttjandet av solvärme och av bränslen som kan ersätta olja. Delegationen bör även lämna förslag på hur nuvarande hinder kan undanröjas.

7.4¶Sammanfattning av energitillförsel

Jag har tidigare (kapitel 6) angivit vissa energianvändningsnivåer som dels kan ses som mål för energihushållningssträvandena, dels kan utgöra en grund för bedömningar av energitillförseln. På grundval av dessa nivåer och de överväganden och förslag beträffande bränsle-, värme- och elförsörjningen, som jag senare (kapitel 8, 9 och 10) skall redovisa, kan energibalanser för åren 1985 och 1990 skisseras enligt tabell 7.1.

Tabell 7. I Totala energibalanser, TWh

År 1978 År 1985 År 1990

Prel. Föredraganden Föredraganden Energikommissionen

beräkning

högre lägre högre lägre B C C!

använd- använd- använd- använd-

Nings- nings- nings- nings-

nivå nivå nivå nivå

(varav omvandlings-

och överförings-

förluster”) 38 35 35 50) 45 76 49 48

Summa användning 407 450 425 460 425 429 470 = 429 | 61 TWh vid normal vattentillrinning. " Inkl. raffinaderiförluster.

Syftet med dessa energibalanser är i första hand ätt på ett översiktligt

sätt illustrera tänkbara utfall av den inriktning av energipolitiken som jag förordar. Energipolitiken måste successivt omprövas allt eftersom förut-

sättningarna i olika avseenden förändras. Det innebär att de tillförselnivåer som anges i balanserna inte skall betraktas som mål som bör eftersträvas

oberoende av utvecklingen. Tvärtom kan de angivna nivåerna för såväl

tillförsel som användning komma att visa sig varken möjliga att uppnå eller lämpliga att sträva efter, mot bakgrund av den fortsatta utvecklingen inom t. ex. samhällsekonomin eller energiområdet

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 128

Jag övergår nu till att kortfattat kommentera energibalanserna. Jag har

redan tidigare framhållit att den lägre användningsnivån bör ses som ett

ambitiöst mål att sträva efter. Till grund för planeringen bör ligga att en användningsnivå kring den övre gränsen måste kunna tillgodoses.

Enligt min uppfattning bör det vara en strävan att energiförsörjningen i

första hand skall inriktas mot uthålliga, helst inhemska och förnybara

energikällor och energiråvaror med minsta möjliga miljöpåverkan. De angivna tillförselnivåerna för de energikällor och energiråvaror som inte i någon högre grad är etablerade på den svenska marknaden eller fortfaran-

de befinner sig på forsknings- och utvecklingsstadiet markerar en optimis-

tisk syn på möjligheterna att nå betydande resultat inom en begränsad

tidsrymd — drygt 10 år. För solvärme avser jag att senare (avsnitt 9.5) redovisa ett omfattande

åtgärdsprogram som jag räknar med skall leda till att energikommissionens antagna nivå år 1990 kan komma att uppnås.

För torv räknar jag med en snabb introduktion och brytning av avsevärda torvmängder redan från mitten av 1980-talet. Det torde emellertid inte bli möjligt att med rimliga insatser nå de nivåer som kommissionen

räknade med. Miljöskäl talar även för en viss restriktivitet i vart fall under ett inledningsskede innan de miljömässiga effekterna bättre kan bedömas.

Beträffande skogsavfall räknar jag med att mer än hälften av den av

energikommissionen bedömda maximala potentialen (exkl. lövved) skall kunna nyttiggöras för energiändamäl är 1990. Dessutom räknar jag med vissa bidrag från energiskogsodlingar.

Bidraget frän vindkraft ligger nägot under vad som finns medräknat i energikommissionens alternativ. Jag anser det emellertid inte vara realistiskt att räkna med större bidrag. För att ha möjlighet att nå något högre

nivåer redan år 1990 skulle det fordras forceringar bl. a. inom energiforsk-

ningsprogrammet med ett betydande tekniskt och ekonomiskt risktagande som jag inte är beredd att förorda.

Kol är en kommersiellt tillgänglig energiråvara som redan är ekonomiskt

fördelaktig i många tillämpningar och som dessutom har stora förutsätt-

ningar att successivt förbättra sin konkurrensförmäga. Jag räknar därför med att en ökning av kolimporten kommer till stånd. Som jag tidigare

framhållit är dock en förutsättning härför att hälso- och miljöproblemen i samband med kolförbränning och avfallshantering kan lösas på ett till-

fredsställande sätt.

Delegationen för solvärme och bränslen som kan ersätta olja har bl. a. till uppgift att föreslå åtgärder för att så snabbt som möjligt introducera solvärme och fasta bränslen i den svenska energiförsörjningen. Delegationen har en central uppgift i strävandena att nä de mäl som jag här angivit.

Beträffande vattenkraften anser jag att ett utbyggnadsmäål på 65 TWh är 1990 är rimligt. Jag anser vidare att kärnkraftprogrammet bör begränsas till

tolv reaktorer. Det innebär dels att eltillskottet blir något mindre än I

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 129

kommissionens alternativ C, dels att möjligheterna till värmeavtappning reduceras något. v

I energikommissionens alternativ antogs en begränsad introduktion av naturgas. Som jag senare skall redogöra för (avsnitt 8.2) anser jag att det saknas tillräckliga motiv för ett samhällsstöd av den omfattning som behövs för att de nu aktuella naturgasprojekten skall kunna genomföras. Jag räknar således inte med något bidrag från naturgas i energibalansen under den aktuella perioden.

Med de förutsättningar som jag här räknat med blir oljeberoendet i absoluta tal mindre än i dag. Jag anser emellertid att oljeberoendet, trots de i flera fall optimistiska antagandena om bidragen från nya energislag, enligt balanserna ännu år 1990 är otillfredsställande högt. Detta illustrerar enligt min mening problemets svårighetsgrad och understryker det nödvändiga i att vi på alla områden och med många olika typer av åtgärder strävar efter att minska oljeanvändningen.

Jag vill emellertid framhålla att tidpunkten 1990 är tämligen godtyckligt vald och att energibalansen därefter relativt snabbt kan komma att förändras mot en ytterligare minskande oljeanvändning. De ännu oprövade förnybara och inhemska energikällorna kan inte förväntas vara möjliga att börja introducera i någon betydande omfattning förrän tidigast under perioden 1985-1990. Det innebär med nödvändighet att bidragen endast kan bli små år 1990. En väsentligt snabbare ökning av dessa energikällor kan förväntas efter år 1990 om deras egenskaper i olika avseenden visar sig motsvara förväntningarna.

9 Riksdagen 1978[79. 1 saml. Nr 5. Bilaga I

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 130

8 Bränsleförsörjning

8.1¶Olja

8.1.1 Den svenska oljemarknaden

Olja måste ännu under lång tid ge det största bidraget till vår energiförsörjning. Strävandena att minska oljeberoendet måste därför gå hand i hand med åtgärder för att säkra tillförseln av olja.

Som en bakgrund till mina överväganden och förslag vill jag lämna några allmänna uppgifter om oljemarknaden i Sverige. Jag kommer därvid att beröra också den internationella oljemarknadens utveckling under de senaste åren. På oljeområdet är vårt utlandsberoende mycket starkt. Detta har givetvis sin grund främst i att all tillförsel sker i form av import. Det finns också andra faktorer som verkar för att vår oljeförsörjning i långt högre grad än andra delar av energiförsörjningen påverkas av händelser i vår omvärld.

En sådan faktor är att import, raffinering och distribution av olja till stor del sker genom internationella företag med en världsomspännande verksamhet i alla led av oljehanteringen. För dessa företag utgör försäljningen i Sverige endast en obetydlig del av av deras totala rörelse. En andra för Sverige specifik faktor är den förhållandevis låga raffineringskapaciteten som medför ett behov av att importera en betydande mängd färdiga produkter. Därtill kommer ett starkt beroende av den västeuropeiska s. k.spotmarknaden för oljeprodukter med centrum i Rotterdam. Denna är en utpräglad marginalmarknad i den meningen att den svarar endast för några procent av Nordvästeuropas totala behov. Den ger därför kraftiga utslag vid ändringar i balansen mellan tillgång och efterfrågan på världsmarknaden.

Fördelningen av Sveriges oljeimport på ursprungsområden åren 1974 och 1977 framgår av tabell 8.1.

Tabell 8.1 Sveriges import av råolja och oljeprodukter

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 131

Den import som redovisas från Västeuropa utgörs huvudsakligen av raffinerade produkter som baseras på råolja från Mellersta Östern och Afrika. Dessa områden svarar alltså direkt eller indirekt för en betydligt större del av oljeimporten än som framgår av tabellen, uppskattningsvis 60-70 26. Under de senaste åren har dock råoljeproduktionen i Nordsjön börjat lämna vissa bidrag. År 1977 importerades nära 2 milj. ton råolja från Norge och Storbritannien. Denna import kan väntas komma att öka under de närmaste åren.

Den svenska raffineringskapaciteten redovisas i tabell 8.2.

Tabell 8.2 Raffineringskapaciteten år 1977

Nominell kapacitet milj. ton om året

AB Nynäs Petroleums raffinaderier i Göteborg och Malmö producerar huvudsakligen asfalt. Scanraff, som togs i drift år 1975, ägs av Oljekonsumenternas förbund (OK) och Texaco Oil AB, som förfogar över vardera 50 20 av kapaciteten.

I början av 1970-talet fanns planer på ny- eller tillbyggnad av flera raffinaderier. Genom utvecklingen på den internationella marknaden har dessa planer blivit inaktuella. Som en följd av bl. a. höjningen av oljepriserna efter 1973-1974 års oljekris och de senaste årens svaga ekonomiska tillväxt i industriländerna har oljeförbrukningen i dessa länder ökat endast obetydligt. Detta har lett till ett stort överskott på raffineringskapacitet, särskilt i Västeuropa.

Som en följd härav har det under de senaste åren fram till hösten 1978 funnits ett pristryckande överskott av färdiga produkter på Rotterdammarknaden. För den svenska marknaden har detta inneburit att import av färdiga produkter har gett ett bättre ekonomiskt resultat än råoljeimport och raffinering i Sverige. Detta har medfört ett relativt lågt utnyttjande av raffineringskapaciteten, endast 70—80 26.

Av tabell 8.3 framgår att den inhemska raffineringen år 1977 svarade för ungefär hälften av tillförseln till den svenska marknaden.

Behovet av bensin täcks i huvudsak genom raffinering i Sverige. Särskilt för de tjocka eldningsoljorna finns däremot ett relativt stort inportbehov. Det kan noteras att detta behov är särskilt stort för de lågsvavliga kvaliteter som utgör en växande del av den svenska efterfrågan. En stor del av dessa köp sker på Rotterdammarknaden. För flygbränslen och petrokemisk råvara, som i tabellen redovisas under övrigt, är importberoendet

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 132

Tabell 8.3 Försörjningen med vissa oljeprodukter år 1977

Inhemsk Netto- Summa Raffinering raffinering import tillförsel i Zav milj. ton milj. ton milj. ton tillförsel

Motorbensin 2,4 LI 3,5 69 Motorbrännolja och

mycket stort. I tabellen redovisas inte tillförseln av asfalt m. fl. produkter

för användning utanför energiområdet.

Den svenska oljemarknaden domineras sedan lång tid tillbaka av dotterbolag till fem av de stora internationella oljebolagen nämligen BP, Exxon (i Europa Esso), Gulf, Shell och Texaco. Dessa bolag har en sammanlagd

marknadsandel av ca 45 90. De två större svenskägda oljeföretagen Nynäs

Petroleum och OK har en sammanlagd marknadsandel av ca 30 20. Dessa

företag saknar egen råoljeproduktion och de köper huvuddelen av sitt behov av råolja och raffinerade produkter från de internationella bolagen. Betydande kvantiteter eldningsoljor importeras dock från Sovjetunionen.

Oljeföretagens marknadsandelar varierar starkt för olika produkter. De sju nämnda företagen svarar för över 90 20 av bensinförsäljningen. Försälj-

ningen av eldningsoljor sker dock i stor utsträckning genom mindre företag.

I tabell 8.4 har oljeföretagen delats in i tre grupper, dels svenskägda

raffinaderiföretag, dels utlandsägda raffinaderiföretag, dels övriga företag.

De svenska dotterbolagen till Esso och Gulf har, trots att de saknar raffinaderier i Sverige, räknats in i den mellersta gruppen med hänsyn till

att de normalt hämtar sina produkter från raffinaderier i resp. Norge och

Danmark som har tillkommit delvis för att täcka den svenska marknadens behov.

Tabell 8.4 Oljeföretagens marknadsandelar, 4

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 133

Av tabellen framgår att de stora internationella bolagens andel av marknaden har minskat under de senaste åren. Detta gäller i särskilt hög grad för eldningsoljor. Såvitt avser bensin har emellertid de internationella bolagen hävdat sin ställning. Företag inom gruppen övriga, som omfattar mindre distributörer och andra företag som köper främst eldningsoljor på spotmarknaden, har ökat sin sammanlagda marknadsandel.

Företagen med raffinering i Sverige har under de senaste åren haft ett otillfredsställande ekonomiskt resultat. Enligt uppgifter från statens prisoch kartellnämnd har dessa företag för de tre åren 1975-1977 haft en sammanlagd förlust av ca 600 milj. kr., redovisad som resultat före bokslutsdispositioner och skatt. De produktimporterande bolagen visar ett överskott med ca 400 milj. kr. Boksluten för första halvåret 1978 visar att den negativa utvecklingen för raffinaderiföretagen då hade förstärkts.

Under de senaste månaderna har dock raffinaderiförtagens läge förbättrats. Bakgrunden härtill är utvecklingen på oljemarknaden från hösten 1978 till följd av störningarna i Irans råoljeproduktion. Sedan den iranska oljeexporten, som har utgjort ca 15 26 av OECD-ländernas import, praktiskt taget upphört i januari 1979 har det tidigare råoljeöverskottet fallit bort. Följden har blivit omfattande prishöjningar framför allt på Rotterdammarknaden för färdiga produkter. Härigenom har de företag som förfogar över råolja från egen produktion eller på längre kontrakt kunnat förbättra sina marginaler väsentligt. De företag som är hänvisade till import av färdiga produkter har emellertid stora svårigheter, eftersom utbudet är begränsat och priserna höga.

Enligt vissa bedömare är förbättringen i raffinaderiföretagens läge endast tillfälligt. Bl. a. hänvisas till att det västeuropeiska överskottet på raffineringskapacitet kommer att finnas kvar åtminstone till mitten av 1980-talet. Så snart råoljemarknaden normaliseras skulle därför trycket nedåt på produktpriserna i Västeuropa återuppstå.

Denna fråga är mycket svårbedömd. En osäker faktor är utvecklingen av efterfrågan på olika produkter. Det finns en internationell tendens till ökande efterfrågan på lätta produkter, framför allt motorbensin, medan efterfrågan på tjockolja minskar till följd bl. a. av energibesparande åtgärder inom bostadsuppvärmning och industri. På något längre sikt kan ko! och kärnkraft komma att i ökad omfattning ersätta olja för elproduktion. Man räknar med att denna tendens i Västeuropa kan komma att medföra växande problem med att produktutbytet från raffineringen inte stämmer överens med marknadens behov av olika oljeprodukter. Tekniskt kan en sådan ändring av produktionsmönstret uppnås genom omfattande investeringar i utrustning för konvertering från tyngre till lättare produkter, främst anläggningar för s. k. katalytisk krackning.

En motsvarande tendens till ökad användning av lätta oljeprodukter finns i Sverige. Som jag tidigare har anfört (avsnitt 6.4) väntas användningen av oljeprodukter inom transportsektorn, dvs. bensin och motorbrännolja, komma att öka även under senare delen av 1980-talet.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 134

8.1.2 Statliga insatser på oljeområdet

Bortsett från beredskapslagringen av oljeprodukter som inleddes redan före andra världskriget är de statliga insatserna på oljeförsörjningens område av relativt sent datum. De första stegen togs med bildandet av Oljeprospektering AB (OPAB) år 1969 för prospektering på svenskt område och Petroswede AB år 1973 för prospektering utomlands. Statliga och enskilda intressenter deltog med lika andelar då dessa bolag bildades och verksamheten finansierades genom intressentbidrag.

Efter 1973-1974 års oljekris vidtogs en rad åtgärder som innebar ett mer aktivt engagemang från statens sida på oljeområdet. I 1975 års energipolitiska program angavs en aktiv oljepolitik som ett nödvändigt inslag i en långsiktig energipolitik. Följande år (prop. 1975/76: 124, NU 1975/76: 44, rskr 1975/76: 262) vidtogs vissa åtgärder på bl. a. det organisatoriska området. Det statliga oljebolaget Svenska Petroleum AB tilldelades därvid en central roll som kommersiellt instrument för den statliga oljepolitiken. Det förutsattes att bolaget skulle komma att bedriva verksamhet på olika från försörjningssynpunkt betydelsefulla led av oljehanteringen. För att bolaget skulle få tillräcklig finansiell styrka höjdes det egna kapitalet i två etapper till 50 milj. kr. genom aktieteckning av bolagets ägare, statens vattenfallsverk och Statsföretag AB.

Jag skall här lämna en kort redogörelse för de olika inslagen i den oljepolitik som utformades åren 1975-1976. I samband därmed kommer jag också att redovisa de viktigaste resultaten av de åtgärder som har vidtagits hittills.

På oljeprospekteringens område anvisades särskilda medel till Svenska Petroleum. Dessa medel var avsedda att möjliggöra vissa från försörjningssynpunkt angelägna arbeten på svenskt område och i Nordsjön. Under budgetåren 1976/77 och 1977/78 anvisades sammanlagt 40 milj. kr., varav 18 milj. kr. hittills har använts.

År 1978 (prop. 1977/78: 128, NU 1977/78: 70, rskr 1977/78: 343) infördes ett nytt bidragssystem för att finansiera såväl kommersiell prospektering inom Petroswede och andra företag som försörjningspolitiskt motiverad prospektering genom Svenska Petroleum. Omfattningen av de svenska prospekteringsinsatserna bedömdes härigenom kunna öka från 30-40 milj. kr. till ca 100 milj. kr. om året efter två å tre år. För att finansiera bidragssystemet beslöts en viss höjning av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter. Inkomsterna tillförs en särskild fond, oljeprospekteringsfonden. I samband med beslutet om bidragssystemet vidtogs inga ändringar av organisationen på prospekteringsområdet. Det förutsattes att Svenska Petroleum skulle arbeta huvudsakligen med utnyttjande av resurserna inom OPAB och Petroswede. Svenska Petroleum hade redan tidigare övertagit de statliga intressena i dessa bolag.

För en närmare redogörelse för insatserna på prospekteringsområdet hänvisas till prop. 1977/78: 128 om stöd till prospektering efter olja och naturgas.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 135

År 1975 infördes en statlig kreditgaranti för oljeutvinning m.m. för att underlätta finansieringen av sådana investeringar i utvinning, transport och lagring av olja som bedöms värdefulla från svensk försörjningssynpunkt. Garantiramen fastställdes till 2000 milj. kr. Bakgrunden till att garantisystemet infördes var närmast att bidrag till att finansiera utbyggnaden av oljefält i bl.a. Nordsjön bedömdes kunna ge möjligheter till långtidsavtal om leveranser av utvunnen råolja från resp. fält. År 1976 vidgades användningsområdet för garantin så att den får användas för att finansiera även köp av andelar i konstaterade fyndigheter.

Kreditgarantin kan användas på motsvarande sätt för att finansiera även investeringar i utvinning m. m. av naturgas och kol.

Garantin har hittills kommit till användning I ett större fall, nämligen för Svenska Petroleums finansiering av utbyggnaden av etapp A av Valhallfältet på norskt kontinentalsockelområde i Nordsjön enligt avtal i mars 1978 med det norska företaget Norwegian Oil Consortium A/S & Co (NOCO). Detta företag äger en andel av 15 20 i Valhallfältet och en mindre andel i det närbelägna Torfältet, som redan är i produktion. Svenska Petroleum har genom avtalet fått rätt att köpa hela NOCO:s produktion av råolja från dessa fält, beräknad till minst 6 milj. ton under fältens livstid. Dessutom har Svenska Petroleum genom avtalet förvärvat en intresseandel i ett angränsande block, där borrningar avses börja år 1979. Svensk statsgaranti för Svenska Petroleums upplåning har ställts för högst 110 milj. US dollar, motsvarande ca 500 milj. kr. Sedan den norska regeringen lämnat erforderliga tillstånd har ett slutligt avtal undertecknats i november 1978.

Svenska Petroleums verksamhet på råoljeområdet har inriktats även på att knyta kommersiella kontakter med oljeproducerande länder i form av långtidsavtal. Sådana kontakter har tagits med nationella oljebolag i såväl OPEC-länder som Norge och Storbritannien. Hösten 1978 har kontrakt tecknats med det statliga irakiska oljebolaget om vissa leveranser av råolja. Förhandlingar pågår om leveranser från andra länder.

I syfte att skapa ett marknadsunderlag för sin planerade verksamhet i råoljeledet har Svenska Petroleum bedrivit viss marknadsföring av oljeprodukter i Sverige. Denna har inriktats framför allt på försäljning av eldningsoljor till större konsumenter inom den offentliga sektorn och industrin.

För att inte behöva bygga upp egna resurser för lagerhållning och distribution, där betydande överkapacitet råder, ingick Svenska Petroleum år 1976 ett avtal med Svenska BP. Enligt avtalet tillhandahåller BP dessa tjänster för Svenska Petroleums räkning.

Under det första verksamhetsåret 1977 nådde bolaget en försäljning av totalt 1,7 milj. m? oljeprodukter, varav huvuddelen tjockolja. Omkring hälften av försäljningen skedde till statens vattenfallsverk. Genom att behovet av olja för kraftproduktion varit litet under år 1978 har dock bolagets försäljning av tjockolja minskat. Detta har delvis kompenserats genom en ökad försäljning av tunn eldningsolja.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 136

Svenska Petroleums inköp utgjordes fram till hösten 1978 av färdiga produkter, i huvudsak från Rotterdammarknaden. Bolaget har dock nu bl.a. genom NOCO-avtalet övergått till köp av råolja. Avtal har träffats med BP om legoraffinering vid BP:s raffinaderi i Göteborg under år 1979. Genom denna övergång från spotmarknadsköp av färdiga produkter till kontraktsbaserade råoljeköp har Svenska Petroleum trots de senaste månadernas störningar på marknaden kunnat upprätthålla sina leveranser. Det ekonomiska resultatet av bolagets verksamhet har hittills varit positivt.

I 1975 års oljepolitiska beslut ingick även projektering av ett statligt raffinaderi vid Brofjorden. Budgetåren 1975/76 och 1976/77 anvisades sammanlagt 46 milj. kr. för ändamålet i form av lån till Statsföretag AB med villkorlig återbetalningsskyldighet. Verksamheten har bedrivits inom ett särskilt för ändamålet bildat dotterbolag till Statsföretag, Statsraff AB.

Som tidigare har anmälts för riksdagen (prop. 1976/77:125 s. 67) har projektarbetet gett vid handen att det saknas företagsekonomiska förutsättningar för att genomföra projektet, främst till följd av det stora överskottet på raffineringskapacitet i Västeuropa. Resurserna inom Statsraff har under de senaste åren utnyttjats för utrednings- och förhandlingsarbete rörande bl.a. utbyggnader av befintliga raffinaderier. I anslutning därtill har Statsraff tillsammans med statens vattenfallsverk genomfört en förstudie av en ny typ av kombinationskraftverk för drift med restoljor från raffinaderier m. fl. bränslen, det s. k. POX-projektet.

Statsraff föreslår i skrivelse den 29 december 1978 att arbetet på raffinaderiprojektet avslutas. Beträffande POX-projektet anmäler bolaget att parterna har kommit till den slutsatsen att det inte är motiverat att fullfölja projektet i dess nuvarande form, beroende bl.a. på att det inte behövs några elproduktionsanläggningar utöver redan beslutade förrän under senare delen av 1980-talet. Samråd med vattenfallsverket om visst fortsatt forsknings- och utvecklingsarbete avses komma till stånd. Statsraff anser emellertid inte att det är motiverat att bibehålla Statsrafforganisationen enbart för denna uppgift. Statsföretag biträder Statsraffs förslag om att raffinaderiprojektet skall avslutas. Statsraffs återstående disponibla medel uppgick vid årsskiftet till ca 15 milj. kr., varav 11 milj. kr. för kvarstående markförvärv. Medlen räcker för att Statsraff skall kunna fullgöra sina åtaganden och avveckla verksamheten. Jag avser att i annat sammanhang ta upp frågan om Statsföretags återbetalningsskyldighet för ifrågavarande lån.

Jag vill slutligen erinra om att beredskapslagringen av olja, som hör till chefens för handelsdepartementet ansvarsområde, är ett viktigt led i den statliga oljepolitiken. Riktlinjer för lagringen för perioden 1978— 1984 har godkänts av riksdagen år 1977 (prop. 1976/77:74 bil. 2, FöÖU 1976/77: 13, rskr 1976/77:311). Enligt dessa riktlinjer skall den statliga lagringen för ;.k. fredskriser under perioden successivt byggas upp till ca 9 milj. m?,

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 137

huvudsakligen i form av råolja. Lagringsprogrammet har dimensionerats så att Sveriges åtaganden enligt det internationella energiprogrammet, IEP, att hålla 90 dagars normalkonsumtion i lager skall kunna klaras utan att reserverna för avspärrning och krig behöver tas i anspråk. Hittills har ca 1,2 milj. m? råolja Jagrats in.

8.1.3 Problem inom svensk oljeförsörjning

Från hösten 1977 har raffinaderiföretagen i olika sammanhang fäst regeringens uppmärksamhet på branschens ekonomiska problem och fört fram olika förslag till åtgärder. Med anledning härav har inom regeringskansliet under år 1978 gjorts översiktliga analyser av den svenska oljeindustrins aktuella läge. Analyserna har visat på ett antal problem som i stor utsträckning griper in i och förstärker varandra. Jag skall här ge en kort redovisning av dessa problem.

Det första problemet är svagheten i råoljeförsörjningen beroende främst på att svenska företag inte har något eget engagemang i utvinning av råolja. Detta problem är av grundläggande betydelse. Det innebär en konkurrensnackdel för de svenska oljeföretagen såväl försörjningsmässigt som lönsamhetsmässigt.

De svenskägda företagen är för sin råoljeförsörjning till stor del hänvisade till köp av råolja på spotmarknaden eller från de internationella oljebolagen. Därtill kommer leveranser från vissa producentländer, bl. a. Sovjetunionen. Det ligger i sakens natur att försörjningen utsätts för större risker för störningar i tillförseln vid bristlägen än om företagen hade tillgång till produktion ur egna oljekällor. Dessutom är sådan produktion i regel förhållandevis lönsam även i områden med höga utvinningskostnader som t. ex. Nordsjön. Det har under senare år saknats motsvarande vinstmöjligheter i andra led av oljehanteringen.

De svenska dotterbolagen till de internationella oljebolagen torde ha ett bättre utgångsläge än de svenskägda bolagen därigenom att de är anslutna till sina moderbolags världsomspännande försörjningssystem. Så länge huvuddelen av världens råolja förmedlas genom dessa system kan de internationella bolagen erbjuda en relativt god försörjningssäkerhet. Bolagens egen råoljeproduktion svarar dock numera för endast en mindre del av deras totala behov. Deras verksamhet grundas i stor utsträckning på råolja som kontrolleras av OPEC-länderna.

Ett andra problem är den svaga lönsamheten inom raffinering. Orsaken härtill är främst överskottet på raffinaderikapacitet i Västeuropa som i tider av normal tillgång på råolja utövar ett tryck nedåt på produktpriserna. Raffinaderiföretagen i Sverige gjorde stora förluster åren 1975—1977. Prishöjningarna på produkter under det senaste halvåret har gett företagen ett visst rådrum. Det är emellertid ovisst om någon varaktig förbättring av raffineringsmarginalerna kommer att kunna ske.

Även här finns det vissa olikheter mellan de svenskägda och de ut-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 138

landsägda företagens situation. För de svenskägda företagen har förlusterna vid raffineringen inte kunnat kompenseras, utan de har försvagat företagens ekonomiska ställning. De utlandsägda bolagen har hittills kunnat få täckning för förlusterna från sina moderbolag. Företrädare för de internationella bolagen har dock framhållit att de inte är beredda att i längden vidmakthålla en förlustbringande raffineringsverksamhet på den svenska marknaden.

Ett tredje problem är det ökande beroendet av spotmarknaden, framför allt Rotterdammarknaden för färdiga produkter. Detta problem sammanhänger givetvis nära med den svaga lönsamheten vid raffinering. Det finns därtill vissa faktorer på den svenska marknaden som har ökat spotmarknadsköpen, framför allt den stora importen av tjocka eldningsoljor. Därtill kommer de stora institutionella förbrukarnas strävan efter att minska sina bränslekostnader genom egna inköp på spotmarknaden.

Inte minst kommunerna har under senare år genom olika inköpsorgan engagerat sig på denna marknad. Oljeförbrukningen för den kommunala kraft- och värmeproduktionen är den mest expansiva sektorn av den svenska bränslemarknaden. Enligt uppgift från Svenska värmeverksföreningen väntas denna förbrukning, som år 1978 uppgick till 2,8 milj. m?, öka till 6 milj. m? år 1985.

Även överkapacitet i distributionsledet bidrar till oljebranschens aktuella svårigheter. Ett relativt stort antal företag har byggt upp egna depåoch leveranssystem utifrån prognoser om en fortsatt efterfrågeökning. Till följd av att oljekonsumtionen under senare år har stagnerat är nu dessa system överdimensionerade.

De problem som jag har redogjort för har redan haft betydande konsekvenser för den svenska oljemarknadens struktur. Oljebolagen med integrerad verksamhet i råoljeanskaffning, raffinering och distribution har sedan oljekrisen 1973—1974 minskat sina marknadsandelar. Detta gäller särskilt för den tjocka eldningsoljan, som används för kraft- och värmeproduktion och för industriella ändamål. Det finns en klar tendens hos flera av de internationella bolagen att minska försäljningen i Sverige. Företag som arbetar huvudsakligen på spotmarknaden, inkl. kommuner och andra storförbrukare, har i motsvarande mån ökat sin andel av marknaden.

Dessa strukturförändringar för med sig en försvagning av säkerheten i den svenska oljeförsörjningen. Särskilt betänkligt från försörjningssynpunkt är enligt min mening att en växande del av oljeinköpen för kraft- och värmeproduktion under 1970-talet har lagts över på spotmarknaden.

Riskerna med denna utveckling har klargjorts genom händelserna på den internationella oljemarknaden under de senaste månaderna. Bortfallet av den iranska råoljeexporten har lett till att tidigare råoljeöverskott har förbytts i ett underskott. Spotmarknaderna har reagerat snabbt genom sjunkande utbud och kraftiga prishöjningar. Flera av raffinaderierna i Sverige har fått svårigheter att upprätthålla sin råoljetillförsel. De företag

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 139

som normalt köper produkter på spotmarknaden för distribution i Sverige befinner sig i dag i ett besvärligt läge.

De aktuella störningarna på den internationella oljemarknaden bör ses som utslag av den akuta krisen i Iran snarare än som förebud till en mera långsiktig rubbning av balansen mellan tillgång och efterfrågan. Som jag tidigare har framhållit i samband med redovisningen av vissa globala energiprognoser (avsnitt 2.1.3) finns det skilda bedömningar av den tidpunkt vid vilken en sådan rubbning kan komma att inträffa. Redan i dag måste man emellertid räkna med att störningar i något av de viktigare produktionsområdena snabbt får omfattande följder på hela den internationella marknaden. Sannolikheten för att sådana störningar skall få särskilt stora effekter på den svenska marknaden ökar till följd av strukturproblemen inom den svenska oljebranschen. Detta i kombination med vårt höga totala oljeberoende är ägnat att inge farhågor för vår oljeförsörjning.

8.1.4 Riktlinjer för den statliga oljepolitiken

Den oljepolitik som utformades åren 1975 och 1976 tog sikte på främst att bygga upp en statlig kommersiell organisation på området. Det statliga oljebolaget Svenska Petroleum AB gavs en central roll och fick resurser för att bedriva verksamhet inom olika led av oljehanteringen. Detta innebar emellertid ingen lösning av de grundläggande strukturproblemen inom den svenska oljeindustrin. Dessa problem har under de senaste åren kommit att framstå allt klarare. Det har också blivit uppenbart att någon lösning av problemen inte kan uppnås enbart genom att staten engagerar sig kommersiellt i oljebranschen.

Enligt min mening bör målet för den statliga oljepolitiken vara att i nära samverkan med oljeföretagen och andra parter på marknaden, framför allt kommunerna och andra storförbrukare, åstadkomma en ökad säkerhet i den svenska oljeförsörjningen på både kort och lång sikt. För att detta mål skall kunna nås måste strukturproblemen inom branschen angripas på bred front. Den samverkan mellan staten och de olika marknadsparterna som därvid förutsätts bör grundas på en klar rollfördelning. Detta gäller inte minst för statens egen verksamhet, som bör inriktas främst på att skapa sådana allmänna villkor för oljeindustrin att denna kan uppfylla rimliga krav på trygghet i försörjningen. Som instrument för oljepolitiken behövs det också statliga organ som kan verka på företagsplanet. Den statliga affärsverksamheten bör dock ses främst som ett komplement till oljeföretagens verksamhet på vissa områden där det föreligger särskilda motiv för statliga insatser.

Jag kommer nu att närmare redogöra för min syn på frågan om de olika marknadsparternas uppgifter inom ramen för den statliga oljepolitiken.

De internationella oljebolagen svarar för omkring hälften av försäljningen i Sverige. Deras alltjämt dominerande ställning på världsmarknaden för olja innebär att deras närvaro på den svenska marknaden får ses som en

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 140

trygghetsfrämjande faktor. Detta gäller i synnerhet de företag som bedriver raffinering i Sverige, dvs. BP, Shell och Texaco. Dessa företag har, i likhet med Nynäs och OK, drabbats av stora förluster under de senaste åren. Även för andra internationella oljebolag torde verksamheten i Sverige ha gett ett otillfredsställande resultat. Hos flera av de internationella bolagen torde det mot denna bakgrund finnas ett intresse av samverkan i syfte bl.a. att förbättra utnyttjandet av bolagens raffineringskapacitet, depånät och distributionsorganisation i Sverige. Enligt min mening är det även ett svenskt intresse att de internationella bolagen kan bevara sin ställning på den svenska marknaden. Från statens sida finns det anledning att fästa särskild vikt vid bolagens beredvillighet och förmåga att göra åtaganden om försörjning av den svenska marknaden, t. ex. genom långsiktiga leveranser av råolja.

De svenskägda raffinaderiföretagen — dvs. Nynäs Petroleum och OK — svarar i dag för nära en tredjedel av den svenska marknadens försörjning och för en motsvarande del av landets raffineringskapacitet. De har en väl etablerad verksamhet inom olika delar av oljehanteringen och de utgör därmed en från försörjningssynpunkt värdefull tillgång. OK har i ett antal år varit ledande inom försäljningen av bensin och tunn eldningsolja och företaget har en mycket god marknadsförankring. Engagemanget i Scanraff har dock inneburit en belastning för OK:s ekonomi. Nynäs har sedan länge en stark ställning på tjockoljemarknaden. Det finns också skäl att nämna den tillverkning av smörjmedel, asfalt och andra specialprodukter som sker vid Nynäs raffinaderier.

Nynäs och OK:s aktuella svårigheter kan väsentligen hänföras till deras ofullständiga integration in i råoljeledet. Genom en långsiktigt inriktad samverkan mellan staten och dessa företag bör effekterna av denna konkurrensnackdel kunna mildras. En sådan samverkan bör kunna bygga på att parterna täcker sina behov av produkter för marknadsföring i Sverige med långsiktigt säkerställda leveranser av råolja och produkter som tillförs genom avtal med oljeproducenter eller andra liknande arrangemang. Därmed bör företagen även i framtiden kunna spela en viktig roll i landets försörjning.

Övriga oljeföretag har under senare år haft en gynnsammare resultatutveckling därigenom att de har kunnat utnyttja möjligheterna till spotköp till låga priser. Denna verksamhet inverkar dock negativt på försörjningstryggheten. I nu rådande marknadsläge, liksom under 1973— 1974 års kris, har de berörda företagen stora svårigheter att över huvud taget skaffa produkter för sin försäljning i Sverige. Dessa företags möjligheter att långsiktigt behålla sin ställning på den svenska marknaden torde vara beroende av att de övergår till att i större omfattning grunda sin försörjning på de integrerade oljeföretagen i Sverige eller andra leverantörer som kan erbjuda jämförbar försörjningssäkerhet.

Även kommuner och andra storförbrukare bör enligt min mening ta

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 141

större hänsyn till försörjningsintressena i sin inköpspolitik. Som jag redan har påpekat ökar särskilt den kommunala sektorns tjockoljeförbrukning för kraft- och värmeproduktion snabbt. Det är enligt min mening olämpligt att denna betydelsefulla sektor av vår energiförsörjning görs beroende av utvecklingen på den osäkra korttidsmarknaden för oljeprodukter. Kommunernas ökade ansvar på energiområdet bör innefatta ett ökat hänsynstagande till de risker som ett starkt spotmarknadsberoende innebär. Jag avser att ta initiativ till överläggningar i frågan med Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och Svenska värmeverksföreningen.

Det finns behov av att något utförligare klarlägga Svenska Petroleums roll som instrument för den statliga oljepolitiken. Som nämnts bildades bolaget med uppgiften att bygga upp en kommersiell verksamhet omfattande olika från försörjningssynpunkt viktiga led av oljehanteringen. Bolaget har på kort tid lyckats uppnå en relativt betydande försäljning av främst tjocka eldningsoljor. Bl. a. genom NOCO-affären har bolaget börjat bygga upp en långsiktig råoljeförsörjning. Företrädare för oljebranschen har emellertid framfört kritik mot bolagets verksamhet. Det har därvid hävdats att Svenska Petroleums uppträdande på marknaden har ytterligare ökat spotmarknadsberoendet och försämrat de etablerade företagens ställning. Kritiken har riktats framför allt mot Svenska Petroleums försök att bredda sin ursprungliga försäljning av tjockolja till storförbrukare med en viss försäljning av eldningsoljor till hushåll och andra mindre förbrukare.

Enligt min mening bör Svenska Petroleums verksamhet inriktas framför allt mot områden där bolaget kan bidra till att förbättra försörjningstryggheten. På kortare sikt kan resultat nås genom avtal med oljeproducenter om leveranser av såväl råolja som oljeprodukter. Av betydelse på längre sikt är prospektering och förvärv av andelar i oljefyndigheter. Svenska Petroleums egenskap av statligt företag med möjligheter till statligt finansieringsstöd i olika former ger bolaget goda möjligheter till insatser i försörjningsledet, som ofta ställer stora krav på kapital. Flera oljeföretag har också uttryckt intresse för samarbete med Svenska Petroleum på detta område. Jag ser det som önskvärt att ett sådant samarbete kommer till stånd, eftersom det skulle kunna innebära en angelägen förstärkning av försörjningssäkerheten på den svenska oljemarknaden. Särskilt om samarbetet kombineras med samverkan även inom raffineringsledet kommer de båda centrala problemen inom oljebranschen i Sverige att kunna angripas.

Svenska Petroleums nuvarande marknadsföring är begränsad i förhållande till den verksamhet i råolje- och raffineringsleden som avses utgöra bolagets framtida huvuduppgift. Eftersom denna verksamhet kan väntas leda till att Svenska Petroleum får tillgång till större kvantiteter råolja och produkter än vad som kan avsättas på bolagets nuvarande marknad ligger det nära till hands för bolaget att söka samverkan med andra branschföretag även i marknadsledet. Svenska Petroleums egen försäljning bör liksom

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 142

hittills inriktas på storförbrukare främst inom den offentliga sektorn och andra kundkategorier som f.n. i stor utsträckning grundar sin försörjning på spotmarknaden. Svenska Petroleum bör för dessa kunna erbjuda ett förmånligt försörjningsalternativ. Däremot saknas det enligt min mening skäl för en fortsatt utvidgning av bolagets detaljdistribution av oljeprodukter om en samverkan av det slag som jag här har angivit kan komma till stånd.

År 1976 fick Svenska Petroleum en viss särställning på upphandlingsområdet genom förordningen (1976: 664) om upphandling av oljeprodukter för statlig myndighet som ej hör till försvarsdepartementet. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att denna förordning upphävs. När det gäller den statliga beredskapslagringen av råolja finner jag emellertid efter samråd med chefen för handelsdepartementet att överstyrelsen för ekonomiskt försvar bör anlita Svenska Petroleum vid upphandlingen. Detta ligger väl i linje med vad jag har anfört om inriktningen av bolagets verksamhet. Det ankommer på regeringen att meddela föreskrifter härom.

Jag vill slutligen beröra frågan om statsmakternas prispolitik beträffande oljeprodukter. Företrädare för raffinaderiföretagen i Sverige har framhållit att dessa företag har försatts i ett ogynnsamt konkurrensläge genom de prisregleringar som vid två tillfällen under 1970-talet har införts vid perioder med allvarliga störningar av den internationella råoljemarknaden, nämligen under oljekrisen 1973-1974 och hösten 1978. Dessa perioder kännetecknas av prishöjningar särskilt på spotmarknaden för färdiga produkter, vilket innebär att raffinaderimarginalerna ökar för de raffinaderiföretag som förfogar över råolja till kontraktsbundna priser. På den svenska marknaden — liksom på flertalet andra marknader — har emellertid raffinaderiföretagen genom högstpriser eller prisstopp i viss mån hindrats från att dra fördel av de höga spotmarknadspriserna. Därmed har de också, framhålls det, begränsade möjligheter att kompensera sig för förluster under perioder av överskott och låga spotmarknadspriser då raffinering i Sverige ger ett sämre resultat än import av färdiga produkter.

Efter samråd med chefen för handelsdepartementet vill jag anföra följande i denna fråga. Genom den svenska marknadens stora beroende av produktimport påverkas prisnivån i Sverige starkt av Rotterdammarknaden. Under perioder med stabilitet på den internationella oljemarknaden har inköp på spotmarknaden bidragit till en ökad konkurrens mellan oljeföretagen i Sverige, vilket har medfört en för konsumenterna gynnsam prisutveckling på oljeprodukter. I bristlägen ger dock spotmarknaden kraftigt utslag i form av minskat utbud och höga priser eftersom prissättningen på denna marknad sker efter marginella kvantiteter. Om dessa prishöjningar — som inte har sin grund i faktiska råoljekostnadsökningar — tilläts att snabbt och i full utsträckning slå igenom på den svenska marknaden skulle det kunna få oacceptabla följder för balansen i samhällsekonomin.

I sådana fall kan det alltså vara nödvändigt att kortsiktigt dämpa ge-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 143

nomslaget av prishöjningar genom olika former av prisreglering. Detta bör emellertid ske på ett sätt som tar hänsyn även till försörjningsintressena. Den svenska prisnivån måste anpassas till internationellt tillämpade priser på oljeprodukter om importen av oljeprodukter skall kunna upprätthållas. Prishöjningar bör i så fall, enligt min mening, också medges de oljeföretag som genom sitt engagemang i råolje- och raffineringsleden har en förhållandevis prisstabil försörjning och som av det skälet inte kan uppvisa kostnadsökningar som grund för prishöjningar. Sådana överväganden har legat till grund för de beslut som regeringen har fattat under januari och februari 1979 om en successiv uppmjukning av det prisstopp som infördes i november 1978.

Som jag redan har framhållit är det ett huvudmål för svensk oljepolitik att uppnå ökad försörjningstrygghet genom att begränsa det nuvarande beroendet av spotmarknadsköp. Härigenom bör även den svenska oljemarknadens känslighet för prisutvecklingen på de internationella produktmarknaderna efter hand kunna minskas.

8.1.5 Överläggningar med vissa oljeföretag

Sedan början av december 1978 har diskussioner förts mellan företrädare för industridepartementet och olika oljeföretag om aktuella problem inom branschen. Med några av de berörda företagen har diskussionerna övergått till överläggningar om förutsättningarna för en närmare samverkan mellan staten och dessa företag i enlighet med de riktlinjer som jag nyss har angivit.

Överläggningarna har i februari 1979 lett fram till fyra avtal mellan regeringen och vissa oljeföretag. Innan jag lämnar en kort orientering om innehållet i dessa avtal vill jag understryka att de inte innebär andra åtaganden för parterna än att ta upp förhandlingar rörande vissa i avtalen angivna frågor. Avsikten är att förhandlingarna skall slutföras före utgången av år 1979. Det är vidare förutsatt att vid förhandlingarna statens kommersiella intressen skall företrädas av Svenska Petroleum. Något ställningstagande från riksdagens sida till avtalen är inte påkallat. I den mån förhandlingarna leder till resultat som förutsätter beslut av regeringen och riksdagen avser jag att återkomma till frågan.

Avtalet mellan regeringen och AB Nynäs Petroleum avser förhandlingar om samverkan beträffande dels långsiktig anskaffning av råolja och oljeprodukter, dels raffinaderiverksamhet. På sistnämnda område är avsikten att finna former för en samverkan beträffande såväl raffinaderiet i Nynäshamn som andra raffinaderier I samverkan med andra parter. Förhandlingarna skall kunna omfatta även vissa utvecklingsfrågor.

Avtalet mellan regeringen och Oljekonsumenternas förbund jämte Texaco Oil AB avser förhandlingar om en gemensam projektstudie för konverteringsanläggningar, bl. a. för katalytisk krackning, och om de olika former av finansiering som kan komma 1 fråga för ett eventuellt sådant projekt.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 144

Vidare skall förhandlingar föras om råoljeleveranser till Scanraff och om

fördelning av produkter från raffinaderiet.

Avtalet mellan regeringen och Oljekonsumenternas förbund avser för-

handlingar om eventuell gemensam anskaffning av råolja och därmed

förenade frågor om anskaffning av produkter. Utöver vad som har överenskommits enligt avtalet mellan regeringen, OK och Texaco skall regeringen och OK kunna förhandla om samverkan även med andra raffinaderiföretag, i första hand Nynäs Petroleum avseende raffinaderiet i Nynäshamn.

Avtalet mellan regeringen och Svenska BP AB jämte BP Trading Ltd,

London, avser förhandlingar om en långsiktig samverkan inom de sam-

manhängande områdena råoljeförsörjning, raffinering, lagring och distribu-

tion. I avtalet hänvisas till att samarbete redan har etablerats mellan BP och

Svenska Petroleum på dessa områden. Samverkan skall kunna ske även

med andra parter.

8.1.6¶Ny organisation för prospektering

Hösten 1978 inleddes överläggningar mellan de statliga och enskilda intressenterna i resp. OPAB och Petroswede om organisationen på oljeprospekteringens område. För bägge parter var utgångspunkten att den ur-

sprungliga formen för samarbete, i princip baserad på intressentbidrag efter ägarandel i bolagen, inte längre var ändamålsenlig och att en mer flexibel samarbetsform borde eftersträvas. Parterna gjorde vidare den

gemensamma bedömningen att en svensk prospekteringsinsats av den omfattning och uthållighet som förutsattes när det nya bidragssystemet infördes våren 1978 ställer krav på relativt betydande resurser för anskaffning och genomförande av projekt. På grundval av vissa studier beräkna-

des kostnaderna för en sådan basorganisation för prospektering såväl på

svenskt område som utomlands kunna uppgå till ca 10 milj. kr. om året efter en uppbyggnadsperiod av tre å fem år. De enskilda intressenterna

gjorde också klart att de inte var beredda att göra långsiktiga ekonomiska åtaganden på området och att staten därför enligt deras mening borde vara huvudman för en ny prospekteringsorganisation. Mellan intressenterna i Petroswede har nu träffats ett avtal av innebörd

att den statliga intressenten, dvs. Svenska Petroleum, förvärvar de enskilda intressenternas aktier räknat fr. o. m. den 1 januari 1979. Avtalet har för

Svenska Petroleums del träffats med förbehåll för att särskilda statliga medel ställs till förfogande för att bolaget skall kunna fullgöra sina åtaganden enligt avtalet. Avsikten är att Petroswedes verksamhet i fortsättningen skall handhas av en ny statlig basorganisation för prospektering, Svenska Petroleum Exploration AB, som är ett helägt dotterbolag till Svenska

Petroleum.

Förhandlingarna mellan intressenterna i OPAB har lett fram till en överenskommelse om att OPAB skall uppdra åt den nya basorganisationen att

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 145

mot ersättning fullfölja OPAB:s prospekteringsverksamhet. Någon ändring av OPAB:s ägarförhållanden sker inte i samband därmed. Den nya organisationen väntas komma att erbjuda personalen hos såväl OPAB som Petroswede anställning.

Enligt min mening innebär överenskommelserna mellan intressenterna i OPAB och Petroswede att förutsättningarna för en effektiv svensk prospekteringsinsats har förbättrats. Den nya basorganisationen kommer att grundas på samtliga de resurser för prospektering som hittills har funnits hos de tre bolagen OPAB, Petroswede och Svenska Petroleum. En sådan koncentration av resurserna kommer att innebära ökade möjligheter att anskaffa, utvärdera och genomföra prospekteringsprojekt för såväl Svenska Petroleums som enskilda svenska företags räkning. Den nya organisationen utgör därmed ett komplement till det bidragssystem som infördes våren 1978. Eftersom verksamheten till stor del torde komma att bedrivas på grundval av statliga prospekteringsbidrag är en redovisningsmässig avgränsning gentemot Svenska Petroleum önskvärd. En sådan avgränsning uppnås genom att organisationen är ett aktiebolag med egen styrelse.

I och med Svenska Petroleums förvärv av aktierna i Petroswede upphör 1973 och 1978 års konsortialavtal om intressenternas samarbete i detta bolag att gälla. Avtalet av år 1973 innebär bl. a. åtaganden för intressenterna att bidra till verksamheten med 100 milj. kr. i proportion till sina andelar. Därav har till utgången av år 1978 ca 78 milj. kr. betalats in. Enligt 1978 års avtal förklarade sig intressenterna beredda att under vissa förutsättningar tillskjuta ytterligare 50 milj. kr. Dessa medel har inte tagits i anspråk.

Riksdagen medgav år 1978 (prop. 1977/78: 128 s. 34, NU 1977/78: 70, rskr 1977/78: 343) att återstående medel på reservationsanslaget Oljeprospektering ställdes till Svenska Petroleums förfogande, att av bolaget användas som intressentbidrag till Petroswede i enlighet med 1978 års avtal. Eftersom avtalet nu har upphört att gälla behövs medlen inte för detta ändamål. Dessa medel, som uppgår till 22 milj.kr., bör i stället få användas av Svenska Petroleum för att täcka bolagets kostnader i samband med övertagandet av Petroswede. Som tillskott till verksamheten inom den nya prospekteringsorganisationen under en uppbyggnadsperiod bör medel anvisas på statsbudgeten under ett särskilt anslag. Jag återkommer till dessa frågor vid min anmälan av anslagsfrågorna i det följande.

8.1.7 Statsgaranti för oljeutvinning m.m.

Den statliga kreditgaranti på 2000 milj. kr. som beslutades år 1975 har i samband med avtalet mellan Svenska Petroleum och NOCO visat sig vara ett lämpligt instrument för att säkra långsiktig tillgång till råolja på ekonomiskt förmånliga villkor. Energikommissionen har föreslagit att garantiramen höjs. För egen del är jag inte beredd att förorda en sådan höjning eftersom hittills endast omkring en fjärdedel av ramen har utnyttjats. Om 10 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 115. Bilaga I

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 146

behov av en ramhöjning uppstår under budgetåret 1979/80 får frågan tas upp i samband med anmälan av tilläggsbudget för detta budgetår. Däremot vill jag redan nu ta upp frågan om utvidgning av garantins användningsområde.

F.n. får garantin användas för finansiering av dels investeringar i utvinning, transport och lagring av olja, naturgas eller kol, dels förvärv av intresseandelar i olje-, gas- eller kolfyndigheter som står inför kommersiell exploatering eller där exploatering redan har påbörjats. En allmän förutsättning för att garanti skall kunna ställas för finansiering av ett visst projekt är att projektet bedöms värdefullt från svensk försörjningssynpunkt. Vidare bör staten tillförsäkras option på hela den eventuella produktionen eller del därav.

Svenska Petroleum och enskilda oljeföretag bearbetar f. n. några oljeutvinningsprojekt som skulle kunna komma i fråga för statlig kreditgaranti. Det har därvid framkommit att tillgång till råolja från fyndigheterna skulle kunna säkras på fördelaktigare villkor genom förvärv av aktierna i de företag som har intresseandelar i resp. fyndighet än genom förvärv enbart av andelarna.

Jag finner det önskvärt att garantins användningsområde utvidgas så att garanti kan ställas även vid finansiering av aktieförvärv. En förutsättning bör dock vara att det företag i vilket aktier skall förvärvas bedriver verksamhet huvudsakligen inom oljeutvinning och att förvärvet ger äganderätten till viss från svensk försörjningssynpunkt värdefull produktion. Beträffande option för staten bör samma krav ställas som f. n. I analogi med vad som gäller inom garantins nuvarande användningsområde bör garanti kunna ställas även för förvärv av aktierna i naturgas- och kolproducerande bolag.

Vidare har det vid förhandlingar med vissa oljeproducenter beträffande långtidsavtal om köp av råolja framkommit att sådana avtal kan innebära betydande garantianspråk för att säkra säljarens fordran vid varje leveranstillfälle. Dessa anspråk kan vara betungande. Önskemål har därför framförts om att statsgaranti skall kunna ställas för svenska företags betalningsförpliktelser i samband med avlyft av råolja inom ramen för långsiktiga leveranskontrakt.

Jag anser att en sådan utvidgning av garantins användningsområde ligger väl i linje med garantins syfte att skapa ökad långsiktighet i råoljeförsörjningen. En förutsättning för att garanti skall kunna ställas bör vara att ifrågavarande leveranser sker enligt långtidsavtal från en leverantör med egen utvinning och bedöms vara värdefulla från svensk försörjningssynpunkt. En motsvarande utvidgning av garantins användningsområde bör ske även beträffande leveranser av naturgas och kol.

Jag förordar sålunda att regeringen inhämtar riksdagens godkännande att utvidga användningsområdet för den statliga kreditgarantin i enlighet med vad jag nu har anfört.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 147

Slutligen vill jag nämna att fråga under senare tid har väckts om att utnyttja den statliga kreditgarantin i syfte att underlätta försörjningen med kokskol för framställning av koks för järn- och stålindustrin. Enligt min mening bör emellertid garantins användning på kolområdet begränsas till främst kol för förbränning, s.k. ångkol. Det bör inte komma i fråga att använda garantin för ändamål utanför det egentliga energiområdet.

8.2 Naturgas 8.2.1 Inledning

Frågan om att införa naturgas i Sverige har diskuterats sedan början av 1970-talet. Bakgrunden har varit gasens ökande roll i Västeuropas energiförsörjning efter de stora fynden i Nederländerna och Nordsjön. Betydande insatser har gjorts för att klargöra förutsättningarna för naturgas i vårt land och för att få till stånd förhandlingar med potentiella leverantörer av gasen.

I syfte att åstadkomma en samordning av den centrala utrednings- och förhandlingsverksamheten bildades år 1976 Swedegas AB (prop. 1975/ 76: 124, NU 1975/76:44, rskr 1975/76: 262). Staten äger genom statens vattenfallsverk 5170 av aktierna i bolaget och Svenska Gasföreningens Service AB återstående 49 22. Förberedelser för distribution och marknadsföring handhas av de regionala bolagen AB Sydgas och Västgas AB. I dessa bolag äger Swedegas 51920 av aktierna, medan återstoden ägs av kommuner och kraftföretag i resp. region.

Verksamheten inom Swedegas regleras genom ett konsortialavtal mellan parterna, som gäller till utgången av år 1979. Verksamheten har finansierats huvudsakligen genom särskilda statliga lån med villkorlig återbetalningsskyldighet till ett sammanlagt belopp av 40 milj. kr. Medel för ändamålet har anvisats i form av investeringsanslag till lån till förprojektering av naturgasledningar m. m., senast på tilläggsbudget I till statsbudgeten för innevarande budgetår (prop. 1978/79: 25 bil. 11, NU 1978/79: 16, rskr 1978/ 79:122).

Swedegas har sedan bildandet bedrivit en omfattande utredningsverksamhet rörande olika aspekter av en svensk naturgasintroduktion. Bolaget har haft kontakter med ett antal möjliga leverantörer till Sverige av såväl rörtransporterad gas som kondenserad gas för fartygstransport (liquified natural gas, LNG). Under de två senaste åren har arbetet kommit att inriktas främst på ett konkret projekt avseende import av naturgas från norska Nordsjön med rörledning genom Nordtyskland och Danmark till Sverige för avsättning främst i västra Skåne, Sydgasprojektet. Detta projekt har sedan kompletterats med ett projekt avseende import av LNG från Algeriet för avsättning främst i västra Sverige, Västgasprojektet.

En redogörelse för Sydgasprojektet avgavs av Swedegas i en rapport den 15 september 1978 till industridepartementet i naturgasfrågan. På uppdrag av chefen för industridepartementet gjordes en utvärdering av

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 148

rapporten, som redovisades i början av november. Swedegas gavs tillfälle att yttra sig över utvärderingen. Hela detta material har remissbehandlats.

En redogörelse för Västgasprojektet har avgetts av Swedegas i en rapport den 20 januari 1979. Dessutom föreligger en utredning från statens industriverk om de industri- och sysselsättningspolitiska effekterna av en naturgasintroduktion i Sverige.

Utdrag ur de angivna rapporterna jämte en remissammanställning återfinns i bilaga 1.5.

Slutligen har länsstyrelsen i Malmöhus län i januari 1979 till industridepartementet överlämnat en teknisk och ekonomisk utvärdering av LNGimport via en temporär terminal utanför Landskrona, Landskronaprojektet. Länsstyrelsen har i skrivelse den 23 februari 1979 föreslagit fortsatta utredningar om såväl detta projekt som andra på LNG-import grundade projekt.

Som bakgrund till den följande redogörelsen för Syd- och Västgasprojekten skall jag ge en kort översikt över naturgasens roll i energiförsörjningen framför allt i Västeuropa. Därvid kommer också att lämnas uppgifter om läget i de nordiska länderna.

8.2.2 Internationell bakgrund

Som jag tidigare har redovisat (avsnitt 2.1.2) uppgår världens kända och utvinningsvärda naturgastillgångar till ca 75 000 miljarder m?, vilket motsvarar ungefär två tredjedelar av oljetillgångarna. Produktionen uppgår till ca 1700 miljarder m? om året och motsvarar därmed ca hälften av oljeproduktionen. Detta innebär att naturgastillgångarna vid ett statiskt betraktelsesätt är uthålligare än oljetillgångarna. Om hänsyn tas till den snabbare förbrukningsökningen för naturgas är dock uthålligheten i stort sett densamma för naturgas som för olja.

Naturgasen är nära knuten till oljan i fråga om utvinning, användning och prisbildning. De kända tillgångarnas geografiska fördelning är dock en annan än för oljan. Tillgångarna är mera spridda, och OPEC-länderna har en betydligt mindre andel. Sovjetunionen beräknas ha nära 40 20 av världens naturgastillgångar.

Gasen förbrukas i dag huvudsakligen i de länder där den produceras. Den internationella handeln med naturgas ökar dock snabbt. Här skall lämnas vissa uppgifter om Västeuropas naturgasförsörjning, som är av särskilt intresse från svensk synpunkt.

Produktionen i Nederländerna svarar i dag för nära hälften av Västeuropas naturgasförbrukning av ca 200 miljarder m?. Produktionen har emellertid nu nått sitt maximum, och leveranserna till andra länder i Europa kommer att trappas ned under 1980-talet för att helt upphöra under 1990talet. Importen till Västeuropa uppgår f.n. till ca 25 miljarder m? om året, främst från Sovjetunionen.

Förbrukningen i Västeuropa har under 1970-talet ökat med ca 12 26 om

Prop. 1978/79: 115 Bilaga I Industridepartementet 149

året. Denna ökningstakt väntas komma att avta under 1980-talet. Trots detta kommer behovet av import att öka. År 1990 väntas Västeuropas totala förbrukning uppgå till ca 290 miljarder m?, varav ca 85 miljarder m? utgörs av import. De viktigaste leverantörerna väntas komma att bli Algeriet, Sovjetunionen och Iran i nu nämnd ordning. Den algeriska exporten sker huvudsakligen i form av LNG. Även avlägsnare länder som t. ex. Nigeria kan komma att bli exportörer av LNG till Europa. Ett hinder för en snabb ökning av LNG-marknaden är dock de stora investeringarna för kondensering och transport av gasen.

Under 1990-talet väntas den västeuropeiska gasmarknaden komma att bli starkare beroende av tillförsel från utomeuropeiska leverantörer. Detta gäller sannolikt även om produktionen i Nordsjön skulle kunna vidmakthållas genom nya fynd. De stora konsumentländerna strävar efter att begränsa en framtida ökning av importbehovet bl.a. genom att inrikta gasanvändning mot sådana områden där gasens egenskaper har ett högt värde. Samtidigt söker dessa länder att planera för en diversifierad gasimport i syfte att undvika ett alltför stort beroende av ett fåtal leverantörer.

I alla de stora förbrukarländerna i Västeuropa har konsumtionen byggts upp på grundval av inhemsk produktion, som avsatts till relativt låga priser. Efter hand — och särskilt efter 1973-1974 års oljeprishöjningar — har prisnivån kommit att anpassas till oljepriset. Vid internationell handel med naturgas är nu gaspriset i regel knutet till priset på eldningsoljor.

Inom de nordiska länderna används naturgas i dag endast i Finland, som importerar ca 1 miljard m? om året från Sovjetunionen. Någon ökning av gaskvantiteten planeras inte.

Norge har på kontinentalsockeln i Nordsjön stora naturgastillgångar, främst I Ekofisk- och Friggfälten. Ca 400 miljarder m? naturgas beräknas kunna utvinnas enbart från dessa fält. Gasen transporteras med rörledningar till resp. Västtyskland och Storbritannien. Någon användning av naturgas i Norge planeras f.n. inte.

Därutöver finns på norsk kontinentalsockel kända och utvinningsvärda tillgångar om ca 300 miljarder m? i ett antal mindre fyndigheter. Möjligheterna att exploatera dessa tillgångar är beroende bl. a. av att transportfrågan kan få en ekonomiskt godtagbar lösning. Norr om 62:a breddgraden väntas prospekteringen efter olja och naturgas komma att börja tidigast år 1980, och förutsättningarna för kommersiell produktion torde kunna bedömas först efter flera års arbeten.

Även Danmark har vissa naturgastillgångar på sin kontinentalsockel i Nordsjön. Storleken av dessa har varit omdiskuterad. Enligt danska myndigheters bedömning kan de utvinningsvärda tillgångarna uppgå till minst 100 miljarder m?. Sedan flera år tillbaka planeras för en introduktion av naturgas i Danmark på grundval av dessa tillgångar. Planerna innefattar bl.a. utbyggnad av en sjöledning från Nordsjön och ett ledningssystem i Danmark. En begränsad introduktion avses komma att ske redan hösten

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 150

1982 genom en tillfällig import landvägen från Västtyskland. Enligt avtal i februari 1979 mellan det konsortium som innehar utvinningsrätten till fyndigheterna i Nordsjön och det statliga bolaget Dansk Olie & Naturgas A/S skall leveranserna från dessa fyndigheter börja den 1 oktober 1984. Efter två år skall de nå en nivå av 2,5 miljarder m? om året till år 2002, varefter leveranserna successivt minskar till år 2009 då de upphör. Danska regeringen har godkänt avtalet och väntas komma att lägga fram förslag i frågan till folketinget under våren 1979.

8.2.3 Sydgasprojektet

Sydgasprojektet bygger på ett i maj 1978 träffat ramavtal mellan Swedegas och det ledande tyska gasföretaget Ruhrgas AG. Avtalet gäller för en period av 20 år från den 1 oktober 1982. De viktigaste elementen i ramavtalet är dels ett avtal om leverans av 1,2 miljarder m? naturgas om året till Sverige, dels en överenskommelse om att bygga en samägd gasledning för att transportera gasen genom Nordtyskland från en punkt nära Emden till dansk-tyska gränsen. Leveranserna under de två första åren sker med mindre kvantiteter för att möjliggöra en successiv marknadsuppbyggnad. Ruhrgas åtagande avser leverans av naturgas som detta bolag köper från Ekofiskfältet i Nordsjön. Leveransavtalet gäller endast i 13 år, dvs. till utgången av september 1995, dock med rätt för Swedegas att få avtalet förlängt med minst sju år så snart Ruhrgas för egen del träffar avtal om ytterligare större köp av rörtransporterad gas. Priset är knutet till vissa oljeprisnoteringar i Nordvästeuropa.

Det förutsätts att hela ledningen i Nordtyskland — en investering av 815 milj. kr. i 1977 års priser — skall finansieras med hjälp av en svensk statsgaranti. Avtalet gäller endast om sådan garanti har ställts senast den 30 juni 1979 av den svenska regeringen.

En annan förutsättning är att gasen från Ruhrgas kan transiteras över det planerade danska gasnätet. Förhandlingar har förts mellan Swedegas och DONG om villkoren härför. Ett förslag till tjugoårigt avtal föreligger, enligt vilket DONG skall mot avgift utföra transiteringen.

Svenskt deltagande i finansieringen av det danska nätet behövs sannolikt inte. Däremot kan garanti komma att krävas för betalningen till DONG av gastransporten.

Den svenska delen av projektet utgörs av en sjöledning över Öresund och ett ledningssystem från Malmö till Halmstad med en eventuell avgrening vid Åstorp till Bromölla. Investeringskostnaden anges av Swedegas till 628 milj. kr. i 1977 års priser vartill kommer 135 milj. kr. för konvertering av kundanläggningar från olja till gas.

Gasen skall enligt den marknadsplan som har utarbetats av Sydgas avsättas främst till industriföretag. De första åren väntas dock en stor del av gasen gå till kraftvärmeverk och hetvattencentraler. Naturgasen ersätter till helt övervägande del tjock eldningsolja. Antalet kunder väntas komma att uppgå till 200 å 250.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 151

De samhällsekonomiska kalkyler som har lagts fram av Swedegas visar ett underskott för Sydgasprojektet av 855 milj. kr., vilket innebär en fördy-

ring med ca 1026 jämfört med fortsatt oljeanvändning. Underskottet har

räknats som ett nuvärde år 1977 av merkostnaden för gasanvändning under

en tjugoårig avtalsperiod. För detta grundfall har antagits bl.a. en årlig

realprisökning för tjockolja av 3,5 20. Enligt Swedegas kan rimliga föränd-

ringar i antagandena om bl. a. oljeprisutvecklingen leda till att merkostnaden sjunker till ca 500 milj. kr. eller stiger till ca 1500 milj. kr. Det bör

noteras att de samhällsekonomiska kalkylerna inte innefattar de gynnsamma miljöeffekterna av naturgasanvändning, framför allt lägre utsläpp av

svavel m.m. Swedegas anger kostnaderna för att genom reningsåtgärder minska utsläppen vid fortsatt oljeanvändning till naturgasens nivå till 600 å

900 milj. kr. räknat som nuvärde. Swedegas har även lagt fram en företagsekonomisk kalkyl, som anger behovet av ekonomiskt stöd för att projektet skall kunna genomföras. Beroende bl. a. på att introduktionsrabatter till naturgaskunder förutsätts ger den företagsekonomiska kalkylen ett större underskott än den samhällsekonomiska. Skillnaden uppskattas till ca 400 milj. kr. Stödbehovet kan därmed anges til lägst 900 milj. kr. och högst 1900 milj. kr. räknat som

nuvärde.

I utvärderingen av Swedegas rapport riktas kritik mot några av antagandena 1 de samhällsekononomiska kalkylerna. Vidare ifrågasätts om Syd-

gasprojektet leder till en förbättrad försörjningstrygghet jämfört med fort-

satt oljeanvändning mot bakgrund bl. a. av att Ruhrgas leveransåtagande

inte omfattar hela avtalstiden.

Vid remissbehandlingen av rapporten har endast statens naturvårdsverk och länsstyrelsen i Kristianstads län förordat att Sydgasprojektet nu genomförs. Naturvårdsverket anser att de samlade miljöfördelarna av projektet är så stora att det är samhällsekonomiskt motiverat att genomföra det. Statens planverk och länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län är Positiva till naturgas men anser att beslutsunderlaget är otillräckligt och behöver kompletteras i olika hänseenden. Detta påpekas även av några remissinstanser med en mera tveksam eller negativ inställning till naturgasen, såsom statens industriverk, Sveriges industriförbund, Centrala driftledningen (CDL) och Svenska värmeverksföreningen. Statens pris- och kartellnämnd (SPK), Svenska petroleum institutet och Stockholms handelskammare avstyrker att projektet genomförs.

En närmare redovisning av innehållet i utvärderingen och remissyttran-

dena återfinns i bilaga 1.5.

8.2.4 Västgasprojektet

Västgasprojektet bygger på ett i oktober 1978 träffat avtal mellan Swede-

gas och det statliga algeriska bolaget Sonatrach, som är världens största

exportör av LNG. Avtalet gäller i 20 år fr.o.m. år 1985. Leveranserna

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 152

skall omfatta 1,7 miljarder m? om året med vissa möjligheter att höja kvantiteten till 2,2 miljarder m? om året. Gasen levereras ombord på fartyg i algerisk hamn. Priset utgörs av ett grundpris som anpassas efter vissa europeiska oljenoteringar. Vid leveransstart och därefter vart fjärde år skall endera parten ha rätt att begära justering av priset om detta ej längre återspeglar marknadsförhållandena. Förutsättningar för avtalets giltighet är dels att avtalet godkänns av de algeriska och svenska regeringarna senast den 30 juni 1979, dels att vardera parten kan ordna lämplig finansiering för sin del av projektet.

Villkoren för sjötransporten skall bestämmas genom överenskommelse mellan parterna senast den 31 december 1979. Enligt algeriska regler skall hälften av gasen transporteras på algeriska fartyg. Med hänsyn till att endast ett LNG-fartyg torde behövas för transporten skall parterna undersöka möjligheterna till samarbete i detta led. Parterna skall sträva efter att ett svenskt varv anlitas vid beställning av fartyget om varvet kan erbjuda kommersiella villkor.

Den svenska delen av projektet antas utgöras av en andel av 5090 i ett LNG-fartyg, vilket ger en investeringskostnad av 325 milj. kr. i 1977 års prisläge, och en LNG-terminal till en kostnad av 705 milj. kr. Investeringskostnaden för en huvudrörledning från Halmstad över Göteborg till Västerås jämte grenledningar beräknas till 1635 milj. kr. Därtill kommer konverteringskostnader för 200 milj. kr.

Marknaden för Västgasprojektet utgörs av endast ett femtiotal kunder, huvudsakligen värmeförbrukare och stora processindustrier som nu använder den tjockaste kvaliteten av eldningsolja (Eo 5). Trots den ogynsammare marknadsstrukturen jämfört med Sydgasprojektet ger den av Swedegas utförda samhällsekonomiska kalkylen för Västgasprojektet ett gynnsammare resultat beroende på att importpriset i Sverige för LNG beräknas vara lägre än för rörtransporterad gas. Resultatet har redovisats som ett intervall mellan ett överskott av 500 milj. kr. och ett underskott av 1500 milj. kr., räknat som nuvärdet av resp. mindrekostnader och merkostnader för gasanvändning under en tjugoårsperiod. I denna kalkyl tas inte hänsyn till miljövärdet av projektet, som av Swedegas anges till 800 å 1200 milj. kr.

Enligt den företagsekonomiska kalkylen för Västgasprojektet beräknas det kommersiella utfallet av projektet bli ca 1000 milj. kr. sämre än enligt den samhällsekonomiska kalkylen. Detta innebär ett stödbehov för projektet mellan 500 och 2 500 milj. kr. räknat som nuvärde.

Kalkylerna har baserats på att LNG-terminalen förläggs till Västkusten (Brofjorden). Alternativet att utnyttja den planerade tyska terminalen i Wilhelmshaven beräknas ge sämre totalekonomi. Dessutom ger terminal i Sverige två av varandra oberoende tillförselvägar. En hopkoppling av Sydgas- och Västgasnäten förutsätts därvid.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 153

8.2.5 Modeller för svensk naturgasimport

Swedegas har skisserat olika tänkbara modeller för ett naturgassystem omfattande Syd- och Mellansverige med en årlig kapacitet av 5 ä 6 miljarder m? om året omkring år 1990. Detta motsvarar ca 50 TWh eller ca 10922 av den beräknade totala energitillförseln vid denna tidpunkt. De två projekt som nu är aktuella motsvarar ca 30 TWh.

Enligt Swedegas bedömning kan Sydgasprojektet i och för sig genomföras som separat projekt. Primärt måste dock projektet ses som ett lämpligt första steg i en svensk naturgasintroduktion. Swedegas anser att den anknytning till det västeuropeiska rörsystemet för naturgas som uppnås genom projektet är av stort värde inför senare utbyggnadssteg. Mot bakgrund härav har Swedegas i avtalet med Ruhrgas tillförsäkrat sig möjligheter att transportera upp till 3 miljarder m? genom den nordtyska ledningen. Föreliggande förslag till avtal med DONG innebär möjlighet till en motsvarande transitering genom Danmark.

Enligt Swedegas utgör Västgasprojektet på grundval av avtalet med Sonatrach ett lämpligt andra steg. Med hänsyn till försörjningstryggheten anser bolaget dock inte att en ensidig satsning på direktimport av LNG till Sverige bör komma i fråga.

För en eventuell ökning upp till en volym av 5 å 6 miljarder m? under senare delen av 1980-talet anger Swedegas olika möjligheter, bl. a. köp från Sovjetunionen eller ytterligare leveranser från Nordsjön. Några konkreta planer på en sådan ökning finns dock ännu inte.

8.2.6 Bedömning och slutsatser

Det föreligger nu ett omfattande material för att bedöma förutsättningarna för en naturgasintroduktion i Sverige. Av särskilt värde är att Swedegas genom de föreliggande avtalen med Ruhrgas och Sonatrach har lyckats klargöra de kommersiella villkoren för naturgasimport till vårt land. Tidplanen har delvis styrts av önskemålet att kunna ta ställning till naturgasfrågan i samband med de förestående besluten om den allmänna energipolitiken. Detta har gjort att det alltjämt finns vissa luckor i materialet. På vissa punkter är de yttre förutsättningarna för import av naturgas till Sverige också oklara. Således har det danska folketinget ännu inte tagit ställning till frågan om att införa naturgas i Danmark.

Trots dessa brister i beslutsunderlaget är det enligt min mening nu möjligt att ta ställning till frågan om en svensk naturgasintroduktion baserad på de två aktuella projekten. Dessa bör därvid betraktas som nära knutna till varandra och som led i en möjlig uppbyggnad av ett naturgassystem omfattande stora delar av Syd- och Mellansverige.

Sverige har allmänt sett ett ogynnsamt utgångsläge i naturgasfrågan. I andra länder i Europa där naturgas i dag används har marknaden successivt byggts upp på grundval av inhemska eller närbelägna fyndigheter. I Danmark motiveras införandet av naturgas med att en inhemsk försörjning

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 154

är garanterad i flera årtionden framåt. För Sveriges del skulle naturgasen emellertid komma att bli ett nytt importbränsle som ersätter en del av oljeimporten. Dessutom innebär vårt perifera läge och beroendet av transitoländer vid import av rörtransporterad gas vissa nackdelar.

Det har länge stått klart att det saknas kommersiella förutsättningar för naturgas i Sverige och att en naturgasintroduktion därför kan ske endast med statligt stöd. Frågan är alltså om det finns tillräckliga motiv för ett sådant stöd i de fördelar från t. ex. försörjnings- eller miljösynpunkt som naturgas kan erbjuda. Vid en energipolitisk helhetsbedömning bör jämförelse ske inte bara med fortsatt oljeanvändning utan även med användning av andra alternativ till olja som kan komma att stå till buds i det aktuella tidsperspektivet, främst kol och inhemska fasta bränslen som skogsavfall, torv och på längre sikt solvärme och eventuellt även odlad biomassa.

De ogynnsamma ekonomiska förutsättningarna för naturgas i Sverige kan hänföras till framför allt tre faktorer, nämligen långa transportavstånd, behovet av stora initialinvesteringar och en ofördelaktig marknadsstruktur. Den sista faktorn är sannolikt den viktigaste. Genom att gasen i Sverige ersätter främst tjockolja har de svenska potentiella gaskunderna en begränsad betalningsförmåga jämfört med t. ex. gasköparna på kontinenten. För dessa utgör naturgasen i betydligt större utsträckning ett alternativ till lättare oljeprodukter och elkraft. Det är utfrån dessa marknaders högre betalningsförmåga som de internationella leveranspriserna kommer att bestämmas.

Dessa faktorer ger utslag i de ekonomiska kalkyler som har lagts fram av Swedegas. Sydgasprojektet ensamt ger ett betydande samhällsekonomiskt underskott, vilket inte uppvägs av det bättre kalkylmässiga utfallet för Västgasprojektet. Osäkerhetsregistret för de två projekten sammantagna sträcker sig från 0 kr. till ett underskott av 3 000 milj. kr. samhällsekonomiskt sett, räknat som nuvärde år 1977. Detta innebär en merkostnad av 0—22 20 i förhållande till fortsatt oljeanvändning. I de angivna beloppen tas dock ingen hänsyn till gasens miljövärde. Särskilt för Västgasprojektet är osäkerheten stor. Det företagsekonomiska utfallet av de båda projekteten tillsammans ger ett underskott av lägst 1500 milj. kr. och högst 4 500 milj. kr., vilket alltså kan sägas motsvara behovet av stöd.

I utvärderingen av Sydgasrapporten och i flera remissyttranden pekas på riskerna för framtida höjningar av naturgaspriset i förhållande till oljepriset och särskilt priset på tjock eldningsolja, som bestämmer de svenska gaskundernas betalningsförmåga. SPK ifrågasätter de antaganden om en realprishöjning för tjockolja som har gjorts av Swedegas. Statens industriverk framhåller att även osäkerheten om marknadspotentialen för projektet är stor.

Mot bakgrund av dessa bedömningar finner jag det uppenbart att en introduktion av naturgas på grundval av de två aktuella projekten innebär ett avsevärt ekonomiskt risktagande. Det ligger i sakens natur att faktorer

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepärtementet 155

utanför svensk kontroll skulle komma att få en avgörande inverkan på naturgassystemets ekonomi. Detta torde komma att gälla även vid en fortsatt utbyggnad av systemet baserad på köp från andra leverantörer.

Frågan är då om de sannolikt betydande merkostnaderna för de aktuella npaturgasprojekten jämfört med fortsatt oljeanvändning uppvägs av miljöfördelar eller en förbättrad försörjningstrygghet.

Som jag redan har anfört kan naturgasen i fråga om uthållighet bedömas vara i stort sett likvärdig med olja. Uttömningen av de globala olje- och naturgastillgångarna kommer sannolikt att ske parallellt till följd av det nära sambandet mellan dessa två energiråvaror.

I ett västeuropeiskt perspektiv har naturgasen den fördelen att inhemska källor i dag täcker huvuddelen av användningen. Emellertid väntas en snabbt ökande del av behoven från senare delen av 1980-talet komma att få tillgodoses genom import från utomeuropeiska områden, delvis i form av LNG. Detta kommer att långsiktigt inverka på den reella försörjningstryggheten även för sådan svensk import av naturgas som sker från leverantörer på den västeuropeiska kontinenten.

Kännetecknande för naturgas är att såväl leverantör som kund tvingas till stora investeringar och att parterna därför har ett starkt ömsesidigt intresse av att ingångna avtal fullföljs. Detta tar sig uttryck i att kontraktsperioderna är långa, i regel 20 år. Naturgasen ger därigenom en möjlighet till långsiktiga avtal som knappast förekommer på oljeområdet. Mot detta får vägas den lägre flexibiliteten vid naturgasimport som följer av att bortfall av en leverantör eller transportväg endast med svårighet kan ersättas. För svensk del bör särskilt framhållas att möjligheterna att komplettera den planerade tysk-danska rörledningsförbindelsen med en av denna oberoende andra ledning är mycket osäkra. Import av LNG utgör ingen fullgod ersättning för en sådan förbindelse.

Mot angivna bakgrund finner jag, i likhet med flera remissinstanser, att import av naturgas på grundval av de aktuella naturgasprojekten är ofördelaktigare från försörjningssynpunkt än oljeimport. Från denna synpunkt har andra till olja alternativa bränslen, särskilt de inhemska bränslena, betydligt större fördelar. Industriverket anför som exempel att användning av skogsavfall för kommunal värmeförsörjning skulle kunna ge ett energimässigt bidrag under 1980-talet motsvarande Sydgasprojektet till en jämförbar investeringskostnad. Jag kommer i det följande att beröra även andra möjligheter att öka användningen av fasta bränslen.

Naturgasens stora miljöfördelar jämfört med såväl olja som andra bränslen framstår som det mest bärkraftiga motivet för en svensk naturgasintroduktion. Statens naturvårdverk har i sitt remissyttrande över Sydgasprojektet uppskattat kostnaderna för att genom reningsåtgärder bringa ned miljöstörningarna vid förbränning av olja till naturgasens låga nivå till några hundra milj. kr. om året. Swedegas har på grundval av naturvårdsverkets yttrande angett miljövärdet av de två projekten sammantagna till 1400 å 2100 milj. kr., uttryckt som ett nuvärde på 20 år.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 156

Som naturvårdsverket framhåller är emellertid kalkyler av detta slag vanskliga. Jag vill också understryka att det i dag saknas underlag för att bedöma andra åtgärder som skulle kunna ge en motsvarande effekt till en lägre kostnad. Ett exempel på en tänkbar sådan åtgärd är en fortsatt skärpning av bestämmelserna om högsta tillåtna svavelhalt vid förbränning av eldningsoljor.

Med hänsyn såväl härtill som till vad jag nyss har anfört om försörjningsvärdet av de aktuella naturgasprojekten saknas det enligt min mening tillräckliga motiv för ett samhällsstöd av den omfattning som krävs för att projekten skall kunna genomföras. Jag anser det osannolikt att förbättrade kontraktsvillkor eller tillkomsten av nya liknande importprojekt inom de närmaste åren skulle kunna föranleda en ändrad bedömning. På något längre sikt kan det givetvis inte uteslutas att naturgasimport åter kan komma att bli aktuell genom nya utbud av naturgas i Sveriges närhet, främst i Norden, där potentiella svenska köpare skulle kunna ha ett gynnsamt utgångsläge. En sådan möjlighet kan emellertid knappast läggas till grund för planeringen av vår bränsleförsörjning. Naturgasfrågan får i sådant fall tas upp till ny prövning utifrån de förutsättningar som gäller då.

En följd av den ståndpunkt som jag har redovisat beträffande Sydgasoch Västgasprojekten är att den verksamhet inom Swedegas som har varit knuten till dessa projekt snarast bör avvecklas. Bolagets huvuduppgift blir i fortsättningen att följa utvecklingen på naturgasområdet främst i Norden och att bevaka de möjligheter till svensk naturgasimport som kan komma att uppstå i framtiden. Nuvarande konsortialavtal mellan intressenterna i Swedegas löper ut den 31 december 1979. Jag förutsätter att intressenterna tar upp överläggningar om bolagets framtida verksamhet och finansiering.

I sammanhanget vill jag även nämna att ställningstagandet i naturgasfrågan kan komma att få konsekvenser för vissa av de återstående stadsgasverken i Sverige. Stadsgasverk av någon betydelse finns f. n. i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg och Norrköping. Stadsgasen svarar för en mycket ringa del av den totala energianvändningen, endast ca 0,25 20 eller 1 TWh. Antalet abonnenter är dock över 300 000, varav huvuddelen hushåll med gasspis. Nära två tredjedelar av stadsgasdistributionen i landet sker inom Stockholms kommun.

Under senare år har de flesta verk haft svårigheter att täcka sina kostnader beroende bl. a. på stora prishöjningar på råvaran för stadsgastillverkning, i regel lättbensin. Svenska gasföreningen har vid flera tillfällen hos regeringen hemställt om åtgärder som skulle kunna skapa förutsättningar för fortsatt drift av verken. Senast har föreningen i skrivelse den 24 januari 1979 föreslagit en jämkning av energiskatten på lättbensin. Som motiv har anförts bl.a. att en introduktion av naturgas skulle underlättas om stadsgasverken med tillhörande ledningsnät och driftsorganisation fanns kvar. Av uppgifter från föreningen framgår att det sammanlagda underskottet för gasverksrörelsen f. n. uppgår till ca 30 milj. kr. om året, varav drygt 20

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 157

milj. kr. hänför sig till Stockholm. Rörelsen i Stockholm ger inte ens täckning för driftskostnaderna.

Frågan om införande av naturgas har betydelse främst för stadsgasverken i Göteborg, Malmö och Helsingborg. Vid en övergång till distribution av naturgas skulle sannolikt det ekonomiska resultatet för dessa verk kunna förbättras avsevärt. Stockholm och Norrköping skulle däremot inte beröras av de aktuella naturgasprojekten. Problemen med stadsgasens ekonomi skulle i dessa kommuner stå kvar under överskådlig tid oavsett vilket beslut som fattas om naturgasen. Det ankommer på de berörda kommunerna att ta ställning till frågan om stadsgasverkens framtid i resp. kommun.

8.3 Kol

Stenkol brukar från användningssynpunkt indelas i två huvudkvaliteter, nämligen ångkol för förbränning och kokskol (metallurgiska kol) som kan förädlas till gas och koks.

Ångkol och kokskol är handelsmässigt sett olika varor med skild prisbildning. Kostnaderna för att utvinna de två kvaliteterna är vanligen också olika i och med att kokskol i allmänhet förekommer i betydligt mer komplicerade geologiska formationer med tunnare och gasrikare kolskikt än ångkol. Från energisynpunkt är det vanligare och billigare ångkolet mest intressant. |

För kommersiella ändamål indelas ångkolet i sin tur i olika kvaliteter. Viktiga egenskaper är bl. a. värmevärde, storlek, gashalt, askhalt, askans smältpunkt, fukthalt, svavelhalt och hårdhet.

Ca 3026 av världens statistiskt redovisade energibehov täcks f.n. med kol. Som framgår av tabell 2.3 var den totala kolproduktionen år 1977 ca 2,5 miljarder ton. Huvuddelen av koltillgångarna finns i Förenta staterna, Kina och Sovjetunionen. Nästan hela kolproduktionen används i länder med egna tillgångar. Endast en mindre del, ca 200 milj. ton, varav merparten utgjordes av kokskol, gick år 1977 i internationell handel.

De största importörerna är Japan, Canada och länderna i Västeuropa. Utnyttjandet av ångkol i främst de industrialiserade länderna väntas öka.

Koltillgångarna i Sverige är små, håller låg kvalitet och har lågt förbränningsvärde. Egentliga kolfyndigheter finns endast i Skåne under slättlandet mellan Ängelholm och Helsingborg. Den brytbara mängden kol har uppskattats till ca 30 milj. ton med ett energivärde om ca 150 TWh. Under åren 1940-1945 var brytningen i medeltal drygt en halv miljon ton per år. Den har nu helt upphört, men smärre kvantiteter — ca 12000 ton år 1976 resp. 2 000 ton år 1977 — erhålls som biprodukt vid lerbrytning.

Kol och koks dominerade under nära femtio år Sveriges energiförsörjning. I början av 1900-talet svarade kolbränslen för inte mindre än hälften av energitillförseln. Kolimporten nådde sina högsta värden åren före andra

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 158

världskriget. Sedan 1950-talet har kolet nästan helt ersatts av olika oljeprodukter.

År 1977 importerades till Sverige drygt 2 milj. ton kol och koks som nästan uteslutande användes inom industrin, främst järn- och stålindustrin samt till en mindre del inom bl. a. gruvindustrin och cementindustrin. Med undantag för år 1974 har under den senaste tioårsperioden endast obetydliga mängder kol använts för värme- och kraftproduktion. Sveriges kolimport sedan år 1970 framgår av tabell 8.5. Tabell 8.5. Sveriges kolimport 1970— 1977, milj. ton

Källa: Koli Sverige, NE 1977: 23 samt SCB.

Sverige saknar i dag egentliga kolhamnar liksom transportsystem för omfattande import och distribution av kol. Det finns f.n. endast tre hamnar i landet som har erforderlig utrustning och lagerkapacitet, nämligen Luleå, Gävle och Oxelösund. Härutöver tillkommer ett antal smärre s. k. kolgårdar till vilka kol sjöledes kan importeras. Inom ramen för arbetet i Nordiska ministerrådet har med deltagande av Danmark, Finland, Norge och Sverige påbörjats en utredning angående förutsättningarna för anläggandet av en gemensam stor kolhamn.

Som jag tidigare har framhållit (avsnitt 5.1) ger utvinning och förbränning av kol liksom hantering av avfallet upphov till negativa effekter från miljösynpunkt. Koleldning liksom oljeeldning medför utsläpp av svaveldioxid. Vidare medför koleldning stoftutsläpp som dock kan begränsas. Kol innehåller vidare bl. a. olika tungmetaller, däribland kvicksilver, som frigörs vid förbränning. Sverige är särskilt känsligt för kvicksilvernedfall genom att den rådande försurningen av mark och vatten underlättar anrikningen av kvicksilver i ekosystemen. En förutsättning för en utökad satsning på kol i Sverige är därför bl. a. att miljöproblemen kan lösas på ett acceptabelt sätt. Jag räknar med att så kan ske genom vidtagande av tidigare (avsnitt 5.1) redovisade åtgärder.

Den svenska kunskapsnivån inom kolområdet är f. n. inte särskilt hög. Det pågår emellertid verksamhet på skilda håll i landet som syftar till att förbättra kunnandet inom detta område.

Inom det internationella energiorganet IEA pågår f.n. diskussioner rörande detaljerade rekommendationer när det gäller medlemsländernas kol-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 159

politik. Rekommendationerna väntas antas vid ett ministermöte under våren 1979 (jfr avsnitt 4.2). |

Enligt energikommissionen utgör kol ett av de långsiktigt uthålliga energiförsörjningsalternativen. Även om det är tekniskt möjligt och ekonomiskt motiverat bör enligt kommissionen inte en större övergång till kol inledas omedelbart. I stället bör man avvakta utvecklingen av förbränningsteknik och rökgasrening innan sådana steg tas, eftersom det enligt kommissionen annars finns risk för att man bygger fast sig i en miljömässigt dålig teknik. En mera omfattande övergång till kol kräver vidare stora investeringar i hamnar, transportsystem m.m. Med dessa utgångspunkter föreslår kommissionen att insatser bör göras som möjliggör en omfattande kolanvändning senare i landet, däribland att bestämmelser införs om att nytillkommande större eldninganläggningar redan från början utformas så att eldning kan ske med bl. a. kol. Även befintliga eldningsanläggningar föreslås på sikt göras omställbara för fastbränsleeldning.

I syfte att bl.a. bygga upp den inhemska kompetensen på kolområdet och vinna praktiska erfarenheter föreslås av energikommissionen att det redan nu genomförs en viss ökad användning av kol. En sådan ökad kolanvändning är enligt kommissionen motiverad även av — förutom koltillgångarnas globala storlek — bl.a. ekonomiska skäl. Kol synes sålunda redan i dag för vissa ändamål vara ett i jämförelse med olja prismässigt konkurrenskraftigt bränsle.

Kommissionen intar således sammanfattningsvis med hänsyn till osäkerheten beträffande miljöproblemen en avvaktande inställning till en alltför snabbt ökad kolanvändning i Sverige. En kraftig satsning i internationellt samarbete föreslås därför ske på främst forskning, utveckling och demonstration av förbränningsteknik och rökgasavsvavling.

Remissinstanserna är i stort positiva till en ökad användning av kol. Meningarna är dock delade om i vilken utsträckning kol nu och i framtiden skall användas i Sverige. Flera av remissinstanserna, däribland statens naturvårdsverk, framhåller att en ökad satsning på forskning och utveckling av teknik för att minska kolets inverkan på miljön är nödvändig innan ett mera omfattande utnyttjande av kol kan ske.

Som jag tidigare har anfört (avsnitt 2.1.2) är kol jordens största fossila energiresurs. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att möjligheterna att i längden tillgodose en ökande global efterfrågan på energi i form av olja och naturgas är starkt begränsade framstår det som klart att kolanvändningen i världen kommer att öka. Det är angeläget att vi även i Sverige nu vidtar sådana åtgärder att kol kan utnyttjas i landets framtida energiförsörjning. Mot denna bakgrund anser jag att en viss kolanvändning är nödvändig under 1980-talet. Det framgår klart av energibalansen (jfr avsnitt 7.4) att ett visst ökat kolutnyttjande är en viktig förutsättning för att begränsa oljeberoendet.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 160

En förutsättning för att kol skall kunna utnyttjas i den omfattning jag föreslår är att de av kommissionen och flera av remissinstanserna påtalade miljöproblemen avseende kolanvändning kan bemästras. Jag ansluter mig därför till det av energikommissionen framlagda och av remissinstanserna stödda förslaget att forsknings- och utvecklingsinsatser behöver göras inom området. Vidare anser jag att omfattande kolanvändning av miljöskäl inte bör ske i omedelbar anslutning till tätortsbebyggelse.

Problemet med rökgasernas innehåll av svavel och tungmetaller bedömer jag till en del kan lösas genom val av lämpligt kol, dvs. lågsvavligt och tungmetallfattigt kol, och modern förbränningsteknik. För att om möjligt ytterligare minska dessa problem samt för att visa hur hantering och lagring av aska som fås vid kolförbränning bör hanteras bedömer jag att ytterligare kunskapsunderlag är erforderligt.

En introduktion av kol i större skala ställer således långtående krav på att utsläppen i luften från förbränning skall kunna bemästras och på att de långsiktiga avfallsproblemen skall kunna lösas. Jag har, som jag redan tidigare har framhållit (avsnitt 5.1), för avsikt att i annat sammanhang för regeringen föreslå att vattenfallsverket får i uppdrag att i samråd med berörda intressenter inom bl. a. kraftindustrin, övrig industri och kommuner samt berörda myndigheter, bl. a. statens naturvårdsverk, visa hur de miljöproblem som är förenade med användning av kol som energikälla skall lösas.

I många länder görs stora insatser inom områdena omvandling och förbränning av kol. Ett betydande intresse röner därvid utvecklingen av nya förbränningsanläggningar av typen svävbäddar. Jag vill här erinra om att regeringen den 14 december 1978 har beslutat att anslå 8,4 milj. kr. för arbeten under en treårsperiod vid Studsvik Energiteknik AB rörande förbränning i s. k. snabb fluidiserad bädd.

Förslag till ytterligare ökade insatser på forskning och utveckling rörande för svenska förhållanden anpassad ny kolteknik återkommer jag till i anslutning till min behandling av anslaget Energiforskning.

Vid sidan av utnyttjandet av modern kolteknik är valet av kolkvalitet betydelsefullt när det gäller att begränsa kolanvändningens inverkan på miljön. I dag är möjligheterna att importera lågsvavligt kol goda. I de bedömningar som har gjorts över framtida sådan import har framkommit att förutsättningarna härför är goda. Stora kvantiteter lågsvavligt kol finns sålunda bl.a. i Australien, Förenta staterna och Canada. Det bör därvid observeras att tungmetallhalten i kol ofta hänger samman med svavelhalten på så sätt att låg svavelhalt kan innebära att även tungmetallhalten är låg.

Som jag tidigare har redovisat (avsnitt 2.1.1) används f.n. den absoluta merparten av det producerade kolet i de länder där kolet utvinns. Den internationella kolhandeln är således begränsad och i huvudsak inriktad på kokskol.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 161

Genom att det tar avsevärd tid att öppna nya kolgruvor och till följd av den osäkerhet som finns beträffande den framtida globala kolanvändningen råder det viss osäkerhet om i vilken utsträckning kol kommer att stå till förfogande för export i de kolproducerande länderna. De tidigare nämnda diskussionerna m. m. inom IEA syftar bl.a. till att skapa förutsättningar för att en omfattande internationell handel med kol skall uppstå.

Behovet av ett förtroendefullt samarbete mellan exportörer och importörer av kol är sålunda nödvändigt, om världshandeln med kol skall kunna utvecklas. Jag ser det därför som positivt att företag, enligt vad jag har erfarit, i ökande utsträckning etablerar kontakter med kolproducenter och engagerar sig i kolhandel. Härigenom läggs grunden till framtida ökad kolanvändning i landet.

För att trygga en svensk kolförsörjning på längre sikt kan mera omfattande engagemang vara nödvändiga, exempelvis långfristiga leveransavtal.

Energikommissionen visar i sina energialternativ och övriga beräkningar att ett ökat utnyttjande av ångkol som energiråvara i Sverige främst skulle minska användningen av tjocka eldningsoljor. Kolet anges därvid främst komma till användning i kraftvärmeverk, hetvattencentraler och industripannor samt eventuellt även i kondenskraftverk. Möjligheterna är således i princip goda att till slutet av 1980-talet ersätta en stor del av tjockoljeförbrukningen med kol. Kommissionen föreslår därför att några el- och värmeproducerande anläggningar görs koleldade. Förslaget stöds av flertalet av remissinstanserna som har yttrat sig i frågan.

Jag delar kommissionens och remissinstansernas uppfattning härvidlag. I detta sammanhang vill jag erinra om att utredningen (1 1977:11) om omställbara eldningsanläggningar m. m. har till uppgift att bl. a. belysa de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att utföra större värme- och elproducerande anläggningar för drift med fasta bränslen, däribland kol. Jag räknar inte med att några större koleldade kondenskraftanläggningar kommer till stånd före mitten av 1980-talet. Det bör vidare enligt min mening vara möjligt att i inte oväsentlig utsträckning öka kolanvändningen inom industrin. Mina närmare överväganden och förslag beträffande möjligheten att nyttja kol inom de olika användningsområdena återkommer jag till senare i samband med redovisningen av värme- resp. elförsörjningen (avsnitten 9.2.2, 9.7 och 10.5).

Av det anförda framgår att jag ser en ökad kolanvändning i landets energiförsörjning som angelägen om beroendet av olja skall kunna nedbringas. Kommissionen räknar i sina energialternativ med att 45-55 TWh, motsvarande 6 å 7 milj. ton kol utnyttjas år 1990. Kommissionens expertgrupp för energitillförsel har dock i sina beräkningar visat att det går att använda betydligt större kolkvantiteter. För egen del anser jag det vara möjligt att öka den nuvarande användningen på ca 20 TWh till en nivå år 1990 på 45--70 TWh, motsvarande 6 å 9 milj. ton, inkl. behovet av kokskol.

11 Riksdagen 1978179.1 saml. Nr 115. Bilaga I

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 162

En kolanvändning på den nivå jag föreslår förutsätter vidare bl. a., att eventuella fysiska begränsningar avseende möjligheterna till import, hantering, vidaredistribution m. m. klarläggs och i förekommande fall undanröjs. Jag vill erinra om att den nyligen tillkallade delegationen för solvärme och bränslen som alternativ till olja har att klarlägga bl. a. dessa frågor och lägga fram erforderliga förslag.

8.4 Torv

Av Sveriges yta utgörs ca 12 90 eller 5,4 milj. hektar av torvmarker. Av denna areal finns omkring 70 26 i norra samt 1526 i vardera mellersta och södra delarna av landet. Uppgifter om torvens mängd och kvalitet är än så länge relativt osäkra. Mängden uppskattas till ca 15 miljarder ton med en vattenhalt av 5026. Detta motsvarar i värmevärde ca 3 miljarder ton olja.

Energikommissionen framhåller att vårt lands stora torvtillgångar på sikt bör kunna ge viktiga bidrag till energiförsörjningen. Kommissionen föreslår att markresurser som är lämpliga för torvutvinning kartläggs och att en satsning på utveckling av torvteknik och torvförädling för framtida tillämpningar genomförs. Samtidigt bör redan etablerad teknik utnyttjas för att starta en torvindustri för energiutvinning. Kommissionen föreslår att några torveldade värme- och kraftvärmeanläggningar uppförs. Kommissionen föreslår dessutom organisatoriska åtgärder i syfte att förbereda produktion, förädling och handel med torv.

Övervägande delen av remissinstanserna tillstyrker i stort kommissionens förslag. Några av instanserna är dock avvisande eller tveksamma till att nu i större skala exploatera landets torvtillgångar. Sålunda anser länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands och Västmanlands län samt vissa miljöorganisationer att torven med avseende på befarade ingrepp i naturen i första hand bör reserveras för beredskapsändamål. Däremot råder bred enighet om att någon eller några anläggningar, som kan utnyttja torv som bränsle, kommer till stånd, bl.a. för att bygga upp kompetensen inom området.

För egen del anser jag i likhet med kommissionen att torv som bränsle är en inhemsk energiråvara som på sikt i inte oväsentlig omfattning skulle kunna bidra till landets energiförsörjning. Torvmängden i Sverige är teoretiskt tillräckligt stor för att ersätta hela den nuvarande oljeförbrukningen under 100 år. Den utvinningsvärda mängden torde dock vara begränsad eftersom flertalet torvmarker dels är grunda eller små och till följd därav svåra att utnyttja, dels ligger transportmässigt ogynnsamt till.

Som jag tidigare har redovisat (avsnitt 5.1) är miljöproblemen i samband med förbränning av torv av samma karaktär som för andra fossila bränslen. Utvinning av torv kan dessutom medföra lokala miljöeffekter eftersom landskapsbilden påverkas när markytan dräneras, friläggs och utjämnas. Dessutom kan befaras att torvbrytning får vissa effekter på grundvattnet

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 163

och på växt- och djurlivet. Efter att torvförekomsten helt eller delvis utvunnits kan, beroende på dräneringsmöjligheterna, marken emellertid återanvändas för exempelvis skogs- eller jordbruk. Det är således, mot bakgrund av vad jag har anfört, av stor betydelse att hälso- och miljöproblem i samband med torvutvinning och förbränning kan lösas på ett acceptabelt sätt.

Landets stora torvtillgångar motiverar att aktiva insatser görs för att utnyttja torven i energiförsörjningen. Förutom råvarupotentialen har torven den fördelen att den kan utvinnas och användas med nu i stort känd teknik. Jag vill här erinra om att torv redan nu används som bränsle i relativt stor skala i länder som Sovjetunionen, Irland och Finland.

Den nuvarande globala utvinningen av torv torde uppgå till ca 210 milj. ton per år. Härav svarar Sovjetunionen för ca 95 26 och Irland för ca 2,5 226. Omkring 2 26 av Sovjetunionens totala energibehov täcks av torvproduktion. En tredjedel används i kraftverk, vars installerade effekt sammanlagt uppgår till ca 3 500 MWe. Ytterligare utbyggnader planeras.

På Irland används torv i stor utsträckning som bränsle för elproduktion. Torvbaserad elproduktion svarade år 1974 för ca 26 26 av den totala elproduktionen, vid kraftverk med en sammanlagd installerad effekt om 370 MWe. Ytterligare utbyggnader planeras.

Finland hade år 1975 en bränntorvproduktion om 700000 ton. Den största förbrukningen sker f. n. i medelstora och större hetvattencentraler samt i tre kraftvärmeverk. Dessutom har år 1976 ett torvbaserat koksverk för den metallurgiska industrin startats. En väsentligt ökad bränntorvproduktion förutsätts komma till stånd under den närmaste tioårsperioden.

Vid en omfattande satsning på torvutvinning och torvanvändning torde det enligt energikommissionens expertgrupp för energitillförsel vara möjligt att i slutet av 1980-talet producera 10 milj. ton torv motsvarande ca 25 TWh, varvid 2 milj. ton eldningsolja skulle kunna ersättas. I sina energialternativ räknar energikommissionen med ett torvutnyttjande om 15—20 TWh, motsvarande 5—7 milj. ton torv.

För egen del anser jag att dagens kunskapsläge om landets torvtillgångar, miljöinverkan vid utvinning och förbränning samt osäkerheten om ekonomi m. m. inte gör det möjligt att få till stånd ett torvutnyttjande i den omfattning som energikommissionen skisserar. Med hänsyn till storleken på landets torvtillgångar och de tekniska möjligheterna att nu utnyttja dessa tillgångar anser jag dock det vara möjligt att sätta upp ett relativt ambitiöst mål för torvutnyttjande i Sverige år 1990. Jag beräknar således för nämnda år att det bör vara möjligt att utvinna 2—4 milj. ton torv motsvarande 5—10 TWh. Härmed skulle det vara möjligt att ersätta 0,5—1 milj. ton eldningsolja.

Torven avses till viss del komma att utnyttjas i hetvattenanläggningar och kraftvärmeverk. Vidare torde inte obetydliga kvantiteter kunna utnyttjas inom industrin. Jag återkommer härtill senare (avsnitten 9.2.2, 9.7 och

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 164

10.5). I detta sammanhang vill jag erinra om att delegationen för solvärme och bränslen som kan ersätta olja bl. a. har till uppgift att klarlägga förutsättningarna för möjligheterna att införa torv i energiförsörjningssystemet och att föreslå erforderliga åtgärder härför.

Jag har tidigare (avsnitt 5.1) berört övriga av kommissionen framlagda förslag avseende bl. a. inventering av torvmarker och behov av förbättrade kunskaper om miljökonsekvenserna av torvutnyttjande. Härtill kan nämnas att statens naturvårdsverk har fått regeringens uppdrag att inventera landets våtmarker. Arbetet syftar till att ge en mer detaljerad kunskap om våtmarkerna, deras naturvärden och betydelse. Studier beträffande markanvändnings- och miljökonsekvenser av torvutvinning och torvförbränning pågår inom ramen för den fysiska riksplaneringen.

Inledningsvis bör insatserna inom torvområdet med hänsyn till bl. a. sysselsättningsskäl enligt min uppfattning i stor utsträckning göras i norra delen av Sverige. Utvinning av torv bör successivt starta i dessa områden. Några torveldade kraftvärme- eller värmeverk torde därför under de närmaste åren behöva uppföras i något eller några av de fyra nordligaste länen. Statens vattenfallsverk har fått i uppdrag av regeringen att utreda förutsättningarna för att uppföra sådana anläggningar. Dessutom har regeringen uppdragit åt överstyrelsen för ekonomiskt försvar att förhandla med Bodens och Växjö kommuner om anordnande av eldning med torv och flis i dessa kommuner. Förslag (prop. 1978/79: 127) till åtgärder för att främja sysselsättning i Norrbotten har tidigare denna dag lagts fram. Bland de föreslagna åtgärderna ingår bl. a. stöd till utvinning av torv. Jag återkommer till redovisade projekt i samband med att jag lägger fram förslag om värmeförsörjningen (avsnitt 9.2.2).

8.5¶Övriga inhemska bränslen

8.5.1 Skogsavfall m.m. och odlad biomassa

Genom den process i naturen som benämns fotosyntes omvandlas koldioxid, vatten och vissa andra ämnen med hjälp av en del av den mot jordytan infallande solenergin till organiskt material i form av växter. Detta organiska material, främst i form av ved från olika trädslag utgör globalt en betydelsefull förnybar energiråvara. För vårt vidkommande bör både ett ökat utnyttjande av skogsavfall, lövved m. m. och en användning av särskilt odlad biomassa kunna lämna viktiga bidrag till energiförsörjningen.

På kort sikt är främst ett ökat utnyttjande av skogsavfall m.m. aktuellt.

Det avfall som uppstår vid skogsavverkningen utnyttjas redan i dag i betydande utsträckning som energiråvara. Bark och annat skogsavfall och massaindustrins lutar används således som ett viktigt bränsle för skogsindustrins processer. Värmevärdet härav uppgår till 35-40 TWh per år.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 165

Skogsavfall och bark används också i mindre utsträckning som bränsle i andra sammanhang.

Allt skogsavfall kan dock f.n. inte finna avsättning som bränsle inom skogsindustrin. Energikommissionens expertgrupp för energitillförsel har beräknat att bark, grenar och små träd med ett värmevärde motsvarande sammanlagt 1,9 milj. ton olja per år i dag skulle vara tillgängliga för energiändamål utanför skogsindustrisektorn och möjliga att utnyttja med hänsyn till tekniska och biologiska faktorer. Härtill kommer att vi f. n. har ett lövvedsöverskott som inte utnyttjas av skogsindustrin motsvarande ca 1 milj. ton olja per år. Skogsavfallet och den i dag inte utnyttjade lövveden representerar följaktligen en sammanlagd energimängd av ca 3 milj. ton olja per år.

Skogsavfall och annan vedråvara som inte kan utnyttjas av skogsindustrin utgör således f. n. och, såvitt kan bedömas, även framöver en betydande tillgång på inhemsk och förnybar energiråvara. Råvaran kan användas som bränsle utanför skogsindustrin i olika förädlade former, men är på kort sikt aktuell främst i form av flis som förbränns med i dag känd teknik. Flisförbränning ger i likhet med förbränning av t. ex. olja eller kol upphov till utsläpp av vissa luftföroreningar, bl. a. tungmetaller, kväveoxider och polyaromatiska substanser. De sistnämnda har vid hittills genomförda undersökningar hävdats vara högre än vid oljeförbränning. I övrigt torde miljöeffekterna vid utnyttjande av skogsavfall dock vara godartade i jämförelse med fossila bränslen.

Fliseldning sker redan i dag i vissa fall med godtagbar lönsamhet. Allmänt gäller dock att kostnaderna för ihopsamling, transport, beredning osv. i hög grad varierar med lokala förhållanden. I regel torde totalkostnaderna för energiproduktion ur skogsavfall vara höga i jämförelse med tillgängliga alternativ. Utnyttjande av skogsavfall som bränsle i större skala utanför skogsindustrin har dessutom hittills hämmats av olika organisatoriska och institutionella förhållanden.

Energikommissionen föreslår mot den bakgrunden att insatser av främst organisatorisk art med syfte att främja införande av skogsavfall som bränsle initieras av staten och genomförs i samarbete med skogsindustrin, skogsägare, jordbrukare, kommuner och industriföretag.

Remissinstanserna instämmer i kommissionens förslag med hänvisning till bl.a. tillgången på skogsavfall och lövved samt till att det i stor utsträckning redan i dag existerar ett tillämpbart tekniskt kunnande som gör det möjligt att i ökad omfattning använda ved som bränsle. Flera remissinstanser, däribland nämnden för skogsteknisk forskning och statens råd för skogs- och jordbruksforskning, påtalar dock avfallsvirkets nuvarande priskänslighet för bl. a. långa transportavstånd.

Jag anser i likhet med remissinstanserna att skogsavfall och sådana lövvedskvaliteter som inte behövs för skogsindustrin är en inhemsk och förnybar energikälla av sådan storlek att vi på allvar bör räkna med den i

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 166

vår planering av den framtida energiförsörjningen. Den bör dessutom

kunna introduceras i större skala redan under 1980-talet med i huvudsak nu

tillgänglig teknik.

Från samhällets sida lämnas redan nu stöd i olika former till introduktion av skogsavfall m. m. som energiråvara. Som exempel kan nämnas att stöd

till bl.a. förstudier rörande ekonomi och organisation för användning av skogsavfall som bränsle samt till tekniskt utvecklingsarbete rörande ihop-

samling, transport, beredning och förbränning av skogsavfall lämnas inom energiforskningsprogrammet. Vidare utgår statsbidrag till anläggning för

användning av annat bränsle än olja inom anslaget Energibesparande åtgärder inom näringslivet m. m.

Delegationen för solvärme och bränslen som kan ersätta olja har, som jag tidigare har nämnt, till uppgift att föreslå åtgärder för att undanröja nuvarande hinder för att öka utnyttjandet av bränslen som kan utgöra alternativ till olja i landets energiförsörjning. Jag räknar därför med att delegationen kommer att lämna förslag rörande eventuella åtgärder utöver

de nu nämnda för att en ökad användning av skogsavfall och lövved skall

komma till stånd. Jag betraktar det därvid som angeläget att bl. a. vatten-

fallsverket och kommunerna engageras på ett tidigt stadium t. ex. i uppförande av ett antal kraft- eller fjärrvärmeproducerande anläggningar baserade på skogsavfall m. m. (jfr avsnitt 9.2.2). Vidare är skogsägarnas, skogsindustrins och utrustningstillverkarnas medverkan självfallet nödvändig.

Odlad biomassa, främst I form av snabbväxande trädslag, s.k.

energiskog har under senare år rönt ett betydande intresse som en potentiell energiråvara. Energiskog odlas f.n. inte i kommersiell skala i något land. Betydande forsknings- och utvecklingsinsatser inom området görs

dock i flera länder, däribland Sverige. De svenska insatserna omfattar både odling, främst av olika sälg- och poppelarter, och metoder för skörd, hantering, förbränning och vidareförädling av råvaran. Sverige deltar sedan år 1978 i ett samarbete på energiskogsområdet inom det internationella energiorganet, IEA, bl.a. såsom s.k. operating agent för en samordnad

planering av forskningsprojekt mellan ett antal deltagarländer. Vissa forsknings- och utvecklingsinsatser görs inom landet också i fråga om annan biomassa bl. a. halm och vass.

Energikommissionens expertgrupp för energitillförsel har gjort vissa

bedömningar av årligt energibidrag från energiskog i ett minimialternativ resp. ett maximialternativ. För år 1990 beräknas energibidraget till O resp.

6 TWh. För år 2000 beräknas bidraget till 5 resp. 62 TWh.

Kommissionen föreslår mot den bakgrunden att utredningar om lämplig

teknisk och organisatorisk uppbyggnad av system för energiskogsproduktion och -användning påbörjas och att ett utvecklingsprogram utvärderas

inom 5—10 år. Remissinstanserna biträder i stort kommissionens förslag. Flera av in-

stanserna, t. ex. skogsstyrelsen, nämnden för skogsteknisk forskning, sta-

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 167

tens råd för skogs- och jordbruksforskning och domänverket, är dock tveksamma till möjligheterna att inom överblickbar framtid få fram några energibidrag av betydelse från energiskog. Vidare framhåller bl. a. statens naturvårdsverk den stora osäkerhet i samband med energiskogen vad avser inverkan på miljön av stora s.k. monokulturer samt behovet av odlingsareal. Häri inkluderas även vilken typ av mark som kan komma i fråga för energiskogsodling.

För egen del anser jag att odlad energiskog och eventuellt även annan odlad biomassa på längre sikt kan komma att erbjuda betydande möjligheter att ersätta olja. Osäkerheten om hur stort energibidraget kan bli och när det kan förverkligas är dock f. n. i flera viktiga avseenden betydande.

Den långsiktiga produktiviteten hos de snabbväxande trädslag som nu prövas är, vilket remissinstanserna har påtalat, således ännu inte säkert konstaterad, även om vissa hittills genomförda försök har visat lovande resultat. Markbehoven för energiskogsodling torde vidare bli avsevärda. Som exempel kan nämnas att energikommissionens expertgrupp för energitillförsel i sitt minimialternativ resp. maximialternativ räknar med en erforderlig markareal på 0,3 resp. 1,25 milj. hektar år 2000. Som jämförelse kan nämnas att det i Sverige varje år nyplanteras ca 0,3 milj. hektar skogsmark. Konkurrens med markanspråk för andra ändamål kan därför förutses. Dessa frågor studeras f. n. inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Luftföroreningsutsläppen vid förbränning torde vara i stort sett desamma som gäller för skogsavfall.

Råvaran kan primärt, i likhet med skogsavfallet, utnyttjas som bränsle i form av flis eller i senare skeden eventuellt som förädlat fast bränsle. Vidare är liksom för skogsavfallet ett flertal vägar för förädling av råvaran till flytande bränslen tänkbara. Det kan i dag inte anges vilken utvecklingslinje härvidlag som är den lämpligaste. Gemensamt för de tekniska lösningar som kan överblickas är dock att energiutbytet är förhållandevis lågt och att kostnaderna för de erhållna bränslena torde bli höga jämfört med nu tillgängliga alternativ.

Omfattande forsknings- och utvecklingsarbete rörande energiskog, inkl. miljöeffekterna av energiskogsodling, pågår inom ramen för energiforskningsprogrammet. Större försök med bl.a. integrerade energiskogsodlingssystem och olika slag av förbränningsteknik förbereds nu. Större försök rörande omvandling till flytande bränslen kan också bli aktuella (jfr avsnitt 8.6). Med hänsyn till energiskogens långsiktiga potential som energiråvara är det av stor vikt att detta program fortsätter. Vi bör härigenom redan inom en tioårsperiod erhålla ett fullständigare underlag rörande bl. a. de osäkra faktorer som jag nyss har pekat på och då vara i stånd att överblicka vilka åtgärder som kan behövas för att införa odlad biomassa i det svenska energiförsörjningssystemet.

En bedömning av energibidraget från skogsavfall, lövved m.m. och odlad biomassa år 1990 måste av flera skäl bli osäker. Utöver de osäkra

Prop. 1978/79: 115 Bilaga I Industridepartementet 168

faktorer rörande energiskog som jag nu har redovisat vill jag framhålla att skogsindustrins efterfrågan på skogsråvara har ökat under senare år och att produktionskapaciteten f. n. överstiger råvarutillgången. Detta kan leda till att det avverkade virket i framtiden utnyttjas mer intensivt än f.n., vilket minskar mängden för energiändamål tillgängligt skogsavfall, och till att vissa nu icke använda kvaliteter lövvirke tas i anspråk som processråvara. Vidare kan viss konkurrens uppstå om de markområden som är av intresse för en eventuell framtida energiskogsodling. En övergripande avvägning mellan olika samhällsintressen kan här komma att bli nödvändig. Med hänsyn till vad jag nu har anfört bedömer jag att bidraget år 1990 till vår energiförsörjning kommer att uppgå till sammanlagt mellan 12 och 20 TWh.

8.5.2 Hushållsavfall m.m.

Under senare år har intresset för återvinning av olika slags avfall bl. a. hushållsavfall ökat. Från såväl statligt som kommunalt och industriellt håll råder enighet om att en ökad återvinning av material ur avfall kommer att bli nödvändig i framtiden. Pådrivande faktorer är bl. a. miljövårdsaspekter och hänsyn till begränsade naturresurser.

Utgångspunkten bör vara att avfall skall ses som en resurs och att återvinning bör ske. Givetvis bör avfallet omhändertas och behandlas på ett miljömässigt acceptabelt sätt.

Inom landet finns ett flertal sopförbränningsanläggningar, i vilka avfallets energiinnehåll nyttiggörs. De största finns i Högdalen och Lövsta i Stockholm samt i Sävenäs i Göteborg.

Anläggningar för förbränning med återvinning är kapitalkrävande och ger höga driftkostnader. Det ställs dessutom stora krav på förbränningsanordningarnas utformning, eftersom avfallets sammansättning och värmevärde kan vara mycket skiftande.

Energi ur avfall kan dessutom utvinnas vid bl. a. pyrolys. Detta innebär en upphettning till ca 1000”C av avfallet utan tillträde eller i begränsad närvaro av syre. Avfallet sönderdelas därmed och ger som slutprodukt en gasblandning bestående av kolmonoxid och vätgas samt lätta oljor, tjära och en fast återstod.

Av energiinnehållet i hushållsavfallet kan av olika skäl endast en del utnyttjas. Av det totala energiinnehållet har i nuvarande avfallsmängder ca 25970 bedömts som potentiellt utnyttjningsbar energimängd motsvarande ca 0,25 milj. ton olja.

Enligt förordningen (1975:495) om statligt stöd till avfallsbehandling m. m. lämnas bidrag till bl. a. anläggning för återvinning eller annat nyttiggörande av hushållsavfall. Fråga om statligt stöd prövas av statens naturvårdsverk. Bidrag till förbränningsanläggningar för avfall har inte lämnats sedan år 1975. Motivet till detta är framför allt ekonomiska skäl. Metoder att förbränna avfallet belastas av mycket höga kostnader och den kost-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 169

nadsbesparing som hittills har erhållits vid utnyttjandet av värmen har inte varit av den storleksordningen att kostnaderna kommit ned i nivå med vad som gäller för andra vanligen tillämpade behandlingsmetoder. Dessutom har från miljövårdssynpunkt fördelaktigare metoder utvecklats.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1979/80 har naturvårdsverket förslagit att bidrag till förbränningsanläggningar för avfall inte borde lämnas av naturvårdsverket utan endast av statens industriverk. I årets budgetproposition (prop. 1978/79:100 bil. 13 s. 129) har chefen för jordbruksdepartementet förklarat att han delar naturvårdsverkets uppfattning att bidrag från ifrågavarande anslag i princip inte bör utgå till förbränningsanläggningar för hushållsavfall.

Enligt förordningen (1975: 422) om statsbidrag till energibesparande åtgärder inom näringslivet m.m. kan företag få bidrag för åtgärder som syftar till bl. a. användning av annat bränsle än olja. Till företag i förordningens mening räknas även statliga affärsdrivande verk och liknande kommunala verk. Fråga om statligt stöd enligt denna förordning prövas av industriverket. Eftersom det primära syftet med förbränningsanläggningarna för bl. a. hushållsavfall oftast är att bli av med avfallet och inte att framställa energi, kan dock bidrag i allmänhet inte utgå för sådana anläggningar enligt den nämnda förordningen.

Skogsindustrin utnyttjar sedan flera år i betydande utsträckning bark som bränsle. Olika bedömningar har gjorts över möjligheterna att utnyttja barken som råvara. Detta har emellertid inte lett till några mer påtagliga satsningar. Huvudsakligen har barken betraktats som ett avfall, som antingen förbränns eller deponeras.

Som bränsle betraktat föreligger stora skillnader mellan bark och hushållsavfall och den tekniska utformningen av förbränningsanläggningar för bark kan i väsentliga avseenden avvika från vad som krävs vid förbränning av hushållsavfall. Om t. ex. avfallsmängden är liten i förhållande till barkmängden, dvs. inblandningen är ringa, blir de tekniska skiljaktigheterna mindre framträdande och det föreligger goda möjligheter till sambehandling.

Intresset för samförbränning av bark och hushållsavfall är f. n. stort och flera projekt är under utredning. I vissa fall har bidrag utgått för anläggningar som eldas med sopor i kombination med t. ex. bark, flis och sågspån. Jag anser att det är angeläget att sådana anläggningar även i fortsättningen omfattas av reglerna i nämnda förordning rörande energibesparande åtgärder. Det ytterligare energitillskottet utöver nuvarande produktion i denna typ av anläggningar beräknar jag kunna uppgå till ca I TWh år 1990.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet anser jag det därför lämpligt att statens industriverk inhämtar yttrande från statens naturvårdsverk innan beslut om bidrag till anläggningar som kan förbränna sopor tillsammans med annat avfall fattas.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 170

Pappersavfall är i dag en betydande basråvara vid många pappersbruk. I Sverige insamlas och utnyttjas årligen ca 500 000 ton pappersavfall. Detta motsvarar ungefär en tredjedel av den totala konsumtionen inom landet av papper och papp. Av den totalt insamlade mängden pappersavfall utgörs ca 150 000 ton av tidningar och tidskrifter, varav ca 90 000 ton kommer från hushållen. De största mängderna pappersavfall härrör från industri-, handels- och kontorsverksamhet.

Flera skäl talar för en ökad återanvändning av pappersavfall. BL. a. gör tillgången på skogsråvara att pappersavfall blir allt värdefullare som råvara för pappersbruken. Dessutom medför den nuvarande användningen av returpapper en beaktansvärd energibesparing i papperstillverkningen. Vidare medför en ökad insamling av pappersavfall en reducering av renhållningskostnaden för enskilda och företag samt lägre kostnader för investeringar i deponerings- och förbränningsanläggningar för kommunen.

I likhet med vad dåvarande chefen för jordbruksdepartementet redovisade i prop. 1975: 32 om återvinning och omhändertagande av avfall anser jag att pappersavfall bör ses som en tillgång och resurs som i största möjliga utsträckning skall användas på nytt. Återanvändning måste vara en ledande princip särskilt vid omhändertagande och behandling av detta avfall. Enligt min mening är det således angelägnast att i första hand tillgodose råvarubehovet.

Halmen, vars energiinnehåll totalt sett är stort, är geografiskt mycket spridd och endast i enstaka fall torde den f.n. kunna betraktas som potentiell energikälla i förbränningssammanhang. Säsongvariationen och den låga volymvikten torde dessutom ge betydande lagringsproblem. Skiftande växtföljd kan också innebära störningar i leveransen av bränslet till en eventuell halmförbränningsanläggning. Jag anser därför inte att det f.n. finns skäl att räkna med större energibidrag från halm. Utvecklandet av bl.a. nya skördesystem och metoder för insamling och förbränning av halmen kan dock komma att göra det möjligt att utnyttja den som ett lokalt betydande bränsle.

Vidare kan halm och annat växtmaterial komma att utnyttjas som råvara för framställning av motoralkohol. Utredningsprojekt med sådan inriktning pågår såväl internationellt som i Sverige.

8.5.3 Skiffer

Jag kommer i detta sammanhang att ta upp skifferns organiska innehåll. Skiffer som råvara för produktion av uran behandlar jag senare (avsnitt 8.7.1).

De svenska alunskiffrarna innehåller olika metaller och mineral, som är sammanbundna av den organiska substansen kerogen. Dessutom innehåller alunskiffrarna även varierande mängder uran. Skiffrarnas uppskattade innehåll av kerogen är av betydande storlek, motsvarande ca 5 miljarder ton olja. Alunskiffer förekommer i större mängd i främst södra och mel-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 171

lersta Sverige men även i landets norra delar, där dock skiffrarna är mindre undersökta än i övriga deltar av landet. |

Utvinning av petroleumprodukter ur skiffer har tidigare skett i bl.a. Kvarntorp. Driften lades ner år 1966. Som mest utvanns under ett år — 1959/60 — 11000 ton gasol, 35 000 m? bensin och 83 000 m? eldningsolja.

Ett flertal platser har av energikommissionen angivits som tänkbara för skifferutvinning såsom Ranstad i Västergötland, Kvarntorp i Närke, Tomelilla i Skåne, Vittangifältet och Masugnsbyn öster om Kiruna, vissa

platser i Östergötland och på Öland samt Brunfloområdet i Jämtland.

Under åren 1958-1965 uppfördes i Ranstad en anläggning för framställning av uran ur alunskiffer. Arbetet är numera inriktat mot utvinning av inte bara uran utan även av andra värdefulla beståndsdelar i alunskiffern.

Skiffrar med ett innehåll av organisk substans som överstiger 10920 har hittills ansetts intressanta från energiutvinningssynpunkt. Energikommissionen anser att det skulle vara möjligt att i slutet av seklet i Sverige nå en årlig energiutvinning ur skiffer motsvarande 0,5—2 milj. ton olja. Även om endast en mindre del av skiffrarna kan nyttiggöras, har Sverige således i skiffern en betydande, potentiell energikälla. För min egen del är jag inte beredd att göra någon bedömning av skiffrarnas potential som fossil energiråvara och möjligheten att utnyttja den i landets energiförsörjning förrän nu pågående forskning och utveckling har kommit längre.

I sammanhanget bör framhållas att skifferbrytning påverkar landskapet avsevärt. Deponering av det avfall som återstår efter det att värdefulla komponenter har extraherats ur skiffern måste vidare ske så att framtida läckage av giftiga metaller och andra miljöbelastande substanser till grundvattnet så långt som möjligt undviks.

8.6 Alternativa drivmedel

Det svenska transportsystemet är — frånsett den spårbundna trafiken — f.n. i allt väsentligt beroende av importerad olja eller importerade oljeprodukter. Såväl bensin- som dieseldrivna fordon utnyttjar de särskilt efterfrågade lätta petroleumfraktionerna. Det är därför angeläget att förutsättningar skapas för att använda alternativa drivmedel inom transportsektorn. Syntetiskt framställda drivmedel, i första hand troligen metanol eller syntetiska kolväten, är av intresse i detta sammanhang. Även gasformiga drivmedel, främst gasol, från petroleum har diskuterats. De har bl.a. fördelaktiga miljömässiga egenskaper. Introduktion av motorgas bidrar till en breddning av drivmedelsbasen men ej till att minska oljeberoendet. I en långsiktigt inriktad energipolitik är således gasintroduktion en åtgärd som verkar bara i ett relativt kort perspektiv. Åtgärder för att skapa förutsättningar för att använda alternativa drivmedel bör påbörjas så tidigt som möjligt och vidtas successivt. Vägledande bör därvid vara att inte onödigtvis genom ensidiga svenska åtgärder i form av mer omfattande särbestäm-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 172

melser, konstruktionsnormer och liknande krav avgränsa Sverige från omkringliggande länders transportsystem och energiförsörjning vad avser dels fordonsmarknader, dels drivmedelsanvändning, dels också försörjning med drivmedelsråvaror i krissituationer.

Energikommissionen framhåller att fortsatt forsknings- och utvecklingsarbete bör genomföras för att finna lämplig teknik för förgasning av inhemska bränslen särskilt som råvara för inhemsk produktion av syntetiska drivmedel. Kommissionen anser också att en sådan produktion redan under 1980- och 1990-talen ur kol och högsvavliga restoljor bör förberedas och att möjligheterna att importera icke oljebaserade drivmedel och drivmedelskomponenter bör studeras.

Remissinstanserna anser att det är av väsentlig betydelse att åtgärder av skilda slag nu vidtas för att möjliggöra en introduktion av syntetiska drivmedel. Enstaka remissinstanser, t. ex. statens pris- och kartellnämnd, är dock skeptiska till möjligheten att till år 1990 introducera och i landet producera metanol i den omfattning som kommissionen har räknat med i sina energialternativ.

Svensk Metanolutveckling AB (SMAB) bildades år 1975 som ett av det statliga Berol Kemi AB och AB Volvo gemensamt ägt utvecklingsbolag med uppgift att utreda möjligheterna att utnyttja metanol som drivmedel dels under normalförhållanden, dels i samband med försörjningskriser på drivmedelsområdet. Bolaget har under åren 1975— 1978 bedrivit utvecklingsoch utredningsarbete vad avser användning av metanol som drivmedel, främst genom inblandning i blyfri bensin men också för ren metanoldrift i såväl bensinmotorer som dieselmotorer. Arbetena har huvudsakligen finansierats från energiforskningsprogrammet och av AB Volvo.

I SMAB:s verksamhetsberättelse för år 1978, som redovisar insatserna åren 1975—1978, anges att bolagets hittillsvarande utrednings- och utvecklingsarbete har visat att framtida handlingsfrihet på drivmedelsområdet kan skapas genom åtgärder för att anpassa drivmedelsdistribution och fordonspark till användning av alkoholer och alkoholhaltiga drivmedel. Bolaget anger att förslag bör utarbetas till specifikationer för nya fordon och bestämmelser för omställning av äldre fordon för drift med sådana bränslen. Vidare anger bolaget att arbetet med att utveckla och välja ut lämplig förgasningsteknik för inhemska råvaror bör ges hög prioritet inom energiforskningsprogrammet. Bolaget framhåller också behovet av att stimulera tidig övergång till alternativa drivmedel inom avgränsade fordonsparker. 1 detta syfte föreslås upphävd eller reducerad beskattning av alkoholdrivmedel.

SMAB, som numera till 8096 ägs av Studsvik Energiteknik AB, har i januari 1979 till industridepartementet ingivit förslag till verksamhetsplan för åren 1979-1981. Planen omfattar dels basverksamhet, dels betydande projektverksamhet. Sedan planen remissbehandlats har regeringen den 1 mars 1979 godkänt en budget för basverksamheten under den aktuella

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 173

treårsperioden om totalt 10 milj. kr. Härav avses 8,5 milj. kr. bestridas med medel från energiforskningsprogrammet. Återstoden finansieras till lika delar av AB Volvo och Statsföretag AB, som vardera äger 1026 av bolaget.

SMAB:s verksamhet inriktas, i enlighet med vad som angavs i prop. 1977/78: 110 om energiforskning m.m. (s. 132, 148) på forskning och utveckling rörande långsiktig drivmedelsförsörjning med utnyttjande av främst inhemska råvaror och avses omfatta dels forskning och utveckling rörande produktion och distribution av syntetiska drivmedel i form av alkoholer eller syntetisk bensin, dels insatser för att klarlägga förutsättningarna för att anpassa bensin- och dieselmotorer till alternativa drivmedel, dels också sådan forskning och utveckling inkl. studier av miljöeffekterna som behövs som underlag för beslut om produktion och distribution av syntetiska drivmedel baserade på främst inhemska råvaror. Jag vill framhålla, och jag har i denna fråga samrått med chefen för handelsdepartementet, vikten av att detta arbete kommer också planeringen för försörjningsberedskapen vid fredskriser, avspärrning och krig till del.

Vad gäller framställning av syntetiska drivmedel görs betydande insatser inom energiforskningsprogrammet. För bl.a. försök med syntesgasproduktion baserad på inhemska råvaror kan förutses att en större försöksoch demonstrationsanläggning kan behöva uppföras.

Den delegation för solvärme och bränslen som kan ersätta olja, som jag nyligen har fått regeringens bemyndigande att tillkalla, har till uppgift bl. a. att utöver det genom energiforskningsprogrammet finansierade arbetet behandla frågor om styrmedel, föreskrifter och introduktionsstrategi för införande av syntetiska drivmedel.

Vidare anser jag efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet det angeläget att så snart som möjligt få till stånd förhållandevis storskalig prov- och demonstrationsverksamhet med syntetbränsledrift i olika former. Sådana prov ger också möjlighet att studera och eventuellt vidta åtgärder när det gäller miljöskadliga komponenter i drivmedlet eller avgaserna. För att underlätta introduktionen av metanol på drivmedelsmarknaden kommer chefen för budgetdepartementet som jag tidigare (avsnitt 6.1.3) har angivit att senare denna dag lägga fram förslag om sänkning av drivmedelsbeskattningen på metanol och andra motoralkoholer.

Överläggningar pågår för att genom utnyttjande av något eller några statliga verks bilparker dels söka skapa ytterligare möjlighet att genomföra driftprov, dels få underlag för ökad användning av främst metanol och därigenom successivt kunna bygga upp en marknad för syntetiska drivmedel. Televerket har i sitt yttrande över energikommissionens betänkande angivit bl.a. att verket är berett att i viss utsträckning delta i praktisk utprovning av alternativa drivmedel.

Jag anser att det är mycket angeläget att verksamhet av detta slag kan komma igång och ge ytterligare underlag för beslut i början av 1980-talet

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 174

om strategi för införande av syntetiska drivmedel. Det är därvid av stor betydelse att intressenter även inom kemisk och petrokemisk industri samt framtida råvaruintressenter inom t.ex. skogsindustrin engageras på ett tidigt stadium.

Det arbete som har genomförts av SMAB har visat att användning av metanolinblandad bensin inte kan beräknas kräva några mera betydande förändringar av nuvarande bensinmotorer och bränslesystem i bilarna. Som chefen för kommunikationsdepartementet tidigare denna dag har anfört (prop. 1978/79: 99) är det därför önskvärt att biltillverkarna så snart som möjligt söker utrusta nya bilar för drift med alkoholblandad bensin. Chefen för jordbruksdepartementet har nyligen tillkallat en särskild arbetsgrupp med uppdrag att föreslå åtgärder för att underlätta införandet av blyfritt motorbränsle m.m. En av gruppens uppgifter är därvid att lägga fram förslag till föreskrifter om att nytillkommande bilar skall vara konstruerade så att de utan risk för skador på motor och bränslesystem kan drivas med såväl blyfri bensin som bränsle som kan innehålla metanol eller annan alkohol.

Den internationella utvecklingen i fråga om syntetiska drivmedel har de senaste åren varit snabbare än väntat. Möjligen kan därför också förutsättningar relativt snart uppkomma för ett mellan flera länder samordnat arbete i detta avseende.

8.7 Kärnbränsle

Kärnkraftverkens bränsleförsörjning utgörs av flera olika led och processer. För de i Sverige använda lättvattenreaktorerna är de viktigaste av dessa led utvinning av naturligt uran, anrikning av uranet för att höja halten av isotopen U-235, tillverkning av bränsleelement, hantering av det använda bränslet med eller utan upparbetning samt slutförvaring av det använda bränslet eller av radioaktivt avfall.

8.7.1 Uran

De sex reaktorer som i dag är i drift i Sverige förbrukar årligen motsvarande ca 570 ton naturligt uran. Vid den omfattning av det svenska kärnenergiprogrammet som jag senare kommer att förorda stiger behovet till ca 1300 ton under förutsättning att någon återföring av vid upparbetning återvunnet uran och plutonium inte äger rum. Vid kontinuerlig återföring skulle behovet minska med upp till 30 26. Enstaka kvantiteter uran kan dessutom erfordras vid uppläggande av beredskapslager. Kraftföretagen och Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) har tagit initiativ i denna riktning. 1975 års oljelagringskommitté (H 1975: 03) tillstyrkte initiativet och föreslog att ett beredskapslager för främst fredskriser av ett års behov av ersättningsbränsle för varje reaktor skulle byggas upp. Frågan om

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 175

beredskapslagring av kärnbränsle avses tas upp i samband med en s.k. kontrollstation för 1978-1984 års oljelagringsprogram (prop: 1976/77: 74 bil. 2, FöÖU 1976/77: 13, rskr 1976/77: 311).

SKBF har angett det totala uranbehovet 1978— 1985 till ca 11000 ton för ett kärnkraftprogram av den omfattning som jag senare (avsnitt 10.3) kommer att föreslå, förutsatt att färdigställda reaktorer får laddningstillstånd enligt villkorslagen. I dagsläget är Sverige hänvisat till import av uran. För leverans under perioden 1978—1985 har kontrakt om leveranser om sammanlagt 5 600 ton slutits. Dessa kommer huvudsakligen från Niger och Gabon via Frankrike samt från Canada och Förenta staterna. I framtiden kan leveranser även från andra länder, t. ex. Australien, bli aktuella.

Uranprospektering utförs i dag i Sverige i huvudsak via Sveriges geologiska undersökning, SKBF och LKAB. Kända större uranförekomster i skiffer finns framför allt i skiffrarna omkring Ranstad men även i Närke.

Nära Arjeplog i Norrbotten pågår genom samarbetsavtal mellan LKAB och SKBF en omfattande undersökning av en uranfyndighet som benämns Pileutajokk. Vad gäller alunskiffer sker insatserna via AB Svensk Alunskifferutveckling (ASA) som ägs till lika delar av LKAB och Boliden AB. ASA:s intressen riktar sig i huvudsak mot skiffrarna vid Ranstad och i Närke men även skiffrarna i Jämtland och Skåne avses undersökas.

Den i Ranstad uppförda anläggningen för framställning av uran ur alunskiffern har av Studsvik Energiteknik AB nyligen överlåtits till Ranstad Skiffer AB, som har bildats av ASA, Studsvik Energiteknik AB och LKAB för att förbereda en utvinning av alunskifferfyndigheterna inom Billingenområdet.

Staten har utfäst sig att svara för att ett treårigt forskningsprogram under perioden 1977/78—1980/81 genom lån med särskilda villkor om sammanlagt 128 milj. kr. (prop. 1977/78: 124, NU 1977/78:69, rskr 1977/78: 342). Lånen skall användas till forskning i Ranstad avseende processer för utvinning av alunskifferns innehåll av kerogen och vissa metaller. Inom ramen för detta forskningsprogram har regeringen föreslagit (prop. 1978/ 79: 100 bil. 17 s. 210) att ASA nästa budgetår får disponera 41 milj. kr.

Energikommissionen uttalar sig för en fortsatt uranprospektering i Sverige. Vidare föreslås att utvinning av uranfyndigheter förbereds, förutsatt att utvinningen efter vederbörligt tillstånd kan ske på ett miljömässigt acceptabelt sätt.

Flertalet remissinstanser stödjer förslaget om fortsatt prospektering liksom att utvinning förbereds. Avvisande till sistnämnda förslag ställer sig främst vissa miljöorganisationer.

För egen del anser jag att det är angeläget att försörjningen med uran ordnas på ett så ekonomiskt och säkert sätt som möjligt för de kärnkraftverk vi har i drift. Antalet leverantörer av uran är litet och utvecklingen går mot en dominans på den internationella uranmarknaden av Canada, Australien, Förenta staterna och Sydafrika. Uranpriset har varit föremål för

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 176

en snabb uppgång, från 15 US dollar per pund för nya kontrakt vid slutet av år 1974 till den nuvarande nivån på 40-45 US dollar per pund.

Mot denna bakgrund anser jag det angeläget att kännedomen om tillgängliga försörjningsalternativ vad avser uran förbättras. Det är därför viktigt att klarlägga förutsättningarna för utvinning från uranfyndigheter inom Sverige. Prospektering efter uran är ett medel att erhålla denna kunskap. Om lovande uppslag påträffas, är det angeläget att undersökningar genomförs i syfte att närmare uppskatta brytningspotential, brytningskostnader, miljöinverkan m. fl. faktorer av betydelse för ställningstagande till eventuell utvinning.

I likhet med energikommissionen och flertalet remissinstanser anser jag därför att det är angeläget att uranprospektering bedrivs i Sverige på en hög och rationell nivå. Undersökning av skiffrar på uran bör i första hand riktas mot sådana förekomstområden där konflikter med annan markanvändning av riksintresse är mindre uttalade.

För att redan från början åstadkomma en miljömässigt acceptabel skifferbrytning, om en sådan skulle bli aktuell, bör enligt min mening — vilket jag tidigare (avsnitt 5.2) har redovisat — en utredning tillkallas för att studera och utvärdera de hittills genomförda undersökningarna på detta område och de tekniska metoder som nu finns tillgängliga eller kan förutses kunna komma till användning under 1980-talet.

Jag anser att inte minst försörjnings- och betalningsbalansskäl talar för att brytvärda uranförekomster används för att bidra till att täcka det inhemska behovet av uran. En förutsättning är dock att utvinning av dessa resurser kan ske på sätt som är acceptabelt från miljösynpunkt och att vederbörliga tillstånd kan erhållas.

Svenskt uran skulle vid en eventuell utvinning endast delvis tillgodose uranbehovet under 1980-talet. Försörjningen måste således av allt att döma även till en väsentlig del täckas genom import.

8.7.2 Anrikning och kärnbränslecykelns slutsteg m.m.

För anrikning av uran för kärnkraftblocken Oskarshamn 1 och 2, Ringhals I och 2 samt Barsebäck 1 och 2 har de enskilda kraftföretagen slutit kontrakt med den amerikanska energimyndigheten Department of Energy (DOE). Dessa kontrakt avser anrikningstjänster i takt med att behov uppstår. För ytterligare kontrakt rörande anrikning för blocken Ringhals 3 och 4, Forsmark 1, 2 och 3 samt Oskarshamn 3 står SKBF som kontraktspartner med DOE. Dessa senare kontrakt innebär fasta åtaganden att köpa vissa angivna kvantiteter anrikningstjänster. Med Techsnabexport i Sovjetunionen har SKBF tecknat avtal om anrikning av uran motsvarande behovet för ett kärnkraftblock. De amerikanska kontrakten baserar sig på 1966 års samarbetsavtal och i likhet med detta gäller de fram till år 1996. Det sovjetiska kontraktet sträcker sig fram till år 2000. Härutöver har SKBF tecknat kontrakt med Techsnabexport om anrikningsarbete som

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 177

skall utföras under åren 1979—1982. Det därvid anrikade uranet är avsett att ingå i det tidigare nämnda reservlagret.

Det svenska kärnenergiprogrammets omfattning, som jag senare i detalj kommer att redogöra för, kommer att bli sådant att ett visst överskott av kontrakterade anrikningstjänster föreligger. Uppsägningsvillkoren i ingångna anrikningskontrakt är komplicerade. Jag utgår från att kraftföretagen och SKBF söker öka flexibiliteten i ingångna anrikningskontrakt samt anpassa dessa till omfattningen av det svenska kärnkraftprogrammet.

Problemen kring hantering av använt kärnbränsle och aktivt avfall som härrör från drift av kärnreaktorer tillmäts stor betydelse. Detta återspeglas bl.a. i tillkomsten av lagen (1977: 140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m., den s.k. villkorslagen, och den ändring av atomenergilagen (1956: 306 ändrad 1978: 281) som nyligen har genomförts. Denna ändring innebär att anläggning för bearbetning, lagring eller förvaring av använt atombränsle eller radioaktivt avfall, som uppkommer vid användning av atombränsle eller vid bearbetning av använt atombränsle, faller inom atomenergilagens tillämpningsområde.

Villkorslagen tillkom för att i lag reglera de villkor som bör ställas på hanteringen av det använda kärnbränsle som erhålls vid drift av kärnkraftreaktorer. Villkorslagen gäller de kärnreaktorer för vilka tillstånd har meddelats enligt 2 § atomenergilagen och vilka ej har tillförts kärnbränsle före den 8 oktober 1976. Detta innebär i praktiken att endast reaktorerna nr 6—12 i det svenska kärnkraftprogram, som beslutades år 1975, omfattas av villkorslagen. Lagen innebär i korthet att särskilt tillstånd får meddelas endast om reaktorinnehavaren har företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle, och har visat hur och var en heit säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske. Om använt kärnbränsle inte avses bli upparbetat, krävs för tillstånd att reaktorinnehavaren har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det använda bränslet kan ske.

Regeringen bemyndigade mig den 22 februari 1979 att tillkalla en kommitté med uppgift att lämna förslag till en ny lagstiftning på atomenergiområdet. Denna kommitté skall bl. a. utreda och lämna förslag till hur lagstiftningen inom atomenergiområdet skall utformas för att, bättre än vad som nu är fallet, täcka alla steg i kärnbränslecykeln. Kommittén skall även studera vilka villkor och skyldigheter som bör förknippas med tillstånd enligt atomenergilagen, t. ex. när det gäller omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Speciellt skall lagstiftningen kring kärr.bränstlecykeln samordnas med de övriga lagar som reglerar verksamheten på kärnenergiområdet.

För att visa hur villkorslagens krav beträffande använt kärnbränsle och aktivt avfall kan uppfyllas, inledde kärnkraftindustrin under våren 1977 projekt kärnbränslesäkerhet (KBS). KBS-projektet har resulterat i två rapporter, Kärnbränslecykelns slutsteg, förglasat avfall från upparbetning 12 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 115. Bilaga I

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 178

(KBS I) och Kärnbränslecykelns slutsteg, slutförvaring av använt kärnbränsle (KBS 11). Den sistnämnda rapporten är f. n. föremål för remissbehandling. Bl. a. KBS I har av statens vattenfallsverk och Forsmarks Kraftgrupp AB åberopats vid ansökan enligt villkorslagen om tillstånd att tillföra kärnkraftreaktorerna Ringhals 3 och Forsmark 1 kärnbränsle. I samband därmed har den remissbehandlats. Remissinstanserna ansåg i allmänhet att den föreslagna metoden för slutförvaring av högaktivt avfall svarade mot högt ställda krav. I sitt beslut med anledning av vattenfallsverkets och Forsmarks Kraftgrupp AB:s ansökningar konstaterade regeringen att vissa ytterligare geologiska undersökningar är nödvändiga, för att visa förekomsten av en tillräckligt stor bergformation på aktuellt djup och med de egenskaper som KBS säkerhetsanalys i övrigt förutsätter. Kärnkraftindustrin har efter regeringsbeslutet bedrivit arbeten som syftar till att uppfylla det kompletterande kravet. Mot bakgrund av vad som har redovisats inför regeringens beslut med anledning av ansökningarna enligt villkorslagen att få ladda Ringhals 3 och Forsmark 1 måste kraftproducenternas möjligheter att slutgiltigt uppfylla lagens krav bedömas vara goda.

F.n. räknar kärnkraftindustrin i enlighet med villkorslagen med att låta upparbeta använt kärnbränsle som tas ut ur kärnkraftreaktorerna. För detta ändamål har kärnkraftindustrin tecknat ett antal kontrakt om upparbetning av använt kärnbränsle m.m. Avtal har tecknats mellan Oskarshamns Kraftgrupp AB (OKG) och British Nuclear Fuels Ltd (BNFL) och mellan SKBEF och det franska företaget Compagnie Générale des Matiérés Nucléaires (COGEMA). Avtalet mellan OKG och BNFL avser kärnbränsle som tas ur reaktorerna Oskarshamn 1 och Oskarshamn 2 t. o. m. utgången av år 1980. Mellan SKBF och COGEMA har tecknats tre upparbetningsavtal. Två avtal, de s.k. 70-talsavtalen, avser ca 55 ton kärnbränsle som tas ur svenska reaktorer t. o. m. år 1980. Det tredje avtalet, det s.k. 80-talsavtalet, avser 620 ton använt kärnbränsle som tas ur svenska kärnkraftreaktorer t. o. m. utgången av år 1990. I avtalet mellan OKG och BNFL åtar sig BNFL att ta hand om det högaktiva avfallet. Enligt avtalen mellan SKBF och COGEMA har upparbetaren rätt att påfordra att avfall svarande mot det använda kärnbränslet skall återsändas för slutförvaring i Sverige.

Innan det s. k. 80-talsavtalet mellan SKBF och COGEMA kan utnyttjas, krävs att en skriftväxling mellan de svenska och franska regeringarna genomförs. Denna skriftväxling syftar bl.a. till att man skall överenskomma om att inte vidta åtgärder som innebär att avtalet inte kan fullföljas. Vidare regleras vissa frågor rörande hanteringen av det vid upparbetningen utvunna plutoniet i skriftväxlingen. I och med att den svenska regeringen, i samband med prövningen enligt villkorslagen om laddningstillstånd för Ringhals 3 och Forsmark I, bedömde att avtalet mellan SKBF och COGEMA uppfyllde villkorslagens krav, tillkännagav den att den hade för avsikt att genomföra skriftväxlingen.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 179

Regeringen har även uppdragit åt statens kärnkraftinspektion att efter samråd med berörda kraftföretag utreda och redovisa hur det plutonium som utvinns vid upparbetning av svenskt kärnbränsle avses användas.

Regeringen har i beslut den 14 december 1978 givit SKBF tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen att uppföra ett centralt lager för använt kärnbränsle i anslutning till Oskarshamns kärnkraftstation. Centrallagret, som är avsett för 3 000 ton uranbränsle, skall användas för att lagra använt kärnbränsle i avvaktan på upparbetning eller om sådan inte kommer till stånd i avvaktan på slutlig förvaring. Centrallagret är f. n. föremål för granskning av kärnkraftinspektionen för att tillstånd skall kunna ges enligt atomenergilagen till att uppföra anläggningen. Centrallagret behövs om de svenska kärnkraftverken skall kunna drivas i nuvarande omfattning efter år 1983. Vid denna tidpunkt beräknas lagringsbassängerna i kärnkraftverken vara fulla av använt kärnbränsle. Uppförandet av ett centrallager är även viktigt eftersom det bevarar handlingsfriheten inför valet av metod att omhänderta det använda kärnbränslet. I och med att ett sådant lager uppförs, skapas möjligheter att i stor skala lagra använt kärnbränsle i Sverige. Denna lagringsmöjlighet minskar behovet av att snabbt fatta beslut om hur man skall förfara med det använda kärnbränsle som i dag inte är kontrakterat för upparbetning.

Även om hanteringen av använt kärnbränsle och aktivt avfall ännu inte har nått någon större omfattning i Sverige, finns behov av att riktlinjer fastläggs för finansiering och ansvarsfördelning m. m. för denna verksamhet. För att utreda denna fråga har jag efter regeringens bemyndigande tillkallat en utredare, med uppdrag att utreda organisations- och finansieringsfrågor kring kärnkraftens radioaktiva avfail. Som riktlinjer för utredningsarbetet gäller, att detta bör bedrivas med utgångspunkt i att det ankommer på det företag eller den institution där det radioaktiva avfallet uppstår att svara för omhändertagandet av avfallet. Utredaren bör samtidigt utgå från att det långsiktiga ansvaret för det radioaktiva avfallet bör åvila staten. Utredaren bör lämna förslag till dels hur hanteringen av aktivt avfall och använt kärnbränsle organisatoriskt skall fördelas mellan staten och kraftindustrin, dels avgränsningar beträffande de anläggningar där staten bör vara ägare. I uppdraget ingår också att översiktligt redovisa den forsknings- och utvecklingsverksamhet inom området använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som bedrivs och hur denna skall fortsätta. Utredaren bör vidare föreslå ett system för finansiering av framtida utgifter för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Utifrån resultatet av detta utredningsuppdrag kan sedan en långsiktig lösning skapas av de organisatoriska och finansiella problemen i samband med hantering av använt kärnbränsle och aktivt avfall. Avsikten är att ett sådant förslag skall kunna föreläggas riksdagen under 1980.

Det pågår ett omfattande och intensivt arbete, såväl nationellt som internationellt, för att lösa problemen i samband med omhändertagande av

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 180

använt kärnbränsle och aktivt avfall från kärnenergianläggningar. Teknikutvecklingen inom avfallsområdet är i dag sådan att det är olämpligt att med de kunskaper vi idag har, fastlägga den långsiktiga politiken på avfallsområdet.

Som jag tidigare har redogjort för finns två alternativ för att ta hand om använt kärnbränsle, nämligen upparbetning och slutförvaring av högaktivt avfall resp. direkt slutförvaring av använt kärnbränsle utan föregående upparbetning.

Det är för tidigt att nu ta slutgiltig ställning i denna fråga. Innan detta kan ske, bör remissyttrandena över KBS II föreligga. Vidare bör resultatet av INFCE-arbetet, som jag tidigare har redogjort för, föreligga. När detta är fallet kan det bli aktuellt att fastlägga de närmare riktlinjerna för hur det använda kärnbränslet fortsättningsvis skall omhändertas. En prövning av hela avfallsfrågan bör mot denna bakgrund ske 1982-1983. Då bör även översyn av lagstiftningen på atomeenergiområdet som jag tidigare har berört vara genomförd. Denna bör ge statsmakterna möjlighet att få ett fast grepp över hela avfallsfrågan.

I avvaktan på sådana ställningstaganden bör Sverige även fortsättningsvis, såväl i form av nationella som internationella forskningsprojekt, bedriva forsknings- och utvecklingsverksamhet på kärnavfallsområdet. Sverige bör även sträva efter ett ökat internationellt samarbete inom detta område. Det är angeläget att enhetliga internationella regler erhålls för hantering av använt kärnbränsle och aktivt avfall. Detta för att höja säkerheten i alla länder vid denna hantering och underlätta det internationella samarbetet på området.

8.7.3 Kreditgaranti

Riksdagen har bemyndigat fullmäktige i riksgäldskontoret att ställa säkerhet med högst 800 milj. kr. för SKBF:s åtaganden i samband med upphandlingar inom kärnbränslecykeln (prop. 1974: 170, NU 1974: 56, rskr 1974: 396). Hittills har garantier inom denna ram ställts till ett sammanlagt belopp av 544 milj. kr. huvudsakligen för inköp av uran och upphandling av anrikningstjänster. F.n. föreligger inget behov att öka denna garantiram.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 181

9 Värmeförsörjning

9.1 Allmänt

Ungefär 40 96 av landets totala, slutliga energianvändning går åt för att värma upp byggnader och tillgodose behovet av ventilation och varmvatten i byggnaderna. Utvecklingen inom uppvärmningssektorn är således av avgörande betydelse för den framtida svenska energiförsörjningen.

Under senare år har leveranserna av fjärrvärme och el för uppvärmningsändamål ökat snabbt. Uppvärmningen med enskilda oljepannor har minskat i omfattning man har fortfarande dominerande betydelse. Ungefär 65 90 av nettovärmebehovet för lokaluppvärmning täcks f. n. med hjälp av sådana oljepannor. Fjärrvärme täcker ca 2490 av uppvärmningsbehovet medan elvärme svarar för resterande 1196. Ökningen av andelen fjärrvärme och elvärme sker dels genom s.k. konvertering av befintlig bebyggelse, dvs. genom att enskild uppvärmning ersätts med fjärrvärme eller elvärme, dels genom att nytillkommande bebyggelse direkt ansluts till fjärrvärme eller elvärme. Fjärrvärmens marknadsandel i nybyggda flerfamiljshus har under senare år varit ca 60 20, medan elvärmens andel i nytillkommande småhus har varit ca 75 Zo. Konverteringen till elvärme har de senaste åren legat på en mycket låg nivå bl.a. av ekonomiska skäl.

Kommunernas möjligheter att finansiera fjärrvärmeutbyggnader var tidigare mindre tillfredsställande bl.a. beroende på kommunlånens korta amorteringstider i förhållande till fjärrvärmeanläggningarnas tekniska livslängd. Som jag senare skall återkomma till har lånemöjligheterna numera väsentligt förbättrats. Jag kommer därvid att redovisa en förlängning av det lånesystem som f. n. gäller.

Utredningen (I 1977:04) om begränsning av användningen av el för uppvärmningsändamål, den s.k. elvärmeutredningen, tillsattes av dåvarande statsrådet Johansson i juni 1977. Utredarens främsta uppgift var enligt direktiven att utarbeta förslag till bestämmelser som skulle göra det möjligt att begränsa eller förbjuda användningen av el i direktverkande elradiatorer inom områden där fjärrvärme eller liknande centraliserat vattenburet värmesystem är eller avses bli introducerat.

Utredningen avlämnade sitt betänkande (Ds I 1977: 9) Restriktioner mot uppvärmning med elradiatorer i december 1977. Utredningens förslag har remissbehandlats (bilaga 1.6). Remissopinionen är negativ till utredningens förslag. Även jag anser att vägande skäl saknas för att införa restriktioner mot elradiatorer i en särskild lag. Jag återkommer till denna fråga i samband med behandlingen av elvärme (avsnitt 9.4).

Den enskilda uppvärmningen är praktiskt taget helt baserad på olja, företrädesvis lätt eldningsolja. Fjärrvärmen är f. n. nästan helt beroende av

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 182

tung eldningsolja. Detta innebär sammantaget att oljeberoendet inom uppvärmningssektorn är nästan 90 26. Ett så högt oljeberoende på ett område av central betydelse finner jag oacceptabelt. Att reducera detta beroende kommer att kräva ett långvarigt och målmedvetet arbete med insatser av varierande karaktär på flera områden.

Det mest näraliggande sättet att minska oljeanvändningen inom uppvärmningsområdet är att spara energi. Jag har tidigare redovisat åtgärder i detta syfte. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare i dag (bilaga 3) att redovisa hur sparandet inom byggnadssektorn successivt kan effektiviseras. Av väsentlig betydelse är också att i snabb takt reducera uppvärmningen med enskild oljepanna. Som jag tidigare nämnt pågår redan en utveckling i denna riktning. Bl. a. genom att stimulera fjärrvärmeutbyggnaden räknar jag med att utvecklingen kan påskyndas. Även en ökad användning av elvärme — baserad på annat än olja — bidrar till att minska oljeberoendet. Jag vill understryka att en övergång till fjärrvärme inte innebär någon väsentlig minskning av oljeberoendet, såvida inte värmetillförseln baseras på spillvärme eller andra energiråvaror än olja, t. ex. kol, torv eller flis. Genom en kraftig satsning på forskning, utveckling och demonstration av solvärmeanläggningar samt insatser för att introducera och sprida solvärmetekniken läggs en grund för ett framtida utnyttjande i stor skala av solenergi för uppvärmningsändamål. Härigenom skapas förutsättningar för att framdeles kunna utnyttja ännu en metod för uppvärmning som på ett påtagligt sätt kan reducera oljeberoendet.

Bl. a. väderlekssituationen kring årsskiftet 1978-1979 har aktualiserat frågan om behovet av reservsystem för uppvärmning av bostäder vid långvariga elavbrott. Vid elavbrott fungerar inget av de uppvärmningssystem som normalt används f. n. Fjärrvärme är beroende av el för driften av hetvattencentraler och pumpning av hetvatten. Oljepannor fordrar el för att brännaren skall fungera. Vattenburna värmesystem i allmänhet fordrar el till den cirkulationspump som normalt ingår i sådana system. Uppvärmningssystem av typen vedkaminer, fotogenkaminer eller kakelugnar är inte beroende av el och fungerar därför normalt vid elavbrott.

Det svenska eldistributionssystemet kännetecknas vid en internationell jämförelse bl.a. av en hög driftsäkerhet. Den svenska elkonsumenten beräknas bli drabbad av strömavbrott i genomsnitt ungefär en timme per år. I enskilda fall kan givetvis strömavbrotten bli längre. Det är angeläget att industriverket följer frågan om driftsäkerheten i eldistributionsnäten. Förutom uppgifter om genomsnittlig avbrottsfrekvens och genomsnittliga avbrottstider är de maximala avbrottstider som kan förväntas vid olika typer av fel av intresse. Mot bakgrund av sådana uppgifter om driftsäkerheten i eldistributionsnäten kan bedömningar göras om åtgärder för att öka säkerheten i uppvärmningen av bostäder och lokaler kan anses erforderliga.

Jag har tidigare (avsnitt 6.5) redovisat den bedömda utvecklingen av

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartémentet 183

energianvändningen under 1980-talet. För uppvärmningssektorn!, bedömer jag att nettoenergibehovet? fördelar sig på uppvärmningsform enligt tabell 9.1.

Tabell 9.1 Nettoenergibehbovet fördelat på uppvärmningsform, TWh

1978! 1985 1990

högre lägre högre lägre

använd- använd- använd- använd-

Övrig upp-

värmning 64,0 47-41 42-36 32-25 24-17

99,3 929 92 97 85 ! Enligt energikommissionen. . ? Härav ingår större delen under rubriken Fjärrvärme. Resterande del avser enskild soluppvärmning.

Det intervall som anges speglar dels svårigheterna att bedöma utfallet av besparingsåtgärderna och dels svårigheten att bedöma de olika uppvärmningssättens inbördes relationer.

Värmebehovet i fjärrvärmesystemen vid den högre användningsnivån bedömer jag kunna tillgodoses enligt tabell 9.2.

Tabell 9.2 Värmeproduktion i fjärrvärmesystem, TWh

1978! 1985 1990 Kraftvärmeverk

Olja 10,0 10-14 16 Fasta bränslen - 0-2 6—8

Hetvattencentraler

Summa produktion (inkl.

distributionsförluster) 25,9 38 46 Uppskattade värden.

Med den här skisserade utvecklingen kommer oljeberoendet inom uppvärmningssektorn år 1990 att uppgå till 50 å 55 22.

1 Industrins byggnader ingår ej, frånsett den del som värms med fjärrvärme. > Energibehovet exkl. omvandlingsförluster. Förlusterna i t. ex. enskilda oljepannor ingår således ej.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 184

9.2 Fjärrvärme 9.2.1 Inledning

Fjärrvärme distribueras i Sverige genomgående i form av hetvatten. Hetvattnet matas vid en temperatur av 90”C—-120”C från produktionsanläggningen in i ett slutet ledningssystem till konsumenterna och tillbaka till anläggningen, där temperaturen på hetvattnet sjunkit till 60”C-70”C.

Fjärrvärme finns f.n. utbyggt i större eller mindre omfattning i 66 kommuner och ytterligare ett 10-tal har planer på utbyggnad. Fjärrvärme utnyttjas främst i tätorternas centrala delar och det är därför i första hand flerfamiljshus, industrier, sjukhus, skolor osv. som ansluts. F.n. värms ungefär hälften av landets flerfamiljshus med fjärrvärme. Som jag tidigare har nämnt svarar fjärrvärme för ca 25 0 av nettoenergibehovet för uppvärmning i landet. Den anslutna effekten till fjärrvärmesystemen har under senare år ökat med i runda tal 1000 MW per år. Den årliga ökningen motsvarar ca 2 TWh värmeenergi eller ca 276 av dagens uppvärmningsbehov.

Driftåret 1977/78 förbrukades för fjärrvärmeproduktion ca 2,8 milj. ton eldningsolja samt 144 000 ton oljeekvivalenter i form av hushållsavfall och spillvärme. I några enstaka fall förekommer också fjärrvärmeproduktion baserad på kol eller träbränslen. Fjärrvärmeproduktionen i landet baserades driftåret 1977/78 till ca 95 2 på olja.

Fjärrvärme uppvisar i förhållande till enskild uppvärmning fördelar från såväl miljösynpunkt som energipolitisk synpunkt. En övergång till fjärrvärme innebär i allmänhet en energibesparing. Som jag senare skall återkomma till medför en övergång till ett sådant centraliserat vattenburet uppvärmningsystem i vissa fall dock inte någon påtaglig energibesparing. I eldningsanläggningar ingående i fjärrvärmesystem är det möjligt att använda mindre förädlade oljeprodukter än i små enskilda pannor.

Ett fjärrvärmesystem är flexibelt på så sätt att det möjliggör värmeproduktion med hjälp av flera olika energiråvaror. Man kan alltså utan radikala förändringar i distributionssystemet successivt anpassa ett fjärrvärmesystem från oljeeldning till eldning med exempelvis fasta bränslen, t. ex. kol, torv eller flis. Det finns också möjligheter att med relativt enkel teknik ta till vara vissa bidrag från solvärme i de befintliga fjärrvärmesystemen. De potentiella möjligheterna att utnyttja andra bränslen än olja i fjärrvärmesystemen har dock ännu ej tillvaratagits i någon märkbar utsträckning.

Ett välutbyggt fjärrvärmenät är vidare nödvändigt för att det ska vara möjligt att tillgodogöra sig spillvärme från industrier, värme från sopförbränningsanläggningar och de betydande värmemängder som f.n. kyls bort vid våra kärnkraftverk. Det är ett viktigt led i arbetet att skapa en god energihushållning att utnyttja sådana möjligheter där det är tekniskt och ekonomiskt rimligt.

En fortsatt utbyggnad av fjärrvärmenäten i de stora tätorterna skapar

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 185

möjligheter att kunna bygga ut kraftvärmeverk. Jämfört med fossileldade kondenskraftverk är kraftvärmeverken överlägsna från energihushållningssynpunkt. Genom en fortsatt utbyggnad av fjärrvärmenäten skapas så goda förutsättningar som möjligt för en framtida ambitiös kraftvärmeutbyggnad.

Som jag tidigare framhållit kan solenergi i framtiden komma att bidra väsentligt till energitillförseln för uppvärmning. På sikt bör det finnas möjlighet att i betydande omfattning utnyttja solenergi i fjärrvärmesystem om dessa redan från början byggs för de lägre temeraturnivåer som krävs för att effektivt kunna utnyttja solenergin.

Såsom dåvarande chefen för bostadsdepartementet tidigare redovisat för riksdagen (prop. 1976/77:107) har frågan om finansieringen av fjärrvärmeutbyggnaden varit föremål för överläggningar mellan bostadsdepartementet och parterna på kapitalmarknaden, bl.a. riksbanken, Allmänna pensionsfonden och kommunlåneinstituten. Detta har lett till en lösning av kreditfrågan som innebär att riksbanken lämnar emissionstillstånd för obligationslån avseende tillkommande utbyggnad av anläggningar för produktion och distribution av fjärrvärme. Obligationerna emitteras av kommunlåneinstituten, dvs. Kommunlåneinstitutet AB och Kommunkredit AB, som sedan lämnar krediter till sökande kommuner. Därutöver svarar APfonden för viss direktutlåning till fjärrvärmeverksamhet. Fjärrvärmelånen är i princip specialdestinerade och påverkar därigenom inte direkt övrig kommunal upplåning.

Storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö saknar möjlighet att få del av kommunlåneinstitutens fjärrvärmelån eftersom dessa kommuner kan få direkta emissionstillstånd från riksbanken.

Kommunlåneinstitutens fjärrvärmelån har hittills haft en löptid på 23 år och varit annuitetslån. Lånen har således jämfört med traditionella kommunlån lång genomsnittlig löptid. Räntan för fjärrvärmelånen är f. n. 0,5 20 högre än räntan för traditionella kapitalmarknadslån till kommunerna.

Som grund för riksbankens beslut om emissionstillstånd av s. k. fjärrvärmeobligationer har legat av bostadsdepartementet genomförda enkäter till kommunerna avseende planerade fjärrvärmeinvesteringar per kalenderår med ett treårigt perspektiv.

Energikommissionen anser att uppvärmningen inom stadskärnor och tätbebyggelse i huvudsak bör ske med fjärrvärme eller liknande centraliserade uppvärmningssystem. Kommissionen föreslår att det inom ramen för den kommunala energiplaneringen bör tillses att omfattningen av lämpliga fjärrvärmeområden inte onödigtvis minskas genom att andra uppvärmningsformer såsom elvärme och indiviuduell uppvärmning byggs ut inom dessa. Fjärrvärmenät och lokala hetvattennät bör utformas så att en övergång till soluppvärmning möjliggörs. Kommissionen föreslår vidare att en förbättrad finansiering av fjärrvärmeutbyggnaden garanteras långsiktigt.

Remissinstanserna har i allmänhet inga invändningar mot kommissio-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 186

nens förslag på fjärrvärmeområdet. Bl. a. Svenska värmeverksföreningen understryker att det behövs en långsiktig lösning av kommunernas finansieringsproblem för att erhålla den utveckling inom fjärrvärmeområdet som förordas av kommissionen. Också Svenska kommunförbundet uttalar sig för förbättrade finansieringsmöjligheter för kommunerna.

För egen del ansluter jag mig i stort till energikommissionens förslag.

En av fördelarna med fjärrvärmesystemen är att värmen i sådana system kan produceras med hjälp av flera olika energislag. Jag anser det vara av största betydelse att en introduktion av solvärme och andra bränslen än olja i fjärrvärmesystemen påbörjas snarast möjligt. Som jag senare skall återkomma till avser jag att — utöver de åtgärder som redan initierats — föreslå åtgärder för att främja en sådan utveckling. Först då de ökade behoven av fjärrvärme i påtaglig utsträckning tillgodoses genom att andra bränslen än olja används blir fjärrvärmesystemens potentiella flexibilitet utnyttjad.

Jag anser det i första hand vara angeläget att fjärrvärme införs eller expanderar i sådana tätorter som har en bebyggelsestruktur och en omfattning som dels gör en fjärrvärmeutbyggnad ekonomiskt motiverad och dels ger ett värmeunderlag av sådan storlek att kraftvärmeverk av ekonomisk storlek senare kan introduceras. Däremot anser jag att återhållsamhet bör iakttas då det gäller att utsträcka fjärrvärmenäten till glesare bebyggelse i etablerade fjärrvärmeorter. Skälen härför är bl. a. att — som framgår bl. a. av rapporten från energikommissionens hushållningsgrupp — energibesparingen med fjärrvärme i sådana områden kan var obetydlig eller rent av negativ och att en fjärrvärmeutbyggnad med konventionell distributionsteknik i sådana områden kan innebära en låsning som medför att exempelvis introduktion av solvärmeteknik försvåras. Av motsvarande skäl är jag tveksam till en omfattande introduktion av fjärrvärme med konventionell distributionsteknik i tätorter som inte är så stora att kraftvärmeverk senare kan introduceras med rimlig ekonomi. Jag vill dessutom framhålla — som energikommissionens hushållningsgrupp också redovisar — att en snabb energibesparing förmodligen uppnås på mest effektiva sätt genom ett effektivare utnyttjande och en förbättrad skötsel av befintliga enskilda oljeanläggningar.

Fjärrvärmesystemen dimensioneras f. n. för relativt höga temperaturer. Framledningstemperaturen är i allmänhet ca 120”C på vintern och ca 90”C på sommaren. Dessa höga temperaturnivåer innebär att möjligheterna att på ekonomiskt rimliga villkor utnyttja exempelvis solvärme, värmepumpar och spillvärme är begränsade. En tänkbar möjlighet är dock att använda solvärme för att höja returvattentemperaturen i fjärrvärmenäten. De temperaturer som fordras för att uppvärma de enskilda fastigheterna är väsentligt läge än framledningstemperaturen i fjärrvärmenäten. Detta skapar förutsättningar för att reducera temperaturnivåerna i fjärrvärmesystemen, vilket i sin tur skulle underlätta en framtida introduktion av lågtempererade värmekällor. |

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 187

Jag finner det angeläget att möjligheterna att introducera bl. a. solvärme i fjärrvärmesystem i större utsträckning än hittills beaktas vid planeringen av fortsatta fjärrvärmeutbyggnader. Dimensioneringen av fjärrvärmesystemen bör ses över och anpassas så att utnyttjande av spillvärme och värmepumpar samt framtida introduktion av solvärme underlättas. Det är väsentligt att den fortsatta utbyggnad av fjärrvärmenäten som jag förordar inte innebär låsningar till ett distributionssystem som inte är anpassningsbart i dessa avseenden. Såsom framgår av direktiven till delegationen för solvärme och bränslen som kan ersätta olja skall delegationen bl. a. föreslå åtgärder för att introducera solvärmeteknik. Frågan om anpassning av fjärrvärmesystem för solvärme bör bl. a. studeras inom ramen för delegationens arbete och i samarbete med bl. a. byggforskningsrådet och berörda branschorgan.

Kommunerna har genom lagen om kommunal energiplanering ålagts ett ansvar för att främja hushållningen med energi. Med hänsyn till att kommunerna ofta är direkt engagerade inom värmeförsörjningen och med hänsyn till värmeförsörjningens stora betydelse i landets energibalans är kommunernas insatser på detta område av särskild vikt. Jag har tidigare (avsnitt 8.1) berört nödvändigheten av att kommunerna tar större hänsyn till försörjningsintressena vid sina oljeinköp. Kommunerna har en rad instrument till sitt förfogande för att kunna förverkliga intentionerna i den kommunala energiplaneringen. Som exempel kan nämnas byggnadslagstiftningen, lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar och den numera ändrade ellagen. Dessa instrument möjliggör bl. a. en rationell planering av fjärrvärmenätens utsträckning. Bostadslån utgår under förutsättning bl. a. av att huset anslutes till befintlig fjärrvärmeanläggning eller annan kollektiv värmeanläggning, om sådan anslutning är möjlig och särskilda skäl däremot ej föreligger. Det kommunala förmedlingsorganet skall yttra sig över ansökningar om bostadslån. Även härigenom kan kommunerna styra utvecklingen så att en anslutning av områden, som från samhällsekonomisk synpunkt lämpligen bör fjärrvärmas, verkligen kommer till stånd.

I kommunernas ansvar ingår också att välja lämpliga lösningar vad beträffar distributionssystemet för fjärrvärme och att välja lämpliga bränslen eller andra energikällor för värmeproduktionen i sådana system. Kommunernas åtgärder har härigenom en avgörande betydelse för våra möjligheter att minska vårt oljeberoende. Jag vill i detta sammanhang erinra om att kommunerna enligt lagen om kommunal energiplanering förutom att i sin planering främja hushållningen med energi även har att verka för en säker och tillräcklig energitillförsel.

Det är angeläget att kommunernas energiplanering sker i enlighet med de riktlinjer som jag här har förordat.

Det system för fjärrvärmefinansiering som introduceras år 1977 har visat sig vara ändamålsenligt för att stimulera fjärrvärmeutbyggnaden. Det är angeläget att denna låneform består och att tillgången på medel kan anpas-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 188

sas till de energipolitiska riktlinjer som statsmakterna fastställer. Detta är även av betydelse för den kommunala planeringen på området. Jag anser därför att särskilda fjärrvärmelån bör utgå i första hand för den närmaste tioårsperioden.

År 1977 tillsattes en informell arbetsgrupp med representanter för vissa berörda myndigheter och organ för att närmare studera frågan om utbyggnad av kraftvärmeverk. Jag återkommer senare med en närmare redogörelse för gruppens arbete (avsnitt 10.5). Arbetsgruppen har föreslagit att kommunernas möjligheter att få lån för kraftvärmeutbyggnader förbättras.

Efter överläggningar med riksbanken får jag meddela att den ställt sig positiv till att permanenta fjärrvärmelånen och att viss del av finansieringen för kraftvärmeverk ordnas inom ramen för fjärrvärmelånen enligt den modell som arbetsgruppen föreslagit. Något förslag till riksdagen i denna fråga torde därför inte behövas.

9.2.2 Fjärrvärmesystemens försörjning med bränslen

Som jag tidigare nämnt baseras fjärrvärmeproduktionen i landet nästan helt på olja. Normalt är de fjärrvärmeproducerande anläggningarna byggda så att endast olja kan användas som bränsle utan genomgripande och tidskrävande ombyggnader. Fjärrvärmeförsörjningen är därmed sårbar. Uthålligheten för oljeförsörjningen sådan den kan beräknas med utgångspunkt i pågående oljelagringsprogram och bedömda importnivåer är otillräcklig i förhållande till beräknade tider för ombyggnad av värmeverk till eldning med inhemskt bränsle. Vid en långvarig kris i oljetillförseln kan därför de som bor i fjärrvärmda hus komma att bli utan uppvärmning. Vidare finns risken för betydande framtida prisstegringar på olja. Främst hänsynen till fjärrvärmekonsumenterna gör det därför nödvändigt att andra energikällor än olja tas i anspråk i stor omfattning för fjärrvärmeförsörjningen.

Regeringen beslöt den 22 december 1977 att tillsätta en kommitté för att utreda frågan om att utforma främst nytillkommande större eldningsanläggningar för drift med andra bränslen än olja, utredningen (I 1977:11) om omställningsbara eldningsanläggningar, m. m. Kommittén bör enligt direktiven (Dir. 1977:134) bl.a. bel ?e tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att utföra värmeproducerande och fossilbaserade elproducerande anläggningar för drift med fasta bränslen under normala förhållanden. Kommittén bör överväga behovet av lagstiftning eller andra föreskrifter som ger vidgad möjlighet att föreskriva att nya sådana anläggningar skall utformas så att de kan eldas med fasta bränslen. Med hänsyn till osäkerheten om den framtida oljeförsörjningen är det enligt direktiven angeläget att statsmakterna har underlag också för att bedöma möjligheterna att ställa om befintliga större anläggningar till eldning med fasta bränslen eller vidta förberedelser får sådan omställning. De tekniska, ekonomiska och miljömässiga förutsättningarna samt behövlig tid för sådana åtgärder bör därför också redovisas.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 189

Eldning med fasta bränslen ställer också andra krav på anläggningarnas utformning än oljeeldning. Vilken lagstiftning eller andra åtgärder som kan behövas i fråga om omställbarhet m. m. av tillkommande och befintliga anläggningar får övervägas sedan kommittén redovisat sina förslag.

De ahernativ till olja som står till buds är kol, inhemska fasta bränslen, i vissa fall industriell spillvärme samt värme överförd från kärnkraftverk eller från kärnvärmeverk. Som jag tidigare har nämnt bör även solvärme i successivt ökande utsträckning kunna användas i fjärrvärmenäten.

Kol har lägre bränslevärde än olja och är besvärligare att hantera. Kapitalkostnaden och andra driftkostnader än bränslekostnaden är högre för koleldade anläggningar än för oljeeldade. Marknadspriset för kol i utskeppningshamn är däremot generellt sett lägre än för olja. Ekonomiskt sett hävdar sig kol bättre mot olja med ökande anläggningsstorlek. De särskilda miljökrav som måste ställas vid koleldning kan lättast tillgodoses i stora anläggningar.

För fjärrvärmeproduktion lämpar sig koleldning därför i första hand i kraftvärmeverk och stora hetvattencentraler avsedda för långa årliga utnyttjningstider. Det är vidare en fördel om anläggningarna är kustförlagda så att fraktkostnaderna kan begränsas. Med hänsyn till vikten av att begränsa oljeberoendet är det väsentligt att oljeeldning i sådan anläggningar så långt möjligt undviks.

Anläggningar för koleldning måste utföras så att de kan godtas från hälso- och miljösynpunkt. Jag har tidigare behandlat denna fråga (avsnitt 5.1).

Inhemska bränslen som torv och skogsbränslen erbjuder en mycket god försörjningssäkerhet. Möjligheterna att utnyttja de inhemska bränslena är dock begränsade av olika skäl. Landets torvtillgångar är avsevärda men stora delar av dem måste bevaras av hänsyn till naturmiljön. Åtskilliga mossar är för små för att lämpa sig för brytning. Vidare är kostnaden för att transportera torv hög, vilket medför att endast mossar i rimlig närhet av förbränningsanläggningar kan utnyttjas med nu tillgänglig teknik.

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 8.5.1) finns tillgång till vissa kvantiteter skogsavfall och lövved som inte utnyttjas av skogsindustrin. Dessa bör kunna komma i fråga för energiändamål. Kostnaderna för att ta till vara, hantera och transportera skogsbränslet till en förbränningsanläggning är dock höga vilket begränsar användbarheten. Kostnaderna varierar i hög grad med de lokala förhållandena.

Kapitalkostnaderna och andra driftkostnader än bränslekostnader är högre för anläggningar avsedda för torv och skogsbränslen än för oljeeldade anläggningar. Kostnaderna för torv och skogsbränslen är f. n. svåra att bedöma närmare och det är inte möjligt att nu avgöra om de är tillräckligt låga för att kunna kompensera merkostnaderna för kapital och driften i övrigt. Höjda oljepriser, rationalisering och teknisk utveckling kan givetvis komma att förbättra dessa bränslens ekonomiska konkurrenskraft.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 190

Strävandena att minska fjärrvärmeförsörjningens oljeberoende genom att använda inhemska bränslen och kol hämmas således f.n. av ekonomiska faktorer och särskilt i fråga om kol av att försiktighet är påkallad med hänsyn till hälsa och miljö. Även om möjligheterna att utnyttja inhemska bränslen f. n. är begränsade, finns det skäl att räkna med att dessa bränslen kommer att få en växande betydelse för värmeförsörjningen.

Vissa initiativ har tagits i syfte att påskynda en sådan utveckling. Regeringen har tidigare denna dag godkänt ett avtal mellan överstyrelsen för ekonomiskt försvar och Växjö Energiverk AB om bl. a. statliga bidrag för ombyggnad av en hetvattenpanna till eldning med inhemskt bränsle och provdrift av hetvattenpannan med sådant bränsle.

Vidare har statens vattenfallsverk den 15 juni 1978 fått i uppdrag av regeringen att utreda de tekniska, ekonomiska och miljömässiga förutsättningarna för att uppföra torveldade kraftverk eller värmeverk i de fyra nordligaste länen. Enligt uppdraget behöver torveldade anläggningar byggas för att praktiska erfarenheter skall kunna vinnas av metoder och tillgänglig utrustning för upptagning, transport, lagring, beredning och förbränning av torv samt askhantering. Förbättrad kännedom om bl. a. ekonomiska förutsättningar och miljöpåverkan kan därvid erhållas. Vidare kan enligt uppdraget härigenom kompetensen inom landet i fråga om utnyttjandet av torv bibehållas och utvecklas. Vattenfallsverket skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 maj 1979.

Vattenfallsverket har den 24 augusti 1978 lagt fram en lägesrapport från den pågående utredningen. Enligt denna finns god tillgång på bra bränntorv inom områden vid Östersund, Haparanda och Gällivare och möjligen även i Västerbotten. Mindre tillgångar finns inom områden vid Piteå — Luleå — Boden. I kustområdena, speciellt i Västernorrlands län, är torvtillgången dålig enligt lägesrapporten.

Enligt rapporten har verket inhämtat vissa uppgifter om kostnaderna för torvproduktion och för torveldade anläggningar. Kostnadsuppgifterna har baserats på finska erfarenheter och anläggningar men viss anpassning till svensk lönenivå har genomförts. Kostnaden för torvbränslet är enligt dessa uppgifter lägre än för olja. Anläggningskostnaden för torveldade kraftvärmeverk anges däremot bli ca 50 22 högre än för oljeeldade verk. Kostnaden för torveldade hetvattencentraler anges vara 2 ä 3 gånger högre än för oljeeldade centraler. Enligt lägesrapporten skulle torveldade kraftvärmeverk kunna konkurrera med oljeeldade anläggningar redan vid relativt måttliga utnyttjningstider. Hetvattencentraler skulle däremot fordra mycket lång utnyttjningstid för att kostnadslikhet skulle uppnås. Underlaget ger ännu inte vattenfallsverket möjlighet att bedöma vad kostnaderna skulle bli vid en helt genomförd anpassning av metoder och anläggningar till svenska förhållanden och till för de aktuella orterna specifika förutsättningarna.

För egen del anser jag det vara väsentligt att en försöksverksamhet med

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepärtementet 191

användning av torv för energländamål kommer till stånd. Inriktningen bör därför vara att uppdraget till vattenfallsverket skall följas av beslut om utbyggnad av torveldade anläggningar.

Den torvproduktion som behövs för de nämnda anläggningarna medför ett visst sysselsättningstillskott. Någon eller några av anläggningarna bör därför förläggas till Norrbottens län, där sysselsättningsproblemen är särskilt besvärande.

Jag vill i sammanhanget erinra om vad jag har anfört tidigare i dag i fråga om utvinning av torv i min anmälan till prop. 1978/79: 127 om åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbotten. Jag förordade därvid att särskilt statligt stöd får utgå för att täcka de merkostnader som kan uppkomma för torvbaserad el- eller värmeproduktion i Norrbotten jämfört med motsvarande oljeeldade alternativ.

Vad gäller frågan om att utnyttja skogsbränslen för uppvärmning pågår flera projekt med statligt stöd från anslag som disponeras av nämnden för energiproduktionsforskning och av statens industriverk. Det är angeläget att denna verksamhet fortsätter. Jag anser emellertid att det behövs ytterligare insatser på detta område. Förutsättningarna bör undersökas för att i demonstrationssyfte bygga några fjärrvärmeproducerande anläggningar som kan utnyttja skogsbränslen. Det torde höra till uppgifterna för delegationen för solvärme och bränslen som kan ersätta olja att bereda frågan och lägga fram behövliga förslag. Möjligheterna att använda bl. a. vattenfallsverkets resurser i detta sammanhang bör därvid beaktas.

Jag anser sammanfattningsvis att en målmedveten satsning på fasta inhemska bränslen och kol bör kunna leda till att oljeberoendet inom fjärrvärmesektorn minskas betydligt under 1980-talet. Även om viss osäkerhet nu råder beträffande ekonomiska, miljömässiga och övriga förutsättningar för att införa dessa i sammanhanget nya bränslen bör de år 1990, som tidigare redovisat i tabell 9.2, enligt min bedömning kunna svara för minst 10 TWh av fjärrvärmeproduktionen.

9.2.3 Industriell spillvärme

Genom samarbete mellan industrier och fjärrvärmeverk finns möjligheter att ta till vara olika former av energi som saknar lämplig alternativ användning. Det kan gälla bl.a. lågtemperaturvärme och överskottsgas från industriella processer.

Spillvärmeleveranser från industrier förekommer i dag i några kommuner, bl. a. i Helsingborg, Luleå och Oxelösund. Ytterligare några spillvärmeprojekt är under utbyggnad, bl. a. i Göteborg. Vidare finns en viss potential för ytterligare utbyggnader. Möjligheterna begränsas av att värmebehovet i närheten av processindustrier med stora spillvärmetillgångar ofta är litet eller att spillvärmens temperatur är för låg för att direkt kunna utnyttjas i fjärrvärmesystem.

Energikommissionen förordar att spillvärme från industriella processer

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 192

tas till vara och räknar med att 2 TWh skall kunna utnyttjas år 1990. Vidare anser kommissionen att eventuella hinder av företagsekonomisk eller institutionell natur för att ta till vara spillvärme snarast bör undanröjas. De remissinstanser som uttalar sig i frågan ansluter sig i huvudsak till vad kommissionen anfört.

Jag anser för egen del att det är angeläget av energihushållningsskäl att spillvärme utnyttjas i ökad omfattning. Ambitionen bör vara att nå den nivå som energikommissionen angivit. Jag har därför räknat med att 2 TWh spillvärme utnyttjas år 1990.

För kommunala investeringar i distributionssystem i samband med spillvärmeprojekt kan de särskilda lånen för fjärrvärmeutbyggnad utnyttjas. Vidare kan under vissa förutsättningar bidrag till både kommunernas och industrins investeringar i spillvärmeprojekt lämnas från anslaget till energibesparande åtgärder inom näringslivet m.m. De ekonomiska stimulansmedlien är således betydande.

Jag vill erinra om att det enligt 28 lagen om kommunal energiplanering åligger kommunen att vid sin planering undersöka förutsättningarna för att genom samverkan med bl. a. processindustri gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Finns förutsättningar för sådan gemensam lösning, skall den tas till vara vid planeringen. Enligt 3§ samma lag skall på begäran bl.a. den som driver verksamhet i vilken används större mängd energi lämna kommun de uppgifter som behövs för planeringen.

Den nämnda lagstiftningen bör bidra till att ytterligare spillvärmeprojekt kommer till stånd.

9.3 Storstadsområdenas värmeförsörjning

Driftåret 1977/78 uppgick värmebehovet i fjärrvärmesystemen i storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö till c:a 10 TWh. År 1990 kan värmebehovet beräknas uppgå till drygt 20 TWh. Detta motsvarar ungefär 2022 av det totala värmebehovet i landet och nästan hälften av värmebehovet inom fjärrvärmesektorn. Utformningen av värmeförsörjningen i de tre storstäderna påverkar därigenom i betydande grad landets värmebalans. Utredningar har genomförts eller pågår beträffande den framtida värmeförsörjningen i alla tre storstadsregionerna. De beslut som måste fattas om dessa regioners värmeförsörjning under de närmaste åren får stor betydelse för landets energiförsörjning. Storstädernas värmeförsörjning bör därför enligt min mening betraktas inte bara som en lokal utan även som en nationell angelägenhet.

Gemensamt för de tre storstadsområdena är att värmeöverföring från kärnkraftverk är ett tänkbart alternativ för värmeförsörjningen i fjärrvärmesystemen. Jag skall först allmänt redogöra för möjligheterna att utnyttja värme från kärnkraftverken och ge min principiella syn på detta. Därefter

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 193

övergår jag till att behandia de aktuella värmeförsörjningsfrågorna i de tre regionerna. :

Samtliga svenska kärnkraftblock är f.n. utförda för s.k. kondensdrift, vilket innebär att den del av kärnbränslets energiinnehåll som inte omvandlas till el, dvs. ca 67 26, inte får någon nyttig användning utan överförs till omgivningen via kraftverkets kylvatten. Det är tekniskt möjligt att modifiera kärnkraftblocken så att såväl el som värme kan tas tillvara

samtidigt. Genom fjärröverföring av hetvatten i kulvert till fjärrvärmesystem kan värmen nyttiggöras. Det kan vara tekniskt och ekonomiskt rimligt

att utnyttja sådan fjärröverförd värme från tre av våra kärnkraftverk,

nämligen Barsebäck, Forsmark och Ringhals. Värmen skulle därvid överföras till fjärrvärmesystemen i resp. regionerna Malmö/Lund, Uppsala/

Stockholm och Göteborg.

Värmen från kärnkraftverken skulle ersätta oljebaserad värme i de aktuella områdenas fjärrvärmesystem. De oljebesparingar som kan uppnås

genom att fullständigt utnyttja potentialen för kärnkraftvärme i befintliga

kärnkraftverk skulle enligt energikommissionens beräkningar kunna uppgå till ca 2,5 milj. ton olja per år, dvs. nästan 1020 av landets totala oljeförbrukning. Oljeförbrukningen i de aktuella storstadsområdenas fjärrvärme-

system skulle bli obetydlig. En sådan oljebesparing skulle innebära väsent-

liga fördelar från miljösynpunkt genom minskade utsläpp av bl. a. svavel-

dioxid och tungmetaller.

De befintliga oljeeldade hetvattencentralerna i fjärrvärmesystem som utnyttjar kärnkraftvärme skulle normalt hållas avställda och endast utnyttjas för topp- och reservändamål. Dimensioneringen måste vara sådan att reservcentralerna har sådan kapacitet att värmeleveranserna till förbrukarna kan upprätthållas även om hetvattenleveransen från kärnkraftverket

avbryts t. ex. till följd av avställning för revision eller fel i anläggningen.

Värmeavtappning från ett kärnkraftblock medför att dess elproduktion

minskar något. Minskningen i elproduktion är av stor betydelse i den

ekonomiska utvärderingen av kärnkraftvärmeprojekt. Det är nödvändigt att uppoffra en enhet el för att kunna tillgodogöra sig fyra å sex enheter värme.

Energikommissionen såg i sitt betänkande positivt på möjligheterna att

förse Malmö/Lund, Göteborg och Uppsala/Stockholm med fjärröverförd

värme från resp. Barsebäck, Ringhals och Forsmark. Kommissionen föror-

dade att frågan skulle utredas.

Vattenfallsverket har till regeringen redovisat vilken utredningsverksamhet hos berörda parter som genomförts, pågår och planeras i denna fråga. Sydkraft har därefter delgett industridepartementet en utredning om

den framtida fjärrvärmeproduktionen i Malmö/Lund-området, utrednings-

etapp 3.

Slutligen har vattenfallsverket avlämnat rapporter avseende kärnkraftvärme från Forsmark till Uppsala och Storstockholm samt avseende 13 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 115. Bilaga I

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 194

kärnkraftvärme från Ringhals till Göteborg. I bilaga 1.9 refereras kortfattat dessa utredningar.

I utredningarna redovisas relativt samstämmiga resultat. Om bortfal-

lande elenergi vid värmeavtappningen ersätts med kärnkraft blir samtliga projekt lönsamma i förhållande till de studerade alternativen, som är lokal

fossilbaserad värme- och elproduktion. Om bortfallande elenergi ersätts med kolkondens blir projekten enligt utredningarna inte lönsamma. Även i

detta fall sparas dock betydande mängder olja. Kalkylerna förutsätter i samtliga fall att bortfallande el omgående måste ersättas med nya tillskott.

Om så inte skulle bli fallet, t.ex. till följd av lägre ökning än väntat av elförbrukningen, skulle projektens ekonomi påverkas positivt. Remissinstanserna delar energikommissionens positiva syn på möjlighe-

terna att förse storstadsområden med värme från kärnkraftverken.

Även jag ser positivt på möjligheterna att påtagligt minska oljeberoendet genom att utnyttja fjärröverförd värme från kärnkraftblocken vid de befint-

liga kärnkraftlägena. En förutsättning är givetvis att oljebesparingen kan

åstadkommas med rimlig ekonomi och att stränga säkerhetskrav skall

kunna infrias även efter en eventuell ombyggnad.

Jag anser det självklart att de kärnkraftblock som utnyttjas skall använ-

das på ett så effektivt sätt som möjligt. Det kan enligt min uppfattning inte

anses innebära någon ökad bindning till kärnkraften att utnyttja även delar av den värme som anläggningarna producerar givet den begränsning av kärnkraftprogrammet som jag förordar (avsnitt 10.3). De transportsystem

som måste byggas har samma avskrivningstid som kärnkraftblocken, dvs.

ca 25 år. Åtminstone i fallet Forsmark kan en hetvattenledning innebära en

betydligt ökad flexibilitet i en framtid då kärnkraftverket tjänat ut. I Fors-

mark finns förutsättningar att förutom uran utnyttja bränslen som i stor skala, bl. a. av miljö- och transportskäl, helst inte bör användas i Stock-

holm, t. ex. kol.

Som jag senare skall återkomma till (avsnitt 9.8) avser jag att föreslå att

lagen (1978: 160) om vissa rörledningar, den s.k. rörledningslagen, utvid-

gas till att även omfatta rörledningar för transport av hetvatten. Härigenom

skapas förutsättningar för en mer sammanhållen myndighetsprövning av

projekt som avser fjärröverföring av hetvatten.

Som framgår bl. a. av lagen om kommunal energiplanering är det av stor

betydelse att angränsande kommuner samordnar sin värmeförsörjning i de fall där fördelar kan vinnas genom sådan samordning. I kommuner som har förutsättningar att lösa sina värmeförsörjningsproblem genom att satsa på

gemensamma projekt, t. ex. av typen kärnkraftvärme, kan fördelarna med en sådan samordning bli betydande. Jag anser det därför vara särskilt angeläget att angränsande kommuner i storstadsområden eftersträvar gemensamma lösningar på värmeförsörjningsfrågorna.

Av de kärnkraftvärmeprojekt som studerats är överföringen av värme

från de båda kärnkraftblocken i Barsebäck till Malmö/Lund det bäst

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 195

utredda och det projekt som förefaller innebära minst risktagande från teknisk och ekonomisk synpunkt. Intressenter är de berörda kommunerna och Sydkraft AB. Alternativ är i första hand ett koleldat kraftvärmeverk i Malmö, eventuellt med värmeöverföring till Lund. Barsebäcksprojektets ekonomi förefaller vara god. Jag räknar därför i energibalanserna (avsnitt 7.4 och 9.1) med att projektet kommer till stånd.

Frågan om Göteborgs framtida energiförsörjning studeras f. n. i samverkan mellan Göteborgs kommun och vattenfallsverket.

I en utredning från Energiverken i Göteborg redovisas flera olika alternativ, nämligen ett kol- resp. oljeeldat kraftvärmeverk, hetvatten från Ringhals via båt eller via kulvert samt värme från en s. k. kärnvärmereaktor. Alternativet med kärnvärmereaktor visar på nuvarande utredningsstadium den bästa ekonomin och bör enligt utredningen studeras vidare. Bl. a. med hänsyn till de osäkerheter som vidlåder ett sådant projekt förordas i utredningen att det fortsatta utrednings- och projekteringsarbetet inriktas på ett koleldat kraftvärmeverk. Även möjligheten att utnyttja värme från Ringhals bör enligt utredningen hållas öppen. I detta fall förordas alternativet med båttransport av hetvatten från Ringhals till Göteborg.

För egen del anser jag att alternativet med hetvatten från Ringhals via båt förefaller innebära flera fördelar. Det medför relativt begränsade investeringar, det kan påbörjas relativt snabbt och byggas upp successivt och det kan även ha vissa fördelar för varvsnäringen. Praktisk erfarenhet av lastning, transport och lossning i stor skala av hetvatten under tryck saknas dock. Det är bl. a. mot bakgrund härav för tidigt att nu ha någon klar uppfattning om vilken lösning som bör väljas för Göteborgs värmeförsörjning. Ett större oljeeldat kraftvärmeverk bör dock inte komma i fråga. Ansökan om tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen för ett olje- och koleldat kraftvärmeverk har ingivits. I energibalanserna (avsnitt 7.4 och 9.1) har jag räknat med att en värmeavtappning i Ringhals kommer till stånd.

Med hänsyn till den stora vikt som värmeförsörjningsfrågorna i Göteborgsområdet har även från nationell synpunkt avser jag att ge statens industriverk i uppdrag att på lämpligt sätt följa det fortsatta utredningsarbetet.

Södertörns Fjärrvärme AB, ägt av Huddinge och Botkyrka kommuner, har i samarbete med vattenfallsverket föreslagit att ett oljeeldat kraftvärmeverk byggs i Botkyrka, det s.k. Törnkraftprojektet. Jag anser — vilket jag närmare skall utveckla i samband med att jag tar upp vattenfallsverkets anslagsfrågor — att projektet inte bör komma till stånd i den föreslagna utformningen. Det skulle nämligen bl. a. innebära att möjligheten att tillgodose en betydande del av Storstockholms värmebehov med annat bränsle än olja inte tas till vara. Regeringen beslutade den 22 februari 1979 att Jämna Södertörns Fjärrvärme AB:s ansökan om tillstånd enligt 136 a §

byggnadslagen för Törnkraftprojektet utan bifall.

Jag anser det vidare vara väsentligt att Storstockholms värmeförsörjning

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 196

betraktas med en helhetssyn, som hittills inte i tillräcklig omfattning kommit till uttryck. Regeringen har därför givit statens industriverk i uppdrag att i samarbete med berörda parter studera frågan om Storstockholms värmeförsörjning med särskild tyngdpunkt på den södra delen av regionen.

Bl.a. bör därvid undersökas möjligheterna att förse vissa kommuner med

fjärrvärme från ett koleldat kraftvärmeverk förlagt vid kust. En förutsättning för att en sådan anläggning skall få komma till stånd är att miljöproblemen kan bemästras på ett acceptabelt sätt. I utredningsarbetet bör hänsyn

tas till möjligheterna att förse Stockholms- och Uppsalaområdena med

fjärrvärme från Forsmark inom ramen för det kärnkraftprogram som jag förordar (avsnitt 10.3).

Vattenfallsverket och Storstockholms Energi AB framhåller i en rapport

beträffande fjärrvärme från Forsmark att projektet förutom en betydande

oljebesparing kan ge sådan lönsamhet att fortsatta och mer noggranna undersökningar om både tekniskt genomförande och ekonomisk lönsamhet är motiverade. Även jag anser att sådana noggrannare undersökningar bör genomföras. I avvaktan på resultatet av dessa undersökningar bör möjligheten att utföra Forsmark 3 för värmeavtappning hållas öppen.

Detta kan innebära att vissa åtgärder i anläggningen bör göras redan nu.

Jag återkommer till denna fråga vid min behandling av vattenfallsverkets ansltagsfrågor.

9.4 Elvärme och värmepumpar 9.4.1 Elvärme

Andelen småhus med eluppvärmning har ökat mycket starkt under den

senaste 10-årsperioden. F.n. förses ca 75 % av antalet nybyggda småhus

med elvärme. Denna andel väntas i industriverkets prognoser bestå eller öka något under 1980-talet. I flerbostadshus är elvärmens andel betydligt lägre. Under senare år har elbehovet för uppvärmningsändamål ökat med i runda tal I TWh/år. Denna ökningstakt bedöms av industriverket gälla även under 1980-talet. I TWh/år motsvarar ungefär 25 26 av den förväntade ökningen i den totala elanvändningen.

Eluppvärmning kan ske på flera olika sätt. System för s.k. direktverkande elvärme kan bestå dels av elradiatorer eller liknande anordningar,

t.ex. takvärme, dels av vattenburen elvärme där uppvärmningen sker med

hjälp av s.k. elpanna. Elvärme kan även vara ackumulerande. Ackumulerande elvärme förutsätter ett vattenburet värmesystem och innebär att

vatten värms nattetid och lagras i en tank, varefter värmeavgivningen sker

successivt. Vattenburen elvärme anses ge en något högre energiförbrukning än uppvärmning med elradiatorer.

Elvärme är ett flexibelt uppvärmningssystem på så sätt att ett flertal olika energiråvaror och energikällor kan användas för att producera den el som erfordras. Detta accentueras av förhållandet att elsystemet är helt

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 197

integrerat och att därför lokaliseringsmöjligheterna för elproducerande anläggningar omspänner hela landet. Elvärmen är bekväm för användarna, lätt att reglera och ger inga lokala miljöproblem. Vattenburen elvärme —

liksom andra vattenburna värmesystem — kan om radiatorssystemet dimensioneras för låg framledningstemperatur (40—-50”C) utan alltför genom-

gripande insatser anpassas så att alternativa uppvärmningsformer t. ex. solvärme och/eller värmepump, senare kan införas om så skulle visa sig

lämpligt. Statens planverk har i en utredning om anpassningsbara uppvärmningssystem i nybyggnader föreslagit att alla vattenburna uppvärm-

ningssystem skall dimensioneras för en framledningstemperatur inte över-

stigande 50”C. För system med elradiatorer skulle en eventuell framtida

övergång till annat uppvärmningssystem leda till något mer omfattande åtgärder. .

1 prop. 1976/77: 129 med förslag till lagom kommunal energiplanering, m. m. diskuterades bl. a. frågan om elvärme. Föredragande statsrådet an-

förde bl.a. att elvärmens snabba expansion i väsentlig grad varit baserad på det kärnkraftprogram som riksdagen tidigare har antagit. Eftersom

detta program nu var under omprövning, borde man undvika låsningar, samtidigt som åtgärder borde vidtas för att öka handlingsfriheten. Enligt föredragandens mening fanns det goda skäl att eftersträva återhållsamhet när det gällde användingen av el, inte minst på uppvärmningsområdet, där fjärrvärme i många fall är ett gott alternativ till el. Föredraganden anmälde

att han därför avsåg att ta initiativ till att utreda frågan om hur en sådan

begränsning för uppvärmningsändamål lämpligen borde åstadkommas.

I prop. 1976/77: 129 förelades riksdagen också ett förslag till ändring av ellagen av innebörd att eldistributörs leveransskyldighet inte skulle omfatta el för uppvärmningsändamål i områden där fjärrvärme distribueras eller

avses bli distribuerad. Förslaget antogs av riksdagen och lagändringen

trädde i kraft den 1 juli 1977 (SFS 1977:441D).

Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 juni 1977 tillkallade dåvarande statsrådet Johansson en särskild utredare för att utreda frågan om

begränsning av användningen av el för uppvärmningsändamål.

I direktiven (Dir. 1977:69) anfördes bl.a. att det var angeläget att användningen av el för uppvärmningsändamål begränsades i bebyggelse eller inom områden där från energihushållningssynpunkt lämpligare alternativ såsom fjärrvärme eller liknande centraliserat vattenburet värmesystem var

eller avsågs bli introducerat. Utredarens främsta uppgift borde enligt di-

rektiven vara att utarbeta förslag till bestämmelser som gör det möjligt att begränsa eller förbjuda användningen av el i direktverkande elradiatorer i sådana bebyggelse. I utredarens uppdrag ingick således inte att ta ställning

till frågan huruvida uppvärmningen med elradiatorer borde begränsas eller

inte utan endast att föreslå lämpliga former för att åstadkomma en begränsning.

Utedaren framhåller i sitt betänkande (Ds I 1977:9) Restriktioner för

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 198

uppvärmning med elradiatorer att frågan om att införa restriktioner mot eiradiatorer ingalunda är oomstridd. Några av de sakkunniga har uttalat att

det enligt deras mening redan nu finns tillräckliga möjligheter att begränsa

användningen av elradiatorer i fjärrvärmeområden. Man har därvid särskilt hänvisat till den nämnda ändringen i ellagen och lagen om kommunal

energiplanering. Restriktioner av det slag som anges i utredningens direk-

tiv anses inte ge en effekt som står i rimlig proportion till den administrativa hanteringen. Liksom tidigare bör det enligt nämnda sakkunniga ankomma på kommunerna att avgöra om de vill engagera sig i utbyggnad av

fjärrvärme.

utredaren tramhåller vidare att en begränsning av användningen av

elvärme kan åstadkommas på olika sätt. Ett sätt är att stimulera använd-

ningen av andra uppvärmningsformer genom att lån eller bidrag lämnas för

installation av uppvärmningsanordning av det slag som man vill främja. Ett

annat sätt är att genom lämplig avvägning av beskattningen styra konsum-

tionen i önskad riktning. En redovisning av utredarens förslag och remissinstansernas synpunkter på detta lämnas i bilaga 1.6. Utredarens förslag innebär i korthet att restriktionerna utformas som ett

förbud mot användning av elradiatorer för uppvärmning av bebyggelse. Undantag bör kunna medges inom områden där fjärrvärme eller liknande

system inte är inrättat och inte heller lämpligen bör inrättas. Förbudsområdena måste bestämmas tydligt och möjligheter måste ges till undantag i

särskilda fall.

Prövningen av frågor om var fjärrvärme eller liknande system är en lämplig uppvärmningsform bör i sista hand ankomma på statens industriverk.

En betydande majoritet av remissinstanserna är negativa till utredarens

förslag. Skälen härför är i första hand att gällande lagstiftning på området

enligt bl. a. Svenska kommunförbundet och ett flertal kommuner bedöms tillräcklig och att ett genomförande av förslaget skulle leda till onödiga

administrativa problem. Vidare anförs av flera remissinstanser att energipolitiska motiv för särskilda restriktioner mot elvärme saknas och att förslaget skulle kunna leda till en ökad användning av enskilda oljepannor.

Även energikommissionen avvisar direkta restriktioner mot elvärme.

För egen del anser jag att det är väsentligt från energipolitisk synpunkt att uppdelningen mellan områden för fjärrvärme resp. elvärme blir ratio-

nell. Elvärme bör inte tillåtas komma i fråga inom områden som lämpligen

bör fjärrvärmas. Denna uppfattning framfördes även i elvärmeutredning-

ens direktiv och delas av energikommissionen. Jag anser att frågan om avgränsningen mellan fjärrvärme och andra uppvärmningsformer på ett

naturligt sätt kan och bör regleras inom ramen för den kommunala energiplaneringen.

Jag anser därför i likhet med flertalet remissinstanser att övervägande skäl talar för att elvärmeutredningens förslag inte bör genomföras.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 199

I elvärmeutredningens betänkande anges att uppvärmningsalternativen

elvärme-fjärrvärme vardera har sina naturliga användningsområden. Fjärr-

värme har sin plats i de större tätorternas centrala delar och elvärme i

ytterområdenas glesare småhusbebyggelse och i mindre orter där fjärrvärme ej kommer i fråga av ekonomiska skäl. Enligt elvärmeutredningens underlagsmaterial ligger gränsen f.n. ungefär vid radhus och kedjehusbe-

byggelse. Denna gräns varierar givetvis i det enskilda fallet beroende på geografiskt läge, topografi, markbeskaffenhet m. m. För egen del anser jag att det finns goda förutsättningar för att kommunerna I sin planering skall

kunna göra en gränsdragning mellan uppvärmningsformerna som är gynnsam från övergripande energipolitisk synpunkt.

Det bör säkerställas att en vVärmeplanering av den karaktär som jag här

har berört verkligen kommer till stånd. I den redovisning till statens industriverk som kommunerna har att göra bl. a. beträffande sin planering

av värmeförsörjningen enligt lagen om kommunal energiplanering bör därför för vissa områden ingå värmeplaner. Av dessa planer bör framgå vilka områden som bör reserveras för fjärrvärme och vilka områden som bör

komma i fråga för annan uppvärmning, t. ex. eluppvärmning. Jag avser att ta initiativ till att de enkäter som framdeles kommer att sändas ut från

industriverket till kommunerna enligt nämnda lag anpassas till vad jag här anfört.

Kommunerna har till sitt förfogande ett flertal instrument som kan

utnyttjas för att genomföra intentionerna i värmeplaner av detta slag.

Exempel på sådana instrument är som jag tidigare berört (avsnitt 9.2)

byggnadslagstiftningen, ellagen och lagen om allmänna fjärrvärmeanlägg-

ningar. Enligt ellagen föreligger ej distributionsskyldighet för el avsedd för uppvärmning av byggnad inom område där fjärrvärme distribueras eller avses bli distribuerad. Lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar medför

förbättrade möjligheter att ansluta byggnader till fjärrvärmesystem.

F.n. är elförsörjningen till ungefär 90Z baserad på vattenkraft och kärnkraft. Resterande del produceras i oljeeldade mottrycksverk. Det

nuvarande inslaget av elvärme har alltså medfört att oljeberoendet inom

uppvärmningssektorn kan hållas tillbaka något.

Användningen av elvärme har i den energipolitiska debatten mycket starkt kommit att knytas till användningen av kärnkraft. Jag anser emellertid att elvärmeanvändning kan vara energipolitiskt berättigad även vid en begränsning av kärnkraftutbyggnaden. Även el baserad på t. ex. kol eller

förnybara energislag bidrar ju till att minska oljeanvändningen. Dessutom kan kombinationen fjärrvärme i centrala delar och eluppvärmning i glesare

bebyggelse med energiförsörjning från ett kraftvärmeverk vara en god

lösning. Med den inriktning beträffande den fortsatta utbyggnaden av elproduk-

tionsapparaten som jag senare kommer att föreslå kommer andelen kärn-

kraft och vattenkraft i elbalansen år 1990 att tillsammans vara ca 8524.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 200

Resterande del produceras huvudsakligen i oljeeldade mottrycksverk eller koleldade anläggningar. Denna siffra beaktar en fortsatt ökning av elförbrukningen för uppvärmninsändamål med ca 1 TWh per år. Det finns således ingen risk för att elproduktion i oljekondenskraftverk skulle kunna hänföras till elanvändning för uppvärmningsändamål. Härigenom kommer eluppvärmning även framdeles att bidra till ett minskat oljeberoende. Den beräknade användningen av el för uppvärmningsändamål påverkar inte heller omfattningen av det kärnkraftprogram som jag skall föreslå i det följande.

Takten i konverteringen från enskilda oljepannor till elvärme — företrädesvis vattenburen — har under de senaste åren successivt avtagit och nu nästan upphört. Jag anser att denna tendens från energipolitisk synpunkt måste bedömas som ogynnsam. En fortsatt övergång från enskild uppvärmning i befintliga hus till elvärme i områden som inte lämpligen bör fjärrvärmas är angelägen för att minska oljeberoendet och förbättra den lokala miljön.

Valen mellan vattenburen elvärme och elvärme med elradiatorer är en fråga som lämpligen avgörs från fall till fall. Faktorer som påverkar valet är förutom installations-, underhålls- och driftskostnader även tidpunkten för en eventuell övergång till annat uppvärmningssystem som förutsätter vattenburen värme. I de fall där exempelvis fjärrvärme inom en inte alltför avlägsen framtid avses komma till användning kan sålunda vattenburen elvärme vara en lämplig övergångsform för uppvärmningen.

9.4.2 Värmepumpar

Värmepumptekniken gör det möjligt att ur en värmekälla med låg temperatur utvinna värmeenergi och utnyttja denna vid en högre temperaturnivå för värmning av t. ex. ett radiatorsystem. Som värmekälla kan t. ex. uteluft, spillvärme eller jord fungera. Man kan på detta sätt få ut 2 å 3 gånger mer nyttig energi än vad som tillförs värmepumpens kompressor. Vid s.k. ytjordvärme utnyttjas upplagrad solvärme i marken via nedgrävda slingor. Värmepumpen kan i princip drivas med el eller bränsle. F.n. utnyttjas praktiskt taget uteslutande el. Liksom vid soluppvärmning erfordras i de flesta fall tillskottsvärme för att klara uppvärmningsbehovet under den kallaste årstiden. Tillskottet kan tillföras genom t. ex. olja eller el. Kombinationen soluppvärmning och värmepump kan visa sig bli en gynnsam lösning på uppvärmningsfrågan, särskilt vid något större projekt.

Bl. a. mot bakgrund av de energibesparingar som kan uppnås vid en ökad användning av värmepumpar för uppvärmningsändamål förelår energikommissionen att utvecklingen av värmepumpsystem anpassade för svenska förhållanden stimuleras. Remissinstanserna har ingen erinran mot förslaget.

Även jag anser att utveckligen på värmepumpområdet bör stimuleras. Inom energiforskningsprogrammet pågår ett omfattande arbete på värme-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 201

pumpområdet inom ramen för delprogrammet Värmepumpar. Den ökade satsning på utveckling av solvärmetekniken som jag kommer att föreslå i

det följande innebär att ökade resurser därutöver kommer att hänföras till

utveckling av värmepumpsystem, eftersom många solvärmetillämpningar som en viktig del innehåller värmepumpar.

9.5¶Ett målinriktat solvärmeprogram: Sol 85

Solvärme är en förnybar energikälla som i framtiden i betydande grad

bör kunna bidra till att minska vårt oljeberoende, särskilt när det gäller

uppvärmningen av byggnader. Vi kan och bör redan nu genom åtgärder av

skilda slag förbereda oss för ett efter hand ökande utnyttjande av sol-

värme. Jag kommer därför att redovisa förslag till ett brett och målinriktat solvärmeprogram med åtgärder inom samtliga led av utvecklingskedjan från forskning och till allmän användning av solvärmetekniken. Jag räknar

med att vi, med de föreslagna åtgärderna, vid mitten av 1980-talet kommer att ha tillräckliga erfarenheter och kunskaper för att kunna fatta de ytterligare beslut som behövs för att göra solvärme till en betydelsefull del av

vårt energisystem. För att markera detta vill jag kalla det föreslagna solvärmeprogrammet Sol 85. Programmet omfattar ytterligare ökade insat-

ser för utveckling av solvärmetekniken, åtgärder för att underlätta en

successiv introduktion av solvärme samt styrmedel för att främja en vidare

spridning av solvärmeutnyttjandet.

Jag kommer dessutom att redovisa hur samordningen av det föreslagna solvärmeprogrammet bör ske. |

Vissa av de åtgärder som jag kommer att behandla ligger inom bostadsdepartementets ansvarsområde. På dessa punkter har jag samrått med chefen för bostadsdepartementet och min framställning är därvid tämligen översiktlig. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag att lämna en närmare redovisning för de åtgärder inom solvärmeprogrammet som ligger inom hennes ansvarsområde.

9.5.1 Inledning

De åtgärder som hittills har vidtagits för att spara energi i byggnader, bl. a. den av riksdagen beslutade energisparplanen för befintlig bebyggelse,

är inriktade på energibesparingar under den närmaste tioårsperioden.

Trots dessa åtgärder kommer, enligt de bedömningar som jag tidigare (avsnitt 9.1) har redovisat oljeberoendet inom uppvärmningssektorn att år

1990 uppgå till 50 ä 55 9. På längre sikt måste vi därför gå vidare i våra ansträngningar att minska oljeberoendet inom detta område. Vid sidan om direkt substitution av olja med inhemska bränslen öppnar den tekniska utvecklingen inom solvär-

meområdet därvid lovande möjligheter. Förutom att solvärme är en uthållig och förnybar energikälla bygger den på en teknik som frånsett

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 202

markbehov och eventuell påverkan på landskapet saknar nämnvärda nack-

delar från hälso- och miljösynpunkt, förutsatt att val av material för sol-

fångare och lagringssystem, av lagringsmedium m. m. görs med omsorg.

Det finns flera möjligheter att utnyttja solvärme vid uppvärmningen av

bostäder och andra lokaler. Hittills har kanske mest uppmärksammats soluppvärmning av enskilda småhus och grupper av småhus. Nyare rön har dock visat att det finns goda möjligheter att utnyttja solvärme även i

fjärrvärmesystemen.

När det gäller möjligheterna att utnyttja solvärme för byggnadsupp-

värmning är metoder för värmelagring över längre tidsperioder, främst från sommar- och vintersäsong av stor betydelse. Långtidslagringen är därvid självfallet en förutsättning för att kunna täcka hela årsvärmebehovet med solvärme. Den är dessutom nödvändig för att uppnå långa utnyttjningstider

för solvärmesystemen och hålla nere behovet av tillskottsenergi och är

därmed av avgörande betydelse för att solvärmesystem skall bli ekono-

miskt konkurrenskraftiga i förhållande till tillgängliga alternativ. Ett antal intressanta metoder och utvecklingslinjer för långtidslagring av solvärme kan f.n. urskiljas. Jag återkommer härtill i det följande.

Solvärmetekniken bygger på lagring och distribution av värme vid för-

hållandevis låg temeperatur. Värmepumpar, som jag har berört i det föregående, samt olika typer av värmeavgivningssystem som är anpassade för låga temperaturer, ingår därför i flera systemlösningar för soluppvärmning.

Solvärmetekniken befinner sig i dag på olika utvecklingsstadier vad

gäller såväl skilda tillämpningar som komponenter i solvärmesystemen.

Vissa produkter har redan nått marknadsföringsstadiet, andra väntas bli

kommersiellt tillgängliga under de närmaste åren. Långt framme i utvecklingen ligger bl. a. själva solfångarna samt system för soluppvärmning av

tappvarmvatten och lokaler med korttidslagring av solenergin. Ytterligare

produktförbättringar är dock att vänta. Vidare har ett antal system för soluppvärmning av badanläggningar installerats. Utvärdering av erfarenheterna härav pågår f. n. Relativt nära tillämpningsstadiet torde teknik för

att under sommarhalvåret utnyttja solvärme i fjärrvärmesystem vara. Under 1980-talet bör teknik för långtidslagring av solvärme i s.k. solvärme-

centraler bli tillgänglig. På forskningsstadiet befinner sig i dag bl.a. teknik

för kemisk energilagring och för värmelagring i s. k. djupjordssystem och i bottensediment i sjöar och havsvikar. Vad gäller tillämpningar bör framhållas att inte bara bostadshus utan även t.ex. industribyggnader, inkl. vissa processer med lågt temperaturbehov, och jordbrukets och trädgårds-

näringens byggnader erbjuder intressanta möjligheter.

Omfattande forsknings- och utvecklingsinsatser inom solvärmeområdet

görs av industriföretag, högskolor och forskningsinstitut i olika länder. I

vårt land lämnas i dag statligt stöd till forskning, utveckling och försök med

solvärmeteknik inom ramen för energiforskningsprogrammet och det

forskningsinriktade experimentbyggandet.

Prop. 1978/79: 115 = Bilaga 1 Industridepartementet 203

Av vad jag nu har anfört framgår att solvärmetekniken på längre sikt erbjuder ett flertal olika möjligheter att ytterligare minska energianvändningen i bebyggelsen sedan mer konventionella åtgärder, t. ex. ökad isolering, bättre reglersystem, värmeåtervinning, spillvärmeutnyttjande osv.

har tagits till vara. Det framgår också att solvärmetekniken i vissa tillämpningar är mogen för introduktion redan under de närmaste åren. I huvudsak är det dock nu alltför tidigt att exakt avgöra vilka tekniska lösningar

och systemkombinationer som på något längre sikt kommer att visa sig vara de ekonomiskt mest fördelaktiga när det gäller att utnyttja solvärme.

Energikommissionen har inom tillförselgruppen gjort vissa uppskattningar när det gäller storleken av de energibesparingar som vi kan uppnå genom att utnyttja solvärme vid uppvärmning av bostäder och andra lokaler. I en maximiprognos anges ett möjligt solvärmeutnyttjande i cen-

trala värmesystem är 1990 motsvarande 4,4 TWh i 80000 lägenheter i

nybyggda flerbostadshus, och 160 000 lägenheter i nybyggda småhus. I en

minimiprognos anges ett solvärmeutnyttjande i centrala värmesystem vid samma tidpunkt uppgående till totalt 0,90 TWh. Kommissionen räknar i samtliga sina energialternativ med ett bidrag från solvärme år 1990 på 3 TWh.

För egen del anser jag att vi, om vi år 1990 skall kunna förverkliga ett

bidrag från solvärme av den storleksordning som energikommissionen har

räknat med, under de kommande fem åren måste göra större satsningar än vad som hittills har planerats på en rad olika områden. Detta är bakgrun-

den till mitt förslag om Sol 85. Sol 85 omfattar åtgärder inom i huvudsak följande områden:

— kraftigt ökade insatser på forskning, utveckling och experimentbyg-

gande — uppbyggnad av kompetens och resurser för att förbättra våra kunskaper

om solförhållandena i olika delar av landet — utnyttjande av solvärme i offentliga byggnader som ett instrument för

att introducera solvärmetekniken på marknaden

— successivt ökande utrymme för solvärmeteknik i den statliga och kom-

munala utbildnings-, rådgivnings- och informationsverksamheten inom

energiområdet — uppbyggnad av kompetens och resurser för teknisk provning av solvär-

mekomponenter och solvärmesystem — anpassning av byggnormer och bidrags- och låneregler för att främja spridning av solvärmetekniken — kommunal planering för att underlätta införande av solvärme i bebyggelse — samordnande anvar för solvärmeprogrammet hos delegationen för sol-

värme och bränslen som kan ersätta olja.

När det gäller storleken av energibidraget från solvärme redan år 1990

vill jag framhålla att det ännu råder viss osäkerhet om vilka tekniska

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 204

lösningar som på sikt kommer att visa sig vara de ekonomiskt mest lönsamma. Dessutom kommer givetvis framgången i utvecklingsprogrammet och effekterna av olika styrmedel och åtgärder för att främja introduktionen av solvärmeteknik att vara av stor betydelse. Jag har i mina beräkningar av energibalanser (avsnitt 7.4) markerat denna osäkerhet genom att ange bidraget från solvärme år 1990, utnyttjad i såväl enskilda uppvärmningssystem som fjärrvärmesystem, till mellan I och 3 TWh.

9.5.2 Utveckling av solvärmeteknik m.m.

Framgången i det tekniska utvecklingsarbetet är en av de faktorer som är avgörande för när och hur mycket solvärme kan bidra till vår energiförsörjning. En breddning och intensifiering av utvecklingsinsatserna inom solvärmeområdet är därför en åtgärd som vi redan nu kan vidta om vi vill förbättra våra möjligheter därvidlag.

Energikommissionen föreslår att ett brett program innefattande forskning, utveckling och praktisk demonstration läggs upp för att utveckla solvärmetekniken. Kommissionen framhåller bl. a. att det är av stor betydelse att värmelagringstekniken förbättras och anser att stöd bör ges till utveckling av komponenter och system för soluppvärmning.

Kommissionens förslag stöds av remissinstanserna, däribland bostadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning, statens provningsanstalt, CDL och delegationen för energiforskning. Bl.a. bostadsstyrelsen och statens råd för byggnadsforskning anser att det föreslagna programmet har hög angelägenhetsgrad.

I det treåriga energiforskningsprogram som beslöts av riksdagen våren 1978 (prop. 1977/78: 110, NU 1977/78: 68, rskr 1977/78: 341) ingår betydande insatser på solvärmeområdet. För treårsperioden 1978/79—1980/81 har beräknats en ram på sammanlagt 35 milj. kr. för delprogrammet Solvärmesystem och energilagring m. m. Programansvarigt organ är statens råd för byggnadsforskning (BFR). Styrelsen för teknisk utveckling svarar för den konkreta planeringen och handläggningen av stödet till industriellt utvecklingsarbete och innovationsinriktade projekt inom området. Vidare ingår omfattande praktiska försök med solvärmesystem i det särskilda forskningsinriktade experimentbyggande som infördes år 1977 (jfr prop. 1976/ 77:107, CU 1976/77: 32, rskr 1976/77: 244) och som administreras av BFR. Medel för planering och uppföljning av experimentbyggandet utgår inom energiforskningsprogrammet. Medel för lån till fördyrade byggnadskostnader i samband med experimentbyggande utgår från anslag under bostadsdepartementets huvudtitel.

De redan beslutade insatserna inom solvärmeområdet innebär avsevärda ökningar av verksamhetsvolymen i förhållande till föregående treårsperiod. Enligt min uppfattning bör vi emellertid ytterligare öka utvecklingsinsatserna, främst när det gäller lagring av solvärme.

BFR har, mot bakgrund av bl.a. under det senaste året framkomna

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 205

forskningsresultat, under hösten 1978 utarbetat en plan för en forcerad satsning inom delprogrammet Solvärmesystem och energilagring m.m., främst inriktad på energilagringsproblemen. Rådet har med anledning härav i en kompletterande anslagsframställning den 5 februari 1979, med ändring av sin tidigare anslagsframställning, hemställt om ytterligare medel för ändamålet.

Det finns således nu ett genomarbetat underlag för ytterligare ökade insatser. Jag föreslår mot den bakgrunden en betydande ökning av forsknings- och utvecklingsinsatserna inom solvärmeområdet i förhållande till vad som beräknades av byggforskningsrådet i dess ordinarie anslagsframställning för budgetåret 1979/80. Ökningen bör främst syfta till att bredda och intensifiera utvecklingsarbete och praktiska försök med skilda metoder för långtidslagring av solenergi. Insatser bör göras inom följande utvecklingslinjer, nämligen värmelagring i vatten (s.k. solvärmecentraler), i mark och i bottensediment i sjöar och havsvikar samt kemisk värmelagring. Särskild uppmärksamhet bör därvid bl.a. ägnas åt systemfrågor. Ökade insatser bör göras även vad gäller närmare utvärdering av olika system för soluppvärmning av tappvatten. Sistnämnda insatser bör utöver utvärdering av tappvarmvattensystem kunna främja vidareutveckling och praktisk utprovning av solfångare. Vidare bör inrymmas generella och grundläggande forsknings- och utvecklingsinsatser inom solvärmeområdet. Målet för insatserna inom solvärmeområdet bör vara att de från i huvudsak mitten av 1980-talet skall kunna ge underlag i tekniskt och ekonomiskt hänseende för skilda beslut rörande införande av solvärme i olika systemlösningar och systemkombinationer och för inriktningen av eventuella fortsatta forsknings- och utvecklingsinsatser inom området.

Vad gäller medelsbehovet biträder jag byggforskningsrådets förslag, att insatserna på forskning och utveckling inom solvärmeområdet bör ökas från ca 18,5 milj. kr. under innevarande budgetår till 37,5 resp. 40 milj. kr. under de båda kommande bugetåren. Häri inbegriper jag såväl industriellt utvecklingsarbete avseende komponenter och system för soluppvärmning som insatser för planering och uppföljning av forskningsinriktat experimentbyggande. I denna fråga har jag samrått med chefen för bostadsdepartementet. Jag återkommer under avsnittet Anslagsfrågor till konsekvenserna av mitt förslag vad gäller verksamheten inom energiforskningsprogrammet.

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag att föreslå en höjning även vad gäller beslutsramar för lån till forskningsinriktat experimentbyggande inom solvärmeområdet.

Sammanfattningsvis beräknar jag att för insatser inom solvärmeomrädet under de två kommande budgetåren bör kunna beredas ett utrymme om sammanlagt 141,5 milj. kr., varav 77,5 milj. kr. för forskning och utveckling och 64 milj. kr. för lån till forskningsinriktat experimentbyggande. Detta innebär en ökning av den årliga insatsnivån på omkring 140 9 i

Prop. 1978/79: 115 Bilaga I Industridepartementet 206

förhållande till insatserna under innevarande budgetår. Jag vill framhålla att de projekt som ingår i den nu föreslagna satsningen till övervägande del är av flerårig karaktär och kräver en medelstilldelning på denna nivå under ytterligare minst tre år.

Mot bakgrund av den stora marknad som solvärmetekniken kan väntas komma att erbjuda framöver torde också företagen i eget intresse satsa betydande resurser i utvecklings- och försöksverksamheten. Så sker redan nu inom flera företag på olika håll i landet.

Jag kommer i det följande att behandla olika styrmedel för att främja en vidare spridning av solvärmeutnyttjandet. Det är givetvis nödvändigt att en successiv resultatåterföring från forsknings-, utvecklings- och experimentbyggnadsverksamheten sker till de myndigheter som skall ansvara för utformningen och administrationen av dessa styrmedel. Det är angeläget att BFR i sin planering av verksamheten beaktar bl. a. dessa myndigheters behov av underlag för skilda slag av beslut om styrmedel med anknytning till solvärmeutnyttjande.

Jag vill också något beröra vikten av en inhemsk kompetensuppbyggnad inom solvärmeområdet. Tillgång till forskare och forskarhandledare, arkitekter, konsulter, komponent- och systemtillverkare, installations- och serviceföretag etc. med tillräckliga kunskaper rörande såväl tekniska tilllämpningar som mer grundläggande vetenskapsområden, t. ex. geologi och limnologi, är av avgörande betydelse för solvärmeteknikens anpassning till svenska förhållanden, introduktion och vidare spridning. De nyss behandlade statliga insatserna bör därför läggas upp så att uppbyggnaden av en sådan kompetens säkerställs.

Jag vill i sammanhanget peka på att en betydande uppbyggnad av solvärmeverksamhet redan pågår inom det statliga Studsvik Energiteknik AB. Uppbyggnad av kompetens inom solvärmeområdet pågår även inom statens vattenfallsverk. Jag återkommer härtill i det följande. Vidare medför deltagandet i nu pågående solvärmeprojekt uppbyggnad av en bred kompetens hos svenska utrustningstillverkare, byggnadsföretag, konsulter etc. Inledningsvis bör också resurser från andra länder kunna utnyttjas inom vissa områden för att snabbt få igång verksamhet inom landet.

För den mera långsiktiga kompetensuppbyggnaden är det av vikt att ämnen med anknytning till solvärmeteknik ges tillräckligt utrymme i grundutbildningen vid bl. a. våra högskolor. I denna fråga har jag samrått med chefen för utbildningsdepartementet. Denne har i prop. 1978/79: 119 om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning föreslagit att 2 milj. kr. anvisas för förstärkning av högskolans forskningsorganisation. Chefen för utbildningsdepartementet kommer i annat sammanhang att föreslå att dessa medel delvis används för förstärkning av personalresurserna inom nyss nämnda ämnesområden.

Energikommissionen föreslår att Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) får till uppgift att insamla och bearbeta basdata för att förbättra kännedomen om solförhållandena i olika delar av landet.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga I Industrideparternentet 207

Förslaget stöds av remissinstanserna, däribland statens industriverk och

domänverket.

Basdata om solförhållandena är självfallet nödvändiga både i samband

med projektering av enskilda solvärmeanläggningar och som underlag för

mer Övergripande beslut om införande av solvärme. Med medel från BFR

stöds f. n. viss flerårig verksamhet vid SMHI aveende strålningsklimatologiska data för undersökningar rörande användning av solenergi i Sverige.

I likhet med flera av remissinstanserna anser jag emellertid att det är väsentligt att åtgärder härutöver vidtas för att trygga en tillräcklig kompe-

tensuppbyggnad inom området och säkerställa tillräckligt långa mätserier från olika delar av landet. SMHI: s verksamhet och organisation m. m. utreds (K 1977:01) f.n. Jag vill erinra om att utredningen enligt sina

direktiv (Dir. 1977: 19) skall pröva verksamhetens inriktning och omfatt-

ning utifrån bl. a. en bedömning av den framtida efterfrågan på institutets tjänster och därvid bl.a. pröva frågan om utökad avgiftsfinansiering vid SMHI. Vissa mätningar av solstrålningen m. m. sker redan på uppdrag av

BFR. Jag förordar att ansvaret för att hos SMHI beställa de mätningar

härutöver som i enlighet med vad jag nyss har anfört erfordras t.v. får åvila den tidigare nämnda delegationen för solvärme och bränslen som kan

ersätta olja. Delegationen bör därvid i samråd med bl.a. BFR och SMHI

utarbeta ett långsiktigt program för sådana mätningar. Det bör ankomma på regeringen att senare ta upp frågan om medelsbehov härför. I denna fråga har jag samrått med chefen för kommunikationsdepartementet.

9.5.3 Introduktion av solvärme

Erfarenheter visar att framgångar i det tekniska utvecklingsarbetet inte i sig är tillräckliga för att säkerställa att viss teknik verkligen införs. Det är också viktigt att vissa avnämare börjar använda tekniken så att den tillver-

kande industrin tidigt får en viss avsättning för sina produkter och successivt kan öka sin kapacitet och kompetens, utveckla rationella metoder och sänka kostnaderna för tillverkning och installation av komponenter etc.

Jag kommer att i nästa avsnitt behandla vissa styrmedel för att främja en vidare spridning av solvärmeutnyttjandet, vilka bl. a. bör leda till att efterfrågan på solvärmesystem och komponenter för sådana system ökar allteftersom tekniken blir färdigutvecklad. En marknadsmässig efterfrågan på

solvärmeteknik är på längre sikt nödvändig för dess spridning i stor skala.

Jag skall i detta avsnitt emellertid behandla vissa åtgärder härutöver som jag bedömer som betydelsefulla under solvärmeteknikens introduktionsskede.

Energikommissionen föreslår att tillverkning av komponenter för solvär-

mesystem stimuleras genom att viss avsättning garanteras, exempelvis genom att staten upphandlar solvärmesystem för vissa offentliga byggnader.

Kommissionens förslag kommenteras endast av ett fåtal av remissin-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 208

stanserna. Stöd för förslaget uttalas av bl.a. BFR och domänverket. En mer avvaktande inställning redovisas av bl. a. byggnadsstyrelsen och sta-

tens industriverk. Statskontoret föreslår att energisparkommittén får i

uppdrag att i samarbete med riksrevisionsverket bedöma möjligheten att använda bl. a. statlig upphandling som ett energipolitiskt styrinstrument.

I introduktionsskedet för en ny och kvalificerad teknik är det viktigt att

den i första hand finner sin avsättning hos köpare med god egen kompetens för tillsyn, drift och service. Erfarenheterna av de första installationerna kan då lättare tillgodogöras genom olika produktmodifikationer, samtidigt som köparna själva kan åtgärda de problem av skilda slag som oundvikligen uppkommer när en ny teknik introduceras i praktisk användning. Ett effektivt samspel mellan den tillverkande industrin och kompetenta köpare

är således av stor betydelse som en länk i utvecklingskedjan mellan forsk-

ningsresultat och en allmänt spridd användning av solvärmetekniken.

Jag har tidigare (avsnitt 3) redovisat min syn på statens och kommunernas ansvar för energihushållningen och därvid bl. a. framhållit deras ansvar för att pröva ny teknik och för att energianvändningen i deras egen verksamhet är så effektiv som möjligt. Statliga myndigheter bör härvid såsom

betydande byggherrar och fastighetsförvaltare med god egen kompetens

ha möjligheter att vara föregångare när det gäller att introducera solvärme-

teknik som har lämnat forsknings- och utvecklingsstadiet. Jag betraktar

det därför som angeläget att myndigheterna i sin nybyggnads- och ombyggnadsverksamhet beaktar möjligheterna att tillämpa olika slag av solvärmeteknik och installera lågtemperatursystem som underlättar en senare konvertering till solvärmeutnyttjande.

Jag har erfarit att byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen har för avsikt att utnyttja solvärmeteknik inom ramen för sin ny- och ombyggnadsverksamhet. Jag ser i enlighet med vad jag nyss har anfört positivt på att staten härigenom får en möjlighet att i sin egen byggnadsverksamhet vara föregångare när det gäller introduktionen av solvärmeteknik.

Även landstingskommunerna och kommunerna bör med sin omfattande nybyggnadsverksamhet ha goda förutsättningar att spela en viktig roll i

introduktionen av solvärmetekniken. Som exempel kan nämnas att det

pågår vissa experimentbyggnadsprojekt rörande solvärmesystem för sjukhus och barndaghem, vilka bör kunna ge resultat som är tillämpliga vid landstingskommunernas och kommunernas planering av sitt fortsatta nybyggande i dessa sektorer.

Samhället kan också med andra medel främja introduktionen av ny

solvärmeteknik. Jag vill i sammanhanget nämna att försök med solvärmeteknik och uppbyggnad av projekteringskompetens pågår inom statens

vattenfallsverk. Försöken förefaller lovande och jag bedömer att verket

härigenom kommer att bli i stånd att på eget initiativ eller på uppdrag aktivt

medverka till introduktion av solvärmeteknik och samla drifterfarenheter

av solvärmeanläggningar och på så sätt främja en snabb kommersiell

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industrideparteimentet 209

mognad för olika solvärmekomponenter och -system. Jag har tidigare

(avsnitt 3) framhållit att verket bör utgöra ett verksamt instrument för att i olika avseenden främja den utveckling inom energiområdet som eftersträ-

vas framgent. Dess verksamhet inom solvärmeområdet är enligt min uppfattning ett naturligt led i en sådan utveckling.

Också företagen bör ha goda möjligheter att i kraft av sin tekniska

kompetens spela en roll i introduktionen av solvärme genom användning

av solvärmeteknik i sina egna byggnader. Jag vill därvid utöver vad jag tidigare har nämnt bl. a. peka på att det såvitt nu kan bedömas finns flera

intressanta möjligheter att i olika kombinationer utnyttja solvärme för både lokaluppvärmning och viss produktion av processvärme i lågtemperaturregistret. Inom ramen för det forskningsinriktade experimentbyggandet har stöd redan utgått till sådana tillämpningar.

Utbildning, rådgivning och information till berörda inom företag, för-

valtning och allmänhet är av stor betydelse inte minst när solvärmetekni-

ken befinner sig i sitt introduktionsskede. Energikommissionen föreslår

mot den bakgrunden att denna verksamhet utökas.

Förslaget stöds av remissinstanserna, däribland statens industriverk och domänverket.

Flera redan vidtagna åtgärder är av intresse i detta sammanhang. Jag har tidigare (avsnitt 6.2.6) nämnt att staten med medel från anslaget Vissa

utbildningsåtgärder m. m. i energibesparande syfte finansierar viss utbild-

nings- och rådgivningsverksamhet inom de uppvärmnings- och ventilationstekniska områdena. Utbildningsverksamheten är bl. a. riktad mot driftspersonal med anknytning till såväl industri- som bostads- och

förvaltningslokaler. Rådgivningsverksamheten som kanaliseras via de re-

gionala utvecklingsfonderna omfattar bl.a. eldnings-, ventilations- och processteknik och vänder sig till de mindre och medelstora företagen. Jag finner det naturligt att utbildning och rådgivning om solvärmetillämpningar får allt större utrymme i den nu nämnda utbildnings- och rådgivningsverksamheten efter hand som tekniken visar sig tillräckligt beprövad för praktisk introduktion.

Jag vill i sammanhanget också erinra om att energisparkommittén förutom sin egen informationsverksamhet har till uppgift att samordna och stödja myndigheternas information om energisparande. Jag räknar med att kommittén i ökande grad kommer att få uppgifter också när det gäller

information inom solvärmeområdet.

Jag vill vidare erinra om att omfattande energiinriktade utbildnings-, rådgivnings- och informationsinsatser, vilka bör kunna få betydelse för att sprida kunskap om solvärmetekniken allteftersom den utvecklas, finansieras från anslag under bostadsdepartementets huvudtitel. Jag avser härvid

dels den särskilda energiinriktade prototyp- och demonstrationsverksam-

heten, dels insatser för fortbildning av yrkesverksamma i olika led av byggnadsprocessen, dels bidrag till kommunerna för rådgivning m. m. i energisparverksamheten. 14 Riksdagen 1978179. I suml. Nr 115. Bilaga I

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 210

Erfarenheterna har visat att det i ett skede när en ny teknik introduceras i praktisk tillämpning ofta kommer ut produkter på marknaden som är otillräckligt utprovade och har otillräckliga prestanda. Detta kan både skada de enskilda konsumenternas intressen och leda till att en från samhällets synpunkt önskvärd vidare spridning av tekniken fördröjs. Det är därför av stor betydelse i samband med introduktionen av ny teknik att skilda tillverkares produkter kan värderas och jämföras på ett objektivt

sätt. Denna fråga bör givetvis beaktas även när det gäller introduktionen

av solvärmetekniken.

En viktig uppgift för samhället är härvid att tillse att metoder och

resurser för standardiserad provning finns tillgängliga i tillräcklig utsträckning när tekniken är färdig att introduceras. En viss uppbyggnad av re-

surser och kompetens för provning inom solvärmeområdet pågår f.n. vid

bl.a. statens provningsanstalt och Studsvik Energiteknik AB. Jag har, som

jag tidigare har nämnt, nyligen tillkallat en särskild utredare för att utreda vissa frågor om provning inom energiområdet. Utredaren skall enligt sina

direktiv bl.a. lämna förslag till åtgärder för att säkerställa behovet av

metoder, kompetens och resurser för provning inom energiområdet. Prov-

ning i olika avseenden, bl.a. tillförlitlighet och långtidsegenskaper, av

komponenter i solvärmesystem kommer därvid att bli föremål för särskild uppmärksamhet.

I sammanhanget bör även nämnas att energisparkommittén i samverkan med konsumentverket och statens provningsanstalt f.n. förbereder en jämförande konsumentinriktad provning av bl.a. solfångares verkningsgrad. En sådan verksamhet ligger väl i linje med vad jag nyss har anfört om vikten av teknisk provning i solvärmeteknikens introduktionsskede.

9.5.4 Spridning av solvärmeutnyttjande

Jag har nyss behandlat olika möjligheter att från samhällets sida främja själva introduktionen av solvärmetekniken. Samhället förfogar också över olika styrmedel för utformningen av bebyggelsen m.m. vilka bör kunna utnyttjas för att stimulera den vidare spridningen av solvärmetekniken. Exempel på sådana styrmedel är föreskrifter om byggnaders utformning, låne- och bidragsbestämmelser, lagstiftning om kommunal energiplanering

m.m.

Energikommissionen framhåller att de nya bestämmelserna om energihushållning i Svensk Byggnorm (SBN) 1975 genom de högre isoleringskraven för nybyggnader ökar möjligheterna att införa soluppvärmning i nytillkommande bebyggelse och anser att SBN bör kompletteras med ytterligare bestämmelser som underlättar införandet av soluppvärmning. Kommissionen anser vidare att det under ett övergångsskede bör finnas möjligheter

till statliga bidrag och lån för solvärmeinstallationer. Kommissionen före-

slår särskilt att det bör övervägas att inkludera solvärmeinstallationer i den statliga bostadsfinansieringen. Dessutom föreslår kommissionen att vär-

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 211

medistributionssystemen i största möjliga utsträckning görs vattenburna och lämpligt dimensionerade för att möjliggöra ett successivt införande av soluppvärmning.

Flera remissinstanser kommenterar kommissionens förslag vad gäller

komplettering av SBN och översyn av nu gällande bidrags- och lånebestämmelser. Bostadsstyrelsen framhåller att system för soluppvärmning av tappvarmvatten redan nu inkluderas i den statliga bostadsfinansieringen medan system för bostadsuppvärmning i allmänhet inte är berättigade till statliga lån eftersom tekniken i normalfallet hittills inte har visat godtagbar

ekonomi. I fråga om inriktningen mot vattenburna värmedistributions-

system konstaterar bostadsstyrelsen vidare att en modifiering av belåningsreglerna i form av ett tillägg till låneunderlaget kan användas för att stimulera en snabbare övergång. Kommissionens förslag i detta avseende

stöds även av bl.a. BFR, domänverket och Svenska riksbyggen. En mer avvaktande hållning markeras däremot av CDL och Svenska elverks-

föreningen.

Jag har den allmänna uppfattningen att åtgärder av det slag som Kommissionen föreslår bör vara det naturliga sättet att från samhällets sida främja den vidare spridningen av solvärmetekniken. Det bör därvid framhållas att vissa typer av solvärmeinstallationer, t. ex. för tappvarmvattenberedning, redan i dag är tillgängliga på marknaden medan andra fortfarande befinner sig på experimentstadiet. Behov av en successiv anpassning av bestämmelserna efter hand som nya produkter når marknaden och nya forskningsrön framkommer kan därför förutses. Jag vill i sammanhanget nämna följande.

Föreskrifter för byggnaders utformning ges som har framgått i bl.a.

SBN. En revidering av SBN, som bl. a. kommer att beröra en rad frågor om energihushållning, pågår f.n. Statens planverk har den 13 oktober 1977 fått i uppdrag att utreda frågor om anpassningsbara uppvärmningssystem i nybyggnader. Verket har redovisat resultatet av sitt arbete i rapporten Anpassningsbara uppvärmningssystem i nybyggnader. Rapporten remiss-

behandlas f.n. I rapporten behandlas olika åtgärder vid ny- och ombyggnad för att underlätta en senare konvertering till bl.a. solvärmeutnytt-

jande. Planverket föreslår i rapporten bl. a. att vid nybyggnation krav ställs på dels förberedelse för framtida placering av större utrustning inomhus eller utomhus, dels dimensionering av uppvärmningssystem för lågtemperatur. Regler av detta slag kan självfallet få stor betydelse för en successiv spridning av solvärmetekniken. Det är givetvis även av vikt att urvalet av de energibesparande åtgärder i byggnader som är berättigade till statliga lån och bidrag fortlöpande ses över och anpassas till bl. a. den tekniska utvecklingen inom solvärmeomräådet. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag att mer utförligt behandla frågor rörande föreskrifter om byggnaders utformning från energihushållningssynpunkt och lån och bidrag till energibesparande åtgärder i byggnader.

Energikommissionen föreslår också att krav på obligatorisk soluppvärmning i vissa sammanhang, t. ex. av simbassänger, övervägs.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 212

Förslaget kommenteras bara av ett fåtal remissinstanser, däribland

Studsvik Energiteknik AB, som avvisar förslaget med hänvisning till att

därigenom lika bra eller bättre lösningar kan hindras i utvecklingen.

Som har framgått i det föregående utvärderas f. n. erfarenheterna av ett antal soluppvärmda badanläggningar. Jag finner mot denna bakgrund inte nu anledning att ta upp kommissionens förslag till närmare övervägande.

Utnyttjande av solvärme bör leda till vissa energibesparingar också när det gäller uppvärmning av näringslivets byggnader. Statsbidrag till energi-

besparande åtgärder i näringslivets byggnader utgår från anslaget Energibesparande åtgärder i näringslivet m. m. Bidragen utgår bl. a. för energibesparande åtgärder i befintliga byggnader. Jag finner det naturligt att nämnda bidrag, efter hand som erfarenheter av solvärmetekniken vinns, i ökad utsträckning används även för olika slag av solvärmeinstallationer.

Jag har hittills behandlat styrmedel som avser solvärmeinstallationer i enskilda byggnader. Energikommissionen föreslår att även fjärrvärmenät och lokala hetvattennät utformas så att en övergång till soluppvärmning möjliggörs. Kommissionen föreslår vidare att kommunerna åläggs att in-

ventera mark som är lämplig för anläggande av solvärmecentraler för större bebyggelsegrupper.

Endast ett fåtal remissinstanser kommenterar förslaget, men där så sker i tillstyrkande ordalag. Så t.ex. framhåller delegationen för energiforsk-

ning att solvärmesystem med energilager av flera skäl synes bli mest lönsamma om de utförs storskaliga. Dels kan de då inordnas i fjärrvärme-

system baserad på känd teknik, dels kan lagringsförlusterna väsentligt

minskas. Dessutom blir enligt delegationen investeringen i solfångar-

utrustning inte dominerande i sådana system. Även Svenska kommunförbundet och BFR yttrar sig positivt i ffåga om solvärme som energikälla i fjärrvärmeanläggningar och i andra kombinationer mellan solvärme och fjärrvärme. Bl.a. den kommunala energiplaneringens roll i sammanhanget betonas av statens institut för byggnadsforskning och statens planverk.

Jag har nyss (avsnitt 9.2) redovisat min syn på den fortsatta fjärr-

värmeutbyggnaden i landet. Jag framhöll därvid bl. a. att det är angeläget att möjligheterna att introducera solvärme i fjärrvärmesystemen beaktas

vid planeringen av fortsatta fjärrvärmeutbyggnader. Inom ramen för sin

energiplanering bör kommunerna därvid kunna klarlägga såväl vilka förberedelser som redan nu bör göras för en senare konvertering till solvärmeutnyttjande som markbehov för eventuella framtida solvärmecentraler. Det

är enligt min uppfattning betydelsefullt att detta snarast görs för de områden där ett mer omfattande solvärmeutnyttjande bedöms bli aktuellt inom överskådlig tid.

Vidare är det av vikt att uppmärksamma eventuella problem rörande planeringen av själva bebyggelsen i samband med införande av solvärme i såväl enskilda byggnader som centrala solvärmesystem. Jag avser därvid dels byggnaders orientering efter väderstreck, dels byggnaders placering i

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 213

förhållande till varandra, dels reservering av mark för eventuella framtida solvärmecentraler med solfångare och tillhörande energilager. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag att framhålla vikten av att den kommunala bebyggelseplaneringen samordnas med den kommunala energiplaneringen. Enligt byggnadsstadgan skall vid planläggning av bebyggelse hänsyn tas till bl. a. energihushållningens behov. Enligt byggnadsstadgan ankommer det vidare på statens planverk att utfärda de råd och anvisningar som må finnas erforderliga för tillämpning av stadgan. Jag

har erfarit att planverket följer utvecklingen inom området och att det inom

verket f.n. pågår arbete med råd och anvisningar för planering av bebyggelsen från energihushållningssynpunkt. Därvid kommer bl. a. att beröras hur bebyggelsen kan anpassas till solvärmeutnyttjande.

Jag vill i sammanhanget också peka på att det inom ramen för den tidigare nämnda energiinriktade prototyp- och demonstrationsverksamheten, som finansieras med medel från anslag under bostadsdepartementets huvudtitel, bedrivs viss försöksverksamhet med nya metoder för kommunal energiplanering. Det är enligt min uppfattning angeläget att verksamheten innefattar metoder för att i planeringen ta hänsyn till de nyss nämnda

aspekterna och att erfarenheterna härav snabbt sprids till kommunerna på

lämpligt sätt. I denna fråga har jag samrått med chefen för bostadsdeparte-

mentet.

9.5.5 Samordning av solvärmeprogrammet

Som har framgått i det föregående kan och bör åtgärder av skilda slag

inom solvärmeområdet vidtas redan nu. Åtgärderna berör olika statliga

myndigheter, företag, kommunala organ m. m. Om samhället aktivt skall kunna förbereda och främja ett successivt införande av solvärme så måste åtgärderna samverka så att inte avsaknad av åtgärder eller otillräckliga åtgärder inom ett eller flera områden fördröjer en eftersträvad utveckling.

En effektiv samordning är således en väsentlig förutsättning för att det

samlade solvärmeprogram jag nu har redovisat skall kunna förverkligas.

Ansvaret för samordning av forsknings-, utvecklings- och experimentbyggnadsverksamheten inom solvärmeområdet åvilar redan nu BFR. De förslag om ökade satsningar inom området som jag nyss har redovisat bör inte föranleda någon ändring i detta avseende.

Jag finner det naturligt att ansvaret för att följa det solvärmeprogram jag nu har föreslagit och föreslå eventuella nya åtgärder för att främja introduktion och vidare spridning av solvärmeteknik åvilar delegationen för

solvärme och bränslen som kan ersätta olja. Delegationen skall därvid

givetvis samarbeta med de organ som redan nu har uppgifter inom området.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga I Industridepartementet 214

9.6¶Övrig enskild uppvärmning

Såsom jag tidigare har framhållit har antalet bostäder med enskild ol-

jeuppvärmning minskat under senare år. Fortfarande svarar denna uppvärmningsform dock för ca 65960 av nettouppvärmningsbehovet. Detta innebär att över 2 milj. lägenheter uppvärms med enskild oljepanna.

För att kunna nedbringa oljeberoendet anser jag det vara ett angeläget mål att öka takten i övergången från enskild uppvärmning till andra upp-

värmningsformer, främst fjärrvärme och elvärme och på något längre sikt

även solvärme. Av detta skäl har jag nyss föreslagit åtgärder dels för att stimulera fjärrvärmeutbyggnaden, dels för att forcera utvecklingsarbetet och skapa förutsättningar för en snabbare introduktion och spridning av solvärme. En förbättrad skötsel av befintliga pannor är givetvis också angelägen för att nedbringa oljeförbrukningen.

På senare tid tycks det finnas en tendens att i vissa fall åter bygga s. k.

blockcentraler, dvs. en gemensam oljeeldad anläggning som betjänar ett

flertal hus. Sådana anläggningar är givetvis berättigade då de är ett led i

fjärrvärmeutbyggnaden. I den mån de inte senare kan ingå i ett fjärrvärmesystem anser jag emellertid att denna typ av anläggningar är mindre lämp-

lig från energipolitisk synpunkt eftersom de befäster oljeberoendet. Block-

centraler som är anpassade till solvärme eller värmepump med oljeeldning

som tillsatsvärme har däremot självfallet ett berättigande. I den mån enskilda pannor installeras är det lämpligt att de redan från

början är förberedda för eldning med fasta bränslen och/eller är utrustade med s.k. elpatron.

9.7 Industrins värmeförsörjning

I detta avsnitt behandlas industrins försörjning med processvärme. Industrins lokaluppvärmning skiljer sig inte principiellt från annan lokaluppvärmning och ingår därför i övriga avsnitt som rör lokaluppvärmning.

Av industrins totala bränsleförbrukning år 1978 om ca 120 TWh svarade enligt en preliminär uppskattning oljeprodukter för ca 60 TWh. Lutar och bark, som utnyttjas inom massa- och pappersindustrin svarade för knappt 40 TWh och metallurgiskt kol för ca 20 TWh. Dessutom användes ca 40

TWh el inom industrin.

Energiåtgången inom massa- och pappersindustrin motsvarar ca 40 7 av

hela industrins energiförbrukning. Drygt hälften av värmebehovet täcks av interna bärnslen, dvs. lutar och bark. Järn- och stålindustrin svarar för

207 av industrins hela energiförbrukning. Branschens förbrukning av

koks, som används av processtekniska skäl, är något större än oljeförbrukningen. Fövriga industribranscher dominerar olja som bränsle.

Övergången från olja till andra bränslen inom industrin begränsas i viss mån av processtekniska förhållanden. Energikommissionen räknar dock

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepärtementet 215

med att användningen av inhemska bränslen skall kunna öka i relativt betydande omfattning. Förbrukningen av lutar och bark stiger enligt kommissionen till 40 TWh år 1990. Vidare introduceras nya inhemska bränslen. I kommissionens alternativ C uppskattas förbrukningen av torv inom industrin till 10 TWh år 1990, av skogsavfall m. m. till 7 TWh och av energiskog till 5 TWh. Komissionen beräknar att den största förbrukningen av torv och biobränslen år 1990 kommer att ske i massa- och pappersindustrin samt i

verkstadsindustrin.

Medan förbrukningen av metallurgiskt kol antas öka endast obetydligt

till år 1990 beräknar kommissionen att förbrukningen av ångkol, som i dag

är obetydlig, i alternativ C skall uppgå till 9 TWh samma år. Kommissionen beräknar dock att denna kvantitet endast skall räcka till cementindustrins

behov samt till en försiktig introduktion i järn- och stålindustrin.

Vidare antar kommissionen att 5—6 TWh naturgas skall utnyttjas inom det s. k. Sydgasnätet för industriellt ändamål år 1990. Övrigt bränslebehov täcks av olja. Detta innebär att oljan beräknas täcka 57 TWh av en total bränsleförbrukning av 154 TWh år 1990.

Det är således enligt kommissionen möjligt att minska oljeförbrukningen

inom industrisektorn. Remissinstanserna tar i allmänhet inte upp denna fråga. Näringslivets energidelegation pekar emellertid på att betydande möjligheter finns att

substituera olja med el inom industrin. Vidare framhåller näringslivets energidelegation att energiförsörjningsalternativ baserade på energikällor som ännu inte prövats i fullstor skala och vilka hittills har uppvisat mycket höga kostnader riskerar att — vid en mer omfattande introduktion — ge prisnivåer som direkt skapar konkurrensnackdelar för svensk industri.

Jag anser det för egen del vara nödvändigt att oljeberoendet inom industrin minskas. Ambitionen bör därför vara — förutom att ersätta olja med el i vissa fall — att gå över från eldningsolja till inhemska bränslen och kol där förhållandena medger det.

Kostnaderna för att utnyttja inhemska bränslen är idag osäkra och torde variera starkt beroende på de lokala förutsättningarna. Jag delar dock energikommissionens bedömning att det bör vara möjligt att få till stånd en inte oväsentlig användning inom industrin av skogsavfall och andra inhemska bränslen under 1980-talet.

Kostnader och övriga förutsättningar i fråga om att utnyttja kol är bättre kända än vad gäller de inhemska bränslena. Hänsynen till hälsa och miljö kräver att kol utnyttjas med försiktighet.

Även om det således av olika skäl finns begränsningar beträffande användning av fasta bränslen bör det emellertid enligt min mening vara möjligt att under 1980-talet i betydande utsträckning minska industrins

oljeberoende genom att dels vidta hushållningsåtgärder och ersätta olja med el, dels introducera inhemska bränslen och ångkol.

En övergång till fasta bränslen stimuleras av möjligheterna till statsbi-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 216

drag från anslaget till energibesparande åtgärder inom näringslivet m. m. Den föreslagna höjningen av energiskatten på oljeprodukter bör också

stimulera en sådan övergång. Jag anser det angeläget att en försöksverksamhet i full skala särskilt när

det gäller inhemska bränslen kommer i gång snabbt. Det bör ankomma på

delegationen för solvärme och bränslen som kan ersätta olja att avge

närmare förslag härom och även behövliga förslag i övrigt för att påskynda införandet av fasta bränslen i industrin.

Vidare ingår frågan om krav på att förbränningsanläggningar inom industrin skall kunna eldas med fasta bränslen i uppdraget till utredningen om omställbara eldningsanläggningar.

9.8 Fjärröverföring av hetvatten

Den 1 maj 1978 trädde lagen (1977: 160) om vissa rörledningar, den s.k. rörledningslagen, i kraft. Rörledningslagen innebär att rörledning för trans-

port av råolja, naturgas eller liknande produkter under vissa förutsättningar inte får dras fram eller begagnas utan särskilt tillstånd (koncession).

Sådan koncessionsplikt finns inte beträffande rörledning för transport av

hetvatten för uppvärmning.

I samband med utskottsbehandlingen i riksdagen av regeringens propo-

sition 1977/78:86 med förslag till lag om vissa rörledningar m. m. anförde

näringsutskottet (NU 1977/78: 47 s. 3) bl. a. att utskottet utgick från att, om

så visade sig motiverat, regeringen skulle föranstalta om en komplettering av koncessionssystemet enligt rörledningslagen så att det också kom att omfatta rörledningar för transport av hetvatten. Riksdagen föjde utskottet

(rskr 1977/78: 210).

Frågan om lagstiftning för längre hetvattenledningar har, som jag tidigare berört, aktualiserats bl. a. genom de utredningar som färdigställts eller påbörjats beträffande möjligheterna att förse storstadsområdena med vär-

me från kärnkraftverken i Barsebäck, Forsmark och Ringhals. Sydkraft AB har i skrivelse den 21 december 1978 till regeringen anfört

att ett genomförande av Sydvärmeprojektet, som rör frågan om värmeleverans från Barsebäck till tätorterna i västra Skåne, kan komma att kräva prövning enligt en mängd olika författningar med svårlösta samordnings-

problem och risk för fördröjning av projektet som följd. På grund härav ser

Sydkraft det som angeläget att en samlad prövning kan ske av frågor som rör framdragande eller begagnande av rörledningar för transport av hetvatten för uppvärmning (fjärrvärmeledningar) inom ramen för en koncessions-

lagstiftning. Sydkraft har därför hemställt att regeringen snarast utarbetar och förelägger riksdagen förslag till lagstiftning varigenom rörledningslagen blir tillämplig även på fjärrvärmeledningar.

Inom industridepartementet har därefter upprättats en promemoria med

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartémentet 217

förslag till ändring av I $ rörledningslagen. Promemorian, som också innehåller en redogörelse för gällande rätt på området och för vissa tekniska förhållanden, har remissbehandlats (bilaga 1.7).

Genom rörledningslagen har samhället getts möjlighet att på ett tidigt

stadium samlat pröva tillkomsten och förläggningen av mera omfattande

rörledningar för transport av bl. a. olja eller naturgas.

Skälen för en sådan samlad prövning var i huvudsak följande.

Rörledningar för transport av olja eller naturgas kommer genom sin stora

transportkapacitet att avsevärt ingripa i bestående förhållanden inom

transportsektorn. Anläggandet kan vidare komma i konflikt med natur-

och miljövårdsintressen liksom med gällande planbestämmelser. Ledning-

en kan också få stor betydelse från försvarssynpunkt. Den ställer normalt också krav på stora kapitalinsatser. Innehav och drift medför slutligen omfattande förpliktelser av olika slag, varför det är angeläget att tillse att anläggningens ägare har resurser, som garanterar kontinuerlig drift samt tillgångar att fullgöra eventuellt uppkommande skadeståndsskyldighet gentemot tredje man.

Som anförs i promemorian kan liknande skäl också åberopas i fråga om sådana mera omfattande fjärrvärmeledningar, som nu är aktuella. Jag ansluter mig därför till förslaget att rörledningslagens koncessionskrav görs tillämpligt också på sådana ledningar.

Rörledningslagens koncessionskrav gäller inte för ledning som har eller avses få en längd av högst 20 kilometer, huvudsakligen skall utnyttjas för att tillgodose enskilda hushålls behov eller uteslutande skall nyttjas inom hamn- eller industriområde. Dessutom har regeringen möjlighet att för visst fall medge undantag från koncessionsplikt. I promemorian föreslås att dessa undantag också skall gälla fjärrvärmeledningar. Några remissinstanser har riktat kritik mot detta. Det har därvid anförts bl. a. att avgränsningen är alltför vag och kan innebära t. ex. att kommunala fjärrvärmenät blir koncessionspliktiga, vilket är obehövligt.

Det är också min uppfattning att det inte föreligger något behov att införa koncessionsplikt för rent lokala fjärrvärmeledningar, t. ex. kommu-

nala fjärrvärmenät. Det är givetvis svårt att finna ett helt oantastbart

kriterium för avgränsningen. Jag anser emellertid att den avgränsning som

nu finns i I $ rörledningslagen är väl lämpad för syftet att från koncessions-

plikt undanta dessa lokala nät. Även i övrigt framstår den som ändamålsenlig. Jag ansluter mig således till promemorieförslaget i detta hänseende.

Några anmärkningar har framförts mot förslaget i promemorian att ock-

så övriga bestämmelser i rörledningslagen skall gälla i fråga om fjärrvärmeledningar. Från några håll har sålunda påpekats att reglerna om villkor i 6 § I vissa hänseenden inte bör gälla sådana ledningar. Det har också anförts

att reglerna om återställningsarbeten bör vara lindrigare för fjärrvärmeled-

ningar. I dessa hänseenden vill jag anföra följande.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 218

I 6 § första stycket rörledningslagen sägs att koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt medan andra och tredje styckena innehåller exempel på villkor som får

föreskrivas. Behovet av villkor kan självfallet variera från fall till fall.

Bestämmelsen är så utformad att villkoren kan anpassas allt efter behov och lämplighet i det enskilda faliet. Enligt min mening föreligger därför inte något behov av ändring av paragrafen i fråga. Jag anser inte heller bärande

skäl tala för någon särbehandling för fjärrvärmeledningar vad gäller kraven

på återställningsarbeten. Även i övrigt är de nuvarande reglerna i rörledningslagen väl lämpade för fjärrvärmeledningar.

I promemorian lämnas inte något förslag till särskild skadeståndsregle-

ring när det gäller drift av fjärrvärmeledningar. Enligt förslaget bör denna

fråga övervägas i anslutning till frågan om ansvarighet för skada vid drift av naturgas- eller oljeledningar, vilken av skäl som närmare anges i promemorian kommer att tas upp i ett senare sammanhang. Eftersom någon drift

av sådana fjärrvärmeledningar som nu föreslås bli koncessionspliktiga inte

är aktuell förrän om några år, kan det enligt min mening inte föreligga några betänkligheter mot att inte nu ta ställning till frågan om skadeståndsreglering. |

Jag vill avslutningsvis behandla en fråga beträffande vilken jag inte kan ansluta mig till promemorieförslaget. Förslaget innebär att koncessionspliktiga fjärrvärmeledningar kommer att omfattas av lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar (krigsskyddslagen). Denna lag är nämligen tillämplig på alla rörledningar som kräver koncession enligt rörledningslagen. Vissa frågor enligt krigsskyddslagen prövas av krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar. Nämnden har avstyrkt förslaget i denna del. I huvudsak har nämnden därvid anfört att dess prövning är helt inriktad på skyddsåtgärder m.m. som syftar till att tillgodose landets behov av elektrisk energi i krigstid medan frågan om utförande, skydd m. m. av hetvattenledningar för värmeleverans helt ligger vid sidan av nämndens nuvarande verksamhet. Nämnden föreslår i stället att de

föreskrifter som kan behövas för att tillgodose krigsskyddets intresse vad

gäller sådana ledningar meddelas i samband med koncessionen efter hö-

rande av exempelvis överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen.

Enligt min mening är nämdens anmärkningar välgrundade. Lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar bör därför inte göras tillämplig på koncessionspliktiga fjärrvärmeledningar. I stället bör koncessionsbeslutet innehålla erforderliga föreskrifter för krigsskyddet.

I övriga hänseenden ansluter jag mig till promemorieförslaget och de motiv som har anförts till stöd för detta.

På grund av det anförda förordar jag att den föreslagna ändringen av 1 § rörledningslagen genomförs samt att i samband därmed krigsskyddslagen ändras så att den inte kommer att omfatta fjärrvärmeledningar.

I enlighet härmed har inom industridepartementet upprättats förslag till

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 219

lag om ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar och förslag till lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m. m. Ändringsförslagen redovisas i bihang till min framställning.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 220

10 Elförsörjning

10.1 Allmänt

F.n. täcks vid normal vattentillrinning och normalt utnyttjade av kärnkraftverken ca 65 26 av elkonsumtionen med vattenkraft och ca 25 26 med kärnkraft. Resterande 10 42 täcks med oljebaserad el i huvudsak från mottrycksverk.

Elförbrukningen inkl. överföringsförluster uppgick till 89,1 TWh år 1978 enligt preliminära uppgifter. Detta motsvarar en ökning på 4,1 2 i förhållande till föregående år. Ökningstakten under andra halvåret 1978 var betydligt högre än under det första halvåret. Under femårsperioden sedan år 1973 har elförbrukningen ökat med i genomsnitt 3 96 per år.

Tillgången på maskineffekt är f. n. god i det svenska kraftsystemet. Med den produktionskapacitet som är i drift bedöms det sålunda möjligt att innevarande driftår täcka en ca 10 TWh större elförbrukning än som prognostiserats utan att leveranssäkerheten i kraftsystemet skulle bli otillåtet låg. Med normal leveranssäkerhet avser jag den leveranssäkerhet som legat till grund för kraftföretagens planering under senare år, dvs. att risken för elransonering inte får vara större än 3 76, motsvarande ransonering ungefär en gång på 30 år. Den marginal som sålunda finns i elproduktionsapparaten har uppkommit till följd av den under senare år låga ökningstakten i elförbrukningen jämfört med tidigare prognoser. De nya kraftverk som tagits i drift och kan komma att tas i drift under mitten och senare delen av 1970-talet, och för vilka utbyggnadsbeslut fattades redan under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, har alltså varit avsedda att tillgodose en betydligt större elförbrukning än som f. n. är fallet.

F.n. utnyttjas vattenkraft, kärnkraft och oljebaserad mottryckskraft (kraftvärmeverk och industriellt mottryck) i så stor utsträckning som det är tekniskt möjligt. Däremot utnyttjas endast en obetydlig del av produktionskapaciteten i de oljeeldade kondenskraftverken och gasturbinerna. Den marginal som jag tidigare har berört innebär alltså att oljeförbrukningen för elproduktion kan hållas på en låg nivå.

Som jag tidigare har nämnt bedömer jag att den slutliga elanvändningen år 1990 kommer att uppgå till 123—128 TWh vilket motsvarar ett elproduktionsbehov om 140-145 TWh. Motsvarande produktionsnivå år 1985 bedömer jag vara 124-127 TWh.

Elprognoser är — liksom cenergiprognoser i allmänhet — behäftade med osäkerhet. Som jag tidigare har framhållit kan exempelvis ändrade antaganden om den industriella produktionen påtagligt förändra den prognostiserade elförbrukningsnivån. På uppvärmningsområdet finns en direkt substitutionsmöjlighet mellan elvärme å den ena sidan och fjärrvärme och individuell uppvärmning å den andra. Särskilt på uppvärmningsområdet finns goda möjligheter från statsmakternas sida att genom lämpliga åtgär-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 221

der direkt påverka den framtida elförbrukningen. På de områden där en direkt substitutionsmöjlighet finns spelar prisutvecklingen för olika uppvärmningsformer stor roll.

Energikommissionen framhåller att det är nödvändigt att dimensionera energiförsörjningen så att det finns utrymme för en något snabbare ekonomisk och industriell utveckling än den som synes trolig. Detta gäller

särskilt elsektorn med dess långa planerings- och utbyggnadstider. Kom-

missionen påpekar att en elbrist skulle få allvarliga följder. Eventuella överskott kan exporteras eller — om tekniska förutsättningar härför skapats — användas för att ersätta olja.

För att minska oljeberoendet är det nödvändigt att vidta en lång rad åtgärder av varierande karaktär. En sådan åtgärd kan enligt energikommis-

sionen vara att substituera olja mot el på områden som har tekniska och ekonomiska förutsättningar för detta. Kommissionen anser att det är ange-

läget att undersöka möjligheterna att ersätta olja med el.

Inom uppvärmningsområdet är som jag tidigare har nämnt substitutions-

möjligheterna stora. Som exempel kan nämnas att i energikommissionens

alternativ C? är förbrukningen av lätt eldningsolja år 1990 ca 13 TWh lägre

än i alternativ C enbart till följd av en antagen ökad elvärmeandel. Vidare har energikommissionens hushållningsgrupp visat att det är tekniskt möjligt att öka elandelen inom industrin från f. n. 25 20 till ca 50 26. Härigenom

skulle ca 40 TWh olja kunna sparas år 1990. Expertgruppen anser att det finns mycket goda möjligheter att genom prissättning och beskattning öka andelen el i förhållande till olja.

Bedömda kostnader för olika elproduktionsanläggningar har redovisats

av energikommissionen. Med de antaganden beträffande bränslepriser, kalkylränta m. m. som kommissionen har gjort anges kostnaderna i enlighet med tabell 10.1. Kostnaderna har beräknats utifrån prisnivån december

1976 och med en tänkt idrifttagning år 1985. De bränslepriser som ligger till

grund för tabellen är alltså de priser som antas gälla år 1985 i det penningvärde som gällde i december 1976.

Tabell 10.1 Av energikommissionen bedömda kostnader för elproduktionsanläggningar

Kolkondens 2Xx 600 MW.

— utan rökgasavsvavling 2 650 11.0

— med rökgasavsvavling 3 050 2,5 Kraftvärme

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 222

Den totala produktionskostnaden består egentligen av en fast del, som normalt uttrycks i kr. per kWh och år, och en rörlig del, som anges i öre per kWh. För överskådlighetens skull har i tabellen den fasta kostnaden via antaganden om representativa utnyttjningstider slagits ut på årsproduktionen och ingår i den totalkostnad uttryckt i öre per kWh som redovisas i tabellen. För kondenskraftverken har genomgående räknats med utnyttjningstiden 6000 timmar per år, motsvarande en utnyttjningsfaktor på ca 70 26, medan för kraftvärmeverken antagits utnyttjningstiden 4000 timmar per år. För kraftvärmeverken redovisas kostnaden för elkraftproduktionen efter det att värmeproduktionens värde tillgodoräknats. Kostnaden för vattenkraft varierar kraftigt beroende på de naturliga förutsättningarna.

Enligt industriverket är anläggningskostnaden för industriellt mottryck 1300-1500 kr. per kW. Med det av energikommissionen antagna oljepriset torde den totala produktionskostnaden år 1985 för denna anläggningstyp uppgå till omkring 9 öre per kWh.

Den genomsnittliga kostnaden för elproduktion i de svenska kärnkraftverken är, enligt en nyligen genomförd utredning som jag senare återkommer till (avsnitt 10.3), i genomsnitt ca 8 öre per kWh i 1978 års penningvärde. För ny kärnkraft (Forsmark 3) är kostnaden enligt utredningen knappt 2 öre per kWh högre. Överensstämmelsen med energikommissionens uppgifter — hänförda till samma penningvärde — är god.

För egen del vill jag anföra följande.

Den elproduktionskapacitet som finns eller är under byggnad för idrifttagning under perioden fram till mitten av 1980-talet bedömer jag som tillräcklig förutsatt att gällande säkerhetskrav kan uppfyllas. Nya utbyggnadsbeslut för smärre produktionstillskott av vattenkraft, kraftvärme och industriell mottryckskraft är dock motiverade under denna period. Jag avser att senare närmare återkomma till dessa frågor.

Vad beträffar andra hälften av 1980-talet vill jag erinra om att utöver de tio kärnkraftblock som är i drift eller nästan färdigställda har ytterligare två reaktorer — Forsmark 3 och Oskarshamn III — koncession enligt atomenergilagen. De omfattas även av villkorslagen. Dessa anläggningar beräknas kunna bli tagna i drift under mitten av 1980-talet. Denna tidpunkt är väl anpassad för att under senare delen av 1980-talet klara en trygg elförsörjning med låg andel oljebaserad kraft.

Enligt min uppfattning bör kärnkraftprogrammet begränsas till tolv reaktorer. Någon utbyggnad därutöver bör inte komma i fråga.

I övrigt bör behovet av produktionstillskott under senare delen av 1980talet till stor del tillgodoses genom utbyggnad av kraftvärmeverk. Den fortsatta fjärrvärmeutbyggnad som jag tidigare förordat bidrar till att skapa det värmeunderlag som behövs för att kraftvärmeverken ska kunna byggas ut med god ekonomi. Som jag senare skall återkomma till (avsnitt 10.5) avser jag att redovisa en förbättring av finansieringsvillkoren för kommuner som engagerar sig i en kraftvärmeutbyggnad. Tillkommande kraft-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 223

värmeverk bör så långt möjligt lokaliseras och utföras så att anläggningarna redan från början kan eldas med fasta bränslen.

För att säkerställa att erforderlig produktionskapacitet kan stå till förfogande i slutet av 1980-talet anser jag vidare att planeringen bör bedrivas så att något eller några kolkondensblock kan tas i drift mot slutet av 1980-talet om så skulle visa sig erforderligt.

Jag anser i likhet med energikommissionen — och en stor majoritet av remissinstanserna — att elproduktionen bör planeras så att en rimlig säkerhet i elsystemet kan uppnås. Planeringen bör inriktas på att en elförbrukning inkl. förluster på 140-145 TWh ska kunna tillgodoses år 1990 med normal leveranssäkerhet. Jag anser att den övre nivån 145 TWh år 1990 något överstiger vad som f. n. kan anses vara mest sannolika elförbrukning detta år. Härigenom skapas således den eftersträvade marginalen i utbyggnadsplaneringen.

De riktlinjer för elförsörjningen som jag här förordat innebär att utbyggnadsplaneringen nu bör inriktas på att tillgodose en förbrukningsnivå på 140-145 TWh år 1990. Den prognostiserade elanvändningen år 1990 får givetvis successivt omprövas allteftersom nya bedömningar kan göras. Detta innebär att det inte nu nödvändigtvis behöver fattas några beslut om utbyggnad av anläggningar för att denna användningsnivå skall kunna tillgodoses. Avgörande för utbyggnadsbesluten blir givetvis de bedömningar om den framtida användningsnivån som görs vid tidpunkten för besluten.

Riktlinjerna innebär vidare att utbyggnad av elproducerande anläggningar enbart avsedda för förbränning av eldningsolja inte bör komma i fråga.

Tabell 10.2 Elproduktionssystemet år 1978, 1985 och 1990. Installerad effekt i MW och elproduktion i TWh

1978 1985 1990

Kärnkraft med

Fossilkondens

! Produktion vid normal vattentillrinning ca 6! TWh. 2 Värmeavtappning antas vara genomförd i Barsebäck och Ringhals. Värmeavtappning kan även komma i fråga i Forsmark. Utan värmeavtappning skulle elproduktionen från kärnkraftverken år 1990 vara ca 2 TWh större än i tabellen.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 224

Mot denna bakgrund kan elbalanser för åren 1985 och 1990 anges enligt

tabell 10.2. Den angivna elproduktionen för åren 1985 och 1990 förutsätter

normal vattenkraftproduktion och normalt utnyttjande av värmekraften. Jag vill starkt understryka att dessa balanser främst skall ses som en illustration av den inriktning på elförsörjningsområdet som jag förordar. De enskilda siffrorna bör därför inte tillmätas någon avgörande betydelse.

Det ankommer liksom tidigare på elproducenterna att detaljplanera utbyggnaderna. Härvid bör de riktlinjer som jag här angivit vara vägledande.

Jag övergår nu till att redovisa mina överväganden och förslag i fråga om olika typer av elproduktionsanläggningar.

10.2 Vattenkraft

Vattenkraftproduktionen i Sverige uppgår f. n. till ca 61 TWh under ett år

med normal vattentillrinning. Detta motsvarar två tredjedelar av den totala elproduktionen i landet. Anläggningar med en sammanlagd produktion av ca I TWh per år befinner sig under utbyggnad. Den tekniskt utbyggbara vattenkraften har uppskattats motsvara en årlig energiproduktion av ca 150 TWh. De utbyggnadsvärda vattenkraftresurserna — dvs. de resurser som

kan tillgodogöras i rationella anläggningar — har bedömts uppgår till ca 95

TWh per år. Ca 40 26 av den tekniskt utbyggbara vattenkraften eller ca 65 2 av den utbyggnadsvärda vattenkraften är således utnyttjad f.n. Av de återstående utbyggnadsvärda vattenkraftresurserna faller hälften eller ca 17 TWh per år på de fyra outbyggda huvudälvarna i Norrland, dvs. Torne,

Kalix och Pite älv samt Vindelälven.

I statsmakternas beslut år 1975 om energihushållning m.m. (prop. 1975: 30, CU 1975:28, NU 1975:30, rskr 1975: 202 och 203) behandlades bl. a. vattenkraftens roll i energiförsörjningen. På grundval av betänkandet (SOU 1974:22) Vattenkraft och miljö från utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand angav regeringen i propositionen vissa älvsträckor i södra Norrland och norra Svealand för vilka t. v. inga beslut beträffande utbyggnad borde fattas. För norra Norrland fanns inte underlag för att göra motsvarande urval av älvsträckor, eftersom utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland ännu inte hade lagt fram sitt betänkande (SOU 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3.

Energibalansen år 1985 skulle enligt 1975 års riksdagsbeslut innehålla 66 TWh vattenkraft. Näringsutskottet konstaterade att det rådde viss tvek-

samhet om möjligheterna att fram till år 1985 öka vattenkraftproduktionen från 61 till 66 TWh per år. Civilutskottet anförde att slutliga beslut rörande

vattenkraftens roll i försörjningen med elenergi fram till år 1985 borde grundas på det ytterligare underlag som skulle komma fram genom utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland.

De båda utredningar om vattenkraft som jag har nämnt har inventerat de

möjligheter till ytterligare kraftutbyggnader i norra Svealand samt i Norr-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 225

land som de berörda kraftföretagen bedömer som ekonomiskt utbyggnadsvärda inom överskådlig tid. De utbyggnadsmöjligheter som behandlas

motsvarar en vattenkraftproduktion av ca 19 TWh per år.

På grundval av ett omfattande material från dem som företräder utbyggnadsintressena resp. bevarandeintressena har utredningarna genom en

rangordning sökt ange vilka älvsträckor som vid ytterligare vattenkraftutbyggnad i första hand bör komma i fråga och vilka älvsträckor som är

minst lämpade för utbyggnad. Projektens värde från bevarandesynpunkt

och från kraftekonomisk synpunkt har vägts samman och projekten ord-

nats i en slutlig rangordning. I den högsta klassen i den slutliga rangordningen — klass 4 — ingår älvsträckor med mycket stora bevarandevärden. I

den lägsta klassen — klass 1 — ingår älvsträckor där en utbyggnad skulle

beröra små eller måttliga bevarandevärden. Sistnämnda älvsträckor är i

regel starkt påverkade av tidigare vattenkraftutbyggnad. I en särskild klass

0 återfinns om- och tillbyggnadsprojekt i befintliga kraftstationer som inte

har undersökts närmare av utredningarna.

Utredningarnas resultat sammanfattas i tabell 10.3.

Tabell 10.3 Vattenkraftutbyggnader rangordnade enligt SOU 1974: 22 och SOU 1976: 28, TWh/år Klass Södra Norrland Norra Norrland Totalt

och Norra Svealand - N [a LL 200 BU SH h 0. 00 0, -—->0—

O-NWWR 0, VO SONNA-MN WWwEeoorN NW ID

6 , wWw -é N - un bed €2XÅ 00

På grundval av bl. a. de båda tidigare nämnda betänkandena och remissinstansernas synpunkter på dessa fattade statsmakterna hösten 1977 beslut

om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra Svealand

och Norrland (prop. 1977/78: 57, CU 1977/78:9, rskr 1977/78: 100). I beslutet anges vilka vattendrag och älvsträckor som har undantagits från fortsatt vattenkraftutbyggnad. Förutom de fyra s.k. huvudälvarna och samtliga

objekt i klass 4 har enligt beslutet också undantagits sådana älvar och

älvsträckor i övriga klasser som det från översiktliga planeringssynpunkter finns särskilda skäl att bevara. Detta innebär att från utbyggnad har undan-

tagits bl.a. alla älvsträckor i obrutna fjällområden samt större sammanhängande, i huvudsak opåverkade älvsträckor som har stor betydelse för

den vetenskapliga naturvården, kulturminnesvården, friluftslivet, fisket,

rennäringen samt jordbruket och skogsbruket.

Undantagen bör inte innebära att smärre åtgärder som hänför sig t. ex. till redan företagen reglering helt skall förhindras. Beslutet innebär också 15 Riksdagen 1978/79. I samt. Nr 115. Bilaga I

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 226

att ett effektivare utnyttjande av vattenkraften i redan exploaterade älvar skall eftersträvas. Föredraganden framhåller att det finns fler älvsträckor än de som undantagits som har höga bevarandevärden och att det vid prövning enligt vattenlagen kan visa sig att utbyggnader inom sådana älvsträckor inte bör tillåtas.

I propositionen förutskickades att en särskild utredare skulle tillkallas för att skyndsamt utreda kraftnyttan och skadeverkningarna av överledning av vatten från Piteälven till Skellefteälven, från Laisälven till Skellefteälven och från Vindelälven till Umeälven. Utredningen (Bo 1978: 02) om överledning för vattenkraftändamål av vatten från Piteälven och Vindelälven, den s.k. Vattenöverledningsutredningen, tillsattes i februari 1978. Utredningen har bl.a. till uppgift att klarlägga om en vattenöverledning är att jämställa med en utbyggnad vad gäller skadeverkningar i älvarna och deras omgivningar.

Riksdagen framhöll med anledning av regeringens proposition 1975: 30 att den i princip ställde sig positiv till en tillbyggnad av Vietas kraftstation och anläggande av en kraftstation i Jaurekaska i Lule älv och att ytterligare undersökningar av förutsättningarna härför borde göras (NU 1975: 30, rskr 1975: 202). Med anledning av riksdagens uttalande uppdrog regeringen den 17 juni 1976 åt statens vattenfallsverk att utreda förutsättningarna för och konsekvenserna av de aktuella utbyggnaderna 1 Lule älv.

Vattenfallsverket har nu genomfört utredningen och jag vill här i korthet redogöra för vad som därvid framkommit.

Utredningen berör Stora Lule älv från Suorvamagasinet till Lulejaure. Med undantag för fallhöjden i Jaurekaska, ca 3 m, har fallhöjden på denna sträcka byggts ut i Vietas kraftstation. En eventuell ytterligare utbyggnad måste därför utföras som en separat anläggning. Effekten blir 275 MW och det årliga energitillskottet 84 GWh. Som en första etapp i en sådan utbyggnad kan en tilloppstunnel utföras och anslutas till den befintliga tilloppstunneln varigenom fallförlusterna i Vietas kraftstation kan minskas med 55 GWh.

Vad beträffar Jaurekaska redovisas dels möjligheten att anlägga en kraftstation med anslutande jorddammar och utskovsparti, dels möjligheten att utföra en sänkningskanal för att öka fallhöjden i Vietas kraftstation. Genom att bygga en ny kraftstation kan ett maximalt effektuttag om 25 MW och ett nettoenergitillskott om 44 GWh uppnås. Enbart en sänkningskanal beräknas ge ett årligt energitillskott om 31 GWh.

Av utredningen framgår att de olika tänkbara utbyggnaderna vid Vietas och Jaurekaska kan kombineras på ett flertal sätt. Vidare behandlas inverkan av de olika utbyggnadsalternativen på mark och bebyggelse, fiske, renskötsel, samfärdsel och turism.

Utredningen visar att såväl en tillbyggnad av Vietas med ytterligare ett aggregat som en utbyggnad av Jaurekaska skulle innebära stora investeringar med dålig lönsamhet.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 227

Med hänsyn till att det är angeläget att skapa ytterligare arbetstillfällen i området föreslår vattenfallsverket att utförandet av en ny tilloppstunnel till Vietas kraftstation övervägs ytterligare. Kostnaderna för tunneln blir hög och vattenfallsverket förutsätter att avskrivningsanslag erhålls för den del av kostnaden som inte kan förräntas i rörelsen. Verket har ingivit ansökan till vattendomstolen om att få utföra tilloppstunneln.

För Jaurekaska föreslår vattenfallsverket att en sänkningskanal med regleringsdamm utförs. Härigenom kan energiproduktionen i Vietas kraftstation ökas med ca 31 GWh per år. Anläggningen ger godtagbar förräntning och ansökan till vattendomstolen kommer att inges under våren 1979.

Statens vattenfallsverk har vidare i en rapport redovisat vilka statliga vattenkraftutbyggnader som kan tänkas komma till utförande under 1980talet. Av rapporten framgår att utrymmet för energitillskott från nya statliga vattenkraftutbyggnader är ytterst begränsat inom ramen för de av riksdagen fastlagda riktlinjerna för vattenkraftutbyggnad. Samtliga angivna utbyggnadsprojekt skulle tillsammans kunna bidra med högst 0,7 TWh.

Potentialen för produktionstillskott i små vattenkraftverk (mindre än 1500 kW) är jämfört med nuläget ca I TWh per år. Våren 1978 fattade statsmakterna beslut om stöd till små vattenkraftverk, m. m. (prop. 1977/ 78:131, NU 1977/78:61, rskr 1977/78: 303). Stöd utgår för åtgärder som syftar till att vidmakthålla, öka eller få till stånd elproduktion i kraftverk med en effekt av 1500 kW eller lägre.

Vattenkraften bygger på en väl beprövad teknik och är den enda förnybara energikälla som f. n. kan anses fullt utvecklad. Vattenkraften är från hälsosynpunkt överlägsen alla andra energislag som f.n. används i vårt land. Den är vidare en helt och hållet inhemsk energiresurs och kan därför inte överträffas från försörjningstrygghetssynpunkt. Den är lätt att reglera efter elkonsumtionens variationer och utgör därför ett värdefullt komplement till annan kraftproduktion som inte Jika lätt kan regleras. Den har hög tillförlitlighet och är av utomordentligt stor betydelse för leveranssäkerheten i elkraftsystemet vid störningar i stamnätet och vid plötsliga bortfall av stora värmekraftverk. Vattenkraften kan dessutom i allmänhet byggas ut med god ekonomi.

Enligt min uppfattning finns det således flera starka skäl för att inom ramen för de riktlinjer i den fysiska riksplaneringen som riksdagen beslutat om och med beaktande av speciella bevarandeintressen få till stånd en så stor vattenkraftutbyggnad som möjligt. Utbyggnadsmöjligheter finns inom ramen för gällande riktlinjer enligt tabell 10.4.

Sammanlagt är alltså vattenkraftprojekt med en årsproduktion på drygt 5 TWh fria för prövning enligt vattenlagen. Härav hänför sig drygt I TWh till s.k. effektutbyggnader, dvs. utbyggnader med obetydlig energiproduktion. Med hänsyn till det låga värdet av sådana effektutbyggnader i det svenska kraftsystemet under 1980-talet kommer denna typ av projekt i allmänhet att vara mycket olönsamma under denna period.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 228

Tabell 10.4 Möjlig vattenkraftutbyggnad enligt gällande riktlinjer, GWh/år Klass! Södra Norrland Norra Norrland Totalt

och

Norra Svealand

! Klassindelningen anges enligt utredningarna SOU 1974: 22 och 1976: 28. Någon justering med hänsyn till remissutfallet har inte gjorts.

Bland de i tabellen redovisade utbyggnadsmöjligheterna finns även en del projekt som inte är tillräckligt bearbetade för att en utbyggnad skall hinna genomföras under 1980-talet.

Energikommissionen räknar i sitt betänkande, med hänsyn till att speciella bevarandeintressen föreligger, endst med ett smärre tillskott av produktionskapacitet i vattenkraft fram till år 1990. I de räkneexempel som kommissionen presenterar anges produktionsnivån till 66 TWh år 1990. Remissinstanserna har med några få undantag förordat en större utbygg-

nad än 66 TWh vilket uppenbarligen innebär att man anser att riksdagens

beslut år 1977 om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i

norra Svealand och Norrland bör omprövas. För egen del är jag inte beredd att förorda en sådan omprövning.

Jag anser med hänsyn till de starka bevarandeintressena att ett bidrag på

65 TWh från vattenkraft år 1990 är ett eftersträvansvärt utbyggnadsmål mot

bakgrund av de begränsningar beträffande vattenkraftutbyggnaderna som beslutades av riksdagen år 1977. Beslutet innebär bl.a. att de fyra s.k. huvudälvarna undantas från fortsatt vattenkraftutbyggnad. Nivån 65 TWh år 1990 motsvarar ett tillskott på 3 TWh per år jämfört med nuvarande utbyggnadsnivå inkl. projekt under byggnad. För att denna utbyggnad

skall komma till stånd under 1980-talet fordras att åtskilliga projekt som kommer att aktualiseras under perioden även kommer till utförande. Man kan förvänta sig att konflikter med motstående intressen kan uppstå i flera fall. De övergripande bevarandeintressena har i huvudsak tillgodosetts i samband med att riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen för fortsatt vattenkraftutbyggnad lades fast.

Vid sin prövning enligt vattenlagen av en föreslagen vattenkraftutbyggnad kan regeringen, om företaget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, lämna medgivande till det även om hinder möter mot företagets tillåtlighet. Härigenom kan regeringen ta hänsyn till bl. a. energiförsörjningsbehovet. Härvid kan således beaktas det ökade värde som vatten-

kraften har fått för landets energiförsörjning bl. a. till följd av en restrikti-

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 229

vare inställning till kärnkraften och ökade oljepriser. Samtidigt måste naturligtvis beaktas de intressen som i det aktuella fallet talar mot utbyggnad, Underlag för regeringens tillåtlighetsprövning inhämtas förutom från vattendomstolen också genom remissbehandling. Det får härefter ankomma på regeringen att göra den avvägning som måste göras mellan främst energiförsörjningsintressena, å ena sidan, och motstående närings- eller bevarandeintressen, å den andra sidan.

För så gott som samtliga projekt i vattenfallsverkets rapport om statliga vattenkraftutbyggnader gäller att de f.n. inte kan genomföras på strikt kraftekonomiska grunder. Vidare kan prövningen enligt vattenlagen komma att lägga hinder i vägen för deras genomförande. Åtminstone en del av de tänkbara utbyggnaderna skulle kunna spela en viktig roll för att mildra de struktur- och sysselsättningsproblem som uppstår såväl hos vattenfallsverket som på annat håll bl.a. till följd av att utbyggnaden av större vattenkraftstationer slutförs. Jag tänker bl.a. på de strukturproblem som en alltför snabb nedtrappning av vattenkraftutbyggnaderna medför för vissa orter i Norrland. Det är därför viktigt att återstående utbyggnader förläggs så i tiden att såväl vattenfallsverkets som de berörda orternas strukturomvandling kan ske i en acceptabel takt. För att uppnå detta måste en del vattenkraftutbyggnader komma till stånd tidigare än vad som blir fallet om enbart de kraftekonomiska förutsättningarna blir avgörande. För att åstadkomma sådan tidigareläggning får man i en del fall enligt min mening vara beredd att skjuta till statliga medel för att täcka den andel av kostnaderna för utbyggnaderna som inte kan förräntas i kraftsystemet. Som exempel på utbyggnader för vilka sådan subventionering kan bli aktuell vill jag nämna den planerade nya tunneln vid Vietas kraftstation samt vissa effektutbyggnader i Lule älv och Skellefte älv, vissa utbyggnader i Skellefteälven samt i Malån och i övre delen av Råneälven. För samtliga utbyggnader är det naturligtvis en förutsättning att de vid prövningen enligt vattenlagen bedöms tillåtliga. Slutlig ställning till om utbyggnader skall ske på det sätt jag här har antytt kan givetvis inte tas förrän de olika projekten är närmare utredda bl.a. med avseende på bevarandeintressen och på behoven av särskilda medeltillskott. Ställningstagande får 1 de enskilda fallen naturligtvis också ske med hänsyn till det aktuella sysselsättningsläget på de orter som kan komma att beröras. En förutsättning för att tidpunkten för vattenkraftutbyggnaderna skall kunna bestämmas av sådana faktorer är vidare att även de projekt som inte är kraftekonomiskt lönsamma snarast blir utredda och prövade enligt vattenlagen.

Jag vill i detta sammanhang erinra om vad jag har anfört i fråga om tidigareläggning av vattenkraftutbyggnader i min anmälan till prop. 1978/ 79:127 om åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbotten tidigare denna dag.

Ett särskilt problem med vattenkraftutbyggnad är i detta sammanhang den långa förberedelsetid som krävs för bl. a. prövningsförfarandet enligt

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 230

vattenlagen. För att kunna anpassa tidpunkterna för vattenkraftutbyggnader till sysselsättningsförhållandena måste därför stora krav på planering ställas på kraftproducenterna, vilket konkret innebär bl. a. att utbyggnaderna bör förberedas och ansökan inlämnas till vattendomstol tidigare än vad som skulle ske om enbart behovet av krafttillskott beaktas.

Enligt förordningen om statsbidrag till energibesparande åtgärder inom näringslivet utgår bl. a. bidrag med högst 35 2 för åtgärder som syftar till att vidmakthålla, öka eller få till stånd elproduktion i vattenkraftverk med en effekt av 1500 kW eller lägre. Energikommissionen föreslår att tillvaratagande av vattenkraft från små vattenkraftverk stimuleras genom att de lokala eldistributörerna åläggs att till visst pris ta emot kraft från små lokala produktionsenheter, även vindkraftverk. Svenska Elverksföreningen utfärdade under år 1978 rekommendationer till sina. medlemsföretag om de ekonomiska villkoren för samkörning mellan mindre produktionsanläggningar (mindre än 1500 kW) och eldistributörer. Där fastläggs som princip att kraftverksägare skall få en ersättning som motsvarar den kostnadsminskning den inmatade kraftproduktionen medför för eldistributören. Jämfört med tidigare förhållanden innebär detta väsentligt förbättrade ekonomiska villkor för ägarna av små kraftverk. Tillsammans med bidragssystemet för små vattenkraftverk bör Elverksföreningens rekommendation innebära en påtaglig stimulans för utbyggnad av små vattenkraftverk.

Den ställning som ägare av småkraftverk har gentemot sin eldistributör är i allmänhet svag. Jag anser därför att det bör övervägas att eldistributör ges skyldighet att ta emot elenergi från småkraftverk. Detta bör ske i samband med den översyn av ellagen som jag återkommer till i det följande (avsnitt 10.8).

10.3 Kärnkraft

F.n. finns i Sverige sex kärnkraftblock i kommersiell drift. Den sammanlagda installerade effekten uppgår till ca 3700 MW. Den första anläggningen, Oskarshamn 1, togs i drift år 1972. Under perioden december 1974 till januari 1976 påbörjades driften vid ytterligare fyra block, nämligen Oskarshamn 2, Barsebäck 1 samt Ringhals I och 2. Barsebäck 2 togs i drift år 1977.

Elproduktionen från kärnkraftverken har ökat successivt. Åren 1973 och 1974 uppgick produktionen till ca 2 TWh för att därefter öka till i1,4 TWh år 1975, 15,2 TWh år 1976, 19,0 TWh år 1977 och 22,8 TWh år 1978.

För att belysa kärnkraftverkens driftresultat brukar man bl. a. använda sig av den s.k. utnyttjningsfaktorn. Denna beräknas som faktiskt producerad elenergi dividerad med teoretiskt maximalt möjlig elproduktion. Värdet 100 22 skulle innebära att kärnkraftverken utnyttjades med full kapacitet varje timme året runt. Det högsta värde som kan uppnås i

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 231

praktisk drift är ca 85 22, varvid hänsyn tagits till nödvändig avställningstid för översyn och bränslebyte.

Kärnkraftverk drabbas emellertid liksom andra elproducerande anläggningar av tekniska fel, vilket reducerar utnyttjningsfaktorn ytterligare. I planeringen räknar kraftföretagen i allmänhet med en utnyttjningsfaktor på 55 20 under det första kommersiella driftåret, 60 20 under det andra, 65 7 under tredje och slutligen 70 22 för det fjärde och därpå följande driftår.

Den vägda genomsnittliga utnyttjningsfaktorn för de kärnkraftblock som varit i drift resp. år är för de fyra åren 1975—1978 55, 55, 63 resp. 70 26. Om de ovan nämnda planerade utnyttjningsfaktorerna uppnåtts skulle utfallet ha blivit 59, 60, 63 resp. 67 20. Variationen i utnyttjningsfaktor mellan de olika blocken är relativt stor. Sammantaget får kärnkraftverkens driftresultat under de senaste åren betraktas som tillfredsställande. Likväl skulle det givetvis vara av stor ekonomisk betydelse om driftresultaten ytterligare kunde förbättras. Jag anser det därför vara värdefullt att det arbete som hittills lagts ned på att öka kärnkraftverkens driftsäkerhet målmedvetet drivs vidare.

Ytterligare två kärnkraftblock, Ringhals 3 och Forsmark 1, är färdigställda. Som jag tidigare redogjort för har tillstånd enligt villkorslagen att tillföra reaktorerna kärnbränsle dock inte meddelats för dessa anläggningar. Reaktorerna Ringhals 4 och Forsmark 2 kommer enligt kraftföretagens Planer att färdigställas hösten 1979 resp. hösten 1980. Även i detta fall blir tidpunkten för laddning beroende på om och när tillstånd enligt villkorslagen kan erhållas. Mot bakgrund av vad som har redovisats inför regeringens beslut i oktober 1978 med anledning av ansökningarna enligt villkorslagen att få ladda Ringhals 3 och Forsmark 1 måste kraftproducenternas möjligheter att slutgiltigt uppfylla lagens krav bedömas vara goda.

1 1975 års energipolitiska beslut förutsågs ett behov av sammanlagt 13 kärnkraftreaktorer år 1985. Beställningar för reaktorerna 11 och 12 — Forsmark 3 och Oskarshamn III — lades ut under år 1976. Med hänsyn till de successivt nedreviderade elprognoserna beslutades inte om utbyggnad av det trettonde kärnkraftblocket. Sedan hösten 1976 har arbetet på anläggningen Forsmark 3 bedrivits i mycket begränsad omfattning. Anledningen härtill var att regeringen önskade behålla handlingsfriheten att besluta om fortsatt utbyggnad av Forsmark 3 eller lägga ned projektet i samband med det kommande energipolitiska beslutet.

Alternativet till kärnkraft är på kort sikt ett ökat utnyttjande av oljebaserade kraftverk. Elproduktionen från ett kärnkraftblock av typ Ringhals 3 eller Forsmark 1 motsvarar en ökad oljeåtgång på ca 1,2 milj. ton per år om oljekondens är alternativ och drygt 0,5 milj. ton per år om kraftvärme är alternativ. Om endast sex reaktorer utnyttjas skulle, med den elförbrukning jag räknar med, oljeförbrukningen för elproduktion år 1985 vara över 5 milj. ton större än som skulle vara fallet vid ett utnyttjande av samtliga kärnkraftblock. Leveranssäkerheten i kraftsystemet skulle därtill vara oacceptabelt låg.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 232

Enligt energikommissionen bör man f.n. varken avveckla kärnkraften eller binda sig vid kärnkraften som en oundgänglig del av vårt energisystem genom en större ökning av kärnenergiverksamheten i Sverige. Pågående utbyggnad bör fullföljas eftersom det risktillskott detta leder till är marginellt. En avveckling av kärnkraften skulle innebära ett betydande risktagande inte bara för energiförsörjningen utan också för samhällsekonomin. Enligt kommissionens kalkyler skulle merkostnaden i alternativ B med avveckling av kärnkraften till år 1990 jämfört med alternativ C! med ett begränsat kärnkraftprogram bli ca 25 000 milj. kr. för perioden fram till år 1990 och ca 100 000 milj. kr. för perioden fram till år 2000.

En mycket stor majoritet av de remissinstanser som yttrat sig om kommissionens principiella inställning till kärnkraftens roll i det svenska energisystemet delar kommissionens uppfattning.

Frågan om kärnkraftens kostnader är föremål för en fortlöpande debatt. Särskilt har kostnaderna för kärnbränslecykelns slutsteg och kostnader för rivning av kärnkraftverk diskuterats och varit föremål för mycket skilda bedömningar. För att se över och komplettera den bild av kärnkraftens kostnader som redovisats av energikommissionen har den norska konsuitfirman Scandpower A/S på industridepartementets uppdrag närmare analyserat de kostnader som kan förknippas med elproduktion i kärnkraftverk. Utredningen redovisas i bilaga 1.8.

Studiens syfte har varit att ta fram de kostnader som bör belasta elproduktionen från de svenska kärnkraftverken nu och i framtiden. Studien har baserats på såväl svenskt som utländskt, främst amerikanskt, underlagsmaterial. Analysen har omfattat kostnader för anläggningar, drift, bränsle, avveckling, koncessionsbehandling och myndighetskontroll samt historisk och framtida forskning och utveckling.

Resultatet av studien är att el producerad i de svenska kärnkraftverken i prisnivån december 1978 bör belastas med en genomsnittlig kostnad på ca 8 öre per kWh år 1978 och ca 10 öre per kWh år 1990. Kostnaden för ny kärnkraft (Forsmark 3) beräknas år 1990 uppgå till ca 11,5 öre per KWh. Av dessa kostnader utgör ca 0,3 öre per kWh de historiska och framtida forsknings- och utvecklingskostnader som enligt utredningen bör belasta kärnkraftproduktionen. I likhet med energikommissionen har Scandpower baserat sina beräkningar på kalkylräntan 490.

Kostnaderna för kärnbränslecykelns slutsteg, dvs. lagring, transport, upparbetning och slutdeponering, beräknas uppgå till ca 0,9 öre per kWh. Genom att tillgodoräkna värdet av vid upparbetningen utvunnet uran och plutonium reduceras den resulterade kostnaden till 0,4 öre per kWh. Alternativet med direktdeponering utan upparbetning beräknas bli något dyrare.

Kostnaden för avveckling av kärnkraftverken beräknas i utredningen bli obetydlig utslagen per producerad kWh. För exempelvis Forsmark 3 beräknas rivningskostnaden i fast penningvärde bli ca 200 milj. kr., motsvarande

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 233

ungefär 596 av anläggningskostnaden, om den definitiva rivningen sker 50 år efter det att driften avslutas. Avvecklingskostnaderna för de svenska kärnkraftverken belastar enligt utredningen den genomsnittliga elkostnaden med endast 0,03 öre per kWh. Om man räknar med 0 20 kalkylränta blir kostnaden 0,15 öre per KWh.

Enligt energikommissionen uppgår den totala kostnaden för ny kärnkraft till ca 9 öre per kWh år 1990 i prisnivån december 1976. Detta kan antas motsvara 10,5 — 11 öre per kWh i prisnivån december 1978, alltså något lägre än den uppgift för Forsmark 3 som anges i utredningen.

Utredningen bestyrker alltså energikommissionens uppfattning att kärnkraften från ekonomisk synpunkt är överlägsen andra elproducerande anläggningar med undantag för vissa vattenkraftverk.

Jag anser i likhet med energikommissionen och en stor majoritet av remissinstanserna att man f. n. varken bör avveckla kärnkraften eller binda sig vid kärnkraften som en oundgänglig del i vårt energisystem genom en större ökning av kärnenergiverksamheten i Sverige. Jag har tidigare (avsnitt 5.2) redovisat de insatser som enligt min mening bör göras för att på olika sätt förbättra kärnkraftens säkerhet. Den omfattning som verksamheten på kärnkraftområdet f. n. har i landet — med anläggningar koncentrerade till ett begränsat antal platser — anser jag vara överblickbar och hanterbar och kan inte anses innebära bindningar som nödvändiggör en framtida ökning av kärnkraftproduktionen eller introduktion av flera led i kärnbränslecykeln. Ett utnyttjande av kärnkraften medför ett minskat oljeberoende och en förbättrad försörjningstrygghet inom elsektorn. Jag anser emellertid att det är önskvärt med en begränsning av kärnkraftprogrammet. Utöver de tio reaktorer som är i drift eller nästan färdigställda bör endast de reaktorer som därutöver har koncession enligt atomenergilagen färdigställas. Detta innebär en begränsning av kärnkraftprogrammet till tolv reaktorer. Enligt min mening bör någon utbyggnad därutöver inte komma i fråga.

Jag anser i likhet med energikommissionen att den inhemska tekniska och industriella kompetensen inom kärnkraftområdet bör bibehållas för att driftsäkerheten hos de befintliga reaktorerna skall kunna upprätthållas och om möjligt ytterligare förbättras.

Den begränsning av kärnkraftprogrammet i förhållande till 1975 års energipolitiska beslut som jag här har förordat innebär att bl. a. Asea-Atom måste anpassa sig till en förändrad situation. Överläggningar härom kommer att tas upp i samband med förhandlingar mellan staten och Asea om fortsatt samarbete inom Asea-Atom.

Frop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 234

10.4 Övrig kondenskraft

Den installerade effekten i oljekondenskraftverk uppgår f.n. till ca 3 000 MW. Härav finns 1000 MW i Karlshamnsverket och 850 MW i Stenungsundsverket. Kondenskraftverk -— med undantag av kärnkraftverk — för andra bränslen än olja finns f. n. inte i landet. Verkningsgraden i denna typ av kraftverk är förhållandevis låg — endast ca 40 26 av bränslets energiinnehåll omvandlas till el. Kondenskraftverkens utnyttjningstid varierar kraftigt från år till år bl. a. beroende på vattentillgången. Under åren 1976 och 1977, som var år med relativt låg vattenkraftproduktion, producerades 7 resp. 8 TWh oljekondenskraft. Under år 1978, som var ett år med större vattenkraftproduktion var oljekondensproduktionen låg, ca 2 TWh.

CDL redovisade år 1978 i studien Lokalisering av kustförlagda koleldade värmekraftverk förutsättningarna för att placera koleldade kondenskraftverk vid den svenska kusten. I studien, som ingår som ett led i den fortlöpande fysiska riksplaneringen, uttalas inte någon rekommendation att bygga koleldade kraftverk. I rapporten diskuteras de miljöproblem som är förenade med koleldade kraftverk och vilka krav som måste ställas på lägen för framtida kolkraftverk. Miljöproblemen i samband med kolkraftverk har jag tidigare redovisat. I rapporten framhålls att det främst är kraftöverföringssynpunkter och behovet av avsvavling som är styrande för val av lämpliga lägen. På grund härav anges att de i rapporten prioriterade lägena på ostkusten, dvs. Tunaberg i Oxelösundstrakten, Sunnäs vid Söderhamn och Åsehorn vid Mönsterås f.n. är att föredra framför lägen på västkusten.

Ett tänkbart läge för ett framtida kolkondenskraftverk är vidare Slite på Gotland. Här kan dock endast ett mindre kraftverk komma ifråga.

Som jag tidigare framhållit är ett av de viktigaste målen för energipolitiken att minska landets oljeberoende. Någon utbyggnad av enbart oljeeldade kondenskraftverk bör därför inte komma ifråga.

Såsom jag tidigare nämnt bör framtida anläggningar avsedda för förbränning av torv eller flis i första hand utgöras av kraftvärmeverk eller hetvattencentraler. Koleldning bör kunna komma ifråga för såväl kondenskraftverk som kraftvärmeverk. Skälen härför är i huvudsak att förutsättningar måste finnas för att säkerställa tillräcklig produktionskapacitet under senare delen av 1980-talet och att erfarenheter av kolhantering och kolmarknad måste vinnas. Innan helt tillfredsställande lösningar har presenterats på miljöproblemen i samband med kolförbränning, kan dock endast ett litet antal koleldade anläggningar komma i fråga. De erfarenheter som erhålls från dessa ger den nödvändiga kunskapsbakgrunden för att senare — när miljöproblemen kan lösas på ett tillfredsställande sätt och det från andra synpunkter bedöms lämpligt — öka satsningen på kol. Jag vill i detta sammanhang erinra om de satsningar för att lösa kolets miljöproblem som jag tidigare föreslagit (kapitel 5).

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 235

Jag förordar alltså att planeringen inriktas så att möjligheter skapas att ta kolkondensblock i drift under de sista åren av 1980-talet. I den elbalans för år 1990 som jag tidigare har redovisat (avsnitt 10.1) har jag vid den högre användningsnivån räknat med ett kolkondensblock på 600 MW. Huruvida någon anläggning bör komma till stånd i detta tidsperspektiv får givetvis bedömas mot bakgrund av bl. a. kraftförsörjningsläget vid den tidpunkt vid vilken slutligt beslut måste fattas.

Jag anser vidare — i likhet med energikommissionen — att undersökningar bör göras om möjligheterna att anpassa befintliga kondenskraftverk till eldning med fasta bränslen. Denna fråga bör lämpligen tas upp i samband med att de väntade förslagen från utredningen om omställbara eldningsanläggningar behandlas.

10.5 Kraftvärmeverk

Med kraftvärmeverk avses anläggningar i vilka el och fjärrvärme kan produceras samtidigt. Det vatten som cirkulerar i fjärrvärmenätet används som kylmedium i kraftverket. Härigenom kan det bränsle, som tillförs kraftverket, utnyttjas i väsentligt högre grad än i ett kondenskraftverk, där en stor del av den tillförda energin förloras i kylvattnet. Processens verkningsgrad blir ungefär dubbelt så hög i ett verk med kombinerad el- och fjärrvärmeproduktion som i ett kondenskraftverk. Den totala verkningsgraden i ett kraftvärmeverk uppgår till ungefär 85 20 räknat på energiinnehållet i tillfört bränsle. Kraftvärmeverk benämns också mottrycksverk.

F.n. är den installerade mottryckseffekten i landets kraftvärmeverk ca 2000 MW eloch den årliga elproduktionen ca 5 TWh. Kraftvärmeverk finns i tolv kommuner. Större kraftvärmeanläggningar finns bl.a. i Malmö, Norrköping, Stockholm, Uppsala och Västerås.

Energikommissionen föreslår att kraftvärmeverk byggs i sådana tätorter där fjärrvärmenätets omfattning är sådan att värmeunderlaget samhällsekonomiskt sett motiverar en kraftvärmeutbyggnad. I syfte att stimulera en sådan utbyggnad bör enligt kommissionen en förbättrad finansiering för kraftvärmeverk ordnas. Samarbete mellan den etablerade kraftindustrin och kommunerna bör enligt kommissionen stimuleras. Vidare anser kommissionen att större nytillkommande anläggningar bör utrustas för fastbränsleeldning. Genom lämpliga stödinsatser bör enligt kommissionen garanteras att några anläggningar eldas med torv så att praktiska erfarenheter härav erhålls.

De remissinstanser som uttalar sig i frågan ansluter sig i huvudsak till vad kommissionen har anfört.

År 1977 tillsattes en informell arbetsgrupp med representanter för industridepartementet, Svenska kommunförbundet, Svenska kraftverksföreningen, Svenska värmeverksföreningen, statens industriverk och statens vattenfallsverk med uppdrag att kartlägga problem i samband med

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 236

kraftvärmeutbyggnader och att föreslå åtgärder för att främja fortsatt utbyggnad.

Arbetsgruppen har nu lagt fram resultatet av sitt arbete i en rapport. Denna redovisas i bilaga 1.10.

AV rapporten framgår bl. a. följande. Utvecklingen på fjärrvärmeområdet är av avgörande betydelse för möjligheterna att bygga kraftvärmeverk eftersom ett tillräckligt stort värmeunderlag är en förutsättning för att bygga kraftvärmeverk.

Utredningar om utbyggnad av kraftvärmeverk har genomförts eller pågår i åtskilliga kommuner. Emellertid har under de senaste åren få beslut fattats om utbyggnad av nya kraftvärmeverk. F. n. pågår ingen utbyggnad.

Det grundläggande hindret för en mer omfattande utbyggnad av kraftvärmeverk torde enligt arbetsgruppen under perioden fram till mitten av 1980-talet vara att behovet av ytterligare produktionsresurser är begränsat eftersom elförbrukningens ökningstakt har minskat väsentligt jämfört med tidigare prognoser. Kraftutbyggnaden planerades i 1975 års energipolitiska beslut för en elförbrukning, inkl. överföringsförsluter, om 159 TWh år 1985. I prognoser som lagts fram senare har emellertid elförbrukningen antagits öka långsammare. Statens industriverk angav sålunda i en prognos år 1977 förbrukningsnivån till 124—127 TWh år 1985. Nu pågående och beslutad övrig kraftutbyggnad är så omfattande i förhållande till denna förbrukning att behovet av ytterligare kraftvärmeverk — utöver de beslutade — är litet. Denna slutsats gäller under förutsättning att de kärnkraftblock som är under byggnad tas i drift.

Den väntade lägre ökningen av elförbrukningen medför också vissa lönsamhetsproblem för sådana nya kraftvärmeprojekt som inte har ett väl utbyggt värmeunderlag och som därmed inte får tillräckligt långa drifttider under de första årens drift.

Arbetsgruppen tar vidare upp bl.a. vissa samarbetshinder. Enligt arbetsgruppen behöver ett kommunalt kraftföretag med kraftvärmeverk sluta avtal med sin kraftleverantör om bl. a. maskinskadekraft, kompletteringskraft och samkörningsprinciper. Olikheter i utgångspunkter, värderingar m. m. kan göra det svårt att nå för båda parter acceptabla överenskommelser. Även frågan om värmefallsersättning, dvs. fördelning av eventuell samproduktionsvinst mellan kraftföretag och kommun, har angivits vara en stötesten för kraftvärmeprojekt. Arbetsgruppens slutsats är dock att förutsättningar finns för att denna typ av svårigheter kan lösas genom förhandlingar mellan parterna.

Arbetsgruppen pekar vidare på att finansieringsproblem medför betydande svårigheter för utbyggnaden.

Långfristiga lån med anläggningen som säkerhet kan i allmänhet erhållas med ett belopp motsvarande 70-75 24 av investeringen. Långivare är bl. a. allmänna pensionsfonden. De tidigare nämnda fjärrvärmelånen (avsnitt 9.2.1) kan användas för finansieringen av den del av investeringen i kraft-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 237

värmeverket som motsvarar värmeproduktionen. Ungefär en tiondel av kostnaden för ett oljebaserat kraftvärmeverk kan därigenom finansieras på detta sätt. Finansieringsproblemet gäller således främst resterande 15— 2090 av investeringen.

Kommunerna är enligt arbetsgruppen i allmänhet inte beredda att med egna medel svara för någon del av investeringar i kraftvärmeverk där de förutsätts ingå som ägare helt eller delvis. De är inte heller beredda att ta upp lån för ändamålet om deras lånemöjligheter i övrigt skulle begränsas därigenom. Denna inställning från kommunernas sida beror enligt arbetsgruppen på att de har att finansiera en lång rad andra verksamhetsgrenar än elproduktion.

Arbetsgruppen framhåller att utbyggnaden av kraftvärmeverk skulle underlättas väsentligt om lån på samma villkor som för fjärrvärmelånen kunde disponeras till en del även för utbyggnaden av kraftvärme.

Finansieringssvårigheterna för kommunerna gäller dock enligt arbetsgruppen inte generellt. Kommuner med etablerad produktion har möjlighet att utnyttja avskrivningsmedel från befintliga anläggningar för att finansiera en Ökning av produktionskapaciteten, i den mån medlen inte behöver tas i anspråk för amortering av befintliga lån eller reinvesteringar i anläggningarna.

Arbetsgruppen föreslår följande program för utbyggnaden av kraftvärmeverk.

Arbetsgruppen anför att utrymmet på kort sikt för kraftvärmeutbyggnader är begränsat enligt bedömningar som gruppen tagit del av. Redan under senare delen av 1980-talet kan dock kraftvärmeverk behöva byggas ut i mer betydande omfattning. Om villkorslagens krav inte kan uppfyllas och nya kärnkraftblock därför inte tas i drift uppstår ett behov av snabb utbyggnad bl.a. av kraftvärmeverk redan under 1980-talets första hälft. Något direkt ekonomiskt stöd till kraftvärmeverk torde då inte behövas.

För att möjliggöra en framtida kraftvärmeutbyggnad bör utbyggnaden av fjärrvärmenäten hållas på en hög nivå. Arbetsgruppen föreslår därför att systemet för finansiering av fjärrvärmeutbyggnad permanentas. Det är därvid av vikt att lånefrågan kan prövas för projekt som sträcker sig över flera år.

Vidare bör enligt arbetsgruppen planeringssamarbetet mellan de parter som är berörda av en kraftvärmeutbyggnad fortsätta och utvidgas. Några statliga insatser för att förbättra samarbetet bedöms inte nödvändiga. Arbetsgruppen föreslår också att forsknings- och utvecklingssatsningen inom fjärrvärmeområdet intensifieras bl. a. för att på sikt möjliggöra fjärrvärmemedistribution baserad på lågtemperaturteknik.

Slutligen anser arbetsgruppen att ett antal kraftvärmeverk bör komma till stånd redan i ett kortare tidsperspektiv där fjärrvärmeunderlaget är tillfredsställande, främst för att ge möjligheter till praktiska erfarenheter av fastbränsleeldning. Kommunernas möjligheter att få lån för kraftvärmeutbyggnader behöver därför förbättras.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 238

Kommunernas lånemöjligheter bör enligt arbetsgruppen ökas så att de kan få lån upp till 100 70 av investeringen i kraftvärmeverk. För att avsevärda likviditetsproblem inte skall uppstå under de första driftåren bör lånen till så stor del som möjligt utgå i form av annuitetslån. Det är vidare av vikt att lånen är långfristiga.

För den del av anläggningen som ersätter hetvattencentraler kan redan i dag erhållas s.k. fjärrvärmelån, dvs. f.n. 23-åriga annuitetslån med en räntesats som är 0,5 Z6 högre än för 15-åriga kommunlån. Huvuddelen av återstående lånebehov, åtminstone 70-75 20, förutsätts kunna tillgodoses på samma sätt som normalt sker för kraftutbyggnader. Även för resterande del av investeringen upp till 100 26 bör enligt arbetsgruppen kommunerna garanteras lån enligt samma system som beträffande fjärrvärmelånen. När ett kommunalt bolag svarar för investeringen bör gälla att bolaget mot kommunal borgen får samma villkor som kommunen.

Med hänsyn till önskvärdheten att minska oljeberoendet bör det enligt arbetsgruppen eftersträvas att bygga anläggningarna för fastbränsleeldning eller med långtgående förberedelser för eldning med fasta bränslen. Förslaget ovan innebär att merinvesteringen för fastbränsleeldning skall kunna lånefinansieras helt.

Frågan om införandet av särskilda statsbidrag eller andra subventioner bör enligt arbetsgruppen övervägas när erfarenheter av de föreslagna åtgärderna, främst lånen, föreligger eller om statsmakterna på grundval av en energipolitisk bedömning anser att en snabbare utbyggnad av kraftvärmeverk bör äga rum.

För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till de av arbetsgruppen framlagda förslagen och därmed också till vad energikommissionen anfört med samma innebörd. Det är sålunda väsentligt för möjligheterna till kraftvärmeproduktion att fjärrvärmeutbyggnaden stöds genom att finansieringen tillgodoses på lång sikt. Denna fråga har jag tidigare behandlat (avsnitt 9.2.1).

Vad gäller forskning och utveckling rörande fjärrvärmedistribution får jag hänvisa till att det löpande energiforskningsprogrammet ger vissa möjligheter till stöd för ny teknik inom detta område, främst i samband med fjärröverföring av hetvatten, utnyttjande av industriellt spillvärme och solvärme. Dessutom lämnas bidrag till prototyp- och demonstrationsanläggningar inom ramen för anslaget ES Energibesparande åtgärder inom näringslivet m. m.

Jag har i samband med behandlingen av värmeförsörjningen (avsnitt 9.2) berört olägenheterna med fjärrvärmeförsörjningens oljeberoende. Det kapital som är bundet i ett kraftvärmeverk är betydande. Kostnaderna för att bygga om anläggningen till fasta bränslen är avsevärda. Vidare kan en omställning till fasta bränslen var olämpligt med hänsyn till anläggningens läge. Givetvis är det dock önskvärt att befintliga kraftvärmeverk byggs om till fastbränsleeldning där förhållandena medger det.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 239

Ett oljebaserat kraftvärmeverk innebär således att fjärrvärmeförsörjningen i orten binds långsiktigt till olja på ett sätt som kräver betydande insatser för att en övergång till andra bränslen skall kunna genomföras.

Nya kraftvärmeverk bör därför enligt min mening byggas så att de från början kan eldas med andra bränslen än olja. Utom att anläggningarna tekniskt sett bör vara lämpade för eldning med fasta bränslen, eventuellt efter en begränsad omställning, bör de givetvis utföras på sådant sätt och förläggas till sådan plats att fastbränsleeldning kan godtas enligt miljöskyddslagen och från kommunens sida.

Den tidigare nämnda kommittén om omställbara eldningsanläggningar har att redovisa närmare förslag i fråga om krav på fastbränsleeldning. Efter vad jag erfarit avser kommittén att lägga fram ett betänkande under hösten 1979. I avvaktan härpå bör byggandet av nya kraftvärmeverk för enbart oljeeldning få påbörjas endast om det kan visas att andra godtagbara alternativ saknas. Jag vill i sammanhanget erinra om att bl. a. denna fråga kan beaktas vid prövningen enligt 136a§ byggnadslagen i de fall sådan prövning kommer till stånd. Denna bestämmelse innebär att tillkomsten och lokaliseringen av bl. a. kraftvärmeverk med en tillförd effekt överstigande 500 MW skall prövas av regeringen, såvida inte regeringen för visst fall medger undantag. För att kraftvärmeverk vars effekt inte överstiger 500 MW skall prövas krävs att regeringen i visst fall beslutar därom.

Under början av 1980-talet är enligt min uppfattning vissa utbyggnader av kraftvärme motiverade. Behovet av ytterligare produktionskapacitet under senare delen av 1980-talet bör till stor del kunna täckas med kraftvärmeverk. Sådana bör som jag tidigare har framhållit baseras på andra bränslen än olja.

Jag har därför räknat med en utbyggnad under perioden fram till år 1990 av fastbränsleeldande kraftvärmeverk med en effekt av 700—-1 100 MW el.

För att denna utbyggnad skall komma till stånd är det av särskilt stor vikt att kommunernas möjligheter att lånefinansiera investeringarna förbättras. Arbetsgruppens förslag rörande finansieringen innebär enligt min mening en lämplig lösning av frågan.

Efter överläggningar med riksbanken får jag meddela att den ställt sig positiv till att finansieringen av kommunernas andel av kraftvärmeverk till den del som arbetsgruppen föreslagit ordnas på samma sätt som f. n. sker beträffande fjärrvärmeprojekt. Något förslag till riksdagen i denna fråga torde därför inte behövas.

10.6 Industriellt mottryck

S.k. industriella mottrycksanläggningar baseras på att avloppsångan från turbinen direkt används för uppvärmning av olika apparater i en industriell process. Sådana anläggningar finns särskilt inom massa- och pappersindustrin. Liksom i kraftvärmeverk uppnår man i sådana verk en

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 240

hög verkningsgrad, ca 85 20. Elutbytet blir dock något längre än vid kraftvärmedrift, eftersom ångans energiinnehåll efter turbinen är något högre.

Som framgår av vad jag tidigare anfört (avsnitt 10.1) är el från industriella mottrycksverk förhållandevis billig. Med dagens oljepriser uppgår den rörliga kostnaden till ca 6 öre/kWh. Investeringskostnaden för en industriell mottrycksanläggning beräknas av industriverket vara ca 1300-1500 kr./kW, vilket är betydligt lägre än motsvarande kostnad för ett kraftvärmeverk.

F.n. finns en installerad effekt i industriella mottryckskraftverk om ca 800 MW i landet. Utnyttjningstiden har under senare år varit kortare än normalt eftersom industrin haft ett mycket lågt kapacitetsutnyttjande på grund av den djupa lågkonjunkturen. År 1977 producerades i industriella mottrycksanläggningar ca 3,5 TWh elenergi. Detta är ungefär I TWh lägre än vid normalt kapacitetsutnyttjande inom industrin,

Energikommissionen har bedömt den maximala takten i utbyggnaden av industriella mottrycksverk till ca 60 MW per år under perioden fram till år 1990. I alternativ C har kommissionen räknat med en ökning av produktionskapaciteten med ca 30 MW per år till ca 1200 MW år 1990. Vid en utnyttjningstid av ca 6 000 timmar per år skulle i så fall år 1990 ca 7 TWh produceras i industriella mottrycksanläggningar. Detta är enligt min uppfattning en realistisk utbyggnadsnivå.

Statsbidrag till installation av mottrycksanläggningar i befintlig industriell verksamhet har utgått sedan den 1 juli 1975 inom ramen för reglerna om statsbidrag till energisparande åtgärder inom näringslivet. Energikommissionen har föreslagit att industriella mottrycksanläggningar även fortsättningsvis skall erhålla ekonomiskt stöd. Förslaget får stöd av flertalet remissinstanser, som diskuterat frågan. Bl. a. riksrevisionsverket påpekar dock att stödformen bör utredas tillsammans med vissa andra frågor av styrmedelskaraktär.

Hittills har statsbidrag lämnats till uppförande av tio industriella mottrycksanläggningar. Härav uppfördes sju anläggningar med 20 9 tilläggsbidrag under våren 1977. Således har industrin hittills bara beslutat installera tre mottrycksanläggningar då det ordinarie bidraget om 3527 har utgått. Under år 1978 har inte beslut fattats om någon ytterligare mottrycksanläggning inom den befintliga industrin. Detta kan i viss utsträckning bero på den ogynnsamma situation vår industri befunnit sig i på grund av den djupa lågkonjunkturen, men också andra faktorer kan spela in. Det finns därför skäl att ytterligare överväga utformningen av samhällets styrmedel inom detta område. Det är vidare angeläget att ett ökat utnyttjande av andra bränslen än olja kommer till stånd också i mottrycksanläggningar.

Tidigare denna dag har chefen för budgetdepartementet erhållit regeringens bemyndigande att tillkalla en utredning om beskattningen av energi, m.m. Utredningen avses behandla bl. a. frågan om beskattningen av mottryckskraft och frågan om energiskattens utformning för att främja ett ökat utnyttjande av bränslen som ersätter olja.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 241

10.7 Vindkraft

Vindkraften befinner sig, när det gäller vindkraftaggregat av en storlek som bedöms vara intressant från energiförsörjningssynpunkt, i dag på utvecklings- och försöksstadiet. Stora kommersiella vindkraftaggregat har ännu inte uppförts i något land.

I Sverige genomförs inom ramen för det av riksdagen beslutade energiforskningsprogrammet ett omfattande utvecklings- och försöksprogram inom vindkraftområdet. Hittills har inom ramen härför bl. a. utförts vissa systemstudier samt uppförts ett försöksaggregat på 50 kW i trakten av Älvkarleby i norra Uppland. Närmast förestående är prototypupphandling avseende vindkraftaggregat i full skala med en elektrisk effekt på 2-4 MW.

Flera faktorer kan, vid sidan av bl. a. utvecklingsarbetets framgång och de därmed sammanhängande kostnaderna för vindkraftgenererad el, komma att bli avgörande för möjligheterna att utnyttja vindenergin.

Möjligheterna att inom kraftsystemet till en rimlig kostnad åstadkomma produktionsutjämning över perioder med varierande vindförhållanden är av stor betydelse för möjligheterna att utnyttja vindkraften för energiproduktion. I vårt land är främst vattenkraftverk tillgängliga för sådan produktionsutjämning. Såvitt nu kan bedömas kommer kraftsystemets kapacitet för produktionsutjämning sannolikt att sätta en övre gräns för möjligheterna till framtida vindkraftutnyttjande.

Den effekt som kan utvinnas ur ett vindkraftverk ökar kraftigt med ökande vindstyrka. Tillgång till områden med goda vindförhållanden är därför en förutsättning för att kraftekonomisk konkurrensförmåga skall kunna uppnås.

Energikommissionen föreslår mot den bakgrunden att ökade resurser ges till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut och andra organisationer för vindmätningar i syfte att förbättra kännedomen om vindförhållandena i landet.

Remissinstanserna tillstyrker kommissionens förslag eller lämnar det utan erinran.

Jag vill framhålla att en översiktlig kartläggning av vindförhållandena i landet redan har gjorts inom ramen för energiforskningsprogrammet. Ytterligare studier av vindförhållandena pågår. Jag anser att pågående studier inom ramen för energiforskningsprogrammet bör fullföljas. Medel för vindstudier syftande till att få underlag för framtida beslut rörande utnyttjande av vindkraften som energikälla bör även fortsättningsvis utgå via energiforskningsprogrammet.

Även om de rent fysiska vindtillgångarna är goda så kan olika markområdens tillgänglighet för vindkraftändamål komma att sätta en gräns för utbyggnadsmöjligheterna. Varje vindkraftaggregat påverkar nämligen direkt eller indirekt markutnyttjandet inom ett förhållandevis stort markområde. Närmare studier av frågor i samband härmed pågår inom ramen för den fysiska riksplaneringen. 16 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 115. Bilaga I

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 242

Energikommissionen räknar med ett bidrag från vindkraften till elförsörjningen år 1990 på 2 TWh. I ett av alternativen har dock ett bidrag på 10 TWh detta år kalkylerats. 2 TWh motsvarar 175 å 350 vindkraftaggregat och 10 TWh 1050 å 2 100 vindkraftaggregat med en tornhöjd av 80 m.

Kommissionen föreslår att pågående utvecklingsarbete drivs vidare och att fullskaleprototyper byggs på olika håll i landet. Kommissionens förslag får stöd av remissinstanserna, av vilka dock flera framhåller problem främst avseende anspråk på mark för vindkraftverken.

Utnyttjande av vindkraften i form av stora nätanslutna aggregat erbjuder enligt min uppfattning en möjlighet att få vissa bidrag till ett huvudsakligen på andra energikällor uppbyggt elförsörjningssystem. Påbörjade forsknings- och utvecklingssatsningar bör därför fullföljas med målsättningen att till mitten av 1980-talet få underlag för vidare bedömningar rörande vindkraften. Vi bör givetvis också aktivt följa den forsknings- och utvecklingsverksamhet inom vindkraftområdet som bedrivs utomlands. Jag återkommer vid min behandling av anslaget Energiforskning till de närmare riktlinjerna för verksamheten inom delprogrammet Vindenergi.

När det gäller storleken av vindkraftens eventuella bidrag till den framtida svenska energiförsörjningen vill jag framhålla att det ännu är för tidigt att, innan bl. a. de nyss nämnda insatserna inom energiforskningsprogrammet har slutförts, göra någon närmare bedömning. I energibalansen för år 1990 har jag räknat med högst 1 TWh från vindkraft.

I sammanhanget bör också nämnas att visst bidrag från vindkraften kan erhållas genom att utnyttja små lokala, nätanslutna eller icke nätanslutna, vindkraftaggregat. Tillgängligt underlag tyder emellertid på att energibidraget från sådana lokala aggregat blir obetydligt för energiförsörjningen totalt sett. Det kan däremot vara intressant för elförsörjning av enskilda fastigheter inom vissa områden i landet.

10.8 Kraftöverföring och eldistribution 10.8.1 Kraftöverföring

Grundläggande bestämmelser om att dra fram och begagna starkströmsledningar finns i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) och kungörelsen (1957: 601) om elektriska starkströmsanläggningar. Därtill kommer de starkströmsföreskrifter enligt vilka statens industriverk meddelar närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektriska anläggningar.

Enligt ellagen krävs tillstånd för att dra fram elter begagna elektrisk starkströmsledning. Sådant tillstånd meddelas av regeringen eller av statens inustriverk. Avsikten med koncessionsplikten är att staten skall ta till vara det allmännas intressen och utöva kontroll över kraftföretagen så att inte enbart företagsekonomiska synpunkter bestämmer planeringen, samt kontrollera att kraven på säkerhet är tillgodosedda,

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 243

De flesta elproduktionsanläggningar av betydelse är anlutna till de riks-

omfattande stamnätet, som består av ledningar och transformatorstationer

för 220 kV och 400 kV. Stamnätet utnyttjas för överföringen av elenergi på större avstånd mellan produktionsanläggningar och konsumtionsområden.

Stamnätet är vidare en förutsättning för samkörningen mellan kraftföreta-

gen, vilket gör det möjligt att utnyttja den totala elproduktionsapparaten på ett ekonomiskt sätt. Större delen av stamnätet ägs av statens vattenfallsverk. Tillfälliga störningar i produktionssystemet liksom fel på större led-

ningar m. m. kan i de allra flesta fall klaras utan avbrott för abonnenterna

under förutsättning att stamnätet är rätt dimensionerat. En ändamålsenlig utbyggnad av stamnätet är sålunda ett villkor för en säker och ekonomisk

framtida elförsörjning.

Utbyggnad och drift av stamnätet ombesörjes av vattenfallsverket i

samråd med de övriga kraftföretag som utnyttjar stamnätet. Villkoren för

överföring på stamnätet är reglerade i ett avtal mellan vattenfallsverket

och ett antal kommunala och enskilda kraftföretag. Den regionala kraftöverföringen från kraftverk och från uttagspunkter

på stamnätet (stamstationer) till storkonsumenter och återdistributörer

ombesörjs av vattenfallsverket samt kommunala och privata kraftföretag.

Planverket har gemensamt med naturvårdsverket, industriverket och

vattenfallsverket gjort en utredning om kraftledningar i fysisk planering.

Syftet med utredningen har varit att ge information och förslag till samord-

ningsrutiner av ömsesidigt intresse för kraftindustrin och den statliga och

kommunala planeringen med anknytning till markanvändning och naturresursfrågor. Utredningsarbetet har redovisats i rapporten Kraftledningar i fysisk riksplanering, som har överlämnats till bostadsdepartementet vid planverkets rapportering till regeringen i samband med den fysiska riks-

planeringens planeringsskede. Regeringen har i anslutning till sitt beslut

den 7 september 1978, med uppdrag till vissa myndigheter att medverka i den fortsatta fysiska riksplaneringen, angett att den av verken föreslagna handläggningsordningen bör vara vägledande vid planering av kraftledningar.

Inom bostadsdepartementet pågår arbete med dels en ny plan- och byggnadslag, dels med en ny rapport om hushållning med mark och vatten. Inom ramen för detta arbete bör en del av de brister som i olika samman-

hang påtalats beträffande planläggningen och handläggningen av konces-

sionsärenden enligt ellagen kunna avhjälpas. Det kan emellertid också bli

erforderligt att göra ändringar i ellagen. Denna fråga övervägs f.n. i regeringskansliet.

Vattenfallsverket har, bl.a. som underlag för den fysiska riksplane-

ringen, presenterat översiktliga planer för utbyggnad av ett överföringssystem för 800 kV spänning som förbinder vissa produktionsanläggningar med större konsumtionsområden i södra och mellersta Sverige. Väsentligt

för valet av ett sådant system är enligt vattenfallsverket att såväl energiför-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 244

luster som anspråken på mark kan bringas ned vid övergång till högre spänning.

Frågan om ett system för 800 kV har aktualiserats bl. a. genom att verket hos statens industriverk ansökt om koncession för en sådan ledning med en sträckning från Forsmarks kraftstation till Stockholmsregionen. Industriverkets koncessionsbehandling pågår f. n. Ändamålet med ledningen är bl. a. att täcka en ökad elförbrukning i Storstockholmsområdet. Avsikten är att denna ledning till att börja med skall drivas med 400 kV spänning men vara så dimensionerad att det senare är möjligt att öka spänningen till 800 kV och därmed flerdubbla överföringskapaciteten och minska överföringsförlusterna.

Industriverket har på regeringens uppdrag låtit utreda det framtida beho- , vet av kraftledningar för att tillgodose Stockholmsområdets behov av elenergi. Utredningen redovisar behovet av kraftledningar fram till år 2000. Som underlag för bedömningen av elnätets utbyggnad har två elprognoser använts. I den ena prognosen antas elförbrukningen öka med 4,1 7 per år och i den andra med 5,6 26. Den faktiska elkonsumtionen under de senaste fem åren har inom Storstockholmsområdet ökat med i medeltal 790 per år. Den kraftiga konsumtionsökningen medför att ett antal nya kraftledningar måste byggas och vara klara att tas i bruk senast under år 1983 för att dagens leveranssäkerhet ska kunna upprätthållas.

Det svenska kraftöverförings- och eldistributionssystemet kännetecknas vid en internationell jämförelse bl.a. av en hög driftsäkerhet i elleveranserna till säväl storförbrukare som övriga elkonsumenter. Kraftöverföringssystemet byggs upp och drivs på sådant sätt att enstaka fel i ledningsnätet — som normalt inträffar många gånger per år — inte påverkar elleveranserna till abonnenterna. I vissa fall kan emellertid mer omfattande störningar ge upphov till avbrott i eldistributionen. Erfarenhetsmässigt är störningar av större omfattning ytterligt sällsynta och är i allmänhet kortvariga.

Jag anser att det är angeläget att driftsäkerheten i elkraftsystemet även fortsättningsvis hålls på en mycket hög nivå med hänsyn till den centrala betydelse som elenergin har för samhällets funktion. En ändamålsenlig utbyggnad av kraftöverföringssystemet är därför nödvändig. Därvid bör särskilt beaktas möjligheterna att genom övergång till ledningar med högre spänning eller kraftigare dimensionering minska överföringsförlusterna. Utbyggnaden av ledningssystemet blir härigenom även ett led i en förbättrad energihushållning. Jag anser emellertid med hänvisning till vad jag tidigare anfört om behovet av kraftutbyggnader, att utbyggnad av ett omfattande 800 kV-nät knappast är behövligt.

Däremot kan det bli aktuellt att dessförinnan i vissa fall bygga enstaka ledningar dimensionerade för 800 kV med hänsyn till bl. a. knappa markresurser. Det är bl. a. viktigt att Storstockholm får en tryggad elförsörjning, vilket kräver utbyggnad av nya ledningar. Den planerade 800 kV ledningen från Forsmark har stor betydelse i detta sammanhang.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 245

10.8.2 Eldistribution

Distributionsnäten omfattar högspänningsledningar för 20, 10 och 6 kV

och lågspänningsledningar för 380/220 volt.

Distributionen av elström till Sveriges över fyra miljoner abonnenter

sköts i dag av drygt 400 företag. Mer än hälften av dessa är privatägda och förser 20 Z> av abonnenterna med elenergi, medan kommunerna svarar för 70 90 och staten 10 96.

Under den senaste 20-årsperioden har eldistributionen genomgått en kraftig strukturförändring som medfört att inte mindre än 1600 företag har upphört. Huvudparten av landets eldistributörer har ingen egen elproduktion utan elenergin levereras från någon av de större elproducenterna.

Större industrier inom ett distributionsområde får ofta elenergin direkt från

kraftleverantören.

Riksdagen fastställde våren 1976 riktlinjer för strukturomvandlingen på eldistributionsområdet (prop. 1975/76: 100 bil. 15 s. 158, NU 1975/76:45, rskr 1975/76: 263). Dessa innebär att rationaliseringen i huvudsak skall fortgå på frivillig väg och att den bör ske med utgångspunkt i att huvudansvaret för distributionens ordnande åvilar det allmänna. De enskilda elkonsumenterna skall tillförsäkras gynnsamma distributionsförhållanden och

kommunerna som företrädare för lokala intressen ges ett större inflytande

på eldistributionen. Statens vattenfallsverk förutsätts komma att aktivt

medverka till en rationell utveckling på området och även framdeles fort-

sätta att bedriva en inte oväsentlig distributionsverksamhet.

Distributionsföretag skall, där så bedöms lämpligt, föras samman eller gå upp i företag som medger rationell verksamhet med tillgodoseende av

konsumenternas krav på driftsäkerhet, störningsberedskap, elkvalitet och

service. Uppmärksamhet bör fästas vid behovet av en rationell samordning mellan eldistributionen och den allmäna kommunala verksamhets-

och samhällsplaneringen.

Andra krav som bör tillgodoses i samband med strukturomvandlingen är

bl. a. att möjligheterna till taxeutjämning tas till vara. Vidare är det enligt

riktlinjerna önskvärt att så långt som möjligt söka uppnå enhetliga lokala distributionsförhållanden genom en samordning av tätorts- och lands-

bygdsdistribution. Under senare tid har olika kommuner i ärenden hos regeringen fört fram

krav på ett ökat kommunalt inflytande på eldistributionen. Vidare har Svenska kommunförbundet i två promemorior daterade den 24 maj 1977

resp. den 13 november 1978, vilka har överlämnats till regeringen, redovisat sin syn på det kommunala inflytandet. Förbundet anför bl. a. att de nya

riktlinjerna för eldistributionens strukturrationalisering speglade förhållandena under första hälften av 1970-talet. Under senare år har kommunerna

ålagts allt större ansvar för energiförsörjningen. Förbundet hänvisar bl. a.

till lagen om kommunal energiplanering och riksdagens beslut år 1978 om energisparplan för befintlig bebyggelse. Dessutom kommer kommunerna

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 246

att i större omfattning än f. n. inte bara att distribuera utan också producera elenergi. Ett kommunalt huvudmannaskap bör då omfatta hela kommunområdet för att möjliggöra önskvärd samordning mellan produktion och distribution.

Vidare anför förbundet att kommunernas behov av ett avgörande inflytande över eldistributionen främst bör baseras på ägande. Det är i dag också möiligt för varje kommun att ta ställning till hur den anser att eldistributionen skall vara organiserad inom det egna området men förändringar kan dock bara ske på lång sikt om den måste bygga på frivillighet och kan som regel aktualiseras enbart när företag blir till salu.

Enligt förbundet är möjligheterna för kommunerna att praktiskt få inflytande när mindre företag blir till salu lika begränsade som före år 1976. Hindren är framför allt konkurrens mellan olika intressenter vid förvärv av eldistributionsanläggningar eller sådan rörelse samt finansieringssvårigheter. Förbundet anser därför att svårigheterna för kommunerna att förvärva eldistributionsföretag bör undanröjas och kommunerna ges förköpsrätt till företagsförvärv inom det egna området.

För egen del vill jag anföra följande om kommunernas inflytande på eldistributionen. Kommunernas stärkta ställning såsom den återspeglades i riktlinjerna kom till uttryck i elagen på så sätt att i lagen togs in en bestämmelse innebärande att möjligheterna att tillgodose lokala intressen särskilt skall beaktas vid prövning av ansökan om områdeskoncession. Sådana synpunkter som kommunförbundet har framfört i sina promemorior skall därför bedömas med beaktande av de krav som enligt ellagen ställs på lämpliga enheter. Härvid vill jag särskilt peka på kravet att åstadkomma enheter inom vilka en taxeutjämning kan komma till stånd. I vissa fall innebär detta krav att distributionsområdena inte bör begränsas till att omfatta endast enskilda kommuner.

För att koncessionsmyndigheten skulle få möjlighet att i ett tidigare skede än dittills kunna följa och påverka strukturomvandlingen infördes lagen (1976: 240) om förvärv av eldistributionsanläggning m. m. enligt vilken det krävs tillstånd till förvärv av sådan anläggning. Genom ett sådant tillståndstvång skulle också konkurrenssituvationer och spekulativa förvärv, som är ägnade att diva upp prisnivån till nackdel för konsumenterna, kunna förebyggas. Avsikten med tillståndstvånget är att koncessionsmyndigheten redan på förvärvsstadiet skall kunna göra den prövning som f.n. sker i samband med att ansökan om koncession prövas.

Jag vill också erinra om att en opartisk värderingsnämnd inrättades i syfte att främja frivilliga överlåtelser av eldistributionsanläggningar eller rörelse. Nämnden skall pröva frågor om värdering av anläggning så att priset blir rimligt från såväl köparens som säljarens synpunkt.

Jag anser därför att koncessionsmyndigheten har erforderliga lagliga möjligheter att verka bl. a. för en strukturomvandling i enlighet med 1976 års riktlinjer där även de kommunala synpunkterna såsom de kommit till

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 247

uttryck i Kommunförbundets promemorior kan tillgodoses i önskvärd omfattning. Jag vill i sammanhanget erinra om att den som inte är nöjd med beslut, som i första instans fattas av statens industriverk, beträffande frågor om koncession enligt ellagen eller förvärv enligt lagen om förvärv av eldistributionsanläggning m. m. kan överklaga sådana beslut hos regeringen. Jag kan således inte finna att det föreligger några vägande skäl att införa en kommunal förköpsrätt till företagsförvärv såsom Kommunförbundet föreslagit.

Staten har sedan länge med olika stödåtgärder medverkat till utbyggnaden av eldistributionsanläggningar på landsbygden. Statsbidrag till främjande av landsbygdens elektrifiering har utgått sedan år 1940. Skälen för en intensifiering av elektrifieringsarbetet var att avspärrningen under kriget hindrade tillförseln av bensin samt lys- och brännoljor (prop. 1940:43 s. 12).

Några mera bestämda allmängiltiga regler rörande statsbidragens storlek eller de förutsättningar som borde gälla för bidragen, ansågs knappast kunna uppställas. Det fick arkomma på Kungl. Maj:t att bestämma därom från fall till fall under beaktande av de föreliggande särskilda förhållandena.

Efter beslut av riksdagen år 1958 (prop. 1958: 116, JoU 1958: 17, rskr 1958: 278) föreligger möjlighet att i betydligt större omfattning än tidigare lämna stöd till upprustning av elnät på landsbygden.

Nu gällande bestämmelser om stödverksamhet finns i förordningen (1959: 369, omtryckt 1977: 348) om statligt stöd åt landsbygdens elförsörjning. Stöd till anläggning och upprustning av elektriska distributionsnät på landsbygden, inbegripet anläggningar för lokala elverk, kan beviljas i form av dels bidrag, dels garantier för lån som tas i bank, hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit eller annan kreditinrättning. Upprustningsstödet tar sikte enbart på upprustning av oräntabla eldistributionsanläggningar, dvs. främst glesbygdsdistribution.

Genom den statliga bidragsverksamheten har ca 100 000 fastigheter fått tillgång till elström. Hittills har 115 milj. kr. utgått i statsbidrag för detta ändamål. Avsikten med verksamheten är att förbättra distributionsanläggningarna och främja strukturomvandlingen. Hittills har 108 milj. kr. lämnats i bidrag till upprustning av nedslitna och underdimensionerade landsbygdsnät i samband med att ekonomiskt svagare enheter uppgått i större och bärkraftigare distributionsföretag.

Eftersom strukturomvandlingen hittills skett på frivillig väg, har stödverksamheten visat sig vara ett effektivt medel för att åstadkomma en överföring av olönsamma och dåliga distributionsföretag till mer bärkraftiga enheter.

Socialstyrelsen fick för några år sedan i uppdrag att på försök göra särskilda insatser för att förbättra servicen för människor i glesbygd. I samband därmed konstaterades att många familjer i skogs- och fjällbyg-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 248

derna saknar elström. Socialstyrelsen tillsatte tillsammans med industri-

verket en arbetsgrupp som fick i uppdrag att inventera det återstående elektrifieringsbehovet i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

samt föreslå hur de helårsbebodda fastigheterna skulle kunna elektrifieras.

Industriverket har i promemorian Glesbygdselektrifiering — en invente-

ring av elektrifieringsbehovet i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län närmare redovisat resultatet av arbetsgruppens arbete.

Inventeringen visar att 250 hushåll i de tre länen saknar el. Länsmyn-

digheterna och kommunerna bedömer att ca 150 av dessa bör elektrifieras.

Den länsvisa fördelningen är 73 fastigheter i Norrbottens län, 31 i Väster-

bottens län och 45 i Jämtlands län. Dessa fastigheter bebos f. n. av 379 personer. Totalt fanns vid undersökningstillfället i landet ca 400 oelektri-

fierade fastigheter. Kännetecknande för bosättningarna är att de ligger ensligt med stora avstånd till närmaste kraftledning.

Inom ramen för socialstyrelsens glesbygdsanslag har bidrag lämnats till

ett antal kommuner och enskilda fastighetsägare för inköp av dieselaggre-

gat för fastigheternas elförsörjning. Denna försöksverksamhet har blivit

dyrbar och inte resulterat i en tillfredsställande elförsörjning. Aggregatelektrifiering förordas därför endast i de fall en konventionell elektrifiering blir alltför dyrbar.

Industriverket har beräknat kostnaden för en elektrifiering av åter-

stående oelektrifierade fastigheter, som bör förses med el, till 55 milj. kr. i

1976 års penningvärde. Av detta belopp kan statsbidragsanspråken enligt

tillämpad praxis uppskattas till ca 30 milj. kr.

Rapporten har genom industriverkets försorg varit på remiss hos bl. a. berörda länsstyrelser och kommuner. Remissinstanserna förordar i princip

att fastigheterna förses med el på konventionellt sätt, dvs. att kraftled-

ningar dras fram.

Industriverket undersöker f.n. möjligheterna att för elektrifiering av avlägset liggande fastigheter använda bl.a. aggregat som bygger på stirlingprincipen och små vattenkraftstationer. Verket skall också undersöka om det finns andra alternativa möjligheter till lokal elproduktion än de nu

nämnda, t. ex. små, inte nätanslutna vindkraftverk. Industriverket har låtit genomföra en teknisk/ekonomisk undersökning i syfte att få en uppfattning om omfattningen av eftersatt underhållsarbete och behovet av förnyelse inom eldistributionsföretag som inte har tillräck-

liga resurser för att bedriva en godtagbar distribution. Resultatet av under-

sökningen har redovisats i utredningen Eldistribution — en ekonomisk

analys.

Utredningen visar att det föreligger risk för att många företag eftersätter

underhåll och förnyelse av sina nät främst på grund av glest kundunderlag och i vissa fall i förening med för låg taxesättning. Det är dock endast ett

begränsat antal av det totala antalet eldistributörer som arbetar under ekonomiskt ogynnsamma förhållanden. En grov uppskattning ger vid han-

den att det rör sig om ca 40—50 distributionsföretag.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 249

I detta sammanhang vill jag anföra följande om de principer som bör läggas till grund för den fortsatta stödverksamheten efter det att det nu gällande stödprogrammet löper ut budgetåret 1979/80.

Enligt utbildad praxis utgår bidrag f. n. till elektrifiering av äldre helårsbebodda fastigheter i glesbygd. Bidrag kan inte lämnas till täckande av driftunderskott. Bidragen är behovsprövade och beroende av angelägenhetsgrad. Syftet med bidragen är att förbättra levnadsvillkoren för dem som sedan länge är bofasta i glesbygd. Stöd har därför i princip inte ansetts kunna lämnas till nyetableringar. Jag anser emellertid att bidrag undantagsvis skall kunna utgå även i dessa fall. Jag åsyftar då sådana äldre fastigheter som från samhälleliga synpunkter, t.ex. behov av bevakning, tillsyn eller räddningstjänst, bedöms vara av intresse att bevara.

Det är emellertid inte rimligt att alla återstående oelektrifierade fastigheter förses med el. Om och på vilket sätt en elektrifiering skall kunna genomföras i varje enskilt fall får liksom hittills ytterst bli beroende på kostnaderna. I den mån försöksverksamhet med lokal elproduktion med utnyttjande av lokala energikällor kommer till stånd bör den inriktas mot sådana anläggningar som utan större svårigheter kan skötas av den som bebor fastigheten. Årliga driftbidrag för sådana elektrifieringar anser jag därför inte skall utgå.

Jag anser att restelektrifieringen bör fortgå inom en ram av 2 å 3 milj. kr. per budgetår. Med en sådan bidragstakt bör restelektrifieringen, med de kostnader industriverket uppgett härför, kunna vara avslutad inom en tioårsperiod.

Den pågående strukturomvandlingen har lett till att bärkraftiga enheter skapats, bl.a. genom att mindre inte bärkraftiga företag gått upp i större. Jag finner det vara angeläget att de stora och bärkraftiga företagens erfarenheter och resurser utnyttjas vid en omstrukturering. De bör därför även i fortsättningen aktivt medverka till en rationell utveckling på området och bl.a. vara beredda att ta över olönsam och dålig distribution. Jag anser med hänsyn till den utveckling jag pekat på att det inte längre är behövligt att staten genom bidrag stöder den fortsatta utvecklingen i samma omfattning som hittills. Stödet i form av bidrag till upprustningar bör därför till större delen kunna ersättas med andra former av stödåtgärder. Jag åsyftar då statliga lån eller lånegarantier för upprustningskostnader.

Det finns emellertid fortfarande ett antal mindre glesbygdsområden, som saknar inslag av tätare bebyggelse och där huvudsakligen mindre, ekonomiskt svaga distributionsföretag är verksamma. Det finns inte heller alltid lämpliga, angränsande företag som är villiga att utan bidrag ta över och rusta upp sådana glesbygdsföretag.

En avveckling av upprustningsbidragen skulle i sådana fall kunna medföra en nedslitning av distributionsanläggningarna och förhindra en fortsatt strukturrationalisering med upprustning av redan nedslitna anläggningar. Glesbygdsbefolkningens förhållanden skulle därigenom komma att för-

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 250

sämras. Om bidragen i sådana fall avvecklas, kan det också bli svårare för t.ex. kommunala distributionsföretag att överta angränsande, nedslitna nät där detta framstår som nödvändigt från struktursynpunkt.

Endast i sådana glesbygdsområden som jag nu har nämnt bör statliga bidrag till upprustning av nedslitna och oräntabla elnät kunna lämnas. Bidragen bör inriktas på svaga lokala och kommunala företag som tagit över eller står i begrepp att ta över dåliga företag. Jag beräknar det återstående behovet av sådana medel till totalt 10 milj. kr.

Jag vill i sammanhanget erinra om att industriverket enligt de av riksdagen våren 1975 fastställda riktlinjerna för strukturomvandlingen på eldistributionsområdet (prop. 1975/76: 100 bil. 15 s. 158, NU 1975/76:45, rskr 1975/76: 263) har att överväga om det behövs lagstiftning eller andra åtgärder för att trygga en fortsatt utveckling enligt riktlinjerna. Verket skall också överväga om fortsatta ekonomiska stödåtgärder är påkallade för att påskynda och underlätta rationaliseringsarbetet.

Jag har från industriverket erfarit att verket har för avsikt att senast i samband med verkets anslagsframställning för budgetåret 1980/81 redovisa sina överväganden.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 251

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen dels att godkänna de riktlinjer för energipolitiken som jag har förordat, dels att antaga förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar, 2. lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder

för vissa kraftanläggningar m. m., dels att godkänna den av mig förordade utvidgningen av användningsområdet för statlig garanti för oljeutvinning m. m.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 252

Anslagsfrågor för budgetåret 1979/80

DRIFTBUDGETEN Fjortonde huvudtiteln

E. ENERGIHUSHÅLLNING

E 2. Statens kärnkraftinspektion: Förvaltningskostnader

Från detta anslag bestrids kärnkraftinspektionens kostnader för tillsyn av kärnkraftverk m. m. Inspektionens verksamhet finansieras med avgifter enligt förordningen (1975: 421, ändrad senast 1978: 686) om vissa avgifter till statens kärnkraftinspektion. Avgifterna avses medföra full kostnadstäckning för såväl förvaltningskostnader som kärnsäkerhetsforskning.

Regeringen har därför i budgetpropositionen 1979 föreslagit riksdagen att under denna rubrik anvisa ett förslagsanslag av 1000 kr. (prop. 1978/ 79:100 bil. 17 s. 132).

Som jag redan har nämnt (avsnitt 5.2) bör kärnkraftinspektionen nästa budgetår disponera ytterligare medel utöver vad jag har beräknat i budgetpropositionen 1979. Dessa medel skall användas för en ökad satsning på sådana åtgärder som leder till att säkerheten i befintliga kärnkraftblock kan höjas.

Statens kärnkraftinspektion har i skrivelse den 23 februari 1979 beräknat de ytterligare utgifterna inom detta anslag under budgetåret 1979/80 till 3,5 milj. kr. Inspektionens förslag till fördelning av detta belopp liksom upptagna medel innevarande budgetår och min beräkning i budgetpropositionen framgår av följande sammanställning.

1978/79 Beräknad ändring 1979/80 Totalt

1979/80

Förslag i Inspektio- Före-

budgetpro- = nen i skri- draganden

positionen =:velse

1979 1979-02-23

Anslag Utgifter

(även för utrikes resor) Lokalkostnader 466 000 + 168000 + 44000 678 000 Expenser 513 000 - 51000 + 55000 517 000

10429 000 +1 103 000 +3 500 000 15 032 000 Uppbördsmedel Tillsyn av atomenergianläggningar m. m. 10428 000 +1103000 = +3500000 = 15031000 Nettoutgift 1000 of. of. 1000

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 253

I enlighet med inspektionens förslag beräknar jag utgifterna för inspek-

tion för budgetåret 1979/80 till sammanlagt 15 032 000 kr., dvs. 3,5 milj. kr.

mer än jag beräknade i budgetpropositionen 1979. De ytterligare medlen

under anslagsposten Lönekostnader är därvid främst avsedda för utgifter för olika konsultuppdrag. Jag har inte nu beräknat medel för några ytterli-

gare tjänster vid inspektionen. Som framgår av sammanställningen beräknas även de uppbördsmedel som redovisas under detta anslag öka med 3,5 milj. kr. varför anslagsbeloppet 1000 kr. kvarstår oförändrat.

Riksdagen bör beredas tillfälle att ta del av mina ändrade beräkningar av

utgifterna under anslaget.

Jag hemställer att regeringen

bereder riksdagen tillfälle att ta del av mina ändrade beräkningar av

utgifterna under anslaget Statens kärnkraftinspektion: Förvalt-

ningskostnader.

E 3. Statens kärnkraftinspektion: Kärnsäkerhetsforskning

Från detta anslag bestrids kärnkraftinspektionens kostnader för kärnsäkerhetsforskning. Verksamheten finansieras med avgifter enligt förordningen (1975: 421, ändrad senast 1978: 686) om vissa avgifter till statens kärnkraftinspektion. Anslaget förs därför upp med ett formellt belopp av

1000 kr. Det får inte belastas.

Regeringen har därför i budgetpropositionen 1979 (prop. 1978/79: 100 bil.

17 s, 135) föreslagit riksdagen att under denna rubrik anvisa ett reservationsanslag av 1000 kr. för budgetåret 1979/80.

I budgetpropositionen 1979 beräknade jag för den verksamhet som finansieras över anslaget under budgetåret 1979/80 totalt 24,5 milj. kr.

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 5.2) bör kärnkraftinspektionen nästa budgetår disponera ytterligare medel utöver vad jag har beräknat i budgetpropositionen 1979. Dessa skall användas till en ökad satsning på åtgärder

som leder till att säkerheten i befintliga kärnkraftverk kan höjas. Jag har

nyss redovisat mina beräkningar avseende inspektionens förvaltningskost-

nader. Även för att möjliggöra forskning kring säkerhetshöjande åtgärder bör finnas ytterligare medel. Statens kärnkraftinspektion har i sin under E 2 nämnda skrivelse beräknat det ytterligare medelsbehovet under detta anslag budgetåret 1979/80 til! 1,5 milj. kr. Jag ansluter mig till inspektionens bedömning och beräknar alltså den

verksamhet som skall finansieras över detta anslag under nästa budgetår till totalt 26 milj. kr. Eftersom anslaget tillförs medel genom avgifter från kärnkraftproducenterna kvarstår anslagsbeloppet 1000 kr. oförändrat.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 254

Riksdagen bör beredas tillfälle att ta del av min ändrade beräkning av

omfattningen av verksamheten under anslaget.

Jag hemställer att regeringen

bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om verk-

samheten under anslaget Statens kärnkraftinspektion: Kärnsä-

kerhetsforskning.

E 5. Energibesparande åtgärder inom näringslivet m. m.

1977/78 Utgift 107 107 473 Reservation 342 028 281 1978/79 Anslag 310 000 000 1979/80 Förslag 300 000 000

Från detta anslag bestrids utgifter för statsbidrag enligt förordningen

(1975: 422) om statsbidrag till energibesparande åtgärder inom näringslivet

m. m. (omtryckt 1978: 339), enligt förordningarna (1977: 389 och 1978: 985)

om särskilt tillägg till statsbidrag enligt förordningen (1975: 422) om statsbidrag till energibesparande åtgärder inom näringslivet m.m. och enligt kungörelsen (1974: 250) om statsbidrag till energibesparande åtgärder inom

trädgårdsföretag (omtryckt 1978: 290). Bidragsverksamheten administreras,

vad gäller de energibesparande åtgärderna inom näringslivet (anslagposterna 1 och 2), av statens industriverk, vars utgifter för administration,

information, utredning och uppföljning av verksamheten också täcks från

anslaget. Bidragen till trädgårdsföretag (anslagposterna 3 och 4) admini-

streras av lantbruksstyrelsen.

1978/79 Beräknad ändring 1979/80 Myndig- Föredraheterna ganden

1. Åtgärder i företagens

byggnader, processer m. m.

samt åtgärder rörande små

vattenkraftverk 249 000 000 — 109 000 000 —34 000 000 2. Prototyper och demonstra-

tionsanläggningar m. m. 57 000 000 + 23000 000 +23 000 000 3. Åtgärder i trädgårdsnäringens

byggnader 3 000 000 of. + 1000 000 4. Prototyper och demonstra-

tionsanläggningar inom

trädgårdsnäringen 1000 000 of. of.

310 000 000 — 86 000 000 —10 000 000

De uppgifter som statens industriverk och lantbruksstyrelsen har lämnat beträffande bidragsläget m.m. den 1 juli 1978 sammanfattas i följande

tabell (milj. kr.).

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 255

Anvisade me- Beviljade och Inneliggande delt.o.m, = av industri- ansökningar budgetåret = verket till- om bidrag 1977/78 styrkta bidrag

Antal Bidrags- Bidrags-

projekt — belopp = belopp

ca ca ca

1. Åtgärder i företagens bygg-

nader, processer m. m. 408 4570 317 63 2. Prototyper och demonstra-

tionsanläggningar m. m. 100 83 7 29

3. Åtgärder i trädgårds-

näringens byggnader 10 718 9 - 4. Prototyper och demonstra-

tionsanläggningar inom trädgårdsnäringen - - = -

518 5371 398 92

Vanliga åtgärder avseende företagens byggnader, vartill bidrag har beviljats, är förbättring av isolering och av värme- och ventilationssystem,

anslutning till fjärrvärme och övergång till eldning med fasta bränslen.

Inom företagens processer är de vanligaste åtgärderna återvinning av värme ur gaser, vätskor, luft m. m., övergång till eldning med fasta bränslen samt pann- och ugnsbyten. En stor del av stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar har gått till olika projekt inom pappers- och

massaindustrin för att pröva ny energisnål teknik inom branschens indu-

striella processer. Bidrag har lämnats också för att pröva en ny metod att

framställa råjärn och för att pröva en ny teknik vid klor-alkaliframställning.

Bland intressanta projekt under budgetåret 1977/78 kan nämnas en anläggning för återvinning av gummi ur bildäck, en anläggning för förbränning av hushållsavfall och bark i fluidiserad bädd och en anläggning för framställ-

ning av metangas ur gödsel.

De vanligaste åtgärderna avseende trädgårdsnäringens byggnader är byte av värmepannor och förbättring av värmeinstallationer samt investeringar i isolerande skuggningsanläggningar och installationer för automatisk klimatreglering.

Statens industriverk

Antalet ärenden rörande bidrag för energibesparande åtgärder inom näringslivets byggnader har, som en följd av ändrade bidragsregler, ökat

mycket kraftigt. Detta har lett till en otillfredsställande lång handläggningstid. Genom delegering till de regionala utvecklingsfonderna av ärenden rörande vissa mindre bidrag avseende byggnader och genom vissa förenk-

lade handläggningsrutiner räknar emellertid industriverket med en minskning av handläggningstiden för dessa ärenden.

Som en följd av lågkonjunkturen har antalet ärenden rörande industriella processer samt prototyper och demonstrationsanläggningar sjunkit under

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 256

budgetåret 1977/78. Genom arbetet med erfarenhetsåterföring i form av ”teknikblad” och ”energisparhandböcker” för olika branscher samt en fortsatt subventionerad energirådgivning torde bidragen för åtgärder inom industriella processer kunna komma att efterfrågas i större omfattning.

Industriverkets utredning (SIND 1978: 6) om behovet av prototyper och demonstrationsanläggningar inom pappers- och massaindustrin, järn- och stålindustrin och kemiska industrin ger underlag för en mer aktiv uppsökande verksamhet vad avser bidrag till sådana anläggningar. Vidare kommer i ökad utsträckning en samordning att ske med programorganen på energiforskningsområdet. Resultaten från forsknings- och utvecklingsverksamheten torde under året i ökad omfattning omsättas i demonstrationsanläggningar.

Bidragen till energibesparande åtgärder inom näringslivet har haft som väsentligt syfte att underlätta en omställning till bättre energihushållning i produktion och byggnader. Detta innebär att en avtrappning av bidragsverksamheten bör ske efter hand, åtminstone vad gäller bidrag till ombyggnad av produktionsutrustning och byggnader.

Bidragen till prototyper och demonstrationsanläggningar bör å andra sidan öka i omfattning liksom information och rådgivning. Arbetet koncentreras på att initiera stora energibesparingsprojekt av typ spillvärmeöverföring från industrin till kommunala hetvattennät, övergång till fastbränsleeldning i kommuner och industrier samt i övrigt insatser för att få till stånd prototyper och demonstrationsanläggningar i de energikrävande industribranscherna främst baserade på inhemska bränslen och i viss utsträckning kol. Erfarenhetsåterföring i form av teknisk-ekonomisk information om sparmöjligheter svarar för en stor del av informationsaktiviteterna. Som ett resultat av den direkta energirådgivningen via subventionerade konsulter, som bekostas av medel under anslaget Vissa utbildningsåtgärder m.m. i energibesparande syfte, väntas antalet ärenden som rör mindre och medelstora företag att öka i omfattning. Schablonregler bör tillämpas i ökad utsträckning för att få en snabb och smidig handläggning. I samband med utvärdering av bidragsverksamheten har verket för avsikt att överväga frågan om bidragen behöver kompletteras med en lånemöjlighet.

Industriverket har inte utnyttjat de bemyndiganden som verket haft att under budgetåret 1977/78 ikläda staten ekonomisk förpliktelse för budgetåren 1978/79 och 1979/80 i samband med bidrag till företagens byggnader, processer m. m. samt till prototyper och demonstrationsanläggningar. Inte heller under innevarande budgetår räknar verket med att behöva ta motsvarande bemyndigande rörande budgetåren 1979/80 och 1980/81 i anspråk. Industriverket föreslår att verket får bemyndigande att under budgetåret 1979/80 ikläda staten ekonomisk förpliktelse i samband med bidrag till energibesparande åtgärder inom näringslivet samt till prototyper och demonstrationsanläggningar vilken, inberäknat löpande beslut, innebär

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 257

åtaganden om högst 25 milj. kr. under budgetåret 1980/81 och högst 15

milj. kr. under budgetåret 1981/82. .

Verket bedömer det som troligt att en beslutsmässig reservation om ca 50 milj. kr. kommer att finnas på anslaget den 30 juni 1979. Verket hemställer att sammanlagt 220 milj. kr. — 140 milj. kr. för åtgärder i företagens byggnader, processer m. m. samt åtgärder rörande små vattenkraftverk och 80 milj. kr. för prototyper och demonstrationsanläggningar — anvisas

för de bidrag som administreras av verket.

Lantbruksstyrelsen

Efterfrågan på bidrag till bränslebesparande åtgärder har visats en viss

minskning under budgetåret 1977/78. Med hänvisning till att bidragsbeloppets övre gräns fr. o. m. den 1 juli 1978 har höjts från 50000 kr. till 75 000

kr. samt att efterfrågan på bidrag till prototyper och demonstrationsanlägg-

ningar är svår att förutse föreslår lantbruksstyrelsen oförändrade belopp budgetåret 1979/80 för sin del av anslaget.

1974 års trädgårdsnäringsutredning

I delbetänkandet (SOU 1978:51) Svensk trädgårdsnäring konstaterar 1974 års trädgårdsnäringsutredning att statsbidraget till energibesparande åtgärder inom trädgårdsnäringen har varit ett mycket värdefullt medel för att sänka energiförbrukningen inom näringsgrenen.

Utredningen föreslår, förutom vissa andra ändrade bidragsregler, att gränsen för högsta möjliga bidrag höjs från 75 000 kr. till 100000 kr. per projekt.

Behovet av statsbidrag till energibesparande åtgärder inom trädgårdsnä-

ringen uppskattar utredningen till 15 milj. kr.

Remissyttrande

Energisparkommittén (1 1974: 05) noterar med tillfredsställelse att frågan om en kraftig utökning av möjligheterna att erhålla speciella lån till energibesparande åtgärder i stället för bidrag övervägs inom industriverket. Den

avtrappning av bidragsgivningen som industriverket förordar beträffande

ombyggnad av produktionsutrustning och byggnader bör dock ske först samtidigt med en utbyggnad av länemöjligheterna. Vad gäller bidragsstö-

det till prototyper och demonstrationsanläggningar instämmer kommittén i

att det bör byggas ut. Kommittén betonar vidare vikten av att informationen och rådgivningen byggs ut och att aktiva uppsökande informationsinsatser görs för att nå ut till företagen med information om de konsulttjäns-

ter som finns att erbjuda.

Föredraganden

Sedan stödet till energibesparande investeringar inom näringslivet m. m. infördes våren 1974 (prop. 1974:69, CU 1974:21, JoU 1974:19, rskr 17 Riksdagen 1978179. I saml. Nr I15. Bilaga I

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 258

1974: 180, rskr 1974: 196) har riksdagen anvisat sammanlagt 828 milj. kr. för sådant stöd och för administration av stödet. Huvuddelen av de anvisade medlen, 657 milj. kr., har beräknats för åtgärder i företagens byggnader, industriella processer m. m. samt åtgärder rörande små vattenkraftverk. För att ta fram prototyper och demonstrationsanläggningar m. m. har beräknats 157 milj. kr. och för åtgärder inom trädgårdsnäringen 14 milj. kr.

Medlen för bidragsgivningen disponeras vad avser åtgärder i trädgårdsnä-

ringen av lantbruksstyrelsen och i övrigt av statens industriverk.

Med hänvisning till vad jag tidigare har anfört om möjligheterna att spara energi inom näringslivet och behovet av bidrag för att få till stånd dessa

åtgärder (avsnitt 6.2.3) beräknar jag för budgetåret 1979/80 för åtgärder i företagens byggnader, processer m.m. samt för åtgärder rörande små

vattenkraftverk 215 milj. kr. Jag har då tagit hänsyn till det extra medelsbe-

hov om 75 milj. kr. avseende det tillfälliga särskilda bidragstillägg som riksdagen har beslutat om (prop. 1978/79:46, NU 1978/79: 13, rskr 1978/

79: 121).

Riksdagen har våren 1978 beslutat om en energisparplan för befintlig bebyggelse (prop. 1977/78: 76, CU 1977/78:31, rskr 1977/78: 345). Beslutet innebär att ett ambitiöst sparmål har satts upp. Vid min beräkning av medelsbehovet under detta anslag har jag tagit hänsyn till de behov av stöd

till åtgärder i näringslivets byggnader som följer av det mål som riksdagen

har satt upp som riktpunkt för energisparande åtgärder inom byggnadsbeståndet.

Den fortsatta inriktningen och omfattningen av bidragsverksamheten avser jag, som jag tidigare har nämnt, att ta upp I samband med behand-

lingen av nästa års budgetproposition. Den introduktion av solvärmeteknik som jag har förordat (avsnitt 9.5.3) kommer enligt min mening att innebära en bättre hushållning med energi. Det är därför naturligt att bidrag till solvärmeinstallationer i näringslivets byggnader i ökande omfattning kommer att lämnas efter hand som erfaren-

heter av solvärmetekniken vinns.

För stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar räknar jag med ett anslagsbehov av 80 milj. kr. för budgetåret 1979/80, vilket är en höjning

med 23 milj. kr. jämfört med innevarande budgetår. i

Vad gäller åtgärder inom trädgårdsnäringen har chefen för jordbruksdepartementet tidigare denna dag föreslagit vissa ändringar av bidragsreglerna. Förslagen innebär bl. a. att bidrag till energibesparande åtgärder i

vissa fall kan utgå även vid uppförande av växthus och att gränsen för

högsta bidragsbelopp för åtgärder i byggnader höjs från 75 000 kr. till 100 000 kr. De ändrade reglerna väntas medföra ett ökat medelsbehov. Jag räknar därför, efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet, med ett med 1 milj. kr. ökat anslag om 4 milj. kr. för åtgärder i trädgårdsnäringens byggnader. För stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar

inom trädgårdsnäringen, vilket infördes den I juli 1978, räknar jag med ett

oförändrat medelsbehov.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 259

Jag har i det föregående anfört att jag anser att information om erfarenheterna från bidragsverksamheten är ett viktigt led för att få till stånd energibesparande åtgärder. Ytterligare resurser för detta ändamål bör därför ställas till industriverkets förfogande. Vid min medelsberäkning har jag

tagit hänsyn också till industriverkets kostnader för administration, infor-

mation, utredning och uppföljning av bidragsverksamheten.

Anslaget bör alltså för budgetåret 1979/80 föras upp med totalt

(215+80+4+1=) 300 milj kr.

Jag kommer att i annat sammanhang föreslå att industriverket ges vid-

gade befogenheter vad gäller beslut om bidrag. Det ankommer på regeringen att fatta beslut i detta avseende. Industriverket har innevarande budgetår bemyndigande att fatta beslut om bidrag till energibesparande åtgärder inom näringslivet samt till proto-

typer och demonstrationsanläggningar m. m. som, inberäknat löpande beslut, innebär åtaganden om högst 100 milj. kr. under budgetåret 1979/80

och högst 15 milj. kr. för budgetåret 1980/81. Beträffande stöd till energibesparande åtgärder i näringslivet erfordras

ibland möjlighet att göra åtaganden som sträcker sig över flera budgetår. Regeringen bör därför inhämta riksdagens bemyndigande att under budget-

året 1979/80 fatta beslut om bidrag till åtgärder inom näringslivet samt till prototyper och demonstrationsanläggningar m.m. som, inberäknat lö-

pande beslut, innebär åtaganden om högst 25 milj. kr. under budgetåret

1980/81 och högst 15 milj. kr. under budgetåret 1981/82. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att I. bemyndiga regeringen att under budgetåret 1979/80 i enlighet med vad jag har anfört ikläda staten ekonomisk förpliktelse i

samband med bidrag till energibesparande åtgärder inom nä-

ringslivet samt till prototyper och demonstrationsanläggningar,

vilken inberäknat löpande beslut innebär åtaganden om högst

25 000 000 kr. under budgetåret 1980/81 och högst 15 000 000 kr.

under budgetåret 1981/82,

Ne . till Energibesparande åtgärder inom näringslivet m.m. för bud-

getåret 1979/80 anvisa ett reservationsanslag av 300 000000 kr.

E 6. Vissa utbildningsåtgärder m. m. i energibesparande syfte

1977/78 Utgift 1434 575 Reservation 5395 095

1978/79 Anslag 5000 000

1979/80 Förslag 5 000 000

Från detta anslag, som disponeras av statens industriverk, bestrids kostnader för statliga bidrag till kurser rörande uppvärmning och ventila-

tion, för utarbetande av plan med kursprogram samt till kurser rörande

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 260

förbättrad energihushållning i industriella processer och för statliga bidrag till de regionala utvecklingsfonderna för energirådgivning rörande bl. a. eldnings-, ventilations- och processteknik. Från anslaget bestrids även industriverkets kostnader för administration av verksamheten.

Riktlinjer för verksamheten har angivits i prop. 1975: 30 (bil. 1. s. 355, NU 1975: 30, rskr 1975: 202) och i prop. 1977/78: 100 (bil. 17 s. 196, NU

1977/78:42, rskr 1977/78: 207).

1978/79 Beräknad ändring 1979/80 Statens Föredraindustriverk ganden

1. Utbildningsåtgärder i syfte

att minska energibehovet

för lokaluppvärmning 1800 000 +1200 000 to . Utbildningsätgärder i syfte

att minska energiförbrukningen inom olika industriprocesser 200 000 +1 100 000

3. Rådgivningsverksamhet i

energifrågor 1800 000 + 700 000 4. Att fördelas till under

1—3 angivna ändamål efter

bestämmande av statens

industriverk 500 000 of.

5 000 000 +3 000-000 of.

Statens industriverk

Bidrag utgår till kurser inom de uppvärmningstekniska och ventilationstekniska områdena. Kurserna vänder sig till yrkesverksamma inom lokaluppvärmningsområdet, dvs. till olika typer av driftpersonal för industri-,

bostads- och förvaltningslokaler samt till villaägare.

Den totala medelsram avseende lokaluppvärmning som verket har dis-

ponerat för budgetåret 1977/78 uppgick till 3620000 kr. I detta belopp

ingick 2 milj. kr. från anslaget Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeständet under bostadsdepartementets huvudtitel. Dessa medel

avsåg fortbildning i energifrågor av personer som arbetar med att uppföra byggnader och med byggnadernas drift och förvaltning. Medel för dessa ändamål disponeras fr. o. m. budgetåret 1978/79 av statens planverk. Under budgetåret 1977/78 har bidrag lämnats till ett flertal kurser för yrkesverksamma inom byggnadsprocessen. Bl. a. har Svenska Byggnadsindustriförbundet fått bidrag till energisparutbildning av både arbetsledare och byggnadsarbetare. Rörfirmornas Riksförbund har fått bidrag till kurser i nya byggnormer och inregleringsteknik. BPA, HSB. Riksbyggen och

SABO har med bidrag arrangerat kurser i energibesparing för styrelseledamöter i bostadsrättsföreningar. arbetsledare. projektörer, fastighetsskötare och driftpersonal.

För budgetåret 1978/79 kommer kursverksamheten inom lokalupp-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 261

värmningsområdet att ytterligare utökas. Industriverket samarbetar med

planverket och Svenska Kommunförbundet vid planläggningen av de ut-

bildningsinsatser som behövs för att kommunerna skall uppfylla målsättningen enligt energisparplanen för befintlig bebyggelse (ifr prop. 1977/ 78:76). Utbildning av ca 1600 sotare kommer att ske under våren 1979 så att de kan analysera rökgaser och trimma pannor. Vidare föreslås sotarna få elementära kunskaper i inregleringsteknik, så att inregleringsfunktionen

kan kontrolleras.

Under budgetåret 1979/80 bör kurser i inregleringsteknik för anställda i rörfirmor anordnas i sådan omfattning att en inreglering av värmesystemen kan ske så snabbt som möjligt. Ca 930 000 lägenheter, dvs. ca hälften av

flerbostadsbeståndet, och ca 300 000 småhus bör enligt planverkets utred-

ning inreglera sina värmesystem. Industriverkets enhet för företagsutveckling (SIFU) arrangerar f.n. kurser i ekonomisk värmeproduktion, oljeeldning, värmeautomatik, värmepumpar, termiskt inomhusklimat etc. Beho-

vet av dessa kurser synes stort. Kurserna bör därför enligt industriverket

fortsätta och utökas.

Med hänsyn till den beräknade efterfrågan pä bidrag föreslär verket att

för budgetåret 1979/80 3 milj. kr. anvisas för utbildningsätgärder i syfte att minska energibehovet för lokaluppvärmning.

Behovet av utbildningsinsatser för att minska energiförbrukningen inom

olika industriprocesser är enligt verket sväridentifierat och splittrat.

Under budgetäret 1977/78 har en kurs för ängpanneskötare i industrin

genomförts. Bidrag har vidare lämnats till kurser i bl. a. ventilationsteknik

för gruvpersonal, drift och skötsel av lågtryckspannor, drift och skötsel av ång- och hetvattenpannor i foderfabriker. Svenska Cellulosa AB och Pappersbruksföreningen har erhållit bidrag för endagsseminarier kring ”Modellfabriker” avsedda för bl.a. drift- och platschefer inom massa- och pappersindustrin. SIFU har erhållit bidrag för ett antal processinriktade kurser.

En kartläggning av de olika industribranschernas utbildningsbehov på energiområdet är i det närmaste avslutad. Arbetet med kursplaner och kursmaterialframtagning inleds under våren 1979 och under budgetåret

1979/80 räknar industriverket med att kurserna är igång. Dessa kurser bedöms pågå i ett par år innan behovet av utbildning är täckt. Efter hand som erfarenhet fås kan kurserna bättre anpassas till de speciella krav på utbildning som olika branscher fordrar. Allteftersom kursutbudet växer blir samordningsuppgifterna allt viktigare och mer omfattande. Samarbetet

med andra myndigheter och kursarrangörer kommer därför att fördjupas.

För utbildningsätgärder i syfte att minska energiförbrukningen inom

olika industriprocesser disponerar verket för budgetåret 1978/79 ca 1.5

milj. kr. inkl. reservationer. Planerings- och initieringsinsatserna kan successivt övergå tull en ökad volym av kursverksamhet. Medelsbehovet

bedöms därför enligt verket för budgetaret 1979/80 komma att uppgä till 2

milj. kr.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 262

För att nå de mindre och medelstora företagen kompletteras utbildnings-

insatserna med uppsökande rådgivning av bred och allmän karaktär, omfattande såväl eldnings- som ventilations- och processteknik. Denna rådgivning, för vilken huvudansvaret åligger industriverket, sker via de regio-

nala utvecklingsfonderna.

Under budgetäret 1977/78 har försöksverksamheten med gratis energi-

konsult till mindre och medelstora företag utvidgats till samtliga företaga-

reföreningar (numera regionala utvecklingsfonder), som vardera har fätt

50 000 kr. för att besöka ca 45—50 företag. Detta initiativ har fått ett stort gensvar och flera utvecklingsfonder har ansökt om ytterligare medel.

Konsulterna har kunnat ge företagen en översiktlig bedömning av möj-

ligheterna till energibesparing, uppskattat konstnaderna, anvisat behov av

vidare utredning samt pekat på möjligheterna till energisparbidrag. Ett

besöksprotokoll har upprättats och tillställts företaget, utvecklingsfonden

och industriverket.

Verket avser att under budgetåret 1978/79 fortsätta informations- och rådgivningsverksamheten till de mindre och medelstora företagen. En utvärdering av nuvarande verksamhet kommer att ge underlag för förbättringar. Verket har i januari 1979 redovisat en sådan utvärdering.

Inom ramen för anslaget Energibesparande åtgärder inom näringslivet m. m. sker en fortlöpande inventering av besparingsmöjligheter inom olika branscher. Det är i första hand de konsulter som utför dessa branschstudier som bör engageras för den uppsökande rådgivningen tillsammans med

utvecklingsfonderna. Under perioden avses ett antal av dessa konsulter på

prov få uppsöka företag i sina resp. branscher.

Under budgetåret 1979/80 kommer rådgivningen att samordnas med den

informations- och rådgivningsverksamhet som kommunerna kommer alt ha till fastighetsägarna. Den uppsökande verksamheten inriktas på små

och medelstora företag. Det har visat sig att gratiskonsulter är ett bra sätt att nå ut till företagen. Verket avser därför att fortsätta och eventuellt. beroende på utfallet under budgetäret 1978/79, utvidga verksamheten med

branschvisa energikonsuher eller energikonsulenter. Dessa kommer att mer systematiskt ge rådgivning om besparingsmöjligheter till företag inom

olika branscher. Dessutom kan dessa konsulter ge anvisningar om lämpliga

energikurser för företagets anställda.

Medelstillskottet för budgetåret 1979/80 för rådgivningsverksamheten

inkl. ersättningen till de regionala utvecklingsfonderna, information m. m.

beräknas till 2,5 milj. kr.

Fr.o.m. budgetåret 1978/79 har under en ny anslagspost anvisats

500 000 kr. att av verket fördelas pä de övriga anslagsposterna. Industriverket föreslår att denna anslagspost även under budgetäret 1979/80 tillförs

500 000 kr.

Sammanfattningsvis bedömer industriverket att en fortsatt verksamhet, inom samma riktlinjer som nu gäller, under budgetåret 1979/80 erfordrar

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 263

ett anslag om 8 milj. kr. För administrationskostnader begär industriverket att få använda

300 000 kr. av anslaget.

Remissyttrande

Energisparkommittén (1 1974: 05) bedömer att det vore synnerligen värdefullt om den av industriverket föreslagna höjningen av detta anslag

kunde komma till stånd. Kommittén framhåller bl. a. att en bättre utbild-

ning av projektörer och driftpersonal många gånger kan innebära minskning av energiförbrukningen, särskilt inom lokaluppvärmningsområdet,

även när inga ytterligare åtgärder vidgas.

På lång sikt torde förutsättningarna för en utveckling av rådgivningsinsatserna vara mycket stora. De erfarenheter energisparkommittén har visar att det är främst de mindre och medelstora företagen som saknar kunskap på energibesparingsområdet. Kommittén anser att den av industriverket planerade energisparbandboken måste ses som en viktig utbildnings- och informationskanal för dessa företag och framhåller att den bör framtagas med stor skyndsamhet.

Föredraganden

Verksamheten med stöd till kurser i energifrågor avseende uppvärmning av byggnader inleddes våren 1974 (prop. 1974:69, CU 1974:21, rskr 1974: 180). Året efter utvidgades verksamheten enligt förslag i 1975 års energipolitiska proposition (prop. 1975: 30 bil. I s. 355, NU 1975: 30, rskr 1975: 202) till att omfatta stöd även till kurser om god energihushållning i industriella processer och till rådgivning i energifrågor till framför allt de mindre och medelstora företagen. Sedan våren 1974 har sammanlagt 14750 000 kr. beräknats för kurser rörande uppvärmning och ventilation. För utbildningsåtgärder i syfte att minska energianvändningen inom olika industriprocesser har beräknats 2245000 kr. Vidare har sammanlagt 4345 000 kr. beräknats för rådgivningsverksamheten, vilken kanaliseras

via de regionala utvecklingsfonderna. Därutöver har för innevarande bud-

getår 500 000 kr. beräknats för att av statens industriverk, som administrerar verksamheten, fördelas mellan utbildningsåtgärder eller rådgivningsinsätser.

Jag har tidigare förordat (avsnitt 9.5.3) en ökad satsning på solvärmeteknik. Jag finner det därför naturligt att utbildning och rådgivning om solvärmetillämpningar får allt större utrymme i utbildnings- och rådgivningsverk-

samheten efter hand som tekniken visar sig tillräckligt beprövad för praktisk introduktion.

Med hänvisning till vad jag tidigare (avsnitt 6.2.6) har anfört beräknar jag

behovet av medel under anslaget till 5 milj. kr. Vid medelsberäkningen har

jag tagit hänsyn också till kostnaderna för att administrera verksamheten.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 264

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Vissa utbildningsåtgärder m.m. i energibesparande syfte för

budgetåret 1979/80 anvisa ett reservationsanslag av 5000 000 kr.

E 9. Medelstillskott till Svenska Petroleum Exploration AB Nytt anslag (förslag) 7000000

Jag har tidigare (avsnitt 8.1.6) redogjort för bildandet av en ny statlig basorganisation för oljeprospektering, Svenska Petroleum Exploration AB.

Bolaget, som är ett helägt dotterbolag till Svenska Petroleum AB, har till uppgift att anskaffa, utvärdera och genomföra prospekteringsprojekt för såväl Svenska Petroleums som andra svenska företags räkning. Bolaget avses komma att överta den verksamhet som hittills har bedrivits inom de båda halvstatliga bolagen Oljeprospektering AB och Petroswede AB. Personalen hos dessa bolag väntas komma att erbjudas anställning hos det nya bolaget.

Kostnaderna för det nya bolagets verksamhet har uppskattats till 50 milj.

kr. under en uppbyggnadsperiod av fem år. Dessa kostnader kommer att kunna till viss del fördelas på olika prospekteringsprojekt som handhas av

bolaget. Kostnader för allmän administration och för sådan datainsamling

som inte är projektanknuten kommer emellertid under uppbyggnadsperio-

den att svara för en stor del av de totala kostnaderna.

Medel för att täcka de kostnader som inte lämpligen kan hänföras till

visst projekt bör övergångsvis ställas till förfogande av staten. Jag förordar

att detta sker över ett nytt reservationsanslag på driftbudgeten, benämnt Medelstillskott till Svenska Petroleum Exploration AB. Jag beräknar me-

delsbehovet för budgetåret 1979/80 till 7 milj. kr.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att meddela föreskrifter av innebörd att bolaget senast den 1 september 1979 skall redovisa en plan för verksamheten som underlag för en närmare bedömning av medelsbehovet under återstoden av uppbyggnadsperioden. Bolaget bör därvid utgå från att de svenska insatserna för oljeprospektering inom och utom landet kommer att öka till sammanlagt ca 100 milj. kr. om året, dvs. den nivå som förutsattes då bidragssystemet för prospektering infördes

den 1 juli 1978 (prop. 1977/78: 128, NU 1977/78:70, rskr 1977/78: 343). Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Medelstillskott till Svenska Petroleum Exploration AB för

budgetåret 1979/80 anvisa ett reservationsanslag av 7 000 000 kr.

Oljeprospektering

I statsbudgeten för budgetåren 1976/77 och 1977/78 anvisades under denna anslagsrubrik reservationsanslag av sammanlagt 40 milj. kr. Medlen

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 265

var avsedda för statliga prospekteringsinsatser genom Svenska Petroleum AB. Av medlen återstår 22 milj. kr.

Jag har tidigare (avsnitt 8.1.6) redogjort för Svenska Petroleums förvärv av aktierna i Petroswede AB. I enlighet med vad jag har anfört förordar jag att de återstående medlen på anslaget ställs till Svenska Petroleums förfogande för att täcka bolagets kostnader i samband med förvärvet. Dessa

kostnader avser dels likvid för aktierna, dels fullföljandet av de projekt

som har övertagits i och med förvärvet. Någon närmare beräkning av

återstående kostnader för dessa projekt är inte möjlig bl. a. av det skälet att

det är osäkert om ingivna koncessionsansökningar kommer att beviljas. En annan oviss faktor är i vilken utsträckning enskilda intressenter kommer att utnyttja erbjudanden från Svenska Petroleum om fortsatt deltagande i projekt som har övertagits från Petroswede. Jag räknar dock med att medlen kommer att kunna täcka ifrågavarande kostnader. Eventuella överskjutande medel bör kunna användas av Svenska Petroleum för att

täcka bolagets del av kostnaderna för nya prospekteringsprojekt till vilka

statsbidrag beviljas enligt förordningen (1978:997) om statligt bidrag till prospektering efter olja och naturgas.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har förordat om användningen av reservations-

anslaget Oljeprospektering.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 266

F. TEKNISK UTVECKLING M. M.

F 13. Energiforskning

1977/78 Utgift 144 443 163! Reservation 40 067 826! 1978/79 Anslag 238 500 000 1979/80 Förslag 283 000 000

! Anslagen Energiforskning och Grundläggande forskning för energiområdet.

I enlighet med riksdagens beslut (prop. 1975:30, NU 1975: 30, rskr 1975: 202) har ett treårigt program för forskning och utveckling inom energiområdet — Huvudprogram Energiforskning — genomförts under budgetåren 1975/76—1977/78. Riksdagen beslöt år 1978 (prop. 1977/78: 110, NU 1977/78:68, rskr 1977/78:341) om en förlängning av huvudprogrammet med tre år.

För huvudprogrammet och vissa därmed sammanhängande insatser angavs för treårsperioden 1978/79—-1980/81 en sammanlagd medelsram om 842 milj. kr. För budgetåret 1978/79 har anvisats sammanlagt 242 milj. kr., varav 238,5 milj. kr. från detta anslag och 3,5 milj. kr. från fjortonde huvudtitelns anslag Kommittéer m. m.

Huvudprogram Energiforskning är uppdelat på sex program. För programmen 1-5 finns, som närmare kommer att framgå av det följande, programansvariga organ med uppgift att planera och beställa forskning och utvecklingsarbete inom de olika programmen.

Innan jag går in på myndigheternas anslagsframställningar vill jag nämna att delegationen (I 1975: 2) för energiforskning (DFE) nyligen, inom ramen för ett särskilt uppdrag från regeringen (jfr prop. 1977/78: 110 s. 15), har lämnat en samlad redovisning av verksamheten inom Huvudprogram Energiforskning under treårsperioden 1975/76— 1977/78 (Ds I 1979: 2 Energiforskningsprogrammet 1975/78 — verksamhetsrapport).

DFE redovisar i sin rapport utgifterna för verksamheten inom energiforskningsprogrammet under treårsperioden 1975/76—1977/78 och de åtaganden för perioden härefter som med stöd av riksdagens bemyndigande har gjorts före den 1 juli 1978.

Av rapporten framgår att verksamheten har ökat starkt i omfattning från budgetåret 1975/76, då ca tre fjärdedelar av anvisade medel disponerades, till budgetåret 1977/78, då såväl för budgetåret anvisade medel som från tidigare budgetår kvarstående odisponerade medel utnyttjades. De programansvariga organen har också i ökande grad utnyttjat givna bemyndiganden att göra åtaganden för kommande budgetår. Vid utgången av budgetåret 1977/78 hade de programansvariga organen sålunda iklätt staten ekonomiska förpliktelser i samband med stöd till forskning och utveckling inom energiområdet om sammanlagt 93 milj. kr. för budgetåren 1978/ 79 och 1979/80. Jag återkommer till DFE:s redovisning av utvecklingen

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 267

inom de skilda programmen i samband med min behandling av anslagsframställningarna för programmen 1—6 i det följande.

Sammanfattningsvis konstaterar DFE i sin rapport att energiforsknings-

programmets stora ekonomiska omfattning och efter hand ökande kostnader för vissa områden torde komma att leda till väsentligt skärpta krav på

koncentration av insatserna. DFE anger samtidigt att de resultat av energi-

forskningsprogrammet som successivt kommer fram bör ge säkrare undertag för att bedöma följderna av att avstå från insatser på vissa områden.

I prop. 1977/78: 110 om energiforskning m. m. behandlade föredraganden utförligt riktlinjer och medelsberäkningar för de olika programmen. I min redogörelse för myndigheternas anslagsframställningar i det följande

kommer jag därför att i huvudsak endast återge sådana förslag som innebär preciseringar eller avvikelser i förhållande till vad föredraganden då angav.

DFE har efter remiss yttrat sig över de programansvariga organens anslagsframställningar vad gäller programmen 1—4 och 6. För överskåd-

lighetens skull återger jag delegationens synpunkter i samband med att jag redovisar anslagsframställningarna för de olika programmen.

Program 1. Energianvändning i industriella processer m. m.

Programansvarigt organ för program 1 är styrelsen för teknisk utveckling (STU).

STU föreslår insatser inom sex olika delprogram (jfr prop. 1977/78: 110

s. 125—131), nämligen Allmänna studier, Trä, massa och papper, Järn och stål, Övriga processer inom industrin, Jordbruk och trädgårdsnäring samt Samhällets varuflöden. Verksamheten under treårsperioden 1978/79—-

1980/81 avses till stor del omfatta jämförande studier av olika tekniskt-

ekonomiskt intressanta möjligheter att minska energianvändningen och öka flexibiliteten vid val av bränsle i olika industriella processer. Som mål för studierna anges att de i början av 1980-talet skall ge underlag för satsning på ett fåtal lovande utvecklingsprojekt. Anslag till program 1 föreslås för budgetåret 1979/80 utgå med 28 milj. kr.

DFE tillstyrker STU: s förslag till medelstilldelning. DFE pekar dock på att STU:s redovisning av planer för verksamheten inom programmet är mycket knapphändig.

I sin rapport över treårsperioden 1975/76—-1977/78 konstaterar DFE bl.a. att verksamheten inom programmet kom igång långsamt, men att projektvolymen redan under budgetåret 1976/77 hade nått hög nivå inom

flera områden. I vissa fall har försöksanläggningar dock saknats. Verksam-

heten har under perioden alltmer inriktats mot nya processer.

Program 2. Energianvändning för transporter och samfärdsel

Programmet är indelat i två delprogram, nämligen Åtgärder i transportsystemet och Energianvändning i drivsystem.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 268

Transportforskningsdelegationen (TFD) är programansvarigt organ för Åtgärder i transportsystemet. TFD anmäler att den har för avsikt att överarbeta planerna för insatserna inom delprogramme. under

budgetåren 1979/80 och 1980/81. Anslag till delprogrammet föreslås för budgetåret 1979/80 utgå med 2,7 milj. kr.

DFE ansluter sig till TFD:s bedömning av medelsbehovet. DFE anser också att det är angeläget att TFD utarbetar en ny plan för insatserna inom delprogrammet under budgetåren 1979/80 och 1980/81.

I sin rapport över treårsperioden 1975/76—1977/78 konstaterar DFE att verksamheten inom delprogrammet, som då benämndes Transportsyste-

mets utveckling, har kommit igång långsamt. Problemen att finna intresse-

rade och kompetenta forskare har i verksamhetens inledningsskede varit stora. Eftersläpningar i projektinitieringen har dock inhämtats under det

tredje året.

STU är programansvarigt organ för Energianvändning i driv-

system. STU anger att verksamheten under treårsperioden 1975/76—-

1977/78 har skapat ett gott underlag för att fortsättningsvis koncentrera insatserna inom delprogrammet till de mest lovande projekten. Anslag till

delprogrammet föreslås för budgetåret 1979/80 utgå med 8 milj. kr.

DFE ansluter sig till STU:s bedömning av medelsbehovet. DFE pekar

dock på att STU:s redovisning av planer för verksamheten är mycket

knapphändig även vad gäller detta delprogram.

Program 3. Energianvändning för bebyggelse

Programansvarigt organ för program 3 är statens råd för byggnads-

forskning (BFR). STU svarar för den konkreta planeringen och handlägg-

ningen av stödet till industriellt utvecklingsarbete och innovationsinriktade

projekt inom programmet. Med medel från anslag under bostadsdeparte-

mentets huvudtitel finansieras lån för fördyrade byggnadskostnader i samband med forskningsinriktat experimentbyggande (jfr prop. 1977/78: 122, CU 1977/78:30, rskr 1977/78: 344). Medel för planering och uppföljning härav utgår under detta anslag.

BFR har inkommit med dels en anslagsframställning den 1 september

1978, dels en kompletterande anslagsframställning den 5 februari 1979

som, med ändring av den tidigare anslagsframställningen vad gäller BFR:s verksamhet inom energiområdet, innehåller förslag om en forcerad satsning inom delprogrammet Solvärmesystem och energilagring m. m.

BFR framhåller i sin anslagsframställning den 1 september 1978 följande

vad gäller verksamheten inom programmet under treårsperioden 1978/79—-

1980/81.

Ett genomförande av riksdagens beslut om energisparplan för befintlig

bebyggelse (prop. 1977/78:76, CU 1977/78: 31, rskr 1977/78: 345) förutsät-

ter att ökade insatser görs för att omedelbart omsätta ny kunskap i praktisk

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 269

tillämpning. Tyngdpunkten i det industriella utvecklingsarbetet inom programmet bör därför läggas på utveckling åv energibesparande komponenter för befintlig bebyggelse. BFR föreslår samtidigt i annat sammanhang en ökning av ambitionsnivån för den energiinriktade prototyp- och demonstrationsverksamheten (EPD). vilken finansieras inom bostadsdeparte-

mentets huvudtitel. I konsekvens härmed föreslår BFR en minskning av

insatserna på mer grundläggande forskning inom det främst på åtgärder i

befintlig bebyggelse inriktade delprogrammet Effektivare energianvändning. BFR konstaterar vidare att ett tämligen omfattande forsk-

nings- och utvecklingsarbete är nödvändigt innan värmepumpstekniken

kan ge några större bidrag till energihushållningen och förordar därför

något större insatser inom delprogrammet Värmepumpar än vad som angavs i prop. 1977/78: 110 (s. 138).

BFR framhåller att systemfrågorna och frågan om långtidslagring av

energi måste lösas för att solvärme skall kunna bli ett alternativ för energiförsörjning av bebyggelsen i vårt land. BFR anger att det borde vara möjligt

att åstadkomma ett tekniskt genombrott för system med säsonglagring av

solenergi och föreslår en viss ökning av insatserna inom delprogrammet Solvärmesystem och energilagring m. m. i förhållande till vad som angavs i prop. 1977/78: 110. För delprogrammet Planering, styrfaktorer, statistik föreslår BFR en minskning av insatserna rörande kommunernas planering. BFR

föreslår samtidigt i annat sammanhang, mot bakgrund av riksdagens beslut om energisparplan för befintlig bebyggelse, en ökning av EPD-verksamheten på samma område. För delprogrammet Brukarkrav föreslås en

koncentration till frågor om inomhusklimat och övriga brukarkrav.

BFR:s anslagsframställning har, i vad avser industriellt utvecklingsarbete och innovationsinriktade projekt, utformats i samråd med STU.

DFE ansluter sig i huvudsak till rådets bedömningar och förslag till medelsfördelning. DFE framhåller särskilt att erfarenheterna under det senaste året har bestyrkt lämpligheten av att ägna större uppmärksamhet åt systemaspekter och lagringsfrågor inom solvärmeområdet.

I sin rapport över treårsperioden 1975/76—1977/78 konstaterar DFE att verksamheten inom programmet har kommit igång snabbt bl. a. beroende på att BFR redan före budgetåret 1975/76 gav stöd till verksamhet inom

energiområdet. Under perioden har Solvärme och Värmepumpar successivt utvecklats till tunga områden inom programmet. Brist på kompetenta

forskare har dock förelegat för projekt nära tillämpningsskedet. Det vetenskapliga metodkunnandet har dessutom inom vissa områden varit lågt, varför insatserna delvis har fått karaktär av kompetensuppbyggnad.

I sin kompletterande anslagsframställning den 5 februari 1979 framhåller BFR att den medelsförstärkning för forskning och utveckling inom solvär-

meområdet som BFR tidigare hade begärt inte möjliggör någon mera bety-

dande forcering av verksamheten. Under hösten 1978 utfört planeringsar-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 270

bete har enligt BFR emellertid visat att en kraftig forcering av solvärmeprogrammet redan under innevarande treårsperiod är såväl praktiskt genomförbar som synnerligen angelägen. BFR framhåller att en forcering av insatserna gör det möjligt att snabbare klarlägga de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för ett omfattande införande av solvärmesystem och energilagring i bebyggelsen. BFR bedömer att dess förslag bör leda till att en samlad utvärdering av solvärmeteknikens förutsättningar i Sverige och av behovet av fortsatta forsknings- och utvecklingsinsatser kan göras år 1984.

BFR redovisar en plan för forcerade insatser inom solvärmeområdet till en kostnad av sammanlagt 176 milj. kr. för treårsperioden 1978/79—1980/ 81. Härav avser 80 milj. kr lån till forskningsinriktat experimentbyggande och 96 milj. kr. forskning och utveckling, inkl. planering och uppföljning av forskningsinriktat experimentbyggande. Tyngdpunkten i de föreslagna insatserna ligger på systemfrågor och frågor rörande säsonglagring av solvärme. Rådet föreslår därvid insatser på ett antal utvecklingslinjer, nämligen värmelagring i vatten i s.k. solvärmecentraler, värmelagring i mark, värmelagring i bottensediment i sjöar och havsvikar samt kemisk värmelagring. Därutöver föreslås ett omfattande program avseende solvärmt tappvarmvatten samt grundläggande och generella forsknings- och utvecklingsinsatser rörande bl. a. solfångare, reglersystem, distributionssystem, mät- och utvärderingsmetodik osv.

BFR föreslår samtidigt, utöver vad som angavs i anslagsframställningen den 1 september 1978, att vissa övriga delar av programmet Energianvändning för bebyggelse, som har karaktären av praktiskt inriktat utvecklingsarbete med nära samband med genomförandet av den av riksdagen beslutade energisparplanen för befintlig bebyggelse, skall utgå ur energiforskningsprogrammet och att verksamheten inom dessa områden fortsättningsvis skall finansieras från anslag under bostadsdepartementets huvudtitel. Det gäller större delen av delprogrammet Effektivare energianvändning samt hela delprogrammen Planering, styrfaktorer, statistik och Brukarkrav.

BFR föreslår mot den bakgrunden för budgetåret 1979/80 följande fördelning av medel för forskning och utveckling, inkl. planering och uppföljning av forskningsinriktat experimentbyggande, inom programmet Energianvändning för bebyggelse (milj. kr.).

S1,5

BFR har vid utarbetandet av sin kompletterande anslagsframställning samrått med STU, DFE och nämnden för energiproduktionsforskning.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 271

DFE har därvid bl. a. framhållit att den föreslagna solvärmesatsningen kan få stor betydelse för uppbyggnad av kompetens inom både tillverkande företag och byggnadsföretag. Enligt DFE måste statsmakterna för att undvika ryckighet vara beredda att fortsätta satsningen till dess att solvärmetekniken kan tränga in på marknaden. DFE pekar också på att en forcering av ny teknik på detta tidiga utvecklingsstadium kan leda till bakslag som avskräcker från fortsatt satsning om forceringen iate är tillräckligt kunskapsunderbyggd.

Program 4. Energiproduktion

Programansvarigt organ för program 4 är nämnden för energiproduktionsforskning (NE).

Programmet är indelat i åtta delprogram, nämligen Inhemska bränslen, Kol, Syntetiska drivmedel, Lättvattenreaktorer, Hetvattenteknik m. m., Vindenergi, Avancerad energiteknik och Fusionsenergi. NE anger att en revidering av planerna för insatserna inom de olika delprogrammen, i syfte att anpassa dessa till de riktlinjer som har givits i prop. 1977/78: 110, pågår samt att en resultatrapport för den hittillsvarande verksamheten inom hela programmet planeras bli publicerad under våren 1979. NE anmäler vidare att samarbetet med Studsvik Energiteknik AB, som hittills har avsett främst delprogrammen Hetvattenteknik m. m. och Lättvattenreaktorer, f.n. utvidgas till delprogrammet Inhemska bränslen och att möjligheterna till ytterligare samverkan kommer att studeras under innevarande budgetår.

NE framhåller, med hänvisning till pågående revidering av planerna, att det f.n. föreligger vissa svårigheter att exakt ange hur stor del av verksamheten inom de olika delprogrammen under treårsperioden 1978/79—-1980/ 81 som kommer att falla på budgetåret 1979/80. NE framhåller särskilt att det är förenat med stor svårighet att avgöra hur utgifterna för delprogrammet Vindenergi kommer att fördelas på olika budgetår.

NE anmäler att den har studerat olika former av kollektiv forskning inom energiproduktionsområdet och därvid särskilt intresserat sig för dels avtal mellan STU och Stiftelsen Värmeteknisk forskning, dels den verksamhet som styrs av avtal mellan Studsvik Energiteknik AB och de organ inom branschen med vilka Studsvik kan träffa avtal. NE anser bl. a. mot bakgrund härav att den kollektiva energiproduktionsforskningen bör ses Över och förstärkas och anmäler sin avsikt att senare lägga fram förslag om hur en sådan översyn skulle kunna ske.

NE anger övre och undre gränser för fördelningen på olika delprogram av utgifterna under budgetåret 1979/80. Totalt för program 4 anges intervallet 140-170 milj. kr. och föreslås anslag med 170 milj. kr. NE har därvid inräknat utgifter för delprogrammet Lättvattenreaktorer med 10—20 milj. kr. NE framhåller samtidigt att man önskar en översyn av medelsför-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 272

delningen till NE, statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut, vilken resulterar i att NE finansierar en mindre del än i dagsläget av statsstödet till säkerhetsforskningen inom kärnenergiområdet. Genom en sådan åtgärd skulle NE:s stödkriterier bättre överensstämma med de som tillämpas inom övriga delprogram.

DFE anmäler att den, på grund av att NE vid den tidpunkt då dess anslagsframställning ingavs reviderade sina programplaner, inte har haft underlag för att yttra sig över inriktningen av verksamheten inom programmet.

Vad gäller medelstilldelningen anser DFE att det är väsentligt att tillräckliga medel reserveras för finansiering av relativt kostnadskrävande fältförsök och demonstrationsanläggningar mot slutet av treårsperioden 1978/79—- 1980/81 och föreslår därför ett lägre anslag för programmet under budgetåret 1979/80 än vad nämnden äskar.

DFE:s förslag till fördelning av anslaget på delprogram framgår av följande sammanställning. Som jämförelse redovisas NE:s beräkning (milj. kr.).

1979/80

beräknar

DFE NE

Avancerad energiteknik 17 15-20 Fusionsenergi 22 20-25

141 140-170

DFE stöder NE:s förslag om en översyn av ansvarsfördelningen mellan NE, statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut när det gäller det statliga stödet till säkerhetsinriktad forskning inom kärnenergiområdet. Enligt DFE bör därvid även fortsättningsvis en från kontrollfunktionen fristående forskning inom kärnsäkerhetsområdet finansieras genom NE. DFE ifrågasätter dock om inte finansieringsansvaret för säkerhetsforskningen i större utsträckning kunde åläggas kraftproducenterna.

NE:s förslag om översyn av den kollektiva energiproduktionsforskningen stöds också av DFE som anser det angeläget att företag som producerar och distribuerar energi eller tillverkar utrustning härför ökar sitt stöd för forskning, utveckling och försöksverksamhet inom energiområdet. Förutsättningarna för ett eller flera kollektiva forsknings- och utvecklingsprogram inom energiproduktionsområdet bör därför enligt DFE undersökas.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 273

DFE har i ett kompletterande yttrande över förslag från NE om disposi-

tion av medel för vissa större försöksanläggningar ur den i energiforsk-

ningsprogrammet ingående t.v. ofördelade reserven tagit upp frågan om vindkraftprototyper. Mot bakgrund av att de aktuella beräkningarna av

kostnaderna för prototyperna enligt DFE ligger väsentligt över de tidigare

beräknade kostnaderna anser DFE att t.v. bara en av de två tidigare planerade prototyperna skall beställas enligt den ursprungliga tidplanen.

I sin rapport över treårsperioden 1975/76—1977/78 framhåller DFE att ett ambitiöst planeringsarbete har utförts inom programmet och att projektinitieringen har kommit igång snabbt. Vidare konstaterar delegatio-

nen att verksamheten inom områdena Spillvärmeutnyttjande och Nya bränslesystem fick avsevärt mindre omfattning än som ursprungligen avsågs. Å andra sidan har området Organiska bränslen, innefattande bl. a.

energiskog och torv, fått en betydligt större volym än som beräknades.

Förutom sistnämnda område utvecklades under perioden även Vindenergi till en tung satsning. I en skrivelse till industridepartementet har professor K. Gösta Eriksson

vid geologiska institutionen, Chalmers tekniska högskola anhållit om 3,5

milj. kr. för fortsatt forskning och prospektering inom för geotermisk ener-

gi intressanta områden i vårt land. NE, som har yttrat sig i ärendet, anger att den med hänsyn till de finansiella ramar och statsmakternas föreskrifter

i övrigt som gäller inte kan tillstyrka att särskilt stöd inom energiforskningsprogrammet skall utgå på det sätt som professor Eriksson förordar.

Program 5. Allmänna energisystemstudier

Programansvarigt organ för program 5 är delegationen för energiforskning (DFE).

DFE anger att planerna för insatserna inom programmet är under omar-

betning. Som underlag härför avser delegationen bl.a. utföra en analys

avseende vilka av de problem som har aktualiserats av framtidsstudiesekretariatets studie Energi och samhälle och av energikommissionens arbete som bör bearbetas vidare inom programmet. Under hösten 1978 skall delegationen vidare låta göra en oberoende utvärdering av insatserna inom

programmet under treårsperioden 1975/76—-1977/78.

Verksamheten inom programmet avses under budgetåret 1979/80 omfatta fortsatt arbete på energisystemstudier med ekonomisk inriktning, av-

slutning av studier angående energiförsörjningskriser, utvidgning av fram-

tidsstudier samt fortsättning av systemanalysarbetet.

DFE föreslår anslag till Allmänna energisystemstudier med 5 milj. kr., varav 350 000 kr. avser kostnader för programadministration vid delegatio-

nen. DFE anmäler dessutom att skilda omständigheter talar för en ökad

satsning på programmet men vill, med hänvisning till pågående omarbet-

ning av planerna, inte närmare ange storleken härav. Som en preliminär 18 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 115. Bilaga I

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 274

bedömning anges dock att programmet behöver tillföras ytterligare I milj. kr. för budgetåret 1979/80.

Kostnaderna för DFE:s verksamhet i övrigt bestrids från fjortonde huvudtitelns anslag Kommittéer m.m. Som har redovisats i prop. 1978/ 79: 100 (bil. 17 s. 18), har medel härför beräknats med 4 milj. kr. för budgetåret 1979/80.

I sin rapport över treårsperioden 1975/76—1977/78 framhåller DFE att verksamheten inom programmet har kommit igång relativt snabbt. Tillgången på personal med kompetens inom de för programmet centrala områdena har varit tillfredsställande. På nya områden har kompetensuppbyggnad påbörjats inom ramen för förprojekt eller demonstrationsprojekt.

Program 6. Energirelaterad grundforskning

Den energirelaterade grundforskningen ingår fr. o. m. budgetåret 1978/ 79 som ett program inom Huvudprogram Energiforskning (jfr prop. 1977/ 78: 110 s. 157). Medel härför fördelas av naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) och STU och anvisas också till Studsvik Energiteknik AB.

Anvisade och äskade medel framgår av följande tabell.

NER anger att medel under anslaget avses användas för dels en fortsättning av programmet Kemisk lagring av energi, vilket drivs i samarbete med det franska forskningsrådet CNRS, dels övrig riktad grundforskning för energiområdet. STU anger att en betydande del av insatserna avses inrik-

tas på ett förutsättningslöst sökande efter ny kunskap om bl. a. förändring

av energins kvalitet vid omvandling mellan olika energiformer, värmeöver-

föring samt kemiska bindningar och reaktionsvägar av speciellt intresse

vid energiomvandlingar. Studsvik Energiteknik AB framhåller att den änd-

rade inriktning av bolagets verksamhet som statsmakterna har beslutat om

motiverar en kraftig höjning av anslaget till bolaget.

DFE tillstyrker NFR:s förslag till medelstilldelning för budgetåret 1979/ 80. Vad gäller NFR:s program Kemisk lagring av energi framhåller DFE

vikten av att informationsutbytet med BFR, NE och STU ökar.

För energirelaterad grundforskning som stöds av STU föreslår DFE för

budgetåret 1979/80 2,2 milj. kr. För den energirelaterade grundforskningen vid Studsvik Energiteknik AB föreslår DFE 2250 000 kr.

Prop, 1978/79: 115 Bilaga I Industridepartementet ra -J 'n

Föredraganden

Energiforskningen skall stödja energipolitiken. Den skall därvid underbygga den långsiktiga energipolitiska planeringen, ge underlag för statsmakternas beslut om utvecklingen inom energiområdet och underlätta genomförande av den utveckling statsmakterna beslutar. Genom riksdagens beslut våren 1978 om en förlängning av energiforskningsprogrammet med tre år (prop. 1977/78: 110, NU 1977/78: 68, rskr 1977/78: 341) fastlades mål och riktlinjer för verksamheten inom alika program och delprogram. Dessa riktlinjer bör i huvudsak alltjämt gälla. För programmet Energianvändning i bebyggelse kommer jag dock i det följande att föreslå en delvis ändrad inriktning av verksamheten för att bereda utrymme för en väsentligt ökad satsning på solvärmeområdet. Min framställning kommer i övrigt att begränsas till preciseringar och mindre avvikelser i förhållande till vad föredraganden anförde i prop. 1977/78: 110 och till vissa frågor som inte berördes i det sammanhanget.

Jag har i det föregående (avsnitt 6.2.4) framhållit att arbetet med att stimulera — uppförandet och användandet av = prototyper och demonstrationsanläggningar är en naturlig följd av satsningarna inom energiforskningsprogrammet. Jag har därvid också behandlat bl.a. samordningen och gränsdragningen mellan dessa verksamheter.

Inledningsvis vill jag erinra om att energiforskningsprogrammet t. v. måste ha stor bredd för att vi närmare skall kunna pröva och värdera ett relativt stort antal utvecklingslinjer. Verksamheten bör dock vara inriktad på att inom flertalet delprogram och programelement ge statsmakterna underlag för att mot mitten av 1980-talet fatta beslut om vilka forskningsoch utvecklingsinsatser som skall drivas vidare med sikte på att införa en viss teknik. En ingående utvärdering av olika delprogram och programelement är därvid av stor betydelse som förberedelse för beslut som efter hand kommer att behöva fattas om inriktningen av verksamheten inom olika delar av energiforskningsprogrammet.

DFE har i detta sammanhang en väsentlig uppgift. Enligt tilläggsdirektiv till DFE den 15 juni 1978 skall den inom ramen för sin planeringsverksamhet ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om vilka forsknings- och utvecklingsinsatser som bör föras vidare mot praktisk tillämpning, med eller utan stöd från energiforskningsprogrammet, och vilka som bör reduceras eller avbrytas.

DFE har nyligen, inom ramen för ett särskilt uppdrag från regeringen, lämnat en redovisning av verksamheten inom energiforskningsprogrammet under treårsperioden 1975/76—1977/78. Regeringens uppdrag till DFE innefattar också en översiktlig redovisning av uppnådda resultat under perioden samt en fördjupad utvärdering av insatserna under samma tidsperiod inom vissa av DFE valda områden. DFE har i sin rapport anmält sin avsikt att låta den fördjupade utvärderingen omfatta bl. a. områdena Energianvändning i industriella processer, främst järn- och stålindustrin, Alterna-

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 276

tiva drivmedel, Vindenergi och Allmänna energisystemstudier. Rapport häröver väntas föreligga under våren 1979. Jag ämnar senare föreslå regeringen att komplettera DFE:s utvärderingsuppdrag för att bl. a. tillgodose

behovet av underlag för beslut om energiforskningens inriktning efter den

1 juli 1981.

Jag övergår nu till att behandla de olika programmen och vill därvid framhålla att de medelsberäkningar jag redovisar delvis bygger på grova uppskattningar. Justeringar och omfördelningar kan behöva vidtas mot bakgrund av det ytterligare underlag som kan komma fram. Det bör an-

komma på regeringen att, vid riksdagens bifall till det förslag om anslag för nästa budgetår som kommer att redovisas i det följande, besluta om den

närmare fördelningen av medel mellan olika program och delar därav.

Program 1. Energianvändning i industriella processer m. m.

De mål för programmet som angavs i prop. 1977/78:110 bör alltjämt

gälla. Det är av betydelse för vår industris framtida konkurrenskraft att

den får tillgång till energieffektiv teknik i tillräcklig utsträckning. Verksam-

heten inom programmet bör enligt min uppfattning medverka härtill. Pro-

grammet bör inrymma långsiktigt motiverade insatser syftande till att ge underlag för satsning på ett fåtal lovande utvecklingsprojekt samt vissa

insatser som kan leda till energibesparingar redan i ett kortare tids-

perspektiv.

Min medelsberäkning för programmet framgår av följande sammanställning (milj. kr.). Vid min beräkning av medelsfördelningen på delprogram har jag följt STU:s förslag. Jag har inte inräknat särskilda medel för större försöksanläggningar inom programmet. Jag återkommer i det följande till denna fråga.

1978/79 1978/79-1980/81 1979/80

Anvisat Beräknat! Beräknar

föredraganden Energianvändning i indu- 22 86 28 striella processer m.m. varav

! Jfr prop. 1977/78:110 s. 126.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 277

Program 2. Energianvändning för transporter och samfärdsel Åtgärder i tränsportsystemet

De mål för delprogrammet som angavs i prop. 1977/78:110 bör alltjämt gälla. I propositionen angavs som viktiga studieområden dels organisato-

riska åtgärder och styr- och stimulansmedel med verkan redan på kort sikt, dels drivkrafter för teknisk utveckling inom transportområdet, dels organisatoriska åtgärder för övergång på längre sikt till transportsystem med lägre energibehov än dagens (jfr prop. 1977/78:110 s. 133).

Min medelsberäkning för delprogrammet framgår av följande sammanställning (milj. kr.).

1978/79 1978/79—-1980/81 1979/80

Anvisat Beräknat! Beräknar

föredraganden Delprogrammet Åtgärder i transportsystemet 2,5 8 2,7 ! Jfr prop. 1977/78:110 s. 132.

Energianvändning i drivsystem

De mål för delprogrammet som angavs i prop. 1977/78:110 bör alltjämt gälla. Det bör som STU framhåller vara möjligt att successivt koncentrera

verksamheten inom delprogrammet till de mest lovande utvecklingsprojekten.

Arbete på att klarlägga förutsättningarna för att anpassa dagens bensinoch dieselmotorer till alternativa drivmedel har under perioden 1975-1978 i huvudsak utförts genom Svensk Metanolutveckling AB, som bildades år 1975 som ett av det statliga Berol Kemi AB och AB Volvo gemensamt ägt utvecklingsbolag. Enligt avtal mellan Berol Kemi AB, AB Volvo och Studsvik Energiteknik AB om den fortsatta verksamheten inom Svensk Metanol-

utveckling AB har Studsvik Energiteknik AB övertagit aktiemajoriteten i

bolaget. Verksamheten kommer fortsättningsvis att ges en bredare inriktning innefattande jämväl forskning och utveckling rörande produktion och

distribution av syntetiska drivmedel och bränslen. Staten ställer härvid 8,5

milj. kr. till förfogande för bolagets basverksamhet under en treårspe-

riod 1979-1981. Medel härför har beräknats inom dels detta delprogram,

dels programmet Energiproduktion, delprogrammet Syntetiska drivmedel,

till vilket jag återkommer i det följande.

Härutöver räknar jag med att bolaget kommer att kunna åta sig projekt

inom delprogrammet främst I fråga om utnyttjande av alternativa drivmedel. Vad gäller större fältprov med metanoldrift vill jag i sammanhanget erinra om att statens industriverk inom ramen för anslaget Vissa energibesparande åtgärder inom näringslivet m.m. kan lämna stöd till prototyp eller demonstrationsanläggning med inriktning på bl.a. effektivare ener-

glanvändning inom transportområdet.

Prop. 1978/79:115 Bilaga I Industridepartementet 278

Min medelsberäkning för delprogrammet framgår av följande sammanställning (milj. kr.).

1978/79 1978/79—1980/81 1979/80

Anvisat Beräknat! Beräknar

föredraganden Delprogrammet Energianvändning i drivsystem 7 24 8 ! Ifr prop. 1977/78:110 s. 132.

Program 3. Energianvändning för bebyggelse

Jag har tidigare (avsnitt 9.5) redovisat min allmänna syn på solvärmetek-

niken som en möjlighet att på sikt väsentligt minska oljeberoendet vid

uppvärmning av bostäder och andra lokaler. Jag framhöll därvid också att insatserna på forskning och utveckling och forskningsinriktat experimentbyggande inom solvärmeområdet bör ökas väsentligt i förhållande till vad som angavs i prop. 1977/78: 110. Utrymme härför inom energiforskningsprogrammet bör beredas genom omprioriteringar inom programmet Ener-

gilanvändning för bebyggelse. De omprioriteringar som föreslås av BFR i dess kompletterande anslagsframställning innebär en markant höjning av ambitionsnivån vad gäller Solvärmesystem och energilagring m.m. och en viss ökning avseende Värmepumpar. Vad gäller programmet i övrigt föreslår BFR, att de delar

som har karaktären av praktiskt inriktat utvecklingsarbete med nära anknytning till genomförandet av energisparplanen utgår ur energiforskningsprogrammet och att verksamheten inom dessa områden fortsättningsvis finansieras från anslag under bostadsdepartementets huvudtitel. Det gäller

huvuddelen av delprogrammet Effektivare energianvändning samt hela

delprogrammen Planering, styrfaktorer, statistik och Brukarkrav.

Jag anser att den omprioritering av insatserna inom programmet som BFR föreslår är väl motiverad. I min medelsberäkning för programmet följer jag därför BFR:s förslag.

Innan jag närmare behandlar verksamheten inom programmet vill jag, mot bakgrund av bl.a. frågor som uppkom vid riksdagsbehandlingen av prop. 1977/78:110 (se NU 1977/78:68 s. 11), beröra ansvarsfördelningen

och den nuvarande anslagskonstruktionen för programmet samt frågan om tillskott av medel från byggforskningsfonden till energiforskningsprogrammet.

Programmet Energianvändning för bebyggelse är f. n. indelat i fem ändamålsinriktade delprogram, nämligen Effektivare energianvändning, Vär-

mepumpar, Solvärmesystem och energilagring m. m., Planering, styrfaktorer, statistik och Brukarkrav. Denna indelning anknyter till målen för

programmet och kommer till användning när det gäller att ange inriktning-

Prop. 1978/79: 115 Bilaga I Industridepartementet 279

en av verksamheten inom programmet och avvägningen mellan dess olika delar.

I statsbudgeten anvisas under innevarande budgetår medel för programmet uppdelade på tre olika delposter. Medel under den största detposten,

benämnd Forskning och utveckling disponeras av BFR. Medel under del-

posten Industriellt utvecklingsarbete disponeras av STU, som är statens

centrala organ för teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete.

Medlen används för industriellt utvecklingsarbete och innovationsinriktad verksamhet avseende komponenter och system inom programmet. Insatser görs inom samtliga teknikinriktade delprogram inom programmet, dvs. Effektivare energianvändning, Värmepumpar och Solvärmesystem och energilagring m.m. och syftar till att främja och påskynda en industriell

tilllämpning av energibesparande teknik inom byggnads- och installationsområdet.

Särskilda medel för forskningsinriktat experimentbyggande anvisades för första gången under budgetåret 1977/78. Det forskningsinriktade expe-

rimentbyggandet syftar till att snabbare föra ut forskningsresultat i prak-

tiskt bruk och är därigenom ett viktigt led i ansträngningarna att spara

energi I såväl befintlig som nytillkommande bebyggelse. Medel för lån till experimentbetingade merkostnader anvisas under bostadsdepartementets huvudtitel och utbetalas av bostadsstyrelsen efter beslut av BFR (jfr prop.

1977/78:122, CU 1977/78: 30, rskr 1977/78: 344). Planering och uppföljning av forskningsinriktat experimentbyggande utgör den vetenskapliga delen av experimentbyggnadsverksamheten och har på flera sätt nära samband med verksamheten inom programmet Energianvändning för bebyggelse.

En nära samordning måste ske med både det industriella utvecklingsarbe-

tet och den övriga verksamheten inom programmet. Medel för Planering och uppföljning av forskningsinriktat experimentbyggande har därför uppförts som en särskild delpost inom programmet Energianvändning för bebyggelse. Medlen under delposten disponeras av BFR.

För samordningen av den sålunda beskrivna verksamheten svarar, såsom programansvarigt organ, BFR.

Verksamheten inom program 3 har (jfr bl.a. prop. 1975: 30 bil. 2 s. 39) under treårsperioden 1975/76—1977/78 delvis finansierats med avgiftsmedel inom byggnadsforskningsfonden, vilken tillförs medel genom uttag av

en särskild s. k. byggnadsforskningsavgift. För budgetåren 1975/76, 1976/

77 resp. 1977/78 har sålunda för energiforskningsprogrammet disponerats 8, 12 resp. 13 milj. kr. av avgiftsmedel i fonden. För sistnämnda budgetår medgav regeringen vidare den 27 oktober 1977 att BFR, inom ramen för i

fonden tillgängliga medel, fick disponera 14 milj. kr. för planering och

uppföljning av forskningsinriktat experimentbyggande. Dessa medel betraktades som ett förskott för vilket fonden skulle kompenseras vid me-

delsberäkningen för anslaget Energiforskning under budgetåret 1978/79 (jfr

prop. 1977/78:122 s. 4). Fonden har under innevarande budgetår kompen-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 280

serats för nämnda förskott genom att de 46 milj. kr. som har anvisats för programmet Energianvändning för bebyggelse i sin helhet har finansierats över statsbudgeten och således inte till någon del genom tillskott av avgiftsmedel i fonden.

Den hittills tillämpade ordningen med finansiering av en viss del av energiforskningsprogrammet genom tillskott av avgiftsmedel från byggforskningsfonden är enligt min uppfattning onödigt komplicerad. Jag förordar därför, efter samråd med chefen för bostadsdepartementet, att tillskott från fonden till energiforskningsprogrammet under industridepartementets huvudtitel fortsättningsvis inte skall ske. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag att återkomma till frågan om användning av avgiftsmedel i byggforskningsfonden för energiändamål.

Jag framhöll nyss att insatserna på forskning och utveckling och forskningsinriktat experimentbyggande inom solvärmeområdet bör ökas väsentligt i förhållande till vad som angavs i prop. 1977/78: 110. Målet för insatserna bör vara att de från i huvudsak mitten av 1980-talet skall ge underlag i tekniskt och ekonomiskt hänseende för skilda beslut rörande införande av solvärme i olika systemlösningar och systemkombinationer och för inriktningen av eventuella fortsatta forsknings- och utvecklingsinsatser inom området. I denna fråga har jag samrått med chefen för bostadsdepartementet.

Insatserna inom solvärmeområdet bör huvudsakligen avse dels systemfrågor, dels skilda metoder för lagring av solvärme, dels teknik för soluppvärmning av tappvarmvatten. Insatser bör därvid göras inom följande områden, nämligen värmelagring i vatten i s.k. solvärmecentraler, värmelagring i mark, värmelagring i bottensediment i sjöar och havsvikar, kemisk värmelagring och solvärmt tappvarmvatten. Vidare bör generella och grundläggande insatser avseende bl. a. dimensioneringsunderlag, solfångare, styr- och reglersystem, distributionssystem, värmeavgivningssystem, materialegenskaper samt mät- och utvärderingsmetodik göras.

Det ankommer på BFR att närmare planera och genomföra verksamheten i samråd med berörda forskningsorgan, främst STU, NE och NFR. Jag vill i sammanhanget erinra om att vissa insatser rörande kemisk energilagring görs inom programmen Energiproduktion och Energirelaterad grundforskning och att insatser rörande teknik för storskalig värmelagring med vatten ingår i programmet Energiproduktion. En nära samordning bör givetvis ske mellan insatserna inom delprogrammet Solvärmesystem och energilagring m. m. och dessa verksamheter. BFR:s verksamhet bör vidare läggas upp så att uppbyggnad av inhemsk kompetens inom solvärmeområdet hos forskare, konsulter, komponent- och systemtillverkande företag m. fl. säkerställs.

Jag beräknar medelsbehovet för forskning och utveckling samt planering och uppföljning av forskningsinriktat experimentbyggande inom delprogrammet Solvärmesystem och energilagring m. m. under budgetåret 1979/ 80 till 37,5 milj. kr.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 281

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag att föreslå

en höjning av beslutsramen för lån till forskningsinriktat experimentbyg-

gande inom solvärmeområdet under budgetåret 1979/80. De nu redovisade förslagen innebär att insatserna på forskning, utveck-

ling och experimentbyggande inom solvärmeområdet uppgår till totalt 67,5 milj. kr. under budgetåret 1979/80. Detta innebär mer än en fördubbling av

de sammanlagda insatserna jämfört med innevarande budgetår.

För budgetåret 1980/81 anser jag efter samråd med chefen för bostadsde-

partementet att insatserna inom solvärmeområdet bör ökas till sammanlagt 74 milj. kr. varav 40 milj. kr. för forskning och utveckling och 34 milj. kr.

för lån till experimentbyggande. Jag vill framhålla att de projekt som ingår i den nu föreslagna satsningen till övervägande del är av flerårig karaktär och kräver en medelstilldelning på denna nivå under ytterligare minst tre

år.

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag att framhål-

la vikten av att stora ansträngningar görs för att utnyttja de kunskaper och

forskningsresultat vi i dag har tillgång till vid energisparplanens genomförande. Hon kommer därvid också efter samråd med mig att föreslå att olika utvecklings- och demonstrationsverksamheter som rör främst energianvändning i befintliga byggnader samlas i ett program med finansiering från avgiftsmedel i fonden för byggnadsforskning samt anslag under bostadsde-

partementets huvudtitel. Vad gäller den verksamhet som hittills har finan-

sierats inom energiforskningsprogrammet motsvarar detta huvuddelen av verksamheten inom delprogrammet Effektivare energianvändning samt

hela delprogrammen Planering, styrfaktorer, statistik och Brukarkrav.

1978/79 1978/79—-1980/81 1979/80 Anvisat Beräknat! Beräknar föredraganden Energianvändning för bebyggelse 46 155 51,5 varar Effektivare energianvändning 14 44 4,5 Värmepumpar 6 21 9,5 Solvärmesystem och energilagring m. m. 10 35 37,5 Planering, styrfaktorer, statistik 3 nn - Brukarkrav 2 10 = Planering och uppföljning av forskningsinriktat experimentbyggande 11? 34 —3 Ifr prop. 1977/78: 110 s. 135. 2 Regeringen har i enlighet med riksdagens bemyndigande (prop. 1977/78: 122), CU 1977/78: 30, rskr 1977/78: 344) den 2 november 1978 medgivit att härutöver högst 4 milj. kr. av i fonden för byggnadsforskning tillgängliga medel får användas för ändamålet. 3 Ingår i beloppen för delprogrammen Värmepumpar och Solvärmesystem och energilagring m. m.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 282

Inom energiforskningsprogrammet bör insatserna inom delprogrammet Effektivare energianvändning i konsekvens härmed fortsättningsvis inriktas på enbart industriellt utvecklingsarbete. Vidare bör delprogrammen Planering, styrfaktorer, statistik och Brukarkrav fr.o.m. budgetåret 1979/80

utgå ur energiforskningsprogrammet. För insatserna inom delprogrammet Värmepumpar bör alltjämt gälla de mål som angavs i prop. 1977/78: 110.

Min medelsberäkning för programmet under budgetåret 1979/80 framgår av här redovisade sammanställning (milj. kr.). Jag har därvid räknat samman medelsbehovet för dels forskning och utveckling som stöds genom

BFR, dels industriellt utvecklingsarbete, dels planering och uppföljning av forskningsinriktat experimentbyggande. Det ankommer på regeringen att

meddela föreskrifter om medelsanvändningen inom de olika delprogram-

men.

Program 4. Energiproduktion

Jag kommer i det följande att närmare behandla vissa frågor som rör verksamheten inom olika delprogram inom programmet Energiproduktion. Vad som i Övrigt angavs i prop. 1977/78: 110 om verksamheten inom programmet bör alltjämt gälla. Med stöd i form av uppdrag från NE sker f. n. vid Studsvik Energiteknik

AB (f.d. AB Atomenergi) en betydande uppbyggnad av kompetens och försöksutrustningar för insatser inom bl.a. delprogrammet Inhemska bränslen. NE anmäler att den under innevarande budgetår studerar möjligheterna till ytterligare samverkan med bolaget. Den vidgning av bolagets verksamhet utöver det kärntekniska området som angavs i prop. 1977/78: 110 (s. 163) markeras härigenom samt genom bolagets förvärv av

aktiemajoriteten i Svensk Metanolutveckling AB. Verksamheten inom delprogrammet Inhemska bränslen är f. n. helt in-

riktad på biomassa, främst odlad energiskog och skogsavfall, samt torv. Som jag tidigare (avsnitt 5) har framhållit är forsknings- och utvecklingsinsatser rörande miljö- och hälsoeffekterna av ett omfattande utnyttjande för cnergiändamål av dessa råvaror av stor vikt. Skiffer är en annan inhemsk

bränsleråvara med en betydande potential, främst med tanke på uraninnehållet. AB Svensk Alunskifferutveckling disponerar f.n. särskilda medel

för främst processutveckling i Ranstad i Västergötland (jfr prop. 1977/

78: 124, NU 1977/78: 69, rskr 1977/78: 342 och prop. 1978/79: 100 bil. 17 s. 210). I prop. 1977/78: 110 angav föredraganden att han mot bakgrund härav inte var beredd att föreslå några insatser beträffande skiffer inom energi-

forskningsprogrammet. Jag har i det föregående (avsnitt 5) anmält att jag

har för avsikt att föreslå regeringen att tillsätta en utredning med uppgift att från miljövårdssynpunkt utvärdera den teknik som kan komma att användas vid skifferbrytning i Sverige. Enligt min mening bör i mån av behov

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet tå ac '

vissa forskningsinsatser även rörande metoder för miljövänlig skifferbryt-

ning kunna rymmas inom de ramar som har angivits för detta delprogram. Målet för insatserna inom delprogrammet Syntetiska drivmedel är att stödja sådan forskning och utveckling som behövs som underlag för

beslut om produktion av syntetiska drivmedel baserade på inhemska råvaror. Jag har i det föregående redogjort för inriktningen av verksamheten inom Svensk Metanolutveckling AB och därvid även redovisat att jag har beräknat medel för bolagets basverksamhet inom delprogrammet. Härutöver räknar jag med att bolaget kommer att kunna åta sig betydande projekt inom delprogrammet främst i fråga om framställning av metanol och mellanprodukter för metanoltillverkning ur inhemska råvaror.

I prop. 1977/78: 110 angavs (s. 153) som mål för delprogrammet Vin d-

energi att snarast möjligt och senast vid mitten av 1980-talet ge erforder-

ligt underlag avseende kostnader och övriga förutsättningar för bestut

rörande utnyttjande av vindkraften för elproduktion. Det angavs vidare att den utvecklingslinje som närmast är av intresse i sammanhanget är stora, horisontalaxlade, fåbladiga aggregat och att verksamheten under treårs-

perioden 1978/79— 1980/81 borde inriktas främst på uppförande och utvär-

dering av minst två försöksaggregat i full skala samt därutöver om möjligt

på förberedelser för ytterligare ett aggregat. I propositionen beräknades en medelsram på 105 milj. kr. för Vindenergi under treårsperioden 1978/79— 1980/81. Samtidigt angavs dock att bedömningen av medelsbehovet med nödvändighet var osäker och att det först vid en senare tidpunkt kunde

avgöras om ytterligare medel erfordras.

Jag har erfarit att de nu beräknade kostnaderna för verksamheten inom

delprogrammet ligger väsentligt över vad som låg till grund för beräkning-

arna i prop. 1977/78: 110. Detta aktualiserar frågan huruvida medelsramen för delprogrammet bör ökas.

Jag har beträffande NE:s planer för delprogrammet erfarit följande. NE:s planer avser tiden t.o.m. budgetåret 1984/85. Under sistnämnda budgetår genomförs den värdering av verksamhetsresultaten som enligt NE avses ge underlag för ett ställningstagande till vindkrafiens utnyttjande I det svenska kraftsystemet. Den dominerande delen av den planerade verksamheten kommer att utgöras av uppförande av och prov med två försöksaggregat i full skala i samverkan med statens vattenfallsverk och

Sydkraft AB. Aggregaten avses upphandlas från svensk industri på basis av offerter som har inkommit till NE och nu är under granskning inom NE. Under 1979 genomförs kontraktsförhandlingar och beställning av aggregaten som beräknas levereras under början av år 1982. Försök med aggrega-

ten avses genomföras under åren 1982-1984.

I NE:s planering har studerats ett genomförande av verksamheten dels

med och dels utan medelstilldelning under treårsperioden 1978/79— 1980/81 utöver i prop. 1977/78: 110 beräknade 105 milj. kr. Det senare alternativet innebär en viss senareläggning av planerade insatser och härigenom av

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 284

utgifterna. I genomsnitt blir i detta alternativ de årliga kostnaderna under perioden 1981/82— 1983/84 ca 40 milj. kr.

Jag anser för egen del att verksamheten inom delprogrammet bör inriktas på att två fullskaliga försöksaggregat uppförs och utvärderas i syfte att till mitten av 1980-talet ge underlag för vidare bedömningar rörande vindkraften. Verksamheten under treårsperioden 1978/79—1980/81 bör emellertid läggas upp så att den ryms inom den tidigare angivna medelsramen. För budgetåret 1978/79 har anvisats 35 milj. kr. På grundval av NE:s planering beräknar jag 36 milj. kr. för budgetåret 1979/80 och 34 milj. kr. för budgetåret 1980/81. Som framgår av NE:s planer kommer medel att behövas för verksamheten inom delprogrammet även efter budgetåret 1980/81. Jag är dock för egen del inte beredd att nu ta ställning i denna fråga.

I prop. 1977/78: 110 redovisades, i avvaktan på ställningstagande till energikommissionens förslag, inte någon medelsberäkning för delprogrammet Lättvattenreaktorer under budgetåren 1979/80 och 1980/81 (fr prop. 1977/78: 110 s. 149). Det angavs därvid att medel för delprogrammet under nämnda budgetår skulle få tas i anspråk av de medel som hade beräknats som en t.v. ofördelad reserv. Jag har tidigare (avsnitt 10.3) redovisat min syn på bl.a. den fortsatta kärnkraftutbyggnaden. Under innevarande budgetår bedrivs med medel från delprogrammet Lättvattenreaktorer viss forskning rörande lättvattenreaktorers säkerhet som är av långsiktig karaktär. Tillsynsmyndigheterna, dvs. statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut, utför för NE:s räkning en viss samordning av denna verksamhet med den forskning de själva finansierar. Verksamheten inom delprogrammet är bl. a. av stor betydelse för att bibehålla landets kompetens när det gäller kärnkraftens säkerhets- och strålskyddsfrågor. En fortsatt satsning inom detta område förutsätter att verksamheten inom delprogrammet bibehålls på samma nivå och med samma inriktning som under innevarande budgetår. Jag beräknar därför medelsbehovet för delprogrammet under budgetåret 1979/80 till 15 milj. kr. För budgetåret 1980/81 beräknar jag medelsbehovet till 16 milj. kr.

Inom ramen för delprogrammet Kol genomförs f.n. viss forskningsoch utvecklingsverksamhet med syfte att förbättra förutsättningarna för att ta i anspråk kol som ett handlingsalternativ för den framtida svenska energiförsörjningen. Jag har i det föregående redovisat min syn på den ökade roll som kolet bör få i den svenska energiförsörjningen och också föreslagit vissa särskilda insatser utanför energiforskningsprogrammet. Jag anser att det härutöver är nödvändigt att öka insatserna även inom energiforskningsprogrammet. Verksamheten inom delprogrammet bör därvid koncentreras till forsknings- och utvecklingsarbete rörande sådan för svenska förhållanden och svenska miljökrav anpassad kolteknik som skul- Je kunna utnyttjas främst i tidsperspektivet efter år 1990. Bi. a. någon eller några försöksanläggningar avseende sådan teknik skulle kunna vara ak-

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 285

tuella. Jag kommer därför att föreslå regeringen att uppdra åt NE att i samband med sin ordinarie anslagsframställning för budgetåret

1980/81 redovisa förslag till en flerårsplan för ökade insatser på kolområdet inom de medelsramar som har angivits för energiforskningsprogrammet.

När det gäller NE:s förslag om kollektiv energiproduktionsforskning delar jag DFE:s uppfattning att det är angeläget att företag som producerar och distribuerar energi eller tillverkar utrustning härför, ökar sitt stöd till och insatser för forskning, utveckling och försöksverksamhet inom energiområdet.

Inom delprogrammet Fusionsenergi finansieras bl.a. kostnaderna för Sveriges medverkan i den europeiska atomenergigemenskapens (Eura-

tom) forskningsprogram. Samarbetet med Euratom grundas på ett avtal

mellan Sverige och gemenskapen, vilket har godkänts av riksdagen (prop.

1975/76:86, NU 1975/76:29, rskr 1975/76: 172). Inom Euratom har under

år 1978 tagits fram förslag till femårsprogram för tiden 1979-1983 som

ersättning för och fortsättning på det nu gällande programmet, som omfat-

tar åren 1976 —1980. Förslaget, som ännu inte har slutbehandlats, innebär ökade kostnader men det är ännu inte möjligt att närmare beräkna de ekonomiska konsekvenserna för Sveriges medverkan. Jag ansluter mig emellertid till dåvarande statsrådet Johanssons uppfattning att de medels-

beräkningar som redovisades i prop. 1977/78: 110 (s. 155) bör betraktas

som en Övre gräns för vad som bör ställas till fusionsforskningens förfogande för treårsperioden 1978/79— 1980/81.

Jag vill också nu ta upp en annan fråga som rör fusionsforskningssamarbetet mellan Euratom och Sverige.

I samarbetsavtalet regleras bl.a. parternas rätt att få tillgång till de vetenskapliga resultaten av varandras forskningsprogram. Denna rätt garanteras enligt avtalet genom regler om tillgång till information, genom personalutbyte mellan laboratorier i Sverige och inom gemenskapen och genom en rättvis fördelning av beställningar som läggs ut för genomförandet av de två programmen mellan svenska företag och företag inom gemenskapen. Informationsflödet får enligt avtalet i princip bara omfatta de avtalsslutande parterna samt företag och personer som verkar inom Sverige och gemenskapen. Reglerna finns intagna i samarbetsavtalets artiklar X och XI. (Avtalet i sin helhet finns intaget som bilaga till prop. 1975/76: 86.)

Hösten 1978 har ett liknande avtal slutits mellan Euratom och Schweiz. I

detta avtal medger Schweiz att information från dess fusionsforskningsprogram går inte bara till gemenskapens medlemsstater utan också till

andra till Euratoms forskningsprogram anslutna stater. Vidare är Schweiz införstått med att personalutbyte och fördelning av beställningar omfattar även andra anslutna stater.

Det anförda har aktualiserat frågan om ändring i avtalsartiklarna X och XI i Sveriges avtal med Euratom så att reglerna om informationsutbyte

m.m. kan avse även andra till Euratoms forskningsprogram anslutna

stater.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 286

Möjligheten till en eventuell vidgning av samarbetet utöver kretsen

Euratom-Sverige berörs inte i avtalet. Enligt min mening bör detta kunna

ske. Regeringen bör därför inhämta riksdagens medgivande att träffa sådan

överenskommelse att samarbetsavtalets föreskrifter om informationsutbyte, personalutbyte och rättvis spridning av beställningar kan tillämpas

även i förhållande till annan part som ansluter sig till Euratoms fusionsforskningsprogram.

Min medelsberäkning för programmet Energiproduktion framgår av följande sammanställning (milj. kr.). För delprogrammet Inhemska bränslen

har jag därvid, i konsekvens med regeringens beslut den 14 december 1978, inräknat medel under budgetåret 1979/80 för vissa större försöksanläggningar. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

1978/79 1978/79—1980/81 1979/80

Anvisat! Beräknat? Beräknar

föredraganden Energiproduktion 133 393 151,8 varav

Exkl. medel för vissa större försöksanläggningar enligt beslut den 14 december 1978. 2 Jfr prop. 1977/78: 110 s. 142. 3 Endast budgetåret 1978/79.

Program 5. Allmänna energisystemstudier m. m.

De i prop. 1977/78: 110 (s. 156) angivna målen för verksamheten inom

programmet bör alltjämt gälla.

Enligt energikommissionen är det angeläget att inom de närmaste åren utreda förutsättningarna för en varaktig icke-tillväxt i energianvändningen för att ge underlag för värdering av konsekvenserna för bl.a. sysselsätt-

ning, produktivitet och handelsbalans. Några remissinstanser instämmer i detta. Under senare år har några olika studier belyst frågor om konsekvenser för samhället i olika avseenden av förändringar i energitillförseln. Fortsatta studier av dessa frågor bör kunna ge ytterligare underlag för

framtida beslut om vår energiförsörjning. Studier rörande konsekvenser av

förändringar i energisystemet för individer, samhälle och ekosystem ingår i

programmet Allmänna energisystemstudier.

Programmet bör mot den bakgrunden bl. a. inrymma studier av effekter för samhället i stort av olika energianvändningsnivåer, inkl. en varaktig icke-tillväxt i energianvändningen.

Prop. 1978/79: 115 Bilaga 1 Industridepartementet 287

Min medelsberäkning för programmet framgår av följande sammanställning (milj. kr.). Jag har därvid inräknat medel för DFE:s planering och uppföljning av programmet. De direkta kostnaderna för DFE:s verksamhet

i övrigt (programsamordning m. m. inom Huvudprogram Energiforskning)

bestrids från anslaget Kommittéer m.m. Regeringen har i prop. 1978/

79: 100 (bil. 17 s. 18) föreslagit att under nämnda anslag beräknas 4 milj. kr.

härför under budgetåret 1979/80.

1978/79 1978/79-1980/81 1979/80

Anvisat Beräknat! Beräknar

föredraganden Allmänna energisystemstudier 4,5 15 5

1¶Jfr prop. 1977/78: 110 s. 156.

Program 6. Energirelaterad grundforskning

De i prop. 1977/78:110 (s. 158) angivna målen för programmet bör

alltjämt gälla. Min medelsberäkning för programmet framgår av följande

sammanställning (milj. kr.).

1978/79 1978/79—-1980/81 1979/80

Anvisat Beräknat! Beräknar

föredraganden Energirelaterad grundforskning 9 30 10 varav

Naturvetenskapliga

! Jfr prop. 1977/78: 110 s. 158.

Med huvudprogrammet sammanhängande insatser

Inom ramen för Huvudprogram Energiforskning bestrids också kostnader för visst internationellt samarbete. Utöver de ändamål som angavs i prop. 1977/78: 110 (s. 158) beräknar jag medel också för svenskt deltagande genom Studsvik Energiteknik AB i fortsättningen av det s.k. Haldenprojektet inom ramen för OECD-ländernas kärnenergisamarbete med ca 2

milj. kr. per år under åren 1979—1981. Min medelsberäkning framgår av följande sammanställning (milj. kr.)

1978/79 1978/79--1980/81 1979/80

Anvisat Beräknat! Beräknar

föredraganden Med huvudprogrammet sammanhängande insatser 7 23 8 ! Fr prop. 1977/78: 110 s. 158.

Prop. 1978/79:115 Bilaga 1 Industridepartementet 288

Särskilda medel för större försöksanläggningar m. m.

I prop. 1977/78: 110 beräknades (s. 125) för treårsperioden 1978/79—- 1980/81 96 milj. kr. som en t. v. ofördelad reserv inom energiforskningsprogrammet. För budgetåret 1978/79 har för ändamålet uppförts 7,5 milj. kr. till regeringens förfogande. Medlen avsågs bl. a. användas för att finansiera vissa större försöksanläggningar inom främst programmen Energianvändning i industriella processer m. m. och Energiproduktion. Vidare angavs att medel ur reserven skulle få tas i anspråk för delprogrammet Lättvattenreaktorer under budgetåren 1979/80 och 1980/81 (jfr. prop. 1977/ 78: 110 s. 149).

STU, NE samt Studsvik Energiteknik AB har inkommit med förslag om disposition av medel från reserven. Förslagen har remissbehandlats. Regeringen har den 14 december 1978 beslutat att ur reserven disponera medel för finansiering av dels försöksanläggning för reduktion av järnmalm m.m., dels försök med förbränning i s.k. snabb fluidiserad bädd, dels energiskogsodlingsförsök. Medelsfördelningen på olika program framgår av följande sammanställning (milj. kr.).

Program Budgetär

1978/79 1979/80 1980/81 Energianvändning i industriella

För programmet Energianvändning i industriella processer har härutöver angivits en planeringsram om sammaniagt 11 milj. kr. under budget-

åren 1979/80 och 1980/81 avseende försöksanläggningen för reduktion av järnmalm m. m. -

För budgetåret 1979/80 beräknar jag den ofördelade reserven till 18 milj. kr. Det ankommer på regeringen att fördela dessa medel.

Forskningssamarbetet inom IEA

Utförliga redogörelser för uppläggningen av forskningssamarbetet inom det internationella energiorganet (IEA) och principerna för det svenska deltagandet har tidigare lämnats i prop. 1976/77: 100 och prop. 1977/78: 110. Härutöver vill jag tillfoga följande.